Föredras

En fråga ska läsas upp av frågeställaren och efter det ger lantrådet eller en minister svar på frågan. Frågeställaren får sedan hålla högst två anföranden som också kan besvaras. Någon annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning medan övriga yttranden inte får överstiga tre minuter. Svaret kommer att ges av minister Mats Perämaa. Ordet ges först till lagtingsledamoten Andreas Kanborg.

Talman!

En betydande del av det åländska föreningslivet möjliggörs genom ideellt engagemang i kombination med stöd från penningautomatmedel. PAF-medlen utgör därmed en viktig samhällsresurs och det är angeläget att medlen används effektivt för verksamheten. I dagarna har media rapporterat om höga lönekostnader vilket inte kan ses som rimligt med bidragsmedel.

Med hänvisning till 38 § 1 mom. lagtingsordningen ställer jag till vederbörande medlem av landskapsregeringen följande skriftliga fråga: Avser landskapsregeringen att revidera principerna för fördelning av PAF-medel så att det införs tydligare krav på proportionalitet mellan personalkostnader, föreningens omfattning och den faktiska verksamhet som stödet finansierar, i syfte att säkerställa att PAF-medlen i första hand går till verksamhet snarare än till höga löne- och administrationskostnader?

Fru talman!

Som redan framgår av frågan, delar det offentliga tillsammans med fördelningsrådet, en hel del pengar ut till det åländska föreningslivet. Det är en lycka att vi kan ha det på det sättet och att föreningarna, den tredje sektorn, gör ett värdefullt arbete där ute. De hjälper det offentliga och hela det civila samhället att få saker och ting gjorda. Det är bra.

Men när det handlar om mycket pengar och en offentlig hantering av dessa, så ska det förstås vara ordning och reda. Jag uppfattar att frågan utgår från detta, och till den delen är vi fullständigt eniga. Det är bra.

Det regelverk som hänvisas till här utgörs av något som vi kallar för PAF-principerna, vilka ska ligga till grund för de bedömningar som landskapsregeringen gör när beslut ska fattas och beredningen görs.

Som jag sa tidigare, finns det ett system där frågorna om tilldelning av PAF-bidrag till föreningarna bereds av landskapsregeringen. Sedan förs frågan till föreningsrådet för diskussion och beslut, och därefter fastställs fördelningen av landskapsregeringen. Det finns en bred kunskap om dessa frågor i den beredning som föregår ett beslut.

Dessa principer innefattar att landskapsregeringen kräver av sökanden, i det här fallet föreningarna, att de ska redogöra för sina anställningar, behörighetskrav, lön och årskostnad per anställning, och så vidare. Detta ska presenteras i bokslutet. Beredningen av nästkommande stöd har en kunskap om statusen och posterna i den aktuella föreningens bokföring, så att det finns en god kontroll av vad som händer i föreningarna innan beslut fattas.

Nu är det så att den här frågan har sin grund i en enskild händelse, som jag nämnde tidigare. Normalt brukar man inte gärna prata om enskilda föreningar och personer på det sättet i den här talarstolen, men jag ska i någon mån nämna det enskilda fallet utan att uttala mig om något annat än det som är offentlig information som finns att hämta för den som vill, här i landskapsregeringens lokaler.

I det här fallet, utifrån PAF-principerna, gjorde landskapsregeringen i sin beredning bedömningen att en summa pengar som eftersöktes inte fullt motsvarade de PAF-principer man har gällande den tänkta arbetsmängden och lönesättningen. Beslutet ledde så småningom till att landskapsregeringen beslöt att bevilja 44 000 euro av en ansökan på 100 000 euro. Man gjorde bedömningen att stödet skulle begränsas på det här sättet och satte villkor som avgränsar vilka kostnader som omfattas av finansieringen.

Till den delen kan man väl säga att det som efterfrågades fungerade i den situationen. Jag tycker att principerna fungerar väl, och det som nu har ventilerats i offentligheten hade man kunnat komma fram till motsvarande bedömning i landskapsregeringens beredning och i beslutet sen så småningom.

En sak som jag ändå vill säga i det här sammanhanget är att principer och kontroll ska finnas. Men vi får komma ihåg att det finns en föreningslag i botten som stipulerar ansvaret hos respektive föreningsstyrelser. Hur mycket vi än stramar åt kontrollen eller vill kontrollera mer, ska vi akta oss för att börja ta på oss ansvar som föreningslagen säger finns hos respektive föreningsstyrelse.

Jag uppfattade någon form av hejarop. Men vi ska akta oss för att skapa en situation där det blir ett delat ansvar. Ansvaret är tydligt: den som söker stöd så redovisar uppgifter inför stödet, landskapsregeringen fattar ett beslut, och sedan är det upp till föreningen att ta ansvar för hur man förverkligar verksamheten. Blir det missbruk så kommer det att upptäckas, och det kommer att ske med det här systemet också.

Det är lite svårt när det finns ett enskilt fall i botten.

Landskapsregeringen bedömer hela tiden och beaktar det som händer, om man tänker på behovet av att ändra principerna. Vad gäller PAF-principerna, så reviderades de så sent som den 12 september 2024. Med beaktande av att de är färska och av det jag har redovisat här om landskapsregeringens hantering av stödfrågorna, så finns det inget, som jag ser det, omedelbart behov av att revidera principerna igen.

Tack, talman!

Jag tänker undvika, åtminstone försöka undvika, att gå in på enskilda fall. Det här handlar om övergripande principer.

Vi är helt överens om att tredje sektorn utför ett värdefullt arbete. Men det är viktigt i min värld att det offentliga har kontrollen. När man upptäcker incidenter, oavsett vad de må vara, där beslut inte följs, så finns det skäl att överväga att revidera regelverket, även om en styrelse alltid har sitt ansvar.

Skulle det inte finnas skäl, när fördelningsrådet kommer med sitt svar, att lägga beslutsmakten på flera ministrar istället för bara en? Detta skulle kunna fungera som en ytterligare kontrollmekanism.

Ytterligare kontrollmekanismer, ja alltså antingen fattar en minister beslut på enskild föredragning - detta baseras på ett delegeringsbeslut som har fattats i plenum - eller så kan ärendet föras upp till landskapsregeringen för beslut i plenum.

Landskapsregeringen har strävat efter att delegera uppgifter för att ägna mindre tid på att alla måste sitta runt samma bord. Ministrarna kan var för sig åstadkomma mer om de inte alltid är samlade. Däremot, vid varje större beslutsrunda av PAF-stöd så samlas landskapsregeringen i sin helhet.

Arbetet är fördelat på tre områden med tjänstemannaansvar, tjänsteinnehavare och beredningsansvar. Beslut fattas av tre ministrar. Inför varje beslut samlas landskapsregeringen för att få en genomgång av alla ansökningar och vad som är på gång, så att vi är informerade om det som pågår.

Det handlar om intressanta frågor, eftersom det rör sig om en omfattande verksamhet i samhället. På det sättet tycker jag att det är bra att landskapsregeringarna - det är inte bara den här landskapsregeringen som det gäller - också har den gemensamma sittningen.

Fru talman!

Det finns flera fall där fördelningsrådet har kommit med ett förslag, men sen har en minister tagit ett annat beslut, trots att fördelningsrådet föreslagit en lägre summa. Välmotiverat har en minister gått in och höjt dessa belopp.

Tidigare under den här mandatperioden hade vi en debatt rörande PAF-medel, där lagtinget var rörande eniga om att det bör ske en större revidering av regelverket.
I min värld inkluderas även dessa principer i detta sammanhang. När man jämför det åländska regelverket med närliggande regioner kan vi konstatera att de få sidor vi har nedskrivna är väsentligt färre än på andra platser.

Är det rimligt att Åland har så mycket lägre krav? Bör inte en minister, om han går emot fördelningsrådets rekommendation, också skriftligen motivera för allmänheten varför man har gjort så?

Fru talman!

Landskapsregeringen har i sin beslutsrätt möjligheten att fastställa PAF-bidragen på den nivå som man anser är lämplig. Visst har det skett i några enskilda fall, säkerligen genom åren. Jag tror inte att detta är något som är exklusivt för den här regeringen; det har funnits vissa korrigeringar och små variationer i det slutgiltiga beslutet finns i förhållande till fördelningsrådets behandling. Men vi får komma ihåg att detta handlar om marginalerna. I det stora hela brukar landskapsregeringen följa fördelningsrådets beslut.

Vad gäller den tidigare debatten om att koppla ihop stödet till Ukraina då landskapsregeringens ville stöda sin europeiska granne med 3 miljoner euro via PAF, så genomfördes detta.

Det löfte som gavs om att se över PAF-regelverket berörde närmast den stora biten, hur man överför pengar från PAF till Ålandsbudgeten Detta kommer att diskuteras inom någon vecka med alla lagtingsledamöter för att se hur långt vi har kommit i frågan.

Mot bakgrund av det jag har sagt här tycker jag att det aktuella fallet, som har redovisats i offentligheten, samt våra principer och regelverk, motsvarar det som har efterfrågats i denna fråga. Det ska vara ordning och reda med pengarna. Jag anser att vi har uppnått detta genom det sätt som landskapsregeringen hanterar frågorna på, via sina principer.

Sedan kan man göra en jämförelse med andra länders regelverk. Ledamoten Kanborg nämnde att andra länder har betydligt fler sidor i sina regelverk. Kanske är det så att denna landskapsregering hellre satsar på kvalitet än på kvantitet?

Landskapsregeringens svar antecknas för kännedom. Ärendet är slutbehandlat.