Plenum den 21 januari 2000 kl. 09:50

PLENUM DEN 21 JANUARI 2000 KL. 9.50.

TALMANNEN:

Eftersom frågestunden skall hållas vid ett särskilt plenum börjar härmed nästa plenum med frågestund enligt bestämmelserna i 48§ LO.

Talmannen konstaterar samma närvaro som vid tidigare plenum.

 

Vid i 48 § 3 mom. LO avsedd frågestund behandlas de frågor talmans­konferensen beslutat tillställa landskapsstyrelsen för besvarande. Enligt talmanskonferensens beslut upptas vid denna frågestund sammanlagt fem frågor, vilka inlämnats av ltla Olof Erland, Hasse Svensson, Barbro Sundback, Ritva Sarin-Grufberg och Ronald Boman. Frågorna har på förhand överlämnats till lands­kapssty­relsen.

 

Ordet ges först till lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsstyrelsen, varefter frågans första undertecknare bereds tillfälle att yttra sig. Talmannen kan härefter tillåta övriga lagtingsmän samt annan medlem av landskapsstyrelsen rätt att yttra sig. Frågeställaren får yttra sig  sammanlagt högst tre gånger och övriga talare endast en gång, dock så att den medlem av landskapsstyrelsen som besvarat frågan får yttra sig efter varje annat anförande. Replikrätt tillämpas inte vid frågestunden. Svaret på frågan får räcka högst fem minuter, alla övriga anföranden högst två minuter. Talmannen har rätt att avbryta diskussionen, när han anser att den ställda frågan är tillräckligt belyst.

 

Först upptas följande av ltl Erland ställda fråga:

 

Vilka frågor avser landskapsstyrelsen aktualisera i samband med den kommande regeringskonfe­rensen i EU?

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Frågeställningen har varit under intensiv behandling i landskapsstyrelsen under den här veckan och det har även skett ett samråd med lagtinget så sent som i onsdags i frågan. Vi fick då materialet om konferensen och våra möjligheter att ge våra ståndpunkter hit i måndags och efter samråd med lagtinget tog vi i landskapsstyrelsen det formella beslutet om vilka ståndpunkter som landskapsstyrelsen för fram till konferensen.

 

Herr talman!

Man kan först konstatera att det huvudsakliga innehållet vid regeringskonferensen fastslogs i Europeiska rådet i Helsingfors i december 1999. Tyngdpunkten vid regeringskonferensen kommer att ligga vid de institutionella frågorna, dvs. kommissionens sammansättning och storlek, vägning av rösterna i rådet samt utökningen av användningsområdet för omröstning med kvalificerad majoritet. Det handlar främst om att lösa de frågor som den förra regeringskonferensen inte lyckades lösa.

 

Det är framför allt tre ståndpunkter som landskapsstyrelsen för fram. För det första är det eventuell utökning av användningsområdet för omröstningar med kvalificerad majoritet. Det andra är Europa-parlamentet och det trejde området är regionkommittén. När det gäller den första punkten anser landskapsstyrelsen att det permanenta undantag i EG:s primärrätt som Åland har erhållit genom protokoll II till Finlands anslutningsfördrag till Europeiska unionen även i fortsättningen endast skall kunna ändras genom att enhälliga beslut tas. Således anser landskapsstyrelsen att ändringar som gäller fördragen och den övriga primärrätten skall ske genom enhälliga beslut. Det finns en lista med olika områden där man diskuterar om man kan övergå från enhälliga beslut till att fatta beslut med kvalificerad majoritet och från landskapsstyrelsens sida har vi framfört att det är väldigt viktigt att de frågor som rör beskattning är så grundläggande för ett lands ekonomi och är nära förknippade med medlemsstaternas möjligheter att styra ekonomin samt ligger till grund för fördelningspolitiska frågor. Dessutom har skatteinstrumentet stor betydelse för medlemsstaterna och det faktum att skattesystemet skiljer sig åt så pass mycket åt mellan de olika medlemsstaterna talar för att beslut med kvalificerad majoritet inte skall förekomma inom detta område. Vi ser det som att det skulle försvåra Ålands framtida utvecklingsmöjligheter om man skulle gå in för det. Om dock en övergång till majoritetsbeslut sker inom skatteområdet måste åtminstone säkerställas att ärenden som gäller skatteundantag även fortsättningsvis avgörs genom enhälliga beslut. Det torde också vara Finlands ståndpunkt när det gäller  den typen av ärenden.

 

Den andra frågan, herr talman, som vi tar upp är Europaparlamentet. Där är det så att antalet representanter i Europaparlamentet kommer troligen att minska från16 till 13 för Finlands del, men vi anser fortsättningsvis, som vi tidigare har framfört i samtliga sammanhang att så länge som Finland har  representation, mer än en åtminstone, har Åland sin konstitutionella rätt att också ha en av de platser som tilldelas Finland i Europaparlamentet. Vi följer den linje som vi hela tiden har följt i den frågan.

 

Herr talman!

Beträffande regionkommittén anser landskapsstyrelsen att det förslag som fördes fram i regeringskonfe­rensen 1996-97 på nytt bör tas upp till diskussion. Enligt det förslaget skulle regionkommittén ges status av institution med talerätt inför EG-domstolen för att kunna tillvarata sina institutionella rättigheter. Till saken hör att när jag besökte statsministern här för ungefär en vecka sedan tog statsministern under den diskussionen själv upp frågan om regionkommittén och antydde ett klart intresse från statsmaktens sida att arbeta med att under regeringskonferensen föra en sådan linje att regionkommittén skulle få en ökad status och ett vidare arbetsområde. Vi väljer nu att dels via det här dokumentet och  med våra egna ståndpunkter framföra den åsikten, men vi kommer också att arbeta parallellt där med de kontakter vi har till statsministern och statsministerns kansli för att åstadkomma bästa möjliga resultat. Det ligger naturligtvis i landskapet Ålands intresse att regionkommittén, där vi har en lagstadgad rätt till representation, skall få en utökad makt.

 

Herr talman!

Ärendet har behandlats under en viss tidspress både i landskapsstyrelsen och i det samråd vi hade med  lagtinget, men det finns också möjligheter efter vi har lämnat den formella ståndpunkten att kunna komplettera, så detta kommer att vara en levande process framöver.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Jag tackar för svaret. Det kan vara skäl att påminna om vad som hände senaste gång vi hade en regeringskonferens, där man kan säga att landskapsstyrelsens hantering av den frågan den gången har blivit en belastning som är växande, dvs. det finns anledning att ta lärdom av vad som hände. Våren 1996 fördes en diskussion om vilka frågor landskapsstyrelsen  för det första skulle bevaka i regeringskonferensen. Liberalerna tog då ett brett grepp och ville alltså ta upp alla frågor som berörde medborgarna inom unionen. Det gällde sysselsättning miljö och andra frågor. Vi blev då avvisade av landskapsstyrelsen, som sade att här finns det en agenda och den skall vi hålla oss till. Det visade sig så småningom att under resans gång - under konferensen - togs det upp fler och fler frågor. Det är det ena man bör tänka på. Så kan det också bli den här gången. Det andra var att det som sedan blev Amsterdam-fördraget blev ett fördrag där landskapsstyrelsen inte hade haft möjligheter att bevaka vad som försiggick på konferenserna på ett tillfredsställande sätt. Där kan man diskutera om det är landskapsstyrelsen själv som bär ansvaret eller om det också är riksmyndigheterna, men det måste man också komma ihåg den här gången, alltså för det första vilka frågor och för det andra hur skall bevakningen gå till.  Det som är ett problem när det gäller bevakningen är att detta är ingen europeisk konferens i egentlig mening och då gäller inte 59a §, utan det är en diskussion mellan medlemsstaterna, där vi inte på något sätt automatiskt har rätt att delta, men vi har rätt att påverka, ge information, få information osv. Det är alltså en viktig sak att se till bevakningen blir kontinuerlig.

 

Jag skall ställa en fråga till lantrådet som avslutning på inlägget: Om man satsar på regionkommittén som en av de tre tyngdpunkterna, finns det inte då en risk att Åland ges regionkommittén i stället för  det inflytande som vi borde ha såsom ett medlemsstatsfragment och därmed en part i den Europeiska unionen?

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

För landskapet Ålands del är regionkommittén och parlamentet två helt skilda sakeer. Den linjen har vi slagit fast också i de ståndpunkter som vi för fram här. Representationen i parlamentet skulle vara till för att uppväga det demokratiunderskott som uppstår när lagtinget i likhet med riksdagarna i övriga länder har givit upp en viss lagstiftningsmakt. Regionkommitténs arbetsfält är ett annt arbetsfält och har på intet sätt samma status som parlamentet, men vi ser ändå som viktigt att kunna vara med i regionkommittén. Får regionkommittén en utökad och en starkare status anser vi att det är till fördel, men det uppväger inte parlamentsplatsen; det är någonting som vi hela tiden måste hålla fast vid från åländsk sida.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Jag tror att det är en riktig bedömning. I regionkommittén kan man naturligtvis bevaka och stärka inflytandet samt regionkommittens roll överhuvudtaget, men det är på en helt annan nivå än ministerrådsarbetet, kommissionsarbetet och parlamentsplatsen. När det gäller parlamentsplatsen skulle jag gärna se en betydligt högre profilering nu, när det alltså är så att Finlands platser minskar från 16 till 13. Vi har hört uttrycket tidigare av före detta lantrådet, och det sades nu, att Åland skulle ha en konstitutionell rätt till en parlamentsplats. Det är ett ganska vagt begrepp därför att den konstitutionella rätten finns inte på Åland, den finns inte i Finland, men jag kan faktiskt hålla med om att det finns en viss öppning i Amsterdam-fördraget. Jag kommer inte ihåg vilken artikel det var, men det finns en artikel som säger att länderna skall representeras på ett sådant sätt att också folken i de olika länderna är representerade. Jag tror att man skulle satsa på att föra fram den argumentationen, att meningen är att Finland skall representeras av de olika folkslag som finns inom Finland, och där kan man alltså med hänvisning till folkrätten säga att Åland i det här sammanhanget kan betraktas som ett särskilt folk. Man kan t.o.m. utsträcka det till att det svenskspråkiga området i finbland skulle ha en egen representation. Det är mera långsökt, men om man i praktiken får en Ålands parlamentsplats får man också en svenskspråkig plats. Där tycker jag att argumentationen från landskapsstyrelsens sida den här gången borde stärkas betydligt.

 

Man kallar det här institutionella frågor, men det som ligger bakom det är maktfördelningen i den Europeiska unionen. Där tycker jag också att lantrådet och landskapsstyrelsen borde profilera sig lite mera, men jag skall återkomma till det om det ges tillfälle.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Jag tycker inte att lantrådet tillförde någonting nytt. De institutionella frågorna är svåra och vi kan knappast påverka dem i någon högre grad, men när det gäller regionkommittén tycker jag att man borde ha ett lite vidare perspektiv. Om man tänker på unionens utveckling finns det två trender: det ena är ökad centralism, en federativ utveckling, samtidigt som man på lokala och regional nivå ser en regionalisering, det som också kallas regionernas Europa och det är en politisk utveckling. Den borde man bejaka inom regionkommittén. Detta med talerätt inför Haag-domstolen är en mera begränsande roll för regionkommittén som inte har något stort politiskt intresse, utan regionkommittén borde göra det möjligt för regionerna att samarbeta i mera utvidgade former inom Europeiska unionen; de former man har för att främja samarbetet borde mera direkt bejaka just denna utveckling och där skulle regionkommittén få en större politisk betydelse för regionerna. Det skulle vara viktigt ur åländsk synvinkel på det sättet att man inte alltid skulle vara tvungen att gå via Helsingfors när det gäller angelägenheter som berör Åland. Där tycker jag nog att det finns utrymme för en mycket, mycket mera kreativ diskussion än att upprepa det som regionkommittén för länge sedan har framställt om talerätten, vilket ju kan vara med, men det leder inte till någon politisk utveckling.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Jag skall säga några saker som jag skall avsluta med en fråga. För att sammanfatta vad liberalerna anser att landskapsstyrelsen borde göra, så är det viktiga i det här fallet maktpositionerna för de nya medlemsländerna, men samtidigt är det anledning att fråga sig om Åland har en mera långsiktig strategi för hur vår position i Europeiska gemenskapen skall etableras, dvs. hur protokollets intentioner i inledningen om en särskild position skall kunna etableras. Jag ser framför mig att Åland inte behöver bli en stat men ett medlemsstatsfragmen, dvs. särskilda rättigheter. Det är alltså det viktiga. Det andra är parlamentsplatsen och jag redogjorde  för i det förra anförandet hur man kan argumentera där. När man skall etablera Ålands position är det inte Åland som en region -det samarbetet kan ha sina värdefulla inslag, som också sades här av ltl Sundback - och det är inte heller, som jag har hört landskapsstyrelsen argumentera att Åland och andra lagstiftande regioner inom länderna i Europa på något sätt skall likställas, för Åland har en annan ställning än de belgiska regionerna, än de tyska länderna och alla andra områden i Europa, just därför att självstyrelsen är så pass stark internationellt  och att det har fått ett omnämnande i primärrätten. Det har vi inte utnyttjat hittills. Sedan tycker jag också med tanke på diskussionen som har varit om varit om “förklaring” när man har hänvisat till löften från Palmgren-gruppen osv., att det här visar att Palmgren II, 58 och 59 §§ i självstyrelselagen, räcker inte till. Vi måste alltså höja ambitionsnivån betydligt därför att knäckfrågan i det här fallet blir: Hur skall landskapsstyrelsen kunna bevaka processen, få tillräcklig information och inflytande? Där har man alltså inte så mycket i självstyrelselagen att hänvisa till, naturligtvis med goda relationer osv., men i Amsterdam-processen misslyckades landskapsstyrelsen, misslyckades kapitalt egentligen och det får inte hända en gång till. TALMANNEN: Tiden är ute!

Vi står här med ett Amsterdam-fördrag som ingen kunde förklara och som så småningom visade sig vara dåligt för Åland.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Det är kanske lite på sidan om regeringskonferensen, men frågeställningarna hör ändå ihop, så det som ltl Erland tog upp tycker jag att man kan besvara på det sättet att regeringskonferensen är ett sätt att komma framåt när det gäller de åländska positionerna; Palmgren-gruppens arbete är ett sätt, men det viktigaste är ändå det grundläggande arbetet mellan landskapsstyrelsen, statsmakten och regeringen för att förbättra Ålands position, och det arbetet pågår kontinuerligt. Jag som lantråd och vi som landskapsstyrelse skall naturligtvis hela tiden försöka förstärka och förbättra, för vi vet att vi har en del bekymmer där och det är vårt ansvar att försöka arbeta bort dem och förbättra Ålands position, framför allt Ålands långsiktiga position.

 

TALMANNEN:  Landskapsstyerlsens svar antecknas till kännedom. Frågan är slutbehandlad.

 

 

Härefter upptas följande av ltl Svensson ställda fråga:

 

När och hur inleder landskapsstyrelsen det praktiska genomförandet av den kommunikations­plan som omnämns i landskapets budget för år 2000 och hur lediganslås den tjänst som i planen benämns kommunikationssamordnare?

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Jag vill först konstatera att det är en väldigt viktig frågeställning som ltl Svensson tar upp här, nämligen  landskapets information. Det har också lagts ner väldigt mycket arbete under de senare åren på att förbättra och effektivera informationen både från förvaltningen och från oss politiker. Under senaste året gjordes ett stort arbete som utmynnade i den s.k. kommunikationsplanen 2000-2003, där också ltl Svensson hade en aktiv medverkan och gjorde att resultatet blev så bra som det de facto blev. Här finns det väldigt mycket samlad kunskap, samlad erfarenhet och goda tankar och förslag hur vi skall arbeta vidare. Ett av stegen i den utvecklingsprocessen var att ta in pengar i budgeten för 2000 för anställande av en tillfällig informationschef. 

När det gäller frågan när vi kommer att anställa den personen pågår diskussionen mellan kanslichefen och mig i den frågan och vi kommer inom den närmaste tiden att påbörja rekryteringsprocessen för att få en lämplig person. Hur vid rekryteringen blir är inte helt bestämt ännu, men vi kommer att göra den relativt vid så att vi också går utanför Åland och också  använder oss av de rekryteringssystem som vi har försökt bygga upp här tillsammans med arbetskraftsbyrån. Det är en väldigt viktig tjänst och det kommer att krävas ganska stora kvaliteter hos den personen som skall upprätthålla tjänsten, både vad gäller kunskaper på informations- och informationsutvecklingsområdet, men det är också en ganska känslig sak att ta in en sådan här tjänst och en sådan här person i en redan fungerande förvaltning, både i tjänstemannaförvaltningen och även i den politiska förvaltningen. Det är en process som vi skall jobba med för att det skall gå så smidigt och bra som möjligt att komma framåt i den frågan.

 

Vi kommer att arbeta vidare med kommunikationsplanen för att under året arrangera fortbildning i kommunikation med hela personalen. Vi skall ordna kurser, seminarier och olika workshops. Vi som politiker från landskapsstyrelsens sida skall också, precis som vi gjorde i den förra landskapsstyrelsen,  verkligen visa att informationen är viktig. Det gäller för oss att ställa upp helhjärtat och även ge en tillräcklig säkerhet i förvaltningen så att man kan ge en korrekt information både gentemot vårt eget samhälle och även externt.

 

För mig som lantråd ser jag detta som en av mina viktigaste uppgifter, dels den interna informationen, vår egen förvaltning ut till vårt eget samhälle, men också den information som går ut externt och det som ger den s.k. Ålandsbilden, för  jag ser det som en av lantrådets viktigaste uppgifter att försöka skapa en så god Ålandsbild som möjligt. Där ser jag resursen som landskapsstyrelsen har föreslagit och som  lagtinget har satt in i budgeten för 2000 som en klar förstärkning och förbättring och som ger goda möjligheter att jobba inom det här området.

 

Vi kommer också att tillsätta en informationsgrupp som skall bestå av informationschefen, personalsekreteraren och administrationschefen. Tanken är att informationschefen skall vara en form av en stabsfunktion som jobbar tillsammans med lantrådet och kanslichefen på ett mycket nära och effektivt sätt.

 

Rekryteringsprocessen skall gå igång så fort som möjligt och planen, såsom den utarbetades, skall vi förverkliga efter bästa förmåga, eftersom detta är ett prioriterat projekt.

 

Ltl Svensson:

Herr talman!

Jag tackar lantrådet för den information som gavs;  uppenbarligen är man nu i startgroparna på något sätt med att dra igång processen. För mig är det faktiskt en hjärtefråga, inte speciellt därför att jag har varit med i arbetet, utan därför att det var så många i förvaltningen som engagerade sig i den här processen, lade ner arbete och ändå på något sätt tvivlade på att det skulle genomföras såsom planerat. Därför har jag ställt frågan och jag kommer antagligen att återkomma när det finns tillfälle. 

 

Det som är andan och meningen i planen är att det skall inte vara någon speciell som informerar om självstyrelsen utan det skall vara möjlighet för alla som har informationsplikt eller informationsmöj- ligheter och kommunikationsmöjligheter i förvaltningen att göra sitt jobb på rätt sätt. De frågor som kommer till landskapet är så många och på så många olika nivåer så  att om man går in för en gammal- dags och i dag nästan slopad lösning som informationschef som tar hand om det hela kommer man snett från början. Det oroar alltså mig att det inte skall finnas möjligheter att ompröva om man ändå inte skulle kunna följa den plan som man har antagit.

 

Landskapsstyrelsen har gjort ansträngningar för informationen förut och den har i stort sett misslyckats på grund av att man inte följde planeringens själva grundsats utan löste den på något annat sätt, t.ex. genom att inte följa kvalifikationskraven på den som skulle ha en befattning. Jag är rädd för att man gör samma sak nu. Går man ut på marknaden och söker en informationschef får man en person som inte i första hand känner för det som är meningen med planen, herr lantråd.

 

Lantrådet:

Herr talman!

Jag vet att det har uppstått en viss meningsskiljaktighet här mellan det som arbetsgruppen lade fram, där man kallade tjänsten för kommunikationssamordnare och landskapsstyrelsen har i budgeten föreslagit ordet “informationschef”, som lagtinget har godkänt. Jag tycker att man ändå inte skall haka upp sig på titulaturen, utan det viktiga är ändå, som jag sade i mitt inledningsanförande, att det här skall fungera som en stabsfunktion inom landskapet som skall ge stöd till landskapsstyrelsen, till lantrådet, till hela förvaltningen för att förbättra vår information utåt. Så ser i varje fall jag på den här saken.

 

Ltl Svensson:

Herr talman!

Går man ut och lediganslår en tjänst som informationschef får man rimligtvis sökande som antar att det är en informationstjänst och inte något djupare och viktigare, såsom en beteckning som t.ex. “kommuni-kationssamordnare” innebär. Det är alldeles riktigt att lagtinget antog budgeten med formuleringen “informationschef”. Men min fråga är om man kan anta att lagtinget, som antog budgeten, var väldigt bestämd på den här punkten, för åtminstone jag påpekade det olyckliga med benämningen. Jag tycker fortfarande att det skulle vara väldigt viktigt att hela landskapsstyrelsen sätter sig in i vad kommunika­tionsplanen egentligen innebär och inte antar att det är precis som förr, att man anställer någon som sköter informationen, för det är det verkligen inte. I själva ansatsen har både förvaltningen och landskapsstyrelsen visat större framsynthet än vad som framskymtar om man lediganslår tjänsten som informationschef.

 

Lantrådet:

Herr talman!

Den nu arbetande landskapsstyrelsen kommer  naturligtvis att gå igenom informationsplanen och även diskutera informationsstrategin som sådan, eftersom det är, som jag sade i mitt inledningsanförande, en mycket viktig sak för både lantrådet och landskapsstyrelsen att vi får detta att fungera så väl som möjligt. Om jag återkommer till titulaturen, som jag inte vill att vi skall haka upp oss alltför mycket på, anger informationschefstiteln att man ändå vill ha en relativt välkvalificerad sökande till tjänsten. Även om man skall fungera som en stabsfunktion som skall serva den övriga förvaltningen skall det också vara en person med möjlighet och förmåga att ta egna initiativ, vara kreativ och utvecklande på det sättet, så det finns ett både och i den här situationen.

 

 

 

Ltl Svensson:

Herr talman!

Jag tar lantrådet Nordlund på orden när han säger att landskapsstyrelsen skall gå igenom planen och titta vad den egentligen innehåller och innebär. Om det nu är så att det ändå är viktigt att tillsätta en stabsfunktion som skall hjälpa politikerna, antagligen i första hand, i stället för att få den inriktning som planen avser tycker jag att det skulle vara bra om landskapsstyrelsen begrundade skillnaden mellan ordet “kommunikation” och “information”. Kommunikation har alltså en vidare, djupare och bredare innebörd än information, och söker man en kommunikationschef kan jag anta att det också kan dyka upp sådana sökande som har de kvalifikationer som planen förutsätter.

 

Lantrådet:

Herr talman!

Jag fick känslan av att ltl Svensson antydde att vi tänkte göra tjänsten till något slags redskap för landskapsstyrelsen och lämna bort förvaltningen. Så är absolut inte avsikten, utan avsikten är att det här skall vara en stabsfunktion som skall hjälpa hela förvaltningen att förbättra vår information. Orsaken  till att jag har nämnt landskapsstyrelsen och lantrådet flera gånger är att jag vill visa att vi lägger stor vikt vid informationen, att vi kommer att fortsätta att stöda det utvecklingsarbete som är på gång inom hela förvaltningen.

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Frågan är slutbehandlad.

 

 

Härefter upptas följande av ltl Sundback ställda fråga:

 

Vilka konkreta åtgärder kommer landskapsstyrelsen att vidta omedelbart och på lång sikt för att höja lönerna för kvinnor som är anställda av landskapet?

 

Vicelantrådet Salmén:

Herr talman!

Frågan gäller vad vi tänker både på kort sikt och på lite längre sikt. Landskapsstyrelsens mål i förhandlingar med facket denna vår är att kunna enas om ett lönejusteringstillfälle genasti början av det nya avtalets löptid. I budgeten för året, som godkändes av lagtinget, skrev man: “Då de gällande avtalen går ut den 15.1.2000 har vid uträkning av lönekostnaderna i allmänhet en lönejusteringsmån om 2 procent beaktats. Eftersom landskapsstyrelsen är medveten om att vissa av de löneklassplaceringar av de tjänster som tillkom,  i praktiken i de flesta fallen ombildades, i samband med förvaltningsreformen upplevs som orättvisa och då förändringar av dessa skall ske genom tjänstekollektivavtalsförhandlingar är det landskapsstyrelsens strävan att för den kommande avtalsperioden inta ett gropjusteringstillfälle genast i början av avtalets löptid för att därigenom kunna korrigera gemensamt konstaterade brister utan onödig tidsutdräkt.”  I samband med förberedelserna inför förhandlingarna och tillsammans med facket  kommer under själva förhandlingarna en analys av hela lönebilden i förvaltningen att ske. Utifrån en sådan översyn görs lönejusteringar, antingen inom ramen för en allmän lönepott eller en separat kvinno- och låglönepott. Det finns modeller på det här från tidigare. Beroende på vad man lyckas komma överens mellan parterna kommer det här att genomföras. Vidare kommer man också att tillsammans med facket från ÅSUB begära en ny grundligare undersökning av lönerna för offentligt anställda på Åland som en uppföljning av den tidigare statistiken som gjordes och som varken vi eller facket är nöjda med som en ordentlig grund för framtiden. Tillsammans med dem kommer vi att ge direktiv hur vi vill ha en sådan utredning. På längre sikt kommer detta arbete, som har inletts redan, som har som mål att vara ett reviderat eller nytt system för lönesättningen i landskapsförvaltningen att fortsätta. Avsikten är att i anslutning till detta utveckla en metod eller ett instrument för en noggrannare, mera metodisk arbetsvärdering än de värderingar, jämförelser och bedömningar av tjänsterna som görs i dag.  Men som den som är insatt i ämnet vet är prestationslönesystem och arbetsvärdering  komplicerade och resurskrävande frågor och dessutom är de ganska omstridda; där man jämfört med nuvarande lönesättning förbättrar i ett hänseende riskerar man att försämra i ett annat. Det gäller att finna en egen gyllene medelväg för våra förhållanden, och det går inte i en handvändning, men vi har ambitioner.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Det är roligt att höra att landskapsstyrelsen aktivt engagerar sig i den här frågan och jag förstår att man  också vinnlägger sig om en löneförbättring i fråga om kvinnolönerna redan i samband med den här avtalsomgången. De allmänna ambitionerna är säkert goda och det återstår att se vad som händer. Min första fråga är om man i diskussionerna också har tagit upp lönesättningen för dem som jobbar inom vården?

 

Vicelantrådet Salmén:

Herr talman!

Vi har diskuterat det löst med facket i samband med undertecknandet av det nya huvudavtalet som genomgicks och vi vet att även inom facket är detta en mycket kontroversiell fråga, men vi har nämnt om den.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Generellt har kvinnorna 20 procent lägre löner än männen. Jag tror att vem som helst tycker att det är en av de största sociala och ekonomiska orättvisorna mellan könen. Man försöker nu på olika sätt få något slags instrument till stånd för att det här på något vis automatiskt skulle utjämna sig utan att man tar politisk ställning, men jag skulle ändå vilja veta vad landskapsstyrelsen tycker är rimligt. Hur snabbt kan man åtgärda den stora inkomstskillnaden mellan könen och på vilket sätt tänker den här landskapsstyrelsen systematiskt se till att vi får ner 20 procenten till någonting mera anständigt?

 

Vicelantrådet Salmén:

Herr talman!

Det är ganska svårt att säga vad vi kan göra, för vi är i en förhandlingssituation och vi kommer att måsta förhandla. Ltl Barbro Sundback vet lika bra som jag att det är synnerligen viktigt att när man förhandlar måste man försöka bli överens, och det strävar man till. Skulle man bara från den ena parten kunna bestämma att så och så skall vi ha det, då skulle det vara lättare att ge ett svar på en sådan här fråga - i det här skedet.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Jag håller med om att vi inte skall blanda oss i förhandlingarna, men det är de facto så att det finns en ganska stark politisk aspekt just på detta med könsskillnaderna och löner. Det visar sig nämligen om och om igen att med det förhandlingssystem som man har kommer de kvinnofack som är representerade till korta. Då menar jag att det finns fog att på politisk väg, där landskapsstyrelsen är arbetsgivare, markera mycket starkt att det är arbetsgivarens önskemål att könsskillnaden minskar. Det kan man säkert påverka direkt genom just olika former av separata tillägg som bara gäller just den här frågan att utjämna könsskillnaderna i löner.

 

Vicelantrådet Salmén:

Herr talman!

Utan att på något vis föregripa de förhandlingar som just har påbörjats - och jag vill inte här ge några löften - men med kännedom om hur förhandlingsgruppernas sammansättning är i dessa förhandlingar  är jag övertygad om att nu finns en möjlighet att justera löner för kvinnor på ett positivt sätt.

 

Ltl Viveka Eriksson:

Herr talman!

Vicelantrådet sade att landskapsstyrelsen på lång sikt har för avsikt att utveckla metoder där man skulle använda någon form av arbetsvärderingssystem. Arbetsvärderingssystemet bygger inte bara på att man skall ha lika lön för lika arbete utan också på att bygga upp ett system där man får lika lön för likvärdigt arbete. Det bygger alltså på ett poängsättningssystem där man poängsätter olika yrkeskategorier och sedan kan man jämföra poängsättningen på ett mer objektivt sätt. Den tidigare landskapsstyrelsen hade också en målsättning om att man skulle införa ett arbetsvärderingssystem och man misslyckades kapitalt. På fyra år lyckades man inte genomföra det. Jag tror att själva uppbyggnaden med en grupp bestående av fackrepresentanter och representanter för landskapsstyrelsen som skulle diskutera och förhandla inte var det rätta tillvägagångssättet. Finansutskottet och lagtinget föreslog i samband med budgeten att landskapsstyrelsen skulle närma sig problemet på ett annat sätt, att man skulle se det som ett projekt och anställa en projektansvarig som först kartlägger lönesystem och lönesättning, analyser det och sedan kommer med förslag på hur man kunde rätta till detta.

 

Då vill jag fråga vicelantrådet har man följt upp finansutskottets och lagtingets förslag och har man diskuterat hur man skulle komma tillrätta med arbetsvärderingssystemet?

 

Vicelantrådet Salmén:

Herr talman!

Det är viktigt att detta sker i samarbete med båda parter. Hur det kommer att bli hade vi också diskuterat med facket; i samband med att vi diskuterade huvudavtalet och skrev under det har vi bestämt oss för att när vi har löneförhandlingarna skall vi gå in för att närmare försöka jobba med hur arbetsvärdringen skall arbetas fram vidare.

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Frågan är slutbehandlad.

 

 

 

 

 

 

 

Härefter upptas följande av ltl Sarin-Grufberg ställda fråga:

 

Vad avser landskapsstyrelsen att göra för att få till stånd studiebostäder på Åland?

 

Landskapsstyrelseledamoten Danne Sundman:

Herr talman!

Den av ltl Sarin-Grufberg ställda frågan är angelägen och har varit det en längre tid. Redan den förra landskapsstyrelsen aktualiserade behovet av studentbostäder. Jag kan börja med att ge en kort historiebeskrivning.

 

Den förra landskapsstyrelsen tillsatte den 15 september 1998 en kommitté “för att utreda behov och förutsättningar för skapande av studerandebostäder”. Jag satt personligen med i den komittén, passligt nog, som representant för de studerande. Kommittén kom fram till att det finns ett behov av studentbostäder. Bristen på studerandebostäder är ett strukturellt problem på bostadsmarknaden. Detta har ytterligare förstärkts av att samtliga skolor  har s.a.s. samlats i Ålands yrkeshögskola, som har blivit en part här. Med anledning av kommitténs slutsatser föreslog landskapsstyrelsen i budgeten för år 2000 ett anslag om 1 miljon mark “för att användas som kapitalinsats i en organisation för att bygga och äga studiebostäder på Åland”, som det står i budgeten. Lagtinget har som bekant godkänt budgeten och utifrån det har det förts diskussioner på tjänstemannanivå med Mariehamns stad och landskapsstyrelsen för att s.a.s. komma till skott och få fram ett projekt som kan genomföras snabbt. Bostadsbristen stiger tre gånger i året och en gång är när skolorna börjar, när de studerande skall få sin bostad. Det skulle vara bra om den situation som alltså uppkommer i höst kunde lösas med ett projekt som kan förverkligas till hösten.

 

Det har förts diskussioner om ett konkret projekt som också har nämnts i lokalpressen, där man skulle bygga bostäder i det gamla Y-market i Hindersböle, enligt kommitténs koncept med individuellt boende. Stadsstyrelsen har diskuterat frågan igårkväll och ställer sig positiv och vill ha svar på vissa saker, bl.a. om landskapsstyrelsen är beredd att komma emot med denna miljon, och det har vi, under vissa förutsättningar förstås, beredskap att göra som kapitalinsats. Vi har tidigare sagt att om staden kommer emot med 1miljon är vi beredda att gå in med det som kapitalinsats.

 

Frågan är alltså på gång och jag hoppas att den kan få en positiv lösning. Tidsaspekten är som sagt mycket viktig så att man kan möta det behov som uppkommer i höst när skolorna tar in sina nya elever.

 

Ltl Sarin-Grufberg:

Herr talman!

Jag tackar för upplysningarna av landskapsstyrelseledamoten Danne Sundman och också för att han säger att det är en angelägen fråga. Den börjar bli synnerligen angelägen. Kan man starta upp en upphandling nu snarast så finns det möjligheter att få till stånd studiebostäder i höst. Eftersom problemet är akut vore det också bra om landskapsstyrelsen visade den beredskapen och flexibiliteten att verkligen få till stånd studiebostäder.

 

Det är också så att det är yrkeshögskolan som har visat sig vara upphovet till det stora behovet av individuella studiebostäder, eftersom det rör en äldre studerandepublik. Det är tacknämligt att yrkeshögskolan har kommit att verka och på det sätt som den nu verkar. Men hand i hand med en yrkeshögskola borde finnas ett helhetsansvar för att även de studerande bereds möjligheter att också bo. Det är en förutsättning. 

 

Jag vill också ställa en fråga när det gäller  förutsättningarna som omnämndes här, dvs. att staden kommer emot med 50 procent, på vilken grund har det uppkommit och hur fast är landskapsstyrelsen i den förutsättningen?

 

Landskapsstyrelseledamoten Danne Sundman:

Herr talman!

Det behov som ltl Sarin-Grufberg pekade på fanns också förut; det är inte några nya skolor som har byggts. Det råkar sig så att utvecklingen har gått mot det att de skolor som ingår i Ålands yrkeshögskola just nu har många elever; t.ex. tekniska läroverket har så många elever som man aldrig har haft förut.  Det beror också på tillkomsten av flera studieprogram.

 

När det gäller helhetsansvar och flexibilitet vill vi från landskapsstyrelsens sida vara flexibla och ta ett helhetsansvar. Vi vill också peka på att det här är egentligen en kommunal angelägenhet; Mariehamns stad, som profilerar sig som sjöfartsstad, ekostad osv., borde också profilera sig som studentstad. Det är det viktigaste att där studierna sker finns det ett aktivt bemötande från orten s.a.s.  På andra håll där andra högskolor verkar ser staden positivt på sina skolor.

 

När det gäller förutsättningarna för finansieringen handlar det om kapitalinsats. Vi vill gå in med 50 procent av den kapitalinsats som ligger till grund för byggandet. Vad gäller den övriga finansieringen har vi också viss beredskap att ställa upp från landskapsstyrelsens sida, men det tar vi ställning till efter  anhållan. Formellt ligger nu bollen hos Mariehamns stad, som blir byggherre genom sina bolag, men vi vill gärna skynda på och vara flexibla från landskapsstyrelsens sida så att det kan genomföras till hösten.

 

Ltl Sarin-Grufberg:

Herr talman!

Lagtinget har ändå visat att det är viktigt att studentbostäder uppförs och har också uttalat att finansieringsstödet kan höjas genom en tilläggsbudget vid behov. Jag frågar än en gång: Hur flexibel är landskapsstyrelsen och hur ser man på sitt ansvar när det gäller studiebostäder? Även om Mariehamns stad profilerar sig som en sjöfartsstad är det så att yrkeshögskolan är för hela Ålands behov, och kanske mer därtill.

 

Landskapsstyrelseledamoten Danne Sundman:

Herr talman!

Vad gäller Mariehamn som studentstad är det så att bostäderna kanske i första hand blir till för studerande som kommer utifrån Åland som utbytesstudenter. Vi skickar också bort studerande från Åland, så det finns ett visst utbyte och om vi tar Ålands yrkeshögskolans behov är det för dem som kommer utifrån och också för våra skärgårdsungdomar. Det är alltså viktigt att staden profilerar sig som en studentstad. Vad gäller tillläggsbudgeter och flexibiliet i fråga om  finansieringen är, som jag sade tidigare, vår ståndpunkt klar om kapitalinsatsen, men vad gäller ytterligare finansiering kan det hända att om vi skall komma emot med vidare finansiering kan det handla om en tilläggsbudget eftersom annars en stor del av vårt anslag går till det här. Vi kan fundera på det sedan när det kommer en formell anhållan.

 

Ltl Sarin-Grufberg:

Herr talman!

Det är bra att veta att intentionerna finns och jag ser fram emot att dessa studiebostäder byggs snarast.

 

Ltl Svensson:

Herr talman!

Landskapsstyrelseledamoten Sundman berömmer sig av att vara en ung politiker med en ung syn på saker och ting, men av det här svaret att döma är han inte särskilt ung! Jag tycker att det svar som gavs här var väldigt kortsiktigt och det är fullt med förbehåll. Det är egentligen Mariehamns stad som skall sköta dessa frågor, säger landskapsstyrelseledamoten Sundman, och det verkar håglöst på något sätt. Jag tycker att man också skall tänka på andra  grupper som kommer hit sommartid. Vi har s.k. Nordjobbare som finns med i ett nordiskt utbyte och som vi har väldigt svårt att få tag på bostäder till; det finns Nordpraktikanter och det finns andra typer av människor. Det här är en fråga där landskapet på ett kraftfullt sätt bör planera för att vi får ett ordentligt internat så att vårt samhälle fungerar både sommar och vinter. Det är väl ingenting att låsa  fast i någon gammal motsättning mellan stad och landsbygd! Jag förstår mig inte på det resonemanget och skulle gärna ha en kommentar av landskapssty­relseledamoten Sundman på den punkten.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sundman:

Herr talman!

Jag säger som president Reagan en gång sade när han tillträdde trots sin höga ålder, att jag inte använder min ålder som en fördel! Vad gäller frågan om internat kontra hyresboende är det inte alls fråga om internat, utan det är i princip fråga om konventionellt hyresboende som är skräddarsytt för ett visst behov: småa enheter, men dock ett självständigt boende, du har dusch, WC, kök osv. i din lägenhet. Man måste skilja på det här, men det kanske har med ålder att göra att man tror att det skall vara ett internat. Som ung person kan jag åtminstone skilja på att jag vet att det i princip fråga om hyresbostä­der. Du betalar hyra och det ingår inte i dina studier på något vis.

 

Jag vill också säga till ltl Svensson att bostäderna är tänkta att också kunna användas av t.ex. den offentliga sektorns behov av sommarbostäder, privata företags behov också samt för t.ex. Nordjobbare, som nämndes här. Det är tänkt att bli en flexibel modell så att bostäderna används så mycket som möjligt. Den huvudsakliga användningen blir studerandebostäder.  Som bekant har skolorna sommarlov, då det finns tomma lägenheter och ledig kapacitet och då kan man använda dem till sådant här som passar bra.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag tror säkert att studentbostäderna kommer till och att de kommer till i staden. Jag har nämligen  svårt att tänka mig att någon annan skulle få dem till stånd! Däremot tycker jag att om landskapsstyrelseleda­moten Sundman vill vara minister, som vi förstår att han också vill, och kallar detta en kommunal angelägenhet, så kanske det räcker med och inte att vi dessutom skall bli påskrivna hur Mariehamn skall profilera sig! Det är kanske bäst att man håller sig till den läst man har fått! Man kan inte uppträda i alla roller och berätta hur folk skall sköta sig. Det är lite konstigt att landskapsstyrelsen inte själv klarar av att bygga studentbostäder för de elever som man har i sina skolor. Det är ganska få samhällen där staten  ansvarar så mycket för skolväsendet som här. Jag har själv lanserat den här modellen för jag tror inte att landskapsstyrelsen annars får bostäderna till stånd, utan det är nog så att det är staden som måste sköta det. Det är förstås en lite konstig förvaltningsmodell om staden skall förvalta dem. Då får vi stora möjligheter att just också påverka användningen av dem sommartid och de kan användas för t.ex. Nordjobbare och sådant, och det är väldigt bra.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sundman:

Herr talman!

Man kan alltid diskutera vilken läst jag är vid! I det här sammanhanget är jag landskapsstyrelseledamot, men i andra sammanhang är jag vid samma läst som ltl Sundback i Mariehamns stad som stadsfullmäk­tigeledamot och jag ser, som sagt, ingen motsättning mellan stad och landsbygd i detta, utan snarare tvärtom ser jag att det har förts diskussioner i ett mycket positivt klimat.  Ser men på uppdelningen mellan stat och kommun s.a.s. kan det bra vara ett samarbete eftersom, som ltl Sundback konstaterade,  skolorna här är mer statliga än på andra håll, mer landskapliga. Jag tycker att den modell som man nu diskuterar är en mycket bra lösning eftersom man går in som jämna parter i ett bolag som resulterar i att man s.a.s. äger halva bostaden själv; då kan ena halvan användas för de behov som vi anser att är landskapliga och andra halvan för Mariehamns stad. Det är alltså en fördel för Mariehamns stad att få en så här stor ägandedel i projektet.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Jag tycker att det är häpnadsväckande att landskapsstyrelsen avser att bygga tingshus och inte kan ta ansvar för Åland som ett utbildningssamhälle utan försöker säga att Mariehamns stad skall profilera sig  som en utbildningsstad men inte Åland som ett utbildningssamhälle. För mig är det givet att om man har studenter som bor i lägenheter har det inte så stor betydelse att man tar hyra och kallar det hyresbostäder och tar hyra eller kallar det internat. När man säger att landskapsstyrelsen borde ta ett ansvar för studierna och studiesamhället innebär det faktiskt en ytterligare fördel för landskapet att man kan använda detta för ÅHS:s personal och varför inte Nordjobb. Det viktiga är att om landskapet finansierar detta till hundra procent, vilket lagtinget egentligen har sagt i samband med budgeten, sätter  landskapet reglerna, gärna i samarbete med Mariehamns stad, men min utgångspunkt är att höja anslaget i lagtinget med 1miljoner så att 2 miljoner kan användas så att landskapet faktiskt har ett ansvar. Och ung eller gammal, det spelar ingen roll - det är fråga om vidsyn och att komma bort från de kommunala gränsdragningarna i helåländska frågor.  

 

Min rekommendation till landskapsstyrelseledamoten Danne Sundman är, om han vill vara minister och göra ett bra jobb: tala för studiebostäder, tala för att landskapet tar sitt ansvar för Åland som ett utbildningssamhälle,  dvs. möjligen 90 procent, men helst 100 procent, såsom man gör på andra håll när man finansierar sina internat. Gör man det inte på andra håll - man förnekar det från landskapssty­relsen - så spelar det ingen roll, vi skall inte se på andra, utan vi skall bestämma att Åland är ett utbildningssamhälle, inte enbart Mariehamn. Gå nu och finansiera det här och se till att det blir gjort, Sundman!

 

 

 

Landskapsstyrelseledamoten Sundman:

Herr talman! 

I princip håller jag med ltl Erland om detta. Viktigt från landskapsstyrelsens sida är att vi inte klampar in alltför mycket i kommunen och säger det ena och det andra. Det är viktigt med den kommunala självstyrelsen, och i den ingår att se till att det byggs bostäder, antingen bygger kommunerna själva eller så ser de till att privata bygger. Vår uppgift är, som i det här fallet, att bistå med viss finansiering och se över våra regelverk att allt är så smidigt som möjligt.

 

Vad gäller att ta vårt ansvar skulle jag säga att vi tar vårt ansvar i enlighet med lagtingets beslut i budgeten. Vi har fört diskussionerna för att uppmuntra staden att komma emot. Rent formellt är det så att bollen ligger hos Mariehamns stad, men vi hjälper gärna till och bistår Mariehamns stad med byggandet genom finansiering. Jag vill påpeka ytterligare en gång, att det handlar inte om internatsbyg­gande. Det är inte ett hus som skall knytas till någon speciell skola; det skall inte ingå i studierna att du får bo där. Det är i princip fråga om ett konventionellt hyresbostadsbygge där du hyr upp en lägenhet, antingen är du studerande vid någon av landskapets skolor eller så är du anställd vid ÅHS eller så är du Nordjobbare eller vad du är. Det är bara så att det skräddarsys för ett visst behov och man prioriterar enligt en viss prioritering när man väljer hyresgäster.

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Frågan är slutbehandlad.

 

 

Härefter upptas följande av ltl Ronald Boman ställda fråga:

 

Anser landskapsstyrelsen att hyresintäkterna från Jan-Karlsgårdens Wärdshus influtit enligt kontraktet och, i annat fall, i vilken omfattning har den för kontraktet ställda garantisumman om 50.000 mark utnyttjats?

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

Herr talman!

Först vill jag säga att detta ärende är en avtalsfråga som utvecklats till en avtalstvist och som sådan bör den ha sin gilla gång i förhandlingar som i värsta fall kan resultera i en civilrättslig process.

 

Jag vill ytterligare informera lagtinget om att ärendet budgetmässigt i sin helhet hör till utbildnings- och kulturavdelningen, medan endast själva kontraktsförhandlingarna ålagts näringsavdelningen.

 

På grund av frågans privaträttsliga karaktär och det faktum att den berör en familj på två enskilda personer kommer jag att endast i övergripande termer redogöra för frågan efter att jag nu med mycket kort varsel har givits möjlighet att i detalj sätta mig in i situationen i all dess komplexitet. Jag gör detta med målsättningen att undvika att starta det som frågan egentligen framtvingar, att här öppna upp avtalstvisten och visa korten i vad som kan bli en civilrättslig process. Jag hoppas att jag skall lyckas i den balansgången.

 

Sålunda, herr talman, börjar det hela 1994-95 under landskapsstyrelsen Erlandssons tid när förhållandet till dåvarande arrendator sedan starten 15 år tidigare höll på att spricka. Då bestämde landskapsstyrelsen att själva kontraktsförhandlingarna skulle överföras till näringsavdelningen, medan hela budgetansvaret för Jan-Karlsgårdens Wärdshus, både vad avser kostnader, investeringar som intäkter, skulle ligga på utbildningsavdelningen, en förvaltningsmässigt speciell konstruktion. Nytt kontrakt kunde efter anbudsomgången 12.1.1995 tecknas med ny arrendator, som dock gav upp under avtalsperioden, så att vi efter säsongen 1998 stod utan arrendator. Då hade landskapsstyrelsen redan 1995 hunnit köpa delar av den första arrendatorns inventarier och den nya arrendatorn hade under knappt två år investerat i en hel del inventarier enligt dennes arrendekontrakt. Situationen hösten 1998 var på inventarie- och utrustningssidan ganska kaotisk, för att uttrycka sig försiktigt, efter att arrendatorn i förtid lämnade anläggningen.

 

Efter en ny anbudsomgång kunde landskapsstyrelsens näringsavdelning den 22.12.1998 teckna ett avtal med tvenne medlemmar i en familj att sköta anläggningen från 1.4.1999 och tillsvidare. Avtalet är mycket detaljerat och innehållsrikt och stadgar bl.a. om en hyra för 1999 om 75.000 mark och om en garanti om 50.000 mark att inlämnas till landskapsstyrelsen. Sådana garantier till landskapsstyrelsen administreras sedan av finansavdelningen.

 

Redan i mars-april 1999, alltså före kontraktstidens början, inledde den nya arrendatorn en mycket omfattande korrespondens med utbildningsavdelningen om åtskilliga detaljer i den kommande verksamheten. Denna korrespondens är mycket volumiös.

 

I kontraktet anges exat ansvarsfördelningen mellan arrendetagare och arrendegivare beträffande nyanskaffningar. I utbildningsavdelningens budget för 1999 finns ett angivet belopp för sådana anskaffningar. Detta budgetutrymme har landskapsstyrelsen utnyttjat under 1999 för att förbättra anläggningen. För ytterligare önskade förbättringar har landskapsstyrelsen i förhandlingar med arrendatorn hänvisat till lagtingets budgetmakt och meddelat att de önskade insatserna kräver lagtingets  budgetbeslut, vilka skulle komma att inbegäras i budgeten för år 2000. Efter att arrendetiden inletts 1 april 1999 konstaterade landskapsstyrelsen i juni 1999 att varken arrende inbetalats eller garanti presenterats, varmed omedelbar kontakt med arrendatorn togs.

 

Efter många omgångar under utdragna överläggningar och ingående genomgångar av anläggningen, dess skick och inventarier under verksamhetens högsäsong och med juridiskt ombud inkopplad från arrendatorns sida kunde landskapsstyrelsen för sin del konstatera att köksutrustningen, med en ålder av ca 20 år på nacken, till stor del var i mycket dåligt skick. Därför överenskoms i månadsskiftet oktober-november 1999 att arrendatorn via sitt juridiska ombud skulle inlämna sina anspråk skriftligt, med gällande kontrakt med landskapsstyrelsen som utgångspunkt. Dessa anspråk ankom till landskapsstyrelsen så sent som den 14 januari år 2000, alltså för sju dagar sedan.

 

Landskapsstyrelsen konstaterar i dag att hyran för år 1999 är obetald och att garantin inte är inlämnad trots landskapsstyrelsens upprepade krav, direkt och i upprepade förhandlingar. Arrendatorn hävdar för sin del att det utarrenderade objektet inte fyller varken anbudsvillkorens krav från 1998, avtalets krav eller allmänna regler för arrenden. Sålunda föreligger en uppenbar avtalskonflikt.

 

Ltl Ronald Boman:

Herr talman!

Jag vill börja med att tacka landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson för ett synnerligen uttömmande svar. För mig som lagtingsman i opposition är denna frågestund en av de få möjligheter som finns för att få information om tvivelaktiga omständigheter i landskapsstyrelsens agerande. Min fråga om Jan-Karlsgården är ingalunda något försök att pricka någon enskild företagare. Det är i stället ett sätt att utröna hur landskapsstyrelsen i form av arrendegivare förvaltar skattebetalarnas pengar. Det är av allmänt intresse för mig som lagtingsman, men också för skattebetalarna, att få reda på om de stora investeringar landskapsstyrelsen gör i olika projekt har någon som helst intäktssida. Detta gäller i synnerhet de olika kommersiella lokaler som landskapsstyrelsen hyr ut. I detta speciella fall har man dessutom investerat minst 450.000 mark under ca ett års tid. Är det så att landskapsstyrelsens kompetens inte räcker till för att göra upp avtal samt bevaka att dessa avtal följs, så skall ingalunda några investeringar göras där man satsar skattebetalarnas pengar utan någon som helst avkastning.

Under den senaste debatten om tilläggsbudgeten visade berörda ansvariga landskapsstyrelseledamöter inget som helst intresse för att bringa klarhet i mina olika frågeställningar rörande bl.a. Kastelholms fornminnesområde. Dylikt handlande visar på en stor nonchalans från landskapsstyrelsens sida och jag anser det ovärdigt en ansvarig ledamot i landskapsstyrelsen att inte vara på plats och svara på frågor under tilläggsbudgetens remissdebatt.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

Herr talman!

Jag tror att min redogörelse angav att landskapsstyrelsen på ett mycket ansvarsfullt sätt har skött den här frågan efter att konflikten om avtalets innehåll började. Det är en offentlig handling och den som önskar ta del av avtalet kan också konstatera att det är et gott avtal. Jag tror inte att det finns jurister i landskapet som skulle kritisera det. Vi har haft sådana inkopplade och de har inte funnit att det skulle vara några brister i det av landskapsstyrelsen uppgjorda avtalet.

 

Men det vill jag säga, herr talman, att redogörelsen som jag gav och hela ärendet samt problemen under hela 1990-talet med anläggningen visar tydligt på kärnproblemet avseende verksamheten vid Jan-Karlsgårdens Wärdshus, m.a.o.: Finns det rimliga möjligheter att driva verksamheten lönsamt utgående från landskapets intresse att på anläggningen hålla en hög servicenivå, både till besökarna till slottet  och Jan-Karlsgården, till gästhamnsgästerna och till andra kundgrupper eller borde vi här låta marknadsekonomins spelregler helt vara rådande och ha helt fria avtalsvillkor när det gäller servicenivån, såsom det är på motsvarande anläggningar runtom i hela landskapet? Där inställer sig också frågorna: Vilka investeringar är vi nu tvungna att göra ytterligare i denna relativt gamla anläggning? Skall vi fortsätta att äga den på det sätt vi gör? Är det överhuvudtaget rimligt att räkna, i den situation vi nu har därute, med någon hyresinkomst överhuvudtaget för de närmaste åren? Frågeställningarna är inte alldeles lätta, men landskapsstyrelsen avser att lösa dels avtalstvisten och sedan verksamheten för  nästa år åtminstone.

 

Ltl Boman:

Herr talman!

Landskapsstyrelsens svar visar med all önskvärd tydlighet att de inte skall ha hand om uthyrningsverk­samhet. Jag anser dessutom att landskapsstyrelsen försökte föra lagtinget bakom ljuset genom att inte i samband med tilläggsbudgeten informera om att ingen som helst hyra influtit. Att man dessutom varit så naiv att man inte tillsett att en garantisumma, som enligt kontraktet skall ställas av arrendetagaren, inte inkommit gör att jag anser att landskapsstyrelsen i detta ärende missbrukat skattebetalarnas pengar  och egendom. Det är alltså med en viss tacksamhet man får konstatera att ett enigt lagting strök summan om 3 miljoner mark för ett tingshus. Kan inte landskapsstyrelsen sköta om uthyrningen av ett värdshus, hur skulle de då klara av uthyrningen av ett helt tingshus! Man undrar dessutom hur det står till med övriga fastigheter och näringsställen som landskapsstyrelsen hyr ut. Hur är det med kungsgårdar, jaktmarker, post- och tullhus och annat? Kommer det in några pengar? Jag tror att revisorerna bör ta en titt på hela uthyrningsverksamheten. Det är ändå så att landskapsstyrelsen inte kan göra vad som helst när det gäller allas våra egendomar.

 

Behandlingen av denna och andra liknande frågor visar på att det borde finnas ett samarbetsorgan mellan majoritet och opposition. Att ca 40 procent av Ålands befolkning är utestängda från så gott som all information när det gäller allas vår egendom som förvaltas av landskapsstyrelsen är skrämmande.  Jag har påpekat det tidigare, att det är inte lagtingets majoritet och landskapsstyrelsen som äger landskapets alla egendomar, utan det är hela Ålands folks egendom och därför bör alla få insyn. Ett bra sätt vore att släppa in oppositionen i landskapets olika organ. Nuvarande system där man drivit parlamentarismen in absurdum är inte bra för demokratin. Det är inte så att all kunskap har råkat hamna hos majoriteten fastän de tycks tro det, utan den kunskap som oppositionen besitter bör även tas tillvara och kanske i synnerhet i sådana här fall som gäller förvaltning och skötsel av allas vår egendom. Det visar min fråga på.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

Herr talman!

Till skillnad från frågeställaren skall jag försöka hålla mig till frågan och inte gå in på den svepande kritiken mot allt som landskapsstyrelserna gör. Det här gäller alltså Jan-Karlsgårdens Wärdshus och det arrendet. Landskapsstyrelsen hanterar säkerligen något hundratal arrenden per år i avtal och det är inga problem. Men när det gäller uthyrningen av Jan-Karlsgårdens Wärdshus har varje år under nittiotalet inneburit problem, eftersom arrendatorerna kontinuerligt har haft svåra lönsamhetsproblem. Vi som ägare av detta hus, som byggdes för 20 år sedan, måste ta ansvar för det hus som vi har. Ett alternativ är naturligtvis att sälja det; tillsvidare har man gjort bedömningen att det är så nära förbundet med Jan-Karlsgårdens friluftsmuseum och med slottet att man inte har valt den lösningen hittills, men det skall naturligtvis också övervägas.  Men att i svepande kommentarer här påstå att alla kontrakt missköts osv. är fruktansvärt fel - som vanligt! Att man skulle  redovisa det här särskilt i samband med tilläggsbudge­ter förstår jag inte överhuvudtaget, utan när det uppstår avtalskonflikter skall man försöka lösa dem och sedan får man redovisa reslutatet när resultatet finns, men att börja redovisa avtalskonflikter mitt under konflikten är väl inte rimligt. I efterhand blir det också revisionskontroll av det, så nog har ltl Bomans enmansgrupp alla möjligheter att sedermera få insyn i revisionsfrågor!

 

Ltl Boman:

Herr talman!

Jag anser att det är en vital fråga när man anhåller om pengar för att förbättra en kommersiell lokal, som det var fråga om i det här fallet. Då bör man också beröra intäktssidan. Så gör åtminstone vi inom den privata sektorn och jag hoppas att det tänkandet också skulle inplanteras i detta organ.

 

Ltl Fredrik Lindqvist:

Herr talman!

Jag anser att det är högst olämpligt att från lagtingets talarstol börja diskutera ett enskilt företags angelägenheter. Man kan givetvis fråga landskapsstyrelsen huruvida hyresintäkter inflyter i allmänhet men att namnge och hänga ut samt diskutera enskilda företagare torde inte höra hemma här.

Ltl Erland:

Herr talman!

Det är talmanskonferensen som bestämmer vilka frågor som är lämpliga för lagtinget och den här frågan kan och bör diskuteras principiellt. Jag tycker nog att det är lite förvånande att landskapsstyrelsen under så lång tid inte har haft någon kontroll över inkomsterna på den här verksamheten och att detta har lett fram till en process där inte ens garantisumman är säkrad. Det brukar vara så att man ser till att den finns när man sätter igång verksamheten. Men det här är kanske någonting som revisorerna borde titta på, i första hand interna revisorn och sedan andra.

 

Jag tänkte beröra den här frågan lite också ur näringspolitisk synvinkel, för det har också framskymtat här. Är det så att marknaden sköter detta bäst? Ja, det är det väl antagligen, men det stora felet här är, när man hör landskapsstyrelseledamoten tala om att nästa år skall vi göra si och nästa år skall vi göra så,  att det är ett kortsiktigt tänkande. När jag var på näringsavdelningen hade vi också en arrendator på Jan-Karlsgården och då var det fråga om 15 års perspektiv och ständiga förlängningar. Alternativet är att man säljer anläggningen eller leasar ut den på lång sikt eller har ett långsiktigt kontrakt med en seriös arrendator som är villig att också ta på sig en del av investeringskostnaderna därför att då får man ett större intresse. Men det här är någonting för landskapsstyrelsen att bedöma; marknadslösningen är inte heller orimlig, dvs. att man säljer hela anläggningen, för det ligger ändå avskilt från museiverksam­heten och på lite längre sikt tror jag att en marknadslösning kommer att bli det mest ändamålsenliga.  Det var ingen fråga utan ett svar!

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

Herr talman!

Landskapsstyrelsen tar med intresse del av synpunkterna från liberalerna om att vi väl kunde sälja huset. Vi kommer naturligtvis att diskutera, men jag vill säga att det kontrakt vi har, där arrendetagaren  enligt vår uppfattning inte har uppfyllt villkoren och arrendetagaren sedan tycker lika om motparten, gällde tillsvidare. Det var alltså en långsiktig lösning man eftersträvade. Det eftersträvar vi fortsättningsvis naturligtvis. Det beslut vi kommer att ta när konflikten finner sin lösning skall naturligtvis vara långsiktigt. Däremot vill jag protestera mot att landskapsstyrelsen inte har haft kontroll över de ekonomiska transaktionerna. Det har varit absolut full kontroll från dag till dag. Jag kan erkänna att förvaltningen borde ha tillsett att garantin förelåg 1.4.1999, vilket den sedermera visade sig inte göra, men kraven har varit mycket intensiva på att få in den och vi ville inte avbryta kontraktsförhållandet mitt i högsäsong.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Jag tycker att det här är en ganska viktig fråga. Det visar igen att den offentliga upphandlingen är under all kritik. Det andra är att kontrollen inom förvaltningen tydligen inte fungerar och det tredje är att landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson inte riktigt berättar hur det står i kontraktet. Det står inte “tillsvidare”. Det står att det fram till den 1.4.2002 utgörs av ett arrendeförhållande på prövotid. Det verkar alltså som om man inte riktigt skulle ha kontroll över den här situationen. Den principiella frågan är,  som jag tycker att det här väcker och som har varit aktuell flera gånger,  att man borde skapa ett fastighetsbolag som skulle ha hand om åtminstone alla landskapets fastigheter som hyrs ut för kommersiella ändamål. På det viset skulle man få något slags uppfattning om kostnader och intäkter. Samtidigt tror jag att skötseln skulle bli mera effektiv. Skötseln av landskapets fastigheter verkar inte ske på något systematiskt och effektivt sätt. Jag tycker att lagtingshuset och dess renoveringar och skötsel är ett ypperligt exempel på hur byråkratiskt det är, hur dyrt det är och framför allt hur dåligt det blir. Som socialdemokrat vill jag ännu igen föra fram ett slags, om inte privatiserings- men åtminstone bolagiseringsförslag, ett helägt landskapsföretag som specialiserar sig på fastighetsskötsel och som kan upphandla och som skall ha kontrollen av det hela.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

Herr talman!

Jag tror att den här landskapsstyrelsen med särskild tacksamhet tar emot riktlinjerna från liberalerna och socialdemokraterna om en ökad privatisering, utförsäljning av egendom. Det skall vi notera sedan när vi för förslagen till lagtinget.

 

Beträffande kontraktet står det i punkt 4. Arrendetid: “Arrendeförhållandet inleds den 1.4.1999 och gäller tillsvidare.” Det som ltl Sundback läste upp var en kontrollpunkt år 2002, som man satte in, alltså en prövotid.

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Frågan är slutbehandlad.

 

Frågestunden är härmed avslutad. De övriga frågor som har inlämnats till frågestunden har förfallit.

 

 

Lagtingets höstsession är härmed till ända. 

 

Vårsessionen inleds måndagen den 6 mars 2000, om inte presidiet därförinnan finner anledning att sammankalla lagtinget.

 

Nästa plenum hålls således måndagen den 6 mars kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 11.20).