Remissdebatt

  • Utdrag ur protokollet

    PLENUM DEN 17 NOVEMBER 1999 KL. 13.00.

    TALMANNEN:

    Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl K-G Eriksson, ltl Erland och ltl Christer Jansson).

    27 lagtingsledamöter närvarande.

    Om befrielse från lagtingsarbetet den 17-18 november anhåller ltl Christer Jansson för regionkommit­téns möte i Bryssel och om befrielse från lagtingsarbetet den 17.11 anhåller ltl Erland på grund av deltagande i handelskammarens höstmöte. Beviljas.

     

    Herr landshövdingen:

    Herr talman!

    Jag ber att till lagtinget för behandling i den ordning 69 § självstyrelselagen och 17 § jordförvärvslagen anger få överlämna republikens presidents framställning om bifall till de lagar om ändring av självstyrelselagen och 17 jordförvärvslagen för Åland, som ingår i nu överlämnade skrivelse av riksdagen.

     

    TALMANNEN: Herr landshövding! Ålands lagting kommer att i vederbörlig ordning behandla republikens presidents framställning.

     

    Föredrages för remiss, fortsatt behandling ärende nr 1:

     

    Landskapsstyrelsens förslag till budget för landskapet Åland för år  2000. (FR nr 4/1999-2000 jämte finansmotionerna nr 1-35/1999-2000).

     

    Beslut har redan fattats om remiss till finansutskottet. Diskussionen fortsätter.

     

    Ltl Svensson:

    Herr talman!

    Med er tillåtelse ska jag pröva på en liten analys av den vältalighet, som inledde en intressant debatt här i lagtinget kring åländsk självständighet. Vältalighet, som också kallas retorik, har sina risker. Talaren kan dras med i sina fraser och glömma verkligheten, realiteterna. Det började med att centerns näringsminister Anders Eriksson i remissdebatten profeterade om att Åland riskerar både ekonomisk och moralisk undergång och elände om inte landskapet blir en självständig mikrostat.   Obundnas andre vicetalman Bert Häggblom och samma partis ordförande, ltl Danne Sundman, uttalade oreserverat tacksamhet för denna dystopi, denna negativa framtidsvision.

     

      

    Problemet för missnöjespolitiker av alla de slag är nämligen att deras marknad är svag när tiderna är goda och samhället fungerar riktigt hyggligt, som det gör på Åland i dag. Finns inte dåliga tider så måste

    missnöjespolitikerna helt enkelt uppfinna dem, i  yttersta fall förutspå katastrofer.  Sådana profetior framförs då och då av olika sekter och grupper. Man sätter då ut datum för jordens undergång t.ex.  När undergången uteblir sätts nytt datum för katastrofen. Sedan brukar profetiorna tonas ner. Inför detta millennieskifte är spådomarna om rök och eld över jorden på nyårsnatten tillsvidare färre än många väntat.

     

    I den åländska debatten om skatteinstrumenten och sjöfarten har vi för länge sedan fått veta att Åland vid felsteg står inför en ekonomisk istid, och istider är ju i den enskilda människans perspektiv oändligt

    långa. Det är vår regionala civilisations död som då antyds.  Man talar återkommande överspänt om grundpelare som hotas, om hur hela vårt samhälle vittrar sönder på grund av självstyrelsens konstruktion och av oginhet från riksmyndigheter och politiker i Helsingfors. Helt osakligt påstås ibland att självstyrelsen inte alls utvecklas utan står still.

    (Från salen: går tillbaka!)

     

    Landskapsstyrelseledamot Eriksson  ser sig omkring, grips av vemod över välstånd och välfärd och goda intäkter för självstyrelsen och inser att läget inte gynnar en konstitutionell revolution på Åland, inte skapar läge för någon omvälvning av det åländska samhället. I något som påminner om apokalyptisk anda, sådan som finns i Uppenbarelseboken i Bibeln, vars undergångsbeskrivningarna är berömda och fått inspirera åtskilda actionfilmer om en fruktansvärd framtid, har ledamoten inför detta parlament gett sin sin på detta läge.  Ledamoten Erikssons ledord är då att Åland inte mår bra. Även om

    samhället  enligt västerländska mått fungerar smått fantastiskt bra beskrivs detta som en illusion, eftersom ålänningarna drabbats av en ödesdiger sjukdom, som landskapsstyrelseledamot Eriksson kallar för välfärdssjuka.  Vi ålänningar är helt enkelt omdömeslösa och inbilska. Och att från statskassan ta emot den klumpsumma , som landskapsstyrelseledamoten ironiskt betecknar som fantastisk, det är att sitta och vänta på att bli matad. Att det är våra egna skattepengar som Anders Eriksson tycker att vi matas med, framhålls dock  inte.     Vad är det för fel i att vi har denna klumpsumma att fördela? Jo, vi blir inte misstänksamma nog. Det är många som inser att klumpsumman ger lagtinget självständighet när det gäller att besluta om självstyrelsens utgifter ändå. Nog är det retoriskt i överkant när näringsministern skrämmer oss med att hela klumpsummesystemet sjunker ihop om börsbolaget Nokia får problem.

     

    Näringsministern föredrar att kalla den finländska ekonomin för den finska ekonomin, vilket väl ska göra den mer främmande och skrämmande för ålänningarna. Han hävdar att när denna finländska ekonomi dyker, så dyker också Ålands samhällsekonomi, oavsett om hjulen rullar för fullt här hos oss.  Det är en ytterligt förenklad bild.    Framför allt väcker den beskrivningen frågan varför de åländska

    hjulen under sådana omständigheter skulle fortsätta att rulla för fullt om Åland vore självständigt i stället för självstyrt. Störtdyker Finlands ekonomi är detta säkert ingen isolerad företeelse utan då får

    Åland känna av hårda vindar under alla förhållanden.

     

    Däremot  är det fullt möjligt att Åland, som enligt den nu förda självstyrelsepolitiken bör göras alltmer beroende av sjöfart och turism, drabbas av lokala eller regionala ekonomiska bakslag. Då är det säkert

    fördelaktigt och tryggt att vara med i ett större ekonomiskt blodomlopp än det som en ministat kan visa upp. Det finns ingenting att ironisera om på den punkten. Ledamot Eriksson hävdar att självstyrelsens finansiella system “till stor del främjar lättja och oengagemang” och dessutom håller nere den åländska entreprenörsandan. När jag ser mig omkring i det åländska samhället finner jag så mycket mer än lättja och oengagemang, ja i stort sett motsatserna till det ledamot Eriksson ser.   Ålänningarna är, räknat i antal privatföretag per invånare, ovanligt företagsamma. Entreprenörsandan är det  uppenbarligen inget fel på när man ser på allt åländska företagare ger sig i kast med. Man kommer inte ner i de låga arbetslöshetssiffror, som länge kännetecknat Åland, om inte  en stor del av medborgarna skulle ha mer än ett jobb. Men det ska erkännas att islänningarna är ännu mer arbetsamma än ålänningarna, räknat på detta sätt.

    Ledamoten Eriksson kräver att ålänningarna, i likhet med andra folk, ska ha fullt ansvar över sina intäkter och utgifter. Då, heter det, får vi tillbaka substansen i politiken.  Men när var det som självstyrelsen förlorade substansen i politiken? Har Åland haft mer ekonomisk självständighet än vad landskapet har nu? Jag finner - efter att som journalist ha studerat, granskat och analyserat självstyrelse­politiken i mer än 30 år - att substansen i åländsk politik har ökat betydligt de senaste tio åren särskilt och att vårt parlament faktiskt är självständigt när det gäller att fördela de skattemedel som tillkommer lagtinget att fördela.  Alla är vi väl överens om att självstyrelsen ska ta över mer behörighet och beslutsmakt vartefter vi ökar vår politiska och förvaltningsmässiga kompetens och förmåga.

     

    I sitt tändande anförande i remissdebatten talade ledamoten Eriksson flera gånger om behovet av ömsesidig respekt. Han efterlyser respekt gentemot Åland, främst i Helsingfors.

     

    Ska Ålands företrädare bemötas med ömsesidig respekt i Bryssel, i Helsingfors, i Stockholm och i andra maktcentra, så är den allra första förutsättningen naturligtvis att de åländska företrädarna visar respekt mot de andra parterna, inte misstänksamhet och uppgivenhet. Visst kan man stöta på oförståelse och arrogans lite varstans i byråkratier och i politiska korridorer - också här på Åland. Men problemet är att i alla förhandlingar och konferenser så mäts parterna, både enligt vad de har att erbjuda och vad de kan betala. Åland brukar behandlas med en så hög grad av uppmärksamhet som sällan tillkommer så små medspelare.   Å andra sidan är Åland inte världens navel eller nav som allt kretsar kring.

     

    Det internationella samarbetet inom Europeiska unionen betecknar näringsministern som EU-medlem-  skapets rävsax för Åland. Men ledamoten Eriksson tycks tro, att det han utmålar som politisk självständighet för Åland i sig skapar en likvärdig bas för överläggningar.  Detta tyder på,  att han egentligen inte riktigt erkänner internationellt samarbetes och den globala arenans kärva, ja rentav krassa förutsättningar och spelregler.

     

    Det är väl ändå inte inspektion av hedersvakter på flygfälten och fasta handlslag med de stora ländernas ledande politiker, som ska inleda självständighetskämparnas internationella samarbete? Dagens gränsöverskridande samarbete handlar i praktiken allt mindre om ceremoniel och alltmer om det som ledamot Eriksson tycks ha tröttnat på, nämligen diplomati, konsensus och  ömsesidig respekt. Det krävs

    förstås också  skärpta, kreativa analyser av mål och medel, förutsättningar och möjligheter, helt enkelt ett tålmodigt, skickligt arbete, som kräver väl fungerande arbetslag där öppenhet och en viss entusiasm råder.

     

    Själv  bedömer jag att näringsministern i sin flykt från verkligheten inte satt sig in i frågan hur det ska gå till att göra Åland självständigt, vilka konsekvenser det skulle medföra för för vårt samhälle och hur man ska få med realistiska ålänningar på en sådan grabbig chansning, medan vi har så mycket att göra, både praktiskt och väl övervägt,  för vårt samhälle genom självstyrelsen, det system vi fått överta av tidigare generationer politiker.

     

     I likhet med alla konstitutioner kan och ska självstyrelselagen utvecklas och förbättras i demokratisk ordning och enligt folkrätten och internationella överenskommelser. Det är den liberala inställning till

    framtidsfrågan.

     

     

    Landskapsstyrelseledamoten Anders Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Det är många saker som ltl Svensson missar i sitt försök till analys av mitt anförande, trots att han har haft två dagar på sig för analys. Den största missen han gör är att det är ingen fantasifull ledare utan förankring i världen som ltl Svensson skriver nu, utan ltl Svensson är faktiskt i verkligheten, dvs. i lagtinget, oavsett hur osannolikt det kan verka.

     

    Det finns en punkt som vi är överens om: Åland har det bra i dag. Visst har vi det. Men jag försökte titta lite framåt, jag försökte peka på vad som händer med klumpsummesystemet i en lågkonjunktur, jag pekade på de svårigheter vi har för att göra någonting beträffande sjöfarten - 40 procent av vår BNP - jag pekade på EU-medlemskapet, jag pekade på svårigheten för primärnäringarna.

     

    Liberalernas ordförande Olof Erland delade min problemskrivning igår i ganska stor utsträckning i ett konstruktivt anförande- till skillnad från vad vi nyss hörde. Däremot hade vi väldigt olika lösningsmo­deller, och det skall respekteras, men, herr talman, ltl Svensson ser inte ens problemen - och det är det som är det allvarliga.

     

    Vtm Bert Häggblom, replik:

    Herr talman!

    Det var intressant att höra ltl Hasse Svenssons analys. Det är intressant att höra den från talarstolen i Ålands lagting, för annars hänvisade Hasse Svensson till när han var journalist och därför har man möjlighet att i detta forum ge ett direkt genmäle. Det intressanta är att man skall ha respekt för varandra och respekt för den man förhandlar om självstyrelsens utveckling. Där har nog ltl Svensson inte alla gånger gjort det lättare för åländska politiker, när han också för ett antal år sedan kallade en tjänsteman vid finansministeriet för mandarin. Det var inte så bra för den åländska självstyrelseförvaltningen att komma till Helsingfors och förhandla om att utveckla självstyrelsen i sådana sammanhang som skrevs då. Men det positiva med ltl Hasse Svenssons uttalande här i dag är att han vill utveckla självstyrelsen och det gör man när det kommer mer kompetens och förmåga i Ålands lagting och därför är det roligt och bra att Hasse Svensson har kommit till Ålands lagting, för utgående från hans analys är han med nu därför att han har tillfört både kompetens och förmåga till detta lagting så att vi kommer att utveckla självstyrelsen betydligt under kommande mandatperiod.

     

    Ltl Svensson, replik:

    Herr talman!

    Vicetalman Häggblom hänvisar till att jag skulle ha kallat en tjänsteman vid finansministeriet för mandarin. Det är fel. Medan jag var chefredaktör på tidningen Åland i slutet på sjuttiotalet införde vi däremot en artikel som inte jag hade skrivit där man i ganska skämtsamma ordalag kallade medarbetaren vid finansministeriet för mandarin. Det är det hela. Dessutom har jag efteråt förstått att han har talat med olika personer och närmast skrattat gott åt detta därför att han insåg att om en hög ämbetsman i Helsingfors jämförs med en mäktig ämbetsman i det gamla kinesiska riket är det egentligen inte så illa! 

     

    Vad jag för övrigt anser om mitt inträde i Ålands lagting, så är det väljarna som har bestämt det och inte jag. Och har jag någon kompetens skall jag givetvis försöka ställa den till förfogande.

     

    Ltl Lindqvist, replik:

    Herr talman!

    Ltl Svensson säger att lagtinget är ekonomiskt självständigt och jag undrar vad ltl Svensson egentligen  menar med det därför att ett ekonomiskt självständigt lagting skall väl ändå besluta om både sina intäkter och sina utgifter. Tolkar jag ltl Svensson rätt, innebär det att ltl Svensson är villig att vara med och se till att lagtinget blir ekonomiskt självständigt, och det tycker jag är mycket positivt.

     

    Sedan säger ltl Svensson, att Åland är inte en navel som allting kretsar kring, men för mig som ledamot i Ålands lagting är det nog så att Åland är en navel som det mesta kretsar kring.

     

    Ltl Svensson, replik:

    Herr talman!

    Jag kan upplysa ltl Lindqvist om att att när jag talade om navet menade jag att det inte är navet i världen för alla de parter som Åland har att förhandla och diskutera med ute i världen. Det är det vi skall komma ihåg. Givetvis är Åland navet och hjärtat för oss som jobbar i Ålands lagting och är verksamma på Åland.

     

    När det gäller lagtingets ekonomiska självständighet sade jag faktiskt inte så, utan jag sade att lagtinget  kan självständigt hantera de inkomster vi har, med det skattefinansiella system vi har. Det är ett faktum. Jag känner inte till att någon kommer och talar om för Ålands lagting hur lagtinget skall fördela pengarna.

     

    Ltl Lindqvist, replik:

    Herr talman!

    Det är för mig en gåta hur vi skall hantera våra inkomster i lagtinget när vi inte ens har lagstiftning att göra det.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Runar Karlsson:

    Herr talman!

    Landskapets budget för år 2000 är en diger uppgift att lära sig för nybörjare, som jag är i detta sammanhang. Men jag har försökt läsa in den så gott jag kan på denna kort tid. I allmänhet kan man anse att budgeten uppfyller i stort de behov som föreligger på Åland.

     

    Jag vill ändock, herr talman, nämna några viktiga konkreta områden. Det första är avfallshanteringen på Åland. Inom avfallshanteringen bör vi en gång för alla besluta hur vi vill organisera avfallet. Skall kommunerna var för sig lösa frågan eller skall vi försöka med en centralisering? Jag är medveten om att detta är en kommunal angelägenhet, men jag tycker att landskapet som hittills bör vara med och styra det för miljöns bästa. Beslut om detta bör tas under nästa år. Man har hållit på med avfallsfrågan i ca 20 år i de beslutande organen, så vi bör ta ett beslut att vi kommer någon vart.

     

    Vattenmiljön för Åland anser ajg att är en överlevnadsfråga. Jag håller med vtm Bert Häggblom att vi bör centralisera reningsverken på norra Åland;  då vi har fått ett negativt beslut från Mariehamn att de inte tar emot det bör vi bygga ett eget reningsverk för i stort sett hela norra Åland. Detta reningsverk bör byggas med största möjliga reningsteknik så att det garanterar att utsläppen inte påverkar vattenmiljön i märkbar omfattning. För övrigt anser jag att det är av största vikt att utsläpp av näringsämnen från övrig verksamhet minskas radikalt.

     

    Herr talman!

    Det är med glädje jag konstaterar att budgeten innehåller medel för främjande av förnyelsebar energi, såsom bioenergi och vindkraftverk.

     

    För övrigt anser jag att vi måste hålla glesbygden levande genom att hålla bra vägar ut till byarna. Därför har jag motionerat om tre stycken projekt. Det är vägen till Daglösa, Tengsöda och Tengsödavik, samtliga vägar i Saltvik. Jag önskar att dessa projekteras under nästa år, påbörjas 2001 och färdigställs år 2002.

     

    Till sist vill jag nämna att jag stöder följande motioner: byggande av simhall i Godby, utvecklad preventivrådgivning för ungdom, turistisk verksamhet och understöd för kollektivtrafik.

     

    Allra sist, herr talman, vill jag påpeka att vi måste stöda vårt näringsliv och jordbruk minst lika mycket  som omkringliggande regioner får stöd. Detta för att kunna behålla arbetsplatserna kvar på Åland.

     

    Ltl Wiklöf, replik:

    Herr talman!

    Ltl Runar Karlsson var inne på mycket väsentliga områden när han var inne på avfallsplaner och hur vi skall bli av med produkterna i våra avloppssystem. Bekymret när det gäller en lokalisering av hela fasta Ålands avloppsprodukter till Mariehamns stad är inte så stort. Stadens recipient förmår i dag inte  klara det som redan förs dit. Det är en av anledningarna till varför man från stadens sida har förhållit sig restriktiv. Ett stort bekymmer när det gäller recipienten i Västerhamn är att man från närliggande landsbygdskommun inte ens är beredd att delta i ett samprojekt med Mariehamns stad för att destruera, tillintetgöra, de övergödningsprodukter som rinner ut vid Möckelöbäcken från Jomala. Staden är däremot beredd att ta sitt ansvar för att rena allt detta. När vi diskuterar avloppsreningsfrågor är det verkligen nu hög tid att hela Åland börjar känna av detta ansvar om vi skall komma någon vart. Själv har jag varit inne på en sådan lösning, och det vore för framtiden det enda vettiga, att avloppssystemen från Åland skulle mynna ut i en våtmark där noll produkter släpptes ut i våra omgivande vatten. Det är också fullt möjligt, om vi har vilja och kraft att faktiskt försöka samveerak i den här angelägna frågan. Vi från socialdemokraterna är beredda att axla vårt ansvar, men också andra partier måste ta det fullt ut; annars blir det ingenting.

     

    Ltl Sune Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Jag skall beröra ett viktigt område som ltl Runar Karlsson var inne på. Det gäller avfallshanteringen. Jag tycker precis som honom att det är dags att man tar ställning till hur man skall lösa den på sikt. Skall man ha en central deponi där man deponerar en massa avfall eller skall man försöka ta hand om avfallet utan att deponera. Där tycker jag att landskapet, precis som ltl Runar Karlsson säger, har en stor uppgift, även om ansvaret i princip kommer på kommunerna. Därför är det viktigt att man stakar ut vägen hur man skall lösa problemet. Min åsikt är att man löser det genom att man satsar på ökad återvinning och alternativa sätt att ta hand om det än en deponi.

    Ltl Runar Karlsson, replik:

    Herr talman!

    Det gläder mig att det finns så bra miljötänkande här i lagtinget. Tack för det!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Wickström-Johansson:

    Herr talman!

    Jag tänkte orda lite om min motion om en tjänst till lagberedningen. För liberalerna är självstyrelsen ett medel för att vi skall kunna bibehålla och utveckla ett gott åländskt samhälle. Vi tycker att det är viktigt att vi utnyttjar självstyrelsen och de möjligheter den ger oss så långt det bara går. Om vi inte har  möjligheter som räcker till  det vi vill göra skall vi arbeta för ökad behörighet och ökade möjligheter. 

    En viktig del av självstyrelsen är våra möjligheter att lagstifta inom de behörighetsområden vi har. I dag lagstiftar vi i princip på tre sätt: vi tillämpar motsvarande rikslag rakt av som blankettlag, vi stiftar en åländsk lag som mer eller mindre är en kopia av motsvarande och vi stiftar s.k. helåländska lagar. Det är ett faktum att den sista kategorin, dvs. helåländska lagar, är den klart minst använda i dag. Inom lagstiftningen finns det alltså mycket utrymme för utveckling, för ökat beaktande av våra särskilda behov, förutsättningar och prioriteringar på Åland. Om vi vill öka antalet helåländska eller halvåländska  lagar behövs det klara politiska målsättningar om vad vi vill åstadkomma inom olika områden och det behövs också tillräckliga resurser inom förvaltningen för att utföra det konkreta arbetet.

     

    Lagberedning är en omfattande process som kräver ett gediget förarbete, om man vill ha goda resultat. För att vi i lagtinget skall kunna bedöma och behandla lagförslag på ett konstruktivt sätt måste förslagen vara välmotiverade och genomtänkta.

     

    Under den förra mandatperioden reagerade vi åtminstone i lagutskottet på att förslagen alltför ofta knappast motiverades alls. Sedan är det svårt att bedöma om orsaken är bristande politiska målsättningar och motiv eller om orsaken är bristande tjänstemannaresurser. Troligen är väl sanningen att det är en kombination av dessa orsaker. Lagberedningen, som i huvudsak sköter beredningen av lagar inom landskapsstyrelsen, har i dag tre ordinarie och en tillfällig lagberedare utöver chefen, som mest sköter det administrativa.

     

    Om vi verkligen vill satsa på att utnyttja självstyrelsen i dag och våra möjligheter att lagstifta på ett sätt som beaktar det åländska samhället så mycket som möjligt - det är någonting som åtminstone vi inom liberalerna vill - behöver vi ha en långsiktig personalförstärkning vid lagberedningen. En lagberedar­tjänst till kostar ca 250.000 mark per år - det är kanske lite att ta i - och i mina ögon är detta väl investerade pengar för det åländska samhället och för självstyrelsens utnyttjande och utveckling.

     

    Jag hoppas på en grundlig behandling av motionen i finansutskottet och jag hoppas också på ett positivt bemötande i lagtinget.

     

    Ltl Erland:

    Herr talman!

    Jag hade tänkt att jag skulle hinna få fram en overhead-bild, men eftersom ledamoten Strand, som hade taltur före mig, inte är närvarande blev det lite bråttom för mig. Det jag tänke ta upp är jämställdhetsfrå­gan: lönebilden på Åland och frågan om hur lönebilden ser ut, som tas upp i en motion. Jag tror att man kan sammanfatta lönebilden på det här sättet: om vi ser på medellönen på Åland och sätter det till index 100 och så tittar vi på de yrken som kvinnor har i allmänhet - vårdyrken - så är lönenivån ungefär i snitt 70 procent för dessa yrken jämfört med medeltalet. Ser vi sedan på en annan typ av yrken som innehas av enbart män, har de i snitt ett index på 130, alltså 30 procent över genomsnittet och det behöver inte vara särskilt högutbildade yrken. Tar vi sedan de blandade yrkena, där det finns rätt så många kvinnor och rätt så många män, varierar naturligtvis lönesättningen väldigt mycket, men på de yrken där man direkt kan jämföra kvinnor och män, samma utbildning, samma position, så ligger kvinnorna på ungefär 90 procent av männens löner. Där kan man säga så här att ju mera utbildning det är fråga om desto mindre blir skillnaden mellan män och kvinnor, men skillnaden finns kvar, och det kan finnas olika orsaker till det: deltidsarbeten, man har kanske blivit efter i karriären osv. Den väsentliga skillnaden  är alltså  mellan kvinnoyrken, som har 70 procent av medellönen och mansyrken, som har 30 procent över nivån. Det här är ett väsentligt gap.

     

    Jämför vi med den globala situationen har vi det bra på Åland. Kvinnor i världen har 10 procent av männens löner. Kvinnor i världen globalt äger 1 procent av all egendom - resten äger männen. Det är naturligtvis väldigt påfallande.

     

    Vad är det då för skillnad på kvinnoyrken och mansyrken? Ja, förenklar vi lite igen, så är det det att kvinnor i de lågavlönade yrkena jobbar med människor och männen i dessa relativt sett högre betalda yrkena jobbar med maskiner. Det borde inte vara särskilt mycket mera betalt tycker man, bortsett från allting annat, att jobba med maskiner än med människor; att jobba med människor kräver ett mycket större ansvar, större engagemang, mera press i arbetet, kan jag tänka mig än när man har maskiner som är automatiserade och visserligen kräver både erfarenhet och kunskap det också.

     

    Med dessa skillnader kan jag för min del säga att lönebilden på Åland, liksom på andra håll, är ganska klar. Även om vi har motionerat om ett antal miljoner för att hjälpa upp vissa grupper, så är detta problem ändå mycket, mycket större. Något tillspetsat kunde man säga att mellan kvinnor och män i yrkeslivet råder en apartheidsituation - kvinnor är systematiskt nedvärderade i arbetslivet. Vad kan vi göra åt detta? Finansutskottet kommer att behandla några motioner som tar upp några potter för att jämna ut det hela, men problemet är så oändligt mycket större än så och det handlar naturligtrvis om grundläggande attityder; från grunden värderar man det som kvinnor gör lägre än det som män gör. I grunden blir det också därmed att man värderar arbetet med människor lägre än arbetet med maskiner.  Utbildning jämnar ut dessa nivåer. Domstolsjurister, advokater, läkare osv. med höga löner, ett par gånger högre än index, men det finns en viss skillnad mellan kvinnor och män. Skillnaden tenderar dock att bli lägre i höglöneyrken som tandläkare, veterinärer och liknande.

     

    Jag tycker att finansutskottet skulle ta detta som en verklig arbetsuppgift att försöka hitta vägar ur detta, inte bara genom att budgetera enligt motionerna, också det, men inte enbart det och det handlar alltså om en genomgående arbetsvärdering och ett program för attitydförändringar. Jämställdheten borde alltså vara en prioriterad fråga i finansutskottet och i landskapspolitiken de närmaste åren.

     

    Herr talman!

    Efter detta skall jag gå över till ett annat ämne, som vi diskuterade igår och som diskuterades på måndagen, nämligen självständighet för Åland, att Åland skulle bli ett fristående land. Jag tycker att man kan konstatera att det är bra att  talmannen Ragnar Erlandsson, som under senaste fyraårsperiod har suttit talman och inte har deltagit i debatten, nu deltar i debatten. Igår talade han nämligen en hel del om självständighet och man måste då fråga: Varför talar man om självständighet? Vtm Erlandsson tyckte att det är ett friskhetstecken att debatten t.o.m. kan använda ordet självständighet. Om man uttrycker sig på det sättet måste man väl ha någon sorts baktanke, att det här är någonting som vi nu börjar smyga fram, det här är en strategi som en del här i lagtinget nu sitter och filar på. Så måste det ju vara!  För vår del inom liberalerna har vi sagt att självständighet får alla diskutera helt fritt, men vi har undrat: Varför är det så intressant att diskutera självständighet i lagtinget, om man inte menar någonting med det, dvs. tar första steget och gör någonting? Rom byggdes inte på en dag, men en dag så startade man.  Jag tycker alltså att man borde ta ett beslut ganska snart om vi skall följa vtm Erlandsson, som också i samband med riksdagsvalet sade att vi arbetar för självständighet, om Finland och Sverige så vill. Jag har ingenting emot att vtm Erlandsson är en självständighetsivrare, men jag tycker att det borde fattas ett beslut i lagtinget om det faktiskt är den vägen vi skall gå eller om vi skall ägna vår kraft och vår energi till annat. Enligt vtm Erlandsson är problemet bara hur Åland skall nå den positionen; målet är tydligen klart, men vi skall alltså hitta vägarna, medlen. Då borde lagtinget ta beslut om att det här är målet under fyraårsperioden, hur skall vi gå tillväga, dvs. vi skall inte till riket föra fram dubbla budskap längre och säga att vi är för självstyrelse, som liberalerna är, utan vi skall i så fall tala om att det inte är det som gäller utan självständighet. Jag tycker att den här debatten borde fördjupas på det sättet att man faktiskt tar ett beslut vad politiken skall inriktas på. Jag har missat en del av dagens debatt, men jag förmodar att det är en del här i lagtinget som tycker att målet är klart, nu skall vi hitta medlen. Då måste det vara lagtingets uppgift, om en majoritet här vill det, att hitta medlen.

     

    Jag förmodar att vtm Erlandsson har andra medel än att ordna ett symposium, för det kan göras när som helst och vi är alla beredda att delta, men skall vi anslå budgetmedel för självständighet, skall vi göra en framställan, en lagmotion till riksdagen, skall vi föra fram det i riket att det är så här vi vill ha det, så måste det föregås av både debatt och sedan beslut i lagtinget.

     

    Vtm Erlandsson, replik:

    Herr talman!

    Ltl Erland är känd för att dra snabba slutsatser, men han slog nog ett av sina egna rekord i dag när han uttryckte sig som så att vtm Erlandsson är en självständighetsivrare, om han tolkar mitt uttalande så från gårdagens debatt. Jag har det faktiskt utskrivet och jag hittar ingenting i texten som skulle påvisa att jag är en självständighetsivrare, men jag är en ivrare för att lagtinget fritt skall få diskutera och debattera olika saker utan att vi behöver fatta beslut om det som ltl Erland just nu sade, alltså att vi borde ta ett beslut om vad debatten skall inriktas på. Jag tycker att vi här i en budgetdebatt kan föra debatten ganska fritt utan att först besluta om i vilken riktning debatten skall gå. Det är väl att lägga hämsko på Ålands lagting, precis som mycken debatt under årens lopp under tidigare landsting också har varit hämmad: man fick t.ex. inte tidigare diskutera Ålandsdelegationens roll i avräkningssystemet, för det ansågs vara närapå förnedrande för landstinget att erkänna att det fanns ett sådant kontrollorgan i självstyrelsesyste­met. Något liknande vill jag inte vara med om i dagens lagting.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Jag frågar mig naturligtvis vad vtm Ragnar Erlandsson menar när han säger att nu får man diskutera självständighet och det enda problemet är hur Åland skall nå den positionen. Då borde vi kanske inte diskutera självständighet, utan hur skall vi nå den positionen. Jag har överhuvudtaget aldrig varit med om att någon skulle ha förbjudit någon att tala om självständighet. Det är befängt!  Det har man alltid kunnat göra i alla sammanhang, också i lagtinget. Det är bara det att när diskussionen förs måste man mena någonting. Ser vtm Erlandsson lagtinget som ett symposium där vi diskuterar lite så här akademiskt, då skall jag gärna anlägga en lite mer akademisk ton jag också och diskutera fritt definitionen av självständighet, autonomi osv. Men om vi är här som ansvariga politiker inför väljarna för att driva saker som är bra för Åland och när vi då tar upp självständighet tycker jag att vi borde säga vad vi menar med det. Är det bara en intressant diskussion. Vi skall tala om allting bara för att vi får tala om allting!  Jag menar att vi borde ägna energin och resurserna för att göra saker som är bra för det åländska samhället. Jag tror inte att det åländska samhället blir bättre för att vi talar om självständighet. Jag tror inte heller att det blir bättre om vi inför självständighet, men det är en annan sak. Jag vill inte att vi skall pröva den vägen i dag, utan under denna fyraårsperiod kommer jag att arbeta för självstyrelsens förkovran och samhällets utveckling, men dessa meningslösa debatter borde kanske föras i ett symposium, där den som vill får delta, men här skall vi göra ett arbete; vi har blivit valda av Ålands folk för att utveckla det åländska samhället. Prat om självständighet utvecklar ingenting.

     

    Vtm Erlandsson, replik:

    Herr talman!

    När jag under årens lopp har suttit och hört ltl Erlands diskussioner och utläggningar har jag faktiskt  känt mig som på ett symposium! Det har innehållit alla ingredienser som ett akademiskt symposium innehåller, och något närmare referat av det vill jag inte ge, men jag vill säga att om man vill göra klart för sig vilka positioner man vill inta och hur man skall nå positionerna är det faktiskt så att de politiska realiteterna är sådana att vi kan utreda olika former av utvecklande av självstyrelse, t.o.m. utreda självständighet, men de politiska realiteterna är sådana, som jag konstaterade igår, att det är svårt för ett litet område att utropa sig till en självständig stat så länge inte grannar, EU och hela systemet är berett på att inordna små stater. Därför är det en uppgift som i slutändan förefaller ganska orealistisk enligt min bedömning. Det var det jag ville påpeka igår i mitt anförande, inte att det är realistiskt att nå  några positioner i självständighetsdebatten. Men jag tror att en självständighetsdebatt i och för sig inte kan göra något annat än belysa vår egen situation och kanske också ge nya argument för på vilket sätt man kan utveckla självstyrelsen - och därom hoppas jag att ltl Erland och jag i alla fall är eniga, att vi skall jobba för en utvecklad självstyrelse. Gör vi inte det, kommer självstyrelsen att avvecklas.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Jag tackar vtm Erlandsson för det första för stödet till självstyrelsepartiet liberalerna, att det är självstyrelsen vi skall utveckla. Det verkar lite som om vtm Erlandsson ändå vill ha kakan, äta den och  ha den kvar, dvs. är det orealistiskt med självständighet, varför då ägna så mycket tid åt det? När vtm Erlandsson igår efterlyste ett symposium kunde jag inte tänka mig att orsaken var den att han var så imponerad av mina insatser i det förra lagtinget som symposiedeltagare, men nu har jag lämnat det lagtinget och i det här lagtinget vill jag ha konkreta resultat när det gäller självstyrelsen, självstyrelsela­gens utveckling och samhällets utveckling. Det enda jag undrar över är varför man skall ägna så mycket  energi på en sak som tydligen nu är orealistisk. Vill vi nå den positionen skall vi väl ta ett beslut i lagtinget att vi försöker göra det bästa möjliga. Men har t.ex. vicetalmannen lagt fram för Sveriges och Finlands regering att nu arbetar vi för självständighet - det tror jag inte att han har gjort, han har inte haft mandat för det.  Symposierna och debatten är säkert bra, men de första stegen måste tas - precis som när man byggde Rom så började man en dag, man pratade säkert många år. Men för att det skall hända någonting måste man göra någonting i konkreta åtgärder.

     

    Ltl Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Ltl Erland ansåg  i går att min motion om en utredning av lönebilden var onödig. Han gick också in på osakligheter, som att han själv skulle göra utredningen för 13.000 mark bara centern skulle betala den, vilket vi kan lägga på hyllan som osakligt! När jag presenterade min motion här i förrgår var tyvärr inte ltl Erland närvarande och det var han inte heller vid kvinnoparlamentet, då alla kvinnor som var samlade till kvinnoparlamentet enhälligt gick in för en utredning. Jag vet dock inte vilken vikt liberalerna och ltl Erland lägger vid kvinnoparlamentet. För vårt parti är det i alla fall ett viktigt forum. 

    Jag försöker att börja med jämställdhetsarbete, att börja med attitydförändringen. Jag har berättat att Statistikcentralen har givit ut en utredning som innebär intressant läsning och där man konstaterar att löneklyftorna de senaste två åren har ökat. Man har jämfört olika yrken, olika branscher och inom olika hierarkier, utbildningsnivåer och åldrar. Man jämför offentlig sektor med privat sektor. Men Åland är  undantaget i utredningen och vi kan alltså, som med det mesta inom jämställdhetsarbetet, anta, tro och gissa att läget är detsamma som på Åland. Jag tycker att det är viktigt att vi skall veta, att vi skall få fakta och det kan faktiskt vara så att läget är sämre på Åland än vad det är i riket. Arbetsrättsligt och juridiskt har vi kommit väldigt långt i jämställdhetsarbetet, men, som vi båda är alldeles överens om: vi behöver ändra attityder. Jag är väldigt tacksam för informationen om hur vi ligger till globalt osv.  Som ltl Erland sade igår, finns det en hel del statistik redan; ÅSUB har en hel del statistik, men vi behöver mycket mer, vi behöver intervjuer, vi behöver enkäter för att få en grundläggande kartläggning.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Ingen skall behöva vara ledsen för att jag igår skämtade om att jag kunde göra en utredning för, inte 13.000 mark, utan 15.000 mark! Det var bara det jag konstaterade att vi kan bara gissa att vi lever i samma verklighet. Det finns alltså statistik om hur lönebilden ser ut och det är det motionen efterlyser. Sedan är det en annan sak att det krävs mycket analys för att göra åtgärder, och det kan jag förstå. Jag menar inte att man skall fälla motionens intentioner, men jag frågar mig om det behövs 150.000 mark för att ta fram den statistik som redan finns. Som jag sade i mitt anförande har vi kvinnoyrken, de ligger på 70 procent, medan manliga yrken ligger på 130 procent. Det gäller skillnad mellan människa och  maskin. Det har för oss i liberalerna varit utgångspunkten i vårt jämställdhetsarbete. Vi vet att det är så här. Det är faktum; det är statistiskt bevisbart, siffrorna finns, vi har dem och då tycker jag att man skall gå vidare med nästa steg: Hur gör vi arbetsvärderingen? Hur gör vi detta med attitydundersökning­ar?  När jag i radion lyssnade på kvinnoparlamentet och när jag då har fått delgett vad som har sagts i motionen är det inte på något sätt att jag skulle ignorera de argument som har gjorts och ignorera det som kvinnoparlamentet säger: att man borde undersöka detta. Det är bara det jag säger, att 150.000 mark för statistiken är för mycket, pengarna kan användas till lite annat därför att statistiken finns.

     

    Ltl Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Vi kommer bara närmare och närmare varandra! Om det är 150.000, 130.000 eller 110.000 mark spelar ingen roll, utan det viktiga är att andan och meningen i motionen går igenom. Det handlar inte heller i första hand om statistiken. Om ltl Erland läser motionen ordentligt, så står det att det viktigaste är att vi inte exakt skall följa Statistikcentralens utredning utan den skall efterföljas av en omfattande analys. Jag är helt övertygad om att vi behöver kunskap, vi behöver fakta, vi behöver analysera för att komma vidare i jämställdhetsarbetet. Detta är jätteviktigt för att vi skall få behålla en hög kompetens inom offentlig förvaltning, för att vi skall fortsätta och ha både kvinnor och män på alla arbetsplatser. Det kommer att förbättra ensamförsörjarnas situation. Vi kommer också att öka möjligheterna för papporna att få pappaledigt och det kommer att ge vind i seglen för arbetsvärderingsarbetet, som nu har fastnat.  Vi pratade igår om metodik och det här är ett sätt att ta en ny vända. Det har gått så långt tid och  arbetsvärderingen har inte fungerat. Analysen skulle ge svar på sådana frågor som: Varför ökar lönegapet, varför har de facto unga kvinnor högre utbildning men lägre lön, vilket vi kan tro och anta att är fallet inom t.ex. försäkringsbranschen och bankbranschen? Varför är lönerna generellt lägre inom de kvinnodominerade branscherna? Vi vet att de är det eller tror oss veta, men varför är det så?

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    När det gäller målsättningen för jämställdhetsarbetet har jag inte invänt något mot motionen. Jag bara säger att det kanske inte är ett statistiskt problem; man får tycka annorlunda. Jag har fört in den statistik jag har tillgång till och kan i debatten för att visa att det är så uppenbart att jobbar man med människor  och är kvinna har man låg lön; jobbar man som man med maskiner har man hög lön. Det är så i hela världen, inte bara på Åland, utan det är en lång kulturell process och jag ville att finansutskottet tar sig an frågan i hela dess vidd, dvs. hur skall man gå vidare med den arbetsvärderingsprocess som vi en gång i tiden motionerade om och som har stannat upp? Jag tror att det finns andra sätt att sköta den saken som gör att vi kommer framåt. Det är det viktiga. Vill man ta fram mera statistik tar det sin tid och kostar; det må vara hänt. Förutom arbetsvärdering har vi attityderna; det är ett långsiktigt medvetet arbete, men här kan man ta ett politiskt beslut och säga att nu skall vi faktiskt göra någonting penningmässigt, kulturellt och när det gäller utbildningen osv. i detta. Jag sysslar mycket med statistik och jag blev lite förvånad över att just det skulle vara en lösning till jämställdhetsarbetet, men, okej,  vi har kanske olika kunskap när det gäller det området. Jag tycker att statistiken som jag tog fram här ändå är så talande. Det var synd att jag inte kunde visa den på overhead här, men det är så uppenbart att löneskillnaden beror på kön och vad man jobbar med, dvs. människor och maskiner värderas väldigt olika. Från det tycker jag att det finns mycket att göra, men vill man fördjupa den statistiska bilden finns det tydligen intresse av det.

     

    Ltl Danne Sundman, replik:

    Herr talman!

    Ltl Olof Erland påstår bestämt att det är ett vägval mellan fortsatt utvecklande av självstyrelsen eller strävan mot självständighet. Han säger också att det är ett vägval som vi borde göra redan nu, kanske redan i denna budgetdebatt. Jag påstår att vi redan är på vägen mot självständighet. Vi är alla på det tåget och det går sakta framåt, ibland går det lite bakåt också, men för det mesta framåt. Man måste som politiker tillåta sig att ha visioner och mål. Om min vision är ökat självbestämmande för ålänningarna, så är en framtida vision självständighet. Om en vision är egen beskattning, så är ett första delmål, ett första steg, samfundsskatten. Om min vision är egen dömande makt, så är ett första steg ett eget tingshus. Vi har alla visioner och mål som vi jobbar efter. När det gäller påståendet att det är två skilda vägar, så är det inte så, för rent praktiskt när vi utökar vår självstyrelse tar vi steg mot mera självbestämmande, mot mer självständighet. De praktiska arrangemangen som vi bygger upp på Åland med förvaltning osv. är den del av Åland som blir självständigt. Frågan är när vi stiger av tåget och frågan är också hur ofta vi måste stanna och fundera om vi skall köra vidare. Där är vi lite överens; annars är vi på samma tåg, absolut på väg mot samma håll.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Jo, ltl Sundman, jag måste nog få be om att stiga av tåget och åka framåt i stället för åt sidan. Det är intressant om ltl Sundman kommer till riksmyndigheterna och säger, att inte är det självstyrelse som gäller för oss, utan det är självständighet, nu skall vi preparera för det! Det är ett vägval och ett tåg. Man kan ju önska lycka till på den resan, men det är precis det jag efterlyste tidigare i mitt anförande, att man måste tala om om man är på tåget och vart man är på väg. Nu vet vi att ltl Sundman är på väg på självständighetslinjen. Vi får väl se när tåget kommer fram. Jag tror kanske att det blir svårt att få igång det överhuvudtaget och vem är det som skall vara Loket? Är det vtm Ragnar Erlandsson som skall dra tåget? (Från salen, vtm Erlandsson: det blir bra det!)  Det skall bli riktigt lugnt och skönt att jobba vidare här i lagtinget med självstyrelsen och samhällets förkovran på en någorlunda säker och trygg grund, med samfundsskatten, som länge har efterlysts, med avvikande indirekta skatter och en reform  av självstyrelselagen. Den arbetsuppgiften räcker gott och väl för mig under de kommande fyra åren.

     

    Ltl Sundman, replik:

    Herr talman!

    Det är otvivelaktigt så att ltl Olof Erland och jag är på samma tåg, trots att han inte vill erkänna det. Nästa station är övertagande av samfundsskatten och sedan kommer det många stataioner framåt och vi strävar båda åt samma håll, men frågan är, som sagt, vem som är mest närsynt och vem som är mest långsynt. Vi skall inte diskutera om ltl Erland eller jag borde komma med på tåget, utan de som borde komma med är riksmyndigheterna, det gäng som väntar i Helsingfors på att stiga på - det är de som inte är med på tåget och därför kan vi inte fara från den station vi nu står på.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Jag tror att det väntar en gigantiskt uppgift för ledamoten Sundman här i lagtinget, om han skall få riksmyndigheterna med på sitt tåg. Det är inte för att riksmyndigheterna är med som jag stiger av tåget, utan det är för att jag tror att det finns andra vägar att utveckla samhället som är betydligt mera konkreta, realistiska osv. Men vi kan konstatera att lagtinget nu diskuterar självständighet som det realistiska alternativet här och jag respekterar det, men jag vill gärna se tåget och när det sätter igång. Jag kommer att stå på perrongen och vinka och vänta hur länge det tar förrän tåget kommer tillbaka.

    (Från salen: Lumparlandståget, Långnäståget) Ja, har man inte tänkt sig längre än till Långnäs, då må det vara hänt! Då kanske vi t.o.m. skall subventionera tåget, så att vi får förbindelser mellan Långnäs och Lumparland! Jag skulle gärna vilja ha tåg också till Godb i så fall! Det skulle underlätta självstyrelsens utveckling för min egen del!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

     

     

    Ltl Sundback:

    Herr talman!

    Jag tänker först tala lite om självständighetstankarna och nationalismen och sedan också ta upp några motioner och försöka relatera det som står i dem till den lite mera övergripande frågan om självstyrelse eller självständighet. Det gäller framför allt ensamförsörjarnas situation på Åland, cancerbidraget, krisgruppen och en handikappombudsman. Det kan synas som ett långt steg, men jag tror att det beror på att det rör sig om brist på samband i den politiska diskussionen. Låt mig göra ett avstamp i andra världskriget eller egentligen fredsslutet. Då var de flesta politiker och också de som på något sätt funderade över samhällsutvecklingen rätt övertygade om att Europa inte mera skulle drabbas av nationalistiska rörelser, alltså rörelser som skulle bidra till att skapa spänning inom och mellan nationalstaterna i Europa. I dag kan vi konstatera att den tanken inte höll särskilt länge. Det kan väl kanske bero på många saker, bland annat att krigsgenerationen alltmer har försvunnit och det kommer nya generationer med nya ambitioner, men den huvudsakliga orsaken är nog ändå den globala utvecklingen och nationalstaternas förändrade roll i det internationella samfundet.

     

    Ser man på de senaste 20 årens ekonomiska utveckling är det mest markanta att ekonomin globaliseras, det vill säga att den internationella ekonomin och penningplaceringarna rör sig med en oerhörd snabbhet varje dag och varje timme runt hela vårt klot. Detta gör att ingen  nationalstat mera har kontroll varken över sin egen ekonomi eller över sina medborgares privata ekonomi. De viktigaste ekonomiska makterna i världen i dag är inte enbart stater utan också enskilda personer, speciellt inom datatekniken. Inom den branschen finns det personer som är så kolossalt förmögna och har så mycket ekonomisk makt att om de önskar, och det har hänt, så kan de sätta en stats ekonomi helt ur balans. Detta har i sin tur lett till att nationalstaterna har börjat bilda regioner, som är ett sätt att skapa en ekonomisk maktfaktor som skulle kunna ha en roll på den globala marknaden. Den viktigaste regionen för oss är naturligtvis den europeiska unionen. Kanske vi enskilda människor inte ser så på unionen i dag utan vi tycker att det är många andra saker, byråkratiska och standardnormer som är besvärliga, men ytterst handlar det om att skapa en kraftfull ekonomisk region. Den här regionen består av nationalstater och det är nationalstaterna som har bildat unionen i syfte att bevara sin status som nationalstater. Flera nationalstater tillsammans i en union är starkare än enskilda nationalstater i dag.

     

    Regionaliseringen av världen motsvaras också av en regionalism på ett lägre plan och det ser vi också i Europa. Det finns regionbildningar i Storbritannien, Skottland har nyligen fått ett parlament, Wales ett sorts självstyrelse. Vi har Belgien, fyra delar, i Italien finns det en strävan till frigörelse av norra Italien från resten av landet och så vidare. Vi ser det också i Norden, framför allt på Färöarna och på Åland finns det också en nationalistisk självständighetsrörelse. Det finns också andra yttringar av nationalism, de extrema rörelserna som Haidar i Österrike och Hagen i Norge. Ny Demokrati i Sverige var lite av en sådan partirörelse, där man mest sysslade med missnöje mot allt och alla och på det viset lyckades samla väljare eftersom de traditionella partierna i dag i lika hög grad har likadan ekonomisk och social politik. Den här regionalism hotar alltså nationalstaten nerifrån medan den globaliserade ekonomin är ett hot uppifrån. Jag har flera gånger sagt att alla dessa nivåer kommer att bestå. Det betyder för Ålands del att Finland kommer att hålla fast vid sin suveränitet över Åland. Det är utgångspunkten i resonemanget för min del. När Åland skall kräva självständighet blir det naturligtvis väldigt svårt att övertyga Finland om det nödvändiga i detta. Det blir också, om Finland inte accepterar det, blankt omöjligt att få Sveriges välsignelse till en sådan frigörelse. Det är alldeles uppenbart att Finland och Sverige politiskt kommer att vara så samstämmiga som möjligt. Det finns inget intresse av att skapa en territoriell konflikt mellan Åland och Finland. Vem skulle gynnas av detta. Ser man det här ur ett lite mera säkerhetspolitiskt perspektiv är det en fullständigt absurd tanke åtminstone i de flesta mera insatta människors ögon. Men det oaktat tillåter demokratin vem som helst att fundera och komma fram med åsikter i det här avseendet och det är i och för sig en fantasifull och intressant diskussion om Åland skulle bli en självständig stat.

     

    Nu är det ledamot Anders Eriksson som särskilt har försökt föra fram tankarna här i lagtinget och vad jag ser är det två viktiga argument som han har. Det ena är att det klumpsummesystem som vi har när det gäller ekonomin leder till ett bidragssamhälle. Bidragsberoendet har blivit så utbrett så att medborgarna inte är villiga att ta ekonomiska risker och ansvar för ekonomin utan man vänder sig snabbt till landskapsstyrelsen när man har behov av ekonomiskt stöd. Jag kan hålla med om att det ligger något i den psykologin, det vill säga om det är väldigt lätt att få bidrag varför skulle man anstränga sig att dra in pengarna på något annat sätt. Det jag tycker att ledamot Eriksson glömmer är att det är bland annat han som har makten att avgöra vilka som skall få bidrag och hur mycket bidrag vi skall ha. I det här resonemanget fritar sig ledamot Eriksson från det verkliga politiska ansvar som han har haft under många år. Han har själv varit med och skapat detta bidragsberoende och därför tycker jag att reflexionen verkar lite ihålig. Den borde istället för länge, länge sedan resulterat i konkret politisk handling för att minska detta bidragsberoende om man uppfattar det som långsiktigt väldigt negativt för samhällsutvecklingen. Vad gäller EU-bidragen behöver man inte ta emot dem. Det finns länder som har avstått från bidrag.

     

    För det andra så motiverar Anders Eriksson sin självständighetsdebatt med att relationerna till Finland inte fungerar för att man från finländsk sida är både okunnig, ovillig och på andra sätt motverkar Ålands intressen. Det finns säkert negativa krafter i Finland gentemot Åland, men jag tror att det är en överdrift att generalisera och säga att det skulle vara så i alla situationer. Också här tror jag att man måste hänge sig åt  en viss självkritik. Har man inte haft framgång i Helsingfors politiskt har båda parter ett ansvar.

     

    För vår del har vi noterat att självstyrelseutvecklingen har gått tillbaka de senaste åren. Man har inte nått någonstans egentligen i utvecklandet av självstyrelsen, varken vad gäller skattefrågorna eller behörighetsfrågorna. Det står och stampar på stället och kommer till och med att gå tillbaka. Också här har ledamot Anders Eriksson ett eget ansvar och bör alltså se möjligheterna inom ramen för nuvarande system. Att tro att man kan lösa skatteproblemen med att snabbt få självständighet är antagligen inte det som menas. Å andra sidan tror jag att min partibroder Lasse Wiköf var inne på det, det blir en omöjlig förhandlingssituation med riket om man å ena sida vill nå konkreta resultat i dagsläget samtidigt som man ständigt malar på om att man skall ha självständighet. Den dubbelstrategin kommer inte att fungera, i all synnerhet som det inte finns enighet om detta på hemmaplan. Oberoende av att Anders Eriksson tycker att jag vet för lite om hur hemska de är på rikssidan är det ganska logiskt att man inte kan driva självstyrelsepolitik framgångsrikt om man samtidigt hela tiden pratar om att det är så omöjligt att göra något framsteg så att vi måste arbeta för självständighet. Detta tror jag inte är en framkomlig väg.

     

    Å andra sidan hänvisar man mycket till Färöarna. Den debatt som pågår på Färöarna utgår väldigt mycket från att man vill bli en jämlik part med Danmark. Den färiska självstyrelsen är inte alls jämförbar med vår vad gäller dess folkrättsliga och konstitutionella karaktär utan det är helt enkelt en delegering, en decentralisering av makt, medan det hos oss är frågan om en transferering. I de situationerna där makten har överförts till det åländska lagtinget är vi jämbördiga rent konstitutionellt med riket, men den utgångspunkten finns överhuvudtaget inte på Färöarna. Vad de egentligen kämpar för i första hand är just att uppnå en sådan här konstitutionell likställdhet med Danmark som vi har. Det är också så att rent teoretiskt kan den danska riksdagen dra in självstyrelsen vilken dag som helst om de får majoritet, men politiskt är det inte möjligt. Danmark är en civiliserad och demokratisk stat. Det gör ändå att färingarna känner sig mera som en koloni. Det är mycket det som är psykologin på Färöarna, såsom jag har upplevt det, man känner sig i ett totalt underläge i relation till Danmark. Den kampen är legitim, men jag tror inte att det kommer att resultera i total självständighet.

     

    En annan sak med Färöarna som jag aldrig tror att någon här har nämnt, rätta mig om jag har fel, är att kvinnorna på Färöarna inte understöder detta. Det finns ingen majoritet bland de färiska kvinnorna för självständighet. Ser man på den här frågan ur ett könsperspektiv är det intressant att här i lagtinget är det män, särskilt unga män, som driver på självständighetsdebatten. Nu har vi fått in några nya, unga män här i lagtinget, men inte talar de om kvinnolöner, kvinnovåld eller sådana saker utan självständig­het. Vad beror skillnaden i könen på när det gäller inställningen till sådana saker som självständighet. Ja, kanske man kunde tro att det beror på hormoner. När man ser på de äldre männen här i salen är de inte alls lika aktiva i den här frågan utan det sammanfaller med kön och ålder. Kanske det har något med manligt hormon att göra. Ja, Anders Eriksson ser förskräckt ut, men det går över, har jag förstått, med åren. Det är möjligt att det är en sak. Jag brukar tala om självstyrelsens bodybuildare och nu har vi fått in några sådana. Det händer någonting med åren med de män som jag har hört prata om självständighet och egen beskattning. Ltl Ragnar Erlandsson hade ett helt annat inlägg. Jag håller med honom när han värjer sig mot ltl Erlands kritik. Han var inte för självständighet, så tolkar jag hans anförande. Jag har inte hört ltl Salmén tala om egen beskattning på väldigt länge. Någonting har det med kön att göra och jag är böjd att tro att det kanske har något med hormonerna att göra.

     

    Men varför är inte kvinnor för självständighet. Ja, jag tror att det beror på det att kvinnor tar hand om de gamla, sjuka, barn, utvecklingsstörda. Hur många av de män som sitter här i salen har tagit samma omsorgsansvar, eller tar de dagligdags ansvar för någon eller några andra människor. I en sådan situation är man väldigt beroende av ekonomisk försörjning, av ekonomisk trygghet. Inte bara för sin egen del utan också för dem som man bär omsorg om. Då är man kanske inte så benägen att tala om självständighet och högbröstat skrika på att tågen skall gå, hjulen skall snurra, utan man vill ha en daglig trygghet för att de allra svagaste i samhället skall få ett så gott liv som möjligt. Det är en fråga om demokrati, jämlikhet och social rättvisa, då får politiken ett innehåll. Att skrika på självständighet säger inte att Åland blir mera demokratiskt, att vi får ökad social rättvisa, att vi får ökad jämställdhet. Tvärtom de flesta mikrostater i världen är ytterst konservativa.

     

    Så, herr talman, för mig och jag tror att jag kan säga för hela mitt parti, måste självstyrelsens utveckling alltid relateras till jämlikhet och social rättvisa. De förändringar vi gör skall inte gynna bara centerpartister, obundna, saltvikare eller finströmare utan de skall gynna alla oberoende av vilken kommun man bor i eller vilket yrke man har. När nu självständighetsdebatten blir så yvig glömmer man bort de svaga grupperna.

     

    Vi har nu kommit så långt att frågan om kvinnolönerna har kommit in. Jag har aldrig ännu hört en centergubbe tala om ensamförsörjarna. Varför inte. Ja, en förklaring är att de till största delen är kvinnor. Vi har på Åland 500 kvinnor som är ensamförsörjare och 60 män. Det har gjorts en väldigt intressant utredning om ensamförsörjarna i Finland. Den visar bland annat att kvinnorna som ensamförsörjare har lägre medellön än kvinnor i genomsnitt medan de män som är ensamförsörjare har högre lön än männen i genomsnitt. Det vill säga det är högavlönade män som är ensamförsörjare och lågavlönade kvinnor. Det är alltså i hög grad en fråga om hur dessa ensamförsörjande kvinnor skall klara sitt försörjaransvar. Det är säkert tungt att vara ensamförsörjare, man har allt ansvar för barnet eller barnen, dessutom har man det ekonomiska ansvaret. I den finska utredningen räknar man med att för ett barn har man utgifter på ungefär 2.500 mark i månaden. Har man då en sådan lön att man får ut ca 6.000 mark i månaden, betalar en hyra på 2.500 mark, får ett bostadsbidrag på kanske 800 mark, barnbidrag på 750 mark och skall leva på resten, blir det inte så mycket över. Det är som jag ser det en viktig solidarisk uppgift för lagtinget att se till att självstyrelsen för de ensamförsörjare vi har, innebär en fördel för dem. Då har vi två möjligheter; att höja barnbidraget och bostadsbidraget. Vi kan inte direkt påverka lönerna. Barnbidraget borde för det första förlängas. Barnbidraget uppbärs för det 17:e året, för ensamförsörjarna borde det ytterligare förhöjas, men framför allt borde bostadsbidraget höjas. Det beror på att hyrorna går upp och bostadsbidraget går ner. Därför har vi lagt en motion för att höja bostadsbidraget, särskilt med inriktning på ensamförsörjarna i vårt samhälle. Då har vi gjort något som utvecklar demokratin och den sociala rättvisan i det här samhället.

     

    En fråga som många berörts av är cancerpatienternas rätt till ersättning för överstora kostnader. Den frågan har varit aktuell både i staden och här. Det är uppenbart att den här frågan engagerar alla, för alla riskerar vi att själva drabbas eller att någon anhörig drabbas. Däremot har vi inte alla kännedom om hur en ensamförsörjare har det. Problemet med de cancersjuka har vissa utgångspunkter som man måste tänka på när man utvecklar stödet. I dag är det en kommunal angelägenhet och de råder stor ojämlikhet mellan patienterna så att man i en del kommuner har bättre ersättningar än i andra. Det är stötande. För alla som är någorlunda demokrater upplevs det här som ojämlikt och orättvist. Vi borde alltså se till att det blir lika för alla oberoende av vilken kommun man bor i. Det bästa sättet att göra det är att landskapsstyrelsen tar över stödet och det skulle betalas direkt till patienterna och inte gå via kommunerna. Då borde man helst göra en lagstiftning. Landskapsstyrelseledamot Gun Carlson och jag har haft en diskussion som lite påminner om problematiken med att betala ut ersättningar, som går ut över sjukförsäkringssystemet. Det var ersättningar för patienter som har fibromyalgi. Jag hävdade hela tiden att det måste stadgas i lag för att individerna skall ha rättskydd och också så att man kan besvära sig över ett landskapsstyrelsebeslut. I annat fall blir det ett ensidigt myndighetsbeslut där den enskilda saknar möjlighet att påverka sina rättigheter.

     

    Vi har inte fått någon lag om fibromyalgi och det verkar inte heller som om de skulle ha gjort det något enklare att betala ut stödet. Det finns en skrivning om det i budgeten som är ganska intressant. Här finns den svåra saken att det måste lagstiftas om det. Det är ingen lätt uppgift. Nu har ledamot Gun Carlson redan annonserat att hon vill prata om det här och jag förstår att hon hänvisar till en rikslag i den här frågan. Men det får vi höra mera om sedan.

     

    Den andra problematiken med detta, förutom att det är ojämlikhet mellan olika kommuner, är att de flesta uppfattar att det är orättvist att enbart cancerpatienterna skall ha den här rätten. Rätten skall också utvidgas till personer som på grund av sjukdom har stora kostnader. Det gör det ännu viktigare att lagstifta om detta för det kommer att bli en överstor uppgift att reda ut det hela. Nu finns det i årets budget, om man ser kortsiktigt på detta, 200.000 mark att ge kommunerna, som sedan delar ut ett cancerbidrag åt sina kommunmedlemmar. Detta bidrag föreslår vi att skall höjas. Det är alldeles för litet, bara 200.000 mark. Jag tror att det var i Jomala som det i fjol gick 120.000. Det är klart att man kan säga att Jomala är väldigt framgångsrik i det här avseendet, men det visar att det inte är jomalabornas pengar utan det är landskapets andel som man till stora delar har betalat ut. Här finns mycket att göra för att öka den sociala rättvisan och jämlikheten mellan medborgarna.

     

    En tredje fråga, herr talman som jag vill beröra är ett äskande om 150.000 mark för en handikappom­budsman. På Åland har vi en modern och väldigt ambitiös handikapplagstiftning. Det är i hög grad kommunerna som skall tillämpa lagen, men också i det här fallet har det visat sig, om man frågar enskilda handikappade eller personer med funktionsnedsättning som man skall säga, att kommunerna behandlar handikappade olika. Det här pekar på många problem. Det ena är att landskapet inte tillräckligt övervakar lagstiftningen och följer upp den. Det måste väl ändå vara så att lagstiftningen skall i första hand trygga den handikappades rättigheter och inte göra så att kommunernas intressen i första hand skall bevakas. Det blir så om man inte har tillräcklig uppföljning av lagstiftningen, men det kan vara svårt att göra den här uppföljningen. Ett sätt är att ge de handikappade själva en ombudsman, som kan följa upp deras frågor. Det är oerhört tungt för en person med funktionsnedsättning som redan i sitt dagliga liv skall försöka klara det som vi andra tar för givet och samtidigt måste kämpa mot myndigheter som både är oförstående och inte alltid är så generösa som ens lagen skulle medge. Jag vet att det finns flera personer med funktionsnedsättning som är intresserade av den här funktionen och jag hoppas att finansutskottet inte enbart hör landskapsstyrelsen, alltså den ena parten, utan också representanter för de handikappade. Det skulle vara viktigt att det här blev en myndighetsperson som dessutom kan hjälpa de handikappade i domstol om det behövs för att deras rättigheter skall bli tillgodosedda. Det är för tungt att lägga också det ansvaret på enskilda handikappade som enligt lag har givna rättigheter.

     

    En verklig långkörare i ÅHS är frågan om krisorganisationen och krishjälpen, som blev så framgångsrik i samband med Estonia-olyckan. Då visade det sig att det inom ÅHS fanns resurser och kompetens i det här avseendet. Sedan har behoven av en sådan här krishjälp ökat. Vi pratar sällan om i vilka situationer den används och därför vill jag upprepa det. Man menar att krishjälp skall ges vid självmord eller försök till självmord, drunkningsolyckor, andra plötsliga dödsfall, spädbarnsdöd, trafikolyckor och bränder. Man vet ganska väl från psykologin att människor som har varit med om så kallade nära-döden-olyckor får neurotiska problem om de inte får terapi, så kallad posttraumatisk stress, som kan vara väldigt plågsam och också funktionsnedsättande. Men också anhöriga som drabbas behöver terapi och krishjälp av olika slag. Det är en mycket viktig förebyggande insats som, om man har en fungerande krishjälp, gör att man inte senare i vårdkedjan i så hög grad kommer att påträffa dessa personer. Framför allt är det mycket mera humant att ge krishjälpen när den faktiskt är aktuell.

     

    En grupp som inte är med här är kvinnor som blir utsatta för våld. Dessa kvinnor förekommer aldrig i debatten och ändå är det så oerhört vanligt. I Finland räknar man med att var fjortonde dag dödas eller dör en kvinna som blivit misshandlad vanligtvis av sin man eller sambo. Det är nästan overkligt att tänka sig. Om det skulle vara spädbarnsdöd var fjortonde dag tror ni att det skulle stå något om det i tidningarna? Vi har nu unga män här som engagerar sig i narkotika och att den skall bekämpas, men tänk om dessa män skulle bekämpa kvinnomisshandel, för det är faktiskt inte ett kvinnoproblem utan det är ett enormt mansproblem. Det är män som slår sina kvinnor och ändå, ja just det, ltl Lindqvist känner inte till det, det är konstigt, förekommer det hela tiden. Häromdagen kunde man läsa, åtminstone i en av våra tidningar, att det ligger en kvinna på intensiven i Mariehamn eftersom hon har varit utsatt för misshandel. Det är ett kolossalt problem, kanske det mest allvarliga samhällsproblem vi har och ändå är tendensen den att ständigt blunda för det, både bland kvinnor och män. Krishjälpen måste, om det bara är möjligt, utvecklas så att dessa kvinnor, som nu vid upprepade tillfällen blir misshandlade och utan tillräcklig hjälp och tillräckligt stöd, ingår som en av de grupper som skall ha tillgång till krishjälpen. Sedan borde det också vara lite mera motioner om vad man skall göra åt de män som misshandlar kvinnor. Här är det den majoritet av män som vi har i lagtinget som måste börja ta ett ansvar. Det är inte acceptabelt, det är ett brott att misshandla kvinnor och därför väntar jag från och med nu på att det skall komma något initiativ under den här mandatperioden. Jag lovar att vid varje budgetbehandling, vid varje motionsbehandling, notera hur många män som har tagit initiativ i just den här frågan.

     

    Ltl Svensson, replik:

    Herr talman!

    Ltl Sundback säger ofta mycket tänkvärda och pricksäkra saker, och det har hon gjort också i det här  inlägget. Jag för min del fäste mig speciellt vid inlägget som gällde självständighetsdebatten, hennes analys där och reaktion mot äventyrligheter som drabbar de svaga i samhället i första hand, men i det här fallet kanske också andra.

     

    Ltl Sundback refererade också ledamoten Anders Erikssons bekymmer om att klumpsumman skulle vara något slags bidragsautomat. Men klumpsumman är ju våra egna skattemedel som vi fördelar här  i lagtinget och man frågar sig då: Skulle alla bidrag upphöra i ett självständigt Åland?

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Jag uppfattade att egentligen var repliken riktad till Landskapsstyrelseledamoten Anders Eriksson och inte till mig. Jag kan inte börja referera vad han har refererat och någon tredje nu försöker referera. Jag uppfattar resonemanget som så att om vi har ansvar för inkomsterna skulle t.o.m. den sittande landskapsstyrelsen vara mycket mera skärpt och återhållsam när det gäller bidrag. Nu har de gått med på att sprätta ut alla pengar, för de vet, liksom vi alla, att klumpsummesystemet ändå fungerar tämligen  bra, att det inte är så farligt om det går på tok några gånger. Men som jag uppfattar det menar landskapsstyrelseledamoten Eriksson att det på sikt är förödande därför att det fråntar människorna ansvaret och de blir slappa och inte tillräckligt handlingskraftiga och visar inte framåtandan, entreprenörskap osv. Sedan är det en annan sak att jag delar inte resonemanget.

     

    Ltl Lindqvist, replik:

    Herr talman!

    Brott mot individens hälsa är ett synnerligen allvarligt brott och jag tänker inte motsätta mig åtgärder som motverkar eventuella brott, ltl Sundback. Lita på mig!

     

    Jag vill också säga att det är mycket tråkigt att vi saknar unga kvinnor, och med unga kvinnor definierar jag kvinnor under 30, precis som jag också definierar unga män under 30 som unga män i detta lagting. Men, bästa ltl Sundback, jag vet att det finns unga kvinnor ute i vårt åländska samhälle som har visioner och som har en tro på sig själva. Det finns tjejer som inte alls anser det vara en självklarhet att stanna i hemmets trygga vrå hela livet, utan de vill i stället pröva på sina egna vingar. Frågan är varför de inte ställer upp i val. Är det de politiska förebilderna som kanske är orsaken?

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Ltl Lindqvist motsätter sig inte att man försöker stävja brott mot kvinnor. Min uppmaning är att komma med förslag till hur det skall minska. Jag anser att det är ltl Lindqvists uppgift under dessa fyra år. Varför unga kvinnor inte ställer upp i val? Ja, i vårt parti var de i majoritet och vi har fått in mycket kvinnor under alla år. Däremot har Frisinnad Samverkan tydligen inte tillräckligt med kvinnor, för det är alldeles solklart att det finns ingenting annat som hjälper än att ha tillräckligt med kvinnor uppställda. De kvinnliga väljarna röstar nog in kvinnor. Vi har faktiskt fått en föryngring också bland kvinnorna här i lagtinget, men i Frisinnad Samverkan finns det ännu inte någon och inte i de obundna heller, varken ung eller gammal!

     

    Ltl Lindqvist, replik:

    Herr talman!

    När jag talar om unga kvinnor med visioner menar jag faktiskt unga kvinnor som har de åsikterna som  de unga kraftiga männen, som ltl Sundback hänvisar till i detta lagting, har. Sådana kvinnor har jag faktiskt inte sett i socialdemokraterna, men det gläder mig att ni hade unga kvinnor i valet, men visionerna i fråga har jag faktiskt inte sett.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Jag tycker att det börjar låta lite som åldersrasism. Det är väljarna som har valt mig, inte jag! Jag vet inte vad ltl Lindqvist vill ha för prototyp av kvinnor in i lagtinget - de skall tydligen vara unga och tycka som han. Det förstår jag att är modellen! Men låt nu väljarna avgöra den saken! Annars visar ltl Lindqvist på en sexistisk inställning i den här frågan också!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat till denna del.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

    Herr talman!

    Ltl Barbro Sundback kom med väldigt många inlägg som egentligen berör mig och jag tror att jag får spara en hel del till mitt anförande som kommer om en stund. Jag försöker kommentera det som är enklast för mig just nu, nämligen våld mot kvinnor som är ett jätteproblem. Vi har just sett ett tråkigt resultat av hur det kan bli. Jag tycker för min del att det arbete som vi har startat på något sätt har hjälpt till att man belyser problemet;  att man försöker straffa en person som har misshandlat en annan, och jag är glad för att man försöker ta det allvarligt. I vårt projekt Kvinnofrid, som jag tycker att är bra och som för framåt, är idén att det är myndigheterna som skall ha huvudansvaret och myndigheterna skall tillsammans utarbeta strategier och planer hur man skall gå vidare, hur man skall hantera varje enskilt fall. Vi har det arbetet på gång i en referensgrupp som består av just de myndigheterna som finns nämnda i en broschyr som cirkulerar här i salen just nu och i det arbetet har referensgruppen utfört en enkät, en mycket enkel enkät där man har frågat kvinnor om man blir utsatt för våld i hemmet. Den enkäten kommer att behandlas på nästa referensgruppsmöte, sedan kommer vi att offentliggöra den, och den talar ett tydligt språk. Jag är glad att vi får fortsätta det arbetet .

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman! Jag tycker att landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson har engagerat sig mycket i den här frågan. Det är mycket bra att hemfridskampanjen har startat och det som man har gjort i den frågan; arbetet går säkert vidare, men jag tycker att hennes anförande saknar en viktig del: detta är inte ett kvinnoproblem primärt. Det är ett mansproblem. Män slår kvinnor. Det är ett brott mot den lagstiftning vi har. När skall män offentligt diskutera den frågan. Är ni så fega att ni inte vågar ta upp den? Vad har ni för åsikter om det?

     

    Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

    Herr talman!

    Visst är det riktigt att man kan säga att det är ett mansproblem. Det är männen som slår och de gör det därför att de har problem med sina kvinnor, de kan inte hantera sina problem på ett vettigt sätt, de bryter ut frustrationer och ilska och allt vad det handlar om. Så långt är vi helt överens. Men jag tror ändå att vi inte kan lösa det bara genom att låta män diskutera; jag skulle gärna se att män också diskuterar det. Vi måste ändå skapa ett system som gör att kvinnor vet var de kan få hjälp när de blir utsatta. Kvinnor behöver inte utsätta sig för våld i dag.

     

    Ltl Pehrsson, replik:

    Herr talman!

    Jag tyckte faktiskt att ltl Sundback förde ett intressant resonemang när det gällde självständighet kontra män och kvinnor och vem som talar om och vem som ivrar för självständighet. Jag har själv varit inne på tanken att kan det ha någoting med hormoner att göra, som hon säger. Det är ju skillnad på kvinnor och män och det beror på den hormonella sammansättningen. Jag tror att män mera har en drift att bestämma och finnas i toppen på något sätt, medan det är vetenskapligt vederlagt att kvinnor, när de får en bestämmanderätt i grupp, är fler som bestämmer, de delar med sig av makten. I en grupp av män utkristalliserar det sig ofta en som är den högsta, som alla andra sedan lyder och accepterar att det är han som leder hjorden s.a.s.  Det ligger alltså mycket i detta resonemang. Men varför centergubbarna inte pratar om ensamstående kvinnor har jag inte analyserat och inte heller tänkt på. Jag tror att centergubbarna har ganska självständiga kvinnor bredvid sig, även om de kanske är självständiga på ett annat plan än vad gubbarna är.

     

    Jag var glad åt det som ltl Sundback sade angående motionen om krishantering. Det har för mig varit en hjärtefråga ända sedan jag kom hit till lagtinget. Jag har med intresse väntat på utredningen som har gjorts av Christina Wikner-Löthman och som nu börjar bli färdig. Jag tycker att just det som ltl Sundback sade om våld mot kvinnor var just den bit som hon hade med här och som jag faktiskt tror att kommer att engagera krisgruppen, om den blir verklighet. Jag hoppas att åtminstone socialdemokra­terna stöder den.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Det finns ingen orsak för oss att gå emot en förbättrad krishjälp. Vi har redan i flera år motionerat om det. Det är faktiskt så att det är nu som ltl Pehrsson på sätt och vis kommer med i arbetet, åtminstone här i lagtinget. Det är klart att vi stöder en utveckling av krishjälpen. Det är trots allt inte så lätt att lösa det. Egentligen borde man ha en grupp som hela tiden är beredd att rycka ut, nästan som en brandkår.  Det blir naturligtvis kolossalt dyrt, om den personalen inte utför också andra uppgifter. Å andra sidan tar man personal från avdelningarna för detta arbete och det kommer in annan i deras ställe, så klagar man över att vårdkvaliteten försämras. Det är ingen lätt organisatorisk uppgift, men den måste väl gå att lösa. En sak tror jag skulle vara bra, nämligen att om vårdresurserna samlas, som det nu finns en diskussion om i ÅHS, är de personella vårdresurserna större just på samma plats och då kanske de kan lättare frigöras för det här arbetet. Men jag tror åtminstone att ltl Anne-May Pehrsson och jag inte kommer att ha svårt att finna varandra i denna fråga. Det blir i så fall andra som sätter käpper i hjulet!

     

    Ltl Pehrsson, replik:

    Herr talman!

    Jag håller med om att det har varit problem just med att en krisgrupp också måste vara sysselsatt mellan utryckningarna s.a.s. Här är tanken att man skall kunna ägna sig åt t.ex. misshandlade kvinnor som kommer in till sjukhus, kanske måste vara över natten åtminstone och de behöver samtidigt också emotionell hjälp och då skall också gruppen kunna träda till plus att det finns terminalvård där anhöriga kan vara i mycket svåra situationer osv. Det finns ganska mycket jobb på sjukhusen för just denna grupp, som egentligen inte hör till den anställda personalen på sjukhuset. Däremot funderar jag just när det gäller männens roll i misshandelssituationen. Man kan fundera att även männen behöver någon form av hjälp, även emotionell hjälp och krishjälp, för jag tror inte att det är kvinnorna de har problem med utan jag tror att det är i högsta grad sig själva och det går ut över kvinnorna.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Jag tror att det som ltl Pehrsson var inne på, dvs. att man skall utveckla krisgruppens arbetsområde är ett sätt att s.a.s. få en jämnare sysselsättning för just den specialiteten. Det kunde i sig ha många positiva  bieffekter just för att då ser man hela patienten. Oberoende vad man pratar om i den medicinska vården är den ändå väldigt specialiserad på magen eller huvudet, så nog är det ändå mycket det som specialsjukvården håller på med och inte blir det så mycket annat. Just hela resonemanget om individen och människan i sjukdomen skulle vara något som krisgruppen kunde bredda sin specialitet med. Jag reagerade lite på att krisgruppen mellan utryckningarna kan handha misshandlade kvinnor. Det finns lite det där att det blir inte en första rangens fråga att behandla misshandlade kvinnor. Jag tycker att det är så fruktansvärt kränkande, att det är minst lika allvarligt som ett självmordsförsök eller en trafikolycka för den som har drabbats av det. Det är det värsta övergrepp som jag tycker att vi har i vårt samhälle, och det förtigs helt och hållet. Därför skulle det vara viktigt att åtminstone en specialistgrupp  engagerade sig i det.

     

    Ltl Sune Mattsson, replik:

    Herr talman!

    I princip håller jag med om det mesta som ltl Sundback har sagt. Cancerstödet som det nu är utformat blir naturligtvis orättvist eftersom det i stort fungerar så att kommunen betalar hälften av det som man ger ut och landskapsstödet är andra hälften. Jag vill säga att jag förstår också det som ltl Sundback pratar om när det gäller ensamförsörjarna. Det värsta i dag vore för en ensamförsörjare som bor i Mariehamn att få cancer, eftersom man där inte har något cancerbidrag. Att man är ensamförsörjare betyder inte att man inte kan få cancer.

     

    När det gäller hur många män här i salen som har varit hemma och tagit hand om barn vet jag naturligtvis inte det, men jag vet bara att jag själv har gjort det. Min pojke var 6 månader och jag gjorde  det just för att frun skulle få utbilda sig och jobba, också på grund av cancer faktiskt fick jag vara hemma. Men att jag skulle ha något hormonfel för att jag inte tycker om självständighet, det visste jag inte om! - Men jag har känt mig lite konstig på morgnarna, så det är kanske det det beror på!

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Jag undrar om det riktigt stämmer att landskapet betalar hälften av kommunernas cancerbidrag. Jag har sett en utredning som visar att kommunerna hade väldigt olika principer. Det är ingenting att haka upp diskussionen på, utan det väsentliga är väl att det borde vara en självklarhet, att vi är överens om att det skall vara lika för alla, obereonde av vilken kommun man bor i. Däri ligger mitt förslag att det är landskapet som skall ta över hela bidragssystemet.

     

    Jag beklagar om ltl Sune Mattsson har känt sig dålig på morgnarna. Hormonerna kanske är ett problem, men man kan också ha andra orsaker för att känna sig lite dålig på morgonkvisten.

     

    Ltl Sune Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Av den summa som en kommun bestämmer att ge ersättning till en cancerpatient får man ungefär lika stor del från landskapet. Det betyder inte att man ger hela summan. Det är väldigt olika vad man betalar,  men om en kommun ger 200 mark till en cancerpatient av egna medel får den ungefär 200 mark av landskapsmedel. 

     

    Det är en generalisering att inte några män här i salen skulle ha varit hemma med sina barn; likaväl som  ltl Sundback antagligen har varit hemma med sina, har jag varit hemma med mitt barn. (Från salen, ltl Sundback: jag har inga barn) - då vet säkert ltl Sundback vad hon pratar om när hon pratar om vård av barn i alla fall!

     

    TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade. Talmannen konstaterar att föregående talare misshandlade den rekommenderade taltiden med 350 procent, så jag vädjar att talarna i fortsättningen respekterar den av talmanskonferensen föreslagna tiden om 10 minuter med hänsyn till att de flesta inom rimlig tid får uttala sig så länge remissdebatten pågår i dag.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Anders Eriksson:

    Herr talman!

    Det kan kanske förvåna vissa, men jag tänkte faktiskt inte diskutera självständighet i detta anförande utan jag tänkte diskutera två bokstavskombinationer: LFA och IT. Men det gick ändå lite väl långt här när ltl Svensson, som synbarligen inte har bekantat sig med lagtingsordningen, i en replik till ltl Sundback riktade sig till mig och mina funderingar runt självständighet, och ltl Sundback svarade i mitt namn, så på något sätt känner jag att jag kanske vill lite kommentera frågan trots allt.

     

    Mitt syfte har varit att väcka intresse för detta med självständighet och jag får väl konstatera att det har lyckats över förväntan när liberalernas ordförande Olof Erland efterlyser att vi nu bör hitta en modell hur vi skall uppnå det. Jag måste säga att i min livligaste fantasi trodde jag aldrig att jag skulle hamna i en sådan situation att jag måste börja upplysa folk att vi inte skall rusa iväg med den här frågan! Det är bra att intresset har blivit så stort. Jag hoppas att man i det kommande regeringsprogrammet beaktar det förslag som ltl Olof Erland lade, dvs. att man skulle utreda förutsättningarna hur ett självständigt Åland kunde fungera. Det skulle tilltala mig oerhört mycket och jag är glad att man också från oppositionens sida har pekat på att man gärna vill ha detta utrett.

     

    När jag fick tillfället vill jag trots allt kommentera ltl Sundbacks uttalanden om självständighet, hennes kommenterar på mitt anförande. Hon sade bl.a. att det var en absurd tanke att tänka sig Åland självständigt ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Givetvis är det så att det är väldigt svårt att nu tänka sig här och i dag som vi står att Finland bara så där skulle knäppa med fingrarna och avstå suveräniteten av Åland. Det är en mycket komplicerad sak och det är jag den första att inse. Men trots allt är det så att de nya stater som växer upp nu, växer inte upp genom krig och våld, inte i civiliserade stater och jag tror faktiskt att det inte finns så hemskt stora antipatier bland  Finlands befolkning runt detta som man kan tro. Det gjordes faktiskt en väldigt stor seriös undersökning där, om jag inte missminner mig, över 50 procent av de tillfrågade finländarna sade, att, jo, man kunde tänka sig ett självständigt Åland. Det handlar nog mest om att vi själva skall sätta upp ett gemensamt mål, en gemensam vision, och börja sträva iväg mot det målet.

     

    Ltl Sundback sade också att jag fritar mig ansvaret för detta med bidrag. Jag har förståelse för att man kan se det på det sättet. Jag tror dock att mina kolleger i centerns lagtingsgrupp, i landskapsstyrelsekol­legiet,  vet att jag gång på gång har påtalat och varnat för det här systemet, men jag kanske inte har gjort det tillräckligt öppet. Jag har upplevt det som lite förgäves. Det gick t.o.m. så långt att jag reserverade mig  mot ÅHS:s planer att bygga om polikliniken, i och med att jag menar att detta med att bygga en hårdvara är vi väldigt duktiga på, men är vi lika duktiga att fylla utrymmena med kompetenta människor, tillräckligt mycket människor? Det reserverade jag faktiskt emot. Jag skulle vilja säga att  det är inte människorna utan det är systemet som är det felaktiga. Jag har upplevt den situation som vi har befunnit oss i nu som föga konstruktiv och det är också därför som jag har slutat. Sitter man och upplever sig själv som en gammal tjatig gubbe som säger en sak om och om igen utan att någon lyssnar är det kanske bättre att man försöker byta sällskap och se om man hittar någon som lyssnar. Men det är väl så att jag är en person som kanske bättre passar i krisföretag, om vi säger så; jag tyckte att det var mycket intressantare under lågkonjunkturen när vi verkligen på allvar måste prioritera. Jag vill ändå säga, att jag tror inte att vi skulle ha någon annan finanspolitik. Jag tror inte att budgeten skulle ha sett annorlunda ut om den nuvarande oppositionen skulle ha gjort upp den; möjligtvis skulle det inte ha varit en gul pärm utan en röd pärm, men innehållet tror jag inte det skulle ha varit så stor skillnad på. Det är systemet som är som det är, och det ser man här i lagtinget: vi står och pratar om utgifterna i tre dagar, medan det tar fem minuter med intäkterna. Vi diskuterar aldrig skattetryck och den typen av frågor.

     

    Herr talman!

    Ltl Sundback sade att skall man uppnå framgång i Helsingfors måste man göra det med ömsesidig respekt. Visst är det så! Men problemet är att denna ömsesidighet inte finns i Helsingfors på det sätt som ltl Sundback tror. Vi har en paradox nu när vi har fått vårt EU-medlemskap. Vi har samtidigt tappat  formell behörighet, men kompetensmässigt har Ålands landskapsstyrelse, Ålands förvaltning, vuxit oerhört. Vi har mycket duktiga medarbetare som klarar av att argumentera. Jag tycker också, med risk för att det luktar illa, att vi också har haft duktiga politiker som har klarat av att argumentera emot de finska myndigheterna. Det som jag upplevde när jag började kallade jag för den finska leken, dvs. att vi kom från Åland till Helsingfors, vi uppvaktade, vi möttes: jo, jo, vi förstår det där, det där måste vi titta på, det där måste vi göra någonting åt, men det hände absolut ingenting överhuvudtaget. Det var lite som kusinerna från landet som kom till Helsingfors och man klappade lite på axeln och så for kusinerna hem, men det hände ingenting. Det som nu har börjat hända, tack vare att vi har kompetens att driva frågorna att komma så långt att det inte går bara och krusa och hålla med, är att det kommer ett kallt nej i stället! Ltl Sundback sade att har vi enighet här på hemmaplan uppnår vi framgång, men det är inte så. Finansminister Roger Nordlund kom hem mycket snopen från Helsingfors efter samfundsskattediskussionerna. Det var ett kallt nej och det är tyvärr så att är man stor bestämmer man, och det är det där som jag tycker att inte på något sätt pekar på ömsesidighet. Vi måste också vara så ärliga här i detta lagting att konstatera att det finns fortfarande efter alla dessa 77 år en stor irritation över att man inte har full suveränitet över hela landet inklusive Åland, men det finns också många, många hyggliga människor.  Jag har själv många goda vänner i Helsingfors, både politiker och tjänstemän och när det gäller politiker, regeringsmedlemmar, har jag aldrig hymlat om att jag tror på ett självständigt Åland. Det har jag alltid sagt helt öppet. Jag har faktiskt mötts med respekt för det. Om jag däremot börjar säga en sak här hemma och börjar säga någonting annat när jag kommer till Helsingfors blir respekten därefter. Jag har heller aldrig talat illa om Finland, för jag ser ingen orsak till det. När finsk TV var här och intervjuade mig i samband med min uppmärksammade intervju var den första frågan reportern ställde: “Vad har du emot Finland”?  “Ingenting”, sade jag. “Bryt”, sade reportern - hela konceptet för reportern i fråga rasade, för hon tänkte att här har hon hittat någon separatistisk tok på Åland som tycker väldigt illa om Finland, men så är det de facto inte. Det som sades av vtm Erlandsson igår: oss väl, ingen annan illa, det har också styrt mig. Men vi måste ha ett styrelseskick som tar tillbaka substansen i politiken, där vi också kan diskutera intäkter på ett ansvarsfullt sätt, där också medborgarna kan ta kontakt med åländska politiker och ställa frågan: Varför har vi ett så högt skattetryck? Detta med högt skattetryck är någonting som jag de facto tror att sossarna är rädda för, för man inser att man är en väldigt liten grupp i Ålands lagting, man driver en politik som väldigt mycket går ut på att det som sker i samhället skall finansieras med höga skatteintäkter och jag tror att här har vi en en del av orsaken till att socialdemokraterna är rent ut sagt rädda för att vi själva skall ha ansvar här på Åland, både för intäkter och utgifter.

     

    En annan sak. Vi har över 1.000 högskolestuderande ungdomar runt om i Norden. De kommer aldrig tillbaka till Åland och jobbar med den typen av arbetsuppgifter som vi har nu i Ålands landskapsstyrel­se. Jag har själv varit med och med förskräckelse fått notera att många, många duktiga medarbetare har slutat och sagt att vi kan inte hålla på och tjata om samma sak år efter år - det ger ingenting, det utvecklar ingenting. Det är också ett bekymmer som vi måste ta på allvar.

     

    När det helt kort gäller Färöarna, som ltl Sundback sade och som jag faktiskt inte tror att hon tror på själv, dvs. att Färöarna vill uppnå det system som Åland har och det har sagts av flera politiker från Åland och färöingarna skrattar åt det och säger, att herregud, ni som inte ens har den fulla beskattning­en.

     

    När det gäller detta med hormoner som ltl Sundback använde i lite förlöjligande termer - självstyrelsens body-buildare osv. - och undrar vad är det som händer med männen när det blir äldre, så det som händer med männen när det blir äldre är att det blir försiktigare. Det är så! Jag har varit i  teknikbyn i Västerås och i Kista Science Park och överallt säger de att det finns  väldigt få människor mellan 40 år och pensionsåldern som startar ett företag, för då är det tryggheten, det man har, som är det viktiga. Men när man börjar närma sig pensionen, man ser att man har saker och ting tryggade, vågar man igen och när man är ung vågar man igen. Det är det som händer. När det däremot gäller kvinnor tror jag, med risk för att jag missförstås, att kvinnor är mera osäkra; man kollar upp saker och ting, man rusar inte iväg, och det är givetvis väldigt bra, men det ligger också kvinnorna i fatet när det gäller att komma fram. Män och kvinnor är, precis som sades, olika, men jag tycker inte att att vi på något sätt skall förlöjliga det.

     

    Herr talman!

    Nu får jag lov att hålla mig till mitt manuskrip, om tiden det medger? (Talmannen: 10 minuter har gått!)

    Oj, då! Vi får återkomma till frågan om LFA och IT en annan gång!

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Det var mycket som man kunde fortsätta att debattera. Jag känner på ett sätt att det håller på att bli slut på självla innehållet och det är svårt att hitta på något nytt, men jag skulle ändå vilja säga att när jag säger att landskapsstyrelseledamoten Anders Eriksson har haft ansvar och möjlighet att stävja bidragspolitiken, så menar jag att han borde ha gjort det för länge sedan. Han borde ha övertygat sitt parti, han borde ha övertygat landskapsstyrelsen. Att bara säga det här är inte tillräckligt, om man har den uppfattningen att det långsiktigt är så allvarligt. Då måste man få någonting till stånd. Och om man inte får det, så är det naturligt i ett parlamentariskt system att man avgår. Att både ha ansvaret och stå här i lagtinget och s.a.s. gnälla över att det går som det går är inte att ta sitt parlamentariska ansvar. För att det inte skall uppfattas som alltför kränkande vill jag säga att jag tycker att det ligger någonting i resonemanget. Vi måste alla erkänna att om det är så enkelt att få pengar, som man tydligen säger nu, så varför skulle man anstränga sig. Min uppfattning om ltl Bomans stora framgångar i valet är just detta, att när vi läser i tidningarna, den ena veckan efter den andra, vem som har fått 150.000 mark och 120.000 mark och 80.000 mark, i första hand på landsbygden i den grupp som landskapsstyrelseledamo­ten Eriksson framför allt jobbar för, så tror folk att det egentligen inte krävs så mycket annat än en kontakt, en svåger, för att få ut pengarna. Det är alltså ett allvarligt problem att leva i ett s.k. bidrags-beroende.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Eriksson, replik:

    Herr talman!

    För att det inte skall uppstå några missförstånd vill jag säga att jag har varit åtta år i landskapsstyrelsen och jag hävdar fortfarande, att det var rätt att använda alla medel som fanns i lågkonjunkturen, att gasa, om jag använder det begrepp som brukar användas från socialdemokratiskt håll. Det var helt rätt. Det som har hänt och som har förvånat mig, får jag lov att säga, är att det börjat uppfattas som någon typ av mänsklig rättighet att man skall få bidrag. Detta har jag varit varse om i två år att vi har ett problem här de facto. Jag tycker inte att man skall göra som ltl Sundback, att man säger att någon annan gnäller, bara för att man har en annan åsikt. Jag har pekat på ett problem. Jag har inte trivts med den situation som har varit nu. Jag upplever att det har varit lite för lätt, om man säger så, det ligger inte i min natur att man skall betala bort problem med pengar. När det gäller exemplet med Boman är det någonting helt annat. Det handlar om att odla den åländska avundsjukan, som man synbarligen kan göra relativt framgångsrikt! Men den saken bryr inte jag mig så speciellt mycket om, utan jag bryr mig om att vi har ett system som jag tror att inte är bra för Åland. Det är det som bekymrar mig. Jag undanber mig att bli sammanblandad med Bomans åsikter om bidrag!

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Det måste väl ändå vara så att det har varit moraliskt tung för Landskapsstyrelseledamoten Anders Eriksson att under högkonjunkturen dela ut bidrag. Han har varit med i den processen. Vi har från socialdemokratiskt håll upprepade gånger sagt att vi måste hålla tillbaka investeringarna, att vi inte under lågkonjunktur skall låta offentlig sektor svälla, men inte har vi fått något gehör! I den här frågan har landskapsstyrelseledamoten och vi i många fall säkert kunnat finna varandra.  Men när det gäller det politiska ansvaret för en som sitter på parlamentets mandat och om man inte har samma uppfattning som majoriteten så finns det bara en sak att göra, om man skall behålla sin trovärdighet och det är att avgå.  Att stå här och säga att nu tänker jag sluta för att nu går det inte längre är i och för sig hedervärt, men ett parlamentariskt korrekt beteende hade varit att mycket tidigare säga att nu slutar jag och nu börjar jag kämpa för självständighet utanför detta hus! Så ser jag på den politiska kulturen.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Anders Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Det är klart att det har varit tungt. Att vara näringsminister i Ålands landskapsstyrelse är väldigt tungt jobb och det tror jag att jag vågar säga utan att det luktar illa. Men jag vet inte, jag har i två års tid pekat på saker och ting; jag har pekat på fenomen gång på gång: Och det är mycket möjligt att ltl Sundback har en sådan position i sitt parti att hon får alltid exakt som hon vill, men det råkar inte jag ha i mitt parti och vi råkar inte ha den typen av demokrati inom centern. Det är väl därför som vi uppfattar sakerna på olika sätt. Men när ltl Sundback säger, men, då borde man avgå, då borde man inte vara här, alltså avgå från vad då? Kommer det automatiskt ett annat system bara för att jag avgår! Nej, det tror jag inte heller.

     

    Ltl Wiklöf, replik:

    Herr talman!

    Ledamoten Anders Eriksson gör gällande att skattesystemet och skattetrycket skulle vara något självändamål för socialdemokraterna. Så är det naturligtvis inte. Vi skall inte ut mera skatter än vad vi behöver för att finansiera det som medborgarna och vi tycker att är angeläget. Ett högt skattetryck är, som jag sade, inget självändamål, men det är mycket angeläget för oss att slå vakt om de tre viktiga huvudpelarna också i åländsk politik. Vi brukar tala om nordisk välfärdspolitik. Det vill alla i det här parlamentet ha och det vill befolkningen ha. Det innebär att vi skall ha en god hälso- och sjukvård, den tar en mycket stor andel av våra skattepengar. Vi skalll ha en mycket god utbildning, den tar också en mycket stor andel av våra skattepengar och vi skall klara äldre- och barnomsorger; det har vi väl nästan alla sinnsatt oss, åtminstone om man läser vallöftena inför det senaste valet. Resten handlar om näringspolitik och de pengar som går dit samt till trafiken. Man frågar sig alltså på vilket område ledamoten Eriksson är beredd att dra ner. Det skall man säga rent ut, och nu har jag förstått att det är på näringslivets subventioner som man skall ta. Börja då med jordbruket, som har de största subventionerna, där finns det mesta att ta, om det finns mod och kurage, gör så! Jag tror att det blir jättesvårt för jordbruket. Det är lätt att prata om en massa saker - det är svårt att göra. Varför får vi aldrig höra, när vi diskuterar skatteövertagande, att skatteövertagandet sker för att öka den åländska välfärden och framför allt för att lindra löntagarnas tyngsta skattebörda. Det är de som har den tyngsta skattebördan. Det är den vokabulären, herr Eriksson, som vi önskar få höra för att aktivare delta i den process som pågår, men tala klartext då och inte göra gällande, som ju fallet är, att det är bara näringslivet som vi skall dra ner skattetrycket för, för det är det som vi misstänker och att de andra skall komma på sidan.

     

     

    Landskapsstyrelseledamoten Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Det brukar vara så att de borgerliga och socialdemokraterna av tradition brukar ha olika åsikter, eller hur? Socialdemokraterna brukar ha en önskan om att samhället skall lägga sig i relativt mycket. Vill man göra mycket, så kostar det mycket. Det leder alltså till höga skatter. Det är enkel vänster-höger-politik. Men när det gäller detta med nordisk välfärd, som ltl Wiklöf uttalar sig om som om det skulle vara ett förstamajtal, sade jag faktiskt i mitt anförande på måndag eftermiddagen att jag vill att vi skall ha den nordiska välfärden även framöver, även när Finlands ekonomi dyker, utan att den kanske dyker på Åland. Ltl Wiklöf, som ändå är en intelligent karl, inser nog innerst inne att vi har inget system som gör att vi kan behålla den nordiska välfärden. Vi kan inte påverka väsentliga frågor för åländska löntagare. Det är det som ltl Wiklöf måste inse.

     

    Ltl Wiklöf, replik:

    Herr talman! Jag vill upprepa till ledamoten Anders Eriksson nödvändigheten av att i sin argumentation för ökat skattebehörighetsöverförande föra in löntagarnas väl och bästa och börja prata om att de skall få sänkt skattetryck och inte göra det till den mest centrala frågan att det är näringslivets utgifter vi skall socialiseera. Det är också dålig borgerlig politik.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Det är viktigt argument som ltl Wiklöf för fram, och jag har full respekt för det. Jag skrev de facto en debattartikel för tre år sedan där jag pekade just på att ett skattesystem som vi har på Åland, en total kopia av det finska systemet, som är uppbyggt för ett mycket, mycket större samhälle än det åländska samhället behöver vi inte ha. Vi behöver inte ha ett system där man överhuvudtaget beskattar lågavlönade. Så är de facto redan progressiviteten upplagd i det skattesystem vi har i dag. Märk väl, jag har aldrig sagt någon annanstans att det här skall vi skrota helt och hållet och nu skall vi se till att vi sänker för dem som har mycket och höjer för dem som har lite. Det har jag aldrig sagt. Jag tror faktiskt att om ltl Wiklöf och jag får sätta oss ner och diskutera lite - vi har funnit varandra tidigare - så kommer vi också att finna varandra i den här frågan och vi får kanske t.o.m. socialdemokraterna med på självständighetsskutan - ingenting skulle vara mera glädjande för mig.

     

    TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

     

    Ltl Pehrsson:

    Herr talman!

    Det har varit mycket intressant att följa den mycket variationsrika debatten angående självständighet självstyrelse och diskussionerna om Åland mår bra eller om Åland är sjukt. Jag är ingen kompetent läkare, inte ens en kvacksalvare kan man kalla mig, så jag har absolut ingen kompetens att ställa någon diagnos, i synnerhet inte i självständighetsfrågor. Men jag har arbetat en hel del inom sjukvård och jag har en uppfattning och den är att Åland är ganska friskt. Av olika omständigheter mår Åland ganska bra, men det kan finnas delar som är sjuka och där behöver man naturligtvis sätta in hjälp. Jag vet också att någonting som är mycket viktigt även för en frisk kropp är den preventiva, förebyggande, vården, om man vill undvika sjukdomar. Dessa förebyggande åtgärder, som det finns så många olika åsikter om, hur man skall hålla Åland friskt är problemet, alltså hur man skall kunna prata ihop sig om ett recept, eller recept skall det väl inte vara eftersom Åland är friskt, men en behandlingsmetod i förebyggande syfte för att bibehålla detta friska landskap. Jag tror att det är viktigt att vi tillsammans försöker analysera att vi konsulterar experter både inom och utom landskapet och att vi utvärderar konsekvenser­na innan vi sätter in alltför djupgående behandlingar.

     

    Jag tror också att en viktig del av den åländska kroppen - det kanske låter lite prosaiskt - är näringslivet, och i synnerhet tänker jag då på det jag egentligen ville komma fram till: primärnäringarna och landsbygdsnäringarna.  Det är så att jordbruksnäringen har en väldigtstor betydelse för Åland, för miljön, för naturen, för friskheten i hela landskapet. Vi vet att inom den näringen har man djurhållning och djuren är också mycket viktiga för landskapet för att inte landskapet skall växa igen och den vård och det arbete som utförs av dem som är engagerade i landsbygdsnäringarna är också viktiga för att inte hela landskapsbilden skall förändras. Om den förändras, om man blir utan jordbruk, om man blir utan djurhållning, tror jag att landskapet förändras i en negativ riktning som gör att åtminstone vissa delar  av vårt landskap blir sjukt.  Därför tror jag, trots den debatt som förekom just nu före mig mellan landskapsstyrelseledamoten Anders Eriksson och ltl Barbro Sundback bl.a., att stödet till jordbruket måste fortsätta. Vi är anslutna till EU. Vi är inne i ett sådant system som åtminstone för primärnäringar­nas del kräver stöd. Jag tror att det finns inte en enda jordbrukare som inte hellre skulle vilja ha ett produktpris som är kostnadstäckande för att kunna leva på sitt jordbruk. Jag tror att alla vill känna att man gör rätt för sig, i synnerhet eftersom det förekommer ganska mycket som man nästan kan kalla  mobbning ibland när det gäller jordbrukarna som bidragstagare. Men samtidigt som man måste fortsätta med det stöd som vi har tror jag också att man måste på alla sätt stöda forskning, utveckling, möjligheter att höja produktpriserna, kanske via ekologisk odling, kanske det finns andra metoder, därför att målet måste ändå vara att vi skall kunna känna att vi har gjort rätt för oss och att vi har betalt för det vi har utfört. Det har även sagts många gånger att stöden egentligen är ett konsumentstöd och då kanske det känns lättare för den som skall lyfta stödet, nämligen att det är för att kunna hålla produktpriserna nere som man ger stödet i fråga; då får det en lite annan vinkling. Man måste tänka på att jordbruket måste finnas både för naturens skull, för arbetsplatsernas skull, för att hålla Åland friskt och levande.

     

    Jag skulle ytterligare vilja säga några ord när det gäller min motion om krishanteringen. Den har fått ganska mycket god respons, skulle jag vilja påstå, här i lagtinget och det är jag glad för. Jag skulle bara vilja säga, att det strider inte emot de budgetskrivningar som finns därför att krishanteringen behöver även stödas via utbildning av den personal som finns på akuten; de hör också till krishanteringen. Det behövs dock ytterligare sådana som tar hand om anhöriga ute på fältet, ute i hemmen osv. Det är viktigt och därför hoppas jag att finansutskottet ser positivt på frågan. Jag kan inte själv säga hur krishantering­en skall  byggas, det finns det andra som kan göra, men jag har i alla fall fått sådana klara signaler om att det är absolut nödvändigt och det finns ett stort behov. Dessutom vet jag av egen erfarenhet att detta är någonting som är väldigt viktigt. Jag tror också att de pengar det kostar får man tillbaka på sikt därför att vi har många människor som går med ångest av olika slag, med psykosomatiska sjukdomar, som kräver läkarvård och behandling, dyr vård många gånger, och som kan bottna i trauman som ligger många år tillbaka i tiden. Jag har diskuterat med bl.a. psykaiatrar som säger att man kan nysta upp ett trauma 20-30 år bakåt i tiden som har varit upphov till både såväl somatiska som psykiska besvär och som man kanske kunnat undvika om man i ett tidigt skede hade fått en bättre hjälp i sin svåra situation.

     

    Ltl Eklöw, replik:

    Herr talman! Som jag redan sade i ett tidigare skede av debatten har liberalerna inte svårt att stöda den här motionen därför att vi har talatom den för flera år sedan.  När jag lyssnade på diskussionen mellan ltl A-M Pehrsson och ltl Sundback tänkte jag just på till krishanteringen kunde kopplas handledning av personalen, någonting som vi från liberalernas sida har önskat många gånger i budgetsammanhang. Väl utformat kommer detta också personalen till godo.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

    Herr talman!

    Landskapsstyrelsens miljöarbete är fortsättningsvis inriktat på arbetet för en hållbar utveckling. Alla samhällssektorer måste förmås att ta sitt samhällsansvar genom att minimera de negativa miljökon­sekvnserna av sektorernas verksamhet. Detta var ett citat ur det budgetförslag som vi nu håller på och behandlar. I EU:s nyutgivna sammanfattning av miljön i Europeiska unionen vid sekelskiftet är det två betydelsefulla frågor för hela Åland som man tar upp. Det första är en strävan att integrera miljöhänsyn i politiken för ekonomins olika sektorer, dvs. jordbruk, transport, energi, inre marknaden, industri, finans och utveckling. I samband med Europeiska rådets möte i Cardiff juni 1998 väcktes bl.a. initiativ om att man skulle kräva att politiken inom de ovannämnda sektorerna skulle beakta och ta sitt ansvar för inverkan på miljön och hållbarheten. Med detta vill jag bara påpeka att landskapsstyrelsen i sitt arbete väl följer med EU:s miljöarbete.

     

    Inom den egentliga miljöpolitiken anser landskapsstyrelsen att fortsatt uppmärksamhet bör ägnas åt vattenmiljöfrågorna och en långsiktig lösning på deponifrågan. Under år 2000 skall landskapsstyrelsen färdigställa en rapport om miljötillståndet i landskapet. Landskapet stöder fortfarande Agenda 21 tillsammans med kommunerna och de fortsatta uppgifterna för Agenda 21 skall vara att hjälpa kommunerna att hitta åtgärder som var och en person inom kommunerna kan utföra till miljöns fromma, likaväl som man skall se till att man förmedlar en bra miljöinformation.

     

    När det gäller frågan om avfallshanteringen, som några har varit inne på, fullföljer landskapsstyrelsen den fastställda avfallsplanens mål genom att minska avfallets mängd och öka återvinning och återanvändning. Nu har kommunerna via kommunförbundets arbetsgrupp, som man tillsatte för att samordna avfallshanteringen, uppgjort en rapport som man presenterade igår inför kommunförbundets styrelse och i sinom tid får vi den säkert oss tillhanda. Så mycket vet jag om den att den ligger väl i fas med landskapsstyrelsens planer när det gäller avfallshantering.  Landskapsstyrelsen kommer inom kort att föra en framställning med lagstiftning om den samordnade miljötillståndsgivningen till lagtinget.

     

    Jag vill också ta upp några frågor som har nämnts här i budgetdebatten. Det gäller avloppsvattenplanen, där i en del av planen ingick en eventuell överföringsledning från de norra kommunerna. Det är inte så många närvarande därifrån, men det är säkert någon som lyssnar ändå.

     

    Landskapsstyrelsen har låtit utföra utredningar i syfte att klarlägga om norra Ålands framtida avloppsledning skulle kunna lösas genom en överföringsledning till Mariehamn. Undersökningarna, som jag hänvisar till, har visat att det är tekniskt möjligt att göra detta, dvs. ansluta reningsverken i Sund, Saltvik och Finström till Mariehamns Lotsbroverk. Man har också talat om en vidarebefordran till Kobba Klintar. Fördelarna med detta skulle vara att vattenbehandlingen vid Lotsbroverket är rationell och att kapaciteten i Lotsbroverket kan utökas. Man har också talat om att vattenområdet vid  Kobba Klintar skulle vara en bra recipient, mottagare, för avloppsvatten och man hävdar att utsläppen av näringsämnen till inre vattenområden inom Lumparns sjösystem skulle minska. Nackdelarna med detta är att den totala belastningen på Östersjön inte minskar genom en sådan här lösning. Samma mängd kommer ut i havet i alla fall. Den andra nackdelen, som kanske är ännu större, är att sådana här stora pumpstationer som då måste finnas inom Gölby och Dalkarby, dvs. inom nederbördsområdet till våra vattentäkter, är definitivt inte önskvärda. Kanske man borde säga att de är förbjudna med tanke på de risker det medför med s.k. breddningsrisker, dvs. att pumpstationerna havererar och vi får orenat avloppsvatten ut i våra vattentäkter. Det skulle vara en verklig katastrof.

     

    Jag vill också redogöra lite grann för kostnaderna, även om en del har sett dem. För en central lösning, och med en central lösning menar jag en överföringsledning till Mariehamn, skulle investeringskostna­den var 11,6 miljoner. Skulle man åtgärda de lokala reningsverken i Sund, Saltvik och Finström genom åtgärder som man kan göra på plats, skulle den investeringen kosta 3,4 miljoner, alltså 11,6 mot 3,4 miljoner. Dessutom skulle en överföringsledning ut till Kobba Klintar kosta möjligen 3-4 miljoner plus att man inom Mariehamns stad måste utbygga nätet. Årskostnaden för detta skulle för den centrala lösningen bli 2,3 miljoner, för en lokal lösning 1,3 miljoner - också en väsentlig skillnad. Miljönyttan med ett sådant här förslag skulle inte, enligt mitt sätt att se, kunna uppväga kostnaderna. Dessutom är belastningen på Lumparn inte alls stor när det gäller reningsverk. Husö biologiska station gjorde redan 1989 en undersökning som visade att belastningskällorna till Lumparn beträffande kväve och fosfor är  för reningsverk 2 procent fosfor och 3 procent kväve av den totala belastningen. Hushåll som inte är anslutna till rening förorenar Lumparn med 4 procent fosfor och 1,5 procent kväve. Jordbruk förorenar Lumparn med 42 procent fosfor, 30 procent kväve. Djurskötsel: 2 procent fosfor och 1,5 procent kväve.  Luftnedsläpp och bakgrundsföroreningar: 47 procent fosfor, 62 procent kväve. Det är alltså här vi har de stora förorenarna.

     

    De kommuner som har uttalat sig om detta säger så här: Saltvik säger nej, Finström säger nej, Mariehamn säger nej, Sund har inte svarat, Jomala avvaktar. Där står vi i dag. Som jag ser det, tror inte jag heller att en överföringsledning skulle förbättra miljön, utan den skulle bara kosta mycket pengar.

     

    En annan sak som vi inom landskapsstyrelsen har begärt in utlåtande av kommunerna om och som kan vara intressant när det gäller miljöfrågor är att landskapsstyrelsen vill ställa krav på att när man beviljas pengar för nya vattenförsörjningsprojekt skall man också kunna redovisa hur avloppen inom området i fråga ser ut, vilken grad av rening man har, om det är moderna avlopp eller gammaldags. För dessa avlopp beviljar landskapsstyrelsen redan för enskilda hushållsavlopp 30 procent vid normal omläggning och 50 procent vid kretsloppsomläggning. Detta har glädjande nog många redan använt sig av. Kommunerna tycker att det här är ett rimligt krav från landskapsstyrelsen och tycker att en rimlig övergångstid för uppfyllande av kraven på bättre rening inom nya vattenförsörjningsområden skulle vara två år.

     

    Jag vill också berätta om Helcoms hotspot-lista eftersom jag vet att åtminstone ltl Wiklöf har varit inne på den. Vi vet alla att Åland är placerad på hotspot-listan på grund av belastningar från fiskodlingarna. Helcom har i sina rekommendationer angivit att man bör komma ner under gränsen 8 gram fosfor och 70 gram kväve. Åland har uppnått dessa gränsvärden, redan 1991 när det gällde kväve och 1996 när det gäller fosfor. I dag är våra utsläpp nere på 7,2 gram fosfor och 55 gram kväve, så nu har vi framför oss att vi genast skall ta kontakt med miljöministeriet och bearbeta dem så att vi också får frågan förd till någon av Helcoms permanenta kommitter - jag säger “någon av dem” därför att man har inom kommittéerna överflyttat olika frågor - och vårt mål är naturligtvis att komma bort från hotspot-listan. Här tycker jag att vi har nått stora framgångar som vi alla skall glädjas åt.

     

    När det gäller ÅHS-planen vill jag påpeka att i år har vi den i en ny form som en bilaga till budgeten längst bak i budgeten. Det nya är att planen den här gången faktiskt beskriver dagens och morgondagens verksamhet inom ÅHS. Man kan faktiskt läsa budgeten och planen på samma gång och man kan känna igen sig i läsningen, oberoende vad man läser. Det är första gången vi har det så.

     

    Planen strävar till att i konkreta former belysa de verksamhetsförändringar som är önskvärda och som kan genomföras med tillbudsstående resurser. Vissa av förändringarna i verksamheterna kommer att ske under budgetåret 2000, medan andra planeras till de två följande åren, men det är också angivet i planen. I planen talar vi om det är som angeläget och jag vill bara uppmana er, på grund av tidsbrist, att ni läser och faktiskt konstaterar att här är bra beskrivningar, här är också personalförändringarna för

     varje respektive enhet angivna så att man faktiskt kan ha en uppfattning om vad ÅHS sysslar med i dag.

     

    Vi har hört många talare som har diskuterat problem med kroniskt sjuka människor. Det skall jag också ta upp i sinom tid. Jag vill också kommentera frågorna om arbetsvärdering och lika lönesättning samt säga några ord om narkotikaproblemen, men jag kommer att begära ordet för det igen.

     

    Ltl Pehrsson, replik:

    Herr talman!

    Det var ett intressant anförande som landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson hade, även om det är tråkiga ämnen som hon har att prata om: avlopp, nedsmutsning och hur man skall bära sig åt för att smutsa ner så lite som möjligt med de exkrementer som vi producerar. Hon talade om detta med överföringsledning till Mariehamn från norra Åland. Jag tänkte bara upplysa om att vi har nog behandlat den frågan och givit utlåtande från styrelsen, där vi sade nej till en överföringsledning till Mariehamn, eftersom vi vill att man skall gå in för ett samarbete med norråländska kommunerna, främst Saltvik, medan frågan igårkväll behandlades i fullmäktige och där tycker man att man skall börja med ett samarbete, de vill inte säga nej utan de är med om en helhetslösning på sikt, om det visar sig ekonomiskt genomförbart och om landskapet går in och hjälper till där.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

    Herr talman!

    Det är bra att också Sund nu vet. Jag tror ändå för min egen del att lokala lösningar är bättre därför att  lokala lösningar kan för det första beakta kommunernas speciella problem och sedan kan man gå in för specialkretsloppslösningar - Sund är på väg med det. Det finns många sätt att lösa det. Jag tror också att det lokala ansvaret blir större om man har lösningarna inom sin egen kommun. Det är för litet på ett sätt för att föra det ända till Mariehamn, och reningsverket i Mariehamn ligger lite illa till, om man säger så. Jag tror alltså att det skulle vara en bättre miljölösning, som också alla börjar bli överens om. Däremot tror jag att respektive  kommuner kan förbättra och också bygga ihop sina egna reningsverk; Sund kan bygga ihop Kastelholm och Stenbro, i Saltvik kan man bygga ihop sitt, man kan kanske föra en del till Finström, så där finns lösningar inom kommunerna. Jag tror också på lokala lösningar.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

     

    Ltl Lindqvist:

    Herr talman!

    När jag i gårdagens plenum redogjorde för min motion angåend een utbyggnad av den åländska vindenergin efterlyste ltl Eklöw en bättre information till kommuninnevånarna innnan man sätter igång och bygger vindkraftverk. Den investering som nu står på tur är som jag tidigare nämnde den i Lumparland Krokstad, och där kan jag informera ltl Eklöw och övriga lumparlänningar att närmare information kommer att redogöras i kommande nummer av Lumparlands kommunnytt. Vad jag har förstått utkommer den i slutet av denna månad.

     

    Vidare, herr talman, vill jag uppmana den som är intresserad att ta del av den utredning som Ålands teknologicentrum har utfört på landskapsstyrelsens begäran angående potentiella placeringar för vindparker på Åland. Där framgår bl.a. att diskussioner förts mellan den ledande aktören inom vindenergi och Lumparlands kommun bl.a. den 7 juni detta år.

     

    Herr talman!

    Att vara progressiv i miljöfrgår är inte detsamma som att vara vänsterpolitiker. Borgerlig politik är för mig att ta ansvar - ansvar för miljö, människor och pengar. Enligt min uppfattning går miljöpolitik och finanspolitik egentligen hand i hand. Det handlar i praktiken om samma saker, dvs. att hushålla med resurser. Resurserna är begränsade, oavsett om det gäller pengar eller miljö. Visst kan vi  produce­ra/importera svart energi till billig penning, det är hur enkelt som helst, men vi kan också sköta andra ansvarsområden mycket billigare i dag, som vård, skola och omsorg, för att nämna några exempel.

     

    Vad är det så som sätter våra gränser? Var lägger vi ribban? Det avgör vårt moraliska tänkande, vår vilja för att ta ansvar för framtidens Åland och så plånboken förstås. Jag kan nämna som ett bra exempel att jag som turistföretagare under somrarna 1998-99 betalat sammanlagt ungefär 50.000 mark i avfallshantering och sortering. Vad är det som styr mig att inte skyffla soporna i sjön i stället?  Jag kan ju få något som jag vill ha på ett billigare sätt, eller hur? Genom att skyffla soporna i sjön kunde jag spara 50.000 mark!

     

    Men, herr talman, det är något som gör att jag låter bli och låter i stället avfallet sorteras och hamna dit det bör. Det är två orsaker som styr mitt val. Det ena är det att lagen säger att jag måste ta vara på avfallet på ett visst sätt. Det andra är min moral, mitt samvete tillåter inte att jag skulle behandla vår natur på det sättet. Jag är medveten om att jag måste vara med och behandla vår miljö på ett sätt som den accepterar.

     

    Herr talman!

    Elkraft är något vi alla vill ha. Vissa är beredda att betala vad det kostar att producera på naturens villkor, vissa är tyvärr inte. Vissa kan kasta lite av soporna i sjön om man kan spara någon mark. Någon mark, säger jag, för att markera det faktum att Åland inte är inte något industrisamhälle. Vi har inga smältverk, vi har väldigt liten industri som förbrukar stora mängder el. Några få undantag är bl.a. skogsförädlingsindustrin. Faktum är dock att skogsindustrin på Åland i själva verket har investerat i vindenergi, vilket jag vill lyfta på hatten för.

     

    Vad återstår då för stora förbrukare på Åland? Två stora elslukare bör nämnas närmare, nämligen landskapet och ekostaden Mariehamn. Skulle dessa två storförbrukare gå in för att köpa upp grön energi till sin egen förbrukning skulle vi definitivt inte få några avsättningsproblem för vindenergin på ett bra tag, antagligen aldrig. Dessutom bör tilläggas att den nya Sverigekabeln skapar möjligheter vi inte haft tidigare, nämligen att även exportera elenergi till Sverige. I dagsläget är efterfrågan relativt stor på grön energi på den rikssvenska sidan.

     

    Vidare bör nämnas att över 1.000 ålänningar i dag står som delägare i den ledande vindkraftsentreprenö­ren, vilket vittnar om ett stort intresse för vindkraft i landskapet. Jag är rätt övertygad om att de flesta ålänningar är mer eller mindre positiva till vindkraften, men när möllorna kommer upp för nära husknuten uppstår det orosmoment. Detta har jag visserligen förståelse för, och bl.a. därför är det viktigt att vi inte sprider ut möllorna runt hela backen utan samlar ihop dem till vindparker, som också är beslutat av landskapsstyrelsen.

     

    Herr talman!

    Om jag inte misstar mig så gick samtliga sex partier till senaste val med miljöfrågorna som en av de viktigaste punkterna. “Rädda Östersjön, krafttag i miljöfrågoran, bevara vårt naturarv, ge miljöproble­men de resurser som behövs för långsiktiga lösningar, miljön i första rummet, en ren miljö är grunden för allt liv, mer vindkraft!”  Det här är citat som jag har hämtat ur samtliga sex lagtingspartiers annonser och flygblad inför valet. Det verkar också finnas ett samband mellan vilka ledamöter som nu är invalda i lagtinget och de som lovade en kraftfull miljöpolitik inför valet.

     

    Bästa kolleger! Väljarna röstade tydligen på en ansvarsfull miljöpolitik. V kan alltså inte längre bara stå och tala om hur vi skall sortera mjölkbyttor hit och dit, utan vi måste våga ta ställning i större frågor, vi måste våga föra en reell miljöpolitik. Vi måste våga ta även obekväma beslut som handlar om vår miljö och vår framtid.

     

    Herr talman, bästa ledamöter! Vi sitter väl inte här bara för att fatta beslut som rör ålänningarnas tillvaro i dag och inte heller bara för de kommande fyra åren Det handlar väl också om ett långsiktigt ansvar för kommande generationer. Kom ihåg att vår fina natur här på Åland inte bara är ett arv från våra förfäder - det är också något vi bara har till låns av kommande generationer.

     

    Ltl Eklöw, replik:

    Herr talman!

    Det är bra att det kommer information till alla lumparlänningar om det planerade vindkraftet i Lumparland i form av text i kommunbladet. Det är dock ofta så att text i en tidning inte är detsamma som ett möte, där människor får ställa frågor till dem som ansvarar. Det är säkert fel forum att diskutera den här frågan här därför att det är inte Ålands lagting som skall ordna informationen i fråga, men jag tycker att det är av så allmänt intresse att allt miljöarbete bör förankras i god tid och därför tar jag mig friheten att ha denna åsikt. Men det är bra att information är på väg.

     

    Ltl Lindqvist, replik:

    Herr talman!

    Informationen angående den planerade parken i Lumparland är, såvitt jag har information om den, helt normal om man jämför med tidigare vindparksanläggningar. Informationen till innevånarna går ut i ett skede som anses lämpligt. Om jag har förstått det rätt kommer det att gå ut i samma skede som vid byggandet av de andra vindkraftverken på Åland, där man för det mesta har uppnått samförstånd och fått vindkraftverkena byggda.

     

    Ltl Svensson, replik:

    Herr talman!

    Ltl Lindqvist hade räknat ihop vilka som gjorde reklam för sitt miljöengagemang i valkampanjen. Jag gjorde ingen sådan kampanj, eftersom jag har haft förmånen och möjligheterna att visa det på andra sätt, men jag tycker att ltl Lindqvist skall räkna in mig bland de miljöengagerade i lagtinget!

     

    Ltl Lindqvist, replik:

    Herr talman!

    I mitt exempel nämnde jag sex stycken olika citat och det är lika många partier som vi har här i lagtinget. Jag ville försäkra mig om att samtliga partier verkligen har ambitionen att vi skall föra en aktiv miljöpolitik. Därför hittade jag sex stycken påståenden som hör hemma i de sex pariterna och för liberalernas del var det faktiskt ltl Wickström-Johansson som hade ett av de påståenden, som jag tyckte att verkligen var mycket, mycket positivt  - det är som om jag skulle ha sagt det själv!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Wiklöf:

    Herr talman!

    Vid flera tillfällen har talare varit inne på frågeställningar kring dem som har det besvärligt med sjukdomar och annat och jag skulle bara i ett kort inlägg vilja säga hur oerhört glad jag själv och mitt parti är nu när också den psykiatriska vården synes gå in i ett modernt, tidsenligt och, som vi hoppas alla, för patienterna utomordentligt gott skede. Det förefaller som om vi äntligen har passerat den milstolpe då trettiotalsmetodiken med Grelsby sjukhus nu är på väg att klinga ut.

     

    Flera av oss i salen hade förmånen att nyligen lyssna till frågeställningar kring den psykatriska vården - själv hann jag inte vara med på hela mötet - men det jag fick höra var utomordentligt fantastiskt. Det finns inte längre ur medicinsk synpunkt i varje fall några som helst problem, bekymmer och orosmoln  när det gäller en flyttning av den psykiatriska vården. Jag tror att ÅHS och även lagtinget inom en mycket snar framtid har chanser att varsebli hur den del av vår specialistledda sjukvård, som kanske har haft de sämra förutsättningarna, nu också kan föras in i ett utomordentligt tidsenligt skede.

     

    Jag vill i detta sammanhang uttrycka mina allra bästa och varmaste förhoppningar om att vi inom kort skall kunna fatta ett fullständigt enhälligt beslut om att psykiatriska enheten och även delar av den öppna vården skall kunna länkas samman på sjukhusområdet i norra Mariehamn. Det är vill jag betona, som säkert också många andra tycker, inte allenast en fråga om regionalpolitik, utan det är i allt väsentligt patientens bästa som jag har förstått att alla nu har för ögonen.

     

    Jag har sagt i många andra sammanhang , herr talman, att man måste förstå ocks den oro som finns ute geografiskt, t.ex. i Finström, när det gäller att avpollettera en anläggning som Grelsby sjukhus. Den har sin stora regionalpolitiska betydelse och min uppfattning har varit att om man skalll få alla med på medarna skall man också ha någonting bra och gott att erbjuda som substitut när den psykiatriska vården med nödvändighet flyttar. För egen del vill jag säga att jag tror att Grelsby sjukhus nuvarande lokaler, naturligtvis i restaurerade och ompolletterad form, på annat sätt skulle kunna fylla en jättestor funktion, inte minst för Finströms kommun i samband med den golfbana man diskuterar. Jag är helt övertygad om att någon form av härbärgeringsrörelse i anslutning till den här golfbanan definitivt måste etableras för att man också skall klara ut all besöksfrekvens som man förväntar sig och jag vill säga för egen del att jag tycker att det är ett scenario som vi borde ta på fullaste allvar och hjälpas åt för att försöka klara ut. Jag tror faktiskt att det är så att skall vi bli väldigt eniga utifrån medicinska synpunkter, där det anses nödvändigt att vi blir det, skall man också erbjuda någonting i andra ändan för att det skall gå smärtfritt och bra.  För egen del ser jag alltså en jättestor möjlighet för Grelsby sjukhus nuvarande lokaler att fylla en ännu större in-put i den region som Grelsby representerar.

     

    Samtidigt vill jag på hela mitt partis vägnar uttrycka den stora glädjen över att det nu också finns en så positiv attityd, vilket vi från mitt partis sida har kämpat för länge, till att delar av den öppna vården också skulle kunna sammanläkas med den specialistledda ute vid Ålands centralsjukhus. Jag tror att de beslut som förstår nu är något av de allra viktigaste som kan beslutas om och delvis börja verkställas under den mandatperiod som vi är inne i nu.

     

    Herr talman!

    För egen del hoppas jag på ett mycket gott samarbete i detta avseende.

     

    Sedan en liten detalj när det gäller budgeten och skärgårdens hälsovårdarberedskap. Jag har för mig att de föresatser som föresvävade ÅHS-styrelsen när beslutet togs var något mera entydiga och vidlyftiga till sin skrivning än det som står i landskapsstyrelsens budgetförslag. Jag vill därför uppmana finansutskottet att verkligen studera att de här båda besluten, dels det som togs i ÅHS och dels det som synes förverkligas i landskapsbudgeten, de facto korrelerar med varandra; annars hoppas jag att lagtinget kan handla så att hälsovårdarberedskapen maximeras på det sätt som ÅHS de facto har efterlyst. Jag är lite orolig för att det inte är så i budgeten. Mina förhoppningar därvid står alltså till finansutskottet.

     

    Därmed hade vi lite till godo på vad en partikollegas längre tid tog i anspråk!

     

    Ltl Sune Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Jag vill återigen säga att jag håller med om det som ltl Wiklöf sade här. Vi var på ett intressant möte. Jag hade möjlighet att vara med från början och det är jag glad för. Till mötet hade inbjudits experter som tjänstgör inom den psykiatriska vården, en anhörigförening och en patientförening och alla var eniga om att en flyttning vore den bästa och i princip den enda lösningen. Det fanns ingen som kom fram med några fördelar med att den skulle ligga kvar utan alla var överens om att det vore det bästa. Vi är väl alla överens om att regionalpolitik botar inte sjuka, inte heller psykiskt sjuka, utan det är en annan sak.

     

    Ltl Viveka Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Jag tycker att ltl Wiklöf tog upp en hemskt viktig fråga kring psykiatrin. Den har diskuterats ganska mycket under den förra lagtingsperioden också. Det är jätteviktigt att man så fort som möjligt kommer  till skott och fattar beslut i den här frågan, för det är definitivt så att det finns en stor oro inom psykiatrin, hos anhöriga, hos patienter och man behöver komma fram till ett beslut; vilket det sedan blir är en annan fråga. Jag håller också med om att man behöver knyta ihop akuten och barn- och ungdomspsykiatrin med övrig sjukvård. Viktigt i sammanhanget är att innehållet i psykiatrin blir riktgivande, inte att man ser på husen, att man skall flytta ett hus från ett ställe till ett annat, utan man borde titta på: vad är det som Grelsby sjukhus innehåller och hur skall man forma de tre bitar, som jag ser att det finns där. Är det så att de faktiskt behöver hänga ihop i en flyttning eller kan man tänka i lite modernare termer, att man t.ex. kunde bygga upp Rehab och öppenvården i någon form som finns inom specialomsorgen, små gruppbostäder ute i samhället i stället för att låta enheterna hänga ihop bara för att de har gjort det hittills?  Som jag ser det finns det sätt att göra en mer modern lösning. I sammanhanget bör man också titta på mentalvården som helhet. På mentalvårdsbyrån finns också problem och man behöver bygga ut där med tanke just på barn och ungdom. Man borde också titta på överläkarens roll i ÅHS-hierarkin. Såsom det fungerar i dag är överläkaren inte med i ledningsgruppen i ÅHS, och det är en dålig lösning.

     

    Ltl Wiklöf, replik:

    Herr talman!

    Om jag har förstått strävandena riktigt är det faktiskt ställt på det sättet att vi skall eftersträva det modernaste som finns inom tankegångar, vetenskap och filosofi när det gäller psykiatrins framtid. Jag vill också säga att jag tänker för egen del inte arbeta så mycket mera för den psykiatriska specialis­tens/överläkarens placering i hierarkin, för det har jag gjort redan med mycket ringa resultat. Jag var en av dem som jobbade för att vederbörande skulle in mycket omedelbart och när vi kom och skulle ta beslutet, så döm om min förvåning när vederbörande avstod! Det får alltså någon annan göra i fortsättningen. Men i övrigt: patienternas bästa skall vi ha för ögonen och de anställda skall också få drägliga arbetsförhållanden.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

    Herr talman!

    Det som ltl Lasse Wiklöf nu tar upp är ett förslag som har presenterats ÅHS:s styrelse och som kommer att diskuteras på fredag. Jag anser att det är det som vi behöver veta i dag, att det här är ett förslag som skall diskuteras i styrelsen. Där måste man också definitivt  diskutera frågan om psykiatriverksamhetens innehåll. Den är inte heller färdigt diskuterad.

     

    Den andra frågan som jag ville kommentera i ltl Wiklöfs anförande är skärgårdskommunernas hälsoberedskap, där ÅHS tydligt i planen säger att skärgårdskommunernas hälsovårdarberedskap utanför normal arbetstid utvidgas med beaktande av beviljade medel och tillgång till personal. Planen är ihopkopplad med budgeten, så jag skulle föreställa mig att det här är nog tillfyllest.

     

    Ltl Wiklöf, replik:

    Herr talman!

    Jag skall be att få korrigera mig. Jag läste vissa budgetskrivningar som enligt mitt förmenande inte riktigt korrelerade, men då hänvisade jag inte till planen. Jag ber om ursäkt!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

     

     

     Ltl Erland:

    Herr talman!

    Delvis har man betraktat debatten som ett symposium om självständighet. Jag tänkte inte förlänga den debatten; den verkar inte leda någonstans, men jag vill rekommendera dem som är inne på den här vägen att läsa vitboken från Färöarna om självständighet och tänka på argumenteringen att det som man eftersträvar på Färöarna är ganska mycket det som vi har på Åland. Det påståendet kommer säkert att upprepas många gånger när boken är läst. Det som jag också kan säga i självständighetssymposiet är att på Färöarna finns det olika åsikter om vitboken. De som har en mera liberal självstyrelsesyn, om jag får uttrycka det så, säger att det här är ett rent marknadsföringsprojekt för att marknadsföra Färöarna som fiskenation, som oljeinkomstnation osv. samt att skärpa till relationerna med Danmark. Vi har redan skarpa relationer i viss negativ mening med riket, men de vill alltså utnyttja möjligheten att skapa distans till Danmark. Till den delen kunde jag kanske ha en viss förståelse för dem som här talar för självständighet, om det är ett sätt att marknadsföra Åland som ett unikt område som är berett att välja bort självstyrelsen för någonting så osäkert som självständighet. Jag tror säkert att vi skulle betraktas som unika människor, inte bara strömmingsfolket utan självständighetsfolket som vill sätta kläm på välfärden för att få lite engagemang bland ålänningarna.

     

    Jag skall övergå till en betydligt mera jordnära fråga, dvs. motion nr 14, som handlar om uppvärmda sandplaner. Jag tror att ett par av motionärerna sitter här. Det här har varit uppe i stadspolitiken, bl.a. i fritidsnämnden och många liberaler stöder det. Jag har själv fört fram frågan i Finström, som borde profilera sig som en idrottskommun så långt det går.

     

    Motionen är värd att stödas, men jag har ändå några rekommendationer till finansutskottet om vad man skall titta på. Det är nämligen så att här tar man upp 2,1 miljoner för infrastrukturella satsningar för byggande av uppvärmd grusplan. Det är alltså fråga om en enda plan. Den planen skall då finnas i Mariehamn, enligt förslaget. Jag tycker att det är bra om Mariehamn kan bygga in värmeslingor i sandplanen, men jag tycker också, inte bara av lokalpatriotiska skäl, utan med tanke på idrottsprofile­ringen av hela Åland, lågsäsongturismen, att det skulle kunna finnas en i Finström, kanske en i Lumparland och varför inte i de flesta kommuner.

     

    Jag skulle för det första vilja att finansutskottet skulle titta på beloppet 2,1 miljoner, för enligt mina upplysningar kan man bygga betydligt billigare. De beräkningar som jag gjorde för Finström hamnade kanske lite väl lågt. Det var ett system med biovärme, solfångare och liknande under halvmiljonen. I Sverige håller man på och undersöker referensanläggningar för detta och jag har fått den upplysningen att det rör sig om ca 1 miljon svenska kronor, dvs. 700.000 mark. I enlighet med det skulle det alltså räcka med 700.000 mark för en plan, men här är det fråga om 2,1 miljoner och det skulle räcka till tre planer, så vi kunde alltså göra finströmarna, norra Åland, lite nöjda och också östra fasta Åland och Lumparland. Jag är lite osäker på om man tål skämt här i lagtinget, så jag skall vara lite försiktig med tanke på jämställdhetsstatistiken. Allvarligt menat, så är det här beroende på vilka system man använder. Man kan alltså koppla upp det här till fjärrvärme, man kan ha solfångarsystem, som då skulle kunna klara av detta från ungefär mars, när det är säsong på utomhusplaner. Enligt de beräkningar som jag gjorde skulle man inte ha den här planen under snöperioden från november till februari; det kan man visserligen ha, men det blir ganska dyrt. Man skall också räkna in vinsterna; det behövs alltså ingen plogning och underhåll av planerna osv., så jag är lite osäker på siffran 2,1 miljoner, om det faktiskt skall vara nödvändigt. Kanske man har räknat in hela fjärrvärmekopplingen osv. Projekteringen kan inte kosta mycket. Det är alltså gjort på en dag av en konsult.

     

    Som sagt, motionärerna kanske kan ge upplysning, men jag tycker ändå att man i finansutskottet skulle höra värmeexperter i den här frågan som jag vet att finns här på Åland. Kunde vi få det löftet från finansutskottet?

     

    Herr talman!

    Jag vet inte hur länge debatten pågår men i varje finansutskottsbetänkande brukar man koncentrera sig på några områden. Jag har tyvärr inte haft tillfälle att närvara här under hela dagen  så jag vet inte vilka rekommendationer som har kommit, men jag skulle vilja ta några saker som jag tycker att skulle vara viktiga.

     

    Det övergripande är naturligtvis finanspolitiken i allmänhet när vi har en budget som alltså kallas en valstressbudget, eller vad man har sagt här, där anslagen flyter ut och inte balanseras upp av en stram finanspolitik, näringspolitik och liknande för de närmaste åren. Man borde ta upp dimensioneringen av olika satsningar regionalt. Hur stora satsningar skall man göra i de mindre kommunerna utan att det skall behöva leda till en massa följdinvesteringar? Jag är rädd t.ex. för att allhallen i Eckerö, som jag hoppas skall gå runt, att med den att det kommer att följa krav på mycket investeringar. Man brukar räkna med att en infrastrukturell investering ger spridningseffekter. Den här typen av investering under lågsäsong ger stora spridningseffekter under förutsättningar att det finns kapacitet runt om. Räkna med en multiplikatoreffekt på 1,8  som går ut till butiker, hotell, restauranger osv. i närområdet; då kan man vända på siffran och säga att det här kommer att kräva nyinvesteringar för att man skall få balans på aktiviteterna. Jag påstår inte att det är så, men det resonemanget bör man föra i finansutskottet om infrastrukturella aktiviteter. Där man investerar skall man alltid tänka på: finns omkringkapaciteten där eller finns den inte. Det gör merkostnaderna, dvs. här kan man säga att satsade pengar kräver mer pengar; jag tror att varje företagare känner till att en investering kräver följdinvesteringar.

     

    Herr talman!

    Den första punkten var alltså finanspolitiken och alla asepkter på investeringar och dimensioneringar, men också naturligtvis det som alla här har sagt många gånger: konjunkturpolitiken, fördelningen i tiden av olika projekt. Vi vet nu att det har gått en tid här när kommunerna har haft en stram ekonomi och skjutit fram investeringarna. Nu har vi alltså kommunala investeringar på 200 miljoner, och jag vet inte om man skall använda kraftord, men det är fruktansvärt pressande på den samhällsekonomi vi har. Vi har redan inflation, vi har högt kostnadstryck och så får vi en skjuts med investeringar. Vi kan nog tacka de förutseende politiker  som kämpade hårt för klumpsumman att den genererar pengar i dag. I och med det har vi alltså, ännu så länge, ett visst ekonomiskt handlingsutrymme.

     

    Herr talman!

    Det tredje blocket av det som finansutskottet borde titta på är IT-sidan och datautvecklingen överhuvdtaget. Det jag tänker på är naturligtvis förslaget om att man skulle notifiera stöd till den tekniska utvecklingen och infrastrukturen. Huruvida det är möjligt får vi väl se, men jag tror att den viktiga frågan i IT kanske inte är tekniken och hur man organiserar skötseln av bredband,  optik osv., huruvida telefon- och elandelslagen skall stå för, utan det viktiga när det gäller IT är mjukvarusidan, dvs. när man får snabbare information och mera kvalitet på bilder, texter och och allt möjligt sådant, betyder det inte att det leder till förbättringar i samhället automatiskt. Det stora problemet med en dator till varje skolbarn och den principen är att man lär sig hantera datorn och man lär sig ta fram information, men nästa steg, som är det avgörande, viktiga är: hur omformar man denna information till viktig kunskap, kunskap där man har användning för det i någon sorts samhällsfunktion och verkligen kan utnyttja det snabba informationsflödet? Det tycker jag att finansutskottet skulle se på, det som är IT-teknikens s.a.s. output-sida, hur använder man detta till någonting som är nyttigt. Där tycker jag också man skall ställa frågan som jag gjorde på handelskammarens höstmöte i dag, där jag höll ett föredrag om den kommande näringspolitiken i landskapsstyrelsen. Jag noterade att lantrådet Roger Jansson var där och lyssnade, så jag hoppas att det möjligen kan sätta sina spår - annars får vi återkomma under perioden. För att få en IT-utveckling på Åland i en omvärld där alla satsar på IT, mer än vad vi gör och alla satsar på bredband, alla satsar på dator till varje skolbarn, också till pensionärerna osv., där måste vi försöka bedöma hur vi kan få ett försprång. Då tror jag att vi skall satsa på kunskapssidan, mjukvaran. Det som jag talade om på handelskammaren var ett projekt som jag har hållit på och sonderat för en tid, alltså ett internationellt EU-finansierat projekt inom IT-området som skulle innebära att vi får hit tio internationella eller varför inte nordiska experter som med detta projekt anser att de skall samlas här under fem år. IT-folket är ganska rörligt och vill ha utmaningar. Det skulle ge en kritisk massa för IT-utvecklingen och det skulle alltså ge injektionen för ålänningar, som nu kanske är väldigt duktiga och experter, att s.a.s. satsa på att dra in unga människor i något slags läroavtalssystem eller på annat sätt utbilda dem. Vi har potentialen på IT-området i dag som är oerhört spännande. Vi har kunskapen. Vi har experterna. Men just därför skulle vi dra igång ordentligt och få skjutsen som skulle ge en take off-effekt, om man får använda utländskt språk här.

     

    Som sagt, till finansutskottet: jämställdhetsfrågorna i ett större perspektiv, arbetsvärderingen och attitydförändringen: hur skall vi föra en politik för det? Det kunde man göra en bred genomgång om. Motionerna är i och för sig vällovliga och så, men de ger inga radikala resultat. För det andra för finansutskottet: finanspolitiken, alla dess aspekter, dimensioneringen, konjunkturpolitiken och för det tredje hur IT-området skall utvecklas. Jag tror också att välfärdsfrågorna är viktiga, hälso- och sjukvården, psykiatrin osv., men det kommer in ändå utan att jag tar upp det. Det har talats mycket om det. Men jag skulle vilja se dessa tre punkter särskilt belysta.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Anders Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Jag råkade höra på mitt rum att ltl Erland sade att självständighetsdebatten inte leder någon vart.  Trots det kan vi notera  att 80 procent av remissdebatten har gått åt till den frågan. Om det leder någon vart eller inte eller om det inte är något intresse får framtiden utvisa. Jag konstaterar att det anförande som jag tänkte hålla om IT försvann på grund av detta självständighetsintresse, och det är väl i och för sig positivt.

     

    Men när det gäller IT vill jag säga att vi från landskapsstyrelsens sida har vi  tyngdpunktsområden utpekade i budgeten, och det är som om ltl Erland faktiskt skulle ha läst landskapsstyrelsens budget för en gångs skull! Ett av de tre tyngdpunktsområdena är just IT. Det finns möjligheter att bygga bredbandsnät, det finns möjligheter att bygga s.k. kontorshyreshus för framtidens näringsutövningsu­trymmen, eller vad vi kallar dem för och det finns mycket pengar för det allra viktigaste, dvs. utbildningssatsningarna. Infrastrukturen finns alltså, men det jag tror att man borde göra är att få till stånd en plats - och det är möjligt att ltl Erlands förslag är en bra idé - där det finns kompetens, en IT-startfond. Som vi tidigare har diskuterat borde Ålands Utvecklings Ab ha den rollen. Det finns de facto behov av riskkapital inom denna sektor just på grund av att kommer man in på de traditionella kreditinstituten med den här typen av företagsidé så finns det ingen kompetens att bedöma bärigheten i projekten i fråga. De personella resurserna  i en IT-startfond skulle alltså vara viktigare än de finansiella, men det finns också ett behov av de finansiella.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Huruvida det är positivt att vi har fått en självständighetsdebatt och om den har lett någon vart, kan man fråga sig. Jag tror inte att vi har blivit det minsta mer självständiga när vi har fört den här debatten. Man konstaterar att en del tror att de sitter på ett tåg och att de skall få riksmyndigheterna med sig; en del tror att på det här tåget är vi alla andra med, men vi står på perrongen och ser med fasa på vad som händer! Den debatten kan visserligen fortsätta, men jag föredrar nog att kalla det mera symposium än realpolitik.

     

    När det gäller IT skulle det ha varit bra om näringsansvariga Anders Eriksson hade varit på handelskammarens höstmöte, för där talade jag om “Alandia Valley” - i USA heter det Silicon Valley - där man skulle ha beredskap att ta in de företagare som vill och den infrastruktur som finns.  Det jag försökte säga i mitt anförande var att visst är det bra med mycket pengar för infrastruktur osv., men det är mjukvaran som är det viktiga. För att få de personella resurserna, den kritiska massan, borde man få hit ett internationellt projekt med tiotalet experter under en tid som gör kvalificerat arbete och som behöver underleveranser av kunskap, kompetens osv. Det finns alltså väldigt mycket att göra och därför tyckte jag också att finansutskottet skulle se hur budgetbehandlingen kunde bli lite stramare. Att lägga ut penningsedlarna på bordet och säga att här skall vi ha utveckling räcker inte, utan det måste finnas en klar strategi för hur man skall utveckla kompetensen. Och den kritiska massan inom IT när det gäller personer - det är där vi har chans att göra någonting och måste göra någonting; annars blir vi en IT-kommun bland andra kommuner  i Finland och i världen, dvs. vi har infrastrukturen, men kunskapen finns på andra håll.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Anders Eriksson, replik:

    Herr talman!

    När det gäller konstitutionella frågor tycker jag de facto att det har gått jättemycket framåt. Vi är vana i detta lagting att liberalerna brukar stå kvar på perrongen och vänta när utvecklingen tar fart.  Men när de ser vart utvecklingen har lett kommer de nog med, och det tror jag att de gör också i den här frågan!

     

    När det gäller orsaken till att inte jag var med på handelskammaren säger jag riktigt ärligt, att jag var faktiskt inte där för att jag skulle försöka vara hänsynsfull mot lantrådskandidaten Olof Erland när han skulle prata om den kommande landskapsstyrelsens näringspolitik, men synbarligen anser inte Erland att situationen var pinsam, så jag kunde tydligen ha varit där ändå!

     

    När det gäller infrastrukturen, som jag har talat om att vi satsar mycket på, är det också typiskt för Åland; vi är jätteduktiga på hårdvara, men när det gäller mjukvaran, att få människor att använda de nya möjligheterna, har vi fortfarande mycket att lära. Det är därför jag tror att vi behöver få en instans där det finns kompetens för att ytterligare påskynda utvecklingen. Jag tror faktiskt att vi borde ha ett institut, som Ålands Utvecklings Ab skulle vara, där vi kan knyta till oss unga, duktiga människor som kan branschen, vilket jag öppet erkänner att inte jag, i likhet med Olof Erland,  kan.

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Huruvida jag inte kan IT-branschen har jag inte talat om alls här! Kanske vi kan ha ett IT-symposium! 

    När det gäller uttalandet att liberalerna står kvar perrongen stämmer det att vi väljer vilket tåg vi vill gå på. Vi har valt självstyrelsetåget. Däremot har vi med en viss förvåning och kanske stor besvikelse sett pendeltåget till Helsingfors, där man far iväg med stora förväntningar och kommer hem med ingenting annat än ett pressmeddelande om hur finnarna inte begriper sig på - och det är inte mycket till resultat!

     

    Jag skulle gärna ha sett näringsministern Anders Eriksson på handelskammarens höststämma, för där talade jag om behovet av en ny näringspolitik. Men att det skulle vara hänsynslöst av näringsministern Anders Eriksson att vara närvarande i offentliga lokaler, det tycker jag ändå är att undervärdera personen i sig. Inte tycker jag att det är hänsynslöst när Anders Eriksson sitter här i bänken heller, inte heller pinsamt, men däremot tror jag att det är bra för en näringsminister att lyssna på olika synpunkter. Det är möjligt att mina idéer om IT och annat inte är godtagbara av personliga skäl, men i saken skulle det väl ändå vara skäl att lite se över vad landskapsstyrelsen har gjort, borde göra och kan tänkas göra. Att jag inte kan sätta min prägel på den politiken i den utsträckning som hade varit bra för Åland är en annan sak, men den diskussionen hör till ett litet annat sammanhang - numera!

     

    Ltl Wiklöf, replik:

    Herr talman!

    Ltl Erland diskuterade huruvida sifferuppgifterna om projektet kring vilket jag också är en av delmotionärerna, nämligen den fjärrvärmeuppvärmda sandplanen i Mariehamn, stämmer, men jag vill hävda att den är seriöst projekterad. Det innebär att den befinner sig på ett helt annat stadium än där man tror, utan nu är man där man vet. Siffrorna i budgeten är alltså mycket korrekta. Bara som information.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Jag har kanske ingen anledning att ge en replik här. Jag ville bara att finansutskottet skulle se på  vad som gäller här, eftersom det har sagts mig att en referensanläggning i Sverige kostar en miljon svenska kronor, men det kan ju vara saker som skiljer. Jag ville bara ge det erkännandet till ltl  Wiklöf att jag tycker att det är befriande att någon gång få tala om lite jordnära frågor i detta symposiesammanhang, för där kanske det kan hända något! Det vore ett tåg att sätta sig på. På sandplanetåget hänger jag med!

     

    Ltl Wiklöf, replik:

    Herr talman!

    När det gäller sandplanen är det det mest jordnära vi kan få, för ledningsnätet skall några decimeter under mark, så där står vi med fötterna i den åländska myllan! Men vi tycker från vår sida att det är ytterst korrekt att landskapet är med och tar ett stort finansiellt ansvar för detta, när man betraktar hur investeringarna runt omkring hela tiden numera sker uteslutande i landskapets regi när det gäller infrastrukturella satsningar. Mariehamn, vill jag påminna om återigen, är faktiskt en del av landskapet Åland och de skattemedel som vi fördelar ut på landsbygden för alla infrastrukturella satsningar, vilket är bra, har också stadens medborgare mycket stor andel i. Det här tycker jag att särskilt Frisinnad Samverkan skall betänka i aktiviteterna framöver.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Skall jag tolka det som så att ltl Wiklöf vill att jag - repliken var riktad till mig - skall tala för Frisinnad Samverkan? Jag håller med om detta med finansiellt ansvar från landskapets sida. Det är verkligen samhällsekonomi att försöka investera i aktiviteter för lågsäsong, där kapaciteten finns, men från liberalernas sida har vi  påmint om i regionalpolitiken att Mariehamn är också en region på Åland. Man kan alltså inte bara investera för att det inte är i Mariehamn, utan jag tycker att det är en alldeles utmärkt investering i Mariehamn. Dessutom får man för pengarna ut nyttig samhällsekonomi. Jag månar naturligtvis också om landsbygden och andra regioner, så om finansutskottet kunde ha vänligheten att se på möjligheterna att ge ett lite större anslag och sedan göra det möjligt för alla kommuner osv. att ansöka om det här. Huruvida 1,2 miljoner eller något lägre, får man väl utreda, men jag tycker att det skulle vara en bra infrastrukturell investering för hela Åland egentligen. Har man en möjlighet i Mariehamn sprider sig intresset för utomhusfotboll till andra kommuner.

     

    Ltl J-E Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Det var en intressant teori som ltl Erland kom med. Han säger att när man satsar x-antal miljoner  i en infrastrukturell satsning torde det ställa krav på tillläggsresurser 1,8 ggr. Medveten om att allhallspro­jektet i Eckerö har en kostnadsberäkning på 36 miljoner skulle det föranleda ytterligare satsningar på 70 miljoner i Eckerö-området eller den västra regionen.  Inte på det viset att jag anser att det skall vara samhällets satsningar, utan jag utgår från att det privata näringslivet har en ganska stark vilja till investeringar för att hänga med. Det är en väldigt intressant teori därför att utgår man från den kan man kalkylera med att man har en ganska stark tillväxt i de regioner där det görs infrastrukturella satsningar eller av motsvarande grad där samhället går in med ett startkapital, kan man säga; man genererar alltså arbetsplatser och omsättning under många år framåt. Jag tror nog att av dessa 70 miljoner finns redan hälften på plats i Eckerö, men visst är det intressant att konstatera att satsningen i sig kommer att generera ytterligare en lika stor satsning, främst från det privata näringslivet. Jag håller fullständigt med ltl Erland, till skillnad från vanligheten, att det här kan vara intressant för finansutskottet att titta på och ha med sig i bagaget i framtiden vid diskussioner om kommande satsningar.

     

    Jag vill också kommentera det som sades om IT-utvecklingen på Åland. Jag är en varm tillskyndare av den. Jag tycker att det man diskuterar i dag är lite så att alla vill vara med och vara den som har tagit det första steget/det bästa steget - men för att mjukvaran skall kunna fungera behövs hårdvaran som råvara.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Det stämmer att hårdvaran är det vi satsar på, men skall man ha nytta av hårdvaran behövs också mjukvaran. En datamaskin som man inte kan hantera har man inte mycket nytta av och den är inte heller så vacker som möbel.

     

    När det gäller de finanspolitiska aspekterna på en investering tycker jag att det är glädjande att få medhåll från ltl Mattsson. Det brukar jag inte vänta mig, men jag tycker ändå att det är viktigt att finansutskottet reder ut detta, därför att jag menar med multiplikatoreffekt inte så att det skulle krävas 70 miljoner, utan 24 miljoner, så att det sammanlagt blir runt 50 miljoner. Det här är siffror som är s.a.s. mera tumregel. Det är klart att det genererar tillväxt om man sätter en stor investering var som helst. Jag tycker att det är en bra princip som ltl Mattsson för fram, att det här skall genereras av det privata näringslivet. Finanspolitiskt skall landskapet säga att när man ger  ett startstöd av denna storleksordning skall det självt generera, så att man inte kommer och säger att nu gick det här så dåligt, så nu måste vi ha mera stöd osv. Det blir en nedgångsspiral och en ond cirkel. Om detta kan göras med privata investeringar tycker jag att det är bra. Det är ändå en aspekt som ltl Mattsson inte berörde och som är särskilt viktig, att när man göra dessa regionala investeringar måste man se också var det redan finns befintlig kapacitet. Om det finns hotell, restauranger, butiker osv. någon annanstans, som inte fylls och man bygger upp också på ett annat ställe, kan det i helhetsperspektivet vara en dålig samhällsekonomisk lösning. Jag menar inte att föra en debatt här om allhallen i Eckerö. Det beslutet är taget och det skall genomföras på bästa möjliga sätt, men principerna för den typen av regionala investeringar, där man skall se på samhälls ekonomiska effekter borde preciseras, att befintligt kapital skall utnyttjas i första hand.

     

    Ltl J-E Mattsson, replik:

    Herr talman!

    När det först gäller IT så kan det hända att mjukvaran är det viktigaste, men förutsättningarna är att utan hårdvara kan man inte använda någon mjukvara. Det är väl att jämföra med hönan eller ägget, vilket kom först, jag vet inte riktigt, utan båda behövs för att det skall blir någonting av det!

     

    När det gäller placeringen av infrastrukturella anläggningar gjordes det en ganska långtgående analys över placeringsorten Eckerö där det bollades fram och tillbaka många gånger, och det konstaterades i de utredningar som gjordes och som fanns till grund för verkställigheten att Eckerö hade i huvudsak de förutsättningar som fordrades när det gällde logikapacitet, restauration, kommunikation framför allt. Det är helt riktigt att detta bör vägas in i varje satsning,  men man kan också säga på det viset att där man skulle vilja ha fram sådana anläggningar, i ett område där de överhuvudtaget inte finns, måste också detta vägas in i betydelse för en viss region: saknar man en hel del av de förutsättningar som man egentligen avser att borde finnas för en anläggning, så kanske man placerar anläggningen där av den orsaken för att även få dit andra satsningar.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Jag har ingenting att tillägga i detta sammanhang om allhallen i Eckerö annat än jag tycker att det är bra att man där utgår från att det inte behövs ytterligare landskapsstöd. Det tycker jag är en bra princip. Den skall jag också lägga på minnet som princip framöver.

     

    När det gäller IT, hönan/ägget eller påvens skägg, det kan vara hur som helst med det, men jag tycker att politiskt, om vi skall föra utvecklingen framåt har jag gjort bedömningen att det räcker inte med hårdvara. Den är nödvändig, men inte tillräcklig och därför behövs det dels vår egen mjukvara att utveckla men också den kritiska massan av personella resurser som kan göra att det blir fart på utvecklingen, här mer än på annat håll, för vi måste ha ett försprång inom vissa nischer om vi skall hänga med.

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

    Vtm Erlandsson:

    Herr talman!

    Under budgetdebattens första dag presenterade jag golfbaneprojektet i Grelsby och konstaterade att banan kommer att anläggas med största möjliga respekt för de miljö- och kulturhistoriskt värdefulla värdena som finns i omgivningen. Det är nämligen så att just natur- och kulturvärdena blir en del av golfbanans attraktionskraft. I det avseendet finns inget att skämmas över just i den här bygden.

     

    I dag vill jag, herr talman, informera om kultur-, konsert- och kongresshusplaneringen, eftersom jag fungerar som ordförande för planeringskommittén. Mitt uppdrag kan härledas till lagtinget och lagtingets intresse av att höja statusen för denna plenisal. Vi borde lyfta upp den till samma nivå som motsvarande riksdagshus i Helsingfors, Stockholm osv. Det inger inte respekt för lagtinget som lagstiftande församling och högsta beslutande folkvalda organ på Åland om salen i brist på andra lokaler måste användas för diverse aktiviteter långt från den värdighet som alltid borde vila här i plenisalen, m. a.o. borde salen vara förbehållen lagtinget, andra parlamentariska sammankomster, Nordiska rådsmöten osv. Salen borde inte stå tillgänglig för vilka andra kommersiella jippon som helst. Här kommer det aktuella kk-huset in i bilden som ersättande utrymmen.

     

    På landskapsstyrelsens uppdrag ordnades en arkitekttävling och det visade sig att 53 arkitekt-byråer från alla länder i Norden var intresserade. Planeringskommittén valde ut fyra som fick till uppgift att komma med tävlingsbidrag. Utgångspunkt för tävlingen var en väl vald tomt norrom Turisthotellet; alla arkitekter sade - och det vet vi själva - att tomtplatsen är vacker, den har ett bra läge med sjöutsikt och närheten till stadens centrum. Vid utformningen av tävlingen gällde strikta regler som finns för arkitekttävlingar av den här typen. Till tävlingsförloppets gång hör att de tävlande har rätt att utse en egen arkitektdomare, och man utsåg då en välkänd finländsk arkitekt vid namn Kristian Gullichsen, medan kommittén för sin del hade rätt att utse en prisdomare och det blev en berömd arkitekt från Sverige vid namn Marianne Dahlbäck. Tillsammans bildade kommittén och de nämnda arkitekterna en prisjury och man kunde enhälligt kora en segrare som visade sig när man öppnade konvolutet vara en dansk arkitektbyrå. Utgående från det segrande förslaget gav landskapsstyrelsen kommittén i uppdrag att gå vidare med kk-husplaneringen så att arkitekt kan vidtalas och justeringar göras utgående från remissinstansernas  synpunkter på det vinnande förslaget. Dessa synpunkter har diskuterats med arkitekten och hans uppgift är nu att inarbeta synpunkterna i det slutliga projektet.

     

    I sammanhanget kan konstateras att planeringskommittén har stått i nära kontakt med stadsstyrelsen och stadsarkitekten för att i god tid diskutera de stadsplaneringsmässiga förutsättningarna. Efter senaste möte med stadsarkitekten förefaller det möjligt att nå lösningar  på de problem som vi hittills stött på.

     

    Nu återstår upphandlingen av konsulter och detaljplanering, men enligt samstämmiga bedömare, både i och utanför planeringskommittén, kan man inte räkna med en byggstart i den ordning som anges i budgetförslaget, dvs. år 2000, utan starten kan ske tidigast i april 2001. Jag tror för min egen del att blir det förskjutningar är en senareläggning aktuell. Vi har också här diskuterat det allmänna byggläget, som har stor betydelse för ett så här stort projekt.

     

    I det nu uppkomna läget beslöt jag att ta initiativ till en motion under momentet infrastrukturella investeringar och föreslår att det länge planerade simhallsbygget i Godby kunde få en sådan investeringslösning att bygget kan starta under år 2000 utan att egentligen tillskjuta nya medel till momentet. Man skulle alltså på det sättet kunna utnyttja de anslag som finns i förslaget till budget för år 2000 och sedan lägga till ytterligare medel i budgeten för år 2001. Men jag hoppas att finansutskottet studerar detta närmare och gör den föreslagna ändringen i skrivningen till moment 44.10.74. När det gäller simhallsbygget i Godby har det studerats ingående; senast gjordes det av en kommitté som fick landskapsstöd för att se i vilken mån satsningarna i Godby-regionen kunde  ha infrastrukturella verkningar och kommittén anlitade som konsult ltl Olof Erlands konsultfirma.

    (Från salen: nej!!) Han kom till sådana resultat att det var uppmuntrande för kommunen att gå vidare och det gäller också satsningar på en sandplan, även om uppvärmningssättet för sandplanen kanske inte kan förverkligas som ett multienergiprojekt som ltl Olof Erland var inne på, men det beror helt enkelt på att Finströms kommunaltekniska nu har ett rätt omfattande fjärrvärmeprojekt som kan nyttjas och man kan utnyttja skogsavfall och biovärme. Direkt konkreta planer för sandplanen i Godby finns inte; däremot har kommunen, som sagt, en förhoppning om att man nu kunde förverkliga  badhusprojektet i Godby med början under 2000. Planeringen är så långt driven att man kan starta projektet efter semestrarna.

     

    Ltl Lindqvist, replik:

    Herr talman!

    Jag vill tacka vicetalman Erlandsson för hans synpunkter på användningen av lagtingets plenisal. Jag håller fullständigt med om att denna plenisal bör ges större respekt och värdighet. Förutom  för lagtingets plenum bör den få användas för Nordiska rådets sammanträden, som nämndes, men också till kvinno- och ungdomsparlamenten. För andra tillställningar finns det många lämpliga lokaler runt om på Åland.

     

    Ltl Dennis Jansson, replik:

    Herr talman!

    Jag instämmer helt och hållet med ltl Fredrik Lindqvist beträffande lagtingets plenisal. Den bör ha en högre värdighet än att det skall ordnas alla möjliga kommersiella evenemang i plenisalen.

     

    Beträffande kk-huset skulle jag åtminstone se en snabb start av detta projekt. Det kommer också att ingå i den modell som jag talade om igår när jag redogjorde för min finansmotion. Det kommer att ha en betydande del av det som kan göras under lågsäsong på Åland för att öka beläggningen på hotellen i Mariehamn.

     

    Vtm Erlandsson, replik:

    Herr talman!

    De faktiska omständigheterna är sådana att man kan inte realistiskt räkna med att bygget kommer igång tidigare än vad jag redogjorde för, men jag kan trösta ltl Dennis Jansson, som den driftiga och initiativrika person han är, att marknadsföringen av kk-huset kan starta långt tidigare! Jag tror att där kommer det som ltl Jansson tänker på in i bilden och det kan man göra ett eller ett och ett  halvt år före man startar upp bygget. Så fort detaljplaneringen är klar och man kan gå ut och exakt säga hur projektet kommer att se ut på ut- och insidan hoppas jag att ltl Dennis Jansson kan ta vid!

     

    Ltl Wiklöf, replik:

    Herr talman!

    Jag tror att självstyrelsegårdens plenisal inte kan bannlysas för andra även turistiska aktiviteter, konferenser etc., förrän vi har ett fullvärdigt kulturhus. Det är jätteidioti att göra detta, eftersom detta parlamentshus, vet jag från turistförbundets verksamhet, är ett av de få incitament för att dra kongresser till Åland i dag. Så kan vi inte handla. Det förvånar mig när man från Frisinnad Samverkans sida här genom Fredrik Lindqvist talar om att det här skall bannlysas, det är ovärdigt andra. Vi måste väl ändå också förstå någonting av näringslivets villkor i avsaknad av ett kulturhus. Jag tänker faktiskt på turistnäringen som helhet och inte minst på alla hotell i Mariehamn. Det är ett jätteproblem.

     

    Vtm Erlandsson, replik:

    Herr talman!

    Jag tror att ltl Wiklöf har missförstått mitt anförande om han har dragit den slutsatsen att vi omedelbart skulle bannlysa den här salen från andra aktiviteter. Nej, vare mig fjärran, utan det är när kultur- och kongresshuset står färdigt som vi kan göra det. Det är alldeles klart att vi i dagsläget, i den mån det finns utrymme här, skall ställa upp här och erbjuda plenisalen för olika former av konferenser, men också där finns det möjlighet att prioritera så att man i första hand väljer sådana möten här som passar in i den här miljön.

     

    Ltl Wiklöf, replik:

    Herr talman!

    Precis så skall det vara! Det som saknas i dag på Åland i väldigt stor utsräckning är, förutom lokaler, de tekniska förutsättningarna. Vi har det jätteilla ställt när det gäller simultantolkningsmöjligheter etc. för bredare konferenser på Åland. Allt detta hoppas vi naturligtvis att skall lösa sig med kulturhuset. Jag är glad att jag förstod att jag missförstod vtm Erlandsson på den här punkten när det gällde att göra en bannlysning före vi har ersättningslokaler att sätta in.

     

    Ltl Svensson:

    Herr talman!

    Tidigare i remissdebatten förklarade jag mig vilja återkomma till utbildningen. Det tänker jag göra nu i all korthet, vill jag meddela som en service för de tappra som är kvar!

     

    Gott utbud av utbildning är en väsentlig del av hög livskvalitet i ett samhälle. Ålänningarna är värda sådant utbud, viktigt också med tanke på att landskapet ehöver dem som utbildar sig utanför Åland och att de återvänder hem. Utbildningen skall organiseras så, att inga återvändsgränser uppstår. Har man missat eller valt “fel” någon gång i livet får det inte betyda utestängning från fortsatt utbildning.

     

    Ålands högskola, Ålands yrkeshögskola och en ny fortbildningsinstans, KomVux, med flera bör få en gemensam, välplanerad fastighet med goda kursutrymmen, som de  kan använda tillsammans dag‑ och kvällstid.

     

    Ett åländskt KomVux tog landskapsstyrelseledamoten Harriet Lindeman upp här igår och jag håller med om att det bör planeras och inrättas snarast. Denna fortbildningsinstans kan konstrueras ungefär som Ålands högskola är konstruerad i dag, som en virtuellt komplett utbildningsarrangör som anordnar den skolning som behövs, när den behövs, det som kallas Education on Demand.

     

    Översikten av studiebehoven ska vara aktuell och framåtblickande. Informationen om möjligheterna att höja eller komplettera betyg, läsa in nya ämnen med mera, ska vara påpasslig och stimulerande.    Inom KomVux kan man höja betygen eller läsa in grundskolans ämnen samt ämnen på gymnasialsta-diet, det vill säga gymnasialstadieskolorna på Åland, i riket, Sverige, eventuellt också andra länders utbildning på motsvarande nivå.

     

    En viktig målgrupp är människor med examen från gymnasialstadiet, som vill nå behörighet för studier vid universitet och högskolor när det gäller naturvetenskapliga ämnen och språk. Andra viktiga målgrupper är studerande vid yrkeshögskolan och högskolan som behöver höja sin kompetens i språk och matematik samt ungdomar som vill höja sina högstadiebetyg.  Det finns egentligen inga gränser för vilka ämnen som kan erbjudas. Utbudet ska dock samordnas mellan utbildningsarrangörerna,  så att överlappningar undviks.

     

    Herr talman!

    Den högre utbildningen i landskapet ges vid Ålands yrkeshögskolas olika linjer samt vid Ålands högskola. Yrkeshögskolan är ett försök, som avslutas år 2002, då den utvärderas. Satsningen är ambitiös och ger Åland en efterlängtad högskoleplattform. Ålands högskola ska framför allt ge vanliga människor möjlighet till akademiska studier vid sidan av ordinarie arbete eller andra studier.   Examensrätt för högskolan är knappast  eftersträvansvärt. Det väsentliga är att högskolan flexibelt  fångar upp behov av utbildning i samhället och med kort varsel arrangerar det som efterfrågas i samarbete med utbildningsinstitutioner av hög kvalitet. Högskolas roll i

    förhållande till yrkeshögskolan bör definieras som en möjlighet för yrkeshögskolans studerande att komplettera sina studier vid sidan av och utöver det utbud som erbjuds vid yrkeshögskolan.

      

    Organisatoriskt bör högskolan vara fristående från yrkeshögskolanför att på bästa sätt kunna betjäna hela det åländska samhället. Ålands högskola bör för övrigt få ett nytt namn som bättre återspeglar den faktiska verksamheten.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Harriet Lindeman, replik:

    Herr talman!

    När det gäller innehållet i det som sades här är vi i stort sett överens. “Det finns egentligen inga gränser”, sade ltl Hasse Svensson, och precis så är det: det finns oerhörda möjligheter i dag. Gränserna är naturligtvis ekonomin. Vi måste också planera: vad är det vi skall ge för utbildning på Åland. Trots god ekonomi finns de ekonomiska gränserna. Men just när det gäller fortbildning och i dag det populära ordet livslångt lärande är inbyggt just i det som sades.

     

    Jag begärde egentligen replik därför att det sades att det skulle behövas ett nytt hus. Jag kan konstatera att nästan alla gymnasieskolor i dag hade önskemål i samband med budgetäskanden om tillbyggander, ombyggnader osv. Utgående från det gjorde vi bedömningen att det är bättre  att göra ett större grepp och anställa någon som centralt tittar på samtliga skolor än att var och en sätter sin konsult på sin skola  och ser hur vi kan untyttja varandras utrymmen osv. innan respektive skola gör sin egen utbyggnad. Vi måste börja kunna se på skolbyggnaderna lite mera som en helhet och utnyttja varandras utrymmen. Där kommer också möjligheterna att på kvällstid, på helger osv. faktiskt låta skolbygganderna vara igång hela tiden. Man behöver inte ha en egen skolbyggnad för varje yrkesutbildning eller varje utbildnings­område som vi i dag erbjuder. Men jag är medveten om att det behövs mera utrymmen i dag och det är länge sedan våra yrkesskolor fick tillbyggnader. Det är egentligen vårdinstitutet som är det senaste. På många håll är det trångt i dag, men det är viktigt att vi har ett helhetsgrepp på detta.

    Ltl Svensson, replik:

    Herr talman!

    Jag har inga invändningar mot det som landskapsstyrelseledamoten Harriet Lindeman säger, men  jag kan dagligen konstatera att utrymmesbehovet är stort både vad gäller yrkeshögskolan och Ålands högskola; framför allt har de inte så lätt att få till det med lokaler för olika kurser och sådant hela tiden. Jag är också medveten om att det är en väldig stockning på byggprojekt, men  kan man antyda att man har ett mål i den riktningen att någon gång skall det bli bra tycker jag att det är fint.

     

    Ltl Strand:

    Herr talman!

    När det gäller frågor som att bevara sjöfarten under finländsk/åländsk flagg, att göra skattegränsen osynlig samt olika behörighetsfrågor fick jag ofta som icke-aktiv politiker höra att den här landskapssty­relsen och lantrådet inte gjorde något för att få gehör för sina åsikter i Helsingfors. Detta för att man inte förde fram sina åsikter på rätt sätt. Orsakerna var många. Man hade inte rätt kontakter. Man kunde inte argumentera på rätt sätt. Man kunde inte umgås socialt. Man badade inte bastu. Man bjöd inte på fisketurer osv. osv. Ja, listan kunde göras hur lång som helst.

     

    Då jag nu aktivt har engagerat mig politiskt har jag försökt reda ut om så här har varit fallet. Men så har det inte varit. Jag kan bara konstatera att lantrådet och landskapsstyrelsen på alla vis har försökt att lösa dessa frågor. Man har argumenterat. Man har badat bastu osv. Man har även försökt nyttja alla de kontakter man har för att lösa frågorna. Men tyvärr har man inte lyckats nå de resultat man önskat. Det var därför som lantrådet förde upp frågan om skattegränsen på ett högre plan, nämligen i Nordiska rådet.

     

    Herr talman!

    Vi frisinnade har sagt att vi vill utveckla självstyrelsen som långt som är möjligt. Jag anser tvärtemot ltl Olof Erland, att man inte behöver reda ut om slutmålet är självständighet eller ej för att lösa dessa frågor. Däremot håller jag med om att en debatt om detta kan vara nyttigt. Det kan ge många nya infallsvinklar. Man kan i stället sätta upp gemensamma delmål för att föra självstyrelsen framåt. Dessa kunde förslagsvis vara att lösa problemen kring sjöfarten, skattegränsen och olika behörighetsfrågor. I stället för att som igår i debatten till sist mest ifrågasätta vem som har gjort vad kunde vi som ansvarsfulla lagtingsmän och landskapsstyrelseledamöter gemensamt sätta oss ner och komma överens om hur dessa delmål skall nås. Dessa frågor är så viktiga för Åland att vi gemensamt måste lösa dem.  Vi skulle alla aktivt jobba för detta genom att alla tar ansvar i frågorna. Det gäller att över alla partigränser och i alla sammanhang jobba för detta.  Vi borde få riksdagsmannen ännu mer engagerad i frågorna; alla partier skulle jobba med formella och informella kontakter för att lösa frågorna. En tidsram för dessa delmål kunde sättas upp. Vi kunde under resans gång träffas och utvärdera om vi är på rätt väg eller om vi måste hitta nya vägar att gå. Det viktigaste är att vi är eniga och att den enigheten inte upphör när vi kommer utanför lagtingets dörrar. När målen är nådda kan vi sätta upp nya mål som för självstyrelsen framåt.

     

    Herr talman!

    När det gäller problemen kring narkotika hade jag tänkt hålla ett längre anförande, men eftersom lagtinget har visat så stor engihet när det gäller att lösa dessa problem har jag endast några synpunkter jag vill föra fram. Jag tror en av de viktigaste sakerna är att vi som medborgare stammar  upp och tänker över vad vi kan göra för våra barn och medmänniskor. Vi måste börja bry oss om varandra och ta oss tid med varandra.

     

    Sedan vill jag ta upp en sak om tullens verksamhet. Vi har inte behörighet över den, men jag vill ändå framföra några saker. Enligt den information som jag fått så används enskilda beslag som bekräftelse på att tullens verksamhet fungerar bra. Så har dock helt och hållet inte varit fallet. Personal som besitter kompetens och vill utveckla verksamheten måste få gehör för sina åsikter och slippa kritik om man ifrågasätter dagens verksamhet. Med en bättre verksamhet och mer resurser så skulle införseln kunna stoppas i högre grad än idag.

     

    Herr talman!

    När det gäller infrastrukturella satsningar så har jag i budgeten noterat att 2 större satsningar kommer att göras, nämligen golfbanan på Grelsby kungsgård samt KK-huset. Vidare har centern motionerat om en simhall i Godby. Som ett led i dessa satsningar, som ursprungligen kom till för att förstärka besöksnäringen under lågsäsong, så har jag motionerat om den plan som ltl Erland nämnde om här. Denna satsning skulle förstärka besönäringen under absoluta lågsäsong, nämligen nov-april. Förutsättningarna skulle naturligtvis vara sådana att annan part ställer upp med tomt samt garanterar drift och underhåll för all framtid. Kostnaden ifrågasattes av ltl Erland. Jag kan säga att i Mariehamn användes flera referenser i Sverige, ledande byggentreprenör på detta område i Sverige. En förklaring till att kostnaderna är högre än i Godby kan vara att man har satt säsongen här från november till april. Det innebär att absoluta topparna ligger i januari. Man måste ha en stor effekt. Fjärrvärmeanslutnigen blir därför stor och kostnaden också stor på denna anslutning. Vidare räknar man med att installera återvinning från ishallen. Sedan finns det också andra saker man kan peka på, men det skall finansutskottet titta på. Kostnaden är alltså totalt  2,1 miljoner mk, vilken kan ses som ringa i jämförelse med ovannämnda projekt. Jag noterade att ltl Erland eventuellt vill ha den här satsningen också till Finström. Jag kan notera att de två satsningar som är på agenda just nu: Grelsby goflbana och simhallen i Godby ligger i Finström!  Jag håller med ltl Janke Mattsson om att man borde sprida ut satsningarna.

     

    Herr talman!

    Vi har här i lagtinget idag och igår debatterat många frågor som berört ungdomar och deras problem på olika plan. Vi försöker att lösa ugdomsproblemen utgående från våra värderingar och vårt sätt att se på saker. Även om det idag har valts in några yngre ledamöter i Ålands lagting, så anser jag att vi måste få med flera ungdomar i det politiska arbetet. Det skulle helt säkert tillföra många nya dimensioner på besluten vad gäller ungdomsfrågor. Jag har därför motionerat om 90.000 mk för att stimulera partierna att få igång ungdomsarbetet. Ett större stöd kunde utbetalas om man kan upvisa en könsfördelning på 60-40 procent.  Jag kommer även att stöda ledamot Britt Lundberg motion gällande ungdomsmottag­ning.

     

    Herr talman!

    Till sist vill jag ta upp ett problem som drabbat den åländska idrottsrörelsen hårt under de senaste månaderna, nämligen flygförbindelserna till Åbo. Mindre antal platser och en prisbild som har skjutit i höjden kommer på sikt att utarma idrottsutbytet med riket. Dessa försämrade förhållanden gäller även andra grupper, såsom  studerande, vårdbehövande m.fl. Jag har idag ingen lösning på detta problem, men ber alla ledamöter och den nya landskapsstyrelsen att fundera över detta problem, så att vi på sikt kan få bättre flygförbindelser till riket.

     

    Ltl Ronald Boman, replik:

    Herr talman!

    Angående ännu mera pengar till partierna anser jag att lagtinget delar ut alldeles tillräckligt med pengar till partierna. Dessa pengar räcker mer än väl till för ungdomsverksamheten. Det enda som händer med ännu mer partistöd är att valannonseringen blir ännu intensivare i nästa val, naturligtvis de åländska massmedierna till fromma. Redan i senaste val fanns det så mycket pengar i partierna att t.ex. ltl Strands parti FS kunde satsa 250.000 mark på valkampanjen. Resultatet blev naturligtvis inte så lyckat, men ändå! Sambandet är alldeles klart: mera pengar, mera annonser och det tycker åtminstone tidningarna om!

     

    Ltl Strand, replik:

    Herr talman!

    När det gäller annonseringen vill jag påpeka för ltl Boman att jag har betalat alla mina annonser själv från egen ficka. Vad beträffar stödet för ungdomsverksamhet till partierna skulle jag vilja ha det för att stimulera partierna att få igång ungdomsverksamheten. Man skall inte få stödet rakt av utan man måste göra någonting, man måste uppvisa verksamhet, man skall få med både killar och tjejer. Det är kanske en utmaning för ÅFG och inte ett problem - då kanske det blir intressant för dem också.

     

    Ltl Ronald Boman, replik:

    Herr talman!

    Jag ifrågasatte inte vem som betalade ltl Jörgen Strands egen annonsering, utan jag sade att Frisinnad Samverkan satsade 250.000 mark. Jag skulle som slutreplik vilja säga att använd de pengar ni har i partiet till ungdomsverksamhet, men tigg inte om mera pengar från samhället!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

    Herr talman!

    Trots att timmen är sen och det glesnar i leden vill jag ännu ta upp några frågor som har diskuterats ganska mycket. Det gäller de kroniska sjukdomarna, cancersjukdomarna, det gäller lite grann om lönerna, det gäller narkotikafrågan och så några ord om krishanteringen.

     

    Många av talarna har här under debatten påpekat problemen för cancerpatienterna och från någon har skymtat fram att man också anser att andra kroniskt sjuka patienter har problem. Då antar jag att de flesta med kroniskt sjuka menar sådana kroniska sjukdomar som gör att en person som har den inte kan leva ett normalt liv eller arbeta.

     

    De flesta har nämnt cancer som en speciellt ersättningskrävande sjukdom och det är riktigt så tillvida att cancerbehandlingarna är långvariga, de är plågsamma, de är kostnadskrävande, men egentligen är de precis lika kostnadskrävande som alla andra sjukbesök och sjukvård, varken dyrare eller billigare än någon annan kronisk sjukdom. Skillnaden är kanske att över  50 prcoent av cancerpatienterna i dag tillfrisknar och kan återgå till ett normalt liv, tillbaka till arbetslivet, medan många med andra sjukdomar har svårare, t.ex. Parkinson, MS, ALS, diabetes, Morbus Crown, astma, upplever sin situation precis lika svår och ekonomiskt betungande och belastande som patienter med cancersjukdo­mar. Deras möjligheter att tillfriskna är ofta sämre än cancerpatienternas. Men det är klart, att inte är det bra som vi har det; de ekonomiska totalbelastningarna som sjukvårdsavgifterna medför för dem som ofta måste söka vård kan bli oskäligt stora för vissa patienter. När det gäller cancerstödet, som mycket av diskussionen har handlat om, eftersom vi har en motion i frågan, tycker jag att det börjar bli dags att ta bort det i stället för att utöka det, fast vi har det med i år på 200.000 mark. Det kommunala stöd som vissa kommuner ger till sina patienter är helt frivilligt. När det gäller att fördela stödet i fråga, som alltså är 200.000 mark, görs det så att summan fördelas proportionellt mellan de kommuner som betalar ut stöd. Om t.ex. Jomala har betalat ut 20 procent av de totala utbetalade kostnaderna till samtliga kommuner - om de alltså är 200.000 mark - får Jomala sin del, dvs. 20 procent av stödsumman, så går det vidare så att stödet fördelas på det sättet. Ltl Sune Mattsson talade om att hälften fördelas mellan kommuner och hälften mellan patienten, men det stämmer inte.

     

    Det här problemet existerar trots det jag nu säger; jag tycker att vi om vi vill åtgärda det skall vi förändra det genom att ändra kostnadstaket, högkostnadsskyddet eller avgiftstaket. Jag talade igår om att regeringen har lämnat en proposition till riksdagen med ett förslag till en lag om ändring av lagen om klientavgifter. Går lagen igenom kommer den att föranleda en ändring av vår blankettlag, men vi kan när som helst, nu redan, ändra vårt beslut om vårt avgiftstak. I dag är vårt avgiftstak 1.500 mark och det innefattar läkarbesök, poliklinikavgifter osv., medan det inte innefattar t.ex. dygnsavgifterna. Det är ingenting som hindrar att vi stoppar in dygnsavgifterna i detta kostnadstak. Vi kan sänka det också om vi vill, om vi är medvetna om vad det betyder i pengar.

     

    När det gäller medicinkostnader ville jag bara meddela också här att folkpensionsanstalten har också ett avgiftstak för medicinavgifter och det är just i dag 3.282 mark per år, dvs. om man har medicinkost­nader som överstiger den summan är de därefter gratis.

     

    Några korta ord bara om lika lön, arbetsvärderingsproblematiken, som har diskuterats och som  egentligen har belysts väldigt bra. Jag vill bara säga att det är sant att den arbetsgrupp som vi tillsatte inte har lyckats lösa problematiken och det beror på olika frågor. Jag tror ändå att sist och slutligen beror det på att det inte fanns tid; alla i arbetsgruppen arbetade med vanliga uppgifter dagtid och skulle lösa dessa frågor på sidan om och det var för krävande för en sådan konstruktion. När vi skall fortsätta tror jag att vi måste antingen avdela en person inom förvaltningen som gör det eller så måste vi projektanställa någon med specialkunskaper. Trots att det är mycket behjärtansvärt och förtjänstfullt med förslag om att höja lönerna för vårdpersonalen, anser jag nog att vi skall gå via avtalsförhandlingar­na. Vi skall komma ihåg att det är landskapsstyrelsen som är förhandlingspart, som skall komma med ett resultat, ett avtal tillsammans med arbetsmarknadsorganisationerna och lagtinget skall sedan godkänna eller eventuellt förkasta de kostnader som tillkommer. Det här tycker jag inte att vi skall föregå, men nu har vi gjort det redan, så vi får se hurudan inverkan det har på våra lönediskussioner.

     

    Visst skall vi sträva till rättvisa löner. Man kanske kan i dag ännu säga att det är en vision tillsvidare, men vi måste sträva dit. Genomtänkta och välgrundade löner åt dem som arbetar är naturligtvis det enda rätta.

     

    Jag tycker att påståendet  om kvinno- och mansyrken, att man hittar kvinnor i lågbetalda vårdyrken och män i bättre betalda tekniska yrken, är sant, men jag tror ändå att det är så att kvinnor väljer  hellre vårdyrken trots att de är lågt betalda än några bullriga tekniska yrken. Det ligger också i sakernas natur. Ändå måste vi försöka komma bort från de gamla värderingarna,  traditionerna och föreställningarna som vi har med oss. Jag tycker nog att jag gärna skulle ge sjukskötarna högre löner, men ändå tycker jag att det är viktigast för oss, som ändå just för tillfället har ansvar för hela samhällets utveckling, att vi i vår fördelningsiver ändå skapar rättvisa system. Det måste vara vårt mål.

     

    Narkotikafrågan har vi hört om av många talare och visst har vi problem. För tillfället jobbar polisen med 40-50 förundersökningar. Huruvida det verkligen finns 200.000 på Åland som missbrukar narkotika utan att ännu ha synats av polisen och inte heller har varit i kontakt med fältarna kan jag inte uttala mig om just för tillfället därför att det är ingen som vet det. Det viktiga är ändå att vi i vårt  narkotikaarbete tillämpar nolltolerans och behåller kriminaliseringen, dvs. vi kan aldrig tillåta narkotikabrott. Vi kan aldrig tänka oss att det skall kunna bli legaliserat. Vad som sedan sist och slutligen kan förändra bruket av narkotika är nog svårare att ange. Vi vet att attityderna har en jättestor del i det här. Vi vet att det är häftigt, spännande, uppiggande, berusande och lugnande - vi kan göra listan lång. Via information i skolorna och till föräldrar kan vi göra en del. Vi kan stärka ungdomarnas självkänsla, det är en mycket viktig del, vi bör skapa trygga uppväxtförhållanden och skolförhållanden för ungdomarna och vi kan göra riktade åtgärder, t.ex. när det gäller Power-club eller fältarna så att de får bättre resurser. Vi bör och måste skapa möjligheter att vårda i tid dem som redan har drabbats, men vi skall ändå vara medvetna om att det är användningen av alkohol som föregår användningen av narkotika. Det är användningen av tobak som föregår haschrökning. Vi kan aldrig komma ifrån det. Det är bevisat överallt. Jag tycker också att det är bra om vi är medvetna om att vi kämpar mot starka påtryckningar utifrån och mot verkligt starka krafter. Narkotikahandeln i dag omsätter lika mycket  pengar som råoljehandeln i världen. Då förstår man vad det handlar om.

     

    Kort om krishantering. Det första akuta omhändertagandet av någon som har råkat i olycka eller i nöd på något sätt är viktigt, men det är också viktigt att vi vet att det första omhändertagandet måste den ordinarie personalen klara av. Om det är så i dag att den utbildade personalen vi har, speciellt den nyutbildade personalen inom vården, inte behärskar krisomhändertagandet är det fråga om en brist i utbildningen. Då är det fråga om en brist som måste åtgärdas via utbildningen.  Det ingår i vårdens natur att man måste vara beredd på krissituationer, som kan uppstå i princip när som helst, det är ingen skillnad om det är på akuten eller på Gullåsen eller på medicinska avdelningen eller Rehab eller var som helst, kriser kan alltid uppstå; det kan hända vad som helst med alla patienter. Det första omhänderta­gandet måste alltid den närvarande behandlande personalen stå för. Vi kan aldrig bygga upp en jourberedskap med en grupp som alltid kan komma störtande när någonting inträffar. Jag tror att den största frågan i det här fallet är att vi måste bygga upp en sådan kompetens inom vården så att personalen klarar de första händelserna; sedan skall vi gå vidare. Vi går vidare på det sättet som vi också anger i planen, där vi skriver att man skall upprätthålla krishantering enligt planen och det betyder specialutbildning av personalen, det  betyder debreifing-verksamhet och det betyder krisjour vid självmord. Det första vi bör göra är, som sagt, att vi skall höja kompetensen överlag.

     

    Ltl Eklöw, replik:

    Herr talman!

    Jag tycker att det är beklagligt att landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson inte kan tänka sig att öka ÅHS-lönepotten t.ex. med den summa om 5 miljoner som liberalernas motion går ut på. Jag undrar bara vem, om inte vi, som kan sätta mera pengar till ÅHS. Det är vår rätt här i lagtinget att öka den summan, om vi vill, men det visar sig dock att den viljan inte finns här. Jag är säker på att vi ännu efter fyra år kommer att diskutera sjukvårdens låga löner och då får vi skylla oss själva om vi inte gör någonting åt det.  (Från salen, ltl Boman: bra!)

     

    Landskapsstyrelseledamoten Carlson, replik:

    Herr talman!

    Det är inte fråga om att inte vilja öka vårdpersonalens löner. Jag tror att jag sade det åtminstone två gånger i mitt anförande, att gärna skulle man göra det, men jag anser att så länge vi har ansvar för hela samhället, hela löneutvecklingen, vi har många som arbetar inom landskapsstyrelseförvaltningen och så länge det är så måste vi ocks ha ett helhetsansvar. Med det menar jag att jag stöder helt dem som har sagt att detta måste ske enligt arbetsmarknadsorganisationens avtalsregler enligt förhandlingarna, där landskapsstyrelsen är en förhandlingspart och fackorganisationerna en annan. Där skall den här diskussionen föras. Jag har ingenting emot att man ger ett bud till förhandlingsparten - det kan landskapsstyrelsen göra under diskussionerna - höj gärna vårdpersonalens löner, om ni kan komma överens och komma till ett avtal. Då är det helt i sin ordning. Då är det rätt och riktigt och blir också rättvist.

     

    Ltl Eklöw, replik:

    Herr talman!

    Det är just det som vår motion går ut på, att man anvisar summan, men att man sedan genom förhandlingar fördelar den inom de lågavlönade grupperna inom hälso- och sjukvården. Jag förstår inte diskussionen att vi inte skulle ha rätt att sätta pengarna hit och öka ÅHS-budgeten med denna summa. Jag har inte talat om fördelningen.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

    Herr talman!

    Det är Ålands lating som har skapat det förhandlings- och avtalssystem som vi nu har, där Ålands  landskapsstyrelse är en förhandlingspart. Som jag sade, är det landskapsstyrelsen som är den verkställande “makten” här och har att inleda och slutföra förhandlingarna med arbetsmarknadsorgani­sationerna, på lagtingets uppdrag. Det är lagtinget som sedan i efterhand skall omfatta landskapsstyrel­sens avtalsresultat.

     

    Ltl Pehrsson, replik:

    Herr talman!

    Jag skulle vilja säga några ord om krishanteirngen.Det som landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson sade  om utbildning av personal på sjukhuset var bra. Det är absolut nödvändigt att sjukhuspersonal kan ta hand om akuta krissituationer på sjukhuset, på akuten, på avdelningar osv.  Likadant tycker jag när det gäller självmord att det absolut behöver finnas en suicidhanteringsgrupp, som nu finns på Grelsby.  Debriefing-möjligheterna är också nödvändiga.  Men det som faller lite utanför och inte nås av den här hjälpen är just de som finns i hemmen eventuellt och som drabbas. Det kan vara ett barn som drabbas av ett olycksfall, kanske med dödlig utgång, föräldrar far till sjukhuset med barnet och föräldrarna och barnet får hjälp, men  de tkan finnas ytterligare barn i hemmet som också har drabbats och det finns på olycksplatser osv. Det finns många i familjen och alla  följer inte  med till sjukhus och det finns även, som vi sade förut, när det gäller misshandel osv. akuta situationer  ute i samhället och det är just med tanke på dem som jag tycker att det skulle vara bra om man även kunde ha en beredskap just för att ta hand om de traumata som de råkar ut för. Det bör också ske ganska snabbt, det vet jag.

    Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

    Herr talman!

    Jag tror att vi är ganska överens. När det gäller alla dem som ltl Anne-May Pehrsson pratade om  skall mycket skötas genom den debriefing-grupp, som finns och som står till tjänst och som alltid har fasta lediga tider två dagar i veckan för just sådant här, medan det akuta alltid måste omhändertas av den som är nära. Det är det viktiga. Dessutom skriver vi i ÅHS-planen på sidan 10 om detta. Vi har inom ÅHS en person avsatt för att fullfölja de nya tankarna med krishantering och hon har ännu inte presenterat sitt förslag i styrelsen, så en del är under beredning och vi borde få vänta tills det också är klart. Jag förstår att hon redan har meddelat en del av sina resultat till ltl Anne-May Pehrsson, men de facto har hon inte gjort det till ÅHS:s styrelse. Vi avvaktar alltså det tillsvidare.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Följande talare ltl Sundback är frånvarande.

     

    Ltl Fredrik Lindqvist:

    Herr talman!

    Ltl Wiklöf ondgjorde sig över  mitt och ltl Dennis Janssons ställningstagande när det gäller ökad respekt för Ålands lagtings plenisal. Ett parti som värnar om näringslivet är Frisinnad Samverkan. Deet är givetvis så att vi inte tänker kasta ut dagens aktiviteter från denna plenisal förrän kk-huset  är klart. Det har alltid varit vår ståndpunkt.

     

    Angående det av ltl Strand föreslagna ungdomspolitiska stödet vill jag påpeka att det är avsett till annat än annonsering. Om ltl Boman läser motionen, ser han att stödet inte skall utgå ifall det inte finns en fungerande ungdomsaktitivitet. Finns det fungerande ungdomsaktiviteter kostar det dem pengar, dvs. pengarna går till annat än annonsering.

     

    TALMANNEN: Begäres ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till finansutskottet.

     

    Ärendena nr 2 och nr 3 avföres från föredragningslistan.

     

    Plenum avbrytes. Talmanskonferensen sammanträder på grund av landskapsstyrelsebildningssituatio­nen.  (Kl. 17.45).  ------

     

    (Kl. 17.53). Plenum fortsätter.  Talmanskonferensen, som har diskuterat tidtabellen framöver på grund av landskapsstyrelsebildningen, föreslår att lagtinget skulle samlas till plenum fredagen den 19.11 kl. 9.30.

     

    Lagtingets nästa plenum blir, om inte några invändningar ställs i salen, på fredag den 19 november kl. 9.30. Plenum är avslutat.

    (Plenum avslutades kl. 17.55).