Remissdebatt

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänns?

Diskussion.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren

Herr talman! Så här i Nobel tider, vill man travestera och utropa: Äntligen! Efter många om och men, en hel del men faktiskt, ligger lagframställningen om handikappservice på lagtingets bord.

På Åland gäller rikslagen om stöd och service på grund av handikapp enligt lydelsen från 1992.  Revideringar och förbättringar har inte gjorts på Åland trots att det genomförts flera ändringar i rikslagen. Det har försatt ålänningar med funktionsnedsättning i en sämre ställning än motsvarande målgrupp i riket. Enligt 44 § 2 mom. i självstyrelselagen för Åland ska lagtinget, i samband med att budgeten fastställs, sträva efter att de sociala förmånerna för landskapets befolkning är minst desamma som i riket.  

Genom att uppdatera lagstiftningen på det sätt som föreslås i framställningen moderniseras handikapplagstiftningen och möjligheterna för funktionshindrade att leva och vara verksamma i samhället underlättas. Förändringarna och förbättringarna gäller tolktjänst, dagverksamhet samt rätt till personlig assistent. Lagframställningen utgår från att också i fortsättningen tillämpa blankettlag på Åland. Om Åland har en blankettlag, som innebär att rikslag tillämpas och att alla lagändringar som görs i riket automatiskt även gäller hos oss, med omedelbar verkan, säkerställer vi de funktionshindrades rättigheter. Det blir mer och mer komplicerat att bereda lagar gällande handikappfrågor då sjukförsäkringslagar, socialvårdslagar och konventioner bör passa ihop och bilda en fungerande helhet.

Genom förslaget förs centrala bestämmelser om tolktjänst från förordningsnivå upp på lagnivå samtidigt som nya uttryckliga bestämmelser om dagverksamhet och personlig assistans intas i landskapslagstiftningen. Med tolktjänst avses tolkning på teckenspråk som används för att underlätta kommunikationen mellan den handikappade och omgivningen. I dagverksamhet innefattas sådan verksamhet som ordnas utanför hemmet för att stödja den handikappade och där han eller hon kan klara sig så självständigt som möjligt och knyta och upprätthålla värdefulla sociala kontakter. Förslaget innehåller även bestämmelser som anger under vilka förutsättningar en handikappad ska tillerkännas rätten till personlig assistans, dvs. den nödvändiga hjälp som krävs för att han eller hon på ett tillfredställande sätt ska kunna utföra dagliga sysslor, utföra vissa arbeten, bedriva studier, ägna sig åt fritidsaktiviteter, delta i samhällelig verksamhet samt upprätthålla sociala kontakter och därigenom leva ett så fullvärdigt liv som möjligt. För kommunernas del innebär förslaget att kommunerna ska erbjuda de handikappade tjänster och stöd som till sitt innehåll och sin omfattning motsvarar behovet i respektive kommun.

Herr talman! Jag önskar ge en kort översikt av handikappservicen i landskapet. När det gäller tolktjänster har kandikappförbundet åtagit sig att vara huvudman för en teckenspråkstolk, vars tjänster kommunerna köper vid behov. 

Arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte finns det redan i viss mån i landskapet genom att speciallösningar arrangerats. Handikappförbundet har stått som huvudman för ett Mål 3-projekt ”Stöd i Arbete” del I och del II. Tanken är att projektet ska avslutas 2010 med målet att faktiskt implementera metoden permanent.

Handikappförbundet står även som huvudman för Fixtjänst, arbetsverksamhet för handikappade i enlighet med bestämmelserna i socialvårdslagen. Fixtjänst har för närvarande tre ordinarie arbetsledare, varav en också är föreståndare, och ca 16 personer är arbetstagare. Avtalet mellan handikappförbundet och kommunförbundet har förnyats år 2008. Kommunförbundet och landskapsregeringen har ett separat finansieringsavtal som innebär att verksamheten vid Fixtjänst till 50 procent finansieras med PAF-bidrag. Till övrig del finansieras verksamheten med landskapsandelar för social verksamhet i kommunerna och kommunalskattemedel. AMS hjälper till med anpassning av arbetsuppgifter och arbetsplats utgående från handikappades behov.

Det primära målet är att gravt handikappade ska få arbete, men om det inte är möjligt bör denna grupp få arbetsverksamhet med stöd av socialvårdslagen. Dagverksamhet ordnas när de gravt handikappade inte kan delta i arbetsverksamhet. Dagverksamheten är inte tänkt att ersätta arbetsinsatsen från en personlig assistent. Dagverksamhet finns i landskapet enligt följande; omsorgsförbundet har dagverksamhet för utvecklingsstörda, ÅHS dagklinik har dagverksamhet för psykiskt funktionshindrade och Folkhälsan har dagverksamhet för dementa i Allaktivitetshuset. Dessutom finns vid sjukhuset dagverksamhet för Huntington-klienter.

Viktiga lagändringar som föreslås i handikappservicelagen är att tolkningsservice, som anses som en grundläggande fri- och rättighet, tryggas genom lag. Antalet tolkningstimmar utökas från 240 till 360, under ett kalenderår, för svårt hörsel- och synskadade och för andra gravt handikappade från 120 till 180 tolkningstimmar. Skälet till denna utökning av timantalet är att den tidigare minimimängden har ansetts otillräcklig för att tillgodose de dagliga behoven av tolktjänst för bl.a. svårt hörsel- och synskadade.

Dagverksamhet innefattar sådan verksamhet som ska hjälpa handikappade att klara sig självständigt och möjliggöra för dem att etablera nya sociala kontakter. Dagverksamheten kan bestå av matlagning, motion, diskussion, utflykter, skapande verksamhet samt övning i sociala färdigheter. Om en gravt handikappad kan delta i dagverksamhet bevaras och stärks funktionsförmåga samtidigt som förutsättningarna att klara av de dagliga sysslorna på egen hand främjas. Samtidigt underlättas situationen för den handikappades anhöriga genom den avlastning som dagverksamheten innebär. Dagverksamheten är ett exempel på bra förebyggande verksamhet.

Tankegången är att det är rehabiliteringen som är prioriterat och att öppenvården ges företräde i förhållande till institutionsvård. Fastän dagverksamhet inte uttryckligen har nämnts som en tjänst som hör till specialomsorgerna, har den en etablerad ställning som en del av specialomsorgerna och dessutom finns det ett färdigt servicenätverk för verksamheten. Andra gravt handikappade personer än utvecklingsstörda har inte någon klar laggrundad rätt att delta i dagverksamhet. I praktiken har exempelvis rehabiliteringsklienter inom mentalvården omfattats av kommunernas dagverksamhet, men det är skillnaderna i kommunerna, vilket innebär att olika grupper av handikappade inte bemöts på ett jämlikt sätt. Lagstiftningen ska vara tillräckligt exakt och förpliktande, eftersom klienterna inte alltid själva klarar av att försvara sina rättigheter.

Framställningen innehåller bestämmelser om utredning av en handikappad persons servicebehov, uppgörande av en serviceplan och om krav på att ärenden som gäller service ska behandlas utan dröjsmål. Utredningen av servicebehovet ska inledas senast den sjunde vardagen efter det att kontakt har tagits för att få service. Beslut om service och stöd ska fattas senast inom tre månader från det att ansökan lämnats in, om det inte finns särskilda skäl som kräver längre behandlingstid. Utredningen av servicebehovet är ett led i processen som ska leda fram till en individuell serviceplan. Planen ska utarbetas i samförstånd med klienten och i vissa fall med klientens lagliga företrädare, någon anhörig eller någon annan närstående.

Serviceplanen är inget överklagbart förvaltningsbeslut. Men den är ändå av stor betydelse, till exempel när kommunen i samråd med klienten väljer hur personlig assistans ska ordnas, eftersom planen med klientens samtycke ska innehålla så heltäckande information som möjligt om klientens individuella servicebehov och livssituation.

Genom de nya reglerna om personlig assistans har personer med gravt handikapp rätt till personlig assistans. Den personliga assistansen omfattar den hjälp som är nödvändig för att en gravt handikappad ska kunna sköta de dagliga sysslorna både hemma och utanför hemmet, arbeta, bedriva studier, delta i fritidsaktiviteter och engagera sig i samhällelig verksamhet. Bestämmelserna om personlig assistent syftar även till att förbättra de gravt handikappades möjlighet att knyta sociala kontakter. 

Personlig assistans kan ordnas på tre olika sätt. Enligt den första varianten kan en gravt handikappad anställa en personlig assistent där kommunen ersätter den handikappade för de kostnader som anställningen föranleder. Denna arrangemangsmodell motsvarar det nuvarande systemet med personlig hjälpare, där hjälparen står i anställningsförhållande till den person som får hjälp. Modellen förutsätter att den handikappade har förmåga att utbilda och handleda assistenten i arbetsuppgifterna samt att han eller hon har förmåga att sköta övriga uppgifter som en förman förväntas kunna. Samt även fullgöra de skyldigheter som hänför sig till rollen som arbetsgivare. Kommunens myndigheter ska vid behov handleda och bistå den gravt handikappade i frågor som rör avlöningen av en assistent.

Anhöriga eller andra som står den handikappade nära kan dock inte fungera som assistenter såvida det inte finns särskilt vägande skäl. Avsikten med personlig assistans är att göra det möjligt för en handikappad person att leva ett självständigt liv både hemma och utanför hemmet. Om en anhörig sköter uppdraget som personlig assistent uppnås detta syfte inte fullt ut i alla situationer. Inte minst för barn och unga, med handikapp, spelar en utomstående assistent en viktig roll för utvecklingen mot självständighet och deltagande i samhällslivet på lika villkor.

Ett särskilt vägande skäl att anställa en anhörig eller en annan närstående person som assistent kan föreligga t.ex. vid akut behov av hjälp eller om den ordinarie assistenten insjuknar eller anställningsförhållandet upphör och det uppstår svårigheter att hitta en ersättare. Det kan även vara motiverat att anställa en anhörig om det generellt sett är svårt att hitta någon utomstående som kan fungera som personlig assistent. Noteras bör att de tungt vägande skälen måste ligga i den handikappades intresse och till exempel inte i kommunens intresse.

Begränsningen hindrar inte att pågående anställningar fortsätter, om en anhörig eller någon annan närstående redan en längre tid har varit personlig assistent och om läget kan anses ligga i den handikappade personens intresse. Särskilda skäl som hänför sig till handikappet eller sjukdomen kan innebära att det med tanke på den handikappades bästa är motiverat att en anhörig eller en annan närstående person utses till assistent. Sådana situationer kan uppkomma i samband med handikapp och sjukdomar som i hög grad påverkar funktionsförmågan, t.ex. ALS och andra framskridande muskelsjukdomar, långt framskriden multipel skleros, MS och svåra traumatiska hjärnskador. I dessa fall förutsätts det bl.a. att assistenten ska behärska den gravt handikappade personens fysiska motorik och, i de svåraste situationerna, kunna tolka gester och sinnesstämningar. I sammanhanget är det värt att understryka skillnaden mellan att ha en personlig assistent och att få närståendevård. Det primära målet med att ha en personlig assistent är att klienten ska bli mer självständig och oberoende och är i första hand inte tänkt att vara vård eller omsorg.

Enligt den andra varianten kan assistans ordnas så att kommunen ger den gravt handikappade en servicesedel för assistentservice. Servicesedeln är ett lämpligt sätt att ordna personlig assistans framför allt när assistans behövs bara några timmar i veckan eller när det behövs en vikarie för den ordinarie assistenten. Systemet med sevicesedlar är inte utvecklat på Åland delvis på grund av våra små förhållanden men det kan komma att ändra i takt med att vi får fler privata producenter av socialservice på Åland.

Genom den tredje varianten kan kommunen ordna servicen i form av köpta tjänster antingen inom ramen för egen serviceproduktion eller i samarbete med en annan kommun eller andra kommuner.

Avsikten är att alla nämnda metoder att ordna personlig assistans också ska kunna kombineras med varandra och med andra service- och stödformer i enlighet med handikappservicelagen och den övriga socialvårdslagstiftningen. På det viset kan boendeservice kompletteras med personlig assistans, om boendeservicen inte i tillräcklig hög grad tillgodoser den gravt handikappades behov utanför boendeserviceenheten eller hemmet. Dessutom kan kommunen komplettera hjälpen till den gravt handikappade genom hemservice eller hemvård och närståendevård.

Målgruppen för personlig assistans utgörs av sådana personer som på grund av ett långvarigt eller framskridande handikapp eller sjukdom behöver hjälp av någon annan i dagliga sysslor, arbete, studier, fritidsaktiviteter, samhällelig verksamhet och det sociala umgänget. Alla med gravt handikapp, oberoende av diagnos och ålder, kan vara i behov av personlig assistans. Däremot ska hjälpbehov som huvudsakligen beror på åldersrelaterad sjukdom och funktionsnedsättning inte automatiskt ge rätt till personlig assistans.

Personer med gravt handikapp får personlig assistans oberoende av i vilken ålder det handikapp eller den sjukdom har uppkommit som är orsaken till hjälpbehovet. I enskilda fall kan det uppstå problem med gränsdragning och tolkning av frågan om hjälpbehovet beror på en åldersbetingad sjukdom eller handikapp. Den nya tjänsten är inte tänkt att ersätta hemtjänst eller vård och omsorg för äldre.

Rätten till personlig assistans ges bara till personer som behöver mycket och återkommande hjälp av andra i de dagliga rutinerna. För att få personlig assistans krävs att den hjälpbehövande själv måste kunna ange vilken assistans som behövs och på vilket sätt. Därmed utesluts de handikappade personer vilkas behov bestäms av någon utomstående. I de flesta fall innebär hjälpbehovet då huvudsakligen omsorg, vård och tillsyn, och det är behov som bör tillgodoses på något annat sätt än genom personlig assistans.

Herr talman! Lagframställningen har följdenligt ekonomiska och administrativa konsekvenser. Tolktjänsterna utnyttjas i dagsläget i mycket begränsad utsträckning. Landskapsregeringens bedömning är att i den mån förslaget skulle innebära en förändring i utnyttjandet av dessa tjänster är de ekonomiska verkningarna relativt små. Det är dag- och assistansverksamheten som i huvudsak kommer att bidra till de kommande kostnadsökningarna. När det sedan gäller dagverksamheten kan förslaget leda till en ungefärlig merkostnad på uppemot 185 000-200 000 euro. Landskapsregeringen drar sin slutsats på basen av uppgifter från kommunerna.

Det här är ingen exakt vetenskap, långtifrån, men vi ser att om vi jämför våra slutsatser och beräkningar stämmer de överens med samma förhållanden som finns i riket. I dagsläget är det 7 personer som använder sig av tolktjänster, 5 personer är sysselsatta i dagverksamhet.

Förslaget, till den del det gäller tolkningsservice och dagverksamhet, har inte några avgörande administrativa verkningar utan handikappservicen kan fortsättningsvis ges inom ramen för den organisation som hittills byggts upp för att tillgodose det nuvarande behovet av tolktjänster och dagverksamhet.

När det gäller personlig assistans är det mycket svårt att på ett tillförlitligt sätt exakt förutse vilka totalkostnader reformen innebär för landskapet.

I dagsläget är antalet gravt handikappade som har personlig assistent 24 personer. De omfattas redan av någon form av socialvårdstjänst, vilket tyder på att deras servicebehov i huvudsak är tillfredsställt åtminstone när det gäller de nödvändiga dagliga funktioner som anknyter till boendet. De nya reglerna om personlig assistans påverkar troligtvis behovet av annan service såsom t.ex. färdtjänst genom att detta behov kan minska något eftersom en gravt handikappad, som får personlig assistans, i stället i vissa fall kan använda sig av allmänna trafikmedel.

I rikspropositionen har man försökt estimera det framtida behovet och om man antar att den procentuella andelen gravt handikappade av hela befolkningen är densamma i landskapet som i riket skulle det korrelera någorlunda väl med de uppgifter som landskapsregeringen erhållit.

Om framställningen antas av lagtinget och om vi räknar med att den träder i kraft till sommaren kan vi anta att kostnaderna ökar till ca 30 000 euro 2010 i landskapet som helhet. Eftersom den lagstadgade rättigheten under år 2011 utökas till minst 30 timmar per månad, om lagreformen genomförs på det sätt som förutsätts i detta förslag, estimeras på motsvarande sätt en merkostnad för år 2011 till ca 200 000 euro. De verkliga merkostnaderna kan i själva verket dock bli lägre eftersom man kan anta att också rätt få timmar räcker till för en del av klienterna. Hur omfattande det kommer att bli går dock inte att fastställa exakt.

När det gäller de administrativa konsekvenserna innebär förslaget att kommunerna åläggs att utföra nya och fler administrativa uppgifter. Den tid som åtgår till att utreda behovet av samt fatta beslut om assistansservice kräver att handläggningsrutiner ses över och att kommunernas respektive socialförvaltningar gör de ärendeprioriteringar som behövs för att tidsramarna ska kunna följas.

I framställningen finns ett viktigt resonemang kring jämställdhet inom hälso- och sjukvården samt socialvården.

Det finns fortfarande märkbara skillnader mellan kvinnors och mäns livsvillkor, och handikapp gör inte saken bättre. Kvinnor med handikapp har på många sätt sämre livsvillkor än män med handikapp. I jämförelse med män utan handikapp är det ett mycket stort avstånd till handikappade kvinnors livssituation. Det gäller exempelvis ekonomi, hälsa, förankring på arbetsmarknaden, politiskt inflytande och tillgång till välfärden.

Arbetet för jämställdhet har ibland trängts undan av jämlikhetsarbetet när det gäller personer med handikapp. Den ena diskrimineringsgrunden, den som handlar om kön, har inte blivit synlig därför att den andra, den som handlar om handikapp, har varit så iögonfallande. Samhällets handikappreformer har varit inriktade på att undanröja de mest påtagliga hindren för delaktighet för alla som lever med handikapp, men reformerna har inte genomförts utgående från ett genus- och jämställdhetsperspektiv.

Arbetet för att göra samhället mer tillgängligt är lika viktigt för båda könen, och det är viktigt att lyfta fram könsdiskrimineringens betydelse under processen. Det har inte i tillräckligt hög grad beaktats att kvinnor med handikapp, till skillnad från män, diskrimineras både på grund av sitt kön och på grund av sitt handikapp. Båda diskrimineringsgrunderna måste därför synliggöras mer än vad hittills varit fallet. Om vi inte är medvetna om att varje person med handikapp faktiskt är kvinna eller man kan vi inte se när kvinnor eller män är utsatta för könsdiskriminering.

Kvinnor och män med grava handikapp behöver erbjudas mycket praktisk hjälp och kan därför ha utomstående personer hos sig många timmar om dygnet. Män frågar enligt modern forskning inte efter professionell assistans, i samma utsträckning som kvinnor, utan vill ofta bli vårdade av sina anhöriga. Kvinnor däremot vill oftast inte ha anhörigvård utan professionell hjälp.

Undersökning och forskning beskriver förhållandena i omkringliggande regioner i Norden. Relevant och mer omfattande forskning saknas än så länge i landskapet. Landskapsregeringen anser att man med fog kan konstatera att förhållandena med stor sannolikhet är desamma i landskapet och att åtgärder måste vidtas för att förbättra situationen.

Herr talman! Lagframställningen har varit på en omfattande remiss. Först var tolktjänst och dagverksamhet på en remissrunda ut till kommunerna. Sedan skrev landskapsregeringen ett PM om personlig assistans och ställde relevanta frågor till kommunerna för att kunna göra kostnadsberäkning. Processen har dessvärre dragit ut på tiden.

Slutligen, herr talman, vill jag understryka vikten av att flytta fram positionerna när det gäller handikappolitiken. Handikappolitiken har ett eget stycke i landskapsregeringens handlingsprogram. Vi har under de här två åren tagit konkreta steg framåt. Vi har bl.a. på socialvårdsbyrån fått en chef som har till uppgift att bevaka handikappfrågorna. Vi har gjort en delundersökning i ekonomisk utsatthet där vi har kartlagt funktionshindrades behov och problem på Åland. Vi har gått igenom lagstiftning för att när Finland ratificerar FN-konventionen, som berör handikapp, så ska vi också ligga på linjen och kan ratificera den samtidigt.

Herr talman! Jag har också goda förhoppningar om att vi ska kunna börja projektet med handikappkoordinator, som är längre efterfrågat och efterlängtat både från funktionshindrade och anhöriga.

Ltl Jörgen Strand, replik

Herr talman! För det första stöder frisinnad samverkan den här lagstiftningen. Vi välkomnar den och vi tycker det är bra att man moderniserar. De individer som ska få sina rättigheter tillgodosedda får det i och med den här lagstiftningen. Det som vi ställer oss lite frågande till är blankettlagstiftningen. Det är bra initialt när man får samma förmåner som i Finland. I och med blankettlagstiftningen finns det också en risk, om man gör en förändring, en försämring mot något håll i Finland så följer den per automatik med till Åland. Därför skulle det ha varit bättre att haft en lagstiftning som materiellt exakt är lika, det skulle ha varit en fulltextlag. Det skulle ha säkerställt våra individers rättigheter även om det ändrar eller försämras i Finland.

Den andra saken som jag är orolig för är om de små kommunerna verkligen kommer att klara av att leva upp till det här, så att alla individer får en jämställd service när det gäller det här området.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik

Herr talman! Bekymret har varit att vi har haft en fulltextlag, som har blivit ändrad i slutet av 90-talet och i början av 2000-talet, där vi inte alls har hängt med. Därför gjorde vi den här bedömningen att vi vill ha en blankettlag som följer efter rikslagstiftningen. Det har varit ett uttryckligt önskemål från handikapporganisationen. Om man går tillbaka i tiden så är det inte mycket sociallagstiftning som vi tar här i lagtinget. Vi har släpat efter när det gäller det här. Det är på landskapsregeringens stora ansvar att hänga med i lagstiftningen och se när det kommer förändringar för att sedan att kunna avgöra om vi sätter saker ikraft.

Ltl Jörgen Strand, replik

Herr talman! Jag sade att det är bra så länge lagstiftningen går åt det hållet, då är en blankettlagstiftning jättebra. Tittar man på hur det går för Finland idag med krympande ekonomiska förutsättningar så finns det också risker med en blankettlagstiftning. Vårt mål skulle naturligtvis ha varit, för att ha exakt samma förmåner eller bättre på Åland, en fulltextlag. På samma sätt som man måste följa med om det blir försämringar så måste man också följa med när det går åt andra hållet. Det handlar kanske om resurser och socialförvaltning.

Den andra frågan är lika relevant för mig; hur kommer de små kommunerna, som redan idag visar minus efter minus i sina budgeter, att klara de här uppgifterna när det gäller enskilda individers rättigheter? Det tycker jag att man inte har ägnat mycket tid åt i den här lagstiftningen.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik

Herr talman! Igen, handikappservicelagen är reviderad i Finland i slutet av 90-talet och i början på 2000-talet. Åland har överhuvudtaget inte hängt med. Jag vill ändå understryka att det är viktigt att landskapsregeringen och socialvårdsbyrån hänger med vad som är på gång. Min uppfattning är att man gör det. Man har koll på läget och håller sig väldigt informerad och har kontakter till riksförvaltningen.

När det gäller små kommuner så delar jag den oron. Landskapsregeringen skriver i 2010 års budgetförslag att vi ska försöka ta ett helhetsgrepp om socialvården i landskapet. Det är onekligen så att vi står inför stora, stora utmaningar. Vi kan ju inte heller stoppa all sociallagstiftning bara för att vi har små kommunstrukturer. Det fungerar inte.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Barbro Sundback, replik

Tack herr talman! Jag hade tänkt ta upp lite samma tema som här nu diskuterades. Jag ska återkomma till det.

Jag skulle i stället vilja ha ett klargörande av ministern. Det var i samband med presentationen av dagverksamheten som jag blev lite fundersam, man hänvisade bl.a. till Fixtjänst och Folkhälsan. Enligt den här lagstiftningen så har jag fått för mig att de här tjänsterna i första hand riktade sig till personer med grava funktionsnedsättningar. När man talar om Fixtjänst är det ju frågan om personer med varierande funktionsnedsättningar och när det gäller Folkhälsan handlar det väl om äldre personer med demens. Uttryckligen ska lagen inte beröra dem. Hur går det riktigt ihop?

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik

Herr talman! Det kanske var jag som var otydlig. Jag hade ett ganska långt och faktaspäckat anförande. Jag redogjorde hur det såg ut i dagsläget i landskapet Åland när gäller Folkhälsans och Fixtjänst verksamhet. Jag tog in alla de här komponenterna som finns. Folkhälsans verksamhet berörs inte av lagstiftningen. Jag hade en redogörelse för dagsläget.

Ltl Barbro Sundback, replik

Samma sak tas ju upp i de allmänna motiveringarna. Man blir lite osäker vad det egentligen är för målgrupp man har i tankarna? Det står ju helt klart, när det gäller personlig assistans, gäller det personer med grava funktionsnedsättningar. Angående dagverksamheten så tycker jag att ministern inte klargjorde om det gäller alla personer med funktionsnedsättningar eller enbart sådana med grava funktionsnedsättningar?

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik

När det gäller den här framställningen så ingår utökad tolktjänst, dagverksamhet och personlig assistans. När det gäller personlig assistans så finns det framställningen definierat, under målgrupp, vad som menas och mera detaljer finns i själva lagparagraferna.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Mika Nordberg, replik

Tack talman! Vi vill från obunden samlings sida också framföra att vi tycker att det är en bra lagframställning för att få ordning på handikappservicelagen när det gäller de luckor som har funnits så att lagstiftningen uppgraderas till den situation vi befinner oss idag. Jag vill lite uppehålla mig vid det som nämndes tidigare nämndes av ltl Jörgen Strand. Det handlar just om de mindre kommunernas ekonomiska möjlighet att tillgodose de olika utgifterna som det här kommer att medföra. Har man alls tittat på någon slags gemensamt ekonomiskt ansvar, som skulle kunna delas på något sätt mellan kommunerna?

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik

Herr talman! I framställningen framkommer det också att kommunerna kan samarbeta, två kommunerna eller flera. När det gäller landskapsandelarna för socialvården kom det upp här i budgetdebatten, och det var någonting som jag framhöll, att landskapsandelarna för socialvården har ökat på några år. De har fördubblats från 9-10 miljoner euro till över 18 miljoner euro. Kommunerna har fått ett rejält tillskott i kassan när det gäller socialvården. Vi behöver fundera närmare på hur vi ska få socialvården att fungera och den speciella utmaning vi har med små kommuner i landskapet.

Ltl Mika Nordberg, replik

Talman! När det gäller kommuner så har vi förhållandevis väldigt små kommuner på Åland. I Finland har de haft sammanslagningar för att klara av sjukvården. Kostnadsfördelningen är kanske en fråga som social- och miljöutskottet skulle kunna titta närmare på. En liten kommun, om det uppstår ett behov eller att folk flyttar till kommunen, kan få ekonomiska problem. Därför skulle det vara bra om social- och miljöutskottet kan titta närmare på detta.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik

Herr talman! Lagframställningen utgår från funktionshindrades rättigheter. Man kan inte i lagframställningen heller ta hänsyn till kommunstrukturerna. Jag delar uppfattningen, det har jag sagt flera gånger, vi behöver se på socialvården som helhet i landskapet eller se på att ha större kommunenheter.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Sirpa Eriksson

Herr talman! Den liberala lagtingsgruppen ser fram emot de förbättringar som den aktuella handikappservicelagen kan ge de funktionshindrade på Åland. Lagen i stora drag innehåller utökad rätt till tolktjänst för hörselskadade, hörsel- och synskadade och talskadade. Lagen innehåller subjektiv rätt till personlig assistans för gravt handikappade och dagverksamhet för gravt handikappade.

Vad innebär lagförslaget om personlig assistans? Det innebär att alla gravt handikappade på Åland, som fyller lagens kriterier, kommer att få större möjligheter att göra saker som de skulle göra om det var friska. Saker som är en självklarhet för de flesta av oss; gå på bio, kafé, handla och träna o.s.v. Det är inte diagnosen som ger rätten till assistans utan det är funktionsförmågan. Rätten till assistans har ingen åldersgräns. Försämrad funktionsförmåga på grund av ålder berättigar inte till personlig assistans.

Inte bara de fysiskt handikappade utan även de med psykisk sjukdom eller personer med utvecklingsstörning kan ha rätt till personlig assistans.

Gravt handikappade kommer att ha rätt till assistans för de dagliga sysslorna, arbete och studier i den utsträckning som det är nödvändigt. De har tio timmar per månad, fram till slutet av 2010, för fritidsaktiviteter, samhällelig verksamhet och för upprättande av sociala kontakter. Från och med den 1.1.2011 ska de gravt handikappade ha rätt till minst 30 timmar assistans per månad för sociala aktiviteter.

Kommunerna kan ordna personlig assistans genom att bekosta en personlig hjälpare genom att ge den handikappade personen en servicesedel så att personen kan skaffa sig assistansservice eller genom att kommunen köper tjänster ifrån en privat serviceproducent eller t.ex. från en annan kommun.

Personligen tror jag att ett system med service uppmuntrar det kvinnliga företagandet inom omsorgen, där klienterna eller kommunerna kan köpa personlig assistansservice. Sådana företag är väldigt vanliga i riket, där servicesedelsystemet är väl utbyggt.

En nyhet med denna lag är att en nära anhörig inte kan anställa som personlig hjälpare, utom i undantagsfall. En mycket bra nyhet är också att handläggningstiden, i socialkanslierna gällande ansökningar om handikappservice, har med denna lag förkortats. Socialarbetare måste börja utredningen om behovet av service och stöd på grund av handikapp senaste den sjunde vardagen. Ett beslut måste ges senast tre månader efter ansökan har lämnats in.

Dagverksamhet för gravt handikappade, anser den liberala lagtingsgruppen, är mycket viktigt för både fysiskt och psykiskt välbefinnande hos gravt handikappade. Dagverksamhet kan innehålla matlagning, motion, skapande verksamhet och att träna sociala färdigheter. Det finns mycket att göra inom området. Därför vore det av största vikt att kommunerna samarbetar i ordnande av dagverksamhet. Här finns det även möjligheter för privata aktörer att sälja tjänster till kommunerna.

Tolktjänst ses som självklar rättighet för hörselskadade och hörsel- och synskadade. Jag tror att man emellanåt kan glömma i kommunerna att även talskadade har rätt till tolktjänst. Det kan handla om personer som har fått en hjärnskada eller har varit talskadad sedan födseln, såsom CP-skadade eller personer med utvecklingsstörning. Tolkar för talskadade kan t.ex. tolka från bilder, bokstäver eller tydliggöra den talskadades tal.

Problemet torde vara att det inte finns utbildade tolkar inom talskador på Åland.

Som sagt, den liberala lagtingsgruppen är positiv till de förbättringar som lagförslaget ger de handikappade. Själv ser fram emot behandlingen av lagförslaget i social- och miljöutskottet.

Ltl Barbro Sundback

Herr talman! Förvisso är det här en efterlängtad lagstiftning. Regeringen är att gratulera och framförallt ministern som kommer med lagstiftningen inom november månad som hon faktiskt har lovat. Idag är det sista november. Det är mycket bra att vi nu äntligen har fått lagstiftningen hit.

Jag skulle vilja säga någonting om själva lagstiftningstekniken. Det är ju väldigt väsentligt nu att de här rättigheterna lyfts upp på lagnivå och inte på förordningsnivå. Det är en stor förbättring. Genom blankettlagstiftningsförfarandet får man minst samma rättigheter som i riket. Om man genomför förändringar i riket så träder de automatiskt i kraft här.

Jag kan förstå att de personer som har varit engagerade i lagstiftningen tycker att blankettlagstiftning är bättre än ingenting. Från socialdemokratiskt håll har vi nog högre ambitioner med den åländska servicen till personer med funktionshinder. Jag hade helst sett en fulltextlag, lite enligt samma resonemang som ltl Jörgen Strand för, av många olika skäl. Låt mig börja med en sak. Den här lagen heter: Lagen om service av stöd på grund av handikapp. I Sverige skulle man inte acceptera en sådan lagstiftning. Landskapsregeringen är medveten om det här. I en not ber man om ursäkt för att man använder sig av begreppet handikapp och säger att det är synonymt med funktionshinder. Den rätta terminologin är att det skulle handla om service och stöd till personer med grava funktionsnedsättningar eller personer med funktionsnedsättning. Så här blir det om man ska följa den finska terminologin. Att skriva det på ett modernt sätt och med den normgivning som vi vill att ska föras ut samhället, istället för att hålla de här frågorna tillbaka i ett gammalt tänkesätt som inte är adekvat, det hedrar inte lagtinget. Handikappet är klyftan mellan samhällets service och den funktionshindrade personens tillkortakommanden. Det här har man frångått och jag har förstått att man från åländska intresseorganisationer har varit ganska måna om att vi skulle följa en sådan terminologi. Bara för den sakens skull borde man ha valt en annan lagstiftningsteknik.

Men så här blir det nu. Vi kommer att fortsätta att tala på det gamla sättet om handikappade. Så har det varit också i hela presentationen hittills. Det tycker jag inte är tidsenligt och inte bra.

Det finns ju ingenting som säger att vi måste ha minst samma nivå som i riket. Vi kan ju ha mycket bättre. Det har vi inom många lagstiftningsområden på Åland. Jag ska inte nämna det som är mest favoriserat, för det vet ni alla, inom jordbruket är det enorma förmåner. Vi ska inte ställa grupper emot varandra. Jag vill bara påpeka att det är en politisk prioritering hur mycket man vill underlätta livet för dem som har funktionsnedsättningar. Tillsvidare har lagtinget varit ganska ointresserat. De ministrar som har varit före ledamot Sjögren har inte prioriterat detta. Det handlar alltså om politisk prioritering.

När vi nu går in för den finska miniminivån är det ingenting jämfört med de förmåner och de rättigheter som man har i Sverige. De är ju på en helt annan nivå. För att inte säga också vilket politiskt inflytande de organisationer har som representerar den är samhällsgruppen.

För vår del ser vi gärna att det här görs till en fulltextlag. Det är något märkligt förfarande detta att man i bilagan tagit in alla möjliga olika paragrafer från olika rikslagar. Ibland skjuter man in en liten text om att lagen som ska träda ikraft 1.9.2009. Det här är väl någonting som social- och miljöutskottet måste städa upp. Det är en otroligt liten stil. Om den här lagen ska kunna läsas av alla personer, som är berörda av den, så följer den inte den grundläggande principen om tillgänglighet. Texten är så liten. För dem som berörs av de här rättigheterna är det svårt att förstå den här blankettlagstekniken och den följande bilagan.

Det här är kända diskussioner vid det här laget i lagtinget. Det förefaller som den här regeringen är mycket förtjust i blankettlagstiftning. Den förra regeringen och det förra lagtinget var nog mera åländska i frågor om lagstiftning. Det här är nu vad vi har att ta ställning till.

Till själva rättigheterna har vi naturligtvis ingenting att invända. Man kanske hellre skulle ha sett att man hade gått längre på Åland.

Jag fick en indikation från ltl Sirpa Eriksson att dagverksamheten, som regleras här, gäller också för personer med grava funktionsnedsättningar. Då kommer jag till en annan sak; jag tycker att de allmänna motiveringarna inte är kompetenta. Vad har Folkhälsans demensavdelning att göra med den här målgruppen? Ingenting, det står uttryckligen i lagen att de här rättigheterna inte gäller personer som på grund av normalt åldrande har fått funktionsnedsättningar.

Jag tror att det är en skillnad mellan sysselsättning och arbete. Inrättningarna som nämns är ju väldigt mycket institutionellt. Det centrala skulle väl vara att försöka få ut personer med funktionsnedsättningar i det riktiga arbetslivet och inte institutionalisera ytterligare. Det är klart att det är behäftat med stora svårigheter, men det är ju det som borde vara målet med den personliga assistansen. Där tror jag att utskottet igen lite får fundera på vad funktionshinder innebär.

Det finns en skrivning som jag tycker är oklar, på sidan 12, det kanske ministern kan redogöra för? Under punkt 6, bedömning av nuläget och förslag till lagändringar: "Handikappservicelagen och förordningen i sina senaste lydelser tillgodoser det grundläggande fullt legitima vårdbehov som handikappade har". Här blir det igen en oklar definition av vad som är sociala tjänster och vad som är vård. Jag måste börja tjata igen; personer med funktionsnedsättning, grava eller lindriga, har rätt till hälso-och sjukvård inom ÅHS är på samma villkor som alla andra. Den här lagen reglerar sociala tjänster. Det hoppas jag att utskottet nu verkligen inpräntar, att vi inte får samma kaotiska diskussion och upplägg som vi fortfarande har för äldreomsorgen på grund av att folk inte håller isär vård och social omsorg och service.

Effekterna av den här lagen tycker jag är lite tillkämpat. Resonemanget om att om en person får personlig assistans så ska behovet av färdtjänst minskas. Det kan väl hända att det i något enstaka fall gör det. Jag tycker inte att man kan blanda ihop olika rättigheter på det sättet. Har man rätt till färdtjänst, så har man. Det har ingenting att göra med om man har personlig assistent eller inte. Jag tycker nästan att resonemanget är lite naivt. Jag uppmanar utskottet att faktiskt titta på de allmänna motiveringarna också. Det råder, som jag ser det, lite oklarheter om vad det innebär att har en grav funktionsnedsättning och vilken kommunens uppgift är.

Herr talman! Om man diskuterar behovet så är det klart att det är otroligt svårt att uppskatta. Jag tror generellt att vi kan säga så här; ju äldre ålänningarna blir, ju bättre den medicinska vården och rehabiliteringen är, desto fler personer kommer vi att ha med funktionsnedsättningar och också grava funktionsnedsättningar. Det kommer inte att bli billigare för kommunerna. Vågar man påstå det så tror jag att man slår blå dunster i folk. Allt tyder på att det här kommer att kosta. Det kommer att kosta fortgående mer och mer om vi ska leva upp till ambitionen att alla ska ha rätt till arbete, studier, egen bostad och en meningsfull fritid. Det återstår att se.

Det är på något vis sorgligt att det är oförmågan att ändra kommunstrukturer som är det värsta hotet mot personer med grava funktionsnedsättningar. Det är i kommunerna som bedömningen ska göras vilka som har rätt till olika tjänster. Det blir naturligtvis helt olika bedömningsgrunder om man råkar bo i Geta, på Kökar, i Jomala eller i Mariehamn. Det kan ju inte vara i lagens mening. Det är ju den troliga följden. Nu har ju regeringen och minister Sjögren tagit ett tillsynsprogram och ska tillse att denna ojämlikhet inte uppstår. Med hur ska det riktigt gå till?

Herr talman! För de funktionshindrades bästa måste vi få någon förändring av kommunstrukturen, om inget annat argument hjälper. Det här med att kommunerna skulle börja bilda kommunförbund och samarbeta, det är vällovligt, men det löser inte de ekonomiska problemen.

Sedan en sak i lagen som jag direkt tycker att är dåligt; det är att anhöriga inte ska kunna vara personliga assistenter. Jag tycker här att lagstiftaren sätter sig över personen det gäller och deras anhöriga. På något sätt är väl tanken att man ska försöka motverka att ha anhöriga som assistenter. Det kan vara frågan om anhöriga som inte är lämpliga eller av någon annan anledning som man bara kan spekulera i. Istället ska det vara väldigt professionellt när det handlar om personliga assistenter. Men för det första, varifrån ska de komma som ska utföra jobben på Åland? För det andra, är det faktiskt fel att anhöriga fungerar som personliga assistenter? Min uppfattning är att det i Sverige är mycket omfattande med anhöriga som personliga assistenter. Om det är så man vill ha det, då tycker jag inte att lagen ska förhindra det. Jag tycker att utskottet ska göra en ändring här helt enkelt. Det kan man ju göra i blankettlagstiftningen. Sättet på vilket man kan ordna en personlig assistent tycker jag inte är tillfredsställande.

Sedan för man en ganska intressant och i många avseenden ganska värdefull diskussion om jämställdhet. Men det innehåller ganska mycket text från vårdrapporter, tror jag. Det finns rapporter som tar upp jämställdhet bland personer med funktionsnedsättning.

Bästa vänner, det är så hemskt att de kvinnor, som har grava funktionsnedsättningar, också är de som utsätts för de flesta övergreppen. Så ser verkligheten ut. Det är tyvärr så att här har man inte heller några åtgärder för detta. De som jobbar med de här frågorna i vården har ofta olika syn på mäns och kvinnors rehabilitering. Kvinnorna passiveras lätt och ska vara nöjda med att dricka kaffe, medan männen uppmuntras för att t.o.m. göra ett riktigt arbete. Det är, som ministern sade, inte tillfredsställande. Det är ett jättestort arbete att få förändring till stånd på den här punkten. Det bygger på stereotyper, som de flesta av oss fungerar enligt, i vardagen.

Herr talman! Om jag sammanfattar så tycker jag att lagstiftningstekniken inte är bra. Inte bara med tanke på tillgänglighet, den gör det svårt innehållsmässigt för oss att ha bättre förmåner på Åland för personer med funktionsnedsättningar jämfört med riket. Vi ska komma ihåg att levnadskostnaderna också är högre på Åland. Jag hoppas att man inför möjligheter för anhöriga att fungera som personliga assistenter.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik

Herr talman! De politiska prioriteringarna och målsättningarna har varit glasklara hela tiden. Det är att förbättra de funktionshindrade ålänningarnas ställning. Vi har släpat efter så när det gäller lagstiftning för funktionshindrade. Vi förde ett resonemang när vi skulle tas lagframställningen, det var flera kritiska röster från centerns håll. Vi tittade på om det var fel översatt. Vi kunde konstatera att vi har handikappolitiskt program, vi har ett handikappråd och FN har handikappkonvention. Vi tittade också på om vi skulle ändra ordet handikapp till funktionshindrad. Vi konstaterade också att det är flera lagar som följer i varandra, alltifrån sjukförsäringslagar och socialvårdslagar. Huvuduppgiften var att förbättra rättigheterna.

Talmannen

Tiden är ute!

Ltl Barbro Sundback, replik

Resonemanget påminner mycket om att ändamålet helgar medlen. Jag tror faktiskt inte att det är så där omöjligt. Det kan väl heta handikapplag, för det handlar ju om hur man överbrygger den här klyftan. Men när man talar om de personer, som har grava funktionsnedsättningar, ska man inte tala om handikappade. Det är där som skillnaden går, menar jag.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Sirpa Eriksson, replik

Tack, herr talman! Jag måste bara säga något om dementa. Det ingår inte i normalt åldrande. Det finns t.ex. alkoholdementa och Alzheimers patienter som är unga. Demens är en hjärnskada och kan definitivt ge rätt till dagverksamhet. Som jag ser det, så behöver de verkligen dagverksamhet och kan få ut mycket nytta av det.

Vad är bättre i lagstiftningen i Sverige, som ltl Sundback påpekade?

Ltl Barbro Sundback, replik

Herr talman! Jag vet att ltl Sirpa Eriksson håller på sitt och att allting är bra i Finland. Det har vi förstått av henne när det gäller de här frågorna. I Sverige finns det en mycket, mycket större politisk medvetenhet om de här frågorna. Jag tror också att servicen från socialtjänsten är mycket bättre. Jag vet det, för jag känner personer med funktionsnedsättningar i Sverige. Sedan är nivåerna på stöden vanligtvis högre i Sverige.

Det här med dementa är en svår fråga, det inser jag också. Men när man talar om Folkhälsans demensavdelning så har åtminstone jag fått det intrycket att det handlar om äldreomsorg.

Ltl Sirpa Eriksson, replik

Folkhälsan har dagverksamhet för dementa. Det kan råka sig att det är äldre personer där. Det beror på hur gamla människorna är som har sådana här skador. Jag hävdar ändå, precis som ltl Sundback säger, att jag håller på mitt. I och med att jag har jobbat så mycket med handikappfrågor och lagar så skulle jag säga att vi har väldigt bra handikappservicelagar i Finland.

Kommunerna är skyldiga att ordna följeslagareservice, alltså när en handikappad ska åka taxi. Där kan man också göra besparingar, taxichauffören kan gå in i butiken med den funktionshindrade och taxi mätaren går. Det kan bli billigare om man har en personlig hjälpare.

Ltl Barbro Sundback, replik

Herr talman! Vi kanske kommer in på för mycket detaljer. Jag skulle rekommendera utskottet att åka till Sverige och jämföra lagstiftningen och servicen. Att anhöriga inte ska få vara personliga assistenter tycker jag är en stor brist i den här finska lagen.

Talmannen

Replikskiftena är avslutade.

Ltl Gun Carlson

Herr talman! Centern, som det andra regeringspartiet, stöder förstås också framställningen om ändring i landskapslagen om tillämpningen av i landskapet Åland om lagen service och stöd på grund av handikapp. Jag håller med diskussionerna om funktionshinder, det blir mera pragmatiskt att använda sig av ordet handikapp.

Det här är alltså en blankettlag som ersätter den tidigare rikslagen som heter i princip samma sak. Centern har alltid förespråkat att hellre ha lagar i fulltext eller egna lagar än blankettlagar. Men vi måste också inse att resurserna inte räcker till hur mycket som helst. Det är anledningen till att det här nu blev en blankettlag. Vi har redan hört om de här viktigare ändringarna. Jag vill ändå säga några saker. Den ena ändringen är att man ska ge tolktjänst. Jag måste ställa en fråga till ministern; är det fortfarande så att teckenspråken än är olika, Sverigesvenska och Finlandssvenskan? Jag ser att minister nickar. Det här tycker jag nog är en lite märklig sak. Man trodde länge att teckenspråk ska förstås av alla. Men så är det inte. Det skiljer t.o.m. inom de svenska teckenspråken. Det här känns onödigt invecklat. Annars är det bra att man inför det här.

Dagverksamheten har vi också hört beskriven.

När det gäller möjlighet till personlig assistans så är det kanske det nyaste i den här lagen. Det bygger på två saker, dels att det finns ett service- eller vårdbehov och dels att man gör serviceplaner som visar vilka möjligheter man har att få hjälp. Det här ska vara en överenskommelse mellan brukarna och kommunerna eller socialvården. Men man ska alltså komma överens om att så här mycket service och assistans ska vi ge den enskilda med funktionsnedsättning.

Jag för min del hoppas att de här förbättringarna faktiskt ska ge bättre livsvillkor och bättre möjligheter att leva ett vanligt liv. Det är ju det som det syftar till, men också möjlighet att hålla kvar sin status och kunna vara frisk så länge som möjligt.

Så här långt är det väldigt lätt att stöda den här förbättringen och det gör vi från centerns sida.

Sedan finns det alltid en andra sida av saken, det måste man också ta upp här. Det berörs också i framställningen, d.v.s. kostnaderna för det här som då kommer på kommunerna. Man har försökt räkna ut det här med invecklade beräkningar, som jag inte har någon anledning att fundera över. Det kanske social- och miljöutskottet kommer att göra. Man säger i alla fall att det blir mer administration och mera kostnader. Det här är självklart, det förstår var och en. Ändå är det så att landskapet, lagting och landskapsregeringen, i de här tiderna, ändå måste fundera över att man belastar kommunerna jämnt och bra. Det här är naturligtvis också en självklarhet. Jag ville bara lyfta det här därför att det kommenterades att de små kommunerna kommer att bli ett hinder för att den här framställningen ska fungera väl. Det tror jag inte på. Inte är det så självklart att det är de små kommunerna som inte kommer att ge den personliga assistansen. Det kan likväl hända i större kommuner. Det här kommer att beror helt och hållet på hur man lyckas formulera sig och hur man lyckas få serviceplanerna att fungera bra, så att man verkligen bygger det på behovet och möjligheterna. Det måste ju alltid vara så. Det här kan drabba kommunerna väldigt olika därför att behovet kan variera väldigt mycket i olika kommuner. Det tror jag inte beror på kommunens storlek. Det beror helt enkelt på hur det råkar vara i de enskilda kommunerna. Visar det sig att det i någon kommun är någon som inte kan få den service som det här berättigar till så kommer man säkert att lyfta den frågan. Jag tror inte att en sammanslagning av kommunerna kommer att lösa den här frågan, lite som jag tror att den löser andra frågor. Det var ungefär det som jag från centern ville framföra.

Ltl Barbro Sundback, replik

Herr talman! Jag vet att ltl Gun Carlson är försvarare av det nuvarande systemet av kommunstrukturer. Visst hoppas vi alla att de små kommunerna, som har dålig ekonomi, att det inte påverkar kommunmedborgarnas rättigheter i det här avseendet. Nog är det ganska riskfyllt, om en kommun har mera pengar finns det naturligtvis större möjligheter att tillgodose de här behoven. Ska man välja om kommunens underskott ökar med tanke på det, så tror jag att det finns en större ovilja och en väldigt restriktiv hållning till vad man bedömer som grav funktionsnedsättning. Det är upp till kommunernas socialtjänstemän.

Ltl Gun Carlson, replik

Jag tror nog att kommunernas sociala tjänstemän kommer att kunna göra den här bedömningen helt adekvat utifrån det verkliga behovet. Visst finns det kommuner som har sämre ekonomi än andra, men jag tror inte att det är så enkelt som att säga att nu måste vi verkligen slå samman kommunerna för att kunna leva upp till den här lagen. Jag är säker på att det inte är så.

Ltl Barbro Sundback, replik

Jag vet inte riktigt vad ltl Gun Carlson grundar sin starka tilltro på. Det finns nog personer från vissa kommuner som säger att de inte får den lagliga rätt som de har i det här avseendet. Men de kanske inte vet vad de pratar om då? Eller hur ska man förklara detta?

Ltl Gun Carlson, replik

Herr talman! Om det är så att det finns vissa personer i vissa kommuner som inte får den vård de har rätt till, varken idag eller i morgon enligt ltl Sundback, ska de naturligtvis vända sig till tillsynsmyndigheten landskapsregeringen. Det får ju inte vara så. Nog förstår jag också att man kan vara snålare i en del kommuner än andra. Vi ska ändå komma ihåg att den här lagen blir så tydlig. Kommunerna kan inte göra annat än att ge service, om man har en adekvat bedömning av frågan som sådan.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Jörgen Strand, replik

Herr talman! Vi kanske inte behöver diskutera kommunstrukturer mera. Man kan bara konstatera att flera kommuner gör stora minus i år. Hur de ska klara av de här nya skyldigheterna är det väl upp till var och en kommun. Jag har funderat på varför vi borde ha en fulltextlag i den här lagstiftningen. Nu plankar vi av en finsk lagstiftning, det handlar om individers rättigheter. Vi har lite särförhållanden på Åland. Man har rätt till personlig hjälpare, assistent enligt x antal timmar. Ponera då att det är en fritidssysselsättning eller en kurs som utförs i Jomala, i min hemkommun. En handikappad som bor i den kommunen kan ta hjälp av den personliga hjälparen i 30 timmar. Det betyder att personen kan gå på fritidsverksamhet i 28 timmar. Medan för en person, som bor i en skärgårdskommun, går största tiden åt till restid för den här personliga hjälparen och personen kan kanske ta del av 5 timmars fritidsysselsättning. Därför borde vi ha haft en lag anpassad till åländska förhållanden.

Talmannen

Tiden är ute!

Ltl Jörgen Strand, replik

Herr talman! Ja, det är riktigt och sant som ltl Strand säger. Visst kommer det att variera i olika kommuner.  Regionerna ser olika ut och speciellt skärgårdskommunerna får ju alltid räkna många timmar för restider. Det är självklart. Jag har absolut alltid sagt att det är bäst om vi kan ha egna lösningar på alla våra problem. Det ska finnas en rimlighet i allt. Det är inte möjligt att göra det på grund av olika resurser.

Ltl Jörgen Strand, replik

Herr talman! Mitt resonemang utgår ifrån individen och deras rättigheter. Gun Carlson är nöjd med att personen får sitta och resa med sin personliga hjälpare. Jag vill att alla individer ska ha rätt till samma fritidsysselsättning, utbildning och liknande. Därför anser jag att den här blankettlagstiftningen inte uppfyller det som den behöver när det gäller individers rättigheter på Åland.

Ltl Gun Carlson, replik

Herr talman! Jag förstår hur det resonemanget går. Ja, så kan man naturligtvis också se på saken. Samtidigt vet vi alla att det är annorlunda att bo i skärgården, om vi nu specifikt talar om skärgårdsborna. Det är ur många andra synvinklar också som skiljer skärgårdsbornas levnadsmöjligheter och tillgång till service och kulturevenemang osv. än bara det här. Där skulle man också kunna säga att alla individer har samma rätt. Det är klart att det alltid blir skillnad på skärgård, fasta Åland och Mariehamn, så kommer det alltid att vara.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik

Herr talman! Jag tänkte kommentera lite teckenspråk och tolktjänst. Det är en pågående parallellprocess på rikssidan där man tänker överföra tolktjänst till folkpensionsanstalten. Även landskapsregeringen har hört efter kommunernas intresse av att föra över tolktjänsten till folkpensionsanstalten. Det har visat sig att det inte är så enkelt. Vi använder oss av det svenska teckenspråket och då skulle vi behöva ha distanstolkning från folkpensionsanstalten på rikssidan. Det här är en fråga som vi håller på att utreda.

Sedan vill jag också ge den erkänslan till små kommuner, t.ex. när det gäller pensionärsstödet så visar det sig att det har utfallit sig mycket bättre i de små kommunerna än i de större kommunerna.

Ltl Gun Carlson, replik

Jag får tacka. Det är beviset på att det inte alltid är så dåligt med små kommuner. Jag tror ju inte heller det. Jag är glad om man har börjat lyfta teckenspråksproblematiken. Jag tycker det är lite fånigt att det ska vara skillnad på svenska och svenska när det gäller teckenspråk.

Talmannen

Replikskiftena är avslutade.

Ltl Ulla-Britt Dahl

Herr talman! Mycket har redan sagt i den här debatten. Jag tar ändå till orda med några ord angående den här lagen. Landskapsregeringen förslår att lagtinget antar en landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av lagen om service och stöd p.g.a. av handikapp. Under flera års tid har de funktionshindrades intresseorganisationer arbetat för de nu föreslagna lagändringarna om personlig assistans för gravt funktionshindrade och om stärkande av serviceplanens ställning genom förflyttning från förordning till lag.

Lagförslaget följer också den utveckling inom sektorn som redan förverkligats i de nordiska länderna. Godkänns lagen handlar det om den viktigaste lagändringen på mycket länge, som berör de funktionshindrades liv. För gravt funktionshindrad är personlig assistans en nödvändighet för att klara det dagliga livet och få en möjlighet att leva ett normalt och självständigt liv.

I lagförslaget om handikappservice kan personlig assistans ordnas på tre olika sätt. Den funktionshindrade fungerar som arbetsgivare, precis som nu. Eller så har man servicesedlar som också har nämnts här. Det tredje alternativet är en köptjänst. Det är bra med olika möjligheter eftersom det också finns olika former och olika grava handikapp. Genom serviceplanen förstärks klientens deltagande. Det blir också lättare för tjänstemännen att påtala resursbehovet och kommande behov med hjälp av serviceplanen.   

Effektiviteten och resursanvändningen kan bli bättre än tidigare om och när helhetsuppfattningen om servicebehovet förstärks. Många får service och stöd från olika håll och det är svårt att få ett grepp om helheten. Det måste ses som en positiv utveckling att det är behovet av service och stöd som avgör när beslut fattas om assistenthjälp ska beviljas.

Jämlikheten mellan olika funktionshindrade förstärks också genom att kretsen av dem som kan beviljas personlig assistans utökas, exempelvis personer med autismliknande problematik, personer med utvecklingsstörning och personer med grava CP-skador.

Administrativa och ekonomiska konsekvenser gällande dagverksamhet och tolkningsservice har enligt landskapsregeringen inga avgörande verkningar utan handikappservicen kan fortsättningsvis ges inom ramen för den organisation som hittills byggts upp för att tillgodose det nuvarande behovet av tolktjänster och dagverksamhet.

Jämställdhetskonsekvenser, landskapsregeringen konstaterar att det fortfarande finns märkbara skillnader mellan kvinnors och mäns livsvillkor och att handikapp inte gör saken bättre.

Ingen får diskrimineras på grund av handikapp. Enligt lagen om likabehandling måste arbetsgivarna och utbildningsarrangörerna förbättra handikappades möjligheter till sysselsättning och utbildning. Detta innebär rimliga arrangemang.  Arbetsmiljön kan t.ex. ändras så att en handikappad lättare kan röra sig.  

Den grupp som särskilt måste beaktas när det gäller jämställdhet är naturligtvis de handikappade. Inom områdena arbete, inkomst och sociala förmåner är kvinnor med funktionsnedsättning missgynnade jämfört med män med funktionsnedsättning och med kvinnor i allmänhet.

Forskning har påvisat att kvinnor diskrimineras när det gäller fördelningen av de resurser som står till buds för personer med handikapp. Detta är naturligtvis oacceptabelt i ett av världens mest jämställda land. Därför är det nu viktigt att vidtar de åtgärder som måste vidtas för att förbättra situationen.

Landskapsregeringens förhoppning är dock att effekterna av lagförslaget blir gynnsamma för såväl kvinnor som män.

Jag stöder landskapsregeringen i deras strävan med detta lagförslag.

Ltl Roger Jansson

Herr talman! Möjligen kunde man lägga någon slags genusperspektiv på den här debatten också. Det har varit kvinnor som har begärt ordet. Ltl Strand och jag försöker nu också delta i den här debatten.

En av våra grundläggande uppgifter, både som lagtingspolitiker generellt och som lagstiftare, är att värna, stöda och hjälpa dem som har drabbats av sjukdom eller andra personliga katastrofer eller stora motgångar. Det här är, ur vår synpunkt, faktiskt den viktigaste uppgiften vi har.

Jag ska inte härifrån upprepa allt det goda som har sagt om den här lagstiftningen. Det framkom av presentationen. Jag tänkte ta upp några frågeställningar som redan delvis har diskuterats. Jag ges ju möjlighet att i social- och miljöutskottet behandla alla de frågeställningar som redan har varit uppe här. Vi får försöka se om vi kan göra något av det. 

Väsentligt är att den här lagframställningen nu kommer. Vi lever med en finsk lag från 1992, som visserligen är något justerad under resans gång, men det var hög tid att få en ny lagstiftning. Då kommer vi automatiskt i lagtinget till frågan om blankettlag eller fulltextlag. Vår inställning har alltid varit att om det är det en lag som berör enskilda personer i landskapet och som man ständigt använder också i förvaltningen, särskilt på kommunalt håll, bör man eftersträva egen lagstiftning. Att lagen finns tillgänglig i sin helhet i den blå boken och om det inte är en väldigt enkel blankettlagstiftning att man bara hänvisar till en rikslag. Man kan möjligen motivera den här lagen med att det i huvudsak är en rikslag men i rikslagen hänvisas sedan då till flera lagar. Det finns speciella åländska förhållanden som också i blanketten ska förändras. Frågan är inte lätt. I dagsläget är situationen den att när landskapsregeringen har gått in för den här blankettlagen så blir det inte möjligt för lagtinget att ändra den om man inte vill skicka den tillbaka.

Eftersom ärendet nu brådskar på det sättet att vi vill ha den här nya lagen så är det antagligen en sådan omgång, olyckligt, men man kan vara kritisk till valet av lagstiftningsform.

En fördel är att lagstiftningen blir lika i hela landet, om det nu är någon fördel. Ur byråkratisk synpunkt är det ofta en fördel. När det gäller fördelar för dem som lagen gäller så är det ofta inte det. Den diskussionen har förts här. Jag saknar en jämförelse med hur det är i övriga Norden i framställningen. Det brukar man ha när det gäller sociallagstiftningen. I de flesta fall, som jag har varit med om, har man haft sådana jämförelser. Här har man det inte. Vi har ganska starka uppgifter från funktionshindrade som lever i Sverige att det är enklare och situationen är bättre där. Jag tror inte riktigt på att Finland är föregångare i de här frågorna, inte minst efter mina erfarenheter i riksdagen. Det är något som utskottet måste ägna tid åt att göra den jämförelsen.

Ltl Strand tog upp problemet med att det kanske blir försämringar i riket. Det måste vi vara observanta på. Det finns en risk för det i dessa tider, åtminstone att det kanske blir marginella förändringar. Då gäller det att hänga med om man har behov av lagstiftningsförändring. Det går även i så fall att med en blankettlag göra förbättringar jämfört med i riket.

Vad som är negativt, och som ltl Sundback var inne på, är valet av terminologin. Det är också någonting som vi bör utreda i social- och miljöutskottet och eventuellt göra en förändring i lagtexten.

Sedan till den svåra frågan om kommunernas ansvar, som styrs av rikslagen 3 §. Vi har diskuterat resurserna och de risker som det innebär att kommunerna ska ha ansvar för dagverksamhet, assistentverksamhet, administrationen och inte minst för kunskapen. Utöver de här angivna områdena måste också kommunerna ta ett politiskt ansvar för det. Där tror jag att en utav de största riskerna finns, som sedan kan hänföras till den ekonomiska situationen i kommunerna, att det blir en väldigt ojämlik behandling för funktionshindrade i de olika kommunerna. Visserligen är det bra att man föreslår att handikapprådet ska fortsätta att vara tillsatt av landskapet. Man har lagstiftningen i rikslagen 13 § som man avser att följa. Jag är rätt säker på att man i riket kommer att ha en skild lagstiftning över de kommunala handikappråden och det nationella handikapprådet. Motsvarande lagstiftning har vi inte här. Det är orsak att överväga detta, av det skälet att vi måste ge handikapprådet i förhållandet till kommunerna en stark ställning, att man kan föreslå konkreta åtgärder när det inte fungerar tillfredställande ute i kommunerna. Det är klart att det är bekymmersamt när kommunerna får en beräknad tilläggskostnads för daghemsverksamheten på 200 000 euro per år och för de personliga assistenterna en kostnad på 200 000 euro per år, alltså närmare en halv miljon euro per år, i de situationer som många kommuner nu befinner sig i.

Landskapsregeringen hänvisar också till att man ska öka det kommunala samarbetet, att det är en lösning i sammanhanget. Men när en människa och en familj drabbas så är det åtgärder som ska vidtas omedelbart. Då kan man inte komma dragandet med ett kommunalt samarbete, om man inte har planerat det ordentligt på förhand och givit formerna för det. Den här lagframställningen gör inte det. Den säger inte hur och den säger inte när det kommunala samarbetet ska kunna användas.

När det gäller det ekonomiska ansvaret och totalansvaret så tror jag att särskilt för de gravt funktionshindrade att en samordning för hela Åland kommer att visa sig snart väldigt väsentlig och nödvändig. Det är en fråga som lagförslaget inte tar upp, utan man följer här rikslagen av naturliga skäl där man har det i de stora kommunerna. Jag tror inte att det här kommer att vara hållbart långsiktigt för Åland. Därför måste antagligen en förändring ske. Vi får väl ta en diskussion i social- och miljöutskottet hur allvarlig den här frågeställningen är redan idag.

Herr talman! Avslutningsvis, vi kommer inte från vårt parti att acceptera att vi följer rikslagens 8d § 4 mom. som säger: ”en anhörig eller annan närstående till den gravt handikappade kan inte utses till sådan personlig assistent som avses i 2 mom. 1 p. Om detta inte av särskilt vägande skäl kan anses förenligt med den gravt handikappades intressen.”  I rikslagstiftningen har man försökt väga de här särskilt vägande skälen ganska tungt. Man har satt tröskeln ganska högt. Huvudregeln borde bort, med motiveringen till 8c § som säger; ”syftet med personlig assistans är att den ska hjälpa en gravt handikappad att göra sina egna val när det gäller funktioner som avses i första momentet.” Alltså gällande de dagliga sysslorna, arbete och studier, fritidsaktiviteter, samhällelig verksamhet och gällande upprätthållande av social kontakter. Det är klart att om det finns anhöriga som har förutsättningar och möjligheter att fungera i det här hänseendet, när det gäller de här funktionerna ut gentemot samhället och för den enskilda människans utveckling, så är det ju närmast lite grovt att ha en huvudregel i lagstiftningen som utesluter dem ifrån att fungera som personliga assistenter.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik

Herr talman! När det gäller att en anhörig kan fungera som personlig assistent så finns det särskilt vägande skäl. Jag tog upp i mitt anförande upp vissa omständigheter. Det finns en tankegång med att en nära anhörig inte ska vara personlig assistent. Där lyfter man barn och ungas rättigheter. Barn och unga som är gravt handikappade, en viktig del där är att har man har en personlig assistent, som inte är ens mamma eller pappa, för att man sedan kunna frigöra sig själv och skapa ett eget liv. Det finns en tankegång som jag personligen tycker att är bra i den här lagstiftningen. När det gäller anhöriga så har man också möjligheter att få närståendestöd. Det kan tillgodogöras på det viset också.

Jag ber utskottet att komma ihåg barnen och ungdomarna.

Ltl Roger Jansson, replik

Herr talman! Huvudregeln har man tagit med i rikslagstiftningen. Man har motiverat den också i rikslagstiftningen på det sättet som minister Sjögren här angav. Vi har en uppfattning om att det här är en olycklig lagstiftning såsom huvudregel. Sedan att man kan ha den som en sekundär regel i vissa fall tror jag vore en bättre lagstiftning än just den här typen av formulering. Jag tror att det också har att göra med att situationen i riket kan vara lite annorlunda än vad den är på Åland i vårt nära-individen-samhälle.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik

Herr talman! När det gäller barn och ungas rättigheter så har jag ingenting emot att det är en huvudregel, tvärtom.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat. Begäres ytterligare ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.