PLENUM den 3 april 2002 kl.  13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Sjölund, ltl Lisbeth Eriksson, vtm Christer Jansson, vtm Häggblom och ltl G-M Lindholm). Ltl Sjölund infann sig efter uppropet.

25 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Lisbeth Eriksson och vtm Christer Jansson på grund av sjukdom. Beviljas.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Lagutskottets betänkande nr 6/2001-2002 angående godkännande av  Europaavtalet med Bulgarien och av anpassningsprotokollet som hör samman därmed samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet och protokollet. (RP nr 3/2001-2002).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 8.4. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 2:

 

Lagutskottets betänkande nr 7/2001-2002 angående godkännande av  Europaavtalet med Polen och av anpassningsprotokollet som hör samman därmed samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet och protokollet. (RP nr 4/2001-2002).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 8.4. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 3:

 

Lagutskottets betänkande nr 8/2001-2002 angående godkännande av Europaavtalet med Rumänien och av anpassningsprotokollet som hör samman därmed samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet och protokollet. (RP nr 5/2001-2002).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 8.4. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 4:

 

Lagutskottets betänkande nr 9/2001-2002 angående godkännande av Europaavtalet med Slovakien och av anpassningsprotokollet som hör samman därmed samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet och protokollet. (RP nr 6/2001-2002).

 

Föredras för bordläggning ärende nr 5:

 

Lagutskottets betänkande nr 10/2001-2002 angående godkännande av  Europaavtalet med Tjeckien och av anpassningsprotokollet som hör samman därmed samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet och protokollet. (RP nr 7/2001-2002).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 8.4. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 6:

 

Lagutskottets betänkande nr 11/2001-2002 angående godkännande av  Europaavtalet med Ungern och av anpassningsprotokollet som hör samman därmed samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet och protokollet. (RP nr 8/2001-2002).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 8.4. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 7:

 

Lagutskottets betänkande nr 12/2001-2002 angående godkännande av  avtalet om handel, utveckling och samarbete mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Sydafrika, å andra sidan, samt med förslag  till lag om ikraftträdande av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen. (RP nr 9/2001-2002).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 8.4. Godkänt.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 8:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående ny högskolelagstiftning. (FR nr 17/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Fru talman!

Genom föreliggande lagframställning föreslår landskapsstyrelsen en permanent lagstiftning för högskoleverksamheten på Åland. Den nya lagen skall ersätta den nuvarande landskapslagen om en försöksverksamhet med yrkeshögskoleutbildning och skall ersätta landskapslagen om högskoleundervisning i landskapet Åland.

 

Den handlar inte om det som vi vanligen kallar universitetsutbildning med olika fakulteter, det vill jag gärna säga med en gång, dvs. t.ex. statsvetenskapliga, medicinska, teologiska, pedagogiska osv. Det är inte alls meningen att vi skall upp till den nivån på länge utan vår åländska högskola skall satsa på att utveckla den verksamhet som bedrivs inom yrkeshögskolenätverket i dag, dvs. det vi kanske kunde kalla produktiv utbildningsverksamhet.

 

Utbildningen skall alltså tillgodose det åländska närings- och samhällslivets krav på specifika yrkeskunskaper, på hög yrkesskicklighet i första hand och  i andra hand skall forsknings- och utvecklingsarbete, uppdragsverksamhet och kursverksamhet som tjänar det åländska samhällets behov bedrivas, m.a.o. man skall fortsätta det arbete som i dag bedrivs i Ålands högskola.

 

Landskapsstyrelsen föreslår i detta skede ingen som helst utvidgning av verksamheterna utan anser att det nu är viktigt att utveckla de befintliga utbildningsprogrammen och att utvärdera resultaten av utbildningen så att såväl de studerande som arbetslivet anser att utbildningen håller hög standard och svarar mot de krav som ställs inom vårt arbetsliv.

Vi har en gammal och god sjöfartsutbildningstradition på Åland; den skall vi fortsätta med, men vi måste följa med utvecklingen i regionerna runt omkring oss, där sjöfartsutbildningen i dag är högskoleutbildning.

 

Vi har för tillfället, som alla känner till, en accelererande brist på utbildade sjuksköterskor, också det en yrkesgrupp som i dag är högskoleutbildad. Vi har en stor förfrågan på  högskoleutbildade köksmästare, hotelladministratörer osv., och vi har en skola som kan utbilda inom den branschen. Vi kan gå vidare: ingenjörsexamina, IT, inom ekonomi och marknadsföring kräver man också i dag högskoleutbildning. Jag räknar egentligen upp de nuvarande yrkeshögeskoleprogrammen som vi redan har inlett på högskolenivå, även om vi hittills har kallat dem yrkeshögskoleutbildningar. Vi borde dock i försökslagen ha angivit att det är fråga om högskoleutbildningar för att avlagda examina skall erkännas såväl nationellt som  internationellt.

 

Enligt mitt förmenande skulle vi göra bort oss rejält om vi inte nu för det första ser till att utbilda våra ungdomar till yrken som det åländska samhället behöver och för det andra om vi inte ser till att utbildningarna vi tillhandahåller är internationellt jämförbara såväl när det gäller kvalitet som examensgiltighet.

 

Även om vi utbildar för vårt eget behov och vi vill ha våra ungdomar hemma i vårt arbetsliv, så skall utbildningarna vara konkurrenskraftiga också utanför Åland.

Den nya lagen kommer att ge garantier för att de examina som de studerande avlägger blir såväl nationellt som internationellt godkända.

 

Jag vill se den nya lagen som ett första steg i utvecklingen mot en högskola, en högskola som tillför Ålands arbetsliv kompetens, kunskaper och som skall göra Åland till en region med en högskola som drar till sig kompetens form av lärare och forskare osv.

 

Det är en stor lagframställning som lagtinget nu har att behandla, den omfattar 10 kapitel och 52 paragrafer. Vidare föreslår landskapsstyrelsen ändringar i landskapslagen om utbildning efter grundskolan, i landskapslagen om läroavtalsutbildning, i landskapslagen om studiestöd och i landskapslagen om Ålands Musikinstitut.

 

I allmänna motiveringarna konstateras att den utbildning som på Åland faller inom ramen för begreppet högskoleutbildning är den verksamhet som idag bedrivs vid Ålands högskola och Ålands yrkeshögskola.

 

Vidare beskrivs de nuvarande verksamheterna inom yrkeshögskolan och Ålands högskola samt förhållandena i våra grannländer; där kan vi hitta både likheter och olikheter med våra system.

 

I allmänna motiveringarna under punkt 3. Landskapsstyrelsens förslag beskrivs tydligt landskapsstyrelsens syn på hur verksamheten vid högskolan bör utvecklas och organiseras för att inte kostnaderna för utbildningarna skall överstiga våra resurser.

I motiveringarna framkommer också vikten av att vi tydliggör vad som avses med högskoleutbildningen och avvärjer riskerna för begreppsförvirring när det gäller benämningarna i riket och Sverige.  I Sverige talar man om yrkesutbildningar och vi talar om yrkeshögskoleutbildningar i riket, medan vi vill begränsa oss till ”högskoleutbildning” som omfattar ett visst antal studieveckor eller poäng. Det är den benämning också som passar bäst in i diskussionerna som förs mer och mer kring Bolognaprocessen, som beskrivs i punkten 3.2.

 

Landskapsstyrelsen och styrelsen för högskolan skall tillsammans göra upp en utbildningsplan för tre år i taget. Denna plan skall konkretiseras eller preciseras inför budgetbehandlingen i lagtinget varje år och på det sättet hålls lagtinget informerat om utbildningspolitiken i högskolan. Avsikten med utbildningsplanen är att åstadkomma både en bättre långsiktig planering och styrning av utbildningspolitiken på högskolenivå, men även  att samtidigt få en ökad effektivitet i förvaltningen genom klarare rollfördelning mellan politik och förvaltning.

 

I praktiken kommer detta att innebära att lagtinget och landskapsstyrelsen minskar detaljstyrningen av förvaltningen för att i stället lägga betoningen på  att definiera klara mål för högskolan, medan högskolan själv får större frihet att besluta om hur målen skall uppnås.

 

I planen skall åtminstone de kvalitativa och kvantitativa resultatmålen anges, dvs krav på att högskolan presterar enligt angivna krav, samt resurser och prioriteringar, verksamhetsstruktur, resultatuppföljning och rapportering skall också anges. Om detta kan vi läsa i 6 §, både i motiveringarna och i själva lagparagrafen.

 

I stycket 3.3 Högskolans roll för regionen beskrivs den stora betydelse av att ha en högskola inom regionen. Jag citerar ur vår text: ”Högskolor med yrkesinriktade utbildningsprogram som är anpassade till närregionens behov är särskilt viktiga med tanke på kompetensutvecklingen i regionen och även för regionens attraktionskraft, då behov av kunskaps- och kompetenstillförsel föreligger. Högskolorna kan genom sin utbildnings-, utvecklings- och forskningsverksamhet på ett avgörande sätt bidra till regionens utveckling och fortsatta välstånd.”

 

De studerandes rättigheter tillvaratas bl.a. i kapitlen 4, 5, 6 och 7, likaväl som skyldigheterna anges. Bl.a. i 49 och 50 §§ skriver vi om de tidigare studerandes avlagda examinas giltighet som skall garanteras samt de som har antagits till studier innan lagen trätt i kraft berörs också.

 

Om lagstiftningsbehörigheten i dessa frågor skriver landskapsstyrelsen i fjärde stycket och konstaterar att arbetet med överenskommelser om ett ömsesidigt erkännande av Ålands examina och examina från rikets högskolor har stannat av i avvaktan på lagtingets beslut i de lagstiftningsfrågor som berörs i denna framställning. Med andra ord så kan vi inte komma längre i våra diskussioner med undervisningsministeriet i Helsingfors beträffande examensgiltigheten såväl nationellt och internationellt förrän vi har en gällande högskolelag.

 

När det gäller 5. Förslagets verkningar sägs en del, bl.a. kan vi konstatera att genom förslaget får alltså Åland en ny högskola med landskapet som huvudman. Högskolan tar över den verksamhet som för närvarande bedrivs inom yrkeshögskolan och Ålands högskola. Högskolan kommer att finansieras med motsvarande anslag som det sammantaget hittills har budgeterats för nuvarande nätverk. Avsikten är att högskolan inom en överskådlig framtid skall ha nuvarande studerandevolym, dvs. ca 400 studerande per år. Deltagarna i nuvarande Ålands högskolas öppna kurser, uppdragsverksamheter m.m. kommer också att hållas på nuvarande nivå.

Några nya fastigheter eller skolbyggen planeras inte nu, dvs. inte något campus för tillfället.

 

Landskapsstyrelsen räknar upp den förvaltning som försvinner i punkten 5.2. Den nya organisationen beskrivs i  punkten 5.3. Där föreslår landskapsstyrelsen en typ av organisation, en ganska platt organisation som finns beskriven, men väl att notera är att det är styrelsen som kommer att besluta i den här frågan.

 

Den nya styrelsen förslås bestå av maximalt tio medlemmar, inklusive en studerande och en representant för de anställda. Det blir naturligtvis mycket viktigt att styrelsen besitter kompetens inom respektive utbildningsområden och styrelsemedlemmarna bör enligt mitt förmenande själva naturligtvis vara högskoleutbildade och ha erfarenhet av såväl högskole- som universitetsliv. Vid behov, det kan t.ex. gälla vissa specialfrågor inom något specialprogram eller vissa behörighetsfrågor inom sjöfarten, kan branschråd tillsättas inom respektive program som ett stöd för styrelsen, men branschråden skall inte ha någon beslutandemakt. I övrigt anges uppgifterna för styrelsen i 9 §.

 

Rektor skall naturligtvis tillsättas och det föreslås att det är landskapsstyrelsen som skall tillsätta rektor på förslag av styrelsen. Rektors kompetens anges i 10 §.

 

Landskapsstyrelsen konstaterar att inga nya tjänster planeras. Jag sade redan att det skall vara så få beslutsnivåer som möjligt, inga nya mellanchefer föreslås. Däremot överflyttas lärare från gymnasialstadieskolorna enligt 52 §. En förutsättning för en permanent överflyttning är att personen ifråga inom fyra år efter lagens ikraftträdande uppfyller behörighetskraven för tjänsten. Detta borde egentligen varit klart under försöksperioden, men har inte blivit det. Landskapsstyrelsen föreslår också att behörighetskraven för lärarna anges i landskapsförordning.

 

När det gäller den ekonomiska förvaltningen föreslås att den skall vara som i dag, dvs. att finansavdelningen sköter om hela den praktiska hanteringen av den ekonomiska förvaltningen. Detta för att man inte i det här skedet skall behöva skapa nya tjänster.

 

Köp- och säljsystemen mellan högskolan och respektive branschskolor kommer att fortsätta, men med ett förhoppningsvis bättre utvecklat system än i dag, dvs. man kommer att köpa utbildningsplatser, utrymmen osv., alltså de faciliteter som behövs.

 

I och med detta upprepar jag igen att vi förutsätter att varken kostnaderna för utbildningsprogrammen eller kostnaderna för praktik förväntas stiga. Detta framgår av punkten 5.3.5.

 

En av landskapsstyrelsen tillsatt arbetsgrupp har förberett lagen om högskolan. Det första arbetsgruppen gjorde var att föreslå att landskapsstyrelsen skulle utarbeta en förlängning av försökslagen, vilket lagtinget också fullföljde senare. Den nuvarande lagen om försöksverksamheten inom yrkeshögskolan förlängdes så att den omfattar de studerande som påbörjar sin utbildning före utgången av 2002. Det betyder att den nya lagen borde träda i kraft senast 1 januari 2003. Arbetsgruppen ombildades till en kommitté och utökades med en medlem från Ålands högskola. Då var man redan inne på att man sammanslår Ålands högskola och Ålands yrkeshögskola. Mandattiden för arbetsgruppen upphörde 31 januari, då kommittén lämnade sin rapport, som sedan gick på remiss till angivna instanser. I möjligaste mån har remissyttrandena beaktats i den fortsatta beredningen i förvaltningen.

 

I den fortsatta behandlingen efter det att lagtinget nu har behandlat lagen måste landskapsstyrelsen göra flera saker, bl.a. utarbeta förordningar, tillsätta styrelse och rektor, som måste få tid på sig för att planera inför ikraftträdandet, men det är viktigt att säga, att de kommer inte att ha någon beslutandemakt förrän lagen träder i kraft; då upphör den nuvarande styrelsens beslutandemakt och den nya får tillträda. 

 

Man måste också förhandla fram nytt tjänstekollektivavtal för lärarna. Det blir vissa förändringar och det här kommer naturligtvis att också ta sin tid.

 

I och med detta föreslår landskapsstyrelsen att lagtinget måtte anta landskapslagen om Högskolan på Åland efter sin behandling.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Vi har tagit del av förslaget till högskolelag som vi i Frisinnad Samverkan tror mycket på. Däremot upprepade utbildningsansvarige flera gånger här att kostnaderna inte får stiga. Det är en sund inställning. Men samtidigt vet vi de facto att det blir vissa kostnader för administration och utbildningsansvarige sade själv här att det kommer att eventuellt bli lite högre lärarlöner. Då kommer vi de facto till att vi måste ta det från någon annanstans och om det säger man ingenting i framställningen. Det skulle vara bra om utbildningsansvarige här kan redogöra klart och tydligt var man tänker ta dessa pengar från.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Fru talman!

Precis som jag sade, tror vi inte att det här skall föranleda några högre kostnader eftersom det inte blir några nya tjänster någonstans. Vi skall komma ihåg att vi har redan inom yrkeshögskolan administration där det redan finns fyra anställda. Sedan har vi inom respektive skola kanslipersonal som till vissa delar kan överflyttas helt. Sjöfartsläroverkets personal blir helt och hållet överflyttad, liksom tekniska läroverket. Jag har alltså inte sagt att administrationspersonalen skulle utökas och det tänker jag inte säga i dag, för vi ser inget behov av det. Vi skall komma ihåg att vi egentligen delar den nuvarande yrkeshögskoleverksamheten och gymnasialstadieverksamheten, som har varit hopblandade. Det är en mild överdrift att säga att det har varit en hopblandning här och nu skall vi försöka dela upp det, men vi skall inte dela upp det genom att lägga till nya tjänster utan vi skall dela upp dem som finns.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Jag önskar jag kunde vara lika blåögd som utbildningsansvarige, men det kommer att bli kostnader, var så säker!  Forskningen och avtalen som skall redas upp beroende på att man jobbar i olika institutioner kommer att föranleda kostnader, men man säger inte var man skall ta pengarna från. Men jag hoppas att man skulle kunna tro som Gun Carlson, men det är hemskt blåögt.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag vill bara kommentera det som sades om forskning. Märk väl, vi säger inte att vi skall utveckla och utvidga forskningsverksamheten. Tvärtom säger vi på många ställen att allting skall vara som det är i dag. Det är bara det att vi skall utveckla det. Vi skall förbättra det. Vi skall se till att vi har bättre utbildningar, men inte så att vi behöver mera folk för att genomföra det.

 

Ltl Sjölund:

Fru talman!

Avsikten med lagstiftningen är att permanenta den försöksverksamhet som pågått inom ramen för Ålands yrkeshögskola efter en försöksperiod som kommer att bli ungefär fem år. Nu är det alltså dags att gå vidare eftersom den gällande lagen går ut vid utgången av detta år. En ny lag behöver alltså träda i kraft från 1.1.2003.

 

Rent allmänt är det så att det är helt nödvändigt för oss att på hemmaplan kunna ge våra ungdomar möjlighet till utbildning på samma nivå som i vår omvärld när det gäller yrkesutbildningen. I både Finland och Sverige går man in för yrkesutbildning på högskolenivå. Även i ett europeiskt perspektiv går utvecklingen i samma riktning. Den s.k. Bolognaprocessen går vidare med sikte på fri rörlighet inom Europa när det gäller utbildningen och då är det nödvändigt att också våra ungdomar har en gångbar grund att stå på.

 

Lagförslaget är långt av ramlagskaraktär. Högskolan skall i akademisk tradition ha en så självständig ställning som möjligt och skall så långt som möjligt själv fatta beslut om hur den skall organiseras, hur undervisningen skall bedrivas osv. Som styrmedel fungerar dels den undervisningsplan som skall uppgöras och som skall tas fram genom ett slags samspel mellan högskolan och landskapsstyrelsen, dels de årliga budgetbesluten i lagtinget. Det är helt klart att det ännu återstår mycket arbete, framför allt inom högskolan innan den kan fungera fullt ut. Därför är det viktigt att snarast möjligt tillsätta styrelse och rektor för att ta itu med det arbetet.

 

Fru talman!

Jag vill uppehålla mig vid vissa allmänna synpunkter på den nya högskolan och på yrkeshögskolan, medan när det gäller den öppna högskolan, dvs. nuvarande Ålands högskolas framtida verksamhet, kommer ltl Hasse Svensson att komma med kompletterande synpunkter.

 

Framställningen är väldigt informativ. Läser man framställningen och dess motiveringstexter tycker jag att man får en bra bild av yrkeshögskolans utveckling liksom också en bra bild av hur det är tänkt att Ålands högskola i framtiden skall komma att fungera. Men lika självklart är det att eftersom det återstår en hel del arbete på att få den nya organisationen att fungera så kommer det helt säkert att finnas behov av att diskutera frågorna, att komma med förändringar och att utveckla verksamheten.

 

En sak som kunde ha varit betydligt bättre är att om den tid som står till förfogande hade varit lite längre, om man kunde ha lagt till en månad på det här året, så att den remisstid, som skolorna och de övriga organisationerna har haft på sig för att ge utlåtande, om utkastet till framställning som blev bara två veckor kunde ha varit en månad. Men skall den nya lagstiftningen kunna träda i kraft från årsskiftet och allt det förberedande arbete som behövs kunna göras är det nödvändigt att lagen bör stiftas under lagtingets vårsession.

 

Organisationen av Ålands högskola har eftersträvats att göra så platt som möjligt, dvs. det finns inget behov av beslutsfattande på flere nivåer. Detta för att göra organisationen effektivare, att göra beslutsfattandet snabbare och också för att framför allt förkorta avståndet mellan dem som skall utföra verksamheten och fattar besluten.

 

När det gäller styrelsen kunde man naturligtvis ha tänkt sig ett flertal olika typer av modeller för hur en styrelse för högskolan kunde ha varit sammansatt; jag tror själv att modellen med att dels ha styrelsemedlemmar som utses av landskapsstyrelsen, men som ändå företräder och representerar de olika arbetsmarknadsområden som utbildningen skall ske för, är ganska bra och sedan också att det demokratiska kravet på att åtminstone de studerande absolut behöver vara representerade i styrelsen men också personalen, så tror jag att det blir en bra mix på styrelsen.

 

Någonting som också har diskuterats är rektorn och kompetenskraven på rektorn. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi ställer väldigt höga krav på rektors kompetens och framför allt på att rektor skall ha en pedagogisk kompetens också.

 

När det gäller lärarna framgår det ur framställningens motiveringar att det borde finnas ett lärarkollegium. Nu finns inte det intaget i själva lagtexten,men det här är en sak som kulturutskottet kunde titta på. Det kunde kanske vara en fördel om man i  lagtexten närmare nämner om att ett lärarkollegium borde finnas.

 

När det gäller behörigheten för lärarna tas den saken upp i en förordning och det blir då fråga om generella krav på kompetensen, utbildningsnivå, pedagogisk erfarenhet osv. och inte tjänstespecifika kompetenskrav. Men när det just gäller den här biten finns det faktiskt lite problematiska områden, särskilt inom sjöutbildningen, där sjökaptener och maskinmästare har en god fackkunskap, men frågan är vilken kompletterande utbildning de skall genomgå för att bli behöriga som lärare. Det här är ett speciellt problem när det gäller sjöutbildningssidan.

 

Det är klart att framgången för en yrkesutbildning på högskolenivå är helt och hållet beroende på ett så bra samspel som möjligt mellan å ena sidan dem som står för undervisningen, lärarna, och å andra sidan de studerande och därför är det också viktigt att säkerställa de studerandes ställning och rättigheter men också skyldigheterna. Här är faktiskt organisaeringen i en studerandekår viktig. Vi vet att vid alla universitet finns det studentkårer. Här är benämningen studerandekår och det sammanhänger med att en del av de studerande kommer att ha en studentexamen men många kommer inte att ha det. Men det är, som sagt, väldigt viktigt att den finns, att den är välorganiserad och att den kommer att ha resurser att kunna ha en vettig verksamhet för att främja de studerandes intressen.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlsson var inne på frågan om den personal som skall överflyttas till yrkeshögskolan och också samspelet mellan gymnasieskolorna som blir kvar och högskolan. Där är den speciella problematiken för de lärare som kommer att ha undervisning både i gymnasieskolan och i högskolan och detta kräver då särskilda avtal.

 

Fru talman!

Som slutkläm skulle jag vilja säga att nu är det faktiskt dags att vi går in för lagstiftningen. Det kommer med säkerhet att behövas justeringar och ändringar under resans gång, men det viktiga är att vi är beredda på det samt att vi går vidare.

 

Ltl Svensson:

Fru talman!

Genom den här lagen lämnar den organisation som heter Ålands högskola landskapsstyrelsens allmänna förvaltning. Den blir en del av Högskolan på Åland. Den delen sysslar inte med yrkeshögskoleutbildning utan med högskoleutbildning med vetenskaplig eller konstnärlig inriktning, med forskning och utveckling, med öppen högskoleundervisning och uppdragsutbildning.

I dag är Ålands högskola en liten organisation som ordnar och övervakar ett omfattande utbud. Förra året engagerades mer än 1 600 kursdeltagare i Ålands högskola. Kvaliteten på det akademiska utbudet garanteras av etablerade högskolor och universitet.

 

Man kan konstatera att Ålands högskola i dag har enormt långa korridorer. Med det menar jag att kurserna hålls på flera olika platser i staden. Egna tentamensutrymmen saknas också. I dag är till exempel Ålands lyceums gymnastiksal ett utrymme där man tenterar inom Ålands högskola, vilket säger en hel del om improvisationsförmågan.

 

Fru talman,

I lagförslaget talas en hel del om kvalitet i undervisningen. Alla är vi medvetna om att en högskola på Åland som inte uppnår god kvalitet knappast klarar konkurrensen. Dagens studerande ungdom väljer att studera i skolor med gott rykte och med hög kvalitet på undervisningen. Det väljer alltså bort sådana skolor som anses mindre goda. Och det har vi inte råd med på Åland. Övergångsskedet till den nya högskolan är alltså mycket viktigt. Under den tiden bör lärarkrafternas formella kompetens höjas till rätt nivå. Högskolelärare måste verkligen behärska de ämnen de undervisar i. Enkelt uttryckt: det räcker inte med att ha gått en akademisk grundkurs för att undervisa i en grundkurs. Forskarutbildning, det vill säga doktorsgrad, är kravet som i Sverige ställs på ansvariga högskolelärare.

 

Vid högskolan ska också kunna bedrivas forskning och utveckling, framgår det kortfattat av lagförslaget. Detta är mycket viktigt. Utan forskningsresultat att bygga på blir det dåligt med utvecklingen. Om Högskolan på Åland inte utvecklas uppstår stillestånd — i praktiken tillbakagång.

Avgörande är förstås att väl definiera vilket slag av forskning Högskolan på Åland ska  bedriva. Ska högskolans lärare själva forska, eller ska de studerande forska eller  ska forskningen ordnas på något annat sätt? Ålands högskola fördelar forskarstipendier sedan 1984, vilket bör kunna fortsätta som hittills.

Fru talman,

När försöket med Ålands yrkeshögskola övergår till reguljära Högskolan på Åland ställs alltså stora krav på dem som ska verkställa denna övergång. Det var säkert rent praktiskt sett klokt av landskapsstyrelsen att kompromissa lite här och inte börja från den absoluta början, genom att att nyrekrytera all personal. Det kunde ha gjort inledningen för den nya Högskolan skakig på vår lilla utbildningsmarknad. Men övergången till den generellt högre kvalitetsnivå som förutsätts i lagförslaget kräver målmedveten aktivitet av den som ska förverkliga Högskolan på Åland. Det gäller att inspirera till fortbildning och kvalificering.

 

Den nya styrelsen och skolans personal har alltså en avgörande insats framför sig. Det måste finnas kvalitet inom hela systemet. Det räcker inte med att man talar om kvalitet, att man kallar någonting för någonting. Löften ska hållas.

 

Fru talman,

Det finns all anledning att samla lärarkrafterna i ett kollegium, där utvecklingen kan diskuteras och kontrolleras. Det finns också anledning att satsa på biblioteket, som nu nämns i detaljmotiveringen, nästan enbart i samband med hur Högskolans styrelse ska sättas samman. Det går inte att föreställa sig en högskola utan ett effektivt och ständigt uppdaterat centralt bibliotek med inte enbart böcker

utan också andra medier.

 

Hittills har Ålands högskola och Ålands yrkeshögskola köpt tjänster och kunnande av Stadsbiblioteket i Mariehamn, också landskapsbibliotek för Åland. Veterligen har det fungerat mycket bra. Biblioteket har generös öppethållning, där finns som sagt kunnande om var kunskap kan sökas och hur den kan bedömas.

Information är som känt inte detsamma som kunskap och dessutom är ju inte all information som erbjuds ens sannfärdig. Den nya högskolan bör alltså tillförsäkras resurser till högklassig biblioteksservice.

 

Fru talman,

I lagförslaget ges de studerande goda möjligheter att utveckla en aktiv studerandekår. Man får hoppas på goda ambitioner för en sådan studerandekår, som kan ha många slag av aktiviteter. Så länge Högskolan på Åland saknar en väl sammanhållen campus måste studiemiljön få stimulans och näring genom samvaro av flera slag. Och visst behövs ett centrum för hela Högskolan, med utrymme för Högskolans centrala förvaltning och för kursverksamheten, kanske också för Lärcentrum med bland annat virtuella kurser och med möteslokaler och ett gemensam studentcafé. Kanske hälsocentralen efter sanering kunde vara en intressant lokalisering för dessa ändamål?

 

Fru talman,

Avslutningsvis vill jag framhålla att Åland, som ju inte har så mycket av naturresurser när det gäller dagens krävande marknader, har största möjliga anledning att investera i kunskap och kvalitet. Utan dessa tillgångar står vi oss slätt i det långa loppet. Och därför är det så viktigt att Högskolan på Åland blir en riktigt bra högskola.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Ltl Svensson påtalade en hel del behov och resurser som han tydligen tycker att man borde skapa för att tillgodose behoven, utveckla forskning, ta ställning till vilken form av forskning det skall vara, det behövs fastigheter osv. Det behövs fortbildning av personalen. Då är min fråga: Skall detta finansieras på det sätt som undervisningsministern har sagt här upprepade gånger, dvs. att det inte skall finnas några pengar för sådant? Det är den ena saken jag gärna skulle vilja få utvecklad. Det andra är att det också sades här att det inte skall satsas på forskning, men tydligen har liberalerna en uppfattning att man skall göra det. Nu har det gått fem år av experimenterande och det är nu vi borde få veta vilken typ av forskning det skall bli. Jag tycker inte att det är tid för majoriteten att ställa frågorna utan att komma med svaren!

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Jag vill inte påstå att jag kom med några frågor. Jag skissade en utveckling och det står absolut inte i strid med det som utbildningsansvariga sade, utan det som sker nu är – om lagtinget så vill – att man verkställer planen så gott man kan. Det är alldeles klart, som jag också sade i mitt anförande, att den här utvecklingen kan inte stå stilla, vi kan inte tänka oss att vi medvetet låter oss bli direkt efter omgivande regioner. Det är klart att utbildningen i det framtida samhället blir allt viktigare och det tror jag nog att ltl Sundback inser.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag håller med om att utbildningen hela tiden måste utvecklas och man måste satsa resurser på den. Men om man skall sastsa på forskning blir det rätt snart rätt dyrt. Nu har ansvariga ministern sagt, att det skall inte ske någon betydande utökning av budgeten och jag förstår att det hänger ihop med liberalernas jakt på kostnader inom offentliga sektorn. Det känns som om att äta kakan och ha den kvar inom liberalerna i den här frågan. Det är klart att vi kan sitta här och önska allt möjligt många år framöver, men det är nu man sjösätter skutan och det är nu den verkligen börjar kosta. Jag uppfattar att här finns det olika uppfattningar mellan liberaler och center och vi måste i utskottet verkligen utröna vad som avses med förslaget.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Jag hade uppfattningen att det var oppositionen som jagade kostnader för brinnkära livet i lagtinget. Det hindrar dock inte oppositionen att hela tiden framställa väldigt kostnadskrävande förslag hit och dit. Att man diskuterar den möjliga utvecklingen när det gäller en högskola på Åland när man skall stifta en lag om densamma är helt naturligt. Hur ltl Sundback kan få det till att det skulle vara något hopande och roende eller några skillnader mellan lagtingspartierna förstår jag inte. Det är klart att det finns olika aspekter på det här ämnet .Jag tycker att de frågor som ltl Sundback påstår att jag skulle ha ställt egentligen inte är någonting annat än att jag möjligen tipsade lite om att det kanske är rationellt och t.o.m. även ekonomiskt att ha ett slags centrum för högskolan. Men det är en sak som landskapsstyrelsen beslutar om senare och som framför allt lagtinget har att godkänna i så fall.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Jag upplevde precis som ltl Sundback att ltl Svensson och utbildningsansvarige tydligen har olika ambitionsnivåer. Det var just på grund av osäkerhet som har föregått lagframställningen som jag ville få detta preciserat från utbildningsansvarige. Hon var mycket klar och tydlig vad som gäller: inga mer pengar, inga mer tjänster, inga mer byggnader och liknande. Men så kommer liberalen Svensson upp och pratar om någonting helt annat. Det skulle alltså vara bra om man skulle ha en klar linje från landskapsstyrelseblocket vad det är som gäller; det skulle vara bra för hela utskottsarbetet.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Det var ett ganska vackert försök av ltl Strand att provocera lite här och framställa skillnader som inte egentligen finns. Jag är övertygad om att utbildningsansvariga och jag inte har olika ambitionsnivå; däremot har vi olika roller i detta sammanhang. Utbildningsansvariga har presenterat hela lagförslaget och jag har anlagt aspekter på en liten del av det. Det är inte svårt att förstå. Det är ganska vanligt att så sker i lagtinget, både tidigare och säkert också kommande. Men ett vackert försök ltl Strand!

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Jag har ingen orsak att på något sätt splittra. Jag har sagt att Frisinnad Samverkan vill ha igenom lagen och kommer att jobba för det. Däremot antecknade jag faktiskt de saker som ltl Svensson plockade fram här. Det var en hög nivå på forskningen, betydligt högre än den som landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson har satt. Ltl Svensson nämnde att man bör utveckla ett campus. Det är säkert en investering på 50 miljoner och liknande, så att sedan börja beskylla Frisinnad Samverkan och mig för att vilja splittra är orimligt. Jag vill reda ut sakerna så att vi får ett bra utskottsarbete för att få en bra lag. Det är min målsättning.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Problemet med ltl Strands framställning är att han känner så mycket! Han har känt att jag skulle ha sagt att vi måste utveckla ett campus, vilket är oriktigt och han hävdar också att jag har ställt krav på höggradig forskning. Det stämmer inte. Det är bra att ha ett rikt känsloliv, men det är också bra att hålla reda på vad folk säger. Jag har sagt att man kan tänka sig forskning; det står också i lagen, så det finns ingen motsättning där. Man kan tänka sig forskning och frågan är: hur skall den göras, skall den göras av lärare, förhållandevis billigt, av studenterna eventuellt ännu billigare eller hur skall den göras? Att därtill få det till att man har höga ambitioner om forskning, ja, det är just kännande. Men, som sagt, det mesta av det som ltl Strand sade stämmer inte med verkligheten och fordrar inte desto mer kommentarer.

 

Ltl Lindeman:

Fru talman!

Innan jag börjar mitt anförande vill jag säga att jag är lite besviken. Jag tycker att detta är en av de viktigaste lagframställningarna under en ganska lång period och att då stå i talarstolen och se en ganska tom plenisal gör mig bekymrad. Jag hade förväntat mig att det skulle finnas betydligt mycket flera närvarande och jag kan konstatera att det är regeringssidan som lyser med sin frånvaro.

 

Fru talman!

Till först får jag konstatera att tiden går snabbt. Jag tycker att det inte var länge sedan jag stod här och presenterade landskapslagen om försöksverksamhet  med yrkeshögskoleutbildningen. Men det är bara så att försöksperioden enligt den tidtabellen skulle ha gått ut redan december 2001.

 

Nu är alltså tiden inne för en lagstiftning som skall permanenta verksamheten. Försöksperiodens verksamhet  har förhoppningsvis visat på vad som varit bra men fram för allt vad som måste förändras .

 

Vad gäller själva lagstiftningen finns inte så mycket att orda om det och det hoppas jag att man närmare går in på i utskottsarbetet. Lagen kan också nu i det närmaste kallas ramlag. Den går inte in för detaljregleringar. Just därför skulle det varit till fördel med en allmän utbildningsdebatt om yrkeshögskolans och högskolans framtid, eftersom det inte finns så mycket sagt i själva lagframställningen. Då hade själva lagstiftningsfrågorna varit betydligt enklare att besluta om. Nu blir det lätt så, vilket är bara att beklaga, att man diskuterar allt som rör sig runt en högskola på Åland också i det här sammanhanget och inte bara själva lagen.

 

Lagstiftning om Högskolan på Åland är utbildningspolitiskt en mycket stor och viktig fråga. Det berör hela vårt samhälle, inte bara de som skall bedriva studier där och den lärarkår och övriga tjänstemän som skall tjänstgöra där. Om vi jämför med våra omkringliggande regioner kan vi konstatera att placeringar och utlokaliseringar av högskolor varit stora frågor. Hela samhällen har nästan stått och fallit med högskolornas etablering. Bostäder har byggts med tanke på studerande mm.

 

Det frågor jag vill  lyfta fram är just sådana frågor som skulle ha hört hemma i  den speciella utbildningsdebatten, men som jag väljer att lyfta fram nu istället. De främsta frågorna är antalet studerande och antalet linjer. Behovet av mer utrymmen, ekonomin, lärarkompetens och avtal. Det finns säkert många andra frågor också, men jag har valt att lyfta fram just dessa frågor.

 

Innan jag går in på de olika frågorna vill jag säga att det är bra att landskapsstyrelsen föreslår att vår nuvarande högskoleverksamhet går samman med yrkeshögskoleverksamheten och bildar Högskolan på Åland. Sedan många år ligger ett förslag till lagstiftning för högskolan på Åland. Nu kan vi konstatera att det var lika så gott att det inte förverkligades eftersom det nu blir gemensam lagstiftning. I ett litet samhälle som Åland är det säkert det enda kloka att man går samman, och på så sätt också kan dra nytta av varandras verksamhetsformer och varandras kunnande. Det borde också finns ekonomiska vinningar att göra i form av gemensamma tjänster inom förvaltningen.

 

I den allmänna motiveringen kan man läsa att antalet studerande skall bli lika många som under försöksperioden, dvs ca 400 studerande. Också  nuvarande högskola skall fortsätta med samma aktivitet som tidigare.

 

I den utvärdering som lämnades under våren 2001 ansågs det att det skulle vara till fördel med en fördubbling av de studerande. Kostnaderna skulle inte bli avsevärt större. Jag har svårt att riktigt tro att det skulle vara möjligt att fördubbla antalet studerande utan att kostnaderna skulle stiga nämnvärt. Det troliga är att  nuvarande antal är på en rätt lämplig nivå.

 

Vilka utbildningsprogram som skall finnas kan fastställas i en landskapsförordning. Det är säkert klokast eftersom programmen i framtiden kan förändras utgående från arbetslivets behov och studerandenas efterfrågan. Då kommer vi in på vilka utbildningsprogram tror vi oss behöva i framtiden och vilka program kan vi göra attraktiva på Åland.

 

Då försöksverksamheten startade var det naturligt att fortsätta på yrkeshögskolenivå inom de områden som tidigare hade haft sin utbildning efter genomgången gymnasieutbildning, på bla institutnivå. De områden som blivit på yrkeshögskolenivå i Finland kunde inte fortsätta på en lägre nivå på Åland. I Sverige drevs och drivs fortfarande motsvarande utbildning på högskolenivå. Borde vi nu fundera om vi skall smalna av de olika programmen, sammanslå flera program eller kanske det rentav saknas något program. Det är så lätt att traditionerna blir mer avgörande än behovet. Jag har inte nu förmågan att avgöra det i det här skedet, men vad jag vill ha sagt är att man måste fundera noga på de frågorna. Vi måste våga förändra om vi finner det befogat. Under försöksperioden kom det snabbt in ett program till vid Tekniska läroverket, informationsteknik. Det visar hur lätt det går att komma med nya program om det finns intresse, kunskap och ekonomi. Jag är övertygad om att det inte är lika lätt att lägga ner  ett program.

 

I lagframställningen framgår det av en tabell hur många som blivit utexaminerade från de olika programmen. Det ger orsak till några reflektioner, som kanske också kan leda till eventuella förändringar i framtiden i programmen. Sämst har det gått för programmet i ekonomi. Om man utgår från antalet utexaminerade har det gått sämst för programmet i ekonomi.  Det finns säkert andra saker som man också kan lyfta fram. Då måste man fråga sig varför det ser ut på det sättet. Kanske finns det någon logisk förklaring, om det inte är en linje som vi måste våga diskutera. Jag skall villigt säga att jag var personligen tveksam till utbildning på yrkeshögskolenivå inom ekonomi vid starten. Det finns så mycket ekonomiutbildning och så mycket möjligheter såväl öster som väster om oss. Jag lät mig bevekas av att det ansågs nödvändigt att det fanns ett ekonomieben inom en yrkeshögskola, inte bara för ett eget utbildningsprogram utan för att ge nödvändig ekonomieutbildning till de andra  utbildningsprogrammen. I dag kan man fråga sig om det inte är möjligt att ge den servicen utan att ha en egen slutexamen. Som sagt, fyra utexaminerade är nog i minsta laget.

 

Vi har alla varit överens om att de program vi har skall vara kvalitativt minst lika bra som i vår omgivning. Det gäller att förutom egna ålänningar kunna locka också andra studerande till Åland. I dagens läge slåss man nästan om de studerande. Visst finns det program där det är svårt att få studieplatser också. Av den erfarenhet vi har är det närmast så att vi kan ta in de studerande som söker och har behörighet. Inom vissa program har vi t.o.m haft svårt att få tillräckligt många studerande. Ser vi till våra egna studenter och de som avlagt annan gymnasieexamen vill många se sig omkring i världen. De vill pröva sina vingar utanför Åland. Då gäller det för oss att lyckas hålla dem kvar och att locka också studerande utanför Åland.

 

En ännu starkare profilering på de program vi har och skall ha i framtiden är troligtvis nödvändig. Då är sjöfarten ett naturligt område som faller sig naturligt för oss. Vår historia och vår näringsstruktur ger oss en profilering inom dessa områden. Turismen finns vid hotell- och restaurangskolan och handelsläroverket. Kunde en profilering bli mer synlig genom att slå samman dessa program, frågar jag mig.

 

Sjukskötarutbildningen är en nödvändighet om vi skall lyckas rekrytera tillräckligt med sjukskötare till vården. Det är också nödvändigt för de närvårdare som vill gå vidare efter några års arbete. Då har de kanske bildat familj och steget till att börja studera utanför Åland är för stort.

 

Avslutningsvis beträffande antalet program är det en fråga som inte får vara statisk. Vi måste våga ställa oss frågan inom vilka områden vi kan sticka ut hakan och konkurrera med omgivningen. Vi måste också vara lyhörda beträffande den åländska arbetsmarknaden så att utbildningen är anpassad till behovet av nödvändig kunskap och just yrkeshögskolan och dess inriktningar är en sådan utbildning som skall fungera väldigt nära arbetslivet och näringslivet i de samhällen som yrkeshögskolan finns. Det finns ett gott samarbete i dag och jag hoppas och tror att det är nödvändigt att ytterligare utveckla den delen så att vi faktiskt ger rätt kunskap i vår yrkeshögskola för vårt närings- och arbetsliv på Åland.

 

Behovet av utrymmen är en fråga som vi inte heller kan låtsas att inte finns. Utvärderingen pekar på vikten av att synliggöra den kommande högskolan. Nuvarande yrkeshögskolan bedrivs inom ramen för ett samarbetsnätverk mellan de olika skolorna. Det har gjort att det varit svårt att profilera yrkeshögskolan. Det har kanske inte heller funnits en äkta vilja att lyfta fram yrkeshögskolan på bekostnad av den egna skolans profil och traditioner. Frågar vi dagens yrkeshögskolestuderande var de studerar kan vi vara så gott som säkra på att de studerar vid Sjöfartsläroverket, Tekniska läroverket, Ålands hotell- och restaurangskola osv.

 

Att bygga en ny skolbyggnad skulle vara en enkel lösning för att lyfta profilen. Ett campus har efterfrågats i många sammanhang. Men vi vet att vi har många skolbyggnader idag på olika håll i staden, som var för sig uppfyller behovet av utrymmen till största delen. Avstånden mellan skolorna är inte så stora Trots det finns vissa behov av utbyggnader. Vi har också nuvarande högskolan som finns på många platser i Mariehamn idag. Ltl Svensson talade om att det fanns långa korridorer i högskolan i dag. 

 

Vid frisinnades debatt om högskolan fördes nuvarande Hälsocentralen fram som ett spännande alternativ för att täcka behovet av tilläggsutrymmen. Allt tyder nu på att ÅHS inte kommer att använda huset i framtiden. Noggranna mögelundersökningar har gjorts. Det finns en plan för sanering av byggnaden Jag vill här och nu lyfta fram Hälsocentralen som ett alternativ för Högskolan på Åland. Där skulle naturligtvis den administrativa delen finnas, men där skulle det också finnas undervisningsutrymmen för gemensamma föreläsningar. Kanske hela utbildningsprogram kunde flytta dit. Jag vill inte gå in på närmare detaljer som måste föregås av noggrann planering, men förslaget vill jag framföra och hoppas att det tas emot som ett förslag som är värt att närmare undersöka. Framställningen säger också att utbildningen också i framtiden skall ske i nuvarande utrymmen. Det stöder också vi, men medvetna om att det finns behov av tilläggsutrymmen vid flera skolor kan  hälsocentralen täcka det behovet och samtidigt åstadkomma ett  synliggörande av Högskolan på Åland.

 

Kostnaderna skall också stanna på nuvarande nivå enligt framställningen. Men hur det skall gå till finns närmare analys på. Jag har svårt att tro att det kan vara möjligt, utgående från det krav som ställs och som kommer att ställas i framtiden på en konkurrenskraftig högskola.

 

 

 

Overhead-bilden visar på den kostnadsförändring som skett från 1994 till år 2001 och då kan vi konstatera att en fördubbling av kostnaderna har skett. Det har naturligtvis skett framför allt med tanke på det treåriga gymnasialstadiet som infördes här men också på att antalet studerande har ökat och vår yrkeshögskola. Sammantaget har vi utvecklat utbildningen oerhört mycket – det har vi alla velat – och det har naturligtvis kostat pengar, men vår bedömning är nog nu att taket är nått och att vi måste röra oss inom det här området.

 

Det har varit svårt att få fram absoluta kostnader för yrkeshögskoleutbildningen i de skolor som också har utbildning på gymnasienivå och enligt framställningen skall kostnaderna stanna på ca. 5,6 miljoner euro. Också vi frisinnade ser inga större möjligheter att höja nuvarande utbildningsbudget nämnvärt. Skall högskolans budget höjas kommer det drabba andra utbildningsområden. Vi har alla hittills varit tämligen överens om att gymnasialstadiet är ett prioriterat område på så sätt att vi i princip skall ha möjlighet att erbjuda alla som går ut grundskolan en studieplats hemma. Inom de närmaste åren kommer antalet elever som går ut grundskolan att öka, vilket gör att den inte finns så stora möjligheter att skära där. Men skall vi lyckas måste landskapsstyrelsen våga ta också svåra beslut. Avsluta utbildning där det inte finns någon efterfrågan, öka utbildning där det finns behov, minska där behoven saknas osv. Det är ingen lätt process; det finns mycket tröghet inbyggt i systemen. En viss tröghet måste det naturligtvis finnas med tanke på de anställda vid skolorna osv.

Det gäller nu att kasta upp alla bollar i luften och ta emot dem så att de landar rätt  för att få framtidens ekonomi inom utbildningen att räcka till.

 

Det har någon gång förts fram åsikten om att vi kanske inte skall ha någon utbildning på högskolenivå. Den tanken vill jag inte ens snudda vid. Åland vill vara ett tjänstesamhälle, ett kunskapssamhälle. I längden håller det inte om vi inte skulle ha en utbildning på högre nivå. Hela vårt samhälle skulle förändras, bli fattigare på många sätt. En högskola ger inpulser på olika nivåer.  I det sammanhanget vill jag lyfta fram forskningen och möjligheten att driva forskning på Åland. Också det var en fråga som lyftes fram under vår utbildningsdebatt. Forskning kostar mycket pengar och kräver en forskarmiljö kopplat till större universitet, var mångas åsikt. En viss forskning måste nog vara knuten till högskolan på Åland. Tillämpad forskning benämns oftast forskning på yrkeshögskolenivå. Visst måste denna typ av forskning också ske vid vår högskola, men för att lyckas måste det säkert ske i samarbete med andra högskolor. Vi måste  också inse att det kommer att finnas både ekonomiska som kunskapsmässiga  begränsningar.

 

När det gäller ekonomin finns det mycket ytterligare som kunde lyftas fram, men sammanfattningsvis håller vi med landskapsstyrelsen om att kostnaderna måste hållas på ungefär nuvarande nivå. För att lyckas med det måste det till många svåra prioriteringar

 

Lärarkompetensen är också en svår fråga att hitta lösningarna på. Att möjliggöra tilläggsstudier för de lärare som nu undervisar på yrkeshögskolenivå är något som tillämpas redan för att på så sätt höja kompetensen. En tydligare uppdelning mellan de olika stadierna så att lärarna vet till vilket lärarkollegium de hör är en nödvändighet. Det har försöksverksamheten tydligt visat. Trots det blir man säkert tvungen att till vissa delar dela sin undervisning mellan olika stadier också i framtiden för att få tillräckligt med undervisningstimmar. 

 

För att få en ordentlig struktur för dessa lärare måste det till ett avtal som är utformat efter vårt system. Idag saknas så gott som ett läraravtal för lärare på yrkeshögskolenivå, och det är långt ifrån tillfredställande Jag skulle gärna ha sett ett sådant avtal skulle ha tillkommit under försöksperioden. Nu går man troligtvis in i Högskolan på Åland utan att ha ett avtal som är anpassat till detta system och det kommer att skapa onödiga frustrationer.

 

En annan fråga som borde ha fått sin lösning innan högskolan permanentas är frågan om att skapa tillräckliga garantier för de studerande så att deras examina blir godkända också utanför Åland. Beträffande sjöfartsutbildningen och sjukskötarutbildningen är frågan löst. Nu hänvisas det till att det blir lättar om vi lämnar försöksstadiet. Tidigare sades det att det skulle vara lättare då utvärderingen skett. Så skedde för  ett år sedan, men frågan har ännu inte fått någon lösning.

 

Avslutningsvis kan jag konstatera att tiden varit kort. Så gott som alla som har fått kommittebetänkande om Högskolan på Åland  på remiss har beklagat sig över den korta remisstiden. Många har ansett att det finns alltför många frågetecken kvar som borde få sin lösning förrän lagen om Högskolan på Åland tas.

 

Den demokratiprocess som kanske skulle ha varit nödvändig har alltså blivit hoppressad till en väldigt kort period och det är synd när det gäller en så här viktig lag.

 

Kulturutskottet har ett stort arbete framför sig och jag ber dem att inte stressa iväg.Tanken är att lagen skall träda ikraft från inkommande årsskifte. Utbildningen har sina egna kalendrar, så det kunde vara en möjlighet att lagen träder i kraft från 1 augusti 2003, om kulturutskottet känner att tiden rinner dem ur händerna.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Vi tycker tydligen lika om det mesta. Det mesta som ltl Harriet Lindeman tog upp tycker jag att finns i framställningen. Visst finns det många frågor som är värda att diskutera. När det gäller campusdelen sade jag uttryckligen att vi inte har planerat någonting. Det står också i framställningens 5.1, där vi säger att inte inom fem år planeras någonting. Om det är till glädje eller sorg kan jag meddela att vi har också diskuterats hälsocentralen till alla möjliga användningar, också till det här, men så länge folk har blivit sjuka där och man inte har fullständiga garantier vad som skall hända efteråt skulle det inte kännas rätt att börja planera någonting annat. Jag tycker att det är mycket riktigt som ltl Lindeman säger om programmen, att det kan vara vissa som kanske inte skall finnas. Vi har alldeles klart den uppfattningen också och därför har vi valt att sätta utbildningsprogrammen i landskapsförordning och därför kommer det också att bli styrelsens för högskolans sak att i stora drag planera vilka utbildningar som behövs: behövs det för arbetslivet, behövs det för någonting annat; hela tiden måste man gå den vägen.

 

Kostnaderna har stigit, som vi såg på grafiken, det har vi alla insett under åren och det beror nog inte bara på yrkeshögskolan utan på många andra saker, men det som ändå är värt att notera är att sammantaget har utbildningskostnaderna i relation till totalbudgeten för landskapet sedan åttiotalet hållit sig på ca 20 procent av totalbudgeten. Det är intressant; allting växer samtidigt.

 

Visst är det så att tillämpad forskning skall finnas i en yrkesinriktad högskoleutbildning, t.ex. i samband med examensarbete, i samband med arbetslivet, men det är ingen forskning som har att göra med de stora forskarutbildningarna inom universiteten. Man måste göra skillnad på det, men tillämpad forskning behöver inte kosta mera än vad den har gjort i dag.

 

Jag vill påpeka angående tiden för remissen att visst är vi medvetna om att det på sluttampen av beredningen har varit ont om tid. Det beror på att kommittén tog rätt god tid på sig i början inom den kom till skott med arbetet. Jag var också besviken på det, men jag anser att det är så viktigt att vi nu får igång lagen till 1 januari 2003 för att inte behöva ånyo ta en försökslag, vilket också tar tid, så jag hoppas fortfarande att det här skall gå att genomföra. Dessutom anses det vara bra att man börjar en ny organisation i samband med att budgetåret börjar. Det är bara till fördel och inte att vi börjar när terminen börjar.

 

Ltl Lindeman, replik:

Fru talman!

Det var intressant att man också inom landskapsstyrelsen har fört diskussioner om hälsocentralen. Och för mig är det självklart så att när vi för fram det skall det vara en byggnad som man är övertygad om att man kan renovera. Jag har fått information att det ändå finns en ganska klar utredning som visar att det finns möjligheter att renovera den i dag. Det är ännu svårare för dem som har varit där att flytta tillbaka än att flytta in i en ny verksamhet; det finns t.o.m. känslor med vill jag påstå och framför allt att man har kommit underfund med att man har det relativt bra ute på sjukhusområde, att det är rätta stället i framtiden för stora delar av hälsocentralen att fungera i.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Ltl Harriet Lindeman nämnde om det klena resultatet när det gäller utexaminerade studerande från det ekonomiska programmet. Men för att komplettera bilden tycker jag nog man måste säga att det har varit ytterst svagt också på maskinteknik och elektroteknik. Från dessa utbildningsprogram har det sedan åren 1997-98 utexaminerats två respektive en elev och från ekonomilinjen fyra. På de övriga linjerna ligger det mellan 10-15 elever. Totalt går det 320 elever i skolan och den kostar 32 miljoner mark. Det säger i ett nötskal att problemet är enormt när det gäller att få ut det som samhället investerar i skolan. Om man ser på resultat lite närmare, så märker man att inom sjöfart och vård, där det finns klara examina, är resultatet förhållandevis bra. På hotell- och restaurang har man vid flera tillfällen engagerat sig i det här och där är det också ett någorlunda tillfredsställande resultat och sedan är det inom IT. Men nog  förvånar det mig att landskapsstyrelsen inte drar några som helst konsekvenser av en sådan här tablå utan allt skall fortsätta som förut! Inte tycker jag heller att ltl Harriet Lindeman kom med några maningar alls till att vi kanske borde göra det här på ett annat sätt. Det var fortfarande tal om forskning och vi skall ta det här som det är.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Lindeman, replik:

Fru talman!

När det gäller  maskinteknik och elektronik som också - jag håller med om det - har väldigt få utexaminerade fick jag en förklaring i texten; man säger att ”inom det utbildningsprogram som leder till ingenjör Y har endast ett fåtal studerande hunnit genomföra den förutsatta arbetspraktiken”. Det är den biten som saknas, sedan kommer man att få sin slutexamen. Jag köpte den motiveringen och därför nämnde jag inte det. N är det gäller varför inte jag kom med några konkreta förslag till förändringar tycker jag i grunden att det skall finnas en högskola på Åland. Jag tycker att jag ganska tydligt framförde vikten av att vi kan inte statiskt titta på de linjer vi har i dag, utan vi måste våga förändra de områden som finns. Jag nämnde möjligheterna att slå ihop bl.a. hotell- och restaurangskolan med ekonomilinjen till en gemensam linje som på det sättet skulle kunna lyfta turismen tydligare. Jag är t.o.m. beredd att ta bort någon linje, men jag tycker inte att vi oppositionen direkt kan stå och säga det utan det måste föregås av ganska mycket utredningar osv. Jag är orolig för gymnasialstadiet, som jag nämnde om, att vi har ändå ett totalansvar för de ungdomarna. Med tanke på att de blir fler inom den närmaste framtiden är min bedömning att det inte finns så mycket att ta från den nivån, men jag vet att det finns utbildningsområden som man måste ifrågasätta också på den nivån.

 

Ltl A-H Sjöblom:

Fru talman!

Det är med lite blandade känslor jag ser på den nya högskolelagstiftningen. Man pratar mycket om att det är så viktigt att man skall ha studieplatser för våra ungdomar. Jag är mera benägen att tänka att det är bra att det finns högskoleutbildning på Åland just för äldre, där t.ex. vårdarutbildningen och sjukskötarutbildningen klart har visat att det finns ett intresse hos äldre att studera vidare när man inte är så beredd att åka bort. Jag har inte själv någon bestämd uppfattning eftersom jag själv har gått i en skola med väldigt ”långa korridorer” och många olika hus, och det gick ganska bra, så att Ålands yrkeshögskola måste ha ett hus med långa korridorer anser jag inte att är så där jättenödvändigt. Det går säkert bra att ha föreläsningar, idrott och gymnastik lite var som helst.

 

Jag tänkte mera titta på detaljerna i framställningen och en sak som jag har fastnat för är att man talar om att högskolan på Åland förutsätter att ett nytt tjänstekollektivavtal utarbetas för högskolan på Åland. Jag är ganska tveksam till att man behöver ett nytt avtal. Det är klart att man skall avtala i tjänstekollektivavtal hur löner och andra anställningsvillkor skall regleras, men det borde ändå gå att göra det inom ramen för den utbildningsbilaga som finns i landskapets allmänna tjänstevillkor. Vi har just haft frågestunder och debatter om separatavtal för vårdsektorn och det var alldeles onödigt, så varför just högskolan skulle ha ett nytt tjänstekollektivavtal kan jag inte förstå.

 

När det gäller överflyttningen och omstruktureringen skulle det naturligtvis vara nödvändigt att man skulle ingå ett övergångsavtal för den personal som skall flyttas från nuvarande förvaltningar och skolor till en alldeles ny förvaltningsenhet.

 

Jag har tittat mycket på själva lagtexten och för mig är det lite förvirrande. Jag ber kulturutskottet titta närmare på 6 §, där det står: ”Landskapsstyrelsen skall tillsammans med med högskolan vart tredje år göra upp en utbildningsplan…” Tittar jag sedan på styrelsens uppgifter i 9 § står det: ”…utbildningsplanen som förhandlats fram enligt 6 §”.  Vem är det alltså som skall förhandla? Är det högskolan som skall förhandla med landskapsstyrelsen eller är det landskapsstyrelsen som skall förhandla med högskolan? Skall man göra upp en plan eller baserar det sig på ett förhandlingsresultat? Dessa frågor ber jag kulturutskottet titta närmare på, men kanske också utbildningsansvariga kan besvara den detaljfrågan.

 

När det gäller styrelsens uppgifter är jag också lite fundersam. Det gäller t.ex. alldeles i slutet av lagen 37 och 38 §§, där det står att vid högskolan kan finnas en tjänst som rektor och det nämns på en annan plats i framställningen att det är landskapsstyrelsen som utser rektorn. Sedan säger man att tjänsten som rektor inrättas och indras av högskolan. Då är min fråga: ”Vem är ”högskolan”? Är det styrelsen eller är det någon annan? Vem tillsätter andra tjänster? Är det styrelsen eller förväntar man sig att de anställda som flyttas över i och med lagreformen skall bli kvar för evig tid? Det finns inte reglerat vem som skall anställa personal vid högskolan när det gäller tjänster. I 38 § regleras det privaträttsliga anställningsförhållandet. Då är det högskolan igen då som anställer och säger upp personal. Vem är alltså högskolan? Är det styrelsen, är det rektorn eller är det någon prorektor eller vem är det? Vart skall personalen vända sig om man skall säga upp sig från sin tjänst? Å ena sidan har man gått in och detaljreglerat vissa saker, medan andra saker är helt öppna. 37 och 38 §§ borde ingå i styrelsens uppgifter under 9 § och inte vara separata.

 

Ytterligare sägs i 10 § att landskapsstyrelsen ”kan säga upp rektor då skäl därtill föreligger” och detta sker med omedelbar verkan. Man kan alltså vid behov också utse en ställföreträdande rektor och det är styrelsen som kan göra det. Till detta ställer jag mig lite frågande, för om landskapsstyrelsen anställer en rektor och det finns skäl att säga upp rektor och det samtidigt finns en prorektor vid skolan, så upphör ju prorektorns förordnande eftersom denna tjänst skall sammanfalla med rektorns tjänstgöringstid. Om rektorn sägs upp, upphör också tjänstgöringstiden för prorektorn. Vem skall då leda högskolan?

 

Det finns alltså väldigt mycket detaljer som inte riktigt klaffar i lagstiftningen.

 

I 1 mom. 29 § nämns en utbildningsplan. Det finns inte definierat någonstans i lagstiftningen utan man pratar om utbildningsprogram och läroplaner. I andra momentet i samma paragraf pratar man också om läroplaner, men någon utbildningsplan finns inte definierad; om det sedan är en felskrivning vet jag inte, men lagen verkar vara lite ”hopkastad”.

 

Ltl Sjölund tog upp frågan om lärarkollegiet. I och med lagstiftningen vet vi nu att det kan finnas en rektor, som landskapsstyrelsen tillsätter, en prorektor, om det finns behov och så kan det finnas någon privaträttsligt anställd samt personal som överflyttas från försöket med Ålands yrkeshögskola. Men vad det sedan skall finnas för lärarkollegium och annan personal tycker jag nog är lite konstiga saker.

 

I slutet sägs i 52 § att man kan bibehålla rättigheter och skyldigheter vid en överflyttning, ”dock med beaktande av vad om villkoren i ifrågavarande anställdas anställningsförhållande avtalas”. Som jag redan sade borde man ha ett generellt övergångsavtal för de anställda. Som det står skrivet här förefaller det som om man skall avtala om anställningsvillkor med var och en som överflyttas!

 

Det sägs också att styrelsen kan tillsättas innan lagen träder i kraft, varvid lagens 7 § iakttas i tillämpliga delar. Då vet man inte vem som är personal och vem som är studerande vid högskolan på Åland. Den delen faller tydligen bort från styrelsen. På annan plats i lagstiftningen står det att dessa båda grupper skall vara representerade.

 

Jag tycker nog att utskottet har en hel del att fundera på när det gäller framställningen.

 

 

 

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Ltl Sjöblom anspelar på någonting som jag sade i mitt tidigare anförande om att nuvarande Ålands högskola har långa korridorer, dvs. arbetar på flera olika håll i staden. Ltl Sjöblom menade att det kan man göra. Det har Ålands högskola gjort länge och är säkert beredd att fortsätta en tid till, men därifrån till att man skulle tycka att det är något idealförhållande att så skall det alltid förbli, att det inte skall finnas något som helst synligt centrum för högskolan håller jag inte med om.  I den utvärdering som gjordes av sakkunniga av försöket med yrkeshögskolan framhöll man just vikten av att yrkeshögskolan bör bli synlig på något sätt också i stadsbilden, och det kan väl gälla också Ålands högskola, även om man inte bygger något nytt stort palats utan man försöker samla det på något sätt. Det var det jag ville ha fram.

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Herr talman!

Jag har inte sagt att det är någon idealbild att ha långa korridorer, men jag har ingen dålig erfarenhet av att det är så och det tror jag säkert att många studerande också kan hålla med mig om. Men när det gäller identiteten för högskolan på Åland är det landskapsstyrelsen själv som säger att det inte skall vara ett hus.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Ltl Sjöblom kom med många intressanta synpunkter, bl.a. vad gäller eventuella tjänstekollektivavtal. Ltl A-H Sjöblom kan säkert den frågan bättre än vad jag kan. Vår avtalschef har nog funderat på frågan och inte funnit något fel i att förfara så här, men det är sådant som jag hoppas att kulturutskottet tittar på.

 

När det gäller frågan om utbildningsplanen är det just i 6 § vi skriver om planen, som egentligen skall innehålla allting och själva utbildningspolitiken kommer fram i utbildningsplanen. Jag vet inte om ltl A-H Sjöblom frågade efter någon annan plan, så det kanske var ett missförstånd.

 

När det gäller frågan huruvida det skulle vara något fel i paragrafen om rektor och prorektor har vi också bedömt att det är korrekt att ha skrivningarna om rektorn, om möjligheterna att säga upp rektor och att prorektorn, som utses av styrelsen bland högskolans personal, är den som för en tid kan vara rektor; även om det sammanfaller med rektorns tjänstgöringstid har vi inte sett något problem i förfarandet. Det kan hända att någon annan kan hitta problem.

 

Det är meningen att högskolan skall ges så stor självständighet som möjligt. Det är det som är idén med det och t.o.m. i grundlagen sägs att högskole- och universitetsutbildning skall vara självständiga. Det betyder att styrelsen kommer att besluta om man vill ha ett lärarkollegium. Det är också styrelsen som skall besluta  om hur organisationen skall se ut. Landskapsstyrelsen säger i framställningen att man föreslår en organisation men påpekar att det är styrelsen som skall besluta det. Där kommer bl.a. frågan om lärarkollegiet in. Styrelsen kommer att få en rätt stor makt, om man skall prata om makt här.

 

I 52 § är det samma sak. Den har synats av såväl finansavdelningen som av avtalschefen och man säger här att de som flyttas skall göra det ”med bibehållande av de rättigheter och skyldigheter som följer av den anställning från vilken överföringen sker”, dock med tillägget om man förändrat något i villkoren. Avsikten är  att lagen också skall garantera de anställdas trygghet.

 

 

Ltl Lindeman, replik:

Fru talman!

Eftersom det gäller tjänstekollektivavtalet och jag i mitt anförande tog upp den frågan och tyckte det var viktigt att det görs ett anpassat tjänstekollektivavtal för högskolan i framtiden. Det ifrågasattes om allt var löst redan. Är det så att det finns ett bra tjänstekollektivavtal som är anpassat och som fungerar så är ingen gladare än jag, men inte är det länge sedan man fick indikationer från lärarhåll att det var många olösta frågor, många osäkerhetsfaktorer och många tolkningar som var långtifrån lyckade och man måste lösa det från gång till annan. Hela läraravtalet, oberoende om det är för högskolan eller för gymnasialstadiet är en värld för sig som skulle behöva sin egen mässa.

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Herr talman!

När det gäller tjänstekollektivavtalet så antar jag att det redan finns bilagor för undervisningssektorn i landskapet men att det ingår i landskapets ramavtal för tjänstevillkoren. Där borde man kunna fortsätta när det gäller att göra förbättringar i tjänstevillkoren för lärare som är anställda vid högskolan på Åland. Att en skola på Åland skulle ha ett särskilt nytt tjänstekollektivavtal, samtidigt som man säger att det inte skall kosta pengar, är konstigt, för då börjar det kosta pengar – mycket pengar!

 

Ltl Lindeman, replik:

Fru talman!

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Herr talman!

Jag tror knappast att vi kan lösa någonting i Ålands lagting om inte avtalen fungerar! Det är i så fall fråga om ett förhandlingsläge mellan avtalsparterna som måste till. Lagtinget är ingen part i avtalen.

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Jag ber att få föreslå att ärendet bordläggs till plenum om en vecka.

 

Ltl Sundman:

Herr talman!

Som sades är det här är en av de viktigaste sakerna vi har att behandla under den här perioden, vill jag påstå. Det är väldigt viktigt att lagtinget engagerar sig i frågan och att vi lyfter på alla stenar och verkligen får en så bra högskola som möjligt. Därför är det bra att vi kan fortsätta diskussionen vid ett annat tillfälle och jag vill passa på att understöda ltl Roger Janssons förslag om bordläggning.

 

I övrigt hade jag inte tänkt uppehålla mig så mycket kring själva paragrafsnåren i lagen utan lite allmänt diskutera kring högskolan. Vi har just lärt oss att prata om yrkeshögskolan och nu måste vi lära oss att prata om högskolan, men det är väl ändå det minsta problomet. Min bakgrund är, förutom den politiska, att jag har studerat både vid det som föregick Ålands yrkeshögskola och också lite i Ålands yrkeshögskola. Jag har haft förmånen att få vara med när yrkeshögskolan har bildats i och med att jag satt som elevrepresent i Ålands tekniska läroverks direktion. På nästan alla direktionsmöten hade vi en punkt agendan som hette yrkeshögskoleproblematiken. Det var problematik tills alla problem var lösta. Rektor Bo Tikander var en av dem som byggde yrkeshögskolan, vill jag påstå. Vi tog mycket beslut i detta ärende och vi löste många knutar i direktionen. Bo Tikander är numera pensionerad. Jag har på det viset varit med från början och sett detta inifrån och när man har varit det, så har man nog en annan syn på det här är den som har sett det utifrån. Jag skulle vilja nämna tre viktiga saker för kulturutskottet att titta på.

 

Det första och det allra viktigaste är att man skapar en gemensam identitet för högskolan på Åland. Det har nämnts här tidigare också i anföranden. Det är nämligen det som blir den största stötestenen att få, som man kallar det i lagen, enheterna att bilda en skola. Under försöksverksamheten vid Ålands yrkeshögskola har skolorna behållit sin självständighet väldigt långt. Så har det varit av hävd. Samtliga skolor är väldigt självständiga. En del är t.o.m. mer självständiga än de andra. Det där kan man teoretisera mycket om, men i praktiken måste man släppa på sin självständighet och ge till det gemensamma för att få en gemensam skola. Jag brukar ge som exempel: vad står det på skolornas byggnader? Det står Ålands tekniska läroverk, det står Ålands Sjöfartsläroverk osv. Inte står det Åland yrkeshögskola någonstans, inte ens på brevpapperet, utan det står någonstans nere i hörnet, det är en bisak. Man är väldigt kvar i den gamla identiteten fortfarande och det här håller både elever och lärare väldigt hårt på. Jag skulle säga att det blir ett stort problem att bygga varumärket högskolan och det blir den största utmaningen. Det är som att blanda ihop sex läsksorter och få folk att dricka det och anamma det nya varumärket, om man jämför med någonting annat. För att bygga varumärket, för att få en gemensam identitet, måste man ha en gemensam struktur och det har man inte haft nu, nu har man haft olika perioder, olika undervisningstider och man har haft många saker som skiljer sig mellan skolorna som har försvårat, vill jag påstå, samarbetet, t.ex. bara att hitta s.k. tunneltider för gemensamma ämnen har varit väldigt svårt. Det kanske har förbättrats på senare tid, men vad jag förstod, inte så långt som man kunde önska. Det gäller alltså att få de ledande personerna, lärarna och eleverna, med på detta och få en gemensam identitet. Jag avundas inte den nya styrelsen som skall tillse detta, men jag tror att det blir en så klar och redig organisation som det blir, att det blir en styrelse och en rektor som har hand om högskolan. Det har kanske varit en broms i dag att utveckla den gemensamma identiteten, att man har haft en så snårig organisation. Den kanske ser bra ut på papperet och är teoretiskt välfungerande, men i praktiken tror jag att det har varit en broms. Att skapa en gemensam identitet blir alltså den verkliga utmaningen. För att styrelsen skall klara det behöver det verkligen vara duktiga krutuppfinnare i styrelsen. Jag får redan nu önska dem lycka till, men jag tror inte att det blir någon lätt uppgift. Det gäller att förankra detta noggrant inom högskolan.

 

En annan sak som är viktig i denna diskussion är: vem utbildar vi för och vem är utbildningen för? Där finns det många åsikter. Vi är väl alla överens om att vi utbildar i första hand för åländska behov. När eleverna kommer ut skall de vara anpassade för i första hand den åländska marknaden, för åländska företags behov av arbetskraft. Det betyder att högskolan skall följa de behoven; ökar ett behov skall högskolan öka sin produktion s.a.s. Det är någonting väldigt viktigt. Sedan är frågan: för vem är högskolan? Är det bara för åländska ungdomar eller är det för åländska ungdomar och ungdomar utifrån? Jag skulle vilja säga att om man har en stark profil att skolan utbildar för lokala behov, så kan man ha en profil som säger att studerande kan tas globalt, så att man har ett visst utbyte, för vi skickar också bort ungdomar att studera och då bör vi också kunna ta emot. Strömmen av studerande skall dock inte vara ensidig från ett visst håll, som det kanske ofta blir, utan man skall framför allt rikta sig mot Europa och ha ett utbyte med europeiska universitet och liknande skolor. Där är den internationella strategin väldigt viktig som man nu har tagit fram för yrkeshögskolan, att den kan få leva i högskolan och att alla delar av högskolan anammar internationaliseringen. Vi utbildar för ett lokalt behov, men utbildningen är för ett globalt behov.

 

Den tredje punkten, herr talman, gäller de ekonomiska ramarna, som också har diskuterats här tidigare. Det finns helt enkelt inte medel till att den här delen av budgeten skall få kosta mera. Det är den krassa verkligheten, även om vi alla skulle vilja. Det finns inte någon sedelpress i källaren, som vissa politiker tycks tro som vi kan gå ner och veva på utan vi har en viss tilldelning av ”årspeng” och den skall räcka! Det gäller alltså att styrelsen kan prioritera, att man kan sluta med vissa saker och börja med vissa andra och där kanske det är bättre med en självstyrd högskola än med en fristående styrelse som inte är så politiskt beroende; för politiker är det alltid svårt att ta bort någonting. Det är endast ett fåtal politiker som har det kuraget att man vågar prioritera, så det kanske funkar bättre med den här organisationen, men det viktiga är att vi inte får ett till ÅHS. Det måste ändå statuera ett skräckexempel inom förvaltningen när det gäller ekonomin. När det gäller ÅHS vet alla att det har ”barkat”,men ingen har hand med det, inte styrelsen, inte landskapsstyrelsen, inte lagtinget och inte de ledande tjänstemännen. En ledande tjänsteman angav himlen som övre gräns för ekonomin. Så får det inte bli i högskolan utan man måste få sig tilldelad en ram och inom den ramen får man prioritera. Det tycker jag att det finns förutsättningar för med den här typen av organisation, men det bör som sagt följas upp och det är upp till oss här i lagtinget att följa upp det.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

 Jag uppfattade det så att ltl Sundman understödde bordläggning och jag vill bara påpeka att lagtinget bör klara den här lagen före sommaruppehållet och att kulturskottet behöver en del tid på sig så att ju kortare bordläggningstid desto bättre.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Att bordlägga framställningen en vecka torde inte kullkasta hela processen och det är nog viktigt att lagtinget har möjlighet att uttrycka sin vilja före utskottsbehandlingen. En vecka kan det nog tåla.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det skall finnas möjligheter att förbereda sig för flera anföranden till måndagen och föreslår i så fall senare någonting sådant.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Några kommentarer till ltl Sundmans inlägg. När det gäller identiteten är det helt riktigt att det har varit svårt med den och problematiken borde minska - jag kan inte bedöma det på annat sätt – när det blir egna lärare, egen rektor. Vi skall komma ihåg att att nu har vi haft fem rektorer och ingen kan sköta ett fartyg med fem kaptener. Det skall vara en kapten på varje fartyg och jag tror att det skall vara en kapten i en högskola, inte en ”kapten” specifikt i yrkesväg, men en rektor. Flexibilitet ja. Vi håller helt med att det är arbetslivets behov, samhällslivets behov, den offentliga sektorns behov av utbildade som skall styra. Vi måste ändå komma ihåg att det är lättare sagt än gjort många gånger därför att man binder upp lärare. Man kan inte bara putta ut lärare och ta in nya lärare osv., så där har vi ett problem, men vi borde få en så stor flexibilitet när det gäller utbildningsprogrammen som bara är möjligt så att vi verkligen kan utbilda efter behoven. Där tror jag att vi är helt överens.

 

En fråga var: för vem är högskolan? Jag har en statistik som visar att av dryga 300 elever är 191 ålänningar, 93 från riket, 31 från Sverige och en från övriga. Det här är någonting som är ganska rimligt. Det som är intressant är att t.ex. när det gäller vård är det nästan enbart ålänningar, när det gäller hotell och restaurang är det tvärtom: där är det 9 ålänningar och 41 från riket och en från Sverige. Inom sjöfart är det mera elever bortifrån än hemifrån, så det varierar inom de olika programmen.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

När det gäller identitetsbyggandet är det nog så att det finns förutsättningar i och med organisationen, det håller jag med om, men det viktigaste av allt är att man gör upp med vad man kallar arvet, hur det är i dag, för alla kommer från en verklighet som finns i dag och det är det jag menar när jag säger att det är viktigt med förankring att man måste inse det när det gäller styrelsearbetet. Även om det står så i lagen är det svårt att få människor att tänka på ett annat sätt. Att göra upp med arvet blir en stor utmaning för högskolan. När det gäller flexibiliteten tycker jag att det program som startade 1998, som utbildar informationsteknik var ett bra exempel på hur man snabbt kan starta en utbildning, om det finns behov. Givetvis måste man ta hänsyn till rådande förutsättningar, men man skall inte från början ha en sådan struktur som inte möjliggör det, och det möjliggjordes fast man hade en ganska cementerad struktur. Det är ett bra exempel att lyfta fram.

När det gäller de studerandes härkomst hörde vi att ministern sade att det kommer mest från Åland. På andra plats, med stor skillnad mot tredje plats, är det studerande från Finland och där saknar jag en större grupp från Norden och kanske från Europa. Ett större utbyte med danskar, norrmän, islänningar och färingar eftersom vi har många program som torde passa dem och motsvarande att åländska ungdomar kunde gå i deras skolor, så det här är någonting för det nordiska samarbetet att ta tag i samt också för att få en större integration med Europa och få kontakter dit. Den internationella strategin bör man sätta fokus på i yrkeshögskolans organisation.

 

Ltl Lindeman, replik:

Herr talman!

Jag vill också beröra frågan om för vem vi ger utbildning. Är det ålänningar eller är det andra? Vi får komma ihåg att vi har åtminstone en nordiska överenskommelse som inte gör det möjligt att inte säga nej, utan är de kompetenta och meriterade har de rätt till det. Min åsikt är att det alltid måste finnas en kärna av ålänningar för att vi överhuvudtaget skall ha en utbildning på Åland. Blir det helt ointressant år efter för åländska studerande, så är det naturligtvis så att man måste ifrågasätta linjen. Den skalll nog vara öppen och jag håller med om att mera nordism på högskolenivå skulle vara önskvärt.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Som jag sade i mitt anförande tycker jag att det man i första hand skall styra det när det gäller inriktningarna är vad högskolan utbildar för, nämligen för de åländska behoven. Det andra kommer naturligt och det finns förutsättningar. Vi lever i en mera nordiserad, europeiserad och globaliserad värld, så det gäller att föra ihop de lokala och globala dimensionerna. Det tror jag att man är inne på. Men även där förutsätter det att eftersom man ger bort det politiska inflytandet till styrelsen, att styrelsen har en strategi för detta.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Förslag om bordläggning till plenum den 10 april har gjorts och understötts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Vill någon uttala sig om bordläggningstiden?

 

Ltl Svensson: Herr talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till måndagen den 8 april.

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Diskussion får ske om bordläggningstiden och orsaken till att jag föreslår en veckas bordläggningstid är att måndagens plenum innehåller en hel del ärenden som jag för min del också är involverad i och jag skulle gärna vilja delta i debatten om yrkeshögskolan. Utskottet i fråga är ett mycket effektivt utskott och  har alla möjligheter att börja i morgon redan med behandlingen av detta ärende, så jag är säker på att ordföranden leder sitt gäng på ett bra sätt till den delen. Onsdag går säkert bra för lagtinget, vi försinkar ingenting. Dessutom måste jag protestera mot sättet som den nya majoriteten har lagt sig till med att man skall bära sig åt på det här sättet när det gäller bordläggningstiden.

 

Ltl Sundman: Herr talman! Jag vill ge mitt understöd till allt det som ltl Roger Jansson sade och förtydliga mitt understöd till bordläggning och det gäller också bordläggningstiden. Jag finner det också mycket märkligt att vi inte kunde bordlägga ärendet till plenum om en vecka i och med vi har mycket på måndag, som ltl Roger Jansson sade, då detta ärende riskerar att drunkna i andra ärenden. Jag vill än en gång påstå att det här är en mycket viktig framställning och att den borde bordläggas till onsdagen.

 

TALMANNEN: Vill någon ytterligare uttala sig om bordläggningstiden?

 

Talmannen konstaterar att ärendet bordläggs till plenum onsdagen den 10 april detta år eftersom förslaget om bordläggning till 8 april inte har vunnit understöd. Ärendet bordläggs till plenum den 10 april detta år.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 9:

 

Lagutskottets betänkande nr 3/2001-2002 angående landskapslag om fritidsbåtar. (FR nr 12/2000-2001).

 

Först tillåts allmän diskussion och enligt 54 § 2 mom. LO kan förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

 

I 4 § som gäller sjöfylleri föreslår utskottet att lydelsen ändras i enlighet med den modell lagtinget tidigare har gått in för i vägtrafiklagen vad gäller trafikfylleri. Utskottet tillstyrker den föreslagna sänkningen av promillegränsen för sjöfylleri från 1,5 till 1 promille. Däremot anser vi att det föreslagna maximistraffet om 2 år är för strängt i förhållande till bestämmelserna som gäller trafikfylleri. Maximistraffet för rattfylleri, där promillegränsen är 0,5, är 6 månader och maximistraffet för grovt rattfylleri, där promillegränsen är 1,2, är 2 år. Utskottet föreslår att maximistraffet för sjöfylleri sänks till 1 år.

 

Vi föreslår också att sista momentet i 4 §, som undantar roddbåtar, segeljollar och jämförbara farkoster från fyllerireglerna, kompletteras med en bestämmelse om att farkosterna undantas bara om de framförs utan motor. Det här följer tidigare rättspraxis. Det innebär till exempel att om man sätter motor på sin roddbåt och använder den så omfattas man av promillegränserna. Ror man däremot berörs man inte av promillegränserna.

I 5 § föreslår vi att bestämmelsen om ägarens ansvar för att den han överlämnar en båt till uppfyller kraven på båtförare preciseras så att ansvaret gäller vid tidpunkten för överlämnandet. Utskottet anser att det inte är rimligt att ägaren skall belastas för sådant som sker efter överlämnandet och som gör att föraren inte längre uppfyller kraven. I praktiken betyder det här till exempel att ägaren inte får överlämna sin båt till någon som uppenbart är för berusad för att få framföra den, men att ägaren inte ansvarar för om föraren berusar sig senare under färden.

 

Utöver detta föreslår utskottet i 2 kapitlet en ny paragraf och att en paragraf tas bort helt.

 

Den nya paragrafen gäller ägarens ansvar för båtens utrustning och skick. Paragrafen innehåller delvis bestämmelser från en senare paragraf som passade bättre in i det här sammanhanget och delvis en ny bestämmelse som skärper ägarens ansvar för att båten alltid är så utrustad och i sådant skick att den är sjösäker.

 

Utskottet föreslår att 6 § i framställningen som gäller straffrihet i vissa fall tas bort helt. Enligt den paragrafen skulle bestämmelserna i 2 kapitlet inte gälla för den som framför eller försöker framföra en båt för att rädda en person eller gods från allvarlig fara om båtföraren ansåg att faran för personen eller godset var mer betydande än faran som framförandet kunde medföra.

 

Utskottet anser att det inte finns några motiv att avvika från de allmänna nödrättsbestämmelser som finns i 3 kap 10 § strafflagen. Där bestäms att domstolen kan besluta om straffrihet om någon har begått en straffbar handling för att rädda sig själv, någon annan eller egendom ur trängande fara. Utskottet anser det inte ändamålsenligt att på det sätt landskapsstyrelsen föreslagit låta båtförarens subjektiva bedömning av situationen vara det avgörande för straffrihet. I de fall där straffrihet är motiverat blir slutresultatet detsamma med stöd av den allmänna bestämmelsen i strafflagen, men det är domstolen som avgör frågan - inte den enskilda båtföraren.

 

Det tredje kapitlet gäller krav på fritidsbåtar och deras utrustning. Bestämmelserna i kapitlet följer EGdirektiv och utskottet har bara gjort någon teknisk ändring där.

 

Det fjärde kapitlet gäller begränsningar och förbud. Utskottet föreslår att kapitelrubriken som tidigare var ”miljökrav” ändras så att rubriken bättre motsvarar innehållet i kapitlet.

 

I kapitlet fanns i framställningen ett vattenskoterförbud kompletterat med en rätt för kommunerna att ge rätt för vattenskoterkörning på vissa bestämda områden. Förbudet motiveras av landskapsstyrelsen med det buller och den skada på djur och natur som vattenskotrarna kan förorsaka. Utskottet har under behandlingen av lagen  uppmärksammat problematiken med att dels den som vistas på vattnet, simmande eller i båt, skall kunna göra det tryggt, dels med att trafiken på vattnet inte skall belasta djuren och naturen för hårt.

 

Vi har noga övervägt det förbud landskapsstyrelsen föreslår men vi har inte funnit det motiverat att gå in för ett generellt förbud mot vattenskotrar på Åland. Det finns bara två registrerade vattenskotrar på Åland och de sakkunniga vi hört i utskottet har inte uppgett att vattenskotrar skulle vara något problem på Åland. Vi har hört social- och miljöutskottet i den här frågan och inte heller det utskottet har funnit skäl för ett förbud. 

 

Lagutskottet föreslår i stället en lagstiftning som beaktar helheten. För det första föreslår vi som jag konstaterade tidigare att de allmänna kraven på att båtförare skall färdas så att de inte stör människor, djur eller natur skärps och att brott mot kraven kriminaliseras. För det andra vill vi i 12 och 13 §§ ge landskapstyrelsen en möjlighet att efter prövning begränsa trafik med fritidsbåtar om detta är motiverat med tanke på människorna, djuren och naturen. Begränsningen kan gälla vissa vattenområden eller vissa kategorier av båtar. Beslut om begränsningar kan landskapsstyrelsen göra på eget initiativ eller på förslag av en kommun, en myndighet, en sammanslutning eller en vattenägare.

 

Utskottet anser att landskapsstyrelsens förslag är fel väg att gå om man verkligen vill trygga människornas, djurens och naturens ställning gentemot båttrafiken på våra vatten. Det är att göra det lite enkelt för sig. Man förbjuder en kategori av båtar och blundar för helheten.

 

I femte kapitlet finns bestämmelser om registrering av fritidsbåtar.  

 

I 14 § föreslår utskottet att registret för fritidsbåtar mera logiskt skall heta fritidsbåtsregistret istället för såsom idag motorbåtsregistret. Vi föreslår också att bestämmelsen om att segelbåtar med hjälpmotor och motorsegelbåtar inte skall registreras skall strykas, vilket innebär att det även för dessa är motorstyrkan som är det avgörande för registreringsplikten.

 

16 § reglerar vilka båtar som skall omfattas av registreringsplikten. Där föreslår utskottet en ändring. Enligt framställning skulle båtar med hemmahamn i landskapet eller som stadigvarande brukas här omfattas av en registreringsplikt. Utskottet föreslår att det något luddiga uttrycket hemmahamn stryks och att det avgörande för registreringsplikt är om båten stadigvarande brukas här. Vi föreslår också att båtar som huvudsakligen brukas annanstans än på Åland, men vars ägare har hemort här skall omfattas av en rätt att registreras här. Utskottet har erfarit att båtar som brukas i riket men vars ägare bor på Åland har fallit utanför såväl det åländska som det finländska systemet tillsvidare och inte kunnat registreras alls i vissa fall, men med den nya bestämmelsen kan båtarna alltså registreras i vårt register och det gäller också båtar som kan finnas t.ex. i Sverige.

 

I 17 § föreslår utskottet att motorfordonsbyråns skyldighet att upplysa en båtägare om brister i registeranmälan och ge ägaren en skyldighet att komma med kompletteringar förtydligas för att förstärka båtägarens rätt.

 

18 § reglerar vad som skall finnas i en registeranmälan och där föreslår utskottet bara att kraven på uppgifter om radio- och telefonanslutningar moderniseras något.

 

I sjätte kapitlet finns diverse avslutande bestämmelser samlade. 

 

I 22 § bestäms om de avgifter som kan tas ut för uppgifter som utförs med stöd av lagen. Där föreslår utskottet en komplettering med en hänvisning till lagen om grunder för avgifter till landskapet vad gäller avgifter för registrering av fritidsbåtar. Annars skulle landskapet inte kunna uppbära någon avgift för registrering.  Lagutskottet  anser  att det inte är motiverat med en avgiftsfrihet och vår uppfattning är att det nog inte heller varit landskapsstyrelsens avsikt.

 

24 § innehåller straffbestämmelser. Enligt landskapsstyrelsen förslag skulle endast brott mot CE-märkning, brister i ansvar för att båten uppfyller villkor för framförande, brott mot förbud att släppa ut toalettavfallsvatten och brott mot vattenskoterförbudet kunna bestraffas. Utskottet föreslår istället att alla brott mot fritidslagens bestämmelser skall kunna bestraffas. Som jag nämnde tidigare skulle med utskottets förslag även brott mot skyldigheten  i 2 § att visa allmänt hänsynstagande och lämplighet  kunna bestraffas. Detta för att inskärpa vikten av att den som rör sig på vattnet skall göra det så att människor, djur och natur inte störs eller skadas.

 

I 25 § finns bestämmelser om besvär. Utskottet har kompletterat paragrafen så att också beslut som fattas av motorfordonsbyrån skall överklagas hos Ålands förvaltningsdomstol.

 

 

Avslutningsvis, herr talman,  kan jag konstatera att utskottets betänkande är enhälligt utom vad gäller paragraferna 1, 12 och 13 som gäller möjligheten att begränsa färd med fritidsbåtar. Ledamoten Perämaa har lämnat in en reservation och kommer säkert att redogöra för sitt ställningstagande senare.

 

Jag vill också tacka utskottsmedlemmarna för ett tålmodigt och konstruktivt arbete med framställningen. Jag tycker själv att vi efter många, många om och men har åstadkommit ett bra slutresultat och jag hoppas lagtinget kan omfatta förslaget.

 

Allra sist vill jag göra en liten rättelse av vårt betänkande. Till förteckningen över sakkunniga som utskottet har hört skall fogas ytterligare ett namn. Det är sjöfartsinspektören Lars-Olof Lindström. Jag hoppas det antecknas.

 

TALMANNEN: Den anförda rättelsen antecknas.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Eftersom lagutskottets betänkande innebär en betydande skärpning av landskapsstyrelsen framställning undrar jag hur ordföranden i lagutskottet har tänkt sig att övervakningen skall gå till. Det står här att det skall övervakas av polismyndighet, men anser ordföranden ltl Wickström-Johansson att polisen har tillräcklig kapacitet för att kunna sköta en ordentlig övervakning av de skärpta bestämmelserna?

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman!

Jag utgår från att polisen sköter de uppgifter vi ger dem.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Boman: Herr talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum inkommande måndag.

 

Ltl Sundman:

Herr talman!

När framställningen remitterades till utskottet var det ganska mycket debatt och från min sida framförde jag två saker, dels om det generella förbudet mot vattenskotrar som fanns med i framställningen och också en fråga som jag bad utskottet reda ut: varför skall vi sänka promillehalten. Börjar jag med den senare frågan har utskottet inte visat på att kunde på något sätt öka sjösäkerheten, minska antalet olyckor eller dödsfall om man sänkte promillehalten. Ändå har lagutskottet omfattat landskapsstyrelsens framställning och trots att det är med långa tänder får väl även jag göra det. Men uppenbart är att enda orsaken till att man har gjort är för att så har man gjort både österut och västerut, framför allt österut, som ofta brukar styra oss här – tyvärr! Vi kunde med fördel ha haft den gamla promillegränsen kvar. Det är väl ett utslag av dubbelmoralen. Vi skall leva i princip på att sälja sprit till turister, men när en åländsk restaurang skall sälja mellanöl eller när man skall dricka en mellanöl som ålänning så skall det vara hårda regler. Det motsätter jag mig, men jag får, som sagt, vika mig för det finns inte någon annan majoritet här i lagtinget.

 

När det gäller vattenskotrarna har lagutskottet gjort ett mycket bra jobb när man har ändrat paragraferna och tagit bort det generella förbudet. Jag har själv till den delen behandlat framställningen i social- och miljöutskottet och utgångspunkten i remissdebatten var att man inte borde ha något förbud alls. Men om man går in för att kunna reglera trafiken till sjöss skall det alltså vara en reglering av samtliga typer av farkoster. Som jag sade då – jag citerar mig själv – kan man inte korsfästa en farkosttyp och alla de andra är förlåtna, utan föreligger det behov av att begränsa båttrafiken måste det gälla de typer av farkoster som är mest skadliga. Lagutskottet har rett ut detta och föreslagit att landskapsstyrelsen skall kunna begränsa framfart med vissa farkoster. Det kan också gälla vattenskotrar om man kommer fram till att det på ett visst område är olämpligt med vattenskotrar. Då kan man förbjuda vattenskoterkörning just där. Det är möjligt att det är befogat. Men det är inget generellt förbud och det här var den väldigt viktiga skillnad som vi såg förra gången.

 

När det gäller social- och miljöutskottets ställningstagande är det en liten kompromiss från min sida, men som talesättet säger: en klok person ändrar åsikt och en dåre aldrig, så har jag fått vara klok den här gången och kunnat kompromissa, även om vi inte kunde kompromissa i hela utskottet.

 

Som underlag för dels mitt ställningstagande och dels för utskottets ställningstagande hade vi en utredning som finska miljöministeriet har gjort och som är väldigt intressant; tyvärr är den på engelska och finska, som så ofta i Finland nuförtiden. Den är väldigt seriöst gjord, man har gjort en vetenskaplig test av olika farkoster för sjöbruk, allt från vattenskotrar, gamla vattenskotrar, nya typer av vattenskotrar och olika typer av båtar, snurrebåtar och stora cabin cruisers. Man har dels mätt våghöjden, ljudet och man har haft en testpanel bestående av tio personer som fått uttala sig om vad som är störande och inte störande och så har man kört på olika sätt. Ser man till vattenskotrar så konstaterar de en rad saker, t.ex. att nya och gamla vattenskotrar inte alls kan jämföras; de vattenskotrar som säljs i dag är mycket tystare och miljövänligare än gamla vattenskotrar, och det är väl de nya vi skall se på på Åland eftersom det finns bara två gamla; de som eventuellt kommer är den nya typen. Vad jag har läst av testen är det tvåtaktsvattenskotrar man har sett på. De som kommer nu är fyrtakt, så de är ännu tystare och lugnare. Men man kan konstatera att vattenskotrar enligt testen har just inga vågor alls och de är inte de fordon som låter högst. Testpanelen uppfattar visserligen vattenskotrarna när de kör förbi, men det är dock en stor båt som är det mest störande. Det är ungefär min bild av verkligheten också. Man säger i sammanfattningen att om man tar en stor båt eller en vattenskoter eller en snurrebåt och kör i s.k. figure eight framför stranden är alla typer av fordon störande! Det är lättare att göra en sådan sak med en vattenskoter, konstaterar man, så ärigenom kan en vattenskoter vara störande, men de säger, som sagt, att en ny vattenskoter är mycket tystare än en gammal.

 

Utredningen bekräftar alltså min syn på vattenskotrar, just i och med att vi skall i första hand se på de s.k. nya vattenskotrarna. Det finns t.o.m. ännu nyare och bättre modeller som skulle bli de som vistas i de åländska vattnen, om man köper en vattenskoter till Åland.

 

Jag vill tacka lagutskottet för att man har gjort så här. Jag hoppas att den bestämmelse som man har infört inte resulterar i en massa förbud utan det kan vara där det är befogat, med hänsyn till naturen eller människors säkerhet, en viss begränsning, men trots att jag är lite skeptisk till sittande landskapsstyrelsen  - den sitter inte på mitt förtroende – så tror jag inte att man kommer att missbruka bestämmelsen. Dessutom skall kommunen höras i alla fall osv. Detta kan man alltså kalla en konstruktiv lösning på ett kanske litet förhastat sätt att framställa en lag från landskapsstyrelsens sida.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman!

Vad gäller promillegränsen kan jag försäkra ltl Sundman att vi nog har diskuterat den mycket och olika varianter av gräns, men vi har slutligen kommit till att det inte är ändamålsenligt att vi här har en högre promillehalt än annanstans. Man kunde säga att det är en skillnad också till vägtrafiken, att vattnen flyter i varandra: skall vi ha en zon på Åland där vi har en högre promillehalt tror inte jag att det är riktigt lyckat. Personligen tycker jag inte heller att det är det vi skall marknadsföra oss med att man här kan dricka mera än annanstans och ändå få köra. Som sagt, vi har diskuterat och tagit frågan på allvar och uppmärksammat det som sades här i remissen, men vi har stannat för detta. Vad gäller dubbelmoralen i samhället håller jag helt med ltl Sundman, men det är svårt att göra någonting åt den med den här lagen.

 

Vad gäller lagutskottets förslag att stryka vattenskoterförbudet och införa den andra möjligheten till begränsning så är jag glad att ltl Sundman kan omfatta vårt förslag.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

När det gäller promillegränsen ser jag inget problem i att vi har en annan gräns på Åland. Vi har självstyrelse och inom åländskt territorium gäller åländsk lag. Det är inte problem om man kommer utifrån och in, men kommer man inifrån och ut så kan det bli  problem, om man ligger över den gränsen som man kör över. Det måste man tillse att inte göra om man skall fara så långt. Det är en allmän trend att om Finland gör någonting så gör vi samma sak! Vi hukar oss direkt och tar allt vad de än föreslår – tyvärr.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Jag gillar ltl Sundmans tankar om promillegränsen. Däremot är jag lite förvånad över helomvändningen som ltl Sundman har gjort. Senaste sommar hade ltl Sundman en presskonferens nere i hamnen med upptryckta t-skjortor där han var emot alla förbud gällande båttrafiken. Nu har han varit med och föreslagit ett utvidgat förbud. Är det så att ltl Sundman har börjat med en s.k. kappvändarpolitik?

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Som sagt, en klok person ändrar åsikt och en dåre aldrig. När det gäller ltl Boman skall jag inte uttala mig vad han är. Däremot kan jag erkänna att jag har gått med på det här som en kompromiss. Jag är inte för att det skall finnas förbud, men man måste ta till sig argument om att det kan finnas ett behov av viss reglering. Nog tror jag att ltl Boman i sitt privata värv fortsättningsvis får sälja båtar; inte tror jag att landskapsstyrelsen kommer att förbjuda alla, så han behöver nog inte vara så orolig!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Jag har varit med i lagtinget i över 20 år och många lagar har passerat. Detta lagförslag från landskapsstyrelsen hörde tyvärr till de kanske mest misslyckade. Det var mycket lite som fungerade i lagförslaget. Precis som utskottsordföranden sade, hade det rimliga varit att skicka det tillbaka, men efter diskussion i utskottet kom vi till att det kanske ändå finns goda förutsättningar i lagtinget att göra de förändringar som erfordras för att lagen skall bli så bra som möjligt och för att undvika en vända som tar en väldig tid och kanske inte ger så hemskt mycket förbättringar heller. Jag borde alltså inte ha så mycket att tillägga till det som utskottsordföranden sade. Det var en mycket bra presentation av utskottets arbete och utskottets betänkande som ordföranden gjorde och jag hoppas att så många som möjligt lyssnade, så att man inte pratar för döva öron när det har gjorts ett så här stort arbete i utskottet också av regeringspartiets medlemmar på ett alldeles utomordentligt konstruktivt sätt. Jag hoppas att det skall vinna gehör även inför sådana öron som kanske har fått sig tillsagt att man skall tycka på ett annat sätt.

 

Jag tycker nu att vi har en båtlag och ett förslag här som är någonting som vi maritima ålänningar kan vara stolta över. Det här är alltså för människor som är uppfödda på sjön, vid sjön och som har levt hela sitt liv på sjön ett bra mycket bättre förslag än det som landskapsstyrelsen lade. Det är alltså ur fritidsbåtssynpunkt och fritidsbåtägarsynpunkt ett mycket sakkunnigt resultat som jag tycker att utskottet under sin ordförande har kommit fram till, så jag känner en viss stolthet ifall att vi får denna lag igenom.

 

Sedan är det vissa talare här som talar om skärpning, och det har jag hemskt svårt att förstå. Det fanns även i landskapsstyrelsens förslag en målsättning om att lagen skulle skydda miljön, djur, natur och människor samt särskilt maritimt djurliv. Till den delen har lagutskottet gjort mycket stora förbättringar. Vill man sedan kalla miljöinsatser för skärpning här i lagtinget så måste man naturligtvis få göra det, men det är inte bra. Det är att vrida ganska grovt på sanningen. Man kan kritisera att det är upp till landskapsstyrelsen att bedöma när det är nödvändigt för miljön att göra vissa åtgärder, men så har vi i all miljölagstiftning att det är långt till exekutiven att avgöra när det behövs insatser. Det går inte alltid för lagstiftaren att ange detaljer till den delen.

 

Det behövs en möjlighet att skydda vatten som är känsliga; det kan röra sig om grunda vatten, vikar, insjöar, smala sund, våtmarker med lite vattendjup där båtar kan röra sig, det är barnkamrar för fisk, det är barnkamrar för alla möjliga organismer som finns i vår skärgårdsmiljö. Det kan finnas ett behov från landskapsstyrelsens sida att gå in och förbjuda motorbåtstrafik på dem, kanske inte gamla snipor, men ltl Sundman gav oss en ganska god bild, även om han inte gick in på detaljer över vilka farkoster på sjön som är särskilt miljöbesvärliga och vilka som är mindre miljöbesvärliga. Det är i stort sett motorstyrkan som avgör det, de utsläpp och den upprörning av vattnet som propellrarna och den drivteknik som finns resulterar i i grunda och känsliga vatten. Det är det ena där utskottet har gjort stora miljövinster i sitt arbete och som jag är glad för att man har lyckats hitta en gemensam linje för.

 

Det andra är skyddet för mänskoliv, där 2 § är huvudparagrafen, egentligen också ur miljösynpunkt är det 2 § som är huvudparagrafen. ”Var och en som färdas med en fritidsbåt skall iaktta den omsorg och försiktighet som omständigheterna kräver….. Båtföraren skall anpassa sin färdväg och hastighet så att människor och djur inte utsätts för eller störs och så att olägenheter eller störningar i naturen eller för fisket undviks.”  Det här är nya landvinningar när det gäller miljöfrågor och säkerhetsfrågor för människor på sjön och det kompletteras sedan med en möjlighet för landskapsstyrelsen i 12 § att gå in där det är särskilt känsligt med ytterligare begränsningar. Det innebär också att simmande barn på det här sättet kan skyddas, inte från de farkoster som är ovanliga på Åland och finns i mycket liten utsträckning, utan mot alla farkoster som är en fara för liv och lem, alltså båtar med motorstyrka som är sådan att de går snabbt fram. När man börjar komma upp i över 10-12 knop är det litet svårt för en förare, särskilt i trånga vatten att hinna väja, oberoende av båttyp. Jag har provat på nästan alla, från olika segelbåtar till vattenskotrar till stora fritidsbåtar. Det är klart att miljömässigt är de stora fritidsbåtarna de största och besvärligaste hotet mot både miljö och mot människor, men även mot egendom. När man kör med stora båtar nära land så slår man sönder saker och ting  i strandkanterna.

 

Avslutningsvis, herr talman, ännu beträffande ltl Perämaas reservation, där han anger att det i andra nordiska länder finns förbud mot vattenskotrar. Detta är en sanning med modifikation, som vi också i lagutskottet har noterat. Det är riktigt att generella förbudet i Danmark infördes 1995. Ltl Perämaa skriver: ”I Norge förbjöds vattenskoterkörning så sent som 2000.” Det här är en sanning med mycket stor modifikation. I Norge är det vissa vattenområden, strandnära områden, där det är förbjudet, men inte är vattenskotrar generellt förbjudna i Norge. Så är det inte. Den debatt som pågår i Sverige är mycket intressant. Man har konstaterat att det finns tre sorter av vattenskotrar i Sverige i dag. Det finns s.k. jet skis, som inte alls liknar båtar, det finns vanliga vattenskotrar där man sitter och kör för en eller två personer och sedan finns det s.k. wave runners, som är utvecklade på de senare åren och de liknar båtar, de har relingar och kan ta upp till fyra personer. De är mycket mera båtar än vad dessa små tofflor är, snabbgående småbåtar, som också finns här på Åland. Nu för man en mycket aktiv diskussion i Sverige om den lagstiftning som man införde 1993, som var motiverad av att dessa jet skis började komma till Sverige och ställde till stora problem i tätorternas vatten; där körde man som galningar, kan man väl säga, och det är klart att folk blev ledsna på det här och ett allmänt förbud infördes. Men nu börjar man föra en diskussion att om man skulle hålla möjligheten åtminstone till förbud på jet skis men däremot inte på vattenskotrar och wave runners. Till saken hör att det finns ett utslag också i tingsrätten i Roslagen om att vattenskotrar skall betraktas som båtar, trots den lagstiftning om vattenskotrar som finns som säger någonting annat. I lagutskottet har vi kommit till att det här är att betrakta som fritidsbåtar, liksom alla andra flytetyg som vi använder för att röra oss fram på vattnet med under vår fritid. Det finns mycket mindre motordrivna farkoster än vanliga vattenskotrar.

 

Jag har upplevt i utskottsbehandlingen diskussionen om vattenskotrarna lite som regionalpolitik. Det är uppenbarligen i en kommun i landskapet några människor som är väldigt ledsna på någon för att de kör omkring, också här då som galningar, uppenbarligen, men jag tror att vi som lagstiftare ändå måste se på Åland som en helhet. Vi är ett sjöfolk, vi är sjöfarande folk, vi kan det här med att röra oss på vattnet och då bör vi också lagstifta i enlighet med det. Jag tror inte ens att vi behöver ha något kommunalt undantag i vår lagstiftning utan det som lagutskottet nu har föreslagit kan säkert gälla generellt.

 

Ltl Perämaa: Fru talman! Jag ber att få understöda förslaget om bordläggning och bordläggningstiden.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Boman, understödd av ltl Perämaa, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 8.4. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenumd en 8.4. Kvar på talarlistan finns ltl Strand, som bereds tillfälle att yttra sig.

 

Ltl Strand:

Fru talman!

Eftersom jag var en av dem som ganska flitigt debatterade vattenskoterfrågan tänkte jag kommentera förslaget från lagutskottet med några ord. Jag måste säga att lagutskottets majoritet har gjort ett mycket bra arbete; man har tagit ett helhetsgrepp. Jag utgår inte från, som ltl Perämaa, att landskapsstyrelsen skall förbjuda hit och dit, utan efter moget övervägande där det behövs kommer man kanske att göra vissa begränsningar. Jag hade inte heller klart för mig att det endast finns två-tre inregistrerade vattenskotrar och tycker att vi kanske lade för stor vikt vid det i debatten förra gången och att man nu har tagit ett mycket större grepp om det här. Det skulle också vara intressant att höra hur de andra partiernas lagtingsgrupper står i denna fråga. Från Frisinnad Samverkan har vi haft tålamod med lagstiftningen; den har fått ta den tid den har gjort, ett halvår, vi är eniga i vår grupp om att vi skall ta lagutskottets betänkande, men det skulle som sagt vara intressant att höra de andra gruppernas åsikt. Kanske gruppledarna kan redogöra för hur de andra grupperna står.

 

Jag tittade på måndagen den 8 aprils program och det var ganska fullspäckat. Däremot fanns det inte några motioner för behandling den 15.4 och mycket få andra ärenden, så jag föreslår bordläggning till den 15 och då hinner man läsa in sig riktigt ordentligt.

 

Det är märkligt när man begär anförande och talmannen sitter och tittar på och man inte får det och så klubbar hon bordläggningstiden.

 

TALMANNEN: Talmannen frågade uttryckligen om någon vill yttra sig om bordläggningstiden.

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Inte tror jag heller att den här landskapsstyrelsen kommer att gå in för ett väldigt utvidgat förbud vad gäller vanliga fritidsbåtar, men ingenting varar för evigt och de personer som har fört fram åsikten att landskapsstyrelsen skall ha den möjligheten kan kanske någon gång sitta i landskapsstyrelsen också, så man vet inte hur det går i framtiden!

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Om ltl Perämaa vill att båtarna skall köra på badplatser där det av olika miljöskäl finns orsak till att inte tillåta båtkörning får han väl stå för den åsikten, men åtminstone jag har lyssnat på utskottet och utskottets medlemmar och tagit till mig de argument man har fört fram.

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Eftersom jag sitter i lagutskottet har jag noggrant gått igenom alla aspekterna och det finns en allmän paragraf i lagförslagets början som redan reglerar dessa saker med allmänt hänsynstagande. Jag anser att den paragrafen räcker.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Normalt är det kanske så. Jag tycker att det är synd att inte ltl Perämaa kan ha det helikopterseende som övriga medlemmar i lagutskottet har utan tydligen tittar till sin egen hemmavik och egna intressen i stället för att titta till hela Ålands intressen i denna fråga.

Ltl Boman:

Fru talman!

Jag är något förvånad när gruppledaren Jörgen Strand går upp i talarstolen och föreslår en annan bordläggningstid. Här har ltl Harriet Lindeman och ltl Roger Jansson med stor förtrytelse uttalat sig i massmedia, i radion och alla andra ställen över att vi andra har föreslagit andra bordläggningstider. Är det så att det är andra regler som gäller för Frisinnad Samverkan? Är det bara Frisinnad Samverkan som har rätt att anlägga…

TALMANNEN: Diskussionen om bordläggningstiden är avslutad!

Ltl Boman: Nå, vi kan fortsätta med den lite senare! Talmannen har alldeles rätt i att den är avslutad.

 

TALMANNEN: Ärendet bordläggs till måndagen den 8.4.

 

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 10:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Ronald Bomans m.fl. spörsmål angående arrende av Jan-Karlsgårdens värdshus. (S nr 6/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion och därefter antecknas svaret till kännedom. Under diskussionen i ärendet kan väckas förslag om hemställan till landskapsstyrelsen. Förslaget skall samtidigt skriftligen överlämnas till talmannen. Har förslag till hemställan väckts bordläggs ärendet efter avslutad överläggning till en avgörande behandling vid ett plenum tidigast följande dag. Under överläggningen i ärendet kan det bordläggas första gången på begäran av två ledamöter och därefter en gång om lagtinget så beslutar. Diskussion.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Fru talman!

Landskapsstyrelsen har valt att svara skriftligt på spörsmålet, såsom det skall vara och försökt reda ut frågeställningen i sitt svar.

 

Landskapsstyrelsen skriver några rader om bakgrunden till det  hela och bakgrunden är Jan Karlsgårdens historia. Det är kanske bra att man kommer ihåg att det var 1931 som man flyttade det första huset till bygdegården, som på den tiden var ett bete som fanns intill Kastelholms slott. Så småningom växte det fram flera hus; Jan Karlsgården växte fram, det blev framgångsrika utskänkningsrörelser, vill jag påstå. Jag tror att alla har ett minne av de blåa borden och de blåa bänkarna under lönnarna samt det goda kaffebrödet och kaffet som tillsammans skapade en stämning som försvann när man beslöt att bygga det nya Jan Karlsgårdens värdshus, vilket man gjorde 1980. Sedan den tiden har det bjudits ut till olika arrendetagare med mer eller mindre framgång, mest har det varit bekymmer, som också anges i vårt svar från landskapsstyrelsen. Under stycket ”Konceptet Jan Karlsgården” nämns problematiken lite grann, bl.a. att det har kommit en hel del klagomål från både researrangörer och besökare.

 

När det nu blev dags för nytt arrende beslöt landskapsstyrelsen att bredda verksamheten vid Jan Karlsgården till att bli någonting mera än en matservering och man diskuterade inom landskapsstyrelsen – det sköttes vid den tiden på näringsavdelningen – och gick ut med en annons i tidningarna där man anger att anbudshandlingar med villkor och förutsättningar för arrende utges från landskapsstyrelsen; i dessa villkor och förutsättningar för arrendet beskriver man också här både bakgrunden, arrendeobjektet, arrendetiden, man har ett stycke om verksamhetens inriktning, sedan kommer det som jag vill ytterligare tala om, dvs. vilka kriterier landskapsstyrelsen kommer att använda sig av i bedömningen av inkomna anbud. Dels säger landskapsstyrelsen att man förbehåller sig rätten till fri prövning och sedan anger man kriterierna, som är tidigare erfarenhet av restaurang och turistbranschen, man talar om utbildning inom restaurang- och/eller turistbranschen och man ber om redogörelse över den tilltänkta inriktningen av verksamheten med beaktande värdshusets karaktär och placering, vilken framgår av punkten om bakgrunden.

 

Landskapsstyrelsen bad om referenser och som sista kriterium redan i de här anbudshandlingarna kom anbudssumman. Arrendetagaren skall ifall arrendegivaren så kräver ställa bankgaranti för betalning av sex månaders arrendeavgift.

 

Det inkom sex anbud inom utsatt tid och dessa anbud bedömdes utifrån de kriterier som jag just angav, dvs. utbildning, verksamhetsinriktning och också priset. När det gällde utbildning, som också i spörsmålet har kritiserats,  visade det sig att en av anbudsgivarna var restaurangkock och barmästare, en var kock och stuert, tre  hade ingen utbildning, en är servitör, så det var egentligen bara två av dessa sex som hade kockutbildning, alltså matlagningskunskap, medan de som sökte och fick det, dvs. Maria Nummelin och Anna-Stina Andersson har utbildning inom merkantila turistbranschen.

 

Vi anser i och med det att man ingalunda kan påstå att det här skulle ge på något sätt felaktiga signaler till de ungdomar som utbildar sig, det har vi lite svårt att förstå.

 

Landskapsstyrelsen har också ansett, med tanke på de stora satsningar som görs och har gjorts inom detta område, inte bara Jan Karlsgården utan Kastelholms slott, fängelsemuseet och hela området, att det är viktigt att man, som jag sade, breddar verksamheten och det är viktigt att hela området skall vara både tillgängligt och tilltalande för besökarna. Det tycker vi att är väldigt viktigt.

 

För att vi skall kunna uppfylla målsättningarna om att ha en fungerande service runt området ansåg landskapsstyrelsen att de utvalda arrendetagarna var de bästa som vi kunde hitta. Jag vill ännu här betona, som vi säger i spörsmålssvaret, att avtalet skrevs med en prövotid om två år så att man får bedöma hur den annorlunda verksamhetsinriktningen kommer att upplevas.

 

Ltl Boman: Fru talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum inkommande måndag.

 

Vtm Häggblom: Fru talman! Jag ber att få understöda bordläggningsförslaget och tiden för bordläggningen.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Boman, understödd av vtm Häggblom, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 8.4. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 8.4.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 11:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Roger Janssons m.fl. spörsmål om avskaffande av den svenska elnättariffen. (S nr 7/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion och därefter antecknas svaret till kännedom. Under diskussionen i ärendet kan väckas förslag om hemställan till landskapsstyrelsen. Förslaget skall samtidigt skriftligen överlämnas till talmannen. Har förslag till hemställan väckts bordläggs ärendet efter avslutad överläggning till en avgörande behandling vid ett plenum tidigast följande dag. Under överläggningen i ärendet kan det bordläggas första gången på begäran av två ledamöter och därefter en gång om lagtinget så beslutar. Diskussion.

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson:

Fru talman!

Inom Norden inklusive Åland är elmarknaden avreglerad, dvs. det råder fri konkurrens på el. Alla nordiska länder skall alltså ha möjlighet att exportera och importera el under konkurrens. För att konkurrens i praktiken skall kunna råd mellan de nordiska länderna behövs överföringsledningar mellan länderna, en s.k. utlandsförbindelse. Dessa överföringsledningar eller utlandsförbindelser skall ägas tillsammans av de berörda nordiska ländernas kraftnätsbolag. Exempelvis överföringsledningen mellan Olkiluoto och Forsmark ägs av Finska och Svenska Kraftnät.

 

Naturligtvis måste det också finnas kraftverk i dessa länder som är av betydelse. I sammanhanget är det viktigt att nämna att Sverige har en eleffekt om drygt 30.000 MW, i Finland är det drygt 16.000 MW. Denna effekt genereras i huvudsak av kärnkraft och vattenkraft. På Åland finns det ungefär 30 MW bestående av generatorer som drivs av dieselaggregat och av vindkraftverk. Sålunda utgör det som genereras på Åland av 1 promille av det som genereras i Sverige.

 

I och med att både Sverige och Finland har stor tillgång till elkraft och genom att nämnda överföringsledning eller utlandsförbindelse samägs så kan respektive land nyttja det andra landets stamnät utan kostnader.

 

Sverigekabeln kan inte jämföras med en sådan utlandsförbindelse som kan förutsätta kostnadsfri tillgång till stamnätet då Sverigekabeln endast ägs av Kraftnät Åland samt att det på Åland inte finns något kraftverk av betydelse för den svenska elmarknaden. Om vi vill använda det svenska stamnätet gratis måste en kabel byggas över Ålands hav tillsammans med Svenska Kraftnät, alltså Svenska Kraftnät och Kraftnät Åland måste bygga en kabel över Ålands hav som måste ägas av dem båda. Det måste också finnas någon form av större kraftverk som skulle ha betydelse och vara intressant för den svenska marknaden, inte bara dieslarna och de små vindkraftverken.

 

I och med detta har landskapsstyrelsen kommit till insikt om att det inte är realistiskt för Åland att hävda att Sverigekabeln skall klassas som en utlandsförbindelse och därigenom få gratis tillgång till svenska stamnätet. Landskapsstyrelsen anser t.o.m. att det vore oklokt att göra detta då det i praktiken stänger dörren för vidare förhandlingar med svenska regeringen för att få elnätstariffen reducerad.

 

I och med detta ställningstagande från landskapsstyrelsen lämnas dörren öppen för vidare förhandlingar med svenska energimyndigheterna för att få elöverföringstariffen betydligt reducerad.

 

Till sist, fru talman, kan konstateras att Åland uppfyller alla krav på ett eget elland.

 

Llt Wiklöf, replik:

Fru talman!

Egentligen tycker jag väldigt bra om minister Karlsson, men efter det här anförandet dristar jag mig ändå att ifrågasätta hur det står till med kunskapen på detta för Åland synnerligen angelägna område. Minister Runar Karlsson säger inför parlamentet att Sverigekabeln är finansierad, inte bara av Kraftnät Åland och ålänningarna, utan också av svenskarna. Så uppfattade jag det! Sedan sade han också att det här inte skulle handla om en utlandsförbindelse. Hur vi än diskuterar i denna självstyrelsens huvudlokal, så kan vi väl ändå inte komma ifrån omständigheten att denna förbindelse går från konungariket Sverige till det självstyrda Åland inom republiken Finland. Jag tycker det känns utomordentligt märkligt.

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson, replik:

Fru talman!

Jag sade att om det här skall klassas som en utlandsförbindelse så måste kabeln ägas av både Svenska Kraftnät och Kraftnät Åland. Jag sade inte att kabeln som finns i dag ägs av både Svenska Kraftnät och Kraftnät Åland. Den ägs av Kraftnät Åland och har byggts delvis av statsstöd. Det är som sagt så att för att det här skall godkännas som en utlandsförbindelse måste det ägas av respektive länders kraftnät. Skall vi t.ex. ha handel Danmark måste vi bygga en kabel till Danmark och den skall ägas av danska kraftnät och Kraftnät Åland. För att danska kraftnät i det fallet skall gå med på det och bygga det måste det finnas en ömsesidig nytta, alltså det måste finnas kraft på Åland att köpa. Det kan inte vara som i dag att det är vi som köper utifrån. Vi har ingenting att exportera av betydelse, så därför förfaller alltihop. Det här är fakta.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

Jag ber om ursäkt för den första missuppfattningen. Jag uppfattade det faktiskt så att ledamoten Karlsson uttryckte sig såsom jag trodde att han gjorde. Vad gäller det senaste uttalandet kan väl inte det heller stämma: att vi inte har någon ömsesidig nytta, att vi bara importerar. Över Sverigekabeln har vi från Åland alla möjligheter att exportera. Inte bara från Ålands Energi Ab utan också från den ständigt växande vindkraften, så det här måste åtminstone till den delen, om jag inte återigen missuppfattade orden, faktiskt vara någonting som minister Karlsson har fått om bakfoten.

 

Vtm Bert Häggblom, replik:

Fru talman!

Jag tar tillfället i akt och tar talarstolen i beaktande för replik eftersom det är sådan oreda ute i pulpeterna. Det är så många som har begärt replik på senaste replik, så därför brukar det vara bättre att man tar talarstolen som tidigare.

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson svarar för en politik som visar att nuvarande landskapsstyrelse har helt avvikit från vad tidigare landskapsstyrelse ansåg i den här frågan. Frågan har varit att Sverige skulle ta bort gränstarifferna enligt de EU-direktiv som gäller. I landskapsstyrelsens svar har man inte ens tagit reda på de EU-direktiv som gäller. Det som nu gäller strider mot EU-direktiven. Gränstarifferna skall bort. Det enda som har varit avgörande för det här, som Sverige har hänvisat till, är att den kabel som går från Åland inte har gått direkt till Svenska Kraftnäts stamledningsnät och att den slutar i Senneby. Något annat har inte funnits. Resten som landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson framför här stämmer överhuvudtaget inte.

 

Vad jag förstod tidigare när vice statsminister Hjelm-Wallén var på Åland så var det här en sak som hon ansåg att skulle lösas. Nu har man gått efter en utredning på tjänstemannaplanet och inte fört upp det till högsta politiska ledning. Det här är precis som sjömansskatten i tiderna. Den löstes också politiskt. Det här visar den inkompetens som finns hos den nuvarande landskapsstyrelsen. Som stöd för det här finns EU-direktiven. Är det så att man som enskild skall gå och göra ett klagomål och få det löst den vägen? Uppenbarligen är det så för nuvarande landskapsstyrelse klarar inte detta.

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson, replik:

Fru talman!

Följer vi vtm Häggbloms råd här betyder det att vi kommer att få betala 4,7 miljoner mark per år. Följer vi landskapsstyrelsens förslag kommer vi förmodligen att få det nedförhandlat med någon miljon mark. Jag vet att det är så.

 

Vtm Häggblom, replik:

Fru talman!

Det är de åländska konsumenterna i dag som betalar det här extra och ingen annan. Det är inte från landskapets budget utan det är de enskilda elkonsumenterna som betalar det här och ingen annan. Till den delen har landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson fel igen! De är de som drabbas extra i dag och det är det vi skall ha ner; i dag har man inte fått ner någonting överhuvudtaget. Men skall EU-direktiven gälla även här eller är det bara i vissa fall som landskapsstyrelsen är så ivrig att följa EU-direktiven?

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

I detta väsentliga för åländskt näringsliv och för åländska konsumenter väsentliga ärende skall jag dels redogöra för det verkliga läget när det gäller prisbildningen i landskapet och skillnaden mellan Finland och Sverige kontra Åland, den orättvisa som förekommer. Jag skall redogöra för bakgrunden till den situation vi befinner oss i idag och jag skall avslutningsvis redogöra för den felsyn som vidlåder landskapsstyrelsens hantering av frågan just nu, dessvärre. Till den delen är jag helt övertygad om att den förnuftige ministern Runar Karlsson kommer att återvända till det spår som har funnits tidigare. Att man är vilseförd av rikssvenska tjänstemän är inte en rimlig förklaring för Ålands folk i den här frågan.

 

Den här informationen fick alla kunder i Ålands Elandelslag sig utskickat i samband med den räkning som kom till oss denna vecka, alltså de som använder sig av Ålands Elandelslag. Den visar i kurvan på bilden de olika delarna av den prisbild som elandelslagets kunder har med. Medelpriset är ungefär 55 penni per kWh för Ålands Elandslags kunder.  De som har högst ligger långt över tio mark per kWh om man har långa avstånd och bara en sommarstuga med liten konsumtion, medan andra naturligtvis ligger under 55 penni per kWH om man är storkonsument. Det är naturligtvis investeringarna som gör detta, som man skall slå ut på den förbrukning man har.

 

Vi ser på bilden att skatterna är 24 procent. De uppstår av de andra; storleken på dem anger skatten, så den går inte att göra någonting åt, under en förutsättning: att den direkta beskattningen fortsätter att vara finsk behörighet. Tar vi däremot över det till landskapet så kan vi naturligtvis justera skatten, om vi önskar jämställa vårt pris med andra konsumenter runt om oss. Den går alltså inte i dag att påverka Ålands Elandelslags egna kostnader för drift och investering. Vad som nu händer är att de är på väg uppåt eftersom reinvesteringsbehovet är väldigt stort i nätet. Det är snarast så att den kommer att öka. Det här är inköpet av el från leverantörer östan- och västanhavs och det styrs av Norpol, av den nordiska elmarknaden, så den växlar från dag till dag, men ligger ungefär på den här nivån och vi kan inte se, med den utveckling som är i Sverige med stängning av kärnkraftverk, att det skulle särskilt förändras.

 

Det som återstår är den här kakan på 22 procent: stamnätskostnaderna i landskapet. Den är faktiskt påverkbar!

 

Oh

Detta är den 22 procent som jag visade som är påverkbar, alltså stamnätskostnaderna, som ligger ungefär på 11,6 penni utan skatt; på detta läggs sedan skatter och på det sättet bildar det mellan 45 och 55 penni i medeltal för konsumenterna på Åland. Förlusten är inte särskilt mycket påverkbar. Där talar jag om reinvesteringsbehovet. Det kommer att kunna minska förlusten lite, men det är obetydligt. Kraftnät Åland Ab:s stamkostnader, löpande kostnader för stamnätet, drift osv., är marginellt påverkbart. Med så rationell drift som möjligt i Ålands Kraftverk så kan man kanske få ner det med någon del av något penni.

 

Det är samma med inköp från Finland, att det inte är påverkbart.

 

Här har vi nättariffen som alltså inte Finland har men däremot Åland och inte Danmark har men däremot har Bornholm ungefär samma form.

Kostnaden för Sverigekabeln är inte påverkbar i prisbilden, så den är fast.

 

Däremot är här kostnaden för reservkraften som vi betalar för den reservkraftsreserv som måste finnas eller det som Ålands Energi har med dieslar och gasturbiner genom att vi på Åland är isolerade på något sätt. Den representerar 2,8 penni/kWh plus skatter. Den är påverkbar, men egentligen bara med skattemedel, inte på annat sätt. Vi måste ha en reservkraft och vi har i dag en lite för liten reservkraft sedan två år tillbaka. Huruvida vi skall ligga på 100 procent kan man sedan diskutera, men tillsvidare har vi alltid legat över 100 procent, utom ett år: 1987. Om vi går in med skattemedel här, extraordinarie anslag eller egna skattemedel så får vi naturligtvis ner den. I vår elprisbild ser vi av det här, utgående från Ålands Elandelslags prisbild att det egentligen bara den här elnättariffen som självklart kan minskas utan att ålänningarna drabbas ekonomiskt.

Vi ser att det finns fyra överföringsledningar mellan Sverige och Finland.

 

Till Norge ser vi att det är betydligt flera. Det är några lokala och sedan är det en hel del nationella och till Danmark finns det fyra huvudledningar och tre lokala. Det här är den verklighet som vi har. Sveriges regering fattade den 18 februari 1999 ett beslut i enlighet med en ny lagstiftning som man hade tagit fram att överföring av el på stamnätsnivå mellan Finland och Sverige sker utan gränstariffer då bägge länder har avskaffat nättariffer för utlandsförbindelse, som man ibland kallar gränstariffer. Men man exkluderade Åland från beslutet uttryckligen eftersom Ålands lagstiftning inte ännu var i EU-skick. Vi var alltså inte en del av den öppna EU-marknaden eftersom vi inte hade vår lagstiftning i skick. Det fick vi ganska snabbt därefter. Och det här skall nu landskapsstyrelseledamoten Karlsson observera: svenska regeringen beviljade den 29 juli 1999 Kraftnät Åland nätkoncession för utlandsförbindelse; uttryckligen har svenska regeringen fattat ett sådant beslut, att detta är en utlandsförbindelse som Kraftnät Åland har koncession på. Jag ser i handlingarna här att landskapsstyrelsen har missat detta faktum och det är en av de lite sorgliga frågorna i detta sammanhang.

 

Beträffande den diskussion som fördes här tidigare om att ledningen måste samägas av ett finskt och ett svenskt kraftnätsbolag stämmer det inte. Det står inte i den svenska ellagen, utan det är en efterhandstolkning som tjänstemän har gjort i diskussioner med landskapsstyrelsens tjänstemän och Kraftnät Ålands tjänstemän och delvis med landskapsstyrelseledamoten Karlsson. Det får man inte acceptera när man är minister. Då skall man säga att jo, men vad är det för lagrum ni lutar er mot. Samma gäller det att det måste finnas ett stort kraftverk på Åland som exporterar till Sverige. Det är inte sant. Däremot är det säkert lättare att komma överens om vi kan visa att vi kan exportera någonting. Precis som ltl Wiklöf sade, så kan vi exportera grön el. Vi kan också köra våra dieslar, men det är ingenting att tala för. Mängden av export spelar absolut ingen roll utan vad som hände när vi fick den nya Sverigekabeln var att den var dubbelverkande. Den andra kunde vi bara importera på. Nu kan vi skicka åt båda håll och dessutom har vi bredbandsförbindelse åt båda håll. Situationen är alltså helt annorlunda än vad den har varit tidigare.

 

Det är också en tjänstemannaåsikt att det måste finnas en tillräcklig export. Vad är tillräcklig export? Ja, det finns ingenting i lagen sagt om att det måste finnas någon export eller import från Åland eller Finland. Det är inte sant, utan det är tolkning som tjänstemän gör när man för en diskussion med en motpart som vill ha en prissänkning.

 

Kära vänner, det fel som är gjort nu, så hann vtm Häggblom redan vara inne på, nämligen att landskapsstyrelsen i den här utomordentligt viktiga frågan inte har fört förhandlingar på den nivå där man skall föra förhandlingar. I en regering i det självstyrda landskapet Åland som – vi är överens om det – är ett eget elland skall man naturligtvis föra förhandlingar med regeringen i Sverige. Inte kommer man förbi tjänstemännen; det såg vi när utredningen kom som en tjänsteman gjorde, där han överhuvudtaget inte begrep skillnaden mellan Bornholm och Åland, att vi var ett eget elland, vilket inte Bornholm är. Vi har självstyrelse som gör oss till jämställd part med Finland, samma ställning på den europeiska och nordiska elmarknaden som Finland. Bornholm är en del av den danska marknaden och behandlas utgående från det. Det är lite samma som med de norska småledningarna som finns på bilden. De är sådana som faller s.a.s. under ett annat regelverk än om man exporterar till ett elland, som har egen lagstiftning och är helt oberoende av Oslo, Köpenhamn eller Helsingfors i dessa frågor. Diskussioner med näringsminister Björn Rosengren borde ha varit ett måste här före svenska regeringen fattade sitt beslut om att föra propositionen till riksdagen. Här har vi då en öppning. Svenska regeringen har inte fattat beslut om att inte Åland skall jämställas med Finland utan man har bara fört en proposition som är en allmän lagstiftning som skapar vissa förutsättningar för den fria elmarknaden till svenska riksdagen. Det finns ännu möjlighet att korrigera detta misstag som landskapsstyrelsen har gjort att inte föra diskussion med dem som man skall föra diskussion med. Därför antar jag att det finns orsak att bordlägga ärendet eller åtminstone se till att lagtinget skulle kunna enas om en kläm som visar att vi ålänningar inte accepterar den här behandlingen, utan vi måste få Sveriges regering att behandla oss lika som man behandlar ellandet Finland. Ellandet Åland skall behandlas lika som ellandet Finland. Detta är alltså en konstitutionell fråga och inte en fråga för några tjänstemän vid departementet i Stockholm; de är naturligtvis också viktiga, men de vill inte gärna ta den här typen av beslut.

 

Landskapsstyrelsen skriver också i sitt svar att det här inte är en fråga för regeringen. Jaha! Varför fattade då den svenska regeringen beslut den 18 februari om att nättarifferna skulle tas bort på exporten till Finland men tillfälligt exkluderande Åland? Varför fattade den svenska regeringen beslut om nätkoncession den 29 juli till Kraftnät Åland? Naturligtvis är det här ett ärende som ligger på svenska regeringens bord, kära landskapsstyrelse!

 

När det gäller de politiska diskussionerna har det sagts att det har förts diskussioner med vice statsminister Lena Hjelm-Wallén och statsminister Göran Persson vid Ålandsbesöket. Det är riktigt att det fördes politiska diskussioner med vice statsminister Lena Hjelm-Wallén, som inte har det här ärendet på sitt bord. Att det har förts politiska diskussioner med statsminister Göran Persson stämmer inte. Under en middagsdiskussion berörde man flyktigt frågan, men det är inte förhandlingar, kära vänner (Från salen: vicelantrådet: det var flera middagar)  Det är fint att vicelantrådet kom in och meddelade att det är på flera middagar man har diskuterat frågan med statsminister Göran Persson! Men det är inte förhandlingar om att få bort orättvisan mellan Finland och Åland som svenska regeringen – antagligen rätt omedvetet fortfarande vidhåller. Processen har pågått ända sedan 1999, som vi hörde och naturligtvis kommer man närmare målet varje gång man gör någonting, normalt. Avgörandet är inte ännu fattat, utan det finns fortfarande möjlighet att få en korrigering till stånd, eftersom det bara är en proposition som är skickad till riksdagen. Här fordras ett aktivt beslut av regeringen, bara man ändrar åsikt i landskapsstyrelsen, att man inte driver linjen att det här inte är ett regeringsärende.

 

Landskapsstyrelsen skriver alltså i sitt svar att det är energimyndigheten i Sverige som fattar det här beslutet. Det är riktigt om man accepterar att man inte är ett elland som skall behandlas på samma sätt som Finland, Norge och Danmark samt andra länder. Men om landskapsstyrelsen står på sig är det naturligtvis regeringen som kommer att fatta beslutet.

 

Landskapsstyrelsen avslutar sitt svar på spörsmålet med meningarna: ”Svenska regeringen tar i sitt beslut bara ställning till om Sverigekabeln uppfyller kriterierna för att hanteras som en utlandsförbindelse där nätavgiften kan avskaffas.” Med det vill man tydligen ha sagt att det inte är en utlandsförbindelse, men det har svenska regeringen själv redan 1999 fattat beslut om att det är. Men sedan: ”Förbindelsen har större betydelse för oss ålänningar än för Sveriges elkonsumenter.” Vad menar landskapsstyrelsen med det? Förbindelsen har större betydelse för oss ålänningar än för Sveriges elkonsumenter: det är klart det! Det är vi som har köpt den och betalat den och måste ha den. Men är det här ett resonemang som har att göra med att den inte är tillräckligt dubbelverkande; den är dubbelverkande: man kan exportera och vi kan exportera grön el. Vad menar landskapsstyrelsen med detta avslutande påstående? Är det något motiv för landskapsstyrelsens felsyn i den här frågan?

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Till att börja med skall jag säga några ord i replik till ltl Roger Jansson. Jag har också begärt ordet för att säga mera. Reinvesteringsbehovet för Ålands Kraftnät är enligt den graf som ltl Jansson refererade till de facto inte jämförbart med reinvesteringsbehovet för Ålands Elandelslag. Man fick den uppfattningen när det gäller reinvesteringsbehovet när Ålands Elandelslags redovisning användes som grund. Ålands Elandelslag har ett annat reinvesteringsbehov än vad Ålands Kraftnät har. För Åland Kraftnät är ledningsnätet 45 kilovolt och uppåt, inte något annat.

 

Jag vill också ta upp frågan om export av grön el. Jag läste i en av lokaltidningarna där Ålands Vindkraft inte ens kunde leverera el till de åländska kunderna längre när det inte fanns tillgång till det – hur hade man då tänkt leverera grön el till svenska kunder? Kanske ltl Jansson kan svara på den intressanta frågan!

 

När det gäller vad nuvarande landskapsstyrelse har gjort i förhandlingar med dem det vederbör; det är olika åsikter här och jag delar ltl Jansson att det här kan vara en regeringsfråga i förhandlingar därför att den är väldigt knepig. Jag skall återkomma till den i mitt anförande. Men inte heller den tidigare landskapsstyrelsen med Roger Jansson som lantråd skötte dessa förhandlingar på ett förtjänstfullt sätt när den nya ellagen antogs. Man var helt enkelt inte medveten om vad den nya ellagen så småningom skulle innebära.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Naturligtvis blir jag bekymrad när en tung elexpert inom regeringspartierna kommer med en sådan här replik till mig. Det är mycket illavarslande för att hitta lösningar. I mitt anförande talade jag om reinvesteringsbehovet i Ålands Elandelslag; jag talade inte direkt om reinvesteringsbehovet i Kraftnät Åland Ab, men det finns naturligtvis också när det gäller reservkraften och när det gäller stamnätet, men det talade jag överhuvudtaget inte om, så det där förstod jag inte. Varje reinvesteringsbehov som finns i dessa båda bolag och i Mariehamn pressar upp elpriset om det är större än avskrivningarna, liksom gjorda reinvesteringar. När det gäller dubbelverkningen i Sverige-kabeln är det inte huruvida vi exporterar som är det avgörande, utan om det finns möjlighet att exportera, och det finns det, tekniken i kabeln är sådan att det går att exportera och vi har produktion på Åland. Vi har dieslar, vi har vindkraft och vi har gasturbiner, så vi har möjlighet att exportera. Det finns ingenstans sagt i svensk lagstiftning att det skall vara en viss gräns, som jag redogjorde för landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson, för exportens storlek utan huvudsaken är att det finns möjlighet att exportera, från tid till annan exporterar inte heller Finland någonting, men särskilt exporterar inte Sverige till Finland numera, däremot till Åland. I viss mån gör man det i norra Finland men inte mycket.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Spörsmålet handlar inte om Ålands Elandelslag överhuvudtaget. Att stamnätsavgiften ingår i Ålands Elandelslags tariffer är en självklarhet, den måste faktureras ut. Ålands Elandelslag betalar den till Kraftnät Åland. Det är klart att det handlar om nätavgiften för att komma upp på stamnätet i Sverige. Jag skall återkomma senare i mitt anförande till grunderna. Detta är ingalunda någon kritik till det som ltl Roger Jansson har anfört och inget försök att ställa till mera problem i frågan. Jag tror att det skulle vara väsentligare att vi hade en gemensam samsyn hur vi skall lösa frågan i stället för att falla tillbaka och kritisera nuvarande landskapsstyrelse, som de facto har börjat någonstans i den här frågan, vilket inte har gjorts tidigare.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Det är därför vi har väckt spörsmålet: vi har sett att landskapsstyrelsen har lagt om linjen. Den gemensamma samsynen har varit total tidigare. Nu splittrar man. Nu har man en annan åsikt, trots att man bara för en månad sedan skrev ett brev till Sveriges regering, där man fortfarande hade den samsyn som vi har haft ända sedan 1999. Snacket om att regeringen Roger Jansson inte skulle ha gjort någonting och lyckats med det här är märkligt – det står t.o.m. i landskapsstyrelsens handlingar hur man gjorde 1999. Allt rätt! Men man hann naturligtvis inte före februari 1999 få lagstiftningen färdig. Det är riktigt. Men 1.500 EU-akter var faktiskt lite jobbigt att klara av på några år, så det tog sin lilla tid förrän man hade allt på grej, sedan fick man det på grej och då startade omedelbart förhandlingarna med Sveriges regering om att förändra detta. Det har nu fortsatt. Vi ställer spörsmålet när vi ser att nu har landskapsstyrelsen bytt spår jämfört med det vi har varit överens om tidigare.

 

När jag talade om cirkeln som Ålands Elandelslag har skickat ut så nämnde jag det som var icke-påverkbart. Jag sade att icke-påverkbart är Ålands Elandelslags investeringar och driftskostnader. Mitt budskap var att vi kan inte den vägen få ner priset för Ålands Elandelslags kunder, lika litet som när det gäller elenergiinköpspriset eller skatterna, annat än det vi kan sänka Kraftnät Ålands kostnader med. Då sjunker också skatterna, så det var den bilden jag gav här åt alla som lyssnade.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Eftersom ltl Roger Jansson är påläst om el och han från talarstolen framförde när det gäller spörsmålet hur mycket reservkraft vi har, att vi inte har 100 procent reservkraft, så frågar jag hur många dagar under t.ex. 2001 kunde vi inte producera 100 procent reservkraft? Vilka dagar översteg effektförbrukningen om vi startar upp våra gasturbiner och vårt dieselkraftverk? Hur ofta händer det och har det överhuvudtaget hänt?

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman! 

Debatten gäller inte reservkraften utan det som jag visade var möjligheterna att påverka prisbilden för oss ålänningar och då kom jag naturligtvis in också på en faktor som är reservkraftskostnad. Då hade jag lite bisatser om bilden, som alltså är toppeffekterna under de olika åren från 1973 till 2002. Då visade det sig att 1987 var vi ett par dagar över den effekten. Det gjorde att vi 1990  satsade i ett nytt dieselkraftverk och så ligger vi kvar på den nivån i dag. Nu har vi två år, 2001 och 2002, under vintrarna varit några dagar över, så man kan säga att under den här långa perioden är det tre år vi har varit över, varav de två sista är två. Det här gör att vi kommer att få ett reinvesteringsbehov, som vi alla är medvetna om. Men den diskussionen ligger, som sagt, lite utanför den här.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman! 

Jag måste förtydliga mig. Jag skulle aldrig ha tagit upp frågan om inte ltl Roger Jansson hade blandat in reservkraften med elnättarifferna. Eftersom jag har fått upplysningen att de senaste åren har vi egentligen inte gått över det som vi har möjlighet att producera, så var jag väldigt nyfiken på de nya siffrorna.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman! 

Jag visade att i stamnätskostnaden var det två faktorer som vi kunde påverka och en var reservkraften. Skall vi få en långsiktigt hållbar reservkraftslösning så pressar priset upp här. Där måste vi alltså in med skattemedel om vi inte vill lägga det på elpriset. Det var därför jag berörde det. Jag hör till dem som tycker att man skall kunna hålla sig på ungefär på 80-85 procent i reservkraftstäckning, medan ingenjörerna säger att vi måste ligga långt över 100 procent – det är sedan en annan fråga.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Ltl J-E Mattsson:

Fru talman!

Frågan om regionnätkostnaden, som det egentligen är fråga om och som vi betalar till Sverige, är en intressant fråga när det gäller vår elförsörjning här på Åland. Då måste vi gå tillbaka till den tid när den första Sverigekabeln byggdes. Vi var då i en situation där elmarknaden i princip var reglerad till 100 procent. Vi fick ett avtal med Vattenfall i Sverige och vi fick faktiskt köpa ström. Man hade lite överskott på den tiden. Nu håller man på och planerar på att få ett underskott så att man behöver utlandsförbindelser, förmodligen från Finland eller hur man skall elektrifiera sitt elnät. Ända sedan den första uppkopplingen till Senneby med vår 45 kilovolts elkabel, som fanns på den tiden, har Åland suttit fast i ett avtal med Vattenfall som äger det regionnät där kabeln är ansluten. Det var helt naturligt att den anslöts till svenska Vattenfall. Det var de som  var vår leverantör. Inte pratade man om några stamnätskostnader vid det tillfället. Det fanns inte sådana utan de var inbakade i det elpris som man hade. De fanns, men de var inte preciserade. När den nya Sverigekabeln kom till stånd, som vi alla vet att är på 110 kilovolt, särskilt ltl Roger Jansson som är spörsmålsställare, anslöts den vid exakt samma punkt till svenska Vattenfalls regionnät i Senneby i Sverige, ett antal mil upp till svenska stamnätet. Det är fullt möjligt för Åland att fortsätta och bygga 110 kilovolten ända dit om man får ett sådant avtal – en ny ingrediens som man bör ta med i en framtida diskussion. Det skulle antagligen på ett par år finansiera utbyggnaden om vi fick göra det. Jag kan inte den delen.

 

Men vi satt som sagt fast i ett avtal med svenska Vattenfall för elförsörjningen till Åland ända till senaste årsskifte. Då uppstod den situationen att svenska Vattenfalls avtal blev konkurrensutsatt. I och med det  säljer i dag en annan leverantör, Svenska Sydkraft, sin elenergi till Ålands Elandelslag, som i huvudsak levererar den till sina egna kunder men även till ett fåtal kunder inom Mariehamns stads elverks driftsområde. Detta betyder att strömmen passerar från svenska stamnätet genom ett regionnät till en utlandsförbindelse, som ltl Jansson mycket riktigt sade, men den passerar ett regionnät och den regionnätsavgiften måste Vattenfall i princip betala, eller vem skall betala? Jo, de svenska konsumenterna måste gemensamt stå för den åländska nätavgiften om inte svenska regeringen tar beslut om att lyfta bort den, men trots det vill jag säga att det svenska kraftnätet är det bolag som fakturerar avgiften till Ålands Kraftnät. Det är en överföringsavgift som inte kan tas bort med mindre än att någon annan tar på sig att betala den. Det är så det fria elnätet fungerar. Enda chansen att komma bort från det här är att vi får vår utlandsförbindelse uppkopplad till det svenska stamnätet, som inte heller är på 110 kilovolt utan faktiskt i dag är på 220 kilovolt. Vi måste också köpa en ganska dyr investering i en transformatorstation.

 

Jag hörde att ltl Roger Jansson var inne för att bordlägga ärendet och jag hade inte tänkt ta så stor del i det tidigare, så jag hade inte förberett mig, så det kanske kan vara lämpligt med en bordläggning och därför  skall jag inte gå in på flera frågeställningar, men jag tycker att det är bra att medvetandet om vår speciella elsituation på Åland i dag har kommit i dagern. Vi har haft flera diskussioner här i lagtinget tidigare om olika saker, främst när det gäller reservkraften kontra vindkraften vid senaste budgetgenomgång. Så är det också bra att få reda på att ltl Jansson anser att det skulle räcka med 80-85 procents reservkraftsbehov. Jag delar inte hans uppfattning i den frågan.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman! 

Beträffande det sista om reservkraften är det så att man måste alltid fråga sig: 80 procent av vad och 100 procent av vad? När jag talar om 80 procent talar jag kanske om behovet 2003 av belastningen på toppeffekten 2030. Då ligger man långt över 100 procent över dagens toppeffekt. Det här är tyvärr en kurva som stiger hela tiden när det gäller både uttaget av el och toppeffekten.

 

I själva sakfrågan talar ltl J-E Mattsson bra om det som ärendet inte handlar om: om upphandlingen av el till Åland! Hans beskrivning är alldeles riktig och ingen kan ha olika åsikter om hur strömmen överförs till Åland, hur den överfördes med den gamla ledningen och den nya ledningen och den geografiska skillnaden mellan Senneby och svenska stamnätet. Men i verkligheten är det på det sättet att den avgift vi har betalat för överföringen från det svenska stamnätet till transformatorstationen i Senneby har täckt den investeringen flera gånger om redan. Det har tidigare landskapsstyrelser nogsamt framhållit i förhandlingarna, också i brevet från den här landskapsstyrelsen har man framhållit det. Det torde alltså inte vara något problem; vi har redan betalat den och det belastar ingen, utan vad vi i dag betalar för den är en trippelavgift, en fyrdubbel avgift, sådant som vi redan har betalat betalar vi igen flera gånger om. Nog är det väl konstigt om vi inte skall kunna ha en landskapsstyrelse som skall kunna förhandla bort det! Då behöver man nog verkligen politisk hjälp att förhandla. Den fråga vi diskuterar i dag är: huruvida överföringen från det svenska stamnätet via regionnätet till Senneby och sedan över via utlandsförbindelsen till Åland kan mellan regeringarna på Åland och i Sverige förhandlas bort, alltså den extra kostnad som finns.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Det var ett bra klargörande från ltl Jansson om reservkraften i förhållande till toppeffekten och att han lade tidpunkten till år 2030. Det går ganska fort att räkna ut den; eftersom jag som styrelseordförande i Ålands Elandelslag har varit med och tagit fram de tidigare visade graferna känner jag mycket väl till marknaden, men ökningen under de senaste 15 åren har varit genomsnittligt 2,5 procent per år i förbrukning på Åland, i varje fall inom Ålands Elandelslag, den är något lägre inom Mariehamns stad. Det här ger vid handen att vi antagligen har i princip en fördubblad toppeffekt år 2030. Det är en intressant kalkyl vi i så fall får ta till oss.

 

När det gäller nätavgiften som ärendet de facto handlar om är det så att det är klart att vi vet att vi har betalat anslutningen flera gånger om, men nätavgiften betalar de facto alla abonnenter i Sverige lika per kWh, oavsett om man har en anslutningsledning som är en kilometer eller om den är 200 kilometer.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman! 

Men det är det som vi politiskt försöker säga, att inte är vi i samma ställning som övriga abonnenter på det svenska regionalnätet. Vi är i samma ställning som Finland. Sedan är det som ltl J-E Mattsson beskriver ett problem, att strömmen för att komma till utlandsförbindelsen mellan Senneby och Åland passerar det svenska regionnätet, men den investeringen har vi redan betalat, så i förhandlingar mellan regeringar skall detta inte var något problem, ltl Mattsson! Men för man inga förhandlingar med regeringen, så blir det inget resultat! Därför vill vi att den här landskapsstyrelsen skall byta fot och börja förhandla med Sveriges regering i den här väsentliga frågan och inte bar skicka tjänstemän hela tiden. De är nog duktiga, men de kommer till en viss gräns, sedan slår de huvudet i taket. Ovanför det taket sitter regeringen, då måste man sätta sig ner med dem och komma överens om att vi behandlar varandra som gelikar när vi båda är fullvärdigt EU-land inom Europeiska unionen.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Vi har inte betalat någon del av regionnätet i den uppkoppling vi har. Det finns ingen investering gjord på den svenska sidan som är speciellt byggd för oss. Vi ingår i det hela totala stamnätet och regionnätet i Sverige, som de facto ägs av svenska Vattenfall och nu produceras vår ström, åtminstone teoretiskt vid Barsebäck eller någon annanstans i södra Sverige eftersom det är Sydkraft som äger det, men Sydkraft äger också leveransmöjligheter via vattenkraft och annat. De kan också leverera ström från Norge, där det i regel finns överskott på vattenkraft, man köper på den svenska börsen, där det finns överskott, ibland till spottpris, ibland till fast pris. Vi lever i en ny värld när det gäller detta. Jag håller med ltl Jansson om att när det gäller stamnätsavgiften är regeringsförhandlingarna det enda som kommer till men trots det kvarstår problematiken med att vi sitter fast i ett privatföretags regionnät, någonting som vi inte kan förhandla bort. Det är ett ganska stort problem, ltl Jansson!

 

Vtm Häggblom, replik:

Fru talman!

Det förvånar mig att ltl J-E Mattsson påstår att det inte skulle vara fråga om gränstariffer, dvs. att man nu från centerns sida helt har avvikit från den åsikt som tidigare framfördes av landskapsstyrelsen, i den landskapsstyrelse som man hade majoritet och tre av sex mandat. Nu har man kastat om och anser att det inte är gränstariffer vilket skall belasta ålänningarna, ålänningarna skall vara med och betala den svenska reservkraften. Till vilken nytta? Jag skulle vilja få förklarat varför man har ändrat fot. Den första landskapsstyrelsen under Roger Nordlunds ledning hade på sig att ordna detta till maj ifjol, men sedan kom ett regeringsbyte emellan. Varför har ltl J-E Mattsson bytt åsikt nu? Skall man ha framgång i förhandlingarna skall man stå för de åsikter som man har stöd för i lagen, dvs. att det är fråga om gränstariffer. Stamnätsavgifter betalar alla som köper ström och använder andra ledningar, men det är inte det vi pratar om nu, utan det är fråga om den gränstariff som motsvarar det belopp som har avlyfts mot Sverige, mot Finland och mot andra länder. Det är också den som debiteras av Svenska Kraftnät Ab. Vi måste prata om samma summor och inte blanda in de olika stolar man eventuellt sitter på, det är gränstarifferna och inget annat vi pratar om.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Nu kom diskussionen in på en annan bog. Gränstariff är mig veterligen inte någonting som ingår i spörsmålet och det är heller ingen som har talat om gränstariff. Jag känner inte till att det skulle finnas några gränstariffer. Det som däremot klart och tydligt framgår av landskapsstyrelsens svar är att den här utlandsförbindelsen inte är en förbindelse mellan två olika stamnät, utan det är en ensidigt ägd jämförbar konsumentlinje, en förbrukarlinje som är ansluten till det svenska regionnätet. Det är däri problematiken ligger.

 

Vtm Häggblom, replik:

Fru talman!

Uppenbarligen hakar ltl J-E Mattsson upp sig på den juridiska termen och som allmänt kallas för gränstariffer och som motsvarar det belopp som bör komma bort. Det är också det spörsmålet gäller. Är vi ense om att det skall komma bort eller inte? Anser man, som ltl J-E Mattsson, att det är regionavgift, ungefär att vi hör till Sverige? Det är kanske är en dröm från centern, men vi hör inte dit – inte mig emot om vi skulle tillhöra Sverige igen, då skall vi föra den politiska debatten på ett annat plan. Det är inte det som spörsmålet handlar om. Skulle vi kunna enas om att vi vill ha bort den och kunna komma vidare, för enligt den linje som man nu kör kommer ingenting att hända, dvs. de drabbar de åländska konsumenterna och denna landskapsstyrelse kommer inte att få någonting att hända. Jag hoppas verkligen att inte liberalerna i Ålands landskapsstyrelse står bakom centern i den här frågan.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

När det gäller vilken fot vi skall stå på i den här frågan är jag första undertecknare till att vilja ha bort avgiften för att komma upp på det svenska stamnätet. Att i det här skedet, i ett spörsmål, börja kalla den för någonting annat och säga att det är samma sak är inte korrekt. Det finns ingen gränstariff i det här sammanhanget. Men egentligen sitter vi fast i resultatet av ett avtal som en gång i tiden var en väldigt förmånlig sak för Ålands elförsörjning när man för första gången kopplade in sig på svenska nätet. Men vi har helt klart samma inställning, och det försäkrar jag att den här landskapsstyrelsen också har. Vi vill ha bort alla onödiga avgifter och jag betraktar den här lika onödig som alla andra, den är fullständigt onödig. Men verkligheten bakom är att vi har försuttit något tillfälle tidigare vid anslutningen, inte vet jag, jag har inte varit med i den här frågan så länge. Vi sitter fast i resten av någonting som vi har haft. En sak är definitivt klar: glöm bort att vi skulle vara en producent av el till Sverige när vi inte ens senaste sommar fick igång den reservkraft vi hade, utan vi drabbades av ett fem timmar långt strömavbrott. Och vi skulle vara elproducenter till Sverige!

 

Vtm Häggblom:

Fru talman!

När det gäller det senaste som ltl J-E Mattsson anförde kommer vi aldrig att bli några producenter, eftersom ltl J-E Mattsson hör till den majoritet i lagtinget som röstade emot att vi skulle få några andra energikällor. Ltl J-E Mattsson röstade också mot när det gällde att ge pengar till vindkraften, där man också skulle ha fått 18 miljoner från EU för att bygga ut vindkraften på Åland. I och med ett sådant förfarande slår ltl J-E Mattsson sönder argumentationen själv, dvs. han är inte för att gränstarifferna skall tas bort. Han anser att de inte kan komma bort så länge man inte kan producera åt båda håll. Detta visar argumentationen, den politik som ltl J-E Mattsson för gör att man inte kan genomföra den och sedan motiverar man varför Sverige gör rätt. Det är ett nytt sätt att argumentera från centerns sida. Förut har man bevakat Ålands talan gentemot både Finland och Sverige. Se på hur man löste sjömansskatten politiskt! Det här är också politiskt. Det måste upp på regeringsnivå. Inte fanns det några lagar och stöd för oss i det fallet överhuvudtaget. Här har vi stöd i EU-direktiven. Det är fråga om förmåga att politiskt förhandla. Skall vi stöd åt landskapsstyrelsen eller skall vi säga, att nej, lägg er, gör ingenting, för ni klarar inte av det! Är det den politiska majoritetens åsikt i lagtinget, så säg det då till de åländska konsumenterna, att så här kommer det att bli i fortsättningen! Jag tror inte att majoriteten i Ålands lagting tycker så. Vi får se och jag hoppas att det görs ett klämförslag i spörsmålet så kanske vi får se åsiktsriktningarna. Man skulle hoppas att lagtinget kunde enas i den här frågan eller att lantrådet eller vicelantrådet skulle inträda i salen och säga att det här skall vi ordna från landskapsstyrelsens sida. Jag tror att detta är ett sådant ärende som lantrådet och vicelantrådet tillsammans borde fara och diskutera om med svenska regeringen. Det är på den nivån och jag tror också att de skulle lyckas med det. Det skulle inte hindra att det också tog riksdagsmannen med sig. Jag tror inte att det är till nackdel att också ha finska regeringen med sig, precis som i sjömansskattefrågan, att man har ett ömsesidigt politiskt utbyte. Det går att lösa politiska knutar om man vill det, men vill man luta sig till tjänstemannautredningar , så skulle aldrig Åland ha vunnit någonting. Det tror jag tidigare lantråd som Ragnar Erlandsson och Roger Jansson säkert kan intyga. Inte har man kommit någon vart med sådant! Nog är de politiska kunskaperna, den  politiska fingertoppskänslan som gäller. Till den delen är det svar landskapsstyrelsen levererar ingen lysande stjärna på den elektriska himlen. Tvärtom är den ganska mörk. Det behövs mera vind i seglen.

 

Jag tror att frågan behöver bordläggas för diskussion om fortsättningen och hanteringen av den i de politiska grupperingarna och föreslår att ärendet bordläggs till onsdagen den 17 april. Jag tror inte att man skall blanda ihop de tidigare elleveranserna och de avtal som finns, som ltl J-E Mattsson var inne på. Det har överhuvudtaget inte att göra med dessa tariffer och avgifter.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Efter vtm Häggbloms kraftfulla utfall mot min person i den här frågan tycker jag att det känns lite märkligt att blanda ihop min person med landskapsstyrelsens agerande och mitt understöd för spörsmålsställaren Roger Janssons förhoppning om att en förhandling med svenska regeringen skulle ge resultat. Jag hade exakt samma syn, medan vtm Häggblom inte har uppfattat det, utan började anklaga mig för att vilja ha kvar en onödig avgift, som jag har sagt både från talarstolen och från min plats. Det är rätt märkligt. Det måste finnas något annat syfte med att misstänkliggöra min person i den här frågan.

 

Att blanda ihop saker och ting som vtm Häggblom gör att detta inte har någonting att göra med en stamnätsavgift eller inte är märkligt. Det är just det det har! Det är däri problematiken ligger att vi finns där vi finns i ett nät. Man måste inse vad verkligheten är. Före det kan man inte få upp ögonen. Vad en kläm skulle leda till vet inte jag (Från salen, ltl Wiklöf: man kan hoppas) Man kan naturligtvis hoppas, men tror ni att Sveriges regering skulle lyssna på en kläm från Ålands lagting!

 

Vtm Häggblom, replik:

Fru talman!

Jag tror att det är av väsentlig betydelse om ett parlament i det nordiska samfundet ger sitt uttryck och är enhälligt i någonting. Jag har ingenting emot om en liberal eller en center kommer med förslag till kläm. Jag tror att det skulle vara en styrka för landskapsstyrelsen när man förhandlar i frågan. Det visar också kraften bakom landskapets strävanden. Det har tidigare varit en samsyn i den här frågan.

 

Med stamnätsavgift avsåg jag att för att utnyttja ett stamnät – uppenbarligen pratar vi förbi vandra – är alla skyldiga att betala en avgift för att utnyttja ett stamnät för den ström som levereras inom själva nätet, precis som Ålands Kraftnät också debiterar i dag de olika leverantörerna på Åland till den delen. Uppenbarligen blandar man in den extra pålagan som vi har begärt att få bort. Uppenbarligen pratar ltl J-E Mattsson och jag om varandra. Vem som definitionsmässigt har rätt eller fel vill jag inte uttala mig om, men jag är ute efter att vi borde vara eniga om att vi diskuterar att den s.k. tariffen som felaktigt påförs oss skall bort och till den delen hoppas jag att vi pratar samma språk och inte diskuterar olika belopp till den delen.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

När det gäller samsyn vill jag verkligen understryka att om målsättningen är att nå en samsyn över vad vi vill och uttrycka detta i en kläm, så har jag absolut inte någonting emot den, men ändamålet med en kläm i den här frågan om det finns en fullständig samsyn kan jag ändå inte se vad skulle betyda annat än ett lagtingsmanifest då. Det är bara två av landskapsstyrelseledamöterna här, men jag utgår från att de kommer att meddela övriga, såväl som övriga lagtingsgruppers medlemmar som saknas, så att de vet vad den här diskussionen har innehållit. Men när det gäller att kunna identifiera vad det är vi vill ha bort så kvarstår tydligen fortfarande något delade åsikter om vad det verkligen är och grunderna varför den finns där och möjligheten att få bort den borde också redas ut. Som sagt finns det ett elbolag på Åland i dag som har full kontroll över elmarknaden med särredovisning och allt annat det innebär, nämligen Ålands Elandelslag. Det var glädjande att debatten började med att klargöra vad Ålands Elandelslag har åstadkommit, också i informationssyfte.

 

Vtm Häggblom, replik:

Fru talman!

Beträffande det senaste tror jag att Ålands Elandelslag inte har någonting med denna fråga att göra överhuvudtaget. Då är vi helt på fel bog. Det är inte det vi diskuterar. Det kan finnas många olika slags bolag och den diskussionen måste komma in på grund av några andra engagemang förutom landskapsstyrelsens engagemang. Visst har det betydelse om lagtinget enhälligt ställer sig bakom landskapsstyrelsen när det gäller att jobba med dessa frågor efter ett visst givet direktiv som lagtinget ger. Då tror jag faktiskt att Sveriges regering är lyhörda också för sina grannar. Man är också lyhörda för många länder som ligger mycket längre bort, så till den delen tror jag att vi pratar samma språk. Sverige har faktiskt ett ansvar gentemot Åland sedan gammalt. När man påpekar detta politiskt för Sverige är de också villiga att uppfylla det. Men det nås aldrig om man inte för upp det på högsta politiska nivå. Det är då först man förstår det. Samma sak var det med sjömansskattefrågan. Den löstes inte förrän den fördes upp på högsta nivå och därför bör man också i det här fallet diskutera med statsministern och finansminstern, som är de som avgör frågan och ingen annan.

 

Ltl Wiklöf:

Fru talman!

Jag tycker att mycket av det som centerns ltl J-E Mattssons har sagt ändå tämligen väl rimmar med de uppfattningar som flera av spörsmålsställarna i grunden har. Det enda man synes diskutera och debattera egentligen är vad pålagan skall benämnas och varifrån den emanerar. Visst är det så! Jag tror definitivt att det inte är något större problem att komma överens om att hitta grunden för den. Det är också glädjande när ltl J-E Mattsson rent ut säger att han också vill ha bort denna pålaga som i sak varande onödig. Då bekymrar det lite granna när landskapsstyrelsen i sitt svar på spörsmålet på något sätt använder en metodik som i sak egentligen cementerar den uppfattning man har, att man inte kan få annat till stånd än någon form av reduktion av pålagan, inte att få bort den. Det är det som jag har förstått av diskussionen att är s.a.s. den verkliga vändningen i sammanhanget. Våra gemensamma strävanden borde ta sikte på att denna pålaga skall bort och jag är fullkomligt övertygad om att den 17 när debatten fortsätter, till vilket jag lämnar mitt stöd om bordläggning, så kommer man att finna en gemensam kläm som faktiskt kan resultera i att landskapsstyrelsen reser över till de höga vederbörande herrar det här berör och vi får en uppflyttning av ärendet från tjänstemannanivån till den nivå där det de facto hör hemma. Jag tror att vi kan lösa det så att avgiften är noll och inte så att den i bästa fall, som landskapsstyrelsen hittills har hävdat, uteslutande kan bli en liten reduktion.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Tack för de värmande orden till ltl Wiklöf! Det var intressant att höra att vi har en viss samsyn redan här i inledningen. Jag tror att frågan om elmarknaden för Åland är ganska färsk, så jag kan också tycka att en bordläggning till den 17 skulle vara positiv, så jag kan vässa min argumentation lite mera. Jag kan i och för sig frågan väldigt bra efter att ha varit delaktig i handeln med el under en relativt lång tid, längre än de flesta.

 

Jag stöder också bordläggningstiden och vi återkommer när det gäller möjligheterna till samsyn i denna fråga onsdagen den 17.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har vtm Häggblom, understödd av ltl Wiklöf, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 17.4. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 17.4. På talarlistan finns ännu ltl Roger Jansson, som bereds tillfälle att yttra sig.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!  

Denna gång blir det mycket kort. Jag är glad för att vi kunde bordlägga ärendet på det här sättet och kanske debatten ändå har tydliggjort problematiken nu. Tillfälligt har landskapsstyrelsen varit inne för att man skulle nöja sig med ungefär hälften i prisreduktion av den uppemot 5 miljoner mark som vi konsumenter betalar onödigt mycket för denna kostnad som vi inte skall ha på oss. Det är ungefär 7-8 procent av elpriset. Landskapsstyrelsen har varit beredd att gå med på en kompromiss plötsligt efter att man för en ganska kort tid sedan i brev till svenska regeringen vidhöll den tidigare ståndpunkten, så det var en överraskande vändning och nu tycker jag att vi i diskussionen har klargjort att antagligen kan vi närma oss 100 procents prisreduktion, men möjligen måste vi betala någonting i alla fall för regionalledningen mellan Senneby och det svenska stamnätet. Möjligen måste vi också betala en engångskostnad för en transformator för att transformera ner kraften. Jag tycker att möjligheterna nu att komma överens har klart förbättrats i och med diskussionen här och jag hoppas att vi fram till den 17 skall kunna hitta en gemensam lösning där vi stöder landskapsstyrelsen, där det åländska självstyrelseparlamentet klart visar sin vilja när landskapsstyrelsen skall förhandla med den svenska regeringen. Jag har verkligt goda förhoppningar om att den här orättvisan, åtminstone till 95 procent skall korrigeras. Det borde vara 100 procent eller egentligen är det 100 procent, men sedan kan man få någon tilläggskostnad för att genomföra lösningen, men egentligen är det 100 procents reduktion vi måste vara ute efter.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Den konsensusvilja som tydligen finns utspridd (Från salen, ltl Wiklöf: mycket bred) ”mycket bred”, så känner jag en viss förtröstan till den 17, men hur upplägget och funderingarna kring det skall se ut kanske man borde fundera över. När det gäller förhandlingar på den här nivån är det ett ganska känsligt kapitel. Vi kan inte gå ut här och börja säga att vi skall lagstifta si eller så, vi skall använda oss av argument som EU-lagstiftning, utan det gäller att gå väldigt smidigt fram. Innehållet i spörsmålet hade ursprungligt inte den ”karaktären”.

 

TALMANNEN: Ärendet bordläggs till onsdagen den 17 april.

 

TALMANNEN: Ärendet bordläggs till plenum den 17 april.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 12:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Jörgen Strands m.fl. spörsmål om förmåner i statsbeskattningen. (S nr 9/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion och därefter antecknas svaret till kännedom. Under diskussionen i ärendet kan väckas förslag om hemställan till landskapsstyrelsen. Förslaget skall samtidigt skriftligen överlämnas till talmannen. Har förslag till hemställan väckts bordläggs ärendet efter avslutad överläggning till en avgörande behandling vid ett plenum tidigast följande dag. Under överläggningen i ärendet kan det bordläggas första gången på begäran av två ledamöter och därefter en gång om lagtinget så beslutar. Diskussion.

 

 

Landskapsstyrelseledamoten Ritva Sarin Grufberg:

Fru talman!

I spörsmålet av ltl Jörgen Strand m.fl. har man frågat landskapsstyrelsen på vilket aktivt sätt landskapsstyrelsen inför regeringens beslut har försäkrat sig om att de åländska skärgårdskommunerna skall ges samma förmåner i statsbeskattningen för att främja företagandet och inflyttningen som nu ges i riket för Åbolands del från den 1 januari 2003. Jag har svarat skriftligt på spörsmålet och frågeställningen gäller ett beslut som har fattats i riket i samband med att man har beslutat om budgetramarna. Det beslutet fattades den 13.3.2003. Beslutet innebar att man i statsbudgeten har inkluderat fem skärgårdskommuner, bl.a. de åboländska, i ett treårigt försök som skulle innebära att arbetsgivarnas socialskyddsavgifter skulle avlyftas för vissa företag: företag som inte var lantbruk, inte fiskodlingar, inte transportföretag.

 

Bakgrunden till beslutet har varit en beredning inom inrikesministeriet där man har tittat på möjligheterna att förbättra för vissa kommuner i norra Lappland. Man har varit inne för att göra ett försök liknande det som har gjorts i norra Sverige och i Norge.

 

Försöket har, som sagt, kommit att omfatta vissa skärgårdskommuner, som har tagits med i ett väldigt sent stadium i samband med att regeringen fattade beslut om budgetramarna.

 

Socialskyddavgifterna som skall avlyftas i och med försöket handlar om 2,95 till 6,05 procent och om man för de åländska skärgårdskommunerna skulle göra motsvarande skulle det innebära att det i stort sett rör sig om en avgift på 2,95 procent.  Skulle man inkludera de åländska kommunerna skulle en mycket schematisk bedömning ge vid handen att det skulle röra sig om ca 80.000 euro. Det är ungefär 40 procent av de socialskyddsavgifter som erläggs.

 

Socialskyddavgifterna är avgifter av skattenatur och hör till rikets behörighet. Det har varit flera ministerier inblandade under resans gång.

 

När det gäller Ålands och landskapsstyrelsens involvering i beredningen har det hela startat som en tjänstemannaberedning och vi har inte involverats aktivt i den. Däremot har vi haft kontakter under hand för att följa med utvecklingen och det har också varit kontakter under hand även på politisk nivå.

 

När det gäller beslutet och fortsättningen av beslutet tillkom det, som sagt, i samband med att regeringen tog beslut om anslagsramarna i statsbudgeten. Det här skall beredas ytterligare och det är då fråga om att bl.a. bereda budgetlagar i samband med detta och naturligtvis en budgetproposition. Ett förslag till budgetproposition avses att komma under sommaren och vi skall på Åland också beredas tillfälle att ha synpunkter på den.

 

Men detta är, precis som spörsmålsställarna säger, ett angeläget beslut även för Ålands del och jag kan säga att vi är mycket angelägna om att arbeta för, även om detta är rikets behörighet, att göra framställningar och att aktivt delta i förhandlingarna när det gäller Ålands deltagande. Sådana kontakter pågår och vi kommer också att se över andra möjligheter till stöd med regionalpolitisk verkan.

 

Hela försöket är de facto avsett att finansieras med att socialskyddavgifterna över hela riket höjs med 0,014 procentenheter och troligtvis skulle ett intagande av även Ålands skärgårdskommuner kunna ingå inom den ramen.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

Det är väldigt roligt att höra att landskapsstyrelsen har en ambition att rättmätigt tillskansa även åländska skärgårdskommuner den förmån som nu ett antal åboländska kommuner de facto får; även uppe i norr vet vi att dessa åtgärder sätts in. Det är naturligtvis inga stora summor det handlar om i sak, men visst är det här också en faktor som kan påverka näringslivets konkurrensförhållanden, särskilt när det gäller två så jämbördiga områden som skärgårdar i Åboland och på Åland. Det som förvånar mig väldigt mycket är ändå att landskapsstyrelsen synbarligen inte kände till någonting om de förhandlingar eller diskussioner som fördes i regeringskretsen. Det har jag väldigt svårt att förstå, särskilt kanske i belysning av de allt förbättrade relationer som har antytts från landskapsstyrelsens sida gentemot regeringskretsen och kanske måhända också riksdagen i Helsingfors. Det här har varit en väldigt central fråga, såsom vi har fokuserat kring skärgårdens existensmöjligheter och möjligheter att förbättra sina villkor. Jag tillhör dem som tror att näringslivet måste få förbättrade förutsättningar i skärgården för att det skall bli en utveckling och avfolkningstrenden skall brytas.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg, replik:

Fru talman!

Ltl Wiklöf och jag är helt överens och vi har samma målsättning. Det behöver finnas större och bättre förutsättningar för skärgården och skärgårdsbefolkningen. Hade vi från landskapsstyrelsen suttit med i den finländska regeringens budgetdiskussioner hade det här varit betydligt lättare. Nu gör vi inte det. Vi har i och för sig sett Skärgårdsdelegationens ordförande, tillika försvarsministern och det utspel som var i februari i tidningen. Men därmed var det inte sagt att det här skulle bli någonting som förverkligades inom budgetramarna.

 

Ltl Strand: Fru talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 10.4.

 

Ltl Wiklöf: Fru talman! Jag ber att få understöda bordläggningsförslaget och tiden.

 

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Strand, understödd av ltl Wiklöf, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 10.4. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 10.4.

 

Föredras för remiss ärende nr 13:

 

Vtm Bert Häggbloms m.fl. hemställningsmotion angående utredning om utträde ur EU. (HM nr 28/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Diskussion.

 

Vtm Häggblom: Fru talman! Med beaktande av ingen av landskapsstyrelsen är här och jag skulle vilja efterhöra deras synpunkter föreslår jag att ärendet bordläggs till plenum den 22 april detta år.

 

Ltl Sundman: Fru talman! Jag understöder vtm Häggbloms förslag om bordläggning och bordläggningstiden.

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 22.4 har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 22.4.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 14:

 

Ltl Lasse Wiklöfs m.fl. hemställningsmotion angående en åländsk kommunreform. (HM nr 18/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion

 

Llt Wiklöf: Fru talman! Jag är medveten om att flera vill delta i den här diskussionen och eftersom de inte har möjlighet utan sett sig tvungna att gå på andra möten skulle jag önska att det vore möjligt att bordlägga detta ärende till den 24 april.

 

Ltl Sundman: Fru talman! Jag understöder ltl Wiklöfs förslag om bordläggning och bordläggningstiden.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 24.4 har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 24.4.

 

 

Antecknas till kännedom att till lagtinget överlämnats:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående ändring av landskapslagen om miljöskydd och miljötillstånd. (FR nr 18/2001-2002).

 

Ärendet kommer att upptas till behandling onsdagen den 10.4.

 

Lagtingets nästa plenum hålls måndagen den 8.4. kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 17.38).