Plenum den 25 november 2002 kl. 13:00

Protokoll

  • PLENUM den 25 november 2002 kl.  13.00.

    TALMANNEN:

    Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Dennis Jansson, ltl Sjöstrand, ltl Wickström-Johansson och ltl Lindholm). Ltl Wickström-Johansson anlände efter uppropet.

    26 lagtingsledamöter närvarande.

    Om ledighet för tiden 14-29.11 anhåller ltl Sjöstrand på grund av sjukdom. Ltl Lindholm anhåller om befrielse från dagens plenum på grund av sjukdom. Beviljas.

     

     

    Föredras för remiss ärende nr 1:

     

    Republikens presidents framställning om godkännande av protokollet om ändring av avtalet med Marocko för undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst och på förmögenhet samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen.(RP nr 2/2002-2003).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion. Ärendet remitteras utan diskussion till lagutskottet.

     

     

     

    Republikens presidents framställning om godkännande av avtalet med Singapore för att undvika dubbelbeskattning och förhindra kringgående av skatt beträffande skatter på inkomst samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen. (RP nr 3/2002-2003).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion. Ärendet remitteras utan diskussion till lagutskottet.

     

     

    Föredras ärende nr 3:

     

    Republikens presidents framställning om godkännande av avtalet med Vietnam för att undvika dubbelbeskattning och förhindra kringgående av skatt beträffande skatter på inkomst samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen. (RP nr 4/2002-2003).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion. Ärendet remitteras utan diskussion till lagutskottet.

     

     

    Föredras för tredje behandling ärende nr 4:

     

    Stora utskottets betänkande nr 4/2001-2002 angående kommunalbeskattning av samfund i anslutning till tonnagebeskattningen. (FR nr 15/2001-2002).

     

    I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslaget sådant det godkändes i andra behandlingen eller att förkasta detsamma. Först tillåts diskussion och därefter föreläggs lagförslaget för antagande eller förkastande. Diskussion.

     

     

    Ltl Roger Jansson:

    Fru talman!

    Såsom i ärendets remissbehandling och i första och andra behandlingen har framkommit är frågan om den här lagstiftningen direkt bunden till den principiella frågan om vad som avses med näringsskatter i självstyrelselagen och vi har väl alla varit överens om att vi undantagsvis får ta den här lagframställningen som den nu föreligger, som utgår från att man nu behandlar detta som en inkomstbeskattning.

     

    Däremot hoppas jag att vi kan vara överens om att den principiella frågan. Även om det finns historiskt klargjort genom utredningar av landets högsta kompetens när det gäller skattefrågor redan från tjugotalet och framåt om vad näringsskatter i Finland är, har det ändå utvecklats politiskt en sådan praxis under de senaste årtiondena att det har uppstått en osäkerhet om det överhuvudtaget finns näringsskatter i Finland, vilket ltl Sjölund framförde, att man i Finland anser att det inte skulle finnas mera. Samtidigt är det så att sakkunnigutredningarna från tidigare är formellt och officiellt inte motsagda i landet utan de torde fortfarande gälla och därför skulle det vara väsentligt att man i samband med det här ärendet låter bli att acceptera att självstyrelsen urholkas.

     

    Vi vet att i andra skattesammanhang sker det en brådskande urholkning av självstyrelsen. Från 1 januari 2004 kommer antagligen samfundsskatten att vara helt och hållet en statsskatt i praktiken; vi har fortfarande behörighet, men vi kan ju inte dubbelbeskatta våra företag. Samma uppenbarligen enligt Arvela-utredningen att ske när det gäller fastighetsskatten; den tas bort från kommunerna och blir en statsskatt osv. osv. Så här går det nu hela tiden. Kapitalskatteeffekterna har vi också sett vad de har resulterat i.

     

    Därför skulle det vara nödvändigt att vi inte backar på den i självstyrelselagen självklara rätten att hantera all näringsbeskattning i landet till den del det gäller Åland på Åland i Ålands lagting.

     

    Jag kommer efter att detaljbehandlingen i tredje behandlingen är avslutad att föreslå en kläm, utformad på det sätt som delades ut på lagtingsledamöternas bord i samband med andra behandlingen och som utgår från att vi har ett tillräckligt utredningsmaterial med oss i bagaget när den här frågan om tonnageskatten diskuteras framöver och när andra näringsskattefrågor diskuteras. Jag tror att vi till den delen kommer att ha en mycket stor användning av de tidigare utredningar som har gjorts, men som antagligen har fallit i glömska i landet eftersom de inte är motsagda i nya utredningar. Det är, som vi vet när det gäller skattelagstiftning och annan lagstiftning i landet, att det högsta juridiska organet är ett politiskt organ och det är riksdagens grundlagsutskott, som visserligen på basen av sakkunnigutredningar och sakkunnighörande bestämmer sig hur det skall vara i landet med de frågorna, som egentligen borde vara vetenskap och inte politik. Men å andra sidan hörs alltid samma experter å ena sidan och å andra sidan i de här frågorna; de har divergerande åsikter och då brukar man politiskt ta det professorsutlåtande man tycker bäst om för stunden! Det borde vi inte acceptera i tolkningen av Åland självstyrelselag.

     

    Vicelantrådet Erland:

    Fru talman!

    Det har sagts mycket om tonnageskatten. Jag vill bara påpeka att det är inte grundlagsutskottet som avgör den åländska behörigheten utan det finns en annan väg med Ålandsdelegationen, presidenten, högsta domstolen osv. Det är enbart den vägen man kan få ett klart besked om vad som gäller.

     

    Ltl Roger Jansson, replik:

    Fru talman!

    När det gäller riksdagens beslut om att i praktiken ta över skatteområden från självstyrelsen är det flera olika utskott i riksdagen som är involverade inklusive ofta grundlagsutskottet, och i de exempel som har varit tidigare där vi har blivit fråntagna rätten att kunna praktiskt beskatta om vi inte vill dubbelbeskatta har i allmänhet grundlagsutskottet aktivt varit med.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

     

    Ltl Ulf Andersson:

    Fru talman!

    Ltl Roger Janssons klämförslag om att landskapsstyrelsen skall utreda ”vilken typ av särbeskattning av företag som bör falla under beskattningsformen näringsskatter” är positivt ur den synpunkten att klämförslaget påminner lagtinget och landskapsstyrelsen om att landskapet Åland faktiskt har rätt för landskapets behov uppbära näringsskatter. Klämförslaget i sig är däremot obefogat.

     

    Begreppet ”näringsskatt” definieras bl.a. i verket Finlands Finansrätt av Karl Willgren; den första upplagan kom 1908 – det är gammalt – och den andra 1932. Det har också behandlats betydligt senare av professor Edward Andersson, så begreppet i sig är nog klart utrett. Willgren definierar näringsskatten som en form av s.k. avkastningsskatt som kan påföras vissa såsom lämpliga objekt uppfattade näringsgrenar. Verket Finlands Finansrätt finns på lagberedningen här i huset, så varken ltl Roger Jansson eller finansansvariga ministern Erland behöver någon utredning för att få klarhet i vad beskattningsformen näringsskatt innebär. Det är bara att besöka den egna lagberedningen i stället för att i lagstiftningsfrågor – som nu har varit aktuellt – anlita konsulter från riket!

     

    Fru talman!

    I det här sammanhanget - sjöfart och näringsskatter - och mot bakgrunden av, måste jag tyvärr säga, den utbredda okunnigheten om våra egna möjligheter att tillvarata våra intressen är det också orsak att påminna om att lagtinget så sent som år 1974 antog en näringsskattelag, nämligen landskapslagen om resandeavgift, enligt vilken idkare av regelbunden passagerartrafik kan åläggas att såsom näringsskatt till landskapet betala en viss avgift. Lagen motiverades bl.a. med att då landskapet Åland i självstyrelsesystemet tillerkänts beskattningsrätt, bör landskapets rätt att beskatta inresandeströmmen till landskapet ses som en skattepolitisk åtgärd för att få pengar att bevara landskapets miljö, särskilt skärgårdsmiljön.

     

    Men, fru talman, det här var 1974 då landstinget ägnade sig åt väsentligheter.

     

    Jag utgår från att ltl Roger Jansson inte vill föreslå näringsskatt för rederierna i form av resandeavgift, men oberoende av det är det bra att ltl Roger Janssons initiativ leder till att landskapsstyrelsen försöker utnyttja den beskattningsrätt vi har i form av näringsskatt för att få pengar till landskapets tydligen ansträngda kassa.

     

    Det skulle vara tacksamt att som lagtingsman kunna notera att landskapsstyrelsen inte bara far till Helsingfors och gråter för rederinäringen. Rederierna klarar sig utan landskapets stöd. I stället borde landskapsstyrelsen komma med initiativ och visa handlingskraft för att ta ut någon form av näringsskatt som skulle underlätta landskapets ekonomi.

     

    År 1925 upphävde landstinget näringsskatten på brännvinsförsäljning. Vad är det som hindrar att landskapsstyrelsen föreslår en tio procentig näringsskatt på försäljningen av alkohol i landskapet. Den här skatten skulle inbringa stora belopp och dessutom vara alkoholpolitiskt betingad.

     

    Till slut, fru talman, vad gäller själva kärnfrågan, rikets behandling av inkomstbeskattningen och subventioner för sjöfarten, är det dags för landskapsstyrelsen och övriga att sluta beklaga sig över stora stygga vargen, dvs. rikets behandling av sjöfarten. Regering och riksdag har en gång för alla fastslagit att det inte ligger i Finlands intresse att ytterligare subventionera sjöfarten. Det här beslutet är negativt för landskapet Åland. Beslutet är negativt för landskapet Åland, men det får inte leda till den form av hysteri som nu tycks råda i ledande politiska kretsar och i massmedia. Nyligen var det någon som sade att Åland bör förklara sig självständigt på grund av statsmaktens negativa inställning till sjöfarten. Det liknar ingenting, det blir sådana överord! Jag tycker att det leder till en snedvridning av debatten, en debatt som utgår från att lantrådet Nordlund, i all ära, och andra åländska politikers insatser skulle vara avgörande för om den åländska sjöfarten överlever eller inte. Så illa ställt är det inte med sjöfartsnäringen.

     

    Sjöfartens liksom andra privata näringsverksamheters främsta intresse är att tillse att ägarna får utdelning på sitt satsade kapital. Till den delen är inte sjöfartsnäringen i behov av sakkunnighjälp vare sig från lagtinget eller från landskapsstyrelse. Om det inte ges förutsättningar för en ägarvänlig rederiverksamhet i Finland är det rederiernas förbaskade skyldighet att flagga ut sina fartyg. Det mest framgångsrika rederiet på Åland har för länge sedan flaggat ut sina fartyg. Det gäller att komma över den här flummigheten och försöka komma vidare. Riket kommer inte att ändra inställning, oberoende av om landskapsstyrelsen blir inbjuden till tio aftonskolor eller blir tillsatt i tio kommittéer!

     

    Den åländska sjöfarten har kompetens, fru talman, att anpassa sin verksamhet till de verksamhetsorter eller länder där de bästa förutsättningarna finns för verksamheten.

     

    Ltl Wiklöf, replik:

    Fru talman!

    Det finns säkert ett och annat man kunde instämma i av det som ltl Andersson uttalar. Det är naturligtvis så att i rederiernas intresse ligger att optimalt tjäna sina aktieägare och vara så lönsamma som möjligt. Men ett faktum är nog också att sjöfarten flaggar ut, sjöfarten som har mycket starka traditioner och som i avgörande grad har bidragit till att också bygga upp välfärden i vårt åländska samhälle och är en viktig mycket faktor för medborgarna via våra kommuner, går mycket stora intäkter Åland förbi. Det är som jag ser det en situation som skulle få mycket allvarliga följder för mycket stora delar av vårt åländska samhälle. Det är därför jag ändå vill vara med och legitimera att insatser görs på rikssidan för att om möjligt försöka hålla framför allt färj- och kryssningstrafiken under finländsk och åländsk flagg. Jag tror att vi dagligdags talar lite grann om de här tingen utan att riktigt tänka efter vad de stora följderna de facto blir. Rederierna klarar sig nog, men det blir tungt för de åländska kommunerna, inte minst, vågar jag påstå, för Mariehamns stad.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

     

    Vicelantrådet Erland, replik:

    Fru talman!

    Jag vill tacka ltl Ulf Andersson för hans redogörelse för näringsskatten. Vi som har nära till lagberedningen har naturligtvis gått igenom de utredningar som finns till grund. När det gäller sjöfartspolitiken är landskapsstyrelsens linje att passagerarsjöfarten i Finland och på Åland skall få samma konkurrensvillkor som i övriga delar av Europa, alltså enligt de direktiv och riktlinjer som EU har fastställt. Där har vi en annan syn. Det är inte i första hand rederiernas dividendutbetalningar vi värnar om utan det är arbetsplatserna och att man skall ta tillvara den kunskap som finns inom sjöfartsnäringen. Jag tror att det är en av de viktigaste frågorna. Det har vi också kunnat konstatera att vi får gehör för i aftonskolan. Det görs utredningar som gör att det växer fram en betydligt mera nyanserad bild av sjöfarten på rikssidan, dvs. att sjöfarten har betydligt större betydelse än vad man tidigare har antagit, så vi hoppas att nästa regering skall kunna ha en helt annan sjöfartspolitik med ett stöd som ger rättvis konkurrens för åländska rederier. Det är målsättningen.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

     

    Ltl Roger Jansson:

    Fru talman!

    Ltl Ulf Anderssons anförande var ett tvådelat anförande, dels generellt om rederiverksamheten och dels om näringsskatteproblematiken och jag skall börja med det första. Det är så att för oss ålänningar har rederibranschen och sjöfartsnäringen en tudelad betydelse. För ägarna är det fråga om ett rent kapitalistiskt intresse. För oss övriga och för ålänningen i gemen som inte har ägarintressena som huvudintresse är näringens betydelse för samhällets framsteg, framgång och fortlevnad när det gäller välfärden det väsentliga. Ltl Ulf Andersson bortsåg från det senare förutom det att man skulle i viss mån beskatta rederibranschen hårdare än vad den beskattas i dag. Det är lite svårt, ltl Ulf Andersson, när man ger ledamoten rätt i fråga om det kapitalistiska intresset. Det är klart att det är ägarnas, styrelsernas och ledarnas i rederierna skyldighet att tillse att man får en maximering av lönsamheten. Går det inte under finsk och åländsk flagg skall man flagga ut. Det innebär att möjligheterna för ltl Ulf Andersson och oss andra att beskatta näringen försvinner. Då har vi inte mera möjlighet att få ut någonting även om verksamheten ”redas” från Åland, vilket sker i vårt mest lönsamma rederi i dag. Men skatteresulatet, inkomstresultatet, för det samhälle rederiet verkar i blir ganska nära noll. Det blir visserligen indirekt på det sättet att en stor del av de penningrörelser som det utflaggade rederiet genererar rör sig genom det åländska samhället. Men det är upp till rederiet att minimera eller maximera den delen. Nog är det väldigt väsentligt att man kan ha rederierna, som hittills har producerat 40 procent av vår regionalprodukt, av vår nationalprodukt, fortsatt verksamma i landet och på Åland under åländsk och finsk flagga. Därför är det allas vårt intresse, mera än rederiernas intresse, är det allas vårt intresse att bibehålla sjöfart under finsk och åländsk flagg. Det kan man göra bara genom att ha samma konkurrensvillkor för finsk och åländsk sjöfart som för övrig europeisk sjöfart.

     

    Vi i Frisinnad Samverkan är motståndare till det subventionssystem som man har byggt upp i Sverige och som man delvis kopierar i Finland, så till den delen är vi överens med ltl Ulf Andersson. Det finns bättre metoder att göra det, men samtidigt skall man när det gäller sjöfartens fortlevnad under finsk och åländsk flagga hålla en någorlunda fungerande dialog med de sjöfack som finns också. De har då pressat Finland till att gå in för subventionssystemet som sittande landskapsstyrelse också med kraft har understött.

     

    Allting är inte så svart och vitt som det ibland kan tyckas när man sitter i sin funderarkammare och tänker!

     

    Däremot är det mycket glädjande med den information, som även landskapsstyrelsen nu har fått av ltl Ulf Andersson om näringsskatterna. Han berättade häromveckan det också för mig och det var glädjande att det finns sådana sakkunnigutredningar och jag hänvisade i mitt anförande också till dem i anledning av det ltl Ulf Andersson har berättat för mig. Det är så att vi på Åland som tolkar självstyrelselagen och professor Willgren är överens. Problemet är att vi lever och har att göra med nya professorer och nya kunskapare i dag som säger annorlunda. Det är dilemmat. Därför skulle det vara nödvändigt att lagtinget nu, helst enhälligt, kan gå in för att man delvis dammar av de gamla utredningarna – de gamla sanningarna, som fortfarande gäller, åtminstone till huvuddelarna – och kompletterar dem med det nya som behövs för att övertyga dagens kunskapare, dagens politiska beslutsfattare, huvudsakligen i riket, men tyvärr också delvis här på Åland där man har varit darrig när det gäller uppfattningen om vad som är näringsskatter. Vi som har varit med länge i politiken kommer väl ihåg sjuttiotalsdiskussionerna om när ltl Ulf Andersson drev frågan om utnyttjande av näringsskattebehörigheten gentemot rederiverksamheten. Den lagen har vi fortfarande kvar, den har inte blivit utnyttjad och ltl Ulf Andersson hade alldeles rätt i att jag inte hör till dem som förordar att man skall extrabeskatta åländsk sjöfart, åtminstone inte i dagsläget. Det kan finnas tider när sjöfart under åländsk flagg igen blir så lönsam att vi kan ta ut extra skatter. Före det hoppas jag att vi får överta hela beskattningsbehörigheten så att vi kan sköta hela paketet och inte vara beroende av att vara tvungna att anpassa oss till riksdagen när man där beslutar om att delvis ta ifrån oss i praktiken en del av behörigheten genom att gå in och göra samma beskattning i riket så att vi omöjligt kan gå in från åländsk sida och påföra näringen några skatter för att klara vår välfärd!

     

    Jag tycker att ltl Ulf Anderssons inlägg till den delen visar att vi verkligen behöver en uppdatering av de tidigare utredningarna och samtidigt en påminnelse till dagens politiker om vad som gäller när det gäller begreppet ”näringsskatter”.

     

    Lantrådet:

    Fru talman!

    För mig blir det här lite av ett historiskt tillfälle för det är faktiskt första gången som jag går upp och talar emot en ledamot från min egen grupp. Men eftersom ltl Ulf Andersson hade en inställning när det gäller sjöfartspolitiken som jag på intet sätt själv kan omfatta och dels också delgav både det här auditoriet och övriga lyssnare en felaktig bild av verkligheten, så känner jag ett behov av att uttala mig både som lantråd och faktiskt också som centerordförande i detta sammanhang. Det är inte precis vilken näring som helst vi pratar om, utan det är en näring som står för 50 procent av vår s.k. bruttoregionalprodukt om man räknar bort offentlig sektor. Att bara ha den inställningen, att låt det gå då, flagga ut och driv verksamheten där de har bästa förutsättningarna, är inte en politik som vi ansvariga politiker kan föra på Åland om vi vill fortsätta att utveckla det åländska samhället och trygga sysselsättningen här i landskapet, vilket jag ändå har sett som en av våra viktigaste målsättningar.

     

    Det är inte så att sjöfarten är någonting som Finland inte kommer att försöka skapa verksamhetsförutsättningar för. Jag har för några dagar sedan tillsammans med vicelantrådet och andra från landskapsstyrelsen suttit och diskuterat denna fråga direkt med regeringen, och i den diskussionen framgick det klart att det finns en förståelse för sjöfartens betydelse för Åland, det finns också en ökande förståelse för sjöfartens betydelse för landet och man kommer att söka lösningar som gör att man kan trygga verksamhetsförutsättningarna här i landet, speciellt med beaktande av EU-utvidgningen och harmoniseringen av alkoholbeskattningen som är på kommande. Detta är ett komplicerat arbete och ett pussel som måste läggas med stor skicklighet där det finns många parter inblandade. Från åländsk sida tror jag att vi kan bidra väldigt mycket i det här arbetet, både med kunskap och energi. Det är åtminstone min målsättning att så länge jag är lantråd och så länge den här landskapsstyrelsen sitter skall vi göra vad vi kan för att faktiskt hjälpa till i processen att trygga sysselsättningen och grunden för ekonomin här på Åland. Något annat vore helt oacceptabelt.

     

    De facto tycker jag att vi har haft vissa framgångar i det här arbetet, om man tittar lite i backspegeln. Det nuvarande stöd som ges till sjöfarten var heller ingen självklarhet för något år sedan utan utgångspunkten från Finlands sida var faktiskt noll ett tag, men tack vare idogt arbete från åländsk sida, från andra aktörers sida i den här processen lyckades man övertala regering och riksdag i det skedet att gå upp till en nivå, en nivå som inte vi tycker att ännu är acceptabel, men det var ändå ett steg i rätt riktning. Man har också vidtagit åtgärder när det gäller det s.k. äldre tonnaget, som gör att t.ex. Eckerölinjens fartyg också kommer att kunna komma i åtnjutande av stödet osv. Visst finns det alltså framsteg, men naturligtvis kunde de vara större och snabbare, men att vi skulle släppa taget och låta det gå vore en katastrof för Åland – och som lantrådet kan jag inte acceptera den inställningen.

     

    Ltl Häggblom, replik:

    Fru talman!

    Det är intressant att höra hur duktig landskapsstyrelsen har varit och att man också tar åt sig äran för de lagstiftningsändringar som Finlands riksdag har gjort! Men var det inte, som jag har förstått det, att Finlands riksdag och Finlands regering kom med lagändringar för att underlätta för sjöfarten på grund av att Sveriges riksdag gav tillbaka alla skatter och sociala avgifter till sina rederier. Hur kan man under sådana omständigheter påstå att landskapsstyrelsen skulle ha gjort det, eftersom landskapsstyrelsen inte kan föreslå någonting för Finlands riksdag. Om man tittar i förarbetena till gällande lagstiftning, så nog beror det på grund av de omständigheter som skedde runt om i andra länder och inte enbart på grund av det som landskapsstyrelsen har jobbat med.

     

    Lantrådet:

    Fru talman!

    Precis som jag sade, är det många aktörer som har hjälpt till i det här arbetet och jobbar för att skapa fortsatta förutsättningar för sjöfarten här i landet. Det faktum att Sverige införde sitt system innebar ingen automatik att Finland vidtog de åtgärder man gjorde, utan det krävdes nog en hel del arbete för att det också skulle komma till stånd.

     

    Ltl Häggblom, replik:

    Fru talman!

    Det man inte bör glömma bort är att Finland gjorde ingenting förrän Sverige gjorde det, under ledning av statsminister Persson. Det var först därefter Finland reagerade. Ingenting skulle ha skett om inte Sverige hade gjort det. Man hade en gemensam arbetsgrupp som skulle på saken. Det oaktat genomförde Sverige detta under ganska snabb takt.  Först därefter reagerade Finlands regering och riksdag.

     

    Lantrådet:

    Fru talman!

    Det är riktigt som ltl Häggblom säger att ”därefter reagerade Finland”, men det var inte självklart att Finland skulle reagera utan de första diskussionerna sade faktiskt att man inte tänkte göra någonting utan de har en s.k. nollösning, och det skulle ha varit en mycket, mycket värre situation för våra åländska rederier än det vi ändå uppnådde efter de diskussioner som fördes efter Sveriges beslut.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

     

    Ltl Ulf Andersson, replik:

    Fru talman!

    Varken ledamöterna ltl Roger Jansson eller ltl Wiklöf missförstod mitt anförande på det sätt som lantrådet ger uttryck för. Naturligtvis har inte jag talat mot sjöfarten. Jag inser mycket väl sjöfartens betydelse, men mitt anförande gick ut på att man skulle komma ihåg att det också finns andra näringsskatteformer som kan bli aktuella och att vi måste acceptera om riket en gång har sagt det som lantrådet själv har framhållit, att vi subventionerar inte sjöfarten mera än det vi har gjort. Då räcker det inte. Jag tror mycket gott om Roger Nordlund, men småningom måste vi inse faktum här på Åland att det är sjöfartsnäringens egen sak att klara sig, vi kan inte räkna med mera hjälp från riket – oberoende av hur mycket ni far och gråter till Helsingfors.

     

    Lantrådet:

    Fru talman!

    Ingen är gladare än jag om jag missförstod ltl Anderssons anförande på det sätt som han försöker beskriva det. Men jag fick nog ändå den uppfattningen att vi inte skulle göra så speciellt stora ansträngningar. Men min målsättning är nog de facto att fortsätta att göra det.

     

    Sedan, fru talman, är det nog inte så att vi far och gråter till Helsingfors utan vi försöker nog argumentera på ett så sakligt och kunnigt sätt som möjligt inför regeringen.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

     

    Ltl Englund:

    Fru talman!

    Ltl Andersson gav en bra redogörelse över beskattningen. Men jag motsätter mig nog de allmänna tankegångar som ltl Andersson kom in på, när man talar om att det är bara att flagga ut eller annat. Det är helt klart att man skall bedriva företagsamhet under den flagg där man har en god lönsamhet, men det här gäller inte bara sjöfarten, utan vi har egentligen många näringsgrenar på Åland. Vi vet också att de högteknologiföretag som vi har här i dag, de kan i princip också flytta. En ingenjör i Asien kostar bara en tiondedel av vad den kostar hemma och samma sak är det med många jordbrukare som jag tror att funderar i samma banor: skulle man bara kunna ta arealen och sitt med sig, så skulle man kanske gärna byta flagg. Jag tycker att det här är en konstig diskussion. Jag tycker att vi som lagtingsledamöter behöver nog faktiskt behöva på att vi kan ge goda förutsättningar för alla näringar, oberoende om det är sjöfart, högteknologi eller primärnäringen.

     

    TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

     

    Föreläggs lagförslaget för antagande i tredje behandling. Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

     

    Föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling. Motiveringen godkänd i enda behandling.

     

    Ltl Roger Jansson:

    Fru talman!

    I enlighet med det framförda motiven under diskussionen ber jag att få förelägga lagtinget följande förslag till hemställningskläm, som utdelades på lagtingsledamöternas bord den 13.11:

     

    ”att lagtinget hemställer om att landskapsstyrelsen för att säkerställa självstyrelsens behörighet utreder vilka typer av särbeskattning av företag som bör falla under beskattningsformen näringsskatter, särskilt då beskattningen, såsom tonnageskatten, riktas direkt mot företag inom viss bransch och inte är baserad på av företagen redovisade inkomster/resultat.”

     

    Ltl Wiklöf: Fru talman! Jag vill uttala mitt stöd för ltl Roger Janssons förslag.

     

    TALMANNEN: Konstateras slutligen att ltl Roger Jansson, understödd av ltl Wiklöf, under överläggningen föreslagit följande hemställningskläm:

     

    ”att lagtinget hemställer om att landskapsstyrelsen för att säkerställa självstyrelsens behörighet utreder vilka typer av särbeskattning av företag som bör falla under beskattningsformen näringsskatter, särskilt då beskattningen, såsom tonnageskatten, riktas direkt mot företag inom viss bransch och inte är baserad på av företagen redovisade inkomster/resultat.”

     

    Enligt 41 § 2 mom. AO skall förslag till hemställningskläm, som väckts vid plenum i samband med lagstiftningsärende och om vilket utlåtande av utskott inte föreligger och som inte heller ingår i till betänkande fogad reservation, bordläggas till följande plenum för att vid detta oförändrat antas eller avböjas. Ltl Roger Janssons klämförslag bordläggs därför till lagtingets nästa plenum.

     

     

    Föredras för första behandling ärende nr 5:

     

    Lagutskottets betänkande nr 1/2002-2003 angående ändringar av kommunallagen och lagstiftningen om kommunindelning. (FR nr 24/2001-2002).

     

    Först tillåts allmän diskussion; efter avslutad diskussion kan förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

     

    Ltl Wickström-Johansson:

    Talman!

    De ändringar i kommunallagen, som ingår i landskapsstyrelsens framställning, har sin bakgrund i en utvärdering av kommunallagen som kommunförbundet gjorde hos medlemskommunerna våren 2001. Utvärderingen visar att problem har funnits i kommunerna med främst 54, 61 och 91 §§, men att lagen i övrigt i huvudsak har fungerat på ett ändamålsenligt sätt. Utskottet tillstyrker de ändringsförslag landskapsstyrelsen föreslår utom ändringen av 61 § som föreslås utgå. Jag skall kort redogöra för våra åsikter i utskottet.

     

    54 § gäller valbarhet till nämnd och möjligheten att sitta i både styrelse och nämnd. Genom den nu gällande kommunallagen togs möjligheten att sitta i båda organen bort med motivet att man inte alltför mycket ville stärka styrelsemedlemmarnas  inflytande i kommunen och att man istället ville sprida de kommunala uppdragen till så många personer som möjligt. Nu föreslår landskapsstyrelsen att den här begränsningen skall tas bort. Utskottet har erfarit att många kommuner har efterlyst denna ändring och att så gott som alla kommuner är positiva till den. Kommunernas motiv är att man vill ha en nära kontakt mellan styrelsen och nämnden och att det är svårt att fylla alla uppdrag i kommunen med motiverade kommunmedlemmar. Utskottet anser att den kommunala demokratin främjas av att förtroendeuppdragen fördelas i en bred krets, men utskottet anser ändå att kommunerna själva bäst kan avgöra om det är ändamålsenligt att styrelsemedlemmarna också kan sitta i nämnder. Utskottet tillstyrker därför förslaget att ta bort begräsningen i lagen och ge beslutanderätten till kommunerna själva.

     

    61 § gäller jäv för tjänstemän. Enligt gällande lag gäller samma regler för ledamöter i ett kommunalt organ som för den föredragande tjänstemannen. Enligt landskapsstyrelsens förslag skulle jävsreglerna också omfatta den tjänsteman som bereder och handlägger ett ärende. Utskottet konstaterar att landskapsstyrelsen inte har angett vilka problemen är med dagens lagstiftning eller annars har motiverat sitt förslag på ett tillräckligt sätt. Handläggning och beredning har inte definierats, men utskottet konstaterar att verkställighet i allmänhet också ingår i handläggning. Utskottet anser att problemen med opartiskhet kan undvikas med ändamålsenliga handläggningsregler i kommunen. Utskottet konstaterar också att de jävsregler som föregås kan begränsa handläggningen av ärenden i våra små kommuner.

     

    Slutligen anser utskottet att samma jävsregler bör gälla både för landskapsstyrelsens och kommunernas tjänstemän. Med dessa motiv anser utskottet att förslaget skall utgå.

     

    Framställningen innehåller också en ändring av blankettlagen om kommunindelning. I den föreslås att kommunindelningslagen från 1997 skall tillämpas på Åland. Utskottet kan konstatera att landskapsstyrelsen i framställningen inte har tagit ställning till de materiella ändringar som införs, bl.a. bestämmelser om sammanslagningsunderstöd, eller närmare ha motiverat ändringarna. Utskottet anser att landskapsstyrelsen borde ha gjort det här samt har lämnat sin syn på om vi på sikt bör ha en egen landskapslagstiftning på området. Särskilt som frågan om kommunsammanslagning idag diskuteras mer än tidigare. Trots dessa brister tillstyrker utskottet också det här lagförslaget.

     

    Ltl Sundman:

    Fru talman!

    Landskapsstyrelsen föreslår att kommunallagen ändras så att det skall vara tillåtet att sitta som ledamot i både kommunens styrelse och nämnd, vilket jag motsätter mig. Lagutskottet går nu på samma linje och tillstyrker ändringen.  Det är inte till gagn för demokratin i vårt åländska samhälle. Det är inte heller till gagn för småskaligheten i samhället. Vi skall komma ihåg att den självstyrelse vi har och det  som gör att självstyrelsen spirar, kommer från det kommunala politiska arbetet från början. Om vi inte skulle ha så här många kommuner som vi har och så många kommunpolitiker skulle vi inte ha så stort intresse för att ha självstyrelse som vi har, det vill jag hävda.

     

    Hur har man då motiverat ändringen? Jag blir förvånad när jag läser och, fru talman, jag ber att få citera: ”Ändringen medför att enskilda förtroendevalda i större utsträckning jämfört med tidigare kan påverka beslutsfattandet ute i kommunerna.” Så skriver man i framställningen. Vad menas med det? Är det inte till gagn om det är många förtroendevalda som kan påverka och inte att enskilda styr en kommun? Vi kan väl i alla fall vara så ärliga att vi vet i dag att det finns kommuner som har lite av ”semidiktatur” kvar ännu – några starka män styr kommunerna. Tyvärr är det så.  Sedan är det några övriga som har lånat sig till att hålla med, ja eller nej, vad dessa herrar säger; jag behöver inte nämna några vid namn. Nu vill man alltså att dessa skall få starkare inflytande i stället för att dela inflytandet på alla förtroendevalda och förutom de förtroendevalda också sådana medborgare som inte har ställt upp i val. Den här motiveringen tycker jag att talar mot syftet. Vidare skriver man i framställningen: ”En utökad valbarhet innebär också att kompetensen och erfarenheten hos de förtroendevalda bättre tas tillvara och att kontakterna mellan styrelsen och nämnder underlättas.” I stället för att flera skall lära sig och bli delaktiga i det kommunala arbetet skall några få utvecklas och raffineras – i stället för att mångfaldiga skall man enfaldiga. När det gäller påståendet att kontakterna mellan styrelsen och nämnder underlättas utgår man från att det sitter en massa styrelseledamöter i en massa nämnder. Det kan bli väldigt konstigt om en nämnd har kommunstyrelsen som sina ledamöter, medan en annan nämnd kanske inte har någon alls från kommunstyrelsen. Som vi vet är det så redan i dag att kommunstyrelsen har rätt att ha en representant närvarande vid nämndernas möte, en s.k. politruk. I de kommuner där det systemet utnyttjas och fungerar är detta inte något problem, men det finns, vad jag har förstått, kommuner som inte har det här i bruk och då kan det vara ett problem, för då vet man inte i styrelsen hur det har diskuterats i nämnderna. Men när det gäller kontakt mellan styrelse och nämnd räcker det gott och väl med det politruksystem som tillämpas i dag. Det står också  i framställningen: ”Eftersom ändringen även medför att färre personer behövs för att bedriva det kommunalpolitiska arbetet blir det lättare att besätta det de kommunala förtroendeposterna med personer som verkligen har intresse av sitt uppdrag.”  Vi ger upp alltså! Vi ger upp att besätta alla poster, i stället sätter vi samma personer på alla poster! Det går stick i stäv med min uppfattning om hur vi skall utveckla den åländska demokratin. Vi skall försöka - återigen vill jag säga det – fördela makten på så många som möjligt i samhället för att få ett brett engagemang. Det är det som är grejen med Åland. Vi skall inte ge upp på det här viset och få en liten grupp som styr en kommun. Det känns inte bra. Mycket riktigt konstaterar landskapsstyrelsen: ”Demokratin förstärks visserligen med helt olika personer i kommunens styrelse och nämnd – men, hör och häpna – men ansvaret för besluten uttunnas och förvaltningskostnaderna ökar, vilket i synnerhet drabbar små kommuner.” När det gäller att ”ansvaret för besluten uttunnas” är det bättre om flera personer har varit delaktiga i beslutsprocessen i kommunen så att flera känner ansvar för kommunen? Jag skulle säga att det är också en av grundstenarna i det åländska samhällsbygget att många är engagerade och känner ansvar för besluten, inte sant? I stället skall man smalna av ansvaret så att några få personer tar beslut och väldigt få känner ansvar. Jag tycker att det är fel. Man skriver att förvaltningskostnaderna ökar. Då vill jag veta av utskottsbehandlingen: hur många procent av förvaltningskostnaden står de ideellt arbetande kommunpolitikerna som sitter i styrelse och nämnd för? Jag har inte fått något svar på den frågan.  Det är ideellt arbetande människor som får högst ett par hundra mark per möte, varav ofta över hälften går i skatt. Börjar man spara på att minska antalet ideellt arbetande förtroendevalda i en kommun sparar man nog i fel ända.

     

    Det har pågått en debatt här om kommunpolitikers arbete och då har fokus satts på dem som sitter i styrelsen, eftersom styrelsearbetet är det tyngsta. T.ex. stadsstyrelsen har möte ibland upp till en gång per vecka, men också andra kommunstyrelser har mycket att göra när det skall vara budget för nästa år. Dessa styrelser sitter en gång i veckan och ofta till ett-två på nätterna och nu skall vi pina dessa politiker att ytterligare sitta i nämnder minst en gång i månaden, om man utgår från att det skall bli så, i stället för att dela på arbetet. Det är den grupp som har mest att göra av de förtroendevalda politikerna som vi här ger ännu mer arbete. Då kan det mycket väl bli så att en person som är engagerad för sin kommun inte riktigt kan tacka nej till ett nämnduppdrag och det koncentreras då till väldigt få personer. Vad händer då med dem? Vi har redan i dag många som arbetar otroligt mycket och mer eller mindre ideellt i det kommunala. Jag tycker att vi har hört från kommunen att det har varit problem, men bestämmelsen är så pass ung att vi måste ge lite tid och kanske uppleva en period till. I och med att bestämmelsen kom till ökade behovet av förtroendevalda, vilket enligt min mening är positivt, men det kanske ännu inte har hunnit sjunka in att man har tagit fram så här många nya människor i kommunerna; det är en lång process. Skulle vi ha förfarandet en period till tror jag inte att problemet skulle finnas längre utan det är en uppfattning som bildades efter valet då man hade svårt att få fram personer. Vi etablerade politiker har ett ansvar för att politikerkåren förnyas, att det finns en återväxt av politiker. Se bara här i Ålands lagting! Själv är jag yngst och jag är 28 år gammal. Jag säger gammal därför att jag tycker att det borde finnas personer som är yngre än mig, om man ser på befolkningssammansättningen.  Se ut i de kommunala fullmäktige, hur många ungdomar finns det! Med sådana här bestämmelser minskar möjligheten för ungdomar att få ett förtroendeuppdrag. Vi skall komma ihåg att det är där det börjar; det är ofta genom ett förtroendeuppdrag i en nämnd i en kommun som ens politiska karriär börjar, sedan finner man intresse och går kanske vidare i kommunen eller kanske i landskapspolitiken. Men det här förslaget går stick i stäv med de strävandena. Ser man på sikt vad det innebär tror jag inte att det är bra för det åländska samhället.

     

    Jag kommer att föreslå att ärendet remitteras till stora utskottet så att stora utskottet får titta på detta ärende.

     

    När det gäller det som lagutskottet påpekar, att kommunerna själva skall få bestämma detta tycker jag det är felaktigt. Det är vi lagstiftare som har ansvar för hur regelverket för kommunerna utformas. Det är klart att kommunstyrelserna vill ha möjlighet till mera makt och det är dem man har frågat i de flesta fall. Det blir fel att helt lyssna på kommunerna; det är som att fråga barnen på dagis: hur mycket leksaker skall vi köpa? – alla leksaker som finns, säger de. Jag kanske nu underskattar de åländska kommunstyrelserna lite men någonting ditåt. Trots att de har sagt det här måste vi i Ålands lagting kunna ha en egen vilja, och den viljan har jag och jag vill inte ändra den här bestämmelsen.

     

    Till att börja med vill jag föreslå att ärendet bordläggs till den 2 december så att flera kan delta i diskussionen och att lagtingsledamöterna också kan fundera än en gång om vi verkligen skall ändra bestämmelsen.

     

    Ltl Wickström-Johansson, replik:

    Fru talman!

    För oss i utskottet vägde kommunernas åsikt tungt i den här frågan. Det är kommunerna som har tagit initiativet till ändringen och alla utom en kommun är positiva till ändringen. Den sista kommunen ville ha en ännu större ändring så i princip kan vi säga att alla kommuner var positiva till det här. Genom det här förslaget, som de facto gör att vi går tillbaka till den situation vi hade före 1997 då vår nya kommunallag trädde i kraft, får kommunerna möjlighet att sätta in samma personer i styrelser och nämnder. Det är sedan kommunfullmäktige, som har ansvar för kommunen och omsorg om kommunen, som besluter om de vill använda sig av den här möjligheten. Det finns absolut inget tvång för någon kommun att sätta in samma personer i både styrelser och nämnder. Det är helt upp till kommunen.

     

    Jag undrar om ltl Sundman själv tror på det våldsamma skräckscenario som han målar upp. Jag gör det absolut inte i alla fall. Vi har enormt många förtroendeposter på Åland och det här förslaget innebär inget hot mot demokratin. Däremot kan vi kanske underlätta för vissa av våra mindre kommuner. Ltl Sundman har inte riktigt respekt för den kommunala självbestämmanderätten, man kan närmast fråga sig vem det är som vill bestämma allting. Kanske det är ltl Sundman, som inte ens vill ge den här bestämmanderätten till kommunerna.

     

    Ltl Sundman, replik:

    Fru talman!

    Ltl Wickström-Johansson säger att kommunerna är positiva, det berörde jag också i mitt anförande. Det är klart att man är positiv till det här, för man har sett problemen med att den här bestämmelsen är för ung, man har inte lyckats vaska fram alla de nya politikerna. Det borde istället få sjunka in en period till och sedan är det inget problem längre. Det är just det att man ser det som ett problem som är problemet! Man ser det som ett problem att ta fram flera förtroendevalda i kommunerna. Det borde ringa lite klockor hos lagtingsledamöterna. Det är inget problem rent formellt om man utnyttjar möjligheten som kommunstyrelsen har att närvara på nämndmötena. Då blir det en helt annan situation, man håller de konstitutionella nivåerna isär i kommunerna. Kanske vi skall avskaffa nämnderna också. Det är en del kommuner som bara behöver kommunstyrelser, vad vi har sett.

     

    Ltl Wickström-Johansson, replik:

    Talman!

    Ltl Sundman slog fast att problemet med att få de unga med i politiken är det värsta. Jag tror att det problemet är mycket större än så. Det handlar om att vi alla partier borde försöka få politiken att vara intressantare och mera lockande och meningsfull för unga människor om vi skall få in dem. Jag tror inte att den här ändringen har den verkan som ltl Sundman försöker antyda här. Det tror jag absolut inte!

     

    Ltl Sundman, replik:

    Fru talman!

    Nej, jag tror inte heller att det här är allena saliggörande, nog måste det andra saker till också. De poster som finns i nämnderna i kommunerna är otroligt viktiga för att få in nya människor i politiken. Det är här det börjar. Tar man nu bort bestämmelsen är det otvivelaktigt så att antalet poster som skall tillsättas minskar. Hur mycket de minskar beror på de olika kommunerna och politikerna. Kanske de inte minskar alls om man har förstånd att hålla isär det, men troligtvis minskar de och det är just de posterna som är en viktig plats att engagera nya människor på.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Roger Jansson, replik:

    Fru talman!

    Jag har suttit i lagutskottet och behandlat frågan och konstaterade redan tidigt att det här är en alldeles onödig lagframställning. Den ena paragrafen hade vi orsak att ta bort för den var inte beredd och den andra paragrafen är precis så knepig som ledamoten Sundman här beskriver. Det är klart att vi som lagstiftare måste befrämja en bredast möjlig demokrati ute i kommunerna och därför har det varit slitsamt att avgöra frågan i utskottet. Man måste ta ställning till när man skall lagstifta från lagtingets sida när det gäller den kommunala självstyrelsen och när skall man överlåta till kommunerna att själva bestämma. Det går en gräns i vattnet någonstans som man inte riktigt vet var man skall placera. Jag är helt övertygad om att den här bestämmelsen, den här öppna fullmakten, inte kommer att utnyttjas i de stora kommunerna utan det är väl möjligen i några av de små kommunerna som det kan finnas behov av det. Då är frågan om man i lagstiftningen skall ta in någon slags storleksgräns. I Mariehamn, Jomala, Finström och Hammarland bör man naturligtvis inte utnyttja en sådan här regel eftersom man har tillräckligt med folk, men det kan möjligen vara problem i någon kommun, i något enstaka fall, i någon nämnd. Linjevalet för mig blev, även om det är lite frågan om krona eller klave, allt är verkligen inte svart eller vitt, att överlåta detta till kommunerna att kunna bestämma. I sak håller jag med ltl Sundmans resonemang att det nog är ett litet erkännande av att vi inte klarar av att maximera demokratin ute i kommunerna.

     

    Ltl Sundman, replik:

    Fru talman!

    Ltl Roger Jansson säger att det inte är något problem i de stora kommunerna utan att det är i de små kommunerna som det har varit problem. Tydligen har alla kommuner ändå velat ha bort bestämmelsen i remissrundan och det är lite märkligt. Jag har samma uppfattning som ltl Roger Jansson, i t ex Mariehamn så fungerar det här alldeles utmärkt. Där har man det här politruksystemet, man har tillräckligt med folk att sätta in.

     

    Det jag berörde i mitt anförande, med maktkoncentrationen, som jag lite sarkastiskt kallade för semidiktatur, förekommer nog i stora kommuner eller i mellanstora kommuner. Det är det som vi som lagstiftare inte skall uppmuntra utan vi skall uppmuntra bredast möjliga beslutsfattande och då är det bra att skilja på de tre nivåerna som finns i kommunerna, nämnd, styrelse, fullmäktige. Jag hoppas att ltl Roger Jansson kan stöda en remiss till stora utskottet när det föreslås, så kan stora utskottet titta på det här och än en gång vända på alla stenar.

     

    Ltl Roger Jansson, replik:

    Fru talman!

    Det blev problem när det gäller logiken när man diskuterar de här frågorna. Jag hör till dem som verkligen tror att Åland klarar av en total självstyrelse. Vi behöver inte ha någon överrock någon annanstans som lagstiftar över oss. Jag har samma grundinställning när det gäller kommunerna. Kommunallagen skall i huvudsak vara en ramlag och sedan skall kommunerna kunna styra och ställa. Det finns vissa bestämmelser som man som lagstiftare vill ha lika i alla 16 kommuner och därför lagstiftar man. När det gäller den här frågan, som är stor ur demokratisynpunkt, att dra en gräns, tycker man här att det skall vara lika i alla 16 kommuner, eller får de folkvalda, av folket i kommunen valda representanterna göra som de tycker att är bäst. Tycker folket i kommunen att de inte gör det som är bäst utan att de sätter sig på maktens stolar, på för mycket höga hästar, lär de bli utbytta i nästa val. Då har ett fyra års misstag skett i kommunen. Eftersom jag inte vill begränsa Ålands självstyrelse vill jag inte heller befrämja den kommunala självstyrelsen och då blir frågan vad man gör i det här ärendet.

     

    Ltl Sundman, replik:

    Fru talman!

    Jag har exakt samma uppfattning som ltl Roger Jansson när det gäller graden av självstyrelse för Åland och för kommunerna. Vi bör vara så fria som möjligt och också låta kommunerna verka så fritt som möjligt, men enligt min uppfattning är den här bestämmelsen en del av den ram vi skall ge som lagstiftare och det här är en av de ingredienser som vi bör ta med i kommunallagstiftningen. Börjar man med olika bestämmelser för olika kommuner och olika storlekar på kommuner är man nog ute på sju famnars vatten. Det är svårt att avgöra. Det kan vara en ganska stor kommun som har det här problemet, medan en relativt liten kommun inte har problemet. Det skall nog vara lika för alla. Det man inte har börjat utnyttja är politruksystemet och när man inte utnyttjar det kan det bli kaotiskt i det kommunala beslutsfattandet, man inte diskuterar mellan styrelsen och nämnderna. Man borde kanske rekommendera de kommuner som har problem att börja använda det, att en kommunstyrelserepresentant är på plats. Det innebär precis samma sak.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Per-Erik Eriksson, replik:

    Fru talman!

    Jag vill upplysa ltl Sundman om att vi i Föglö har starka kvinnor i styrelsen, fullmäktige och nämnder. Problemet tror vi att kunna vara löst till den delen. Vad gäller beslutandet inom styrelser och nämnder har vi åtminstone från mindre kommuner, inklusive Föglö, protesterat mot detta redan med den tidigare lagändringen. Det blev så mycket mer komplicerat när man måste ha ordförande i nämnden och medlemmar och ingen från kommunstyrelsen fick sitta där. Då satte man ändå till en representant från kommunstyrelsen, men som var utan rösträtt, han kunde väl i och för sig yttra sig. För att hålla kommunikationen mellan nämnden och styrelsen blev det här en ledamot till som gjorde att det blev en belastning om det ibland var svårt att få folk att ställa upp. Med en representant direkt i nämnderna från styrelsen innebär det en bättre kommunikation båda vägar för då har styrelsemedlemmen också rösträtt och han kan förmedla åsikter från styrelsen till nämnden och vice versa. Det tyckte man åtminstone i Föglö och i mindre kommuner att fungerade väldigt bra. Däremot kan jag stöda ltl Sundmans åsikter om medelåldern i beslutandeorganen. Det kanske vi gör allihopa i och för sig. Det här innebär som ltl Sundman säger, större koncentration, men det blir också större koncentration om beslutsfattandet sitter antingen i styrelsen eller nämnden och sämre kommunikation mellan styrelsen och nämnderna.

     

    Ltl Sundman, replik:

    Fru talman!

    Kanske Föglö kommun är ett exempel på att det här inte riktigt har sjunkit in, man borde kanske ge det lite tid att få fram alla de nya personerna. Nog måste det väl vara så på Föglö att personantalet räcker till, för Föglö har ganska många invånare. När det gäller representant från kommunstyrelsen i nämnden, eller fullvärdig medlem, så är enda skillnaden den att om nämnden mot förmodan någon gång röstar så har nämndmedlemmarna rösträtt medan en representant inte har det. Annars har representanten, den så populärt kallade politruken, full yttranderätt, han kan informera vad styrelsen har sagt och han kan informera i styrelsen vad nämnden har sagt. Jag förstår inte att rösträtten, någon sorts fjäderdräkt man har, att man har makt att rösta i nämnd, skulle spela någon roll. Man röstar nästan aldrig i en nämnd, vad jag vet, särskilt inte ute i landsbygden. I stan kanske man för en aktiv politik i nämnderna, men annars är det väldigt sällsynt. Det verkar vara det som är problemet och det kan jag inte förstå.

     

    Ltl Per-Erik Eriksson, replik:

    Fru talman!

    Styrelsemedlemmen kan sitta både i styrelse och nämnd och han kan uttala sig, men har ingen rösträtt. Av erfarenhet vet jag att det upplevdes som frustrerande att man skulle sitta med och offra en kväll, det är oftast samma personer i mindre kommuner som sitter med i nämnderna, och så hade han egentligen inte där att göra, han kunde bara sitta och lyssna. Han kunde väl lika bra läsa protokollen efteråt tyckte jag och många av dem som satt på den positionen. Därför är det här nya lagförslaget bra. Det leder till större koncentration inom nämnderna om man vill tolka det på det sättet, men det är bättre att ha kommunikationen mellan styrelse och nämnd också under beredningsarbetet.

     

    Ltl Sundman, replik:

    Fru talman!

    Det är uppenbart ett kulturproblem inom politiken om det här med rösträtt är avgörande om man vågar säga något på ett nämndmöte. Representanten från kommunstyrelsen kan lika väl delta i debatten i nämnderna som nämndmedlemmarna. Att inte ha rösträtt måste spela en mycket mindre roll än den rättighet att vara där och uttala sig. Det är genom att argumentera och framföra att så här tycker kommunstyrelsen i det här ärendet, kanske ni borde tänka om, som är styrkan hos representanten. Man har helt missuppfattat det om man måste ha rösträtt för att överhuvudtaget våga begära ordet på ett nämndmöte. Då är det ett kulturproblem. Om man ersätter det med att man får sitta som ledamot kan det bli så att en del kommuner inte har någon från kommunstyrelsen. Det kan bli så också! Då har vi verkligen tagit ett steg tillbaka, om det råkar sig så att vi tillsätter nämnder och ingen sitter i kommunstyrelsen. Det kan faktiskt vara en risk med att ta bort bestämmelsen. Nu är enda möjligheten för kommunstyrelsen att kommunicera med nämnden genom representanten. Det är en ny uppfunnen nackdel med det här förslaget.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Eklöw, replik:

    Fru talman!

    Skulle verkligheten i små kommuner vara den som ltl Sundman talar om, skulle det vara lätt att skriva under det mesta han säger, men när man som kommunpolitiker i en liten kommun går igenom listor och försöker hitta folk till olika nämnder och till olika positioner är det väldigt svårt. Ltl Sundman har säkert aldrig varit med, han har suttit i stan, nu är han förstås på väg till Lemland som är en lite mindre kommun. Jag kan verkligen bekräfta att det inte är lätt att sitta i en liten kommun och hitta alla dessa personer. Det är sällan ens fråga om att tänka att den hör hit eller dit utan att hitta en passlig person. Den problematiken skulle man slippa genom att lagen går igenom. Det blir heller inget tvång, alla kommuner har rätt bara man hittar personer utanför styrelsen. Säkert kommer fallet att vara så både i Mariehamn och de stora kommunerna. Ltl Sundman talade också om att det blir maktkoncentration, men om vi strävar efter någon sorts partipolitik och organiserad listpolitik i våra små kommuner så är det från de listorna som man väljer till de olika nämndpositionerna. Jag anser att det inte är frågan om någon maktpolitik. Man har ändå sina egna som är införstådda med hur allmänheten vill ha sakerna skötta.

     

    Ltl Sundman, replik:

    Fru talman!

    Visst kan jag hålla med om att det kan vara ett problem. I riktigt små kommuner, som t ex Sottunga, måste det vara en stor utmaning att hitta folk till alla poster, men de övriga kommunerna är så pass stora att det inte kan vara omöjligt. Om man skall prioritera när man är en liten kommun kan man väl, före man tar bort de konstitutionella nivåerna, prioritera att ha mindre nämnder eller samma personer i flera nämnder, men hålla nivåerna skilt för att få det kommunala beslutsfattandet att fungera enligt lagstiftarnas intentioner. Jag har helt köpt de intentioner man hade när man tog den här bestämmelsen. Bara för att det är lite problem med den skall man, som jag sade i mitt anförande, låta den mogna och sjunka in så är det inget problem längre, det är jag övertygad om. Det är mycket riktigt som ltl Eklöw säger att det här ställer stora krav på organisationerna, om det nu är partier eller om det är grupper ute i kommunerna som ordnar fram personerna, att man ständigt har en nyrekrytering av politiker för att kunna fylla platserna när folk slutar osv.

     

    Ltl Eklöw, replik:

    Fru talman!

    Ja, det är inget litet problem, det är ett stort problem i en liten kommun. Jag välkomnar ltl Sundman efter nästa val att komma och fundera ut och titta hur det i praktiken går till. Man har en lista över alla som bor i en kommun och man går igenom alla de möjliga och omöjliga och man ringer och man försöker få ihop en nämnd. Det är inte heller frågan om att slå ihop nämnder för det fordras ändå en viss sakkunskap. Det är en annan sak att sitta i en social-, skol- eller teknisk nämnd, att välja personer som har sakkunskaperna och intresse för olika saker är också viktigt. Det finns också en sak till som vi ytterst måste få med, jämställdhetslagen, så det är inte lätt i små kommuner.

     

    Ltl Sundman, replik:

    Fru talman!

    Säkert kan jag hjälpa till att föreslå lumparlänningar till Lumparlands kommuns nämnder, men inte är det riktigt min sak. Med det vill jag säga att om Lumparlands kommun inte anser sig klara av att sköta kommunen får man väl anhålla hos Lemland att vi går ihop. Det kan jag ta emot med öppen hand, om jag blir lemlandspolitiker någon gång.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet avslutat.

     

    Ltl Sune Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Ltl Sundman är skeptisk till förslaget, han oroar sig för att få samma personer att sitta både i styrelse och nämnd. Jag kan tala om för ltl Sundman att långt före det här infördes har man i min hemkommun, som numera också är ltl Sundmans, försökt dela på uppgifterna för att bredda det politiska arbetet. Det kanske är det som är framgången för ett parti att man verkligen delar med sig och får många att delta, då växer partiet inom kommunen i storlek också och överallt annars också, om man vågar sig på det. Börjar man inskränka det och har samma nämnd och samma styrelse har man ingen bredd på det och ingen utökning utan det är nog personerna som står för en breddning som får framgångar. Vad gäller det här sista om sammanslagningen med Lumparland får han nog föra fram i en valkampanj, att han vill ha Lumparland med, det kanske passar bättre där än här.

     

    Ltl Sundman, replik:

    Fru talman!

    Vi har med förskräckelse noterat vilka kvaliteter man prioriterar när man tillsätter ledande förtroendeuppdrag inom Lemlands kommun. Tack!

     

    Ltl Sune Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Ett sådant påstående blir så anonymt och så många blir utpekade. Jag vet inte om ltl Sundman har blivit tillsatt i någonting ännu, men vi har lyckats riktigt bra. Vi har bra nämnder, bra fullmäktige och styrelse. Styrelsen är tillsatt av fullmäktige också, vi är riktigt bra. Säkert finns det saker som inte är riktigt bra där också, men så är det väl i varenda kommun, även i Mariehamns stad. I vissa fall finns det väl övrigt att önska, men jag tycker att vi har lyckats bra.

     

    TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

     

    Ltl Perämaa:

    Fru talman!

    Sammanfattningsvis får man konstatera att den nya kommunallagen från år 1997 har fungerat tillfredsställande för att inte säga bra, men hindret och förbudet för fullmäktige att tillsätta någon för uppdrag i både kommunstyrelse och kommunal nämnd har för de flesta kommuner uppfattats som en alltför kringgärdande regel, som på ett rent praktiskt plan har försvårat arbetet för åtminstone de minsta kommunerna. Detta har väckt irritation. Nu när landskapsstyrelsen och lagutskottet föreslår att det återigen skall bli möjligt för fullmäktige att tillsätta någon för uppdrag i både styrelse och nämnd så återbördar man fråntagen självbestämmanderätt åt kommunerna. För liberalerna är detta viktigt. I den förra kommunallagen var detta också möjligt.

     

    Det har hävdats att demokratin i kommunerna riskerar att urvattnas ifall man kan sitta som ledamot i både styrelse och nämnd. Det har hävdats att situationer kan och kommer att uppstå när någon person får en otillbörlig makt genom uppdrag i både styrelse och nämnd och att det därför har varit bra med en begränsning i lag som har förhindrat detta. För det första får vi komma ihåg att ingen person kan välja sig själv till dessa poster. Ifall man underkänner och betvivlar förmågan hos fullmäktige att fatta bra beslut i demokratisk anda underkänner man i så fall hela vårt system med kommunal självbestämmanderätt och kommunal demokrati. Man måste komma ihåg att fullmäktige i respektive kommun har ett stort totalansvar och får under en valperiod fatta betydligt svårare beslut än dessa, som har och kan ha en betydligt större betydelse för respektive kommuns framtid.

    Ltl Sundman, replik:

    Fru talman!

    Ltl Perämaa sade att det här alltid har varit viktigt för liberalerna. Är det möjligen så att liberal betyder vindflöjel på latin eller något annat språk, för det här har liberalerna varit emot tidigare och nu är man för. Jag får inte riktigt ihop det.

     

    Ltl Perämaa, replik:

    Fru talman!

    Jag är inte riktigt säker på att det föreligger på det viset som ltl Sundman beskrev här. I varje fall har framställningen lämnats på det här viset och liberalerna omfattar förändringen. Vi värnar om den kommunala självbestämmanderätten och kommer att göra så fortsättningsvis.

     

    Ltl Sundman, replik:

    Fru talman!

    Det har nog tidigare, bl.a. i detta auditorium, uttalats ett motstånd mot det här för man är rädd för att det blir maktkoncentration i kommunerna från liberalernas sida. Jag håller helt med om det, det är därför jag argumenterar mot den här ändringen.

     

    Ltl Perämaa, replik:

    Fru talman!

    För att ännu klargöra det som kom fram i den första replikväxlingen mellan mig och ltl Sundman får jag konstatera att liberalerna hade en reservation mot lagförslaget i denna paragraf när lagframställningen togs 1997. Det här är en fråga om demokrati och kommunal självbestämmanderätt. I en valprocess tillsätter invånarna kommunfullmäktige och väljer sålunda de personer som skall sitta där. De personer som fått detta förtroende måste man tro så mycket om, som lagstiftare, att man ger dem rätt att avgöra vem och vilka som skall sitta i styrelse och nämnd. Jag är övertygad om att en självbestämmanderätt endast föder det demokratiska tänkandet i kommunerna.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Häggblom:

    Fru talman!

    Jag tänkte egentligen begära ordet för att understöda bordläggningen och nu understöder jag bordläggningen och tiden för densamma, men man kan inte undgå att reagera för diskussionen. Det är uppenbarligen liberalerna som står bakom framställningen eftersom hälften av lagtingsgruppen har uttalat sitt stöd och att det är så viktigt. Det man glömmer bort i funktionen nämnd gentemot styrelse är att det inte hindrar styrelsen idag att ta upp ett ärende om man inte omfattar nämndens beslut, medan en styrelseledamot som ingår i nämnden endast kan ha en avvikande åsikt. En styrelse kan, liksom landskapsstyrelsen, ha bara en åsikt och inte som vi har hört i budgetdebatten att landskapsstyrelseledamöterna har olika åsikter. Det kan inte förekomma i en styrelse, de personliga ledamöterna kan ha olika åsikter. Det är fel att man tar bort nämndfunktion gentemot styrelse för styrelsen har ändå den makten att ta över ett ärende närhelst man vill. Man slår sönder tankesättet bakom systemet som man har byggt upp. Om det börjar bli för smått i våra kommuner kanske man bör diskutera mera kommunsammanslagningar för att man inte längre klarar av den lagstiftning lagtinget har gått in för. Antingen skall vi ändra på lagstiftningen, eftersom vi har ställt för stora krav på kommunerna eller så måste vi gå in för att göra kommunsammanslagningar. Det kanske inte är ändamålsenligt att ha så många små kommuner som vi har idag, det kanske kostar våra skattebetalare för mycket pengar. Detta eftersom vi diskuterar kommunindelning också i det här lagförslaget. Den diskussionen kanske också tål att tänkas på och diskuteras och debatteras öppet, som många går och tänker på.

    TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Sundman, understödd av ltl Häggblom, föreslagit att ärendet skulle bordläggas till plenum den 2 december. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet kommer därför att bordläggas. På talarlistan finns ännu ltl Wiklöf, som avstår. Ärendet är bordlagt till plenum den 2 december.

     

     

    Föredras för första behandling ärende nr 6:

     

    Lagutskottets betänkande nr 2/2002-2003 angående ny lagstiftning om förbud mot anordningar som försvårar trafikövervakningen. (FR nr 25/2001-2002).

     

    Först tillåts allmän diskussion, efter avslutad diskussion kan förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

     

    Ltl Wickström-Johansson:

    Herr talman!

    Den blankettlag om förbud mot anordningar som försvårar trafikövervakningen, som landskapsstyrelsen föreslår att vi skall anta, ersätter motsvarande lag från 1986. Orsaken till den nya lagen är den tekniska utvecklingen av apparatur, dels för övervakning av trafiken, dels för upptäckande och störning av övervakningsutrustning. Utskottet konstaterar att hastighetsbegränsningar är ett viktigt medel för att förbättra trafiksäkerheten och att det är viktigt att polisen kan övervaka att hastighetsbegränsningarna följs. Utskottet kan konstatera att det också på Åland förekommer sådan utrustning för att förhindra trafikövervakning som avses i lagen. Polisen avslöjar årligen ca fem överträdelser av lagstiftningen. Lagstiftningen fungerar också preventivt eftersom den inte bara förbjuder användning utan också importtillverkning och försäljning av detektorer. Utskottet konstaterar alltså att lagstiftningen behövs och att den nya blankettlagen följer tidigare modell, men är anpassad till den tekniska utvecklingen på området.

     

    Vid remissen av lagen ställdes frågor om de tvångsmedel som lagen möjliggör, dvs. husrannsakan och kroppsvisitering. Utskottet har särskilt granskat frågan och kan konstatera att riksdagens grundlagsutskott vid sin behandling av lagen har granskat förhållandena i grundlagens bestämmelser om egendomsskydd, hemfridsskydd och rätt till personlig integritet. Grundlagsutskottet konstaterade att lagen följer grundlagens krav på tydlig avgränsning och lagfästa bestämmelser. Vad gäller om tvångsmedel står i proportion till brottet kan lagutskottet konstatera att hastighetsöverskridningar är allvarliga brott som kan ha mycket allvarliga konsekvenser och att tvångsmedel med hänsyn till det här kan anses rimliga. Utskottet tillstyrker alltså lagförslaget.

     

    Vad gäller följdändringen i körkortslagen har lagutskottet på landskapsstyrelsens begäran fört in en ändring också av 56 § som landskapsstyrelsen hade förbisett och som endast gäller en teknisk ändring av en hänvisning på samma sätt som i 46 §. Utskottet tillstyrker också det här lagförslaget utan invändningar.

     

    Ltl Perämaa:

    Herr talman!

    Efter att frågan om här förutnämnda tvångsmedel för att upptäcka och hitta de i lagförslaget beskrivna anordningarna som kan tänkas försvåra trafikövervakningen hade blivit utredd i lagutskottet, blev jag personligen mest intresserad av hur en framtida utveckling av tekniska hjälpmedel i våra fordon kommer att se ut.

     

    I denna framställning har man, helt riktigt konstaterat att den tekniska utvecklingen har passerat de gamla radardetektorerna genom att bl. a. laserbaserade apparater för mätning av hastigheter har tagits i bruk och därigenom också detektorer som uppfattar lasersignalen har införts på marknaden. Denna utveckling behöver då regleras på ett i lagframställningen beskrivet sätt. Men som sagt, personligen har jag mest funderat på vad som kommer efter detta.

     

    Redan de färddatorer som monteras i dagens bilar, fungerar nästan enligt det som avses i denna framställning. Exempelvis har man i tekniska tidningar, magasin och TV-program fått läsa och höra om GPs-baserade färddatorer, där man kan förprogrammera färddatorn så att den ger en signal när man närmar sig en fast anordning för trafikövervakning. Det kan vara hastighetsövervakning, kameror vid korsningar för övervakning av röda ljus osv. Sådant torde ännu inte finnas på Åland bara i större städer. Dessa färddatorer är redan nu sådana att de nästan överensstämmer med det som avses i denna framställning. Dessa apparater har ännu i dagens läge en passiv funktion som fordrar förhandskunskap om var trafikövervakningen sker.

     

    I framtiden torde dock dessa färddatorer med all sannolikhet bli uppkopplade till Internet om de inte redan är det i vissa fall och då uppstår en situation där man aktivt kan låta apparaturen söka information om var polisen eventuellt för tillfället utför en trafikövervakning. Då har en passiv färddator helt plötsligt blivit en aktiv sådan och torde då samtidigt bli en anordning som försvårar trafikövervakning som avses i denna lagframställning. Helt plötsligt kan då alla nya bilar ha en fastmonterad anordning som är olaglig.

     

    Därför bör man följa den tekniska utvecklingen och återkomma med en ny lagframställning när utvecklingen kommit så långt. Vi bör komma ihåg att redan innehav av en övervakningsförsvårande anordning är ett lagbrott. Man behöver inte ha använt anordningen i detta syfte.

     

    TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ärendets första behandling är avslutad.

     

     

    Föredras för första behandling ärende nr 7:

     

    Lagutskottets betänkande nr 3/2002-2003 angående ändring av blankettlagen om statens pensioner. (FR nr 2/2002-2003).

     

    Först tillåts allmän diskussion, efter avslutad diskussion kan förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

     

    Ltl Wickström-Johansson:

    Talman!

    Utskottet har granskat förslaget som innebär en justering av de arbetspensioner för vilkas del folkpensionens basdel har inverkat sänkande på arbetspensionen. Lagen berör pensioner som har beviljats mellan 30.6.1975 och 1.1.1996. De justerade beloppen utbetalas från oktober 2003 och landskapsstyrelsen har beredskap och resurser att handha verkställigheten, men det är aningen brådskande med lagens ikraftträdande för att man skall hinna fatta de pensionsbeslut som behövs före oktober. Talman, utskottet har ingenting att invända mot lagen och hoppas att lagtinget snarast kan anta den så att den kan träda i kraft och att man kan verkställa den så att man hinner i tid till oktober.

     

    TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet?

     

    Ärendets första behandling är avslutad.

     

     

    Föredras ärende nr  8:

     

    Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Ronald Bomans enkla fråga angående fiskodlingskonferens. (EF nr 19/2001-2002).

     

    Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsstyrelsen ett kort svar på frågan.

     

    Ltl Boman:

    Herr talman!

    Ålands fiskodlarförening r f anordnar fiskodlingskonferens i Kasnäs den 25-26 september 2002 till vilken 50 personer är anmälda varav 15 från Åland och 35 från Finland. Av de gemensamma kostnaderna om 8.285 euro betalar landskapsstyrelsen 90 procent eller 7.456 euro.

     

    Med anledning av ovanstående ställer jag med stöd av 48 § 2 mom. Lagtingsordningen följande fråga: Vilka motiv har landskapsstyrelsen tillämpat när de finansierat en konferens som arrangeras utanför Åland och där landskapsstyrelsen även betalar de finländska deltagarnas andel i de gemensamma kostnaderna?

     

    Landskapsstyrelseledamot Sarin-Grufberg:

    Herr talman!

    Det har anordnats en konferens i Kasnäs och för den har landskapsstyrelsen beviljat ett stöd, dvs. för de gemensamma kostnaderna som då uppskattades till 8.285 euro skulle landskapsstyrelsen godta 90 procent för stöd eller högst 7.456 euro. Fiskodlingskonferensen skulle hållas i Åbolands skärgård av det skälet att man då skulle få högsta möjliga deltagarantal både från riket, Åland och Sverige. Konferensen skulle behandla gemensamma frågor, bl.a. övergripande syn och riktlinjer för fiskodlingsnäringen, tillståndsprövningen när det gäller praxis, tillsynsmyndigheternas roll och utbyta erfarenheter. Motiven är de som finns i strukturplanen för fiskeripolitiken. Det framgår också att man kan stöda projekt som befrämjar näringen, dvs. fiskerinäringen, det är alltså inte turistnäringen så den här typen av konferenser behöver inte hållas på Åland. Det ändamålsenliga i att hålla konferensen på fastlandet var att få så många deltagare som möjligt från alla håll.

     

    Projekt för vilka strukturstöd söks och som är berättigade till det skall uttryckligen genomföras på ett ändamålsenligt sätt så att målsättningen bäst uppnås. I det här fallet var målsättningen att få så många som möjligt att delta. Det blev drygt 50 deltagare, såväl från Finland och Sverige som från Åland. Kostnaderna för konferensen hade i stort sett varit desamma här hemma, mindre för åländska föredragshållare, men större för de från fastlandet och eventuellt Sverige. Enda merkostnaden är vår gemensamma busstransport, men i gengäld hade antagligen deltagarantalet minskat och förutsättningen att få ett lyckat möte försämrats.

     

    Det som ingick i godtagbara kostnader var en bussresa för 15 ålänningar, 1.285 euro samt kostnader för eventuella föreläsare såvida de inte betalade kostnaderna själva samt vissa administrativa kostnader. Nu har räkningen för konferensen och landskapsstyrelsens bidrag fastställts. Bidraget har fastställts till 1.520 euro, dvs. för den nämnda bussresan och kostnader för föreläsare 176 euro samt administrativa kostnader. Av de 1.520 euro är det till hälften finansierat med EU-medel och till hälften av  landskapsstyrelsen.

     

    Ltl Boman:

    Herr talman!

    Jag tror att ledamoten Sarin-Grufberg har missförstått min fråga. Jag tror också att landskapsstyrelsen har rätt att ge bidrag för konferenser och liknande den i Kasnäs. Jag tror också att landskapsstyrelsen kan ge 90 procent i bidrag som de gjorde i Kasnäs-fallet. Det enda svar jag fick på min fråga var om man gjorde bedömningen att man skulle få maximalt antal deltagare om man lade konferensen i Åbolands skärgård. Den bedömningen är något märklig om man betänker att konferensen riktar sig till deltagare från Danmark, Sverige, Åland och Finland. Utgående från dessa deltagares hemort torde Åland ha legat betydligt mera centralt än Kasnäs.

     

    Den springande punkten är ändå att varför skall åländska skattebetalare finansiera en konferens i Kasnäs och betala 90 procent av konferenskostnaderna för samtliga deltagare. En sådan här konferens, som dessutom anordnades under lågsäsong i slutet av september hade varit mer än nödvändig för våra åländska turistföretagare. De totala kostnaderna för mötet uppgick till ca 25.000 euro, vilket de åländska turistföretagarna gick miste om p.g.a. näringsavdelningens inställning till hemmamarknaden.

     

    Ytterligare anser jag att man bör förvänta sig mera solidaritet från de åländska fiskodlarna. De lyfter idag stora bidrag från samhället och man kunde förvänta sig att de skulle visa en solidaritet med den många gånger utsatta turistnäringen, men uppenbarligen icke. Någon har tydligen bra kontakt med turistföretagaren i Kasnäs och beslöt att gynna denna med de åländska skattebetalarnas pengar. I detta fall har både fiskodlarföreningen och näringsavdelningen klantat sig ordentligt.

     

    Landskapsstyrelseledamot Sarin-Grufberg:

    Herr talman!

    Det här var en så lyckad konferens så den kommer att följas upp, troligtvis på Åland, förr eller senare. Genom att stimulera utbytet kommer det mycket till Åland. När det gäller de kostnader som bidrag har utgått för, gäller det i huvudsak bidrag för bussresan till Kasnäs, 90 procent av 1.285 euro, i övrigt var det kostnader för en föreläsare och administrativa kostnader vilket var frågan om drygt 300 euro, 90 procent av det. Jag förstår inte vari de direkta bidragen till de fastländska deltagarna låg.

     

    Ltl Boman:

    Herr talman!

    Jag har ett papper som jag har fått från Ålands landskapsstyrelse där det står Kasnäs-mötet 25-26 september beräknad kostnad per person, där var ett konferenspaket som bestod av konferensrum, kaffe, lunch, gruppavgift, bastu och som slutade på 2.400 euro samt en bussresa och föredragshållare, de åländska skulle få 1.200, övriga Finland 1.000 och Sverige 2.400. Det slutade på en gemensam kostnad om 8.285 euro varav Ålands landskapsstyrelse enligt ett beslut som är taget i landskapsstyrelsen skulle stå för 7.456 euro. Jag tycker att det är märkligt för om man håller en fiskodlarkonferens i Kasnäs är det naturligtvis den fastländska organisationen som skall betala det. Håller man den i Luleå så är det Sverige som skall betala den och håller vi en konferens på Åland, om vi anser att den är viktigt, kan vi betala härifrån. Att vi skall betala för en konferens som hålls i Finland, och att vi skall betala för samtliga deltagare, är för mig synnerligen främmande.

     

    Landskapsstyrelseledamot Sarin-Grufberg:

    Herr talman!

    Detta var ett schablonunderlag för bidragsansökan. De facto har landskapsstyrelsen när den slutliga räkningen kom inte betalat för vare sig bastu eller separata kostnader för de fastländska deltagarna utan det har finansierats på annat sätt. Som jag sade inledningsvis blev totalkostnaden för landskapsstyrelsen, inklusive EU-bidraget, 1.520 euro istället för beräknade 7.456 euro.

     

    TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

     

     

     

     

    Föredras ärende nr 9:

     

    Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Lasse Wiklöfs enkla fråga angående narkotikaproblemet. (EF nr 2/2002-2003).

     

    Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsstyrelsen ett kort svar på frågan.

     

    Ltl Wiklöf:

    Herr talman!  

    Missbruket av narkotiska preparat bland ungdomar på Åland inger mycket stor oro. Narkotikamissbruket har en tendens att gå i vågor. Nu förefaller det som om missbruket skulle accelerera samtidigt som vi nås av uppgifter om att polisen, som en av de starkaste faktorerna i det preventiva arbetet, mer än halverar resurserna inom narkotikaområdet.

     

    Med hänvisning till 48 § 2 mom. lagtingsordningen ställer jag till vederbörande medlem av landskapsstyrelsen följande enkla fråga

     

    Vad har landskapsstyrelsens gjort för att begränsa narkotikamissbruket och vad ämnar landskapsstyrelsen göra för att polisens resurser inom narkotikaområdet bibehålls på en fortsatt hög nivå?

     

    Landskapsstyrelseledamot Sune Eriksson:

    Herr talman!

    Landskapsstyrelsen arbetar just nu med ett nytt alkohol- och narkotikapolitiskt program för åren 2002-2005 och är på slutrakan med det arbetet. Huvudmålsättningen är att minska totalkonsumtionen av alkohol, att höja alkoholdebutåldern, att minska skadeverkningarna och ett narkotikafritt samhälle. För att nå huvudmålsättningarna ställer vi som delmål upp att minska berusningsdrickandet, göra alkoholen mindre tillgänglig för minderåriga och minska efterfrågan på alkohol, medverka till att stoppa utbudet av och efterfrågan på narkotika och att det skall finnas tillgång till förebyggande åtgärder, vård och behandling för alla och förändra attityderna till alkohol och droger. Det här är naturligtvis ett arbete på längre sikt. Programmet, som också innehåller ett resonemang om eventuellt ekonomiskt stödsystem för vård så att det inte drabbar mindre kommuner oskäligt hårt, innehåller också förslag om utbildning av personal som arbetar med drogförebyggande arbete och för  personalgrupper som möter drogproblematiken i sitt arbete. Programmet innehåller också ett förslag om att ha likadana utbildningsprogram i grundskolorna för narkotikasidan samt även att på ett mera intimt sätt engagera föräldrar i arbetet. Arbetsgruppen som har jobbat med programmet har som avsikt att lämna det till lagtinget som ett meddelande, så då finns det säkert skäl att på ett bredare och mera genomgripande sätt än i en enkel fråga, diskutera dessa frågor.

     

    Jag deltog nyligen i Nordiska ministerrådets möte i dessa frågor där vi gick in för att söka samarbete med myndigheterna i de baltiska länderna och Västryssland för att om möjligt minimera narkotikaspillet som kommer hit därifrån. Vi vet att idag är några av de stora inkörsportarna just de baltiska länderna och nordväst Ryssland. Förhoppningsvis skall det också i förebyggande syfte kunna ge resultat. Vi har ett samarbete mellan myndigheter och det fungerar bra idag till den delen det gäller polis, sociala myndigheter och tullen. Arbetet måste naturligtvis också utvecklas. Vi har givit stöd till någon kommun för att de skall kunna jobba med ungdomsprojekt i narkotikaförebyggande syfte. Vi har också givit stöd till idrottsorganisationer och till andra organisationer som arbetar med drogförebyggande arbete.

     

    Beträffande polisen står det i budgeten för 2003 att man fortfarande prioriterar arbetet med narkotikafrågor. Att landskapsstyrelsen ser positivt på polisens möjligheter att kunna jobba med dessa frågor bevisas kanske av att bruttohöjningen för Ålands polismyndighets del i budgeten är 16 procent, alltså över en halv miljon euro. Vi förutsätter naturligtvis att också en del av dessa pengar används i det här arbetet. Det stämmer såsom ltl Wiklöf sade att narkotikaproblemen har gått i vågor här i landskapet. Polisens arbete har gått lite i vågor, men det är inreorganisatoriska saker som landskapsstyrelsen kanske inte har möjlighet att styra, men kan naturligtvis ha önskemål om. Rent allmänt kan jag säga från polisens sida att det inte är någon lätt sak att jobba med narkotikafrågor. Det kräver långt och tålmodigt arbete. Man ser inte resultat första veckan, första månaden och kanske inte ens första året, men polisens och tullens arbete har på senare tid varit framgångsrikt för upptäckten av förekomst av narkotika i vårt samhälle har faktiskt lyckats till stora delar. Ambitionen inom polismyndigheten är att ha fyra stycken som arbetar med narkotikafrågor, men det är svårt att rekrytera folk.  Brottmålsavdelningen kommer inte upp till de inkomster som man kommer upp till inom andra avdelningar hos polisen och värvning av folk till brottmålsavdelningen till det här arbetet kräver en hel del. Det skall inte bara vara ett fåtal utvalda poliser som skall jobba med dessa frågor utan det är hela poliskåren som skall ha det här som ansvarsområde för att få frågorna så allsidigt utredda och behandlade som möjligt.

     

    Ltl Wiklöf:

    Herr talman!

    När det gäller polisens roll vet alla som har följt med detta att det är den instans som preventivt har den allra största betydelsen att både avskräcka och stävja narkotikahandeln i vårt landskap. Det är erbarmligt om man inte på inrättningen kan nå en organisation som är så omfattande att vi kan bibehålla de fem konstaplar som tidigare har jobbat med den här saken och har gjort ett mycket gott jobb. Det är det första och det måste tillbaka, det går inte att jobba med knappt två anställda inom det här fältet, vilket nu torde vara fallet.

     

    Ledamoten Eriksson var inne på alkohol- och narkotikapolitiska programmet som skall komma. Jag hoppas vid Gud att det inte blir en ny hyllvärmare utan att det verkligen blir konstruktiva åtgärder. Det var en sak som jag särskilt tog fasta på i ledamoten Erikssons uttalande och det var att man från landskapsstyrelsens sida synbarligen nu ser möjligheter att gå ut och hjälpa kommuner, som inte klarar finansieringen för de vårdbehövande på det här området. Vi vet att i Mariehamns stad har vi chansen att klara det, även om kostnadsbiten redan idag är mycket hög. Vi vet med säkerhet att vi har drogproblem i skärgården, på landsbygden och vi vet att vi har det i kommuner, som har sådan ekonomi att om en eller flera vårdbehövande exempelvis skall remitteras utanför Åland betyder det ofrånkomligt att man måste höja skattöret för att klara det. Kostnadssidan är så pass stor på det här området att det handlar per patient om kanske 500.000-1.000.000 gamla mark per år. Vårdtiden är ofta mellan en till sex månader, ett år beroende på vilka behoven är. Det är ytterst dyrt och det vi kan göra i förebyggande syfte är därför oerhört viktigt.

     

    Det finns också, herr talman, familjer, som ensamma finansierar sina vårdbehövandes utgifter för att klara detta. Kan ledamot Eriksson tänka sig att landskapsstyrelsen också ser till dessa för att underlätta den ekonomiska processen så att patienterna får vård och inte behöver bli utan det.

     

    Landskapsstyrelseledamot Sune Eriksson:

    Herr talman!

    Enligt uppgift från Ålands polismyndighet är ambitionen den att man framöver skall ha fyra personer som skall jobba med narkotikafrågor. Det är inte mig bekant att det har varit fem stycken, men däremot är det mig bekant att hela brottmålsavdelningen stundom har jobbat med dessa frågor, när det har behövts och när det har varit större utredningar. Så mycket flexibilitet måste man kunna kräva.

     

    Jag skall inte föregå programmet, men jag tror att vi kan komma med vissa konkreta och konstruktiva förslag till åtgärder om hur man på ett bra sätt skall kunna arbeta i förebyggande syfte. Kommunernas ekonomi är naturligtvis ett problem. För många små kommuner  är det praktiskt taget omöjligt att köpa en tjänst utanför landskapet och betala, som det sades här, en halv miljon gamla mark per år. Det är inte bara en till sex månader det kan röra sig om utan en vårdtid kan bli betydligt längre än så. Jag kan inte lova någonting beträffande den ekonomiska sidan, men frågan är väckt och jag hoppas att vi på något sätt kan bidra från landskapsstyrelsens sida för att hjälpa de kommuner som kan drabbas, annars har vi den situationen att de människor som drabbas av narkotikamissbruket inte får samma vård som andra och det är inte att eftersträva.

     

    Ltl Wiklöf:

    Herr talman!

    Det allra viktigaste idag  är, förutom preventionen, att vi verkligen får stopp på utbudet av knarket. Det är en elementär sak och det andra är att vi kan sätta in de vårdresurser som behövs och att samhället, med andra ord landskapet, kan gå in där kommunen eller enskilda inte räcker till för att klara finansieringen. Det kan inte heller vara meningen att någon enskild familj skall få hela sin ekonomi äventyrad för att man vill hjälpa en nära anhörig som har råkat mycket illa ut.

     

    Herr talman, sedan säger ledamoten Eriksson att det kommer ett nytt program för 2002-2005 och det skall minska alkoholkonsumtionen , det skall sänka debutåldern, det skall göra alkoholen mindre tillgänglig och det skall stoppa utbudet av narkotika mm, mm. Kan ledamot Eriksson säga någonting om hur det skall gå till? Vackra skrivningar kan vi alla formulera, men jag tror personligen att om vi skall komma någonstans i de här sammanhangen måste landskapstyrelsen involvera hela det åländska fältet, allt vad organisationer och medborgare som finns i den här kampen. Det är en jätteprocess som vi har framför oss och lyckas vi inte klara ut den återstår mycket tunga uppgifter för det åländska samhället. Det är en jättebomb begravd i det här om vi inte klarar ut det. Jag vill och jag vädjar till landskapsstyrelsen att det här programmet skall vara ett handlingsprogram och inte bara skrivelser som blir liggande i någon hylla utan det måste omsättas i praktiken, det skall ut till människorna och hela samhället skall involveras om det här skall lyckas. Är det det som är landskapsstyrelsens ambition skall den få mitt stöd, men inte om det blir en hyllvärmare.

     

    Landskapsstyrelseledamot Sune Eriksson:

    Herr talman!

    Jag kan försäkra ltl Wiklöf att det är landskapsstyrelsens ambition. Jag försökte också i mitt inledningssvar peka på några saker, ett utökat och kanske mera formaliserat samarbete mellan olika myndigheter, polis, tull, socialväsende, hälso- och sjukvård, skola. Vi vill också, vilket är mycket viktigt, försöka engagera föräldrar mera i det här arbetet för att på ett tidigt stadium kunna förändra attityder och beteende så att ungdomar inte är intresserade av att pröva på narkotika.

     

    Vi borde kanske börja diskutera hur liberala vi skall vara när det gäller alkoholpolitiken, när det gäller att ge tillstånd till alkoholservering i alla sammanhang, i all synnerhet som man i idrottsanläggningar skall ha minst mellanölsrättigheter, men helst B-rättigheter, alltså öl och vin. Åtminstone sådana tillställningar där ungdomar under 18 år har tillträde borde man nog kanske diskutera om vi inte skulle vara mera restriktiva än vad vi är i dag. Trots allt är det så att alkoholbruk ofta är en inkörsport till narkotika. Vi måste ta en sådan diskussion om vi skall vara framgångsrika i det här arbetet.

     

    TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

     

    Lagtingets nästa plenum hålls onsdagen den 27 november kl. 13.00. Plenum är avslutat.

    (Plenum avslutades kl. 15.10).