Föredras

Barnomsorgsavgiften EF 9/2007-2008

  • Utdrag ur protokollet

    PLENUM den 4 juni 2008 kl. 13.00.  

    TALMANNEN:

    Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Folke Sjölund, vtm Gunnar Jansson och ltl Margaret Lundberg).

    27 lagtingsledamöter närvarande.

    Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Margaret Lundberg och vtm Gunnar Jansson och anger som orsak deltagande i Försäkringspremiens förbundskongress i Brändö. Ltl Göte Winé anhåller om befrielse från plenum den 5.6-6.6, annan orsak: deltagande i socialdemokraternas partikongress i Tavastehus. Beviljas.

     

     

     

    Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Johan Ehns m.fl. spörsmål om ikraftträdande av plan- och bygglag samt miljöskyddslag. (S 3/2007-2008).

     

    Enligt 38 § arbetsordningen skall då svaret eller meddelande om att svar inte avges första gången föredras ärendet bordläggas till plenum som hålls tidigast följande dag. Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum torsdagen den 5 juni kl. 9.30. Godkänt.

     

     

    Föredras ärende nr 1:

     

    Fyllnadsval av en medlem i självstyrelsepolitiska nämnden. (V 27/2007-2008).

     

    Fyllnadsval förrättas med anledning av lagtinget beslutat utöka antalet ledamöter i självstyrelsepolitiska nämnden med en ledamot.

     

    Inom föreskriven tid och  i behörig ordning har inlämnats endast en kandidatlista. Listan upptar som ordinarie medlem vtm Gun-Mari Lindholm. Enligt 51 § arbetsordningen tillåts vid val diskussion endast om kandidaternas valbarhet och valets laglighet i övrigt. Diskussion. Ingen diskussion.

     

    Eftersom endast en kandidatlista inlämnats verkställs enligt 68 § arbetsordningen ingen särskild valförrättning. Vtm Gun-Mari Lindholm förklaras därför vald till ordinarie medlem  i självstyrelsepolitiska nämnden för återstoden av innevarande valperiod.

    Antecknas.

     

    Med anledning av det nu förrättade valet konstaterar talmannen att vtm Gun-Mari Lindholm innehar ett uppdrag som ersättare i självstyrelsepolitiska nämnden. Eftersom detta uppdrag därmed blir ledigt meddelar talmannen att fyllnadsval till självstyrelsepolitiska nämnden förrättas vid plenum torsdagen den 5 juni. Kandidatlistor för valet skall inlämnas till lagtingets kansli senast i dag kl. 1500.

    Antecknas.

     

     

    Föredras för tredje behandling ärende nr 2:

     

    Lagutskottets betänkande nr 10/2007-2008 om godkännande av avtalet med Georgien för att undvika dubbelbeskattning och förhindra kringgående av skatt beträffande skatter på inkomst samt med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen. (RP 7/2007-2008).

     

    Först tillåts allmän diskussion och därefter kan lagtinget antingen lämna sitt bifall till det i presidentens framställning ingående lagförslaget eller vägra ge sådant bifall. Diskussion. Ingen diskussion.

     

    Lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall. Lagtinget har i tredje behandling gett sitt bifall till lagens ikraftträdande i landskapet Åland.

     

    Föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

     

    Ärendet är slutbehandlat.

     

     

     

    Föredras, fortsatt behandling ärende nr 3:

     

    Landskapsregeringens meddelande om den åländska jordbrukspolitiken. (M 5/2007-2008).

     

    Diskussionen avbröts vid plenum den 2 juni och fortsätter nu. De talare som finns antecknade på talarlistan kvarstår. Diskussion.

     

    Ltl Carina Aaltonen:

    Herr talman!

    Socialdemokraterna anser att bra att vi genom meddelandet får en bred debatt och fördjupad diskussion om denna viktiga näring. Inte bara Ålands lagting diskuterar jordbrukspolitik för tillfället. Även FN har kallat till matkonferens i Rom med representanter och regeringschefer från 130 länder för att komma med förslag på hur man kan lösa matkrisen och de stigande matpriserna som i första hand drabbar världens allra fattigaste. Över 800 miljoner människor är undernärda och många miljoner drivs in i fattigdom på grund av ökade matpriser. Maten, hur och var den skall produceras är ett högaktuellt tema och med klimatförändringarna, skyfall, torka, osv kommer jordbrukspolitiken att stå i fokus som aldrig tidigare.

     

    Jordbruket är viktigt också för Åland. Vi måste alla äta varje dag och det har betydelse vad vi äter, hur vi äter och vad maten innehåller. Det är också en näring som skattebetalarna på Åland till stor del försörjer och den är också viktig för sysselsättningen genom att jordbruksnäringen skapar många arbetsplatser.

     

    Efter att ha lyssnat på den inledande debatten i måndags känns det äntligen som ett genombrott för den ekologiska odlingen. Alla talare i måndags lyfte frågan om eko-odling, även om det inte riktigt tydligt framkom vad regeringen konkret ämnar göra för att öka engagemanget hos de konventionella odlarna för att få fler att börja odla ekomat. Näringsminister Mattsson är villig att återkomma i nästa års budget med förslag på hur landskapsregeringen skall göra för att stöda eko-odlarna och det är bra, det stöder vi.

    Vi anser att meddelandet saknar klara och tydliga politiska prioriteringar. Meddelandet innehåller bra beskrivningar om hur läget är idag eller var för ett par år sedan, men de framåtsyftande visionerna saknas. Hur skall man med kraft få ett långsiktigt hållbart jordbruk på Åland  och bibehålla en hög sysselsättning inom branschen och dess förädlingsföretag, trots att vi har så mycket emot oss? Vi har allt för små gårdar ur EU-perspektiv, vi har ogynnsam arrondering och den stora osäkerheten kring EUs jordbrukspolitik som kan förändras med mycket kort framförhållning.

     

    Det är mycket svårt och rent av omöjligt för oss på lilla Åland - mitt i havet - med dyra transporter att ens försöka konkurrera med stordriftsjordbruk på andra håll i Europa. Vi kan aldrig få fram så billiga livsmedel som nu importeras från övriga Europa och hela världen. Vi skall inte heller ens försöka konkurrera med kvantitet i lågprissegmentet. Istället måste vi göra precis tvärtom.

     

    Vi måste konkurrera med ännu bättre kvalitet än vad vi har idag, med produkter som är personliga och goda, näringsrika och innehållsrika på sol, hav och skärgårdskänsla - långt borta från stormarknadernas massproducerade bulkvaror. Och så borde vi ge marknaden det den vill ha idag och som en växande marknad är beredd att betala lite extra för nämligen hälsosamma och ekologiska och närproducerade matvaror. Gärna förpackade med en design och form som sticker ut och som känns igen som en Ålandsprodukt. Vi är helt enkelt urusla på att paketera våra lokala varor och med rätt burk, flaska, påse höjer både priset, värdet och känslan. Här finns helt klart behov av ett EU-projekt. Förpacka Ålands jordbruksprodukter så att de blir de läckraste på marknaden, både till innehåll och utseende.

     

    I Sverige vill Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, utveckla den ekologiska produktionen till att bli Europas mest konkurrenskraftiga. Konkurrenskraften bygger på att konsumenterna har ett mycket högt förtroende för det svenska ekologiska jordbruket. Kunderna litar på sina eko-bönder, att det inte fuskas med besprutning, att djuren har det bra osv. LRF:s stora utmaning är nu är att se till att den ekologiska produktionen ökar i Sverige.Konsumenter finns men dessvärre inte tillräckligt med producenter för den ökande efterfrågan.


    Ekologiska livsmedel är inte längre bara en nisch som riktar sig till rika och välutbildade konsumenter som är medvetna om sin hälsa och i synnerhet sina barns hälsa. Så har det varit i stora delar av Europa. Ekologisk mat har haft en elitstämpel och har ofta marknadsförs till en penningstark hälso- och miljömedveten målgrupp.  Men idag är det ett allt bredare segment som väljer eko-produkter. Om jag igen tar Sverige som exempel så har livsmedelsmarknaden där totalt minskat sedan 1995 medan marknaden för ekologiska produkter har ökat med 20-30 procent under flera år. Trenden är likartad över hela världen och är särskilt stark i Europa och USA.

     

    Handeln i Sverige har i dag tydliga mål för hur de vill öka sin försäljning av ekologiska livsmedel. Det som är intressant är att den stadiga tillväxten av eko-produkter inte främst drivs av stöd och bidrag utan av marknadens efterfrågan och det merpris konsumenterna är beredda att betala. Det är ju precis så som alla jordbrukare vill ha det. Hela 96 procent av konsumenterna i Sverige känner till KRAV- märket. I Sverige har nu LRF en viktig uppgift i att hitta fler svenska bönder som vill förse svenska konsumenter med ekologiska kravmärkta produkter. Hur agerar man på Åland från Landskapsregeringen och Ålands producentförbund och hur välkänt är Odlarringens produkter bland ålänningarna?

     

    Det finns inte förutsättningar att lägga om hela Ålands jordbruk till ekologiskt, det är marknaden som styr, det kommer aldrig att gå.

    Det är argument som vi som tror på eko-odling ofta har fått höra.

     

    Jag vill ta ett exempel från PAF. När PAF:s styrelse i mitten på nittiotalet började satsa på Internetspel var det någonting nytt. Det kostade mycket pengar och det var svårt att se om det någonsin skulle ge någonting tillbaka. Men styrelsen var envis och enträgen, de fortsatte att sätta in mer pengar på sin Internetsatsning. De senaste åren har PAF haft ett temporärt monopol på sina nätspel och det har givit god avkastning tillbaka till  landskapet. PAF är idag en betydande arbetsplats och en viktig inkomstkälla för Åland. Nu kommer bland annat RAY och ämnar ta upp kampen om nätspelskunderna och PAF:s temporära monopol hotas,  men troligen kommer det att gå bra eftersom PAF sedan länge är etablerade med spel på Internet och man har inlett sin internationalisering. De gamla maskinerna och roulettborden som tidigare var den viktigaste inkomstkällorna är i första hand till för att marknadsföra spel på nätet.

     

    Det traditionella, konventionella jordbruket på Åland kommer aldrig att kunna konkurrera med något som alla andra också producerar. Eftersom vi är små måste vi vara smarta. Att lägga om hela Ålands jordbruk till att bli ekologiskt är inte något som man gör i en handvändning. Men det PAF fick inte heller sin Internetframgång över en natt. Det tog många år och kostade mycket pengar innan resultatet är så gott som det är idag.

     

    Varför talar vi från socialdemokraterna så varmt för ekologisk odling och att hela Åland borde bli en grön ö? Det är förstås av ideologiska skäl, för att vi vill värna om människors hälsa, vår natur och ett rent Östersjön men också för att det finns stora ekonomiska skäl till att satsa på miljöfrågor idag. Tillväxten inom företag som satsar på hållbarhet och miljö, ekologiska och miljövänliga produkter är stark. Mycket starkare än inom andra områden. Det finns helt enkelt pängar att hämta, men också en ökad livskvalitet för både oss ålänningar och våra besökare.  Ett grön Åland kunde bli en förebild, en inspirationskälla för andra områden. Om vi skall bli det mest hållbara samhället i Östersjön så måste vi också inkludera jordbruket i denna vision. Likaså måste förädlingsföretagen, andra företag inom olika branscher och förstås högskolan inkluderas, om visionen skall kunna förverkligas.

     

    Socialdemokraterna är övertygade om att vi på Åland kan utvecklas att bli den gröna ön, men då krävs det att vi politiker och våra partier är med tar ansvar, vi måste avge löften som inte kan brytas, löften som inte är för en mandatperiod i taget och hålla dem också längre än en mandatperiod i taget. Vi måste enas om att det är den här vägen vi skall gå. Vill regeringen gå slå in på denna gröna väg mot ett hållbart och ekologiskt miljömärkt Åland har regeringen socialdemokraternas helhjärtade stöd.

     

    Finns det alls någon realism i tanken på att ett hundraprocentigt ekologiskt Åland? Ja, vi är på god väg. Det finns idag 130 åländska lantbrukare som är anslutna till ÅKEJ, Ålands kontrollregister för ekologiskt lantbruk och 22 procent av åkerarealen är ansluten till miljöstödet och odlas ekologiskt, vilken är den högsta andelen ekologisk åkermark i hela landet. I Finland är det bara 7 procent.

     

    Det är bra siffror för Ålands del trots att näringsminister Mattsson påpekade i måndags att 90 procent är vallodling och det mesta används väl som djurfoder. Det som är bra är att vallodlingen inte innehåller bekämpningsmedel eller konstgödsel och det är bra att så många kossor får i sig ekologiskt foder men det som är trist är att mjölken blandas med den konventionella och mervärdet som man i dag får för eko-mjölk och eko-ost inte syns på avräkningsbeloppet. Efterfrågan på ekologisk mjölk är så stor att Arla planerar att börja leverera ekologisk mjölk från Danmark till Sverige. Enligt Arla kommer den svenska ekologiska mjölken inte att räcka till efter att den svenska regeringen införde att alla offentliga inrättningar skall ha minst 25 procent ekologiska produkter i sina kök ram till 2010.

     

    För den ekologiska utvecklingen på Åland är mejeriet är ett stort problem. Mjölkhållning är en "lätt" ekologisk gren och med hyfsad grundekonomi. Vi anser att  mejeriet borde vara ekologiskt för sin egen framtids skull. Att kunna konkurrera med billighetsalternativ är inget gott framtidsalternativ för ÅCA. Förädlingen är exemplarisk: små varierande ostsorter i mindre kvantiteter som möjliggör att ta ut ett högre pris. Möjligheter till stora kvantiteter till lågpris är uteslutna. Varför då fortsätta envisas med att ligga i lågprissegmentet, där finns alltför stor konkurrens? Klustret är viktigt och benen på mjölkpallarna måste stå stadigt. Men mjölkpallen känns onekligen lite ostadig när EU släpper mjölkkvoterna fria inom några år och konkurrensen från ännu fler områden lär öka. Här måste landskapsregeringen gå in och se på vilka sätt man kan stöda mejeriet om och när de är mogna att ta ett beslut om att bli ett eko-mejeri.

    Senaste vecka sände Ålands radio ett reportage i flera delar  som handlade om användningen av bekämpningsmedel i potatisodlingen på Åland. Dessa program var mycket omskakande för många ålänningar. Att drygt 3 ton bekämpningsmedel mot bladmögel används per år och att de innehåller preparat som är cancerframkallande och med risk att medlet kommer ner i grundvattnet. Det är skrämmande och här bör näringsutskottet se över denna problematik. Hur kan vi få fram statistik och fakta på hur mycket bekämpningsmedel som används årligen och hur kan man begränsa eller eliminera skadorna i omgivningen så att inte människor, djurliv och vattendrag får bestående skador?

     

    Socialdemokraterna har ett konkret åtgärdsförslag. Vi föreslår att all potatis som används i skolor, på daghem, på sjukhuset och på äldreomsorgsboenden skall vara ekologisk. Idag har landskapets skolor en policy om att i första hand använda ekologiskt odlade produkter, också vissa kommuner har infört detta, men vi vill nu att ALLA offentliga inrättningar skall servera ekologisk potatis. Det är en basvara i kosthållningen på Åland, och alla kan äta potatis. Vi kan inte med skattemedel medvetet betala för konventionellt odlad potatis som besprutas med bekämpningsmedel som  vi i dag inte vet vilka konsekvenser det ger människor och miljö. Därför måste landskapsregeringen snarast möjligt se över hur man skall kunna genomföra så att alla barn, sjuka och gamla skall få ekologisk potatis på sina tallrikar, och att detta införs så snabbt som möjligt, helst redan under 2009.

     

    Jag vill också nämna några ord om hästnäringen. Det är ett viktigt och växande område som ger goda extrainkomster till dagens jordbrukare. Man räknar i Sverige att tio hästar skapar ett heltidsarbete. Här bör landskapsregeringen ta fram fakta och kartlägga denna växande näring och gärna komma med en strategi om hur hästnäringen ytterligare kan utvecklas.

     

    Avslutningsvis, herr talman, hoppas jag att näringsutskottet kan behandla meddelandet. Det finns bland annat behov av att utreda påståendet om att marknadsutvecklingen för ekologiska produkter inte har varit positiv. Detta anser jag att är helt felaktigt, och korrekta fakta bör tas fram. Enligt ekoodlarna och Odlarringen samt företaget Solklart som levererar ekokassar till hushåll är marknadsutvecklingen snarare så att produkterna inte räcker till och det finns möjligheter att exportera till Stockholmsområdet så mycket som bara går att producera.

     

    Socialdemokraterna brukar enträget framföra att det nordiska välfärdssamhället med våra trygghetssystem också ger trygga medborgare som vågar satsa på egna företag, som bildar familjer och får fler barn per capita än t ex är fallet i de sydeuropeiska länderna.. För många jordbrukare har framtiden känts oviss, man har inte vågat satsa på utvecklingen i den grad som skulle behövas. Vad som skulle behövas är en långsiktig målmedveten satsning med en framtidstro, tillsammans med politiker, näringsliv, intresseorganisationer och utbildning. Ett gemensamt mål som alla kan se och sträva mot. Ett grönt och hållbart ekologiskt Åland i ett blått och rent Östersjön.

     

    Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Jag får tacka för anförandet och det beröm som jag uppfattar att regeringen har fått för meddelandet. Jag ville ta fasta på det som ltl Carina Aaltonen lyfte fram, att det finns för få mål beskrivna i meddelandet. Jordbruket är så kringgärdat av regler och åtgärder som finns angivna i LBU-programmet så att utöver det går det inte att lägga upp andra nya mål, de kommer först efter 2013 och då får vi också ta med de hotbilder som finns. Ett av de stora målen i fokus just nu är att stöda investeringar i strukturomvandlingen för att vi skall ha ett livskraftigt jordbruk framöver.

     

    Ltl Carina Aaltonen, replik:

    Herr talman!

    Det är viktigt att man har visioner och mål, men när jag läste meddelandet fanns det väldigt mycket där, jag ser inte riktigt vart vi är på väg, i synnerhet inte när det gäller den ekologiska odlingen: Vad vill landskapsregeringen göra för att utveckla den ekologiska odlingen ytterligare? Jag hade en motion i den frågan tidigare och det skulle jag gärna vilja ha svar på nu också.

     

    Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson, replik:

    Herr talman!

    När det just gäller den ekologiska odlingen lyfte jag i presentationen fram att den är lika kringgärdad och reglerad som den konventionella odlingen. Att göra extra insatser för den fordrar  nog en analys och en eftertanke och, som jag sade, jag lovar att återkomma i antagligen nästa tilläggsbudget, men minst i ordinarie budget för 2009 skall det finnas med målsättningar som gynnar utvecklingen. Det står i programmet att ekoodlingen inte har haft en gynnsam utveckling. Jo, den har haft en gynnsam utveckling precis på det viset som ltl Carina Aaltonen säger, att efterfrågan har ökat, men däremot har själva odlandet inte ökat i den takt som den tidigare regeringen hade som målsättning.

     

    Ltl Carina Aaltonen, replik:

    Herr talman!

    Det är precis så det är och därför krävs det kraftiga åtgärder för att man skall få fram produkter som kan tillfredsställa marknadens behov.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Danne Sundman, replik:

    Herr talman!

    Det var ett mycket intressant anförande som ltl Carina Aaltonen höll och jag reagerade på en sak och kom på en sak i samband med den reaktionen, nämligen när ltl Carina Aaltonen berörde hur man paketerar produkterna. Jag kanske inte är lika kritisk till det som ltl Carina Aaltonen, och visst finns det folk som jobbar med det här och man funderar aktivt på hur man skall paketera produkterna för att de skall vara attraktiva i butiken osv. Det intressanta var att när vi var runt till jordbruksklustret så i det första företaget vi besökte fanns det en låda där det stod ”Product of Faroe Islands”, alltså fisk från Färöarna som man lade in. Inte en enda gång på de följande platserna stod det att det var en produkt från Åland som såldes, utan det är hela tiden finska grönsaker, finsk ost, finskt det ena och finskt det andra. Jag tycker att man skulle våga lyfta fram Åland som ett eget varumärke och skapa ett åländskt jordbruksproduktsvarumärke som man marknadsför.

     

    Ltl Carina Aaltonen, replik:

    Herr talman!

    Absolut! Jag tycker att ett bra exempel är de åländska lammen som säljs på alla fina dyra krogar i Helsingfors och runtom på fastlandet, där kan man läsa att det är åländskt lamm och det borgar för en hög kvalitet och skärgårdskänsla. Den  här känslan borde vi skicka med alla våra åländska produkter, i synnerhet jordbruksprodukterna.

     

    Ltl Danne Sundman, replik:

    Herr talman!

    Det tror jag skulle vara en jättebra åtgärd om man kom till det att man skulle samla alla åländska jordbruksprodukter under ett gemensamt varumärke för det finns någon sorts rädsla i dag att ungefär finska konsumenter tar avstånd från Åland på något vis, och då tar man avstånd från produkten, att man vågar inte ha något annat än en finsk flagga, finsk text och allt på produkten så att man döljer att de kommer från Åland, men jag håller inte alls med om det, utan jag tror att det är precis tvärtom att man skulle uppskatta om man bygger upp ett varumärke som just symboliserar det som ltl Carina Aaltonen för fram, att det är rent, ett skärgårdssamhälle, småskaligt osv. Jag tror att man då skulle sälja ännu bättre.

     

    Ltl Carina Aaltonen, replik:

    Herr talman!

    Jag tror också att många odlare som sedan säljer vidare är bra på att odla och få fram produkterna, men när man skall marknadsföra och få fram just rätt form och design osv. behövs det också experter och folk som har kunskaper inom den branschen, så man borde koppla ihop den delen av näringslivet med producenterna. Det skulle vara utmärkt för ett EU-projekt som skulle kunna bära långt.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Olof Erland, replik:

    Talman!

    Efter 25 år av aktiviteter för ekologisk odling måste jag konstatera att det fortfarande är en ganska marginell näring på Åland och det finns många orsaker till det. Men på senare år har det hänt en del som jag tror är den rätta inriktningen, dvs. förpackning, design, varumärken osv. Vi har haft två stora projekt i landskapsregeringen på senare år: Landsbygd 2006 och Innovativa åtgärder, som var 1 miljon i pengar från EU under två år, 2006-2007. Det här har gett effekt. Vi har många varumärken, många förpackningar i dag, som inte fanns för fem år sedan. Jag skall kanske inte nämna ”Oolannin” här som ett åländskt varumärke, men det finns många små företag, ekopotatis i särskilda påsar osv., så det händer ganska mycket och det är rätt väg.

     

    Ltl Carina Aaltonen, replik:

    Herr talman!

    Jag kan inte låta bli att då tänka på just de där påsarna med ekopotatis. Jag tycker att de har sett ut på samma sätt i 25 år faktiskt. Det finns nog en hel del att göra ytterligare för att åtminstone låta vanliga konsumenter se de åländska ostarna och allt möjligt i butiken. Nu sticker de inte ut på det sätt de kunde göra, så det är säkert bra att det har funnits designprojekt i landskapets regi, men det behöver förstärkas ytterligare.

     

    Ltl Olof Erland, replik:

    Talman!

    Den där verklighetsbilden stämmer inte. Jag ser mig inte omkring på något särskilt sätt, men jag noterar att ÅCA har varit ute på mässor, särskilda försäljare som presenterar nya ostar, jag har noterat att på Odlarringens påsar står det namn, gården, odlingsmetoder och sådana saker. Det finns små burkar med sylt, havtornsgelé och allt möjligt, det händer alltså saker. Jag menar att designförpackning och ”branding”, som det så vackert heter, är rätta sättet också för ekoodling. Den kommer att dras med i det här. Jag tror inte att det lönar sig att skälla på traditionell odling med starka miljökrav för att lyfta ekoodlingen, det är att skapa motsättningar. Drivkraften är livsmedelsklustret som drar med ekoodlingen.

     

    Ltl Carina Aaltonen, replik:

    Herr talman!

    Visst är det väl en framgång att man i dag kan veta vem som har odlat potatisen, både när det gäller konventionell och ekologisk, men om man går omkring i butiker på andra ställen ser man också att jordbrukarna finns med där med ansikten, det finns t.o.m. bilder på den odlare som har odlat grönsakerna. Det finns hemsidor där man kan gå in och titta och läsa om hur deras djur har det på gården osv. Det finns nog bra mycket mera att utveckla. Som sagt, inte tror jag heller att vi kan få ett ekologiskt Åland över en natt, men jag tror att det är där framtiden ligger att vi kan få de konventionella odlarna att börja gå över till att odla det som människor vill ha och som naturen och miljön mår bra av.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Först vill jag ta upp frågan om utskottsbehandling. Det anfördes att meddelandet borde remitteras till näringsutskottet för behandling och jag ifrågasätter om det igen skall komma på tapeten i en tilläggsbudget eller i budgeten i höst därför att utvecklingen går extremt snabbt på detta område, matpriserna skjuter i höjden och förändringen kan komma ganska snabbt, så jag är tveksam till det, även om jag som utskottsordföranden är varken för eller mot och tar det om det kommer. Jag är tveksam till om det fyller någon större funktion, för man kommer absolut inte att komma till samma slutsats som den som finns i meddelandet. Det har redan förändrats, det är nästan så att det vi debatterar i dag här är omodernt i morgon. Ekologisk odling på hela Åland tror jag inte är lösningen för Åland utan det finns någonting som är betydligt bättre och som man kan få odlarna att omfatta, nämligen IP-odlingen, integrerad produktion, där man använder väldigt små mängder konstgödsel, små mängder gifter, man har konstanta egenkontroller. TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    Ltl Carina Aaltonen, replik:

    Herr talman!

    Jag vidhåller fortfarande att meddelandet borde utskottsbehandlas. Det framkom också i måndags att det fanns vissa felaktigheter i det. Det står bl.a. att sockerbetsodlingen är en av de tre största grödorna, så det finns nog en hel del för utskottet att fördjupa sig i och det finns mycket kompetens också inom detta område i näringsutskottet. Beträffande IP-odlingen hade ltl Åke Mattsson och jag den diskussionen för bara någon månad sedan och jag vidhåller fortfarande att det är svårt att marknadsföra IP-odlade produkter. Skall man då säga att det här är nästan fritt från gifter, det här är nästan lika bra som ekologisk! Nej, då är det bättre att helt och hållet gå in för ekoprodukter.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Då kan jag konstatera att det är synd att vi inte bor på Kuba, att vi kan bestämma vad odlarna skall odla. Jag tror att vi får byta ut en väldigt stor del av de åländska jordbrukarna på Åland om det är så att man skall bestämma att det skall vara ekologisk odling. I dagens läge ligger vi redan på fel sida om gränsen, vi har många lyckosökare som överhuvudtaget inte har någon intention att syssla med ekologisk odling, men man tittar efter var det är mesta möjliga pengar för minsta möjliga insats och det är ett stort problem på det sättet. Ser man hur många som i dag odlar konventionellt så av alla dem som lyfter bidrag är det 4 hektar grönsaker samt frukt och bär. Jag säger det igen: 4  hektar! Det finns potential med mejerimjölk osv., man kan utveckla betydligt mera inom det ekologiska området och ta emot ekologiska produkter om man vill odla.

     

    Ltl Carina Aaltonen, replik:

    Herr talman!

    Jag tycker att ltl Åke Mattsson har en sorglig och cynisk syn på sina kolleger inom jordbrukarkåren.Jag tror faktiskt att det finns många som skulle kunna tänka sig att lägga om, om man på det sättet får en trygg och bra inkomst från den ekologiska odlingen. Att man bara odlar för bidragens eller pengarnas skull tror jag inte alls på. Jag känner ganska många potatisodlare som odlar Chipsfabrikspotatis men som har ett eget land för sin familj. Man är medveten om att det inte är bra att bekämpa mot bladmögel osv. Jordbrukarna lever väldigt nära naturen och jag tror att många skulle tycka att det var väldigt bra att bli ekologiska odlare.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Jan Salmén, replik:

    Herr talman!

    Ltl Carina Aaltonen talar om ekoodlande över hela Åland. Jag har lite svårt att förstå hur det skulle gå till att flytta över allt till ekoodling. Vidare påpekar hon att det finns så mycket brister, vi har inte de rätta påsarna till produkterna och ingenting! Men det finns ju flera program och hur mycket möjligheter som helst, så jag förstår inte riktigt vad det är som skall tillföras för att vi skall få igång ekoodlingen. Det första är väl att man får upp efterfrågan.

     

    Ltl Carina Aaltonen, replik:

    Herr talman!

    Jag har ju stått här nu och förklarat att det finns en efterfrågan på ekologiska produkter. Det är där framtiden ligger. Jag har inte sagt att man skulle kunna göra det över en natt. Jag tog PAF som exempel. Inte blev man framgångsrik på Intenet-spel på ett eller två år, utan det är en långsiktig satsning, men vi måste ta avstampet och göra det nu, om vi vill att Åland skall bli det mest långsiktigt hållbara området i hela Östersjön, kanske i hela världen. Vi har förutsättningar för det. Fortsätter som vi gör i dag kommer vi att förstöra vår miljö; Östersjön klarar inte av att få mera näringsutsläpp, det är inte bara vi som måste förändra oss, men om inte vi gör det här kommer vi att få leva i en stinkande dypöl.

     

    Ltl Jan Salmén, replik:

    Herr talman!

    Ltl Carina Aaltonen pratar om PAF och det är en konstig liknelse! Nog för att socialdemokraterna också säger att jordbrukarna lever på samhällspengar, men PAF är ju helt samhällsägt, så menar ltl Carina Aaltonen att vi skall pumpa in pengar tills hela Åland är samhällsfinansierat och blir som PAF att man kör bara tills det börjar gå runt? Jag tycker att det verkar lite långsökt att vi skall stöda det ända tills det börjar gå runt av sig självt! Det är lite konstigt att få höra av socialdemokraterna att vi skall betala allt med samhällsmedel.

     

    Ltl Carina Aaltonen, replik:

    Herr talman!

    Men, bästa ltl Jan Salmén, vad är det vi gör i dag med jordbruket? Det skulle inte gå att bedriva jordbruk på Åland i dag om man inte fick stöd och bidrag. Nästan halva inkomsterna för jordbrukarna är just stöd och bidrag. Att övergå till någonting som marknaden vill betala mera för, nämligen ekologiska och hälsosamma produkter, det är väl att gå bort från det socialistiska tankesättet och låta marknaden styra!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Jörgen Strand:

    Herr talman!

    Meddelandet kan man se som en rambeskrivning av det åländska jordbruket eller lantbruket eftersom det innehåller inte bara jordbruk utan också skogsbruk och annat. Det bygger till stora delar på LBU-programmet som också är ett ramverk för lantbrukspolitiken. Det  som jag tycker att jag saknar när jag läser meddelandet är prioriteringar, tydliga inriktningar, man har, som jag känner det, tagit med precis allting så att alla skall vara nöjda och glada! Inom ramen för meddelandet och det ramverk som beskrivs kan man göra precis vad som helst. Jag skulle ha velat ha lite tydligare politiska inriktningar. Det finns generella inriktningar om höjd konkurrenskraft, hållbar utveckling och liknande, och det är bra.

     

    Vi måste tänka på vad EU:s jordbrukspolitik går ut på om vi tittar långsiktigt. Man kommer att försöka få bort överskotten, man kommer att försöka få det mera marknadsanpassat och man försöker få det mera hållbart. Stöden kommer på sikt att fasas ut. Det betyder att vågar vi inte göra tydliga prioriteringar i dag, utan vi skall göra alla nöjda genom att stöda på olika sätt, så binder man ris åt egen rygg, eftersom den dagen stöden fasas ut är man inte med på marknaden, man är inte med i den hållbara utvecklingen och liknande. Därför efterlyser jag tydligare prioriteringar i programmet, men det är också naturligt att dessa inte finns här därför att politiken drivs i stödprinciperna som baserar sig på ramverket. Det skulle alltså ha varit intressant om landskapsregeringen hade suttit och med intresse lyssnat på näringsministern Jan-Erik Mattsson, att var finns de tydliga prioriteringarna? De ingick nämligen inte i hans anförande, det fanns vissa segment.

     

    Som jag ser det är nyckeln till en levande landsbygd på Åland det kluster som har framförts och diskuterats. I absoluta tal är det väldigt få i dag som sysselsätter sig inom lantbruket, men tittar man på klustret, livsmedelsindustrin, transporter, turismnäringen, kulturlandskapet och liknande är det rätt många. Då borde vi göra våra prioriteringar här; försvinner livsmedelsindustrin, som driver marknaden framåt tillsammans med konsumenterna när det gäller förädling, hållbarhet och liknande, så tror jag att lantbruket på Åland inte har en framtid. Därför skulle det vara viktigt att våga göra prioriteringarna i dag när vi har möjlighet att stöda olika investeringar och liknande. Jag tänker då på ÅCA, Chips, grönsakslagret, Dahlmans, det är nycklarna, ihop med nischer, typ Bolstaholms gård, med får, ost och liknande med förädling av produkter och det är där prioriteringarna borde vara. Om vi sprider pengarna till alla och gör tydliga prioriteringar tror jag att landsbygden på Åland inte går en god framtid till mötes när EU fasar ut stöden.

     

    Jag lyssnade med intresse på ltl Carina Aaltonens anförande och visst, det är en vacker vision, den tror jag att alla här kan dela, men, som ltl Jan Salmén frågade sig i replikskiftet, hur genomför man det? Om marknaden vill ha dessa produkter så betalar man för det, men tittar man i meddelandet och ser att det är 15 hektar potatis och 4 hektar grönsaker, så betyder det att marknaden inte har efterfrågat produkterna i tillräcklig omfattning och man är inte villig att betala det som det kostar för att ta fram dem i dag. Därför borde man ha t.ex. innovationsåtgärder som gör det mera rationellt att odla ekologiskt, hållbart. Man borde se till att det finns produkter på marknaden året runt. Tittar vi på målsättningen om 20 procent, som fanns under förra programperioden, så uppfyllde man den, men till vad? Mycket gick ut till att så gräs, stödoptimera, lyfta stöden, kanske ha ett annat jobb och liknande. Jag anser att man borde ha en inriktning på djurhållning så att man tar tillvara vallarna och fick dem i produktion för att därmed få ett kretsloppstänkande. Detta jobbade vi med i den förra landskapsregeringen och det kom några nya ladugårdar, det kom ganska mycket ny fårskötsel och liknande, vilket gör att vi på köpet får med hållbarhetsperspektivet.

     

    Detta borde också genomsyra rådgivningen, försöksverksamheten och utbildningen. Rådgivningen hade, precis som ltl Olof Erland sade i sitt anförande, ett jobb inom ramen för Landsbygd 2006 och också i Landsbygdscenters styrelse att få inriktningen mot marknadsmässighet och hållbarhetstanken. När det gäller försöksverksamheten borde man kanske försöka våga lämna bort en del grödor för att fokusera på det som livsmedelsindustrin vill utveckla och liknande och använda resurserna till det. Likaså borde man se över utbildningen så att den går i den här inriktningen.

     

    Lyckas vi inte med detta tror jag att det blir svårt att driva ett lantbruk på Åland och livsmedelsindustrin är, som sagt, nyckeln till det.

     

    Så några ord om energi. Minister Jan-Erik Mattsson sade att man satsar på bioenergi. Jo, genom olika stöd! Alla vet att Frisinnad Samverkan och jag själv som minister ansåg att både vind-, sol- och bioenergi är bra, det är förnyelsebara resurser som inte smutsar ner vår miljö, men marknaden klarar redan i dag att hantera det. Tittar vi på oljepriserna, som har stigit från 40 cent till över 1 euro under senaste år så finns det ett väldigt stort marknadsutrymme. Att då gå in och ge stöd i olika former förstår jag inte riktigt därför att då förstör man en fungerande marknad. Vi skall också komma ihåg att det finns producenter av pellets och liknande. Skall vi börja ge också dem stöd så att de kan konkurrera med flisen på samma villkor? Man borde tänka lite längre än att bara fixa pengar åt sina intressegrupper.

     

    Det finns också i meddelandet en sak om biogastillverkning på Åland. Jag hade en diskussion med den finska ministern om det och t.o.m. i Finland ansåg man att Finland var för litet för att börja med biogastillverkning för bilar. Har man däremot restprodukter från livsmedelsindustrin och liknande kan man ta tillvara biogasen. Jag tror också att börja odla havre och liknande för att göra energi av det splittrar vår redan lilla åkerareal som vi behöver för att tillgodose livsmedelsklustret. Jag är mycket tveksam till det. Det är också en etisk-moralisk fråga om man skall elda upp spannmålen när vissa delar av världen svälter.

     

    Det som vi i den frisinnade gruppen också saknar är åtgärderna man en gång jobbade med angående kväve- och fosforfällor, våtmarker och liknande. Där tror jag att man skulle kunna göra mera än vad man gör i dag när det gäller att minska utsläppen till våra vattendrag. En åtgärd som fanns med i programmet var att man skulle kunna utveckla förfarandet att ta tillvara dräneringsvattnet till bevattningsvatten; jag vet att vi satte en prioritering på den saken i stödprinciperna när vi diskuterade det. Då får man dubbel effekt: man får näringsrikt vatten som man kan vattna med, samtidigt som man undviker att det rinner ut i vattendragen.

     

    Vad gäller diskussionen om att ingenting görs för att höja produkternas värde, som ltl Carina Aaltonen förde, håller jag inte riktigt med om den. År 2006 satte vi igång ett form- och designprojekt där livsmedelsindustrin särskilt var med, ÅCA, trädgårdshallen och några till, bara för att höja kvaliteten på förpackningen, göra den mer attraktiv och kunna ta ut ett mervärde. Jag säger inte att man kanske kunde göra mera på den sidan för att få ut ett mervärde, det håller jag med om, men att ingenting skulle ha gjorts håller jag inte med ltl Carina Aaltonen om i hennes bedömning.

    Jag tror jag stannar här, det har sagts mycket annat och man kunde prata hela dagen om meddelandet, om man vill!

     

    Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Jag tycker i grunden att meddelandet har fått den avsedda effekten, nämligen som ett diskussionsunderlag. Ltl Jörgen Strand saknar prioriteringar, men han såg dem ändå, sade han. Prioriteringar är nog att tillgodose det s.k. klustret, fast det kanske inte är klart utskrivet. De stora prioriteringar som görs nu i investeringsvågen, som är väldigt framtung, så är avsedda att se till att mejeri, slakteri och grönsaksodlingen upprätthålls, dvs. också kött och potatis till Chipsen. Det var väldigt många saker som jag skulle behöva svara på, men EU:s jordbrukspolitik har gått ut på att vi skall minska överskotten. Det är i dag en litet farlig väg när det är brist på spannmål redan.

     

    Ltl Jörgen Strand, replik:

    Herr talman!

    Minister Mattsson sade det som jag efterlyste, att prioriteringarna inte är så tydliga i programmet. Jag tror att det skulle ha varit bra om man hade haft tydliga prioriteringar. Det finns annars en risk att man tar det så att allting som finns med här skall stödas på olika sätt, vilket jag försökte beskriva att binder ris på egen rygg för landsbygdsutvecklingen i stället för att nu använda pengarna när vi har möjlighet inom ramen för förordningarna till rätta åtgärder. Det var så jag resonerade.

     

    Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Jag förstår resonemanget och det är alldeles korrekt och är också vår målsättning. Jag skall gå in på saker som är viktiga att diskutera framåt också, t.ex. att identifiera de hot som kommer efter 2013. Det är ganska väsentligt att man inte satsar på fel saker nu utan man borde kunna analysera i framtiden. När det gäller målsättningen med bioenergi och varför vi har valt att stöda t.ex. skogsbilvägar nu är inte enbart för att stöda intresseorganisationer eller intresseägare utan det är för att få fram en förändring snabbare till stånd, komma bort från användningen av olja i uppvärmningsändamål. Biogas för vår del avses biogasförbränning och detta kommer att ske inom en snar framtid vid ÅCA och som också sker för värmeproduktion. Det tycker jag är alldeles utmärkt, men vi vill inte använda det till livsmedel. TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    Ltl Jörgen Strand, replik:

    Herr talman!

    När det gäller de olika insatserna för flis upplever jag att man gör det i stället för att man inte har kunnat få det notifierat - Finland har också problem med detta – och för att det skall komma enskilda till godo. Jag tror inte att det här är sunt. Man har i dag världens läge att sköta det på marknadsmässiga villkor när oljepriset har stigit med 150 procent på ett år. Jag skulle vilja ha lite mera marknadstänk i jordbrukspolitiken. Det är precis som ledamoten Jan-Erik Mattsson sade, att vad händer efter 2013? Jag tror att den analysen är gjord till stora delar i den SWOT-analys som togs fram 2005, så man vet i dag redan vilka åtgärder man måste vidta och då borde man våga ta de prioriteringar även om det gör ont för vissa enskilda. TALMANNEN: Tiden är ute!

    Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Jan Salmén, replik:

    Herr talman!

    Ltl Jörgen Strand säger att flisstödet, som han brukar tala om, inte skall finnas. Jag tycker inte att marknaden fungerar som det är i dagsläget utan meningen var att man skulle få igång det så att den skulle börja fungera. Jag tycker att det är bättre att man tar tillvara de åländska restprodukterna i skogen än att man importerar dyr olja och bränner upp i Mariehamn, i olika villapannor osv. Jag är alltså lite förvånad att man tycker att det är bättre att den ruttnar ner i skogen! Jag anser nämligen inte att den här marknaden fungerar ännu.

     

    Ltl Jörgen Strand, replik:

    Herr talman!

    Ltl Jan Salmén och jag har olika åsikt. Skulle ltl Jan Salmén läsa Mariehamns Energis verksamhetsberättelse och se vad man betalar för det oljebaserade och vad man betalar för det biobaserade så finns det också där ett marknadsutrymme på ca 30 procent. Sedan har ltl Jörgen Strand och Frisinnad Samverkan aldrig ansett att skogen skall stå och ruttna, utan den skall tas tillvara. Man sade redan när oljepriset var 40 cent att det här behövs för att stimulera, men nu har det stigit med 150 procent; samtidigt gjorde vi en beräkning på näringsavdelningens skogsbruksbyrå när det låg på 40 cent som visade att det här kan man göra på marknadsmässiga villkor. Vi gjorde provhuggningar på egna skogar, vi hyrde in maskiner utan att få optimala priser på maskinhyra och ändå fanns det ekonomi i det, man fick pengar, så jag ser det mera som ett fixande av pengar till intressegrupper. TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    Ltl Jan Salmén, replik:

    Herr talman!

    Det har, som sagt, inte visat sig att det har börjat fungera ännu, fast det finns, som ltl Jörgen Strand säger, ekonomiska möjligheter. Då är jag lite förvånad över att man skall ge ett jättestöd till värmeverk, som också borde ha samma oljepriser, för att de skall bränna upp den flis som man kanske till slut måste importera för att få det att fungera! Det verkar lite konstigt, men kanske ltl Jörgen Strand var emot det också att man skulle ge t.ex. 40 procent till ett värmeverk?

     

    Ltl Jörgen Strand, replik:

    Herr talman!

    Jag anser, som sagt, att marknaden fungerar och det ryker ur skorstenen alla dagar som jag far förbi och det har funnits behov på Mariehamns bioenergi. Tydligen fungerar marknaden utan dessa fixarsubventioner!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Carina Aaltonen, replik:

    Herr talman!

    Jag måste förtydliga mig lite när det gäller paketeringen. Jag menade förstås inte att precis alla är urusla och att ingenting har gjorts. Det finns företag t.ex. i Tjudö där förpackningen är så läcker att kunderna inte bryr sig om innehållet!  Med paketeringen menar jag att man har ett koncept, det kan finnas hemsidor, man skickar med recept, man bjuder in matjournalister, det ordnas TV-program, smaktävlingar osv. Skördemarknaden är ett ypperligt exempel och Skärgårdssmak likaså. Det handlar om mera än om en bruk och en påse.

     

    Ltl Jörgen Strand, replik:

    Herr talman!

    Ltl Carina Aaltonen räknade själv upp allting som görs, så hon kanske har reviderat sina ställningstagande något från anförandet! Allting går att utveckla ännu mera, det håller jag med om; tittar man på ÅCA:s mjölktetror försöker de hela tiden utveckla och berätta om tillverkningen osv., tittar man på ostarna, tittar man på Tjudö vingårds flaskor osv., så går det hela tiden att utveckla. Faktum är att man får ut ett mervärde, tjänar mera pengar och detta i sig är en drivkraft.

     

    Ltl Carina Aaltonen, replik:

    Herr talman!

    I synnerhet tycker jag att det är lite märkligt att centern, som står just för det åländska, inte har drivit på starkare från sina egna led och har en Ålandssymbol på allt som exporteras härifrån. Inte är det riktigt tydligt på äppellådorna heller alla gånger var de kommer ifrån. Det finns mycket mer att göra och just att skapa känslan att här kommer det en skärgårdsprodukt med hög kvalitet.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Anders Eriksson:

    Herr talman!

    När det gäller odling kan man kanske ägna sig lite åt kulturell odling också och jag började faktiskt tänka på en dikt, ”Samhällsutveckling”av den svenska poeten Alf Henriksson när jag läste meddelandet.:

    Det var som det var
    tills det blev som det blev.
    Det blir som det blir
    när det är som det är.
    Det är som det är
    tills det blir som det blir.
    Faran är att det blir som det var.

     

    Jag vet inte direkt om det är någon fara, men ändå ser man att ofta när man diskuterar jordbrukspolitik tittar man mycket bakåt, och det tycker jag också att man gör i meddelandet. Det är för mycket fokus på de olika stödformerna. Jag valde att inleda med dikten därför att jag fick lite uppfattningen att man från landskapsregeringen har  kommit fram till att man vill ha ett jordbrukspolitiskt meddelande, men man vet inte riktigt vad det skall stå i det och jag ser att det är ganska mycket klippt och klistrat ur landsbygdsutvecklingsprogrammet. Vi hade ett möte i Ålands jordbruksklubb för att diskutera detta, men många sade att det är så allmänt att det är svårt att ta på.

     

    Jag sade att det var för mycket fokus på stöden. Stöden är till viss del konserverande och till viss del kontraproduktiva och jag skall komma till det. Det viktiga är att man stimulerar marknadsanpassning och nytänkande.

     

    Jag noterade de anföranden som hölls i samband med minister Jan-Erik Mattssons anförande och det var mycket ett försvarstal för att jordbruket var viktigt i dag, och det är viktigt i dag, men man borde ha mera fokus på att det också skall vara viktigt framöver. Men innan jag går in på det tänkte jag också kommentera stödkarusellen, om vi kallar den så och också ta upp miljöfrågorna. Den debatt som föregick Ålands anslutning till EU handlade till övervägande del om hur stort stöd det åländska jordbruket skulle få och alla diskuterade då att det här var någonting som gick ut på att sänka matpriserna. Jag vet att från jordbrukssektorn var man tveksam om det faktiskt kommer att bli på det sättet, kommer inte ändå pengarna att försvinna någon annanstans, kommer faktiskt livsmedelspriserna att sänkas så mycket som det utmålades i samband med EU-anslutningen? Det kan vara intressant att reflektera lite över det. Jag tror att många skulle se lite annorlunda på stöddebatten om man skulle titta t.ex. i de stenografiska protokollen från de åren, hur diskussionen gick. Jordbrukarna själva befarade att om de gick med skulle jordbrukets huvudsakliga inkomstkälla bli olika former av stöd, det skulle bli ett blankettifyllande, det skulle bli en byråkrati, det skulle bli ett kontrollsystem utan like. Allt detta har besannats, det är inte fråga om annat. Den situation som de åländska jordbrukarna befinner sig i är långtifrån någon drömsits, speciellt när många av dem hängs ut som någon slags socialfall i tidningarna som inte gör någonting annat än lyfter bidrag. Jag tror att jag faktiskt vågar påstå att alla jordbrukare hellre skulle se att stöden försvann, därmed byråkratin och att konsumenterna skulle få betala det pris en jordbruksprodukt sist och slutligen kostar att ta fram. Jag har sagt det många gånger tidigare, att jordbruksstöden är ett stöd till konsumenterna och att det är någonting som ofta glöms bort i debatten, och det har vi minsann sett de senaste veckorna. Men i och med att vi är med i EU får vi anpassa oss efter det byråkratiska stödsystem som gemenskapen har byggt upp, faktiskt under decennier. De åländska jordbrukarna har inte en chans att konkurrera med övriga EU om man skulle ställa sig på sidan om det. Men jag tror faktiskt att de flesta åländska jordbrukare är ekonomiskt tänkande människor; finns inte de ekonomiska förutsättningarna är man förstås tvungen att sluta och då börjar vi komma fram till den verkliga kärnfrågan: Vill man överhuvudtaget ha jordbruket kvar på Åland eller vill man avskaffa det? Det är det som jag tycker att man skulle diskutera. Jag tror att de flesta också vet, som många har sagt, att det är inte bara det fåtal jordbrukare som finns kvar utan det är de kringeffekter de skapar som faktiskt gör att landsbygden och skärgården till stor del fortfarande är befolkad. Jag tror också att de flesta inser att nog skulle åkrar och ängar växa igen, så man funderar att är det okunskap eller vad beror det på att debatten bär iväg som den gör ibland?

     

    Om jag gör en liten utvikning, så de flesta av oss träffade den charmanta EU-parlamentarikern Lena Ek och hon har startat upp ett initiativ i Europaparlamentet just för att få reda på: vart tar pengarna vägen? Hon konstaterar att producenterna fortfarande får väldigt lite betalt för sina produkter men livsmedelspriserna har igen börjat stiga. Det visade sig att när hon tog initiativet så fick det ett oerhört genomslag i Europaparlamentet, bl.a. från England kom det ett kraftigt stöd, där de flesta mindre lantbrukare – och pratar vi om mindre lantbrukare i engelskt perspektiv så är det lantbrukare runt 150 hektar – ändå har svårt att hålla ekonomi i sin verksamhet. Det här tyder på att någonting håller på att hända.

     

    Om vi skulle utgå från – som det sades - att av det stöd som betalas ut till det åländska jordbruket får vi inte någonting tillbaka av de pengarna, vi lägger ner!  Som ltl Carina Aaltonen mycket förtjänstfullt sade, i ett för övrigt väldigt bra anförande, att vi ålänningarna kommer att äta – och det tror jag förhoppningsvis att man också kommer att göra framöver – så vad blir det då? Jo, det blir att importera all mat till Åland, troligtvis från södra Europa där vi vet att priserna är lägre på grund av att man har ett mera effektivt jordbruk. Vi vet att Holland, Spanien och Italien är de länder som använder i särklass mest med bekämpningsmedel i hela Europa och det gör de inte för att de är någon sorts miljöbovar utan på grund av att de inte har de kalla vintrar som vi har som tar död på ohyra som de i stället är tvungna att spruta bort. Jag läste en artikel om var sjätte bil på de svenska vägarna i dag är transportfordon, alltså en långtradare eller en lastbil och en stor del av dessa transporter är just matvarutransporter. Med den miljömedvetenhet vi har i dag vet vi att transporterna är en av vår tids absolut största miljöbovar, så den i särklass största insats man kan göra som privat person för miljön är att äta lokalt producerade matvaror.

     

    Herr talman!

    Sett ur miljösynpunkt är det alltså helt förkastligt att inte bibehålla det åländska jordbruket om ålänningarna som sagt inte slutar äta mat helt och hållet förstås! Visst är det intressant att se att det är de självutnämnda miljövännerna som oftast protesterar mest när det talas om stöd till lantbruket!

    Det är inte ofta jag har fått anledning, men jag har faktiskt fått det de senaste veckorna och jag vill berömma åländsk media. Jag tog del av ledarna i båda tidningarna samtidigt som drev-debatterna i messen gick som allra hetast; i Nya Åland skrev Harriet Tuominen i en ledare: ”Avundsjuka matas av brist på kunskap.” Hon skrev så här: ”Skall rika bönder ha våra skattepengar? Ungefär så har det låtit i messa-Nyan-spalten den senaste tiden. Det är svårt att veta om det är avundsjuka eller en illvilja som styr men kunskap är det definitivt inte.” Hon skrev senare i texten: ”Men om butikspriset har sjunkit med över 9 procent sedan dess –sedan EU-anslutningen 1994 – samtidigt som vi har haft en viss inflation, så förstår vem som helst att det inte går att odla vete utan det bidragssamhället betalar för att hålla matpriserna nere. Jag kommer ihåg att året före EU-anslutningen fick vi 3,20 i finska mark för råg, efter EU-anslutningen låg det mellan 80 och 90 ”pänni”, som det hette på åländska, alltså 70 procent av priset var borta, så det är klart att det måste märkas någonstans.

     

    När jag har berömt Nya Ålands ledare måste jag också berömma Ålandstidningens ledare, det gäller att vara konsekvent! Där fanns en ledare med rubriken ”Oförtjänt kritik mot bönder”, där det står: ”Utan pris till jordbrukarna skulle prislappen på åländsk mat se annorlunda ut. Att bara peka ut jordbrukarna för stödkarusellen är därför inte bara orättvist utan felaktigt i sak. Stöden går till bönderna men indirekt också till butiker, partihandlare, och inte minst till de kritiker som gapar om böndernas bidrag för också de måste äta.” I ledaren hänvisar man också till att ett företag som Viking Line fick 32,4 miljoner euro i stöd – utan det bidraget hade det inte blivit mycket dividend för ägarna. Niklas Lampi avslutar ledaren med att säga att ”Skillnaden är att folk rasar över stöden till bönderna medan knappat ett ljud hörs om bidragt till redarna. Ännu mer obegripligt blir det med tanke på att jordbrukarnas 5 stödmiljoner är jordnötter jämfört med vad redar-Åland får”. Det kan också vara intressant att notera i sammanhanget.

     

    Herr talman!

    Jag sade att vi skulle titta framåt. Jag tycker att det är tre saker som man bör ha fokus på. För det första konkurrenskraften för det åländska jordbruket, för det andra marknadsanpassningen och för det tredje tillgången till kapital.

     

    När det gäller konkurrenskraften är det ganska enkelt att skall man lyckas ha ett konkurrenskraftigt åländskt jordbruk gäller det att eliminera konkurrensnackdelarna. Och vilka är då dessa?  Det är de klassiska. Om man förenklar debatten kan man säga att det är två: det är transportberoendet och det är arronderingen. När det gäller transportberoendet är det inte bara så att alla förnödenheter skall transporteras hit till Åland med de merkostnader detta medför; vi skall inte säga att vi inte har någon marknad, vi har en lokal marknad, en lokal marknad som är väldigt viktig, men de stora produkterna transporteras härifrån. Vi vet också när vi är EU-medlemmar att det är nästintill omöjligt att få transportstöd till och från en ö, medan det på ett fast land är betydligt enklare. Det här är inte alldeles lätt för en öbo att förstå. Kanske man här borde vara lite mera kreativ och t.ex. göra som man gjorde i Nyköpings stad när man ville ha dit Ryanair.. Staden fick inte betala något understöd för att de skulle inleda flygtrafik men i stället betala man oerhörda belopp för att det skulle stå: ”Kom till Nyköping” på flygen och på andra sätt via reklamintäkter, som direkt stödde verksamheten.

     

    Jag sade att arronderingen var den andra nackdelen. När vi hade en jordbruksdebatt här för tre år sedan pekade jag på att från producentförbundets sida brukar man ofta hänvisa till vad det finns för stöd i Finland; har vi tio andra här på Åland som är bättre, så nämner man inte det, men man nämner att det här saknas för det här har man i Finland! I Finland har man faktiskt haft stöd upp till 50 procent för att lägga ihop olika åkrar, alltså för rörläggning. Det har aldrig funnits här. Det är den här typen av åtgärder i stället för stöd till gamla betupptagare och potatisupptagare som man borde lägga fokus på, dvs. sådant som stärker konkurrenskraften: dränering och bevattning, för att nämna ett par exempel, kanske också strukturstöd för tillskottsmark. Men här gäller det att vara väldigt försiktig så att den inte blir något ”Bio Savoy-stöd” för vi vet att marknaden alltid sätter priset, men det är i varje fall någonting som man kan titta på. Nu kan någon säkert tycka att nu pratas det igen om stöd, men jag tycker att strukturstöd måste man ha fokus på, inte stöd som är konserverande och upprätthållande stöd, detta just för att man på sikt skall få så god konkurrenskraft så att man slipper stöden. Här hittar jag faktiskt en av de få ljuspunkterna i meddelandet. Sista meningen lyder så här: ”Sammantaget kan konstateras att satsningar på marknadsanpassning av produktionen och utfasning av inkomststöd och utfasningen av artikel 141-stödet gör att utvecklandet av konkurrenskraften inom det åländska lantbruket är mycket viktigt med perspektiv på perioden efter 2013.” Detta är sant, men det som jag tror att lagtinget skulle ha velat veta och det som jag också tror att de åländska jordbrukarna skulle vilja veta är: Hur vill landskapsregeringen uppnå detta? Där har vi tyvärr väldigt dåligt med svar.

     

    Det saknas helt och hållet analys av strukturrationaliseringen. Det går inte att ha den här typen av upprätthållande stöd så att man kan ha någon sorts gräsodling och lyfta 800 euro per hektar om samtidigt andra vill utveckla sina företag, det går inte!

     

    Fru talman!

    Jag sade att  marknadsanpassningen är viktig. Det blir alltid en diskussion om ekologisk produktion och jag såg att det stod i Nya Åland att jag hade använt ordet ”jål”, och det gjorde jag säkert! Debatten om ekologisk odling blir ofta bara jål, men jag vill inte säga att ekologisk odling är jål, men vi tar i för lite, det blir för amatörmässigt. I Tankjesmedjan för Åland har man pratat om den gröna ön i det blåa havet och det är en vision som jag ställer upp på till hundra procent. Det var en stor besvikelse för många att det var bara fyra lagtingsledamöter, varav tre var med i Tankesmedjan, som var ner och besökte den presentation som gavs här senaste fredag. Jag vet att det krockade lite tidsmässigt, men möjligheten hade funnits om intresset hade funnits att gå ner. Om vi utgår från att vi skall ha en vision att Åland skall vara den gröna ön, så när det gäller t.ex. spannmålsodlingen vet vi att det är en odlingsform som fortfarande trots att priserna har stigit med upp till 100 procent i vissa fall, någonting som ofta framhålls, men att t.ex gödningen stigit i motsvarande grad kommer inte fram lika mycket. Skall vi lyckas hålla en god ekonomi den odlingen också framöver behöver vi ha ett bra varumärke, som redan tidigare talare var inne på. Jag tror att t.ex. skärgårdsmjöl från den gröna ön är någonting som skulle slå väldigt bra eller varför inte ytterligare utveckla det ett steg: skärgårdsbröd från den gröna ön! När jag sade att detta med ekologisk produktion är jål menade jag inte att själva odlingen är det, men man måste ta ett helhetsgrepp på det. Denna evinnerliga debatt som vi har om att marknaden inte finns medan andra säger att marknaden finns i hur stor utsträckning som helst, så den måste vi komma ifrån. Det måste bli en balans mellan konsument och producent. Jag tycker också att om inte marknaden finns får man i så fall hjälpa till och se till att man skapar marknader. Ser vi på Chips – jag är själv kanske Ålands största chipsodlare, åtminstone en av de större – upplever jag att det inte finns något riktigt stort intresse från företagets sida att försöka saluföra ekologiska chips. Självklart finns det också en rädsla bland odlarna att den verksamheten, den odlingsformen, finns det fortfarande ekonomi i och det är klart att odlarna blir rädda om man börjar prata om någonting annat än vad man håller på med i dag. Den rädslan tror jag att det är viktigt att vi från lagtinget har respekt för. Det är precis samma sak som när vi pratar om självständighet – där finns det också en rädsla, fast många tänkande människor innerst inne inser att nog är det den vägen vi måste gå så småningom. Men, ltl Torbjörn Eliasson, vi skall inte gå in på den debatten! Det gäller alltså att se till att t.ex. Landsbygdscenter, om vi pratar om visioner, där visionen just var att man skulle stärka företagandet på landsbygden, det skulle inte bli någon blankettifyllarinstans, utan det skulle verkligen vara ett resurscenter för att utveckla landsbygdsnäringarna. De eller någon annan borde ta ett  helhetsbegrepp på detta, se om det finns en möjlighet att få näringen med, finns det en möjlighet att skapa den här marknaden? Jag kan säga att jag personligen är inte rädd för ekologisk odling, men jag hoppar inte på ekologisk odling före jag ser att det finns en ekonomi i det. Så enkelt tror jag att det är med de flesta åländska jordbrukarna. Det jag önskar är att man en gång för alla verkligen skulle ta ett ordentligt grepp på det och se om den fantastiska framtid faktiskt finns som ltl Carina Aaltonen talade om i sitt anförande. Jag tycker att det var ett bra anförande, tyvärr är den socialdemokratiska bänken tom, men jag tror ändå att man måste ha en viss respekt för att vi lagtingsledamöter, vi vet nog bättre än t.ex. ledningen för ÅCA, Chips osv. hur de skall driva sina företag, för i den riktningen har ju vissa anföranden gått, att vi vet nog bättre här hur de skall få ekonomi i sin verksamhet än vad de vet själva! Så är det nog inte.

     

    Jag vill avrunda med att ta upp den tredje punkten om framtiden och det är riskkapital. Skall vi bara sätta fokus på storleksrationalisering blir det nog inte så där väldigt många jordbrukare kvar på landsbygden framöver. Vi måste hela tiden också  ha fokus på diversifieringen. Jag kommer ihåg – och jag tror att nuvarande talman också väl kommer ihåg och kanske t.o.m. ltl Henry Lindström – när det satsade i sammanhanget ganska blygsamma pengar på att försöka göra ett jordbruk i Tjudö till någonting som blev att heta Tjudo vingård. Vilket liv! Att den där landskapsstyrelsen hade nog inget vett överhuvudtaget, de kastar pengar på precis vad som helst! Det här skulle gå åt skogen och det här var precis uppåt väggarna och så här har man aldrig gjort osv. osv. Vi vet att det blev bra, får man väl lov att säga; jag tror att det skulle ha kunnat bli ännu bättre om den saligen avsomnade Peter Bongo Eriksson skulle ha fått fortsätta. Då var förstås samma drev lika snabbt framme och sade att det här var nog bra och det här såg fint ut. Jag menar med detta att det borde finnas en riskkapitalfond för den här typen av diversifiering av landsbygdsföretagen. Man måste tillåta vilda idéer. Ibland håller de, ibland håller de inte. Också en sak när det gäller utvecklande av företag. Jag tänker inte prata så mycket om stöd för flisen i skogen, men däremot tror jag att biobränsleutvecklingen via kommunerna är någonting som man borde lägga mera fokus på och se vad man kunde göra. Också där tycker jag att Landsbygdscenter kunde ha en roll. Jag vet att Landsbygdcenter har en liten värmecentral därute, men man borde mera ligga på de åländska kommunerna och se till att de också hjälper till och skapar förutsättningar för företagandet. Det behöver nödvändigtvis inte alltid handla om stöd utan att skapa förutsättningar för företagandet.

     

    Till sist, fru talman, det pratades i ett tidigare anförande om att meddelandet gick ut på att man skulle göra alla nöjda. Så kan man kanske se det, men tittar man på det åländska jordbruket är det mycket som en växellåda, om vi pratar om det åländska jordbruksklustret, de olika kuggarna går in i varandra. Vi har mejeriet – vad blir mejeriet utan mjölkproducenter? Ingenting! Vi har slakteriet – vad blir slakteriet utan köttproducenter? Ingenting! Vi har också konkurrenskraftiga och bra grönsakspackerier – vad skulle de vara utan den goda lök- och äppelodlingen? Och vi har Chipsföretaget och vi vet att det ägs utanför Åland nu, så det gäller verkligen att hela kedjan är med och ser till att vi upprätthåller konkurrenskraften om vi skall ha det företaget kvar framöver. Vi har spannmålen som är den sista stora gruppen; det har mycket varit en växtföljdsgröda, men det är trots allt den största arealen som det odlas spannmål på, vallen kanske ligger i motsvarande grad. Kunde man dra det vidare via resonemanget om skärgårdsmjöl från den gröna ön eller skärgårdsbröd så tror jag också att man skulle kunna göra mycket där. Det är klart att det måste prioriteras, det måste göras i alla sammanhang, men här är det faktiskt en fungerande helhet och där det finns goda livsmedelsföretag, där det finns gott kunnande bland odlarkåren, gäller det verkligen att hålla i för det tar en oerhört lång tid att bygga upp det kunnandet, det ser vi nu när sockerbetsodlingen försvann, där försvann en trettioårig kompetens och det var synnerligen olyckligt.

    Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Jag tackar för ett väldigt konstruktivt och bra anförande av ltl Anders Eriksson. Jag har antecknat många av de synpunkter han har framfört och de är viktiga. Avsikten med meddelandet är att få in alla åsikter. Det är synd om vi inte har varit tillräckligt tydliga, men jag får väl skylla lite på oerfarenhet på ministerposten och även för regeringens del. Jag har tagit fasta på en sak och det är det som ltl Anders Eriksson började med, att jordbrukets samhällseffekter – inte enbart de ekonomiska – sysselsättning, naturmiljö osv., för dem finns det nog skäl att komma med ett helt eget meddelande om och diskutera. Det tror jag vi skall smida lite på inför budgeten. TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Kanske jordbruksminister Mattsson har vänligheten att komma med avslutande anförande för det kommer säkert mera synpunkter! Det sade att det var fog att komma med ett skilt meddelande om ”helheten”,  men om inte jag missminner mig var det inte alldeles så länge sedan som en utredning om det åländska jordbruksklustret presenterades och där fanns helheten med, så jag har ingenting emot det, men det är en diskussion som vi redan har haft.

     

    Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Jag tycker att det var väldigt bra infallsvinklar som ltl Anders Eriksson kom med, framför allt att lyfta fram just vad som fordras för att vi skall ha ett livskraftigt jordbruk framöver efter 2013. När det gäller konkurrenskraften och arronderingen finns det faktiskt stöd i den nuvarande stödmodellen för att förbättra arronderingen, men där kommer nog geografin emot i sista ändan, som jag sade i presentationen, att skall vi upp till EU-nivå – 150 hektar eller mera – så talar nog geografin emot den åländska modellen. Där får vi nog fortsätta att jobba med mindre arrondering. En arronderingsutveckling tror jag att det finns. När det gäller riskkapitalet är det nog ett särskilt kapitel och i och för sig har vi Ålands Utvecklings Ab och kanske det finns en del riskkapital, men den frågan ännu inte riktigt lyft för detta ändamål.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Jag började tänka på exemplet Tjudö vingård och det finns förstås flera, lök från Gottby, vi har bröd och vi har kött samt får. Men jag tror att man kan ta lite vidare cirklar; inom turismen tror jag också att man från landsbygdsföretagarna och från jordbrukarnas sida skulle kunna göra ganska mycket. Jag vet själv att man på Gotland hade någonting som man kallade för ”kulgården” där man efter semiarier fick fara ut och lyfta ett ägg från en grushög till en annan med en grävskopa, och det där kan ju inte en grävmaskinsägare begripa att någon normal människa kan tycka att det är något roligt i, men det var otroligt intressant och de fick bra ekonomi i det! Den här typen av vilda idéer kunde man spinna vidare på. Jag hoppas att minister Mattsson kan återkomma för han pratade om att det fanns stödformer för att förbättra arronderingen, det får han återkomma till senare och berätta lite mera om!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Det var ett bra och belysande anförande av den retoriskt skickliga ltl Anders Eriksson som vanligt! Jag fastnade lite vid stödformerna till jordbruket och att man skulle vara avundsjuk på det, men det kanske inte är det som är problemet utan jag tror att många med rötter i lantbruket osv. vet att man klarar sig med måttlig maskinpark, att man investerar bort allting i maskiner i stället för att betala skattepengar, det är i så fall en sådan sak som stöter folk mera. Jag vill däremot ge beröm för analysen av den ekologiska odlingen, det är precis det där vi behöver: det skall vara storskaligt och det skall vara rent om man skall satsa på det och ha så bra planer från början, att man inte bara säger att hela Åland skall bli på det här sättet, för då möter man på motstånd. Jag vet som äppelodlare att när vi försökte ha förpackningar med sex äppel i varje förpackning gjorde det ingen effekt. TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Fru talman!

    I och med att ltl Carina Aaltonen är inne igen sade hon i sitt anförande att Ålands lantbruk kommer aldrig att kunna konkurrera med omvärlden. Man klarar av i dag redan att konkurrera, men jag tycker att det är intressant att titta på  den ekologiska odlingen och att man verkligen tar ett helhetsgrepp och ser om det är realistiskt, är visionen om den gröna ön i det blåa havet realistisk? Klarar vi av det? Vi kan stå här hur länge som helst och prata om att marknaden är beredd att betala, medan den andra säger att, nej, det finns ingen marknad, men vilka åtgärder skall vi vidta för att skapa marknaden, hur skall vi se till att vi får yrkesutövarna med oss? Hur skall vi se till att vi får livsmedelsindustrin intresserad för detta? Man måste ta ett helhetsgrepp på det, för som jag sade i mitt anförande så finns det en rädsla och den rädslan finns hos alla, om det är någonting som är nytt och man ser att man håller på och förlorar sin inkomst på grund av några politiska stolligheter, som man kan uppfatta det. Det är klart att det kommer en motreaktion.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Fru talman! 

    När tiden tog slut i förra repliken skulle jag säga att hur vi än förpackade hade det ingen betydelse. När man däremot började med TV-reklam kunde man säga från grossisten att leverera på torsdag för vi har TV-reklam på måndag, så då har vi lagren tomma! Det gäller alltså att komma upp så att man kan marknadsföra det på ett effektivt och bra sätt. Finns den en möjlighet att storjordbrukarna kan bli ekologiska, kan Chipsen få sin potatis ekologiskt odlad osv.? Man säger att många jordbrukare vill odla ekologiskt och att det finns ett intresse för det och det är bra att så många som möjligt går över till det, men hur många stora jordbrukare är det? Hur mycket arealer får man över, hur upplever ltl Anders Eriksson det?

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Fru talman!

    Man skall nog ha ett visst kunnande att kunna svara på den frågan! Jag vill säga att det kunnandet har jag inte. Antagligen har jag sågat av de sista jordbrukarrösterna jag har haft genom mitt anförande! Jag tror att det är så att tittar vi framåt vet vi att marknaden efterlyser hälsosamma och rena produkter, det är inget snack om den saken, men vad marknaden sedan är beredd att betala sist och slutligen för de ekologiska rena produkterna, det är där bekymret är. Jag tror att alla inser att skulle det vara en guldgruva att vara ekologisk odlare, så sär det klart att lantbruket vore ekologiskt, inte är det svårare än så! Det finns ingen jordbrukare, speciellt efter radions senaste klappjakt, som tycker att det är roligt att fara omkring med växtskyddssprutan och göra det jobb man måste göra för att få någon ekonomi i sin odling. Det jag efterlyste är att man har professionalism, kunskap och ett engagemang och att hela kedjan är med – då kanske det kan bli någonting, annars står vi här om tio år och snackar vidare på samma nivå! TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Torsten Sundblom, replik:

    Herr talman!

    Ltl Anders Eriksson sade en del intressant om hur länge blir Chips kvar på Åland och det gäller att vara med och försöka konkurrera. Så nämnde han spannmålsodlingen. Varför inte satsa på en kvarn på Åland? Jag sade det tidigare i en replik till ltl Carina Aaltonen. Jag såg kvarnen i Kimitio där man har satsat på specialmjöl. Varför inte satsa på något speciellt här? Specialmjöl, bröd, bröd från den gröna ön i det blåa havet.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Vi är eniga om det. Det är så att debatten kantrar när det ofta kommer politiska utspel att nu skall vi göra så här och alla vet, speciellt som kanske ltl Torsten Sundblom har förståelse för, att om man säger att nu skall man privatisera skärgårdstrafiken, pang, bom, hej, vad det går! Det är klart att de som jobbar inom skärgårdstrafiken då blir upprörda, på samma sätt som förstås konventionella jordbrukare blir oroliga och tänker att håller hela ekonomin i mitt odlande på att försvinna. När det gäller Chips är det faktiskt så att det är det norska företaget Orkla som äger Chipsföretaget på Åland och det är därifrån man måste börja i så fall: finns det en marknad, finns det ett intresse för dem att framställa ekologiskt odlade chips från den gröna ön? Det kan inte vi påverka.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Åke Mattsson:

    Fru talman!

    Jordbruket tillsammans med skogsbruket och kringnäringarna kommer att inom en överskådlig tid att vara de viktigaste näringarna för Åland. Jordbruket är grunden till en levande landsbygd och ett varierande kulturlandskap. För att upprätthålla den öppna landskapsbilden och bevara den biologiska mångfalden behöver vi ha jordbruk. Landskapets skönhet och rekreations- och kulturvärden är också viktiga. Naturligtvis skall vi ha ett jordbruk här på Åland. Det diskuterades om man skulle ha jordbruk här eller inte. Jag tror inte att det kommer att försvinna i en handvändning utan är det så att alla stöd och bidrag dras in kommer vi ändå att ha någon form av jordbruk, men kanske inte det som vi vill ha. Därför gäller det att vi från politikernas sida styr upp jordbruket så att vi får ett sådant jordbruk som vi har behov av.

     

    Jordbruket har, som jag inledde med, många positiva sidor, men det har också en negativ sida och det kommer jag delvis att hålla mig till, nämligen miljöpåverkan. Den negativa påverkan på miljön som jordbruket har är främst övergödningen och läckage av bekämpningsmedel. Jordbruket i landskapet belastar nuförtiden vattendragen mera än industri och bosättning. Ett problem med jordbrukets belastning är att den är mera spridd, det kommer från massor av små källor spridda över hela Åland. Jordbruk och industri har alltid en punktbelastning som det är lättare att styra upp.

     

    Myndigheterna har, som framgår av meddelandet, vidtagit åtgärder under en lång tid för att minska utsläppen i naturen och det här är ett viktigt arbete som måste fortsättas på bästa möjliga sätt. Landskapsförvaltningen bör på olika sätt stöda och uppmuntra alla jordbruksfastigheter att inrikta sig på miljövänligare produktion och framför allt genom minskat läckage av växtnäring och kemikalier. När man pratar om kemikalier pratar man om kilo och om besprutning osv., men det väsentligaste är egentligen vilken typ av gift man släpper ut och vilken skada den gör samt vad är den verksamma substansen? Går man helt över till bekämpning med de nya lågdosmedlen av ogräs kan i princip även en storbonde i dag ha alla bekämpningsmedel i bröstfickan och fylla i sprutan s.a.s., den verksamma substansen är ganska marginell, men vad som däremot händer längre fram i kedjan när de kommer ut i naturen vet man inte i dag.

     

    Jag är en ivrare av fortsatt satsning på integrerad produktion, IP-odlingen. Det är ett system som baserar sig på en vetenskaplig kunskap so utgörs av specifika regler för anpassning mot ekologiskt och ekonomiskt uthålliga odlingsmetoder. Det är alltså en bit på väg mot ekologisk odling. Genom noggrann analys av odlingsjord och uppföljning av skadegörare och annat kan konstgödsel och bekämpningsmedel behovsanpassas och därmed hållas på en nivå som baserar sig på det verkliga behovet. Man kan också strängera IP-odlingen vartefter det finns behov av det. Systemet omfattar förutom regler om miljöhänsyn även rutiner för ökad produktsäkerhet och säker arbetsmiljö. Man har nätverk av egenkontroll i hela verksamheten. Det här är en typ av kretsloppsjordbruk. Ltl Jörgen Strand pratade tidigare om att man har fått igång flera fastigheter som har börjat med djurproduktion av olika slag. Ett problem är där att alla djurhållningar är så pass stora i dag att det krävs ett samarbete, så man borde titta på den biten när man ger bidrag till gårdarna osv. Vad gör man av gödseln, kan man bli av med hela gödselproduktionen på den egna gården eller har man samarbete med övriga så att man har en funktion här? Det spelar egentligen ingen roll vilken form av kväve, fosfor osv. som kommer ut i vattendragen när det gäller näringsämnen, utan även från gödsel och dynga är det lika skadligt som om det kommer ut från konstgödsel.

     

    Tittar man på det ekologiska jordbruket så är det de facto en smart produktion, också en smartare konsumtion, som man har sagt i vårt parti och det skriver jag under. Jag kanske är lagtingets Gossen Ruda i det här sammanhanget, att jag verkar vara emot ekologiskt jordbruk, det är jag definitivt inte, men jag anser att man skall föra fram det med balans på ett sådant sätt man får stöd för tankarna och man skall satsa på det område där man verkligen kan komma framåt. Genom att använda ekologiska livsmedel och ekologisk minimerar vi risken att få i oss onaturliga ämnen och det bidrar framför allt, och det är kanske det väsentligaste med ekologisk odling, till en bättre miljö, ren mark, rent dricksvatten och det är helt klart någonting som gynnar allas hälsa på sikt. För att man inom EU skall få marknadsföra jordbruksprodukter som är ekologiskt framställda måste produkterna vara anslutna till ett kontrollsystem och det har man redan varit inne på här på Åland, det är inte bara att starta det hur som helst, utan det är ganska omfattande. Problemet med den ekologiska odlingen på Åland, som jag ser det, är att det inte är så många som tar odlingen på allvar utan man har gått in för den för att lyfta stöd s.a.s. Den odling som man egentligen tänker på i första hand när man pratar om ekologisk odling är grönsaker, frukt, bär osv. Det är som sagt bara 4 hektar utav de nästan 3000 hektar som finns här. 15 hektar är potatis och andra rotfrukter, så det är 20  hektar av närmare 3000 som är ekologiskt odlad. 340 hektar är spannmål, så inte ens där är det så stor del. Man borde titta över hur man skall komma vidare här. Jag tror att genom en väldigt effektiv marknadsföring kan man få produkterna sålda och komma vidare. Förpackningar i all ära, men för att folk skall få upp ögonen för det krävs det att man måste annonsera, gå ut i massmedia och ha en intensiv lobbning.

     

    Ekologisk odling innebär också en odling med djurhållning, där man strävar efter att i harmoni med miljön och med god resurshållning producera rena livsmedel. Kemiska bekämpningsmedel och lättlöslig handelsgödsel används inte i ekologisk odling. Växtskyddet baserar sig i stället på en varierande växtföljd. Växtföljden finns också med i IP-odlingen, kan jag tillägga. Det är också mekanisk ogräsbekämpning. Djuren i det ekologiska lantbruket är basen i det kretslopp som är grundtanken i den ekologiska produktionen, man måste alltså ha djur med för att lyckas. Djurtätheten anpassas också till gårdens ekologiska förmåga. Detta innebär att fler djur vistas ute. Förutom de positiva effekter detta har för djurens välbefinnande kan det också bidra till att betesmarken utnyttjas med biologisk mångfald som följd.

     

    Myndigheterna måste konsumera mera ekologiska livsmedel för att man här skall komma vidare. En fråga är också hur det är med utarrenderingen av landskapets marker för ekologisk odling. I dag arrenderar man ut dem förutsättningslöst, men man kanske borde titta på det där lite närmare, att man s.a.s. skall ha produktbaserad ekologisk odling även på landskapets gårdar, att man inte har det bara för att mer eller mindre lyfta stöd. Man kanske borde ha punktinsatser för den ekologiska odlingen; man kan t.ex. se på Långsjön vilket lyckat resultat det är där på miljön. Vill man förbättra vattenmiljön osv., så går det att göra det ganska radikalt. Man kunde kanske kräva inom andra känsliga områden att skall det bedrivas jordbruk där så skall det vara ekologiskt och man skall försöka sträva till att lyckas på det sättet framöver. Någonting som redan har nämnts här är djurhållningen, att man skulle gå in för att ha ekologiskt odlat kött överhuvudtaget. Jag tror att slakteriet t.o.m. är moget och har diskuterat den saken, så det finns en möjlighet för det här på Åland.

     

    Nämnas kan också våtmarker som kvävekälla. En bra anlagd våtmark kan avskilja upp till 1000 kg kväve per hektar och år. Det var ett kärt ämne för numera framlidne liberala lagtingsledamoten Sune Mattsson, som pratade varmt för sina våtmarker och jag tror att det är någonting som man behöver jobba på och man borde ha ett försöksområde från landskapsregeringens sida där man skulle starta upp det här och se hur man kan få det att fungera. Våtmarkerna eliminerar inte bara kväve från jordbruket utan från alla källor som det kommer från; vi får mycket föroreningar från luften som vi inte kan göra någonting åt.

     

    Fånggrödor i närheten av vattendragen  har som huvudsaklig uppgift att försöka ta upp så mycket näring som möjligt innan de går ut i vattendragen, man tar alltså energi från dem.

     

    Jag vill gärna uppehålla mig en stund till vid bekämpningsmedlen. Användning av bekämpningsmedel medför olika miljö- och hälsorisker. Det är potentiellt farliga kemikalier som med avsikt släpps ut i miljön. Hälsoriskerna uppstår framför allt vid hanteringen, men även vid intag av föda och vatten som innehåller bekämpningsmedelsrester. Det är någonting som är väldigt aktuellt just nu. Miljörisker uppkommer då bekämpningsmedel sprids och ackumuleras utanför det egentliga bekämpningsmedelsområdet. Det finns vindavdrifter och annat. Vi skall också komma ihåg att i landskapet använder man bara en bråkdel av den mängd bekämpningsmedel som man är tvungen att ta till i många sydligare länder; köld och tjäle bekämpar de flesta växtsjukdomar och framför allt skadedjuren. I dag är det i princip helt omöjligt att fasa ut de kemiska bekämpningsmedlen.Vi har en stor kontroll när det gäller bekämpningsmedel i dag; de flesta som fanns när jag var äppelodlare är borta i dag och det har kommit nya på grund av hälsorisker, medel som skall vara bättre analyserade och mindre farliga. Det är inte mängden bekämpningsmedel man använder som är det viktigaste utan det viktiga är att man använder bekämpningsmedel som inte ackumuleras i naturen, som inte ger cancer eller skador på lång sikt och som inte är så giftiga. Kilotalet saknar alltså relevans, så det är ganska onödigt att man hela tiden lyfter fram det. Växtskyddsmedel spelar också en viktig roll när det gäller att säkra en stabil tillgång på jordbruksprodukter; jag tror att Chips inte skulle ha verksamhetsförutsättning om man skulle kräva att det inte skulle finnas bekämpningsmedel på Åland överhuvudtaget. En ansvarsfull användning av växtskyddsmedel kan bidra til att säkra tillgången på billig frukt och billiga grönsaker med god kvalitet, som alla konsumenter har råd med. Det är också en viktig aspekt.

     

    Myndigheterna bör här vara noga och offensiva och se till att regelverket om bekämpningsmedel följs och att all användning av bekämpningsmedel inom lantbruket skall utföras tidigt på morgnarna och sent på kvällarna, det skall vara vindstilla väder, ingen vindavdrift som gör att det kommer bort från fälten samt ett bra och tillräckligt skyddsavstånd till bostadshus måste finnas, att hemträdgårdarna beaktas osv. All användning av bekämpningsmedel i andra sammanhang skall dokumenteras, anledningen till det, mängden osv. I äppelodlingen har man gjort enorma framgångar på det här området i och med IP-odlingen. Det är en bråkdel av bekämpningsmedel som man använder i dag mot vad det var för 10-15 år sedan. Men för den skull kanske man sprutar oftare på grund av att man använder väldigt svaga doser och kanske ger lite mera i stället. Det gör att många av skadedjuren överlever själva besprutningen, men de gör inte så stor skada och andra nyttoinsekter klarar sig.

     

    Herr talman!

    Jag vill också slå ett slag för hästen. Hästen är faktiskt ett sådant djur som alla blir glada åt, det är sällan någon som är hästrädd och ser man en häst på bete ger det en positiv känsla. Hästen blir ett allt viktigare inslag på den åländska landsbygden och är kanske en av de åländska framtidsnäringarna. Att ha en häst i familjen bidrar till trivseln. Den kan också bidra till jordbrukets inkomster, det behöver inte bara vara utgifter, det är framför allt andra lantbrukare som kan producera och sälja hästfoder, där har man verkligen betalt för kvaliteten för man prutar inte på kvaliteten och man kan betala väldigt stora summor bara man vet att det är bra och fin vara som man får. Man kan hyra stallplatser, man kan även starta ett företag med ridskoleverksamhet, så hästens betydelse för fritid, folkhälsa och rehabilitering måste uppvärderas ytterligare.

     

    På Åland börjar vi nå framgång via olika trav och tävlingsformer.

     

    När det gäller hästar och uppfostran har vi många ungdomar som har hästen som fritidsintresse och sport, de fostrar dem, det krävs att man lär sig ett ansvar för en annan levande individ och om man väljer att tillbringa sin fritid tillsammans med hästen måste man röra sig mycket vilket främjar hälsan. Jämställdheten gynnas också. Det är ofta flickor som utövar ridsport och man satsar då också på flickornas fritid och sport.

     

    Det säger sig självt att det är positivt för miljön och det öppna landskapet med djur som betar och det ger också landskapet en attraktivare bild. Hästturismen kan man prata mycket om, det är någonting som är enormt eftersatt här, det kan vara turridning, turistkörning, bo på lantgård, erbjuda paket med ridning, utbildningsläger och hästevenemang av olika slag. Det här är någonting som det finns utrymme för hur mycket som helst, men det är svårt för landskapet att gå  in och direkt starta upp det här, men jag hoppas att man ställer sig positiv till den här typen av verksamhet. Vi har också hästföretagen. Hästägarna befinner sig i dag i en gråzon mellan konventionellt företagande och hobbyverksamhet. Man borde hjälpa till med företagandet och få dem att ta ett steg vidare och få en större verksamhet i samband med detta. Hästarna måste man ha på landsbygden och man kan bo långt ute på landsbygden, så man håller igång verksamhet där.

     

    Hästsjukvården är det viktigt att titta närmare på. Vi har ungefär 800 hästar, det påstås att det är upp till 1000 hästar, jag vet inte vilken siffra som stämmer. Man behöver alltså få en hästklinik etablerad här på Åland med röntgenutrustning osv. Det är någonting som man har talat om tidigare. Jag vet att vtm Gun-Mari Lindholm har haft motioner i den här riktningen jag hoppas att det är någonting som man tar på allvar.

     

    Tittar vi avslutningsvis på lantbruket som sådant, fru talman, så är det viktigt med både små och stora företag på landsbygden. Man skall kanske inte gå in alltför hårt med stora enheter som skall konkurrera med Europa utan det är nog viktigt att hålla en del av småskaligheten kvar här, där kommer hästen och andra verksamheter in, men att man försöker hitta lösningar och inte bara har jätteodlingar.

     

    När det gäller ekonomin har man ändrat inställning redan i dag. Livsmedelsbristen i världen gör att man kommer att få betalt för produkten, men annars har det funnits en viss tendens att man har gått in för att odla bidrag mer än att odla produkter, vilket kan vara väldigt farligt för hela verksamheten på sikt. De som blir kvar och som kommer att kunna fortsätta med jordbruket långt tid framöver är de som verkligen satsar på att ha en gröda som går att sälja och som är eftertraktad.

     

    Kunskapsnivån bland lantbrukarna är hög. Det medför också att nya kunskaper relativt snabbt kan omsättas i praktiken och det gäller kortsiktigt anpassade produktioner som gör att man kan ändra produktionen ganska snabbt och anpassa efter bidragen som kommer. Det här är någonting som man skall utnyttja och där har landskapet en möjlighet via olika kurser osv., att man håller sig framme och verkligen ger jordbrukarna den här snabba utbildningen som de behöver ha.

     

    Livsmedelsindustrin är väldigt kapitalintensiv, som vi har konstaterat vid olika exkursioner. Vi såg hur mycket det kostar och problemet är där att för att förränta kapitalet behöver man ha ganska stora leveranser, framför allt av chipspotatis, kött och mjölk. Det är viktigt att man övervakar den, men man är också tydligt i meddelandet att man har beaktat det och har det med.

     

    Jag nämnde tidigare att jag inte tycker att meddelandet behöver utskottsbehandlas. Det finns ett tidigare jordbruksmeddelande på ett par hundra sidor där man kan fördjupa sig i jordbruksfrågorna som delvis ligger till grund för meddelandet. Det här är någonting som förändras hela tiden och jag tror att kommer man med en tilläggsbudget och har andra synpunkter kan det debatteras ytterligare, så det är inte så mycket mera som ett utskott kan tillföra i det här just nu som är relevant i den här snabba förändringen.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Fru talman!

    Ltl Åke Mattsson pratade mycket om IP-odling på ett initierat och bra sätt. Han pratade också om lågdosmedel och IP-odling.  Bara kunskapen blir tillräckligt stor hos konsumenterna kanske vi säljer IP-produkter från den gröna ön. När det gäller konventionellt odlade produkter försökte de som var sakliga i radiodebatten framhålla att det har aldrig hittats några rester av vare sig bekämpningsmedel eller någonting i de åländskt konventionellt odlade produkterna, men problemet är att marknaden och den allmänna debatten framför allt är svart eller vitt: ekologisk odling är bra, konventionell odling är inte bra. Därför valde jag att lägga mitt anförande på det sätt som jag gjorde, men jag har stor respekt för det som ltl Åke Mattsson säger. Jag tror dock att det är svårt att få konsumenterna att förstå vad det här med IP-odling är sist och slutligen, och det kan vara ett bekymmer.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Vi är helt överens om att det ser ut så just nu, men med medias genomslagskraft och marknadsföring  så lyfter man hela tiden fram med den åländska flaggan och det åländska äpplet att det här är IP-odlat, att ingen ålänning sätter ett uns mera gift än vad man absolut behöver de gånger vi gör det. Det är samma sak med konstgödsel att det är noga analyserat för en produkt  blir inte bättre för att man ger kodynga eller hur man tillför gödseln, den växer lika bra på kaliumnitrat från komposten som från konstgödseln. Det är det som läcker ut som är det viktiga.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Fru talman!

    Igen, jag är helt enig med ltl Åke Mattsson, som jag konstaterar att har ett kunnande i de här frågorna, men problemet är vad tror konsumenten? Vi kan inte begära att konsumenterna skall ha samma kunnande som t.ex. Mattsson, utan det är mycket tro. IP-odlingen är ytterligare ett steg, men också i den konventionella odlingen, så visst är all gödning bekämpning osv. gjord också där på noggranna analyser, det är inte fråga om annat och restprodukter har inte påfunnits. Det är mycket möjligt att man kommer fram till att det inte går att odla helt och hållet ekologiskt på Åland, men vi kan ändå marknadsföra rena produkter från den gröna ön för kunskapen har ökat så mycket hos konsumenterna. Som sagt, det jag efterlyste i mitt anförande var att man skulle ta ett helhetsgrepp på det här och så får vi se hur långt vi kommer. Vi är ganska eniga sist och slutligen, men jag ville understryka detta med integrerad produktion som ltl Åke Mattsson har pratat så mycket om i och med att jag inte tog upp det. Jag har stor respekt för dina tankar där.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Fru talman!

    På det området är vi helt överens. Jag höll också en hel del av mitt anförande just om ekologisk odling, att jag är inte emot det och jag tror att det skulle vara perfekt om vi fick ekologisk odling, för samhället, för produkten och för naturen och alltihopa är det det bästa. Men jag vet att det är ett enormt motstånd bland många jordbrukare och man ifrågasätter det, det kan vara rädsla och det kan vara annat, så vi kommer inte att komma fram den vägen. Därför man kanske gör det nästbästa och där tror jag att alla jordbrukare som vi har pratat med tycker att det här är bra, så där är det i dag, lite mera självkontroll, lite mera pappersarbete, så är vi framme och det borde vi framhålla för våra konsumenter.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Carina Aaltonen, replik:

    Fru talman!

    Ltl Åke Mattsson säger nu att han är för ekoodling. Men han är alltid mot ekoodling så fort jag eller någon annan ledamot här i salen börja diskutera ämnet. Jag har inte riktigt klart för mig vad ltl Åke Mattsson egentligen vill och omfattar ltl Åke Mattsson visionen om ett hållbart grönt Åland och på vilket konkret sätt föreslår ltl Åke Mattsson att vi skall nå dit? – om vi skall vara både för och emot ekologisk odling och vi skall helst använda IP-odling och man får gärna också använda konventionellt! Jag blev inte mycket klokare av det här anförandet!

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Jag sade ju att det skulle inte vara någon konst om vi bodde på Castros Kuba att vi kunde gå ut och bestämma att nu gör vi så här, så har vi inget problem, då bestämde vi att det skall vara ekologisk odling, men det är människor därute som äger marken och kan s.a.s. påverkas i sin egen vardag. Vi har också konsumenter som skall köpa produkterna och betala ett visst pris för dem, så det finns olika vägar att komma fram. Det jag har varit emot när det gäller den ekologiska odlingen är att hela Åland skall bli ekologiskt och går man ut med ett sådant budskap så är det så många taggar som kommer ut. I stället borde man kunna gå ut med ett måttligare budskap att vi skall inte ha mer än det och den biten. Man tar bit för bit, på känsliga områden i närheten av vattentäkter måste det vara ekologisk odling, där och där skall det vara ekologisk odlingar, att man tar undan för undan, men att däremot hela Åland skall bli det är helt omöjligt.

     

    Ltl Carina Aaltonen, replik:

    Fru talman!

    Jag delar inte ltl Åke Mattssons uppfattning och att det skulle vara totalt omöjligt att få Åland som en grön ö utan det är snarare så att det kan bli en möjlighet att få hit också besökare som reser till Åland för där är det en plats som marknadsförs som en hållbar och grön ö. Ltl Åke Mattsson säger att det skulle vara annat om vi skulle leva på Kuba, då skulle man kunna bestämma hur man skulle odla. Det finns väl ingen annan näring som är så reglerad och får så mycket stöd som jordbruket som näring och där alla löntagare, företag osv. betalar skattemedel just för att vi skall ha ett jordbruk på Åland. Är det inte så då att politiker och skattebetalare borde kunna få ha sina åsikter om att vi skall ha ekologisk odling.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Visst får man ha åsikten, men här debatterar vi om det är genomförbart, är det realistiskt eller är det s.a.s. så att det slår tillbaka om man lyfter fram de här bitarna? Det är där som jag inte tror att det kommer att fungera. Jag nämnde i mitt anförande t.ex. kött, vallarna går att hålla ekologiska, vi har ett slakteri här som kan bli ett ekologiskt slakteri, det kan man göra någonting stort av, men att hela jordbruket ekologiskt kommer att kosta samhället mycket pengar och kan jordbrukarna odla ekologiskt? Det är en kunskap och det är en skicklighet; de några få som odlar rotfrukter osv. i dag är enormt skickliga och kompetenta, men det är en livsstil att också kunna hantera det.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Fru talman!

    Det är så att ltl Åke Mattssons politiska karriär präglas av en kamp mot droger. Jag tycker att det är så att bekämpningsmedlen är en form av att droga hela jordbruket. Man drogar växterna, man förstör markerna och jordbrukarna riskerar sin hälsa och det är ovisst vilken påverkan produkterna har på konsumenternas hälsa. Jag är lite fascinerad av att ltl Åke Mattsson när det gäller droger verkar vara beredd nästan att ge sitt liv för ett drogfritt Åland, men när det gäller jordbruket är inställningen en annan! Jag får inte det där att gå ihop, men vi kanske får höra hur det går ihop!

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Det var en berättigad fråga och jag har ett ganska enkelt svar. Jag är emot DDT och kvicksilver i jordbruket, om jordbrukarna skulle börja använda det som är olagligt och illegalt. Vi har t.ex. alkoholen som är en av de värsta drogerna. Jag hade en enskild diskussion här tidigare om aggressivitet och farliga personer och då sade jag att alkohol är bland den värsta drogen som finns. Tobak och nikotin är en väldigt farlig drog. Där arbetar jag för att skola, graviditet, trafik, arbetslivet och personer under 18 år skall vara drogfritt, vissa block tar man och kör drogfria, vid andra tillfällen accepterar jag att man dricker sprit på kalas, på fester och är man över 18 år får man hantera det här själv med förstånd så länge det inte skadar andra. Jag tycker inte att jag har anfört att det är svart eller vitt. Illegal användning av bekämpningsmedel är jag väldigt negativ till. Gör man det däremot med förstånd och att det inte skadar andra, att man har kontroll på det, så tror jag inte att det är så stora problem.

     

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Fru talman!

    Jag tycker att det här är en viktig fråga. Ltl Åke Mattsson talade om attityder och värderingar inom jordbruket. När han räknar upp vilka alla som skall uteslutas från alkohol så kan man notera att män i hans egen ålder ingår inte. Det är ju de som vanligtvis är de största missbrukarna och de som skadar sig själv och andra mest. Inte är det barn och gravida kvinnor! Maskulinitetslinjen går igen lite i jordbruket, att här så förstår ltl Åke Mattsson nog hur man skall sköta det med förstånd! Jag tycker att det är både inkonsekvent och faktiskt inte riktigt övertygande. Därför tror jag att det är så att många konsumenter inte har förtroende för jordbruket i dag när det sköts konventionellt.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Jag skulle säga att flertalet, så gott som samtliga, har förtroende för jordbruket i dag - det har varit en massmedia - men har man inte det så tror jag att man kan vara ganska lugn. Vi har väldigt rena, fina och bra jordbruksprodukter på Åland. Anledningen till att inte männen i min egen ålder fanns med i gruppen där det skall vara fritt från alkohol och tobak är att det inte är en framkomlig väg, det går inte att åstadkomma någonting där, det är fullständigt omöjligt att få in det. Man lyckas inte ens få enighet här i lagtinget att sänka promillen från 0,5 till 0,2 promille i trafiken just för att den här gruppen män skall köra och därför tror jag att det är omöjligt att ta alkoholen helt ifrån dem. Därför jobbar jag inte med den frågan utan jag satsar energin och krutet på områden där jag tror att man kan nå framgång och där man kan lyckas. Det är mycket klokare.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Barbro Sundback:

    Fru talman!

    Det känns lite så där tveksamt om man skall debattera när vi nu är två socialdemokrater, två center och två liberaler kvar i salen. Det förefaller som om debatten utanför plenisalen är betydligt intressantare än den som försiggår härinne. Det som ändå är väldigt positivt är att ansvariga ministern tålmodigt sitter kvar och lyssnar till alla med samma intresse och engagemang.

     

    Fru talman!

    Meddelandet tillkom ju på socialdemokratiskt initiativ och vi är givetvis väldigt glada och tacksamma över att det kom hit så fort som det gjorde. Det har väl ändå framkommit att brådskan har gjort att meddelandet inte till alla delar är så intressant av det skälet, som många här har framhållit, att det saknas klara politiska prioriteringar. Av sådana personer som är väl insatta på det här området har vi dessutom fått höra, kanske med orätt, men att meddelandet egentligen är programtexter som finns i andra dokument och att man har klippt ihop det till det här meddelandet. Det må nu vara så; jag tycker för min del ändå att det är intressant läsning och jag har med spänning tagit del av innehållet i meddelandet.

     

    Jag tänkte, fru talman, tala om de kapitel i meddelandet som handlar om ekonomisk ekonomi och landsbygdens ekonomiska betydelse samt jordbrukets struktur och produktion, utvecklingen under de senaste decennierna och kapitel 5.2 som  handlar om förbättrad miljö och landsbygd.

     

    Av meddelandet framgår mycket tydligt att lantbruket har en viktig regionalpolitisk betydelse. I flera kommuner är det primärnäringarna som står för ca 15 procent av sysselsättningen samtidigt som den totala sysselsättningseffekten är endast 4,3 procent av antalet sysselsatta på hela Åland. Värt att notera är också att antalet sysselsatta inom lantbruket drastiskt sjunkit med 50 procent från 1980 då 1400 personer jobbade inom lantbruket till endast 670 år 2004. Om man jämför det med expansionen inom den offentliga sektorn verkar det nästan som om det här skulle vara balanserande kärl! År 2004 räknade man alltså med 678 sysselsatta i lantbruket; det kanske t.o.m. har minskat ännu mera sedan dess. Siffrorna talar sitt tydliga språk. Andelen jordbrukare blir färre samtidigt som jordbruksstöden förefaller hålla sig på en ovanligt hög nivå. Under åren 2007-2030 finns reserverade medel på  57 miljoner euro eller 8,1 miljoner per år , varav Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutvecklingen står för 17,5 miljoner. Den nationella andelen på Åland är betydligt större än jämfört med den nationella delen i riket. Där utgör det nationella stödet 60 procent och EU-stödet 40 procent. Hos oss är motsvarande siffror 70 procent nationellt stöd och 30 procent EU-stöd. Här kan man väl gratulera centern för att man s.a.s. lyckas använda självstyrelsen för att fördela större summor pengar till de åländska jordbrukarna än vad fallet är på rikssidan. Vid sidan av dessa jordbruksstöd finansierar landskapet skördeersättningar, räntestöd för investeringslån, rådgivning, avbytarservice, försöksodling och utbildning som gynnar lantbruksnäringen. Tilläggas kan att vår näringsavdelningen egentligen  måste betraktas som en lantbruksavdelning och Ålands landsbygdscentrum får också det betydande samhällsstöd. Det här är alltså för dessa 670 lantbrukare och vissa av deras institutioner. Hur omfattande skattebelopp som tilldelas lantbruket, dess institutioner och stödorganisationer framgår inte av meddelandet, men det skulle nog för löntagare och pensionärer samt andra som finansierar det här vara ytterst intressant att veta hur mycket pengar man uppskattningsvis s.a.s. för över till den här sektorn.

     

    Den uppgift i meddelandet som ger en antydan om stödens betydelse och som är mycket intressant, är att ungefär 48 procent av totalinkomsten inom jordbruket utgörs av stöd. Det är nog inte någon annan näring som kontinuerligt kan räkna med ett sådant samhällsstöd. Och i belysning av diskussionen av utkomststöd till utsatta grupper på Åland är det nästan skrattretande när majoriteten här tycker att 70 euro som maxstöd till 13 procent av befolkningen är ett bra stöd!

     

     

    Det är således inte förvånande att löntagare, pensionärer och andra företagare lyfter på ögonbrynen och gärna lägger sig i jordbrukspolitiken. Det är trots allt fråga om deras skattepengar och det är inte ointressant i allmänhetens ögon hur dessa enorma belopp används.

     

    Den strukturomvandling som sker inom lantbruket betyder inte enbart att antalet lantbrukare minskar i antal. Den återspeglas också i större gårdsenheter och intensivare odlingsmetoder. År 1990 fanns det 979 aktiva gårdar. År 2006 hade antalet gårdar sjunkit till 579, således med hela 40 procent .Gårdar med en odlad areal över 30 ha ökade sin andel från 9 procent 1990 till 30 procent 2006.

     

    Minskad sysselsättning och större enheter är karaktäristiska drag för den åländska utvecklingen, och det är en som man känner igen från omkringliggande regioner, för att inte säga hela världen. Trots detta minskar lantbrukets betydelse för den åländska ekonomin. Den naturliga följdfrågan är: Har landskapet ekonomiska resurser för att stöda det åländska lantbruket varit konstanta, har de ökat eller minskat under denna period?  Svaret har stor relevans för att bedöma de åtgärder som under den gånga 25 års perioden vidtagits för att stöda primärnäringarna och landsbygdens utveckling.

     

    Lantbruket är utsatt för stor mediegranskning. Inte i första hand för att stora summor skattepengar överförs till jordbrukarna. Även om stöden  i vissa fall är otroligt höga så inser de flesta att lantbruket på våra breddgrader måste stödas för att verksamheten ska kunna fortgå. Det direkta hotet mot själva stöden och deras nivåer kommer från kommissionen som vill minska EU:s jordbruksbudget genom en avreglering av jordbrukdsstöden . Motiven är inte ovilja mot lantbrukarna utan utgår ifrån att EU borde satsa på andra näringar, öka forsknings- och innovationsinsatserna inom samhällsområden där man kan räkna med framtida tillväxt. WTO:s mål att öka frihandeln gäller också jordbruket vilket är, trots allt, en sund inställning med tanke på jordbrukarna i de fattiga länderna i världen. Den akuta livsmedelskrisen i stora delar av tredje världen påverkar också EU:s jordbrukspolitik.

     

    Nej, fru talman, allmänhetens kritik av lantbruket bottnar i en misstro mot den utveckling av jordbruket som inte sammanfaller med allmänna mål för en hållbar utveckling. Befolkningen vill inte betala för produkter som är miljöförstörande, man vill inte betala för storskalighet och djurskötsel som är etiskt ifrågasatt, produktion som övergöder våra vattendrag eller för produkter som kan tänkas innehålla skadliga ämnen. Jag säger inte att de åländska lantbrukarna struntar i miljön men den senaste debatten om produktion av s.k. chipspotatis kastar nog en mycket mörk skugga över stora delar av det jordbruk som fungerar enligt så kallade konventionella metoder. Förtroendet för jordbruket är i allvarlig kris. Det märks framför allt genom att ekobutiker och ekoavdelningar i stora butikskedjor öppnas så gott som dagligen. Konsumenterna uppfattar klart budskapet om att produktionsmetod och produktsäkerhet hör ihop. Dessutom vill alltfler leva ekologiskt. Att det skulle vara en svag efterfrågan på ekologiska produkter på Åland är ett obegripligt påstående i meddelandet. De åländska ekoodlarna har ju den motsatta erfarenheten och nog är det väl så att de vet bäst i den här frågan. Om inte den åländska marknaden av ekoprodukter tillfredsställer efterfrågan kommer ju affärerna att börja importera ekologiska produkter från våra närregioner.  De medvetna konsumenterna  vill ha både ekologiskt odlade produkter och helst att de är närproducerade, det är det optimala för den medvetna konsumenten. I socialdemokraternas vision för Åland är detta paradigmskifte centralt. Många tror att det inte är möjligt. Vi är ett parti som tror på förändring  och visioner; om inte våra systerpartier i omvärlden hade haft de visioner de hade skulle vi fortfarande ha enorma klasskillnader i det här samhället. Det var ett av historiens största paradigmskiften som skedde.

     

    Av meddelandet framkommer också med stor tydlighet att på Östersjönivå är jordbruket den enskilt största utsläppsskällan av näringsämnen, det står klart och tydligt i meddelandet! Att en del av våra dricksvattentäkter tydligen är hotade både på grund av övergödning och bekämpningsmedel är ytterst alarmerande. Här har nämnts i debatten som exempel Långsjön och Markusbölefjärden. Det är ett bra exempel och då tycker jag att vi skall ära den som äras bör. Det projektet genomfördes av Lasse Wiklöf i tiden. Och det är kanske ganska symptomatiskt att det måste vara en minister som inte är lierad med skrået eller som i första hand förväntar sig att vinna röster genom att föra över stöd utan krav på motprestation i fråga om miljön. Det är ett mycket bra exempel, men det kräver politisk övertygelse och man måste handla konsekvent.

     

    Det kan nämligen inte enbart vara upp till lantbrukarna att ta ansvar för miljö. Vi märker ju att det fortsätter. Övergödningen av vattendragen och bekämpningsmedelskontrollen är inte heller tillfredsställande. År 2005 ändrades vattenlagen för att vara förenlig med EU:s ramdirektiv för grundvatten, sjöar och kustvatten. Denna lagändring gjordes för att regeringen skulle ha laga grund för a uppgöra ett åtgärdsprogram och en s.k. förvaltningsplan för att förbättra vattenskyddet och kräva större miljöhänsyn av lantbruket. Jag ser att ansvariga ministern Katrin Sjögren är här. Jag hoppas att hon har uppmärksammat just den här frågan och att hon driver på. Det är av ytterst stor vikt att vi får det till stånd. Åtgärdsprogrammet måste innehålla skyddszoner åtminstone runt grundvattentäkterna men enligt socialdemokraterna bör den skyldigheten gälla alla odlingar som riskerar att förorena våra sjöar, havsvikar och andra vattendrag. Toböle träsk är säkert inte unikt men det visar att frivillighet för jordbrukarna att inrätta skyddszoner  är otillräckligt eller närmast en from förhoppning. Såsom miljöstöden är utformade nu förefaller de inte fungera effektivt. Samhället  måste kräva nödvändiga åtgärder i motprestation från lantbrukaren som lyfter stora samhällsstöd.

     

    Det förra lagtinget antog det mest pretentiösa miljöhandlingsprogrammet hittills i självstyrelsens historia. I det programmet var det en stark fokusering på fiskodlingarna. Det var inte någon lätt kamp och det fanns ett stort motstånd mot de begränsningar som infördes för att driva fiskodlingar.

    Den här gången är det jordbrukets tur. Den dåvarande ministern Harriet Lindeman, en stark politiker med stor förankring i det åländska jordbruket och på den åländska landsbygden, hon engagerade sig mycket i jordbruket i samband med handlingsprogrammet togs fram.. Harriet Lindeman förespråkade ett förfarande som är mycket intressant, dvs. att varje enskild jordbrukare bör uppgöra en särskild vattenplan för sina odlingsmarker. Hennes resonemang bygger på att generella bestämmelser är ineffektiva eftersom odlingsvillkoren variera så mycket. Det förra lagtinget omfattade det förslaget och flera andra som rör jordbrukets miljöpåverkan. Det är mycket viktigt att detta arbete fortsätter och att det görs snabbt. Beslut och utredningar finns. Också här är det handling som krävs.

     

    Fru talman!

    Socialdemokraterna är alltså inte emot stöd och resurser till jordbruket. Vi har själva varit med och tagit fram det förslag som nu finns för landsbygdsutvecklingen. Vi ser att lantbruket är en mycket viktig del av regionalpolitiken. Det är också viktigt med det öppna åländska landskapet, det är en viktig identitetsskapande markör, de betade lundarna och strandängarna är en väsentlig del av det åländska landskapets skönhet som alla vill bevara och sköta om. Men och det är ett stort men: det åländska lantbruket har inte fått någon dispens från den allmänna strävan att rädda Östersjön och att producera enligt principerna för hållbar utveckling. Om det åländska lantbruket inte kan garantera säkra livsmedel som producerats på ett hållbart sätt  kommer alltfler konsumenter att efterfråga importerade ekologiska produkter. En sådan utveckling vill vi inte ha. Därför är det viktigt att odlarna själva och deras organisationer överväger hur de kan styra utveckling inom lantbruket i sundare banor. Valet står mellan produktionsmetoder som skonar människor och miljö eller fortsatt utarmning av produktionsmedlen. Framtiden för lantbruket känns säkert oviss, stora värden står på spel. Socialdemokraternas övertygelse är likväl att de lantbrukare som väljer ekologiskt har allmänhetens sympati och respekt. De har säkert många gånger ett tyngre dagsverke än bonden som odlar konventionellt, men det rena samvetet och tillfredsställelsen över att ha gjort ett medvetet val för att säkra framtiden för kommande generationers lantbrukare och livet på landsbygden väger säger mycket tung.

     

    Fru talman! Vi socialdemokrater har och kommer framledes att stöda en sådan utveckling av jordbrukspolitiken på Åland.

    Till sist har det diskuterats om meddelandet skall föras till utskott. Vi tycker att det är en viktig fråga. Vi har uppfattat att minister Jan-Erik Mattsson vill höra lagtinget i den här frågan, han förbereder målsättningar för den framtida jordbrukspolitiken i tilläggsbudget och vad vore bättre än att lagtinget hade en ståndpunkt i de här frågorna som kunde läggas till grund för det fortsatta arbetet, så vi ser gärna en utskottsbehandling. Tyvärr har vi inte representation där, men vi kan inte göra saken ensamma och vi hoppas naturligtvis på att majoriteten delar samma uppfattning som vi har.

     

    Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Jag tackar för ett analytiskt anförande av ltl Barbro Sundback där hon har lyft fram en del saker som vi har gemensam positiv inställning till och hon har också påtalat några felaktigheter, som hon ser det. Jag hinner ta upp bara några saker. När det gäller de konventionellt odlade åländska produkterna tycker jag att ltl Barbro Sundback har fel; de har en väldigt hög status i dag därför att de har en hög kvalitet och senast i morse fick vi höra att det pågår en stark förändring i användningen av produkter i dag. Man frångår light-produkterna, man vill ha äkta smör, man vill ha äkta ost osv. Det tycker jag är ett tydligt tecken på medvetenheten om att rena produkter är åländska produkter. När det gäller den ekologiska odlingen sägs i meddelandet att det är utvecklingen av själva odlingen som inte har fyllt målsättningarna. TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman!

    Jag tyckte att jag gjorde ganska klart i mitt inlägg att det är inte bevisat på något sätt, och jag tror att det är precis som ministern säger, att de åländska produkterna är säkra, men de produceras på ett sätt i många fall som tydligen skadar vår miljö och det gillar inte konsumenterna, inte i dag. Det går inte mera att säga att ändamålet  helgar medlen här. Det är alltför många, speciellt unga människor, unga kvinnor, men också barn som oroar sig för framtiden. Hur skall det gå om sjöarna gror igen och det sipprar ut bekämpningsmedel? Det är inte mera tillräckligt för jordbruket att säga att vi producerar inte giftiga eller farliga livsmedel.

     

    Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Efterfrågan, utbud och åtgång på de åländska produkterna, framför allt grönsaker, äppel osv. visar att förtroendet för dem inte på det viset som ltl Barbro Sundback beskriver det. Det finns ett stort förtroende, men det finns också ett stort förtroende för ekologisk odling, så det här motsäger inte varandra.

     

    Vad gäller frågan om jag vill att meddelandet skall utskottsbehandlas eller inte. Jag har sagt så här att för min del spelar det inte så stor roll. Jag tycker att det kan vara okej om lagtinget fördjupar sig ytterligare i den här frågan, men man kommer att behandla frågor som uppstår på vägen. Man kommer att behandla nya frågor som man sedan belyser, alltså lyfta in nya värderingar som inte finns i meddelandet, i princip kan man säga att näringsutskottet i så fall kommer att ta fram ett nytt meddelande.

     

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman!

    Principiellt anser jag att ministrarna inte skall ha åsikter om hur lagtinget skall behandla ett ärende. Den nuvarande regeringen har väldigt svårt med parlamentarism. Det är fortfarande antingen en kommunalstyrelse eller så skall hela lagtinget vara något slags resande folkhögskola och upplysas om det ena och det andra! Jag skulle vilja ha mera parlamentarism i Ålands lagting. Tack!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Det var ett ovanligt starkt erkännande av det åländska jordbruket som ltl Barbro Sundback levererade och det kändes bra. Samtidigt odlade hon fördomarna om stöden; hon drog en parallell mellan utkomststöden och lantbruksstöden och sade att får man stöd från samhället så får man finna sig i att det publiceras i media. Då är också resonemanget att socialbidragstagarna också skall publiceras i media iså fall att man gör denna parallell. Jag tycker nog inte att det skall vara på det sättet. Men det som jag avser med att odla fördomar är att lantbruksstöden är någonting som kommer alla till godo i form av lägre livsmedelspriser. Det är det som är själva grundtanken med hela systemet och det är det som man missar på något sätt. Jag tycker att det är inte riktigt hederlig politik att sätta de båda olika stödformerna emot varandra för också utkomsttagarna – speciellt de – har nytta av så låga livsmedelspriser som möjligt.

     

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman! Ibland får man en känsla av att det är lite hur det passar, ibland är jordbrukaren företagare och ibland är han socialbidragsmottagare och löntagare! Det där har man lyckats spara bra med för att komma åt massor med resurser. Stöden som publiceras i tidningarna om hur enskilda jordbrukare har fått stora stöd tycker jag är väldigt viktigt. Det visar nämligen vad det kostar att hålla dessa 600 människor i jobb och det har skattebetalarna rätt att få veta! Det är inte socialbidrag - det kan t.o.m. hända att ltl Anders Eriksson en dag är i behov av utkomststöd  och jag tror inte att han skulle gilla att det skulle stå i tidningen!

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Det var nog inte riktigt jag som förde debatten hur den passade, utan jag noterade att det var ltl Barbro Sundback som pratade om utkomststöd å ena sidan, hur låga de var i förhållande till lantbruksstöden, hon gjorde alltså en jämförelse. Jag har aldrig kallat lantbruksstöden för socialbidrag, det  har jag aldrig gjort. Däremot sade jag att i mitt anförande att lantbrukarna blir uthängda som om de skulle vara socialbidragstagare och den debatten vände jag mig emot. Vi kunde t.o.m. i Nya Ålands ledare läsa att den debatten baserar sig på okunskap. Det sägs ofta att livsmedelspriserna fortfarande är höga. Jag har inte siffrorna till 100 procent, men jag läste en artikel där jag fick ta del av att en disponibel inkomst för en familj i början av sekelskiftet gick nästan 100 procent till livsmedel, och så skall det definitivt inte vara. Så sent som i början av sextiotalet gick 50 procent av den disponibla inkomsten och nu ligger vi någonstans mellan 10 och 15 procent, så det går inte att säga att livsmedlen är så dyra, utan det är klart att den här politiken har haft ett genomslag. TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman!

    Det sista resonemanget är väldigt intressant. Tro mig eller inte, men själva pappa Engel sade att när totalkonsumtionen ökar minskar konsumtionen av livsmedel! Det kanske inte är en stor sanning, men det sade han redan för över 100 år sedan. Det är så det är. I dag spenderar människorna sina pengar, förutom på kläder, prylar osv., på resor, på upplevelser, dvs. konsumtionsmönstret har radikalt ändrats. Men sedan finns det sådana som värderar miljö, hälsa osv. som är beredda att satsa mera pengar och de är de viktiga konsumenterna. De är villiga att betala bra för kvalitativt höga produkter och det är den gruppen vi tycker att Åland skall producera för.

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Jag tycker att ltl Barbro Sundback är orättvis mot nuvarande odlarkår, alltså jordbrukarna. Man behöver inte göra någon djupgående analys för att komma fram till att det är ingenting annat att vänta i och med att det är medelålders män som är jordbrukare – och det är väl den typen som skall klä skott för ltl Barbro Sundbacks kritik! Man har väldigt bra produkter i dag, man har gått framåt enormt mycket på detta område. På Åland kan vi tryggt äta rotfrukter, grönsaker, bär och frukter utan att vi behöver vara det minsta oroliga för att det är dålig kvalitet. Konsumenten på Åland tycker att vi har bra frukter på Åland. Att stå här i talarstolen och säga att medvetna konsumenter inte tycker om åländska produkter och tycker att de är felaktiga är att fara väldigt ovarsamt med sannningen.

     

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman!

    Det är synd att ltl Åke Mattsson ofta förleds till att reagera så känslomässigt och inte lyssnar på vad man säger! Kan ltl Åke Mattsson garantera att grundvattnet på Åland inte innehåller skadliga ämnen? Det är huvudfrågan i dag. Dessutom tycks användningen av speciellt bekämpningsmedel vara en arbetarskyddsfråga. Jag skulle inte vara helt överraskad om det finns ett samband mellan användningen av bekämpningsmedel på Åland och hög cancerstatistik. En sådan utredning vill vi gärna se, inte bara att kasta skulden hit och dit utan fakta.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Då kanske man skall lyssna på vad man själv säger! Jag reagerade mot att man står och skäller på de  åländska produkterna. Vad som går ut i vattendragen nämnde jag däremot inte i mitt anförande, utan det var det att man angrep att det var fel på de åländska produkterna. När det gäller användning av gifter osv. kan det finnas ett samband; jag gick för 15 år sedan min första utbildning för att använda bekämpningsmedel, i dag måste man ha licens och ha kunskap för att använda dem, man håller sig framme på den här fronten. Jag har en bok hemma från 1908 på gården där jag bor där det står mycket beskrivet om olika odlingstekniker, 1908 använde man mycket bekämpningsmedel, man använde nikotin, man använde svavel i stor omfattning, man använde järnvitrol och många andra konstigheter sprutade man ut på grödorna för att få dem att växa, så bekämpningsmedel är ingen nyhet. Nu är vi dock på väg åt rätt håll och man börjar överväga varje besprutning på ett sätt som aldrig har gjorts tidigare. TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman!  Det ligger säkert en hel del i det som ltl Åke Mattsson säger. Men rätta mig om jag hade fel: Är det inte så att också ltl Åke Mattsson sprutar på vissa grödor, men på sin egen potatis sprutar han inte!

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

    Herr talman!

    Jordbruk är en näringsfråga, men det är också mycket starkt en miljöfråga. Jag delar ltl Barbro Sundbacks uppfattning att konsumenterna blir mer medvetna och ställer högre och högre krav både på produkter och producenter. Det finns två stora konsumenthänder när det gäller mat: den ena är billig, likritad stordrift och den andra är småskalig ekologisk och närproducerad. Åland kan ju aldrig någon konkurrera med volymer, den åländska konkurrensfaktorn är kvalitet och kunde i ännu högre grad bli ekologisk. Det är min starka förvissning. När det gäller miljöarbetet, speciellt vattenskyddet, är detta ett omfattande arbete som är igångsatt. Det har vi att utgå från är HELCOM.s aktionsplan och vattendirektivet. Vi håller på och sammanfattar ett åtgärdsprogram.

     

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman!

    Det var som vacker musik i mina öron! Man märker att minister Katrin Sjögren inte var här tidigare under debatten när ltl Carina Aaltonen höll sitt anförande, men det utgick från exakt samma resonemang, så vi är helt överens och vi kommer att stöda ministerns arbeten med de målsättningar som hon här har givit uttryck för. Däremot kanske det kan vara viktigt att förankra dem i det liberala partiet här i lagtinget samtidigt.

     

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

    Herr talman!

    Det jobbas aktivt på det området också. Jag ville fortsätta när det gäller vattenvården. Jo, det är så att ett omfattande åtgärdsprogram skall tas fram under det här året, det skall sändas på remiss i slutet av 2008 för att kunna träda i kraft 2009. Ingalunda vilar vi på lagrarna! Den första vattenskyddstäkten som kommer att få sin skyddsplan är Toböle och det arbetet har vi också satt igång. Det är ett jättearbete, men vi jobbar på.

     

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman!

    Det är säkert arbete, men det där åtgärdsprogrammet är kanske inte så jättelikt, det beslöt faktiskt det förra lagtinget om, dvs. att det skulle utföras och att det skulle vara klart 2008 samt att det skall implementeras senast i december 2009. Det är bra att det följs upp och det är ännu bättre om det följer tidtabellen. Det var också väldigt positivt att höra planerna för Toböle träsk, det verkar vara väldigt alarmerande det man nu har fått sig till del av den allmänna debatten och det är viktigt att träsket räddas. Det måste vara förknippat med väldigt stora hälsorisker om resterna av bekämpningsmedel rinner ut i det vattnet.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Henry Lindström, replik:

    Herr talman!

    Det låter bra  när ltl Barbro Sundback pratar om hur efterfrågan och utbud fungerar, vad konsumenterna vill ha och vad jordbrukarna kan producera. Alla skulle förstås hoppas att det skulle fungera bra på det sättet, men oftast står ju handeln däremellan och det är tyvärr så att det som de flesta köper i butikerna styrs av handeln. T.ex. när en större butik byggde ut från att ha haft en 80 centimeters ostdisk till 12 meter, men då blev det bara en meter kvar för den åländska osten, resten var importerat. Inte var det konsumenterna som efterfrågade utan handeln styr. När det gäller miljöpåverkan vill jag påstå att man nu ser klara förbättringar av tillståndet i våra inre vikar, utgående från det miljöstöd vi har. TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman!

    Det som ltl Henry Lindström säger är viktigt, dvs. att handeln naturligtvis har en styrande funktion. Det är inte så att efterfrågan och utbud regleras direkt mellan konsumenter och producenter, det är alldeles sant. Å andra sidan måste handeln ha en viss känsla för vad konsumenterna vill ha. Om man ser på utvecklingen i större regioner där marknaden har större utrymme än på Åland så läste jag senast igår att den stora kedjan Coops utbud av ekologiska produkter har ökat med 43 procent under det första kvartalet 2008.

     

    Ltl Henry Lindström, replik:

    Herr talman!

    Det är ändå så att det mesta av det vi producerar här är väldigt bra, både de konventionella och de ekologiska produkterna. Det är med ett väldigt stort kunnande som våra konventionella odlare producerar både grönsaker och andra produkter. Detta för en marknad som efterfrågar produkterna. När det gäller de ekologiska produkterna, som framhölls mycket i anförandet, så är det så att av de importerade produkterna, de som avvisas på grund av att de innehåller för mycket bekämpningsmedel, det är mest ekologiska produkter. Det finns alltså en paradox där. Om den ekologiska odlingen blir för koncentrerad så läcker även den, det kvävet vet inte om det är ekologiskt eller konventionellt framställt.

     

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman!

    Det är väl det här som är någon slags jordbrukskrig att man liksom bekämpar varandras övertygelser och metoder!  Jag tror att det är väldigt farligt för jordbruket. Konsumenterna har i dag en hög tilltro till ekoprodukter. Ltl Henry Lindström har säkert bättre kunskaper än vad jag har i det här sammanhanget, men då borde man ställa krav på att sådana negativa egenskaper som här nämns skulle elimineras så att produkterna faktiskt är ekologiska - annars raseras nog tilltron till hela jordbrukspolitiken. Nu finns det en efterfrågan, ta vara på den!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Veronica Thörnroos, replik:

    Herr talman!

    Rena närproducerade, gärna ekologiska produkter tror jag att är någonting som alla vill ta till sig. Men det är också fråga om ett val från individen, att du väljer själv vilka produkter du köper, det är också fråga om tillgång och efterfrågan. Den ideologi som jag företräder utgår från att individen själv väljer vad man tar till sig, inte att någon uppifrån kommer och talar om vad man skall äta och när man skall äta. Det jag ifrågasätter i ltl Barbro Sundbacks anförande är skuldbeläggningen av våra primärproducenter. Ltl Barbro Sundback talade om det ”rena samvetet” som de ekologiska odlarna har, underförstått att de konventionella odlarna och IP-odlarna inte har rent samvete. Det är fult, det är väldigt fult att härifrån talarstolen skuldbelägga en grupp på det viset som bedriver en helt laglig verksamhet.

     

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman!

    Individens fria vall vad gäller att handla livsmedel i dag begränsas av att utbudet inte är tillräckligt av ekologiska produkter i de åländska livsmedelsaffärerna. Det förefaller inte som om de åländska odlarna i tillräcklig grad vill tillgodose efterfrågan. Det kommer att innebära att affärerna ökar importen av produkterna. När vi beviljar stora belopp till jordbruket tycker jag att vi har en skyldighet att se till att utbudet breddas och blir större så att de individer som vill välja ekologiskt också har den möjligheten för det skall väl finnas valfrihet om individen skall få välja! Annars finns det inga val, ltl Veronica Thörnroos!

     

    Ltl Veronica Thörnroos, replik:

    Herr talman!

    Om jag förstod ltl Barbro Sundback rätt bör det åländska jordbruket tvingas till att lägga om sin produktion till ekologisk odling. Jag tycker att det rimmar väldigt illa med individens rätt att tänka och handla själv. Nog vore det väldigt märkligt om man gick in i en annan bransch och tvingar företag att handla på ett visst sätt! Efterfrågan skall ju komma från konsumenten, och den dagen det finns en tillräckligt stor efterfrågan kommer marknaden att reglera sig tämligen naturligt, det är jag helt övertygad om.

     

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman!

    Det är så, bästa ltl Veronica Thörnroos, att här fungerar inte marknaden utan det är stöden som i hög grad styr vad man odlar. Om det skall vara så måste stöden till det ekologiska jordbruket förbättras, om man skall få fram mera sådana produkter. Jag tror att det finns två skeden som man måste beakta, det ena är när man ställer om, ett utvecklat omställningsstöd. Det torde också vara så att riskerna med det ekologiska jordbruket är större och man använder ju bekämpningsmedel och konstgödsel för att säkra tillräckligt stora skördar. Om man utvecklar detta med skördeersättningar så borde det utvecklas särskilt med tanke på de ekologiska odlarna som tar större risker.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Roger Slotte:

    Herr talman!

    Ltl Barbro Sundback nämnde i replikväxlingen angående stödet till ekologisk odling att det borde vara större. Det är redan gjort. Det finns ett större stöd för ekologisk odling än för konventionell odling, efter vad jag har förstått.

     

    Mycket har redan sagts i debatten och jag tänkte ta upp endast några frågor. ”Hela Åland skall leva” är vår devis i centern. Hur skall vi leva, vad skall landsbygden och skärgården leva av? Vi läser i meddelandet att det finns ungefär 1.200 företag på landsbygden och av dem är 600 lantbruksföretag. Om lantbruksföretagen minskar kommer också landsbygdsutvecklingen som helhet att marginaliseras. Det kommer att bli svårt att leva och bo på landsbygden om det inte finns tillräckligt med företag, både sådana som servar jordbruk och jordbruksföretag. Detta är väldigt viktigt. En bonde från Finström sade en gång för 30 år sedan, när jag var på en debatt där man diskuterade framtiden, att skall det bli så att när man kommer till Ämnäs bro, som han sade, så är det bara skog kvar och man får vara rädd för att man kan bli anfallen av vargar och björnar!  Dit kommer vi aldrig, får vi hoppas, utan vi skall hålla öppna landskap och vi skall se till att vi har en landsbygd som är i utveckling. För att nå denna utveckling på landsbygden krävs det diversifiering, mångsyssleri. Stödpolitiken i dag går mycket ut på att den som är vackrast och bäst, tänkte jag säga, men att stora företag som har potentiell möjlighet att utvecklas skall få större stöd, men man får inte glömma bort de mindre företagen, de behöver också någon form av stöd för att de skall kunna fortsätta med sin diversifiering och mångsyssleri.

     

    I och för sig är stödpolitiken, som redan har sagts här, någonting som inte är bra för marknaden som helhet, men inom EU har vi en sådan stödpolitik att man får stöd för investeringar, man får CAP-stöd och dylikt. Det nämndes här i debatten tidigare, att hur skulle det vara om vi vore helt utan stöd? I t.ex Frankrike är det mig bekant att man har tre gånger större CAP-stöd än vad man har på Åland därför att CAP-stöden är bundna till arealen och den skördenivå som arealen har. Har man alltså tre gånger större skördar lyfter man tre gånger större stöd. Däremot kommer det i stället, som och ltl Henry Lindström nämnde, nationella stöd på Åland som hjälper till. Som också har framgått av debatten är det runt 30 procent som är EU-stöd. Skulle man vara utan stöd, så vad händer då? Åland klarar sig inte utan stöd, men om hela EU är utan stöd, så kommer den som har de största stöden att klaga mest och säga att det här kommer vi inte att klara av, som Frankrike som är ganska hårda i sina krav. Jag läste i tidningen att också Frankrikes statsminister kommer att lyfta fram CAP-stödet för att ytterligare säkra det framåt efter 2013. Utan stöd skulle produkterna stiga. Bilden av hela marknaden skulle ändra totalt. Vem skall sedan har råd att köpa livsmedelsprodukterna? Den som skall köpa har för liten lön och därför har man kommit fram till det att man stöder jordbruket med olika stödformer i stället för att ta in det i kollektivavtalsförhandlingar och helhetslösningar. Egentligen är stöden alltså ett stöd till konsumenterna, de som köper livsmedel.

     

    Herr talman!

    Jag tänkte också tala om biobränsle. Det har diskuterats om man skall odla bränsle på våra tegar. Det har sagts i debatten att när världen svälter skall man väl inte odla sådant som skall brännas upp utan man skall odla så mycket mat som möjligt; världen svälter och det kommer att bli större efterfrågan därför att jordens befolkning ökar. Det konstiga är att bränslevärdet på produkterna är större än producentvärdet. Varför är det så? T.o.m. på skogsråvara är bränslevärdet mycket större än vad skogsägaren får när han levererar virke till industrin. Totalt sett är det dock så att när vi exporterar papper och andra produkter från skogsindustrin är det mera värt, för då har förädlingsvärdet tillkommit. Det är alltså någonting att fundera på varför bränslevärdet är högre än producentvärdet.

     

    Herr talman!

    När det gäller miljöfrågorna står det i meddelandet att jordbruket är den största enskilda utsläppskällan i Östersjön, och det kan så vara, men det beror på hur man mäter det. Jag hörde en minister från Finlands regering uttala sig i radion, att man måste förbjuda jordbruket i Sydvästra Finland på grund av det stora utsläppet av näringsämnen. Det är klart att jordbruket släpper ut en del, men jag skulle vilja ta några exempel för att belysa hur det kan se ut. Jordbruket gödslar sina åkrar och vi har ca 10.000 hektar som gödslas, medan vi har en nederbörd som innehåller mellan 6 och 8 kilo rent kväve per hektar och år. Det betyder att om vi tar hela Ålands landareal på 150.000 hektar är det ca 1.200 ton rent kväve som kommer ner på marken och skogen växer bättre av det på sommaren, men under den tid det inte är någon växtsäsong kommer vattenmängden att rinna ner i lantbrukets diken, i utfallsdiken vid stränderna och så konstaterar man, att, ja, det är mycket näringsämnen i det vatten som kommer från jordbrukets diken. Men det är inte allt som kommer från jordbruket utan det är sammantaget. Jag kan ta ett exempel från Möckelby bäckområdet i Jomala som rinner ut i Svibyviken, som diskuterades för sju-åtta år sedan; där är det ca 1.400 hektars nederbördsområde och det kommer ca 9 ton kväve ut vid Svibybron. När vi gick närmare in och funderade och analyserade det här kom vi fram till att mellan 6 och 8 kilo som sagt kommer från luften. Säger vi nu 6 kilo kväve från luften med nederbörden så är det direkt nästan 9 ton. Det betyder att det är ungefär samma mängd som kommer ut vid Möckelby bäcks utlopp. Man kan tycka, att har jordbruket någon andel i detta? Jo, visserligen för det borde ju komma något mindre eftersom skogen har växt under den tiden och tagit vara på näringsämnena, så jordbruket är inte felfritt, men jag är inte säker på att jordbruket har en sådan stor andel i näringsutsläppen som det görs gällande. Tänker vi dessutom på att det regnar inte bara över land, det regnar ju rakt ner i Lumparn, det regnar i alla våra vattenområden, vi har kanske tre gånger större vattenområden än vad vi har landområden och kommer det 6-8 kilo kväve per hektar på alla vattenområden, så blir det nog en kolossal påverkan!  Det är alltså en komplex fråga. Man blir nästan skrämd när man pratar om att man skall förbjuda jordbruket på grund av det stora utsläppet av näringsämnen.

     

    För att återgå till där jag började: skall landsbygden och skärgården ha en chans att överleva fordras det mångsyssleri, diversifiering och goda förutsättningar.

     

    Ltl Barbro Sundback, replik:

    Herr talman!

    Till den sista analysen om hur man kan räkna mängden näringsämnen som kommer från jordbruket, med hänvisning till dessa diffusa utsläppen, är de ju samma för alla, det är fiskodlingen, det är avloppsvatten osv., så nog finns det tillräckligt med oberoende källor och långa utredningsserier som visar att jordbruket är en stor källa till utsläpp av näringsämnen i Östersjön. Jag efterlyste omställningsstöd till den ekologiska odlingen plus att jag inte har hört åtminstone förut någon som har diskuterat att det skulle finnas särskilda skördeersättningar eftersom jordbruket innebär större risker för den enskilda jordbrukaren.

     

    Ltl Roger Slotte, replik:

    Herr talman!

    Angående omställningsstödet är det mig bekant, om jag inte är fel underrättad, att man har ett större stöd för ekologisk odling under de första tre åren; först efter tre år får man kalla sig ekologisk odlare, efter det minskar stöden.

     

    När det gäller utsläpp av näringsämnen kan man förstås räkna på olika sätt.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Olof Erland, replik:

    Herr talman!

    Jag tycker att det är bra att det kommer fram hur komplicerat lantbruket/jordbruket är. Det är verkligen en kunskapsnäring som omfattar hela ekologisystemet, hela luften, kväveflödena från vatten, land, luft osv. Det här visar en sak som jag funderar på med den här debatten, som Nya Åland skrev, att det är brist på kunskap som gör att debatten drivs fram, tyvärr, och därför är det bra om meddelandet utskottsbehandlas och vi får en ytterligare belysning av helheten. Jag tycker därför att det var ett bra anförande.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Fredrik Karlström:

    Herr talman!

    Jag tänkte titta på jordbrukspolitiken med åländska ögon, men jag börjar i ett vidare perspektiv och tittar lite på hur det ser ut i den stora världen.

     

    I OECD-länderna betalas ut ca 200 miljarder euro årligen i stöd till jordbruket. Det statliga stödet står i genomsnitt för nästan en tredjedel av alla jordbrukares inkomster i världen.  Kostnaderna för detta enorma system betalas av vanliga medborgare och företag genom höjda skatter och, anser jag, höjda matpriser.   Drygt 50 miljarde euro betalade ut av EU:s budget delades ut som stöd till jordbrukarna 2007 vilket var en ökning från 2006 med nästan 12 procent, fast man hade räknat med att det skulle minska.

     

    USA delar ut ungefär lika mycket till EU till sina jordbrukare men då varierar stödet mycket mer än i Europa och då beror det på marknadspriser, katastrofstöd och andra faktorer.  De flesta jordbrukare skyddas också från yttre konkurrens genom kraftiga tullar, priset på exempelvis smör har ett 90-procentigt påslag i Europa och USA.

     

    Trots allt detta så finns det exempel i världen som visar att det går att bedriva jordbruk utan subventioner; det mest lysande exemplet är Nya Zeeland – inga subventioner, inget prisstöd, inget konkurrensskydd. Trots detta så kan Nya Zeelands jordbrukare sälja smör till USA med vinst. Nya Zeeland är ett levande bevis för att man genom att minska eller helt upphöra med stödet faktiskt kan hjälpa jordbrukaren att lyckas ännu bättre.  Ända tills för 20 år sedan, i mitten av åttiotalet, var Nya Zeelands jordbrukare bland dem som fick mest stöd i världen.  Det som dock var ganska anmärkningsvärt var att det var en grupp av deras egna ledare som satte stopp för stödet. De insåg då att det enorma statstöd som jordbrukarna fick försatte landet i nästan konkurs och dessutom att det kvävde företagandet och företagsverksamheten hos jordbrukarna. Mer tid gick åt till att söka/administrera stöd än att utveckla sitt jordbruk, så 1985 drogs allt stöd in och det gjordes bokstavligen över en natt, från att ha varit en av världens mest bidragstagande jordbruksnationer. Detta resulterade i att jordbrukarnas räntor nästan tredubblades och markvärdet rasade och för ett land som varit så beroende av jordbruk som motsvarade 14 procent av landets BNP så såg framtiden givetvis ganska dyster ut  Det resulterade i att jordbrukarna antingen fick sätta sig ner, bryta ihop totalt eller kavla upp ärmarna och hugga i – och de gjorde det sistnämnda. Det var ingen dans på rosor men gårdarna gick ihop om inköp och försäljning, de startade gårdsturismverksamhet, satsade på nya grödor, stuguthyrning, förädling av gårdens produkter såsom förädling av avel etc. Tiderna var svåra och tuffa men trots det överlevde 99 procent av gårdarna.

     

    Jag läste en intervju med tidigare ordföranden för Federated Farmers i Nya Zeeland som heter Grahamn Robertson och han utryckte sig så här: ”Om man betalar konstgjort höga priser för jordbrukarnas produkter så hittar vi snart på dyra sätt att producera dem på, utan stöd är vi mer motståndskraftiga, mer produktiva och mer lönsamma.” Han fortsätter med att säga: ”Att bruka sin jord inför byråkraterna i dagens Europa måste vara som att ha en äktenskapsrådgivare i sovrummet” ”Jordbrukare som lever gott på statligt stöd hamnar på efterkälken eftersom de inte tvingas lösa de problem som vi måste lösa,  de blir mentalt blockerade” Det här säger alltså motsvarigheten till Anders Englund i Nya Zeeland

     

    I dagens Nya Zeeland efter att man tog bort stödet så blomstrar jordbruket, det har ökat från 14 procent till 17 procent av BNP:n och det är alltså i samma tidevarv där det åländska jordbrukets BNP minskar i betydelse.  Jordbruksproduktiviteten ökar nu med 3,4 procent i medeltal jämfört med 0,5 procent under stödtiden. Markvärdet för lantbrukarna stiger och miljön har t.o.m. förbättrats eftersom marginaljordar tillåts återgå till naturskog.  Jordbrukarna i Nya Zeeland producerar idag fyra gånger mer mat än landet kan konsumera, tio gånger mer kött, 15 ggr mer mjölk, så nästan allt exporteras. När lammpriserna var som lägst 1988 insåg Nya Zeeländarna att export är enda sättet att överleva på så många började själv exportera direkt till stormarknader/restauranger utanför EU/USA områdena eftersom de var stängda marknader. De började exportera till länder med stor befolkning och ont om mat, priserna var låga men så var omkostnaderna för jordbruket.  Efter några års kämpande fick de det att gå ihop och nu är det en väldigt lönande affär för dem. De fick alltså driva sitt jordbruksföretag på samma sätt som vilket annat företag som helst .

     

    Det var alltså jordbrukarnas eget förbund som såg till att lantbrukarna slutade skörda understöd och istället började sälja till krävande marknader.  Nuvarande ordförande för Federated Farmers i nya Zeeland som heter Charlie Pedersen säger följande i samma intervju ” Vi har slagit hål på myten att en jordbrukare inte kan leva utan stöd och vi har visat att jordbruksfamiljer kan leva väl på sina egna ansträngningar när de är fria att tänka själva.”  Jordbruksminister i Nya Zeeland Jim Anderton tillägger i intervjun ” Vi har blivit smidiga, starka och ytterst konkurrenskraftiga, européer som betalar en förmögenhet till jordbrukarna måste fråga sig om det inte finns bättre sätt, det kan jag lova att det gör” avslutar alltså motsvarigheten till Janke Mattson i Nya Zeeland!

     

    Så går jag över till Europa innan vi slutligen hamnar på Åland.

     

    ”Jordbrukets negativa sidor” har jag skrivit som rubrik.

    Dagens subventioner i EU-systemet, där medlemsländernas skattebetalare tvingas betala för de europeiska jordbrukens ineffektivitet, leder till högre skatter och förhindrar ekonomisk tillväxt. En stor förlorare är utvecklingsländerna. Det är ingen slump att just branscher såsom jordbruks- och textilindustri, där dessa har en chans att mäta sig med de industrialiserade länderna, har skärmats av från omvärlden med hjälp av höga tullmurar och subventioner. Den europeiska storjordbrukslobbyn arbetar för att situationen skall fortsätta på det här sättet. En konsekvens av subventionerna är att en av Europas största jordägare, det brittiska kungahuset, årligen mottar runt 300 000 euro i jordbruksstöd - finansierat av EU-ländernas medlemsavgifter som i sin tur betalade med skattepengar. Fattiga människor i Polen, Lettland, Litauen och andra EU-länder betalar för bidrag till euromiljardärer.

     

    Subventionerna leder också till överproduktion inom EU. Först exporterade man överskottet billigt till utvecklingsländer. Det verkade medmänskligt, men ledde till att inhemska producenter slogs ut, så man gick över till att bränna överskottet istället. Inte bara spannmål blir till rök i dessa bålverk, utan även skattebetalarnas pengar.

     

    Herr talman!

    En stor reform, där subventioner fasas ut och tullmurar monteras ner, skulle betyda lägre mat- och klädpriser för konsumenterna i Europa. Samtidigt skulle det betyda en vitamininjektion för den ekonomiska utvecklingen i många utvecklingsländer. Om EU skulle börja importera mer från dessa länder, skulle de få köpkraft att köpa mer tekniskt utvecklade produkter från europeiska länder, t ex maskiner och annat realkapital som ökar produktionen. Det skulle bli en ekonomisk hävstång för både EU och för tredje världen. Det vore alltså en reform som både ligger i vårt eget intresse och betyder omtanke för andra.

     

    Det var mina tankar ur ett europeiskt perspektiv och så har jag några korta punkter hur jag ser på jordbruksstödets negativa sidor på Åland. I dag måste jordbrukaren tillbringa en stor del av sin tid med administrativa sysslor i stället för att fokusera på det han kan och sin verksamhet, sina produkter och sitt jordbruk . Det är slöseri med kunskap och resurser. Som ltl Barbro Sundback också tog upp krävs det en enorm kostsam kontrollapparatur/administration/rådgivning från samhällets sida som måste upprätthållas för att kontrollera det och det skall då  finansieras av andra företagare och medborgare.  Jag anser också att det snedvrider konkurrensen mot andra företag; exempelvis en hallbyggnad för lagring av jordbruksprodukter får 40 procent i stöd, medan en annan hallbyggnad som skapar arbetsplatser på Åland får 0 procent. Vem tror ni byggföretagen hellre bygger åt på Åland?  Jo, de bygger hellre åt dem som får 40 procents finansiering för man räknar inte på samma sätt, eftersom 40 procent är av någon annans pengar. Detta system leder också till högre byggkostnader. Det hindrar också samhällsutveckling på Åland. Jag tror att att fler jordbrukare skulle skapa annat av sina marker om de inte fick sås pass höga arealstöd och stöd för sina åkrar och som kanske skulle ha blivit bostadsområden, som kanske skulle ha betytt att folk flyttar till Åland på grund av att det är så otroligt vackra platser.. Jag tror fler jordbrukare skulle ha hittat på andra kreativa idéer för att utnyttja marken, som golfbanor och äventyrsturism osv. osv. Men det låter man bli att göra så länge som man får så pass bra betalt från skattebetalarna.

     

    Ltl Barbro Sundback tog också upp frågan om avbytarsystem, utbildning och räntestöd, där det finns s.a.s. många dolda subventioner som man inte räknar med och som jag tycker att är lite tokigt.

     

    Jag vill också ta upp detta med rederinäringen, som ltl Anders Eriksson jämförde med. Jag anser att det är en ganska stor skillnad om man inte behöver betala in de avgifterna eller om man får ett bidrag för någonting annat. Rederinäringen betalar in avgifter för sociala utgifter och får den summan tillbaka – man får tillbaka sina egna pengar. En jordbrukare får de facto skattebetalarnas pengar, de får inte tillbaka sina egna pengar, väldigt viktigt, man kan inte jämföra äppel och päron.

     

    Det här var alltså mina synpunkter och jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, men jag tycker att det definitivt är fel att säga att tack vare stödsystemet har vi lägre matpriser på Åland. För det först har vi de högsta matpriserna som finns i Europa och så är jag helt övertygad om att vi skulle få ner matpriserna om vi släppte på tullar och vi drog ner subventionerna. Jag tycker att det incitament som man har börjat med i Europa att man skall avveckla jordbrukstödsystemet till 2013 är väldigt bra och det enda rätta att göra. Det kommer också på sikt att skapa mer tillväxt på den här ön när man s.a.s. har kommit ur den onda cirkeln med att söka mera bidrag än att söka nya lösningar på de problem man har.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Det var ett intressant anförande och en intressant analys hur det skulle vara om vi inte var med i EU, men det känns kanske lite som socialdemokraternas diskussion om att vi skulle vara helt ekologiska på Åland. Det är ganska svårt att få det genomfört, men det är bra att man belyser att så här kan det också vara, så här kunde det vara om vi inte hade bidrag. Finns det någon möjlighet att vi någonsin skall komma dithän på Åland så länge vi är med i EU? För redan om vi går ur har vi Europa runtomkring oss med billiga livsmedel osv., så vad är rådet till Åland, hur kommer vi vidare, hur kan vi använda informationen kreativt här på Åland? Vi har också stor nytta av bidragen på så sätt att vi delvis kan styra jordbruket och ställa krav; vi har väldigt noggrant reglerat när det gäller bekämpningsmedel, gödsling osv. Det tappar man i och med det här.

     

    Ltl Fredrik Karlström, replik

    Fru talman!

    I ärendet det här förespråkar jag inte att vi skulle gå ut ur EU. Det var inte det som anförandet gick ut på, även om jag i grunden tror att det skulle vara det bästa för Åland. Men ideologiskt handlar det om hur snett och hur fel stödsystemet är och jag ville visa hur man har gjort på andra ställen i världen där det har blivit en succé om man har trott på vad man har gjort. Det intressanta i mitt anförande var att initiativet kom från lantbrukarna, som de kallas i Nya Zeeland, från jordbruksföreningen, fackförbundet, som de själva hade och de insåg att det här kommer att ta död på vår kreativitet, det kommer att ta död på vår företagsamhet, vi måste bli bättre på vad vi gör och då kommer vi att kunna slå resten av världen, vilket de har gjort! Som mitt anförande gick ut på är det en process som är inledd att stödsystemet skall fasas ner och jag hoppas verkligen att det kommer att fortsätta.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Det var ett förtydligande. Jag trodde annars att det var ett slag för att man skulle säga nej till Lissabonfördraget osv. Egentligen sitter vi så pass mycket i rävsaxen att vi kan inte gå ur och vi kan inte tillämpa det här, men man kan ha det med i medvetandet att det kunde ha varit bättre, om jag förstod saken rätt.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Olof Erland, replik:

    Fru talman!

    Jag tycker att det var bra att den här aspekten kommer upp. Jag tolkar nämligen ltl Fredrik Karlström så att tankemodellen är marknadsekonomi och egentligen är det här en sak som säger hur vi skall förbereda oss på 2013. Jag tycker också Sverige är intressant som parallell för där har de gått in för att avveckla stöden och att avreglera. De kommer att klara det bättre än många andra länder. Men just den marknadsekonomiska utgångspunkten är den som kommer in med avreglering och utfasning av subventionerna. Då kanske vi borde göra en studieresa till Nya Zeeland och se hur det går till där! De har förstås lite andra förutsättningar när det gäller klimat, arrondering och storlek. Exemplet är i alla fall alldeles utmärkt.

     

    Ltl Fredrik Karlström, replik:

    Fru talman!

    Att fara på studieresa till Nya Zeeland skulle vara väldigt intressant, men som en som värnar om skattebetalarnas pengar tror jag att vi stannar hemma och läser vad rapporterna säger i stället! Det är de facto så att de hade mer jordbruksstöd än vad vi någonsin har haft och de kapade bort dem över en natt; på 20 års sikt har alltså jordbruksutvecklingen gått från 14 till 17 procent av BNP och under samma tid på Åland har det rasat betydligt mycket och vi har hållit stödet kvar. Jag tror på marknadsekonomin . När de Nya zeelänska bönderna drog igång hade de gamla traktorer och dåliga redskap men de hittade på kreativa idéer. Det är hemskt att säga det, men tittar man på många lantbrukare och jordbrukare på Åland i dag är det inte brist på nya maskiner utan det är snarare brist på gamla maskiner – kanske det är brist på nya idéer.

     

    Ltl Olof Erland, replik:

    Fru talman!

    Jag tyckte kopplingen till rederinäringen var intressant. Där har man ett nettolönesystem och jämför man med jordbruket kunde man säga att om de har en äktenskapsrådgivare på Nya Zeeland i sovrummet så har vi fyra i EU! Nettolönesystemet för sjöfarten betyder att man har ett regelverk, en enkel broschyr, som säger att det här får man göra, det här får man inte göra. Men också där är det så att det är den internationella konkurrensen som gör att man har ett nettolönesystem för att jämna ut marknadsförutsättningarna. Där tycker jag att ltl Fredrik Karlström har sin poäng. Marknadsekonomin är tankemodellen som man skall ha när man försöker hitta system både för ekologisk odling och traditionell odling efter 2013.

     

    Ltl Fredrik Karlström, replik:

    Fru talman!

    Det var precis det jag ville försöka förmedla, att man kan inte jämföra rederistödet, även om jag i princip är mot det också givetvis; de skulle kunna leva på vad de presterar och genererar, särskilt med taxfree-undantaget som de har möjlighet att utnyttja. Det är inte alls samma stöd till rederinäringen som det är till jordbruksnäringen. Rederinäringen får tillbaka de pengar som man har betalat in, medan en jordbrukare får pengar som han aldrig har betalat in, så det är en stor skillnad.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

    Fru talman!

    Jag tyckte också att det var ett mycket intressant och fräscht anförande av ltl Fredrik Karlström. Det visar också att vår lilla diskussion här hemma på Åland är en del i en global diskussion. Nuvarande EU-ministern i Sverige Cecilia Malmström har författat en rapport för tre-fyra år sedan, en liberal rapport, där hon pratar om EU-stödsystem och hur Europas tullar sätter käppar i hjulet för hela den globala utvecklingen. Det visar att det är ett tungt, trögt, förändringsobenäget system och vi är också en del i att späda på fattigdomen i de övriga länderna, så jag tror också att det där är en väg att gå.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Det var en väldigt intressant jämförelse som ltl Fredrik Karlström gjorde. Han har ofta mera vidgade vyer än vi andra här i lagtinget med internationell prägel. Jag tycker ändå att det är lite svårt att jämföra Åland i EU och Nya Zeeland som en suverän stat i södra Stilla havet med ett helt annat odlingsklimat, men det finns ändå en poäng i det som ltl Fredrik Karlström säger och det är som sagt intressant. Jag är ingen företrädare för EU-politiken, jag har sagt det många gånger: skyll inte på mig, för jag röstade nej. Jag har dock svårt att föreställa mig Åland i en egen roll motsvarande Nya Zeelands inom EU:s gränser, som vi de facto skulle ha varit om vi hade valt att stå utanför. Man kan nästan säga att EU-systemet i dag liknar den gamla kommunistiska statens system med femårsplaner – nu har vi faktiskt en sjuårsplan framför oss!

     

    Ltl Fredrik Karlström, replik:

    Fru talman!

    Jag tror överlag att om vi sätter oss ner runt ett bord är vi ganska överens hur det fungerar, särskilt när vi ser facit från Nya Zeeland hur det har gått till, att man hade ett större bidragssystem än vad vi har just nu och man gjorde någonting åt det och efter 15-20 är det en succé. Det är klart att det var väldigt hårt de första åren. Men angående Åland och EU vill jag ta upp diskussionen om matpriset för vi har hört hela dagen att det är tack vare vi har det stödsystem som vi har så låga matpriser. Jag anser att det är precis tvärtom. Det är stödsystemen och tullarna som gör att vi har väldigt höga matpriser. Vi har en ”skyddad verkstad” som vi lyfter under våra armar och som på alla sätt och vis måste få undantas marknadskrafterna, men om man släpper in marknadskrafterna och tror på jordbrukaren kan man hitta på unika idéer även på Åland, men då kan man inte sitta och fylla i stödblanketter och ansökningshandlingar under största delen av sin produktiva verksamhetstid.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

    Ltl Anders Englund:

    Fru talman!

    Det finns ganska mycket att diskutera i samband med jordbruksmeddelandet och det har varit många olika aspekter här som har framförts och jag kan väl korta ner mitt anförande om meddelandet skall behandlas i utskottet, eftersom jag själv sitter i näringsutskottet och jag är för min del inte emot utskottsbehandling av meddelandet.

     

    Vad gäller det sista anförande som ltl Fredrik Karlström hade om lantbruket på Nya Zeeland och exporten där så vet vi att de har en annan lagstiftning än vad vi har här. Jag tror inte att vår landskapsregering är beredd att klubba igenom den lagstiftning som man har på Nya Zeeland. Jag tänker främst på djurskötseln och djurskyddet. Det har på senare tid varit ganska mycket rabalder om deras grannstat Australiens export till Europa och till hela världen inom fårsektorn. Det finns säkert mycket att diskutera i de frågorna.

     

    När det gäller det anförande som ltl Barbro Sundback höll före ltl Fredrik Karlström var hon mycket inne på den kemiska bekämpningen osv. Vi vet att det förekommer mycket olika gifter, om vi säger så, i särskilt våra grönsaker. Men hur testas de och varifrån kommer majoriteten? Är det den inhemska produktionen eller är det den som vi importerar? Tyvärr är det kanske livsmedelsmyndigheterna i Basel i Schweiz som gör de bästa bedömningarna i dag. Det är ett land som också ser till sin egen produktion, precis som Norge. Av 86 undersökta salladsprover var endast 12 prover rena. I resten av proverna påträffades 45 olika kemikalier som används för bekämpning av svampsjukdomar och ogräsinsekter osv. inom den konventionella salladsodlingen. Vi importerar en hel del av den till Finland, särskilt från Italien, där man överskrider värdena mest. Det är som sagt mycket höga värden. År 2007 gjorde Finland 82 anmälningar, av vilka 67 gällde livsmedel och 15 foder. Det här inkluderar också foder till våra husdjur, till våra hundar och kattor. Det är nog en salig röra, men i Finland har vi den strängaste lagstiftningen inom EU, även om den vill luckras upp på grund av vårt EU-medlemskap. Island har kanske varit de som har haft den strängaste.

     

    Vi kanske kan gå lite in på matproduktionen och titta på den. Det förekommer mycket, man talar om marknaden hela tiden. Världen står inför en livsmedelskris. Politikerna världen över säger att de har blivit tagna på sängen. Det är lögn, kanske undanflykter. Det här har vi talat om många, många gånger inom jordbrukskretsar: matpriserna kommer att gå upp. Vi har försvarat vår jordbrukspolitik, vi har försvarat våra stöd osv. Men nu, när man har lyckats lösa upp knutarna och få marknaden att börja fungera, då börjar man klaga! Nu måste världssamfundet betala för svältande munnar. Råvarorna har blivit så mycket dyrare att det har förorsakat upplopp i många politiska kretsar och kriser i länder. Världsbanken och FN:s livsmedelsorganisationer manar till lösning i de här frågorna. Det kan vi läsa i många tidningar. Men det krävs kanske resoluta åtgärder i sådana här sammanhang. I de länder där förutsättningarna finns för ökad produktion måste den inre regleringen fortgå och handelshindren tas bort. I t.ex. Afrika där en stor del av befolkningen svälter i dag krävs det 15 tillstånd för att få odla och handla med mat. Det här problemet skapades kanske redan under 1985-86, då OECD kom med sin rapport om hur stort stödet till jordbruket var via skatter och priser. Man hävdade, med rätta, att något måste göras åt strukturen som var på gång, man kanske drog fel slutsatser, priset på jordbrukets varor skulle genom avregleringen sänkas och produktionen koncentreras till tredje världen och i den industrialiserade världen skulle man med omställningsstöd avveckla jordbruket. Den centrala förändringen som skedde kan vi beskriva rätt enkelt: gränsskyddet, exportstöden, lageransvaret, inlösningsmekanismen avskaffas i många av världens länder. Priset på spannmål satte man ungefär, det skulle hålla 10 cent. Vad kostar det i dag?

     

    Resultatet av den här politiken lät inte vänta på sig. Jordbrukarna avvecklade snabbt, lagerhållningen likaså. Det finns inga  många lager i dag i världen utan man räknade med ”just in right time” för att kunna sälja och kunna odla. Alla organisationer i världen såg nämligen jordbruksvarorna som dyra överskott, hela marknaden ställde om sig på ett fåtal år. Maten har reellt inte blivit dyrare. De närmaste åren står vi inför situationen att priset på råvaror skall höjas så att råvaruproducenterna får en real kompensation i priserna.

     

     

    Overheadbild: De privata hushållens utgifter i Finland

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

    På overheadbilden ser vi de privata hushållens utgifter i Finland, förändringar och vad som har gått åt till livsmedel. År 1980 använde vi för livsmedel och alkoholfria drycker 21,2 procent. År 2000 använde vi 12,6 och i dag är vi uppe i ungefär 12,5-12,4 procent. Detta är statistikcentralens uppgifter. Märk väl, att detta är konsumtionsvaror. Man ser också förändringarna i övrigt. Man kan alltså konstatera att allt mindre av vår lön går till livsmedel.

     

                                                                    

     

     

    Livsmedlens realprisutveckling 1994-2006

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

    Livsmedlens realprisutveckling, källa: livsmedelsindustriförbundet. Det gäller åren 1994-2006. Vi var utanför EU 1994, vi kom med 1995. Det var någon talare som nämnde hur vårt spannmålspris sjönk och varför vi fick stöd. Här ser vi också vad producentpriset är 2006. Nu är det en aning på uppåtgång, särskilt på spannmål, men också livsmedlens konsumentpriser går starkt uppåt, de senaste två åren pekar i den riktningen. Här försöker mellanhänderna ta en allt större andel av livsmedlen, av kakan.

     

                                                                    

     

    Overheadbild

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

    Här har vi den berömda hålkakan. Det är kanske någon som undrar angående mervärdesskatten, varför det står 14,5 procent, för vi har ju ingen sådan. Jag har kommit till det att man har räknat ut den på något medeltal, det kanske inte är allt som är moms. Här ser vi alla fall producentens andel: 4,3 procent. I dag är den nere på 4 procent, trots att lantbrukaren får ett högre spannmålspris; resten går till skatter och till mellanleden.

     

    Tror vi att det är likadant på Nya Zeeland? Tror vi att det är likadant i Kina när det gäller vad producenten får av kakan? Nej, så är det säkert inte! Det är olika. Vi har en annan lagstiftning. Vi har också dyra löneavtal. Vi förstår att alla behöver få sin del av kakan för att kunna överleva, både handel, industrin osv.

     

    På bara två år har matimportnotan fördubblats för världens fattigaste länder och för att skydda sig sätter tillväxtländerna nu den fria marknaden ur spel och vidtar protektionistiska åtgärder. Exporten av spannmål stoppas och importen begränsas. Tyvärr fungerar inte marknaden på livsmedel mera.

     

    Det är en helt ny situation. Matkrisen har inte bara stor påverkan på inflation utan också på säkerheten och på tillgången på mat. Därför kan man konstatera, när man tar del av uppgifterna, att det är logiskt att olika regeringar reagerar som de gör. Politik blir viktigare än den rationella handelsfriheten.

     

    Man har, som sagt, satt marknaden ur spel. Ett exempel vill jag ta från senaste tiden. Jag tycker att man håller sig bakåt i tiden när man har diskuterat marknaden. Ett exempel på marknadens nya spelregler är de protektionistiska åtgärder som Egypten vidtog i våras. Landet är världens näststörsta importör av vete, åttonde största exportör av ris. För att skydda sig mot rasande vetepriser på världsmarknaden, försäkra sig om tillräckliga matlager införde landet exportrestriktioner på ris och det fick priset på ris att skjuta i höjden i hela världen. Det höga priset som vi redan då hade på vetet hoppade också över till ris, fast det inte var något fel på rismarknaden vid detta läge. Bara en sådan sak påverkade världsmarknaden så otroligt mycket. Dessa åtgärder har spridit sig som en löpeld i utvecklingsländerna. Nu senast i april sällade sig Indonesien till skaran av länder som stramade åt exporten av ris. Likadant som redan Vietnamn, Indien, Kina och Egypten har gjort samt även Kambodja. Samtidigt meddelade Kasakstan att exporten av vete skall stoppas vilket även Argentina, Indien, Ryssland och Ukraina redan har gjort. Jordbävningarna i Kina och cyklonen i Burma har också lett till ökade restriktioner. T.o.m. Thailands regering har kommit med ett kontroversiellt förslag om en OPEC-liknande kartell för risproducerande länder, enligt brittisk media. Det är alltså mycket på gång inom världshandeln.

     

    Det är också så att det finns flera länder som försöker komma överens med varandra om att man odlar arealen i något annat land. Det har Libyen gjort. Man har börjat göra kontrakt med Ukraina om 100.000 hektar för att odla vete så att man skall kunna försörja sin egen befolkning. Det här är någonting som också gör att livsmedlen blir dyra och man sätter priserna på Chicagobörsen, de är inte höga ännu, de har varit mycket, mycket högre längre tillbaka i tiden också. Kina är ett tillväxtland och de efterfrågar mycket och tänk att det går åt 10 kilo majs eller annat djurfoder för att producera 1 kilo nötkött och när McDonald’s slår upp sina portar i Kina, ett land med världens största befolkning, då blir det efterfrågan. Här har man också en nyckel till varför priserna går upp så här kraftigt på världsmarknaden. Det är många länder som är väldigt bekymrade över matsituationen i dag.

     

     

    Här på Åland har vi ett jordbruk som är ett familjejordbruk och det är många duktiga jordbrukare som har en god utbildning och som vi har stött från landskapsregeringen. Vi har en försöksstation som har hjälpt till på många olika sätt för att få det här att gå bra. Vi har haft stor nytta av det och det här är någonting som man behöver behålla i framtiden. Livsmedel kanske är viktigare än olja. Går oljepriset upp, 133dollar har det varit ett tag, då är det också intressant att odla bioenergi på våra åkrar. Det kan inte vara någon större skillnad om jag odlar raps eller ryps som jag kan driva min traktor med eller om jag odlar det till mat när vi inte har vår areal fullt ut i produktion. Vi har en areal som vi inte odlar mat på i dag. Vad gör vi med den? Är det då bortkastat att ha denna areal om det börjar bli intressant att göra det? Här har vi den andra aspekten, varför tycker man då inte om att det skall odlas till drivmedel på vår åkermark? Det har blivit rysligt upphaussat den sista tiden, och det har också att göra med att oljebolagen avsätter mycket, mycket pengar för att man inte vill att det skall produceras andra energimöjligheter. USA är det största landet där man använder mest, man använder majs och det räknar man med att kommer att öka. De har nyligen tagit en lantbruksbudget med stöd på 290 miljarder dollar, den största man någonsin haft i USA.

     

    Det här är nog en mycket viktig sak när man diskuterar helheten. I dag måste vi se globalt när vi har en öppen marknad på hur livsmedlen snurrar runt världen. Det är säkert bra med att vi producerar våra livsmedel nära och transporterna blir mer och mer viktiga ur klimatsynpunkt, kanske det också i framtiden står på livsmedlen hur många kilometer de har transporterats för att komma till vår matvarubutik, det finns förslag redan på det. Det kommer också att bli dyrare med transporterna i och med att priserna går upp.

     

    Fru talman!

    Jag kanske inte skall prata så mycket längre utan jag avslutar mitt anförande och konstaterar att jag tycker att landskapsregeringen har lagt ett bra meddelande, ett meddelande som lever hela tiden. Förutsättningarna sedan meddelandet klubbades i landskapsregeringen har redan ändrat, internationellt sett, det tror jag vi kan vara eniga om och det kommer säkert att fortgå i snabb takt. Vi får hoppas att det går framåt för det åländska lantbruket, trots viss kritik.

     

    Ltl Fredrik Karlström, replik:

    Fru talman!

    Ltl Anders Englund säger att livsmedelsmarknaden är i kris i världen. Men det är på grund av att EU och USA har haft det system man har haft med subventioner och tvingat utvecklingsländerna att importera mjölk och mejeriprodukter; fastän de har haft en liten möjlighet att producera den själv har man dumpat priserna på export, sålt dem till Afrika och konkurrerat med de afrikanska, ofta kvinnor, mjölkande från korna. Det enda man kan skylla på i den nuvarande livsmedelskrisen som stundar är stödsystemet som Europa och USA har byggt upp. Vi skall väl inte fortsätta med det då utan vi måste börja se att det här systemet inte har fungerat utan vi måste hitta på något annat.

     

    Ltl Anders Englund, replik:

    Fru talman!

    Det är faktiskt så att när OECD och världsbanken började tala om de subventioner som fanns i många länder och många av de länderna producerade mycket livsmedel, bl.a. Turkiet, så i dag har man avreglerat en stor del av marknaden, men produktionen har också fallit så att man börjar bli mer och mer importör – och nu stiger världsmarknadspriserna, notan blir ännu dyrare för alla länderna. Frågan var om man gjorde rätt! I Finland importerar vi också kvarnvete i dag, vi var självförsörjande tidigare. Notan blir dyrare.

     

    Ltl Fredrik Karlström, replik:

    Fru talman!

    Som jag tog upp i mitt anförande att om vi hjälper utvecklingsländerna att börja producera mera eget och vi importerar därifrån, så kommer de i sin tur att köpa maskiner från finska maskintillverkare för att öka sin produktion ytterligare och på så sätt blir matpriserna globalt lägre. Det är ett sätt; det andra alternativet är att man gör så protektionistiskt som man har gjort under de senaste decennierna här upp i Europa och i USA, att man har höga handelshinder för produkter som kommer från utvecklingsländer, man bygger upp ett stort mjölk-, kött- och smörberg, säljer ut det på export och dumpar priserna så att de inte har råd att fortsätta att utveckla sin egen produktion. Det har hänt och det måste vi göra någonting åt. Jag tror att marknaden på sikt kommer att reda ut det här om man tar bort stödsystemet.

     

    Ltl Anders Englund, replik:

    Fru talman!

    Till viss del är det sant som ltl Fredrik Karlström säger att man bör hjälpa de fattiga länderna att få igång sin produktion. Det finns många växtsorter som vi inte har hört talas om som man odlar där, men som håller på att gå förlorade i dag. Man kan fråga sig om öppenheten i handeln, om vi tar brasilianskt kött. En brasiliansk tjur eller ko producerar mera metangas än vad en svensk eller finsk gör.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Olof Erland, replik:

    Talman!

    Det var en intressant belysning av livsmedelspolitiken på global nivå och i huvudsak kan man säga att den politiska styrningen och egetintresset går före handel och marknad och då blir det problem. Vi hade tidigare en diskussion om Nya Zeeland och där borde man också komplettera med att om man skall gå in för marknadslösningar behöver man miljölagstiftning, regionalpolitiska åtgärder osv. Det är inte helt problemfritt på Nya Zeeland med löner och sociala förhållanden, om man har en enorm omvälvning och koncentration av jordbruk. Man kan säga att på Åland sitter vi liksom och kan bara vara åskådare till det här spelet. Men det gynnar också lokalproduktion på sikt.

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

    Fru talman!

    Ltl Anders Englunds anförande var också mycket intressant. Han tog upp den internationella handeln och den internationella livsmedelsbristen. Men frågan är varför länderna i Asien och Afrika har gjort på det här viset? Jo, för att pågår rena matkravaller där, de har matbrist helt enkelt. FN:s rapportör om rätten till mat Jean Ziegler sade att de stigande matpriserna leder till ett tyst massmord och han skyller faktiskt på västvärlden för att vi vill ha biobränsle. Det underminerar också matproduktionen. Man spekulerar på matmarknaden och så har vi också tullarna och exportstöden som både USA och EU upprätthåller.

     

    Ltl Anders Englund, replik:

    Fru talman!

    Själv är jag av den åsikten – och av den information jag har tagit del av – att är priserna på uppåtgång kommer det även att ske produktion i de här länderna. Det är intressant för landsortsbefolkningen att få en skälig lön för det som man jobbar med. Vi vet att i många av utvecklingsländerna och även de fattigare länderna i Afrika har de ofta en flykt från landsbygden in till städerna. Detta medför också vissa problem. Jag tror att det kommer att vara till nytta att matpriserna går upp också för de här länderna. Vad gäller bioenergi så också ett brazilianskt bolag kommer att starta biobränslefabrik i Afrika för export till Sverige.

     

    Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

    Fru talman!

    Kontentan av hela det här och fast vi har ett globalt perspektiv är att ren självbevarelsedrift gör att vi behöver ha en egen matproduktion på Åland.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Jan Salmén:

    Fru talman!

    Jag skall prata lite om matpriserna kontra jordbruksstödet som delas ut till jordbruket. Jag kan hålla med ltl Fredrik Karlström om att det driver på priserna. Det är jag nästan övertygad om, men vi jordbrukare var inte alla så hemskt glada när vi fick stöden för det är inte bara roligt att få dem, som redan har påpekats här flera gånger i dag. Jag kallar dem alltså fortfarande för en konsumentsubvention för att hålla matpriserna nere och att på ett sätt hålla kvar produktionen i Europa. Jag skulle hoppas att EU-kommissionen skulle anta slogan att ”hela Europa skall leva” och inte bara Åland. Jordbrukskommissionären håller nu på med ett slags hälsogranskning av hela jordbrukspolitiken och det är väl ganska bra att vi får igång en diskussion. Nu när priserna på både livsmedel och primärproduktion stiger är det lättare att göra förändringar, så vi får hoppas att man kan lämna bort en hel del av blanketterna som vi håller på med. Hälsokontrollen startade just när vi fick ett nytt program, så det är en förändring hela tiden i programmen och för jordbrukarnas del är det ett bekymmer, man vet knappt hur många år framåt i tiden det är fråga om. Satsar man t.ex. på en mjölkgård är 20 år det minsta man skall jobba för att få ekonomi i det. För det mesta är det bara några år och så kommer det nya påbud. Det är alltså inte bara fördelar för jordbruket med att det hela tiden är ändringar utan det ställer till mycket problem.

     

    Jag tänkte ta upp lite siffror som har varit i lokalpressen, men lokalpressen kanske jag inte skall redovisa för det gjorde ltl Anders Eriksson och citerade ledarna om hur stödsystemet fungerar samt matpriserna, ledare som var både balanserade och upplysande. Jag har lite andra jämförelseexempel som EU har gjort om ett franskt jordbruk och ett finskt normjordbruk från 2005, som man har räknat ut lite siffror på och varför man måste ha det här stödsystemet när t.om. ett ledande jordbrukarland som Frankrike är tvunget att ha ett stödsystem. Om det är så att det har drivit upp priserna att man inte kan klara sig utan stöd, det vet jag inte. En normjordbrukare i Frankrike har ett stöd på ca 35.000 euro och säljer varor för 84.000 euro, men kostnaderna är 104.000 euro, så man ser där att med dagens system så fungerar det inte och han har ändå en inkomst på 20.000 euro. Det är alltså inte så våldsamma saker som man kan tro när man läser tidningen; man tror ju att allt är inkomst. I Frankrike sysselsätter ett jordbruk ungefär 1,2 personer. I ett liknande normjordbruk i Finland får bonden Paavo ett stöd på 40.000 euro och säljer varor för 22.000 euro, han har en produktionskostnad på 50.000 euro, så han får förstås ett mycket större stöd, men fortfarande får han in bara 7.000 euro i årsinkomst. Jordbruket i Finland sysselsätter bara 0,7 personer, så för att klara sig på ett jordbruk i Finland måste man ha ett jobb på sidan om för att få det att gå runt. Det är det som är risken med alla dessa förändringar att folk slutar odla och börjar syssla med annat, de blir kreativa och hittar på lösningar så att de inte behöver vända på så mycket papper, så det kanske blir som ltl Fredrik Karlström sade att man hittar på mycket nya idéer, men då kanske man lägger ner jordbruket. Jag ser gärna att vi har lite jordbruk kvar.

     

    EU har räknat ut lite prisjämförelser när priserna har gått upp i februari 2008, man räknade ett år bakåt och genomsnittsmatpriserna har gått upp med 7 procent i Europa. Det är 2 procent mera än vad de egentligen borde ha behövt stiga. Tyvärr är det så att primärproducenten blir ofta sist att få del av vinsten; den försvinner nästan alltid någon annanstans. Det har kommit fram flera exempel här vad vi hade för priser när vi gick in i EU; då sysslade jag med svinproduktion och då hade vi lite över 3 euro per kilo. Det fanns inte några subventioner, bara några tullmurar, men det var en annan femma, det enda vi hade var avgifter för att exportera, om man producerade för mycket! Efter att vi gick in i EU sjönk det under 1 euro och det sades att kostnaderna skulle sjunka så mycket, men det var ganska obetydligt. Nu börjar svinproducenternas pris närma sig 1,50 per kilo, så man ser att det är någonting som är lite snett i systemet, så inte är det så lätt att få det klart.

     

    När det gäller stöden tänkte jag säga att alla var inte så glada när vi fick dem, men man blev nödd och tvungen att ta emot dem.

     

    Jag har fortfarande inte riktigt förstått mig på den socialdemokratiska diskussionen om ett ekojordbruk helt och hållet på Åland. Jag känner det som om de skulle vilja ha ett tvång på att få oss att odla ekologiskt och då fungerar det inte, inte inom jordbruket, utan det måste finnas en marknad och så måste det finnas odlare som är villiga att odla ekologiskt. Jag är lite förvånad över deras attityd. Jag fick den känslan att man ville pumpa in mera pengar i jordbruket; i synnerhet ltl Barbro Sundback har hela tiden förfasat över de stora summor som läggs till – matsubventioner kallar jag det.

     

    Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Jag tycker att det var ett par intressanta saker som ltl Jan Salmén tog upp som jag kanske gick lite snabbt förbi i presentationen, nämligen sysselsättningen inom jordbruket. Den har minskat ganska mycket, enormt egentligen under de senaste åren. Samtidigt har man konstaterat att varje jordbrukare sysselsätter fyra andra personer och vi hörde också någon i dag som diskuterade hästnäringen, att tio hästar sysselsätter en person och det finns ca 700 hästar. Det är åtminstone 70 personer sysselsatta också där som inte räknas till jordbrukssektorn. När det gäller stöden som betalas ut måste vi komma ihåg att det är inte inkomster som ltl Jan Salmén mycket riktigt påpekade. De är kostnadstäckningar för de utgifter jordbrukaren har, och detta glömmer bort. Det är inte en ren och skär inkomst och det är ganska viktigt att komma ihåg.

     

    Ltl Jan Salmén, replik:

    Fru talman!

    Det stämmer som landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson säger. Det är ett svaghetstecken om man inom jordbruket inte kan hålla en arbetsplats utan man skall syssla med en massa annat vid sidan om. Då blir det lätt så att det är mer intressant att syssla med annat och då försvinner en del av jordbruket.

     

    Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Ålands styrka har historiskt varit att vi har sysslat med mångsyssleri. Alla jordbrukare har haft ett eller flera yrken vid sidan om. Det är en bit som vi sakta håller på att vandra ifrån eftersom jordbruken blir så stora att så småningom är det heltidssysselsättning. Men varje jordbrukare sysselsätter vid sidan om jordbruket ändå fyra andra.

     

    I övrigt vill jag tacka för en väldigt konstruktiv och bra debatt och alla som deltagit har tillfört positiva saker till jordbruksmeddelandet.

     

    Ltl Jan Salmén, replik:

    Fru talman!

    Jag är mest orolig för, när det gäller sysselsättningen, att får vi inte ner byråkratiseringen av jordbruket så ledsnar många av dem som jobbar med jordbruket; blir jordbruket alltför litet och byråkratin alltför stor tappar man lusten.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Det var ett intressant anförande. Jag regerade lite på investeringskostnaderna i Frankrike. En del går också att investera för jordbrukarna i traktorer och redskap. Det vore också intressant att veta hur stor maskinpark och kapitalkostnader man har på det området jämfört med andra industrier. Jag tror att lantbrukarna ligger ganska högt där. Det är kanske därifrån som reaktionen till bidragen kommer, att man tycker att man köper stora leksaker. Jag tror att det är ingen på Åland och här i lagtinget som ifrågasätter det system vi har, utan man behöver ha det och lantbrukarna måste ha stöd, det är ingen diskussion om den biten. Det var också intressant med ekologisk odling; det finns ingen etablerad odlare på Åland som jag någonsin har hört talas om att skulle vara emot den utan alla är för den.

     

    Ltl Jan Salmén, replik:

    Fru talman!

    Jag kan inte svara på i hur stor grad man har investeringar i Frankrike, men vi vet att i Finland i varje har vi högst, och vi har alltid haft den högsta investeringen på maskiner. Jämför vi med Sverige har vi mycket högre. Jag hade en kollega som nu har pensionerat sig som sade att jag har hellre en plastare står ute på backan än en plastbåt och skiner i solen! Han tyckte att det var roligare att se på en maskin som plastar balar!

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Landskapsregeringsledamoten Jan-Erik Mattsson sade här just att bönderna investerar hellre i traktorer än i hus, så det är kanske en sak man får ta med också att man gör avkall på annat för att ha bra redskap osv. att jobba med. För att återgå till den ekologiska odlingen tycker jag att det var bra att det kom fram på slutet att det kanske inte finns så mycket odlare i framtiden som odlar ekologiskt hur som helst, utan satsa stenhårt på dem som vill odla osv., men tvinga inte och försök inte ha en diskussion om att man skall tvinga alla odlare på Åland att odla ekologiskt för det kommer att slå tillbaka mot den ekologiska odlingen. Det är bättre att var och en får utveckla sig efter bästa förmåga och få bästa möjliga produkter var för sig.

     

    Ltl Jan Salmén, replik:

    Fru talman!

    Jag har sysslat med ekologisk odling och jag tycker att man i stället skall samverka och man kan jobba mycket gemensamt. Det skall inte vara något motsatsförhållande mellan ekologisk odling och konventionell odling. Det verkar ibland som om de konventionella skulle vara någon sorts miljöbovar, de har också mycket regelverk att följa, så jag tror att det är bättre att vi gemensamt försöker lösa det, speciellt med förpacknings- och försäljningsfrågor har vi samma problem. Det är inte någon större skillnad om man är ekologisk odlare att bli av med produkter och få ett bra pris utan vi har samma problem. Jag tror att det är bättre med samverkan och en gemensam syn på saken.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Diskussionen är avslutad. Beslut om remiss till utskott fattas vid morgondagens plenum.

     

     

    Föredras ärende nr 4:

    Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Barbro Sundbacks enkla fråga om barnomsorgsavgiften. (EF 9/2007-2008).

     

     

    Föredras för remiss ärende nr 5:

     

    Ltl Danne Sundmans m.fl. lagmotion angående folkomröstning om huruvida Europeiska unionens nya fördrag, det s.k. Lissabonfördraget, ska bli gällande i landskapet Åland. (LM 2/2007-2008).

     

     

    Föredras för remiss ärende nr 5:

     

    Ltl Roger Janssons m.fl. lagmotion angående ändring av 1 § landskapslagen om Ålands landskapsregering. (LM 3/2007-2008).

     

     

    Ärendena 4, 5 och 6 på dagens föredragningslista avförs och tas upp på morgondagens plenum.

     

    Lagtingets nästa plenum är i morgon den 5 juni kl. 9.30. Plenum är avslutat.

    (Plenum avslutades kl.17.22).