Plenum den 4 november 2002 kl. 13:00

PLENUM den 4 november 2002 kl.  13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Wickström-Johansson och ltl Boman).

28 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Wickström-Johansson på grund av privata angelägenheter. Beviljas.

 

Meddelande

Meddelas att landskapsstyrelsens framställning nr 1/2002-2003 angående landskapslag om mottagning i hamn av fartygsgenererat avfall och lastrester kommer att upptas till behandling vid plenum inkommande måndag den 11 november samt att landskapsstyrelsens framställning nr 2/2002-2003 kommer att upptas till behandling vid plenum onsdagen den 13 november.

Antecknas.

 

 

Föredras för fortsatt andra behandling ärende nr 1:

 

Stora utskottets betänkande nr 1 och 1a/2001-2002 angående landskapslag om fritidsbåtar. (FR nr 12/2000-2001).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Lagförslaget har genomgått många omröstningar och det är nu så efter fortsatt andra behandling i stora utskottet att en majoritet i utskottet har gått emot lagtingets förslag om ”skoterförbudet”. Stora utskottets majoritet har röstat och föreslår att i fråga om 1, 13 och 14 §§ skulle dessa införas i betänkandet. Det betyder, om man ser till den tidigare behandlingen, att lagutskottets förslag i stora drag omfattas av stora utskottet. Det skiljer egentligen bara på en punkt och det är att i 13 § har utskottet gjort en förändring av lagutskottets 13 § och tagit bort en skrivning som uppfattas som otydlig. Men i sak är det alltså detsamma.

 

Ltl P-E Eriksson:

Fru talman!

Jag avser att i detaljbehandlingen föreslå att lagtinget vidblir sitt tidigare beslut vad gäller lagen om fritidsbåtar.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs 1, 13, och 14 §§, där stora utskottet vid fortsatt behandling inte omfattat lagtingets beslut i andra behandlingen. Paragraferna föreläggs var för sig för beslut och lagtinget kan då antingen godkänna stora utskottets förslag vad avser dessa paragrafer eller vidbli sina tidigare i andra behandling fattade beslut. Till övriga delar upptas lagförslaget inte till behandling. Stora utskottets förnyade betänkande ligger till grund för behandlingen.

 

Förelägges 1 §. Begärs ordet?

 

Ltl P-E Eriksson: Fru talman! Jag föreslår att vad gäller 1 § lagtinget vidblir sitt tidigare beslut.

 

Ltl Lisbeth Eriksson: Fru talman! Jag understöder ltl P-E Erikssons förslag.

 

TALMANNEN:  Under diskussionen har ltl P-E Eriksson, understödd av ltl Lisbeth Eriksson, föreslagit att lagtinget skall vidbli sitt tidigare fattade beslut. Är redogörelsen riktig? Redogörelsen riktig. Omröstning kommer att verkställas. De som omfattar stora utskottets förslag röstar ja; de som omfattar ltl Erikssons ändringsförslag att lagtinget skall vidbli sitt tidigare fattade beslut röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

 

Jag ber ja-röstarna resa sig. Talmannen röstar nej. Jag ber nej-röstarna resa sig. Majoritet för ja.

Lagtinget har omfattat stora utskottets betänkande, varvid 1 § erhåller den lydelse paragrafen har i stora utskottets förnyade betänkande.

 

Föreläggs 13 §. Begärs ordet?

 

Ltl P-E Eriksson: Fru talman! Jag föreslår vad gäller 13 § att lagtinget vidblir sitt tidigare beslut.

 

Ltl Lisbeth Eriksson: Fru talman! Jag ber att få understöda ltl P-E Erikssons förslag.

 

TALMANNEN:  Under diskussionen har ltl P-E Eriksson, understödd av ltl Lisbeth Eriksson, föreslagit att lagtinget skall vidbli sitt tidigare fattade beslut. Är redogörelsen riktig? Redogörelsen riktig. Omröstning kommer att verkställas. De som omfattar stora utskottets förslag röstar ja; de som omfattar ltl Erikssons ändringsförslag att lagtinget skall vidbli sitt tidigare fattade beslut röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

Jag ber ja-röstarna resa sig. Talmannen röstar nej. Jag ber nej-röstarna resa sig. Majoritet för ja.

Lagtinget har omfattat stora utskottets betänkande, varvid 13 § erhåller den lydelse paragrafen har i stora utskottets förnyade betänkande.

 

Föreläggs 14 §. Begärs ordet? Ingen begär ordet.

 

Lagtinget har omfattat stora utskottets förnyade betänkande.

 

Lagförslagets andra behandling är avslutad.

 

 

 

Stora utskottets betänkande nr 4/2001-2002 angående kommunalbeskattning av samfund i anslutning till tonnagebeskattningen. (FR nr 15/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Det är ett mycket kort betänkande som stora utskottet lämnar. Man kan väl noga säga att det är det kortast möjliga. Det beror på att vi helt enkelt inte har kunnat konstatera att vi kan bidra till diskussionen ytterligare. Vi har i och för sig hört väl kvalificerade människor och sakkunniga om den här frågan, om det är näringsrätt eller hur man skall tolka tonnageskatten. Det visade sig att även om det fanns olika nyanser i diskussionen så var åtminstone de som representerar Ålandsdelegtionen överens om att det i det här fallet gällde en skatt.

 

På utskottets vägnar får jag överlämna betänkandet och vi har som sagt inte något mera att tillföra detta ärende.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

I själva sakfrågan är vi alla överens om att förändringen i kommunalbeskattningen bör göras såsom föreslaget och det finns ingenting att anmärka mot det, men för självstyrelsens del var i föregående diskussion den viktiga frågan hur ofta skall riket köra över åländsk behörighet, hur länge skall man från självstyrelsens sida acceptera, med det konstitutionsutskott, grundlagsutskottet, i riksdagen som vi har i det här landet, som är det organ som står för den slutliga bedömningen i juridiska frågor framom domstolarna, att de gör politiska bedömningar av fördelningen i juridisk kompetens mellan riket och Åland. Det är självklart att Ålandsdelegationens medlemmar har att följa det finska konstitutionsutskottets beslut. Det är självklart att högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen har att följa detta organs beslut, som konfirmeras i riksdagen. Men hur mycket skall vi tillåta att man urholkar självstyrelsen genom sådana tolkningar och hur ofta skall vi tillåta det?

 

Det var det som förhoppningen var att stora utskottet skulle titta på och närmare utreda och jag ser att man har hört tre sakkunniga i denna fråga. Det som förvånar mig är att stora utskottet inget har skrivit om detta. Ordföranden i stora utskottet valde att meddela vad de sakkunniga ungefär hade sagt, att de hade böjt sig inför grundlagsutskottets tolkning av kompetensfördelningen när det gäller den viktiga frågan: Vad är näringsskatt i Finland, näringsskatter som är åländsk kompetens? Det finns få skatter som är så tydligt näringsskatter som en tonnageskatt, som alltså riktar sig mot särskilda objekt inom företagsvärlden. Man beskattar vissa typer av företag på ett visst sätt. Hur kan man förklara näringsskatt på ett annat sätt? Det finns också juridiska utredningar som flera professorer har gjort om det principiella i vad som är näringsskatter. Då har man följt den tolkning som vi gör också inom ramen för självstyrelsen; när man sedan – ibland t.o.m. samma professor – har kommit till bedömningar om huruvida det hör till åländsk behörighet eller finsk behörighet – då har man haft en annan tolkning! Jo, man kan nog säga att det kanske inte är någon näringsskatt!

 

Jag hade faktiskt hoppats att stora utskottet, på basen av att vi ville att ärendet skulle behandlas i stora utskottet, igen skulle ha uttalat den viktiga principiella frågan för självstyrelsens del på ett tydligt sätt, till stöd för landskapsstyrelsen och till stöd för andra som har att säkerställa de åländska intressena eller att arbeta för dem, att man inte fortsätter att urholka självstyrelsen på det här sättet.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Det smärtar mig djupt att vi inte i stora utskottet har kunnat komma med någonting mera substantiellt just i den principiella frågan. Men ”sanningen att säga”, som det brukar heta, fanns det inte något stöd för ett sådant resonemang i betänkandet. Det är också så att det finns diskussioner på ett mera allmänt principiellt plan, men något större intresse i utskottet att följa upp det i betänkandet fanns tyvärr inte. Jag kan bara beklaga det.

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Jag skall ställa frågan direkt till ltl Roger Jansson: Avser ltl Jansson att kapitulera totalt inför sin uppfattning att det här är en näringsskatt? Det är nämligen så att landskapsstyrelsen efter moget övervägande och grundliga utredningar har konstaterat, att det här inte kan betraktas som en näringsskatt. Det är därför vi driver linjen att föreslå en blankettlag. Skulle det vara så, skulle jag ha den uppfattningen personligen, att detta är en självstyrelsepolitisk behörighetsfråga, skulle jag naturligtvis verka för att vi själva skulle göra en egen lag. Kommer ltl Roger Jansson att verka för det här i lagtinget? Finns det stöd för en sådan uppfattning, ja, då skall vi gå en annan väg, men jag hävdar fortfarande att grundlagsutskottet inte har tagit ställning till om detta skulle vara en näringsskatt eller inte.

 

För att kort rekapitulera vad det handlar om är tonnageskatten en schablonskatt, kan man säga, som baserar sig på ett fartygs vikt, definierat på ett eller annat sätt. Som sådan skulle man kunna betrakta den som en näringsskatt. Men orsaken till att vi har gjort en annan bedömning är att inkomstskattesystemet är det som är grunden för hela rederibeskattningen och här har man då genom tonnageskatten gett en möjlighet att temporärt stiga åt sidan s.a.s. för att betala en annan skatt. Sedan, vid en senare tidpunkt, skall man i princip återgå till huvudsystemet: inkomstskattesystemet. Det är alltså vår tolkning från landskapsstyrelsens sida att detta är i grunden fråga om inkomstbeskattningen men med en viss underkategori tonnageskatt.

 

Eftersom det här är en fråga som har diskuterats på olika håll i samband med olika lagar, lagen om passageraravgift, lotteriskattelagen, möjligen och annat, så ville vi försäkra oss om att den uppfattning som vi har är korrekt, som naturligtvis inte kan sägas vara hundraprocentigt säker, men vi har i uppgift att göra en bedömning. Vi meddelade också självstyrelsepolitiska nämnden att vi kommer att acceptera den grunduppfattning som Ålandsdelegation har, om det inte finns särskilda tydliga argument för att det här skulle vara en näringsskatt och således vår behörighet, då kommer vi att acceptera det. Det intressanta var att Ålandsdelegationen faktiskt var enig om den här uppfattningen, men man hade en reservation som var från verkställande direktör Göran Lindholm och Jan-Erik Lindfors, men de hävdade inte i reservationen att detta skulle vara en näringsskatt, utan de sade att man skulle närmare utreda vad som avses med en näringsskatt i den åländska självstyrelselagen. Jag utgår från att stora utskottet har prövat det här när man har frågat dessa personer.

 

Nu undrar jag då vad handlingsalternativen är, om man faktiskt anser att det här är någonting som innebär att självstyrelsen körs över. Hur mycket skall vi tillåta av behörighetsinskränkningar? Mitt svar är: absolut ingenting! Har man den uppfattningen att det här är en inskränkning av vår behörighet måste man hålla sin linje. Linjer är väl till för att hållas, eller hur? Är det så att man tolkar detta som en näringsskatt så skall vi gå in och göra en egen lagstiftning. Har man den uppfattningen är alla andra alternativ ett svek mot självstyrelsen. För landskapsstyrelsen är detta en mycket väsentlig fråga. Vi har alltså bemödat oss på alla sätt att bedöma den här frågan: Är detta en näringsskatt, dvs. åländsk behörighet eller inte? Vårt svar är att det inte är det på grund av det som jag tidigare sade.  Då är det alltså en blankettlag som vi har lagt fram.

 

Men vi måste reda ut den här frågan. Inte kan vi stå här utan vidare och acceptera att bli anklagade för att svika självstyrelsen, gå emot grundläggande principer i lagstiftningen, inkräkta på behörigheten osv.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Det har framkommit med all tydlighet hur landskapsstyrelsen resonerar och att man inte anser detta vara en näringskatt. Men det är inte en fråga som är svart eller vit utan man har dock i ett politiskt organ ett visst handlingsutrymme. Om vi tänker att landskapsstyrelsen helt enkelt hade valt att det här vill vi betrakta som en näringsskatt, då hade naturligtvis det mest logiska varit att lämna en sådan lag till lagtinget. Då hade detta antagligen blivit prövat av högsta domstolen småningom och då hade man fått ett prejudikat. Detta med näringsskatt är inte någonting som man kan utreda, som man får fram, att jo, jo, det här är näringsskatt; det finns en viss praxis och man kan eventuellt ändra på den. Jag tycker  nog att det har funnits ett politiskt alternativ och en annan väg att gå, men när det har gått så här långt att Ålandsdelegationen har avgivit sitt betänkande – och det är också delvis en anpassning till den rådande diskussionen i riksdagen – varför skulle Ålandsdelegationen ta strid i den här frågan! Nog måste man själv bära det ansvaret. Landskapsstyrelsen har nu valt en väg som är ganska följsam och man kanske inte bryr sig om att höja profilen just i den här frågan. Det hade varit ett bra tillfälle, eftersom näringen själv inte skriker efter den här lagen. Under tiden tills tonnageskatten eventuellt förändras eller det kommer något annat i stället hade en prövning i domstol, om detta är en näringsskatt, varit ett intressant experiment för självstyrelsen.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

Inte låter jag mig imponeras av landskapsstyrelseledamöter som uppfordrande och med intensiv blick avkräver lagtingets ledamöter svar på sina frågor. Det här är och har varit i tidigare landskapsstyrelser – och jag hade haft förhoppningen också i den här landskapsstyrelsen – en fråga som man skulle se mycket seriöst på. Den här landskapsstyrelsen har valt den lätta vägen. Man har efterhört Ålandsdelegationens synpunkter, såsom den vore den stora skattespecialisten i sammanhanget, och hänvisar i sin framställning på sidan 3 till Ålandsdelegationens åsikt i behörighetsfrågan och det får sedan vara landskapsstyrelsens åsikt också. Det har inte varit tidigare landskapsstyrelsers åsikter, så frågan är inte alldeles kristallklar, att den här landskapsstyrelsen plötsligt skulle ha rätt och tidigare landskapsstyrelser skulle ha fel.

 

Det här är en skattefråga, men jag skall försöka förenkla den på det sättet att jag citerar vad landskapsstyrelseledamoten Olof Erland sade: ”Tonnageskatten är en form av inkomstskatt. Det är ett övergångsskede tills man har en mera normal inkomstskatt för rederierna.” Kära vänner! Tonnageskatten, som baserar sig på tonnagets storlek, antalet dödviktton, skulle vara en inkomstskatt! Vad är en inkomstskatt? Jo, det är en skatt för privatpersoner baserad på den inkomst man har, antingen i form av löneskatt eller kapitalskatt eller annan avkastning; för företag är det fråga om den redovisade vinsten före skatt, som man då näringsbeskattar. Rederierna har hittills näringsbeskattats, alltså inkomstbeskattats. I det nya tonnageskattesystemet slutar man med det, om rederierna enligt det här förslaget vill välja en annan metod, att alltså på grund av tonnagets storlek betala skatt. Landskapsstyrelsen säger att det har med inkomsten att göra! Varför säger landskapsstyrelsen att det har med inkomsten att göra? Jo, därför att grundlagsutskottet har sagt det och därmed har Ålandsdelegationens medlemmar varit tvungna att följa det i sitt juridiska utlåtande till landskapsstyrelsen. Man kan alltså inte gå emot den högsta lagtolkande instansen i Finland i en sådan här fråga.

 

Skulle landskapsstyrelsen i stället ha vänt sig till professor Edward Andersson eller någon annan beskattningsexpert så hade man fått en betydligt vidare diskussion ikring frågans komplexitet och svårighetsgrad och då hade landskapsstyrelsen inte mera varit så bestämd i sin åsikt om att detta är en inkomstskatt eller att jämföra med en inkomstskatt. Var och en begriper att det inte självklart är en inkomstskatt och inte heller självklart att jämföra med en inkomstskatt. Det kan kanske mera jämföras med förmögenhetsskatten där man värderar förmögenhetsobjektets beskattningsvärde. Ta t.ex. en fastighet som man värderar till ofta ungefär hälften eller tredjedelen av marknadspriset och det blir underlag för förmögenhetsbeskattning. Man kan säga att tonnagebeskattningen är likartad; det finns säkert många andra exempel också.

 

Frågan är svår. Frågan är komplicerad. Men att självstyrelsen skulle backa, såsom landskapsstyrelsen har gjort, är inte bra; det är inte bra att landskapsstyrelsen backar på det här sättet utan det är klart att det borde ha varit en egen åländsk tonnageskattelag. Nå, det behövs kanske inte nu om vi skall vara riktigt pragmatiska, eftersom det här skatteförslaget är värdelöst, ingen kommer att ha nytta av det, inget rederi kommer att kunna använda det, så varför skulle Åland lagstifta så dåligt bara för att man i riket lagstiftar dåligt! Därför håller jag med ltl Sundback som sade att det faktiskt hade funnits tid att reda ut detta ordentligt. Det här är ingen brådskande lagstiftning. Rikslagstiftningen kommer inte att användas av de skattskyldiga. Det är möjligt att det kan finnas något rederi i Saimen som kan vara intresserade av det, men definitivt inget åländskt rederi i alla fall, det har framkommit i näringsutskottets hörande på ett tydligt sätt, om jag är rätt informerad.

 

Jag ser nog lite allvarligt på det som stora utskottets ordförande sade, att i utskottet – huvudsakligen bland regeringspartierna, hos centern och liberalerna – har det inte funnits något intresse av att sätta sig in i frågan, inte ens att uttala sig i frågan.

 

Folket har ett sådant lagting som man väljer!

 

Ltl Sjölund, replik:

Fru talman!

Det kan kanske vara på sin plats med en liten upplysning. Det är nämligen så att begreppet ”näringsskatt” som skattebegrepp utmönstrades ur den finländska lagstiftningen i mitten av åttiotalet när man gjorde en större reform av beskattningssystemet. Då avskaffades begreppet näringsskatt. Det är naturligtvis en viss komplicerande faktor i det här resonemanget, det finns kvar i självstyrelselagen men inte i den finländska lagstiftningen.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Den här linjedragningen från liberalernas sida bekymrar mig verkligen igen. Skatteformen näringsskatt har avlägsnats ur finländsk lagstiftning ett visst år! Det är inte sant. I finländsk lagstiftning finns begreppet näringsskatt kvar. Om liberalerna genom sin talesman Folke Sjölund vill påstå att det är avskaffat så är det inte sant. Så länge det finns i självstyrelselagen är det ett begrepp som har full relevans i finländsk lagstiftning. Att ändra självstyrelselagen är inte en alldeles lätt åtgärd ens för riksdagen eller grundlagsutskottet – det går bara inte utan vårt deltagande. Det begreppet finns alltså kvar i finländsk juridik och i finländsk lagstiftning och skall tolkas. Om lagtinget på den grund som ltl Sjölund nu anförde skall sluta tolka det begrepp som finns i självstyrelselagen har det väl ändå gått lite för långt med anpassningen till rikspolitiken!

 

Ltl Sjölund, replik:

Fru talman!

Det skulle vara klädsamt om ltl Roger Jansson skulle lyssna och höra på vad folk säger. Jag har överhuvudtaget inte talat om några linjedragningar eller något annat utan jag kom med en ren upplysning. Det är klart att i och med att en del av begreppsapparaten, definitionerna, är borta så blir det naturligtvis svårare. Inte har jag sagt att det är något som är omöjligt. Jag sade dessutom att det finns de facto kvar i självstyrelselagen och skall naturligtvis tolkas och användas inom ramen för självstyrelsen. Det är en annan sak. Men det blir naturligtvis lite definitionsmässiga problem när begreppet finns i den åländska lagstiftningen och därmed naturligtvis i rikslagen/självstyrelselagen. Men i den övriga nationella skattelagstiftningen är det begreppet borta.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag lyssnade väldigt noga på ltl Sjölunds replik till mig och han sade två gånger och han avslutade ”att ur finländsk lagstiftning har begreppet tagits bort, men det finns kvar i självstyrelselagen”och det störde mig naturligtvis väldigt mycket eftersom självstyrelselagen är finsk lagstiftning. Orsaken till att ltl Sjölund begärde replik med det innehåll som han hade i sin replik var lagtingets och stora utskottets samt lagtingets majoritets behandling av denna fråga. Det var alltså med hänvisning till det att begreppet har försvunnit ur finländsk lagstiftning som det var svårt att hävda den åländska rätten på basen av självstyrelselagen;  annars skulle inte ltl Sjölund ha begärt replik och anfört det han gjorde, om inte det hade varit bakgrunden till hans resonemang.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Bert Häggblom:

Fru talman!

Jag högaktar ltl Roger Jansson för de frågeställningar han tar upp och jag anser att han är på rätt spår. Att utskottet inte kom till annan slutsats än det korta betänkandet beror på att vi inte har en regering i landskapet som intresserar sjöfarten. Den här diskussionen kommer inte att leda någon vart. Vi har sett att man tänker avveckla sjöfartsutvecklaren också. Det viktigaste är att bedriva svinavelsstation och dylikt.

TALMANNEN:  Repliken riktar sig till ltl Roger Jansson!

Ja, men, det är det jag håller med på, fru talman. Fru talman skall inte blanda sig i de enskilda ledamöternas inlägg när jag ger en replik till ltl Roger Jansson varför han inte skall fortsätta debatten.

TALMANNEN:  Ltl Häggblom kan rikta sig till ltl Roger Jansson.

 

Ltl Harriet Lindeman:

Fru talman!

Jag har haft förmånen att få delta i detta ärendes behandling i näringsutskottet och i stora utskottet. När jag var i näringsutskottet ville jag gärna vidga diskussionen och inte enbart specifikt behandla tonnagebeskattningen. Vi hade en ganska vid diskussion i utskottet och om ni minns reserverade jag mig där och jag skulle gärna ha haft en reservation som skulle ha stött landskapsstyrelsen i deras arbete i sjöfartsfrågor, men jag fick inget stöd. Ni har reservationen i era handlingar så jag läser inte upp den. Sedan kom ärendet till stora utskottet, där vi fick höra många intressanta åsikter. Jag skall inte referera dem här, men så mycket sades och så intressanta diskussioner hade vi där att jag för min del gärna skulle ha sett att det på något sätt skulle ha kommit fram i betänkandet från stora utskottet. Det fanns inget stöd för de tankarna och jag ville inte mera börja reservera mig i stora utskottet. Jag insåg att jag inte lyckades i de sammanhangen.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Det är svårt att tolka stora utskottets betänkande på annat sätt än att man ansluter sig till den linje som landskapsstyrelsen har i den här frågan. Därför tycker jag att det är värt att uppmärksamma att ltl Roger Jansson säger att det här är att ”köra över den åländska behörigheten”, hur mycket skall vi tillåta att bli överkörda. Det är en väldigt allvarlig sak för oss alla, inte enbart för lagtinget, utan också för landskapsstyrelsen: vilken väg väljer man om man anser att självstyrelsen blir överkörd. Ja, man måste naturligtvis göra någonting, man kan inte bara stå och beklaga sig inför dem som har en annan åsikt. Man måste välja alternativ. Ltl Sundback säger här att det kan vara svart eller vitt - och ltl Roger Jansson väljer det svarta. Men det viktiga är att ta konsekvensen av sina åsikter. Det har vi gjort i landskapsstyrelsen och jag vill hävda att våra respektive grupper har blivit informerade i den här frågan, det har också självstyrelsepolitiska nämnden blivit.

 

Går vi återigen in på sakfrågan, så citerade ltl Roger Jansson mig här och sade att jag har sagt att tonnageskatten är en inkomstskatt. Det är möjligt att detta kan plockas fram ur något stenografiskt protokoll, men om jag erinrar mig vad jag senast sade, så sade jag att tonnageskatten som sådan har karaktär av näringsskatt, det kan man alltså visa, men skatten ingår i ett skattesystem som vi benämner tonnageskattesystemet eller tonnageskatteregimen. Det är alltså inte en isolerad skatt utan det är temporärt alternativ, en temporär valfrihet, inom ramen för inkomstskattesystemet. Det är för mig det alldeles avgörande för hur man bedömer detta. Ltl Sundback sade här att vi skulle höja profilen och ta det till en prövning i högsta domstolen. Det finns alldeles tillräckligt med profilfrågor inom självstyrelsen för att man skall göra realistiska bedömningar om när det är värt att ta det vidare eller inte. Det är ingen som har sagt emot argumentet som har förts fram, annat än ltl Bert Häggblom och ltl Roger Jansson, så vad är alternativet? Jo, alternativet är att gå fram med egen lagstiftning och då måste man argumentera för det. En annan sak som kom fram här är att lagen är så dålig, så det spelar ingen roll, vi har tid. Skulle det vara så enkelt behövde man kanske inte bry sig om det här, men det är så att tonnageskattelägen följer det som man har dragit upp inom EU som riktlinjer för sjöfartspolitiken och det har varit angeläget för oss att få en tonnageskattelag och även en tonnageskattelag som för tillfället inte kommer att användas annat än av någon enstaka. Det är alltså viktigt att lagen finns därför att då kan man påpeka bristerna och eventuellt i den sjöfartspolitiska offensiv som vi har från landskapsstyrelsen nu få fram ett bättre lagförslag. Vi har en ny regering på kommande och det är oerhört viktigt att försöka få regelverket anpassat till våra behov, särskilt när EU utvidgas år 2004.

 

Jag påstår inte att landskapsstyrelsen har rätt, men jag påstår att vi efter mycket noggrant övervägande och utredningar har tagit ställning på ett sådant sätt som vi kan ansvara för. Det är alltså en blankettlag för tonnageskatten. Andra alternativ är välkomna, men tar man politiskt ansvar skall man också föra fram dem och stå för sin åsikt. Det är naturligt i ett parlamentariskt demokratiskt system.

 

Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att stora utskottet har behandlat ärendet och anslutit sig till landskapsstyrelsens uppfattning och om inte annat kommer fram går vi vidare med den grunden och försöker åstadkomma att riksmyndigheterna gör en bättre tonnageskattelag. Sedan finns det en öppen fråga när det gäller självstyrelselagen: vad är en näringsskatt? Men i det här fallet blev inte den bedömningen aktualiserad på en högre nivå.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

Jag tackar vicelantrådet för en betydligt mera modererad inställning nu till frågan, där det framgick att den kanske inte är så enkel och så svart eller vit som här har tidigare sagts och som vicelantrådet sade i sitt första anförande, att uppenbarligen jag hade fel och han hade rätt. Nu visar det sig att det kanske inte är så enkelt. Läser man landskapsstyrelsens framställning så bär det syn för sägen. Där hänvisar man först till Ålandsdelegationen, som tycker att tonnagebeskattningen både i materiellt och formellt hänseende är infogad i den allmänna inkomstbeskattningen och utgör inte någon extra skattepålaga på rederiverksamheten. Tonnageskatten kan därför inte anses vara en näringsskatt utan snarare en del av den normala inkomstbeskattningen. Det här är som sagt ett resultat av behandlingen av frågan i grundlagsutskotten i riksdagen.

 

Sedan kommer vi till en ytterligare intressant fråga där landskapsstyrelsen fortsätter ”att när det gäller den allmänna inkomstbeskattningen”- som det här uppenbarligen hör till: rederibeskattningen via tonnageskatten – ”av företag – samfundsskatten – är lagstiftningsbehörigheten delad mellan landskapet och riket. Till den del samfundsskatten är en kommunalskatt är behörigheten landskapets, medan det är rikets behörighet att lagstifta om den del som erläggs till staten.” Så länge rederibeskattningen alltså är inkomstbeskattning är det till en del åländsk behörighet och till en del finländsk behörighet. Gör man om den till tonnageskatt är det någonting annat. Jag säger att då är det en näringsskatt och då är det helt och hållet åländsk behörighet. Är det som landskapsstyrelsen säger, att det är en del av inkomstbeskattningen av företag, då är den delad. Enkel bevisföring!

 

Att göra detta till svart eller vitt eller att säga att det absolut är på det sättet kan inte någon göra och jag har inte heller gjort det, men jag har sagt att det mesta talar för – och jag har sagt det i självstyrelsepolitiska nämnden gång på gång till landskapsstyrelsen – att detta är åländsk behörighet i sin helhet, att det alltså är en näringsskatt. Är det inte det, utan det är en del av inkomstbeskattningen av företag - samfundsbeskattningen – så är den delad och genom att staten gör om rederibeskattningen till tonnageskatt tappar Åland en del av sin självstyrelse, precis som vi gör när man minskar samfundsskatteprocenten. Det är alltså en direkt parallell till det. Lyckligtvis är det inte lika stora summor som berör de åländska kommunerna i det här sammanhanget eftersom inkomsten från tonnageskatten blir så väldigt liten, om den skulle användas, men nu kommer den inte att användas.

 

Avslutningsvis, fru talman, efterlyste vicelantrådet vad man skall göra vidare och vad jag anser att jag kan göra vidare om jag driver den här frågan. Jo, det är två saker man måste göra. Dels måste man fortsätta kampen på alla plan för att vi skall kunna ha åländsk sjöfart kvar under åländsk och finsk flagga. Det är det första och det viktigaste. Att riket inte har anpassat sin sjöfartsreglering och lagstiftning till Europa är det allvarligaste. Inte ens när man föreslår en ny skatteregim för  den allmänna beskattningen  av rederierna bryr man sig om att göra det såsom i resten av Europa utan man tar fram en egen tonnageskattelag som är omöjlig att använda. Vi på Åland står med hatten i hand och skriver en blankettlag för vår del på det. Jag vet att landskapsstyrelsen på sitt sätt – visserligen utan tjänstemannakraft  och tjänstemannahjälp, till skillnad från jordbruket, fisket, skogsbruket och andra näringar – inom vår största näring väljer att utan tjänstemannakraft, dessmera åtminstone specifikt, driva diskussionerna vidare på en politisk diskussionsnivå i aftonskolor och annat. Det är bra, men det är inte alls tillräckligt, utan man måste jobba vidare på det, precis som ltl Häggblom var inne på här i repliken till mig.

 

Det andra som jag avser att göra och som man måste göra är att fortsätta vakthållandet om behörighetsfrågorna. Jag är säker på att landskapsstyrelsen har samma goda inställning som jag har i den frågan, att man skall göra det. Frågan är bara metoderna och intensiteten i landskapsstyrelsens arbete. Förståndet hoppas jag att man har, även om det var lite dåligt nu när det gällde inkomstbeskattning av företag.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Fru talman!

Det är underbart att höra ltl Roger Janssons piruetter i de här frågorna. Han börjar med att säga att nu kör man över självstyrelsen, nu inkräktar man på behörigheten, men avslutar med att säga att han uppmuntrar landskapsstyrelsen att gå vidare i sjöfartsfrågorna! Det är väl en tacksam ”sorti”! Vi har att kämpa med mycket. Vi har fått ett stöd på 16 miljoner. Vi har öppnat parallellregistret för färjorna. Vi har fått åldersgränsen för vissa av våra färjor slopad. Vi har en tonnageskattelag som inte är fullvärdig, men vi fortsätter naturligtvis och det skulle kanske vara värt att ta en paus, om det vore så att lagtinget bedömde att vi låter oss köras över när det gäller behörighetsfrågorna, för det skulle var mycket allvarligt. Det var därför jag tog upp den här diskussionen. Det enda alternativet som då finns är att vi stiftar en egen lag. Problemet är att då blir det en massa ytterligare bekymmer; i och för sig: är det behörighet, så är det, då skall vi göra det, men när man i riket sänker inkomstskatten till noll för dem som går in i tonnageskatteregistret, så har vi samma möjligheter enbart när det gäller tonnageskatten. Det här är frågor som vi har gått igenom före vi förde det här till lagtinget, men jag utgår från att i behörighetsfrågan har lagtinget gett klart besked och vi kan gå vidare med vår sjöfartspolitik.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Det är inte bra att vicelantrådet skryter med finansministeriets, kommunikationsministeriets och Finlands regerings bristfälliga insatser för Ålands fortsatta sjöfartsnäring. Jag vill påstå att det är inte mycket att skryta med, men det är bra i alla fall att man kom någonstans. Men målet för Åland och målet för finsk sjöfart måste ha varit att ha samma regler som i resten av Europeiska unionen. Och när vi blir i stort sett det enda landet som inte har det, som inte når upp till den nivån, så tycker jag inte att vi skall skryta särskilt mycket. Man kan göra som vicelantrådet gör gång på gång, att man jämför med nolläget – alla andra länder i Europa hade också ett nolläge före de genomförde sina förändringar och de ligger alla ganska lika när det gäller sjöfartspolitiken. Men Finland utmärker sig av de sjöfarande nationerna inom Europeiska unionen, att där kom man bara halva vägen. Visserligen är det mycket längre än noll, det är ju det, men inte är det någonting att skryta om, inte är det någonting som vi har orsak att vara nöjda med eller lyckliga över, utan kanske att skämmas lite för. Visst måste alltså landskapsstyrelsen med kraft fortsätta att eftersträva, som man åtminstone tidigare har gjort, att nå upp till samma konkurrensläge som i de övriga europeiska länderna. Tonnageskatteregimen och –reformen är s.a.s. en del i det totalpaket som man måste eftersträva och i Finland har man nu skrivit en lag om tonnageskatt som inte alls kan mäta sig med de europeiska – och landskapsstyrelsen väljer att acceptera det här i blankettform.

 

Ltl Bert Häggblom:

Fru talman!

Jag riktade mig i min replik mot ltl Roger Jansson, men på grund av störningsmoment i salen kunde jag inte få fram vad jag ville säga. Jag anser att i framställningen framgår klart och tydligt att landskapsstyrelsen var osäker på om det var en näringsskatt eller inte. Man har också hört självstyrelsepolitiska nämnden i denna fråga, där jag var och är av den åsikten att detta är en näringsskatt och att landskapsstyrelsen följaktligen borde ha kommit med en framställning. Vad andra sagt i utskottet får var och en stå för själva.

 

Landskapsstyrelsen valde det ovanliga sättet att gå till Ålandsdelegationen och begära ett förhandsutslåtande och det tycker jag är helt fel. Det betyder att man inte tror på sig själv, man har ingen självuppfattning om var vi står. Var står självstyrelselagen i dag? Vad vill vi själva hävda? Det är ett uttryck för att man inte tror på sig själv och då går man till Ålandsdelegationen som ett skiljemannaorgan mellan Åland och Finland. Det skall egentligen göras efteråt och inte på förhand. Här har man gjort den ovanliga krumbukten att man har gått på förhand och sedan har man hävdat detta. Då kan man kritiserat varför inte jag i stora utskottet har reserverat mig. Jag anser att konstitutionella frågor kan man inte avgöra i stora utskottet när det har gått så här långt. Det ser inte bra ut om vi röstar och är oeniga. Sedan kan vi ha olika åsikter om det. Det är beklagligt att det har gått så här. Jag håller helt med ltl Roger Jansson och anser att han är på rätt, men vi är för få som har den åsikten här i lagtinget. Vi är för få som hävdar Ålands rätt. Vi har i dag en landskapsstyrelse som inte bryr sig om sjöfarten, som anser att en sjöfartsutvecklare överhuvudtaget inte behövs. Vi har en sjöfart som står för 40-60 procent av BNP i vårt landskap. Det är viktigare att vi har en museibyrå med 40-50 tjänstemän och anställda. Det är viktigare att vi har en svinavelsstation. När man skall göra besparingar så hamnar det på den näring som vi alla mer eller mindre lever på. När man skall spara vill man vältra över det till kommunerna eller de enskilda skattebetalarna och har därigenom glömt bort att lagstiftningen skall vara i skick. Det också här fråga om det. Lagstiftningen skall vara i skick för att det skall fungera.

 

Varför har man kommit med tonnagebeskattningen? Jo, för att man tyckte att skattelättnader skulle leda någon vart. Men vi har erfarit här i lagtinget att lagstiftningen inte har någon betydelse, man kommer inte att använda den från den näringen det gäller.

 

Självstyrelsen får hela tiden ge avkall därför att vi har inte en landskapsstyrelse i dag som bryr sig om vår självstyrelse överhuvudtaget och inte tar upp förhandlingar med Finland hur det skall utvecklas. Det är bara att beklaga, ltl Roger Jansson, att vi är för få!

Ltl Sundback:

Fru talman!

Det är en intressant diskussion på det viset att man kan tänka sig att den här saken skulle ha skötts på ett annat sätt av landskapsstyrelsen, dvs. att landskapsstyrelsen skulle ha hävdat att det var en näringsskatt och tagit konsekvenserna av det. Det skulle förstås ha förutsatt att man vill hävda självstyrelsen gentemot riksmyndigheterna och rikstolkningar av frågan. När man sedan gick till Ålandsdelegationen för att höra dem som något slags sakkunnigorgan eller skiljedomsförfarande, nästan, så, precis som ltl Bert Häggblom säger, gick man inte till lagtinget och frågade om oppositionen var beredd att stöda ett sådant förfarande, att det alltså hade funnits en stark majoritet för att Åland skulle ha hävdat det här som en näringsskatt. Det är ett litet bakslag också för det parlamentariska systemet. Det är på något vis, precis som ltl Häggblom säger, att man inte vågar hävda självstyrelsen, utan man tror att det här är något slags akademiskt problem som några som är väldigt välutbildade och jurister kan avgöra men inte vi som sitter här i församlingen och inte har den utbildningen. Det är klart att det är bra med expertutlåtande, men politik är inte ett vetenskapligt eller juridiskt problem, utan politik är framför allt att driva vissa intressen och övertyga motståndarna att man har rätt och därför är det nog ett slags hukarpolitik att söka sig till Ålandsdelegationen för att få stöd för sin linje. Det är inte så som jag skulle önska att Ålands självstyrelse utvecklas. Det är bara lagtinget sist och slutligen som kan avgöra den frågan. Det är alldeles uppenbart att hade oppositionen drivit en annan linje hade vi eventuellt röstat och det hade blivit en liten majoritet för landskapsstyrelsens linje för att den inte skulle falla. Någon framgång för självstyrelsen är det alltså inte och det är framför allt inte någon utveckling av skattebehörigheten utan det är på sätt och vis en anpassning till, kan man säga, finländska förhållanden och de villkor som man ställer upp i rikslagen.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

I anledning av talesmannen för majoritetens synpunkter, vicelantrådets begäran om att jag och vi, skulle ta ställning till om vi vill driva den här frågan, om det är en behörighet som faller under självstyrelselagen och den diskussion som här har utspunnit sig efter det, skulle jag föreslå att ärendet bordläggs en vecka till inkommande måndag så att vi får fundera på om vi skall lägga ett förslag i den riktningen i en kläm. Jag tror att det faktiskt är värt att överväga. Att ge upp i en fråga, när det gäller näringsskatten igen, som man också gjorde i lotteriskatten, men då fick man i alla fall pengarna hemma och man kunde inte göra annat än ge upp, gör att jag måste konstatera att det här är en fråga som är för principiellt viktig för att helt passera så här att vi nu, om vi inte gör någonting, accepterar landskapsstyrelsens undfallenhetspolitik i självstyrelsepolitiska frågor. Kanske det inte är riktigt klokt av oss att göra det, så därför föreslår jag en bordläggning till inkommande måndag.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Jag tycker att det är ett bra förslag att bordlägga ärendet, men skulle det vara möjligt att datumet blev den 13 november? I så fall skulle jag ge det som ett motförslag, och det ser ut som om ltl Roger Jansson är villig att ta tillbaka sitt förslag.

 

Ltl Roger Jansson: Fru talman! Jag ber att få ändra mitt förslag till den 13.11.

 

Ltl Sundback: Fru talman! För ordningens skull ber jag att få understöda förslaget om bordläggning till den 13 november.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Roger Jansson, understödd av ltl Barbro Sundback, föreslagit att ärendet skall bordläggas till den 13.11. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 13.11. 

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 3:

 

Finansutskottets betänkande nr 10/2001-2002 angående revisionsberättelse för Ålands lagting och Ålands delegation i Nordiska rådet för år 2001. (RB nr 2/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion, därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandets kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd.

 

Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Debatt enligt bestämmelserna i 49 § LO avseende vårfågeljakten i landskapet Åland.

 

Talmanskonferensen har enligt bestämmelserna i 49 § LO beslutat att en debatt utan anknytning till särskilt ärende skall hållas. Samtidigt har talmanskonferensen beslutat att debatten skall ägnas frågan om fortsatt vårfågeljakt i landskapet. Enligt talmanskonferensens beslut tillämpas i AO 39b § 2 mom. förutsatt tidsbegränsning: inledande anförande av en företrädare för landskapsstyrelsen samt inledande gruppanförande får inte överstiga 20 minuter, övriga anföranden får inte överstiga 10 minuter. Diskussion.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Fru talman!

Omständigheterna och turerna kring uppkomsten av problemen med vårfågeljakten behöver knappast upprepas eftersom de redan diskuterats ett antal gånger här i lagtinget.

 

Emellertid kan det inte undvikas att man funderar över varför det gick som det gick, att ärendet nu, enligt uppgifter vi har, är överlämnat till EG-domstolen.

 

Vid anslutningen till EU fick dåvarande landskapsstyrelse klartecken från Eu-kommissionen att den åländska vårfågeljakten kunde inrymmas i undantagen i artikel 9 i fågeldirektivet; det finns dokumenterat och det är daterat den 6 oktober 1993.  Så har det, som vi vet, inte blivit utan kommissionen har hela tiden hållit ögonen på denna jaktform och mer eller mindre tvingat både landskapsstyrelse och lagting att göra eftergifter. Personligen kan jag inte frigöra mig från tanken på att vi på något sätt blev lurade, men eftersom det var litet tveksamt om vår jaktlagstiftning var förenlig med EU-reglerna kanske det är så att vi lurade oss själva genom att inte se allvarligare på frågan och arbeta för ett undantag. I alla händelser kunde det för någon ha påverkat attityden inför folkomröstningen om anslutningen till EU om vi haft klart för oss att vårjakten riskerade att försvinna.

 

Det gäller nu att göra det bästa möjliga av situationen och om möjligt övertyga EG-domstolen om att vårjakten är en verksamhet som vi kan sköta på ett ansvarsfullt sätt och så att fågelstammarna fortsättningsvis bibehålls på en livskraftig nivå. Lyckas vi med det kan vi få domstolen att lägga ned ärendet. Domstolen ser förutom till den juridiska sidan till biologiska, ekonomiska och kulturella argument.

 

De biologiska argumenten, som är de viktigaste, går ut på att vi måste kunna visa att vi vid den jakt vi bedriver endast fäller ett litet antal fåglar. Dessutom gäller det att argumentera för att det är bästa möjliga lösning, eller omvänt att det inte finns någon annan lämplig lösning på denna jakt. Vi måste kunna visa att jakten inte påverkar populationen negativt, m.a.o. att den jakt vi bedrivit hittills inte minskat fågelstammarna och att vi nu har sådana regler och sådan kontroll på jakten att det är en garanti för de olika arterna som jagas inte äventyras. Det här måste vi kunna visa annars är det risk att domstolen inte beaktar några andra synpunkter eller argument.

 

För att ta fram argumenten till denna del avser landskapsstyrelsen att göra följande:

 

Den utredning som Markus Nordberg har gjort som visar på ett betydligt större lokalt svärtesbestånd än vad som tidigare redovisats skall då den blivit godkänd översättas till engelska och skickas till kommissionären, kommissionen och organisationen FACE. Dessutom skall antagna regler och avskjutningsstatistik för en längre tidsrymd, ca fem år sammanställas och översättas.

Vi överväger att låta ta fram en jämförande studie som kan klargöra vad jaktvården i anslutning till vårjakten innebär för fågelpopulationen. Ett referensområde kunde vara Stockholms skärgård.

En arbetsgrupp skall tillsättas för att göra upp en förvaltningsplan för vårjakten och någon form av formaliserad informationsserie skall utformas för att kontinuerligt informera om vad som är på gång. Information har gått ut hela tiden, men det kunde vara skäl att ha detta mera formaliserat. Det kan också bli aktuellt att diskutera om vi inte borde förbjuda jakt på alhonor, den enda art där honorna är tillåtna. Det kunde vara konsekvent att stärka våra argument att vi tillåter jakt endast på hanfåglar av alla arter.

 

Vi har nåtts av rykten att kommmissionen kommer att koncentrera sig på ”ingen annan lämplig lösning” och ”litet antal” i sin stämningsansökan, så det är av största vikt att vi kan visa att vi uppfyller dessa kriterier.

 

Ett arbete i samarbete med jord- och skogsbruksministeriet har påbörjats för att ta fram argument och ha ett svar klart om och när en stämning i frågan lämnas till Finland. Om en sådan delgivning kommer vilket är troligt så har vi endast en månad på oss att formulera ett svar och därför har det arbetet påbörjats. Inom en till två veckor skall ett utkast vara färdigt att diskuteras med ministeriets företrädare.

 

Beträffande övriga argument, som jag nämnde, såsom ekonomiska har vi inte några svårigheter att försvara eftersom vårjakten till nästan 100 procent är förbehållen den på Åland bofasta befolkningen och någon ”turistjakt” inte förekommer. Däremot kan kulturella argument föras fram, förutsatt att vi först lyckas med argumentationen om fortsatt livskraftiga sjöfågelstammar.

 

Vi har klara indikationer på att FACE är villiga att bistå landskapsstyrelsen på alla sätt och vis i denna fråga. FACE är en organisation som har till uppgift att ta tillvara jägarnas intressen och som har specialiserat sig på att inför kommissionen och EG-domstolen tolka fågeldirektivet. De sitter också med i en grupp som kommissionen har tillsatt, där också BirdLife International ingår.  Denna grupp utvärderar det föråldrade och svårtolkade fågeldirektivet, och gör upp rekommendationer för en modernare tillämpning av direktivet. Dessutom har FACE kopplingar till parlamentets Intergroup för jaktfrågor.

 

Landskapsstyrelsen har satt som mål i den eventuellt kommande behandlingen i EG-domstolen att vara steget före, att ta fram utredningar, argument och relevant information och snabbt skicka den till de personer och instanser jag har nämnt och om den bedöms ändamålsenligt också till andra som har möjlighet att påverka i positiv riktning för vår sak.

 

Vid mitt sammanträffande med miljökommissionär Margot Wallström överlämnade jag den skrift som undertecknades av samtliga gruppledare i lagtinget om bevarande av sjöfågeljakten.

 

Reglerna för den debatt vi nu håller om vårfågeljakten medger inte att lagtinget formulerar något uppdrag för landskapsstyrelsen eller att lagtinget fattar beslut eller på annat sätt uttrycker sin vilja så den vägen är stängd. Det är därför tveksamt om den här debatten för ärendet framåt. Däremot kunde det vara av värde om samtliga lagtingsgrupper gemensamt kunde formulera ett uttalande om bibehållande av vårfågeljakten på nuvarande nivå för att visa den breda politiska uppslutningen och viljan bakom den månghundraåriga tradition som vårjakten på sjöfågel är. Det kan vara ett stöd för landskapsstyrelsen i sitt arbete i samma riktning med den här frågan.

 

Ltl P-E Eriksson:

Fru talman!

Vårfågeljakten har på Åland varit en hävdvunnen och senare lagstadgad rättighet sedan urminnes tid. Ändå har man aldrig äventyrat fågelstammarnas existens eller deras individtäthet på ett märkbart sätt genom jakt. Ändå hotar nu EU att förbjuda vårjakten, förmodligen på grund av hejdlös byråkrati, okunskap eller felaktig information.

 

Min jägarbana började för ca 50 år sedan, officiellt började den 1956, då jag fick mitt första jaktkort. På den tiden fanns det en farbror i byn som var född 1868 och han var ivrig jägare. Han berättade mycket om jakten för mig, sådan den var vid förra sekelskiftet. Enligt de berättelserna så fanns det mycket mer alfågel på den tiden än vad det finns i dag, medan de övriga dykänderna fanns i betydligt svagare stammar då än vad som är fallet i dag. 

 

Vad skulle nu hända om vårjakten blev förbjuden på Åland? Ja, det kan man väl bara spekulera om! Förmodligen skulle väl samma sak hända som det sägs ha hänt i andra områden i vår närhet där vårjakten varit förbjuden under något decennium. Enligt hörsägen finns där sedan många år inte några fåglar. Ser man något liv där är det en mink eller någon turist.

 

Fru talman! 

Hänsynstagandet till sjöfåglarnas häckning i skärgården är sedan länge mycket djupt rotad. Oavsett man är jägare eller inte är det ett stort misslyckande om man på något sätt stör en häckande fågel. Må nu inte EU komma och förstöra denna djupt rotade hänsyn till häckande fåglar!

 

I början av mitt anförande berättade jag om hur fågelstammarna såg ut för ca 100 år sedan. När jag började jaga för ca 50 år sedan var fågelstammarna jämfört med i dag mycket svaga. Fick man två-tre fåglar på en morgon så var det mycket bra. Då berättade erfarna jägare att det var sviter efter krigsåren, då det var mycket stränga vintrar och många sänkta båtar som slapp ut mycket olja m.m. I slutet på femitotalet och i början av sextiotalet började fågelbestånden öka mycket markant och är i dag förmodligen de starkaste någonsin under känd tid – och då skall man börja förbjuda vårfågeljakten som vi haft i skärgården sedan urminnestid.

 

Jag har under årens lopp läst några forskningsrapporter om bl.a. småviltstammarnas känslighet för påverkan av jakt och annan naturlig predation. Alla rapporter jag har läst har varit eniga om att småvilt, dit våra änder hör, inte synbart kan påverkas av jakt annat än tillfälligt och lokalt, men när året har gått runt kan man inte längre se någon skillnad. Däremot finns det forskning som visar på att småviltstammar kan totalhaverera om predationen är för liten.

 

Fru talman!

Låt oss nu hoppas att EU-byråkratin tar sitt förnuft till fånga och låter oss behålla vår vårjakt också för kommande generationer! Låt oss äta vår vårfågelstek legalt också i fortsättningen! Låt oss se unga familjer bosätta sig i skärgården också i fortsättningen, där tillgången till bl.a. fågeljakten många gånger har en avgörande betydelse.

 

Ltl Strand:

Herr talman!

Vår lagtingsgrupp tog initiativet till denna debatt utgående från att EU-kommissionen beslutat föra  vårfågeljakten till domstol. Bevarandet av vårfågeljakten i nuvarande form kommer att hänga på om vi kan få ärendet avstyrt från domstolen eller ha så goda argument i domstolen att man den vägen kan få vårfågeljakten bevarad.

 

Vårjakten på sjöfågel är en gammal tradition som ålänningarna genom åren visat att man kan sköta på ett bra sätt utgående från de stammar som finns. Detta utan någon centralstyrning från någon överordnad myndighet långt borta från våra skytteplatser. Att jakten inte i dag på samma sätt har betydelse för vår föda tror jag att vi är medvetna och säkert överens om. I dag handlar det i stället om bevarandet av en kulturtradition där vi på våren ges möjlighet till en i skärgårdsmiljö underbar jaktupplevelse. Min uppfattning är också att i takt med att kvoterna sänkts upplevs en tillagad sjöfågel mera som en delikatess förknippad med våren, ungefär på samma sätt som årets första kräftor upplevs på sensommaren/hösten.

 

Vår avsikt med denna debatt är inte att leta några syndabockar i det här skedet. Med facit i hand vet vi alla, precis som jaktansvarige sade, att man kanske borde ha agerat annorlunda i samband med EU-inträdet. Vi vet också att det tagit för lång tid – ett år och åtta månader – för nuvarande ansvarige att få kontakt med EU-kommissionären Margot Wallström. Vi borde kanske inte så lättvindigt ha dragit ner på kvoterna. Ja, så här kunde jag fortsätta, men jag tror inte det tjänar någonting till. I stället hoppas jag att debatten kan klargöra våra positioner i dag, vilka nya argument som finns för bevarandet av vårfågeljakten. Hur ser landskapsstyrelsens strategier ut för det kommande arbetet? Hur kan vi gemensamt genom olika insatser och kontakter jobba för bevarandet av denna på Åland så gamla tradition. Det här var jaktansvarige inne på redan.

 

Herr talman!

Landskapets jaktansvarige tjänsteman beskriver på ett mycket bra sätt situationen i tidningen Jägaren. Han beskriver hur EU-kommissionens sätt att arbeta urholkar förtroendet för kommissionen. Juridik och karriär går före ett värnande om naturen och bibehållandet av medlemsstaternas särarter och traditioner. Han skriver vidare att utvecklingen med domstolsförfarandet ter sig särskilt märkligt då Finland inför medlemskapet träffade företrädare för kommissionen för att just efterhöra om det var möjligt att bevara den traditionella jakten vid ett medlemskap och fick då till svar, precis som jaktansvarige var inne på, att bibehållandet av jakten under våren var inte något problem med stöd av fågeldirektivet. Vidare konstateras att nu när ärendet förts till domstol blir fallet till övervägande delen juridiskt, och biologiska fakta väger lätt.

 

Det här är en fråga som har engagerat den åländska jägarkåren genom åren utöver det vanliga. Stora insatser har gjorts och utförts av enskilda jägare, jaktvårdsföreningar och även inom landskapsförvaltningen. Ett bra exempel är den vitbok som togs fram av landskapsstyrelsen. Den ger på en heltäckande bild av vårfågeljakten, både historiskt och nutid.

 

När jag själv friskat upp minnet i sakfrågorna kring vårfågeljakten under helgen har det återigen slagit mig hur orimliga kraven från EU är. Jag skulle ha förståelse för agerandet om det fanns tecken som tydde på att vi genom jakten höll på att skjuta stammarna sönder och samman. Så är inte alls fallet, utan alla de arter vi jagar på våren är stabila eller ökande. Den fågelinventering som gjorts på Kumlinge sedan fyrtiotalet och som finns beskriven i vitboken visar också ett sådant mönster. Däremot var det en nedgång efter kriget,  precis som ltl P-E Eriksson nämnde.

 

Tittar man ytterligare på antalet fällda fåglar kan man t.ex. se att år 1996 fälldes 12.900 svärtor, medan det under senaste säsong fälldes lite över 2.000. Avskjutningarna har alltså från 1996 års nivå minskat till en sjättedel. Om man antar att avskjutningen femtiotalet och sextiotalet – här har jag inte hittat någon statistik – med anledning av fågelns betydelse som föda var mycket högre, så förstår var och en att jakttrycket inte är det som påverkar stammarnas överlevnad. Man skall också komma ihåg att jägarna automatiskt anpassar sitt uttag från naturen efter den tillgång på vilt som finns. Så har det t.ex. varit under min livstid med hare.

 

Syftet med fågeldirektivet är att uppnå bästa möjliga skydd för de berörda arterna genom att säkra de åtgärder som krävs för att upprätthålla arternas skydd under häckningstiden. Det har tidigare debatter förts fram argumentet att fågeldirektivets syfte bäst uppnås genom den begränsade jakt som tillåts på Åland, eftersom denna jakt medför en omfattande viltvårdande insats från intresserade jägares sida. Inte minst aktiv jakt av mårdhund och mink har betydelse för stammarna. Skulle denna insats försvinna är det min övertygelse att stammarna skulle beskattas mycket hårdare av naturliga krafter än vad de görs av vårjakten. Också uppsättning av holkar har betydelse för stammarna.

 

Ett problem i argumentationen, precis som jaktansvarige nämnde, är tolkningen av begreppet ”litet antal” fåglar som nämns i direktivet. Tolkningarna har gått isär beroende på vilka intressen man representerar, är det BirdLife eller är det vi jägare eller är det någon annan. Jag tycker också här att jaktansvarige tjänstemannen för en bra argumentation i Jägaren då han framför att det är absurt att vår lokala jakt på t.ex. 2.000-3.000 ej häckande svärteshanar skulle äventyra stammen. Vi skall då komma ihåg att det i Östersjöområdet finns en miljon svärtor och antalet par som häckar är ca 275.000. Sätt även våra 2.000-3.000 genom jakt avlivade svärtor i relation till den årliga dödligheten genom naturliga orsaker som är flera hundratusen!

 

Herr talman!

Man kan alltså konstatera att våra enligt min mening sakargument hittills inte haft effekt, alternativt inte nått fram. Vi måste därför i detta sena skede en domstolsförhandling för dörren fråga oss vad vi tillsammans ytterligare kan göra för vårfågeljakten. Har vi t.ex. – det som landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson var inne på – använt alla kanaler, har vi hittat dem? Har vi utnyttjat alla personliga kontakter som finns i partierna och även i denna församling? Jag tänker på erfarna ledamöter som Wiklöf, Salmén, Roger Jansson, Erlandsson, Sundback och andra med lång erfarenhet. Kanske vi där kunde hitta olika kontaktvägar att gå. Jag är nämligen helt övertygad om att problemet är att vi inte har hittat de rätta personerna. Personerna skulle också helst ha ett gemensamt intresse för att hitta lösningar i denna fråga.

 

Att träffa en enskild kommissionär är bra, men jag tror att det är en del av hela det här arbetet. En annan väg som också tidigare diskuterats är att vi skulle bjuda hit olika nyckelpersoner och om jag förstod landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson rätt finns det tid för det och man kanske jobbar enligt den tanken; annars verkar det lite sent om jakten nu förs till domstol.

 

Då det stod klart att vårfågeljakten förs till EG-domstolen uttalade lantrådet i media att nu gäller det att vässa argumenten. Det skulle ha varit intressant att höra lantrådets nya argument. Kanske ledamoten Sune Eriksson avsåg dem när han tog upp olika saker.

 

Även om det visade sig att aftonskolan inte ifjol gav så många synliga resultat finns det också skäl att ta upp denna fråga i aftonskolan i år, eftersom det är Finland som skall föra vår talan gentemot domstolen.

 

Till sist vill jag poängtera att varje åtgärd som kan förhindra att ärendet inte enbart blir juridiskt utan även politiskt bör prövas. Det är helt troligt att största förutsättningen att man skall finna lösningar på det här är att man hittar politiska vägar och lösningar.

 

Det skulle vara intressant att höra jaktansvarige berätta om man har försökt kartlägga var nyckelpersonerna finns. De åtgärder som jaktansvarige nämnde tycker jag var bra. Jaktansvarige nämnde om vi kunde formulera en gemensam målsättning. Det tycker jag att vi gjorde redan tidigare i och med att vi skrev under från alla grupper, men är det så att det på något sätt kan hjälpa till är åtminstone vår grupp beredd att formulera någonting nytt.

 

Det är när vi blir hanterade som vi nu blir i vårfågeljakten som det ger grogrund till ett EU-motstånd. EU skall inte gå in och centralstyra sådana här detaljer.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Jag motsätter mig inte fortsatt vårjakt utan hoppas att Åland skall vinna ett mål i EG-domstolen. Där håller jag alltså med ltl Strand. Men jag går inte med på det som antyddes i en broschyr från den föregående landskapsstyrelsen, som ltl Strand hänvisade till, där man också antyder att jakten på något vis skulle vara genetiskt betingad hos människorna på Åland. I dag är vårfågeljakten en fråga om fritidssysselsättning med traditioner från en tid då jakten faktiskt behövdes. Statistiken som också förekommer bygger på officiellt redovisade fällningar och ingenting annat, och det kan vara ett slags problem i sammanhanget. Jag kan hänvisa till en tidningsuppgift från mitten på september där det berättas om att malteserna har samma problem när det gäller vårjakten som vi har. Malta är en viloplats för många flyttfåglar, men enligt den maltesiska chefsförhandlaren i EU är det faktiskt så att på Malta har 60 procent av folket inget emot att jakten förbjuds. Vi vet faktiskt inte hur det ligger till på Åland. Det kan hända att siffrorna är annorlunda, men det kan också hända att det är ganska många som inte skulle ha någonting emot att vårjakten förbjuds. Därför tycker jag att det är hemskt viktigt att sakligheten skall gälla i debatten om vårfågeljakten och jag tycker inte att det är rätt att säga att om EG-domstolen går emot oss borde vi gå ut ur EU eller någonting sådant.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman! 

För det första har inte jag hittat på att det skulle vara genetiskt betingat, men däremot vilar det på en kulturell tradition. För det andra misstror inte jag på samma sätt som ltl Svensson gjorde de åländska jägarna när det gäller att rapportera om avskjutningen, utan jag tror på de åländska jägarna.

 

Till sist, herr talman, om detta är den officiella liberala linjen i vårfågeljaktfrågan, så har vi ingen samsyn. Frisinnad Samverkan har inte samma syn på och misstro som ltl Svensson verkar ha mot vårfågeljakten.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Det är tydligen så att ltl Strand inte har läst broschyren, som han hänvisade till, lika ingående som jag. Åtminstone är det så i den liberala gruppen, att där kan det finnas olika aspekter, synvinklar och nyanser på en fråga. Det är inte så att så fort man yttrar sig så slår man ut t.ex. den liberala jaktministern genom att man har en annan åsikt. Jag tror nog att ltl Strand skall försöka hålla reda på vilka det är som för partilinjen och acceptera att det kan finnas nyanser inom partierna. Det finns det också i Frisinnad Samverkan emellanåt!

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman! 

Det där med genetiskt har jag inte hittat, så ltl Svensson kanske får visa mig. Vad beträffar den liberala linjen så tror jag faktiskt mer på jaktansvarige landskapsstyrelseledamoten Sune Erikssons linje och jag har själv en stor samsyn med honom och försökte också vara konstruktiv i mitt inlägg tidigare i dag. Att det sedan inte omfattas av ltl Svensson gör att man känner att finns det ingen samsyn i liberalerna och landskapsstyrelsepartierna i den här frågan, att är det så här olika linjer som gäller? Det kan också ge upphov till svårigheter i att komma framåt om ltl Svensson representerar BirdLife och kanske agerar på sidan om och då har jag förståelse för att det blir så här knepigt i den här frågan, men jag själv har en stor samsyn med landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson i den här frågan.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

I mångt och mycket är ltl Strand och jag överens. Jag vill ändå förtydliga vissa saker. Den information som har givits tidigare till EU och som kanske också nu ges har inte alla gånger haft avsedd effekt. Den har inte alla gånger gått fram på ett sådant sätt som vi tror att den har gjort, utan tyvärr är det så att den har drunknat någonstans. Inte ens broschyren tycks ha gjort något underverk. Beträffande nyckelpersonerna kan jag räkna upp ett närmare tjugotal, alltifrån statsministrar till andra och också inom EU, som vi har haft direkt kontakt med, diskuterat, informerat, men inte heller det har alla gånger tydligen varit tillfyllest. Där måste vi naturligtvis fortsätta. Det har tagits ett tiotal initiativ till diskussioner i bredare kretsar, för att inte nämna alla, men i alla fall de mera betydande och till den delen har det naturligtvis gjorts viss nytta. Nu måste strategin vara att få tag i och  informera människor som kan lobba för vår sak och naturligtvis komma med råd om och när det här ärendet eventuellt går till EG-domstolen.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman! 

Det var just detta att informationen inte har gått fram som jag tog fasta på när jag studerade allt material. Jag anser att det finns goda argument och jag ville efterhöra om man har försökt hitta nyckelpersonerna, eftersom den som har fått klä skott och varit i media är EU-kommissionären Wallström, men där det har tagit hemskt lång tid för att nå fram till henne. Jag hoppas att det har gått bättre att nå de andra nyckelpersonerna. Jag tror att vi har samma uppfattning när det gäller att få fram informationen hur svårt det är och vilka nya vägar som man måste hitta för att jobba.

 

TALMANNEN:  Replikskiftena är avslutade.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

Så har då det fantastiska äntligen hänt att medan termometern sjunker under noll och knipor och vigg i massor efter väsande och visslande luftfärd ännu tar en sista vilande ansats i spegelblanka vikar före de anträder sin resa till sydligare vintervisten, att medan taxarnas skall klingar ut över fuktdrypande rådjursbemängda marker med huttrande jägare på pass i kylslagen morgontimma har det hänt, att medan ejdern och svärtan helt ovetande kommer att fortsätta sin flykt i framtiden över skummande saltstänkta brott och särskilt svärtan sin bräkande flight över rykande enar har det fantastiska hänt, att medan havsörnen på sina breda vingsjok i hård nordan spanar efter byte och våra hålbyggande små vänner nu samlas i stora skaror för att sädesätta upp ister och solrosfrö, har det hänt!

 

Kära vänner! Man kan skämta lite, men vår värderade jaktminister Sune Eriksson har efter år och sju månader nu träffat kvinnan som inte ville veta av honom,  EU-kommissionären Margot Wallström, och naturens aktörer helt ovetande har hon dessutom – hör och häpna – visat sig intresserad av att få veta mera om de åländska jaktförutsättningarna – en sådan kvinna!

 

Ett år och sju månader efter deklarationen om att vårjakten på sjöfågel var en mycket högt prioriterad fråga och dessutom ställda inför EU:s domstol med bilan över halsen har så vår regering fått kontakt! Det är inte att undra på att människor i allmänhet tycker att möjligheten till påverkan på Bryssel är liten och att avståndet till EU:s huvudstad ter sig långt. Men nu har, har vi också förstått, hyllvärmaren Magnus Erikssons i Västanträsk namnupprop även det överlämnats. Kommissionären Wallström säger sig vilja veta mera, och man undrar verkligen: har inte landskapsstyrelsens budskap och promemorior nått fram, är det därför vi nu är under giljotinen i domstolen? Har inte makthavarna i Bryssel ännu bringats till insikt om att den reduktion av tillstånden beträffande fällda sjöfåglar som införts snart är så låg att det närmast är en jaktnullitet? I många lokaler, kära vänner, är svärtan den kanske vanligast förekommande arten, i dessa regioner måste det upplevas närmast löjeväckande att man får skjuta en fågel. Känner inte Bryssel till att bestånden av exempelvis ejder är bland de största vi någonsin upplevt? Vet man inte på kontinenten att ådorna i allmänhet redan ligger på bo och har ägg, att parningen redan har ägt rum när den egentligen vårjakten normalt vidtar? Många vårar kan man t.o.m. se ådor med ungar i vårjaktens slutskede. Vet inte Bryssel om att ejdersträcken ut i Östersjön en normal vår vidtar redan i mitten, ja, kanske i tredje veckan på maj?  Det är då plogarna med hanfågel styr söderut. Dessa hanfåglar är sannerligen inte populationsbenägna, snarare kan man säga att de flyr honornas ansvar, som då handlar om ungarna, och vi skjuter som alla vet enbart hanfågel.

 

Vårjakten på Åland har djupa rötter och erkännas skall omgående att vi inte längre jagar för att överleva, vilket var verkligheten förr. Men vad det handlar om – och det behöver vi inte hymla om – är det hållbara samhällets utveckling, där vi alla som jagar är med och beskattar en skälig ränta på kapitalet, att kunna ta vara på det naturen genererar av överskott och inte ta livet av dessa förutsättningar. Så är det att man beskattar räntan; så är det inom älgjakten, så är det inom rådjursjakten, så är det inom harjakten och så är det inom vårfågeljakten. Alla jägare är mig veterligen mycket måna om att skapa det allra bästa förutsättningarna för att viltet, samtidigt som man är inställd på att beskatta det, verkligen skall skyddas och ha de bästa möjligheterna till reproduktion. När jägare talar om att beskatta mink och mårdhund, samtidigt som man sätter upp holkar och skapar andra förutsättningar för viltets trivsel och överlevnad, är det faktiskt inte bara köttets begärelse. Man vill verkligen göra vad man förmår för att de olika viltslagen skall ges de bästa förutsättningarna. Det har jag själv och min vänkrets mycket goda erfarenheter av. Vi har alltså på praktiskt taget alla jaktbara fågelområden de allra bästa siffrorna vad gäller tillväxten; stammarna minskar inte, de ökar och då är min fråga: Är det då fågeldirektivets och kommissionens motiv att verkligen gå in och kväsa jakten? Det vore någonting helt annat om det gick åt andra hållet och inte skötte och värnade de stammar vi har. Då vore det orsak, om vi inte själva förstod det, att Bryssel grep in. Men, kära vänner, vi har starka stammar. Knipor, vigg, andra arter ökar, vi har en vinterstam på en miljon svärtor i Östersjön, vi har många miljoner ejder. Jag förstår inte hur man kan resonera som Bryssel gör. Landskapsstyrelsen förtjänar allt vårt stöd även i denna sena timma för att vi skall klara och rädda vårfågeljakten, men det sunda förnuftet måste segra. Är det så att man inte kan göra någonting annat måste fågeldirektivet ändras. 1979 års paragrafer och innehåll är föråldrade om de skall ta livet av vettaskyttet på Åland.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Ltl Wiklöf raljerar över denna fråga. Jag tar den mycket allvarligare än så. Det har jag gjort hela tiden, ända sedan jag fick ansvaret för dessa frågor i slutet av mars 2001. Men om man vill göra sig rolig på min bekostnad må det vara tillåtet.

 

”… har äntligen fått kontakt med kommissionären”. Jag har gjort otaliga försök och när jag tog ”gud i hågen”, som det heter på åländska och for till Helsingfors och frågade henne om vi kunde ha en diskussion så gick det bra, men inte före det!  Jag sätter mycket stort värde på att det faktiskt gick att ordna så enkelt. Jag borde naturligtvis för ett år sedan ha farit ner till Bryssel och sprungit fast henne och frågat om jag inte kunde få diskutera då i stället, men jag trodde faktiskt, kanske naivt, att man genom de ordinära kontakterna kan få uträtta sina ärenden.

 

Ltl Wiklöf frågar om landskapsstyrelsens budskap inte har gått fram. Det verkar som om det inte har det gjort det till alla delar, åtminstone har jag fått den uppfattningen nu. Problemet är att fågeldirektivet förbjuder jakt under häckning och flyttning. Det har naturligtvis också diskuterats i olika sammanhang om man kan initiera en ändring i fågeldirektivet. Det har gjorts förslag om det i Europaparlamentet, men det ledde ingenstans. Åtminstone har många avrått från att göra det, för då kan t.o.m. artikel 9, som ger undantag, försvinna, har man sagt.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Jag skulle fråga landskapsstyrelseledamoten Eriksson: Förväntar han sig några eventuella framsteg eller någon ytterligare korrespondens eller samdiskussion med kommissionären Wallström som skulle kunna leda någonstans till det bättre, eventuellt i allra bästa fall få bort ärendet från EG-domstolen?

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Vid den diskussion vi hade i tisdags lovade jag kommissionären ytterligare information och direkt information. Då sade hon att om och när hon får den så skall hon prata med sitt folk, som det heter. Jag tar det som en indikation på att det kan hända saker som är till gagn för vår sjöfågeljakt.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Kan det då vara så att vi skall utgå från att alla berörda viktiga personer som har haft med det här ärendet att göra inte har nåtts av de mycket utförliga budskap som landskapsstyrelsen redan skickat till Bryssel och är det då så att landskapsstyrelsen har något avgörande artilleri s.a.s. ytterligare i fickan som skulle kunna beveka de här människorna?

 

TALMANNEN:  Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Som framkom av vår gruppordförande Jörgen Strands anförande betraktar vi det här ärendet, vårfågeljaktens bevarande och rimliga utökande i förhållande till dagsläget, såsom ett gemensamt ansvar och en gemensam fråga. Det är klart att det kan förekomma en viss kritik i de sammhangen mot olika aktörers insatser eller bristande insatser, men trots det kvarstår målsättningen att detta är ett gemensamt ansvar.

 

Vad vi faktiskt har att göra med här är skärgårdsbornas förmögenhet, skärgårdsbornas tillgångar. Med skärgårdsborna kan vi naturligtvis huvudsakligen avse det som vi menar att är skärgården, de sex skärgårdskommunerna och angränsande skärgårdsområden på fasta Åland, men egentligen är den här tillgången alla ålänningars tillgång. För några år sedan hade vi faktiskt köttproduktionen ännu på den nivån – före kvoteringarna – att i kilo sköt vi lika mycket älgkött som rådjurskött som sjöfågelkött. Det har alltså en stor betydelse också ekonomiskt. Vi läste på tidningen att det var en familj i Vargskär i norra Föglö som inte köpte något kött överhuvudtaget utan det var naturen som levererade allting, säkert med god hjälp från mannen i hushållet. Det är nog så att det också har en stor ekonomisk betydelse utöver den övriga betydelsen. Den kulturella förmögenheten, den biologiska förmögenheten att ha dessa fåglar häckande och flygande i vår skärgård i stället för trutar, i stället för vildmink, i stället för mårdhundar, är också en förmögenhet, som någon håller på och stjäl av oss, någon håller på och bestämmer att vi tar det av er! Lev därute på era holmar, men den här förmögenheten, den tar vi! – en förmögenhet som skärgårdsborna genom åren har vårdat, vårdat så väl man har kunnat för att den skall förkovras, för att förmögenheten skall växa, för att förmögenheten skall finnas kvar nästa år så att vi kan beskatta den lite, vi får en liten ränta på den förmögenhet vi har. Det är klart att vi ålänningar, även vi som är för EU och tror på fredsprojektet EU, brottsbekämpande projeket EU, det ekonomiska projektet EU, börjar tvivla på vad det är för någonting, har EU blivit en okänslig koloss som inte begriper att de inte skall lägga sig i vanliga medborgares dagliga ansvarsfulla hantering av frågorna i livet?

 

Jag vet att under tidigare landskapsstyrelser har någon gång landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, eller åtminstone representanter för hans parti och kanske också partiledningen, uttryckt sig lite slarvigt, att det kanske inte gör någonting om ärendet går till EG-domstolen, kanske det är enda sättet att rädda vårfågeljakten. Jag vill nu i den här sena timmen när det gäller frågan om att föra ärendet till EG-domstolen eller inte säga samma sak som jag har sagt alltid tidigare, att gudbevare oss för en sådan risk. När bedömningen av fågeldirektivet har förts från EU-kommissionen till EG-domstolen övergår frågan till att vara bara juridisk; då försvinner de kulturella bedömningarna i huvudsak nästan helt, de biologiska bedömningarna försvinner väldigt långt och de politiska bedömningarna försvinner helt och hållet, huruvida EU skall syssla med att ta av en befolkning i skärgården en sådan här vårdad förmögenhet. Jag tror att det är ett historiskt misstag som nu håller på och händer att man inte tillräckligt har kämpat emot att ärendet skulle föras till EG-domstolen. I maj år 2000 beslöt EU-kommissionen i föredragning inför kommissionären Margot Wallström att föra sjöfågelärendet till EG-domstolen. Landskapsstyrelsen satte då igång en väldig aktivitet, också lagtinget var aktivt i frågan. Det visade sig att det hade betydelse; ingen trodde, alla sade att det här kommer inte att ha någon betydelse, har EU-kommissionen en gång beslutat att föra ett ärende till domstol blir det nog ingen ändring på det. Det gick så lång tid förrän man fullföljde sitt beslut att ärendet förföll; det fördes inte till EG-domstolen.

 

Här i debatten nedvärderas bl.a. det arbete som landskapsstyrelsens tjänstemän gjorde när det gällde vitboken om sjöfågeljakten. Det var våra duktiga tjänstemän som tog fram argumentationen, man gjorde det tillsammans med jord- och skogsbruksministeriet och vilt- och fiskeriforskningsinstitutets insatser och en hel del gamla ålänningars informationer. Det var en mycket bra sammanställning som gjordes, den kan säkert kompletteras något. Att det någonstans där skulle stå att vårfågeljakten skulle vara genetiskt betingad hos ålänningarna stämmer inte, utan det är kulturen och det är känslorna och det är behovet, mycket det som ltl Wiklöf så måleriskt här beskrev, att vi 4.000 jägare/ålänningar upplever varje vår, faktiskt inte varje vår, utan varje dag under året upplever vi närheten till vårt vilt. Den känslan är mycket närmare och mycket starkare än närheten till de kycklingar som vi med begärelse äter varje dag, som är uppfödda på ett icke-humant sätt och tagna av daga på ett icke-humant sätt och samma sak kan man säga om kalvkött och annat. Men det som vi i samverkan med naturen får ta hand om, så där finns det en helt annan känsla. Det här begriper inte människor, knappast i BirdLife, knappast i naturföreningarna, definitivt inte runt skrivborden varken i Helsingfors eller Bryssel. Jag känner dock ett undantag när det gäller skrivborden i Helsingfors; där har det funnits kunskap och förståelse. Krogell, heter han.

 

Jag vill peka på det galna i den här byråkratin, man skulle kunna kalla det en byråkratiabsurditet i tolkningen av fågeldirektivet i EU-kommissionen. Man säger att det mesta man kan få tänkas skjuta av en fågel är en procent av den årliga dödligheten, t.ex. svärtor dör det 1,9 miljoner enligt senaste beskattning per år inklusive de nyfödda. Det är säkert en felaktig siffra, men alltså skulle man få skjuta 19.000 stycken med en procents regeln. Skulle svärtan drabbas – som alfågeln i stora mängder – av oljedöden, på grund av oljeutsläpp eller som gäller för ejdern utav virus, som tar livet av i stort sett 70-80 procent av stammar när de blir för stora, skulle vi få skjuta jättemycket mera därför att då stiger plötsligt dödligheten väldigt mycket och då får vi skjuta mera med en procents regeln. Kan någon förstå en sådan absurditet i tolkningen av regelverket! Sådant här hittar man mycket i EU-regelverket.

 

Herr talman!

Om det ännu inte går att stoppa frågans förande till EG-domstolen, vilket jag hoppas att landskapsstyrelsen skall jobba verkligt intensivt med nu och det var bra att landskapsstyrelseledamoten Eriksson träffade kommissionären Margot Wallström, och om det är så att ärendet ändå förs till domstolen så bör vi överväga att förändra inför nästa vårjakt i regelverket. Vi har nu anpassat oss till EU:s krav, så kanske man kan luckra upp kvoteringsreglerna nästa år.

TALMANNEN:  Tiden är ute!

 

Ltl Svensson:

Herr  talman!

Det här är en debatt med väldigt stora ord och en del poetiska utsvävningar av ganska underhållande slag, om man får uttrycka sig på det sättet. När det gäller ltl Strand, som nästan regelmässigt använder replikinstitutet till att ta sista ordet och komma med märkliga påståenden, som man sedan inte har tillfälle att besvara direkt, så kan jag säga så här: jag är övertygad om att ltl Strand kan läsa själv, och läser han noggrant hittar han i den s.k. vitboken det som också ltl Roger Jansson medgav, att jakten har med generna att göra. Men det allvarliga är att ltl Strand säger att det har visat sig finnas en bristande samsyn här, och han antyder att någon politisk kollaps skulle kunna vara på gång på grund av denna bristande samsyn. Eftersom jag är den enda som inte har ingått i de högstämda talen för vårjakten är det alltså jag som skulle ha orsakat denna bristande samsyn. Då misstänker jag att ltl Strand inte alls har uppfattat vad jag sade i inledningen till min lilla enkla replik, nämligen så här: ”Jag motsätter mig inte fortsatt vårjakt utan hoppas att Åland skall vinna ett mål i EG-domstolen. Där håller jag med ltl Strand.” Då uppfattar jag det så, att vi har inte någon bristande samsyn utan det som för ltl Strand är viktigt är att om man har ens en enda liten antydan till ifrågasättande av att man själv skulle vara en fanatisk anhängare av vårjakten så finns det en bristande samsyn – och den typen av samsyn tycker jag att vi skall betacka oss för i Ålands lagting!

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman! 

Ltl Svensson lägger några ord och värderingar i min mun som jag inte har nämnt. Han pratar om en politsk kollaps. Det är ltl Svenssons egen tolkning av vad som kan ske, men jag har inte tagit de orden i min mun. Jag konstaterade att det fanns nyanser från ltl Svensson som tydde på att ltl Svensson och jaktansvarige inte hade samma syn på de här frågorna. Vad beträffar påståendet om genetiskt betingat har jag haft broschyren hemma i helgen och studerat den och jag har inte hittat det, så jag tror att det är någon tolkning som ltl Svensson själv gör. Jag har inte hittat att det uttryckligen skulle stå att det är genetiskt betingat.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Detta leder inte så väldigt mycket längre, men fortfarande hävdar ltl Strand att samsyn är absolut och total samstämmighet på varenda punkt. Vad skall vi då ha debatten till! Skall det vara hurrare på ena sidan och nej-sägare på den andra? Jag fortsätter att säga att om man läser broschyren, som ltl Strand berömde så mycket, så framgår det att det finns också genetiska argument med i det hela. Med detta får det vara bra för min del.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Det är inte så lätt att debattera med ltl Svensson. Jag försökte säga att det finns nyanser som skiljer ltl Svensson och jaktansvarige, men om ltl Svensson tolkar det som att det är svart eller vitt, så får ltl Svensson göra det, men jag kan bara konstatera att det skiljer i syn på jakten mellan ltl Svensson och jaktansvarige Sune Eriksson. Om jag har missförstått det, så rätta mig!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl J-E Mattsson:

Herr talman!

Mycket har sagts i denna svåra och mycket angelägna fråga och mycket kommer ännu att sägas i den medan den ännu kan debatteras, och jag hoppas att den kan debatteras länge. Det är en fråga som jag ställer mig och som jag ber andra att också ställa sig. I stället för att försöka säga att om jag fick göra saker och ting, om jag kunde ha kontakter, så skulle det bli mycket bättre. Vi kritiserar gärna varandra att det inte görs tillräckligt, men jag förmodar att ingen i den här salen – definitivt ingen i landskapsstyrelsen – är den eller de personer som står bakom orsaken till att denna fråga är på väg att hamna i EG-domstolen. Jag tycker att vi skall ställa oss frågan: Vem eller vilka är det som vill Ålands folk så illa, som ltl Roger Jansson säger här, att man vill ta bort en tredjedel av den viltskörd som vi har i kött. Det är någon som vill oss så illa, och den viljan finns inte här. Jag tycker att vi måste försöka titta på och fundera på det. Jag är helt övertygad om att det finns ett forum där vi borde bemöta frågan och försöka anstränga oss att nå en lösning.

 

EU:s fågeldirektiv fanns när vi gick med i EU. Vi var nöjda med att vi fick ett undantag från skatteunionen. Vi borde ha haft ett undantag från fågeldirektivet. Det är lätt att säga nu när vi håller på och blir av med vår vårfågeljakt.

Det tillvägagångssätt som landskapsstyrelserna så här långt har valt som arbetssätt kan man väl kalla lite undfallande, man har försökt backa från utnyttjandet av jakten på fågel. Hittills har inte detta räckt för att stoppa vägen till EG-domstolen. Någon är mera enveten att det här är viktigt att få till domstolen än skyddet om fåglarna. Det är fråga om paragrafrytteri. Det som jag tycker att man hittills kan konstatera när det gäller vidtagna åtgärder för att kvotera vårfågeljakten är att hittills har möjligheterna inte utnyttjats till fullo, i varje fall inte i de mål vi har haft att vi skulle få skjuta. Jag har inte sett resultatet från senaste års jakt, men enligt vad jag har förstått har vi inte utnyttjat ens den kvot vi hade det här året. Men jag delar ltl Roger Janssons farhågor om att det här kommer att ta bort en rikedom, ett levebröd, någonting att äta som finns på fler än sex skärgårdskommuner, som ltl Roger Jansson nämnde. Eckerö måste i det här fallet också betraktas som en skärgårdskommun och till största delen norra Hammarland och Geta. Det är ett fåtal åländska kommuner som inte är skärgårdskommuner. I den här frågan måste vi stå enade och säga att hela Åland är en skärgård för alla som vill har möjlighet att jaga. Det säger också det antalet skyttar som finns, över 4.000.

 

Jag skulle vilja mana till enighet och att vi skulle försöka titta efter vem och vilka det egentligen är som vill Åland så illa att de vill ta bort den vårfågeljakt som vi har haft sedan urminnestider. Jag tycker att om man lite drar sig till minnes – man måste kanske ha mer än minne till det – så hur har den här jakten uppstått? Jo, den har uppstått genom ett naturligt sätt att helt enkelt fånga in för sin brödföda. Någon gång på vägen valde man att reglementera jakten. Man insåg att det kanske var bra att man hade skyddade områden, och det tror jag alla är helt överens om; fågeln måste kunna reproducera sig, den måste kunna vara i fred någonstans. Så långt är allt väl. Ingen har ifrågasatt det, men nu är det någon som vill oss mera illa än vad vi själva vill, någon femtekolonnare.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

För det första sade jag i mitt anförande att skärgårdens förmögenhet huvudsakligen fanns i våra skärgårdskommuner, men lika fullt i resten av Åland, så vi är helt överens om det att alla 16 åländska kommuner har skärgårdsområden och vårjaktsområden, även lilla Mariehamn, men faktiskt medborgarna i alla kommuner är till nästan lika stor procent jägare och har behov av rekreationen och upplevelsen, också köttanskaffningen. När det gäller dem som är emot och dem som vi har att kämpa mot kan vi hitta några på Åland, men det är inte många, vi kan hitta några i Finland och det är ganska noga klarlagt och vi kan hitta ganska många i Europa och det är också klarlagt. Största motståndet har varit från BirdLife-organisationen, enligt den information jag hade när jag var ansvarig för jakten. Det är en ganska liten organisation i Finland och är ganska okänt här uppe i Norden,  men nere på kontinenten och gentemot EU är det en mycket tung lobbying-organisation. Det fanns också flera som var kartlagda. När vi tog fram vitboken/informations-skriften om den åländska sjöfågeljakten skickade vi den informationen särkilt till dessa organisationer, vi var i kontakt med dem på olika sätt. Hur man har skött detta efter att jag tillsammans med några andra lämnade landskapsstyrelsen kan bara landskapsstyrelsen själv redogöra för och de kontakter som har varit i lobbyorganisationerna, men åtminstone har de inte resulterat i att kommissionens tjänstemän, som vad jag förstod på min tid huvudsakligen faktiskt har öra till dessa organisationer; det är stora, tunga lobbyorganisationer med mycket medlemmar och de gör goda insatser när det gäller många andra delar av vår natur, men sannerligen inte när det gäller vårfågeljakten. Det är nog en riktig väg att parallellt arbeta på.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Herr talman!

Ltl Roger Jansson hade rätt mycket synpunkter. Jag skall inte kommentera dem, men jag skall i alla fall säga så här att i många sammanhang har jag försökt förklara, i de kontakter jag har haft, att ålänningarna förstår inte att man från EU:s sida lägger sig i, att man försöker begränsa vårfågeljakten, en jakt somvi har hållit på med i flera hundra år utan att stammarna har äventyrats och där vi kanske har maximalt starka fågelstammar. Jag lyssnade kanske slarvigt när ltl Roger Jansson tog exemplen om den årliga dödligheten, men enligt de handlingar jag har så om man ser till svärtan skulle den ligga på 230.000 per år och 1 procent är 2.300. Då klarar vi det med de regler vi har i dag. Tar man 1 procent över hela linjen klarar vi det inte därför att det skulle betyda att t.ex. storskrake, småskrake och knipa skulle bli ett för litet antal. Jag vet inte hur långt det håller, men vi har i alla fall muntligt fått sådan information att det för de andra arterna kunde tänkas gälla 5 procent och då är vi redan i en betydligt bättre situation och då tror jag att skulle man gå in för det kan vi klara de avskjutningar som vi har i dag. Det är nämligen så att från 1996 till 2002 har avskjutningen minskat; den minskade naturligtvis på grund av byråkrati och på grund av snävare kvoter, men det verkar inte ha så rysligt stor betydelse. Vi minskade, med jägarnas benägna bistånd, kvoten inför senaste vårjakt från 49.000 till 36.000-37.000. När kvoten var 49.000 låg avskjutningen på 21.900; när vi sänkte den till 36.000 ligger avskjutningen på på 21.100 – det sjönk inte speciellt mycket, utan det var kanske 700-800 fåglar. Kvoten verkar alltså inte ha så stor betydelse. Betydelse har däremot krånglet, åtminstone har ett antal jägare sagt till mig att de hänger bössan på väggen, att det här med att begära lov, få lov och man har en fågel här och två där, det förstör nöjet med jakten, och det är säkert så för väldigt många.

 

Ltl Roger Jansson sade att de biologiska frågorna försvinner när vi kommer till EG-domstolen. Jag har nog fått en helt annan information. De biologiska frågorna i förhållande till direktivet, som är juridiskt utformat, kommer nog inte att försvinna utan där får vi nog lov att försöka visa just det jag sade tidigare, med förnyad kraft, att vi har en kontrollerad jakt, vi måste visa att det inte finns någon annan lämplig lösning, vi måste försöka visa att det är ett litet antal vi fäller för att vi skall ha framgång. Till den delen som EG-domstolen tar juridiska överväganden är det EG-rätten man ser på, man kan inte ogiltigförklara den åländska lagstiftningen utan det är fråga om EG-rätten och hur den är utformad i förhållande till det vi gör som man kommer att bedöma.

 

Det sades att ärendet 1999-2000 inte fördes till EG-domstolen. Nej, det är sant, men ärendet fanns kvar och var aktuellt, det fördes inte bort! Inte kom det något besked från EU-kommissionen att de regler vi har är godkända och så länge är ärendet öppet och så länge har vi det ligger över oss att försöka få bort det från dagordningen.

 

Det är inte alls så att jag skulle ha sagt att det är bäst om ärendet går till EG-domstolen. Jag har sagt att det är kanske enda sättet att få reda på hur det verkligen är, hur våra regler stämmer överens och finns det möjligheter till undantag enligt 9 artikeln i fågeldirektivet. Jag har försökt kämpa emot att ärendet skulle gå till EG-domstolen under den tid som jag har haft ansvaret för frågorna, såväl som alla andra. Där får vi nog ta delat ansvar i det här ärendet.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!  

Jaktansvarige Sune Eriksson var inne på förhållandet 1 miljoner svärtor kontra 230.000 döda och säger att det är ungefär 1 procent med 2.300. Jag har studerat detta i helgen ganska noga och man kan resonera såsom landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, men då handlar det om vuxna fåglar. Tittar man på att det är 275.000 par som häckar, de har 7-9 ägg, medelkullen är 7 fåglar, så kommer man upp till en maximal population om 2,9 miljoner svärtor, varav den årliga dödligheten är 1,9 miljoner och 1 procent skulle utgöra 19.000 samt vår avskjutning lite över 0,1 procent. Man kan alltså argumentera på olika sätt i den här frågan och jag vill inte påstå att det ena eller andra är kategoriskt rätt eller fel, men om man för mitt resonemang har vi ännu mera rätt.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Nog har vi varit inne på den diskussionen också, men som jag sade i mitt inledningsanförande finns det en utredning/examensarbete som visar att svärtespopulationen är betydligt större på Åland än den som har redovisats tidigare. Det ger samma resultat: att det finns en betydligt större möjlighet att ta ut ett jaktuttag på svärtan än vad vi står för i dag.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Två saker. Först beträffande EU-kommissionens beslut om att i maj 2000 föra ärendet till EG-domstolen. Skulle det beslutat ha legat kvar såsom jaktansvarige ministern säger skulle inte ett nytt beslut ha behövt tas i juni 2002 utan då hade det räckt om man på tjänstemannaplanet hade verkställt det beslut som låg från maj 2000. Men eftersom tiden hade gått så långt och man inte hade verkställt, så gällde inte mera beslutet utan nytt beslut måste fattas enligt regelverket inom kommissionen.  Eftersom man tydligen inte hade fått tillräckligt med tunga påtryckningar från landskapsstyrelsens sida och Finlands regerings sida så fattade man i juni detta år ett nytt beslut eftersom det gamla var förverkat.

 

När det gäller domstolens bedömning av de biologiska förutsättningarna för våra sjöfågelstammar kommer det att vara en juridisk bedömning av fågeldirektivet – den juridiska bedömningen på biologin, utgående från direktivets utformning, m.a.o. en helt juridisk bedömning av en juridiskt bindande skrift. Den är till stora delar inte reglerad i sekundärrätten, men i alla fall kommer man i domstolen att hålla sig till sekundärrättens krav på bedömning av fågeldirektivet, medan åtskilligt av den biologiska argumentation som vi har fört från åländska sida i sammanhanget om de facto-situationen för fåglarna, om predatorernas påverkan osv. inte kommer att ha någon betydelse i domstolens juridiska bedömning av fågeldirektivet.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag tycker inte att vi har så divergerande tolkningar, men vi kanske uttalar dem på lite olika sätt. Jag tror inte heller att man kommer att ta hänsyn till hur många minkar eller mårdhundar, hur många holkar vi sätter upp, utan det är naturligtvis, som jag redan försökte säga, fråga om de kriterier som finns i fågeldirektivet och den juridiska bedömningen av dem.

 

När det gäller påståendet att ärendet skulle ha varit avfört från dagordningen vill jag säga, att det kan det väl inte ha varit, det har inte kommit något godkännande av den åländska vårfågeljakten från kommissionen; då skulle ärendet inte vara aktuellt nu, då hade de kunnat fortsätta och allt hade varit frid och fröjd! Nog har ärendet hela tiden varit levande s.a.s. där också.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Avslutningsvis om man talar om äppel så skall man tala om äppel och inte om päron. Ärendet den åländska vårfågeljakten har ingen sagt att har varit avfört från kommissionens bord, däremot det beslut de fattade i maj 2000 om att föra ärendet till domstolen. Det var det vi talade om, ledamoten Sune Eriksson! Det var enligt kommissionens regelverk inte mera i kraft i juni 2002, varför ett nytt beslut måste tas; annars skulle inte kommissionen ha tagit ett nytt beslut förstås. Ledamoten Eriksson måste läsa på kommissionens arbetsordning för att klargöra hur dessa ärenden sköts; då ökar också möjligheterna till framgång i arbetet!

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Det är i alla fall så att ärendet som sådant inte var på något sätt avslutat. Om ett beslut har blivit ogiltigt på grund av tidsrymden, så är det en sak, men den åländska vårfågeljakten och kommissionens syn på den kvarstår. Jag har nog läst på tillräckligt för att inse de där frågorna.

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Ltl Sjöstrand:

Fru talman!

Jag hade inte tänkt blanda mig i debatten om vårfågeljakten genom att vi har en ansvarig minister från liberalerna som har framfört vår sak mycket bra. Men under diskussionen har det kommit fram att liberalerna skulle ha olika linjer i jaktfrågan. Jag kan garantera lagtinget att inom liberalerna finns det åtminstone vissa personer som har varit med om jakt ända sedan barnsben, dit jag kan räkna mig själv; jag har också fått vara med i lagutskottet ända från början av EU-inträdet och behandlat jaktfrågor och tagit ställning till dem. Jag har också fått informationen ända från början av duktiga tjänstemän att man riskerade vårjakten vid EU-inträdet. Jag vill inte söka syndabockar, men i dag står vi vid den punkten där då tjänstemännen varnade för fågeldirektivet. Nu står vi med en fågel eller noll fåglar, nu är vi där! Vad har landskapsstyrelsen fått för hjälp från lagtinget? Jo, gruppledarna gjorde ett beslut: ingen minskning, landskapsstyrelsen gick ner till en fågel, vilket egentligen var emot lagtingets vilja. Nu är vi vid EG-domstolen och det finns ingenting att välja på, utan man plockar och plockar, precis som tjänstemännen sade från början. Okej, vi står där och vi har en landskapsstyrelse med ansvarig jaktminister som sköter om de här frågorna så gott det går samt med de argument som finns.

 

Det jag däremot skulle vara intresserad av att höra är vad den här debatten ger. Varför har vi debatten?  (Från salen: demokrati) Jag saknar nya argument och jag saknar förslag till hur man skall komma vidare, annat än det som landskapsstyrelsen har gjort. Argument borde framföras för att stötta landskapsstyrelsen i den här svåra situationen, som i princip hela lagtinget har varit med under många, många år och tagit beslut om och som har slutat med där vi står i dag: i en situation med vissa fågelarter mellan noll och en.

 

Som gruppledare för liberalerna vill jag säga att vi inte har flera linjer, om man också kan uppfatta vissa variationer i debatten. Den liberala lagtingsgruppen stöttar vår jaktminister till hundra procent i de här frågorna. Det är den liberala gruppens inställning.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!  

Ltl Sjöstrand ger sitt fulla stöd åt jaktansvarige. Själv hörde jag inte exakt samma tongångar som ltl Sjöstrand har hört vad beträffar ltl Svensson. Men om det finns nyanser kanske man får acceptera dem.

 

När det gäller det som ltl Sjöstrand säger att nu är det EG-domstolen och det finns ingenting annat att välja är min åsikt att det finns en möjlighet ännu att få ärendet politiskt avstyrt. Jag är tydligen mer optimist än vad ltl Sjöstrand är i den frågan. Jag tyckte också att jag hade en samsyn med jaktansvarige Sune Eriksson i den frågan, att det finns vissa möjligheter. Ltl Sjöstrand nämnde att inga nya argument har framförts. Åtminstone jag försökte resonera på det viset att sakargumenten är bra, men det nya skulle vara att vi skulle hitta nya kanaler för att framföra dem. Också där tyckte jag att jag hade en samsyn med landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson. Kanske inte ltl Sjöstrand har varit tillräckligt observant under debatten. Jag tycker att det har varit en bra debatt och det har framförts många nya synpunkter hur vi kan komma fram i dessa frågor.

 

Ltl Sjöstrand, replik:

Fru talman!

Ltl Strand ser olika nyanser i de liberala lagtingsledamöternas uttalanden. Det är möjligt att man kan uppfatta olika nyanser. Men i sakfrågan stöttar vi vårjakten. Jag sade inte, att det inte fanns någonting att välja på när det gäller EG-domstolen. Jag sade att nu är vi där och jag vet att vår ansvariga jaktminister nog söker möjligheterna att kunna få ärendet tillbaka, men frågan är naturligtvis hur fortsättningen ser ut. Det är ett arbete som landskapsstyrelsen arbetar med dagligen och tar itu med alla möjligheter som finns och söker naturligtvis också nya kanaler. Det finns ingenting nytt som för ärendet framåt utan samma ältande pågår alltsedan vi gick med i EU.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

”Det framkommer ingenting nytt”. Det framkom tidigare i ett replikskifte mellan ledamoten Sune Eriksson och mig att man kanske ser olika på hur man skall argumentera beträffande 1 procenten. Där kom jag också med ett förslag som delvis anammades av Sune Eriksson, kanske inte till fullo, men det var ett nytt argument som jag försökte framföra. Att ltl Sjöstrand kategoriskt säger att nu är vi i EG-domstolen visar bara att inte ltl Sjöstrand har uppfattat frågan. Vi är inte i domstolen, vi står inför att vi kanske är där i december eller om en tid, men vi är inte i domstolen ännu och då borde vi gemensamt jobba;  oberoende om det är ltl Roger Jansson, Wiklöf, Erlandsson eller Sjöstrand, så borde vi gemensamt jobba för att vi inte skall komma till EG-domstolen. Det finns nämligen en stor risk med det.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet?

 

Ltl Wiklöf:

Fru talman!

Jag tycker att som en av flera röda trådar genom den här diskussionen går omständigheten att vi har uppfattningen att flera viktiga berörda personer i Bryssel som borde ha nåtts av landskapsstyrelsens alla argument icke har erhållit dem. Det har inte gått fram och jag föreslår därför att landskapsstyrelsen, sedan man namngivit varenda en person i Bryssel man behöver träffa, inbjuder till ett sammanträde i Bryssel och så reser man ner, kanske t.o.m. flera: lantrådet och jaktansvarige med behövligt tjänstemannafölje för att nu en gång för alla förvissa sig om att de budskap vi har skickat de facto har nått dem de också skall nå. Vad hjälper det om vi sitter här hemma och har hur goda argument som helst, om de ändå, som många av oss tycks tro, inte når berörd adressat. Då är det märkligt!  Finns det ännu någonting politiskt att göra borde man väl rimligen försöka göra det och vad jag vet har man inte från jaktsidan på ministernivå varit nere i Bryssel. Jag tycker att man borde göra det, alltså sätta manken till, resa ner, ta lantrådet med och verkligen ge den duvning åt alla berörda som det behövs. Den dagen vi står inför skranket i EG-domstolen tror jag inte längre att det hjälper med politiska argument, då är resonemangsförförandet kört till den delen, då är det andra argument som talar. Därför tycker jag att man skulle ta en sista chans och verkligen försöka göra ett försök.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det var ett bra resonemang som ltl Wiklöf förde, men kanske det borde vara ytterligare ammunition med i sammanhanget. Det är kanske skäl att bredda det till några flera personer, varför inte representanter för lagtingsgrupperna, som tidigare har velat engagera sig i frågan också; när man nu ser det här stora hotet med domstolen torna upp sig framför oss, så finns det någon liten, liten chans att bara förändra på det så skall man ta den chansen i flykten, om man så får säga. Jag hoppas att landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson kan ta till sig den synpunkt här som ltl Wiklöf anförde och jag ville förstärka den i replik med just den här utökade delegationen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom:

Fru talman!

Frågan om vårfågeljakt verkar alltid att bli ett väldigt manligt forum för debatten, kanske framför allt bland dem som är intresserade jägare. Jag har aldrig skjutit fågel, jag har aldrig suttit i vettaskåran, jag kommer aldrig att göra det, men däremot tycker jag som många andra ålänningar att sjöfågel är ganska gott och det är jättetrevligt att bjuda på åt folk som aldrig har ätit sjöfågel tidigare. Det finns ändå en liten värme för de små fåglarna.

 

Jag har ändå blivit något fundersam under diskussionen här i dag. Jag tyckte att det sista som ltl Wiklöf sade, att man behöver fara ner och att följet behöver vara ganska stort, var bra. Ltl Roger Jansson tog tidigare upp under debatten, när ltl J-E Mattsson undrade vem som ville Åland så illa att man lade sig i vårfågeljakten och svaret kom delvis från ltl Roger Jansson om att det finns stora lobbying-organisationer, BirdLife, i Bryssel. Det är kanske så, bästa lagtingsledamöter och landskapsstyrelsen, att vi är för dåliga på att ha lobbare nere i Bryssel och lobba för att det är människorna på Åland som vill jaga, medan BirdLife-organisationerna vill rädda fåglarna, och deras motiv och argument har tydligen gått hem. Vi ligger liksom steget efter i den här frågan! Man kan också fråga – och det har jag inte fått svar på i dag – vart Magnus Erikssons namninsamlingslistan tog vägen: har den överlämnats till Margot Wallström eller ligger den här? Den har tydligen överlämnats. Det är kanske så att om man skall göra en uppvaktning i Bryssel så behöver man också ta några aktiva jägare med sig, men jag tror att delegationen faktiskt inte bara skall bestå av män, det behöver finnas en och annan kvinna med i den delegationen också.

(Från salen: ltl Wiklöf: vi behöver ha någon militant kvinna med).

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Tisdagen den 29.10 klockan 17.05 överlämnade jag i riksdagshuset i Helsingfors Magnus Erikssons jaktupprop till miljökommissionär Margot Wallström.

 

Ltl Sjöblom, replik:

Fru talman!

Jag får tacka för den upplysningen, men det var lite sent. Det tog för länge. BirdLife-organisationerna jobbar snabbare än så!

 

TALMANNEN:  Begärs ordet? Diskussion och därmed hela debatten är avslutad.

 

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Republikens presidents framställning om godkännande av konventionen om erkännande av bevis avseende högre utbildning i Europaregionen och med förslag till lag om ikraftsättande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen. (RP nr 1/2002-2003).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet upptas till behandling den 11 november. Godkänt.  

 

 

Ltl Danne Sundmans enkla fråga angående djurskyddet på Åland. (EF nr 1/2002-2003).

 

Svar på frågan skall avlämnas inom tio dagar efter det att landskapsstyrelsen mottagit frågan. Kan frågan inte besvaras skall landskapsstyrelsen meddela lagtinget om detta och orsaken till att svar inte avges.

 

Lagtingets nästa plenum hålls onsdagen den 6 november kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 15.52).