För kännedom

  • Utdrag ur protokollet

    Plenum börjar 1

    Andra behandling. 1

    1    Godkännande av lagen om sättande i kraft av bestämmelser i Världspostkonventionen

    Lag- och kulturutskottets betänkande (LKU 9/2014-2015)

    Landskapsregeringens yttrande (RP 6/2014-2015-s)

    Republikens presidents framställning (RP 6/2014-2015)

    Andra behandling. 2

    2    Godkännande av det fakultativa protokollet om ett klagomålsförfarande till konventionen om barnets rättigheter

    Social- och miljöutskottets betänkande (SMU 4/2014-2015)

    Landskapsregeringens yttrande (RP 8/2014-2015-s)

    Republikens presidents framställning (RP 8/2014-2015)

    Första behandling. 2

    3    Godkännande av Europarådets konvention om bekämpning av våld mot kvinnor

    Social- och miljöutskottets betänkande (SMU 5/2014-2015)

    Landskapsregeringens yttrande (RP 1/2014-2015-s)

    Republikens presidents framställning (RP 1/2014-2015)

    Föredras. 26

    4    Väg- och broprojekt

    Ltl Mats Perämaas skriftliga fråga (SF 2/2014-2015)

    För kännedom.. 29

    5    Komplettering av lagförslaget om produktionsstöd för el

    Landskapsregeringens lagförslag (LF 4a/2014-2015)

    6    Europeiska unionens fiskerikontroll

    Landskapsregeringens lagförslag (LF 14/2014-2015)

    7    Ändring av vattenlagen

    Landskapsregeringens lagförslag (LF 15/2014-2015)

    8    Lotteriinspektionen

    Landskapsregeringens lagförslag (LF 16/2014-2015)

    Plenum slutar 29

     

    Plenum börjar

    Närvaroregistrering. 27 ledamöter närvarande.

    Lagtingsledamoten Jörgen Pettersson anhåller om ledighet från dagens plenum på grund av privata angelägenheter. Beviljas.

    Andra behandling

    1        Godkännande av lagen om sättande i kraft av bestämmelser i Världspostkonventionen

    Lag- och kulturutskottets betänkande (LKU 9/2014-2015)

    Landskapsregeringens yttrande (RP 6/2014-2015-s)

    Republikens presidents framställning (RP 6/2014-2015)

    Först tillåts allmän diskussion och efter det kan lagtinget antingen lämna sitt bifall till förslaget i presidentens framställning eller vägra ge ett sådant bifall.

    Diskussion. Ingen diskussion.

    Förslaget i presidentens framställning föreläggs lagtinget för bifall. Kan lagtinget enhälligt ge sitt bifall till framställningen? Lagtinget har i andra behandling enhälligt lämnat sitt bifall till förslaget.

    Betänkandets motivering föreläggs för godkännande i enda behandling. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

    Ärendets andra behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

    Andra behandling

    2        Godkännande av det fakultativa protokollet om ett klagomålsförfarande till konventionen om barnets rättigheter

    Social- och miljöutskottets betänkande (SMU 4/2014-2015)

    Landskapsregeringens yttrande (RP 8/2014-2015-s)

    Republikens presidents framställning (RP 8/2014-2015)

    Samma förfarande iakttas för den här behandlingen.

    Diskussion. Ingen diskussion.

    Förslaget i presidentens framställning föreläggs lagtinget för bifall. Kan lagtinget enhälligt ge sitt bifall till framställningen? Lagtinget har i andra behandling enhälligt lämnat sitt bifall till förslaget.

    Betänkandets motivering föreläggs för godkännande i enda behandling. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

    Ärendets andra behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

    Första behandling

    3        Godkännande av Europarådets konvention om bekämpning av våld mot kvinnor

    Social- och miljöutskottets betänkande (SMU 5/2014-2015)

    Landskapsregeringens yttrande (RP 1/2014-2015-s)

    Republikens presidents framställning (RP 1/2014-2015)

    Först tillåts diskussion och efter det börjar detaljbehandlingen.

    Diskussion.

    Ltl Christian Beijar

    Fru talman!  Våld mot kvinnor är en fråga om demokrati och kvinnors och barns mänskliga rättigheter och är de facto ett av de största hindren på vägen mot jämställdhet. Våld i nära relationer är ödeläggande för de drabbades hälsa, självkänsla, trygghet och livskvalitet och möjlighet att bestämma över sina egna liv. Mäns våld mot kvinnor är oacceptabelt detsamma gäller för våld i samkönade relationer och så kallat hedersrelaterat våld och förtryck.

    Det råder en bred politisk enighet på Åland om att mäns våld mot kvinnor är ett högt prioriterat område men det har saknats en sammanhållen strategi för att ta itu med problemen, förebygga, bekämpa och lindra konsekvenserna för just den här typen av våld.

    Mäns våld mot kvinnor är ett omfattande samhällsproblem som berör såväl kvinnor som män, såväl flickor som pojkar. Alla insatser för att bekämpa det könsrelaterade våldet måste utgå från de utsattas behov. För att stoppa och motverka våldet måste vi dessutom förstå våldet och ha kunskap att identifiera faktorer som bidrar till eller upprätthåller våldet.

    Social- och miljöutskottet har behandlat Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet och hört en mängd personer som på olika sätt är engagerade i arbetet för att bekämpa våld mot kvinnor och av våld i hemmet.

    Konventionen är den första juridiskt bindande överenskommelsen som syftar till att skydda kvinnor mot våld. Syftet är att förebygga och avskaffa våld mot kvinnor, att skydda brottsoffer och att ställa förövarna av våldshandlingar till svars. Definitionen på våld är också mycket vid och innefattar varje fall av könsrelaterat våld som leder till eller troligen kommer att leda till fysisk, sexuell, psykisk eller ekonomisk skada eller fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt lidande för kvinnor inbegriper hot om sådana handlingar tvång, eller godtyckligt frihetsberövande, oavsett om det sker i ett offentligt eller privat sammanhang.

    Konventionens syfte är även att avskaffa alla former av diskriminering som riktar sig mot kvinnor och att främja faktisk jämställdhet. Konventionen förutsätter också att parterna införlivar ett genusperspektiv i genomförandet av konventionen och att principer genomförs som främjar jämställdheten mellan kvinnor och män och som stärker kvinnors ställning.

    Utskottet konstaterar också att jämställdhet mellan kvinnor och män är ett viktigt samhälleligt mål och en förutsättning för ett rättvist samhälle. I landskapet utgår man främst från jämställdhetslagen och landskapsregeringens ramprogram för det åländska jämställdhetsarbetet. I programmet för år 2012-2015 beskrivs målsättningar och konkreta åtgärder för jämställdhetspolitiken. Utskottet har noterat att det i landskapet för närvarande pågår projektet” Jämställd barnomsorg” och ”Jämställd fritid”. Projektet ”Fair Sex” med målsättningen att förebygga sexuellt våld och främja positiva sexuella relationer hos unga har nyligen genomförts i de åländska gymnasialskolorna. Utskottet anser att insatser för att främja jämställdhet och förebygga sexuellt våld behöver bedrivas kontinuerligt och även riktas till eleverna i högstadiet.

    Fru talman! Utbildning, utbildning och åter utbildning kräver konventionen till dem som på olika sätt arbetar med kvinnovåld. Sedan år 1999 har inom ramen för kvinnofridsarbetet arragerats cirka 250 utbildningstillfällen. Landskapsregeringen har också tillsatt en särskild kvinnofridskommitté för att utarbeta en övergripande strategi för kvinnofridsarbetet i landskapet med målsättningen att omsätta den praktik- och kunskapsbaserade forskningen om hur våldet påverkar kvinnor, barn och män till målinriktade insatser så att de som behöver stöd och hjälp faktiskt får det. I kommitténs uppdrag ingår också kartläggning av uppdrag, ansvar och samverkan inom och mellan de olika aktörerna.

    Bästa lagting! Där är det skäl att notera att kvinnofridskommittén konstaterar sammanfattningsvis i sin kartläggning att frågan om våld i nära relationer inte har inarbetats i berörda myndigheters ordinarie verksamhet och inte heller ses som ett eget kompetens- och kunskapsområde. Bristande samsyn i myndigheten och i samarbetet mellan myndigheter är ett stort problem enligt kommittén.

    Kvinnofridskommittén listar i sin kartläggning ett antal åtgärder som behöver vidtas för att utveckla och förbättra arbetet mot våld i nära relationer. Kommittén föreslår bland annat att det bildas ett för hela Åland gemensamt kvinno- och familjefridscenter som förutom att fungera som ett skyddshem även skulle tillhandahålla experthjälp för personer utsatta för våld i nära relationer och fungera som ett informations- och kompetenscentrum.

    Allt detta stöder social- och miljöutskottet och anser också att det även är av stor vikt att berörda myndigheters verksamhet på området kontinuerligt följs upp och utvärderas och vi anser det mycket viktigt att tillräckliga personella resurser och finansiering anslås för att möjliggöra ett kontinuerligt och långsiktigt arbete på området.

    Ytterligare när det gäller utbildnings- och informationsinsatser anser utskottet att det är bra att det psykiska våldet är kriminaliserat men konstaterar samtidigt att det är svårt att upptäcka, utreda och bevisa och därför behöver berörda myndigheters kunskaper och metoder för att upptäcka och förebygga psykisk misshandel.

    Fru talman! Social- och miljöutskottet anser att tillgång till behandlingsinsatser riktade till våldsutövare en viktig del i arbetet för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Sedan 2005 tillhandahålls i landskapet behandlingsprogrammet Alternativ till våld (ATV) för män som har ett aggressions- eller våldsproblem gentemot sin kvinnliga partner. ATV-verksamheten är frivillig och bedrivs huvudsakligen i form av gruppbehandling, men även individuell behandling kan vid behov förekomma. Enligt utskottet är det viktigt att de myndigheter som kommer i kontakt med våldsutsatta kvinnor och våldsutövande män har kunskap om vad ATV innebär och informerar om möjligheten att delta i ATV-behandlingen.

    Beträffande skyddat boende föreskriver konventionen att det ska finnas ett tillräckligt antal skyddshem. I landskapet finansierar och upprätthåller Mariehamns stad skyddshemmet Tallbacken och övriga kommuner köper vid behov tjänster av Mariehamns stad.

    I riket trädde den 1.1.2015 en lag i kraft som innebär att ansvaret för finansieringen av skyddshemmen överförs till staten och att klientförhållandet ska vara avgiftsfritt. Med anledning av det önskar utskottet uppmärksamma landskapsregeringen på att motsvarande lagbestämmelser saknas i landskapet.

    När det gäller den eviga frågan om tystnadsplikten och dess tillämpning konstaterar utskottet att tystnadsplikten är något lindrigare inom socialvården främst när det är frågan om barnskydd där det finns en direkt skyldighet att för bl.a. anställda inom hälso- sjukvården och socialvården att göra en anmälan vid misstanke.

    Inom hälso- och sjukvården är tystnadsplikten betydligt striktare, men Mariehamn har dock rätt att vittna trots sekretessbestämmelser om en person åtalas för ett brott på vilket kan följa fängelse i minst 6 år. Skäl att notera är att alla, även hälso- och sjukvårdspersonal, har en skyldighet att underrätta myndigheterna om grova brott som är på färde och som finns angivna i 15 kap. 10 § strafflagen. Exempel på sådana brott är våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande av barn och grov misshandel.

    Utskottet ber landskapsregeringen överväga att i lagstiftningen införa en rätt för hälso- och sjukvårdspersonal att trots sekretessbestämmelser och utan patientens samtycke få göra en anmälan till polisen när de på grund av omständigheter som de fått kännedom om i sin uppgift har skäl att misstänka att patienten har utsatts för ett allvarligt våldsbrott.

    Fru talman! Utskottet anser sammanfattningsvis att landskapsregeringen bedriver ett aktivt och omfattande arbete för att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor. Enligt utskottet består den största utmaningen i att integrera arbetet i de berörda myndigheternas ordinarie verksamhet och att utveckla och stärka samarbetet mellan de berörda myndigheterna.

    Avslutningsvis konstaterar utskottet att våld mot kvinnor är en allvarlig kränkning av kvinnors mänskliga rättigheter och ett allvarligt samhällsproblem som orsakar ett omfattande lidande både för de våldsutsatta kvinnorna och för de barn som bevittnar våldet.

    Genom konventionen stärks parternas förpliktelser att förebygga och bekämpa allt våld mot kvinnor och av våld i hemmet, vilket utskottet finner positivt.

    Fru talman! Med hänvisning till det anförda föreslår utskottet att lagtinget ger sitt bifall till att lagen träder ikraft i landskapet Åland till de delar konventionen faller inom landskapets behörighet och att lagtinget bringar betänkandets motivering till landskapsregeringens kännedom.

    Utskottet har inte varit helt enigt och ltl Torsten Sundblom har bifogat en reservation till betänkandet som han själv får redogöra för. Tack.

    Ltl Katrin Sjögren, replik

    Talman! Bekantade sig utskottet med den stora svenska utredningen, där förra polischefen Carin Götblad var inblandad, om våld i nära relationer?

    Hur fungerar det riktigt på Åland, fungerar överfallslarm? Har ju utskottet fördjupat sig i den frågan?

    Christian Beijar, replik

    Fru talman! Utskottet har inte fördjupat sig i Carins Götblads utredning.

    När det gäller överfallslarm har vi bara haft en ren allmän information. Vi har inte närmat fördjupat oss i den frågan.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Gunnar Jansson, replik

    Tack, talman! Jag invänder mot utskottets sätt att uttrycka sig. Kläm nummer två är normalt förbehållet åtgärdsmotioner. Att bringa betänkandets innehåll till landskapsregeringens kännedom, det ska inte gå till på det sättet en parlamentarisk miljö.

    Nu talar vi alltså om mycket allvarliga saker, våld mot kvinnor och våld överhuvudtaget. Det är enligt min mening helt olämpligt att tala om underlåtenhet vad gäller att lagstifta om skyddshem. Utskottet önskar att landskapsregeringen förfar si eller så. Det är ju lagtinget som bestämmer och som kommenderar sin regering! Lagtinget ska inte framställa önskemål. Ännu värre blir det i frågan om tystnadsplikten, där ber utskottet landskapsregeringen handla på ett bestämt sätt. Det går inte till på det sättet. Lagtinget bestämmer och dess redskap, regeringen, lyder!

    Christian Beijar, replik

    Fru talman! Det är korrekt som ltl Gunnar Jansson säger att lagtinget bestämmer, men ändå kan man använda en vokabulär där man klart och tydligt ger landskapsregeringen en signal, en uppgift, att utreda eller arbeta med vissa frågor.

    Ltl Gunnar Jansson, replik

    Tack för det, ordförande Beijar. Med all respekt menar jag ändå att självstyrelselagen har en nivågaranti vad gäller sociala rättigheter enligt vilken lagtinget ska budgetera på ett visst sätt. Man ska sträva efter minst likadana sociala förmåner som i riket. Jag tycker inte att ett utskott kan framställa ett önskemål som utfaller si eller så. Nog borde också ett utskott följa det som självstyrelselagen säger och vara mera fast och robust i sina ställningstaganden.

    Christian Beijar, replik

    Fru talman! Det här är naturligtvis en tolkningsfråga. När det gäller den aktuella frågan att staten ska gå in och finansiera skyddshem så utgår naturligtvis utskottet ifrån att den frågan ska lösa sig på Åland.

    Nu är vi inne i en KST-process och vi får se vilka konsekvenser den processen har. Utgångsläget är att landskapsregeringen ska finansiera till den del Tallbacken fungerar som skyddshem.

    Talmannen

    Replikskiftena är avslutade.

    Ltl Torsten Sundblom

    Fru talman! Det som skrivs i betänkandet stöder jag till största delen. Den liberala gruppen stöder också att den här konventionen ska träda i kraft.

    I betänkande skriver man om skyddshem. Det har gjorts förändringar i riket och en lag har trätt ikraft som redogörs för här. På Åland har vi ingen lag. Jag ville förstärka utskottets skrivning. Det är den första delen av klämmen.

    När det gäller tystnadsplikten så uppfattade jag vid hörandet i utskottet att man ville signalera och förmedla åt oss lagstiftare att det behövs en förändring. Det är en väldigt hög tröskel innan man kan gå till polisen och anmäla någon som kanske har ”snubblat på tröskeln eller fallit i trappan”. Den typen av våld som förekommer är på olika nivåer. Våldet har en tendens att bli grövre och öka och det är mycket allvarligt.

    Jag har skrivit en reservation när det gäller de här båda sakerna. I reservationen vill jag förstärka det som utskottet skriver så att vi får en beställning till landskapsregeringen.

    Klämmen lyder som följer: ”Lagtinget uppmanar landskapsregeringen att dels trygga finansieringen av skyddshem enligt nivågarantin för de sociala förmånerna i 44 § 2 mom. Självstyrelselagen, dels att överväga lagstiftning som inför en rätt för hälso- och sjukvårdspersonal att oberoende av tystnadsplikt och utan patientens samtycke göra en anmälan till åklagare eller polis när nämnda personal på grund av omständigheter vilka de har fått kännedom om i tjänsten/arbetet har grundad anledning att misstänka att patienten har utsatts för ett allvarligt våldsbrott.” Detta borde lagtinget omfatta för det här är en så pass viktig sak.

    I övrigt stöder den liberala gruppen det här betänkandet och avser att föra reservationens kläm till omröstning.

    Ltl Barbro Sundback, replik

    Tack, fru talman! Vad gäller tystnadsplikten där personalen med goda skäl kan misstänka att patienterna har blivit utsatt för handlingar som är kriminella, kan ltl Sundblom förklara på vilket sätt hans reservation avviker från betänkandets tankegångar?

    Jag är något förvånad över hänvisningen till självstyrelselagen. Visst finns det skyddshem på Åland. Det är samma sociala förmån som man har i riket. Nu talar man om finansieringen, menar faktiskt ltl Sundblom att man ska tolka 44 § i 2 mom. som att det också gäller finansieringen av socialvården på Åland?

    Ltl Torsten Sundblom, replik

    Tack, fru talman! När det gäller finansieringen så har man i riket stiftat en lag där staten skjuter till mera pengar, förutom det som går via statsandelarna. Kanske man i lagstiftningen här på Åland också borde fundera över hur vi finansierar det här. Jag har upprepade gånger hört statsrepresentanter säga att Mariehamn finansierar det här för hela Åland, men den diskussionen kan vi inte ha. Ska vi öronmärka en pott i landskapsandelarna eller vilken väg ska man finansiera det? Landskapsregeringen bör överväga var vi kommer fram. På det sättet resonerar jag.

    Ltl Barbro Sundback, replik

    Visst kan man resonera så. Det är väl så som man resonerar i betänkandet.

    Jag skulle vilja veta på vilket sätt Torsten Sundblom grundar finansieringsfrågan på självstyrelselagens 44 § 2 mom. som säger minst samma förmåner som i riket? Det gäller sociala förmåner som enskilda personer ska komma i åtnjutande av.

    Under förra mandatperioden avvek liberalerna från detta vad gäller barnomsorgslagen och då var det ett helt annat resonemang. Vi skulle bara resonera andelen pengar, hur pengar delades per person och det var ett speciellt resonemang. Nu är då man tillbaka igen i bokstavstolkning av 44 § 2 mom.

    Vad är skillnaden mellan ltl Sundbloms åsikt och utskottets majoritet när det gäller anmälningar vid våldsbrott och tystnadsplikt?

    Ltl Torsten Sundblom, replik

    Jag ville förstärka det genom att sätta det i en kläm, så var det med den saken. Jag nämner inte någonting annat än just det som betänkande konkret gäller.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Petri Carlsson, replik

    Tack, fru talman! Det känns lite som om ltl Sundblom egentligen tycker likadant som utskottet, men bara för att det ska vara oppositionspolitik så lägger man en reservation.

    Det finns vissa detaljer i den här reservationen som ltl Sundblom framför. Finansieringen ska lösas på samma sätt som i riket, men vi behöver inte kopiera riket alla gånger. Om man går in i detaljerna, som ltl Sundblom gör, utan någon närmare utredning så kan det skapa bekymmer. Vi vet lite vad ltl Sundblom vill, när staden har haft klienter så har finansieringen löst sig omedelbart, men eftersom staden saknar avtal med övriga kommunerna t.ex. när det gäller Tallbacken så är det inte alltid säkert att finansieringen säkerställs. Det finns en större problematik i det här.

    Ltl Torsten Sundblom, replik

    Tack, fru talman! När det gäller finansieringen så svarade jag i en tidigare replik. Finansieringen är väl ganska klar. Det har också att göra med att bl.a. viceordförande i utskottet har uttalat att det är staden som finansierar Tallbacken för hela Åland. Vad är då bättre än att vi tittar på lagstiftningen och försöker ordna upp det?

    Ltl Petri Carlsson, replik

    Tack, fru talman! Jag har inte sagt det, men jag kan säga det nu; ja, staden finansierar en del för hela Åland. När jag säger detta så menar jag grundtryggheten. Alla betalar inte för den grundtryggheten. Man måste upprätthålla lokaler och personal. Staden bekostar detta för stadens invånare men det kommer alla till godo och då är det ju staden som finansierar just den delen för hela Åland. Så är det.

    Ska vi göra precis likadant som i riket bara för att de nu kommer med en förändring så jag tycker att man bör analysera den här frågeställningen lite mera. Vi ger en signal till landskapsregeringen att de ska titta på det här för det är en större frågeställning än bara själva finansieringen.

    Ltl Torsten Sundblom, replik

    Tack, fru talman! Jag nämnde tidigare i repliken till ltl Sundback att man kan göra det vilken väg som helst. Man kan titta på landskapsandelarna och öronmärka en bit där. Då kommer vi ifrån detta som ltl Carlsson sade att staden står för grundtryggheten vad gäller Tallbacken som också används av andra kommunerna som köper tjänsterna. Vad vore bättre än se till att den här finansieringen är ordnad för hela Åland? Det här var bara ett exempel, jag kan inte säga direkt hur finansieringen ska göras. Man kan bereda ärendet och beställningen har gått.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl John Hilander, replik

    Tack, talman! Jag stöder ltl Sundblom att det här ärendet är oerhört viktigt, vilket ledamoten lyfter fram i sin reservation. Landskapsregeringen måste ju få tid på sig att bedöma och titta på de olika konsekvenser som kan uppkomma vid de här olika förslagen.

    Ltl Torsten Sundblom, replik

    Det är ungefär den beställningen som finns i klämmen.

    Talmannen

    Replikskiftena är avslutade.

    Ltl Petri Carlsson

    Fru talman! Rent generellt belyser vi i social- och miljöutskottet vikten av kunskap, utbildning och kontinuitet inom området för förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet. Det är bra och i våra organisationer behövs handlingsplaner så att insatserna blir genomtänkta och så att vi når resultat.

    Handlingsplaner finns inom flera av landskapets områden, men det verkar finnas ett behov av uppdatering. Det har kommit en del nytt inom forskningen på området. Det kan också vara så att engagemanget för dessa frågor ligger för mycket på individnivå. Personer byts ut. Kontinuitet behövs. Så med det här i åtanke bör handlingsplanerna uppdateras och se till att de även innehåller svar på hur man når kontinuitet och att vi ser till att tillämpning och uppföljning av regelverk och direktiv fungerar. Målet i sig får inte bli att vi ska ha en plan, utan fokus för en handlingsplan måste vara att åstadkomma handling i sig.

    Jag tänkte beröra det här med psykiskt våld en del. Här finns ett problem då det är ett svårgreppbart område. Det finns inte någon definition eller kanske det finns många definitioner över vad som är psykiskt våld. Den som drabbas av det tappar sin förmåga, blir successivt begränsad och tappar ofta också insikten av att man är drabbad. Det saknas alltså en viktig pusselbit för att kunna informera ordentligt. Dessutom saknas tillräckligt med kunskap i samhället om psykiskt våld. Så har vi egentligen ett ”Moment 22”. Men vi kan inte gömma bort problemet, så diskussionen måste leva vidare.

    Viktigt med information och kunskap i hur man identifierar psykiskt våld. Under en förälskelse kanske man accepterar vissa saker för allt är guld och gröna skogar i en vacker dimma. Sedan tar sig den psykiska misshandeln sig sakta framåt tills det är värre och man slutligen är fast. Det är oerhört svårutrett för myndigheterna och särskilt då för polisen. Det blir oerhört svårt att bevisa det rent polisiärt eftersom psykiskt våld inte går att få tag på. Det är inte fysiskt greppbart. Med det här vill jag inte säga att det är så svårt att vi ska skippa frågan utan snarare måste vi jobba mer med den här frågan, genom att kompetensutveckla med mera. Utbildnings- och informationsinsatser är viktiga.

    Sedan vill jag lyfta en av de viktigaste sakerna att komma åt det här och det är civilkurage. Civilkurage behövs. Vi måste våga fråga! Och våga fråga mer. Var och en medborgare måste våga fråga. Sina egna släktingar, vänner och bekanta. Våga fråga på arbetsplatsen och på fritiden. Vi måste också fråga mer på socialkontoren, på sjukhuset och hos polisen för att nämna några exempel. Alla borde reagera mer. Om sjukskrivningarna ökar; ställ frågor om vad det beror på. Om man ser misstänkta blåmärken eller någon som mår dåligt; fråga! Om man upptäcker någon som regelbundet blir utsatt för kränkningar av sin partner eller blir kraftigt begränsad att lämna hemmet; våga fråga! Här är det viktigt även hur man frågar, inte bara att man frågar. Därför måste vi också se till att kunskapen ökar och att vi får ut information.

    När man väl identifierar ett problem så är det viktigt att det går fort att få hjälp och stöd. Det måste behandlas skyndsamt eftersom risken är stor att man ångrar sig. Idag ligger mycket ansvar på den som är utsatt. Vi alla måste ha beredskap på att ta hand om frågeställningarna och se till att man får stöd och hjälp. Man måste ge möjligheter att komma ur situationen. Vi måste säga att vi finns här och hjälper till.

    Fru talman! Avslutningsvis vill jag beröra lagtingsledamot Sundbloms reservation. Reservationen har två delar och vi alla i utskottet tycker väl egentligen ganska lika. Men det känns som att det här handlar mer om att man måste bedriva oppositionspolitik bara för att göra just det, vilket jag sade i en replikväxling tidigare.

    Första delen i reservationen handlar om att stärka i princip samma sak som utskottet säger, den delen går in i detaljer redan i det här skedet och det tycker jag att är lite olämpligt, vilket ltl Sundback även tog upp i sin replikväxling. Man hänvisar direkt till nivågarantin. Frågeställningen om finansieringen behöver breddas, man behöver se på det ur ett bredare perspektiv.

    Den andra delen handlar om tystnadsplikten och möjligheten att få göra en anmälan till polisen utan patientens samtycke. Där går också ltl Sundblom lite för mycket in i detaljer tycker jag, och säger att det ska bara ska gälla då man misstänker att patienten har utsatts för ett allvarligt våldsbrott. Tänk om det också ska gälla vid en lindrigare grad? Ett allvarligt våldsbrott motsvarar brott som kanske renderar i sex års fängelse. Det betyder i princip att man måste misshandla någon så kraftigt att man nästan slår ihjäl den personen. Det finns en gräns som är väldigt luddig här. Vilken nivå ska vi ha? Det här behöver man titta noggrannare på. Det finns också en annan del i det här som är lite besvärlig och problematisk; det kan resultera i att man hindras från att söka vård om det blir allmänt känt att varenda gång man kommer in så kommer man att bli anmäld. Då kanske det resulterar i att kvinnan inte söker vård och det är inte heller bra. Den här frågeställningen är ganska komplicerad. Jag tycker att utskottets formuleringar är bättre än att gå in så här specifikt i detalj. Först måste det granskas och analyseras noggrant, sedan kan landskapsregeringen komma tillbaka när de har tittat på de här frågeställningarna för de är väldigt svåra. Tack.

    Ltl Torsten Sundblom, replik

    Tack, fru talman! 44 § i självstyrelselagen säger att man ska sträva till att inte ha sämre förmåner. Det gäller hela bredden. Vi ska ju inte använda självstyrelsen mot den åländska befolkningen så att vi inte ska kunna ge samma förmåner som på andra ställen. Vi ska ha minst samma nivå.

    Ltl Petri Carlsson, replik

    För det första säger den här klämmen att det ska gälla den paragrafen när det gäller finansieringen. Det är detta som ltl Sundblom vill. Jag tolkar inte den här paragrafen på det viset att man måste säga att vi ska ha förmåner på minst samma nivå i varenda enskilt område inom den sociala sektorn. Jag tolkar detta som en helhet för hela Åland. Vi ska ha minst samma förmåner totalt sett som i riket. Jag vill inte gå in och begränsa det till att gälla enbart just det här. Vi på Åland måste kunna ha vårt eget system som totalt sett är bättre eller lika bra som i riket.

    Ltl Gunnar Jansson, replik

    Tack, talman! Jag tror att mycket är en fråga om språkbruk och parlamentariskt umgänge. Jag har tidigare talat om risken med parlamentarisk rädsla här i lagtinget som om det vore kritiskt, oparlamentariskt eller rent av opassligt att önskemål om klämmar. Men det är precis tvärtom; det är ju lagtingets sätt att uttala en uppmaning i det här fallet. Det är en beställning till sin regering att nu vill lagtinget att landskapsregeringen ska handla på ett visst sätt i en viss riktning. Språkligt och parlamentariskt är det en betydande skillnad mellan att lagtinget ber eller önskar mot att lagtingets säger; ”varsågod och red ut de här och överväg om det ger upphov till behov av åtgärder.” Jag tycker inte att det finns orsak att gräla och tvista om viktningen. Här handlar det om vem som bestämmer, vilket jag sade tidigare. Är det lagtinget som bestämmer eller är det regeringen?

    Talmannen

    Tiden är ute!

    Ltl Petri Carlsson, replik

    Tack, fru talman! Ja det handlar förstås lite om vem som bestämmer. Är att oppositionen som bestämmer eller är det landskapsregeringen som bestämmer med en majoritet bakom sig? Jag tycker att det är landskapsregeringen som bestämmer med en majoritet bakom sig. Det handlar också om tillit till landskapsregeringen. Tror vi på att landskapsregeringen ordnar det här eftersom vi säger de här sakerna i vårt betänkande? Åtminstone vi litar på att landskapsregeringen åtgärder det här. Om det visar sig att landskapsregeringen inte har åtgärdat detta då kan jag tänka mig att ta till en kläm. Även i andra sammanhang när jag satt i finans- och näringsutskottet var jag beredd att stöda en kläm. Vi har några gånger understött att ta fram klämmar.

    I det här fallet måste landskapsregeringen få jobba med detta och vi litar på att man gör det när vi säger det. Man kan återkomma igen med en kläm om det är så att det behövs.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Igge Holmberg

    Talman! Det har redan talats mycket om konventionen och dess juridiska betydelse. Jag tänker tala om den i ett bredare sammanhang, om samhället i stort.

    Jag kommer att tala om våldet i förhållanden, men det handlar inte bara om våld mot kvinnor. Vi bör komma ihåg att det ofta är barn inblandade, ibland som offer, ibland som åskådare. Men ha i bakhuvudet att det ofta finns barn med och att flickor är än mer utsatta i samhället när det kommer till människohandel och koppleri.

    Vad gäller Finland så är det inte en skojig läsning. 200 000 barn i Finland berörs av familjevåld varje år. 17 procent av alla barn i Finland har sett eller hört våld i egen familj.

    Här borde vi också tala om skyddshemmen och påminna om att i Finland har man nu vidtagit så drastiska åtgärder som att ställa dem under statlig finansiering för att säkerställa att det finns en trygg punkt för kvinnor att fly till när våldet visar sig i hemmet.

    Fru talman! Jag vill börja med att säga en sak tydligt. Det är bra att konventionen fastställer de skyldigheter som staterna har i arbetet med våld mot kvinnor, ett problem som alltför sällan ges den tyngd det förtjänar.

    Våld har inte en nationalitet, det har inte en klass, det har inte en religion eller en ras, men våld har ett kön. Våld är ett manligt problem i första hand. Män slår män, män slår kvinnor.  

    Vad gäller våldet i nära relationer så börjar det med den enkla inställningen: ”Jag har rätt att kontrollera dig. Jag har rätt att bestämma vad du har på dig, vart du går på kvällen, vilka vänner som jag kan låta dig träffa, vem du får tala med på telefonen” osv.

    Man beskär livsområdet kring den person man säger sig älska så till den grad att när den fysiska misshandeln kommer börjar så finns det knappast någon som kan upptäcka den.

    Detta psykiska våld hade utskottet mest problem med, vi fick med en definition men även den har sina begränsningar. Det psykiska våldet, som kan vara lika förödande som det fysiska, är väldigt svårt att definiera och även svårt att upptäcka.

    Sara Mikander, som är utvecklingskoordinator på Kvinnojouren i Jakobstad har sagt: ”Det är det psykiska våldet som är värst, men det är det fysiska våldet som det skrivs mest om.” Det finns många problem med våld i nära relationer, men forskare är eniga om är att det i första hand är ett manligt problem. Och för att tysta kritikerna från början, ja, det händer att kvinnor slår män, men de senaste studierna visar att oftast är de skadorna lindrigare och de resulterar sällan i dödsfall. De gånger en kvinna har dödat en man i förhållanden är det vanligaste att det är skett i en självförsvarssituation när hon försvarat sig från att bli misshandlad av mannen. Detta kan vi jämföra med att nästan hälften av alla kvinnor i Finland har blivit utsatta för sådant våld som enligt en färsk rapport klassas som våld mot kvinnor.

    En undersökning från EU:s byrå för grundläggande rättigheter FRA visar att 47 procent av alla finländska kvinnor har blivit utsatta för fysiskt eller sexuellt våld sedan de fyllde 15 år. 30 procent av de finländska kvinnorna har upplevt våld riktat mot dem av en nuvarande eller före detta partner. Som våld räknas i sammanhanget exempelvis sexuella övergrepp, våldtäkt och våld i hemmet.

    Medeltalet för hur stor andel av kvinnorna i EU som upplevt våld sedan 15 års ålder i de 28 undersökta länderna är 33 procent. Det betyder att 62 miljoner kvinnor i de undersökta länderna har upplevt någon form av våld. 22 procent av kvinnorna har upplevt fysiskt eller sexuellt våld utfört av deras partner.

    Fru talman! De här siffrorna visar sig även i kvinnors känslor. En tredjedel av alla kvinnor oroar sig dagligen för att bli våldtagna. Skulle en sådan rädsla drabba en tredjedel av alla män dagligen skulle man antagligen göra något åt problemet. Samtidigt, paradoxalt nog, så erkänns kvinnors rädsla av samhället i stort. Få saker i samhället har man sådan förståelse för som kvinnors rädsla. Till och med den mest rabiata anti-feministen förstår kvinnors rädsla. Man säljer alarm, man lär kvinnor att ha mobilen påslagen och att gå med nycklarna i handen. Kommuner sätter upp ljus på gångstigarna som om lampor skulle hjälpa mot en verklig attack.

    Nej, riktigt självförsvar börjar i att kvinnor får lära sig att deras egna kroppar är något som är värt att försvara. Att de har rätt att röra sig i världen utan att behöva be om ursäkt för det med varje ängsligt steg.

    Den situationen har vi inte nu. Kvinnors kroppar är handelsvara, objekt att sälja och köpa och samtidigt är de objekt som ska sälja andra varor. Ta bara en titt på Tomas Gunnarssons hemsida, genusfotografen, och fundera på varför han fick feministakademins pris i år.

    Vill man stoppa våldet mot kvinnor måste vi uppgradera kvinnors värde i samhälle som individer, som fullvärdiga personer med samma rättigheter i samhället i praktiken som män.

    Fru talman! Våldet mot kvinnor är en våg av våld. En våg som sveper över hela världen. Men problemet får inte den politiska eller den mediala uppmärksamhet som den förtjänar. Det som, om vi lade ut alla incidenter på en karta som små prickar, skulle bli en enda stor fläck benämns hela tiden som enskilda händelser. Man ser inte sammanhangen och det stora samhällsproblem som detta verkligen är.

    Carin Götblad, som ltl Sjögren nämnde, är polischef i Sverige och hon har sagt att uppståndelsen blir stor i medierna och bland ­politiker när män i kriminella gäng skjuter ihjäl varandra. Men när en ­kvinna mördas av sin man eller exman sker även det under mycket våldsamma omständigheter. Jag citerar: ”Ibland på öppen gata och ­inför barnen med en kniv. Hon bränns ihjäl i ett hus, skjuts i huvudet ­eller huggs sönder och samman i trapphuset. Men rapporteringen blir inte sällan bara en artikel eller notis. Trots att lika många ­eller fler kvinnor mördas av sina män/­exmän än i gängmord”. Det här visar att mäns liv är viktigare än kvinnors även i nyhetsrapporteringen.

    Fru talman! Våld är den fysiska förlängningen av ett auktoritärt beteende. Det är därför så många kvinnor blir misshandlade av före detta pojkvänner som inte kan tåla att hon tar sig friheten att lämna honom.

    Journalisten Nicholas D. Kristof, en av de mest kunniga på området och vinnare av två prestigefyllda Pulitzer-pris för sina artikelserier, har konstaterat att: ”Kvinnor mellan 15 och 44 år över hela världen lider större risk att dödas eller lemlästas på grund av våld från män än av malaria, cancer och trafikolyckor tillsammans.”

    I grund och botten handlar det om att tysta kvinnors röster i samhället. Det finns många olika ursäkter, men det är vad det handlar om. ”Kvinnan tige i församlingen”, meningen är gammalmodig, men strukturerna lever kvar.

    Bara i USA blir en kvinna misshandlad var nionde sekund. Låt mig säga det igen: Var nionde sekund, inte var nionde minut!

    Statistiken över familjevåld i Finland är en nedslående läsning. Varje år utsätts 100 000 kvinnor för fysiskt eller sexuellt våld eller hot om våld av sin partner i Finland. Ungefär 20 av dem dör på grund av våldet.

    Detta leder, vill jag säga till de av er som bryr sig om ekonomi mer än humanitära skäl, också till ett enormt svinn i BNP, förlorad arbetskraft, höga sjukhuskostnader, sociala kostnader och enorma tandläkarkostnader för samhället och för kvinnorna själva, om inte det personliga lidandet är nog för att man vill stoppa våldet alltså. Allt för att män slår kvinnor. Samma kvinnor de påstår sig älska. Ibland leder den kärleken till och med till mord. 20 per år i Finland alltså.

    Att mörda någon är förstås det mest extrema uttrycket för auktoritärt beteende, den största kontrollen man kan ha över någon annan människa, man bestämmer helt enkelt att den inte får leva längre.

    Fru talman! Konventionen handlar om förebyggande av våld mot kvinnor och våld i nära relationer i Europa, men det är bara början. Vi måste börja tänka globalt, samtidigt som vi handlar lokalt i den här frågan. Som jag sade i början. Man kan säga att våld inte har en nationalitet, inte en klass, inte en religion eller en ras, men våld har ett kön.

    Det är inte någon större skillnad på en man som slår sin flickvän eller fru än på talibanerna som sköt den då 14-åriga Malala Youssef för att hon ville gå i skola. I grund och botten handlar det om samma sak; att tysta kvinnors röster i samhället. Det är en gradskillnad men grundpremissen är densamma.

    Det handlar om kvinnoförtryck och att ta makten i förhållandet. På det större planet handlar det om en vilja att avhumanisera kvinnor, att göra dem till kroppar och objekt. Det är nästan inte möjligt att i dagens samhälle vara både en kvinnokropp och en människa.

    Den svenska staten frågade i en missriktad kampanj riktad till svenska tonårsflickor 2004 – ”Vill du hellre vara snygg och sexig eller smart och duktig?” Att kvinnor skulle kunna vara både och eller alltihop på en gång finns inte på kartan, inte ens hos byråkrater. De här tankarna är resultatet av att leva i patriarkala strukturer. De tankarna måste förändras för att kunna stärka kvinnors rättigheter i samhället. När kvinnor ses som jämställda partners, vare sig det är i förhållanden eller i arbetssituationer eller i sociala sammanhang, då har vi kommit närmare lösningen. Men detta är inte ett problem för kvinnorna, det är ett problem för männen. Män måste ge upp sina privilegier och börja se på sig själva och sina handlingar.

    Kvinnokampen och feminismen har ofta framhävts som om den vill inkräkta på eller ta makt och privilegier från män, som om det vore ett sifferspel med en viss mängd makt som ska fördelas, som om bara ett kön i taget kan vara fritt och kraftfullt.

    Det handlar ju som med så mycket annat om att vi är antingen fria och mäktiga tillsammans eller så är vi alla slavar under strukturerna tillsammans. En man som känner att han måste dominera, tvinga, straffa och till och med slå andra kan ju inte känna sig så värst fri. Att ge upp den här känslan skulle kanske vara det som sist och slutligen befriade honom och lät honom göra något annat med sitt liv. Tack.

    Ltl Gun-Mari Lindholm, replik

    Talman! Jag vill tacka ltl Igge Holmberg för ett jättebra anförande som verkligen var bra på alla sätt.

    Ltl Igge Holmberg har deltagit i arbetet i utskottet. I betänkandet talar man om betydelsen av det förebyggande arbetet. Det skulle vara intressant att höra hur utskottet har diskuterat när det gäller hur man praktiskt kunde arbeta med det förebyggande arbetet.

    Ltl Igge Holmberg, replik

    Tack, fru talman! Vi hade inte jättemycket direkta diskussioner om det praktiska arbetet. Vi nämnde ”Fair Sex” och att man borde förebygga tidigare i åldrarna eftersom problemen börjar tidigare.

    När man ser på 9-10 åriga flickor så har de inga som helst problem med att springa allt vad de orkar och ta för sig av livet allt vad de orkar. När man kommer upp i puberteten får man lära sig att när man springer som en flicka så betyder det att springa lite ”hafsigt och flamsigt”. Det här börjar i puberteten i mellanstadiet. Man måste helt enkelt stärka unga flickor före de kommer in i puberteten. Vi måste komma ihåg att så länge som samhället bombar oss med omöjliga ideal så är det inte så mycket mer att göra.

    Ltl Gun-Mari Lindholm, replik

    Det här är en väldigt värdefull diskussion att föra här i lagtinget. Det är av betydelse att landskapsregeringen sätter all sin kraft på det här området och särskilt på det förebyggande arbetet när det gäller att arbeta med attityder, strukturer och med invanda mönster i vårt samhälle. Jag hoppas verkligen att landskapsregeringen, med stöd av det här betänkandet och lagtingets beslut, även arbetar med den frågan. Precis som ltl Igge Holmberg sade så är det väldigt viktigt att man arbetar på alla plan.

    Ltl Igge Holmberg, replik

    När det gäller förminskningen av kvinnor så manifesteras det på så många sätt i samhället t.ex. i sångtexter, i filmer och framförallt i reklam där kvinnan sällan ses som ett eget subjekt utan mest som objekt som är till för att tillfredsställa alla andra.

    Det manifesteras också i lägre löner, sämre möjligheter och diskriminering på arbetsmarknaden och i de värsta former som våldtäkter eller att kvinnor blir tafsade på t.ex. i kollektivtrafiken. Samtidigt säger man att kvinnor ska strunta i detta och fokusera på viktigare frågor som jämställda löner och liknande. Det är inte lönerna i sig som är problemet, man kan inte börja där, problemen börjar med att kvinnor får sämre lön för att de är kvinnor och ingenting annat. Det handlar om hela den biten.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Gunnar Jansson, replik

    Tack, fru talman! Det framgick inte av kollegan Igge Holmbergs anförande om han omfattar utskottets betänkande eller inte. Jag drar samma slutsats som kollegan Gun-Mari Lindholm att eftersom Igge Holmberg har varit med utskottet under ärendets avgörande behandling så är väl slutsatserna korrekta. Det var ett mycket värdefullt anförande som jag helst hade hört under remissdebatten. Nu är det betänkandet som ligger till grund för behandlingen. Det är möjligt att dessa synpunkter eventuellt kunde ha avsatt spår i själva betänkandet ifall de hade kommit under remissdebatten. Tack för ett gott anförande!

    Ltl Igge Holmberg, replik

    För att göra det väldigt tydligt; ja, jag omfattar betänkandet.

    Talmannen

    Replikskiftena är avslutade.

    Ltl Anders Eriksson

    Fru talman! Utskottets ordförande Christian Beijar sade i inledningen i sin presentation av det här betänkandet att det finns en stor politisk samsyn när det gäller att ta avstånd från våld mot kvinnor och våld i hemmen. Det är sant. På samma sätt finns det en stor politisk samsyn om att vi ska ha ett öppet och tolerant samhälle här på Åland. Det känns bra att få verka och leva i ett sådant samhälle.

    Tittar vi på landskapsregeringens yttrande så kan man läsa: ”Enligt konventionen är våld mot kvinnor en av de allvarligaste kränkningarna av kvinnors och flickors mänskliga rättigheter. Det är något som jag tror att alla ställer upp på. Det sägs också: ”Genom konventionen utarbetas ett omfattande system, principer och åtgärder för att skydda och hjälpa alla kvinnor som utsätts för våld.”

    Landskapsregeringen avslutar sitt yttrande med: ”Landskapsregeringen understöder målsättningen med och sakinnehållet i konventionen och konstaterar avslutningsvis att genomförandet av konventionen i landskapet inte kommer att föranleda lagändringar.” Om utskottet hade velat hade man kunnat göra det ganska enkelt för sig och konstaterat att så här förhåller det sig och det finns knappast någon i Ålands lagting eller i det åländska samhället som motsätter sig att den här konventionen ska träda ikraft.

    Men ändå blev det en väldigt omfattande behandling av den här konventionen, vilket jag tycker att är bra.

     Jag håller inte med ltl Holmberg när han säger att frågan inte får uppmärksamhet. Man kan alltid tycka att frågor får för lite eller för mycket uppmärksamhet, men att säga att frågan inte har fått uppmärksamhet är inte riktigt korrekt, tycker jag. Den här frågan togs också stort upp i remissdebatten.

    Det har varit en intressant behandling. Mycket kunskap har tillförts för oss som har tagit del av behandlingen. Jag hade inte möjlighet att vara med på det sista avslutande mötet så jag ska återkomma till reservationen. Jag hade inte heller möjlighet att ta ställning till om jag skulle medverka eller inte i reservationen.

    Två saker som flera talare har varit inne på vill jag ta upp speciellt.

    För det första, huvudregeln är att sekretess gäller inom all hälso- och sjukvårdsverksamhet och inom socialvården. Det här är en väldigt bra grundtanke men det kan leda till de problem som tas upp i utskottets betänkande under rubriken ”Tystnadsplikten”. ”Hälso- och sjukvårdspersonal saknar rätt att på eget initiativ och utan patientens samtycke lämna ut sekretessbelagda uppgifter till polisen.” Det inga problem att förstå grundtanken. Vi har konstaterat att personal som faktiskt förstår vad som har hänt och som ser sambandet ändå inte kan göra anmälningar. I betänkandet sägs: ”En anställd inom hälso- och sjukvården har dock enligt 27 § 3 mom. i förundersökningslagen rätt, men inte skyldighet att vid förundersökning, trots sekretessbestämmelserna vittna om det gäller utredning av ett brott för vilket det strängaste straffet är minst sex års fängelse.” Det här är ett enormt allvarligt brott innan man kommer så högt att vi börjar prata om minst sex års fängelse. Jag har i andra sammanhang erfarit att personal t.ex. på akuten kan känna sig ganska frustrerade. Man förstår vad som har hänt, man ser hur det är men man känner att man inte kan ingripa. Därför finns det en skrivning som kollegan Gunnar Jansson tyckte att man ifrån utskottet var lite för hovsam. Utskottet skrev: ”Utskottet ber landskapsregeringen överväga att i lagstiftningen införa en rätt för hälso- och sjukvårdspersonal att trots sekretessbestämmelser och utan patientens samtycke få göra en anmälan till polisen när de på grund av omständigheter som de har fått kännedom om i sin uppgift har skäl att misstänka att patienten har utsatts för ett allvarligt våldsbrott.” Jag återkommer till om man ska ha en kläm eller om man ska ha den skrivning som man har i utskottets betänkande.

    Vilka konsekvenser kan det sist och slutligen få när det gäller lagstiftningsbehörighet och när det gäller det som ltl Petri Carlsson sade? Kan det faktiskt få de konsekvenserna som Carlsson pekade på; om en kvinna med skador söker sig till akuten och det anmäls automatiskt så kan det leda till att man inte mera söker vård. Det här är en av många, många slutsatser och tankar som man måste tänka på. Man behöver ha ett betydligt större expertarbete bakom sig innan vi vet vad som är rätt eller fel. Jag tycker att det är värt att fundera på det som Carlsson sade.

    Det har också visat sig lite oklart hur prioriterad frågan inom ÅHS är när det gäller våld mot kvinnor. Enligt vad jag har förstått så uppdaterades handlingsplanen mot våld i nära relationer senast 2007. Jag ska inte gå in på detta för utskottet har inte heller gått in på det i sitt betänkande. Åtminstone vi kommer att uppmana vår representant, Hanna Segerström, i ÅHS-styrelse att titta på det här. Det är viktigt att den här frågan har prioritet i alla sammanhang, även inom ÅHS och det hoppas jag att frågan har, så notera att jag sade att det är oklart vilken prioritering frågan sist och slutligen har.

    Den andra saken som jag vill ta upp av två frågor, eftersom jag vill koncentrera mig på det som jag tycker att är allra mest väsentligt, är artikel 51.

    I artikel 51 sägs ”Riskbedömning och riskhantering; artikeln ålägger parterna skyldigheten att alla berörda myndigheter, inklusive polisen, gör en effektiv bedömning av enskilda brottsoffers säkerhetsrisker och från fall till fall lägger fram en plan för hanteringen av riskerna. Enligt den förklarande rapporten ska man sträva efter att hantera identifierade risker genom att utarbeta en säkerhetsplan för brottsoffret.

    Vi i utskottet har erfarit att det finns behov av utbildning om hur riskbedömningar och säkerhetsplaner ska göras inom polisen. Utskottet anser därför att polisens kompetens på området behöver stärkas för att möta de behov som finns. Det här tas upp i betänkandet.

    Det är viktigt att artikel 51 fungerar så att alla berörda myndigheter kan samköra, att man förstår allvaret i situationen och att man utarbetar en säkerhetsplan som eftersträvas. Vi fick lite motstridiga uppgifter där. Det är mot den bakgrunden som man ska se den här skrivningen och det är mot den bakgrunden som jag också vill understryka den här frågan.

    Under rubriken ”Avslutning” sägs: ”Genom konventionen stärks parternas förpliktelser att förebygga och bekämpa allt våld mot kvinnor och av våld i hemmet, vilket utskottet finner positivt.” Det utgår jag ifrån att hela lagtinget tycker att är positivt.

    Jag hoppas att landskapsregeringen kan titta speciellt noga på de här två sakerna. För det första en säkerhetsplan enligt artikel 51, att alla berörda myndigheter fungerar som de ska. För det andra att man överväger att i lagstiftningen införa en rätt för hälso- och sjukvårdspersonal att, trots säkerhetsbestämmelserna utan patientens samtycke, kunna göra en anmälan.

    Avslutningsvis vill jag helt kort beröra den reservation som är inlämnad. Jag noterade att ltl Gunnar Jansson ansåg att det var ett felaktigt förfarande att man formulerar sig på det här sättet. Jag kan hålla med om att formulering är hovsam, man ber landskapsregeringen titta på det här. Det finns många aspekter som man behöver ha klarlagda innan man bestämmer sig för hur man utformar det här. Jag står bakom det, även om man lika bra kunde rösta för en kläm. En kläm är inte heller huggen i sten, utan det är en lite tydligare beställning till landskapsregeringen. Tack vare den första delen i klämmen så har vi svårt att kunna stöda reservationen rakt av.

    Gunnar Jansson sade att det skulle vara ett felaktigt förfarande att man bringar betänkandets motivering till landskapsregeringens kännedom. Åtminstone jag har lärt mig att det finns tre vägar att gå. Den vanligaste vägen är att man skriver ett utskottsbetänkande rakt ut i luften. Eller så gör man som här, man bringar betänkandets motivering till landskapsregeringens kännedom, det är lite mera allvar bakom. Eller så riktar man en kläm, vilket det gjordes från reservanterna sida.

    Vi vet från finans- och näringsutskottet, vi vet från andra utskottet att det har lämnats ganska tydliga klämmar och det har ändå inte hänt så mycket sist och slutligen. Oavsett om vi har en kläm eller om vi bringar betänkandets motiveringar till landskapsregeringens kännedom ska vi hoppas att det händer någonting när det gäller det är viktiga ärendet. Tack.

    Ltl Igge Holmberg, replik

    Tack, fru talman! Jag tror inte riktigt att ltl Anders Eriksson har förstått hur stort problemet är. Våld är den fjärde största dödsorsaken för alla kvinnor mellan 15 och 44 år. Jag tycker faktiskt att den här frågan inte har fått tillräckligt med uppmärksamhet om man jämför med de tre största dödsorsakerna som är aids, tuberkulos och självmord. Jag tror att mer vikt måste sättas på hur stort våldet är mot kvinnor för att få till stånd de förändringar vi alla vill ha.

     Ltl Anders Eriksson, replik

    Säkert skulle jag vara oärlig, Holmberg, om jag skulle säga att jag har hundra procent pejl på hur stort problemet är. Det är många gånger svårt att förstå hur stora de här problemen är så jag kan absolut ge ltl Igge Holmberg rätt i det.

    Jag var under onsdag och torsdag i Köpenhamn och diskuterade radikalism och extremism. De är också enormt komplexa ärenden och otroligt svårt att förstå problemens omfattning och vad man ska göra.

    Jag noterade att Holmberg sade i sitt anförande att frågan inte får uppmärksamhet och det är inte korrekt, tycker jag. Sedan kan man alltid ha olika åsikter om frågan får tillräckligt stor uppmärksamhet eller inte. Det var den invändningen jag hade. I övrigt hade Holmberg ett mycket bra anförande.

    Ltl Igge Holmberg, replik

    Jag sade att frågan inte får den politiska och mediala uppmärksamheten den förtjänar, vilket betyder att vi borde jobba ännu mera med frågan. Jag sade inte att frågan inte får uppmärksamhet överhuvudtaget, men frågan borde få mer uppmärksamhet.

    Ltl Anders Eriksson, replik

    Jag kan hålla med om det, då är vi eniga också om den punkten. Jag uppfattade anförandet som om frågan inte får uppmärksamhet och det tyckte jag att var lite att generalisera. Frågan behöver säkert få mera uppmärksamhet och även där är ltl Holmberg och jag överens.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Barbro Sundback, replik

    Tack, fru talman! Jag uppfattade inte riktigt ltl Anders Erikssons slutsats när det gäller att hälso- och sjukvårdspersonalen i vissa fall skulle ha rätt och kanske skyldighet att anmäla brott i sådana här sammanhang. Jag tyckte att ltl Anders Eriksson sade att det kunde vara kontraproduktivt på något sätt. Det är just så som man resonerar om man inte vill bryta det nuvarande genusmönstret. Man tror att man skyddar kvinnan genom att låta förhållandena förbli våldsamma. Jag skulle vilja ha ett klargörande på den punkten.

    Ltl Anders Eriksson, replik

    Vi fick den uppfattningen, och det har jag också fått i andra sammanhang, att hälso- och sjukvårdspersonalen inte vågar anmäla för att man personligen kan bli ansvarig om man gör en felaktig anmälan. Den frustration som det skapar hos många tar åtminstone jag på största allvar och det uppfattar jag också att utskottet som helhet gjorde. Vi vill att man ska titta på det här.

    Jag tror inte jag använde ordet kontraproduktivt, men det ska jag inte svära på. Jag tog fasta på det som ltl Petri Carlsson sade, att kvinnor som känner sig så skrämda, så rädda och så pass kuvade och om de vet att när de söker sig till akuten så blir skadorna automatiskt anmälda och det kan leda till att de inte vågar söka vård. Detta nämndes och det är också en sak som man behöver ta med i bedömningarna.

    Ltl Barbro Sundback, replik

    Fru talman! Jag sade inte att ltl Anders Eriksson använde begreppet kontraproduktivt. Men det han gav exempel på här sist, det är det som jag menar med kontraproduktivt. Det innebär att vi ska låta status quo härska. Hela den här konventionen går ut på att vi ska ha en öppen genusdebatt. Den ska vara normkritisk, dvs. när kvinnor blir misshandlade och måste söka vård så ska de ha rätt att få den vården och det kan inte under några omständigheter förnekas dem. Jag ser det som samhällets uppgift att de tryggt kan söka vård. I artikel 2o och 21 finns rätt till stödåtgärder som samhället måste uppfylla på ett tryggt sätt.

    Ltl Anders Eriksson, replik

    Ltl Barbro Sundback har lite tagit det som sin livsuppgift att missförstå vad jag säger. Jag har definitivt inte sagt att vi ska låta status quo råda. Jag har full förståelse för hälso- och sjukvårdspersonalens frustration, och det tror jag att alla har som har pratat med dem som jobbar inom hälso- och sjukvården. Sjukvårdspersonalen ser kvinnor slagna både sönder och samman men de anmäler inte på grund av rädsla. Man inser att kvinnorna behöver omvårdnad annars kan det gå riktigt på tok. Den frustration det skapar hos personalen som ser vad skadorna beror på och att de inte kan anmäla, den har jag den största förståelse för. Jag har definitivt inte sagt att man ska låta status quo råda, tvärtom. Jag sade inledningsvis att vi har alla en stor politisk samsyn när det gäller detta, ta fasta på det istället för att missförstå.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Torsten Sundblom, replik

    Tack, fru talman! Ltl Eriksson var närvarande när vi i utskottet hade hörande. Jag tror att vi var ganska många som var berörda över att tröskeln att anmäla blir så hög bland vårdpersonal och andra som kommer i kontakt med någon som har blivit misshandlad.

    När polisen kommer i kontakt med någon som har blivit misshandlad så blir det automatiskt en utredning. I utskottet fördes det fram att våldet har en tendens att trappas upp från gång till gång och blir grövre och grövre. Det är inte bra.

    Det är nog bra om man ser över frågan om tystnadsplikt. Var nivån ska ligga kan inte jag säga, det måste sakkunniga säga.

    Ltl Anders Eriksson, replik

    Fru talman! Jag vill ogärna gå in på enskilda höranden. Jag har pratat med många som jobbar inom vården. Den frustration man känner när man inte kan anmäla har jag hört från ganska många personer. Vi är ju alla överens, ltl Sundblom, om att vi vill få till stånd en förändring.

    Man borde haft en renodlad kläm enligt den andra bisatsen, dvs. att man enbart skulle ha koncentrerat sig på det här, men sist och slutligen är det bara kosmetika. Ska man ha en kläm, ska man skicka betänkandets motivering till kännedom eller ska man bara låta texten vara? Om det inte händer något, vilket inte är alldeles ovanligt ifrån landskapsregeringens sida, så får man i så fall återkomma med andra instrument.

    Vi är överens att vi ska se över det här eller hur Sundblom?

    Ltl Torsten Sundblom, replik

    Tack, fru talman! Nu sitter socialministern och lyssnar på oss, så åtminstone har det den effekten att det kommer nog till regeringens kännedom.

    Ltl Anders Eriksson, replik

    Så ltl Sundblom menar alltså att vi inte behöver någon kläm när socialministern sitter lyssnar? Jag förstår.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Petri Carlsson, replik

    Tack, fru talman! Eftersom ltl Anders Eriksson hänvisade till mitt anförande gällande frågan om rätten att anmäla utan patientens samtycke så vill jag klargöra att rent principiellt och spontant tycker jag att det är okej att man ska få den rätten när det gäller framförallt grova våldsbrott. Det kan i sin tur betyda att det handlar om straffsatser som innebär sex års fängelse. Man måste vara ganska kraftigt misshandlad för att man ska komma upp till den termen. Nu bedömer vi det på ett annat sätt när vi säger allvarliga våldsbrott. Man måste göra en bedömning på vad som är allvarligt. Man kan tycka olika när det gäller vad som är allvarligt. Juridiskt är termen annorlunda. Vilken nivå av brott ska man ha rätt att anmäla? Detta behöver diskuteras. Jag menade att det inte får bli så lindrigt så att man undviker att söka vård.

    Ltl Anders Eriksson, replik

    Nej, jag tror inte att jag missförstod ltl Carlsson. Det som han förde fram var intressant. Det här är komplexa ärenden annars skulle de ha varit lösta för länge sedan. Problemen är jättestora och det återstår en hel del innan problemen är lösta, de är komplexa.

    Det viktiga är att vårdpersonalen får det betydligt lättare att göra anmälningar än idag och det uppfattade jag att vi var överens om.

    Ltl Petri Carlsson, replik

    Tack, fru talman! Det är vi eniga om så länge det inte leder till att det blir färre som söker vård. Jag håller helt med om att den biten är viktig.

    Ltl Eriksson sade att den våldsutsatta själv undviker att söka vård. Man måste också beakta det faktum att våldsutövaren kan hindra att den våldsutsatta inte söker vård på grund av för mycket automatik i anmälandet. Den uppfattningen kan resultera i att våldsutövaren förhindrar den våldsutsatta att söka vård om det automatiskt alltid blir anmält. En sådan situation är inte heller riktigt bra. Jag ville få fram att det är en väldigt svår balansgång som man behöver analysera mera.

    Ltl Anders Eriksson, replik

    Allt går att problematisera. Det här är komplexa ärenden och jag menar det inte i några nedvärderande termer. Vi är ändå överens om att vi vill ha tröskeln sänkt. Ltl Carlssons mycket sakliga invändningar tror jag att man behöver ha med i bedömningen. Jag tror inte att det är vi politiker som ska göra den här bedömningen. Åtminstone jag har svårt att förstå hur sådant här kan fortgå. Hur kan det bli på det sättet att man slår sönder och samman den som man lever tillsammans med och som man borde älska? Jag tror att många har väldigt svårt att förstå det.

    Det behöver vara ett ganska brett team med experter, psykologer och läkare, innan man går in för några ändringar. Att man gör det så fort som möjligt är vi väl ändå alla överens om.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Minister Carina Aaltonen, replik

    Fru talman! Ltl Anders Eriksson lyfte frågan om våld mot kvinnor och bemötandet inom hälso- och sjukvården. ÅHS eller någon av de privata vårdinstanserna är en av de viktigaste platserna man kommer till som misshandlad kvinna. Det viktigaste hos all sjukvårdspersonal är att man vågar fråga, vågar ställa frågan och vågar ta emot svaret. Det är viktigt att personalen vet hur de ska agera om de får svaret att kvinnan blir slagen.

    Jag tar med mig den här diskussionen till avdelningen och till ledningen för ÅHS för att analysera om det behövs mera utbildning, fortbildning och handlingsplaner så att alla, åtminstone inom den offentliga hälso- och sjukvården, känner sig trygga att agera och ställa frågor.

    Ltl Anders Eriksson, replik

    Det handlar om att ÅHS-personal likaväl som gemene man vågar fråga och vågar ifrågasätta. Men konsekvenserna för personal inom hälso- och sjukvården kan bli ganska allvarliga om det uppfattas att man gör någon typ av felaktiga anmälningar. Tröskeln är rätt hög och den tröskeln bör sänkas.

    Det skulle vara intressant att höra hur ministern, som är den högsta politiska ansvariga för det här området, ser på den här frågan. Är den här frågan högt prioriterad inom ÅHS eller inte? Jag själv fått lite olika signaler om det, bland annat är handlingsplanen inte uppdaterad sedan 2007. Är det på det sättet, minister Aaltonen, eller inte?

    Minister Carina Aaltonen, replik

    Jag tror inte att frågan om handlingsplanen är uppdaterad eller inte är av betydelse. Huvudsaken är att man följer den handlingsplan man en gång har gjort upp och att man fortsätter att fortbilda och utbilda sig inom det här området så att man verkligen vet vad som gäller och att alla känner till det här. För hälso- och sjukvårdspersonalen har det varit väldigt många utbildningar inom det här området. Frågan har under lång tid varit prioriterad inom ÅHS.

    Ltl Anders Eriksson, replik

    Det låter bra det. Jag noterade också att ministern sade att hon tar den här frågan med sig. Jag sade även i mitt anförande att vi kommer att diskutera med vår representant inom ÅHS. Även här förefaller det att finnas en stor samsyn och det är bra.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Gunnar Jansson, replik

    Tack, talman! Kollegan Anders Eriksson var vänlig nog att hänvisa flera gånger till mig i sitt anförande angående utformandet av klämmar. Jag ska därför berätta varför jag fortfarande anser att kläm nummer två är felaktigt skriven.

    Det här sättet att skriva tillkom i tiden när man skulle lämna ett positivt förkastande till motioner. De ändlösa motionerna, som i tiden fanns och som nu är bortrensade tack och lov, behandlade man genom att inte vara för brutal i något behjärtansvärt förslag men man förkastade ändå motionen. Men för att visa lite god vilja så bringade man utskottets betänkande till landskapsregeringens kännedom. Det här användes för motioner, men i lagstiftningen ska det inte användas.

    Alla regeringar, med någon självbevarelse, läser alla betänkanden, utan att man uppmanar dem att göra den. Jag kan inte tänka mig någonting annat.

    Ltl Anders Eriksson, replik

    Det blir kanske lite mera kosmetik i den här diskussionen. Man utgår ifrån att landskapsregeringen läser, omfattar och verkställer klämmar som ett enhälligt lagting har slagit fast.

    Vi vet, tyvärr, att det inte ens har vidtagits åtgärder när det gäller den ekonomiska situationen.

    När en kläm omfattas eller när betänkandets motivering skickas till landskapsregeringens kännedom så blir skillnaden i slutändan kanske inte så stor. Åtminstone jag har lärt mig att det är lite mera tyngd bakom om man bingar betänkandets motivering till landskapsregeringens kännedom än om man överhuvudtaget inte nämner någonting annat än den löpande texten i betänkandet. Visst, ltl Jansson, en kläm är det absolut tydligaste instrumentet, det håller jag med om.

    Vi skulle ha understött den här klämmen om man hade hållit sig fast till enbart möjligheten att sänka tröskeln för hälso- och sjukvårdspersonal att göra anmälningar.

    Ltl Gunnar Jansson, replik

    Tack, talman! Klämmar behandlas i anslutning till andra behandling. Jag är övertygad om att kollegan Anders Eriksson ännu har alla möjligheter att biträda reservationen.

    Ltl Anders Eriksson, replik

    Vi ska ta ställning till hur det slutgiltiga klämförslaget presenteras.

    Talmannen

    Replikskiftena är avslutade.

    Annette Holmberg-Jansson

    Tack, talman! Jag välkomnar utskottets yttrande och även jag är glad att man lyfter problematiken med psykisk misshandel. Nu återstår att vi ser till att det skrivna ordet och det uttalade ordet faktiskt leder till handling. För nu är det verkligen på tiden att vi skapar förutsättningar och kräver att våra myndigheter hanterar hot och våld i nära relation på ett professionellt och effektivt sätt.

    Psykisk misshandel lämnar inga blåmärken och benbrott, men det knäcker ditt inre. Många kvinnor som utsatts för både psykisk misshandel och fysisk har sagt att de upplevde den psykiska misshandeln som mycket värre än slagen och sparkarna. Misshandeln brukar i regel trappas upp och det är inte ovanligt att den som misshandlar psykiskt även tar till även fysiskt våld efter ett tag.

    Vi måste se den psykiska misshandeln som det brott det är. Vi måste också förstå att den psykiska misshandeln nästan alltid är ett förstadie till de första slagen. Det finns alltså flera skäl till att den psykiska misshandeln måste högt upp på dagordningen. Dels måste vi säkerställa att vi ser den brottslighet som pågår, dels måste vi förebygga den fysiska misshandeln genom att agera med stor kunskap mot den psykiska misshandeln.

    Jag tror även att vi bör lyfta och belysa just den psykiska misshandeln ute bland folk på stan. Det är svårt att se om en vän är utsatt för psykisk misshandel. Det kan t o m vara svårt att veta om du själv är utsatt för just denna sort av misshandel.

    Det här tydliggör då vikten av att alla offentlig anställda som kan bli den som tar emot den här sargade själen har rätt kompetens och kunskap för ett professionellt bemötande. Här har vi alla i det här rummet också ett ansvar.

    Talman! Människor som blir utsatta för misshandel tvivlar ofta på att deras uppfattning och upplevelser är riktiga. Det beror på att misshandeln bryter ner ens självkänsla så att man till sist inte tror att det man ser, hör och känner är verkligt. Många misshandlare säger dessutom att partnern är tokig, psykiskt sjuk eller dum i huvudet för att få denne att tvivla på sig själv.

    Låt ge mig ett exempel på hur det ofta kan se ut.

    Det här är ett vitt papper: Det här är en frisk välmående kvinna, hon träffar en man. När kvinnan ska gå på jobb en morgon frågar han kvinnan, ska du verkligen ha de den där tröjan på dig? Är den inte lite väl urringad?

    Jaha, ska du åka på konferens? Vem ska med på den då? Fortfarande är hon så säker att hon vågar åka på konferensen. Mannen ringer sedan på kvällen och frågar hur hon har det? Vem är där? Snygga karlar?

    Hemma från konferensen visar hon ett foto på alla deltagare och får då hör; jaha, där se man, mannen som står bredvid dig ser allt lite intresserad ut av dig. Man kan ju undra varför?

    Ska du verkligen ha det där wienerbrödet? Jag tycker att kläderna börjar sitta lite tajt på dig.

    Jag ringde dig idag, varför svarade du inte? Kvinnan svarar; jag satt i ett möte? Jaha ja, med vem då? Vem var så viktig att du inte kunde svara i telefonen?

    Till slut så slutar denna kvinna att gå på möten och hon träffar inte sina vänner, det är inte värt det för att allt blir så jobbigt.

    Kränkningarna fortsätter. Till slut när den här kvinnan vågar söka hjälp så är det så här lite av hennes självförtroende som finns kvar. Det är den här kvinnan som våra professionella människor möter och då måste de ha kunskap om att det så här lite av hennes självförtroende som finns kvar.

    Alla kvinnor och män som utsätts för våld är värda att bli trodda och hjälpta. Det enda jag vill avsluta med är: Lita på dina känslor, om det känns fel så är det fel!

    Ltl Barbro Sundback

    Tack, fru talman! Tack ltl Holmberg Jansson för en bra grafisk beskrivning av hur man via psykiskt våld blir av med sin personlighet och sin självkänsla.

    När vi talar om våld mot kvinnor så är själva våldet som utövas bara en del av den ständiga kontrollen av kvinnan, vilket ltl Igge Holmberg på ett förtjänstfullt sätt beskrev. Jag tror att han faktiskt är den första mannen här i lagtinget som har sett på den här problematiken ur ett rent kvinnoperspektiv. Det gäller att tysta kvinnan, att kontrollera henne och på olika sätt få henne att lyda.

    Här har fokuserats rätt så mycket på själva brottsoffret och när brottsoffret eventuellt tar sig till ÅHS för att söka vård.

    Om man tittar i konventionen och i speciella artiklar så andas hela konventionen att det här är en demokrati, ett mänskligt rättighetsproblem och ett stort jämställdhetsproblem.

    Normalt töms den här salen ganska snabbt på män när det blir tal om kvinnor och jämställdhet. Nu har i alla fall en stor del suttit kvar. Men aktiviteten i debatten är inte lika hög som när det gäller att förebygga vildsvinsutbredningen på Åland, då är betydligt flera män aktiva. Det återspeglar vilka frågor som är viktiga för män och de frågorna dominerar debatten här i lagtinget.

    Hela konventionen är en flammande skrift för verklig jämställdhet i praktiken. När ltl Igge Holmberg sade att de här frågorna inte får tillräcklig uppmärksamhet så stämmer det, men det stämmer inte helt ut. Man har inte satsat tillräckligt med resurser för att lösa den här frågan. Resurserna är faktiskt minimala och ofta någonting som den tredje sektorn ska klara av.

    Rent formellt är det kommunernas socialkanslier som har det primära ansvaret för att sköta våld i nära relationer. Det är säkert flera av er här som har suttit eller sitter i socialnämnden. Hur många sådana ärenden har ni haft under era år i socialnämnderna? Nu har jag bara suttit en period i Mariehamn, men jag tror inte att vi har haft ett enda ärende. Det kan tydas på olika sätt. En sak är väl att kommunerna inte aktivt informerar om att de är skyldiga att ge rådgivning och stöd i de här situationerna. I den här konventionen fastslås det mycket tydligt i artikel 20. Det sägs att man med lagstiftning eller andra åtgärder, dvs. sociala insatser, ska omfatta tjänster som juridisk och psykologisk rådgivning, ekonomiskt bistånd, boende, utbildning, fortbildning och hjälp med att hitta en anställning. Det är kommunens socialkansli som ska ha den grundläggande stödtjänsten, sedan är det andra som ska ta vid vad gäller utbildning osv.

    Man ska också säkerställa att brottsoffren har tillgång till hälso- och sjukvård. Det betyder i realiteten att man får vård när man blir skadad på grund av våldshandlingar. Man ska också ha tillräckliga resurser och personal som är utbildade för att hjälpa brottsoffer och som kan hänvisa dem till lämpliga tjänster. Var har vi sådana resurser i vårt samhälle? Vi har inte sådana resurser. Det är fullkomligt orimligt att tänka sig att vi skulle ha de här resurserna på 16 kanslier. Det är också omöjligt att tänka sig att någon i en liten kommun aktivt skulle gå in och anmäla frågan även om de är under allmänt åtal, fast man kanske t.o.m. vet när man sitter i socialnämnden att det förekommer misshandel i vissa hem. På något sätt ingår det i den privata sfären.

    Om man vill få till stånd det som sägs i konventionen, den är ju juridiskt bindande och vi ska följa den, så är kommunernas socialtjänst den enda räddningen för dessa personer att få sina rättigheter tillgodosedda enligt den här konventionen. Inom den myndigheten kan man bygga upp en sådan här specialitet.

    I den så kallade Susannerapporten så ingår detta under både barn och familj; våld i nära relationer, handikapp och specialomsorg och i vuxen social service; våld i nära relationer.

    Herr talman! Det här har man förbisett när man diskuterar ÅHS som det allra mest centrala. Om man vill bryta en sådan här våldsspiral som utvecklas först via psykisk kontroll så krävs det förebyggande åtgärder genom att bryta det psykiska våldet. Då är det väldigt viktigt att lära kvinnor hur man ska lära sig känna igen när kontrollen börjar i en relation, vilket ltl Annette Holmberg- Jansson visade. Sorgligt nog är det väldigt likadana förlopp hela tiden. Den ena kvinnan efter den andra, som har varit i den här väldigt tråkiga situationen, berättar nästan alltid samma historia.

    Viktigt för att förebygga våld är att kvinnorna kommer innan våldet har brutit ut till specialister som kan ge stödtjänster och hjälpa dem att bryta den här relationen. När våldet har inträtt har kvinnan ofta så gott som förlorat sin egen vilja och handlingskraft att anmäla till polisen.

    Här har gjorts ett väldigt stort nummer av hälso- och sjukvårdspersonalens rädsla. Det har nästan överskuggat brottsoffrens dilemma när det gäller att söka vård. Jag tycker att man riktar uppmärksamheten och fokus på fel saker. Det är klart att vi alla kan förstå att det är en väldigt svår situation för sjukvårdspersonalen när en människa har varit utsatt för våld, och man med stor sannolikhet tror att det gäller misshandel i nära relationer, samt att personalen också ska ta sig an den legala sidan av saken. Men det är faktiskt den verkliga hjälpen att bryta våldet, inte blunda för då fortsätter våldet sannolikt med ökad styrka.

    I betänkandet finns ett bra exempel där man beskriver hur man inom socialvården och hälso- och sjukvården är skyldiga att utan dröjsmål, trots sekretessbestämmelser, göra en anmälan till det organ som ansvarar för socialvården i kommunen. Att anmäla till kommunen kanske skulle vara en alternativ väg till att hälso- och sjukvårdspersonalen ska anmäla de här fallen till polisen.

    När KST förverkligas så skulle det finnas bara en organisation som också är specialiserad på de här frågorna. KST skulle ta sig an de här fallen och tillsammans med klienten försöka utreda vilka stödtjänster som är nödvändiga för att personen i fråga ska kunna bryta sig ur den här väldigt destruktiva relationen. Tack, herr talman.

    Talmannen

    Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

    Detaljbehandlingen börjar. Förslaget i presidentens framställning föreläggs för lagtingets bifall i enlighet med betänkandet. Förslaget är bifallet i första behandling.

    Ärendets första behandling är avslutad.

    Föredras

    4        Väg- och broprojekt

    Ltl Mats Perämaas skriftliga fråga (SF 2/2014-2015)

    En fråga ska läsas upp av frågeställaren och efter det ger lantrådet eller en minister svar på frågan. Frågeställaren får sedan hålla högst två anföranden som också kan besvaras. Någon annan diskussion är inte tillåten.

    För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning medan övriga yttranden inte får överstiga tre minuter.

    Svaret kommer att ges av minister Veronica Thörnroos. Ordet ges först till lagtingsledamoten Mats Perämaa.

    Ltl Mats Perämaa                      

    Tack, herr talman! Det hör till det normala att samhället satsar på underhåll och nybyggnation av infrastruktur under lågkonjunktur. Under senare år tycks det som om allt färre väg- och broprojekt bjuds ut för grundförbättring eller nybyggnation vilket ytterligare försämrar situationen för åländska företag i branschen.

    Med hänvisning till 38 § 1 mom. lagtingsordningen ställer jag till vederbörande medlem av landskapsregeringen följande skriftliga fråga: Vad avser landskapsregeringen göra för att under lågkonjunktur genomföra nödvändiga väg- och broreparationer med delsyftet att bibehålla åländska arbetsplatser i åländska företag.

    Minister Veronica Thörnroos

    Talman! Tack, ltl Mats Perämaa för frågan. I ingressen till den skriftliga frågan står: ”Det hör till det normala att samhället satsar på underhåll och nybyggnation av infrastruktur under lågkonjunktur”. Då infinner sig den första frågan ganska naturligt; är vi nu inne i en lågkonjunktur? Den information som jag har om jord- och schaktbranschen är att det inte är direkt lysande tider, men man har ändå sysselsättning och klarar sig framåt. Jag har visserligen inte varit i kontakt med alla entreprenörer på hela Åland, men ändå med ett ganska stort antal. Man kan fråga sig om vi nu har en lågkonjunktur inom jord- och schaktbranschen eller inte?

    Vad gäller landskapsregeringens projekt så vill jag påskina att det för tillfället finns en stor mängd projekt och vägplaner som är på gång. Tyvärr, får jag lov att säga, så ligger flera av de här projekten under besvär. Då kommer man inte vidare med projekten. Som exempel kan jag ta Möckelö-Kungsö, där fastställdes vägplanen redan i juni 2013 och sedan dess är projektet stoppat på grund av besvär. Att komma in med besvär är naturligtvis medborgarnas rättigheter, det ska jag inte ha någon åsikt om. Men där har vi ett projekt som inte har kunnat förverkligas i den tidsaspekt som var tänkt.

    Jag kan också ge exempel på gång- och cykelbanan från Västerkalmare till Solberget, där togs beslutet i oktober. Det är ett ganska litet projekt men där vi också ett besvär. Vi har Bjärström-Emkarby som också är satt under besvär.

    Vi har däremot ett stort antal vägplaner på gång men dem kan jag återkomma till i ett senare skede.

    Mitt konstaterande så här långt är att trots att flera av landskapsregeringens projekt har stoppats på grund av besvär så verkar ändå stora delar av jord- och schaktbranschen kunna hantera situationen hyggligt.

    Ltl Mats Perämaa

    Herr talman! Lågkonjunkturer eller inte, det är kanske inte den diskussionen vi ska föra här, den diskussionen får vi ta i samband med budgetar.

    En ekonomisk besvärlig situation råder just nu, det torde vara helt klart. Enligt min uppfattning blir det inte bra om landskapsregeringen inte har beredskap att bjuda ut projekt så att man via landskapsmedel kan säkra verksamhet för de åländska företagen i branschen som vi indirekt här pratar om.

    Många har ändå jobb på något sätt via den privata marknaden. Situationen börjar åtminstone till vissa delar vara bekymmersam.

    Gällande brobranschen så tror jag mig veta att åtminstone något företag i branschen nu flyttar ut personal närmast till Sverige för att det saknas projekt inom brobranschen på Åland.

    Om vi inte ser till att det under lågkonjunktur finns arbete åt väg- och brobranschen så finns det en risk att vi drabbas av kompetensflykt. Företagen flyttar personal och maskiner till annan ort. Vi kan inte vara helt säkra på att personalen återvänder den dagen vi har mera jobb och lågkonjunkturen vänder till högkonjunktur. Om vi tappar kompetens kan det resultera i att allting blir dyrare om vi sedan i framtiden tvingas anlita utomåländska företag alltmera både inom väg- och brobranschen. Det finns nog ett behov av att säkerställa att vi kan behålla kompetensen och arbetsplatserna.

    Angående planer så visst väcks det mycket besvär om landskapsregeringens planer och det är inte landskapsregeringens fel. Idag besvärar sig människor ofta mot projekt och speciellt kanske mot det som det allmänna företar sig. Det borde ändå finnas en möjlighet att man har flera projekt slutplanerade så att de kan plockas in i fall andra projekt ifrågasätts av någon part under processen. Min tilläggsfråga är: Kunde inte landskapsregeringen ha flera projekt färdigt planerade så att man kunde ta till dem speciellt nu under lågkonjunktur, om behovet finns?

    Minister Veronica Thörnroos

    Tack, talman! Jag blir lite osäker på huruvida Mats Perämaa anser att vi har en lågkonjunktur eller inte. Orsaken till att jag nämnde lågkonjunktur är för att i den skriftliga frågan hänvisas till att detta är en lågkonjunktur.

    Landskapsregeringens bedömning av det allmänna läget är att det för tillfället inte är en lågkonjunktur inom jord- och schaktbranschen. Däremot finns vissa svårigheter att sysselsätta specifika yrkesgrupper på brosidan.

    För det andra är marknaden gemensam. Ltl Mats Perämaa sade att jord- och schaktbranschen nu har klarat sig tack vare privata initiativ, men den totala marknaden är gemensam om det sedan är en privat person eller företag eller om det är en offentlig myndighet som gör en beställning. Det är ändå marknaden och marknadskrafterna som råder oberoende vem som gör själva beställningen, så det resonemanget förstår jag kanske inte riktigt fullt ut.

    Jag tycker däremot att det är bra, om man saknar sysselsättning här på Åland, att våra åländska företag i en konkurrenssituation, i det här fallet i Sverige, står sig så väl så att man också kan utföra arbeten där. Det betyder att Åland blir större än vad Åland där och det borde ju de facto bara vara gott. Jag kan svårligen tänka mig att ett åländskt företag med företrädelsevis åländska anställda flyttar över hela sin verksamhet till Sverige. Jag har svårt att sia kring det, men det är i så fall ett fritt val som företagen gör. Vi ska väl ha fri företagsamhet. Om man tycker att företaget bedrivs bättre i Sverige eller i Finland så då är det så, det ska inte vi från myndighetshåll och från politiskt håll styra. Det låter osunt.

    Vad gäller pågående projekt och varför det inte finns flera projekt så beror det på att antalet projekt står i relation till antalet tjänstemän. Om jag minns rätt så var det ett förslag från liberalt håll att man borde minska ner infrastrukturavdelningens personal med tio procent. Ju färre tjänster jag har att tillgå desto längre tid tar planeringsarbetet. Nu är vi ändå så lyckligt lottade att den kompetens vi har nyttjar vi väldigt väl.

    Vi har flera vägplaner på gång t.ex. Harpanäs på Kökar, beslut togs den 12 mars 2015 och vi har beräknad byggstart till hösten 2015.

    Vad gäller fiskekroken i Brändö så har vi också en beräknad byggstart till hösten 2015.

    Geta kyrka-Höckböle, där kommer också en efterlängtad gång- och cykelväg att komma i gång.

    Jag vill påskina har flera stora projekt som ligger i röret.

    Ltl Mats Perämaa

    Herr talman! Jag ber att få uttala vårt bekymmer över att landskapsregeringen, via infrastrukturministern, uppenbarligen inte riktigt tar situationen som råder inom väg-, schakt- och brobranschen på allvar. Det är inte så enkelt som infrastrukturministern försöker påskina här, att vi inte har en lågkonjunktur och att vi har en ganska god situation. Jag ser det tvärtom, åtminstone i vissa fall börjar vi nå det rakt motsatta, vilket har fått oss att ställa den här frågan.

    Vi är också bekymrade över den här lättsamheten som infrastrukturministern visar. Det som sker just nu är att åländska företag flyttar ut sin verksamhet till annan ort just p.g.a. at det inte finns arbeten här. Man flyttar inte ut verksamheten av egen fri vilja. Det är för att det inte finns arbeten att utföra här på Åland. Det känns som om speciellt den här landskapsregeringen just nu backar tillbaka väldigt mycket från det som ändå har verkat vara en politisk enighet; att man under lågkonjunktur ska försöka hålla åländska arbetsplatser i åländska händer. Infrastrukturministern står här i talarstolen och nästan vinkar farväl till dem som har planer på att flytta verksamheten någon annanstans.

    Efter de här svaren blir det ingen tilläggsfråga, utan vi uttalar vår oro.

    Minister Veronica Thörnroos

    När man lyssnar till ltl Mats Perämaa så får man för sig att det är en flyktingström av företag som nu lämnar Åland och söker sig österut och västerut. Ingenting kunde vara mera felaktigt. Den information som landskapsregeringen har fått är att i det aktuella fallet rör sig om ett företag, med specifika kunskaper, som nu söker arbetsplatser utanför Åland eftersom vi för tillfället inte har möjlighet att bjuda ut olika projekt. Jag tror inte att man ska hosa upp det här och göra det större än vad det är. Man måste ha lite realism också i diskussionen.

    Vad gäller jord- och schaktbranschen så har jag inte sagt att det är goda tider för dem. Däremot har jag sagt att de har klarat sig hyggligt trots att landskapsregeringen inte har kunnat bjuda ut så många projekt på grund av de besvär som finns där.

    Självklart är det så att den här landskapsregeringen, tillika med andra landskapsregeringar, vill främja det åländska och de åländska arbetsplatserna. Den verksamhet som bedrivs ska inte bara vara läglig den ska också vara laglig. Målsättningen är naturligtvis att vi ska vara ”självförsörjande” även på spetskompetens och spetskunskap, men om det inte finns arbete inom landskapet så är det väl ändå ganska naturligt att en företagare söker sig österut eller västerut för att trygga sysselsättningen för sina egna anställda. Tack.

    Talmannen

    Landskapsregeringens svar antecknas för kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

    För kännedom

    5        Komplettering av lagförslaget om produktionsstöd för el

    Landskapsregeringens lagförslag (LF 4a/2014-2015)

    Ärendet upptas till behandling vid plenum den 01.04.2015.

    6        Europeiska unionens fiskerikontroll

    Landskapsregeringens lagförslag (LF 14/2014-2015)

    Ärendet upptas till behandling vid plenum den 01.04.2015.

    7        Ändring av vattenlagen

    Landskapsregeringens lagförslag (LF 15/2014-2015)

    Ärendet upptas till behandling vid plenum den 01.04.2015.

    8        Lotteriinspektionen

    Landskapsregeringens lagförslag (LF 16/2014-2015)

    Ärendet upptas till behandling vid plenum den 08.04.2015.

    Plenum slutar

    Nästa plenum hålls 01.04.2015 klockan 13.00. Plenum är avslutat.