Plenum den 4 juni 2014 kl. 13:00
Protokoll
-
1 Privatisering av avbytarservicen
Landskapsregeringens lagförslag (LF 14/2013-2014)
Social- och miljöutskottets betänkande (SMU 7/2013-2014)
Landskapsregeringens lagförslag (LF 10/2013-2014)
Självstyrelsepolitiska nämndens betänkande (SJPN 2/2013-2014)
Landskapsregeringens redogörelse (RS 3/2013-2014)
Plenum börjar
Namnupprop. 26 ledamöter närvarande.
Lagtingsledamoten Christian Beijar anhåller om ledighet från dagens plenum på grund av sjukdom. Beviljas.
Remiss
1 Privatisering av avbytarservicen
Landskapsregeringens lagförslag (LF 14/2013-2014)
Enligt arbetsordningens 44 § beslutar lagtinget på förslag av talmannen till vilket utskott ett ärende ska remitteras. Beslutet fattas efter avslutad diskussion. Talmannens förslag är att ärendet remitteras till finans- och näringsutskottet.
Diskussion.
Minister Fredrik Karlström
Ursäkta, fru talman! Jag kommer från Vårdö, hälsningar därifrån. Jag ska andas lite bara.
Fru talman! Jag är glad att äntligen få presentera ett lagförslag som varit på gång under en väldigt lång tid. Vägen hit har inte varit enkel och spikrak utan en hel del gropar och kurvor har passerats innan vi kommit där vi är idag.
Resultatet som nu ligger på lagtingets bord är ett förslag som verkligen transformerats under årens lopp och nu kommer kunna bli ett föredöme för andra länder som värnar om sina djurproducenter på ett modernt, effektivt och flexibelt sätt.
Förslaget i korthet utgår från att avbytarservicen ska privatiseras, dvs. inte utförs med landskapsanställd personal i framtiden, däremot kommer fortsättningsvis landskapsregeringen till en stor del att finansiera kostnaderna som djurproducenterna har för sitt behov av avbytartjänster vid ledighet och vikariehjälp.
Avbytarservicen har debatterats och diskuterats mycket under de senaste två decennierna och flera lagändringar av systemet har gjorts sedan EU-inträdet 1995. Senaste ändringarna i lagen gjordes 2010. Nu lägger vi den sista pusselbiten i vad som varit på gång under många år, nämligen att överföra ansvaret gällande ledighet och vikariehjälp till lantbrukaren själv, samtidigt som vi inför ett stödsystem i lag, för att kompensera de utgifter som brukaren har för att ersätta sig själv.
Förslaget ligger i linje med det beslut som lagtinget tog i omställningsbudgeten i juni 2012, men liggande förslag är betydligt bättre för producenterna än vad lagtinget satte ramarna för avdelningen att jobba vidare med.
Jag läser vad som stod i det beslut som lagtinget tog i juni 2012. ”Landskapsregeringen anger i budgetförslaget att utgifterna för avbytarservicen år 2015 bedöms minska till sammanlagt 200 000 euro genom en ändring av lagstiftningen, så att landskapet ansvar omfattar endast vikariehjälpen vid akuta olycks- av sjukdomsfall. Mjölkproduktionen prioriteras. Det innebar att en övergång till ett avbytarsystem i privat regi genomförs från och med år 2015.
Utskottet stöder detta och uppmanar landskapsregeringen att klargöra det tänkta avbytarsystemets samt det tänkta investeringsstödssystemets inverkan på livsmedelsindustrin och dess producenter. I syfte att möjliggöra en omställning bör landskapsregeringen medverka till att riskkapital finns att tillgå.” Det var vad lagtinget beslutade i juni 2012.
Utifrån det här har näringsavdelningen och jag själv utarbetat fram flera förslag de senaste åren för att på bästa sätt säkerställa ett väl fungerande avbytarsystem som fyller brukarnas och näringens behov utgående ifrån de resurser avdelningen blev tilldelade av finansavdelningen. Det har inte varit enkelt och, som sagt, många turer har det blivit och vi har omarbetat förslaget flera gånger.
Det som nu ligger på lagtingets bord har även det omarbetats väldigt mycket efter den remissrunda lagförslaget var ute på i april tidigare i vår.
Många svar inkom ifrån många berörda parter och regeringen har lyssnat på vad näringen, branschen och hela livsmedelsklustret har sagt. Det har resulterat i att regeringen och dess stödpartier har enats om att tillföra ytterligare medel i kommande budgetbehandling. Allt för att på bästa sätt skapa ett modernt och flexibelt system för brukarna som även ger långsiktiga verksamhetsförutsättningar utan stora variationer och osäkerheter i framtiden.
För att förklara förändringarna i nuvarande förslag mot det som gick ut på remiss, vilket var skapat utifrån den ram vi hade, tänkte jag först kort berätta om det förslaget som vi skickade på remiss i april och sedan om ändringarna i nu liggande förslag.
Det ”mjuklandningsförslag” som gick ut på remiss i april gick i princip ut på att vi hade förändrat målsättningarna som fanns från lagtingets budgetskrivning 2012. Vi införde också rätt till vikariehjälp för ledighet. Man har inte bara rätt till hjälp vid olycks- och sjukdomsfall. Det var den största förändringen i det första remissförslaget.
Det gick ut på att mjölkgårdar skulle få rätt till 30 dagars ledighet och 15 dagar för övriga djurproducenter. Sedan var det en fallande skala av delfinansieringen från 80 procent år ett till 45 procent år åtta. Tanken var sedan att lagen inte längre skulle finnas efter år åtta.
Normkostnad som vi föreslogs ersätta företagarna med var 30 euro för avbytarföretag och 15 euro för timanställda. Vi skulle också ersätta 8 timmar för mjölkgårdar och 5 timmar för övriga djurproducenter.
Vikariehjälp vid sjuk- och olycksfall skulle ersättas upp till 30 dagar med 50 procent. Detta gick ut på remiss i april.
Det förslaget har vi som sagt reviderat väldigt mycket. Det förslaget som nu ligger på ert bord har förändrats väsentligt, i korthet är skillnaderna dessa:
Den fallande skalan på delfinansieringen, alltså från 80-45 procent under åtta år, har vi tagit bort. Det finns inget slutdatum när den här lagen upphör. Den gäller så länge det här lagtinget väljer att den ska gälla.
Nu gäller 80 procent delfinansiering av kostnaderna från 1.1.2015 om lagtinget så beslutar och det är ingen tidsbegränsning på lagen.
Normkostnad som de 80 procenten baserar sig på, för både avbytarföretag och timanställda, så det som vi ändrade i det här förslaget är att vi ökade timanställningsbeloppet från 15 till 16 euro.
Vi ersätter 10 timmar, istället för 8 timmar per dag för mjölkgårdarna vilket är en stor förändring. Det betyder 60 timmar till per år där vi är med och delfinansierar 80 procent av. Vi behåller 5 timmar per dag för övriga djurproducenter.
Fler gårdar är aktuella i det liggande förslaget jämfört med det som gick ut på remiss eftersom vi har sänkt djurenheterna för får. För att ha rätt till avbytare så ska man vara heltidssysselsatt jordbrukare inom det här området. Det är en skillnad också från nuvarande lag. Vi har riktat in oss på heltidslantbrukare.
Vi utökar stödet för vikariehjälp vid sjukskrivningar och olika vårdledigheter betydligt. Vi föreslår nu att kostnaderna ersätts till 50 procent under 300 dagar istället för 30 dagar. Vi höjer även beloppet från 90 euro per dag de 30 första dagarna till 120 euro per dag. Det beror på att om man råkar ut för ett akut sjukdomsfall så är det svårare och då kanske det är lite mera komplicerat att få fram en avbytare med en gång och sålunda är kostnaden lite högre. När det gäller längre sjukskrivningar så ersätts resterande 270 dagar med 64 euro per dag eller moder- eller faderskapsledighet.
Med detta förslag förbättrar, moderniserar och effektiviserar vi avbytarsystemet oerhört mycket jämför med det som lagtinget fastslog 2012. Det är även betydligt mer flexibelt för lantbrukaren när han/hon själv kan välja när ledigheten önskas utan att behöva ansöka om ledigheten till näringsavdelningen. Man har rätt till sina dagar, man har rätt till sina timmar och man använder dem när man så önskar. Mot uppvisade kostnader får man 80 procent ersatt från landskapet.
Omställningen inom lantbruket har pågått redan under många år. Idag är privata avbytarlösningar betydligt mer vanligt förekommande på mjölkgårdarna än landskapsanställda avbytare, faktum är att över 70 procent redan använder egna anställda, familjemedlemmar eller avbytarföretag och 30 procent använder landskapets avbytare. På näringsavdelningen har vi för närvarande åtta avbytare på tillsvidareavtal men på grund av olika orsaker är endast fyra personer i tjänst. Det är en ganska liten enhet.
Gällande ekonomin både för djurproducenten och landskapet kan vi konstatera att det för brukaren inte är en så väldigt stor skillnad eftersom man redan idag betalar en avgift för sin avbytarservice. Beroende lite på situation och gård varierar den avgiften mellan 12-16 procent av kostnaderna och i det system som vi föreslår står landskapet för 80 procent av kostnaderna. Ja, det blir lite dyrare att använda den här tjänsten jämfört med idag, men det blir också mer flexibelt. Vissa gårdar får fler timmar som de kan använda och man kan anpassa sig efter det system som nu förhoppningsvis kommer att börja gälla.
För landskapets del går det inte att säga exakt på förhand vad systemet kommer att kosta, sålunda kommer förslaget i budgeten att vara ett förslagsanslag. Orsaken till det är beroende på hur lantbrukaren väljer att arrangera sitt eget avbytarsystem och med det kan kostnaden för landskapet variera.
Väljer lantbrukaren ett avbytarföretag är det lite dyrare för landskapet och väljer man att anställa någon blir det billigare. Sedan är det givetvis omöjligt att på förhand bedöma exakt hur sjuk- och vårdledigheter kommer utfalla. Det är omöjligt att veta, vi vet att dessa ledigheter har legat mellan 800-1 200 timmar så i genomsnitt de senaste åren har det varit ungefär 1 000 timmar. Förhoppningsvis kommer det här avbytarsystemet att användas, det kommer också förhoppningsvis att leda till att lantbrukarna håller sig friska eftersom man också har möjlighet att vara ledig och det är ett led i att bli mindre sjuka och inte behöva utnyttja vikariesystemet mer än absolut nödvändigt. Vi vill att människor ska vara friska så mycket som möjligt förstås. Det här systemet kan man anpassa efter sin egen situation och sin egen gård och gårdarna är väldigt olika. Det är väldigt svårt att hitta ett system som skulle fungera för alla olika djurproducenter och gårdar på Åland.
Orsaken till varför vi väljer att gör på det här viset är för att det ska vara så flexibelt som möjligt ur brukarens perspektiv och alla gårdar har olika behov beroende på hur gårdarna är uppbyggda. Alternativet att bara finansiera timanställda skulle givetvis vara billigare för landskapet men mindre flexibelt för brukaren.
Regeringen ser även väldigt positivt på att ytterligare avbytarföretag startas upp och att med den här lagen kunna stimulera fler företag på landsbygden.
Gällande arbetsgivaransvaret som landskapsregeringen har så kommer vi att hantera vår avbytarpersonal enligt gällande principer. I första hand kommer vi att erbjuda omplacering till ett arbete som motsvarar arbetet enligt arbetsavtalet eller ett annat arbete som motsvarar hans/hennes utbildning, yrkesskicklighet eller erfarenhet. Om det inte finns något annat arbete att omplacera arbetstagaren till kan personen sägas upp med iakttagande av uppsägningstid som givetvis är beroende på anställningsförhållandets längd. Vi kommer också att följa den personalförsörjningsplan som fastslogs 2009. Eftersom det 2012 beslutades av lagtinget att privatiseringen skulle genomföras 2015 så kommer den här lagen inte som någon överraskning för någon. Det här är inte kunskap som kommer oförhappandes.
Personligen är jag övertygad att våra duktiga avbytare kommer att fortsätta sitt arbete under andra förutsättningar, som anställd av en eller flera lantbruksföretag eller som privata avbytarföretagare. Med den här lagen skapar vi ett system som ger förutsättningar för en bransch att växa och utvecklas ytterligare, alltså avbytarbranschen.
Landskapsregeringen kommer även under resten av 2014, i samarbete med näringen och branschorganisationen samt hushållningssällskapet, att lägga resurser på att utarbeta lättillgängliga system för förmedling av avbytartjänster, både för ledighet och för vikariehjälp, för att göra övergången till det nya systemet under 2015 så smidig som möjligt.
Fru talman! Med de orden så ber jag om ursäkt för att jag var lite sen. Jag får skylla på Töftöfärjan. Härmed lämnar jag över lagen till lagtinget.
Ltl Mats Perämaa, replik
Fru talman! Det här är en intressant politisk metod. Då landskapsregeringen presenterar lagframställningar så jämför man det förslag som läggs fram här med tidigare remissförslag istället för att jämföra med den verklighet som man har i stöd av gällande lagstiftning. Vi märkte att det var samma metod i samband med diskussionen om LBU-programmet. Först lade man fram ett förslag om att dra ner väldigt mycket och sedan kom det till slut ett förslag som höjde upp det något från den nivån och så försökte man marknadsföra det som någonting bra. Det rimliga är ändå att vi jämför med de stödnivåer vi har idag och inte med några gamla förslag som har lagts tidigare.
Sedan till en viktig fråga. Finansiellt understöd ska kunna ges i framtiden till avbytarföretagare. Allra först står det här att det ska kunna ges till avbytarorganisationer. Vad är en avbytarorganisation? Är det ett företag eller är det någonting annat?
Minister Fredrik Karlström, replik
Fru talman! Jag tycker inte att det är fel att jämföra det förslag som gick ut på remiss med det förslag som nu ligger på lagtingets bord. Jag tycker att det är ett sätt att visa att vi har lyssnat på vad näringen och brukarna själva behöver. Ska vi vara ärliga så det som vi hade att utgå ifrån, vad lagtinget sade 2012, både gällande LBU, budgeten och avbytarsystemet, så skulle det enbart gälla akut-, sjuk- och vikarieersättning. Det är egentligen detta som vi borde jämföra den här lagen mot, inte nuvarande lag.
Avbytarorganisation, privat avbrytarföretag eller anställda, man kan finansiera alla dessa med den här lagen. En avbytarorganisation är t.ex. en civil part som hushållningssällskapet eller någon annan sådan som vill arrangera ett system för olika avbytare. Vi ser att behovet ligger på avbytarföretag och också att man kan finansiera egna privatanställda som man har anställda i sitt företag.
Ltl Mats Perämaa, replik
Fru talman! Det var intressant att hushållningssällskapet nämndes i samband med detta. I den här framställningen nämns just avbytarorganisationer som alternativ ett. Det är den rangordningen.
Tidigare gick vi in för att privatisera, som det kallades, försöksverksamheten. Hushållningssällskapet fick via avtal, ett långt sådant, sköta motsvarande verksamhet som landskapet hade haft ansvar för tidigare. Det här kan man väl kalla privatisering i viss mån. Samtidigt binder man upp samhällsmedlen på ett väldigt tryggt sätt. Jag ber utskottet att titta på den saken, om den här delen verkligen är en privatisering.
Omställningsbudgeten lades till den här delen på förslag av minister Fredrik Karlström. Majoriteten omfattade förslagen, inte oppositionen i den situationen 2012. Men att hänvisa till det nu, och säga att nu är vi tvungna att göra såsom vi tidigare föreslog, det känns inte riktigt politiskt hedersamt.
Minister Fredrik Karlström, replik
Fru talman! Gällande avbytarorganisationer så finns det inte någon prioritetsordning, att det ska skötas av någon organisation eller prioritetsordning mellan privat avbytare och anställda. Avbytarstödet är inte något stöd till jordbrukarna egentligen. Avbytarstödet är ett stöd att finansierar avbytaren. Det är inget ekonomiskt stöd för att få pengar till jordbruket. Det är sätt att vi vill säkerställa att jordbrukaren orkar jobba länge och många år framöver och sålunda måste vi se till att pengarna används till den avbytaren som brukaren väljer.
Det ärliga eller det oärliga i att jämföra med omställningsbudgeten så det är ett faktum att vi hade en ram från näringsavdelningen som fastslogs från finansministern och som klubbades här i lagtinget. Det är den ramen som vi har jobbat utgående ifrån både i LBU och i avbytarsystemet.
Nu har vi gjort ett nytt förslag. Jag tycker att vi ska titta på det här förslaget istället för att titta tillbaka.
Talmannen
Tiden är ute! Replikskiftet är avslutat.
Ltl Tony Asumaa, replik
Tack, fru talman! Tack näringsministern Karlström för ett engagerat och uttömmande anförande. Kanske det också skulle vara skäl att påminna om att det vi nu behandlar är landskapslag om avbytarstöd. Det är väl det som ligger på bordet och inte lagen om privatisering av avbytarservicen.
Som nämndes tidigare av ministern så är den offentliga finansieringen fortfarande 80 procent. Att kalla det här för privatisering av avbytarservicen kanske ger en något fel bild i vissa forum. Det är väl bra att påminna om vad vi egentligen behandlar här lagtinget idag.
Vad gäller det här stödet så är 80 procent offentligt. Jag vill påminna om att allt som jordbrukarna får in måste ändå räknas i totalen som inkomst för att man också ska kunna bedriva ett jordbruk som är lönsamt på sikt.
Minister Fredrik Karlström, replik
Fru talman! Faktum är att det här verkligen är en privatisering. De senaste decennierna har vi haft landskapsanställda avbytare som har jobbat när jordbrukarna skulle vara lediga. Man har med lagboken i sin hand kunnat komma till landskapsregeringen och säga att man har rätt att vara ledig si och så många dagar, beroende på hur många djurenheter man har och man ansökte om att få vara ledig ett visst antal dagar. Nu flyttar vi det ansvaret, från lagboken till avbytaren själv, och inför ett stöd. Det här är rätt väg att gå. Det är jordbruksföretagarens eget ansvar att ha ett system som fungerar på hans eller hennes gård istället för att ringa ett samtal till landskapsregeringen som ska se till att det finns ett system som passar för hans eller hennes gård. Det här är en privatisering på riktigt.
Ltl Tony Asumaa, replik
Tack, fru talman! Att det är privatisering kan man säkert också tycka. Vad det egentligen innebär är ju att landskapsregeringen köper bort ansvaret för att ha hand om det och istället betalar ersättning. Vi kan tvista om detta, men det som vi behandlar här handlar ändå om lagen om avbytarstöd.
Vad gäller avbytarservicen i sig så undrar jag om näringsministern har gjort någon omvärldsanalys? Vi måste ändå komma ihåg att hur väl eller hur dåligt det här är än ser ut så är det ändå marknaden där bönderna tävlar på som är gällande och konkurrensen där. Hur står det sig i konkurrensen t.ex. till fastlandet och deras avbytarservice?
Det är ju som att spela fotboll, det är onödigt att ge två mål framåt och sedan försöka reducera och ännu gå förbi med tre mål. Hur ser det ut i ljuset av det perspektivet? Hur bra är det här systemet om vi jämför med fastlandet?
Minister Fredrik Karlström, replik
Fru talman! Jag hävdar att det här systemet troligtvis kommer att bli bättre på sikt för de åländska jordbrukarna än vad systemet är Finland. Ser man till mängden pengar just nu så visst kostar avbrytarsystemet i Finland betydligt mycket mera. Det är stor skillnad i antalet djurgårdar i Finland och på Åland. I Finland är det ungefär 60-65 procent av gårdarna som är fokuserade på djurhållning. På Åland har vi 35 procent. Vi har alltså en mindre andel djurgårdar än vad man har i Finland. I Finland kostar det ungefär 200 miljoner euro. Räknar man om med koefficienten som vi brukar använda inom LBU när det gäller medel från EU som är 0,87 så skulle avbrytarsystemet kosta eller vara värt på Åland ungefär 1,7 miljoner euro. Det är inte riktigt så om man tittar på pengarna som går till jordbruket. Det finska systemet är väldigt dyrt administrativt. Väldigt mycket pengar går åt till att administrera ett ganska komplicerat system med kommunalanställda avbytare. Här går pengarna till gården direkt.
Talmannen
Tiden är ute! Replikskiftet är avslutat.
Ltl Brage Eklund, replik
Tack, fru talman! Minister Karlström nämnde här att ett enigt lagting tog beslutet om hur avbytarlagen skulle gå vidare förra gången. Jag vill påminna honom om att Ålands Framtid hade en reservation till detta och begärde en konsekvensanalys av följderna. Ålands Framtid var nog inte med i den enigheten.
När det gäller beräkningarna av djurenheter och hur man får stöd, hur kan det vara så här stora skillnader mellan det system som Åland har, det system som Finland har och det system som Åland hade tidigare? Man har klassat ner djurenheterna när det gäller köttdjur.
I programmet finns en tabell; avvanda tjurkalvar, 10 djurenheter, och andra avvanda ungnöt, 15 djur.
Talmannen
Tiden är ute!
Minister Fredrik Karlström, replik
Fru talman! Då uttryckte jag mig i så fall inte med full sanning om jag sade att Ålands Framtid också hade varit med och tagit det enhälliga beslutet. Däremot var det en majoritet av lagtinget som tog det här beslutet. Jag tycker att vi kan lämna den frågan och fokusera på andra viktiga frågor som ltl Eklund tog upp.
Vi har fokuserat det här arbetet på att titta på var behovet finns. Ja, behovet finns där man är fast årets alla 365 dagar, oftast morgon och kväll, och man kommer inte ifrån för att man bedriver den produktion man har. Då har vi huvudsakligen satt fokus på mjölkproduktionen som är den största behovstagaren av det här systemet. Samma behov av avbytare på övriga produktionsgrenar finns inte. Därför har vi försökt klassa det här i ett sådant system så att både pengarna räcker så långt som möjligt och att vi får ut mest nytta av de euro vi satsar.
Talmannen
Tiden är ute!
Ltl Brage Eklund, replik
Tack, fru talman! Jag fortsätter. När man på den finska sidan klassar djurenheter så har man bara benämningen fyra andra nötdjur. Här har man spjälkat upp det. Det har ställts frågor till mig, man undrar vad ”andra avvanda ungnöt” är för någonting. Jag undrar om minister Karlström själv vet vad det är?
När det gäller klassning av djurenheter så är det klart att man på något vis måste försöka få ner kostnaderna. Jag ska inte beskylla Karlström för det, utan det påbörjades egentligen före hans tid. Det är nog ett annat parti och ansvarig minister som lade fram den modellen. Men att det kan vara så vitt skilda bedömningar av djurenheter i Finland och på Åland är lite märkligt.
Minister Fredrik Karlström, replik
Fru talman! Jag ska ärligt talat säga att bedömningen mellan det finska systemet och det nuvarande systemet har jag inte tittat så mycket på eftersom vår bedömning i klassningen av djurenheterna bygger på den nuvarande åländska lagstiftningen. Jag har aldrig någon princip att det alltid ska vara lika som i Finland och att vi ska göra på samma sätt som man gör där. Jag har försökt titta på vad behoven är på Åland. De största behoven på Åland är att vi säkerställer avbytarservicen för dem som behöver den mest. Vi prioriterar mjölkgårdar. Det är en stor övervikt i prioriteringen på just mjölkgårdarna. De övriga har vi tagit med för att vi även vill värna om de djurproducenterna och de djuren. När vi titta på den här lagen så handlar det om 30 dagar, tio timmar per dag, för mjölkproducenter med över 18 djurenheter. Medan för de övriga handlar det om fem timmar per dag och 15 dagar, så det är en ganska liten del av den stora kakan.
Talmannen
Replikskiftet är avslutat.
Ltl Petri Carlsson, replik
Tack, fru talman! Det har sagts att landskapsregeringen inte lyssnar. Frågan är om landskapsregeringen istället lyssnar för mycket? Ministern sade att kostnadsbilden var lite oklar och svår att fastställa framöver. Svaret på den frågan får vi förstås senare.
Jag vill ändå ge en eloge till ministern och landskapsregeringen. Det viktiga är ju att vi konkurrensutsätter det här och att det blir en privatisering. Vi skapar möjligheter att låta företag och alla blommor blomma. Jag tycker att det är mycket bra jobbat.
Minister Fredrik Karlström, replik
Fru talman! Det är sant, det blir dyrare än vad majoriteten i lagtinget beslutade 2012. Vi har gjort en kostnadsuppskattning, en gaffel, beroende lite på utfallet, dvs. om man kommer att anställa mera personer privat eller om man kommer att köpa tjänsterna av avbrytarföretag. Säg att alla anställer privat, då kostar det här systemet ungefär 225 000 euro. Säg att alla köper tjänster av avbytarföretag, då kostar det här systemet ungefär 450 000 euro. Vår uppskattning, när vi ser hur det har fungerat de senaste åren, är att det troligtvis kommer att landa någonstans runt 335 000-350 000 euro de kommande åren. Vi vet också att gårdarna minskar kontinuerligt med strukturomvandlingen som sker och därför räknar vi med att summan kommer att minska de kommande åren.
Talmannen
Replikskiftet är avslutat.
Vtm Viveka Eriksson, replik
Talman! Ministern har ju tidigare uttalat en högt ställd målsättning om att det ska finnas 1 000 mjölkkor på Åland. Det är intressant att fundera om det här lagförslaget arbetar i den riktningen, att lagförslaget förstärker den målsättningen. Ska man nå den målsättningen så är det alldeles särskilt viktigt att bevara och trygga fortsättningen för små och medelstora familjegårdars verksamhet. Där är det allra mest sårbart och känsligt och där är det här behovet allra störst.
Det är lite svårt att läsa ur det här förslaget om ministern nu kan garantera att man har en fortsatt tryggad möjlighet att fortsätta i små och medelstora gårdar där man har djurhållning?
Minister Fredrik Karlström, replik
Fru talman! Det är en jättebra fråga. Jag är övertygad om att det här förslaget kommer att vara en del av att nå den målsättningen om 1 000 nya kor till på Åland. Vi ser redan vad som har skett de senaste åren. År 2012 var mjölkinvägningen ungefär 14 miljoner liter, år 2013 gick mjölkinvägningen upp till 15,4 miljoner liter och prognosen för 2014 är 16,5 miljoner liter mjölk. Målsättningen korrelerar, antalet kor och liter mjölk på Åland. Om ni läser lagen så har elva gårdar ökat sin besättning med totalt 170 kor. Det har kommit två nya gårdar till de senaste åren. Det finns gårdar som är i expansionsfas och vill bygga ut och expandera. Jag är inte alls orolig över det. Jag ser snarare möjligheterna med den här lagen och vad den ger. Lagen ger ett mer flexibelt system som kan anpassas bättre än nuvarande system utgående ifrån gårdarnas behov.
Vtm Viveka Eriksson, replik
Talman! Det är bra att det också tillkommer större gårdar och flera djur på gårdarna men man måste också se till att man värnar småskaligheten, medelsmå och små familjeföretag. Det är ändå de som är själva basen. Vår geografiska situation sätter gränserna på jordbruken. Min fråga blir igen: Kan ministern här garantera att det också finns förutsättningar för mindre enheter att fortsätta att känna trygghet, tillförsikt inför framtiden så att de vågar satsa på sin djurhållning och på sin mjölk- och köttproduktion? Kan ministern garantera att den här lagen också arbetar i den riktningen?
Minister Fredrik Karlström, replik
Fru talman! Den här lagen ger faktiskt förutsättningar att långsiktigt veta vad som gäller. Nu vet man att de kommande åren finansieras 80 procent av avbytarsystemet. Det finns inget slutdatum på den här lagen, den fortsätter och beloppet kommer inte heller att sjunka. Jag vet att det finns gårdar som förmodligen kommer att sluta av olika anledningar, vilket har skett under de senaste decennierna. Man kanske övergår till köttproduktion istället för mjölkproduktion, men det är ingenting konstigt i det. Det är en strukturomvandling som har skett under de senaste decennierna både på den svenska sidan, finska sidan och här. I början av det här året fanns det 40 gårdar, jag tror att det är 38 gårdar idag. Det sker en förändring och en förhandling. Det går inte heller att ha för små enheter för man måste få ekonomi i sin verksamhet. På Åland har vi egentligen inte några storskaliga mjölkgårdar, även om vi har några få gårdar som är lite större. Sett i ett större perspektiv så är de flesta gårdarna på Åland små.
Talmannen
Tiden är ute! Replikskiftet är avslutat.
Ltl Harry Jansson, replik
Tack, fru talman! Tack till minister Karlström för att vi har fått lagförslaget på bordet. Personligen tycker jag att ministern inte behöver ha så dåligt samvete för att vi nu avviker från den så omtalade, smått heliga omställningsbudgeten. Inte minst naturbruksskolans fortfarande tomma lokaler vittnar ju om att det är ett levande dokument. Vi gör de politiska bedömningar som vi gör från stund till annan, så det är ingenting som ministern behöver lägga på sitt samvete.
Det här är ett steg i rätt riktning vad gäller privatiseringen. Det är någonting som man naturligtvis välkomnar i stora led. Jag hoppas sannerligen, som tidigare replikskiften här redan antytt, att det finns en beredskap ute i omgivningen för att se till att det finns avbytare tillgängliga. Där hoppas jag att ministern är med och tar ett ansvar via sin avdelning. För det är en oerhört ny situation som många brukare ställs inför.
Minister Fredrik Karlström, replik
Fru talman! Till det första så vill jag säga att det egentligen inte har funnits någon annan väg för näringsavdelningen än att jobba utgående från de ramarna som lagtinget har fastslagit. Sålunda har vi arbetat fram dokument och hållit oss innanför ramarna på 200 000 euro som slogs fast. Det var också den nivån som gick ut i den här remissen. Jag personligen och avdelningen kunde inte ha gjort på något annat sätt än att finna oss i vad den lagstiftande församlingen på Åland har satt för ramar. Sedan har vi bearbetat det förslag som gick ut, vi har tagit till oss av svaren och vi har fört de politiska diskussionerna. Nu är det upp till lagtinget att behandla den här lagen, veta att det kommer att kosta mer än 200 000 euro och i nästa budget slå fast ramarna för det.
Ltl Harry Jansson, replik
Jag utgår ifrån att finans- och näringsutskottet mycket noggrant kommer att analysera konsekvenserna av förslaget. Det är ett steg i rätt riktning, men vi vet ändå att våra åländska producenter trots allt tävlar med kolleger i Finland som nog trots allt har avsevärt bättre verksamhetsförutsättningar från den 1 januari 2015, i synnerhet när det gäller kött- och fårproducenterna. Vi måste ju medge, även vi som sitter i regeringspartierna, att de får en kraftig försämring och det är ju det som vi trots allt måste hantera. Det är bättre än vad vi diskuterade för ett par år sedan, men det är en försämring jämfört med det som idag gäller.
Inser ministern, efter att nu ha jobbat med det här ett antal år, varför man i Finland har den här typen av social förmån kopplat till social- och hälsovårdsministeriet? Och varför det inte i första hand, som här hos oss, är en näringspolitisk fråga?
Minister Fredrik Karlström, replik
Kort svar på den sista frågan: Ja, jag förstår hur de resonerar i Finland, däremot så tror jag att de kommer att ändra sitt system de kommande åren. Jag tror att de kommer att titta på hur vi har gjort här.
Däremot vill jag ta avstånd ifrån att det skulle vara betydligt sämre här på Åland från den 1 januari 2015 än vad det är Finland. Det är absolut inte så. I Finland har man rätt till 26 avbrytardagar av en kommunalt anställd person som kanske inte alltid passar gården. Man ska ansöka i början av året om man eventuellt kanske kunde vara ledig i slutet av året. Här får man tio timmar per dag i 30 dagar finansierat till 80 procent. I Finland får man 26 dagar, åtta timmar per dag, förmodar jag. Vi har ett mycket mera flexibelt system. Jag ser inte att systemet varken är sämre eller bättre. Men för Åland tror jag att det här är ett optimalt system som kommer att kunna anpassas till gårdarna och bli så flexibelt, optimalt och modernt som möjligt. Vi står bakom och finansierar de kostnaderna till 80 procent.
Talmannen
Replikskiftena är avslutade.
Ltl Runar Karlsson
Fru talman! Det här lagförslaget har arbetats med under lång tid. Vi var inte överens när vi började och det har varit mycket diskussioner. Vi i centern tycker nu att resultatet är acceptabelt. Den här regeringen visar en styrka att den kan åstadkomma en lag när man från början kanske stod rätt långt ifrån varandra. Vi vet att regeringen består av tre partier, vi vet att de tre partierna består av 21 ledamöter så det kanske inte bara finns tre olika åsikter, det kanske också finns fler åsikter.
Man kan först konstatera att det måste anses vara en styrka att få fram ett sådant här lagförslag där alla i regeringen tycker att det här är så bra som man kan göra. Det är inte alldeles lätt i sådana här frågor.
Man pratar ofta om att det här är centerfrågor. Jag vet inte om det är speciellt centerfrågor. Vi i centern vill, precis som alla andra partier i regeringen, att näringen ska bestå och ha ungefär samma konkurrensfördelar som alla andra. Vi är alla intresserade av att det ska finnas arbetsplatser och att det ska komma in exportintäkter osv. Sedan kan vi ha lite olika åsikter om var den smärtgränsen går. En del kanske tycker att man borde ge något mera för att kunna garantera det och en del tycker att det räcker gott och nog med det som fanns i omställningsbudgeten. Det är så som man diskuterar. Man pratar också om ramarna i omställningsbudgeten. Vi måste hela tiden se vad som är bäst för Åland. Det som är bäst för Åland är ju att vi kan behålla arbetsplatser, vilket man har arbetat med. Det är på det sättet som vi tre partier har jobbat tillsammans och nu har vi kommit i mål. Jag antar att det inte blir speciellt stora förändringar i den här lagstiftningen när den är klar.
Jag håller med näringsministern, den här lagen är i stort sett lika som rikets lag. Det kan låta märkligt att man i riket har 1,7 miljoner och om vi skulle räkna över det till att motsvara våra förhållanden så pratar vi om 300 000-400 000 euro. Varför är det så? Det är kommunalt i riket och här ska det bli privat och då uppnår man ungefär 30 procent mera effektivitet. Jag tror att det ligger där någonstans. Vi har genast 1/2 miljon effektivare verksamhet. Det finns ungefär dubbelt mera djurgårdar i riket än på Åland vilket också medför ganska mycket pengar. För den enskilda djurgården så tror jag att det ligger i paritet med det som man har i riket. Jag tror också att man i riket kommer att behöva ändra sitt system. Det kan inte vara rimligt att man samhällsmässigt ska ha en jättestor apparat som ska sköta det. Det är nog bättre om branschen själv försöker hitta en metod och en privat som tar hand om det här. På det sättet så kommer man ner i kostnader.
Som näringsministern sade så har riket 26 dagar för mjölkgårdarna och vi har 30 dagar. Sedan kan det vara något sämre för vissa köttproducenter, men i stort sett så är det mjölkgårdarna med över sex djurenheter, sex kor, som får 30 dagar. Det inbegriper att familjejordbrukare får avbytare. Om man blir sjuk så har man en trygghet att man får hjälp och även vid föräldraledighet. Jag själv fördjupat mig ganska mycket i det här under den senaste tiden. Nu efter de senaste diskussionerna och förändringen så kan vi vara nöjda med det här förslaget.
Jag ska inte desto mera orda om det här. Ni hör att centerpartiet omfattar lagförslaget med de motiv som man här har anfört.
Man kan nu konstatera att jordbruksnäringen nog har varit med och tagit det ekonomiska ansvaret. När den här regeringen tillträdde så gjorde man ramar för att förmå landskapsregeringens budget i balans. Det här var en del av detta. Nu kan man konstatera att räknar man in LBU så är det 1/2 miljon euro per år i besparingar. Avbrytarsystemet kostade 933 000 euro år 2008 och nu räknar man med 350 000 euro. Vi vet inte exakt var det landar men säg nu i alla fall att det är besparingar på 1/2 miljon euro. Då är det 1 miljon euro som den här näringen är med och tar ansvar för och sparar. Vi hoppas och tror att den här näringen ska kunna fortsätta, det visar ju förstås mjölkproduktionen. Vi hoppas att det ska finnas en framtidstro så att mjölkproduktionen kan fortsätta att expandera. Det gäller jättemånga arbetsplatser och det är oerhört viktigt för landsbygden och skärgården att vi håller dem levande vad gäller öppna landskap och arbetsplatser, även för miljön är det viktigt.
Med detta så har vi en tro från vårt parti att näringen ska klara av de här besparingarna genom att effektivisera och förändra och kanske göra vissa gårdar lite större. Förhoppningsvis ska också det här medverka till att avräkningspriser för produkter ska stiga något. Marknaden, kanske av naturlig anledning, känner av stöden. Ju mera stöd man ger till en bransch, desto mera pressade blir nog produktpriser. Om man får mindre stöd så stiger produktpriserna. Vi har ett levande bevis på detta när det gäller potatisodlingen. När man tog bort något stöd från riket för chips potatisen per kilo så då gick faktiskt chipsen in och betalade mellanskillnaden. Det kan vara så att produktpriserna kan stiga något genom de här åtgärderna vilket förstås är bra. Då har man klarat av besparingarna på det här sättet. Vi tror nu att näringarna dragit sitt strå till stacken. Nu gäller det även för landskapets verksamheter och annan verksamhet att komma emot och så att vi en dag här får budgeten i balans. Tack.
Ltl Brage Eklund, replik
Tack, fru talman! Ltl Runar Karlsson nämnde att det kan uppstå 30 procent större effektivitet om man överför det på privata mot att man driver det kommunalt. Den matematiken kunde man ju föra på alla verksamheter som bedrivs av de offentliga om man har en sådan tilltro till att de privata ska göra det så här mycket mer effektivt. Man kan fråga sig varför inte landskapsregeringen skyndar på med att privatisera andra verksamheter också än det här avbytarsystemet.
När vi den här frågan togs upp i lagtinget så reserverade vi oss och vi begärde en konsekvensanalys, det blev omröstningar och vi blir ensamma om den åsikten eller kanske liberalerna var med. Om jag inte missminner mig så lovade centern, efteråt i varje fall, att det skulle göras en konsekvensanalys. Har centern fått se en konsekvensanalys av effekterna?
Ltl Runar Karlsson, replik
Fru talman! Först angående att man ska privatisera all verksamhet när man kan uppnå sådana här besparingar. Det är ju inte sagt att man kan uppnå besparingar inom alla områden. Vi vet ju att man inom den tekniska sektorn antagligen säkert kan uppnå 20 procent om man skulle privatisera. Däremot är vi inte inne för att privatisera sjukvård, äldreomsorg, skola och barndagvård. Dessa ska vara i offentlig regi, för det handlar om sådana mjuka värden så där ska inte den krassa utdelningspolitiken till aktieägarna råda. Där är det omtanke om klienterna som gäller.
Om vi har fått någon form av konsekvensbedömning? Ja, det har vi fått. Vår bedömning är att näringen ska kunna bestå och expandera utgående från de här lagda förslagen vad gäller LBU och avbrytarsystemet. Det finns också en viss beredskap att följa upp det här och se att det blir så, för ingen kan garantera någonting.
Ltl Brage Eklund, replik
Tack, fru talman! Det är bra om centern har sett en konsekvensanalys av effekterna på det framlagda lagförslaget. Jag känner inte till om oppositionen har fått någon konsekvensanalys, då har jag missat den och ber om ursäkt för att jag framhäver det. Men om ltl Runar Karlsson har fått ta del av konsekvensanalysen så är det okej. Om det visar på att det inte kommer att ge några negativa effekter så då får vi finna oss i det.
Talmannen
Replikskiftet är avslutat.
Ltl Tony Asumaa, replik
Tack, fru talman! Tack ltl Karlsson för anförandet. Vi hör tydligt och klart att centern är nöjd med lagförslaget om avbytarstödet. De har räknat med att näringen överlever och fortgår.
Det intressanta i anförandet kommer på slutet när ltl Karlsson sade att jordbruksnäringen nu har sparat 1 miljon genom att man har gått in för att privatisera. Tänker vi på landskapets budget totalt så ökar underskottet hela tiden. De privatiseringar som har gjorts exempelvis på trafikavdelningen och skärgårdstrafiken verkar ju inte ha haft samma effekt med dessa miljoner. På trafikavdelningen verkar miljonerna behövas till annat som man sparar i form av bränsle. Den jämförelsen var ganska intressant. Här har man faktiskt sparat 1 miljon, men när man på andra avdelningar sparar 1 miljon så sätter man det på ett annat konto fast det också har privatiserats.
Ltl Runar Karlsson, replik
Fru talman! Miljonen gäller LBU och avbrytarsystemet, på dessa två komponenter har man sparat. Jag sade det på slutet och jag antydde också att det gäller nu även för landskapsregeringens verksamhet att visa i siffror att också de pressas neråt om vi ska nå en budget i balans. Nu har den här näringen tagit en rejäl bit.
Sjukvården har inte speciellt höga procentökningar i förhållande till andra höjningar. Det gäller nog att man ännu mera försöker dra ner så att vi får budgeten i balans så att vi kan behålla de mjuka värdena.
Ltl Tony Asumaa, replik
Tack, fru talman! Det betyder nu då att jordbrukssektorn i landskapet har gjort sitt under perioden? Här görs nu ingenting mera utan nu är det andra avdelningar som får dra sitt strå till stacken för att någorlunda försöka förhindra det ackumulerade underskottet att stiga. Är det så som vi ska uppfatta svaret?
Ltl Runar Karlsson, replik
Ja, det är säkert både centerns och hela regeringens ambition. LBU varar ju i sju år. Lagstiftningen ska inte ändras på minst sju år för att det ska vara långsiktigt. Det är klart att det är regeringens behov att försöka pressa ner allt så att man får balans. Allting är lättare sagt än gjort men den ambitionen finns. Ändå har man sagt att man måste försöka hålla alla hjul igång. Inte kan vi låna pengar till välfärden, ja det kan vi, men då får nästa generation betala det.
Talmannen
Replikskiftena är avslutade.
Ltl Mats Perämaa
Fru talman! Det kan ju tyckas att vi för diskussionen i försonlig anda här och det gör vi säkert. Därför var det förvånande att centerns partiordförande här i en replik till näringsministern inte kunde låta bli att ge en allvarlig beskyllning till näringsministern. Centerns partiordförande sade att det uppenbarligen är näringsministerns fel att naturbruksskolan fortfarande står tom. Inte vet jag om näringsministern ska ha ont samvete för det eller inte men det visade att den här frågan uppenbarligen har varit besvärlig för landskapsregeringen. Det finns mycket känslor som poppar upp till ytan i den här försonliga situationen som ändå råder här just nu.
Vi ska komma ihåg att den här frågan kan ha satt spår i den här landskapsregeringens förmåga att fatta svåra beslut i framtiden eftersom känslorna uppenbarligen är så nära ytan.
Sedan till själva frågan och jordbrukspolitiken. Efter de upprivande debatterna som vi har haft, speciellt om LBU-programmet, i samband med diskussionen om avbytarservice och nu förslaget om att privatisera densamma, så är det väsentliga att vi kommer till en situation där denna näring, i likhet med andra, kan känna en framtidstro och en tillförsikt i att politikerna nu har satt ramarna och grundförutsättningarna för verksamheten. Det är viktigt att man kan förlita sig på att vi nu har en stabil situation för jordbruksföretagen att verka i.
Diskussionen ska föras när förändringar kommer till, men vi har nästan diskuterat den här frågan för mycket så att vi har medverkat till att skapa en missämja ute i samhället på grund av de förslag som lades som sedan har ändrats till andra förslag och till slut har man kommit fram till det som nu föreslås. Vi måste bli bättre på att politiskt signalera att vi vill av näringarna ska ha goda grundförutsättningar att verka i.
Nu efter de här diskussionerna så är vi väldigt angelägna om att vi politisk ska visa att vi tror på vårt jordbruk. Vi ska visa att vi vill näringen grundförutsättningarna. Annars kommer det inte gå. Ingen företagare kan bedriva sin verksamhet om man inte känner att politikerna och samhället tror på deras verksamhet.
Därför är det bra att flera ledamöter uttalade den saken i samband med den behandlingen; att ifall LBU-programmet inte kommer att fungera bra i praktiken så finns det en beredskap att se över det programmet för att göra de nödvändiga förändringarna. Det har också uttalats från centerhåll här idag under denna knappa timme och debatt att om inte detta kommer att fungera så bör man också kunna titta på det här och utvärdera hur det fungerar i praktiken. Det är bra att man har det budskapet och det beskedet med sig när frågor förs vidare så att man på det sättet också visar att vi politiskt vill värna om denna näring.
En privatisering av verksamheten har liberalerna ingenting emot. Vi är ett borgerligt parti som tror på företagarnas möjligheter att bedriva en god verksamhet som också tangerar den offentliga verksamheten. Vi tror på den modell som företagandet är att bedriva verksamhet. Det finns egentligen inte så mycket att säga om det.
Det är intressant huruvida det finns en konkurrenssituation som gör det attraktivt att bedriva verksamhet på avbytarområdet. Därför blir vi lite konfunderade över den skrivningen som finns i det förslag som har getts. Landskapsregeringen dristar sig att skriva så här: ”Landskapsregeringen avser att verka för åtgärder som främjar etablering av en privat marknad för avbytarhjälp.” Det här låter ju förstås bra. Det framgår inte om det här kommer att medföra extra kostnader. Tror landskapsregeringen att man måste vidta ytterligare åtgärder för att skapa en konkurrenssituation, att skapa intresse för personer att bli avbytare i privat regi? Jag önskar att näringsministern kunde säga någonting om det här. Jag ser att näringsministern har begärt replik så jag kanske får ett svar.
I varje fall antyder det här att inte ens landskapsregeringen är helt säker på att den här konkurrenssituationen uppstår av sig själv. Vi får föra den diskussionen vidare.
Sedan några ord om det som jag sade i samband med en replik här inledningsvis. Det här förslaget ligger stödmässigt ungefär på samma nivå som den lagstiftningen som vi lever under idag. Man ska då ge stöd till privata avbrytarföretagare och till enskilda timanställda avbytare, men man ska också ge stöd till avbytarorganisationer. Begreppet avbytarorganisation är väldigt vagt. Näringsministern nämnde hushållningssällskapet som en eventuell mottagare av ett sådant här stöd. Ska vi ha samma modell som vi har gällande försöksverksamheten? Där skedde det en förändring för några år sedan. Inte säger jag att det är dåligt men försöksverksamheten övergick från att ha varit en verksamhet direkt under landskapets budget med landskapsanställda till att via hushållningssällskapet bedrivas via mångåriga avtal. Men då kan man inte hävda att det är riktigt lika privatiserat som om det vore helt fristående företag som sköter om verksamheten.
Vi tycker att finans- och näringsutskottet i någon mån bör fördjupa sig i det här och försöka luska ut vad landskapsregeringen egentligen menar med denna formulering.
Jämförelser mellan Finland och Åland kommer alltid upp och det är fullt naturligt som ett självstyrt örike som ändå hör till landet Finland med den behörighetsfördelning som vi har. Jämförelser kommer alltid både politiskt och juridiskt och så kommer det också nu, inte bara av dessa skäl. I det här fallet är det för att vårt jordbruk mycket konkurrerar med den finländska marknaden, framförallt är man i samma kostnadsläge eftersom våra åländska jordbruksföretag köper in mycket varor från finskt håll och därmed påverkas av prisläget för övrigt på den finländska marknaden.
Lite ledsamt är det att vi under senare tid alltid har kommit till den situationen att vi måste försöka kontrollera att inte våra förslag som läggs här är sämre än förslagen på rikshåll. Den som ser positivt på framtiden kunde säkert önska att vi i framtiden ofta kunde konstatera när det gäller näringslivsstöd och andra saker att vi har det betydligt bättre och kan ge bättre grundförutsättningar för näringslivet att verka. Hellre bättre på Åland än i Finland så att vi inte alltid måste kontrollera att vi inte har det sämre i varje fall.
Vi har en svår ekonomisk situation här också. På det sättet är det naturligt att vi åtminstone under denna period råkar ut för denna situation.
Som slutkläm skulle jag vilja säga att det är bra att landskapsregeringen, säkerligen också som resultat av påtryckningar från oppositionen, nu kommer med ett förslag som inte fullt lika mycket riktar sig negativt mot organisationer och företag utanför den offentliga ekonomin, så som man hade lagt förslaget tidigare. Vi vet att landskapsregeringen av nöden i viss mån, på grund av politiska beslut och egna interna ställningstaganden, har gått in för att höja skatten för invånare, höja avgifter och ge mindre pengar åt kommuner och företag osv. Men den här åtgärden, i jämförelse med det tidigare förslaget, är ju ändå till företagarnas fördel och det är bra.
Till slut, fru talman, oppositionen har någon gång under dessa år dristat sig till att ge små försynta förslag på förbättringar för individen och för företag i samband med budgetbehandlingar och lagframställningar. I samband med detta har majoriteten sagt, bl.a. lantrådet och finansministern, att när vi ger förslag om förbättringar som påverkar landskapets ekonomi i negativ riktning så ska vi samtidigt alltid ge förslag på andra inbesparingar istället. Det är väl kanske rättvist att man i dessa svåra tider ställer det kravet på varje lagtingsledamot, att man kopplar ihop förslag om mera kostnader med inbesparingar också. Men landskapsregeringen själv har inte på något sätt sagt hur man ska finansiera denna tilläggskostnad. För det här är de facto en tilläggskostnad för landskapets ekonomi från 2015 och framåt.
Åtminstone före måndagen, då lantrådet helt klart deklarerade för lagtinget att målet med en budget i balans numera är övergiven, så ställde man dessa krav på oppositionen. Jag ställer motkravet nu, jag ber att finansministern går upp och förklarar för lagtinget hur vi ska finansiera denna tilläggskostnad framöver. Tack.
Ltl Igge Holmberg, replik
Tack, fru talman! Ltl Perämaa uttalade sig i debatten om att det har blivit väldigt skevt vinklat och att man har skickat signaler till näringen om att regeringen inte bryr sig om hur det går för dem.
Nu visar det sig att förslaget är bättre än i riket. Jag tycker att alla regeringspartier har varit väldigt tydliga med att näringen ska överleva och det är vad vi alla vill. Tar ltl Perämaa på något sätt på sig ansvaret att budskapet har blivit så skevt bland näringsidkarna i den här debatten? Eller menar han att det bara är regeringspartierna som har sagt att vi ska skära ner överallt?
Ltl Mats Perämaa, replik
Fru talman! Ända sedan 2012 och omställningsbudgeten, vilket var en tilläggsbudget som kallades för omställningsbudget, har man för näringslivet, i det här fallet jordbruket, signalerat att stödet till jordbruket via LBU ska dras ner kraftigt, 7 miljoner under programperioden. Stödet via avbytarverksamheten ska dras ner kraftigt under åren som kommer. Efter att man konstaterade att de förslagen inte föll i god jord politiskt, uppenbarligen här i salen och ute på fältet bland jordbrukarna, så har man tvingats kovända i de här frågorna och komma fram till någonting annat, vilket givitvis är bättre än det förslaget som lades fram. Men det har ganska precis gått två år sedan omställningsbudgeten. Jordbrukarkåren har levt i osäkerhet och det är inte bra.
Talmannen
Replikskiftet är avslutat.
Minister Fredrik Karlström, replik
Fru talman! Det fanns många frågor som jag kort ska försöka svara på. Det är sex månader kvar av det här året och under den tiden kommer landskapsregeringen; näringsavdelningen, ledande avbytaren och vår eminenta tjänsteman landskapsagronomen Högman och jag själv, att göra allt vi kan för att hitta en smidig lösning. Vi jobbar absolut på att hitta svaren på alla de eventuella frågor som kan tänkas uppstå.
När det gäller avbytarorganisationer så kan jag hålla med om att själva definitionen kanske är lite luddig. Det är bara för att vi vill göra det så öppet och flexibelt som möjligt. Vi har avbrytarföretag, företagare som har FO-nummer och som är ett företag i operation idag eller som startar upp. Vi har också timanställda som är anställda hos det här avbytarföretaget. Det kanske kan finnas personer som inte riktigt är villiga att starta företag just nu.
Det ska finnas en huvudman som tar ansvar under den här tiden, exempelvis hushållningssällskapet eller någon annan förening. Det kanske bildas någon annan organisation.
Talmannen
Tiden är ute!
Ltl Mats Perämaa, replik
Fru talman! Ingen ska uppfatta det som att jag har någonting emot hushållningssällskapet i sig. Men för att en privatisering av den här verksamheten ska lyckas så bör det framstå klart att det inte är förutbestämt att någon organisation, som är nära kopplad eller har varit det till den offentliga verksamheten, ska få någon sorts förtur. För då tror jag att intresset för att bli företagare i form av öppna bolag eller aktiebolag kommer att vara mindre. Jag tror att det är viktigt att vi försöker vara tydliga med den här frågan om vi bestämmer oss för att det här ska föras i hamn.
Minister Fredrik Karlström, replik
Fru talman! Vi är helt eniga. För drygt ett år sedan hade jag en diskussion med hushållningssällskapet om de kunde tänka sig vara den organisation som tar ansvar över att det här fungerar framöver. Jag blev positivt överraskad och glad när jag hade den diskussionen tillsammans med dem. Hushållningssällskapet sade att om vi gör på det viset så kommer vi tyvärr att förstöra den privata avbrytarmarknaden, om vi riktar oss till en organisation. Från hushållningssällskapet kom initiativet att också tänka lite bredare, tänka att den fria företagsamheten är bra och det här kommer att gynna och sporra att bilda nya företag, vilket också har skett de senaste åren. Det är flera nya avbrytarföretag som har startats. Vi är helt överens. Det ska inte riktas på ett sådant sätt att konkurrensen hämmas, snarare tvärtom, det ska gynna till mera företagsamhet och nya företag på landsbygden.
Gällande finansieringen, nu vet vi vad näringsavdelningen har att arbeta efter. Fram till LBU-debatten och den här debatten så var det omställningsbudgeten som gällde.
Talmannen
Tiden är ute!
Ltl Mats Perämaa, replik
Fru talman! Gällande finansieringen, näringsministern sade att nu vet vi att det här kostar lite mera och då måste avdelningen uppenbarligen göra åtgärder för att hålla kakan på samma nivå framöver.
Jag hoppas att näringsministern också ger oppositionen framöver tid att fundera på hur man ska kunna finansiera en åtgärd ifall att oppositionen i framtiden dristar sig till att ge ett litet förslag som gynnar ålänningen och kanske kostnaden just då stiger på något sätt. Kanske vi får samma tid som näringsministern nu vill ge sig själv.
Talmannen
Replikskiftet är avslutat.
Ltl Harry Jansson, replik
Tack, fru talman! På basen av det liberala gruppanförandet så är det ju inte helt lätt att tolka ställningstagandet till lagförslaget. Nu tillhör det väl kanske den liberala ideologin att vara lite tvetydig. Det skulle vara välkomnande med tanke på den fortsatta diskussionen att säga om liberalerna avser att backa upp det här förslaget. Eller kommer ledamoten, som själv sitter i finans- och näringsutskottet, att jobba för förändringar? Ledamotens slutord att ifrågasätta hur vi ska klara av den här lilla kostnadshöjningen på 100 000 euro och att det skulle vara ett stort problem tyder på att ledamoten inte är beredd att analysera lagförslaget.
Ltl Mats Perämaa, replik
Fru talman! Det här inlägget rör inte saken så särdeles mycket, men det har förstås en politisk dimension. Några hundra tusen är kanske i och för sig inte särdeles mycket pengar i helheten, men det var en jämförelse av den kritik som vi i oppositionen ofta får när vi vill gynna t.ex. vindkraften eller näringslivet för övrigt för att skapa framtidstro i samhället. Då ställs det alltid krav på oss, vi ska komma med förslag om var vi ska spara in samma pengar för att finansiera ett förslag.
Landskapsregeringen, med stöd av majoriteten, har ju förstås lättare att föra fram förslag utan att ställa samma krav på sig själva. Det var den här aspekten som jag ville föra fram.
Ltl Harry Jansson, replik
Jag ställde frågan därför att det är, trots allt, småpengarna som det handlar om för att trygga livsmedelsklustrets framtid. Det är så pass lite så att börja haka upp sig på sådant är nästan petitesser jämfört med vad det skulle kosta att skicka ut folk i arbetslöshet och vad det skulle innebära att få allting på ett annat konto.
Med tanke på att vi i förra veckan diskuterade satsningar i skärgården och kortrutt för 100 miljoner så framstår det lite som småaktigt att börja ifrågasätta en liten summa pengar för att få livsmedelsklustret med 1300 arbetsplatser att fungera även i framtiden.
Ltl Mats Perämaa, replik
Fru talman! Jag ska komma ihåg vad centerns partiordförande här sade den gång när vi i framtiden vill ge något ringa förslag, säkerligen något som kunde vara bra för samhället och skapa tillväxt i samhället. Då ska vi inte ställas inför samma krav på en omedelbar finansiering i euro för euro och cent för cent. Jag håller med om att det här kan krävas för en framtidstro i jordbruksnäringen.
Vi har inte fört fram förslag till ändringar på själva nivåerna av stödet. Däremot bör privatiseringsdiskussionen föras i utskottet. Finns det en verklig konkurrens på det här området? Eller skapar vi en framtida oro inom näringen på grund av att det kanske inte skapas en privat marknad som tillgodoser det här behovet?
Talmannen
Replikskiftet är avslutat.
Ltl Danne Sundman, replik
Herr talman! Det var en långt och stundtals krumbuktigt anförande som egentligen sade att liberalerna stöder det här och tycker att det är riktigt bra.
Jag kan bara hålla med ltl Perämaa att även en liten överskridning ska finansieras och de tre regeringspartierna kommer att se till att det görs.
När det gäller naturbruksskolan så borde den då liberal ledda regeringen, dess finansminister och kansliminister ha sett till att man hade haft ett användningsändamål för den här fastigheten när man lade ner skolan. Man borde ha sett till att man hade haft någon verksamhet som direkt kunde ha tagit över. Nu har skolan stått tom och tyvärr misslyckades det senaste försöket. Om man från början skulle ha tänkt på användningsområdet som en del av att lägga ner skolan så skulle det ha varit mycket bättre. Jag tycker inte riktigt att det klär en liberal lagtingsledamot att ta tag i den kritiken som ju landar på eget bord.
Ltl Mats Perämaa, replik
Herr talman! Givetvis borde allting alltid vara klart när man fattar beslut om förändringar. Nu har det ändå gått ett antal år sedan den här landskapsregeringen fick makten och majoriteten bakom sig. Det har till och med fattats beslut i lagtinget om att föra över vissa verksamheter till naturbruksskolan. Det här är egentligen en fullständigt onödig diskussion. Vi kan stå och beskylla varandra för det ena och det andra. Det intressanta i sammanhanget var att majoritetspartierna inte klarade av att presentera det här förslaget utan att börja beskylla varandra för ogjorda saker. I det här fallet gällde det naturbruksskolan. Kanske det är någonting som lagtinget bör titta närmare på. Är det möjligen så att det finns skäl för den kritik som har getts?
Talmannen
Ärendet för dagen är privatisering av avbytarservicen.
Ltl Danne Sundman, replik
Herr talman! Jag tycker inte heller att saken är relevant. Ska man föra fram kritik så bör den ha att göra med dagens situation, inte föra fram en sådan kritik som delvis hamnar på det egna bordet. Jag uppfattade inte heller den tidigare replikrundan som någon kritik regeringspartierna emellan. Det gäller att titta framåt också till den delen och framförallt konstatera att det här lagförslaget nu är riktigt bra. Det kunde liberalerna ha sagt på ett mycket kortare och mer koncist sätt.
Ltl Mats Perämaa, replik
Herr talman! För min del kan frågan om naturbruksskolan lämnas. Den saken bör väl majoritetspartierna reda upp sinsemellan och den diskussionen bör föras där.
Alltid när man för över något från offentlig verksamhet till privat verksamhet, vilket har gjorts i vissa fall, så bör man säkerställa sig om det finns en konkurrenssituation som medför att det finns ett intresse för privata att bedriva verksamheten. Det blir egentligen huvudfrågan för oss. Vi har inte politiskt och ideologiskt någonting emot att verksamheten förs över till privat regi. Men om det sedan inte fungerar i praktiken så då blir det ändå ett problem för oss. Det blir framförallt i förlängningen ett problem för dem som ska komma i åtnjutande av den här servicen. Det finns vissa formuleringar i det här förslaget som gör att vi vill föra diskussionen lite noggrannare i finans- och näringsutskottet.
Talmannen
Replikskiftena är avslutade.
Ltl Brage Eklund
Tack, herr talman! Det här lagförslaget har varit till lagtinget tidigare och då blev det en omröstning. Som jag sade tidigare här i en replik så reserverade vi oss ifrån Ålands Framtid mest på grund av att man borde göra en konsekvensanalys vad det innebär för dem som ska använda avbytarsystemet och vad det innebär för jordbrukarkåren. Man skulle ha haft konsekvensanalysen på bordet. Det påstods här i en replik att åtminstone landskapsregeringspartierna har sett en konsekvensanalys. Det skulle ha varit väldigt roligt om vi till oppositionen också skulle ha fått konsekvensanalysen. Om vi hade fått ta del av den konsekvensanalysen så kanske det hade sparat lite frågor åtminstone.
Vi är inte emot en privatisering och jag tror inte att vi har uttalat oss att vi skulle ha varit emot en privatisering, absolut inte. Det som jag var emot var tillvägagångssättet, det sättet som man skulle skära ner och minska. Reaktionen för dem som ska använda systemet var enorm. Man var missnöjd och man hade inte tydligt och klart för sig vad det kommer att innebära.
Om man går tillbaka i tiden så började det egentligen 2010 när man ändrade bedömningen av djurenheterna. Före 2010 hade 1 mjölkko 1 djurenhet, det är det fortfarande idag och 1 diko hade 0,33 djurenheter. Idag har 1 diko 5 djur per djurenhet. Övriga nötdjur, avelstjurar, ungdjur och kalvar hade fyra stycken.
Idag har vi olika klasser här. Avvanda tjurkalvar - 10 djurenheter och andra avvanda ungnöt – 15 djurenheter. Det finns ingen förklaring till vad det är för sorts djur. Däremot är avelstjurarna total borta ur bedömningen om djurenheter. Eller ska man tolka att de ingår i de här andra avvanda ungnöten? Jag skulle åtminstone vilja få en förklaring så att folk förstår. Om man hade förenklat detta så hade man sluppit frågor.
Den här djurenhetsbedömningen, en djurenhet motsvarar en timme, har ju förändrats. Tidigare hade man flera olika klasser. Om man hade 4-12 djurenheterna hade man rätt till 4 timmar. Om man hade 12-18 djurenheter hade man rätt till 5 timmar och om man hade 18-30 djurenheter hade man rätt till 6 timmar. Detta föll bort. Idag finns det egentligen bara två klasser; 6 djurenheter -15 timmar och 18 djurenheter - 30 timmar. Det finns inte någon mellanskillnad, om man har 20 djurenheter inom andra djuruppfödningar än mjölkkor så får man inte flera timmar. Det här har påverkat mest på hela systemet. Jag vet att det finns ett visst missnöje med varför man har gjort på det här viset. Jag tänker inte belasta minister Karlström för det här, för jag tror inte att han var verkmästare till den här förändringen.
När det sker förändringar så är man ofta skeptisk och det kan man lätt förstå för man vill inte ha försäkringar. Grunden till hela systemet går långt tillbaka i tiden och det kanske de flesta känner till. En gång i tiden när man gjorde avtalsförhandlingar angående priserna på produkterna så gav man djurägarna en förmån för att man skulle hålla ner priset på mjölken och köttet. Då fick djurägarna den här förmånen, den har följt med och därför finns den i systemet.
I Finland lyder hela det här systemet under social- och hälsovårdsministeriet som svarar för den allmänna ledningen. Styrningen och övervakningen av avbytarservicen svarar LPA för. Där har vi skillnaden. Det är myndigheter som sköter om det här. Effektiviteten ska vi inte prata om för jag vet inte hur effektiva de är, men det är en större garant för att det inte sker så drastiska förändringar som det har varit på förslag här. Nu är det en förbättring och en förebild jämfört med ursprungsförslaget.
I övrigt har jag inte så stora invändningar när det gäller det här.
Jag vet att det finns köttproducenter och fårägare som är väldigt missnöjda med bedömningen av djurenheterna och att man inte kommer i åtnjutandet av timmarna. De är oroliga för att det kan påverka. Många avyttrar eller slutar när man inte får stödet för avbytare som man tidigare hade rätt till. Det skulle egentligen vara väldigt beklagligt om det skulle ske en sådan utveckling att man på grund av försämringarna avvecklar. Hela djurkedjan, från mjölkkor till köttdjur och får, bygger ju på öppna landskap och att bevara miljön. Skrotar man det ena så får det effekter på naturbeten och allting. Om köttdjursuppfödarna minskar så kan mjölkproducenter få bekymmer att bli av med tjurkalvar. Det här är en mix som ska fungera ihop och det behöver man fundera på.
Jag har i finansutskottet möjlighet att vidareutveckla de här frågorna till ministern för han kommer säkert till utskottet på hörande när det gäller resonemanget kring djurenheterna och varför man har gjort den här bedömningen. I en kort replikminut hinner man inte svara på allt. Jag ids inte gå mera in i detaljerna i det här lagförslaget. Jag kommer att ställa mina frågor till ministern i samband med behandlingen i finans- och näringsutskottet. Tack.
Minister Fredrik Karlström, replik
Tack, herr talman! Det är bra, vi kan fortsätta diskussionen i utskottet och jag hoppas att vi kan göra det redan i morgon. Man ska komma ihåg att avbytarservicen är inriktad på de nödvändiga uppgifterna när det gäller djurskötsel, mjölkning när det gäller kor men också utfodring. Det handlar inte om generella allmänna arbetsuppgifter som förekommer på gårdar. Därför har vi gjort den bedömningen att mjölkgårdarna prioriteras.
Lite större fårgårdar får stöd. Vi vet att fårgårdar inte är lika komplicerade att hantera och måste skötas lika frekvent både morgon och kväll som en mjölkgård. Därför den här distinktionen. Det fanns en diskussion om att enbart stöda mjölkgårdar.
När det gäller djurenhetsdiskussionen så var det tidigare 15 djurenheter på tjurar, nu är det sänkt till 10. Vi förstår att det är ganska tufft att arbeta med tjurar. Vem som helst kan inte hantera dem.
Talmannen
Tiden är ute!
Ltl Brage Eklund, replik
När jag gjorde jämförelsen med hur det är i det här lagförslaget jämfört med hur bedömningen är i Finlands avbytarsystem så är det ganska stora skillnader när det gäller djurenhetsbedömningen. Vilka kriterier går man efter när man gör det här? Är det myndigheten som bedömer eller har man någon sorts diskussion med näringen så att man kommer fram till det här resultatet? Eller har man generellt bedömt att det är lättare att sköta vissa inriktningar och där kan man dra ner ytterligare? År 2010 drogs bedömningen ner till dagens läge och nu förändras det lite igen. Det skulle vara intressant att få veta.
Minister Fredrik Karlström, replik
Tidigare var det 15 djurenheter för tjurar, nu är det 10. Vi alltså sänkt den ribban lite så att man inte behöver ha lika många. Vi vet att tjurar är ganska komplicerade att hantera och sköta om. Däremot är kvigor lite enklare att ta hand om och det är de som är ”andra avvanda ungnöt”, och där räknas 15 stycken som en djurenhet. Hela tanken med resonemanget om djurenheter är att ett visst antal djur ska motsvara lika mycket jobb. 10 unga tjurar motsvarar 15 kvigor i antalet timmar som man behöver jobba med dem. Naturligtvis kommer det aldrig att bli hundra procent rätt. Fokus har ändå varit att vi har tittat på den komplexiteten också när det gäller vem som kan sköta djuren och på vilket sätt man kan sköta sin djurproduktion. En mjölkgård är betydligt mer komplicerad att sköta under en vecka än vad det är att ta hand om 100 eller 200 får på bete på sommaren.
Ltl Brage Eklund, replik
Ministern Karlström hinner inte svara nu på min nästa fråga, jag får ta den i utskottet. I klassningen när det gäller tjurar, ingår det också avelstjurar i den bedömningen eller är avelstjurarna helt utanför?
Talmannen
Replikskiftet är avslutat.
Ltl Roger Slotte, replik
Herr talman! Lantbrukarnas vikariebehov kräver att det finns tillräcklig tillgång till kunniga avbytare som finansieras dels via landskapsregeringen och dels via lantbrukarnas pensionsanstalt.
Herr talman! Vi måste komma ihåg att avbytarlagstiftningen är lika viktig för husdjursnäringen som den sociallagstiftning som reglerar anställdas rättigheter t.ex. vid sjukdom.
Därför är det nödvändigt att avbytarsystemen blir utformat på ett sådant sätt att både mjölk- och köttproducenter får en rimlig avlastning.
Jag uppmanar därför utskottet att titta närmare på skillnaderna mellan och möjligheterna för olika produktionsinriktningar för att säkerställa en rimlig avlastning. Detta gäller särskilt bedömning av vad som ska anses utgöra en husdjursenhet.
Herr talman! Begreppet husdjursenhet har ofta varit föremål för förändring i samband med de lagändringar som har skett. Därför är det av vikt att utskottet gör närmare genomgång av begreppet och hur det slår för olika produktionsinriktningar. Hur bedöms till exempel avelstjurar, som nämndes här tidigare? Är till exempel dikor värderade på rätt sätt? Som jag uppfattar förslaget idag har avelstjurar inget värde när det gäller att bedöma avbytarservicens storlek, men däremot nog avelsgaltar. För mig är det av vikt att avbytarstödet blir så rättvist som möjligt för olika produktionsinriktningar i förhållande till arbetsinsatsen, så att ingen husdjursproducent missgynnas eller gynnas i förhållande till någon annan.
Herr talman! Jag kan konstatera att det positiva är att förslaget innebär att avbytarsystemet ändå blir kvar istället för att successivt trappas ner. Jag hoppas att det leder till stabilitet och arbetsro.
Minister Fredrik Karlström, replik
Herr talman! Kort svar på en kort fråga; tjur som tjur. Det spelar ingen roll, det är samma sak. Det räknas oavsett som en djurenhet.
Ltl Roger Slotte, replik
Tack, minister Karlström. Då kan vi alltså konstatera att avvanda ungtjurar är likställda med avelstjurar. Jag kommer inte ihåg siffrorna men de framgår av förslaget. Då är den saken ur världen.
Talmannen
Replikskiftet är avslutat.
Ltl Brage Eklund, replik
Tack, herr talman! Jag tänkte nästan ställa samma fråga till ltl
Slotte. Han har läst ungefär som jag har läst att avelstjurarna inte fick komma med. Ltl Karlström hade inte möjlighet att svara på frågan när jag ställde den, men nu har vi fått svar.Allt som ltl Slotte påpekade är väldigt viktigt och det har vi från Ålands Framtid hela tiden hävdat.
Jag skulle vilja fråga om ltl Slotte har sett en konsekvensanalys på vad de här förändringarna innebär för djurägarna? Om jag inte missminner mig så var ltl Slotte en av dem som förra gången var upp och lovade djurägarna att det skulle göras en konsekvensanalys.
Ltl Roger Slotte, replik
Tack, herr talman! Jag måste tyvärr säga att jag inte har sett konsekvensanalysen. Om den finns så har jag faktiskt inte sett den.
Talmannen
Replikskiftena är avslutade.
Ltl Gunnar Jansson
Talman! Förändringen är betydande. Därför ska jag lämna fyra synpunkter på lagförslaget och hoppas att utskottet kunde beakta dem i lämplig utsträckning.
Om vi jämför paragraferna 1 och 7 i lagförslaget så konstaterar vi att det föreslås att en landskaplig verksamhet skulle upphöra. Den lag som upphävs gäller avbytarverksamhet. Den lag som nu föreslås komma i dess ställe är en stödlag, en lag som kan, enligt 2 §, kanalisera skattemedel till företagare som uppfyller lagens krav. Jag hade väntat mig att den här typen av systemskiften skulle ha satt djupare avtryck i lagen. Jag ska anföra de fyra skälen till varför jag anser det.
För det första, en verksamhet i landskapets regi följer den lagstiftning och de normer som gäller för offentlig verksamhet. Jag är medveten om att de nuvarande lantbruksavbytarna är privaträttsligt anställda, anställda i arbetsavtalsförhållande. Men ändå styrs verksamheten av den norm som gäller för landskaplig verksamhet, och som bekostas av skattemedel, där de som utför verksamheten är anställda av landskapet Åland. Det är för mig i fortsättningen helt avgörande att man har denna skillnad klar. En landskaplig verksamhet upphör och övergår i ekonomiskt stöd för förhoppningsvis motsvarande mottagare ifall de uppfyller kraven i 2 § och 3 §.
Som en följd härav, och så reses frågan, för det första; har vi att göra med en subjektiv rätt överhuvudtaget i det som lagen utlovar? För det andra; vilka kvalitetskrav har skattebetalarna rätt att ställa på den verksamhet som är föremål för deras pengar? Vilka kvalitetskrav ska vi här i lagtinget ställa på mottagarna av stöd och innehållet i deras verksamhet för att stöd ska kunna betalas? För det tredje; vilka är då mottagarna? Det ska jag också återkomma till. För det fjärde, och kanske det viktigaste som överhuvudtaget förbigås med tystnad i själva lagen men som återges ingående motiveringarna, är de personalpolitiska effekterna. Vad gör landskapet som arbetsgivare med de människor som uppenbarligen blir utan arbete om den här lagen genomförs?
Har vi här att göra med en subjektiv rätt till stöd? Vi kan inte längre diskutera någon verksamhet utan enbart stöd för verksamhet. Svaret är nej. Åtminstone läser jag 2 § på det sättet att landskapsregeringen kan på ansökan från osv. Sedan sägs ingenting om kravet på innehåll i den verksamhet som ska vara föremål för stöd. Men, första frågan besvaras med nej. Här har vi inte att göra med en stödordning som ger en subjektiv rätt för någon överhuvudtaget.
Det är remarkabelt. Åtminstone jag har uppfattat den nuvarande avbrytarverksamheten som att den ger en subjektiv rätt för mottagare som uppfyller vissa krav att få avbytarservice. Däremot har ingen en egen rätt att få stöd. Landskapsregeringen kan säga ja eller nej, om jag förstår 2 § rätt. Jag tycker att motiveringarna inte heller här ger åtminstone mig någon särskild vägledning i något annat än att paragrafen ska läsas såsom den är skriven. Kanske är det meningen? Jag hoppas att utskottet vill titta lite närmare på den här omständigheten. Är det prövning underkastad rätt till stöd, så är det så, med den osäkerhet som därav följer för mottagarna. Är det inte på det sättet så tycker jag att man måste se över innehållet i 2 §. ”Kan” betyder kan och ger utrymme för prövning. En prövning leder till ett ja eller ett nej.
Den andra omständigheten, som följer av den första, är; vilka kvalitetskrav ska samhället kunna ställa på innehållet i den verksamhet som är föremål för stöd? Ja, lagen säger ingenting tyvärr. Vi utgår alla ifrån att djurhållningen är förnuftig. Stöd får man; ”för arbeten av nödvändiga arbeten vilka hör till den dagliga skötseln av djur i ett lantbruksföretag ”. Så står det i 1 §. Men hurdan hållning? Då kan man säga; okej djurskyddslagstiftningen reglerar resten. Må så vara, men det är redan sådana situationer som jag inte normalt förknippar med daglig skötsel av djur.
När det gäller skattebetalarnas stöd för en aktivitet inom någon annan sektor så kunde samhället ställa någon nivå på kvalitetskraven i den verksamheten. Jag misstror ingen men jag bara menar att det skulle vara tryggt för alla parter, både betalade och mottagare, i ett sådant här system att åtminstone ha någon antydan på norm enligt vilka verksamheter utförs. Det här går tillbaka på den betydande skillnaden mellan en verksamhetslagstiftning och en stödlagstiftning som jag hoppas att landskapsregeringen är medveten om, men som jag inte riktigt finner här i paragraferna eller dess motiveringar. Hur kontrolleras överhuvudtaget verksamheterna i 2 § och 3 §? Jag vet inte. Ingen kan svara på det. Jag skulle gärna se att lagstiftaren på samhällets vägnar kunde ha en åsikt om det förhållandet.
Den tredje iakttagelsen gäller mottagarna av stöd. Diskussionen här har tangerat fenomenet, och det är ju mycket välkänt i vår rättsordning, dvs. det som vi kallar för medelbar förvaltning. I vissa sammanhang kallar vi det för den tredje sektorn. Jag kan läsa ur 2 § att den inbjuder till medelbar förvaltning. Landskapet betalar stöd till en avbytarorganisation, avbytare eller företagare med FO-nummer, företagsorganisationsnummer.
I vårt samhällsskikt betalar samhället stöd till privaträttsliga mottagare som egentligen utför en lagstadgad syssla. Så är det inom stora betydande sektorer i vårt samhälle där den tredje sektorn, närmast organisationer som t.ex. Röda Korset, Folkhälsan och Rädda Barnen, har åtagit sig att upprätthålla betydande samhällsfunktioner med stöd av samhället och, observera, under de kvalitetskrav som lagstiftningen ställer. Igen samma fenomen, medelbar förvaltning fungerar nästan alltid enligt den här normen; ja, stöd ges, verksamheten får samhällsstöd och är lagstadgad och kvalitetskraven ingår i lagstiftningen kring verksamheten som en trygghet för att stöden går rätt. Inget ont i det, det är ingen invändning alls, utan det här är ett klarläggande åtminstone så som jag ser saken. Det här har betydande drag av medelbar förvaltning. Det är absolut ingenting ont i det, tvärtom. Vi brukar säga att samhällen av vårt slag helt enkelt inte skulle fungera utan medelbar förvaltning. Det är en ganska finurlig aktör mellan den offentliga och den privata verksamheten, där har vi organisationslivet som under lagarna men som privaträttsligt utför en samhällssyssla och får stöd för det.
Jag tror att diskussionen tidigare antagligen kretsade kring fenomenet medelbar förvaltning. Är det detta som det handlar om så är det bra, för där har man ett ganska stort stöd i övrig närliggande lagstiftning om hur man hanterar sådana frågor. Det kan man åtminstone delvis läsa ur 2 §.
Talman! Sedan den fjärde iakttagelsen; de personalpolitiska effekterna av den här lagen. Det återges ingående på sidan 9 under avsnitt 4.3. Det här är citat ur gällande rättsordning, rakt upp och ner. Så här går det till när en verksamhet upphör, det är bara så. Det som återges här är rätt. Det är rätt, i vissa fall i sin brutalitet. De positivt rättsliga omständigheterna återges härmed, omplaceringar med avgångsvederlag och andra arrangemang. Naturligtvis hoppas vi alla att det här ska kunna ske så smidigt, personalpolitiskt vänligt, som det personalpolitiska programmet innehåller, och civiliserat som möjligt. Jag har inget förslag, men jag hoppas att utskottet också kunde tänka på den här aspekten. När en landskaplig verksamhet helt och hållet upphör så tror jag att det kunde finnas rum i lagstiftningen för att också säga hur avvecklingen av den sker. Här sägs ju faktiskt ingenting allt om hur detta sker.
Jag slutar där jag började; denna lag träder ikraft någon gång under det här året, förstår jag. Man får vidta åtgärder för dess ikraftsättande samt genom ikraftträdande av denna lag upphävs landskapslagen om avbytarverksamhet för lantbrukare. Punkt och slut. Man får egentligen inte någon antydan alls om vad som ska hända med den kvarvarande personalen på lagnivå. Det här säger jag därför att man i vårt system brukar undvika så kallad motiveringslagsstiftning. För att kunna lösa en eventuell tvist i dessa sammanhang har inte domstolarna någon lag men ska ur motiveringarna, i det här fallet på sidan 9, försöka tyda sig till vad lagstiftarens avsikt har varit. Jag uppfattar det som hedervärt och hederligt om lagtinget åtminstone försöker ha en åsikt om hur också den här delen av den verksamhet som tar slut ska regleras, i fall det uppkommer oklarheter om de juridiska effekterna därav. Tack, talman.
Minister Fredrik Karlström, replik
Herr talman! Det är svårt att hinna med att svara på alla dessa fyra frågor på en kort minut.
Men det viktigaste; kvalitetskraven ser jag att uppfylls genom det privaträttsliga avtalet mellan köpare och säljare. Stödet bygger ju på statsstödsreglerna som nu är gällande. Vi får ge stöd till avbytaren som avbyter en person som driver ett lantbruk som uppfyller de här kriterierna. Vi får ge stöd enligt de nu gällande statsstödsreglerna. Det står väldigt tydligt och klart i sista stycket på sidan 3. ”Enligt statsstödsreglerna får stöd beviljas för kostnader för avbytare under lantbrukarens eller en anställds frånvaro. Stöd får ges för den faktiska kostnaden för att ersätta en lantbrukare vid sjukdom och ledighet.” Det här bygger då på EU-fördraget om statligt stöd nr 1857/2006 vilket gäller fortsättningsvis. Den frågan är inte diffus, tycker jag.
Kvalitetskraven blir mellan köpare och säljare. Vi finansierar det om köparen anser att säljaren levererar en produkt som uppfyller motsvarande krav.
Talmannen
Tiden är ute!
Ltl Gunnar Jansson, replik
Det där håller jag med om. Vi talade tidigare om att det inte bara är lantbrukarna som ska må väl utan också djuren i fråga och det är vi säkert alla överens om att ska vara fallet.
Ja, visst råder det stor avtalsfrihet på det här området. Vi är företrädare här för Ålands folk och skattebetalarna. Det är skattebetalarnas pengar som med det här stödsystemet kanaliseras. Då är det nog också ett samhällsintresse att de här villkoren, vi nu talar om, inte enbart blir en uppgörelse mellan två privaträttsliga aktörer av allt att döma, utan också att samhällsinflytandet befinner sig på en rimlig nivå som en förutsättning för stöd. Det är så som åtminstone jag respekterar skattebetalarnas pengar.
Minister Fredrik Karlström, replik
När man läser i detaljmotiveringarna, definitionerna och i den allmänna motiveringen så ser man att den här lagen bygger på den nuvarande lagen och definitionerna är i stort sett desamma. Vi har en praxis som fungerar när det gäller kvaliteten och hur systemet redan idag som är privatiserat fungerar. Det här är en fortsättning på det nuvarande systemet med lite andra definitioner angående mängden pengar, mängden timmar, mängden dagar och också lite justerat i antalet djurenheter. Det är ingen stor förändring från dagens nuvarande system. Det är bara ett modernare, nyare och annorlunda sätt som också ser till att följa de statsstödsregler som finns. Vi stöder avbytaren i det här fallet, inte jordbrukaren, för jordbrukaren ska vara ledig och vi ska stöda den personen som sköter hans sysslor vid hans ledighet eller sjukfrånvaro.
Ltl Gunnar Jansson, replik
Talman! Här är vi av olika åsikt. Jag inledde med att konstatera att en verksamhet som är lagstadgad och sker under landskapets regi och regelverk är i den meningen trygg att den är föremål för tillsyn. Rådgivning, upplysning, stöd och hjälp etc. verksamheten är överhuvudtaget normerad. Medan det i den här lagen inte finns något sagt alls om hur verksamheten ska utföras. Det är väl att det finns en hänvisning, den är jag medveten om, i motiveringarna här gällande avbytarlagstiftning.
God lagstiftning ska innehålla det man vill ha sagt med lagarna. Det är i paragraferna för det är paragraferna som domstolar tillämpar och därmed undviker men så kallad motiveringslagstiftning.
Talmannen
Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.
Kan förslaget att remittera ärendet till finans- och näringsutskottet omfattas? Förslaget är omfattat. Ärendet remitteras till finans- och näringsutskottet.
Andra behandling
2 Industriutsläpp
Social- och miljöutskottets betänkande (SMU 7/2013-2014)
Landskapsregeringens lagförslag (LF 10/2013-2014)
I andra behandlingen kan lagtinget antingen anta lagförslaget sådant det godkänts vid den första behandlingen eller förkasta förslaget.
Först tillåts diskussion och efter det föreläggs lagförslaget för antagande.
Diskussion. Ingen diskussion.
Lagförslaget föreläggs för antagande i andra behandling. Begärs ordet?
Lagtinget har i andra behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets andra behandling är avslutad.
Betänkandets motivering föreläggs för enda behandling. Diskussion. Ingen diskussion. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.
Ärendet är slutbehandlat.
Enda behandling
3 Redogörelse enligt 32 § arbetsordningen för Ålands lagting för tiden 1 november 2012 – 31 oktober 2013
Självstyrelsepolitiska nämndens betänkande (SJPN 2/2013-2014)
Landskapsregeringens redogörelse (RS 3/2013-2014)
Först tillåts diskussion och efter det börjar detaljbehandlingen.
Diskussion.
Ltl Danne Sundman
Herr talman! Här följer en presentation av några brottstycken ur självstyrelsepolitiska nämndens betänkande över landskapsregeringens redogörelse enligt 32 § arbetsordningen för Ålands lagting för tiden 1 november 2012 - 31 oktober 2013. Ärendet skulle väl förtjäna en större åhörarskara, dock vill jag tacka de tappra som är kvar. Förställningen måste gå vidare.
Först, talman, lite allmänt om redogörelsen, delvis liknande synpunkter som nämnden framförde i samband med EU-meddelandet.
Redan i betänkandet över den förra redogörelsen förde nämnden ett resonemang om redogörelsen i allmänhet samt om tidpunkten för överlämnandet av den. Nämnden framhöll då att redogörelsen inte enbart ska avse föregående lagtingsår utan sträcka sig fram till dagen för överlämnandet till lagtinget, såtillvida det är möjligt.
Vidare framhöll nämnden att en översyn av de olika meddelanden och redogörelser över tidigare verksamhet som ska överlämnas till lagtinget välkomnas.
Nämnden vidblir de åsikter som framfördes och önskar ytterligare förtydliga att redogörelsen med fördel kan innehålla även en framåtblickande strategidel eftersom redogörelsen på så sätt blir ett mer intressant politiskt dokument. Därtill anser nämnden att redogörelsen ska innehålla landskapsregeringens svar på de synpunkter som nämnden framförde i betänkandet över den förra redogörelsen, alltså ett slags återkoppling.
Talman! Vidare berör nämnden reformeringen av självstyrelsesystemet, nämnden håller sig kontinuerligt informerad om hur arbetet i Ålandskommittén framskrider samt bistår de av lagtingsgrupperna nominerade medlemmarna med vägkost för arbetet inom kommittén. Nämnden har för avsikt att vid lämpligt tillfälle initiera en lagtingsdebatt om reformeringen av självstyrelsesystemet.
Beträffande det svenska språket anför nämnden, liksom tidigare, att det är angeläget att språkrådet tillförsäkras tillräckliga resurser och att rådets verksamhet normeras på lagnivå. Med tanke på språkets grundläggande betydelse för självstyrelsen, är det enligt nämndens mening angeläget att det organ som har till uttrycklig uppgift att bevaka språkfrågorna är lagstadgat vilket inte är detsamma som att språkrådet blir en separat myndighet.
Nämnden planerar att under hösten 2014 arrangera ett öppet hörande om det svenska språket ställning på Åland och om språkrådets roll i arbetet för att bevaka detsamma.
En viktig språkfråga som tyvärr ännu inte fått sin rätta lösning är språket för åländska ortsnamn. Nämnden finner det synnerligen anmärkningsvärt att justitieombudsmannen ifrågasätter Ålandsdelegationens ställningstagande i ärendet. Ålandsdelegationen tog utgångspunkt i grunderna för självstyrelselagen samt självstyrelselagens bestämmelser om att landskapet är enspråkigt svenskt. Enligt självstyrelselagen är Ålandsdelegationen därtill, vid sidan av högsta domstolen, det auktoritativa organet i fråga om uttolkning av självstyrelsen samt tillämpningen av självstyrelselagen. Svenska språkets ställning kan dessutom härledas ur den särställning Åland har enligt folkrätten vilken bland annat medför att frågan om bevarandet av svenska språket på Åland inte är en intern finländsk angelägenhet. Nämnden uppmanar landskapsregeringen att vidta fortsatta åtgärder på området.
Vidare, talman, i redogörelsen framhåller landskapsregeringen att avsaknaden av svenskspråkiga versioner av Pharmaca Fennica och God medicinsk praxis utgör en patientsäkerhetsrisk. Nämnden delar landskapsregeringens åsikt och anser att möjligheten till lagstiftningsåtgärder på området bör övervägas för att komma tillrätta med problemet.
Nämnden har fört en diskussion om behovet av en åländsk språklagstiftning för att komma till rätta med språkproblem i vardagen. Med anledning härav uppmanar nämnden landskapsregeringen att undersöka om den språklag som antogs i Sverige år 2009 till vissa delar kan utgöra en inspirationskälla för en åländsk språklag. I den svenska språklagen anges att svenska är huvudspråk i Sverige vilket innebär att svenska är samhällets gemensamma språk som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden. Det allmänna har enligt lagen ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas.
Vardagen i förvaltningen här på Åland kantas av språkproblem, i dagarna har flera av oss här i lagtinget nåtts av ett e-postbrev där det rapporteras att en av landskapsregeringens underlydande myndigheter godkänner att anbud inlämnas med finskspråkiga bilagor eller motsvarande. Detta är, som framkommit av kommunikationen, tydligen sanktionerat av landskapsregeringen vilket förstås är felaktigt men utgör ett bra-dåligt exempel på att sådan lagstiftning kan behövas för att i praktiken omsätta självstyrelsens språkbestämmelser i det dagliga arbetet i förvaltningen.
Herr talman! Nämnden avser att under hösten avge ett betänkande över landskapsregeringens förslag om en policy för Ålands demilitarisering och neutralisering, vilken sändes till lagtinget i form av ett meddelande år 2013. Nämnden går därför i detta betänkande inte in på demilitariserings- och neutraliseringsfrågorna i allmänhet utan återkommer till dem i betänkandet över policyn.
Med anledning av de förändringar som den geopolitiska situationen i Europa för närvarande genomgår i anslutning till händelserna i Ukraina vill nämnden dock framhålla att de avtal som rör Ålands demilitarisering och neutralisering samt den sedvanerättsliga status som tillkommer neutraliseringen fortsättningsvis gäller oavsett förändringarna i omvärlden.
Nämnden för i sitt betänkande ett resonemang angående Rysslands agerande och icke agerande i förhållande till demilitariseringen och neutraliseringen vilket enligt nämndens bedömning innebär att Ryssland agerat på ett sådant sätt att federationen i praktiken har accepterat att 1921-års konvention utvecklats till en sedvanerättslig regim.
I landskapsregeringens meddelande med en policy för Ålands demilitarisering och neutralisering framhålls att demilitariseringen och neutraliseringen ska upprätthållas och deras giltighet kontinuerligt hävdas oavsett förändringar på det säkerhetspolitiska planet, nationellt eller internationellt. Nämnden delar till fullo landskapsregeringens uppfattning till denna del och konstaterar att ställningstagandet har fått en ny aktualitet mot bakgrund av de nyligen timade händelserna i Ukraina.
Talman! I landskapsregeringens redogörelse finns en beskrivning av kontakterna med riket men däremot ingen beskrivning av kontakterna med Sverige. Nämnden har under ett antal år regelmässigt infört en sådan rubrik i sitt betänkande eftersom nämnden anser att kontakterna till Sverige utgör en del av självstyrelsepolitiken.
I sitt betänkande över föregående års redogörelse ansåg nämnden att landskapsregeringen närmare bör bekanta sig med de regler som i folkrätten gäller för s.k. kin-states för att eventuellt kunna dra slutsatser som kan vara värdefulla för det framtida samarbetet med Sverige. Nämnden emotser fortsättningsvis en redogörelse för landskapsregeringens syn på saken.
Vidare till ax-domänen, landskapsregeringen redogör för att den åländska toppdomänen AX regleras i rikslagstiftning och att en proposition med förslag till en informationssamhällsbalk har överlämnats till riksdagen där den för tiden vid överlämnandet av meddelandet utskottsbehandlades. Enligt förslaget i propositionen ska de begränsningar som idag gäller beträffande anknytning till landskapet Åland vid beviljande av domännamn under toppdomänen AX, utgå såsom landskapsregeringen har föreslagit.
Detta innebär att i praktiken vem som helst, utan anknytning till Åland, kan registrera en AX-domän. Detta i sin tur kan innebära att många internationella företag, organisationer och varumärken registreras också under .ax i syfte att skydda namn och varumärken och samla in trafik till en av deras internetsidor. En sådan utveckling kan innebära att flera tusen nya ax-domäner registreras. Vad som däremot kan påverka detta är att det numera är möjligt att registrera en ny typ av genreiska toppdomäner förutom de få generiska domänerna t.ex. .com .net .org som existerar idag vid sidan av alla landsspecifika toppdomäner. Exempel på dessa nya domäner är .moscow, .fitness, .finance, .vodka osv. I dagsläget har mer 250 sådana domäner registrerats. Vad detta innebär i fråga om s.k. skyddsregistrering under .ax återstår att se liksom utvecklingen generellt inom detta område.
Nämnden uppmanar landskapsregeringen att överväga inrättandet av en stiftelse för förvaltningen av eventuella influtna medel från försäljningar av domännamn. Stiftelsens kapital skulle kunna användas för att lösa de problem som finns kring AX-domänen och, kan tilläggas, de övriga problem som uppstår för ett självstyrt område på internet. Det finns en rad problem för ålänningarna som medborgare och konsumenter på internet idag. Problemen är delvis knutna till .ax-domänen men framförallt till s.k. geotargeting där ens IP-adress knyts till en viss region som i sin tur tillhör ett visst upphovsrättsområde eller inte alls har knutits till ett sådant vilket kan drabba konsumenten så att man inte kommer åt innehåll som är skyddat upphovsrättsligt. Detta innehåll kan vara allt möjligt, t.ex. olika film- och TV-tjänster, musik, appar, innehåll i sociala medier m.m. En stor del av det mediautbud som ålänningarna använder på internet berörs av detta direkt eller indirekt. Problembilden fylls på i princip varje dag när det kommer nya tjänster och tillämpningar av dessa.
Talman! Nämnden uppmanar landskapsregeringen att noga följa utvecklingen på området och att fortsätta ansträngningarna för att förhindra eventuella begränsningar som föranleds av AX-domänen och den ovannämnda problematiken.
Talman! Landskapsregeringen redogör för de fortsatta försöken att nå en godtagbar lösning beträffande den regionala nätöverföringsavgiften för överföring av el via Sverigekabeln. Nämnden vill understryka vikten av att landskapsregeringen fortsätter ansträngningen på politisk nivå för att nå ett skäligt resultat exempelvis genom att staten i egenskap av ägare ger klara direktiv i frågan till Vattenfall Ab.
Därtill finner nämnden det relevant att landskapsregeringen tillser att det blir möjligt att transportera el i båda riktningar när den nya elkabeln till riket har färdigställts. Detta är ytterst viktigt för att nedbringa överföringskostnaderna för el för de åländska konsumenterna. Möjligheterna att transferera el över sverigekabeln och finlandskabeln mellan Finland och Sverige skulle innebära en avsevärd intäkt som skulle komma konsumenterna tillgodo liksom borttagande av den omotiverade regionnätsavgiften skulle innebära.
Beträffande behandlingen av konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna för nämnden ett ingående resonemang om turerna i behandlingen som varit omfattande och där nämnden har gett flera utlåtanden. Sammanfattningsvis kan konstateras av nämndens åsikt var att konventionen inte var i kraft men nu är den efter lagtingets beslut. Under processen avgav Ålandsdelegationen ett yttrande som går till historien som ett av de minst tydliga sådana. Detta gäller dock inte sista meningen som lyder: ”Det kan för övrigt inte anses att statsmakten ensidigt har behörigheten enligt den valda självstyrelsesystematiken att bedöma om ett internationellt avtal innehåller sådana bestämmelser att de förutsätter lagtingets bifall, och statsmakten kan inte kringgå denna skyldighet genom valet av sättet för transformering.”
Detta innebär att självstyrelsepolitiska nämndens tolkning och i förlängningen lagtingets är legitim. Ärendet slutade så att lagtinget satte konventionen ikraft samtidigt som det fakultativa protokollet.
Nämnden konstaterar att det varken i självstyrelselagen eller i lagtingets regelverk finns några uttryckliga bestämmelser som ger lagtinget en initiativrätt i fråga om bifall till internationella avtal utan att det föreligger en begäran från republikens president.
Lagtinget tog således ifråga om konventionen sig ändå denna rätt och ärendet sanktionerades genom utrikesministerns meddelande i Finlands författningssamlings fördragsserie, vilket finns bilagt betänkandet. Nämnden ser detta som ett viktigt första steg i utvecklingen mot en kompetenskompetens för Ålands lagting.
Sammantaget ser nämnden förfarandet ifråga om det fakultativa protokollet till ESK-fördraget som en självstyrelsepolitisk landvinning.
Talman! Med hänvisning till det anförda föreslår nämnden till sist i en kläm att; ”lagtinget meddelar landskapsregeringen till kännedom vad nämnden anfört i betänkandet.”
Jag vill här understryka vikten av att landskapsregeringen har sådana rutiner att man noterar de begäranden och synpunkter som lagtinget i sitt beslut framför och återkommer till nämnden i samråd om dessa i det fall man önskar diskutera föreverkligandet, i annat faller levererar det som nämnden äskat. Mellan raderna i flera av nämndens senaste betänkanden kan läsas in en viss frustration över att nämnden gång efter gång upprepar yrkanden vilket nämnden diskuterat att inte riktigt är tillfredställande. Vi vet alla att förvaltningsresurserna är knappa men dessa frågor måste finns långt upp på prioriteringslistan. Tack, fru talman.
Ltl Gunnar Jansson
Värderade talman! Viceordförande Danne Sundman gav en heltäckande beskrivning av behandlingen i nämnden av denna redogörelse som fortfarande bär titeln 1 november 2012 - 31 oktober 2013. Det framgick rätt tydligt att vi vill komma ifrån de här angivelserna.
Jag vill för min egen del och för min grupps del lämna några allmänna iakttagelser och därefter ett antal särskilda synpunkter med anledning av betänkandet.
Man kan konstatera att på det allmänna planet efterlyser självstyrelsepolitiska nämnden större hörsamhet och mera dialog i den här typen av frågor. Eller för att citera lagtingsordningen; ”självstyrelsepolitiska frågor som väsentligen rör landskapet författningsenliga rättigheter”. Jag ska återkomma till en definition av dem.
Extern politiken kännetecknas ju överallt där den förs av vilja till samstämmighet, till konsensus. En sådan samstämmighet når man via politisk dialog, det säger utskottet och viceordförande Sundman citerade också stycket på första sidan där nu igen nämnden efterlyser dialog, redovisning, synpunkter, strategier osv. I den här typen av ärenden har vi, enligt min mening, med framgång i lagtinget fört en dialog syftande till samstämmighet. Då är det också mycket önskvärt, för att inte säga nödvändigt, att vi kan upprätthålla den dialogen med samma syfte också mellan lagtinget och landskapsregeringen.
Vi har på ett flertal platser i betänkandet behövt påpeka detta. Nämnden har framhävt behovet av större hörsamhet. Det är alltså inte vardagliga frågor, det här är väsentliga frågor som rör landskapets författningsenliga rättigheter. År efter år har vi återkommit till samma frågeställningar. Det vore mycket önskvärt att komma till en punkt för detta. Det blir liksom inte trovärdigt att upprepa samma ställning år efter år, allra minst nu när vi befinner oss i en process med en reformering av hela självstyrelsesystemet där vi utåt behöver uppträda samstämmigt med styrka och tydlighet. Det var direkt olämpligt, enligt min mening, att vi inåt inte mäktade med att upprätthålla samma typ av dialog. När nämnden säger; ”så här vill vi ha det” så förväntar åtminstone jag mig att också regeringen antingen säger; ”ja så ska vi göra” eller ”nej, vi gör inte så”. Men att år efter år återkomma om samma ärende blir parlamentariskt problematiskt enligt min mening. Det försvagar processen.
Jag kan bara på måfå så här nämna sidan 2 under avdelningen ”Hembygdsrätt, jordförvärv och näringsrätt”: ”Nämnden emotser förslaget och finner det angeläget att landskapsregeringen påskyndar processen med framtagandet av lagpaketet.” Det går säkert att förklara varför inte det har skett. Någon anvisning om var processen befinner sig vore önskvärd, i den meningen att nämnden kanske kunde uttrycka sig mera positivt; jaha, då befinner vi oss där och där och kan också ha en antydan om hur det ser ut, i allra bästa fall med en strategi som betänkandet efterlyser. Vi förde ett resonemang i nämnden om de här frågorna även på den här punkten. Det som nu anges i betänkandet är en sammanfattning av våra iakttagelser.
Samma sak vad gäller beställningen av stand-still principen i förbindelse med EES-avtalet.
I följande avdelning under rubriken ”Svenska språket och språkrådet” är det samma sak. Där hänvisar man till ett skäligen gammalt betänkande. Man säger hur man skulle vilja ha det. Det vore mycket önskvärt att också se resultat av de beställningarna. Jag kommer för övrigt att återkomma till språkfrågor mera i detalj längre fram.
Ortsnamnen är en del av språkproblematiken. Nämnden uppmanar landskapsregeringen att vidta fortsatta åtgärder på området. Det ska uppfattas som att uppmuntra till att göra och att det verkligen blir gjort.
Demilitariseringen hörde vi om.
Under rubriken ”Kontakterna med Sverige”, på sidan 3, hänvisas till föregående års redogörelse och nämndens ställningstagande där. Kin-states frågeställningen är synnerligen intressant. Det vore mycket önskvärt att det skulle ske det som sker, nämligen att nämnden fortsättningsvis emotser en redogörelse för landskapsregeringens syn på fenomenet osv. Det är min och min grupps önskan att vi kunde komma ifrån den här typen av öppna saker. De lever vidare och riskerar därmed att börja få ett liv för sig utan att överhuvudtaget leda framåt. Sådant är aldrig bra.
Parlamentarismen i all ära men det kan inte vara förbjudet att eftersträva konsensus, åtminstone inte i externa och utrikespolitiska angelägenheter.
Fru talman! Enligt min mening så vilar vårt självstyrelsesystem på tre pelare; svenska språket, Ålands demilitariserade och neutraliserade status och respekten för folkrättsliga arrangemang under vilka självstyrelsen fungerar. I den meningen är redogörelsen bra. Praktiskt taget alla rubriker som redovisas och som naturligtvis inte återkommer i betänkandet kan härledas till någon av de här pelarna. Språkfrågorna återkommer på flera ställen, så ska de göra.
Demilitariseringen och neutraliseringen uppmärksammas här. Vi kommer i nämnden, så vitt jag förstår, att under hösten återkomma till ett ställningstagande i den frågan under policyn som vi ännu har till behandling i nämnden. Jag bara nämner, som viceordförande Sundman redan sade, att nämndens ställningstaganden är väldigt tydliga på den här punkten och har också på flera ställen ett materiellt innehåll, nämligen nämndens uppfattning om den sedvanliga rättsliga räckvidden hos demilitariserings- och neutraliseringsstatusen för Åland. Det är bra. De här frågorna har vi säkert orsak att återkomma till.
Vad sedan gäller respekten för de folkrättsliga arrangemangen så kommer de alldeles säkert att tas till behandling. Jag ska inte säga prövas, jag upplever det inte så, men i varje fall, de folkrättsliga arrangemangen kommer att tas till behandling och tas i beaktande i förnyelsen av självstyrelsesystemet. Från lagtingets och från de åländska partiernas sida har vi den klart uttalade åsikten om ett systemskifte, komma bort ifrån misstro, rättskamp och kontroll till förmån för en annan regim. Tiden är mogen för att överge de juridiska strukturerna i självstyrelsesystemet till förmån för de politiska övervägandena genom förtroende, förhandling, dialog och andra politiska inslag i arrangemangen för Åland självstyrelse. Allt detta under den respekt för de folkrättsliga åtagandena som utgör grunden för vår status.
Med det sagt, fru talman, så vill jag övergå till mitt huvudämne; svenska språket. Det är ingen hemlighet att det är pelare nummer ett, det är grunden för vår status.
Jag vill först konstatera att val av språk är en personlig fråga. Redan domstolen i Haag fastslog för mycket länge sedan att frågan om en egenskap av minoritet inte är en fråga för någon regering utan det är en personlig individuell fråga. Alla arrangemang om minoritetsskydd på det personliga planet utgår från individen och baserar sig på individens eget val. Några kollektiva arrangemang som skulle påtvinga en viss hållning t.ex. i fråga om språk finns inte och ska inte heller finnas. Det är individen själv som bestämmer. Det är sagt.
Det handlar för vår del också om att skapa en ordning i vilken individen kan leva ett liv på svenska språket på Åland. Mera dramatiskt än så är det ju faktiskt inte. Det här är en tes som vi har uttalat många gånger. Därmed blir självstyrelsens policy, i fråga om svenska språkets ställning, en fråga om språket i det offentliga rummet. Och där igen, som jag ser det, blir det huvudsakligen en fråga om den offentliga förvaltningen i självstyrelsesystemet och om utbildningen. Språklösningarna i den offentliga förvaltningen och utbildningssystemet, i stora drag så som det är i den nuvarande självstyrelselagen.
Om det för sin del kräver landskapslagstiftning, språklagstiftning eller om man kan fortsätta med någon annan sedvanlig rättslig ordning diskuterade nämnden.
Viceordförande Sundman nämnde språklagstiftningstekniken i Sverige. Den här saken förekommer lite nu och då i diskussionen. Men vi har egentligen aldrig, så vitt jag känner till, riktigt fört någon diskussion på djupet om behov av språklagstiftning på Åland. Jag har ingen övertro på lagstiftning, men så mycket demokrat är jag att så länge det finns lagar så försöker jag följer dem. Jag säger alltså inte nej till språklagstiftning, inte på något sätt. I det här skedet är jag inte riktigt säker på att den frågan ska gå först.
Jag nämner det som jag brukar nämna i de här sammanhangen, inom avdelningen språklagstiftning har vi två huvudsakliga skolor i vårt system. Vi har servicelagstiftning som kännetecknar språklagstiftning i länder med fler än ett nationalspråk; Finland, Belgien och Schweiz i någon mån. Vi har den andra skolan som kännetecknar språklagstiftning i länder med ett officiellt språk, men i allmänhet många språk. I den mån man överhuvudtaget språklagstiftar så blir det som i Sverige; skyddslagstiftning. Man lagstiftar till skydd för ett språk och upplever då att andra språk utgör ett hot mot det.
Vi kan ta USA som exempel. USA saknar språklag. Åtskilliga försök har gjorts att ändra konstitutionen för att kunna erkänna ett språk som nationalspråk i USA, engelska språket eller amerikanska. Hittills har de misslyckats. Flera företag kommer knappast att genomföras, som det ser ut i varje fall, därför att en ändring av konstitutionen kräver en kvalificerad majoritet och en sådan lär inte längre gå att uppbåda i delstaterna.
Servicespråklagstiftningen i Finland, skyddslagstiftning i Sverige inom området för språklagstiftning är något som vi lite kände på i nämnden men gick inte särskilt långt in i enskildheter. Frågan har nu ett liv och torde gå vidare. Vi är säkert många som tänker i de här banorna, åtminstone är jag en anhängare av sättet att tänka i banor. Sannolikt kunde det vara skäl för oss att åtminstone överväga behov av en språklagstiftning, sannolikt en kombination av båda två med betoning på skydd i ljuset av första pelaren som jag nämnde, om man därmed vill materialisera det som finns i självstyrelselagen inom offentlig förvaltning. Däremot finns det ingen lagstiftning alls om språket i våra skolor, utöver den som finns i den organiska lagstiftningen om respektive skola. Här har jag en idé och jag har också berättat den för några medlemmar så den kanske man kan återkomma till. Den är inte mera dramatisk än att man kunde förädla 40 § i självstyrelselagen och ge bestämmelserna i den ett utökat skydd osv. Det finns olika möjligheter här att hantera saken.
Hur skulle det här börja? Ja, nu är ju nämnden väldigt frispråkig här på sidan 2. Det var orsak att vara det. ”Med tanke på språkets grundläggande betydelse för självstyrelsen, är det enligt nämndens mening angeläget att det organ som har till uttrycklig uppgift att bevaka språkfrågorna är lagstadgat vilket inte är detsamma som att språkrådet blir en separat myndighet.” Nämnden, jag och många med mig har ju flera gånger talat till förmån för att om någonting behöver lagstiftas hos oss så är det språkfrågorna. I det här fallet behovet om lagstiftning om språkrådets ställning och status.
Jag vänder mig till lantrådet, jag hoppas nu att vi kan vara överens om ingen har föreslagit att språkrådet skulle bli en myndighet. Med nämndens skrivning nu så är det till alldeles klart att språkrådet kan uppgraderas, dess ställning och status ges lagstöd utan att det för den skull varken blir en myndighet eller på något sätt förtar de befogenheter och förpliktelser som landskapsregeringen och alla andra myndigheter på Åland har i frågan om värnet av svenska språket. Jag utgår ifrån att vi nu är överens i varje fall om att vi inte längre behöver diskutera språkrådets status till den delen.
Vi har i vår offentliga förvaltning många lagstadgade funktioner som inte är myndigheter men som ändå har en ställning och status som baserar sig på lag, av den anledningen att deras stabilitet gynnas.
Medlemmarna i rådets ställning klarläggs. Övrig lagstiftning reglerar helt hållet vad man sysslar med när man deltar i ett sådant kollegialt organ. I vissa fall, om ekonomin det medger, tryggas också rådets och dessa organs ekonomi. Man tar in ett moment i budgeten, det har man gjort. Man tar in lagstadgat momentet i budgeten och lagstadgade moment i budgeten förblir där.
Fru talman! Därför efterlyser jag nog en lite bredare diskussion i frågan om språkets ställning i självstyrelsesystemet som sådant. Där ska naturligtvis ortsnamn komma med, men jag är lite främmande för att man skulle göra den frågan till ett huvudnummer här. Språklagstiftningen kommer med, som vi skriver, och naturligtvis också God medicinsk praxis. Och andra för människan viktiga dokument ska finnas på det språk som används här på Åland. I det avseendet kunde språkrådet ha en betydelsefull roll som en inspiratör för vidare lagstiftningsåtgärder. Tack, fru talman.
Minister Wille Valve, replik
Tack, ltl Jansson. Att svara på frågan om hembygdsrätten är en tacksam uppgift såtillvida att jämför man med den förra regeringen så hände det absolut ingenting efter att det parlamentariska betänkandet levererades 2009. Så vad än den här regeringen gör så har vi gjort mer än den förra regeringen. Då gör vi under av framsteg oberoende av vad som händer.
Vad händer då? Vad gör den här regeringen? Vi hade överläggning igår med anledning av de influtna remissvaren. Nästa steg är att vi fattar beslut i plenum om att sända hembygdsrättslagstiftningen till lagtinget. Avsikten är att ärendet ska komma upp på bordet i september. Jag besvarar gärna flera frågor om hur processen framskrider.
Arbetet med en revision om jordförvärv är inlett. Samma lagberedningsgrupp som har arbetat med hembygdsrätten tar fram en ny lagstiftning för jordförvärv.
Ltl Gunnar Jansson, replik
Tack, talman! Jag brukar undvika att jämföra vad nuvarande regering gör mot tidigare regeringar. Var och en blir trygg på sin fason och bedöms för sina egna meriter. Utmärkt, jag tackar för upplysningen minister Valve. Nämnden tänker i samma banor och påskyndar processen. Om jag vore minister så skulle jag uppfatta det som ett stöd för ansträngningarna. Här är vi överens.
Minister Wille Valve, replik
I sådana fall tackar minister Valve för stödet och ser fram emot fortsatt samarbete med nämnden, såsom vi också haft i frågan om hembygdsrätten, vilket vi sannolikt också får återkomma till i jordförvärvsfrågan.
Talmannen
Replikskiftet är avslutat.
Ltl Harry Jansson, replik
Tack, fru talman! Ärade kollegan Gunnar Jansson, när vi har diskuterat språkrådet tidigare har jag nog faktiskt gått i samma fälla som tydligen andra delar i församlingen, landskapsregeringen. Jag har upplevt att ledamoten har varit ute efter att skapa en skild myndighet. Jag har också reagerat på samma sätt instinktivt, inte ska ju landskapsregeringen på något vis avhända sig rätten att agera. Jag ser det mycket svårt att lagstiftningsvägen skapa någon form av rättskapacitet i ett språkråd. Men däremot att ge det en formell basis för att markera svenska språkets starka ställning i självstyrelsesystemet, på det viset är jag mycket tilltalad av själva tanken på en lagreglering.
Ltl Gunnar Jansson, replik
Tack, talman! Vad en myndighet är framgår nog väldigt tydligt både i grundlagen 124 § och självstyrelselagen 3 §. Vad därutöver behövs i den offentliga förvaltningen i skötseln av gemensamma angelägenheter, varav språkfrågorna är synnerligen väsentliga, återfinns i organisk lagstiftning, i normal lagstiftning såsom rådgivande organ.
Man riskerar nog inga stora problem, enligt min mening, att lagstifta så att gränsdragning mellan rådgivning, vakthållning och uppföljning etc. mot myndighetsutövning kommer att klarläggas. Missar man där så kommer ändå grundlagen och självstyrelselagen till stöd.
Ltl Harry Jansson, replik
När det gäller språkrådet och lagfästandet så tror jag nog med tanke på arbetsbelastningen som landskapsregeringen och dess tjänstemän har att vi kollegiet, via självstyrelse politiska nämnden, borde själva åta oss den delen. När det gäller den biten så är den nu gällande lagtingsordningen en inspirationskälla vad lagtinget kan åstadkomma. Det kan inte hjälpas men det är mycket lättare för oss parlamentariker, biträdda av duktiga tjänstemän, att kanske skapa denna rättsliga ram, i och med att svenska språket är så oerhört central del av vårt system.
Som ledamoten vet så finns det ju även andra komponenter, som vi också har diskuterat i nämnden, som man kunde ta in för att faktiskt få en språklag, språkrådets ställning och en lag som antas med till och med kvalificerad majoritet av parlamentet.
Ltl Gunnar Jansson, replik
Talman! I nämnden har vi alla möjligheter att diskutera strategier i gott samarbete med landskapsregeringen. Det som kan bli lite problematiskt är att jag ser en framtid där språkrådet kan ha en viss operativ verksamhet, vilket nog kan vara svårt för ett lagtingsorgan. Men om kollegan Harry Janssons idé här gällde enbart förberedande åtgärder för att åstadkomma lagstiftning, så ja, inte mig emot. Det ser jag fram emot att nämnden gör.
Talmannen
Replikskiftena är avslutade.
Lantrådet Camilla Gunell
Fru talman! Tack för ordet. Jag väljer att ta fasta på det sista som ltl Jansson sade, naturligtvis ska landskapsregeringen uppfatta nämndens uttryck i många av de här punkterna som ett fortsatt stöd för att gå vidare i många angelägna frågor. Stundtals fick jag lite en känsla av att det fanns en i uppgivenhet om en tröstlös dialog som tydligen inte leder tillräckligt långt.
Jag vill påminna lite försiktigt om att inom dessa självstyrelsepolitiska och externpolitiska ramar så finns det oerhört mycket vi kan göra. Himlen är möjligheternas gränser.
När jag åker till Färöarna och Grönland, våra andra självstyrande områden i Norden, så finns det ett helt annat fokus och en helt annan satsning vad gäller utrikespolitiken. Grönland öppnar ambassader i Kina och i Washington därför att de behöver det för att kunna utverka framförallt sina fiskeripolitikavtal. Färöarna har nyligen öppnat ambassad i Moskva. Det finns en helt annan utblick i dessa självstyrande regioner vad gäller utrikespolitiken och möjligheterna är oändliga.
Tyvärr måste vi påminna oss om att våra resurser är mycket begränsade vad gäller utrikespolitiskt arbete, självstyrelsepolitiskt arbete, forskning och metodarbete när det gäller Kin-states och annat som nämnden nu lyfte upp här vad gäller att stärka självstyrelsens olika basfundament.
Under den här perioden vet nämnden och i synnerhet ltl Gunnar Jansson mycket väl att våra ansträngningar riktar sig i huvudsak på reformeringen av självstyrelselagen. Det är den här mandatperiodens viktigaste projekt och dit sätter vi vår kapacitet, den lilla kapacitet vi har inom detta fält.
Det kan vara av vikt att vi i samband med nästa redogörelse diskuterar vad det skulle betyda i kostnader för vår förvaltning om vi verkligen prioriterade de här områdena som jag uppfattar att nämnden, lagtinget och förstås också landskapsregeringen vill? Det är betydande insatser som vi behöver ha. Det är mycket större resurser. Vi behöver toppkompetens från olika håll för att kunna jobba med de här områdena som nämnden nu ger uttryck för att vi vill. Det står sedan i kontrast till strävandena om en budget i balans. Här måste vi komma ihåg vad vi pratar om. Man kan skriva långa önskelistor, men det finns alltid en verklighet där man också ska kunna komma någonstans inom befintliga ramar och resurser.
Om det här kan vi mycket väl utveckla ett resonemang och ha en aktiv och livfull diskussion med lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd: Hur stora resurser ska vi satsa utrikespolitiskt och hur ska vi gå fram på det här området?
Nu kommer landskapsregeringen, på basen av den dialog som vi har haft med självstyrelsepolitiska nämnden, att förnya våra rutiner vad gäller redogörelsen. Att redogöra uppfattas härmed och framåt att inte titta i bakåtperspektiv utan snarare fokusera mera på den strategidel som jag förstår att nämnden här nu efterlyser. Det betyder en omläggning av våra rutiner. Vi måste jobba med det här dokumentet på ett annat sätt.
Jag uppfattar det så nu, vilket jag hoppas att lagtinget har fört en diskussion med alla parter om särskilt också med Nordiska rådets delegation, att meddelandet som tidigare har funnits kring Norden politiken så är det nämndens önskan att det utgår.
Nu blir det två betänkanden. Det ena betänkandet handlar om de självstyrelsepolitiska områdena, det andra betänkandet handlar om extern politiken och i detta inkluderas också Norden. Så uppfattar jag nämndens önskan och då ska vi naturligtvis jobba vidare i den riktningen.
Sedan förvånar mig nog stycket om ”Hembygdsrätt, jordförvärv och näringsrätt”. Så långt är det inte mellan lagtingets och landskapsregeringens korridor att man inte kan ställa den frågan. Både jag och minister Valve har blivit hörda i nämnden. Det kan inte vara någon överraskning för självstyrelsepolitiska nämnden att lagen om hembygdsrätt är klar, har varit på remiss och kunde ha tillställts lagtinget redan dessa veckor, men vi väljer att lägga den i september istället. Då kommer lagen till lagtinget för debatt.
Däremot i jordförvärvet, som vi har börjat med, finns många viktiga principiella ställningstaganden att ta ställning till och som inte är särskilt lätta att hantera. Ska vi börja reglera och följa upp kopplingen mellan jordförvärv och aktieöverlåtelser så kommer det att kräva ganska mycket arrangemang.
I den parlamentariska gruppen, som var verksam under förra mandatperioden och diskuterade de här områdena, fanns en önskan om att jämställa bolag och juridiska personer vad gäller försäljning och inköp av åländskt mark. På basen av det betänkandet jobbar nu landskapsregeringen med de här frågorna. Det kommer betydande frågeställningar emot och också viktiga avgöranden om vilken verklighet vi vill iscensätta.
Jag tror att det är mycket klokt att man skyndar relativt långsamt i de här självstyrelsepolitiskt viktiga områdena så att vi noga har övervägt vilka mått och steg vi tar när det gäller att reformera. Men lagen om hembygdsrätt kommer till lagtinget i september.
Vad gäller språkrådet så är det mycket bra att ltl Gunnar Jansson nu understryker denna viktiga poäng att hans avsikt inte har varit att landskapsregeringen ska avhända sig makten vad gäller språkfrågorna. För mig har det varit naturligt att de hör till landskapsregeringens viktigaste politikområden. Det ska naturligtvis ligga på landskapsregeringens bord och vara ett tydligt ansvarsområde.
Däremot får vi komma ihåg att frågor har en start och en startsträcka. Innan de sedan är mogna att ta klivet in i en lagstiftningsprocess så kan det vara klokt att först tänka igenom vad språkrådet ska finnas för, vilken uppgift språkrådet ska ha och på vilket sätt det ska verka. Att språkrådet blir lagstadgat tror jag att ingen i det här skedet har någonting emot. Frågan är bara när och hur man ska påskynda en sådan process.
Vi ska komma ihåg att språkrådet är ett resultat av den språkutredning som gjordes 2006. Sedan har språkrådet verkat några år under två olika regimer och två olika regeringar. Jag tycker att språkrådet ännu inte har funnit sina former för att vara moget att i sak helt kunna beskriva vad som ska vara dess roll och uppgift. Därmed behöver man pröva sig fram tills man känner sig säker på hand när det gäller språkrådets roll och hur vi ska reglera det för framtiden.
Vad gäller ortnamnen så uppmanar landskapsregeringen nämnden att vidta fortsatta åtgärder på området. Det gör givetvis. Vi fortsätter på det här området med dialoger med lantmäteriet, med behörigt ministerium och med direkta kartoperatörer.
När det gäller Pharmaca Fennica och God medicinsk praxis så hade vi igår upp ett brev som ska till ministerierna där vi kräver att patientsäkerhetsrisken, som det utgör att dessa dokument inte finns på svenska, måste åtgärdas. Det är ett krav från landskapsregeringen annars måste vi hitta andra metoder för att säkra upp patienternas säkerhet på det här området. Det sker misstag på grund av att de här dokumenten inte finns på svenska. Det är så och det är allvarligt.
Tanken om en åländsk språklag kommer väldigt abrupt i det här betänkandet. Om vi har en god dialog, vilket jag hoppas, mellan lagtingets nämnd och landskapsregeringen så är det här för mig en helt ny tanke. Jag hoppas att upphovsmännen eller -kvinnorna till den här idén kan redogöra för vilka behov som nu har uppstått som föranleder att man ser behovet av en åländsk språklag. Det skulle vara mycket intressant att veta. Är det på grund av finskans roll i samhälle? Är det på grund av den ökade inflyttningen som det här har blivit ett behov som man ser? Vilka förändringar i samhällsbilden föranleder att självstyrelselagen inte är tillräcklig på området utan att man nu förordar en åländsk språklag?
Det var några reflektioner som jag gärna ville ge med anledning av det här betänkandet.
Vad gäller det ekonomiska systemet som man nu också tar upp i betänkandet så kommer landskapsregeringen att ha en första diskussion med finansministeriet redan här i juni. Vi kommer efter semestrarna att fortsätta diskussionen om hur vi formulerar frågorna kring avräkningsgrunden och tillställer dem gemensamt. Det här är mycket viktigt. Vi har uppnått en situation där vi gemensamt kan gå med finansministeriet till Ålandsdelegationen. Det är landskapsregeringens avsikt att se till att så också sker trots att det blir förändringar på den politiska posten där. Men sådant som vi har kommit överens om så utgår vi ifrån att också genomförs. Tack, fru talman.
Vtm Roger Jansson, replik
Tack, fru talman! Jag upplever att lantrådet har utläst en kritik i den här debatten som också innehåller krav och tryck på förvaltningen som vi inte har möjlighet att leva upp till.
Nämnden har sammanfattat sina problemställningar. På första sidan är det allmänt om redogörelsen i tre punkter. För det första; ”en översyn av de olika meddelanden och redogörelser över tidigare verksamhet som ska överlämnas till lagtinget välkomnas”. Vi kan inte säga exakt hur det ska vara.
För det andra; ”att redogörelsen med fördel kan innehålla även en framåtblickande strategidel.” Det kan vi säkert lätt vara överens om.
För det tredje, där jag upplever en brist; ”att redogörelsen ska innehålla landskapsregeringens svar på de synpunkter som nämnden framförde i betänkandet över den förra redogörelsen”. Avsaknaden av det har tvingat nämnden att under olika rubriker upprepa och hänvisa till det vi sade senast.
Talmannen
Tiden är ute!
Lantrådet Camilla Gunell, replik
I nämndens betänkande hänvisar man tillbaka till fjolårets betänkande vad gäller översynen och reformeringen av meddelandena. Där framgår att nämndens önskemål är att de förblir två; ett som handlar om självstyrelsepolitiken och det andra om externpolitiken inkluderande Norden. Det är det som framkommer i fjolårets betänkande och det är den åsikten som man för fram här.
Detta med en framåtblickande del ser vi också gärna fram emot. I förvaltningen har vi haft en stark åsikt om att vi inte vill ägna oss till i dokument, efter dokument, efter dokument att redogöra för gångna tider. Man vill titta framåt och blicka framåt. Det är mycket välkomnande och vi kommer att jobba med att hitta framåtblicken istället för att titta bakåt. Jag tror att det gynnar oss alla.
Vtm Roger Jansson, replik
Fru talman! I fjolårets betänkande skrev nämnden när det gällde antalet meddelanden; ”att en översyn över de olika meddelandena och redogörelser välkomnas”. Önskar landskapsregeringen en dialog om detaljerna kring detta så; välkomna!
Sedan tog lantrådet också upp språklagstiftningen och det exempel från Sverige som vi har redogjort för i årets betänkande. Där skriver nämnden inte annat än att vi uppmanar landskapsregeringen att undersöka om den svenska lösningen kan ha intresse för en åländsk lösning. Det är inte särskilt mycket begärt. Det är inte tydligt angivet på något sätt vad som ska göras. Vi öppnar blott den diskussionen och den frågan tillsammans med landskapsregeringen.
Lantrådet Camilla Gunell, replik
Vi får tacka för det. Det är helt säkert möjligt att göra det.
Det som gör mig nyfiken är förstås vilka diskussioner i nämnden som har föranlett det och vilka förändringar i samhällsbilden man har sett som gör att man nu tycker att detta vore intressant. Jag var mera nyfiken på att höra bakgrunden till diskussionerna och hur argumenten och diskussionen har gått i nämnden innan man skrev detta.
Talmannen
Replikskiftet är avslutat.
Ltl Gunnar Jansson, replik
Tack, talman! Det är lite svårt för en vanlig medlem i ledet att tala på nämndens vägnar när viceordförande borde göra det. Kanske han finns i huset och eventuellt kan komma?
Min replik gäller en upplysning avseende hembygdsrätt, jordförvärv och näringsrätt. Lantrådet berättade att det var många frågeställningar och komplexa problem förknippade med framförallt jordförvärvslagstiftningen. Det är en åsikt som jag till fullo delar. Jag vill bara påminna om att under förra perioden, när vi förde den här typen av resonemang, så var ett återkommande svar här i lagtinget: ”Det spelar ingen roll. Se till att betänkandets förslag läggs till grund för lagförslag och kom hit till lagtinget omedelbart!”. Det var en väldigt brutal ton och stämning i det hela som jag aldrig förstod mig på. Därför ska sådana här grundläggande frågor ta den tid de behöver. Det som nämnden nu gör är att påskynda processen men säger ingenting om dess innehåll.
Lantrådet Camilla Gunell, replik
Ja, det kanske vore skäl att lagtinget kunde ha en diskussion kring dessa fördjupade frågeställningar kring jordförvärvsrätten vad gäller de framtida ställningstagandena.
Även detta område hur människor idag väljer att leva sina liv, var man bosätter sig, var man betalar skatt och hur hela livsbilden ser ut så påverkar idag många kommuner och deras möjligheter att rekrytera nyinflyttade till sina kommuner. Det här är betydande och viktiga framtidsfrågor. Man måste ta frågorna till den nivån att man skapar diskussionen. Det är ju på lagnivå som detta ska ske. Jag tror kritiken under förra perioden berodde på att man höll sig till olika principdokument och inte till ett lagstiftningsarbete.
Ltl Gunnar Jansson, replik
Tack, talman! Jag vill till den delen bara igen upplysa om min egen bakgrund. Jag har hela tiden ansett att jordförvärvslagstiftningen från 1974 är tillräcklig. Det är en mycket kraftfull visserligen rikslagstiftning på grundlagsnivå med lagtingets bifall. Den ger alla de instrument som är erforderliga för att lagstiftningen ska fungera. Undantag och lättnader från dess krav kan man göra i landskapslagstiftningen. Jag har alltid ställt mig främmande till detaljreglering som de facto har mycket små utsikter att lyckas. Det ser vi nu vid tillämpningen av landskapslagstiftningen och i landskapsförordningen av jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd som egentligen inte alls får tillämpas.
Lantrådet Camilla Gunell, replik
Ja, men man måste ändå påminna sig om att föregående regering såg ett helhetsproblem kring dessa frågor. Man tillsatte en parlamentarisk kommitté som fick i uppgift att jobba med den här problematiken. Det gjordes mycket ingående under en lång tid och man kom fram till ett enhälligt betänkande. Om jag minns rätt så hade liberalerna en reservation men den berörde enbart näringsrätten. Liberalerna hade ingen avvikande åsikt vad gällde jordförvärv, vad jag kan dra mig till minnes.
Det betänkandet finns ändå som en grund för reformarbetet, vilket det givetvis ska göra. Med det som kommer till är att det finns betydande svårigheter att gå från önskning till verklighet. Där finns ännu svåra frågeställningar att komma till rätta med.
Talmannen
Replikskiftena är avslutade.
Ltl Axel Jonsson
Tack, fru talman! I det här betänkande finns många rubriker och många frågor som vi har sett många gånger tidigare. Jag tänker inte gå in på alla dem. Idag tänker jag fokusera på en enskild fråga; det svenska språket.
Tittar vi tillbaka på det senaste året så har språkfrågan varit aktuell i många, många fall, inte minst när det gäller ortsnamnen som nämns i självstyrelsepolitiska nämndens betänkande, liksom Pharmaca Fennica och den evighetshistorien.
Vi kommer ihåg att polisen skickade ut finskspråkiga dokument till ålänningar som hade sökt vapenlicens. Polisen ordnade finskspråkig fortbildning åt sina anställda.
Personligen spatserade jag förbi ett konferensrum här i konferensrumskorridoren den 8 april och hörde att en konferens pågick på finska. Jag gick upp till min dator och av intresse kontrollerade jag i bokningssystemet vem som hade bokat detta konferensrum och hade konferens på finska i lagtingets korridorer. Det visade sig att det på bokningen stod; videokonferens med jord- och skogsbruksministeriet, näringsavdelningen. Det är någonting för landskapsregeringen att kolla upp.
Vi har också i dagarna, som ltl Danne Sundman nämnde i sitt anförande, fått information om att landskapsregeringens underlydande myndighet, ÅHS, har begärt in anbud. Man har påbörjat en upphandlingsprocess där man skriver att bilagor till anbudet och broschyrer bör vara svenskspråkiga men kan också vara på engelska eller på finska. Man tillåter alltså finskspråkiga dokument i en upphandling på en av landskapets egna myndigheter. Detta är inte okej.
Man kan ställa sig frågan vad detta beror på. Vad beror det på att det ser ut så här på Åland i dagsläget? Förklaringen finns delvis hur vi agerar på Åland, men förklaringen ligger i grund och botten på andra sidan Skiftet.
Tittar vi på Finland i dagsläget så i mars i år gick språkgruppen, när det gäller dem som har utländska språk alltså andra språk än finska och svenska som modersmål, förbi de svenskspråkiga. I mars nådde man upp till samma nivå. De med utländskt modersmål låg på 5,3 procent av befolkningen, lika som de svenskspråkiga ungefär. Den svenska minoriteten i Finland blir åtminstone allt mindre relativt sett.
Vi har sett journalister som mordhotas för att de har tagit ställning för svenska. Sannfinländarna representerar idag var femte finländare i riksdagen och var åttonde finländare och märkväl också ålänning i EU-parlamentet. Det i sig är förstås en synnerligen tråkig utveckling. Men också där finns det en orsak till varför det ser ut på detta sätt och det är bekymmersamt. Orsaken är delvis att 74 procent av finländarna enligt YLE nyheternas opinionsmätning förra året så vill se en frivillig svenska i grundskolan.
Vi känner alla till att attityderna mot det svenska språket förändras. Det är en utveckling som långsamt smyger sig på. När den utvecklingen till och med letar sig in i lagtingets egna korridorer så börjar det bli dags att vi faktiskt lyfter upp den här frågan på allvar.
Därför är jag synnerligen glad att självstyrelsepolitiska nämnden kommer att sätta fokus på språkfrågan nu under hösten och arrangera ett öppet hörande och en diskussion med språkrådet om vilken roll man har för att bevaka svenska språkets ställning på Åland. Det är en synnerligen viktig fråga och den blir tyvärr bara mer och mer aktuell.
När det gäller en eventuell åländsk språklag så en befogad fråga som flera, bl.a. lantrådet, har ställt sig är vad själva syftet med en sådan lag är. Var finns behovet? Räcker inte självstyrelselagen till i det här avseendet? Vi får helt enkelt konstatera; nej, självstyrelselagen räcker inte till.
En åländsk språklag kunde eventuellt vara ett instrument för att skärpa språkpolitiken från lagtingets sida. Det är en möjlighet som man bör titta på. Det är ett intressant instrument. Därför är skrivningen från självstyrelsepolitiska nämnden också ganska svag, vilket nämndes i debatten tidigare. Men det är icke desto mindre intressant som alternativ. Vi löser självklart inte den praktiska verkligheten enbart med hjälp av en åländsk språklag, men som ett instrument bland flera kan det vara ett intressant alternativ.
Utvecklingen i våra egna korridorer visar ju på att det finns ett behov av att förtydliga både principer och inställningar från både lagting och landskapsregering.
Tänker man då efter så har vi en polismästare som ordnar finskspråkig fortbildning åt sina underlydande och vi har tjänstemän som håller videokonferenser på finska. Självklart är det ju tjänstefel i sig att man gör det, men grunden i själva problematiken är egentligen att det saknas alternativ. I dagsläget lyder vi under lagar och förordningar som inte lagens förlängda arm har möjlighet att tolka eller lära ut på svenska. Möjligheten finns helt enkelt inte, vi saknar alternativ i dagens självstyrelselag.
Den absolut viktigaste processen under den här mandatperioden är att utveckla den åländska självstyrelsen så att vi själva kan sköta våra angelägenheter på svenska. Några andra alternativ finns helt enkelt inte om vill komma framåt i den här problematiken. Idag stampar vi på stället. Den smygande utvecklingen i dagsläget visar att det finns ett behov av att komma framåt i de här frågorna.
Men de orden, fru talman, tackar jag för mig. Jag sammanfattar med att vi från Ålands Framtid tycker att det är synnerligen positivt att självstyrelsepolitiska nämnden ämnar sätta fokus på språkfrågan under hösten. Frågan är aktuell och det kommer den fortsättningsvis att vara. Tack.
Vtm Roger Jansson
Tack, fru talman! Nu har lantrådet lämnat rummet men hon kanske hör i alla fall. Lantrådet hade frågeställningar om självstyrelsepolitiska nämndens skrivning om språklagstiftningen. Den viktiga meningen är: ”Nämnden uppmanar landskapsregeringen att undersöka om den språklag som antogs i Sverige år 2009 till vissa delar kan utgöra en inspirationskälla för en åländsk språklag.” Ett frågetecken bakom detta och för min del vet jag inte ännu huruvida det kan utgöra en sådan inspirationskälla.
Lantrådet efterlyste också orsaker. Ltl Jonsson tog upp en del orsaker. Nämndens viceordförande nämnde också lite flyktigt ett skäl till. Det gällde ett ärende inom Ålands hälso- och sjukvård där man i samband med en upphandling angav i upphandlingsdirektivet att anbudet måste vara på svenska, men bilagorna får vara på finska eller engelska. Man ställde då frågan till sittande landskapsregering huruvida det var riktigt och sittande landskapsregering svarade att det är riktigt, så får man göra. Vi politiker som har jobbat med frågorna i många år och som sitter här i lagtinget studsade naturligtvis till inför detta besked. Jag för min del meddelade att detta är en total feltolkning av våra skyddsbestämmelser avseende språket. Den praxis vi har haft genom åren har utvecklats och den är fullständigt klar på den här punkten. Man hänvisar i en separat diskussion från landskapsregeringen att det finns en del bestämmelser som kan finnas internationellt bara på engelska och tillåter man någonting sådant så kan det också i landet finnas bestämmelser som finns bara på finska. Därmed skulle man behandla bestämmelser på finska språket och på engelska språket reciprokt. Det här är en allvarlig felsyn på självstyrelsens skyddssystem när det gäller språket. Vi är alltså skyddade mot det finska språket genom vår självstyrelse, det finska språkets intrång i det enspråkiga landskapet. Vi är inte skyddade mot något annat språk i denna värld, inte mot engelska, inte mot ryska och inte mot franska osv. Vi har våra skyddsbestämmelser för att vi ska kunna bevara vårt svenska språk som är utsatt för ett hot ifrån den finska folkmajoriteten.
Utveckling i Svenskfinland har sannerligen visat att våra förfäder på tjugotalet och även de som behandlade frågan i Genève var framsynta i den frågan.
Det är exempel och orsak till varför man nog bör fundera på hur de interna språkbestämmelserna för självstyrelsens organ ska vara utformade och om det i förlängningen till och med kan erfordras en särskild språklag.
Orsaken till att jag begärde ordet är stycket ”Ålands demilitarisering och neutralisering” på sidan 3. Det berördes kort av viceordförande och vi kommer att återkomma till den frågan i samband med policy som landskapsregeringen har levererat och som ligger i utskottet. Det som är nytt är det tredje stycket under den rubriken och det fjärde stycket.
Det tredje stycket gäller den diskussion som har uppkommit som ett resultat av ett arbete som har utförts delvis inom landskapsregeringen och delvis utanför landskapsregering. En landskapsanställd men också en medlem av Ålands lagting har ifrågasatt huruvida 1940-års demilitariseringsavtal mellan Finland och Sovjetunionen, och Rysslands övertagande av ansvaret för detta 1992, är ett lika starkt dokument särskilt för nuvarande Ryssland. Därför är det viktigt det som nämnden skriver här. Vi har tagit ställning till den frågan. Vi uttrycker oss klart och tydligt i sista meningen i tredje stycket: ”Nämnden bedömer att Ryssland således agerat på ett sådant sätt att federationen i praktiken har accepterat att 1921-års konvention utvecklats till en sedvanerättslig regim”. Vi skriver klart och tydligt att Sovjetunionen, men särskilt Rysslands brist på agerande i olika sammanhang i förhållande till 1940-års avtal, har visat att de accepterar 1921-års konvention även till den del den gäller den viktiga neutraliseringen av Ålandsöarna.
Därför för det inte framåt att återföra den åländska debatten kring demilitarisering och neutralisering till det som gällde under kalla krigets dagar, där Sovjetunionen måhända i olika sammanhang menade att de inte var med när 1921-års konvention fastslogs i Genève utan för deras det gäller 1940-års demilitariseringsavtal som känt inte innehåller neutraliseringen.
Nämnden har gjort en genomgång och hört utrikesministeriet till den här delen och konstaterar för sin del att Rysslands agerande eller icke agerande i olika sammanhang, som vi har exempel på, har visat att de accepterar den sedvanlige rättsliga regim som 1921-års avtal resulterat i och den regim som gäller idag. Det är en onödig diskussion. I fall någon hör att diskussion väcks på nytt, att 1940-års avtal mellan Sovjetunionen och Finland skulle vara ett särskilt aktuellt och gällande avtal så avtalet är i kraft, ja, men det är 1921-års avtal som är det viktiga. Tack.
Lantrådet Camilla Gunell
Fru talman! Bara kortfattat om upphandlingsfrågan. Landskapsregeringen kommer att ta upp frågan till diskussion för att titta på det här ärendet och vad som har hänt.
Upphandlingar i dagens värld på en öppen marknad är inte alldeles enkla. Särskilt inom IT-system och sådant så har IT-bolagen ofta handlingar i stora pärmar som framförallt är på engelska. Det här är någonting som man i så fall måste diskutera. Ska det vara en översättning av de här dokumenten och vem ska stå för detta? Vi ska diskutera vad det här innebär i praktiken. Vi kommer att ta upp frågan till diskussion i regeringen.
Vtm Roger Jansson, replik
Tack, fru talman! Tack lantrådet för det beskedet. Det är absolut nödvändigt. Det har förekommit en diskussion om att internationella regelverk ofta bara finns på ett annat språk. Det är riktigt och då har man orsak att acceptera det om det sedan är på franska eller engelska.
Däremot om man säger att det i landet finns regler som bara är på finska så håller det inte. Det håller inte i förhållande till den finska språklagstiftningen och det håller sannerligen inte i förhållande till självstyrelselagen. Därför är det ett misstag som gjort någonstans eftersom man jämför dessa storheter, regelverk som bara finns på finska i Finland och regelverk som bara finns t.ex. på engelska, internationellt.
Lantrådet Camilla Gunell, replik
Jag tror att detta är en mycket viktig diskussion att ta, att reda ut begreppen och se vilka åtgärder det kan innebära för att det här ska fungera. Naturligtvis vill ju landskapsregeringen fortsätta att göra framgångsrika upphandlingar av både det ena och det andra. Det är nödvändigt att göra upphandlingar. Framöver har vi många upphandlingar som ska göras även på en internationell marknad med EU-standarder osv. Vi kommer att ta en särskild diskussion just om språk och upphandling.
Talmannen
Replikskiftet är avslutat.
Ltl Axel Jonsson, replik
Tack, fru talman! Det låter betryggande från lantrådets sida. Det krävs uppenbarligen tydligare direktiv från landskapsregeringen vad gäller det här. Tar man det enskilda exemplet så handlade det faktiskt om projektledning. Det var inte några tekniska komplicerade specifikationer som på det sättet skulle ha varit relevant för upphandlingen. Det finns verkligen orsak för landskapsregeringen att ta tag i den här frågan på allvar och gå ut med tydliga direktiv till underlydande myndigheter och andra som sköter upphandlingar. Språket kan ju inte sättas åt sidan för att man ska kunna genomföra lyckade upphandlingar hos landskapsregeringen. En sådan språkpolitik står åtminstone inte vi i Ålands Framtid bakom.
Lantrådet Camilla Gunell, replik
Jag understryker det som jag sade, vi ska titta närmare på det här specifika fallet. Jag tror också att det finns behov av att formulera en språkpolicy vad gäller upphandlingsfrågor. Det måste man göra generellt härifrån huset och sedan ge det vidare till underlydande myndigheter.
Talmannen
Replikskiftena är avslutade.
Ltl Harry Jansson
Tack, fru talman! Fördelen att vara sist ut, förmodar jag, på talarlistan är väl att det mesta har sagts.
När det gäller språkfrågan så visar anförandena nu här på slutet att den är en ständigt levande fråga. Vi har anledning att hela tiden vara på vår vakt och agera. Samtidigt visar den senaste replikdelen varför de självstyrelsepolitiska redogörelserna behöver vara levande så länge som möjligt. När landskapsregeringen lämnar ifrån sig handlingen så är den uppdaterad med det senaste som hänt. Men det är klart att det är lite speciellt, fru talman, att vi nu diskuterar någonting som har blivit känt för en mindre krets de senaste dagarna och det blir diskussion om detta i ljuset av själva ärendet. Det är bra att språkfrågan alltid väcks.
När då gäller resurserna, som lantrådet var inne på, så måste vi som sitter i nämnden se oss själva i spegeln. Vi måste konstatera att vi har en mängd önskningar. Den verkligheten på andra sidan kanslikorridoren finns inte riktigt att man har resurser för att ta itu med allt detta. Därför sade jag i mitt replikskifte med kollegan Gunnar Jansson att när det gäller vissa av de här bitarna så finns det anledning för nämnden att se om vi kan bidra med i alla fall så mycket underlag så att landskapsregeringen kan komma tillbaka med bl.a. lagförslag.
När det gäller språket så var det en god inledning av ltl Jansson och ltl Axel Jonsson. Det finns anledning att hela tiden titta på den här frågan.
När det gäller ortsnamnen så har vi fått ett mycket starkt utlåtande från Ålandsdelegationen. De slår fast att lantmäteriverket med flera är skyldiga att se till, i de fall självstyrelseorganen så önskar, att de geografiska ortsnamnen på Åland enbart publiceras i svenskspråkig språkdräkt. Då har justitieombudsman sågat det utlåtandet och tyckt att det inte finns tillräckligt juridiskt bindande grunder för en sådan tolkning som Ålandsdelegationen gör. Nu är det viktigt att komma ihåg att justitieombudsmannen och justitiekanslern må vara övervakare av det som sker i förvaltningen, men de har inte sista ordet. Vi får mera se justitieombudsmannens inspel som ett tillfällig parkerande av ortsnamnsfrågan i Helsingforskorridorerna.
När jag läste vad JO tittade på i den här frågan så konstaterade jag att vi hade samma låsning när det gäller ministertiteln i åländsk lagstiftning på 2000-talets början. Det skulle enligt JK på den tiden vara omöjligt att använda titeln ”minister” för våra åländska ministrar. Vi tyckte alla att det var oerhört absurt med tanke på att ministertiteln t.o.m. finns som hedersomnämnande för vissa personer. Mycket riktigt, då när lagstiftningen från åländsk sida lades fram så godkändes det i lagstiftningskontrollen. Det visar att JO och JK har en rättsvårdande funktion men vi ska inte ifrån åländsk sida låta oss nedslås. Nu måste vi gå vidare och se att vi via åländsk lagstiftning får den här frågan på rätt.
Det finns ju många som anser att vi håller på med för små petitesser när det gäller svenska språket och att vi är för rigida när det gäller hur Åland ska framställas. Men för att få förståelse för vår särställning så är det kartor och överhuvudtaget synligheten som ger bilden av Åland.
Här tycker jag att lag- och kulturutskottet har varit lite föregångare inom lagtinget när det gäller Ålands profil. Vi införde i samband med polislagen 2013, 8 lagframställningar, begreppet Finland-Åland i landskapslagstiftningen. Mycket riktigt, även detta klarade lagstiftningskontrollen. Visserligen skriver högsta domstolen i sitt utlåtande att detta främmande uttryck hör kanske inte hemma i åländsk självstyrelseterminologi, men det är ingen överskridning av behörigheten.
På samma sätt, kollegan Gunnar Jansson, ser jag att man också kan hantera språkfrågorna när det gäller en offensiv åländsk språklag. Vi tar oss friheten att införa begrepp och tar in ställningstagande och bl.a. när det gäller ortsnamnsfrågan har det stöd i Ålandsdelegationens starka slutsatser.
Vi får skapa oss en egen juridisk bas på basen av den speciella rättspraxis som vårt system genererar under årens lopp. Här gäller det för oss alla att ta fasta på det.
Från lag- och kulturutskottet kan vi väl uppmuntra övriga utskott att ta till sig Finland-Åland terminologin i kommande lagstiftningar, i den mån inte landskapsregeringen vill göra oss följe i den frågan redan nu. Det kan vara lite utmanande. Inte minst inom ramen för Ålandskommitténs arbete, under ledning av president Halonen, har vi kunnat notera att detta med status är svårt för en del att ta till sig. Det är klart, står det Finland- Åland så tror jag att alla börjar inse att Åland har en särställning som också bör respekteras på olika sätt.
Demilitariseringen och neutraliseringen ska jag inte uppehålla mig vid annat än när det gäller marinens landstigningar. De minnesgoda kollegorna kommer ihåg att jag har varnat för en utveckling där den finska marinens huvudstab förr eller senare kommer att börja resonera att det är okej att förtöja, landstiga och ankra vid åländska hamnar i och med att ingen protesterar mot förfarandet. För några veckor sedan fick vi svart på vitt; det är den finska huvudstabens uppfattning. Eftersom ingen konventionsstat har klandrat det finska förfarandet är det en etablerad praxis.
Här, kära vänner, har vi nog anledning att faktiskt markera och här borde vi med kraft se till att vi skapar den uppföljningskonferens runt demilitariseringen och neutraliseringen som vi aktualiserade i samband med det pågående arbetet med en policy för Ålands status till den delen. Tack, fru talman.
Talmannen
Begärs ordet? Diskussion är avslutad.
Detaljbehandlingen börjar. Först föreläggs betänkandets kläm och efter det motiveringen. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.
Föreläggs betänkandets kläm för godkännande. Klämmen är godkänd.
Föreläggs betänkandets motivering för godkännande. Motiveringen är godkänd.
Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.
Plenum slutar
Nästa plenum hålls den 1 september 2014. Plenum är avslutat.
Talmannen önskar all en trevlig sommar!