Plenum den 5 januari 2000 kl. 13:00

PLENUM DEN 5 JANUARI 2000 KL. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Sarin-Grufberg och vtm Häggblom). Ltl Sarin-Grufberg infann sig efter uppropet.

28 lagtingsledamöter närvarande.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 1:

 

Republikens presidents framställning om ikraftträdande av 1992 års konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö. (RP nr 4/1999‑2000).

 

Talmannen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Svensson:

Herr talman!

Helsingfors-konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö ingicks 1992 och den undertecknades av Finland 1995 och den skall enligt en riksförordning träda i kraft den 17 januari, om 12 dagar.

 

Republikens president noterar i en framställning här till lagtinget att konventionen innehåller bestämmelser som ligger inom lagtingets lagstiftningsbehörighet. Det handlar bl.a. om natur- och miljövård och dessutom om vattenrätt. Hur som helst, ser det ut som om självstyrelsen kommer lite grann efter riket med att omfatta konventionen till alla delar. Det kan man tycka att är på sätt och vis lite bakvänt eftersom vi ligger mitt i Östersjön och det är känt att ålänningarna är intresserade av Östersjöns tillstånd och följaktligen också av Östersjöns skydd.

 

Det kunde alltså vara intressant för oss att få veta om landskapsstyrelsen har haft någon aktivitet igång för att landskapet skall svara upp mot konventionen, som undertecknades av Finland redan den 16.6.1995, alltså för fyra och ett halvt år sedan. Det skulle vara intressant om t.ex. miljöminister Harriet Lindeman kunde berätta något om läget inför lagtingets behandling av framställningen.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Presidentframställningarna kommer direkt till lagtinget och det gör att remissen ofta blir lite tandlös eftersom vi inte har ett ärende som är berett av landskapsstyrelsen utan det kommer direkt från riket. Eftersom framställningen i alla fall till sitt innehåll är mycket intressant med tanke på just miljösituatio­nen i Östersjöområdet föreslår jag att ärendet bordläggs till inkommande måndag och jag hoppas att det också skall ge landskapsstyrelsen tid att komma med sina kommentarer till konventionen. Då kanske vi åtminstone får en diskussion om innehållet i den som kan vara politiskt mera intressant än de allmänna synpunkter som annars vanligen kommer fram i sådana här sammanhang.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 10 januari har väckts. Ärendet kommer att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden?

 

Ltl Svensson: Herr talman! Jag ber att få understöda ltl Sundbacks förslag om bordläggning till måndagen.

 

TALMANNEN: Innan ärendet bordläggs bereds de på talarlistan anmälda talarna möjlighet att yttra sig.

 

Landskapsstyrelseledamoten Harriet Lindeman:

Herr talman!

Det är precis som ltl Sundback sade ett ärende som har kommit direkt till lagtinget och som inte går via landskapsstyrelsen, så från landskapsstyrelsens sida har vi inte gått närmare in i det i det här skedet, men jag tycker att det skall bli intressant att läsa det och oberoende av bordläggningen skall jag begära att få materialet och sätta mig in i det. Utgående från att det blir en bordläggning har vi möjlighet i landskapsstyrelsen att fördjupa oss i dessa för Åland så viktiga frågor.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Det var ett positivt besked som miljöministern ville ge, men min fråga var om landskapsstyrelsen har gjort någonting sedan konventionen undertecknades av Finland 1995.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Min fråga var densamma i klargörande syfte. Visst måste väl landskapsstyrelsen ha noterat detta ärende tidigare - annars vore det märkligt.

 

TALMANNEN: Ingen återstår på talarlistan. Ärendet bordläggs till lagtingets plenum den 10 januari.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 2:

 

Näringsutskottets betänkande nr 1/1999‑2000 angående ändring av näringsstödslagen. (FR nr 6/1999‑2000).

 

Först tillåtes diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen förelägges det i betänkandet ingående lagförslaget i dess helhet. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Lagförslaget förelägges för godkännande. Lagförslaget är godkänt. Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredrages för andra behandling ärende nr 3:

 

Social‑ och miljöutskottets betänkande nr 1/1999‑2000 angående ändring av 13 § landskapslagen om hälso‑ och sjukvården. (FR nr 2/1999‑2000).

 

Först tillåtes diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen förelägges det i betänkandet ingående lagförslaget i dess helhet. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Lagförslaget förelägges för godkännande. Lagförslaget är godkänt. Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredrages ärende nr 4:

 

Ltl Barbro Sundbacks enkla fråga angående återvinning av förpackningar och förpackningsavfall. (EF nr 2/1999‑2000).

 

 

Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsstyrelsen svar på frågan. Med anledning av svaret får frågeställaren omedelbart  härefter hålla högst två till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfråga. Efter vartdera anförandet har den som besvarat frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning. Frågeställarens följande yttranden samt tilläggsyttranden av den som avger svaret får däremot inte överstiga tre minuter.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Landskapsstyrelsen har 22.09.1998 i stöd av landskapslagen om renhållning utfärdat en landskapsfö­rordning om förpackningar och förpackningsavfall vilken trädde i kraft 01.11.1998. Enligt förordningens 7 § skall varje distributör av dryckesburkar innehållande aluminium svara jämsides med förpackaren för återanvändning och återvinning till för konsumenten eller användaren lättillgängliga insamlingsställen.

 

Med stöd av 48 § 2 mom. lagtingsordningen ber jag att till vederbörande medlem av landskapsstyrelsen få ställa följande fråga:

 

Vilka åtgärder ämnar landskapsstyrelsen vidta för att berörda rederier skall fullfölja sina skyldigheter i enlighet  med 7 §  landskapsförordningen om förpackningar och förpackningsavfall?

 

Landskapsstyrelseledamoten Harriet Lindeman:

Herr talman!

Ltl Barbro Sundbacks enkla fråga är inte så enkel att svara på. Tvärtom kan den vara rätt så svår. Land-skapsförordningen om förpackningar och förpackningsavfall är drygt ett år gammal, närmare bestämt från den 29 september 1998. Förordningen togs under en stor tidspress, eftersom tidsramarna från Bryssel var mycket pressade. Redan i det sammanhanget sades att förordningen borde ses över när vi fått lite erfarenhet av förordningen och lite mera tid att fördjupa oss i problematiken.

 

En av grundpelarna i förordningen om förpackningsdirektivet är skapandet av ett producentansvar. Eftersom Åland är en stor mottagare av aluminiumförpackningar föll det sig naturligt att fokus ställdes  på den i förordningen, framför allt i 7 §. Landskapsstyrelsen valde att i en alldeles egen paragraf ta upp dryckesförpackningar innhållande aluminium.  Trots det kan det konstateras att förordningen inte är så klarläggande att man utgående från den kan ålägga rederierna att ta ett ekonomiskt ansvar för aluminiumburkarna. Man kan jämföra med att i riket motsvarar aluminiumburkarna, taxfree-burkarna, 16 procent och hos oss närmare 90 procent. Eftersom andelen taxfree-burkar är så stor hos oss finns det inget riktigt intresse att anskaffa returapparater för burkar, så i dagens läge finns det enbart på Alko och Mathis-Hallen. Då förordningen togs rådde det en uppfattning att det skulle gå att genomföra ett pantsystem också med taxfree-burkarna. Nu kan man konstatera att det knappast är ett lämpligt insamlingssätt. Principerna med ett pantsystem är att butiker som har pantmaskin skall sälja ungefär lika många burkar som det kommer tillbaka tomma burkar. På Åland skulle denna princip inte gälla eftersom butikerna som har pantmaskiner skulle få ta emot betydligt fler burkar än de säljer. Ifall pant också skulle betalas för färjburkarna borde butikerna ha en skild kassa för den hanteringen. Vem skulle vilja ta den risken och vem skulle då svara för den ekonomin? Det finns också en risk att vi skulle få uppleva samma sak som vi gjorde för några år sedan här på Åland att man kom från Sverige och riket och pantsatte sina burkar eftersom det inte finns ett pantsystem i Sverige eller Finland på motsvarande aluminiumburkar.

 

Utgående från det här resonemanget har man kommit fram till att ett pantsystem knappast är ett bra system för Åland. Under det gångna året har det förts informella diskussioner med redarna och redarföreningen om att på frivillig väg komma till en lösning. Dessa diskussioner har förts såväl med landskapsstyrelsen som med Mariehamns stad.

 

På miljöbyrån arbetas som bäst med frågan om producentansvar för förpackningar. Det har gått ut ett frågeformulär angående förpackningar som har utarbetats och det har skickats ut i november till drygt 100 företag. Många företag har ringt för att diskutera hur de skall fylla i blanketterna; de flesta har svårigheter och vet inte riktigt hur de skall göra, för de har ingen riktig kontroll  hur stort förpacknings­flödet har varit under 1998, som man alltså frågar om. Ca 60 procent av företagen har inte brytt sig om att svara hittilldags, men, som sagt, förfrågningarna har varit många. Den formella tiden gick ut den 15.12, men fortfarande saknar vi en hel del företag.

 

De flesta åländska företag kommer dock inte upp till försäljningsvolymen som är satt som en gräns för rapporteringsskyldigheten. Det skall vara 5 miljoner skattepliktigt före man måste göra rapporteringen. Det har varit ett speciellt möte med rederierna, där man har kommit överens om ett speciellt formulär för deras räkning där man skall rapportera om uppskattningen av förpackningsmaterial som bärs iland på Åland av passagerarna, förutom det som lämnas direkt till hamnarna. Hittills är det bara Birka Line som har svarat på frågan. Vi hoppas få svar från de övriga rederierna under den närmaste tiden. Utgående från det skall det sedan upprättas en databas som registrerar alla dessa företag för att så småningom kunna ge ett svar till EU vilket resultat vi har kommit till här på Åland.

 

Efter att förordningen togs har landskapsstyrelsen faktiskt kommit till den insikten att det knappast är klokt att särskilja ett förpackningsmaterial från något annat, utan det vore mer ändamålsenligt att man tog ett helhetsgrepp på allt förpackningsmaterial. Det skulle vara till fördel om vi kunde komma till en gemensam lösning, framför allt med riket i dessa frågor, så att det inte skulle vara olikheter från hamn till hamn beroende på vart färjorna och fartygen går. Det har förts diskussioner med miljöministeriet, men hittills  har man inte kunnat åstadkomma någon lösning i frågan. Från våra färjor kommer i dag också mycket annat förpackningsmaterial. Vi konsumenter slänger inte omkring oss burkar på samma sätt som för bara några år sedan. Vid en promenad längs våra stränder för rätt många år sedan kunde man konstatera att man kom hem med ett antal plast- och glasflaskor. För några år sedan var det ölburkarna man kom hem med. I dag är det faktiskt styroxförpackningar osv. som man ser allra mest  utåt våra stränder, så det visar att förändringarna sker när det gäller den här delen av avfall. Vi skall också komma ihåg att det åvilar kommunerna att se till att renhållningen fungerar, och det inkluderar också aluminiumburkarna. Det finns rätt goda möjligheter i dag för konsumenterna att få lämna till olika miljöstationer i landskapet och där är det viktigt att miljöstationerna blir ännu fler och kommer närmare hushållen och närmare den enskilda människan så att det känns lätt och smidigt att få lämna dessa burkar.

 

Utgående från den här insikten om att  landskapsstyrelsen vill ta ett helhetsgrepp på det kommer vi inom den närmaste tiden att se över förordningen så att den mer överensstämmer med tankegångarna som jag har presenterat. Hur förordningen, speciellt när det gäller 7 § om aluminiumburkar, skall ändras  är inte i detta skede klart. Klart är att producenterna av förpackningarna skall ha ett producentansvar. På Åland där vi inte är så många förpackare är det sannolikt att även importörererna och distributörerna  av förpackningarna måste ha ett producentansvar. På vilket sätt rederierna skall medverka till att de använda förpackningarna tas om hand måste utredas. Rederierna i egenskap av distributörer och importörer av förpackningar skall inte komma undan sitt producentansvar; rederiernas ansvar skall gälla alla förpackningar, inte bara aluminiumförpackningarna som förs iland från färjorna. Antagligen måste vi på Åland ha en egen organisation som handhar medel som behövs för att täcka kostnaderna för att ta hand om de använda förpackningarna. Medlen skall inbetalas av förpackare, importörer, distributörer av förpackningar och utbetalas till kommuner och entreprenörer som bekostar omhändertagandet av de använda förpackningarna.

 

Ltl Sundback, första tilläggsanförande:

Herr talman!

Jag vill tacka landskapsstyrelseledamoten Harriet Lindeman för ett långt och innehållsrikt svar. Det fanns mycket av problem och svårigheter i hanteringen. Jag tyckte det bästa nästan kom till sist, dvs. att det faktiskt är producenterna, distributörerna och importörerna som skall finansiera återanvändning­en och återvinningen. Men i övrigt är jag besviken.  Jag har fortfarande inte fått svar på den primära frågan, dvs. på vilket sätt kommer landskapsstyrelsen att se till att rederierna uppfyller sin skyldighet i relation till ölburkarna, med gällande lagstiftning? Det var nämligen så att förra gången frågan var aktuell betonade landskapsstyrelsen att det här skulle man särskilt reglera för att få till stånd en återvinning, och nu säger man, att nu skall man inte särskilt reglera det därför att man vill gå mera allmänt tillväga och ha en allmän bestämmelse. Hur skall landskapsstyrelsen egentligen ha det? När skall rederierna, lika väl som alla andra, tvingas ta sitt ansvar i fråga om aluminiumburkarna?

 

Landskapsstyrelseledamoten Lindeman:

Herr talman!

Som jag nämnde i mitt anförande är vår åsikt i dag att vi inte vill skilja enbart på aluminiumburkarna. Vi har också kommit till den insikten att som paragrafen är skriven i dag kan vi inte ålägga rederierna det, medan vi under året som har gått hade närt förhoppningen om att man skulle komma till lösningar på en frivillig bas. Det har vi inte lyckats med, varken med landskapets diskussioner eller med Mariehamns stad, som också har varit intresserad av detta. Utgående från det kommer vi inom en mycket snar framtid, som jag sade, att gå in och titta på förordningen, som kom till under en mycket stor tidspress. Vi borde kanske redan i det skedet ha vinnlagt oss ytterligare och gett lite mera tid, men  som sagt ibland är kniven på strupen när den här typen av förordningar måste till med tanke på EU och Bryssels krav.

 

Ltl Sundback, andra tilläggsanförande:

Herr talman!

Ledamoten Lindeman talar hela tiden om vad man vill och vad man inte har klarat av på frivillig väg. Jag vill ha svar på vad lagstiftningen ålägger rederierna. Är det så att det som står i 7 §: “Enligt förordningens 7 § skall varje distributör - och det måste i det här fallet vara rederierna, likaväl som köpmännen som säljer burkar på land - av dryckesförpackningar innehållande aluminium svara jämsides med förpackaren - i det här fallet bryggerierna - för att konsumenter och användare kan inlämna dryckesförpackningarna för återanvändning eller återvinning till för konsumenten eller användaren tillgängliga insamlingsställen.” Kan det vara klarare än så här! Råder det faktiskt något tvivel om att rederierna måste åläggas en skyldighet här att göra så att konsumenterna kan föra dryckesförpackningar­na till några ställen för återvinning och återanvändning?

 

Landskapsstyrelseledamoten Harriet Lindeman:

Herr talman!

Det råder faktiskt svårigheter på det sättet att vad är rederierna ansvariga för? Är det det som säljs ombord och dricks ombord eller är det som förs iland? Det är det som förs iland som vi har ett intresse av, det som dricks hemma s.a.s., medan bedömningen är att det som man säljer och dricker ombord på fartygen är rederiernas ansvar. Därför finns det fortfarande i denna 7 § tolkningssvårigheter, och det är i den frågan vi nu omgående skall se till att vi får en tydligare och klarare lagstiftning.

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutlbehandlat.

 

Lagtingets nästa plenum är på måndag den 10 januari kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 13.30).