PLENUM den  10 september 2003 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Englund, ltl Lindholm, ltl Sjölund och vtm Christer Jansson).

26 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller vtm Christer Jansson på grund av möte med PAF:s dotterbolag, ltl Englund på grund av SLC:s styrelsemöte i Helsingfors och ltl Lindholm på grund av privata angelägenheter samt ltl Sjölund på grund av Finlands kommunförbunds kommunforum.

Beviljas.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Näringsutskottets betänkande nr 9/2002-2003 angående ändring av landskapslagen om avbytarverksamhet för lantbrukare. (FR 26/2002-2003).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till måndagen den 15.9. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 2:

 

Näringsutskottets betänkande nr 10/2002-2003 angående ändrad lagstiftning om behandling av rörliga arbetsplatser vid fördelning av samfundsskatten mellan kommunerna. (FR 25/2002-2003).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till måndagen den 15.9. Godkänt.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 3:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående ändring av koefficienterna för beräkning av landskapsandel för grundskolan. (FR nr 27/2002-2003).

 

Beslut om remiss till finansutskottet är tidigare fattat. Ärendet är bordlagt den 8.9.2003. Diskussionen fortsätter.

 

Vtm Salmén:

Fru talman!

I samband med detta ärende kom jag att nämna ltl Wiklöf och det uppfattades som om jag skulle ha gått till angrepp på honom, men det var inte min avsikt utan min avsikt var att visa på att landskapsstyrelsen inte hade följt de intentioner som förespeglades när ärendet var uppe i lagtinget tidigare. Då förväntade man sig betydligt större bidrag till kommunerna för kostnaden för lärarnas pensioner. I det sammanhanget frågade jag om det är nödvändigt att för två månader stifta en lag, alltså det här året. Nu ser vi resultatet: det drabbar kommunerna ordentligt!

 

Ltl Wiklöf:

Fru talman!

Nej, vare det mig fjärran att tro att gode vännen och lagtingsmannen Olof Salmén skulle hoppa på en lagtingsman som inte är närvarande och inte kan försvara sig, så illa tror jag aldrig om honom! Den frågan får vara bilagd med det. Däremot ligger det kanske någonting i det som vtm Salmén sade visavi intentioner, tänka, tro och tycka. För mig och min grupps del vill jag i det här skedet säga att jag känner att framställningen inte är riktigt färdig. Jag tror att den process som vi har framför oss i utskottet kan och bör föranleda justeringar. Jag vill inte bränna några som helst broar eller på något annat sätt slå split i uppgörelser, överenskommelser utan bara säga det att vi har ambitionen att i anslutning till utskottsbehandlingen eftersträva att tillsammans med övriga, och helst med hela lagtinget, nå en sådan lösning som vi anser att vi eftersträvat. Jag har faktiskt, fru talman, förhoppningen om att vi skall nå ett resultat som är bra.

 

Vi lever i en svår tid. Vi vet alla att landskapets ekonomi är på ett sluttande plan, det går utför, samtidigt vet vi också att kommunernas ekonomiska situation hela tiden snarare förvärras än förbättras eftersom kostnadsbilden stiger och också landskapets insatser överlag inte riktigt har följt kostnadsutvecklingen; relativt sett har landskapets andel över tiden minskat. Vi vet också avdragsfrågor som urgröpar ekonomin och vi vet också att inte minst kommunandelen av samfundskatten är någonting som inte har känts som alltför behjälplig när kommunerna skall till att finansiera sina åtaganden.

 

Men i bästa positiva mening vill jag säga att vi hoppas på en konstruktiv diskussion i det fortsatta arbetet där finansutskottet står i turen. Jag är övertygad om att lösningen kan bli bra.

 

Vtm Salmén:

Fru talman!

Ingenting skulle vara bättre än att intentionerna skulle genomföras, så det skulle ha varit intressant att höra från majoritetssidan vad man anser om det här: Är man nöjd med 37 procent eller är det någonting annat som man ser fram emot? Jag får i annat fall göra precis som ltl Wiklöf att jag hoppas att man i finansutskottet verkligen rättar till det och inte lägger kostnader på kommunerna. Tittar man på vad som delas ut ser man att landskapets ekonomi är rätt bra medan kommunernas är bekymmersam.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

Jag vill inte orda så väldigt mycket om frågan i det här skedet, men jag kan säga att vårt uppsåt är att få ett bättre utfall för kommunerna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet?

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Landskapsstyrelsen har i det här fallet utgått från de klämmar som lades fram i lagtinget och vi har försökt tillgodose de önskemål som då fördes fram. Jag utgår från att vi kommer att höras i utskottet och då kommer jag att framföra just den saken, men en annan viktig aspekt i detta är att den lagstiftning som nu gäller är för det här året. När det gäller grundskollärarnas pensioner för framtiden har vi förhandlingar med kommunförbundet där vi försöker från båda parter se till helhetsbilden i ekonomin. Då skall man lägga in det här i detta sammanhang därför att där har vi kommit överens med kommunförbundet hur våra ekonomiska relationer skall utvecklas, hur man skall se på avdragen och vilken lagstiftning vi skall gå vidare med. Det här är i och för sig en enskild fråga där man kan diskutera kompensationsandelen, men det är också en fråga om helheten; när det gäller kompensationsandelen har vi ansett att vi har gjort det som vi har fått i uppdrag att göra.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till finansutskottet.

 

 

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 4:

 

Landskapsrevisorernas berättelse  för år 2002. (RB nr 1/2002-2003).

 

Beslut om remiss till finansutskottet är tidigare fattat. Ärendet är bordlagt den 8.9.2003. Diskussionen fortsätter.

 

Vtm Salmén:

Fru talman!  

Det finns en rubrik i landskapsrevisorernas berättelse som heter ”Byggnader med oklart användningsändamål”. Under senare tider har landskapets fastigheter varit uppe för diskussion. Vi har kunnat konstatera att landskapet inte är världens bästa fastighetsägare. Jag hoppas verkligen att finansutskottet, trots att det är så kort tid kvar som lagtinget sitter, försöker reda ut det här som vi har frågat om flera gånger. Det är lite sorgligt när man som vald lagtingsman far runt i landskapet och ser hus stå alldeles tomma, samtidigt som det byggs och rustas nytt. Vi har en liten grej där i Sund som heter Kastelholm och när man far in på gården där och tittar in genom fönstren ser det likadant ut nu som det har sett ut rätt länge. Se nu till att ni kommer med ett förslag så att man åtminstone av museibyrån tar bort allt ansvar för någonting som heter fastigheter, för det är någonting som de helt omöjligt kan klara av. Skulle vi kunna minska ner det skulle säkert också  kommunerna kunna få lite mera pengar av landskapet – om vi skulle skära ordentligt i de anställdas antal inom den byrån.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

När landskapsrevisorerna presenterade sin berättelse kommenterades det av ansvariga finansministern i medierna och det gick ut på att landskapsstyrelsen nu tvingas göra prioriteringar i verksamheterna och att man under de två senaste åren har satsat också på landskapsinvesteringar för att trygga tillväxten i samhället. Till det där skulle jag så där allmänt säga att jag för det första ifrågasätter om de investeringar som har gjorts verkligen tryggar tillväxten i samhället. Det är främst fråga om travbanan och IT-byn. Det är så intressant i den åländska politiken att det tydligen är bara socialdemokraterna som tror på det privata näringslivet. Vi anser att landskapet inte skall fungera på det här sättet att man går in för att äga sådana verksamheter som man tror att skall trygga tillväxten utan det skall det privata sköta. Det andra är det att vi under många år i rad, redan under denna förra perioden, varnade landskapsstyrelserna för att man låter offentlig sektor expandera utan att långsiktigt kunna trygga driften.

 

När vi under den här mandatperioden fick en ny majoritet förväntade sig väldigt många att speciellt  liberalerna som under många år talat om en ny finanspolitik skulle ta itu med det här. Men enligt vår bedömning har ingenting skett. Prioriteringarna borde ha skett redan under den gamla regeringens tid, men det skedde inte; när sedan liberalerna kom med i maktens korridorer har inte heller några prioriteringar skett. Det tycks vara oerhört svårt för de borgerliga partierna att strama upp den offentliga ekonomin.

 

Så länge som vi säger det här kan det väl uppfattas bara som politik, men nu när revisorernas berättelse alldeles klart tar ställning på samma sätt som vi måste väl ändå majoriteten börja ta någonting på allvar. Att den avgående landskapsstyrelsen pratar om prioriteringar känns inte riktigt trovärdigt. Vi har inte sett nästa års budget men det är lite sent att stiga upp – det borde ha gjorts om inte tidigare så åtminstone när vi fick en ny majoritet här och såg fram mot en ny finanspolitik. Det visar sig här, och det har åtminstone inte jag känt till och jag tror inte heller andra i mitt parti eftersom vi inte har sådana insikter i förvaltningen och systemet,  att vi här på Åland har ett sådant system att landskapsstyrelsen mycket frikostigt delar med sig pengar för anläggningskostnader, dvs. när kommunerna vill bygga olika saker frestar landskapsstyrelsen med ganska stora andelar. Det här tycks i kampen för olika projekt mellan kommunerna leda till att det byggs mer än man tydligen klarar av när det gäller att stå för driftskostnaderna. Det är inte bara landskapets egen förvaltning som konstant har svällt ut, utan landskapet har genom detta system bidragit till att också kommunernas åtaganden blivit allt större och nu saknas det pengar att sköta det. Det är egentligen inte förvånande annat än det att det är pinsamt att konstatera att det inte finns det ekonomiska ansvar i majoritetsblocket som skulle ha behövts för att vi nu skall kunna trygga vård, skola och omsorg. Vi ser att nu kommer den situation när man måste börja dra ner på servicen inom hälso- och sjukvården och inom utbildningen och utlovade reformer kommer antagligen inte att kunna genomföras.

 

Det som den enorma expansionen också har haft som följd är – jag tänker speciellt på investeringar – att vi har ett alldeles för högt kostnadsläge inom byggbranschen. Det betyder att det offentliga har varit med och fördyrat den privata produktionen. Man har alltså inte anpassat offentliga investeringar till det rådande konjunkturläget. Man har på sätt och vis gjort dubbelt illa; då tänker jag i ekonomiska termer. Många är säkert glada över att det har byggts allt möjligt, men om man ser långsiktigt på det har det inte varit en långsiktig ekonomisk politik. Man har höjt kostnadsläget, drivit upp kostnaderna inom byggsektorn och fördyrat också för de privata, man har gjort av med en massa pengar på anläggningar och nu står man inför en väldigt tråkig situation.

 

När det blir dags att prioritera hoppas åtminstone vi att man inte gör det, som det tycks finnas planer på, dvs. att man lägger det ekonomiska arbetet på dem som jobbar inom offentlig sektor. Vi har fått på remiss ett förslag till en permitteringslag och det antyds, om inte högt och tydligt, så i alla fall, att det här skulle kunna vara ett sätt att sanera den offentliga ekonomin. Men de anställda har redan tagit sitt ansvar när man har tecknat under gällande tjänstekollektivavtal och inkomstpolitiska överenskommelser. De skall icke straffas för de beslut som har tagits i lagting och landskapsstyrelse om att investera och driva upp kostnaderna.

 

Jag hoppas att utskottet här gör en markering. Det är nämligen på andra sätt som ekonomin måste saneras långsiktigt.

 

Den andra slutsatsen som man måste dra inför de mycket besvärliga beslut som kommer i den nya budgeten är att det inte går att osthyvla, speciellt inte inom utbildningen. Jag var redan inne på naturbruksskolans orimligheter som har fortgått och där centern bär ett historiskt ansvar att ständigt försvara detta centerfäste oberoende om det finns elever eller andra som vill nyttja den. Man kan inte tänka sig att det finns någon som helst politisk meningsfullhet i att skära lika mycket överallt. Vi har skolor där det är brist på studieplatser, där man t.o.m. bygger ut; då kan man inte samtidigt be att de skall dra in på driftskostnaderna, på lärarlönerna. Det är väl ingen kvalitetshöjning att ta bort de lärarledda lektionerna och hitta på några andra system. Där skall man inte skära utan man skall skära och ta bort sådana delar av utbildningssystemet som är överstora i kostnader och där behoven inte är av den arten att man måste i all oändlighet driva utbildningar som saknar elever. Man måste sedan göra strukturomvandlingar inom hela systemet, men det hör inte hit direkt. När det gäller naturbruksskolan är det nästan groteskt att man år efter år föreslår att man skall investera mera i skoljordbruket. Det har äntligen blivit någon slags vändning i fråga om suggstationen, men fortsättningsvis skall man satsa på djurhållning och saker där; det råder en ganska allmän uppfattning ute i samhället om att det inte sköts väl i dag utan att det tvärtom är ganska illa skött. Det kan möjligen bero på att hela verksamheten inte uppfattas som helt relevant i dag utan man måste här söka andra lösningar.

 

Många av skrivningarna och analyserna i berättelsen är alldeles utomordenligt bra. Det är få gånger jag med ett sådant intresse har landskapsrevisorernas berättelse och om man vill ta ansvar är det här ett viktigt dokument. Jag skulle för min del önska att finansutskottet tog starkare ställning i vissa frågor och att lagtinget omfattade dem, så att oberoende hur nästa landskapsstyrelse ser ut de skulle ha någonting att ta fasta på när de måste fatta beslut som inte kommer att bli särskilt populära. Men vi kan inte mera skjuta ifrån det ansvar vi har för att trygga välfärden, dvs. vård, skola och omsorg och inte hålla på med alla världens sportanläggningar, IT-byar och sådant som inte är vår primära uppgift.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Fru talman!

Jag vill inte förneka att den offentliga sektorn på Åland är stor; de offentliga utgifterna är mycket stora i förhållande till omvärldens. Men ltl Sundback vänder sig till de borgerliga partierna, som hon uttrycker det, så därför måste jag ta avstånd från den kritiken vad gäller FS:s del, för det var faktiskt i december 1999 som de borgerliga partierna Frisinnad Samverkan och obundna fick egen majoritet i landskapsstyrelsen och det var första i Ålands historia som borgerligheten hade någon form av majoritet. Då hade vi också goda ambitioner att ta itu med den skenande ekonomin. Men det passade inte för centern, som valde att kasta ut oss i mars 2001 och bytte oss mot liberalerna för då skulle mittenpolitiken styra Åland. Vi har nu sett hur det har gått. Jag delar ltl Sundbacks kritik mot hur mittenpartierna centern och liberalerna har skött den åländska ekonomin, men när det gäller de borgera partierna i deras ideologiska mening undanber jag mig kritiken för vår del.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag tror att om ltl Lindqvist går igenom budgetförslagen från 1999 under Roger Janssons period som lantråd ser man att det expanderade mer än någonsin under de åren. Efter att vi hade hört om den nya finanspolitiken fanns det stora förväntningar på liberalerna, men det har inte skett någon ändring, så därför tycker jag för min del att hela det borgerliga blocket bär ett ansvar för att det fortsätter att expandera. Det är med tanke på Frisinnad Samverkan som ideologi, där man pratar om privatisering – ni har inte föreslagit just någonting i den vägen och ingenting har väl haft någon framgång. De privatiseringar som har gjorts har kommit från annat håll.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Fru talman!

När det gäller Frisinnad Samverkans tid som innehavare av lantrådsposten måste man komma ihåg det att som lantråd är man tvungen att kompromissa väldigt mycket för att hålla ihop en landskapsstyrelse. Vi hade två av sju platser i den landskapsstyrelsen och fick igenom vår politik med de mått som vi hade. När det gäller vård, skola och omsorg fanns det pengar till det under den tid som Frisinnad Samverkan har haft ministerpost i landskapsstyrelsen. Det är nu som pengarna har tagit slut och det är nu som det krävs prioriteringar. När det gäller förslag till andra verksamhetsformer har Frisinnad Samverkan lagt många förslag, men vi får inte så mycket stöd därför att vi har bara mandat i lagtinget. Jag skulle önska att ltl Sundback kom med egna förslag till prioriteringar. Hon nämner ofta naturbruksskolan, men det tror jag inte att räcker speciellt långt. För vår del har vi lagt flera förslag till prioriteringar och vi kommer att lägga ännu flera, men vi är tyvärr inte så stora att vi får igenom så värst många av våra förslag.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Att man måste kompromissa om man sitter i en koalitionsregering är alldeles sant, men det finns en gräns när detta kompromissande leder till att ens egna ideologiska ambitioner helt tillintetgörs, och i Frisinnad Samverkans fall skulle jag säga att den situationen har varit väldigt nära, eftersom, om man ser bakåt i tiden, det just 1999, 2000 och 2001 gjordes kolossala satsningar och, märk väl, att under den tiden hade vi goda ekonomiska åren också för det privata näringslivet med full sysselsättning. Ser man det totalt samhällsekonomiskt finns inte behovet att investera till den grad som man har gjort, så nog måste det nu prioriteras om man inte tidigare har lyckats ta det ansvaret. Nog förstår jag att det har kompromissats, men jag tycker att det är till priset av att Frisinnad Samverkan har förlorat sin trovärdighet när det gäller att kritisera offentlig sektor och tala om privatiseringar.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Ltl Sundback nämnde permitteringslagen i sitt anförande. Om jag kan min historia rätt är det någonting som finansutskottet har efterlyst; eftersom det en i kommunerna borde det finnas en för landskapet också. Det förslag som håller på och utarbetas är någonting som nästa landskapsstyrelse kommer att ta ställning till om man vill ha eller inte ha. Själv hör jag till dem som har svårt att se var de stora vinsterna med permitteringar är eftersom de ger väldigt mycket ringverkningar av negativ art när det gäller mycket oro, mycket funderingar, mycket dubbelt arbete osv. Jag håller alltså med om att det är bättre att plocka bort där det inte behövs i stället för att alla solidariskt skall vara borta ett tag.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Det var så att i landskapsstyrelsen i budgetförslaget annonserade att man skulle komma med en sådan lag till lagtinget. Finansutskottet har diskuterat detta i sitt betänkande. Det som vi redan nu vill markera är att permitteringar inte kan användas för att sanera landskapets ekonomi. De anställda har tagit sitt ekonomiska ansvar genom att ingå avtal om sina arbets- och lönevillkor ett par år framåt i tiden och då skall de inte utsättas för landskapsstyrelsens eller lagtingets ekonomiska sanktioner. Men jag noterade också  att ltl Lundberg inte vill använda lagen, men misstänker när lagen kommer att det ändå har att göra med s.k. prioriteringar.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Perämaa, replik:

Några ord om anläggningsprojekten i kommunerna och stödnivåerna för dem. Redan i vårt anförande här i måndags var liberalerna inne på den diskussionen. Vi har också märkt att landskapsrevisorerna har påpekat att de höga stödnivåerna kan ge uttryck i höga driftskostnader för kommunerna. Ltl Sundback vill, åtminstone kom det fram i hennes anförande, att hon hellre tyckte att man skulle sätta pengarna på vård och omsorg. Men just dessa anläggningsprojekt är motsvarande projekt: skolor, utbildning, vård, serviceboende för äldre. För liberalernas del vill vi heller inte medverka till att kommunerna går in för överdådiga projekt, men vi vill heller inte omöjliggöra för kommunerna att ha bra skolor och ha ett bra serviceboende för äldre.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Det är sant att anläggningarna i kommunerna betjänar medborgarna vad gäller omsorger och på det viset är de väldigt viktiga, men kostnaderna för att bygga dem har varit extremt höga just därför att man varit med och drivit upp kostnadsnivån. Det är ett problem i det här sammanhanget; det andra är att man inte har reflekterat över strukturen överhuvudtaget, utan har kommunerna begärt är det liksom det projektet och det skall finansieras osv. Vi kan inte långsiktigt se så snävt på det hela eftersom det finns en gräns för hur mycket omsorger, hälso- och sjukvård, vi kan bära med vår ekonomi. Vi tycker att det förvärrats ytterligare av att majoritetsblocket är så sjukt på att gå in och investera i sådant som de privata borde ta ansvar för, typ företagande eller sådant som hör till besöksnäringen. Det är inte fråga om småpengar, som travbanan på tio miljoner som på något vis halkat in i budgeten och så fortsatte det bara. Inte har vi aktivt protesterat mot det i någon högre grad, för det fanns liksom inga förutsättningar att gå emot det, och det bara rullade på och därför har vi dålig koll på ekonomin.

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

De anläggningsprojekt som skall och borde genomföras i privat regi är förstås en helt annan sak än de kommunala anläggningsprojekten som jag talade om i min replik. Vad gäller dem är det säkert på det viset att man kunde ha en bra och långsiktig planering för att hålla kostnadsnivån nere, och det kanhända att marknaden har utnyttjat de många byggen som har förekommit under senare år för att trissa upp priserna, det kan vara så, så därför anser vi också att det är bra att man kan planera dessa byggen tillsammans med kommunerna för att få en mera moderat prisökning för anläggningsprojekten. Men stödnivåerna bör ändå vara på den nivå att de små kommunerna, rand- och skärgårdskommunerna, skall kunna ha en möjlighet att bygga.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag håller fullkomligt med att stödnivåerna i ett småskaligt system måste vara på den här nivån om de skall kunna förverkligas i något projekt. Jag vill ändå återkomma att det finns ett tidsperspektiv här och ett strukturellt perspektiv som man kunde diskutera mera i stället för att rutinmässigt bara bevilja pengarna. Det kräver en mycket vidare diskussion än det man kan ta upp i en replik. Jag vill ännu säga att man kan inte separera majoritetens politik vad gäller investeringar i det här som är något slags stödverksamheter för besöksnäringen, som travbanan och hallen i Eckerö, för vad händer en dag om landskapet måste ta över driftsansvaret? Då äts ekonomin upp ännu mera. När det gäller IT-byn skulle det enligt de informationer vi har in i första hand landskapsverksamhet. Det är driftspengar som igen snurrar på. Landskapet borde hålla sig borta från det här och mera styra upp ekonomin just i det som medborgarna vill att vi skall sköta, dvs. vård, skola och omsorg.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Fru talman!

Vi diskuterar nu landskapsrevisorernas berättelse och det är den som jag vill kommentera. Det andra som har diskuterats nu är ungefär mera en remissdebatt. Jag vill kommentera det som revisorerna specifikt har kommenterat när det gäller utbildnings- och kulturavdelningen och det ena är skrivningarna om Navigare – lärcentret, där man tycker att tillkomsten borde i högre grad ha diskuterats, föregåtts av alternativa lösningar osv. Till detta vill jag säga att den här verksamheten som nu pågår i lärcentret är en försöksverksamhet som går ut 31.12 detta år och vi har en mellanrapport från Navigare som skall ligga som grund vid budgetberedningen och vi har också en sittande grupp som skall samordna den nätbaserade utbildningen i landskapet. Det här skall vara så färdigt att vi har några förslag inför budgetberedningen. Med det vill jag säga att Navigares fortsättning efter försöksperioden ännu inte är klar, men vi tycker att det är ganska klart att verksamheten har visat sig bra. Det är många som utnyttjar den, men det är viktigt att vi får en bra samordning, så vi håller egentligen helt med revisorerna när de tycker att det skall vara en samordning i den här frågan. Vi har t.ex. när det gäller den nätbaserade utbildningen sjuksköterskor som studerar i Yrkeshögskolan Sydväst på distans, via nätet och det gör de med hjälp av Navigare. Det finns många andra exempel, men jag behöver inte berätta om alla.

 

Jag tänkte uppehålla mig lite mera kring naturbruksskolan som alltid väcker intresse. Jag håller helt med revisorerna när de redogör för verksamheten, man säger också att det finns sakliga motiv för att i landskapet upprätthålla en grundutbildning också inom jordbrukssektorn. Jag är glad för att revisorerna har kommit till den slutsatsen, för jag tycker också att vi kan inte vara utan en lantbruksutbildning på Åland. Dels har vi EU-kraven som kräver en grundutbildning inom lantbruket för att man skall erhålla stöd från EU och alla som vet någonting om jordbruk vet att det är ingen möjlighet att bedriva lantbruk utan stöd. Det är tyvärr på det sättet. Man kommenterar elevrekryteringen och det är sant att man gärna skulle önska flera studerande; för tillfället har vi på årskurs ett 14 studerande, så det är mera än förra året, men naturligtvis kunde det vara ännu mera. Det är så att problemen med rekryteringen naturligtvis härrör sig från de problem som finns inom lantbruket, dvs. försämrade utsikter inom lantbruket; det är svårt att uppamma en framtidstro för jordbruket när man vet att man inte får det att gå igenom ekonomiskt - även om alla noterar de samfällda ropen på öppna landskap, man tycker nog att det är bra att jordbrukarna håller landskapet öppet, men vem som skall göra det är inte lika viktigt tycker ofta de som ropar. Det måste jordbrukarna, bönderna göra, det har det alltid gjort, det är faktiskt jordbruket som har skapat Ålands vackra öppna landskap och lövängar, på den tiden jordbruket försörjde ganska många människor. Vi vet att det nu är en förändring och den måste vi leva med.

 

Jag är däremot inte överens med revisorerna, och det kommer jag också att framföra i finansutskottet, om den kostnad, som också har berörts här i debatten, som man säger att ”kostnaderna per studerande i naturbruksskolan skulle vara 39.000 euro”. Det står så i budgeten, men då måste man komma ihåg att det här är för att vi har hela skoljordbruket med och det är alltså bruttokostnaderna man räknar här. Skulle man räkna nettokostnaden är summan per studerande 28.967 euro. Det är också en hög kostnad, men den är ganska jämförbar med omkringliggande lantbruksskolor. Det är inte hemskt stor skillnad, men när man nu har totala utgifterna för jordbruket, för fastigheterna, utom att bruttokostnaderna för jordbruket är med, så är också fastighetskostnaderna för försöksstationen, för lantbrukscentrum också inbakat i de totala kostnaderna som slås ut per elev och det gör att vi inte kan acceptera den här kostnadsberäkningen. Jag vet att man från utbildningsavdelningen tyvärr inte har varit konsekvent när man har räknat; man har inte haft en renodlad kostnad per elev i naturbruksskolan medan man däremot har renodlat kostnaderna i sjömansskolan och i hotell- och restaurangskolan. Skulle vi räkna på samma sätt i hotell- och restaurangskolan kan alla förstå att bruttokostnaden per elev kanske skulle överstiga naturbruksskolan. Samma sak är det med sjömansskolan, där räknar vi inte in kostnaderna för Utö i kostnaden per elev. Jag vill alltså säga, att vi tyvärr inte har jämförbara kostnader per elev och det måste vi rätta till under diskussionen i finansutskottet. Det är min önskan att jag får tala om och utveckla de här frågorna i finansutskottet.

 

Fru talman! 

Landskapsrevisorerna konstaterar också att man borde utveckla möjligheterna till samverkan mellan andra läroinrättningar. Det har vi försökt från utbildningsavdelningen. Vi har försökt få en samverkan med yrkesskolan, speciellt när det gäller kärnämnena; det har hittills inte gått att förverkliga, men det jobbar vi vidare på.

 

Ltl Boman, replik:

Fru talman! Jag skulle gärna vilja ha ett klarläggande visavi att man inte kan erhålla vissa EU-stöd om man inte har gått igenom en grundutbildning vid lantmannaskolan. Är det här ett krav från EU eller är det ett krav från lantmannaskolan som man sedermera har fått godkänt av EU? Vem är upphovet till kraven?

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Utan att jag har några EU-direktiv med mig säger jag att det är EU-direktiv som kräver detta. Det är dels krav på en grundutbildning, det är krav på miljöstödskunnande, det är krav på växtskyddssprutsanvändning osv. Det finns många krav här som skall uppfyllas för att få erhålla olika stöd.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Lindeman:

Fru talman!

Det skall villigt erkännas att det är betydligt intressantare att läsa revisionsberättelsen när man är i opposition än när man satt i landskapsstyrelsen! Mycket beror väl på det att det är så mycket man känner igen som man har fört fram i samband med budgeter men som man inte har fått gehör för som nu ändå kommer upp i revisionsberättelsen och då kan man inte låta bli att tänka att kanske man ändå hade rätt i vissa saker i alla fall. Jag tänkte helt kort gå igenom berättelsen och kommentera vissa frågor som jag har reagerat på när jag har läst berättelsen.

 

Det är ingen ny sak att landskapet har hur mycket fastigheter som helst. Det görs en utredning nu. Jag har varit med om att göra en utredning som det inte hände så mycket med, så det tycks vara svårt, särskilt tror jag att det är svårt att skiljas från fastigheterna, för det är faktiskt massor med fastigheter som landskapet inte alls skulle behöva. Jag sitter i Ålands hälso- och sjukvård och vi skulle behöva utrymmen för hälsoinspektionen och då är det naturligt att landskapsstyrelsen säger vi kan inte bygga något nytt eller köpa något nytt för vi har så mycket fastigheter redan, men sedan är det inte så lätt att i praktiken hitta den där lämpliga fastigheten. Jag tror ibland att det skulle vara lättare om man skulle göra sig av med alla fastigheter man inte behöver för att där lösgöra pengar, att få ändamålsenliga byggnader för det som man behöver utrymmen till. Vi är ibland inne i en ond cirkel med alla våra fastigheter, men jag ställer min förhoppning till att man så småningom, fast det har tagit åratal, kommer till insikt att vi kan inte i landskapet ha så mycket hus som vi inte behöver och inte använder utan vi måste göra oss av med dem eller använda dem till nyttigt ändamål.

 

ÅHS är naturligtvis en punkt som revisorerna fördjupar sig i, och det är naturligt eftersom det gäller 25 procent av budgeten. Revisorerna har påtalat flera gånger att planen inte är det styrmedel som det skulle behöva vara i ÅHS-arbetet.  Jag är den första att understryka det och jag tycker mig se en förbättring år från år, men ändå finns det mer att önska och här påtalar revisorerna landskapsstyrelsens behov av att också de skall vara delaktiga i planen. Det håller jag med om för jag kommer ihåg när ÅHS i tiderna kom till. Då diskuterades ännu tydligare än vad revisorerna nu framför att landskapsstyrelsen mera skulle vara beställarorganisationen medan ÅHS-organisationen skulle vara utförarorganisationen och utgående från det borde landskapsstyrelsen vara med och göra beställningen. Det föll inte i god jord på den tiden att diskutera på det sättet, men i dagens läge, när man faktiskt måste titta på ekonomin på alla områden tror jag att det skulle vara oerhört viktigt att landskapsstyrelsen tittar på och är delaktig i planen. Det får inte bli en död bokstav, det får inte vara någonting som bara växer fram, ett konstaterande och sedan har den det värde den har, utan man borde faktiskt fundera efter: vad står det i planen, kan vi skriva så här, kan vi verkligen lova det som står i planen när man gör budgeten, stämmer skrivningarna i planen med budgetsummorna, vad får vi för pengarna? Vi borde vara ärligare än vad vi är. Det står någonting och summorna är någonting och om de alltid stämmer överens är jag faktiskt lite osäker på. Jag tror att vi borde mera fördjupa oss i den delen och också inom ÅHS-organisationen få ner planen, inklusive budgeten, på alla nivåer ännu mera än vad det är i dag. Jag vet när man diskuterar ute på avdelningarna att inte är det så många som vet hur mycket pengar de har att röra sig med, utan det är någon annan som bestämmer det, men jag tror att skall man lyckas måste alla vara inblandade och känna sig ansvariga för verksamheten.

 

Det har nämnts om lärcenterverksamheten. Redan i samband med senaste budget ifrågasatte jag om man skall införa en ny verksamhetsform så här snabbt eftersom ekonomin egentligen inte ryms inom ekonomin, borde det inte ha kopplats till redan verksamma områden, någon skola eller liknande. Det är en försöksverksamhet och vi får se om de är så att man kommer fram till att det borde vara en tydligare sammankoppling med de verksamhetsformer som finns sedan tidigare.

 

Naturbruksskolan har nämnts många gånger redan här i dag. Jag står fortfarande fast vid vad jag har sagt och fler och fler börjar kanske ändå lyssna på det, att naturbruksskolan mera skulle vara ett aktivt centrum där man ger den utbildning jordbrukarna behöver, för jag tror att varenda en är överens om att de behöver utbildning, men frågan är om de behöver en treårig gymnasialutbildning, en ungdomsutbildning. Det är jordbrukarna, bönderna, som behöver utbildning för att, som det har sagts här, ha rätt att lyfta olika EU-stöd osv. Då är de motiverade att få utbildningen, de vet varför de behöver den osv. Tyvärr är det så i dag att 16-åringar kanske inte tänker sig att ”jag skall bli bonde när jag blir stor”, men man blir det ändå sedan av någon anledning och då behöver man utbildningen. Det finns många som beskyller mig för att jag vill stänga naturbruksskolan; jag vill absolut inte det utan jag vill omstrukturera den till ett modernt sätt att se på jordbruksutbildning. Det kunde säkert också ske i större utsträckning än i dag, om man har försökt samarbeta med andra skolor, om jag förstod det rätt. Det behöver inte vara en så självständig skola som det är i dag utan i samverkan med andra skolor och i samverkan med landsbygdscentrum kunde man ge den utbildning som jordbruket behöver, så kanske jag så småningom får uppleva det jag har trott på länge.

 

När det gäller själva gården och ladugården som man inte har haft råd att bygga tycker jag att det skulle vara skäl att landskapsstyrelsen skulle ta sig en ny funderare på om det måste ske i egen regi. Kunde man inte diskutera ytterligare med de moderna, duktiga jordbrukare som finns i dag – de är steget före många gånger – att de skulle ta elever som lärlingar och få lite betalt för att de har hand om dem, ha det som en del av inkomsterna på gårdarna och likadant när det gäller ladugården; det finns många moderna ladugårdar i dag som kanske skulle vara beredda att ge undervisningen om de i sin tur får handledning och ersättning för att de gör det. Naturligtvis skall det inte vara en gratisfråga, så jag tycker nog att vi borde våga tänka mera nytt i dessa sammanhang.

 

Man har också diskuterat ekonomin i allmänhet och så länge har jag nog varit med i politik att det är som om det skulle vara svårare att spara när det finns pengar än när pengarna börjar ta slut. Ack och ve vad det finns önskemål så länge det finns plus på kontot!  När man sedan inser att nu börjar det minska blir det också en medvetenhet på alla nivåer, en förståelse för att nu måste vi hjälpas åt att spara, men den förståelsen är väldigt svår att implementera när man säger att det finns hur mycket pengar som helst, landskapsstyrelsen har hur mycket pengar som helst, varför skall ni svara! Så har jag minsann hört både från oppositionspartier, människor i allmänhet och förvaltning. För ett par år sedan kom vi dock alla underfund med att nu är det slut på sötebrödsdagarna, nu måste vi göra justeringar och förändringar. Jag tycker att vi har försökt, vi har velat delta i den inbesparingen, vi har gjort vad vi kan och det vill vi fortsätta att göra, att hjälpa till att få ekonomin i balans. En ny landskapsstyrelse efter valet har säkert som sin största uppgift att få en ekonomi i balans för landskapet Åland.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Ltl Lindeman nämnde ÅHS-planen. Den har varit föremål för diskussion i olika sammanhang. Men jag har konstaterat att inte heller lagtinget har diskuterat planen särskilt mycket, förutom i samband med senaste budgetbehandling, då social- och miljöutskottet hade en skrivning om den. Man har väl försökt, har jag förstått, från ÅHS-styrelsens sida jobba med planen så att man skulle mera se vad man får för pengarna, men det är ett ganska långsiktigt arbete. Man kan också fundera över om lagstiftningen är ändamålsenlig, då det i landskapsstyrelsen finns två stycken föredragande i olika sammanhang, där landskapsläkaren har en direkt kontakt med arbetet, där finanschefen sedan kommer med det som tillhör budgeten och ytterligare landskapsläkaren föredrar den när landskapsstyrelsen fastställer planen. Man kanske borde fundera på hur det går till för att få det smidigare, enklare och få en bättre dialog mellan ÅHS och landskapsstyrelsen när man diskuterar och tar fram en sådan här plan. Det kräver fortsatta ansträngningar för att få den som man kanske önskar. Jag tror inte att den ursprungliga diskussionen om landskapsstyrelsen som beställare och ÅHS som producent av tjänsterna ändå är den mest framkomliga vägen, men en annan, bättre diskussion är säkert bra.

 

 

Ltl Lindeman, replik:

Fru talman! Nej, jag vill inte påstå att en renodlad beställarroll är det bästa, men någon form av närmande, precis som social- och hälsovårdsministern säger, är nödvändigt. Det är klart att vi har erfarenheter i dag, så nog borde man kunna justera det som eventuellt inte är det mest ändamålsenliga. När det gäller planen har jag många gånger sagt att jag inte vet vad vi skall göra. Jag har varit besviken både som oppositionspolitiker och också som ansvarig för att planen bara har gått förbi när den finns med som en bilaga i budgeten; den borde få utrymme och ge betydligt mer debatt. Det har inte gått att hitta formen för det, men jag tror att det skulle vara nödvändigt att ha ett speciellt tillfälle då man kunde diskutera den. Tågordningen i förhållande till budget osv. är inte lätt att hitta, men den skulle vara värd mera debatt i lagtinget än vad har fått hittills.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag vill ge mitt stöd till ltl Harriet Lindeman när hon föreslår att skoljordbruket vid naturbruksskolan skulle ersättas av praktik hos privata jordbrukare. Det skulle vara en privatiseringsåtgärd; den har jag fört fram förut här i lagtinget – förstås utan någon större framgång eftersom det borgerliga lagtinget inte gillar den typen av åtgärder! Men det skulle ligga i tiden och det skulle också stämma överens med hur andra ungdomar som studerar på gymnasialstadiet får sin praktik och det skulle framför allt minska på de offentliga utgifterna och, som jag sade tidigare sagt, finns det en allmän och utbredd uppfattning om att skoljordbruket inte sköts som det borde, t.o.m. att en del tycker att djurhållningen gränsar till vad man kan acceptera.

 

Ltl Lindeman, replik:

Fru talman!

Jag är glad för stödet. Det är ingen ny tanke utan de här tankarna har jag fört fram i många olika sammanhang i diskussionsform med regeringsparterna under den tid jag satt i landskapsstyrelsen, men det har varit svårt att få gehör och stöd för det. Men vi kanske kommer en bit på väg nu!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Om jag får börja med några av de senaste inläggen. När det gäller landskapets 324 fastigheter är det riktigt att många av dem inte har någon direkt användning, men det är också just därför som det är så svårt att sälja ut dem. Vi har gjort en fastighetsinventering och –utredning och lägger om organisationen och inventerar också vad man skulle kunna göra med dem. Ofta är det så att det är mera ekonomiskt ändamålsenligt att underhålla dem i stället för att renovera, återställa osv., om man inte har en direkt användning. Det här är en fråga som är komplicerad. Jag erinrar mig i budgetsammanhang att en av våra fastigheter där vi är ägare, Ålands Turisthotell Ab, ville Frisinnad Samverkan sälja ut, men där var problemet att man ville sälja ut när marknaden är som sämst. Det kan inte vi gå med på.

 

När det gäller lantbruket är det så att lantbruket har fortfarande en stor betydelse för Ålands näringsliv, för Ålands ekonomi. Det är framför allt en regional näring som är nödvändig att upprätthålla av detta skäl, om man har som målsättning att ha en regional balans på Åland. När det gäller naturbruksskolan är vi mycket väl medvetna om att där behöver det göras saker. Svinavelsstationen är privatiserad i praktiken; någon ny ladugårdsbyggnad är inte aktuella. Däremot bör man överväga Jomala gård, som medför stora kostnader, vad man kan göra. Principen är väl den för landskapet att man inte säljer ut centralt belägna fastigheter och egendomar, men man kan arrendera ut osv., så det finns många olika alternativ. Det här kommer in också i samband med prioriteringar av utbildningar där vi ser över hela fältet s.a.s. 

 

Fru talman!

När det gäller landskapsrevisorernas berättelse avser den 2002. Jag utgår från att finansutskottet följer upp det som har hänt sedan dess, t.ex. på sidan 18 finns det en jämförelse om grundbeloppen per invånare i socialvården; dessa har ju justerats inför 2003 med de faktiska kostnaderna för 1998-2000, så överensstämmelsen mellan landskapsandelarna och statsandelarna förbättras t.ex. när det gäller för åldersgruppen 85 plus så att landskapsandelarna höjs från 3.052 euro till 10.206. Det är klart att där kan man undra varför höjningen är så stor. Jo, det är därför att systemet inte har reviderats tillräckligt ofta tidigare. Men nu är det alltså gjort och här är det alltså en bättre överensstämmelse med de faktiska kostnaderna.

 

Jag vill upplysa om, särskilt med hänvisning till ltl Sundbacks inlägg, att landskapets ekonomi är på en hög nivå; den ger oss allmänt ett högt välstånd, medan landskapsstyrelsens budget inte är balans av skäl som ni säkert känner till: inkomsterna har stagnerat, utgiftstrycket är fortfarande stort, eftersom konsumtionsutgifterna ökar. Här vill jag för det första säga att investeringarnas roll måste man noga beakta i det här om vi skall vända utvecklingen, för det andra också principen om regional balans på Åland. Det går t.ex. inte, som ltl Strand har föreslagit, att man skall ha kostnadstäckning i skärgårdstrafiken; det betyder att man skulle höja avgifterna från en halv miljon till 12 miljoner. Då stänger man skärgården, och det är regionalpolitik, visst är det det, man satsar på de centrala regionerna, men den här landskapsstyrelsen har inte några sådana avsikter och hoppas jag också att vi inte har något sådant mandat. Den regionala rättvisan när man skall återställa budgetbalansen är viktig.

 

När det gäller investeringarna kan vi se vad som hände i mitten av nittiotalet när man inte investerade på ett sådant sätt att byggmarknaden kom igång. Det blev en brist på bostäder som har skjutits fram ända till i dag. Nu har vi med olika finansiella grepp fått igång bostadsbyggandet, och det är viktigt därför att det upprätthåller byggmarknaden; när den är överhettad reglerar den sig genom att privata investerare inte bygger. Vi har också avstått från flera landskapsprojekt som är för dyra. Däremot har kommunerna haft möjlighet att bygga, men investeringspolitiken är nödvändig för att om inte vi i dag skulle försöka upprätthålla en investeringsnivå skulle vi få stora problem om några år. Det är det som är så viktigt och det är det som är mitt budskap till ltl Sundback och socialdemokraterna. Det är mycket trevligt att fördela pengarna, att bibehålla välfärden, att upprätthålla vård, skola och omsorg, det vill vi göra genom besparingar och att vi stramar åt och gör prioriteringar, men vi måste också investera. Den ekonomiska tillväxten är en viktig faktor för att bibehålla välfärden, det är helt grundläggande och det är också därför som vi tar på allvar det som revisorerna säger: ett underskott i affärsbokföringen på 19 miljoner är ett underskott som vi till varje pris måste försöka pressa tillbaka, och vi gör det genom en plan som utgår från att vi det här året tar ner det med – som det nu ser ut – 7-8 miljoner euro. Nästa år blir ett tufft år därför att vi måste göra hårdare prioriteringar, men vi tror att vi kan gå vidare i ungefär samma takt och få en balans om några år, 2005-2006, men när vi gör det måste vi samtidigt se att det finns näringar som inte ger tillväxt på samma sätt som tidigare. När det gäller jordbruket har vi redan konstaterat – det är ett annat läge i dag – att den sunda del som nu finns kvar inom jordbruket måste upprätthållas och vi hoppas att EU-regelverket inte stör den strukturen alltför mycket. När det gäller sjöfarten är förhoppningarna i dag större än för en vecka sedan, betydligt större än för ett halvår sedan, betydligt än när regeringsprogrammet lades i våras. Vi är inte framme vid det beslutet, men det pågår en intensiv process för att förmå regeringen att göra ett ingrepp som räcker till. Där är vi tacksamma för samarbetet med kommunikationsministeriet som har tagit fram utredningar som visar att det inte är bara Åland som är en viktig del utan hela landet har stor nytta av sjöarbetsplatserna i det s.k. maritima klustret, 50.000 arbetsplatser.

 

När landskapsrevisorerna larmar om budgetunderskottet är det någonting som vi anser att är berättigat och det är också någonting som vi har tagit itu med på det sätt som vi anser att man måste göra. Vi har hört i debatten, att varför skall man pina kommunerna, varför skall vi pina radion, varför skall vi pina ÅHS, varför skall vi pina skolorna? Det förs hela tiden en debatt om det här: varför skall vi lägga grundskollärarnas pensioner på det ställe där de hör hemma; samtidigt som vi får kritik för att vi naggar på det ena och det andra krävs vi på ännu större besparingar, och större besparingar måste göras, men de kan inte göras på några dagar, på några månader, utan det är anställda i hela den offentliga sektorn som berörs av det här. När vi i budgeten för 2003 sade att vi överväger en permitteringslag såg vi det som ett alternativ, om det skulle bli nödvändigt, ett alternativ i stället för att behöva avskeda folk, att kunna göra permitteringar så att man vissa perioder får avstå från arbetet. Den permitteringslag som vi har tagit fram för att ha till hands, om det skulle visa sig att nästa landskapsstyrelse behöver den, har ett strikt regelverk för när man skall tillgripa detta ingrepp. Även om revisorernas påpekande om att budgetunderskottet är oroande anser vi att har kontroll över det, vi kommer inte att behöva låna upp pengar på marknaden, vi kommer att med strama tyglar kunna få ned budgetunderskottet. Det är inte lätt, det vet alla som har suttit i ÅHS-styrelsen t.ex. och i andra instanser, men det är möjligt.

 

Några kommentarer när det gäller de kommunala anläggningarna. Som revisorerna påpekar har det varit betydligt mera frikostiga regler på Åland än i riket. Det har vi märkt och vi  har satt igång att utarbeta byggnormer som skall göra att det är billigare när man bygger. Vi har nu diskuterat med kommunerna om en annan stödprocent; i stället för intervallet 40-65 föreslår vi ett intervall på 25-65, och 25 är naturligtvis för de kommuner som själva har bättre råd att bygga. Men vi har gjort den bedömningen att skall vi ha en regional rättvisa, en regional möjlighet att bygga för vård, skola och omsorg i de fattigare kommunerna, de kommuner som har det kärvt, då måste vi ha kvar 65 procents nivån. När det gäller de kommunala projekten och projekt överhuvudtaget, t.o.m. badhuset i Mariehamn, har vi sagt att vi bestämmer nivån när vi tar beslutet, sedan kommer det inte några tillägg.

 

Fru talman!

När det gäller investeringarna sade jag att utan regional fördelning och utan investeringar hamnar vi i ett svårt ekonomiskt läge. Vi måste alltså se till att vi får ekonomisk tillväxt i samhället på längre sikt och då skall man se vad investeringarna betyder i budgeten. Det är 7-8 procent av totalbudgeten; det är alltså konsumtionsutgifterna som är problemet, inte investeringarna. Sedan kan man naturligtvis kritisera de investeringar som finns och vi har då avstått från att bygga till en våning på förvaltningshuset, vi har avstått från byggnader vid naturbruksskolan, vi har avstått från ett museimagasin, vi har avstått från en ny ladugård, för att kunna göra investeringar som förlänger turistsäsongen. Det är t.ex. en golfbana i Grelsby, som är efterfrågad och där det ser ut att lösa sig både med drift, investering och markfrågor. Det är IT-byn, som när liberalerna kom till landskapsstyrelsen var en fråga som helt hade gått i stå; man kunde inte komma fram till om man skulle bygga vid Möckelö eller Klinten. Den här landskapsstyrelsen bestämde sig för att vi skall bedriva en stram ekonomisk politik men samtidigt se till att det blir investeringar som gynnar näringslivet. IT-byn, som alla andra projekt, har blivit kontroversiell, men den var efterfrågad av näringslivet och den ger oss möjlighet att bygga en första byggkloss i ett innovationssystem som skall ge nytt företagande. Det är helt legitimt att i lagtinget tala för någonting, det är helt legitimt att vara emot allt som rör sig – höll jag på att säga – men alla initiativ som tas. Vi bestämde oss också för att travbanan, som var en investering för Jomala, norra Mariehamn eller hela Åland, skulle kunna ge ringeffekter, dels för turistnäringen, dels för spelverksamheten som genererar inkomster för det sociala, men också för landsbygden och det växande hästintresset. Sedan kan man beklaga att planeringen inte var skött såsom den borde vara och som revisorerna tar upp, men det fanns ett ramavtal och inom det kunde man vidta åtgärder. Det är i alla fall så att en landskapsstyrelse, särskilt när det är kärvt i ekonomin, måste väga in att det också kommer en tid när det skall komma nya inkomster, nya verksamheter. När det sedan gäller badhuset i Mariehamn och idrotts- och motionscenter i Godby är det investeringar som man har befunnit samhällsekonomiskt lönsamma. Vtm Salmén har själv undertecknat brevet tillsammans med tidigare lagtingsledamoten Roger Jansson om att här skall man bevilja projekteringspengar därför att det var ett intressant projekt som hade en kärna i en hall som är från tidigare: stora naturområden med en orienteringsbana, en Godbyhall och kompletterande verksamheter. Man försöker här på olika sätt säga att det är ett andra badhus, men så är det inte, utan tvärtom, man gjorde en överenskommelse mellan Mariehamn som huvudman och Finström som den andra huvudmannen, de skulle komplettera varandra. Det här är alltså beslut som har tagits i lagtinget och som landskapsstyrelsen på lagtingets begäran har tagit fram kriterier för. Det är lite så med den nya missnöjespopulismen att ta ett projekt och kritisera, gå vidare till nästa projekt och kritisera, gå vidare till nästa projekt och kritisera, gå vidare till nästa projekt och kritisera! Men inte finns det någon alternativ helhetslösning, ja, det är den passivitet och handlingsförlamning som fanns i den föregående landskapsstyrelsen! Obundna och FS stred inbördes redan då!

 

Fru talman!

Jag skall också ta upp en sak när det gäller IT-frågorna. Landskapsrevisorerna understryker behovet av samordning av IKT-frågorna inom landskapsförvaltningen. Jag hördes av revisorerna i den här frågan och kunde då upplysa dem att IT-frågorna har nu dragits in i förvaltningen på det sättet att de är naturliga på varje avdelning och att ansvaret för de olika projekten är i princip decentraliserat. Denna decentralisering gör att projekten lever vidare, men vi tillsatte också en ledningsgrupp för att samordna projekt som går utöver avdelningarna; t.ex. när det gäller hemsidan försöker vi få en samordning så att de olika avdelningarna behandlar frågorna någorlunda lika, att det blir en enhetlighet. Jag sade redan då att samordningen finns och möjligen är det så att revisorerna avser enbart år 2002, att det därför har blivit en skrivning som kanske är något inaktuell, men det där får finansutskottet titta på. Jag redogör gärna för hur arbetet är uppbyggt.

 

Sammanfattningsvis, fru talman, det viktiga för landskapsstyrelsen i berättelsen är dels några förvaltningsåtgärder som gäller målformuleringarna i budgeten, det gäller travbanan, det gäller ÅHS och andra processer där vi måste gå igenom hur det fungerar och bli effektivare, men det viktiga gäller budgetunderskottet och där har vi en lång period av ökande inkomster och utgifter som har fyllt på, där vi i den nya landskapsstyrelsen på två år har haft en tuff uppgift att vända skutan. Den som säger att vi inte har gjort tillräckligt skall inte samtidigt hänvisa till alla klagomål för att det är för hårda tyglar. Kom i stället med en annan helhetslösning och visa vad landskapsstyrelsen kan göra under den tid den här landskapsstyrelsen sitter kvar, eftersom budgetarbetet för 2004 är oerhört viktigt. Den budgeten kommer att läggas fram efter valet.

 

Jag tror att skall man ta ansvar för välfärden kan man inte bara begära utan man måste också ta ansvar för ekonomin och det betyder en stram ekonomi, men skall man ta ansvar för en stram ekonomi måste man skapa utrymme för investeringar, det är bara så vi kan rädda det åländska välståndet och den åländska välfärden.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Nu för tiden har vicelantrådet Olof Erland tydligen tagit som sin största uppgift att skälla på oss, och det kan jag väl stå ut med, men tvärtemot ledamoten Erland skall jag försöka hålla mig saklig i mitt inlägg. Ledamoten Erland nämnde att Frisinnad Samverkan på något sätt skulle ha begärt hundraprocentig avgiftsfinansiering på skärgårdstrafiken. Det är inte sant; vi har sagt att den skall bli kostnadseffektivare. I samband med de två senaste budgetförslagen har vi sagt att avgiftsfinansieringen kunde vara 8 procent i stället för 4 procent. Vi har också sagt i något sammanhang att Norrbelius-utredningen som visade på en 20-procentig kostnadstäckning skulle kunna vara någonting som man strävar till i förlängningen. När det gäller att investera håller jag med ledamoten Erland att man måste göra investeringar för att tro på framtiden. Det jag har saknat, som inte den förra landskapsstyrelsen heller gjorde tillräckligt, var en samhällsekonomisk analys av de olika projekt som fanns. Man borde ha analyserat: vad ger mest till det åländska samhället. Vi har varit med och stött golfbaneprojekt hela tiden och det bästa som kan ske är att vi får privata investerare, vilket är på gång, så jag hoppas att landskapsstyrelsen löser sina delar. IT-byn var vi initialt med och stödde när det fanns ett koncept där det var fråga om mindre samhällsfinansiering och flera företag som skulle flytta in utifrån. Nu har vi inte fått redovisat, trots att jag har begärt det i finansutskottet, vilka som kommer att flytta in, men de redovisade är till stora delar verksamheter som finansieras av samhället.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Fru talman!

När det gäller skärgårdstrafiken är det viktiga för oss att vi ser till befolkningens behov, inte monetärt och finansiellt hur många procent det skall vara. Därför är det viktigt att skärgårdsborna själva har en låg avgift för sitt kort och att man inte har sådana avgifter så att man skrämmer bort näringsliv, turister osv. Det är en viktig princip. Jag tror inte att man sköter skärgårdstrafiken med avgiftsregleringar överhuvudtaget utan det är kanske en liten nettovinst på biljetten. När det gäller samhällsekonomiska kriterier begärde lagtinget i andra tilläggsbudget 2001 att vi skulle ta fram kriterier för det och då var samhällsekonomin det allra viktigaste. Varje investering som vi gör bygger på att den skall vara samhällsekonomiskt lönsam på grund av budgetläget. All verksamhet som kan förlänga säsongen, golf, idrott, motion, kultur, har ett grundkapital i all den infrastruktur som redan finns. Därför är det viktigt. När det gäller Industrihuset har lagtinget lagt kriterierna för vad som skall krävas; de verksamheter som landskapet i dag redan har, Teknologicentrum, ÅSUB osv. är inte inräknade i det utrymme som skulle uppfyllas av hyresgäster. När det gäller skällandet på FS tror jag att FS:s politik talar för sig själv. Det vi vill konkret göra – för att ta ett exempel – är att ändra på de kommunala anläggningskostnaderna, ha striktare byggnormer, ändra på stödprocenten och inte ge tillägg när man en gång har givit beslut. På det sättet har vi många konkreta förslag och frågar alltid: Vad är alternativet?

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Det var mycket det här! Om jag börjar med avgifterna måste man alltid sätta det i relation, en prioritering, mot t.ex. vård, skola och omsorg: skall vi ha en något högre avgiftsfinansiering för att ha råd med vård, skola och omsorg? Jag tycker det. När det gäller kriterierna som har satts upp i budgeten fanns det ingenting om vad de är värda utan det var mest allmänna skrivningar öppna för godtycke, det kan vem som helst konstatera. När det gäller byggnadsnormer för kommunala investeringar är det någonting som vi också drev i landskapsstyrelsen men inte fick gehör för. Har ledamoten Erland fått bättre gehör för det är jag den första att gratulera! Man måste sätta upp normer så att kommunerna vet vad man bygger och vad som gäller så att inte pengarna och skrytbyggena bara får rinna iväg, så till den delen håller jag med ledamoten Erland.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Herr talman!

Sedan länge, både formellt, informellt och moraliskt, är skärgårdstrafiken en rättighet och en förutsättning för skärgårdsborna. Det är också en tillgång för alla som bor på Åland. Om vi skall höja avgifterna och dra in på trafiken behövs ingen vård, skola och omsorg i skärgården. Det är klart att man kan säga att det blir billigare, men samhället som sådant förlorar väldigt mycket på det. Jag tror att den politik som landskapsstyrelsen i dag har, att vi försöker strama åt i budgeten, göra prioriteringar, det gör att vi kan vända budgeten och få balans inom några år och det betyder att vi kommer att kunna upprätthålla välfärden: vård, skola och omsorg, en hälso- och sjukvård på hög nivå. Men det är klart att det biter alltid när man skall dra tillbaka en generös tilldelning i den offentliga sektorn, när man skall ta några steg tillbaka. Det är alltid något som känns lite. Det möter vi i våra diskussioner på alla sektorer. Det gäller radion, det gäller ÅHS, det gäller varenda en avdelning här i huset. Kanske lagtingets budget är av den storleken att det inte finns så mycket att göra, men allt annat ser man över och försöker se vad som faktiskt är nödvändigt. Ni som jobbar här i lagtinget är säkert medvetna om det och därför måste man i nästa landskapsstyrelse se till att det finns en stark förankring för en stram budgetpolitik för att vi skall kunna hålla välfärden och för att skapa utrymme för investeringar. Nu byggs det ganska mycket och landskapet har mera på gång. Det behövs mera bostäder ännu, särkilt någorlunda billiga hyresbostäder och det måste vi försöka få in i det här systemet för att kunna få en uthållig välfärd.

TALMANNEN: Tiden är ute!  Replikskitet är avslutat.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

 Vicelantrådet talade mycket och länge och jag fäste mig särskilt vid det avsnitt som handlade om investeringspolitiken. Han talade mycket om samhällsekonomiskt lönsamma investeringar. Det är ett ganska svårdefinierat begrepp. Men för socialdemokraterna har det alltid varit klart att om landskapet stöder investeringar i kommunalt hyreshusbyggande är det verkligen en samhällsekonomiskt lönsam investering. Det är lönsamt för kommunen, det är lönsamt för företagen och det är också bra för dem som vill bo på hyra eller som kanske t.o.m. inte kan välja någonting annat. Där har vi också i samband med senaste budget visat på vilka fördelar det skulle ha om landskapet hade en generösare tilldelning t.o.m. med pengar just till den typen av investeringar, men där är man väldigt strikt och det är säkert bra långsiktigt att man är det. När det gäller att däremot stöda investeringar i alla världens idrottshallar har det schacklat ur ganska mycket och den samhällsekonomiska lönsamheten i projekten har vi nog fått vänta på. Jag tror nog att en analys av Eckeröhallen tillsvidare skulle visa att lönsamheten är ganska så bräcklig. Därför ställer vi oss också tveksamma till travbanor och golfbanor. Det förvånar mig att vicelantrådet framhärdar i att han skall bygga golfbana i Godby eftersom det åtminstone i media har framkommit att det finns privata intressenter. Skulle man inte ge dem en rejäl chans först. Det är naturligt att investeringspolitiken måste ha en regional balans, så där har vicelantrådet vårt stöd.

TALMANNEN: Tiden är ute! 

 

Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till finansutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 5:

 

Revisionsberättelse för Ålands lagting och Ålands delegation i Nordiska rådet. (RB nr 2/2002-2003).

 

Diskussion. Ingen diskussion. Ärendet remitteras till finansutskottet.

 

Föredras för första behandling ärende nr 6:

 

Lagutskottets betänkande nr 13/2002-2003 angående landskapslag om kontroll av brottslig bakgrund hos personer som skall arbeta med barn. (FR 17/2002-2003).

 

Diskussion.

 

Ltl Wickström-Johansson:

Talman!

Lagutskottet har granskat den föreslagna nya lagstiftningen om kontroll av brottslig bakgrund hos personer som skall arbeta med barn. Syftet med lagen är att bidra till att minska risken för att barn skall utsättas för sexuella övergrepp, våld eller lockelser att börja använda narkotika.

Rent konkret innebär lagstiftningen att personer som varaktigt och i väsentlig grad skall arbeta i personlig kontakt med barn utan att vårdnadshavarna är närvarande skall uppvisa straffregisterutdrag.

I lagen ställs barnens rätt till en säker och trygg uppväxt mot dels det intrång i individens privatliv som skyldigheten att visa straffregister innebär och dels principen att ett brott skall anses sonat då straffet är avtjänat.

 

Lagutskottet anser att det finns vägande skäl att prioritera barnens rätt till säkerhet, trygghet och ett särskilt skydd. Vi tillstyrker därför att förslaget antas med de mindre preciseringar och ändringar som framgår av vårt betänkande. De huvudsakliga ändringarna är i korthet följande.

 

I 1 § har vi preciserat lagens syfte så att målsättningen att skydda barnens personliga integritet understryks starkare.

 

I 2 § har vi utvidgat lagens tillämpningsområde så att organiserad idrottsverksamhet skall omfattas.

 

I 3 § har lagtexten preciserats så att både offentligrättsligt och privaträttsligt anställda skall omfattas.

 

Uskottet har ingående diskuterat om den föreslagna skyldigheten att uppvisa utdrag kunde utvidgas till att också att gälla utdrag från andra länder. På Åland anställs många personer, särskilt inom barnomsorgen, som har flyttat in till landskapet från framför allt Sverige. Utskottet har dock beslutat att tillstyrka det föreslagna, bl.a. med hänvisning till det samarbete mellan de nordiska länderna om straffregister som finns och att det ännu behövs större samordning av respektive lands bestämmelser om straffregister för att det hela skall fungera. Men utskottet anser att frågan är så pass viktig att vi i en kläm föreslår att lagtinget skall hemställa om att landskapsstyrelsen på ett nordiskt plan skall verka för att bestämmelserna om straffregisterutdrag för dem som arbetar med barn skall förenhetligas.

 

De övriga ändringar som finns är uteslutande språkliga och förtydligande. I vår beredning har vi inbegärt kulturutskottets och social- och miljöutskottets utlåtanden. Vi har beaktat det utskotten har framfört och utlåtandena finns också fogade till vårt betänkande.

 

Ltl Svensson:

Herr talman!

Det här är fråga om en principiellt mycket viktig lagstiftning och det är en svår lagstiftning att utforma och kanske också att se till att den efterlevs. En punkt som jag tänkte peka på är, som det visade sig i kulturutskottets handläggning, att de vanligaste sexuella övergreppen är faktiskt i sådan miljö där barnen hör hemma, att det är anhöriga, nära vänner och sådana som utsätter barn för sådana här väldiga påfrestningar och att lagstiftningen inte kan gå in just på de förhållandena. Därför skulle det vara lämpligt med en markering av samhällets kraftiga avståndstagande från övergrepp mot barn och unga, att det här skulle vara en sådan markering, men att det kan också vara viktigt med andra markeringar som tar upp problemen och får dem genomlysta så att vanliga medborgare får mera medvetande om problemen.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 7:

 

Lagutskottets betänkande nr 14/2002-2003 angående godkännande av Europa- Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Arabrepubliken Egypten, å andra sidan. (RP 5/2002-2003).

 

Diskussion.

 

Ltl Wickström-Johansson:

Talman!

Lagutskottet föreslår att lagtinget skall bifalla associeringsavtalet mellan EG-domstolen och Egypten. Däremot vill utskottet peka på de brister som finns i beredningen av ärendet och liknande ärenden.

 

Vi har faktiskt behandlat detta ärende i nio månader, vilket är väldigt länge för ett sådant här ärende och det beror just på de brister som finns. Vid beredningen av avtalet har en mängd myndigheter och instanser hörts då man har berett det för riksdagen och regeringen, men inte landskapsstyrelsen. Detta trots bestämmelserna i 58 § självstyrelselagen som reglerar att landskapsstyrelsen skall underrättas då den här typen av fördrag framförhandlas. Utskottet har många gånger reagerat på det här att man negligerar skyldigheten att informera våra myndigheter om sådana här frågor. Vi har under beredningen hört representanter för utrikesministeriet som har meddelat att man skall arbeta med frågan och ytterligare uppmärksamma de riksmyndigheter som berörs om självstyrelslagens bestämmelser. Man skall också betona frågan i de interna handböckerna om hur sådana här förhandlingar skall ske.

 

Lagutskottet vill också återigen påtala vikten av att landskapsstyrelsen lägger ner tillräckligt arbete på att höra sig för om avtal av den här typen och, då man får information, också lägga ner tid på de utlåtanden som man får möjlighet att ge. Där brukar det faktiskt också brista och det är synd för det är en viktig del av beredningen av ärendet för lagtinget då vi skall ta ställning till avtalen.

 

Vi var som sagt tveksamma först att överhuvudtaget godkänna avtalet i och med bristerna, men vi tycker oss ha fått sådan information nu om att man verkligen tar det här på allvar att vi föreslår att man skall bifalla avtalet.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Jag vill uttala uppskattning över att lagutskottet på det här sättet faktiskt värnar om självstyrelsens rättigheter även i sådana här fall som kan synas vara rutinärenden. Det är också glädjande att utskottets ordförande Lotta Wickström-Johansson säger att hon har fått ett intryck av att vakthållningen och påpekandena som gäller behandlingen av ärenden där självstyrelsen har sin givna rätt att delta kanske kan ge ett ganska bra resultat inom överskådlig tid. Jag tycker det är viktigt att lagtinget på det här sättet ser till sina egna arbetsverktyg och i samarbetet med riksmyndigheterna hävdar dessa rättigheter så att vi får bästa möjliga beslutsgrund.

 

TALMANNEN: Replikskiftet  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 8:

 

Lagutskottets betänkande nr 15/2002-2003 angående godkännande av protokollet omändring av avtalet med Marocko för undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst och på förmögenhet samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen. (RP 2/2002-2003).

Diskussion.

 

Ltl Wickström-Johansson:

Talman!

Också det här avtalet föreslår lagutskottet att lagtinget skall bifalla, men också här vill vi peka på vissa brister vid uppgörandet av avtalet. Vad gäller det här avtalet är det språket som är problemet. Avtalet har gjorts upp på finska för Finlands del och på arabiska och franska för Marockos del. Alltså inte på svenska, utan den svenska texten som finns är en översättning och ingen officiell text. Det här är, som säkert alla känner till, inte första gången det händer.

 

Av landskapsstyrelsens redogörelse till självstyrelsepolitiska nämnden för lagtingsåret 1999-2000 framgår att landskapsstyrelsen har tagit upp denna fråga med utrikesministeriet efter påpekanden av lagtinget.  Ministeriet har dock konstaterat att frågan inte ditintills varit aktuell och skulle kunna medföra stora problem vid uppgörande av avtalen.

 

Lagutskottet kan konstatera att landskapsstyrelsen efter diskussioner med utskottet under behandlingen av detta avtal har tagit upp frågan i den s.k. kontaktgruppen där representanter för både landskapsstyrelsen och utrikesministeriet ingår. Efter det har utrikesministeriet gjort ytterligare utredningar och hört olika berörda myndigheter och justitiekansler. Av det här har framkommit att man från rikets sida inte har ansett det motiverat och möjligt att övergå till att alltid göra upp avtal på landets båda språk svenska och finska. Man har uppfattat självstyrelselagens bestämmelser så att fördrag som kräver landskapsstyrelsens samtycke skall tillställas landskapet på ett officiellt språk och att den svenska översättningen räcker. Men samtidigt har man från olika ministeriers sida fört fram beredskap att i flera fall än nu använda också svenska som förhandlingsspråk.

 

Utskottet utgår nu från att de åtgärder som man har vidtagit och i de diskussioner som man har fört medför att sådana här avtal i framtiden kommer att ingås även på svenska. Det har funnits stora brister i det här och jag tror att det ännu krävs mycket arbete. Vi uppmanar verkligen landskapsstyrelsen att noga följa med den här sakens utveckling; annars kan det nog vara si och så med utvecklingen. Lagutskottet kommer också i framtiden noga att överväga sin inställning till sådana här avtal utgående från hur den här frågan utvecklas och hur svenskans ställning vid uppgörande av avtal för Finlands del förstärks.

 

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Det är intressant att ett land som Marocko i Afrika anser sig kunna klara handläggningen av ärenden av den här typen på två språk medan det skulle vara svårigheter i Finland. Det är naturligtvis inga svårigheter, allra minst mot bakgrunden av de nya signaler som har kommit i Helsingfors med utgångspunkt från den nya språklagen och överhuvudtaget försäkringar från regeringshåll om att svenskan skall behandlas på ett sätt som mera påminner om landets konstitution. Också här vill jag ge en eloge åt lagutskottet som har tagit sig tid att arbeta med detta. Jag förstod på utskottets ordförande Lotta Wickström-Johansson att här är hon mera pessimistisk att det verkligen blir ett resultat. Desto viktigare då att det här ärendet följs upp inom landskapsförvaltningen, av landskapsstyrelsen och av oss alla. Det är självklart att ett kulturland som Finland skall kunna ingå avtal med främmande makter på landets två språk, allra helst när de berör självstyrelsen på Åland.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Jag vill påminna om att på slutet var det nog mera replikartat, men i början när det gällde att få beröm för utskottet är det inte så mycket att replikera om utan så i fall är det lika bra att begära uttalande! Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 9:

 

Lagutskottets betänkande nr 16/2002-2003 angående godkännande av avtalet med Vietnam för att undvika dubbelbeskattning och förhindra kringgående av skatt beträffande skatter på inkomst samt med förslag till lag om ikraftträdande av debestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen. (RP 4/2002-2003).

 

Diskussion. Ingen diskussion. Begärs remiss till stora utskottet? Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

Ärende nr 10 och 11 på föredragningslistan byter plats:

 

Föredras för första behandling ärende nr 11:

 

Kulturutskottets betänkande nr 3/2002-2003 angående arkivlag för landskapet Åland (FR 21/2002-2003).

 

Diskussion.

 

Ltl Britt Lundberg:

Herr talman!

Kulturutskottet har behandlat arkivlag för landskapet Åland. Enligt lagen skall landskapsstyrelsen liksom tidigare upprätthålla ett landskapsarkiv. Där skall arkivalier tas emot, förvaras och ordnas samt hållas tillgängliga.

 

Arkivarbetet kan beskrivas som ett rör när ärendet först skall registreras och föras in i röret för att få ordning på flödet och sedan tas tillvara och förvaras med omsorg. Lagförslaget täcker båda dessa huvuduppgifter. Handlingarna som arkiveras skall stöda arkivbildernas egentliga verksamhet. Det är alltid bra att kunna gå tillbaka och ta stöd av tidigare beslut. Vidare skall de främja enskilda människors rättssäkerhet. Enligt grundlagen har vi alla rätt till lika behandling. Arkivet ger oss möjlighet att kontrollera upp hur liknande ärenden behandlats tidigare. Arkiv ger också möjligheten att kontrollera myndighetens verksamhet. Vidare betjänar handlingarna forskningen.

 

Synen på arkivering varierar. Olika länder har olika fokusering på sin verksamhet. I Norge inriktar man sig på forskarna, medan de svenska arkiven i första hand riktar in sig på att serva  myndigheterna. Inriktningarna varierar även över tid. Det finns t.ex. väldigt lite bevarat från tiden för ransoneringen i Sverige. När den var över ansågs den just vara över och därmed kunde man göra sig av med det som hade med det att göra! – till stor förargelse för forskningen.

 

I arkivlagen för Åland ryms båda de här synsätten. Landskapsstyrelsen har det högsta överinseendet över arkivväsendet i landskapet.

 

Utskottet föreslår att arkivlagen skall antas men efter några ändringar i lagtexten. Utskottet valde att lämna lagförslaget vilande över sommaren i kulturutskottet i väntan på att tjänsten som landskapsarkivarie skulle tillsättas.

 

Landskapsstyrelsens förslag omfattas av ett enigt utskott med några ändringar och förtydliganden. Ändringarna välkomnas även av kulturministern.

 

Arbetet med arkivlagen har varit inspirerande. Genom förslaget föreslås att landskapsarkivet skall ha en central roll som ledare, utvecklare och övervakare av arkivväsendet i landskapet. Framställningen bygger på en till synes långtgående decentralisering. Varje arkivbildare skall besluta om t.ex. förvaringssätten och förvaringstiderna. Arkivbildarna skall göra upp arkivbildningsplan för skötseln av arkivet. Planen i sin helhet skall underställas landskapsstyrelsen. Landskapsstyrelsen i sin tur skall höra riksarkivet i riket till den del det berör utgallring av handlingar, någonting som självstyrelselagen stadgar om. Det är mycket angeläget att landskapsarkivet styr och utvecklar arkivfunktionen på Åland eftersom arkivbildningen och arkivskötseln kräver omfattande specialkunskaper. Det kan ske genom att landskapsarkivet gör upp mallar för arkivplaner och ordnar utbildningar för de olika arkivbildarna.

 

6 § är den paragraf som har genomgått den största förändringen. Kulturutskottet har avsett att tydliggöra arkivbildarens respektive landskapsstyrelsens roll och den enda skillnaden i sak är att planen i dess helhet skall underställas landskapsstyrelsen. Utskottet föreslår också att termen ”arkivbildningsplan” skall utbytas mot det enklare ”arkivplan”. Utskottet har även infört en möjlighet för landskapsstyrelsen att i förordning utfärda närmare bestämmelser om innehållet i arkivplanen. Detta för att öka flexibiliteten och för att underlätta en anpassning till den framtida tekniska utvecklingen.

 

9 § har också genomgått förändringar, eftersom det som i 9 § handlar om arkivplanen har tagits upp i 6 §. Vidare har utskottet förtydligat att förvaringsutrymmen skall vara säkra mot brand och fukt samt ändrat ordet ”inbrott” till ”stöld och annan åverkan”.

 

I 14 § stadgas att landskapsstyrelsen kan lösa in privata handlingar eller arkiv under vissa förutsättningar. Där har vi också gjort en uteslutning av orden ”till gängse pris” efter att utskottet blivit varse om att det egentligen inte finns något gängse pris i fråga om arkivdokument, utan att priset är en förhandlingsfråga.

 

Kulturutskottet har diskuterat behovet av sanktioner vid eventuella försummelser. Utskottet har dock i detta skede valt, bl.a. med hänsyn till den kommunala självbestämmanderätten, att inte införa sådana utan anser att landskapsstyrelsen vid behov får återkomma i frågan.

 

Kulturutskottet föreslår att lagen skall träda i kraft den 1.1.2005 för att arkivbildarna skall ha tillräcklig tid för att ta fram arkivplaner.

 

Jag vill tacka utskottet för ett inspirerande arbete och hälsa landskapsarkivarien Håkan Axelsson välkommen till arbetet och hoppas att lagtinget omfattar vårt förslag.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Begärs remiss till stora utskottet? Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 10:

 

Näringsutskottets betänkande nr 8/2002-2003 angående ändring av jaktlagen beträffande jakt på älg. (FR 9/2002-2003).

 

Diskussion.

 

Ltl A-M Pehrsson:

Herr talman!

Näringsutskottet har redan under vårsessionen behandlat landskapsstyrelsens förslag till ändring av jaktlagen beträffande jakt på älg. I den nu gällande lagen står det i 33 § att vid jakt på älg skall en jaktvårdsförenings verksamhetsområde utgöra ett älgvårdsområde, och inom ett älgvårdsområde kan finnas ett flere jakträttsområden. Ett jakträttsområde skall vara minst 2.000 hektar. I det nya förslaget skall likaså ett jakträttsområde vara minst 2000 hektar, men här är inte saltsjön en del av ett jakträttsområde och av sötvattenytor kan högst 1 procent bestämmas ingå i områdets totala areal. Det är en viss skillnad som här har inkommit och som även har väckt vissa reaktioner.

 

När det gäller undantag från lagen angående storleken på jakträttsområdet – 2000 hektar – kan enligt gällande lag landskapsstyrelsen bevilja älgvårdsområdet en tillståndskvot för jakt på älg på högst ett sammanhängande område som är väl lämpat för älgjakt och som uppgår till minst 500 hektar. I det nya förslaget föreslås att jakt på områden som omfattar minst 500 hektar men inte uppgår till 2000 hektar skall genomföras på markområden som är väl lämpade för jakt och som sammanhängande uppgår till minst 150 hektar. En jaktvårdsförening kan dessutom bevilja tillstånd till jakt på älg inom ett område som sammanhängande är mindre än 150 hektar, om området utgörs av en hel holme och är väl lämpad för jakt på älg.

 

Detta föreslår landskapsstyrelsen eftersom man har kunnat konstatera att det finns jakträttsinnehavare och jaktlag som inte kunnat samverka, vilket har lett till att betydande markarealer kan ställas utanför sådana jakträttsområden som avses i nuvarande lags 33 §.  Man anser alltså att nuvarande regelverk inte tar tillräcklig hänsyn till vissa jakträttsinnehavares möjligheter att fälla älg.

 

Trots att vi i utskottet förstår att intentionen från landskapsstyrelsen är god och att landskapsstyrelsen här har försökt finna en lösning på vissa problem som uppstått inom jakträttsområden, har utskottet i sitt hörande av berörda markägare och företrädare för jaktvårdsföreningar samt även andra jägare erfarit att man från deras håll inte är nöjda med det föreliggande förslaget. Det har framförts många synpunkter och nya förslag till ändringar och vi har kunnat konstatera att det inte funnits stöd för att göra de föreslagna ändringarna. Eftersom lagändringen knappast heller skulle ha hunnit bli klar i tid inför den närmaste jaktsäsongen har vi i näringsutskottet funnit för gott att föreslå förkastande av förslaget till ändring av jaktlagen beträffande jakt på älg, framställning nr 9/2002-2003.

 

Näringsutskottet anser att man från landskapsstyrelsens sida i de fall där jakträttsinnehavare och jaktlag inte kunnat samverka torde kunna tillämpa jaktlagens 39 § om särskilda skäl för undantag och att man där kunde åberopa lagtingets beslut att inte bifalla landskapsstyrelsens förslag till lagändring  om så blir fallet samt att det redan pågår, som vi har erfarit i utskottet, en översyn av hela jaktlagen, varvid man skulle kunna hitta en helhetslösning som kan tillfredsställa dem som berörs av denna lag.

 

Ltl Sune Mattsson:

Herr talman!

Älgjakt har blivit ett ganska väl debatterat ämne här  plenisalen. Det är bra att man försöker lösa de problem som finns, det ser jag som positivt. Jag är väldigt glad att utskottet har förkastat förslaget om 150 hektar sammanhängande för älgjakt eftersom det är precis samma areal som man skall ha sammanhängande för att få jaga rådjur, en art som det kanske finns hundrafalt flera av på Åland. Vi skall komma ihåg att det är ett par hundra älgar som skjuts på hela Åland per år, så det är ingen stor mängd djur vi pratar om. Det verkar ungefär som om någonting skulle ha ändrats sedan tidigare; det har det egentligen inte gjorts. Det har alltid funnits möjlighet för personer som kan uppnå en sammanhängande areal om 500 hektar att få fälla älg. Det har varierat, det har varit en älgkalv, det har varit en vuxen och det har varit än det ena och än det andra, och det finns fortfarande. Min åsikt som jägare är att det är väldigt, väldigt svårt att utan restriktioner jaga älg på ett område som är under 150 hektar. Släpper man en hund vet alla vad som händer då. Det är omöjligt att hålla den inom området, möjligen skulle någon form av vakjakt kunna utövas.

 

När det gäller 39 §, som jag själv en gång har skrivit ett spörsmål mot, då dåvarande ledamoten i landskapsstyrelsen Roger Jansson tyckte att den kunde användas anser jag att i och med justitiekanslerns utsago i ett annat mål att den inte kan upprepas och användas för olösta jakträttsliga förhållanden och dylikt utan det är snarare en nödparagraf. Den kan inte användas för det här och jag hoppas att utskottet har hört så många som har hört utslaget från justitiekanslern att utskottet har kommit till samma slutsats. Jag hade hoppats, för jag ser att de tycker tvärtemot justitiekanslern att den kan användas. Han menar på att den inte kan och då tycker inte jag att den kan. Dessutom vill jag säga att när landskapsstyrelsen skall bevilja borde de höra Lemlands jaktvårdsförening som har lämnat ett utlåtande om jaktsättet och möjligheten att bedriva jakt. Jag vet inte vad det består av därför att jag ansåg mig jävig; det har stått så mycket om jäv i den här jaktfrågan så jag avlägsnade mig därifrån. Men 39 § är inte tillämpbar enligt justitiekanslern. Det är många som alltid hänvisar till högre instanser och det gör jag också - man blir väl tvungen att anmäla landskapsstyrelsen till justitiekanslern som de gjorde när man inte följde 3b § jaktlagen som var tvingande att ansluta alla som ville.

 

Jag har ibland i den här salen och på andra ställen hört att detta rör älgjakten i Lemland. Självklart att vem som helst som vill ha ett mindre område kan få jaga enligt 39 § om vissa personer får det. En rekommendation från näringsutskottet gäller naturligtvis inte speciella personer utan det gäller väl Ålands befolkning!

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Herr talman!

Det kan hända att jag uttryckte mig lite otydligt, men det är precis som ltl Sune Mattsson säger, att en tillämpning av 39 § naturligtvis skall gälla för alla, den gäller inte bara för vissa. Vi var nog i näringsutskottet mycket medvetna om att justitiekanslern har sagt att man inte kan tillämpa paragrafen just för att lösa sådana här tvister, men vi tyckte också att förhållandena inte är desamma nu som då. Dels har landskapsstyrelsen försökt komma med ett förslag som skulle rätta till detta och vi vet inte ännu hur det går här i lagtinget; vi har föreslagit att det inte skall gå igenom och gör det inte det finns det någonting som landskapsstyrelsen kan åberopa att man har försökt hitta en lösning. För det andra har vi fått oss till känna i utskottet att det pågår en totalrevidering och översyn av hela jaktlagen; då tycker vi att det skulle vara naturligt att man i samband med det tog upp även de här frågorna och gör en helhetslösning.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Det är riktigt, men jag hoppas ändå att man skall rätta sig efter vad justitiekanslern säger, även i landskapsstyrelsen. Dessutom framstår det nästan som om någonting skulle ha hänt sedan man tog bort 3b §; det enda som har hänt är att det som gällde tidigare om att man skulle ha ett sammanhängande område på 500 hektar åter gäller. Det fanns med före den nya lagen om jakträttsområde och älgvårdsområde; det var ganska komplicerat när det där kom till. Det är alltså ingen som blir stående på bar backe. Det var någon som sade till mig i dag att man måste ha 2000 kvadratmeter för att bygga ett hus – nu måste man ha 500 hektar sammanhängande för att jaga älg, mera märkligt än så är det inte. Du skall bygga en viss sträcka från andras rågräns osv. Det finns alltså en sådan här bestämmelse och alla har nytta av att den finns, men alla skall också rätta sig efter den.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Herr talman!

Jag anser fortfarande att framställningen kunde ha löst vissa av de problem som har uppstått och som finns, men utskottet väljer nu att föreslå förkastande. Det har man naturligtvis rätt och möjlighet att göra. Motivet är att man genom en översyn av jaktlagen skulle ta med också de här bestämmelserna, och det blir man tvungen att göra, men jag kan säga att även om ett arbete är på gång med översyn av jaktlagen kommer inte detta i sig att lösa de här problemen eftersom älgjakten är en speciell del av jaktlagen som har sina speciella regler. Man kan mycket väl bryta ut den och göra en lagstiftning om den, såsom jaktlagen ser ut i dag eller såsom den kommer att se ut framöver, utan att jaktlagen i övrigt kommer att påverkas av de bestämmelserna. Jag är ändå lite förvånad över det sentida betänkandet därför att landskapsstyrelsen lämnade förslaget i god tid; det remitterades redan den 13 januari detta år till näringsutskottet och det fanns fyra och en halv månaders tid att jobba med frågan, så motiveringen att det skulle vara tveksamt om det hinner träda i kraft före första juni 2003 förstår jag inte riktigt. Visserligen har presidenten tid på sig, men med god vilja hade detta kunnat lösas.

 

Älgjakt är ingen subjektiv rätt som någon överhuvudtaget har utan det är en rätt som någon kan beviljas under vissa förutsättningar om man uppfyller vissa krav. Det förslag som landskapsstyrelsen lämnade kanske inte var hundraprocentigt, men det var i alla fall det minst dåliga som har varit uppe hittills, då det kunde ha varit skäl att gå vidare med det. Nu gör man inte det utan hänvisar till att det här skulle vara synnerligen vägande skäl, som det står i 39 §. Jag tvivlar på att man kan använda den i det här sammanhanget, men det kanske framtiden får utvisa. Jag skulle inte i ett beslut i landskapsstyrelsen använda 39 § i ett sådant här fall. Jag kommer inte att vara med om något beslut beträffande ett sådant här ärende, men kanske i annat sammanhang där man skulle kunna använda 39 § om undantag.

 

En förnyad jaktlagstiftning är under utarbetande. Den kommer förstås inte medan det här lagtinget sitter, men den förbereds och kommande lagting får nöjet att ta sig an den. Landskapsstyrelsen får väl försöka lösa det här så gott det går. Jag antar att utskottets betänkande kommer att omfattas så att lagförslaget förkastas, men jag är nog lite bekymrad därför att jag har sysslat en del med lagstiftning under mina år i lagtinget och på annat sätt också och jag har kommit till att det är omöjligt att lagstifta så att folk kommer överens; man kan inte i lag bestämma hur folk skall tycka och tänka. Skulle Ålands lagting klara det ligger nog fredspriset rysligt nära, för då skall det kunna användas på många andra håll i världen!

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag omfattar rätt mycket av det som landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson sade. Däremot är jag glad att näringsutskottet gjorde tvärtemot vad ledamoten Sune Eriksson säger, att man kunde ha godkänt förslaget. Jag tycker som sagt att gränsen om 150 hektar är alldeles för liten. Det är exakt samma som man använder för rådjur. Skulle det finnas behov av att ändra gränsen för fällning av hjortdjur är det i så fall rådjuren, som vi har en överstor stam av och inte kommer åt; där skulle det finnas anledning att minska. Men att minska arealen för älgjakt till 150 hektar sammanhängande tycker jag faktiskt att inte är bra och därför är jag glad över att näringsutskottet gjorde samma bedömning som jag har gjort.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet?

 

Begärs remiss till stora utskottet? Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 12:

 

Bibliotekskommissionens berättelse över verksamheten vid lagtingets bibliotek för år 2002. (BB 1/2002-2003).

 

Enligt 9 § reglementet för lagtingets bibliotek skall berättelse över bibliotekets verksamhet avges för varje kalenderår. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Lagtinget antecknar sig redogörelsen till kännedom.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 13:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Danne Sundmans enkla fråga angående polisuniformer och -bilar. (EF 16/2002-2003).

 

Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsstyrelsen svar på frågan.

 

Ltl Sundman:

Herr talman!

Enligt uppgift i massmedia tjänstgör poliser inom Ålands polismyndighet iförda finska polisuniformer och dessutom används finska polisfordon i tjänsten.

 

Med hänvisning till 48 § 2 mom. lagtingsordningen ställer jag till vederbörande medlem av landskapsstyrelsen följande enkla fråga:

 

Anser landskapsstyrelsen att det är förenligt med självstyrelselagen och landskapslagen om Ålands polismyndighet att poliser som tjänstgör i landskapet Åland bär finsk polisuniform och använder finska polisfordon?

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Den enkla frågan föranleds av ett av de större arrangemangen, Rockoff, som genomfördes i Mariehamn senaste sommar och i samband med det arrangemanget begärdes det hjälp från polisskolan i Tammerfors om att upprätthålla den allmänna ordningen kring detta arrangemang.

 

Den formella frågan är: Anser landskapsstyrelsen att det är förenligt med självstyrelselagen och landskapslagen om Ålands polismyndighet att poliser som tjänstgör i landskapet Åland bär finsk polisuniform och använder finska polisfordon? Enligt 4 § förordningen om polisförvaltningen i landskapet stadgas: ”Landskapets polismän har i tjänsteuppdrag i riket samma befogenheter som rikets polismän. Rikets polismän har på motsvarande sätt samma befogenheter i landskapet.”

 

Arrangemanget tillkom därför att det finns ett bra samarbete mellan Ålands polismyndighet och polisskolan i Tammerfors. Vi har gjort mycket tillsammans för att öka intresset för polisutbildningen på Åland och också haft vissa framgångar med detta. Formellt sett framställdes en begäran om handräckning från Ålands polismyndighet till polisskolan i Tammerfors, så på det sättet uppfylldes de formella kriterierna för att de kunde bära dessa polisuniformer.

 

Det är ingenting exceptionellt i detta därför att åländska poliser har burit åländsk polisuniform i Sverige under arrangemang där, också i Finland och vice versa, så på det sättet är det här inte någonting unikt.

Det som jag själv har reagerat på och den erfarenhet man får dra av arrangemanget är att det blev ett starkt intryck i och med att det var en stor grupp som kom hit, det var polisuniformer och det va också polisbilar från Finlands sida. Jag kan förstå dem som tycker att det här ger en felaktig bild av självstyrelsen, Ålands svenska enspråkighet osv.

 

Jag är övertygad om att polismyndigheten har fått erfarenhet av det här arrangemanget och för kommande, liknande, om man behöver hjälp från polisskolan vid större arrangemang, så kommer man säkerligen att beakta de synpunkter som har kommit fram också från den åländska allmänheten så att man inte bara uppfyller de formella kriterierna utan att man också ser till att det görs på ett sådant sätt att det kan accepteras av den åländska befolkningen.

 

Det som har kommit mig till kännedom är att både arrangören och alla runt omkring tycker att det var en stor hjälp att man tog hit personerna från polisskolan för att hålla ordning och reda och att de unga polisaspiranterna gjorde det på ett bra sätt som hedrar dem samt att de också under sin tid här på Åland fick lära sig en hel del om Ålands självstyrelse och Ålands svenska enspråkighet osv. På det sättet har det bidragit till att öka kunskapen hos dem om Ålands självstyrelse.

 

Som konkret svar på ltl Danne Sundmans fråga kan jag säga att formellt sett kan man inte se att något fel har begåtts i samband med det här arrangemanget; däremot kan man säkert se över arrangemangen så att de står mera i samklang med självstyrelsens anda och mening och Ålands språkliga status.

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

 

Föredras för remiss ärende nr 14:

 

Ltl Barbro Sundbacks lagmotion angående ändring av landskapslagen om utbetalning av pensioner i landskapet Åland. (LM 4/2002-2003).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Visserligen börjar pensionsåldern närma sig också för mig, men jag är inte ute i första hand i egen sak i den här frågan utan det är så med oss förtroendevalda att vi ofta blir kontaktade av våra väljare i saker som ibland kan vara mycket stora och ibland kanske uppfattas som mindre viktiga. Men  hur viktig en sak är, det är relativt och det beror framför allt på hur mycket pengar, inflytande och egna resurser man har.

 

Den här frågan är av stor betydelse för dem som lyfter landskapspension ifall pensionen är väldigt liten och personerna i fråga inte har så stora resurser i övrigt.

 

Det är också en principiellt angelägen fråga eftersom när det gäller löneutbetalningar inom landskapsförvaltningen betalas lönen alltid ut dag före helg eller söckenlördag, som det heter på gammal, trevlig och hederlig svenska, ifall lönedagen infaller just på en helg eller en söckenlördag. Jag antar att det beror på att löntagarna, som konsumerar en hel del av sin lön, skall få pengarna före helgen för att kunna använda dem bl.a. under längre helgperioder, speciellt mellan jul och nyår. Det är också så att inför just sådana stora helger som julen har de flesta av oss både som tradition och önskan att spendera lite mera pengar, att försöka både köpa presenter och, om inte frossa, så i alla fall njuta lite mera av bordets fröjder än normalt. Det här blir speciellt tråkigt och besvärligt för dem som har en väldigt liten pension. Jag talar nu om dem som har en pension från landskapet. Därför föreslår jag att landskapslagen skulle ändras så att pension betalas ut före helgdag, ifall utbetalningsdagen sammanfaller med helgen.

 

Det är ingen här från lagutskottet förutom talmannen och jag hoppas att han bevakar de små pensionstagarnas intressen. Vi har tydligen en till medlem som säkert har hjärtat på rätta stället när det kommer till bordets fröjder åtminstone och har stor förståelse för andra som också har liknande behov. Då tycker jag att man kunde driva igenom det här ganska snabbt. Det är inte en komplicerad fråga. Nähä, ltl Perämaa vill inte driva igenom det snabbt! Ja, då är det väl bara att konstatera att det kommer att bli svårt att få igenom förslaget. Det tycker jag är trist. Jag kan tänka mig att lagutskottet kommer med ett fullödigt betänkande eller antagligen helt nonchalerar frågan och låter den förfalla i samband med valet. Det tycker jag är trist eftersom vi här har en möjlighet att svara mot förväntningar som kommer från personer som inte sitter i lagutskottet eller har kontakter dit.

 

Jag har också en annan motion i lagutskottet som gäller de smås rättigheter i samhället och det är en lag om bättre skydd mot hyreshöjningar. Den skulle jag också hoppas att man behandlade innan lagtinget går för den här perioden. Om så inte blir fallet måste man väl konstatera att dessa frågor inte prioriteras utan det är annat som är viktigare.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Till den del det berör vår medlem i lagutskottet kommer vi att rekommendera honom att stöda förslaget eftersom det för oss är en självklar rätt att pensionärerna skall kunna få pensionen utbetald på samma dag som vi själva får lönen och som andra löntagare får.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Ltl Barbro Sundbacks enkla fråga angående pension från Sverige (EF 17/2002-2003).

 

Svar på frågan skall avges inom tio dagar efter det landskapsstyrelsen mottagit frågan.

 

Landskapsstyrelsens framställning angående förslag till andra tilläggsbudget för år 2003. (FR nr 28/2002-2003).

 

Ärendet kommer att upptas till behandling den 15.9.

 

Lagtingets nästa plenum är måndagen den 15 september kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 15.31).