För kännedom

  • Utdrag ur protokollet

    PLENUM den 27 mars 2002 kl. 13.00.

    ANDRA VICETALMANNEN:

    Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: talman Viveka Eriksson, ltl Perämaa, ltl Wickström-Johansson och ltl G-M Lindholm. Ltl Ltl Wickström-Johansson infann sig efter uppropet).

    26 lagtingsledamöter närvarande.

    Om befrielse från dagens plenum anhåller ltl Perämaa på grund av sjukdom och ltl G-M Lindholm också för tiden 3-4.3 på grund av privata angelägenheter.  Beviljas.

     

     

    Föredras för bordläggning ärende nr 1:

     

    Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Roger Janssons m.fl. spörsmål om avskaffande av den svenska elnättariffen. (S nr 7/2001-2002).

     

    Enligt 38 § AO skall då svaret eller meddelande om att svar inte avges första gången föredras ärendet bordläggas till plenum som hålls tidigast följande dag. Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 3 april 2002. Godkänt.

     

     

    Föredras för bordläggning ärende nr 2:

     

    Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Gun-Mari Lindholms m.fl. spörsmål om förhöjda ersättningsnivåer till vårdanställda. (S nr 8/2001-2002).

     

    Talmannen föreslår bordläggning till plenum måndagen den 8 april. Godkänt.

     

     

    Föredras för bordläggning ärende nr 3:

     

    Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Jörgen Strands m.fl. spörsmål om förmåner i statsbeskattningen. (S nr 9/2001-2002).

     

    Talmannen föreslår bordläggning till plenum den 3 april 2002. Godkänt.

     

     

    Föredras för bordläggning ärende nr 4:

     

    Lagutskottets betänkande nr 5/2001-2002 angående euroanpassning av vissa landskapslagar. (FR nr 10/2001-2002).

     

    Talmannen föreslår bordläggning till plenum den 8 april. Godkänt.

     

     

    Föredras för bordläggning ärende nr 5:

     

    Kulturutskottets betänkande nr 3/2001-2002 angående ett textilkonstverk till lagtingets plenisal. (HM nr 4/1999-2000).

     

    Talmannen föreslår bordläggning till plenum  den 24 april. Godkänt.

     

     

     

    Föredras för tredje behandling ärende nr 6:

     

    Lagutskottets betänkande nr 4/2001-2002 angående ändringar i vissa pensionslagar med anledning av valutaövergången från mark till euro. (FR nr 12/2001-2002).

     

    I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslagen sådana de godkändes vid andra behandlingen eller att förkasta dem. Först tillåts allmän diskussion och därefter föreläggs lagförslagen för beslut var för sig. Slutligen föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling. Diskussion. Ingen diskussion.

     

    Föreläggs först förslaget till landskapslag om ändring av 9 § landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av vissa riksförfattningar om statens pensioner för antagande i tredje behandling. Begärs ordet? Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

     

    Föreläggs därefter förslaget till landskapslag om upphävande av 4 § 2 mom. landskapslagen om utbetalande av pensioner i landskapet Åland för antagande i tredje behandling. Begärs ordet? Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

     

    Föreläggs motiveringen för enda behandling. Begärs ordet? Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen. Motiveringens enda behandling är avslutat.

     

    Ärendet är slutbehandlat.

     

     

    Föredras efter bordläggning ärende nr 7:

     

    Landskapsstyrelsens meddelande angående Europeiska unionens framtida utveckling. (M nr 1/2001-2002).

     

    Ärendet bordlades vid plenum den 20 mars och beslut om remiss till självstyrelsepolitiska nämnden är redan fattat. Diskussionen fortsätter.

     

    Vicelantrådet Erland:

    Fru talman!

    Ärendet är landskapsstyrelsens meddelande om Europeiska unionens framtida utveckling, ett krävande ämne, kunde man tycka och oerhört viktigt. Man kan också göra en bedömning av huruvida det här skedet är det viktiga när det gäller ärendet eller om det är fråga om en process där Åland så småningom dras in i handlingen i samband med det konvent som har beslutats och den regeringskonferens som skall fortgå. Jag anser för min del att detta är ett oerhört angeläget ärende redan nu och jag hade senaste onsdag en replik till ltl Roger Jansson där jag faktiskt var lite bekymrad för hur lagtinget ser på detta. Det gällde alltså bilden av den Europeiska unionen och om jag förstod ltl Jansson rätt påverkar inte EU oss så mycket, i alla fall inte i budgetsammanhang och den Europeiska unionen är i huvudsak positiv men att vi fokuserar oss på det negativa. I det kunde jag läsa in en viss kritik. Jag kan hålla med om att unionen har många positiva drag när det gäller stabilitet, säkerhet och fred i Europa och när det gäller ekonomisk integration, också ekonomisk stabilitet samt positiva finansiella effekter av den gemensamma valutan. Men jag hade ändå en stark känsla av att har vi så snabbt glömt våren 1998, alltså Amsterdamfördraget, har ltl Jansson glömt Amsterdamfördraget?  Visserligen handlar det om gångna tider, men i debatten om  Amsterdamfördraget tog lagtinget en ställning som kanske i efterhand visade sig vara inte så lyckad. Jag minns att ltl Jansson då som lantråd hade ungefär samma utgångspunkt: förhandlingsresultatet var i stort sett positivt och Åland påverkas inte så mycket. Jag hade ett anförande för liberalernas del som var mycket kritiskt till fördraget och ifrågasatte om man faktiskt kunde acceptera det. I en replik sade jag att i detta dilemma som gäller Amsterdamfördraget, dvs. att det är svårt att säga ja och det är problem att säga nej, så har vi föreslagit att man gemensamt från lagtinget skulle försöka få underhandlingar om en parlamentsplats, om minskade handelshinder, om en samhällsgaranti för landsbygden och skärgården, och för Åland överhuvudtaget, och om att få stopp på dräneringen av självstyrelsen samt överföringen av förvaltningsbehörigheten. Detta resulterade i att lagtinget ändå antog Amsterdamfördraget med några klämmar och också en uppvaktning till republikens president.

     

    Jag tar upp denna fråga därför att vi på sätt och vis, på ett unikt sätt, fick en sorts facit till vår process i samband med Amsterdamfördraget. Det var utrikesrådet Niilo Jääskinen som i ett seminarium i Helsingfors 13 mars 2000 sade så här om Åland skulle ha sagt nej till Amsterdamfördraget:  ”Finland skulle ha hamnat i ett läge där nya förhandlingar blivit nödvändiga med de andra medlemsländerna och EU-institutionerna om en intern svårighet som Finland inte hade lyft upp i god tid”, alltså under de egentliga förhandlingarna. Vidare: ”Jag kan inte föreställa mig en annan utväg ur situationen än att Finland gjorde några ytterligare koncessioner åt Åland.”

    Jag sade då i lagtinget att vi har nu möjligheter att ta initiativ och gör vi ingenting nu har vi missat ytterligare ett tåg och antaligen det sista, dvs. den som hade ärendet i sin hand på rikssidan sade helt klart att Finland hade varit tvungen att ge koncessioner. Vi kan bara spekulera i dag vilka koncessioner: parlamentsplats, minskade handelshinder, samhällsgaranti, stopp på behörighetsöverföringen eller någonting annat. Frågan nu i dag är den: Har vi ytterligare möjlighet? Finns det ytterligare ett tåg eller vad Amsterdam det sista tåget? Det är därför det är så viktigt, och jag är egentligen inte ute efter för att kritisera lantrådet, på den tiden Roger Jansson (Från salen, ltl Roger Jansson: säger du det!)  därför att vi får alla ta del av det som vi bestämde här i lagtinget. Jag handlade i god tro, men den saken är klar: jag tänker försöka undvika att handla i god tro en gång till med dessa vådliga konsekvenser och jag hoppas verkligen att ett samarbete i lagtinget i de externpolitiska frågorna också skall kunna leda till att nuvarande lagtingsledamot Roger Jansson lär sig av Amsterdam, kommer ihåg Amsterdam och att vi gjorde ett misstag. Vi kunde ha uppnått betydande koncessioner, tillgodosedda önskemål.

     

    Herr talman!

    Frågan är vad vi kan göra i dag. Om ser jag på landskapsstyrelsens handlingsprogram så är det en utgångspunkt för vårt handlande. Där står det: ”Mot bakgrund av Ålandsprotokollet i Finlands anslutningsfördrag till EU och Ålands internationella särställning kommer landskapsstyrelsen att verka för en åländsk plats i Europaparlamentet och en lagfäst ställning som part i EU-fördragen. Landskapsstyrelsen avser också att förstärka Ålands roll i beredningsprocessen och den Europeiska unionen och verka för en samordning av de åländska resurserna i i riksdgen, lagtinget, landskapsstyrelsen och Finlands representation i Bryssel. Vi har en viss förstärkning i beredningsprocessen genom ett större tillträde till ministerråden, ett principbeslut i riket, vi har en ny självstyrelselag på gång som ger oss vissa möjligheter, större möjligheter till inflytande och vi har också samordnat resurserna i riksdagen, lagtinget, landskapsstyrelsen och Finlands representation i Bryssel. Orsaken till att jag tar upp frågan är att jag gärna ser att också lagtinget skulle kunna stå bakom en något mera markerad profil i den här processen än vi hade i Amsterdam, därför att Åland måste ha en tydlig och klar profil i de här frågorna.

     

    Herr talman!

    De fem frågor som vi tog fram i Amsterdamprocessen och sedermera förde fram till rikets president var för det första en bibehållen fördelning av lagstiftnings- och förvaltningskompetens mellan Åland och riket. För det andra landsbygdens och skärgårdens hållbara utveckling och möjligheten att bedriva traditionella primärnäringar inom ramen för EU:s utveckling och Agenda 2000-programmet. För det tredje inflytande för Ålands självstyrelse i EU:s ministerråd och i Europaparlamentet, där Amsterdamfördraget avser att ”garantera en tillräcklig representation” för medlemsstaterna. För det fjärde en utvidgad och mera konsekvent tillämpning av subsidiaritetsprincipen. För det femte reducering av handelshinder mellan Åland och övriga EU, bl.a. så att Åland kan ingå i VAT-systemet för mervärdesbeskattningen.

     

    Herr talman!

    Det är så att skall vi kunna klargöra våra positioner och vara tydliga, så är det nu vi skall föra in frågorna i debatten. Liberalernas styrelse har för sin del velat påverka och påskynda processen och här särskilt lyft fram fyra punkter:

     

    1. En plats i Europaparlamentet med hänvisning till den folkrepresentativa dimensionen, dvs. det är möjligt att man kan påverka rikspartierna att fördela parlamentsplatserna på ett annat sätt i Finland, men det finns också en möjlighet att hävda och argumentera för en parlamentsplats inom unionens politiska system därför att det finns ett vakuum när det gäller folkrepresentationen, eftersom vi har två jurisdiktioner och två nationella parlament. En demokratisk legitimitet betyder att vi skall kunna utkräva ansvar också i parlamentet genom de val som finns där.
    2. Direkta kontakter med EU-kommissionen i frågor inom Ålands behörighet. Här har vi alltså gemensamma intressen med de konstitutionella regionerna, dvs. där de har behörighet skall de kunna ha direkta kontakter med kommissionen. Det har de också i vissa fall genom interna arrangemang, dvs. ländernas eller regionernas representanter har möjlighet att ha relationer till EU-systemet.
    3. Ett EU-register för sjöfarten. Ett sådant register har varit på tal i många olika sammanhang och det diskuteras nu informellt som en möjlighet att samordna de åländska ländernas sjöfartspolitik, där det finns vissa antydningar i EU:s vitbok om transporter om att tonnageskatten och andra system skulle kunna omfattas av direktiv. Ett EU-register skulle lösa många av de problem som nu finns med skattekonkurrens och särskilt skulle det kunna vara en möjlighet för Åland att kunna konkurrera på lika villkor. Det här har varit en lång process, men den kan påskyndas genom aktioner gemensamt med andra i den kommande regeringskonferensen. Det är i alla fall för tidigt att utesluta en sådan möjligt.
    4. Det är samma som tidigare, men naturligtvis med förnyad argumentation att avskaffa onödiga handelshinder.

     

    Jag skulle säga att de punkter som gäller lagstiftnings- och behörighetsfrågor, förvaltningskompetens, sammanfaller till stora delar med de konstitutionella regionernas intressen. Där har man talat om en kompetenskatalog och vi kan säga att på sätt och vis har vi en färdig kompetenskatalog på Åland i och med självstyrelselagens 18 § och de punkter som finns där.

     

    Jag hoppas, som sagt, på att alla partier i lagtinget samordnar sina resurser och kommer med olika förslag till det vi skall driva i regeringskonferensen därför att vi i den här processen har en ny dimension, dvs. det är både landskapsstyrelsen och lagtinget som har möjligheter till inflytande.

     

    Senaste gång när jag konstaterade att jag har en annan bild av EU än vad ltl Roger Jansson har, så är det inte så att det är en bild som är dag och en bild som är natt, att det är svart och vitt, utan liksom dygnet har både natt och dag har också de här frågorna sina mörka och ljusa sidor. Men jag tycker inte att det är konstruktivt att försöka lyfta fram endast den ena sidan och när man då säger att den Europeiska unionen har positiva effekter på stabiliteten i Europa, fredsarbetet och annat, så måste man också se de tendenser, som finns i utvecklingen, som gör att det finns en risk för att det blir en skillnad inte bara mellan regioner och medlemsstater utan också mellan stora medlemsstater och små medlemsstater. Jag skall ta två exempel. När Österrike valde en regeringschef som hade extrema högeråsikter, så gick den Europeiska unionen in för en gemensam bojkott. När Italien, som är ett stort medlemsland i EU, väljer en liknande statsledare, Berlusconi, så händer ingenting. (Från salen, ltl Roger Jansson: det var nog att ta i, lite diplomati behövs från landskapsstyrelsen)

     

    Herr talman!

    Ltl Roger Jansson säger här från bänken att det behövs lite diplomati från landskapsstyrelsen. Skulle den diplomatin vara riktad mot Österrike eller mot Italien eller lika åt båda håll? Det är det det handlar om: lika åt båda håll. Varför skall ett litet land behandlas sämre än ett stort? Låt mig ta ett annat exempel när det gäller stora och små länder. När den tyska ekonomin inte uppfyller kriterierna som har ställts upp för den monetära unionen, så händer ingenting, men när de små länderna inte uppfyller kriterierna för den monetära unionen ingriper kommissionen och försöker rätta till eller ställa till problem. Om det är så, diplomati eller inte, att regioner, små länder och stora länder inte behandlas lika, så är det väl ändå inte så ljus bild, inte ens ur åländskt perspektiv, för den Europeiska unionen och vår ställning där. Och är det inte så, ltl Roger Jansson, att så länge Ålands folk inte har samma ställning i unionen som alla andra 380 miljoner och de länder som nu kommer till så att det blir upp till 450 miljoner, så länge vi som bor på Åland inte har samma rättigheter, då måste vi väl ändå kämpa! Det är det jag försöker säga, att vi inte skall måla upp en bild där vi anser att Europeiska unionen egentligen nog är ganska bra, för den är inte bra för oss så länge det finns diskriminering, så länge vi inte har inflytande, så länge vi inte kan välja en parlamentsledamot, så länge vi inte får ett gehör för tvåmyndighetsproblematiken. Den frågan måste man ställa sig: Visar man respekt för Ålands självstyrelse i Europeiska unionen? Ja, möjligen respekt, men man tar inte fullständigt  hänsyn till att vi har en självstyrelse med internationell särställning. Är vi delaktiga av den demokratiska processen i EU? Nej, det är vi inte. Vi har inte samma möjligheter som alla andra att utkräva ansvar för dem vi väljer, eftersom vi inte kan välja. Har vi ett inflytande som motsvarar vår behörighet? Nej, det har vi inte därför att vi har inte direkt tillgång till kommissionen. Vi skall alltså förhandla via rikets myndigheter och det fungerar ofta väl därför att de har ett intresse av att se till Ålands utveckling, men såsom det var i Amsterdamfördraget, när man från Finlands kunde ha tänkt sig betydligt mera koncessioner, dvs. eftergifter, som man uttrycker det, så måste vi passa på den här gången och se vad är det vi verkligen vill och vad kan vi utkräva.

     

    Profilen skall alltså inte tonas ned, vi skall inte vara liknöjda, vi skall inte vara undfallande, utan vi måste noga i lagtinget och i landskapsstyrelsen gå igenom vilka krav vi kan ställa. Liberalerna har från sin styrelse fört fram några punkter som en inledning till debatten, som ett underlag, och det tycker jag man gå vidare från. Alla partier har nu möjlighet att bidra konstruktivt till den fortsatta processen.

     

    Ltl Roger Jansson, replik:

    Herr talman!

    Jag har nu bestämt mig för att jag inte skall delta i den här typen av personcentrerad debatt som Olof Erland gärna vill rikta mot mig, utan jag skall försöka hålla mig på det mera principiella planet. Jag tycker att det är bra att vicelantrådet ändå nyanserar sin ganska mörka bild från senast avseende Ålands position i Europeiska unionen och närmar sig lantrådets bild. Det vi behandlar i dag är faktiskt ett meddelande från Ålands landskapsstyrelse, inte från liberalerna, utan från Ålands landskapsstyrelse om Europeiska unionens framtida utveckling. Ledamoten Erland frågar om jag har glömt Amsterdamfördraget. Jag läste på tidningen att Olof Erland kritiserade oppositionen för att titta lite för mycket bakåt, att liberalerna vill se framåt och här hörde vi då igen ett exempel på att den liberala ordföranden bara tittar bakåt och dessutom med en konstig verklighetsbild från 1900-talet, som jag inte alls delar. Vi har facit i hand beträffande lagtingets agerande i Amsterdamfördraget och det blev tyvärr bara ett tomt hål i luften, och det vet vi ju i dag, det behöver vi inte ”pallra om” mera, tycker jag. Däremot krävde liberalerna i remissen av Nicefördraget att man skulle upprepa de krav som fanns i samband med Amsterdamfördraget och lagtingets organ kom fram till att de flesta hörde inte ihop överhuvudtaget med den frågan. Det var lite samma med Amsterdamfördraget att man blandade ihop sådant som inte ingick. Jag måste tyvärr begära ordet för att komplettera bilden något, men jag skall försöka undanhålla mig från att kritisera vicelantrådet. Det har jag egentligen inget intresse av.

     

    Vi behandlar nu meddelandet och varför har inte Amsterdamfördragspunkterna och liberalernas fyra nya punkter tagits med i meddelandet?

    TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    Vicelantrådet Erland:

    Herr talman!

    För att inte vilja delta i debatten så har ltl Roger Jansson redan haft en mångordig replik och dessutom begärt taltur. Jag tycker att det är bra att man redovisar sina åsikter. Jag tycker inte att man skall vara rädd för att det finns olika åsikter, utan, tvärtom, då finns det anledning att diskutera. Skulle vi alla här ha precis samma bild av EU skulle det inte vara så mycket mera att säga om det! Man skall visserligen inte se bakåt och hålla på och älta frågor, men här har vi ett alldeles utomordentligt exempel på att vi måste ha en hög profil i våra externpolitiska frågor. Vi har svart på vitt i Amsterdamprocessen att vi kunde ha kommit mycket längre. Ta lärdom av detta! Därför har liberalernas styrelse tagit upp fyra punkter för framtiden: parlamentsplatsen med nya argument, direkta kontakter med EU-kommissionen tillsammans med andra regioner, EU-register för sjöfarten, avskaffande av handelshinder på EU-nivå. Alla dessa punkter är någonting som skulle kunna vara förbättringar för oss och vi kan ta fram dem och driva dem i samarbete med andra regioner. Det är en utsträckt hand till partiordföranden för Frisinnad Samverkan att medverka till att lägga till nya punkter, att diskutera de här punkterna, att kritisera dem. Det är debatten som skall ge oss det verktyg som vi sedan skall använda för att kunna hävda våra intressen. Vi skall utmejsla våra synpunker i god tid så att Amsterdam inte upprepas. Vi får inte lägga oss bara för att vi har olika åsikter. Tvärtom, får vi fram mera nyanser, en fördjupad debatt, bättre alternativ, det är det som det går ut på. Jag uppmuntrar alltså ltl Roger Jansson att fortsätta att debattera, var inte så känslig om personen vid namn nämns någon gång. Jag sade direkt, att jag avser inte att kritisera personen Roger Jansson, utan vi gjorde alla ett fel här i lagtinget. Vi måste alla ta på oss skulden, men den skulden behöver vi inte desto mera älta, utan lärdomen att vi då kunde ha begärt och fått mycket mer!

     

     

    Ltl Roger Jansson, replik:

    Herr talman!

    Jag är något osäker på om jag nu för en diskussion med vicelantrådet  som  representant för Ålands landskapsstyrelse eller med en oppositionspolitiker, men uppenbarligen får det vara lite oklart! Det är så att vi behandlar landskapsstyrelsens meddelande och där läser vi allt det som landskapsstyrelsen vill i den process som vi nu är inne i. Det skall vi sedan behandla i självstyrelsepolitiska nämnden. Där kommer vi att anlägga våra synpunkter och det kommer säkert att vara mycket konstruktiva synpunkter och sådana som hör till regeringskonferensprocessen och inte faller utanför den agendan. Av liberalernas nya punkter som vicelantrådet talar om är faktiskt tre gamla som vi har hållit på med i många, många år, inte är det någonting nytt med dem, men varför har inte landskapsstyrelsen orkat då - om de är så självklara – ta in dem på ett bättre sätt? Det skall sägas att de är delvis med: parlamentsplatsen är sannerligen inte någon ny punkt och samarbetet med de konstitutionella regionerna tror jag att det var jag som startade i tiderna faktiskt. Det fortsätter och det är jätteviktigt. Den enda nya bland liberalernas fyra punkter är EU-skeppsregistret och det har jag redan kommenterat och jag skall kommentera det lite till eftersom vi fick tilläggsinformation. Tydligen var det inte tillräckligt det som ltl Perämaa redogjorde för liberalernas

    förslag tidigare.

     

    Frågan kvarstår, vicelantrådet: Varför ingår inte alla Amsterdampunkter och liberalernas alla fyra punkter i det nyligen på vårt bord lagda meddelandet från Ålands landskapsstyrels i det ärende vi behandlar?

    Vicelantrådet Erland:

    Fru talman!

    Om man vill kan man utnyttja lagtinget till att diskutera politiska frågor, linjedragningar och förslag. Om man vill kan man också se efter vem har först föreslagit det som nu sägs. Och hur kan det komma sig att liberalernas styrelse har tagit ett förslag som landskapsstyrelsen inte har tagit i sitt meddelande? Jo, därför att det är helt olika aktörer och och olika instanser! Inte är det min sak att gå till liberalerna och säga att landskapsstyrelsen tycker det här, nu måste ni tycka så, utan vi har ett partiarbete där man fritt har diskuterat, konstruktivt har velat bidra till debatten. Spelar det någon roll om vi lägger fram ett förslag som ltl Roger Jansson tror sig ha lagt fram tidigare eller är det så att det konstruktiva måste komma bara från ett håll? Vi vill naturligtvis från landskapsstyrelsens sida självklart höra vad lagtingets politiska åsikter är. Det blir en mycket inskränkt debatt om landskapsstyrelsen kommer med sina meddelanden och det här meddelandet skall sätta ramen för hela debatten och det enda man kan göra är att leta kritiska infallsvinklar och synpunkter. Varför inte se att vi har framför oss en mycket viktig debatt om den Europeiska unionen, en viktig process? Också ltl Roger Jansson har möjlighet att bidra konstruktivt i den processen. Varför då söka ursprungen till liberalernas fyra punkter om den ena skulle ha varit någon som möjligen har varit gammal och inte så fräsch och om styrelsen skulle ha blandat sig i de här frågorna. Visserligen är jag ordförande i liberalerna, men om det är någon styrelseledamot som hör det här skulle jag uppmana också dem: fortsätt att diskutera konstruktivt, se framåt, försök hitta de frågor som kan stärka Ålands position! Min huvudpoäng var att om man ser EU som i huvudsak positivt, så kanske man missar de tåg, som vi missade tåget i Amsterdam, där vi har ett facit på att där kunde vi ha uppnått betydligt mer om skulle ha tagit vara på möjligheterna. Ta vara på möjligheterna nästa gång!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Jag tror inte att jag är den enda här i oppositionen som har svårt att förstå vicelantrådet indignation över vad som skall diskuteras i det här ärendet. Vi har nu upprepade gånger fått höra vad liberalerna

     

    på sitt styrelsemöte har diskuterat i den här frågan. Vi har under ett tidigare plenum hört en representant för liberalerna här i talarstolen också berätta om detta styrelsebeslut, och ingen av oss missunnar liberalerna att diskutera vad de vill i sin styrelse, men det är faktiskt inte lagtingets sak. Vi vill höra vad landskapsstyrelsen tänker göra. Om vicelantrådet inte förmår driva sitt partis intressen i landskapsstyrelsen, så är det inte oppositionens sak!

     

    TALMANNEN:  Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Salmén, replik:

    Herr talman!

    Jag begärde replik om det här med stor och liten i EU och när man börjar dra in hur man misskötte sig mot Österrike och inte sedan vågade ta den chansen mot italienarna för att de var stora. Enligt de informationer som jag har fått var det så att det var Nederländerna som tog initiativ till fördömandet av Österrikes sätt att bilda regering. I dag är man ganska säker på att man gjorde ett rätt stort misstag, för nu har Nederländerna i stället fått på halsen, ett parti, typ Haider, om man säger så. Jag tror att EU i fortsä ttningen nog inte bryr sig om så mycket stor och liten, utan man kommer att tänka efter att man inte ger sig in i diskussionen om medlemsländernas regeringar. Det tror jag att man i fortsättningen kommer att låta bli.

     

     

     

    Vicelantrådet:

    Herr talman!

    Alla dessa frågor är naturligtvis tolkningsbara: Vad berodde det på att man enhälligt bojkottade Österrike, men inte vågade göra samma sak i Italien?  Vad beror det på att bland de ansökarländer som nu är aktuella man favoriserar, som jag tolkar det i alla fall, Polen därför att Polen är ett stort land? Vad beror det på att man i många olika länder, t.ex. Ungern, försöker påverka så att de högerextremistiska partierna inte skall komma i regeringsställning för att det skulle försvåra EU-anslutningen? Man kan, som sagt, diskutera det och det finns ingen som har någon facit i det här fallet liksom det var i Amsterdamfördraget; man kan säga att det är många som oroar sig för att tendensen i den Europeiska unionen nu är den att de stora länderna tar på sig större makt på de mindres bekostnad och att den tendensen kommer att fortsätta n är EU utvidgas. Inte minst Finlands statsminister Paavo Lipponen har uttryckligen sagt detta i ett tal i London för drygt en månad sedan. Det är alltså en fråga som Finland driver ganska starkt och jag tycker med rätta, att här måste man vara försiktig, det är alltså inte bara regionerna, autonomierna som är i underläge och kan komma mer ännu mer i underläge utan det är ocks å de små medlemsstaterna. Det är också en av orsakerna till att nordiska statsministrar för fö rsta gången börjar samordna sina positioner också öppet och formellt.

     

    Ltl Salmén, replik:

    Herr talman!  Det var just det jag ville ha fram, att det är inte så säkert att vara så tvärsäker, hur bedömningarna är. Men den här informationen har jag fått från Holland, att man i dag ångrar sig att man satte igång den förra cirkusen därför att i dag har man fått lön för den mödan!

    TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

     

    Ltl Sundback:

    Herr talman!

    Jag vill gärna ta avstamp i det som vicelantrådet talade om: diskussionen om att de stora staterna i EU dominerar över de små. Visst finns det sådana tendenser. Vad det sedan beror på i varje enskilt fall kan man säkert ha olika meningar om. Jag vill anknyta den här frågan med att säga att hela den diskussion vi har kommer sig av att det som man länge har kallat för demokratiutskottet (egentligen ”demokratiunderskottet”) har ökat inom unionen. Med demokratiutskott kan man också mena flera saker, men det som de flesta är överens om att är det centrala är att medborgarna inom EU befinner sig för långt borta från de s.k. EU-institutionerna och framför allt från kommission, rådet och parlamentet. Detta märks allra tydligast när vi har  valt till EU-parlamentet. Detta har hela tiden varit ett dilemma. Från det att Finland och Åland gick med fanns det dock i början av perioden en stark vilja att driva integrationen vidare och på något vis föreställde man sig att under vägens gång skulle man rätta till detta med demokratiutskott. Men så har det inte gått.

     

    Som jag försökte säga senaste gång så har hela integrationsprocessen avtagit och man ser att medlemsstaterna blir alltmera egoistiska. Då blir det så att också de stora försöker dominera över de små. Detta leder också till att nationalismen får allt större vind i seglen i Europa igen. Det är ett spöke som bl.a. holländarna i samband med regeringsbildningen i Österrike reagerade starkt på. När det gäller Haider var det först och främst för att han hade gjort nazistiska uttalanden, och hela detta trauma med nazismen och andra världskriget är en av orsakerna till att vi har både FN och en europeisk integration, för att förhindra att något liknande aldrig mera skall kunna uppstå. Nu är det ironiska att det uppstår alltmer och mer sådana här extremhögerrörelser inom EU-staterna. Det är inte bara Österrike och Italien, det är Danmark, det är Holland; Norge hör inte till EU, men det finns i alla fall också där. Allt det här tror jag att hänger ihop, och det hänger också ihop med EU på det sättet att det demokratiutskott som man hela tiden har haft har inneburit att medborgarna, de enskilda medlemmarna i unionen, har haft en negativ inställning till både unionen och att utveckla den ännu mera; det är inte bara på medlemsstatsnivå eller inom självstyrande regioner som man har känt att man har förlorat inflytande, utan det är ända ner på individnivå. Förskjutningen har lett till den situation som vi har i dag, där - jag upprepar - nationalstaterna blir mer och mer egoistiska, ser till sina egna intressen av inrikespolitiska skäl. Berlusconi har kommit till makten på grund av italienarnas missnöje med EU, med alla möjliga andra inflytelser som de tycker  att de inte kan påverka. Så är det med de flesta länder där vi ser extrema grupper komma till makten; de bygger sitt politiska budskap på att de måste slå vakt om det egna, de måste hålla fast vid det de har, annars kommer unionen, flyktingar eller någon annan och förstör för dem. Detta leder i sin tur till en splittring inom EU och en stagnation.

     

    Detta drabbar också ålänningarna som medborgare i EU, men det drabbar också på ett annat sätt på grund av vår självstyrelse  och det är alla medvetna om här att självstyrelsen har förlorat i inflytande över de lagstiftningsområden som vi har i och med att vi har blivit medlemmar i EU och vi har förlorat en hel del förvaltningsbehörighet till Helsingfors. Man kan säga att Ålands inflytande över EU-integrationen är indirekt, vi har inga direkta kanaler. Vad skall vi då göra? Jo, vi måste kräva inflytande! Alla vet att vi tidigare har nämnt att vi skall Europaparlamentsplats, det är en av de viktiga institutionerna, sedan måste vi kunna kommunicera direkt med institutionerna i Bryssel. Som det mycket bra står i landskapsstyrelsens utlåtande i vitboken måste EU erkänna autonomier. Autonomi måste ingå som en del av de olika nivåerna av integration. Jag tycker att självstyrelsepolitiska nämnden har en bra grund i det som sägs om vitboken; på många sätt  är det en betydligt mera politisk text än själva meddelandet och jag delar i stora drag det som står där. Det är de viktigaste elementen i det som vi skall jobba med för att påverka konventets representanter, dvs. att autonomier skall erkännas som en del av integrationen och att Åland via det måste få tillgång till direkt kommunikation med Bryssel plus att Åland måste få en Euoropaparlamentsplats och sedan ingår det i arbetet att diskutera förvaltningsbehörigheten mellan Åland, Finland och gemenskaperna.

     

    Med vem skall man då prata? Ja, i det här skedet måste man åtminstone prata med dem som Finland har som representanter i konventet. Det är klart att man kan skicka alla världens brev till olika myndigheter, och det skall man göra, men hur eniga vi än är och om vi skriver många vackra brev, så händer ingenting utan det kräver politiskt arbete och att övertyga dem som ingår i konventet. Då kommer politiken in. I Finland finns det naturligtvis olika uppfattningar om integationsprocessen. Traditionellt är det så att centerpartiet i Finland är det som är mest konservativt, nationalistiskt och med tanke på jordbrukets intressen inte särskilt intresserad av att minska på nationalstatens inflytande över sina egna angelägenheter. De som har större intresse av det här är socialdemokraterna och Samlingspartiet. Om man tittar på Finlands representanter i konventet så är Vanhanen centerpartist och Kiljunen är socialdemokrat. Kiljunen är en person som har ägnat sig mycket åt internationellt arbete, biståndsarbete, konfliktlösning osv. Han, föreställer jag mig, ser just på integrationsprocessen ur ett internationellt demokratiskt perspektiv. Jag kan tänka mig att han är mottaglig för  de krav som lagtinget har. Hur det är med Vanhanen är svårt att säga. Jag känner inte den politikern, men som representant för centern måste han naturligtvis ta hänsyn till sitt parti och det kan bli svårare; det tror jag att alla centerpartister här i lagtinget vet, som åtminstone har varit med i landskapsstyrelsen, att det har inte varit så särskilt gynnsamt f ör självstyrelsen när centern har haft stort inflytande i Finlands regering, bortsett från Kekkonens några dramatiska ingrepp i utvecklingen, men det var överhuvudtaget inte någon särskilt demokratisk tid för Finland när han var vid makten, han hade säkert andra fördelar, men det hör inte hit.

     

    Sedan är det så att regeringen har en representant som heter Teija Tiilikaninen. Hon är känd på Åland på det viset att hon har gjort en rapport f ör Ålands Fredsinstitut om Ålands säkerhet. Hon känner väl till självstyrelsen; hon är inte partipolitiskt bunden, men hon är ändå vald och utsedd av statsminister Lipponen. Då är det så att om man går ett steg vidare och vet vad Lipponen har för inställning till integrationen, så är han kanske en av de få statsministrar i EU:s medlemsländer som ändå har uttryckt en någorlunda tydligt vilja att utveckla unionen i en mera federativ riktning. Socialdemokraterna skall ha ett ordförandeval och den andra kandidaten har en litet annan syn; jag tror för min del att för Ålands del är det lyckligt om Lipponen fortsätter som socialdemokraternas ordförande eftersom jag är övertygad om att om Åland och Ålands självstyrelse skall få inflytande så hänger det ihop med en utveckling i mera federativ riktning. Då får man en författning där alla nivåer är beaktade, där makten fördelas från unionsnivå, medlemsstatsnivå och sedan till autonomierna. Har man inte en sådan författning kommer vi att stå här och prata på det här sättet fortsättningsvis 20 år framåt. Nu sker maktkampen mellan medlemsstaterna och kommissionen eller rådet och den utvecklingen innebär att det inte kommer att ske någonting vad gäller regionernas möjligheter till direkt påverkan av gemenskapen.

     

    Men den politiska utvecklingen, som jag var inne på från början med allt mera högerregimer i Europa gör att medlemsstaterna måste slå in på en mera federalistisk utvecklingslinje.

     

    Herr talman!

    Jag tyckte mig höra lantrådet säga att Teija Tiilikainen skulle besöka självstyrelsepolitiska nämnden. Om man skall ta lärdom, som vicelantrådet sade här, inte bara av liberalernas styrelsebeslut, utan också av andras inställning till den här frågan och det demokratiunderksott som är väl dokumenterat i alla medlemsländer, borde självstyrelsepolitiska nämnden ordna någon form av allmänt möte där alla på Åland som är intresserade kan komma och höra vad Teija Tiilikainen har för åsikter i olika frågor, så att inte lagtinget anpassar sig till den kabinettspolitik som är så betecknande för kommissionen och dess organ, dvs. där det är ytterst svårt att kommunicera direkt med dem som makten haver. Det är inte bara för att kommissionen inte vill, men framför allt för att medlemsstaterna inte vill det. Det skulle innebära att en hel del av makten försvinner från medlemsstatern och det är alltid för makthavare intressant att kunna försöka tysta ner motstånd och andra åsikter. Det är det som Berlusconis makt bygger på. Att sedan antagligen är en ganska extrem högerpolitik är en sak, men vi ser redan nu att i Italien skall facket ha storstrejk; det löser ingenting att vi får nationalistiska extremistregimer i Europa. Det skapar igen ytterligare mera politisk instabilitet.

     

    Herr talman!

    Åland skall ha en parlamentsplats och Åland skall kommunicera direkt med Bryssel. Det måste vara målet. Sedan finns det olika strategier att använda sig av, men framför allt att försöka påverka dem som sitter i konventet. Sedan är det så lyckligt att Sveriges vice regeringschef Lena Hjelm-Wallén representerar Sveriges regering och hon är, som det brukar heta under det kalla krigets tid här på Åland också, en verklig Ålands vän. Hon är väldigt förtjust i Åland och det är viktigt att också hålla henne informerad. Dessutom är hon socialdemokrat, vilket är en fördel för Åland i det här fallet. Det är nämligen så att den socialdemokratiska ideologin till sin grund är internationell, den känner inte nationella gränser på det sättet som t.ex. centerideologier och högerideologier, där den egna nationen, det känslomässiga identitetskriteriet är av lika stor betydelse. Det behöver inte betyda att socialdemokrater inte är lilka patriotiska som andra, men man använder det inte på samma sätt som ett tillhygge i debatterna. Det är alltså bra för Åland med mycket socialdemokrater i EU och vi får hoppas att besöket som Teija Tiilikainen görs på ett sådant sätt att alla ålänningar har möjlighet att åtminstone höra henna; om man inte kan ställa frågor eller att tiden inte räcker till är en sak, men att det sker i en öppen form.

     

    Ltl Svensson, replik:

    Herr talman!

    Ltl Sundback nämnde, återkommande, vad hon kallade för ett demokratiutskott. Vi är naturligtvis alla medvetna om att det var en ren felsägning. Det är demokratiunderskott hon har talat om. Det finns ett demokratiunderskott om man ser på EU som ungefär en stat. Just nu är EU ett mellanting av diplomati, statsintressen, kontra medborgarintressen. Vad jag förstår är det en mycket stark önskan från väldigt många håll att konventet skall öka medborgarintressenas möjligheter att göra sig hörda i EU, så vi får hoppas att det lyckas. Man vill alltså föra EU närmare medborgarna. Man talar mer och mer i dessa sammanhang om någonting som kallas för konstitutionsfördrag, inte en riktig grundlag, men inte heller bara ett fördrag. EU är någonting unikt i världen; det är varken en stat eller en konfederation eller en federation ännu. Den utvecklingen pågår och det är inte så konstigt därför att just den här utvecklingsbiten har inte hållit på så väldigt länge. Viktigt för Åland är förstås att betona vad man kallar för de subnationella strukturerna, precis som ltl Sundback var inne på, dvs. att man beaktar lagstiftande områden, regioner och även kommunala sektorn. Men ett slags problem är då att begreppet region är väldigt luddigt. Det finns en massa olika slag av regioner.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Ltl Svensson har varit i Bryssel, hör man! Det är ett uppifrån-nertill-resonemang: EU-medborgarna skall föras närmare EU, man skall beakta medborgarnas intressen. Det räcker inte. EU-medborgarna måste få påverka. Detta har ingenting att göra med om det är en stat i traditionell bemärkelse eller inte. Det finnsoch mycket makt i EU,  det finns mycket pengar och medborgarna vill påverka det; annars får vi den back-lash som vi har nu med extremhögergrupper som tar makten. De rider på detta demokratiunderskott och den misstro som man har lyckats skapa mot EU och integrationsprocessen. Vi har alla sagt att detta med region är luddigt; det är just därför man skall använda begreppet autonomi och försöka placera in det i ett mera federalistiskt utvecklingsperspektiv. Det måste också bygga på någon sort av konstitution för EU, där autonomin är en grundsten: autonomi, stat och så har vi, vad det nu kommer att heta, unionen.

     

    Ltl Svensson, replik:

    Herr talman!

    Ltl Sundback drar på munnen och misstänker att jag har varit i Bryssel och fått ett uppifrån- perspektiv. Jag tycker att ingenting av detta stämmer därför att jag har överhuvudtaget inte med något uppifrånperspektiv att göra i mitt enkla arbete i de här frågorna. Att autonomi skulle vara ett mindre luddigt begrepp än union kan jag hålla med om, men det är inte redigt. Jag skulle också vilja framhålla att skall Åland ha en strategi för att överhuvudtaget påverka detta uppifrån, nerifrån eller från sidan, så håller jag med ltl Sundback om att det kan vara klokt att vi ser just statsminister Lipponen som en viktig person i det sammanhanget.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    De som går in i det här systemet utan att se kritiskt på det blir lätt förledda av den väldigt attraktiva retorik som används inom EU. Det är en skicklig både diplomati och retorik samt politik av hög nivå, ibland t.o.m. njutbar. Det låter väldigt harmoniskt och sympatiskt många gånger, men det finns få som har verkligen har krävt en demokratisering av unionen. I deras dokument talar man vanligtvis om att man skall öka informationen, det är viktigt, man skall öka transparensen, öppenheten, så att medborgarna skall få höra vad höga vederbörande har beslutat. Man skall fatta effektivare beslut. Allt detta kan man säga ja till, men verklig demokrati innebär att de som berörs av besluten också har möjlighet att påverka dem. Det är det som inte ännu har skett med unionen.

     

    Vicelantrådet Erland:

    Herr talman!

    Jag hade några korta kommenterar till ltl Sundbacks anförande. Det första var när det gäller representanterna i konventet. Teija Tiilikainen kommer till Åland den 5 april och avsikten är att det skall vara ett allmänt möte. Likaså kommer Kimmo Kiljunen och Matti Vanhanen till Åland under våren, men datum är ännu inte spikat.

     

    Jag skulle vilja gå till försvar för centern, inte på Åland i det här fallet, men när det gäller ltl Sundbacks kommentar att vi inte från Åland har så mycket att hämta där. Jag skall i alla fall påminna om en mycket betydande insats som statsminister Esko Aho gjorde 1993 i samband med förhandlingarna, där han och främst Ole Norrback samt möjligen också delar av Samlingspartiet kunde förmå unionen att omfatta de speciella undantagen för Åland. För min del skulle jag alltså inte vilja generalisera om centern i riket på det sättet, även om jag kan konstatera att ideologin skiljer sig mellan de partier som vi främst samarbetar med och centern, men Esko Ahos insats för Åland kan inte tas ifrån honom. Han är nog lite undervärderad.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Jag vill inte på något sätt förminska Esko Ahos insatser för Ålands självstyrelse. Mitt huvudintryck är ändå det, speciellt inför valet i Finland, att centerpartiet, som är så starkt och som hotar dem som har makten, måste profilera sig ganska starkt gentemot EU. Det ligger i sakens natur att de drar nytta av en EU-negativ inställning. Det var det som skedde när Finland gick med i EU att landet splittrades mellan en del som är landsbygd och en som är mera urban. Attityderna är ganska kopplade till de olika regionerna.

     

    Det var bra att vi fick höra att Tiilikainen och de andra skall komma hit, men då hoppas jag faktiskt att landskapsstyrelsen har något att säga, för när vi var i Bryssel var det nog magert med kraven. Lunchen var god, men de politiska kraven var rätt så magra!

     

    Vicelantrådet Erland:

    Herr talman!

    Jag tror att det är ganska viktigt för Åland i  ett  läge med riksdagsval nästa år att utgå från att vem som än sitter i regeringen så måste vi kunna utgå från att det finns en positiv vilja när det gäller att ta tillvara också Ålands intressen. Utöver det är det ganska mycket upp till oss själva att vara tydliga, ställa krav osv. Jag tycker ändå att debatten har tagit några steg i den riktningen. Jag tror inte att det är så enkelt som att säga att landskapsstyrelsen skall inte nöja sig med att bjuda på lunch utan också ställa krav. Det finns i de texter som vi har lagt fram ramarna för den politik som vi skall bedriva enligt vårt handlingsprogram. Det är väl ändå ganska bra att debatten kan föras i lagtinget, där ltl Sundback själv har tagit upp parlamentsplatsen, direkt tillträde till kommissionen, kompetenskatalog och liknande, så det finns gemensamma frågor som vi har nämnt på olika håll här.

     

    TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

     

    Ltl Roger Jansson­­:

    Herr talman!

    Jag kommer att ha möjlighet att behandla meddelandet som medlem i självstyrelsepolitiska nämnden och det skall bli angenämt och trevligt. Jag höll mitt anförande redan, så jag skall försöka vara ganska kort i tre, fyra frågor, delvis i anledning av det som vicelantrådet inledde med i dag.

     

    Det var så att ltl Mats Perämaa redogjorde för liberalernas räkning för sådant som liberalerna inte har fått in i meddelandet, utan som styrelsen sedermera hade fattat beslut om och som han kallade nya punkter – de var inte så hemskt nya – men en punkt var ny och då hade jag en liten diskussion med ltl Perämaa om det, alltså liberalernas förslag om att den åländska sjöfartskrisen skulle kunna lösas i processen genom att skapa ett EU-fartygsregister med regler som skulle gälla medlemsstaterna. Då berättade jag för honom, vilket han säkert kände till redan eftersom han väl ingår i liberalernas ledning, hur EU-skeppsregistret hade havererat, kan man väl säga, 1995-96 och att därefter har särskilt medelhavsmedlemsländerna sagt att vi kommer aldrig att gå med på ett sådant skeppsregister. Därför gick EU in för en annan politik som skiljer sig från EU:s näringspolitik. Man tillät alltså återbetalning av skatter och avgifter till rederinäringen i stället. Det tredje alternativet var sedan att bygga upp murar mot tredje land och det valde man också bort. Nere i Bryssel och ner mot Medelhavet på kontinenten säger man att ett skeppsregister kan inte bli aktuellt, och blir det aktuellt så är det långt fram i tiden. Då var jag lite kritisk till att liberalerna försöker, som jag sade, föra Ålands folk bakom ljuset att detta skulle vara någon lösning för den åländska akuta sjöfartspolitiken, som jag är glad över att lantrådet mycket tydligt i massmedia har sagt att är landskapsstyrelsens största problem att man inte kommer framåt med sjöfartsfrågorna med regering och riksdag.

     

    Orsaken till att jag ville säga någonting om det här i dag också var det att vicelantrådet tog upp detta och sade landskapsstyrelsens linje nu var att föra ärendet framåt inför regeringskonferensen. Då vill jag upplysa alla lyssnare om att det finns inte någon punkt i den planerade regeringskonferensen, i konventsupplägget, i de frågor som har diskuterats att tas upp på regeringskonferensen, där den här frågan överhuvudtaget passar in, utan det är någonting som kommissionen i sin dagliga sjöfartspolitik tar ställning till hur man skall gå vidare. Om något medlemsland sedan vill väcka frågan är det möjligt att den kan komma på bordet i något rådslag för transportministrarna, det vet man inte, men att det skulle vara någon del av regeringskonferensen 2004 är inte riktigt. Jag tror att vi alla ålänningar måste vara medvetna om att sjöfartens framtida problem, med risken för utflaggning, kan bara lösas med överenskommelse med Finlands regering, finansministerium, statsminister, trafikministerium osv. Någon hjälp från himlen eller utifrån finns inte synlig.

     

    Jag skulle kort kunna kommentera diplomatin från landskapsstyrelsens sida att jämföra Jörg Haider som är en person i en av medlemsstaterna med Italiens premiärminister Silvio Berlusconi; den ena är som vi vet nationalsocialist, åtminstone är beteckningen på honom i hemlandet och i grannländerna ganska nära det, kanske inte så mycket i hemlandet, men det finns ingredienser som är extremt främlingsfientliga och påminner till stora delar om nationalsocialismen, medan Forza Italias program inför valet och deras politik i regeringen är av ganska typisk nyliberalt märke. Det är möjligt att det kan finnas extremister där också som är nationalsocialistiska, men sådana kanske man hittar mera i Lega Nord, men också det är ett ganska nyliberalt parti när det gäller utformningen av politiken, så det är kanske skäl att vi något nyanserar vår bild inför ålänningarna av hur Europas politiska karta ter sig.

     

    Avslutningsvis, herr talman, hoppades vicelantrådet att partierna skulle komma med goda idéer inför den nya regeringskonferensen. Jag kan lova vicelantrådet att det kommer vi att göra; jag är säker på att särskilt oppositionen kommer att göra det. Det visade vi i samband med Nicefördragets behandling här och tidigare behandlingar i både självstyrelsepolitiska nämnden och lagutskottet i dessa frågor, att det är långt oppositionen som är väldigt aktiv i de externpolitiska frågorna. Det utesluter inte att också enstaka regeringsledamöter är det förstås, och det är glädjande det, men visst är det så att det är mycket vi som har listorna. Då blir det ofta ett samspel med landskapsstyrelsens lista, som vi nu har här i meddelandet och som vi behandlar i dag samt de kompletteringar som vi sedan kan ha i självstyrelsepolitiska nämnden i detta sammanhang. Jag har väldigt god förhoppning om att vi där kommer att ytterligare utveckla det landskapsstyrelsen har försökt utveckla och har utvecklat genom det goda samarbete vi har i självstyrelsepolitiska nämnden samt den goda ledning också som talman Viveka Eriksson där utgör.

     

    Detta att landskapsstyrelsen något magert, men dock i alla fall, har behandlat det kanske viktigaste dokumentet i sammanhanget, kommissionens vitbok, tror jag att vi här i lagtinget kommer att kunna komplettera på ett bra sätt gentemot landskapsstyrelsen. Det gjorde vi också häromdagen när lantrådet var inne och diskuterade landskapsstyrelsens officiella kommentar som skulle gå in inom mars månad till kommissionen via regeringen vad gäller landskapsstyrelsens syn på vitboken. Jag noterade att lantrådet var rätt nöjd med den vägkost han fick från självstyrelsepolitiska nämnden, så det skall säkert bli en progressiv behandling.

     

     

    Ltl Svensson:

    Herr talman!

    Jag fäste mig vid i ltl Sundbacks tidigare anförande att hon hade ganska svepande beskrivningar av saker och ting och lite ensidigt vinklade sin beskrivning. Jag kan dela ltl Sundbacks oro för en ökande högerpopulism i Europa t.ex. Men när det gäller maktkampen om hur det framtida EU skall se ut måste vi väl på Åland ändå konstatera att det finns också socialdemokratiska regeringar som kanske inte riktigt är på de smås sida. Jag tänker nu på Tyskland och Storbritannien. Bilden är alltså inte så väldigt enkel att det är två ideologier som står emot varandra här och att det finns ett uppifrån- och ett nerifrånperspektiv. Nu arbetar man på många olika håll, både från regeringar, riksdagar och andra parlament, av vilka Åland är ett, samt även från kommunalt håll för att försöka påverka EU:s framtid för att EU skall komma närmare medborgarna. Det räcker inte längre med ett mellanting av en stat och ett statsförbund, som nu, utan man vill helt enkelt se till att medborgarna får mera inflytande. Det är ett stort och ett svårt arbete. Jag kan inte förstå att man skulle kunna säga att allt det här leder till ett uppifrånperspektiv och att det bara är vackra ord.  Ltl Sundback beskrev reaktionerna i Italien mot högerpopulismen, nämligen nationella storstrejker. Jag tror inte vi kan åstadkomma ett nytt EU med hjälp av storstrejker t.ex. Jag tror att det måste finnas människor som diskuterar och dryftar det här och försöker med den kunskap de har att få fram olika intressen. Jag tycker att det är väldigt viktigt att man inte förenklar debatten på det sättet som jag tycker att ltl Sundback faktiskt gjorde. Vi måste kunna definiera. Vi måste kunna precisera. Vi måste kunna försöka utveckla en strategi för hur man på olika sätt skall kunna göra unionen mera demokratisk. Det är också så att även i mindre sammanhang finns ingen fullkomlig demokrati. Det finns ingen fullkomlig demokrati i stater, kommuner eller någonting, utan demokrati är en ständig kamp för att försöka komma så nära människorna som möjligt. Ett problem är t.ex. att människorna inte alltid är intresserade. Vi vet att det finns ett ganska stort ointresse för EU:s institutioner och EU:s grundlagar osv., men det är samma sak när det gäller t.ex. självstyrelselagen för Åland: hur många ålänningar är bra på vad det står i självstyrelselagen för Åland? Det är lika bra ålänningar fastän de inte känner till det, men man kan alltså ställa krav på att man borde känna till EU. Det kravet är kanske överstort. Det kanske inte har att göra med demokratiunderskott när medborgarna i EU anser att deras politiskt förtroendevalda får försöka sköta det här på något sätt.

     

    Jag tycker inte att vi skall ta detta ensidigt och säga att det är högerpopulism mot socialdemokrati eller någonting sådant, för det är det faktiskt inte. Att man sedan, som jag, är utsedd att på en anspråkslös nivå försöka representera Åland och föra fram åländska intressen innebär inte att man åker ner och blir fullproppad med en massa propaganda som man inte har kompetens att bedöma.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    När ltl Svensson talar får jag den där Nordiska rådskänslan över mig, att allting hänger på den goda viljan! Makten fördelas inte enligt den goda viljan, utan för att uppnå en någorlunda vettig balans som gör det möjligt för medborgarna att påverka enligt subsidiaritetsprincipen måste en del av den påverkan som gäller EU kunna omvandlas till påverkan i lokalsamhället. Aldrig någonsin kommer en enskild människa som bor i Mariehamn att i någon högre grad kunna påverka det som sker i Bryssel. Därför kan man inte stanna upp processen som nu håller på att ske. Jag menar att det finns ett samband mellan antidemokratiska rörelser och en negativ instälning  i dag till EU. Man vill inte. Man gynnas inrikespolitiskt av att förhålla sig väldigt negativ till EU och samtidigt till alla andra utifrån kommande intryck och människor. Det är dessa högerextrema rörelser ett exempel på. Storstrejken är inte en kritik mot EU utan mot Berlusconi. Allting hänger ihop och som jag ser det finns det ingen annan lösning, om man skall konkretisera den, än att det skapas en författning som gäller hel Europa och som också inkluderar autonomier, regioner eller vad man vill kalla dem, men så att människorna som bor på Åland också känner att de har en möjlighet att påverka beslut på alla tre nivåer: lokalsamhället, medlemsstaten och EU.

     

    Ltl Svensson, replik:

    Herr talman!

    Ltl Sundback säger, att det räcker inte med att tycka. Jag uppfattade det så att hon lite förlöjligade Nordiska rådet och de som jobbar i olika EU-organ osv. Jag kan inte se att detta är någonting annat än ett allmänt tyckande som egentligen inte medverkar till själva processen på något sätt. Och när ltl Sundback säger att det är ingen idé för någon i Mariehamn t.ex. att fösöka påverka den här processen, så tror jag att hon har helt fel. I den demokratiska teorin kan alla påverka, under förutsättning att man jobbar och gör det på ett sådant sätt att man når ett visst inflytande. Jag hittar alltså ingen balans i dag i ltl Sundbacks resonemang. Hon är svepande och dålig på att precisera och, jag vet inte, ltl Sundback har varit bättre!

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Problemet är att ltl Svensson inte har någon lösning, men de har jag! Det är en federalistisk utveckling och jag är alldeles övertygad om att den kommer att komma. Sedan säger ltl Svensson att jag förlöjligar Nordiska rådet. Nej, det är som ltl Svensson uppfattar det. Han har varit där länge och inte vet jag vad han har åstadkommit eller om det har gynnat medborgarna någonting. Gå ut och fråga på stan! Nordiska rådet har ingen makt och därför är det inte intressant. Kommissionen håller på att tappa mer och mer makt och därför är den ointressant. Fokus är nu på medlemsstaterna, just på sådana som Haider, Berlusconi, han i Holland och de drar nu till sig både uppmärksamhet och väljarnas intresse – på bekostnad av en demokratisk utveckling. Det är inte bara demokrati i fråga om konstitutioner och fördrag, utan det är också på bekostnad av ett politiskt innehåll som är djupt odemokratiskt, där man framhäver sin egen nation som bättre än alla andras eller, som vicelantrådet var inne på, att min nation måste ha större rättigheter än grannnationen. Den är odemokratisk, inte bara till sin form, utan också till sitt innehåll och den människosyn som de här rörelserna driver går stick i stäv med det som hela Europeiska unionen har som mål.

     

    Ltl Svensson, replik:

    Herr talman!

    Nu säger ltl Sundback att hon har minsann en lösning för hur EU skall bli ett bättre EU. Det stämmer inte. Hon har nämligen inte talat om för oss hur det skall gå till. (Från salen, ltl Sundback: det gjorde jag visst det!) Ett mål har ltl Sundback, men hur det skall gå till har hon inte sagt. Jag kan föreställa mig att hon, som tycker om makt och betonar makt, skulle vilja ha det här genomdrivet, fastän det kanske finns 150 miljoner människor i EU som skulle vara oroliga för en sådan federation som ltl Sundback talar om. Jag är själv federalist och tror på ett ökat samarbete, men jag tror inte att vi kan åstadkomma det genom att utöva makt i den mening som jag förstår att ltl Sundback menar, när hon säger att Nordiska rådet är en inrättning utan makt och därför är den ointressant.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Vtm Häggblom:

    Herr talman!

    Jag tänkte inte ta till orda i debatten, men eftersom alla är så positiva till EU, allting är så bra med EU och man ser så fram till den ljusa Europeiska unionen, så tror jag att man glömmer bort folket och den enskilda människan. För mig som röstade mot EU i detta lagting skulle det ha varit mycket intressantare om meddelandet skulle ha hetat meddelande angående Europeiska unionens framtida avveckling. Det skulle ha varit mycket intressantare. Vi hade ett politiskt stort experiment öster om oss som hette Sovjetunionen. Det var precis samma sak! Alla vet hur det gick med det. Som jag tidigare har sagt från denna talarstol tror jag inte att framtiden kommer att vara mycket ljusare för den Europeiska unionen. Vad ger den för oss på Åland och varför skall man ha EU? Det är för fred och inre marknad, men fred har vi haft och Åland har varit internationellt garanterat fred sedan 1856. Åländskt näringsliv bygger på sjöfart som inte är EU-beroende. Men orsaken till att vi gick med i EU var väl närmast att vi kunde tacka nej till jordbrukspolitiken inom EU och det systemet. Annars tror jag att Åland som andra autonomier hade stått utanför.

     

    Ur demokratiunderskottssynpunkt upplever jag att EU i dag är ett stort svart hål som finns i rymden och som suger musten ur folket. Det är precis den här debatten. Vad leder den till för den enskilde ålänningen? Inte någonting! Vi debatterar, vi diskuterar hur vi skall få mer inflytande. Tvärtom borde det väl vara så, som det sades när EU kom,  att besluten skulle fattas nära folket. Varför finns det inget intresse hos oss att påverka EU? Det är väl vi som skall påverka våra egna beslut och EU:s institutioner skulle börja föra ner dem till folket i stället för att vi skall ha tjänstemän som ränner på flygplanen ner för att få godkänt om man skall ha ett projekt i Geta eller Brändö och få bidrag till det. Jag tror inte att det är en utveckling som är nära människan. Att någon byråkrat i Bryssel skall bestämma vad en enskild näringsidkare får göra ute på vår landsbygd eller i Mariehamns stad! Det är sådant vi måste komma bort från och försöka påverka.

     

    För att överhuvudtaget få någon representation i parlamentet så tror jag att man borde komma till att autonomierna och de lagstiftande organen skulle få rullande system där man får en parlamentsplats, kanske ett tiotal platser, som skulle rulla på bland regionerna i Europa och då skulle Åland också komma in den vägen. Jag tror att det är en gångbar utveckling som man från landskapsstyrelsens sida tillsammans med Finlands regering kanske skulle arbeta för. Det är kanske någonting som de nappar på, för nu är väggen fast. Man kommer ingen vart till den delen.

     

    Precis som ltl Hasse Svensson sade här så har han en anspråkslös situation i EU-arbetet.  Det är inget beslutande organ, det har absolut ingen betydelse, som också vtm Christer Jansson har sagt i många sammanhang. Nu har också ltl Svensson kommit underfund med samma sak! Om Åland skall ha någon chans måste vi ta till nya grepp i så fall. Jag tror, som sagt, inte så mycket på EU. Många kritiserar demokratin i de olika länderna och människorna. Det är ju demokratiska val som sker överallt i Europa. Vad är det för fel i det? Jag fattar inte. Skall EU ha någon sorts övergripande roll och säga att du får icke vara med i det parlamentet osv.? Är det demokrati? Vem har bestämt den demokratin? Är det för att det är ett visst parti eller vissa inriktningar på politiken som skall vara det förhärskande i Europa? Nej, jag betackar mig för sådant. För mig är demokrati när den enskilda människan får komma till tals och inte någon som har kommit till en maktställning uppifrån.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Vtm Häggblom gjorde i sitt anförande en jämförelse mellan Sovjetunionen och Europeiska unionen. Det enda som de har gemensamt är ordet union. Jag uppfattar nämligen Sovjet som en totalitär förtryckarstat utan någon som helst demokrati. Att man skulle kunna jämföra den med Europeiska unionen har jag nog svårt, för att inte säga omöjligt att se. För att man skall förstå vtm Häggbloms jämförelse och argumentation så vill jag att han förklarar på vilket sätt Europeiska unionen och Sovjetunionen är så lika varandra.

     

    Vtm Häggblom, replik:

    Herr talman!

    Det är fråga om en centralstyrning i båda fallen. Jag tror att om man väntar och ser så kommer man att få se resultatet. Jag vet också att ltl Sundback många gångerhar tagit upp exemplet Sovjeunionen i positiva ordalag tidigare. Visst fanns det positiva drag där också, men det slogs sönder till sist och jag tror att det tyvärr går lika långt med Europeiska unionen.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Jag skulle vilja att vtm Häggblom tar fram det stenografiska protokoll, där jag har yttrat någonting positivt om Sovjetunionen! Jag har uttryckligen valt att vara socialdemokrat därför att jag anser att Sovjetunionen var så avskräckande i fråga om den kommunistiska ideologin redan 1968. Det vill jag nog ha dokumenterat och inte på det sättet hävt på mig!

     

    När det gäller centralstyrning är det så att man inte kan jämföra eftersom Europeiska unionen styrs av medlemsstaternas regeringar. Det är de som sist och slutligen bestämmer. I Sovjet var det en liten grupp partipolittrucker som väl tillsatte sig själva. Även där tycker jag att jämförelsen är väldigt haltande. Men på ett sätt kan man finna en gemenskap: att Europeiska unionen kommer att bli, och är redan, en väldigt stor maktfaktor i Europa och på ett vis ett imperium, kan man tänka sig det som. Men, som ltl Svensson och många har sagt här, så har det aldrig funnits en sådan statsbildning som Europeiska unionen och det är ett otroligt spännande experiment: vart skall det leda, vad kommer det att bli av det? Jag tycker att det är fantastiskt spännande att ha förmånen att leva nu och att kalla kriget är över, att man får vara med om den här processen, som man inte riktigt vet var slutar. Men det viktiga är att det är en demokratisk process.

     

    TALMANNEN: Tiden är ute! Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Ärendet remitteras till självstyrelsepolitiska nämnden.

     

    TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till självstyrelsepolitiska nämnden.

     

     

    Föredras ärende nr 8:

     

    Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Danne Sundmans enkla fråga angående direktiv för användning av landskoden "AX". (EF nr 9/2001-2002).

     

    Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsstyrelsen svar på frågan. Med anledning av svaret får frågeställaren omedelbart  härefter hålla högst två till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfråga. Efter vartdera anförandet har den som besvarat frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning. Frågeställarens följande yttranden samt tilläggsyttranden av den som avger svaret får däremot inte överstiga tre minuter.

     

    Ltl Sundman:

    Herr talman!

    För en tid sedan blev landskoden AX godkänd för postbruk. Denna kod är en viktig symbol för självstyrelsen och bör sålunda användas och marknadsföras aktivt av självstyrelsemyndigheterna. För att koden skall tillämpas aktivt och konsekvent borde direktiv utfärdas av landskapsstyrelsen till centrala ämbetsverket och till externa delar av förvaltningen, såsom t.ex. landskapets skolor osv. över hur koden skall användas.

     

    Med anledning av det anförda ställer jag med stöd av 48 § 2 mom. LO till vederbörande medlem av landskapsstyrelsen följande fråga: Avser landskapsstyrelsen utfärda direktiv över användningen av landskoden AX för postbruk?

     

    Lantrådet Roger Nordlund:

    Herr talman!

    Det är bra att ltl Sundman har ställt denna enkla fråga i lagtinget därför att jag tycker att man kan se det som ett led i marknadsföringen eller den informationskampanj som behövs för att gör AX-koden mera känd bland ålänningarna och i det åländska samhället, även om frågeställaren närmast riktar sig till direktiv gällande vår egen förvaltning .

     

    Jag vill först, herr talman, redogöra för den  officiela skrivelse som kom i detta ärende och som jag tycker att var väldigt positiv för Åland:

     

    ”Finlands regering har godkänt en begäran från Posten på Åland att informera Er om följande. ’På begäran av Ålands landskapsstyrelse beslöt internationella standardiseringsorganisationen ISO 3166 den 6 juli 2000 att godkänna användning av koden AX för Åland. Posten på Åland rekommenderar följaktligen nu sina kunder att koden AX på försändelser adresserade till Åland enligt följande exempel.’” 

     

    Denna information har gått ut från Posten till de användare som finns på Åland, privatpersoner och företag, och vi har också här i vår egen förvaltning alltmera börjat använda AX-koden i olika sammanhang. På t.ex. mitt eget visitkort står det numera AX-22101 Mariehamn. Jag tror att det är viktigt att informera om att det är inte bara AX-koden som har ändrat, utan vi har också fått nya GSM-nummer: 0457 har införts, vi har fått nytt postboxnummer 1060 och även nytt postnummer 22111. Alla dessa saker är sådant som påverkar och som det behövs information om och det behövs att vi tar fram nytt material, nya brevpapper, nya kuvert och nya visitkort samt ny information i våra broschyrer. Detta gör vi efterhand, men samtidigt har vi också av ekonomiska orsaker inte gjort så att vi har tagit allt papper och alla kuvert vi haft och bara lagt dem åt sidan och skickat dem till returpapper, utan vi försöker handla på ett ekonomiskt sätt så att vi använder det som går att använda och sedan efterhand ta nytt material i bruk. På det sättet blir det en successiv övergång till att använda dels AX-koden och också de nya telefon- och postnumror. Det här är alltså en pågående process.

     

    På den direkta frågan om det finns några direktiv kan jag svara att det finns mig veterligen inte några skriftliga direktiv ute i vår egen förvaltning, varken centralt eller externt, men däremot är det så att vi har en informationsenhet och där försöker vi hantera detta på ett sådant så att vi får den successiva övergången på ett ordnat sätt. Men det kan mycket väl vara så att vi behöver ge ut någon form av skriftliga direktiv här under våren när vi har fått en samlad bild. Så här är situationen och jag försöker ge en så klar bild som möjligt av hur vi arbetar och svaret är att vi successivt försöker införa AX-koden i allt det material som vi använder från landskapsstyrelsen.

     

    Ltl Sundman:

    Herr talman!

    Orsaken till att jag ställde frågan är att jag som lagtingsledamot får mycket brev, t.ex. från landskapsstyrelsen med olika innehåll, inbjudningar osv., från skolor, museet, från lönekontoret och vissa av dessa försändelser är, som lantrådet säger, inte motiverade att ändra direkt eftersom det kanske har tryckts upp kuvert osv., men vissa av dem är väldigt enkla att ändra, såsom brevmallar. Där har jag inte märkt ännu att någon har börjat använda landskoden och därför efterlyser jag helt kort att landskapsstyrelsen skulle ta ett beslut att inom landskapsstyrelsens centrala ämbetsverk och underställda instanser skall koden användas i så hög utsträckning och i enlighet med vad lantrådet om färdigt material då detta förnyas. Lantrådet sade att man har alltmer börjat använda koden. Jag tycker inte att det riktigt räcker med det. Lantrådet sade också att man inte har tagit något beslut. Då blir min tilläggsfråga: Kommer man att ta ett konkret beslut för att påskynda utfärdandet av direktiven?

     

    Lantrådet:

    Herr talman!

    När det gäller användandet av AX-koden och införande på kurvert och brevpapper osv. är det en fråga av administrativ karaktär. Naturligtvis kommer kansliavdelningen att ge ut direktiv för hur de olika modellerna och mallarna kommer att se ut. När det gäller vilken tidsordning det kommer att ske hänvisar jag ytterligare till det jag sade, att det kommer att ske i den takt som gör att vi nog skall ha en bra fart på förändringen men samtidigt att vi ändå använder det material som vi har. Man måste också använda det sunda förnuftet i det här sammanhanget.

     

    Ltl Sundman:

    Herr talman!

    Jag ber om snabbast möjliga tidsordning. Det är så att självstyrelsens symboler ger oss inte bröd för dagen, men de har en viktig uppgift i att öka Ålands folks uppslutning bakom kampen för nämnda bröd. Flagga, frimärken, självstyrelsegård, nummerbrickor och landskod är alla viktiga symboler som aktivt bör främjas, speciellt av självstyrelsen själv. Detta inbegriper landskapsstyrelsen och dess underställda myndigheter och institutioner. Därför är det viktigt att man påskyndar arbetet och jag är glad att höra att lantrådet har samma inställning. Men det kunde formaliseras för det är ofta så det fungerar inom förvaltningen: man förväntar sig direktiv från centralt håll. Jag önskar landskapsstyrelsen lycka till med detta och att man påskyndar utvecklingen.

     

     

    TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

     

     

    Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 9:

     

    Ltl Harriet Lindemans m.fl. hemställningsmotion angående avgiftssystemet för institutionsvård. (HM nr 8/2001-2002).

     

    Beslut om remiss till social- och miljöutskottet har redan fattats. Ärendet bordlades den 25.3.2002. Diskussion.

     

    Ltl Harriet Lindeman:

    Herr talman!

    Senaste gång detta ärende var uppe bordlade jag frågan för att jag hade hoppats att utskottets ordförande skulle vara närvarande och lyssna vad jag hade att anföra, men det tycks vara omöjligt! Han är också frånvarande i dag. Vi kunde senaste gång konstatera att man började med ett nytt system när man röstade om bordläggningstiden; jag hoppas det inte blir en tradition utan att det var ett misstag i arbetet.

     

    Nu till avgiftssystemet för institutionsvård. Frågan om avgifter för dem som vistas på institution har varit en fråga som jag har ansett varit orättvis, alltsedan systemet med graderade avgifter infördes. Min första kontakt med systemet fick jag då jag arbetade som föreståndare för Trobergshemmet. Före nuvarande avgiftssystem infördes var alla avgifter lika; ingen hade graderade avgifter. De som inte hade råd att betala hade en lägre avgift som utgick från deras folkpension. Det tråkiga med det systemet var att det fanns en grupp som upplevde att de inte hade råd att betala sina avgifter utan de sociala myndigheterna gick emellan. Styrkan med det system som finns nu ligger i att alla har råd att betala en avgift. Det svåra med systemet är att allt i detalj skall utredas, alla måste redogöra för sina inkomster innan avgiften fastställs och samtliga inkomster minus 20 procent fastställs som avgift för ett år framåt. Också i nuvarande system har alla rätt att behålla minst 80 euro för eget bruk. Det orättvisa som har påpekats från många håll – det har stått i pressen, varit radioprogram om det -  och också vi i Frisinnad Samverkan har ansett att den största orättvisan gäller de äkta paren. Jag skall ta ett exempel. Om vi tänker oss att maken blir intagen på en institution och hans avgift skall fastställas utgående från hans inkomster, som kanske består av en rätt så god arbetspension eller tjänstepension och eventuella andra inkomster från aktier eller kapitalinkomster, så blir hans avgift rätt så stor. Kvar i hemmet finns frun i huset med troligtvis bara folkpensionen. Det är då det tråkiga kommer in i bilden. Naturligtvis skall också hon ha möjlighet till en hygglig levnadsstandard, men då måste hon i sin tur berätta vilka utgifter hon har som gör att hon skall ha rätt till del av hans pension - de som hittills på ett självklart sätt upplevt att de har haft en gemensam inkomst som de har levat på. På den tiden jag fastställde avgifterna skämdes jag. Det var ingen rolig sits. Det var ett naturligt familjemönster för många som nu är i den åldern att någon vistas på institution, att makan har varit hemma och tagit hand om familjen. Efter det att en avgift har fastställts och man har bedömt att man har tagit den hemmavarande fruns utgifter i beaktande går det några månader och då uppkommer det helt oplanerade utgifter: taket läcker eller man har fått en sjukdom som har gjort att det är mera läkarbesök och mera mediciner och det höjer hennes utgifter. Vad gör hon då? Jo, då får hon ta skeden i vacker hand och höra om det är möjligt att man sänker makens avgift så att hon får råd med de nödvändiga renoveringarna eller de nya medicinerna. Om utgifterna har ökat med mer än 5 procent fastställs en ny avgift. Det här var bara ett exempel på hur det kan vara. Jag har valt exemplet där det är makan som är kvar hemma därför att det är oftast där som det uppstår problem; visst kan det vara tvärtom, men det är i enstaka fall och det är mycket sällsynt. I de fall makan blir intagen på institution får hemmavarande maken fortsatt ordnad ekonomi utgående från sin pension. Makans avgift fastställs utgående från folkpensionen och då blir den relativt låg och inte heller det kan man väl anse att är riktigt rättvist.

     

    Jag vet inte om jag med det här lyckas få er att förstå problematiken och jag ber att social- och miljöutskottet faktiskt närmare granskar dessa orättvisor.

     

    Också för ensamstående kan avgifterna upplevas orättvist. En person som har arbetat hela sitt liv har en rätt god tjänstepension och vårdavgiften fastställs så att man tar allt utom 20 procent. En person som bara har folkpension får en låg avgift fastän hon eller han kan inneha olika förmögenheter i form av aktier osv. som ger en ganska god avkastning; avkastningen tar man i beaktande, men vad man kan göra är att man kan vara frikostig och ge bort sina aktier, men en pension kan man ingalunda ge bort utan där får man betala. Många av dem som har en god pension har faktiskt träsat i hela sitt liv och upplever det faktiskt orättvist att nu när jag på gamla dar skulle kunna unna mig lite, ja, då far hela min pension igen; som sagt får man behålla 20 procent, men det är allt.

    Kommunerna har möjlighet att fastställa egna avgifter, men alla har valt att följa de avgifter som är fastställda i riket, så det är motsvarande som vi har här på Åland. Jag tror att det är lyckligast att avgifterna är lika på hela Åland; annars kan ekonomin bli ett kriterium då man väljer institution. Utgående från det tycker jag att landskapsstyrelsen borde göra en utredning som skulle leda till nya och mer rättvisa avgifter. Om man t.ex. jämför med barndagvårdsavgifterna förs det mycket diskussioner om storleken på avigfterna och de är också olika i olika kommuner, men det är ganska lätt för där sköts barnen i respektive kommun. När det gäller institutionsvården är det mera möjligheter: Gullåsen har motsvarande avgifter som De Gamlas Hem, Trobergshemmet osv.

     

    Avslutningsvis kan man fråga sig varför inte det här har gjorts tidigare. En orsak är säkert att det inte finns en tillräckligt stor påtryckargrupp. Själv tog jag upp frågan under min period i landskapsstyrelsen då Gun Carlson var ansvarig för social och miljön; det gjordes en utredning som var ganska ytlig och diskussionerna fördes framför allt med tjänstemännen på institutionerna, så det framkom att behovet inte var tillräckligt stort för att man skulle göra ett nytt avgiftssytem.

     

    Jag hade tänkt ta upp den här frågan på nytt i landskapsstyrelsen, men som ni vet gick det som gick, så nu har jag bara redskapet kvar att via motion försöka få landskapsstyrelsen att göra en grundlig genomgång på det här området. Det är så att när man pratar med enskilda om det, så håller alla med, men konstigt nog när det skall fattas konkreta beslut i den här frågan är det som om intresset skulle fara. Jag vet inte vad det beror på, men det har antagligen att göra med att de är så få och jag håller med om att det är inte så många det drabbar i praktiken, men det är en jättestor grupp som oroar sig, ”för det kan kanske i framtiden drabba mig”. Ett par sitter hemma och vet att så här är systemet, att hur skall det gå? och den gruppen är betydligt större än dem det i praktiken drabbar. Vi vet inte hur livet ser ut för oss i framtiden. Det är alltså inte fråga om mängden, men problemet är tillräckligt stort för att man borde göra en justering av det här och jag hoppas att man i social- och miljöutskottet ser seriöst på motionen.

     

    Ltl J-E Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Med anledning av att det har framförts kritik mot först och främst utskottets ordförande att han inte är närvarande vill jag upplysa att ltl Harriet Lindemans anförande noga har antecknats i det stenografiska protokollet och utskottets ordförande kommer att vara mycket väl påläst vid utskottets behandling. Jag förstår att Frisinnad Samverkan inte har någon medlem i social- och miljöutskottet, men, som sagt, kan man läsa det stenografiska protokollet och dessutom är social- och miljöutskottets viceordförande närvarande i salen.

     

    I övrigt är det väl inte att undra på att med tanke på den stora mängd motioner som kommer så kanske inte alla har möjligheter och jag tycker att salen förefaller väldigt tom just nu.

     

    Ltl Lindeman, replik:

    Fru talman!

    Det är så när man presenterar sådana här motioner att man gärna vill ha en dialog och det är den jag nu saknar. Det är trots allt en viss skillnad att läsa någonting och höra någonting, åtminstone är det så för mig. Jag tror att vi alla är lite funkade på det sättet, att det man har tagit del av gemensamt, tar man emot på ett annat sätt än när man läser ett protokoll.

     

    Ltl J-E Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Den dialog som skall föras i ärendena torde föras i utskotten. Det borde också vara möjligt att kalla hörande till utskottet som kan ge utlåta sig om ärendet. Jag tror att utskottsordföranden på ett mycket förtjänstfullt sätt kommer att ta detta ärende till sig och göra det jobb som förväntas av honom i utskottet.

    Ltl Lindeman, replik:

    Fru talman!

    Jag är glad för att det lovas här i salen att man skall ta sig an ärendet seriöst i utskottet, men jag vill ändå understryka att remissförfarandet är en del av vårt system, och en viktig del av det, så jag tycker att det är tråkigt, inte bara att ordföranden är borta utan överhuvudtaget att det är så få i salen i samband med remissförfarandet av olika motioner. Motionsförfarandet är en del av lagtingsarbetet.

     

    Ltl Sundback:

    Fru talman!

    Ltl Harriet Lindeman tar upp de orättvisor som det här taxesystemet kan upplevas ha som följd. Det kanske inte egentligen har med själva systemet att göra, utan om vi tänker på de exempel som ltl Harriet Lindeman tog upp, så var det en maka, en hemmafru, som inte har haft inkomster och en ordentligt pension själv. Det andra fallet gällde i första hand, vad jag förstod, också kvinnor: en hemmafru jämfört med en sjukskötare som har jobbat hela livet, kanske ensamförsörjare och som då på sin rätt relativt lilla lön skall betala den här höga procenten. Den kvinna som har jobbat hela livet får väldigt lite kvar och hemmafrun hamnar lätt i en ekonomiskt svag situation om hennes rätt så välavlönade och pensionerade man hamnar på institution. Den orättvisa som uppkommer på grund av kön – och här kommer vi igen till att det är så stora skillnader i samhället mellan män och kvinnor – den beror fortfarande på att kvinnor har så hemskt sämre pensioner än män och det andra att kvinnor äger så väldigt lite jämfört med män. Det är alldeles säkert så att dessa kvinnor eller män i olika situationer upplever systemet i det individuella fallet som orättvist. Men jag tycker att det finns en väldigt stark könsvariabel här som kan vara svår att hantera om man tittar på själva principen för hur avgiften tas ut. Å andra sidan brukar det vara ganska så överensstämmande uppfattning om att man skall betala i relation till vad man har för inkomster. En som har en högre pension skall kunna betala mera än en som har en liten – av var och en efter förmåga.

     

    Men det som ltl Lindeman säger är att vi skall ha en fast avgift eller skall det vara en maxtaxa? Detta medför andra problem; det betyder antagligen att en större del av t.ex. Trobergshemmets kostnader skall finansieras med skattemedel. Tar vi Trobergshemmet har det funnits tider när inkomsterna har varit väldigt goda. De har hoppat riktigt, har man märkt, under vissa perioder. Det beror på att de som har bott på Trobergshemmet har bidragit, på grund av sin höga pension, ganska stort med inkomsterna. Ändå vet vi att äldreomsorgens kostnader inte täcks av avgifterna. Går man in för fasta avgifter, om de skall vara någorlunda lagda på en medelnivå, så skall ännu mera av äldreomsorgen finansieras med skattemedel; lägger man den för hög måste vi ha något sorts annat utjämningssystem.

     

    Det är alltså en svår problematik att få det som man kallar för rättvisa till stånd. Ltl Lindeman jämförde också med barnbidraget, och det är fast belopp, men det varierar också; variationen är inte lika stor som i fråga om klientavgiften som man har i socialförvaltningslagstiftningen. Där är det fråga om en ersättning av staten för kostnader som man har för barnet och kostnaderna är inte uträknade på pennit, att de skulle motsvara alla kostnader, utan det är ett familjepolitiskt stöd. Det har visat sig att just sådana här generella bidrag som är lika för alla är ganska bra i vissa situationer. Så var det också med folkpensionsanstalten att den tillkom alla, men den har också minskat  i betydelse så att där tar man mer också mer hänsyn till andra pensionsinkomster. Jag har alltså inget direkt svar på hur man skulle kunna öka den s.k. rättvisan, men i det fall att det beror på kön, så är grundproblematiken den att kvinnor har för små pensioner. Därför sticker problematiken mellan make och makar och mellan kvinnor som har blivit försörjda av en man och kvinnor som har arbetat och har egen arbetspension i ögonen.

     

    Ltl Lindeman, replik:

    Fru talman!

     Grundproblemet är att mönstret har varit att det har varit mycket vanligt att kvinnor som skall in på institution har varit hemma och tagit hand om familjen; det har varit ett nästan naturligt mönster. Det här är någonting som kommer att förändras den dagen vi skall in på institution; många har i alla fall förvärvsarbetat och har mer pension än dagens äldre, där skillnaden är stor mellan man och kvinna. Det hjälper inte vad vi tycker. Det är verkligheten att så är den och då tycker jag att vi måste rätta till den utgående från det. För mig är det ingen självklarhet att det skall vara en fast avgift utan jag vill ha en något rättvisare avgift och jag har inte satt mig ner och gjort alla dessa utredningar som jag tror att det ligger ganska mycket arbete bakom för att få fram en rättvisa – sedan kan man alltid fråga vad som är rättvisa, det finns många rättvisor beroende på vem som ser på dem. Det är det som jag tycker att landskapsstyrelsen måste ge resurser till, att faktiskt plocka fram olika alternativ och belysa dem från olika håll. Skulle man i dag ta ett medeltal på de inkomster man får på De Gamlas Hem t.ex., så skulle alla betala 435 euro i månaden. Det skulle motsvara det man i dag får in för för låga avgifter och höga sammantaget. Men det kan, som sagt, skilja från år till år, beroende på vem som bor på institutionerna helt enkelt. I dag finns det många som har under 200 euro och det finns ett flertal som har över 1000 euro, så det är en oerhörd gaffel vi pratar om. När människorna sedan sinsemellan gör en jämförelse kan det förefalla för de enskilda ganska underligt.

     

    När det gäller att ta avgifter beroende på pensionen tycker jag att man också kunde se på möjligheten att ta den sammanlagda inkomsten i beaktande beroende på vem som är hemma och vem som är borta, att man slår ihop inkomsten. Det skulle vara ett sätt.

    TALMANNEN: Tiden är ute!

     

     

     

    Ltl Sundback, replik:

    Fru talman!

    Om man går lite tillbaka i diskussionen framhöll ltl Lindeman att taxan egentligen är en kommunal angelägenhet. Eftersom vi inte har progressiv kommunalbeskattning utan proportionell och man då skulle gå in för en fast taxa tycker jag att man nog ensidigt gynnar dem som har höga inkomster på bekostnad av dem som har en sämre ekonomi. Nej, ltl Lindeman sade inte en fast taxa, men det är väl ändå det som det måste bli i högre grad. Om vi inte får några mera klara politiska direktiv för vad som avses uppfattar jag ändå att det är det som är den andra ytterligheten i den här diskussionen. Sedan kanske det finns allt möjligt däremellan, att man har en fast del och någonting som är progressivt, men det är byråkratiskt och svårt att tillämpa. Jag har funderat på det här rätt mycket och jag kan säga att jag tycker att en fast avgift på många sätt kan vara attraktivt, men jag har kommit till att om man ser det som generella system i relation till kommunalbeskattningen blir det väldigt orättvist.

     

    Ltl Lindeman, replik:

    Fru talman!

    Jag skulle vilja närmare redogöra för det exemplet när maken är hemma och har den goda inkomsten och maken blir på institution, medan makan blir hemma och har väldigt låga inkomster och får lite att röra sig med. Jag tycker att man kunde, om jag skall ge ett råd på vägen, titta på möjligheterna att slå ihop inkomsterna på något sätt, för svänger man på det, så är det också orättvist, för då blir det en väldigt låg avgift för makan medan maken får behålla all sin inkomst och leva väl i hemmet s.a.s. Det är ett alternativ och jag vet att man t.ex. i Esbo funderar på samma saker; det här är ingenting unikt för Åland utan det här är en diskussion som förs på olika håll. Det finns också möjligheter att ha både fast och en viss glidande avgift. När det gäller påståendet att det skulle vara byråkratiskt kan vi inte få mera byråkrati än att varje år gå igenom den enskildas ekonomi och varje gång det händer någonting skall man in igen och fundera om man skall ändra lite, är det 5 procent eller inte, så jag tror att vilket system vi än väljer, om man vill ändra, så mera byråkrati än det här kan vi knappast få!

     

     

    Ltl A-H Sjöblom:

    Fru talman!

    Jag har under många år som anhörig och intressebevakare för i princip gamla människor varit utsatt för detta och nog är det elände varje år att springa till bankerna att få inför 3,42 i ränta och allting skall ligga till grund för avgiften, så någon form av ett enklare system skulle jag nog förespråka. Kanske det skulle vara en framkomlig väg som ltl Lindeman föreslår när det gäller makar att man skulle slå ihop inkomsten. Det drabbar naturligtvis enskilda på väldigt många sätt. Social- och miljöutskottet får titta närmare på om det finns framkomliga vägar. Det här är antagligen ett avgiftssystem som måste kunna förändras över tid s.a.s., så att man inte fastnar kvar i de gamla.

     

    Det var en sak som jag ville säga, men det finns kanske ingen från social- och miljöutskottet här. Det är att avgifterna får dras av i kommunal- och statsbeskattningen och 50 procent av avgifterna betraktas som sjukdomskostnader. Dessutom kan man ansöka om nedsatt skattebetalningsförmåga på grund av att avgifterna är höga. Även om det under ett år kan se väldigt dyrt ut, så kan det reda upp sig på ett annat sätt, men jag tycker att de här sakerna måste man också kunna beakta när det gäller avgifterna.

     

    TALMANNEN: Begärs ordet?  Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

     

     

     

    Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 10 och nr 11:

     

    Ltl Harriet Lindemans m.fl. hemställningsmotion angående lagstiftning om patients rätt till förnyad medicinsk bedömning. (HM nr 9/2001-2002).

     

    Vtm Bert Häggbloms m.fl. hemställningsmotion angående rätt till  förnyad medicinsk bedömning. (HM nr 30/2001-2002).

     

    Ärendet bordlades den 25.3.2002. Beslut om gemensam behandling samt remiss till social- och miljöutskottet har redan fattats. Diskussion.

     

    Ltl Lindeman:

    Fru talman!

    Rätten till förnyad medicinsk bedömning eller second opinion som har funnits rätt länge i många länder, framför allt i USA har det här systemet fungerat i flera år. Sedan finns det flera av våra nordiska länder som också har detta system; Island, Norge och Sverige har på olika sätt gett patienter rätt till en förnyad medicinsk bedömning.

     

    Vid Nordiska hälsovårdshögskolan har man under många år följt med den här verksamheten och jag hade förmånen att få vara med på en föreläsning där jur.kand. Lars Fallberg från Nordiska hälsovårdsskolan höll en mycket intressant föreläsning om just dessa frågor. Nu befinner han sig i England där man också har börjat intressera sig för motsvarande möjligheter. De nordiska länderna har inte på något sätt entydigt samma system. De har var för sig lagt upp olika system; det skiljer rätt mycket mellan de olika länderna. I Sverige förutsätter medicinsk bedömning bl.a. att det rör sig om livshotande eller mycket allvarlig sjukdom. Begäran skall ske på patienternas initiativ. Såväl primärvårdsläkare som specialistläkare kan besluta om förnyad bedömning. Bedömningen skall ske i Sverige, man får inte fara utomlands. I Norge har alla rätt att få en ny diagnos, oberoende om läkaren anser det eller inte, utan det är en självklarhet. Det finns redan på primärvårdsnivå. Island var en föregångare när det gäller dessa rättigheter. Island införde dem redan 1997 och där gäller rättigheterna på alla nivåer, från läkarkonsultationer till konsultationer med annan vårdpersonal. Viktigt att notera är att på Island har de olika vårdenheterna och sjukhusen skyldighet att informera om dessa möjligheter; det står inte lika tydligt i Sveriges och Norges direktiv utan där bygger det nog fortfarande till stora delar på att man skall vara informerad på egen hand.

     

    Då kan man fråga sig vad man vinner med ett sådant här system. Främst ger det naturligtvis patienterna en trygghet inom vården. Vi kan inte påstå att det inte förekommer feldiagnostiseringar. Det finns en hel del undersökningar som har gjorts efter att man har haft systemet ett antal år och där är det naturligtvis igen USA som har varit längst framme och det visar sig att det har varit till stor nytta. I praktiken finns det många diagnoser som blev ändrade och som ledde till ett betydligt rikare liv på olika sätt. I Sverige finns det undersökningar som visar att 2 procent av befolkningen är missnöjd med den behandling man har fått och det är antagligen någonting som säkert finns motsvarande på Åland. Jag kan inte tro att det är någon större skillnad. Då tycker man att 2 procent är egentligen inte så mycket och för dem som tror att det skulle gå inflation i kravet på en andra medicinsk bedömning kan 2 procenten vara en tröst. Troligtvis är det ändå inte så många, men det är viktigt att det finns.

     

    På Åland finns det få specialister inom de olika medicinska områdena. Då är det naturligt att man ännu snabbare kan ha ett behov av den andra bedömningen eller second opinion-bedömningen. Ur ett åländskt perspektiv är det också viktigt att det måste få ske utanför Åland också, för vi har inte tillräckligt många specialister så att man kan byta specialist lokalt. I Sverige håller man sig till landet, men det är en viss skillnad med tanke på storleken.

     

    Dessa möjligheter praktiseras alltså redan i dag på olika sätt och det är rätt vanligt att patienter remitteras till specialistvård i dag redan utan rätten till second opinion, utan det gör man för att man vill det, man känner att patienten vill komma vidare och det är också från läkarens sida viktigt att man gör det. För Ålands del remitteras det oftast bort utgående från att vi inte har specialister och möjligheter att ge den vård som det krävs. Det är en form av second opinion, men det bygger på att läkaren anser att här kan vi inte göra mera, vi bedömer att patienten skickas vidare. Det är ingen ömsesidig dialog på det sättet. Då tror jag att det skulle betyda mycket om det faktiskt ske i samråd med den vårdande läkaren. Vi vet att man i vårt samhälle i dag skaffar sig en andra bedömning, man anlitar på egen hand egna läkare och det sker i smyg därför att man är rädd att stöta sig med den doktor som tar hand om en på Åland osv. Det tycker jag är tråkigt och det borde absolut ske i samarbete med läkarna på Åland.

     

    Föreläsaren Lars Fallberg påpekade att det var oerhört viktigt att Åland, om man går in för systemet, tänker på att anpassa det till de förhållanden som vi finns i, det här lilla samhället. Han nämnde bl.a. risken för ”ankdammseffekten”, att man diskuterar sinsemellan, att läkarna känner det som ett misslyckande om en läkare måste skicka mera patienter, har större krav på sig osv. Det handlar förstås om hur svåra diagnoser det är fråga om. Det finns områden som är svårare än andra. Vi har cancern t.ex. som oberoende att det går att få mycket god vård i dag ändå skapar skrämsel och rädslor hos den enskilda som får diagnoserna.

     

    Han betonade också att det är viktigt att det blir möjlighet att få remiss till ”utanför-Åland-land”, som han uttryckte. Man måste få rätt att få komma till Sverige eller Finland.

     

    Begräsningarna är också viktiga, att man tydligt och klart får ett regelverk som man kan tolka utan missförstånd. Det är inte meningen att det skall bli fritt fram för vad som helst och hur som helst, utan ett regelverk är nödvändigt så att man vet vad som gäller. Samma sak är det med kostnadsansvaret: vem står för kostnaden, vad står man för för kostnader osv.?

     

    Det han också nämnde var möjligheten till överprövning. Har patienten möjlighet och i så fall vem skall patienten vända sig till om man inte får rätten till second opinion som man som patient tycker att man har rätt till. Det här var frågor som han tyckte att vi skulle ta i beaktande om man går in för det. Jag vet att man inom förtroenderådet har diskuterat det här mycket noggrant. De var med på samma föreläsning som jag var och man har lämnat in ett förslag till landskapsstyrelsen hur man kunde lösa det, så jag hoppas att detta faktiskt är någonting som kommer att bli verklighet inom en snar framtid på Åland. Skulle inte Lars Fallberg vara så långt borta som i England i dag skulle jag faktiskt föreslå att man skulle höra honom, för det är nog en person jag tror att kan detta och har de bästa perspektiven, åtminstone ur ett nordiskt perspektiv.

     

    Ltl Svensson, replik:

    Fru talman!

    Jag har inga anmärkningar mot ltl Lindemans önskemål. Men jag anser att utskottet har anledning att se på vad EU-bestämmelser och nordiska konventioner säger om den här saken. Ambassadör Ole Norrback har i en utredning för Nordiska rådet visat att det finns rätt mycket inom det nordiska som borde tillämpas men som myndigheterna helt enkelt inte känner till eller har implementerat. Häromåret hade jag tillfälle att vara behjälplig för en dam här i Mariehamn som hade svårigheter med att få komma till Sverige därför att hon inte fick någon remiss. Det visade sig när man tittade lite närmare efter att så är det inte, utan vill man resa till Sverige och få en granskning av sitt tillstånd så sker det på samma villkor som för svenska medborgare. Problemet var närmast att få ut ett intyg från folkpensionsanstalten att man är försäkrad där, men det visar sig att det också går om man hänvisar till bestämmelserna.

     

    TALMANNEN: Jag skulle vilja påminna om replikreglerna. En replik är inte avsedd att få förtur i talarordningen eller för att föra in nya element i diskussionen. Enligt arbetsordningens regler får en replik endast innehålla förklaringar, rättelser med anledning av huvudanförandet det riktar sig mot eller bemötande av påståenden. Jag uppfattade det inte så.

     

    Vtm Häggblom:

    Fru talman!

    Det är fråga om två motioner som har samma syfte, dvs. att man skall få rätt till förnyad medicinsk bedömning. Jag håller med allt det som ltl Lindeman anförde här. En annan aspekt är också det ekonomiska, eftersom vi vet att den ekonomiska biten på sjukvårdssidan bara stiger ohämmat, man tycks inte ha någon politisk styrning till den delen, inte tillräckligt åtminstone och använder den inte på rätt sätt alla gånger. Jag tror också att det här skulle kunna innebära att man får tidigare diagnos och slipper lidande, samtidigt som det blir ekonomiskt för samhället om man får fortare behandling Det är i många yrkessektorer som man anlitar flera konsulter och får en allsidig bedömning och samma skall väl gälla med oss människor också att ju snabbare man får veta vad man har för fel desto snabbare blir man frisk och kommer snabbare tillbaka till arbetslivet och livet överhuvudtaget. Det är en viktig aspekt.

     

    Det som ltl Svensson tog upp är också någonting som man bör titta på, dvs. att det inte finns bromar i vårt system, som man många gånger upplever. Det är byråkratiska bromsar som bör tas bort och det är bra om utskottet också tittar på den delen.

     

    TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendena remitteras till social- och miljöutskottet.

     

     

     

    Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 12:

     

    Ltl Barbro Sundbacks hemställningsmotion angående ett äldreomsorgsprogram. (HM nr 41/2001-2002).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Ärendet bordlades den 25.3.2002. Diskussionen fortsätter.

     

    Ltl Sundback:

    Fru talman!

    Jag har i min hand ett brev som jag tycker är mycket allvarligt. Det kommer från landskapsstyrelsen, från dess hälso- och sjukvårdsavdelning och är riktat till Mariehamns stad. Det står så här: ”Landskapsstyrelsen har fått uppgifter från Ålands hälso- och sjukvård att tio invånare i Er kommun inte kan lämna Gullåsen respektive specialsjukvården då det saknas resurser inom äldreomsorgen, hemservicen, boendeservicen och/eller anstaltsvården i Er kommun. Landskapsstyrelsen inbegär era uppgifter om äldreomsorgssituationen, om vad ni har gjort och planerar att göra för att åtgärda bristerna samt en tidsplan för åtgärderna. Om ni anser att bristerna inte beror på Er, så är det önskvärt att Ni redogör för dessa brister. Om Ni inte har ordnat sådan service för Era invånare som avses i speciallagarna och den nödvändiga basservicen inte motsvarar allmänt godkänd nivå i landskapet, kan landskapsstyrelsen pröva ändamålsenligheten i Ert servicesystem ”

     

    Landskapsstyrelsen är övervakande myndighet för äldreomsorgen i kommunerna och nu anser man då att Mariehamns stad inte uppfyller sina skyldigheter på detta område samt att de mariehamnare som är inskrivna på Gullåsen och som är rätt vårdkrävande borde återflyttas till något slags boende eller institution utanför ÅHS:s ansvarsområde.

     

    Det är ganska förvånande för oss mariehamnare, speciellt beslutsfattare, att få höra att vi har så pass grava brister i vår äldreomsorg eftersom vi har satsat så pass mycket de gångna åren. Vi har satsat på äldreboende, på demensboende, på Odalgården, på en utbyggnad av Odalgården. Vi har också andra servicebostäder för äldre. Vi har Trobergshemmet och vi har framför allt satsat på hemtjänst.

    Samtidigt kommer det larmrapporter i våra tidningar. I Nyan kunde man häromdagen läsa att den ansvarige omsorgschefen inom socialförvaltningen säger att hon upplever att det finns ett motstånd från politikerna för att bygga ut äldreomsorgen. Det tycker jag också känns lite främmande. Vi har satsat ganska mycket. Men vad är det då som har hänt? Varför har vi så olika uppfattning? Jag tror att det främst beror på att vi har felbedömt situationen. Vi gjorde ett äldreomsorgsprogram 1998 och det visar sig att även om vi har följt det, både vad gäller tjänster, investeringar i boende osv., så ökar omsorgsbehovet mer än vad vi har kunnat förutse.

     

    Ltl Folke Sjölund är ansvarig i kommunalpolitiken i staden för det här och det som artikeln speciellt talar om är anhörigvård, att man borde från kommunens sida satsa mera på det. Ltl Sjölund säger att sektorn har vuxit snabbt, men om det inte finns pengar betyder det lapp på luckan för nya vårdavtal med anhöriga. Samtidigt säger han att de gamla behöver sin vård oberoende var den ges. På frågan vad man skall göra ifall man inte får pengar svarar ltl Sjölund: ”Då måste vi börja fundera vilka utgifter som är ofrånkomliga, vilka är frivilliga, sådana som vi kan dra ner på!” Det betyder att äldreomsorgen kan bli svårare att utbygga i takt med behoven eftersom man redan har skurit ner på socialförvaltningen i staden.

     

    I den andra tidningen fanns det också en stor artikel om äldreomsorgen och här talas det som i motionen om att antalet ”äldreäldre”, dvs. personer över 80 år, kommer att öka med en ganska kraftig tillväxt. Det som är nytt är att aldrig någonsin förut, varken i Mariehamn eller någon annanstans, har det funnits så många, så gamla människor. Det är en samhällsutveckling som inte är specifik för Åland utan det gäller hela Europa och hela västvärlden. Även om dagens äldre människor och äldreäldre i många fall är förvånansvärt vitala och friska, så drabbas de flesta av någon sort av funktionsnedsättning som med åren kräver alltmer och mer ökande insatser. Man säger att 2030 beräknas 8 procent av Ålands befolkning bestå av personer över 80 år. 8 procent är ett par tusen människor. Deras behov av trygghet och deras behov av vård kommer att bli svåra att tillfredsställa. Det kommer att vara svårt att få personal. Det kommer att bli så att svårigheterna att få personal gör det möjligt för hemtjänst och annan socialvårdspersonal att öka sina löner, vilket gör att den här sektorn kommer att bli väldigt kostsam.

     

    Det här med att bygga bostäder och sådant är kanske möjligt, men personalfrågan och kostnaderna för personal kommer att bli den verkligt stora utmaningen. Därför är anhörigresursen kolossalt viktig för samhället och här borde landskapsstyrelsen och kommunerna tillsammans hitta nya system.

     

    Motionen går alltså ut på att försöka få till stånd ett programarbete för att beskriva och definiera de resurser som krävs för att så långt som till åtminstone 2030 försöka förstå vilka behov som kommer att uppstå under den här perioden och hur man skall tillgodose dem. Landskapsstyrelsen har inte många ord om pensionärer och äldre i sitt handlingsprogram. Jag har hittat en mening: ”Andelen äldre på Åland blir allt större.” Det är inte så exakt – det är väl inte någonting som man kan förneka!  ”Landskapsstyrelsen kommer därför att anpassa landskapsandelssystemet så att kommunerna har handlingsutrymme också för utökad äldrevård.” Detta låter i mina öron som en fullmakt in blanco. Här hoppas jag att lagtinget verkligen pressar på och ser till att vi får ett landskapsomfattande äldreomsorgsprogram och att landskapsandelssystemet anpassas till de behov som beskrivs i programmet. Annars är jag rädd att den här gruppen medborgare, som ensamförsörjarna och hyresgästerna, som inte tillsvidare har gynnats särskilt mycket av självstyrelsen, inte kommer att kunna hävda sina intressen. Och eftersom det är en kommunal skyldighet och absolut en medmänsklig skyldighet måste man försöka tänka efter nu hur det här skall klaras av, för det blir inte bättre att skjuta upp den här frågan till längre fram.

     

    Fru talman!

    De som tappert sitter kvar tolkar jag som att är intresserade av den här frågan och att vi åtminstone kan göra gemensam front när det gäller att försvara de äldreäldres intressen. Kommunernas ekonomi är ansträngd, särskilt inom den sociala sektorn och det är den här gruppen som kommer att växa, också deras behov. Jag är starkt oroad för att detta kommer att bli ett jätteproblem för oss och att vi redan nu måste ta itu med saken.

     

    Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

    Herr talman!

    För det första önskar jag att vi inte skulle ha så mycket offentlig diskussion om vad de gamla kostar samhället. Det är verkligt plågsamt för många människor som har gjort en stor insats i samhället och nu får höra hur mycket de kostar. Däremot önskar jag att vi skall sätta till de budgetmedel som behövs. Det är vi skyldiga i ett medmänskligt samhälle. Det som står i landskapsstyrelsens program är just precis det som behöver stå därför att landskapsandelen för de äldreäldre utvidgas nu så att kommunerna får stöd för att ta det ansvaret.

     

    Man kan inte räkna med att sänka samhällets kostnader så mycket genom anhörigvården. En äldre människa, särskilt en äldreäldre, har gamla människor som partner och de går på knä, de orkar inte, man kan inte räkna med att de skall minska samhällets kostnad i någon högre grad numera. Det förekommer nog anhörigvård i stor utsträckning, men det är inte möjligt att räkna med det.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Först säger ltl Lisbeth Eriksson att hon inte vill höra om hur gamla människor kostar och sedan pratar hon resten av sitt anförande om hur mycket de kostar! Det är lite svårt att veta vad kritiken egentligen innehåller. Jag är inte ute efter att sätta någon prislapp på de gamla; jag bara vet av erfarenhet och jag tycker inte att det är någonting som man skall sticka under stol med att så är situationen. Eftersom vi får en åldrande befolkning får vi också utökade sociala och hälsovårdskostnader. Det är ingenting som man behöver ta på näsan för. För att de gamla skall få det de behöver i omsorg och hälso- och sjukvård, så tycker jag att i stället för att försöka kringgå den diskussionen att man skall försöka lyfta fram den. Det är alltså hela motionens syfte att lyfta fram den här gruppens behov och att långsiktigt försöka garantera deras omsorg.

     

    När det gäller anhörigstödet är det, som ltl Lisbeth Eriksson säger, att inte kan man förvänta sig att makar skall ta hand om varandra när båda blir väldigt gamla, men det finns ju andra anhöriga. Det är frivilligt. Det är ingenting som samhället ålägger någon, men problemet i dag är att det inte alltid finns pengar att ge stödet i den omfattning som det efterfrågas. Det tycker jag är trist därför att visst borde alla som tar hand om sina äldre anhöriga ha möjlighet till ett stöd.

     

    Ltl Lisbeth Eriksson, replik

    Herr talman!

    Det är mycket sällan en människa i arbetsför ålder har möjlighet att vårda en äldre människa eller en äldreäldre människa. Därför menar jag att en 70-80-åring har vanligen som närmast anhörig en nästan lika gammal som har svårt att orka med det. Därför sade jag att man kan inte räkna med att just den biten skall sänka samhällets kostnader desto mer. Jag sade att jag tycker att det är plågsamt för de gamla sjuka människor som måste höra debatten om vad de kostar. Jag sade inte att det var plågsamt för mig; så länge jag håller mig upprätt så plågar det inte mig, men jag vet att det är svårt för många. Det är min rekommendation. Jag kan förutse att vi får höja kostnaderna utan att göra så mycket väsen av det. Jag kan inte förstå att det måste göras så mycket väsen av allting härifrån talarstolen. Det är en helt naturlig sak. Det här gör vi i våra kommuner. Vi skall ta hand om dem som behöver vård. Det är den främsta uppgiften, inte att tala här.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Jag har nog tagit som min uppgift att också här verka för vissa sociala gruppers intressen. Det kommer jag att fortsätta med. Jag tror inte att det gynnar de gamla eller de äldreäldre om vi inte pratar om deras behov här i lagtinget. Det är att totalt osynliggöra hela problematiken. Den är betydligt viktigare och svårare än att åtminstone jag skulle gå med på en sådan politik.

     

    När det gäller anhörigstödet är det säkert i många individuella fall så att det inte finns någon anhörig som har möjlighet att påta sig ett sådant ansvar, men det är inte om dem jag talar utan om de som har möjlighet och de som vill, de skall få stödet. Jag har inte heller påstått att det skulle sänka kostnaderna, utan det är ett alternativ av många som vi måste satsa på för att långsiktigt klara av den sociala frågan som är så viktig.

     

    Ltl Lindeman:

    Herr talman!

    Det är en svår och viktig fråga som tas upp i motionen och det var mycket utgående från ett Mariehamnsperspektiv just nu tack vare att det har varit så aktuellt där, men jag tror faktiskt att det här är en fråga som är aktuell  för alla kommuner på olika sätt i dag. Jag håller med om att det här är en fråga som vi antagligen gemensamt, också på landskapsnivå, måste fundera ganska djuplodat på. Jag skall inte upprepa det som ltl Sundback sade, men jag vill tillföra några saker som jag tycker att har blivit lite ”virrvarr” i diskussionen. Det är att i dag talar vi förbi varandra ibland: vi har omsorgsboende, vi har serviceboende, vi har omsorgshem, vi har pensionärsbostäder, vi har vanliga institutioner, vi har långvård och helt normala pensionärsbostäder. Förväntningarna på den service som skall ges på ställena är olika och man vet inte riktigt, i en del kommuner ger man sådan service för ett omsorgsboende, i andra kommuner har man tänkt att de nästan skulle klara sig själva och i en tredje kommun finns det ytterligare en lösning, men man pratar om samma namn på hemmen. Om man går in och börjar fokusera på dessa frågeställningar är det viktigt att vi vet vad vi talar om när vi planerar någonting i kommunerna. Lika viktigt är det att man vet när man bygger någonting att bygger man någonting som skall ge service, som kräver personal eller blir det en chock när pensionärerna flyttar in och förväntar sig service och är de  mycket sämre än vad kommunen trodde och så kommer det som en räkning, att ja, men, det måste ju vara personal också. Allt det här är det dags att ta ett nytt avstamp i på nåogt sätt. Förr i världen var det ganska vattentäta skott mellan de olika formerna. Så fort man hade personal som var efter klockan fyra på dagarna, var det dygnet runt, var det automatiskt en institution och då skulle man betala institutionsavgift och då ingick vissa saker. Nu kan man ha dygnet runt men ändå vara boende och betala för olika tjänster, så det har hänt hemskt mycket. Det har plockats på hela tiden och här vi folkpensionsanstalten som också kommer in som en del i hela systemet. Vi har det kommunala, vi har ÅHS m.m., så där är det landskapsstyrelsen och social- och miljöavdelningen som är den rätta instansen att på något sätt få begreppen klarlagda. Det redan skulle hjälpa oss lite grand i den diskussion som förs kommuner emellan och inom kommunerna. Det blir ingen mindre fråga, för det är precis som har sagts här, att vi får flera äldreäldre och jag har åtminstone tolkat att alla kommuner faktiskt vill ta hand om sina äldre och sina äldreäldre, men för den skull måste man också kunna diskutera hur gör vi det på det bästa sättet också ur ett ekonomiskt perspektiv. Det måste vi våga prata om.

     

     

     

     

    Ltl A-M Pehrsson, replik:

    Herr talman!

    Ltl Lindeman har alldeles rätt i att det finns ett virrvarr när det gäller benämningarna av de olika vårdinrättningarna. Men på samma gång ser jag det som en fördel att man tog beslutet i landskapsstyrelsen att ett omsorgshem, s.k. för eget boende, också kan hålla dygnet-runt-service. Vi vet nämligen att det blir ganska mycket dyrare om man måste ändra benämningen till vårdhem, det blir en institution som innebär institutionsavgifter, det blir högre krav på kompens, det skall finnas regelbunden tillsyn av läkare osv., så det innebär faktiskt en ganska mycket högre kostnad för kommunen och det här vet jag att ltl Lindeman känner till. Jag tycker för min del att det är ganska klart och redigt, det finns institutioner och det finns omsorgshem med eget boende, men de kanske liknar varandra ganska mycket i praktiken. Ändå är det en fördel för kommunerna att kunna driva omsorgshemmen med mera service.

     

    Ltl Lindeman, replik:

    Herr talman!

    Jag har absolut ingenting emot att möjligheterna finns, utan jag vill ha ett klarläggande. Åtminstone på den tiden som jag jobbade med dessa frågor på landskapsstyrelsen fick jag ofta frågeställningen: hur skall man göra med personal och kan man kräva sjuksköterskor eller kan vi inte göra det, skall hemsjukvården gå till omsorgshemmen eller skall omsorgshemmen ha egna sjuksköterskor osv., så det är den frågan jag tror att det skulle vara bra att reda ut. Vi har Jomala som ett nytt exempel. Man byggde pensionärsbostäder, tyckte att man gjorde någonting bra, och det gjorde man, men man hade tänkt sig att de skulle skötas precis som när man bodde hemma, hemtjänsten skulle komma till dem osv. Nu har de flyttat in och förväntningarna är större och då blir naturligtvis socialnämnden lite frustrerad, att, jaha, var det på det här sättet! Det är alltså oerhört viktigt när man bygger och planerar att man vet för vem man gör det och vem man riktar sig till. Jag vill understryka, att jag har ingenting emot att de finns, utan tvärtom är det bra. För mig var det ett av målen när vi i tiden bestämde att kommunerna skulle få betala för kostnaderna på Gullåsen: att betalar kommunerna för kostnaderna blir det ett intresse att bygga ut i de egna kommunerna, och det har man ju lyckats med.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Salmén:

    Herr talman!

    Jag tycker att det är en synnerligen angelägen motion som vi har uppe till diskussion och jag hoppas verkligen att man i utskottet ger sig tid och funderar noga och också hör landskapsstyrelsen i ärendet. Jag tänker då på kostnadsbiten. Situationen är otroligt viktig, framför allt för de äldre. Jag räknar mig inte dit ännu. Det är så mycket missuppfattningar om hur det här fungerar och hur det går till. Jag kan berätta en historia ur verkligheten. Min mor vistades de sista åren på institution i Saltvik på Sunnanberg vårdhem och en gång ringde hon mig efter att de hade suttit ett par tre stycken av de äldre damerna där och diskuterat som de alltid gjorde och fastän de inte trodde att de diskuterade politik, så diskuterade de i princip politik hela tiden. Då sade hon, att hördu, du, det är hemskt det här, att jag vet inte vad jag skall ta mig till nu, jag för ju inte dö och Saltviks kommun kommer snart att gå i konkurs, för jag har räknat ut vad vi betalar och flickorna har talat om för oss vad det kostar, och det här går på tok, sade hon. Utav henne fick jag lära mig en hel av normal enkel ekonomi. Jag sade, att ta det nu bara lugn, att både du och din man betalade skatt i hela ert liv och jag tror att vi skall nog klara av det här också, så ta det bara lugnt. Sedan var jag och sade åt flickorna att det här skall ni inte informera om på det här sättet, utan då skall man ta totala informationen. Också den som har översynen av verksamheten borde se till att den saken kommer ut och att den sköts rätt inom institutionerna.

     

    Jag återkommer till kostnadsfrågan. Det är viktigt att verkligen se till att det skaffas tillräckligt med utrymmen för de människor som har behov av detta och att vi i samhället, då menar jag både landskapet och kommuner, ges möjlighet att verkligen sköta detta. Då kan det vara så att man måste välja mellan att stöda byggnadsverksamhet av den här formen betydligt tuffare än man stöder för oss yngre – jag räknar mig också dit – friska människors nöjesbehov, som pågår i dag.

     

    TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

     

     

     

    Föredras för remiss ärende nr 13:

     

    Ltl Roger Janssons m.fl. hemställningsmotion angående Åland som egen valkrets i Europaparlamentsvalet. (HM nr 3/2001-2002).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitetras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

     

    Ltl Roger Jansson:

    Herr talman!

    Jag är själv medlem i lagutskottet och kommer att ha möjlighet att behandla motionen där och behöver därför inte säga så där hemskt mycket, men några viktiga saker i alla fall kanske.

     

    En åländsk plats i Europaparlamentet är ett ärende där alla åländska partier är överens och alla har vi samma mål och vi är alldeles på det klara med hur vi vill ha det, men vi är helt oklara på hur vi skall nå målet. Det är så att regerings- och alla riksdagspartier tidigare har sagt nej till det, det går inte. Också åt den här landskapsstyrelsen har man sagt att det går nog inte. Det åländska dilemmat är, i en fråga som vi är helt överens om och gång på gång har motiverat tillsammans varför, hur vi skall komma framåt. I det första valet 1995 fördes ganska ingående diskussioner; det tyngsta var att vi från lagtingets sida träffade alla riksdagspartier. Det var visst något som inte hade tid. Alla de stora sade direkt att,  nej, av inrikespolitiska partiskäl kan vi inte gå med på detta. De enda som jag minns att var försiktigt positiva var De gröna och vänsterförbundet när vi besökte riksdagen och gick igenom alla partier, medan de stora var mycket tydliga. Så där har det fortsatt. Inför det andra valet 1999 var jag från landskapsstyrelsens sida med i förhandlingar med statsministern och andra ministrar. Beskedet var detsamma att detta är en fråga för Finlands partier, inte så mycket för regeringen, inte så mycket för riksdagen, sade man också, men det är självklart att det är en fråga för riksdagen eftersom det är fråga om vallagen och rikspartierna sitter i riksdagen, i alla fall de partier som har någon betydelse.

     

    Från åländsk sida, i landskapsstyrelsen och särskilt lagtinget, har vi gång på gång argumenterat för och krävt resultat och man har varit väldigt tydlig, enhällig och klar i motiven för varför vi har den här rätten, både den politiska, moraliska och folkrättsliga rätten.

     

    I valet 1999, på förslag av dåvarande ministern Ole Norrback, sade regeringen i samband med en överläggning att man skulle försöka arbeta i den kommande regeringskonferensen för en plats till för Finland som skulle gå till Åland. Alla som var någorlunda insatta visste att det här var en omöjlighet, eftersom det inte var någon sådan process på gång att man hade några extra platser att dela ut kunde inte Finland få en extra plats för Åland när man gjorde förändringar i parlamentstilldelningen. Ännu mindre är det en sådan process på gång nu när det skall komma nya medlemmar och antalet platser går ner för Finland till uppenbarligen tolv. Någon plats för Åland finns det alltså inte. Det är en liten skymf mot oss att man försöker säga att jo, men vi skall göra på det sättet. Det finns fortfarande ålänningar som tror på att det finns en möjlighet att Finland skulle förhandla sig fram till en extra plats. Belgien tilldelades i tiderna en extra plats genom att det var fyra länder som hade möjlighet att få den sista platsen lite före medlet på nittiotalet. Då visade det sig att Belgien var det land som hade de bästa motiven för att få den när de fyra stod ungefär på samma linje och då gav Belgien den till den tyska minoriteten, som är 0,7 procent av Belgiens befolkning när vi är 0,5 procent av Finlands befolkning.

     

    När folket i Finland skulle fördela sina platser mellan partierna i fria val satt partierna och kalkylerade hur många platser man skulle få. Svenska folkpartiet kom till att vi har nog chans att få en plats, särskilt om vi också kan få lite finska röster, kanske också lite svenska socialdemokratiska röster. Så det har gått med 16 platser, men alldeles klart är att kalkylen visar att med 12 platser blir normalt Svenska folkpartiet utanför. Det betyder att den svenskspråkiga befolkningen, kanske inte a priori, men i praktiken, troligen i de flesta val, kommer att bli orepresenterade i framtiden. Också det kan numera vara ett motiv för att det parti som kanske mest har varit emot att Åland skulle få en plats, Svenska folkpartiet, just av skälet att man var rädd för att mista sin plats, kunde tänkas ändra inställning, men jag tror att vi särskilt måste vända oss till de tre stora partierna för att få deras stöd för vår rättmätiga kamp i den här frågan.

     

    Det är också så här att droppen urholkar stenen. Ju oftare vi tar upp den här frågan, ju oftare vi för den till diskussion med rikspartierna, vilket tyvärr inte sker så ofta mera, desto närmare kommer vi målet. Ju mera sällan vi tar upp frågan desto mera fjärmar vi oss från målet.

     

    Jag tror också att man kan införa i den här diskussionen det folkrättsliga kravet. Vi har i annat sammanhang förstått att vi är en del av Östersjödoktrinen och det betyder att vi på något sätt fortlöpande har förstärkt vår ställning i folkrätten. Då måste man säga att därmed borde vi betraktas som ett folk som enligt EU:s grundstadga och lagstiftning har rätt att vara representerat även på parlamentsnivå. Men det är helt och hållet en nationell fråga. Det är ingenting som vi kan få löst via Europeiska unionen. Det finns också en del ålänningar som fortfarande tror att det här är någonting som EU kan hjälpa oss att lösa med hjälp av de konstitutionella regionerna osv. Det är möjligt att det kan bli så i framtiden om man får EU regionaliserat, att regionerna får större betydelse, men i närtid finns det bara en lösning och det är att Finland går med på det.

     

    Det är två år fram till valet så jag tror att det brådskar nu att komma igång med ändringen av Finlands vallag. Det är så att alla Finlands val är intagna i Finlands vallag och vi borde då välja väg hur vi skall komma framåt. Vi har i vår partimotion förordat att man går via landskapsstyrelsen och i förhandlingar med regeringen försöker få igång processen med ändring av vallagen. Det andra är att lagtinget skulle gå in för en lagmotion till riksdagen, men vi har i andra sammanhang varit överens om att det är inte en bra väg. Jag vet inte om man någonsin i historien har lyckats den vägen. Det kan hända att det är i någon mindre fråga tidigare som man har gjort på det sättet, men det här är en ganska stor fråga för Finlands partier och det finska partiväsendet, så det är nog säkert enda vägen att gå via regeringen och förhandla. Jag vill minnas att landskapsstyrelsen tog upp den här frågan också på aftonskolan för fem månader sedan och det är att hoppas att åtminstone den här frågan åtminstone kunde ha hjälpts till och fått en viss skjuts framåt i de diskussionerna. Men det är någonting för lagutskottet att reda ut och diskutera politiskt mellan lagtingspartierna hur man bäst går tillväga. Det börjar bli lite bråttom om vi skall hinna göra någonting till valet om två år och tre månader!

     

    TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

     

     

    Föredras för remiss ärende nr 14:

     

    Vtm Bert Häggbloms m.fl. hemställningsmotion angående utredning om  utträde ur EU. (HM nr 28/2001-2002).

    Ärendet avförs från föredragningslistan .

    Föredras för remiss ärende nr 15 och ärende nr 16:

     

    Ltl Dennis Janssons m.fl. hemställningsmotion angående förutsättningar för övertagande av flygfältet. (HM nr 10/2001-2002).

     

    Ltl Anders Englunds hemställningsmotion angående övertagande av flygfältet på Åland. (HM nr 42/2001-2002).

     

    Talmannen föreslår med beaktande av bestämmelserna i 74 § AO att motionerna behandlas i ett sammanhang eftersom de nära ansluter sig till varandra. Motionerna föredras i så fall samtidigt för remiss och gemensam diskussion om dem tillåts. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. Diskussion.

     

    Ltl Dennis Jansson:

    Herr talman!

    Jag hade tänkt presentera min motion. Jag såg att trafikministern är i salen och då kan jag ta mitt anförande. Jag har till lagtinget ställt en hemställningsmotion där jag av landskapsstyrelsen efterlyser en utredning som skulle visa möjligheterna och vilka ekonomiska konsekvenser ett övertagande av flygfältet skulle medföra. Varför vill jag då det? Flygfältet fungerar väl bra som det är, men jag är övertygad om att en utredning skulle påvisa stora möjligheter för Åland för framtiden att nyttja vår självstyrelse på ett kostnadseffektivt sätt.

     

    Flygfältet förvaltas i dag av finska luftfartsverket. Luftfartsverket sätter därmed villkoren och möjligheterna för den åländska flygtrafiken. Luftfartsverket bestämmer när flyg skall landa, dvs. vilka tider på dygnet och det skall kosta att landa på Åland också. Luftfartsverkets visioner om Mariehamns flygfält i ett internationellt perspektiv lyser i dag med sin frånvaro, trots att ett åländskt skatteundantag införts. Jag tvivlar på att luftfartsverket överhuvudtaget är intresserat av att utveckla det åländska flygfältet eftersom luftfartsverket i dag lägger större delen av sina resurser till Helsingfors, i Vanda.

     

    Då Åland erhöll möjligheten till skattefri försäljning till och från Åland hade luftfartsverket stora möjligheter att utveckla flygstationen. En liten taxfree-butik överläts i det statliga flygbolagets regi som i dag endast upprätthåller ett pyjamasflyg mellan Helsingfors och Mariehamn. För denna enorma uppoffring erhåller flygbolaget driften av en butik med möjlighet till miljonvinster. Jag anser att förtjänsten av taxfree-försäljningen skall användas för att hålla ålänningarnas, privatpersoners och företagarnas flygbiljetter till vettiga prisnivåer på så många linjer som möjligt.

     

    Luftfartsverket upprätthåller i dag en stor maskinpark och personal för underhåll av flygfältets banor och lokaliteter samt för släcknings- och räddningsarbeten. Utredningen skulle klargöra möjligheterna att samordna skötseln av banor och fastigheter med trafikavdelningens resurser. Till de tyngsta kostnaderna för flygfältet i dag hör investeringskostnaderna i maskinparken. Denna maskinpark kräver mycket specialkunskap då den till stor del är specialanpassad för flygfält. Här kunde eventuellt delar av maskinparken samordnas med landskapsgaraget som är ett stenkast från flygplatsen. Alla dessa samordningsfördelar kunde sänka kostnaderna för flygfältet och därmed också landningsavgifterna för flygtrafiken.

     

    Vidare kunde utredningen fungera som underlag för om man i framtiden även tänker sig någon form av charterverksamhet på Åland. Vi har i dag en central plats, vi har färjlinjer med 24 avgångar i dygnet på sommaren, vi har rutter som man på morgonen kan åka från både Åbo, Stockholm och stiga av i Mariehamn vid två-tretiden; flygfältet ligger nära hamnen, man kunde från Åland anlöpa europeiska huvudstäder med möjligheten till taxfree-försäljning förstås. Vi har ett exempel i Sverige där det finns en flygplats i Nyköping som heter Skavsta, varifrån ett lågprisflyg på flera rutter inom Europa, speciellt London flyger man på från Skavsta. Detta tack vare väldigt låga landningsavgifter. Landningsavgifterna baserar sig i dag på flygplanets vikt i första hand, åtminstone för luftfartsverket. Charterflyg har en avsevärd vikt, det mycket packningar i flyget osv., så därför kunde det var en bra plats för antingen anslutning eller vidare charter.

     

    Sedan finns det också en annan tanke som har slagit mig som jag också nämner om i min motion. Det är att om någon inom privat sektor skulle ha möjlighet till subventionerade landningsavgifter från landskapet kunde man kanske hitta en affärsmöjlighet från någon duktig affärsarrangör att starta upp en charterverksamhet från huvudstäder i Europa till Åland och sälja t.ex. rederiprodukterna som finns i dag. Vi har Silja Line, Viking Line, Birka Line som har fina kryssningar med underhållning osv. Ett krav kunde vara två hotellnätter i Mariehamn t.ex. och att det även kunde ske året om. Detta kunde vara en möjlig affärsidé för någon duktig inom resebranschen att sköta, men det kräver som sagt att man kan erbjuda väldigt låga landningsavgifter så att inte den biten blir betungande.

     

    Vi skall också komma ihåg att Åland som landskap, som plats, som resmål är ganska intressant inom Europa. Vi har ett skatteundantag i dag som är lite unikt inom EU. Klarar man av att marknadsföra det på ett bra sätt, så är jag övertygad om att många européer är väldigt nyfikna på vad Åland är för någonting och hur det är möjligt att vi kan ha en sådan status som vi har, trots att vi är i Norden mellan Sverige och Finland som är fullvärdiga EU-medlemmar.

     

    Vi har också en annan aspekt: det åländska flygbolaget eller inte, som har varit aktuellt i tidningarna på senare tid. Frågan är om Åland skall ha ett eget flygbolag eller inte. Det skall bli spännande att se utfallet av den här frågan. Det finns många PR-mässiga aspekter som man bör ta tillvara när man diskuterar den här saken. Om vi hade en kontroll på flygfältet och eventuellt i framtiden privata intressen ville driva flygbolag på Åland, så bör man tänka på taxfree-butiksmöjligheten, man kan se på kontinuiteten, att man verkligen får ett flygbolag att trafikera Åland till resonliga priser och att man vet att det är samma flygbolag år efter år, så att det inte blir som det är nu när man tittar i Ålandsbroschyren på baksidan – det är bild på ett Air Botniaplan som inte visar sig här längre! Det är viktigt att man tittar på de här sakerna och verkligen tar tillvara den unga kreativa drivkraft som finns i dag och som har presenterat ett fint förslag för landskapsstyrelsen. 

     

    En annan aspekt är att om vi har flygplan som åker till och från Åland – vi har linjer både mot Helsingfors, Åbo och Stockholm – och om man lyckades få vettiga priser på flyglinjerna, förstås tack vare en taxfree-försäljning, så kunde faktiskt landskapet köpa en reklamplats – vi pratar om flygunderstöd – för flygplanen att visa varumärket Åland. Det är inte helt dumt att visa upp att vi finns på dessa landningsplatser.

     

    Utredningen skulle utgöra en bra grund för tanken kring egna flygbolag, charterverksamheter osv.

     

    Slutligen vill jag uttrycka min förhoppning till finansutskottet om att för en gångs skull godkänna en förfågan om en utredning och inte bara förkasta motionen i vanlig ordning och säga att man har tänkt på det tidigare eller att det ligger i framtiden eller någon annan motivering. Jag kräver faktiskt omedelbart, inte ett övertagande, men en utredning för att ta reda på de ekonomiska förutsättningarna för ett övertagande. Självstyrelsepolitiskt är ett övertagande av flygfältet en självklarhet; om man inte finner det ekonomiskt försvarbart att överta alla uppgifterna för flygfältet kunde man köpa en del av tjänsterna från luftfartsverket och ändå kunna ha det i egen regi och se om de egna lokala intressena, som vi bör ha på Åland för detta. Frågan är sedan om den sittande landskapsstyrelsen verkligen vill överta mera behörighet från riket.

     

     

     

    Ltl Sundman:

    Herr talman!

    Som framgår av handlingarna har jag undertecknat motionen. Jag tycker att det är viktigt att man gör den efterfrågade utredningen. När vi pratar om att utveckla självstyrelsen är det ofta på ett teoretiskt plan: vi vill ha mera behörighet i paragrafväg. Vi skall inte förringa betydelsen av att utveckla självstyrelsen på det här viset, att vi övertar sådana här anläggningar. Det tycker jag att kan ge otroliga möjligheter. Ltl Dennis Jansson räknade upp några av dem och i kombination med kreativa människor kan det här bli väldigt betydelsefullt för Åland. De möjligheter som finns ser vi kanske inte i dag annat än i fantasin s.a.s. och i en framtidsbild. Man brukar säga när man pratar om dåtid att man saknar inte kon förrän båset är tomt. Men vi har inte ens båset ännu så att vi kan sätta dit en ko! Det skulle nog vara viktigt att man utreder detta.

     

    Förutom alla de möjligheter som flygtrafik ger kan flygfältet användas till andra saker. Vi har sett att det med framgång kan användas bl.a. till dragracing och skulle man ha makten s.a.s. helt och hållet över flygfältet kunde det arrangeras mycket större tävlingar där, internationella mästerskap, eftersom anläggningen som sådan och dess mått passar för ändamålet. Det kanske finns i ännu vidare vyer möjlighet att använda de ytor och anläggningar som finns på flygfältet. Som ltl Dennis Jansson sade kunde man säkert också ha samordningseffekter med anläggningen därute och med utrustning som finns, för i dag är det som en helt egen enhet. Man har just inget samarbete alls på den sidan på landskapet. Mycket riktigt, ett stenkast bort ligger en likadan maskinpark. Det bör man ta hänsyn till i utredningen, att man ponerar att man tar över det och hur man skulle kunna samordna dessa saker.

     

    En viktig sak som också borde utredas är hur övertagandet skall gå till och vad man tar över. Det är så i dag att flygfältet är i behov av ganska mycket investeringar. Det behövs ny beläggning på hela banan, det behövs byggas ett nytt flygledartorn och kanske också någonting annat som inte jag känner till, men man bör förhandla om att vissa saker görs innan övertagandet sker. Det är ganska viktigt att vi inte övertar en anläggning som direkt innebär en massa tunga investeringskostnader plus att man klargör vad driftskostnaden är. Det måste smaka lite efter vad det kostar, men, som sagt, det skulle kunna ge Åland stora möjligheter att ha detta i åländska händer. Jag tror att man från luftfartsverkets sida inte har någonting emot ett övertagande bara man kan komma överens om de praktiska detaljerna. Jag tror inte heller att man har någonting mot detta ute på flygfältet. Tvärtom tror jag man ser möjligheter att få komma i åländska händer och få närmare till beslutsfattarna. Det är mina erfarenheter. Utredningen bör givetvis göras i nära samarbete med personalen ute på flygfältet, med flygplatsledningen.

     

    Jag hoppas alltså att utskottet kan komma till ett positivt betänkande och att vi kan göra denna utredning.

     

    Ltl Strand: Herr talman! Med anledning av att det finns en hel del oklarheter kring flygtrafiken och landskapsstyrelsen inte heller har valt någon direkt linje ännu och verksamheten är kopplad till flygfältet föreslår jag att ärendet bordläggs till den 8.4.

     

    Ltl Englund: Herr talman! När man har valt att behandla dessa motioner gemensamt understöder jag ltl Strands förslag.

     

    TALMANEN: Förslag om bordläggning till plenum den 8 april har väckts. Ärendena kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendena bordläggs till plenum den 8 april detta år.

     

     

     

    Föredras för remiss ärende nr 17:

     

    Ltl Anders Englunds m.fl. hemställningsmotion angående långsiktig hållbar flygtrafik på Åland (HM nr 33/2001-2002).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion.

     

    Ltl Englund: Herr talman! Det börjar se mera glest ut här i salen, så jag kommer ocskå att föreslå att den här motionen bordläggs till måndagen den 8.4.

     

    Ltl Sundman: Herr talman! Eftersom det är fråga om viktiga infrastrukturella frågor understöder jag bordläggning till den 8 april.

     

    TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 8 april har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 8 april detta år.

     

     

    Föredras för remiss ärende nr 18:

     

    Ltl Lasse Wiklöfs m.fl. hemställningsmotion angående en åländsk kommunreform. (HM nr 18/2001-2002).

     

    Ärendet avförs från föredragningslistan.

     

     

    Föredras för remiss ärende nr 19:

     

    Ltl Olof Salméns m.fl. hemställningsmotion angående stöd för en avloppsledning från norra Åland till Mariehamn. (HM nr 29/2001-2002).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

     

    Ltl Sundman: Herr talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 10 april.

     

    Ltl Strand: Herr talman! Jag ber att få understöda bordläggningstiden.

     

    TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 10 april har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 10 april.

     

    Lagtingets nästa plenum hålls onsdagen den 3 april kl. 13.00. Plenum är avslutat.

    (Plenum avslutades kl. 16.32).