PLENUM den 28 april 2008 kl. 13.00.

FÖRSTA VICETALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: talman Roger Nordlund, ltl Folke Sjölund och ltl Olof Erland).

27 lagtingsledamöter närvarande.

 

Meddelas att avvikande från föredragningslistan, på grund av lantrådets m.fl. tjänsteresor, inleder vi behandlingen av listan fr.om. ärende nr 3. Vi återkommer till ärendena nr 1 och nr 2 beroende på när de personer jag nämnde anländer.

 

 

 

Näringsutskottets betänkande nr 6/2007-2008 om kontroll av beräkningsgrunderna för fördelningen av samfundsskatten. (FR 18/2007-2008).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs det i betänkandet ingående lagförslaget i dess helhet. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Lagförslaget föreläggs för godkännande. Lagförslaget är godkänt.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 4:

 

Ltl Barbro Sundbacks m.fl. hemställningsmotion om ändring av klientavgiftslagen. (HM 49/2007-2008).

 

Beslut om remiss till social- och miljöutskottet har fattats. Ärendet bordlades den 19.3.2008.

Diskussion.

 

Ltl Barbro Sundback:

Herr talman!

En viktig del av fördelningspolitiken utgörs av familjepolitiken. I internationell jämförelse är Finlands familjepolitik faktiskt inte någonting att hurra för. I februari i år offentliggjordes en studie om tvåbarnsfamiljers situation i elva EU-länder. Studien visar att den finländska staten beskattar barnfamiljer hårt. Bara i Danmark och Belgien får barnfamiljerna mindre pengar i handen efter skatt, speciellt hårt beskattas våra familjer när inkomsterna stiger. Jämfört med familjer i Sverige och Spanien får finländska familjer ofta klara sig med tusentals euro mindre per år.

 

En del av familjepolitiken är delad behörighet med riket men en del är åländsk behörighet och här kan vi göra betydligt mycket mera för att förbättra barnfamiljernas ekonomiska och sociala situation.

 

De flesta löntagare har ganska små möjligheter att öka sina inkomster. Är försörjarna dessutom småbarnsföräldrar är tiden dessutom mycket ansträngd, både för ensamförsörjare och för familjer med två föräldrar. Den höga sysselsättningsgraden på Åland förutsätter en god service på barnomsorgen. Så gott som alla barn som fyllt fyra år utnyttjar den kommunala barnomsorgen. Av 6-åringarna deltog hela 99,3 procent av barnen i dagisverksamheten.

 

Barnomsorgen är således en viktig samhällsservice för att inte säga en oundgänglig samhällsservice för att  familjepusslet att gå ihop. Den goda kvaliteten på den kommunala barnomsorgen gör att många barn trivs och längtar efter att få gå tilldagis. Detta är naturligtvis en stor trygghet för föräldrarna och familjepolitiskt kan man med fog påstå att införandet av den s.k. subjektiva rätten till barnomsorg haft och har avgörande betydelse för särskilt kvinnorna, som numera kan välja både arbete och familj, en rätt som män i alla tider har haft.

 

Avgiften på barnomsorgen är en viktig fråga för de flesta småbarnsföräldrar. Under den förra mandatperioden var den högsta månadsavgiften föremål för en lång politisk dragkamp. Den dåvarande regeringen föreslog en s.k. maxtaxa på högst 250 € i månaden, samtidigt som man ville klippa av bundenheten till blankettlagen om klientavgifter som var källa till att frågan aktualiserades i lagtinget. Den dåvarande oppositionen med liberalerna i spetsen drev på och ansåg att samma maxtaxa som i riket på 200 € skulle införas. Det hela slutade med att den ansvariga ministern Harriet Lindeman drog tillbaka lagframställningen. Istället konstaterade den förra regeringen att klientavgiftslagen ska följas, dvs. 200 € max. Uppföljningen i kommunerna är något oklar, men idag torde 200 € som max gälla i de flesta kommuner.

 

Men kopplingen till klientavgiften består och nu är en lagändring på kommande i riket. I höst föreslår regeringen Vanhanen att maxtaxan höjs från från 200 till 233 euro per barn. Socialdemokraterna har den uppfattningen att vi skall föra en egen åländsk socialpolitik på de områden vi har behörighet. En höjning av maxtaxan eller frihet för kommunerna att själva sätta sin barnomsorgstaxa skall regleras i landskapslagen om barnomsorg och inte per automatik via klientavgifstlagen. Barnfamiljernas ekonomi har försvagats på grund av inflationen. Prishöjningarna på mat, bränsle och boende slår hårt mot löntagarna och särskilt mot barnfamiljerna som är stora matkonsumenter. En avgiftshöjning inom barnomsorgen är inte någon bra fördelningspolitik. Vi förväntar oss därför att regeringen Eriksson som för ett år sedan arbeta för att sänka maxtaxan nu ser till att inte höjs utan att den regleras. Om den skall regleras skall den regleras genom den åländska barnomsorgslagen. Samtidigt kan man också se över avgiften för 6-åringarnas förundervisning. Där kan man på grund av det höga deltagandet göra ytterligare lättnader för barnfamiljerna.

 

I riket kallar man det förskoleundervisning, det som vi kallar förundervisning, åtminstone fyra timmar per dag. Det är kanske någonting man kunde reflektera över också här hos oss. Men det mest avgörande är att maxtaxan nu igen inte åker upp i höjden. Vi förväntar oss att den ansvariga ministern ser till att det inte sker eftersom hon och många andra arbetade emot 250 euro och skulle ha ner maxtaxan till 200 euro, så nu förväntar vi oss att det förblir på den nivån.

 

Herr talman!

Ärendet brådskar och jag hoppas att social- och miljöutskottet, som visat sig vara ett riktigt barnvänligt utskott, tar sig an denna motion så fort som möjligt.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 5:

 

 

Ltl Barbro Sundbacks m.fl. hemställningsmotion om förverkligande av förslag om skärgårdspolisen. (HM 62/2007-2008).

 

Beslut om remiss till lagutskottet har redan fattats. Ärendet bordlades den 26.3.2008. Diskussion.

 

Ltl Barbro Sundback:

Herr talman!

Socialdemokraterna har länge, länge ansett att skärgårdsborna skall ha full hälsovårdarberedskap och polisverksamhet ute i kommunerna. Hälsovårdarberedskapen sitter hårt åt. Det spelar ingen roll om det är center, liberaler eller vem som är i spetsen för ÅHS eller vem som sitter på social- och hälsovårdsministerposten så får man inte det där till stånd utan det är andra som bestämmer än lagtinget tydligen i den frågan. Vi har lagtingsbeslut, t.o.m. flera, att så skall det bli. Jag hoppas att den här regeringen trots väldigt svaga regionalpolitiska skrivningar både i handlingsprogrammet och i tilläggsbudgeten nu visar att skärgårdsborna är värda likvärdig basservice som övriga invånare på Åland. Man talar ofta om att hela Åland skall leva och det börjar kännas som en ganska innehållslös fras, åtminstone i dessa två avseenden, som ändå måste anses grundläggande för varje samhälle, dvs. att befolkningen har tillgång till hälsovård och att det finns polis i kommunerna. Det gjordes under den förra mandatperioden en utredning om en s.k. skärgårdspolis. Den utredningen hade också politisk representation; där satt ltl Veronica Thörnroos, nuvarande finansministern Mats Perämaa och Mia Hanström representerade socialdemokraterna. Gruppen avlämnade ett enigt betänkande och det finns nu också upptaget i handlingsprogrammet för den här regeringen. Det förefaller inte att vara en prioriterad fråga. Det finns ingenting sagt om det i tilläggsbudgeten utan vi skall väl vänta och se ytterligare, och det visar väl att den här regeringen inte är särskilt intresserad av att arbeta för att servicen i skärgården skall förbättras på den här punkten.

 

I alla fall kan det vara  någorlunda hoppingivande att finansministern är skärgårdsbo och också var mycket positivt inställd till reformen av polisverksamheten i skärgården. Det finns ett stort behov på det sättet att det numera väcker stor irritation i skärgården, bl.a. fisketurismen. Det har också framkommit att körandet under påverkan av alkohol är rätt så allmän och att man tar det mer eller mindre som givet att det inte sker någonting om man kör påverkad i skärgården. Det behövs också förebyggande arbete. Det har varit några ganska allvarliga trafiktillbud just bland yngre killar, vilka är en riskgrupp i fråga om bilar och alkohol, men om det dessutom inte finns närvarande någon som övervakar det blir riskerna naturligtvis ännu större.

 

Herr talman!

Den här motionen har alltså tillkommit för att i bästa fall kanske fungera som en nål i en viss bakdel på ministrarna att de skulle komma fram med ett konkret förslag så att skärgårdsborna får den service som de både har rätt till och som de framför allt önskar.

 

Ltl Danne Sundman:

Herr talman!

Den här frågeställningen har engagerat mig och Obunden Samling många gånger tidigare. Den har också en självstyrelsepolitisk bärvidd på det viset att landskapsregeringen och regeringen i Helsingfors 2004 i en överenskommelseförordning kom överens om hur gränsbevakningsväsendets resurser skall kunna användas på Åland efter den nya självstyrelselagen 1993. Det har varit oreglerat sedan dess. Den uppgörelsen – det skall sägas – var vi också inom Obunden Samling med och tog efter mycket förhandlingar och ändock med väldigt långa tänder, inte för att vi på något vis misstror de personer och de myndigheter det gäller, utan det är tvärtom så att där jobbar ålänningar och de är omtyckta runt om i skärgården osv. Självstyrelsepolitiskt är det ändå en viss symbolik om det är en statstjänsteman som kommer när man ringer till den åländska polisen eller om det är en polisman anställd av självstyrelsemyndigheterna. Hur som helst, det är det här som är det indirekta problemet att nu funkar det väldigt bra med att man anlitar sjöbevakningen och det har då kommit att ersätta skärgårdspoliserna. Det här får man inte någon att bekräfta officiellt, men så är verkligheten att åländska skärgårdspoliser inte behövs!  Trots det är det lagtingets – jag tror också det nuvarande lagtingets – absolut uppfattning att man skall ha åländska skärgårdspoliser och i likhet med huvudmotionären tror jag att hela lagtinget i likhet med vad som man gjorde tidigare när man t.o.m. gav regeringen back en gång för inte så länge sedan när de föreslog att det här skulle lindras, så behöver man på allvar ta tag i den här frågan.

 

Jag begärde ordet därför att nu funderar man på att dra in ytterligare resurser från gränsbevakningsväsendets organisation, alltså man skall dra in sjöbevakningsstationen Storklubb, vilket innebär att det blir ännu längre till resurserna som man förlitar sig på i stället för att ha riktiga poliser s.a.s., åländska poliser. Det är säkert motiverat sett ur gränsbevakningsväsendets huvudsakliga roll, det finns inte så mycket gränser att övervaka, man kan ersätta  traditionell övervakning med ny teknik och nya metoder, det är säkert helt rationellt, men sett ur den synvinkeln att det här är den åländska polisresursen blir det ettervärre, sämre tillgång på poliser för skärgårdsborna på visst håll, om man inte har turen att man bor nära där resurserna för tillfället finns eller permanent kommer att samlas i större utsträckning. Det här är absolut en jätteviktig dimension och det förvånar mig att man inte har försökt väcka frågan tidigare, men från landskapsregeringens sida har man inte desto mer hakat på utan man har konstaterat att så är det bara, vi lägger oss inte i andra myndigheters bedömningar, sade landskapsregeringen när jag aktualiserade frågan om nedläggning av Storklubb.

 

Jag hoppas verkligen att den här motionen, som jag absolut stöder, får den effekten att man tittar på frågan en gång till om vi skall ha egna åländska poliser anställda av Ålands polismyndighet eller skall vi förlita oss på gränsbevakningsväsendets resurser även om de skärs ner och är det en vettig väg att vandra eller borde vi vända på hela kakan och kanske erbjuda gränsbevakningsväsendet att vi tar över deras verksamhet och bildar en sjöpolisenhet som också kan sköta vissa uppgifter under riksbehörighet, en omvänd överenskommelseförordning, vilket också är ett instrument som finns i självstyrelselagen men som inte används lika ofta. Det tror jag skulle vara en bättre utveckling; då skulle vi ha kontroll över resurserna och kunna fördela dem så att alla skärgårdsbor har samma trygghet som om de bor på fasta Åland. Detta hoppas jag är någonting som utskottet kan titta på i samband med det här, även om klämmen inte direkt berör det.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Anledningen till att jag begärde replik var överenskommelseförordningen som man har med sjöbevakningen och som jag vet att i många fall fungerar väldigt bra. En anledning till det är att det är lokalt stationerade sjöbevakare som man har samarbetat med och som känner lokalbefolkningen och hanterar det. Vi har diskuterat det här också i den liberala gruppen och det har framkommit att kommer man bortifrån med stora båtar osv. som inte har den lokala förankringen så kanske man inte känner sjöbevakningen osv. som finns där, så det blir en annan dimension genom förordningen. Det här behöver alltså diskuteras och processas. Det kan vara en anledning till att man försöker hålla stationerna kvar. Jag vet att landskapsregeringen har på gång ett möte i början av maj angående Storklubb som man försöker hålla kvar.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Det är en god nyhet om regeringen äntligen har vaknat och försöker verka för att Storklubbs sjöbevakningsstation blir kvar. Jag håller med ltl Åke Mattsson på det viset att varför det har fungerat så bra är för att det är sjöbevakare som känner skärgården och som skärgården också känner. Tiderna förändras och det är inte säkert att vi kan lita på att det är så framdeles och det storskaliga rationella tänkandet som man nu mer och mer för in inom gränsbevakningsväsendet kanske innebär att det är si så där med kunskaperna i svenska hos dem som kommer hit och bevakar vår skärgård och då kanske man borde inse att det är dags att vända på steken och att vi i stället sköter gränsbevakningens uppgifter i någon mån och s.a.s. tar betalt av riksmyndigheterna i en omvänd överenskommelseförordning. Jag tror att det i så fall är någonting man borde fundera på i regeringspartierna.

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Det är en svår och komplex fråga. Det viktigaste är ju att skärgårdsborna har tron på övervakningsmyndigheterna, både polis och övriga och att man får servicen. Med båtpoliser kanske man inte heller får det. Till pappers skall man ha övervakning, man kanske inte har det i alla fall, utan det finns andra sätt att komma fram. Det är också så att man avdelar vissa poliser fortsättningsvis som skall använda en viss tid ute i skärgården. Någonting sådant finns inte i dag; man måste vara öppen för många lösningar för att komma framåt.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Vi från Obunden Samlings sida har varit ytterst öppna när det gäller kompromissa i de här frågorna. Det var faktiskt ett argument från gränsbevakningens sida när man tog överenskommelseförordningen att tar man överenskommelseförordningen nu så kan vi ha våra resurser kvar i den åländska skärgården, vi behöver inte skära ner. Nå, vad gör man nu? – man skär ner. Man har alltså svikit den delen av överenskommelsen. Det står inte till pappers, men så var det politiska budskapet. Jag tror att man måste se det här på litet nytt sätt och skall man garantera skärgårdsborna de värden som ltl Åke Mattsson räknade upp tror jag att enda sättet på sikt är att göra det i självstyrelsens regi och i stället erbjuder våra tjänster åt gränsbevakningen. Jag tror att gränsbevakning är ett mindre laddat områden nuförtiden, det är t.o.m. så att självstyrelsens myndigheter kan anförtros vissa av dessa tidigare väldigt känsliga uppgifterna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Ltl Danne Sundman tar upp en viktig aspekt på ordningsvakten i skärgården och sjöbevakningen skall ju vara ett komplement, det är inte sjöbevakningen som skall sköta den ordinarie polisverksamheten och för att samarbetet skall fungera måste det finnas polis närvarande i skärgården. Det är inget tu tal om det skall vara så. Det står i landskapslagen om polismyndigheten 1 § 2 mom.: ”I skärgårdskommunerna bör det finnas polisverksamhet året om.” Lagtingets viljeyttring är alldeles klar på den här punkten. Men jag håller med ltl Danne Sundman att jag inte förstår denna tafatthet i frågan, att man inte får någonting gjort!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Ltl Barbro Sundback nämnde ett bra ord, tafatthet, jag upplever också viss tafatthet när det gäller just agerandet kring sjöbevakningsstationen Storklubb. Man säger en sak och  det står en sak i lagen, men sedan är verkligheten en annan, man förlitar sig till fullo på dessa visserligen helt fungerande gränsbevakningsresurserna. Det är inte åländska poliser i lagens mening, så man begår egentligen lagbrott när man inte ser till att situationen får sin lösning. Återigen, det fungerar jättebra och det är väl därför som tingens ordning får vara så här pass felaktiga. En lösning skulle vara att slå ihop påsarna, men att påsen skulle ha en åländsk etikett! Det skulle vara en intressant lösning också i andra sammanhang.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman!

Jag finner nog delar av ltl Danne Sundmans kritik befogad. Det är riktigt som ltl Danne Sundman säger att polisens frånvaro i skärgården de senaste åren har satt sina spår. Det som jag som skärgårdsbo främst saknar är det förebyggande arbetet hos barn och ungdomar när man också arbetar med attityder. Men det är min bestämda uppfattning att landskapsregeringen är medveten om problematiken och att man tar den här frågan allvarligt. Jag tycker att det är bra att ltl Danne Sundman trycker på för det här är en viktig fråga som sist och slutligen rör hela Åland.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Jag tycker det är viktigt att väcka frågan och där vill jag ge kredit till huvudmotionären ltl Barbro Sundback som väckt en motion. Ännu viktigare är det att vara ärlig och säga att så här har det tyvärr blivit, man har förlitat sig på resursern som man har i gränsbevakningen. Visserligen, det har fungerat, men sedan kommer det rent självstyrelsepolitiska dimensioner men framför allt det som ltl Veronica Thörnroos nämner: förebyggande arbete som inte gränsbevakningen kan eller skall syssla med enligt överenskommelseförordningen. Man bör se på helheten i den här frågan. Jag har som sagt en lösning på problematiken som jag tror att skulle vara den allra bästa.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman!

Nej, jag tror inte att det är medvetet val från landskapsregeringens sida att plocka bort poliserna från skärgården, men vi vet att vartefter de äldre konstaplarna har gått i pension har det varit ytterst svårt på gränsen till omöjligt att ersätta dem. Det regelverk som polisen arbetar efter i dag omöjliggör att en polis arbetar ensam, det krävs alltid två och det är sådant som har kommit in och som försvårar verkställigheten rent operativt ute i skärgården. Jag säger inte att det är omöjligt, men det krävs nog att man tänker till hur vi verkligen vill ha det.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Medvetet och medvetet! Jag tror att om inte den här resursen i gränsbevakningsväsendet skulle finnas skulle det vara betydligt större fokus på att verkligen besätta de lediga polistjänsterna i skärgården, men tack vare att den finns går det att låta bli s.a.s. Lösningen är inte att med våld tillsätta poliser utan att fundera efter hur är det förnuftigt att vi fördelar våra resurser och i samarbete med gränsbevakningsväsendet diskuterar på ett nytt sätt, att det kanske är så att Ålands polismyndighet kunde sköta viss handräckning som är riksbehörighet och genom en sådan lösning få en rationell resurs i skärgården som gör att skärgårdsborna har tillgång till en likvärdig polisresurs och som kan syssla också med annat än ingripanden när det har gått snett i det förebyggande arbetet osv. Jag tror att det är mycket bättre och större möjligheter att ha en åländsk profil på polisen också med den lösningen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Torsten Sundblom:

Herr talman!

Motionen fyller ett behov; en polisiär närvaro i alla samhällen är i förebyggande syfte väldigt viktigt. Som ltl Barbro Sundback sade i ett replikskifte står det i landskapslagen om Ålands polismyndighet att polisen skall finnas i skärgården. Jag skulle vilja säga att allt startade då man den 1 april 1980 drog in de gamla länsmansdistrikten och bildade ett polisdistrikt på hela Åland. I budgetframställningen 1994 föreslogs att man skulle dra in åtta polistjänster och skärgårdspolisen skulle då tjänstgöra på fasta Åland under högsäsongen. Beslutet blev den gången att man på fasta Åland skulle arbeta mellan 1 november och 30 april och i skärgården 1 maj till 30 oktober, men det var ett beslut som inte var bra. Den delade tjänstgöringen förutsatte dubbelt boende, med alla de nackdelar som kommer där och inte heller någon ekonomisk kompensation. Det betydde att tjänsterna blev ointressanta. Därför sitter vi i den situation som vi har nu att de tjänster som har varit vakanta i skärgården efter pensioneringar inte har funnit sökande; då har de blivit tillsatta på fasta Åland i stället.

 

I landskapsregeringens handlingsprogram nämns det om en sjöpolisenhet och jag skulle vilja sätta den här motionen i samband med sjöpolis och slå ihop dem. Jag tycker att utskottet skall se över möjligheten att skärgårdspolisen och sjöpolisen blir samma enhet; den placeras i skärgården, gärna så att tjänsten är placerad på ett par olika platser så att det är lätt att med båt köra mellan olika skärgårdskommuner, samtidigt som man kan sköta all övervakning som behövs i den åländska delen av skärgården. Vad skulle vara naturligare än att en skärgårdspolis är placerad mitt i ett skärgårdsområde.

 

Arbetsgruppen för utredning av skärgårdspolisfrågan gav sitt betänkande i november 2006 och enligt den är upplägget med sjöpolisen i Göteborg och Kungshamn någonting som man skulle kunna arbeta vidare på.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Vi har diskuterat detta i gruppen och tycker – för att förtydliga den tidigare replikväxlingen – att det är bra med sjöpolisen och att man bör satsa på den biten för det är också ett stort reklamvärde; även turisterna uppskattar att man har en poliskår ute och diskussionen mellan sjöpolisen och båtförare brukar vara ganska gemytlig. Men skärgården kommer inte att klara sig med det, utan jag tror att det som ltl Veronica Thörnroos lyfte fram är viktigt, att det finns preventivt arbete och mycket annat arbete, så jag tror att man från skärgårdshåll måste komma med ännu mera krav på att man skall få ut poliserna och att man skall ha ett program, en planering, hur mycket man skall vara ute i skärgården, att man inte nöjer sig med det här bara.

 

Ltl Torsten Sundblom, replik:

Herr talman!

Jag håller med om det och samtidigt skulle man när man blandar ihop sjöpolis och skärgårdspolis troligen göra tjänsterna intressantare och mera attraktiva.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

 

Föredras för remiss ärende nr 1:

 

Republikens presidents framställning om Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i fördraget som hör till området för lagstiftningen. (RP 6/2007-2008).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet.

 

Föredras ärende nr 2:

 

Landskapsregeringens meddelande angående Lissabonfördraget. (M 4/2007-2008).

 

Eftersom de båda ärendena nära ansluter sig till varandra föreslår talmannen att presidentens framställning samt landskapsregeringens meddelande behandlas i ett sammanhang, varvid gemensam diskussion om dem tillåts. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt!

 

Talmanskonferensen föreslår att presidentens framställning remitteras till lagutskottet. Godkänt. Beslut om eventuell remiss av meddelandet fattas efter avslutad diskussion. Diskussion.

Lantrådet Viveka Eriksson:

Talman!

För att klargöra var vi står i dag kan det vara till fördel att titta bakåt och fundera hur det har varit fram till dagens datum under vårt medlemskap i Europeiska unionen  Ända sedan medlemskapet 1995 har Åland arbetat för att starkare göra sin röst hörd i Europasamarbetet. EU är ett samarbete mellan nationalstater. Det betyder att självstyrda områden inte är en part i det samarbetet. Vi har vid olika tillfällen under historiens gång kunnat konstatera att EU-samarbetet är inte ett bra system för självstyrelsesystemet just för att vi inte är en part i det samarbetet. Vårt arbete har väldigt mycket gått ut på att skapa kanaler för att vår röst skall höras i Europasamarbetet och eftersom vi inte har en egen direkt kanal har den strävan varit att vi skall via Finlands röst också göra Ålands röst hörd, alltså när Finland, som ju kan tala med endast en röst i Europasamarbetet, uttrycker sig bör också Ålands röst vara invägd i det som Finland säger så att Ålands krav och behov är beaktade.

 

Jag vill ge en bakgrund till fördraget och gå tillbaka till det konvent som tillsattes för att utarbeta en konstitution för EU. I det konventet ingick också representanter för de nationella parlamenten och för regeringarna. Från Ålands sida försökte vi också komma med i samarbetet. Vi hävdade att vi också, precis som nationella parlament, borde ha en möjlighet att delta. Från riksdagen hade man två medlemmar i konventet. Det var Kimmo Kiljunen och Matti Vanhanen inledningsvis samt som regeringens medlem Teija Tiilikainen. Eftersom vi inte fick vara med i konventet arbetade vi från landskapets sida väldigt systematiskt för att ändå via landets konventsmedlemmar föra fram landskapet ställningstagande och synpunkter. Det var ett väldigt intensivt arbete. Samtidigt arbetade den dåvarande landskapsregeringen för att bevaka de åländska positionerna tillsammans med Finlands regering, man formulerade positioner, man förde fram positionerna och man förhandlade med regeringen om positionerna. Det som man förstås var angelägen om att trygga var Ålandsprotokollets status, att inte på något sätt Ålandsprotokollets status som en del av primärrätten skulle rubbas.

 

En annan fråga som också fördes fram under arbetets gång var det säkerhetspolitiska samarbetet som så småningom kom in; när det konstitutionella fördraget tog form var det flera inslag i det som man från Ålands sida följde med kanske lite större varsamhet och bevakande, bl.a. var det den säkerhetspolitiska lösningen, alltså att ha ett ökat säkerhetspolitiskt samarbete inom Europeiska unionen. Det fördes diskussioner med dåvarande utrikesministern och i förhandlingarna framfördes skrivningar om att i samarbetet skulle beaktas inomstatliga säkerhetspolitiska arrangemang. I det skedet tyckte vi att det fanns understöd från regeringens sida och sedermera också från riksdagens sida, eftersom man i flera utskottsbetänkanden också tog upp Ålands folkrättliga starka ställning samt den preamble som finns i Ålandsprotokollet. Det var en del.

 

Det som förstås också kom upp och som har kommit upp varje gång när vi har förelagts ett nytt fördrag var de inflytandefrågor som har funnits med under hela EU-medlemskapet och vi förde återigen fram våra krav på att förbättra kanalerna så att också Ålands röst bättre skulle bli hörd. Lagtinget var väldigt aktivt och bidrog tillsammans med landskapsregeringen i arbetet att formulera de positioner som blev landskapets ställningstaganden.

 

I det konstitutionella fördraget, som också behandlades här i lagtinget, intogs också subsidiaritetskontrollen som också senare blev en del av Lissabonfördraget. Det konstitutionella fördraget, som alla väl kommer ihåg, föll på grund av att flera länder efter folkomröstning beslöt att inte omfatta fördraget och skulle inte ratificera det. I landet var det så att riksdagen hade antagit fördraget och i lagtinget blev fördraget liggande väldigt länge och blev så småningom också förkastat i och med att i princip hela fördraget hade förfallit.

 

Lissabonfördraget tillkom efter att man tog upp det konstitutionella fördraget, tittade på de delar som hade varit svåra att enas om och man hittade en gemensam nämnare och antog sedermera i Lissabon Lissabonfördraget. Det är väldigt viktigt att i det sammanhanget särskilt granska innehållet: på vilket sätt är Lissabonfördraget viktigt för Åland. Det finns jättemycket text, men från landskapsregeringens sida har vi alldeles särskilt i vårt meddelande inriktat oss på de delar som är av särskilt intresse för landskapet och för självstyrelsen. Det finns alltså i Lissabonfördraget vissa behörighetsöverföringar, inte stora, men inom t.ex. inom rättsväsendet, inom polisen, finns det överföringar som betyder att fördraget måste antas med kvalificerad majoritet och det är också överfört av presidenten hit till lagtinget för att lagtinget skall sätta i kraft fördraget med kvalificerad majoritet.

 

Det som är nytt och som också fanns med i det konstitutionella fördraget är subsidiaritetskontrollen, alltså återigen en ny möjlighet att göra sin röst hörd i Europasamarbetet. Det är väldigt viktigt ur en principiell synvinkel hur subsidiaritetskontrollen slutgiltigt blir reglerad. Subsidiaritetskontrollen är en mekanism där de nationella parlamenten har en möjlighet att inom åtta veckor reagera på om något av kommissionen framställda lagförslag står i strid med subsidiaritetsprincipen. Det är alltså uttryckligen de nationella parlamenten som har denna möjlighet. Från Ålands sida har vi hävdat att vi är ett nationellt parlament därför att inom vårt konstitutionella system är makten delad. Makten är inte delegerad från riksdagen till lagtinget, utan den är verkligen delad så att Åland inom vår behörighet, som anges i självstyrelselagen, har en exklusiv behörighet och makt att själva stifta våra lagar. Därför är det svårt att riktigt acceptera resonemanget om att Åland som ett regionalt parlament, såsom det anges i Lissabonfördraget, endast skulle ha rätten att i samråd med riksdagen – det nationella parlamentet – ge vår syn på subsidiaritetsprincipen. Det är återigen en fråga om - när Finland uttrycker riksdagens synpunkt i samband med subsidiaritetsprincipen – vi kan vi se till att också Ålands röst är invägd i de två röster som Finland har. Har är viktigt att komma ihåg den delade maktbefogenheten, där det faktiskt är så att den ena rösten borde Finlands riksdag och lagtinget dela på – i fråga om den rösten delar vi nämligen på makten.

 

I Lissabonfördraget finns också avsnitt om regionerna, subsidiariteten, proportionalitetsprincipen, som är till fördel för Åland och som jag inte tänker gå in på men som är en positiv del.

 

När vi en gång i tiden i lagtinget och i landskapsregeringen, 2002, utformade positionerna var vår utgångspunkt att EU skulle erkänna självstyrande områden så att vi skulle bli en part i samarbetet. Den linjen hävdade vi väldigt länge. Det blev vissa framsteg när det gäller just den regionala aspekten, men vi nådde inte ända fram till självstyrda områden blev erkända.

 

Vi drog också då den slutsatsen att vi måste jobba vidare på inomstatliga lösningar för att trygga den åländska rösten inomstatligt.

 

En annan fråga som är viktig att följa och granska i det fortsatta arbetet är EU:s ställning som juridisk person därför att det finns en viss risk att när EU blir en juridisk person och kan ingå internationella avtal. Vi vill ha helt klarlagt att detta inte inskränker lagtingets rätt att vara delaktig när internationella avtal tecknas. Vi har till den delen initierat en utredning i enlighet med det som utredningsmannen Jääskinen föreslog i sin utredning att borde genomföras. Det är en utredning som jag har förhoppning om att skall komma under lagtingets arbete med Lissabonfördraget, den är alltså inte färdig ännu. 

 

När det gäller subsidiaritetskontrollen arbetar vi likaså på att hitta en lösning där man i självstyrelselagen tryggar lagtingets rätt och möjlighet att vara delaktig i den processen.

 

Jag var redan inne på det säkerhetspolitiska samarbetet; det är också en del som vi alldeles särskilt har haft anledning från Ålands sida att följa. Finns det en risk för att vår demilitariserade och neutraliserade status på något sätt kan påverkas av den kommande samarbetsformen? Det har sagts i flera utskottsbetänkanden, både i utrikesutskottet och i grundlagsutskottet samt i regeringspropositionen – senast med anledning av Lissabonfördraget – att man anser att vår folkrättsliga ställning är så stark att inte det säkerhetspolitiska samarbetet skall ha en sådan effekt på demilitariseringen. Ändå anser landskapsregeringen att detta är en så viktig fråga att vi vill, i enlighet med det som står i handlingsprogrammet, sätta igång ett arbete tillsammans med lagtinget där vi utarbetar en plattform för de här frågorna. Det har efterlysts tidigare från lagtingets sida, bl.a. när vi behandlade Open Skies-avtalet – det var frågor som överflygningar och fotografering på hög höjd, men där man inkräktade på demilitariseringen enligt den bokstavstrogna tolkningen av konventionen. I samband med det efterlystes från lagtinget att vi borde utarbeta en doktrin så att landskapet har en enig röst i dessa frågor.

 

Jag lämnar så innehållet i Lissabonfördraget; det blir verkligen anledning för lagtingets utskott och jag antar också självstyrelsepolitiska nämnden att ytterligare granska innehållet och fördjupa sig i olika delar. Inflytandefrågorna kommer återigen upp; de är inte direkt kopplade till Lissabonfördraget, men de hör till Ålands medverkan i EU. Om man tittar på utveckling från 1995 fram till 2008 har det varit en stegvis utveckling, men inte tillräckligt, sett ur åländsk synvinkel. Det har gjorts ändringar i självstyrelselagen, det har gjorts utredningar, bl.a. nämnde jag redan Jääskinen-utredningen, som tog fasta på rätt många olika svårigheter. Det har tillsatts arbetsgrupper, den senaste var den av justitieministeriet tillsatta arbetsgruppen som leddes av landshövdingen Peter Lindbäck med representanter både från regeringen och från landskapet. Den arbetsgruppen kom med ett förslag på vilka punkter självstyrelselagen skulle ändras; det betänkandet var inte enigt, de åländska representanter reserverade sig mot förslaget. Ur det arbetet uppstod ett nytt arbete, dels gick man vidare när det handlade om språkfrågan och möjligheten för Åland att delta i EU-beredning och det har utarbetats ett praxis dokument just när det gäller språkhanteringen. Det utarbetades ett praxis dokument på utrikesministeriet om talerättsfrågan: hur vi skall gå tillväga när det gäller talerätten. I detta praxis dokument finns väldigt många bra saker. Trots det anser landskapsregeringen att det här inte är tillräckligt, vi behöver ytterligare stärka Ålands roll särskilt när det gäller talerätten. Vi vet att den har varit föremål för flera olika problematiska situationer – att Åland inte har haft möjlighet att själv föra sin talan i EG-domstolen och senast minns vi snusfrågan.

 

Landskapsregeringen har lämnat ett meddelande som skall ses som ett stöd för lagtinget. Under lagtingets arbete har man också möjlighet att ur meddelandet dra ut vissa analyser som är gjorda utifrån Lissabonfördraget och dess inverkan på självstyrelsen. I meddelandet finns också en beskrivning av historien, men vi skall också komma ihåg att som en bakgrund finns flera andra meddelanden, det har avgivits meddelanden från landskapsregeringen tidigare, i samband med det konstitutionella fördraget, i samband med att konventet hade sitt arbete och här hittar vi också en hel del av de olika skeden och den historiebeskrivning som finns förknippad med utvecklingen av EU-arbetet.

 

Landskapsregeringen konstaterar i meddelandet att arbetet går vidare. Vi är alltså inte färdiga med alla förhandlingar, vi är inte färdiga med alla utredningar som vi pekar på i meddelandet. Det finns utredningsbehov när det gäller juridisk person, som jag beskrev, när det gäller ingående av internationella fördrag. Vi vill också analysera vilken situation som kunde uppstå om lagtinget skulle säga nej till Lissabonfördraget och där har vi satt igång en analys om vad som eventuellt kunde hända. Vi vill också inleda arbetet om de säkerhetspolitiska frågorna tillsammans med lagtinget. Dessutom fortsätter förhandlingarna och diskussionerna med regeringen, där vi som utgångspunkt har den linje som vi har enats om i landskapet och där vi försöker flytta fram  positionerna ytterligare när det gäller de kända inflytandefrågorna. Då handlar det om att söka lösningar i självstyrelselagen när det gäller subsidiaritetskontrollen, men också när det gäller talerätten. Det handlar om att reda ut begreppen i fråga om ministerrådsmötena. Vi har pratat om att vi måste få det systemet formaliserat. Men vad menar vi med ministerrådsmöten? Det är det sätt på vilket man bereder ärendena ända från första början till sista punkten är satt på papperet, och det handlar alltså om hur Åland är delaktigt och medverkar i beredningsprocessen, från EU-beredningssektionerna, kommittén för EU-ärenden, EU-ministerutskottet och hur vi också kan finnas med när positionerna formuleras i de olika arbetsgrupperna som finns inom EU, först på tjänstemannanivå, på Coreper-nivå och slutligen på ministerrådsnivå.

 

Landskapsregeringen kommer att under arbetets gång här i lagtinget bistå lagtinget på det sätt vi kan hålla lagtinget underrättat om de olika förhandlingsresultaten och slutsatser som kommer ut av de olika utredningarna som jag har nämnt.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Det var ett intressant anförande och en bra tillbakablick. Det lagtinget förstås är intresserat av är att titta framåt. Vi vill att det på vårt bord skall finnas ett bra förhandlingsresultat mellan den åländska och den finska regeringen när det gäller inflytandefrågorna. Jag blev dock lite betänksam när jag hörde lantrådet till sist uttala sig om ministerrådsmötena, en av inflytandefrågorna som vi från Ålands Framtid ser som väldigt viktiga, och frågade att vad menar vi? Jag hoppas och tror att när det gäller sådant som är inom vår behörighet bereder vi våra ståndpunkter här på hemmaplan. Det vi behöver är att få en formell plattform så att vi kan föra fram våra ståndpunkter på ministerrådsmötena. Jag hoppas att det inte råder några oklarheter när det gäller det.

 

Lantrådet sade vidare, att vi är inte färdiga och det har jag full förståelse för.  När kan vi förvänta oss utredningen av konsekvenserna om Åland säger nej?

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Den har vi satt igång nu och den kan inte väntas förrän till hösten. Vi har också konstaterat att lagtinget knappast kommer att jobba i sommar. Jag har åtminstone inte fått sådana signaler och det betyder också att Lissabonfördraget måste behandlas på hösten i lagtinget. Till dess har vi för avsikt att komma med de olika saker som ännu är oklara så att lagtinget skall ha underlag när man väl sedan fattar beslut.

 

I fråga om ministerrådsmötena ville jag beskriva att när man väl sitter på ett ministerrådsmöte har processen gått så långt att det finns väldigt få möjligheter att ändra en given riktning. Riktningen ändrar man när man i beredningssektionerna börjar med ett tomt papper och då är det precis som ltl Anders Eriksson säger att Åland formulerar sin ståndpunkt, ser till att den är med när Finland bereder sin ståndpunkt så att också vår röst finns med hela vägen, ända upp i ministerrådsmötet och att vi skall ha möjlighet att vara delaktiga i alla steg för att bevaka vår rätt.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Det är helt riktigt som lantrådet sade i sitt anförande att EU kommunicerar med nationalstaterna, det är ett samarbete mellan dem. Hon nämnde också att Finland också skall beakta vår röst. Problemet är hur ena två röster? Tittar vi t.ex. på Europaparlamentsplatsen så vet vi att det kommer aldrig från finländsk sida att föras fram en ståndpunkt som också tillfredsställer oss här på Åland och därför blir det svårt att försöka flytta fram positionerna, som lantrådet sade. Det är klart att lagtinget inte kan behandla det här förrän i september. Har vi då utredningen klar till september om konsekvenserna av att Åland skulle säga nej ser jag ingen större vits att vi behandlar Lissabonfördraget före vi har den utredningen här.

 

 

 

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

I Lissabonfördraget finns väldigt många olika beståndsdelar. Självklart skall utskottet jobba med de delarna, det är utskottets uppgift att gå på djupet och verkligen analysera och granska Lissabonfördraget samt konsekvenserna av det. Sedan är det landskapsregeringens roll att se till att komma fram med det som lagtinget begär för att man skall kunna ha bra beslutsunderlag när man väl fattar ett beslut, och det jobbet fortsätter vi med.

 

Ltl Anders Eriksson ställde frågan: Hur nå en enighet, hur skall man jämka ihop Ålands röst och Finlands röst? Det är ju där själva problematiken har varit hela vägen, nämligen att hitta jämkningssystemet så att Åland faktiskt är med. Tittar vi på förarbetena till självstyrelselagen så finns det som en tanke att man skall ha en jämkning, och vi borde fundera mera ingående på hur vi hittar de systemen. I talerättens praxis dokument finns t.ex. ett system där lantrådet deltar i ministerutskottsmötena och har man olika åsikter skall det vara en form av jämkning före med statsministern, med Ålandsministern och med sakministern. Det är ett system man kunde använda just för att väga ihop olika åsikter.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Tyvärr stärker lantrådets inlägg den känsla jag hade när jag läste meddelandet att vi när det gäller Lissabonfördraget och Ålands positioner har ett icke-ärende på bordet just nu. Det tog alldeles till slutet av lantrådet presentation före vi fick något som helst resonemang kring det som vi alla satte under hela talet och väntade på – besked om läget i förhandlingarna med Helsingfors. Och det kom inga besked, utan synpunkten var att landskapsregeringen försöker flytta fram positionerna i medbestämmandefrågorna. Positionerna har väl varit framflyttade i flera år nu! Nu är det det ultimata tillfället att slutligt få dem fastställda och lösta, där är det inte fråga om att flytta fram några positioner. Är det så landskapsregeringen har förhandlat? Att särskilt subsidiariteten skulle vara en fråga för landskapsregeringen förstår jag inte riktigt!

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

När det gäller subsidiariteten är det självklart en fråga som så småningom skall regleras mellan riksdagen och lagtinget. Landskapsregeringen har hela vägen arbetat för att man skall stärka positionen också till den delen och det har också efterlysts från tidigare lagting i olika betänkanden att man skall betona subsidiaritetskontrollen och det har vi också gjort. Jag tycker att det är märkligt påstående som ltl Roger Jansson kommer med: ett icke-ärende när man har ett fördrag som ligger på bordet, en presidentframställning, är det ett icke-ärende! Det är en märklig beskrivning. Det viktigt att tänka på historien: hur har vi hamnat här? Visst är det så att vi hela tiden har flyttat fram positionerna och vi fortsätter att jobba för att flytta fram dem. Det gör den här landskapsregeringen, vi har jobbat i fem månader och vi har tagit vid där den förra landskapsregeringen slutade och vi jobbar intensivt för att nå ett resultat. Att dessvärre inte är färdiga kan jag visserligen beklaga, men vi kommer att bli färdiga under den Lissabonfördraget ligger här.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Read my lips, var det en president i USA som sade! Jag sade inte att Lissabonfördraget är ett icke-ärende, utan ärendet i förhållande till medbestämmandefrågorna synes vara ett icke-ärende. Observera den väsentliga differensen i det synsättet! Det är då att jämföra med t.ex. en lagframställning som kommer hit till lagtinget och inte innehåller det väsentliga i lagen för lagtingets del utan det avser landskapsregeringen att komma med senare i utskottsbehandlingen t.ex. Då blir det ett icke-ärende eftersom det inte är fullgånget. Ärendet om medbestämmandefrågorna är inte fullgånget, så jag upprepar min frågeställning: Var ligger vi i förhandlingssituationen när det gäller rådsmedverkan och talerätten?

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Det som ligger på lagtingets bord är Lissabonfördraget. Samtidigt lyfter vi också upp inflytandefrågorna men ärendet handlar om Lissabonfördraget och om vi skall anta eller inte anta Lissabonfördraget. För landskapsregeringens del handlar det om att oberoende av Lissabonfördraget hela tiden flytta fram positionerna. Självklart knyter man ihop det med fördraget, men det arbetet skall pågå hela tiden, inte bara när det är ett fördrag om ligger på lagtingets bord, utan det är ett pågående arbete under åren.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mika Nordberg, replik:

Herr talman!

Lantrådet var inne på behörigheten när det gäller delad makt och inte delegerad makt som Ålands parlament besitter. Därför bör det vara ganska självklart enligt min mening att parlamentsplatsen borde vi definitivt ha.

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Jag gav en historisk tillbakablick. Det man kan beklaga var att vi inte fick parlamentsplatsen 1995. Redan där skulle vi ha varit ihärdiga, sedan har det varit svårt att rätta till det. Men jag delar ltl Mika Nordbergs åsikt; Åland har under hela processens gång hävdat att vi borde ha en parlamentsplats därför att Åland har en så unik situation med vår självstyrelse. Vi har givit ifrån oss behörighet, likaväl som andra nationella parlament. Så är det. Det har försökts i många olika omgångar. Senast skickade lagtinget en enig lagmotion till riksdagen; i sitt betänkande utifrån den lagmotionen skrev grundlagsutskottet att man skulle på EU-nivå jobba vidare för att Finland skulle få en extra parlamentsplats, och detta gjorde man faktiskt och Åland var också delaktigt i det arbetet. Där nådde vi inte heller framgång, nu är vi tillbaka igen på den nationella lösningen att Åland borde ha en av landets platser.

 

Ltl Mika Nordberg, replik:

Herr talman!

Som jag ser den här saken anser jag att vi absolut har ett tillfälle igen när den här saken som tidigare inte har tillrättalagts skulle kunna tillrättaläggas. Jag skulle vilja ha ett förtydligande när det gäller analysen av konsekvenserna av ett eventuellt nej till Lissabonfördraget om det finns någon tidtabell för den?

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Som jag redan sade är vår avsikt att vi skall ha den klar till hösten.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Gunnar Jansson:

Värderade talman!

Jag skall i mitt gruppanförande gå ännu lite längre tillbaka i historien jämfört med vad lantrådet i sin goda presentation nyss gjorde. Lokomotivet som 1980-talet drog det dåvarande EEC-EG-tåget var gammalt, kraftlöst och slitet. Tågets vagnar – de sex grundande medlemsländerna plus sex nya – spretade i olika riktningar, rälsen var skraltig, kursen oklar och hela ekipagets manual föråldrad. När det kalla kriget avslutades 1989 med Berlinmurens fall och Sovjetunionens sammanbrott fick den europeiska integrationen en ordentlig skjuts framåt, under de fyra principer för det nya Europa som antogs 1990, nämligen rättstatsprincipen eller, enklare förstådd Rule of Law, respekten för mänskliga rättigheter och minoriteter, pluralism eller mångpartisystem och marknadsekonomi, m.a.o. de värden som Europarådet arbetat för sedan 1949 och som energiskt motarbetades av den s.k. realsocialismen eller kommunismen. Man kan illustrera den utvecklingen med några enkla siffror: de tio grundande medlemmarna av Europarådet behövde 40 år på sig att bli 20, medan det tog bara tio år mellan 1990 och 1999 för dessa 20 att bli 40! Den ekonomiska integrationen inom EG-EU följde efter i detta race, nämligen 1995 kopplades tre nya vagnar EU-tåget och Åland kom med via opt in-klausulen och protokoll nr 2. 15 kommissionärer trängdes i lokets förarhytt på elva olika språk. Manualen, dvs. fördragen som styr EU:s verksamhet justerades då bara i ringa omfattning. Ur spillrorna efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps reste sig snabbt frihetsälskande folk och länder som ville något bättre än bara stå på sina tomma järnvägsstationer när det historiska tåget rusade fram. År 2004 trängdes 25 kommissionärer i förarhytten på detta höghastighetståg, som på 20 år totalt förändrat kraft, fart och destination. Därför måste manualen skrivas om på ett sätt som svarar mot de verkliga förhållandena.

 

27 medlemmar i EU kan snart bli 29 eller 30, Turkiet bankar på dörren sedan en lång, lång tid, USA:s engagemang i Europa minskar. Europas folk måste stå på egna ben och byta antagonism mot samarbete, vilket betyder att efter dagens integration följer mera integration och under förhållanden där tåget måste hållas på rälsen.

 

På dessa grunder, herr talman, har det varit absolut nödvändigt att uppdatera EU:s institutionella ram, dvs. att förena EG och EU i en enda juridisk person under EU-fördraget och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, vilket har sina tre huvudsakliga syften, nämligen

 

• att utveckla unionens institutionella handlingskraft och öppenhet
• att trygga god förvaltning inom unionen
• att stärka unionens demokratiska karaktär

 

Liberalernas lagtingsgrupp har inga problem med att omfatta dessa grundläggande demokratiska reformer i unionens sätt att fungera, tvärtom framstår det för oss som självklara. Men för tio av de tolv nyaste medlemmarna i unionen däremot framstår öppenhet, handlingskraft, god förvaltning och demokratisk karaktär som i det närmaste revolutionära inslag i offentlig maktutövning därför att utrymmet då för hemlighetsmakeri, godtycke och korruption minskar.

 

Vad gäller reformfördragets enskildheter delar liberalernas lagtingsgrupp åsikten i republikens presidents framställning att unionens befogenheter utvidgas genom fördraget på lagtingets bekostnad och att fördraget därför skall behandlas i den ordning som anges i 59 § 2 mom. självstyrelselagen, dvs. ett godkännande kräver två tredjedels majoritet i lagtinget.

 

Lagtingsgruppen konstaterar samtidigt att behörighetsöverföringarna den här gången är av avgränsad karaktär i jämförelse med tidigare behörighetsöverföringar och att självstyrelsens kärnområden inte berörs i annat avseende än ett.

 

Att det förhåller sig så skall förstås i ljuset av liknelsen mellan lokomotivet och tåget. Reformfördraget skall i första hand säkerställa unionens förmåga att fungera, dvs. att se till att tåget har en manual som kan ta det in i framtiden. I andra hand handlar fördraget om behörighetsöverföringar på områden som bättre sköts multinationellt än nationellt och/eller regionalt. Den artikel som berör självstyrelsens kärnområde är artikel 355. Enligt dess 4 § gäller fördraget Åland på de villkor som följer av protokollet nr 2, det s.k. Ålandsprotokollet. Den här fördragsbestämmelsen är problematisk och jag kan läsa den åtminstone på tre olika sätt. För det första: tidigare fördrag har inte gällt Åland, dvs. opt in-klausulen i anslutningsakten finns kvar, men Lissabonfördraget gäller hela Ålands territorium, inte enbart de rättsområden där lagtinget har behörighet. För det andra: Lissabonfördraget gäller Ålands territorium så länge Ålandsprotokollet är i kraft och på de villkor som anges i protokollet. För det tredje: opt in-klausuel för Åland har försvunnit någon gång under fördragsrevisionernas gång och då är det säkrast att vara tydlig med att Åland är med i unionen.

 

Vad gäller inflytandefrågorna, som inte berörs i republikens presidents framställning, är den liberala gruppens åsikt följande.

 

1. Självstyrelselagen anger hur den offentliga makten utövas i självstyrelsesystemet i umgänget mellan landskapet och riket.
2. Vid praktiskt taget varje fördragsrevision i EG/EU har självstyrelselagen använts för att normera detta umgänge.
3. Det kapitel i självstyrelselagen, kap. 9a, om ärenden som gäller EU bör också i fortsättningen vara den plats där landskapets inflytande frågor normeras på ett rättvist och uthålligt sätt. Kapitlet bör naturligtvis kompletteras med en regel om samverkan i subsidiaritetskontrollen, eftersom den är ny i Lissabonfördraget.

 

Vad gäller talerätt vid fördragsbrott och inflytande i kommissionen och i rådet är dessa redan nu förutsatta i kap. 9a. Därför skall dessa justeras på samma sätt som de tillkommit. Ifall det är fråga om justering av teknisk eller förtydligande karaktär kan man göra dem i dokument på lägre hierarkisk nivå än självstyrelselagen på villkor att inflytandet är reellt och inte kan sägas upp ensidigt. Formerna finner man nog när man enats om substansen.

 

Vad slutligen gäller plats i Europaparlamentet kvarstår kravet i gruppen så länge som parlamentet skall representera folken i Europa. Ålands folk är ett folk i Europa; sedan 1948 har Ålands befolkning utsett sin företrädare i organ utanför Åland bland den egna befolkningen. I val till Europaparlamentet kompliceras frågan emellertid av att alla röstberättigade EU-medborgare är valbara i hela unionen och därmed också på Åland. Det är teknisk omständighet som går att lösa.

 

Herr talman!

Längre än så här avser den liberala lagtingsgruppen inte att gå i detta skede. Förhandlingar pågår, som vi har hört. Lagutskottet och sannolikt självstyrelsepolitiska nämnden kommer att hållas ajour med förhandlingarnas förlopp; så brett samförstånd som möjligt är angeläget i ärendet. Landskapsregeringen kommer att förse lagutskottet och eventuellt nämnden, ifall ärendet remitteras till självstyrelsepolitiska nämnden, med material under den fortsatta beredningens gång. Beredningsorganen i lagtinget kommer då att behandla framställningen och meddelandet från synpunkten av vad som är bäst för den åländska befolkningen och för landskapet som helhet, nu och i framtiden.  Opt in-klausulens öde och vart den eventuellt försvann måste vi få en hållbar förklaring till. Tillvaron i EU skulle nämligen vara mycket tryggare med en opt in-klausul i stil med den som för Ålands del fanns både i EES-avtalet och i anslutningsakten 1994 med Europeiska unionen.

 

Ltl Mika Nordberg, replik:

Herr talman!

Vtm Gunnar Jansson var inne på tåg. Jag anser att tåget nu har stannat vid Lissabonstationen. Man kan välja att stiga av eller att stiga på. Vad är det bästa för Åland på lång sikt? Jag tror nämligen att det är långt till nästa station. Själv föredrar jag att åka buss för då kan man påverka ens situation lättare om något oväntat skulle inträffa.

 

Vtm Gunnar Jansson, replik:

Herr talman!

Jag tror att man här skall göra en skillnad mellan vad som är bäst för Ålands folk och vad som är bäst för Ålands självstyrelse. Kan man förena dessa två förhållanden är det allra bäst, och den föreningen bör ske i lagtinget. Därför vill jag i någon mån bredda debatten utöver det som kollegan Nordberg nämnde och inte enbart tala om vad som är bäst för landskapet utan helst och främst, som jag också gjorde i mitt anförande, vad som är bäst för vårt folk, det är ändå de som skall bära fram oss i tiden, knappast systemet. Jag tillhör nämligen dem som alltid sätter människan framom systemet.

 

Ltl Mika Nordberg, replik:

Herr talman!

Faktum är att Ålands folk har under generationer visat sig vara ett duktigt folk som har kunnat tänka själv. Tyvärr är situationen inom EU den att väldigt mycket är färdigt tänkt, vi behöver inte tänka så mycket själva.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman!

Jag skulle gärna se att vtm Gunnar Jansson lite kunde förtydliga den liberala gruppens hållning. Är det så att man nöjer sig med smärre justeringar i självstyrelselagen? Man anser att bl.a. när det gäller subsidiaritetskontrollen skulle vi nöja oss med att ha någon sorts lägre överenskommelse med Finland, men hur skulle vi då kunna förhindra att motparten rev upp en sådan överenskommelse, om den inte finns reglerad i självstyrelselagen? Är parlamentsplatsen inget ovillkorligt krav från liberalerna längre utan ni nöjer er med framtida förhandlingar?

 

Vtm Gunnar Jansson, replik:

Herr talman!

Det första skall jag kommentera, det andra kommer vi säkert tillbaka till både i anföranden och utskottsbehandling. Självstyrelselagen kap.9a är, med all respekt, bra skrivet. Det handlar om att få detta kapitel att fungera på det sätt som hela självstyrelselagen fungerar; man bör här komma ihåg den lagtekniska systematiken som finns i självstyrelselagen, de grundläggande reglerna finns i vederbörande kapitel, medan de umgängestekniska formuleringarna finns i 30 §. Jag har alltid hävdat den åsikten att vi ur de materiella reglerna skulle behöva dra ut så mycket som möjligt och bara i nödfall ta till 30 §. Men en reglering inom självstyrelselagen som sådan är naturligtvis nödvändig och jag nämnde endast förtydliganden i befintligt lagverk.

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman!

Jag får förtydliga mig. Vad gäller talerätten, kräver liberalerna att den finns med uttryckligen i självstyrelselagen,  dvs. Ålands rätt att förutsätta att Finland försvarar i händelse av ett nytt överträdelseförfarande med åtföljande behandling inför EG-domstolen? Ministerrådetsinflytandet: håller liberalerna med om att det måste förtydligas till den delen? Parlamentsplatsen förstod jag att man inte ville diskutera i det här skedet, men vad gäller subsidiaritetskontrollen vore det till fördel även där om lagtingets rätt att förfoga över en av Finlands två röster skulle finnas klart utskrivet och inte vara beroende av förhandlingar i varje enskilt ärende.

 

Vtm Gunnar Jansson, replik:

Herr talman!

Jag får det intrycket att kollegan Harry Jansson nu vill misstro mig med avsikt. De frågor som kollegan ställer tyder på det. Jag var mycket klar i gruppanförandet om vår position. Den misstro som jag läser mellan raderna finns inte där. Självstyrelselagen är rätt plats och dokument för att reglera umgänget mellan landskapet och riket; enbart om det finns behov av tekniska justeringar i det som redan finns i lagen kan man komma till eventuell normering på lägre nivå. Men sedan början har självstyrelselagen varit det dokument som styr vår verksamhet och så skall det också vara i fortsättningen. Den andra omständigheten är den formella rättskraften, dvs. ändringar i det umgänge som följer av självstyrelselagen kan bara företas genom ändring på samma sätt som de har tillkommit, dvs. genom ändring av självstyrelselagen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson:

Herr talman!

Centerns lagtingsgrupp och alla andra lagtingsledamöter har haft tillfälle att besöka Finlands riksdag och där diskutera fördragets behandling. Vi har fått veta att man avser slutbehandla och ratificera fördraget före midsommar. Alla medlemsstater skall låta deponera fördraget i Italien före det kan träda i kraft; 1 januari 2009 förväntas fördraget träda i kraft. Om samtliga ratifikationsinstrument inte är deponerade 1.1.2009 träder fördraget i kraft först den första dagen i den månad som följer efter det att ratifikationsinstrumentet har deponerats av den signatärstat som sist deponerar instrumentet. Det stod alldeles klart under besöket i riksdagen att Finland inte avser att vara den signatärstat som sist deponerar fördraget hos republiken Italiens regering.

 

Vi fick också veta att tre månader efter riksdagsbeslutet om fördraget skall presidenten stadfästa lagen. Det betyder att vi i lagtinget borde vara klara att fatta beslut i medlet av september, om vi vill räkna tre månader från midsommar, ifall vi anser att vi skall ha samma tidtabell som riksdagen. Jag återkommer till tidtabellen.

 

I landskapsregeringens meddelande punkterna 2.2 och 2.3 redogörs för riksdagens grundlagsutskotts resonemang kring frågan huruvida riksdagen kan ratificera ett internationellt fördrag även om lagtinget inte gett sitt bifall, och man kom till att det kan man göra. Det här kan vara en korrekt tolkning. Det som däremot är mera oklart är hur fördraget efter ett ratificerande utan lagtingets bifall kommer att gälla på Åland. Kan Finland garantera att hela Finland följer fördraget eftersom Åland inte är med? Vad händer om Åland inte följer fördragets bestämmelser? Stämmer tolkningen som herrarna Sevón och Jääskinen gjorde i samband med behandlingen av det konstitutionella fördrag, dvs. att Finland inte kommer att kunna garantera att fördraget till alla delar tillämpas på landets territorium?  Jag citerar: ”I så fall att Finland ratificerar och fördraget går i kraft, föreligger risk för fördragsbrott från Finlands sida.”

 

I landskapsregeringens meddelande punkterna 2.4 berättar landskapsregeringen att man skall genomföra en särskild utredning och beskriva tänkbara scenarier som kan bli följden om lagtinget inte lämnar sitt bifall till Lissabonfördraget. Landskapsregeringen nämner ytterligare utredningar som skall göras. Man skall genomföra en utredning om vilka konsekvenser det får för landskapet om unionen blir en juridisk person, en annan utredning skall klarlägga Jääskinens rekommendationer om EU:s behörighet och Åland.

 

Om vi skall ha något stöd i beslutsfattandet om fördraget bör alla nyssnämnda utredningar vara klara senast i höst, egentligen i mitten av augusti för att man i september skall hinna ta beslut, ifall vi vill besluta före presidenten stadfäster fördraget. Och min fråga var – jag har redan fått svar – om landskapsregeringen klarar den tidtabellen. Vi hörde alltså av lantrådet att det kommer man att göra, det är bra. Anser vi däremot att lagtinget inte behöver besluta i september utan kan avvakta regeringens eller egentligen regeringarnas förslag till lösningar på inflytandefrågorna, också de interna frågorna, skall lagtinget göra så, dvs. ta tid på sig. Det här skall naturligtvis diskuteras nu i salen och i lagutskottet samt förmodligen i självstyrelsepolitiska nämnden.

För centern är resultatet av dessa förhandlingar viktigare än tidtabellen.

 

Man har också noga analyserat och synat självstyrelselagens 59 §, både riksdagen, presidenten och landskapsregeringen har gjort det. 1 mom. avser det fall att riksförfattning genom vilket ett fördrag sätts i kraft gäller en fråga som hör till lagtingets behörighet. I 2 mom. talar man om situationer då den internationella förpliktelsen står i strid med självstyrelselagen och då menas att en överenskommelse som Finland har ingått med en främmande stat innehåller en bestämmelse som avser ändring eller upphävande eller avvikelse från lagen. En sådan lag kallar man också riksundantagslag och eftersom den står i strid med Ålands grundförfattning måste den alltså godkännas av lagtinget.

 

I republikens presidents framställning till lagtinget om Lissabonfördraget kan vi konstatera att riksdagen och presidenten har bedömt Lissabonfördraget så att lagtingets bifall skall inhämtas. Man har hänvisat till de nämnda lagrummen i självstyrelselagens 59 §, alltså 1 och 2 mom. Man konstaterar att genom Lissabonfördraget ändras de nuvarande grundfördragen och därför behövs lagtingets bifall.

 

Vi kan också läsa att när behandlingsordningen för lagtingets bifall bedöms tillämpas en prövning som kan jämföras med den s.k. luckteorin; det betyder att om lagtinget tidigare gett sitt bifall till en behörighetsöverföring kan en ändring av fördragsbestämmelsen i fråga behandlas i vanlig lagstiftningsordning under förutsättning att ändringen inte innebär att en tidigare överförd befogenhet utvidgas. Min fråga och fundering är: Skall vi tolka den här passusen som en signal om en kommande strategi?

 

Vi hörde också i riksdagen antydningar om att man planerar en strategi innefattande en notifikation till medlemsstaterna ifall Åland säger nej till fördraget.

 

Eftersom unionens befogenheter utvidgas genom Lissabonfördraget till områden som enligt självstyrelselagen hör till landskapets behörighet bör fördraget behandlas i den ordning som avses i 59 § 2 mom. Det sägs också i presidentens framställning, dvs. man konstaterar igen, lite fram och tillbaka, att lagtingets bifall skall inhämtas från Åland, det behövs för att det skall kunna träda i kraft i landskapet Åland.

 

I framställningen från presidenten konstateras vidare att smärre ändringar görs i flera bestämmelser som faller inom landskapets behörighet. Bland de områden som ändras kan nämnas sådana som jämfört med nuläget eventuellt medför att behörigheten överförs på unionen, t.ex. turism, idrott, civilskydd, där i och för sig unionen bara har befogenheter att vidta stödjande och samordnande åtgärder, som inte nödvändigtvis kräver lagändringar. Unionen kommer också att ges rätt att besluta om åtgärder för att bekämpa allvarliga gränsöverskridande hot mot hälsan; på flera av dessa områden har vi delad behörighet och dessutom har vi länge tillämpat blankettlagstiftning, t.ex. när det gäller livsmedelslagstiftningen. Vi har inte heller till alla delar kompetens i alla frågor på Åland, så det här ser vi från centern inte som något speciellt problem.

 

I några mycket angelägna frågor har vi inte lagstiftningsbehörighet, men vi har ingenting att invända mot de gränsöverskridande strängare åtgärder som blir en följd av fördraget, utan tvärtom, centern tycker att det är synnerligen angeläget att bekämpa dessa områden av brottslighet, dvs. terrorism, människohandel, sexuellt utnyttjande av kvinnor och barn, olaglig narkotikahandel, olaglig handel med vapen, penningtvätt, korruption, förfalskning av betalningsmedel, IT-brottslighet och organiserad brottslighet. Det här tycker vi alltså att är mycket bra.

 

Det nya fördraget garanterar också att Ålandsprotokollets ställning är lika stark och även i fortsättningen en del av primärrätten. Landskapsregeringen anger i meddelandet att den vid samtliga förhandlingar om det fördrag som ligger till grund för unionen understrukit att dessa bestämmelser rörande landskapet Åland skall bibehållas på en primärrättslig nivå och att även innehållet i dessa bestämmelser skall bli oförändrat. Finland regering och riksdag har understött dessa ställningstaganden. Det här är också bra.

 

Det är i dag skäll att erinra om medlemsanslutningen, Amsterdamfördraget och Nicefördraget. Ålands inflytandefrågor har alltid varit med som en viktig del i den diskussionerna och vi är många här som minns diskussionerna och beslutsvåndorna samt klämmarna. Vi tog beslut: ”under förutsättning att…” Jag tänker inte upprepa men vi vet att ingenting har hänt, m.a.o., våra skrivningar var till intet förpliktande. Nu står vi igen inför likadana våndor och måste välja vilken väg vui vill gå. Centern håller fast vid sin linje: vi kan inte godta liknande till intet förpliktande skrivningar en gång till.

 

I dag har vi en situation i lagtinget som bådar gott inför den fortsatta behandlingen. Vi har en enighet i frågan om vilka krav vi måste ställa i inflytandefrågorna. Enigheten har funnits sedan en tid; den blev väldigt tydlig när lagtinget med fullständig enighet hemställde till riksdagen om lagmotionen om parlamentsplatsen, talerätten, subsidiaritetskontrollen och deltagandet i ministerrådsmöten. Diskussionerna i Helsingfors i förra veckan, åtminstone i den grupp jag var med i, förstärkte ytterligare enigheten i lagtinget. Både förra och förrförra talmannen, alltså Barbro Sundback och Viveka Eriksson, som också är nuvarande lantråd, var väldigt tydliga i diskussionerna med riket under sina respektive talmansperioder. Att nuvarande lantrådet var så tydlig i frågorna i självstyrelsepolitiska nämnden ser vi nu som en trygghet och som en garanti för att landskapsregeringen följer den utstakade vägen. Vår nuvarande talman har också varit absolut entydig i den här frågan. Och man får hoppas att den här enigheten skall ge en tydlig signal till Helsingfors för i Helsingfors finns tendenser att inte tillmäta ålänningarnas åsikter alltför mycket betydelse– det känns som om man tror att får bara ålänningarna klaga och ropa ett litet tag, så kommer de med på tåget i alla fall, till sist!

 

Man vill inte heller i Helsingfors inse att riksdagen inte kan representera Ålands befolkning inom självstyrelsens behörighetsområde. Det är det endast lagtinget som kan göra, endast lagtinget kan representera Ålands folk. Att befolkningen på Åland står utan politisk representation i EU, att Åland inte tillåts försvara sig i EG-domstol, bl.a., är ett allvarlig demokratiunderskott. När EU tog bort våra möjligheter att jaga sjöfågel på våren tog det ett djupt tag i själen på oss ålänningar. Vi har fortfarande inte förstått vitsen med det och jag vill påstå  att såren har inte läkts ännu. När sedan snusproblematiken fördes till domstol och vi inte ens fick åka till Bryssel och försvara oss blev såret i själen ännu djupare. Skulle EU komma på tanken att fördjupa bastubadande i Finland av hälso- och eller miljöskäl eller kanske för att bastubadandet tär på energimängderna i Europa eller någonting sådant men inte tillåta Finland att försvara sitt traditionella bastubadande, så skulle kanske någon åtminstone i Finland förstå Ålands frustration över våra förbud! Och skulle Finland dessutom dömas till böter, böter som man skulle jämföra med Rysslands storlek, så skulle de kanske förstå det ännu ett snäpp till!

 

Lissabonfördraget inför en bestämmelse i vilken union skall erkänna de rättigheter, friheter och principer som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna som skall ha samma rättsliga värde som fördragen. Stadgans tillämpning är begränsad så att den endast gäller för unionens institutioner och medlemsstaternas myndigheter då de tillämpar unionens rättsordning. Man kan fundera över om Finlands agerande i snusfrågan är förenligt med denna bestämmelse.

 

Fru talman!

I Ålandsöverenskommelsen förklarade Finland sig beslutet att säkerställa och garantera Ålandsöarnas befolkning bevarandet av dess svenska språk, kultur och lokala sedvänjor samt att låta befolkningen så fritt som möjligt ordna sin tillvaro inom ramen för landskapets statsrättsliga ställning. Centern anser att dessa åtaganden och löften fortfarande gäller och därför har vi beslutat oss för att fortsätta kämpa för Europaparlamentsplatsen, för talerätten vid EG-domstol, som egentligen är rätten att försvara sig, för subsidiaritetskontrollen samt för deltagande i ministerrådsmöten eller i ministerrådsarbeten, om man vill kalla det så, där specifika Ålandsärenden behandlas. Vi har bifallit tidigare fördrag som jag redan nämnt, under förutsättning att inflytandefrågorna skulle förbättras. Vi har gått med på böter. Vi har tagit vårt ansvar. Vi anser att det skall finnas balans mellan ansvar och inflytande, vilket det inte finns nu. Centern kan inte bifalla Lissabonfördraget, om inte en absolut klar lösning på dessa frågor kan presenteras och godkännas av lagtinget. Lösningarna skall sedan med självklarhet införas i självstyrelselagen, precis som  medlemmarna Elisabeth Nauclér, Susanne Eriksson och Sören Silverström angav i sin reservation till justitieministeriets arbetsgrupps rapport.

 

Vi anser också att presidenten bör engageras om ingen lämplig lösning kan presenteras och finns till hands före hösten.

 

Centern anser att tidtabellen för lagtingets behandling är beroende av viljan till lösning från Finland. Vi måste invänta förslag på godtagbara lösningar innan vi kan fatta beslut. Det är möjligen läge att påminna om de ofta använda orden som Åland har använt i olika förhandlingar genom åren: ”oss väl och ingen illa”. Centern tror inte att den lösning som vi eftersträvar från hela lagtinget skulle skada riket, tvärtom, det kommer nog i stället att falla en skugga över Ålandsmodellen som Finland gärna marknadsför som ett bevis på hur väl Finland behandlar det självstyrda Åland – det blir en fläck på skölden om Finland inte medverkar till en lösning som lagtinget kan acceptera

 

Vi hoppas på ömsesidig respekt mellan riket och Åland i den här frågan. Lösningen kommer naturligtvis också att bli avgörande för de fortsatta relationerna mellan Åland och riket. Jag tror att man skulle kunna säga så här, att före Lissabonavtalet kan bli av måste vi ha Helsingforsavtalet i hamn.

 

Ltl Mika Nordberg, replik:

Fru talman! Jag fick en penna i min hand för en tid sedan som var centerns reklam och på den stod det ”För Ålands bästa”. Jag måste säga att de lever verkligen upp till det!

 

Ltl Gun Carlson: Tack!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Det lät alldeles glasklart från centergruppen hur man ser på Lissabonfördraget och medbestämmandefrågorna. Det var mycket glädjande att höra att man knyter ihop dem helt och hållet. Ltl Gun Carlson talade också om den goda enighet som har rått i lagtinget bakåt i tiden i medbestämmandefrågorna, och nu binder man då ihop det direkt med Lissabonfördraget, precis som vi gör. Men i dag har vi hört lite annorlunda signaler från regeringen, där centern är en väsentlig medpart om att man eventuellt inte skall binda ihop dem så tydligt, att man skall ha en mera helsingforsisk syn på den frågan. Hur kommer centergruppen att agera i förhållande till den frågan och att bibehålla denna enighet som vi har haft i landskapet i dessa frågor? TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag tror nog att enigheten finns också i regeringsbänkarna, men av tradition kanske man är lite mer försiktig. Vi har nog valt från centern att vara alldeles tydliga, för vi anser att nu är det dags att vara tydlig i de här frågorna. Vi kommer naturligtvis också att diskutera detaljerna i våra regeringspartier.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Det är ytterst väsentligt att höra att centergruppen inte avser att vika från den här tunga principen, som i och för sig har ifrågasatts en längre tid från rikssidan, att man binder ihop medbestämmandefrågorna med Lissabonfördraget. Men ltl Gun Carlson var synnerligen klar på den punkten och säger nu också att egentligen finns det nog på regeringsbänkarna också en enighet om detta. Tror ltl Gun Carlson att vi kommer att få höra den enigheten under dagens lopp ännu för vi saknar den?

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag kan naturligtvis inte veta vad vi får höra från våra kolleger i regeringen och i regeringspartierna. Men, som jag sade, flera av oss här kommer ihåg diskussionerna som vi har haft under de senaste åren i självstyrelsepolitiska nämnden, där jag också berömde nuvarande lantrådet för att hon har varit så tydlig där, så jag tror nog att det här blir bra.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Fru talman!

Ett välkommet linjetal från centerns sida som gör att man som tidigare partimedlem och partiaktiv på sjuttio- och åttiotalet är glad över att få ta del av så här i slutet av april 2008. Denna linjedragning är oerhört viktig med tanke på det som komma skall. Ltl Gun Carlsons formulering om att det behövs ett Helsingforsavtal före vi kan ta Lissabonfördraget är en mycket träffande beskrivning. Det var exakt dessa förtydliganden som jag var ute efter i mitt replikskifte med vtm Gunnar Jansson – ltl Gun Carlson levererade dem i stället, tack för det!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Det var en klarsynt analys, goda slutsatser, stor tydlighet, kör hårt centern!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

Jag tänker inte komma med någon historieskrivning, ej heller beskriva var tåget befinner sig, det är vi nog alla medvetna om och det är många gånger vi har återkommit till den här frågeställningen eftersom vi tidigare har behandlat det konstitutionella fördraget som ju inte blev någonting. Däremot vill jag säga att det vi gör här i Ålands lagting och det våra föregångare har gjort under 85 års tid är att vi skriver historia. Varje dag när vi tar beslut, ändrar lagar, tar budgetbeslut osv., så skriver vi historia. Det här är för det mesta ett behagligt prasslande. Vi kan höra bladen som vänds i självstyrelsens historia och vi har ofta olika uppfattning om vad det skall stå på bladen, men lagtingets beslut är det som blir den historia vi skriver.

 

Nu står vi inför en väldigt viktig fråga. Om vi gör fel nu skulle jag nog säga att det är inte det här behagliga prasslandet av nästa blad som vänds utan det är en dov duns och det vi hör är bakre pärmsidan som slår igen på självstyrelsens historia. Så pass ödesmättad är situationen när vi skall få en konfiguration på vårt EU-medlemskap, om vi skall omfatta det eller inte. Om vi bara ger oss och lägger oss platt och godkänner situationen slår bakre pärmsidan fast på självstyrens historia och det kommer att stå i historieböckerna också vem som satt i det lagting som tog det avgörande beslutet. Så viktigt anser vi från Obunden Samlings sida att frågeställningen är.

 

När det gäller själva Lissabonfördraget känner vi alla till situationen. Det är en annan variant av det s.k. grundfördraget, förslaget till ny konstitution för Europa, det är en fortsättning på det lapptäcke som EU fungerar enligt. Det är väldigt svårt t.o.m. för en insatt person att tolka ut vad som egentligen gäller; fördragen ändrar varandra och det finns en s.k. konsoliderad version av vad som kommer att gälla efter Lissabonfördraget. Man tänkte sig en europeisk union som kunde kalla för 3.0 och då hänvisar jag till den historiebeskrivning som vtm Gunnar Jansson mycket förtjänstfullt gjorde, men nu får vi i stället en 2.9, vi får en fortsättning på det s.k. lapptäcket. För EU som helhet är det en stor frågeställning om man ytterligare skall utveckla de federativa dragen, vilka gör att EU mer och mer börjar likna en egen stat och agerar i enlighet därmed. Jag tror att federalisterna jublar över utvecklingen, om än kanske lite mindre och lite försiktigare än vad man gjorde inför grundfördraget, medan demokraterna i Europa gråter. Det här blir mer och mer en union som inte har legitimitet bland befolkningen, och det är EU:s stora bekymmer i dag. Det är också ett bekymmer för oss här i Ålands lagting som skall förklara för Ålands folk varför vi ytterligare vill ta steg i integrationen när vår röst inte kan bli hörd i Bryssel. De problem som vi har så har också andra folk i Europa men kanske inte så här tydligt, mot bakgrund av hur vår självstyrelse är uppbyggd. I det stora hela är det den diskussion som förs ute i Europa om Lissabonfördraget.

 

När det gäller Åland sade jag just att inflytandefrågorna är vårt stora problem, varför EU inte är legitimt hos oss. När man nu i Lissabonfördraget ändrar EU ganska mycket egentligen, och man skall vara helt ärlig, blir bristen på inflytande för Åland ännu större. Bristen på inflytande är densamma men systemen ändrar så att klyftan blir djupare mellan vad vi borde ha och vad vi har; när man i större utsträckning börjar använda det s.k. medbestämmandeförfarandet där parlamentets roll förstärks försvagas vår position ytterligare.

 

Jag behöver klä in det i desto flera ord, jag har sagt det förut, att Obunden Samlings absoluta ståndpunkt är att för att kunna ta ställning till Lissabonfördraget måste de fyra inflytandefrågorna vara lösta och inte bara muntligen eller i något dokument utan det skall finnas ett förslag till ny självstyrelselag där de finns inskrivna före vi tar ställning till Lissabonfördraget. Vi känner inte i dag till, som sades redan tidigare, hur det går i de förhandlingarna, vi känner inte heller till resultatet av utredningarna, t.ex. den som nämns på sidan 8 där det står att man skall reda ut vilka tänkbara scenarier som kan bli följden om lagtinget inte lämnar sitt bifall. Det här är väsentliga saker som absolut måste redas ut före lagtinget, tycker jag, kan remittera ärendet till utskott, det är sådant som borde ha funnits på bordet i det här skedet när vi skall ha en remissdebatt inför utskottsbehandlingen. Som jag ser det kan fördraget utan problem och helt sakligt bordläggas tills dessa lösningarna föreligger och utredningarna finns så att lagtinget i remissdebatten kan ha ett tillräckligt underlag för att kunna ge sin färdkost till det utskott som skall behandla ärendet.

 

Jag föreslår alltså att ärendet bordläggs. Tidpunkten sätter jag i det här skedet till 15 september, vilket är två veckor in i den period som börjar i höst. Tidpunkten kan och kommer att diskuteras mellan partierna och inte är jag och Obunden Samling omöjliga på att justera den, men på basen av vad som har sagts här i dag, också från landskapsregeringens sida, kommer det att ta den här tiden innan man har fakta på bordet som vi behöver ha. Bordläggningen avser själva presidentframställningen, inte meddelandet, meddelandet kan gå till utskott redan i dag fast, men vi har kommit överens om att debatten skall fortsätta på onsdagen. Att meddelandet ligger i utskott gör att vi kan ha den dialog mellan lagtinget och landskapsregeringen som behövs under förloppet fram till dess vi har förhandlingsresultaten klara och utredningarna som skall göras. Bordläggning föreslås alltså till 15 september.

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag delar helt ltl Danne Sundmans analys att det är viktigt att man gör rätt. Det är självklart att det är viktigt att man grundar sina beslut och tänker efter noga och fattar ett beslut som man sedan känner att blev bra. Jag tycker också att det är viktigt att vi bibehåller den totala enighet som vi har i lagtinget när det gäller ambitionerna att stärka vårt inflytande i EU för att kunna godkänna EU-fördraget. Jag kan inte annat säga än att vi är alldeles överens.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Det är glädjande att vi har kunnat vara så här överens och ha en så pass tydlig position. Det är viktigt att vi håller ut i den enigheten och har is i magen s.a.s., att vi sätter vår egen agenda och inte låter någon annan göra det. Det här är så pass viktiga frågeställningar så därav också vikten av enighet så långt det bara går. När det gäller bordläggningstiden kommer den också att diskuteras gemensamt, men 15 september är ett första inspel i den diskussionen.

 

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

När det gäller att påverka agendan tycker jag att den påverkas mycket av hur förhandlingarna går gentemot riket när det gäller inflytande frågorna. Det är klart att här ser jag också att riket kan påverka agendan genom att snabbare komma med förslag till hur vi skulle kunna lösa frågan att Åland faktiskt har ett reellt inflytande i EU.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Visst är det så att ju snabbare den här lösningen kan tas fram desto snabbare kan lagtinget ta ställning. Tidsramen att göra detta till september borde vara realistisk. Det är så att utredningarna som landskapsregeringen skall göra tar också en del tid i anspråk och sommaren kommer emot osv., men från Finlands regerings och riksdags sida torde inte det här vara någon omöjlig tidtabell att förverkliga det här så här snabbt eftersom man där har en omöjligt ännu mera tight tidtabell för sin egen del. Det torde alltså vara helt realistiskt till den delen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Barbro Sundback:

Fru talman!

Det finns ingen anledning för mig att stå här och blicka tillbaka, det har redan många gjort. Jag tycker att regeringspartiernas gruppledare båda höll förtjänstfulla anföranden och det fanns mycket att tänka på om det som sades i anförandena.

 

Helt kort måste jag ändå tillstå att Lissabonfördraget är ett framsteg om man är en Europavän. Det konstitutionella fördraget hade i och för sig varit bättre, men eftersom det nu inte gick att genomföra så får vi nöja oss med det här som är nästbäst. Det ligger ett kolossalt arbete bakom det och det är nästan ett under ändå att reformfördraget har kunnat komma till på så pass kort tid som har skett. Den som är demokrat och medlem i EU måste väl ändå konstatera att fördraget som sådant kan man inte ha så stora invändningar mot.

 

För Ålands del är det samma gamla frågor egentligen, oberoende om det är reformfördraget, Nicefördraget eller Amsterdamfördraget, nämligen de s.k. inflytandefrågorna. Där har det förra lagtinget via sin lagmotion konstaterat vad man har för önskemål och riksdagens grundlagsutskott har slagit fast vad den finska riksdagen anser i de här frågorna, de har på sätt och vis erkänt bristerna i systemet och uppmanat Finlands regering att försöka lösa problemen. Egentligen är det bara lösningarna som saknas;  de parlamentariska förutsättningarna finns för att både från åländsk sida och finländsk sida hitta sådana lösningar som lagtinget kan godkänna.

 

Lagtingets krav är fortfarande alla lika värda, kan man säga, men under den senaste tiden har man nog sett att talerätten och subsidiaritetskontrollen har fått en särskild betydelse. De båda är viktiga att lösa för de skall, som jag ser det, också regleras i självstyrelselagen; däremot kan inte parlamentsplatsen lösas via självstyrelselagen utan det är rikets vallagssystem och det är en annan reglering för deltagandet i ministerrådet. Det kunde eventuellt vara en del självstyrelselagen, men det är framför allt talerätten och subsidiaritetskontrollen som bör finnas i sådan form att det kan inledas en ändring av självstyrelselagen. När man tar upp talerätten skulle jag vilja föra in ett nytt element, om lantrådet är intresserad så kanske jag kan presentera det nu, utan att störa ministrarnas samtal!

 

Jag tycker nämligen att man skulle i det här sammanhanget också ta upp 59d § där man reglerar böterna, som det populärt kallas; om Åland inte lyckas implementera sin lagstiftning skulle man bli ersättningsskyldig gentemot EU. Då tycker jag att det är rimligt att om man inte har talerätt kan man inte heller ha den ekonomiska skyldigheten helt och hållet. Jag skulle alltså föreslå att man också skulle ta in 59d § som nytt i förhandlingarna. Det verkar orimligt att den skall finnas om man inte har någon talerätt.

 

Fru talman!

Det har på sluttampen här talats om en tidsplan. Jag tycker att det krävs lite värdighet och stil från lagtingets sida. Det här är inte vilket bondfångeri som helst. Det är fråga om ett historiskt avtal som gäller 490 miljoner människor, 27 medlemsstater. Och våra motiv må vara hur välmotiverade som helst, så finns det ändå många som väntar sig att vi skall vara med i processen i en eller annan form. Jag är inte tillskyndare av en bordläggning till 15 september. Det innebär direkt att man signalerar att det här tänker vi inte göra någonting åt till hösten, ni kan sedan tycka vad ni tycker,  utan jag tycker att fördraget skall remitteras och likaså meddelandet och jag tycker att båda skall gå till lagutskottet. Lissabonfördraget kommer automatiskt på grund av vår arbetsordning, men jag tycker att det känns konstigt att meddelandet samtidigt skulle behandlas av ett annat organ, dvs. självstyrelsepolitiska nämnden. Vem är det då som skall ha tolkningsföreträde i de här frågorna? Hur är ansvarsfördelningen? Nog måste det väl vara ett utskott som har det övergripande ansvaret för behandlingen av frågan. Sedan kan alla få säga sitt, det finns inga hinder för det, tvärtom, och det är väl ganska naturligt att självstyrelsepolitiska nämnden har en ganska stor andel i beredningen. Så ser jag på saken. Jag tycker att om man bordlägger ärendet till 15 september är det både arrogant och nonchalant mot övriga parter i den här processen.

 

Jag är dessutom som medlem i lagutskottet beredd att jobba – det kanske inte alla är, men det är jag. Det har talats om här att om det är så att regeringen i Helsingfors kommer emot i juni-augusti skall vi inte göra någonting då? Skall vi bara ännu sitta och vänta? För mig känns inte det seriöst, måste jag säga.

 

Jag understöder alltså inte bordläggningsförslaget som här presenterades från de obundnas sida.

 

Fru talman!

Så en annan principiell fråga. I meddelandet står det att landskapsregeringen skall utreda konsekvenserna av ett eventuellt nej. När har lagtinget givit regeringen ett sådant uppdrag! Inte kan regeringen börja utreda ett eventuellt nej; om det är någon som skall utreda det så är det väl lagtinget! Det är väl inte ett regeringsuppdrag, det är väl hela lagtingets sak att ta ansvar för sitt beslut i så fall. Jag tycker att det är parlamentariskt helt oriktigt att regeringen har påtagit sig ett sådant uppdrag, utan det är lagtinget som har fått framställningen, det är lagtinget som skall ta beslutet. Lagtinget gör de utredningar som man anser sig behöva, men det här är inte en parlamentarisk fråga mellan regeringen Eriksson och lagtinget. Att alltså sitta och vänta på att regeringen skall utreda vad som skall hända om vi eventuellt säger nej, det måste vi väl, för tusan, herr talman, ha reda på. Vi är ändå det högsta beslutandeorganet valda av Ålands folk och vi har precis alla lika stor rätt och lika stort ansvar i den här frågan. Det där tycker jag är en plump i protokollet och det borde, som sagt, inte vara på det sättet enligt min uppfattning utan det borde vara så att om lagtinget tänker säga nej måste man själv ta reda på det.

 

Men, herr talman, om vi vill bli tagna på allvar i det långa loppet borde väl ändå utgångspunkten vara att vi skall säga ja, inte att vi skall säga nej. Det är bra med god självkänsla, det är inte fråga om det, men det skadar inte heller med självinsikt, dvs. att konstatera att Åland trots allt inte är en supermakt som min före detta kollega Wiklöf brukar framhålla. Min utgångspunkt är att vi skall säga ja till Lissabonfördraget. Jag förväntar mig att regeringen Eriksson tillsammans med regeringen Vanhanen, som har till uppdrag att lösa inflytandefrågorna, gör det. Jag tycker att lagutskottet skall ha fördraget och meddelandet och att det skall remitteras redan i vår samt att vi skall göra allt för att påskynda arbetet och inte försöka förödmjuka Finland på något sätt i det här sammanhanget, det tror jag inte vi har någonting för heller, utan vi skall i stället med kraft hävda våra krav och se till att de blir beaktade.

 

Med detta, herr talman, hoppas jag på en fortsatt god diskussion – det är nog bara enighet som gäller i den här frågan, om vi vill ha framgång.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Jag stöder ltl Barbro Sundbacks resonemang om bordläggningen. Det är ju så att nog måste vi själva tro på att vi har någon sorts kapacitet att göra ett arbete här i lagtinget, dvs. ta det till utskott och jobba med det. Varför skall vi sitta här och s.a.s. förhala det hela. Det är också viktigt att komma ihåg att läget i Europa och på Åland har inte förändrats så dramatiskt att vi plötsligt skulle få allt på bordet när det gäller inflytande. Där håller jag också med, om jag tolkar ltl Barbro Sundback rätt, att man måste vara realistisk och se vad vi kan få ut av det här. Det är inte ja och nej till de eventuella nya inflytandefrågorna utan det är fråga om hela paketet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Ltl Barbro Sundback tycker att det var plumpt att vi i vårt meddelande skriver att vi också skall titta på konsekvenserna ifall lagtinget väljer att säga nej. Vi har mera sett det på det sättet att vårt uppdrag är, alldeles som ltl Barbro Sundback säger, att få till lösningar i inflytandefrågorna, men vartefter förhandlingarna är avklarade och slutförda ser jag det också som regeringens uppgift att värdera hur förhandlingarna har gått samt komma med en rekommendation till lagtinget, att så här tycker vi att man skulle förhålla sig till det. Det är förstås sedan upp till lagtinget att fatta besluten. Då är det också bra om det finns ett underlag, även om jag tror på förhand att det kommer att bli väldigt svårt att komma med exakta scenarier.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Jag tycker att regeringen är lite för bestyrsam, om jag säger som jag känner det i den här frågan! Det är bra att man är förutseende osv., men inte ju en regering börja spekulera i vad parlamentet eventuellt skall göra för beslut och samtidigt börja utreda konsekvenserna av ett sådant utslag. Det är nog lagtinget självt som måste göra det. Det kan förstås ha konsekvenser för regeringen t.o.m. om inte det här löser sig på ett bra sätt. Jag tycker att det där var lite för mycket, det var att gå för långt i vårt parlamentariska system.

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Precis som lagtinget har efterhört kommer vi att utreda vad EU har betytt och betyder för Åland och i det blir det en naturlig del att blir det ett nej till EU-fördraget blir Åland sannolikt till vissa delar utanför EU, vilket också är viktigt att kunna se konsekvenserna av. Det är klart att tycker lagtinget att det inte är önskvärt att vi skall göra det här, får man säga det, men jag uppfattar nog och vill försvara att det är är ansvarsfullt från vår sida att göra det; sedan får ni förstås från lagtingets sida utreda på allt det ni tycker och de frågeställningar ni tycker är viktiga. Det är inte sagt att vi kommer med de frågeställningar som ni tycker är viktiga, men vi får med vår sakkunskap och vår personal komma med det som vi tycker att är viktigt.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Det hör till saken att jag tycker att också den utredningen är lite väl bestyrsam och kanske tidpunkten för att göra den inte är riktigt i rätt tid. Tanken var väl att den skulle finnas klar i samband med att lagtinget tog ställning till meddelandet; det är nog lite bakvänt att den kommer efter att vi har tagit ställning. Regeringen verkar inte vara riktigt på det klara med sin EU-politik: Vill man ha Lissabonfördraget eller inte? Då skall man ta den färdvägen och köra den; man kommer lätt in i återvändsgränder och tappar bort sig om man börjar utreda alla möjliga andra alternativ.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Lantrådet Viveka Eriksson:

Talman!

Ltl Barbro Sundback hänvisade till grundlagsutskottets betänkande med anledning av lagtingets lagmotion.  Det som grundlagsutskottet har sagt är viktigt och vi har haft det som utgångspunkt när vi har jobbat vidare med inflytandefrågorna. Det var vi i lagtinget var ute efter var parlamentsplatsen, men i texten till lagmotionen skrev vi också om subsidiaritetskontrollen och om talerätten. Det grundlagsutskottet säger specifikt om både talerätten och ministerrådsmötena är att man skall fortsätta diskussionerna, utskottet ger en uppmaning till regeringen att man har anledning att överväga hur Åland skall kunna få större medinflytande i ministerrådet när det behandlar frågor som är viktiga för landskapet och man säger att man skall hitta en lösning på hur Ålands självstyrande status skall kunna beaktas i de situationer då EG-domstolen handlägger frågor som faller inom landskapets behörighet. Det här är viktiga linjedragningar från grundlagsutskottet och de ligger till grund också för vår argumentation.

 

Så kom ltl Barbro Sundback med ett förslag om att vi skulle föra in bötesstadgandet i 59d §. Det används väldigt mycket som ett argument varför vi bör kunna föra vår egen talan när det är fråga om fördragsbrott eftersom vi också betalar böter. Ltl Barbro Sundback tog det ur en litet annan vinkling, att man i så fall skulle utesluta det, om jag tolkade ltl Barbro Sundback rätt. Man skulle ta bort det i så fall att vi inte får den här rätten, men vår strävan är att vi skall ha rätt att föra vår egen talar. Det är själva utgångspunkten.

 

När det gäller analysen av vad som skulle hända om lagtinget säger nej så stämmer det att lagtinget förstås inte har beställt den av landskapsregeringen. Däremot ser vi det som vår roll att på alla sätt bistå och komma med underlag till lagtinget inför beslutsfattandet, det är vår roll och därför har vi tryckt på om utredningarna. Vi har ett kort stycke i meddelandet, punkt 2.3, om vad som händer om lagtingets bifall inte ges. När vi höll på med det kom vi fram till att man borde ytterligare fördjupa sig i den här frågan; det har nämligen juridiska konsekvenser men också väldigt mycket administrativa konsekvenser. Därför ser vi att det finns ett behov att gå mera in på djupet. Väljer lagtinget att själv göra utredningen, så vad är bättre än det! Men lagtinget har inte sådana utredningsresurser; det här är helt enkelt en tanke att vi skulle kunna bistå med mera underlag för beslutsfattandet så att vi får en mer detaljerad beskrivning, i den mån den kan bli detaljerad för det blir också en hel del hypotetiska scenarier. Definitivt kommer det att bli en väldigt svår administrativ situation, det ser jag ganska klart. Det är inte fråga om att trampa in på det parlamentariska utan vi vill på det här sättet bistå och ha beredskap för att ge mera underlag.

 

När det gäller utvärderingen av konsekvenserna av EU-medlemskapet är det så att den borde vi ha redan i dag, men den finns inte i dag och det tar tid. Det är en jättestor och omfattande utvärdering och vi kommer att konsultera experter inom olika områden som skall jobba med det här och då tar det tid. Det är bara att beklaga att det inte finns till hösten. Siktet är inte heller inställt på specifikt på Lissabonfördraget när det handlar om konsekvensanalysen, utan siktet är inställt på längre tid. Jag kan bara beklaga; den borde ha varit igångsatt för kanske ett år sedan om vi skulle ha haft den klar i dag.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Det var bra svar på mitt inlägg. Jag tänkte bara säga att utredningen om konsekvenserna tycker jag fortfarande att man skulle ha lämnat bort i det här skedet och funderat på någonting nytt. Ursprungligen var det ett förslag att utreda ett utanförskap som sedan lite korvades om i självstyrelsepolitiska nämnden och blev det här. Jag vet inte om jag tycker att landskapsregeringen skall göra sådana här utredningar, man borde i så fall ha ett fristående institut som skulle göra det här och kanske fortgående på något sätt. Min erfarenhet är att utredningarna blir tjocka och omfattande och den historiska delen är väldigt lång och så kommer det några problemställningar och man blir faktiskt inte så mycket klokare än innan den här typen av utredningar kom till.

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Nu blir det förstås kopplat till Lissabonfördraget, men de facto är det inte så med utvärderingen av konsekvenserna därför att det är en del av landskapsregeringens EU-strategi; i det meddelande som redan ligger i lagtinget har vi också tagit upp denna utvärdering just för att den inte är kopplad till reformfördraget utan avsikten är mera framåtsyftande. Det kan hända att utanförskap har diskuterats, men för landskapsregeringens del har vi i handlingsprogrammet uttryckligen skrivit att det är konsekvenserna av medlemskapet som skall utredas. Så gick nog också resonemanget här i lagtinget för jag kommer ihåg att jag aktivt deltog i den diskussionen.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Jag tycker i sammanhanget att detta är en struntsak faktiskt. Kanske vi skulle koncentrera oss på den andra tanken att regeringen skall börja och utreda om lagtinget eventuellt säger nej. Jag tycker att det i och för sig är helt motiverat att regeringen i sitt meddelande berör den frågan och har den med, men sedan går man för långt när man skall börja utreda det, det blir för mycket kommunstyrelse om man skall komma med underlag hela tiden vartefter. Lagtinget måste nog själv i den här frågan helt stå på egna ben och avgöra hur man hanterar den situationen ifall den riskerar att uppkomma.

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Vi är förstås lyhörda för vad lagtinget vill i den här frågan och lyssnar på lagtinget och för förstås diskussioner med lagutskottet och självstyrelsepolitiska nämnden när man väl har remitterat ärendet dit. Avsikten är att man behöver ha ytterligare underlag för att man skall se, så tydligt det nu går, vad konsekvenserna kan bli.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman!

Vad gäller behovet av att lära oss mera om var olika handlingsalternativ slutar är det naturligtvis viktigt att se på helheten och därmed på betydelsen av ett åländskt nej till Lissabonfördraget samt vad det kan innebära i form av utanförskap. Vi vet alla att förvaltningsrådet Niilo Jääskinen vid ett av sina besök formulerade sig ungefär som så att skaffa sig ett specialavtal med Europeiska unionen är helt annorlunda än vad det var på sjuttio- och åttiotalet. Landskapsregeringen har, till all lycka, en EU-chef som har formulerat allt egentligen som man till dags dato skulle behöva veta om mikrostaters och autonoma områdens förhållande till EU, en bok som publicerades 2004. Jag skulle rekommendera att landskapsregeringen skulle inhandla ett tillräckligt exemplar av den boken och tillställa den lagtinget för vidare läsning!

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

För Frisinnad Samverkans lagtingsgrupps del framstår i det här skedet nu i april/maj 2008 lagtingets förhållande till Lissabonfördraget som enkelt och tydligt. Däremot är regeringarnas Viveka Eriksson och Matti Vanhanen förhållande till Lissabonfördraget kontra det självstyrda Åland fullt med frågor som måste lösas tillfredsställande inom ca ett halvårs tid. Den frågan berör landskapsregeringen i meddelandet på sidan 9 på tre rader: ”Landskapsregeringen för förhandlingar med Finlands regering för att ytterligare förstärka landskapets positioner i de olika inflytandefrågorna, också en ändring av självstyrelselagen för Åland eftersträvas.” Det var i anledning av det här som vi hade en förhoppning om att lantrådet skulle ha utvecklat den frågan mera i sin presentation.

 

Lantrådet sade också att uppgiften för landskapsregeringen är att bistå lagtinget i behandlingen av Lissabonfördraget. Jag tror att det blir ömsesidigt att lagtinget har orsak att bistå landskapsregeringen, och landskapsregeringen har säkert orsak att bistå oss i olika frågor; det måste vara ett jämställt spelande över nätet till den här delen.

 

För Frisinnad Samverkan är inte frågeställningen om vi skall rösta ja, nej eller inget till republikens presidents framställning, utan för oss är frågan när de två regeringarna kan presentera sådana förslag till lösning på inflytandefrågorna som för Ålands befolkning och oss här i lagtinget är tillräckligt acceptabla för att vi skall kunna rösta ja till Lissabonfördraget. Det är vår målsättning i Frisinnad Samverkan. Bollen ligger alltså hos regeringarna Eriksson och Vanhanen. Vi för vår del har tid att vänta. Vi kan vänta till hösten 2008, vi kan vänta till årsskiftet 2008-09, vi kan vänta till vintern och våren 2009. Om vi kan vänta längre skall jag inte uttala mig om ännu, det får vi återkomma till, men det är möjligt att vi har orsak också att vänta ännu längre.

 

Hittills har det varit en enighet att man måste försöka lösa medbestämmandefrågorna, och jag håller med de talare som har sagt att nu när Lissabonfördraget är uppe tar det länge innan vi får motsvarande tillfälle att ha en rimlig förhandlingsmöjlighet med Helsingfors i de här frågorna. Det gäller alltså att smida med järnet är varmt, medan tillfälle ges, och då kommer naturligtvis frågan om bindningen av medbestämmandefrågorna till Lissabonfördraget upp på bordet, där man från Helsingfors har försökt lära oss att de inte hör ihop. Jag kunde läsa en glidning i lantrådets resonemang i anförandet att landskapsregeringen är på väg att anamma delvis det resonemanget. För vår del hoppas vi att så inte är fallet, att vi lyssnade av lantrådet felaktigt till den delen. Jag hoppas att landskapsregeringen till den delen kan vara lika tydlig som oss, lika tydlig som centerns gruppanförande angav.

 

Vidare, herr talman, är det intressant för oss nu inte att få utrett vad ett nej från lagtinget till Lissabonfördraget innebär. Det intressanta för oss är att inflytandefrågorna och språkservicen, som jag återkommer till, i Helsingfors får en tillfredsställande lösning. Först om inte de här frågorna löses inom hösten 2008 blir det intressant att reda ut vad som händer om lagtinget inte säger någonting. Det menar vi att är följande skede. Ett nej till Lissabonfördraget behöver inte enligt oss utredas, om det inte i lagtinget finns en kvalificerad minoritet för att säga nej till Lissabonfördraget. Finns det det, centern?

 

Resonemanget i meddelandet på sidan 8 om det som man kunde uppleva att är ett nej till Lissabonfördraget men egentligen är ett icke-svar från lagtinget är bra. Det är en bra text som anger att svaret på frågan är fullständigt oklart! Det är klart att lagtinget och i lagtinget särskilt självstyrelsepolitiska nämnden har vi att ta ställning till den frågan i samklang med landskapsregeringen. Vad händer om vi inte säger någonting vid  en viss tidpunkt som är avgörande i december 2008?

 

Herr talman!

Sålunda måste nu alla krafter läggas ner på att få regeringen Vanhanen att förstå och att lägga fram förslag till hållbara och lagstadgade lösningar på inflytandefrågorna. Till den delen är det bra med lagtingets insatser i Bryssel och Helsingfors, men de är ingenting annat än ögonöppnare och möjligen öronöppnare för lyssnarna som vi har talat med. Men man kommer ingenstans om man inte får regeringen Vanhanen att inse att lösningar måste till i enlighet med de riktlinjer som vi på Åland har varit eniga om så här långt.

 

Frisinnad Samverkan har uppfattat att parlamentsplatsen långsiktigt kan lösas för det självstyrda Ålands del, alltså kravet kvarstår. Finland har lovat att fortsätta att driva frågan såsom en fördragsfråga framöver och det är vår uppfattning att den skall drivas vidare som en fördragsfråga. Det nationella lösningen måste man fortsätta att kämpa med, men efter ett ha varit ensam i den föregående riksdagen i det här kravet inser jag naturligtvis svårigheterna att inom rimlig tid nå en nationell lösning på den frågan.

 

För vår del prioriterar vi alldeles särskilt rådsmedverkan och talerätten. Det är de tyngsta medbestämmandefrågorna för självstyrelsens del. Vi menar att rådsmedverkan i förlängningen också är en fördragsfråga som bör medtas i nästa fördragsrevision, liten eller stor. Men i det här skedet nöjer oss vi med att justeringen görs i självstyrelselagen. När det gäller rådsmedverkan räcker inte det som står i 59a § i självstyrelselagen, där det anges att Åland har rätt att delta i Finlands delegations arbete. Det är det som har skett hittills, att våra politiker någon gång har varit med i de rum bakom de rum där besluten tas, tillsammans med andra tjänstemän från staten Finland. Det är en otillfredsställande lösning för självstyrelsens del när vi talar om två parlament och två konstitutioner med absolut lagstiftningsmakt. Det är alltså den politiska medverkan som vi måste få inskriven i självstyrelselagen på en jämbördig basis med riket men under rikets vingar så länge unionen är konstruerad som den är, men vi säger att unionen måste omformas eftersom ingen annan självstyrelse utom delvis de federativa, men alldeles särskilt den belgiska, har den utformning som den åländska har internt i landet och då kan inte Finlands regering  tala för oss. Då är skillnaden i delad och delegerad makt inte riktigt som lantrådet sade, utan skillnaden innebär att staten inte ensidigt kan ta tillbaka den makt som är fördelad mellan de två parlamenten.

 

När det gäller talerätten, som är den andra tunga frågan för oss bland de fyra tunga frågorna måste den också säkerställas i självstyrelselagen med tydliga skrivningar. Vi menar att självstyrelselagen helt och hållet saknar en sådan reglering; man kan möjligen indirekt läsa ut någonting sådant, men vi menar att det måste vara direkt inskrivet i självstyrelselagen i kap. 9.

 

Den fjärde frågan är subsidiaritetskontrollen som i praktiken nog kommer att vara mera en symbolfråga när den genomförs, den fungerar delvis i dag redan och vi har sett att den inte har så hemskt stor betydelse, dess betydelse kommer knappast att öka, men däremot är det en viktig symbolfråga när det gäller att visa jämlikheten mellan lagting och riksdag och därför bör frågan regleras i självstyrelselagen. De förhandlingar som är på gång mellan lagtinget och riksdagen i den här frågan har visat på betydande framsteg den senaste tiden och detta är positivt och kan antagligen ge en tillfredsställande lösning.

 

Den andra gruppen som vi har nämnt för vår del vid sidan av de fyra inflytandefrågorna är språkfrågan, där de ensidiga åtaganden som har tagits från rikets sida inte fungerar tillfredsställande, kan möjligen börja fungera mera tillfredsställande, men det vet vi inte. Och när nästa regering tillträder kan det bli sämre och sämre och sämre. Vi tror inte att en sådan här fråga hör till självstyrelselagen och  den hör definitivt inte till ensidiga rikslagar som riksdagen kan ändra när som helst, utan den fordrar helt enkelt ett tvåpartsavtal, som den ena parten inte kan säga upp utan som skall gälla så att våra tjänstemän och våra politiker, som diskuterar EU-frågorna i Helsingfors, skall kunna förstå alla väsentligheter som diskuteras. Så är det inte i dag, så måste det bli. Det är redan en förutsättning för lösningen i Genéve 1921.

 

Här har berörts frågan om Finlands ratificering och grundlagsutskottet konstaterade 2006 att en sådan ratificering är möjlig. Det innebar att grundlagsutskottet blott och bart sade att den är juridiskt möjlig. Frågan huruvida Finland skulle bedöma att den sedan är politisk möjlig ifall att Åland inte har givit sitt samtycke till det konstitutionella fördraget, som då var aktuellt, så behandlade inte grundlagsutskottet. Den politiska frågan kunde ha behandlats av huvudutskottet i sammanhanget, utrikesutskottet, men man valde att inte behandla den frågan. Den är naturligtvis väldigt känslig och en svår fråga för varje regering och president som befinner sig i en sådan situation. Man kan alltså inte hänvisa till grundlagsutskottets betänkande när det gäller Finlands framtida politiska ställningstagande till frågan om ratificering vid årsskiftet 2008 i det här fallet, utifall att lagtingets jakande besked på presidentens framställning inte föreligger. Man kan naturligtvis resonera huruvida Finland då kunde vara berett att ratificera utan lagtingets samtycke. Det här är fullt möjligt att göra, men då uppstår en ytterst intressant och för Åland och Finland mycket besvärlig situation, som grundlagsutskottet konstaterade i sitt betänkande 2006. Jag skulle vilja kalla denna situation för obehaglig, den blir obehaglig för Åland och den blir obehaglig för Finland, inte särskilt obehaglig för unionen, men man kommer naturligtvis att betrakta det som pågår i Finland med stora frågetecken, att hur kan man sköta en sådan här fråga så här klantigt att det uppstår en sådan här oklarhet nationellt i landet? Det är naturligtvis viktigt att vi i lagtinget och också landskapsregeringen går vidare med utredandet av frågorna om vad som uppstår vid ett uteblivet ja från lagtinget per december 2008.

 

När riksdagen behandlade de frågor som var anhängiggjorda i lagtingets motion till riksdagen blev ändå skrivningarna ganska väsentliga på flera punkter och intressanta. När det gällde parlamentsplatsen skrev riksdagen att initiativet är fullt begripligt med hänsyn till Ålands särställning. Det var ett medgivande som var ovanligt från finsk sida. Man skrev vidare att på det hela taget kan frågan om Ålands representation i Europaparlamentet inte lösas med folkrättsliga principer eller bestämmelser i grundlagen, utan lösningen måste i sista hand vara politisk. Nog så sant! Men man tog inte ställning till den politiska frågan på annat sätt än att man inte var beredd att ge ifrån sig en av de platser som skulle bli 13 efter Nicefördraget. Man skrev vidare: ”Utskottet anser ändå att det är viktigt med fortsatt diskussion på europeisk nivå om landskapets inflytande i Europaparlamentet. Det är motiverat också för att landskapet Ålands särställning är unik i Europa.” Observera att här kom det in för första gången i ett riksdagsbeslut att Ålands särställning är unik i Europa och därför måste man söka särskilda fördragslösningar för Ålands del.

 

När det gäller talerätten skrev grundlagsutskottet: ”Utskottet har tidigare konstaterat att det är angeläget med fortsatta diskussioner mellan riket och landskapet för att hitta en lösning på hur Ålands självstyrande status skall kunna beaktas i de situationer då EG-domstolen handlägger frågor som faller inom landskapets behörighet.” Vidare i ministerrådsfrågan: ”Regeringen har anledning att överväga hur Åland skall kunna få större medinflytande i ministerrådet när det behandlas frågor som är viktiga för landskapet.” Det finns alltså på det sättet från riksdagens sida klara uttalanden, som landskapsregeringen konstaterar i meddelandet, som stöder våra krav och vår inställning i den här frågan.

 

Herr talman!

Det har diskuterats om det finns orsak att vänta med remiss till utskott. Vi tror att det är väsentligt att meddelandet omedelbart kunde remissbehandlas; meddelandet innehåller den historiska beskrivningen för våra ställningstaganden och våra ställningstaganden just nu i medbestämmandefrågorna. Där vore det alltså skäl att snabbt få till stånd en behandling i lagtinget. Fördelningen mellan lagutskottet och självstyrelsepolitiska nämnden i de här frågorna borde vara den att medbestämmandefrågorna i unionen är en fråga för självstyrelsepolitiska nämnden, medan Lissabonfördraget som juridiskt dokument är ett ärende för lagutskottet. Jag tror att vi har möjlighet att hitta en rimlig arbetsfördelning i det sammanhanget. Organen måste fungera tillsammans för att formulera lagtingets uppfattning. Lissabonfördraget och ikraftträdelselagen, däremot, som i ett replikskifte tidigare konstaterades, har vi såtillvida inte fullständig information om vad det resulterar i för Ålands del när det gäller hithörande medbestämmandefrågor och därför finns det orsak att diskutera en skild tidtabell för behandling av det i utskott. Är vi alltså beredda, före vi har någorlunda klart för oss vad det kommer att resultera i, ifall att lagtinget godkänner Lissabonfördraget i det här skedet? Mitt svar är nej, det har vi inte. Det skulle då motivera en senare remittering.

 

Herr talman!

Jag skall avsluta med att tacka landskapsregeringen för att man på sidorna 24 och 25 har berört Lissabonfördragets förhållande till Ålands demilitarisering och neutralisering. Däremot gör man lite det misstaget, som vi kanske har tenderat att göra tidigare och som många andra också tenderar att göra, att när regeringen i Helsingfors och vi själva konstaterar att Lissabonfördraget inte påverkar konventionen om Ålands demilitarisering och neutralisering så innebär det inga problem för demilitariseringen och neutraliseringen. Jag håller alltså med om det första konstaterandet att konventionen om Ålands demilitarisering och neutralisering inklusive fördraget från 1940 om Ålands demilitarisering inte påverkas, men däremot påverkas den verklighet som vår status som demilitariserat och neutraliserat område lever i, det påverkas av det kraftigt utökande säkerhetspolitiska samarbetet i Europa, som inkluderar GUSP och som inkluderar Nato. Det är outrett helt och hållet i landskapet. De åtgärder som vidtas vid krissituationer runt Östersjön t.ex. kommer att ställa frågan på sin spets: hur skall det åländska territoriet inkluderas i de åtgärder som här vidtas? Det är alltså frågeställningar som var aktuella när vinterkriget började och när fortsättningskriget började, och vi behöver inte vara så dramatiska att vi talar om krig, det kan vara också andra situationer som är besvärliga. Det påverkar demilitariseringen och neutraliseringens förhållande till den nya kartan som finns kring Östersjön i en sådan situation och det är den typen av utredningar som vi ytterligare borde göra.

 

Lantrådet Viveka Eriksson:

Talman!

Det var många saker som togs upp och till en del delar jag ltl Roger Janssons synpunker. Några frågor skulle jag vilja diskutera lite mera. Om jag tar det allra sista först om vår konvention och demilitariseringen så är det en väldigt viktig diskussion och också frågan om hur vi skall jobba vidare. I olika sammanhang dyker frågan upp, vad är vår linjedragning här? Det har varit Open Skies-avtalet, det har varit olika frågor när den säkerhetspolitiska redogörelsen antas i riket, nu är man igen på gång med det och vi skall ge utlåtande i den frågan. Det är diskussionen kring Nato och vi har det säkerhetspolitiska samarbetet i EU, så det finns många frågor som på sätt eller annat tangerar frågan om demilitariseringen. Som ltl Roger Jansson säger är det så att konventionen står stark och fast om vi är väldigt bokstavstrogna, men samtidigt lever vi i en föränderlig värld, verkligheten förändras och därigenom har vi anledning att slå fast våra principer i de här frågorna och diskutera dem väldigt ingående. Det har pratats om doktrin eller någon form av plattform. Det intressanta i diskussionen är att egentligen är inte Åland ett subjekt i dessa frågor, det är inte vi som är aktörerna utan vi är ett objekt, så det är faktiskt inte vi som äger frågan. Ändå har vi sett till att vi tar tag i den och ser till att vi ändå äger den. Frågan är alltså viktig och det är därför som vi har sagt att vi vill med lagtinget noga fundera vidare tillsammans med främst självstyrelsepolitiska nämnden.

 

När det gäller talerätten håller jag mycket med ltl Roger Jansson. Det är mycket viktigt att komma vidare i den frågan och vi har också, som vi redan har konstaterat, stöd i grundlagsutskottets skrivningar om att vi skall fortsätta dessa diskussioner. Vi har kommit en bit på väg med praxis dokumentet, men vi måste ytterligare komma vidare och diskutera på vilken nivå vi skall slå fast våra rättigheter. . Det är också en del av förhandlingarna som nu sker. När det gäller förhandlingarna som sker hade ltl Roger Jansson läst vårt meddelande på så sätt att det skulle stå bara på några rader om förhandlingarna, men de facto är det så att de olika delarna kommer in under respektive rubrik där vi säger hur vi ser på olika saker. Det är alltså det som vi diskuterar med regeringen. Under talerätten finns det, under ministerråd torde det finnas samt på flera ställen i meddelandet. Vi kunde förstås ha beskrivit förhandlingarna, men inte läget just nu därför att det är en förhandling som pågår och det är inte alldeles lätt att i detalj skriva in det i meddelandet. Det är också därför som jag säger att vi kommer hela tiden att hålla kontakten och diskutera detta med lagtinget under arbetets gång.

 

Även om inte jag skall blanda mig i remitteringen ser jag inget problem i att ärendet ligger i utskott och att vi i landskapsregeringen fortsätter att diskutera med utskottet.

 

När det gäller subsidiaritetskontrollen kan jag hålla med om att den kanske inte får en så stor praktisk betydelse, men principiellt är den väldigt viktig därför att här har vi för första gången en situation där det finns en risk att Ålands lagting blir underordnat riksdagen. Såsom det är skrivet i Lissabonfördraget och såsom man tolkar det i propositionen till riksdagen skall riksdagen samråda med lagtinget därför att man beskriver lagtinget som ett regionalt parlament. Det är där som jag tycker att den principiella frågan är viktig och att man verkligen bör se till att det blir en medverkan, att vi tillsammans formulerar den ena rösten, alltså inte en underordning. Det kan också vara så att även om man har gjort bedömningen att det blir väldigt svårt att i sista ändan påverka kommissionen, eftersom det är många nationella parlament som skall göra gemensam sak, så är det ändå en möjlighet att bevaka de regionala intressena. Jag tycker, precis som med de andra inflytandefrågorna, att vi skall jobba för att ha kanalerna öppna så att vi kan föra fram vår röst.

 

När det gäller ministerrådsarbetet tycker jag att det är viktigt att än en gång understryka att när man väl kommer till ministerrådsmötena har ett ärende processats så långt, det har manglats, det har vänts, det har vridits på det och det är i de tidigare skedena som man har formulerat det gemensamma ställningstagandet. Det är ytterst sällan som man under ministerrådsmötet ändrar på positioner. Där är det väldigt viktigt för Ålands del att vi blir bättre på att vara med i de olika skedena, i beredningssektionerna, inomstatligt, men också i de olika arbetsgrupperna i EU. Vi bör ha tillgång till alla de olika skedena och möjlighet att påverka hela vägen. Det jag inte förstår är FS-hållningen att det här skall erkännas på fördragsnivå. Då är vi tillbaka i vårt ursprungliga positionspapper från 2002, där vi sade att EU bör erkänna de självstyrda regionerna på EU-nivå. Det har varit fruktlöst, vi har alltså konstaterat att vi måste söka nationella lösningar. Så länge EU är ett samarbete mellan nationalstater är här en stor problematik. Jag förstår därför inte riktigt FS:s inställning till just den här frågan. Jag håller med om att vi skall ha bästa möjliga lösning inomstatligt men förstår inte hur vi skall inom nuvarande system uppnå en mellanstatlig lösning.

 

Jag vill påpeka igen att både när det gäller det här och språket, som ltl Roger Jansson var inne på, har vi en väldigt viktig roll själva att spela och ta för oss av det som redan finns möjligheter att ta för sig, för där finns en hel del som vi kan jobba vidare med utifrån det som vi redan har uppnått.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

När det gällde de tre raderna som jag hänvisade till på sidan 9 var det uttryckligen resultatet av positions- och medbestämmandeförhandlingarna som jag var  ute efter. Jag fann att det var s.a.s. svaret på frågan att förhandlingar pågick och därför hade jag önskat att i lantrådets huvudanförande det hade kommit fram någonting vad förhandlingarna hittills har lett till. Vi har fått höra att de inte har lett till ett tillfredsställande resultat ännu. När det gäller subsidiariteten är det inte första gången som Ålands lagting skulle bli underordnad riksdagen, sannerligen inte! Hela EU-lösningen är en sådan fråga där Ålands självstyrelse har blivit underordnad Finlands regering och Finlands riksdag. Det är ett enormt brett politikområde som vi är underordnade redan, så det har varit hittills ett ganska litet tillägg till den listan. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

När det gäller samarbetet mellan regeringarna finns det inskrivet i självstyrelselagen, men nu står vi i beråd att skriva in i självstyrelselagen också umgänget med riksdagen och då skall vi vara mycket noga hur vi formulerar den skrivningen. Det är självklart att det vi har upplevt av EU-medlemskapet att det skett inte bara en behörighetsöverföring till Bryssel utan det har också blivit en behörighetsförskjutning till Helsingfors, men då är det regeringen som hanterar frågorna och som sköter EU-politiken, visserligen förankrat i riksdagen och i stora utskottet. Där har ändå Åland en möjlighet att vara med i beredningen. Det är svårare att acceptera det parlamentariska lösningar som kan innebära en underordning.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Det var naturligtvis på det sättet att lösningen med platsen i stora utskottet för den åländska riksdagsledamoten var en icke-lösning, det var när man inte hittade någonting för att ersätta självstyrelsen med det ur konstitutionell synpunkt oacceptabla läckaget av behörighet från Mariehamn till Helsingfors som man bl.a. hittade på den lösningen och flera andra lösningar. Underställda har vi sannerligen blivit i och med medlemskapet och det är ju det vi har hållit på och kämpat med i 13 år att åtgärda. När det gäller ministerrådet är det sant att det mesta har processats före, men ibland sker ändringar också på rådsmötena, både på Europarådet och på de övriga ministerrådsmötena och det som vi menar är att den fysiska närvaron är viktig för att visa att Finland har två jämställda konstitutioner inom sitt land. Därför måste man vara tydlig på den punkten. Därför är det också en fördragsfråga. Andra självstyrelser är helt annorlunda. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Jag tycker att då borde nog argumentationen vara tt vi skulle lösa alla inflytandefrågorna igen på rådsnivå, alltså på europeisk nivå, om det är det som är avsikten med ministerrådsmötena att vi skall vara erkända på den nivån; då borde det vara samma med talerätten, EG-domstolen och parlamentsplatsen, allt borde lösas på rådsnivå. Jag vill bara påminna om att vi verkligen har försökt jobba i den riktningen och konstaterat att EU inte erkänner självstyrda områden utan det är ett samarbete länder emellan och vi har blivit hänvisade till inomstatliga lösningar. För den skull är det viktigt att jobba med frågan och också jobba inomstatligt samt söka bra praktiska och starka lösningar.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Jörgen Strand, replik:

Herr talman!

Lantrådet har återkommit under dagen några gånger till praxis dokumentet när det gäller talerätten. Enligt mitt förmenande och också enligt den förra landskapsregeringens ställningstagande i frågan var det en icke-lösning i substansfrågan för självstyrelsen. Sista ordet skulle ändå Finlands regering ha om vem som skulle få försvara sig när det gällde självstyrelsens behörighetsområden. Det är därför enligt min mening en icke-lösning. Frågan måste regleras och lösas i självstyrelselagen och vi jobbade också fram ett förslag hur det skulle kunna se ut, men det godtogs inte politiskt av Finlands regering. Den frågan borde man jobba vidare på i stället för att ge signaler att praxis dokumentet skulle vara någon form av lösning på talerättsfrågan.

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Praxis dokumentet kom faktiskt under de första dagarna när den nya landskapsregeringen tillträdde, så innan det var klart hade landskapsregeringen bytt, men det är en petitess. Det jag vill säga med praxis dokumentet är att det finns en massa detaljer och förslag i det på hur man praktiskt skall ordna de här sakerna som är bra, bl.a. finns jämkningssystemet där, men det finns också andra delar i det som vi skall ta fasta på och jobba vidare utifrån och använda oss av. I något skede har också lagtinget och självstyrelsepolitiska nämnden skrivit i ett betänkande om detta; det måste ha varit under arbetets gång och det måste också  ha varit under arbetets gång som landskapsregeringen har diskuterat dokumentet. Men lagtinget skrev via nämnden i ett betänkande att dokumentet är bra, man måste se till att man sätter praxis dokumentet i kraft och att man börjar jobba efter de föreslagna åtgärderna, samtidigt som lagtinget beklagade att gruppen inte hade uppdrag att gå in i självstyrelselagen för gruppen hade bara uppdraget att söka praktiska lösningar samt avstampen i dokumentet och att komma vidare från det.

 

Ltl Jörgen Strand, replik:

Herr talman!

Det är riktigt att det framfördes från finsk sida att man inte har tillräckligt brett mandat. Då sade den förra landskapsregeringen att då utvidgar vi det politiska mandatet, men det blev nej, då fanns inte den politiska viljan. Jag tror att jag har sett utkast till det dokument som lantrådet fick i sin hand efter tillträdet. Enligt min mening finns inte den slutliga substansfrågan med hur man reglerar att Åland får föra sin talan i EG-domstolen utan där skall Finland ha sista ordet fortfarande och det är det här som gör mest ont i mitt självstyrelsehjärta, också mitt rättstatshjärta, att man skall kunna stå inför domstol men man skall inte få försvara sig. Det är rättstatsvidrigt enligt min och partiets åsikt.

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Strävan har varit och är fortsättningsvis i den arbetsgruppen samt i den som tog fram förslag till ändring av självstyrelselagen att man när det specifikt handlar enbart om åländska frågor borde Åland också kunna föra sin talan, men i många frågor är det både Ålands och Finlands sak som prövas och där finns en problematik. Då måste man jämka ihop de olika ståndpunkterna.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Herr talman!

En av de positioner som lagtinget har haft under hela vägens gång är att när vi skall ta ställning till fördraget skall vi ha en helhetslösning presenterad för oss. Den helhetslösningen saknas ännu, som vi har kunnat konstatera i flera omgångar här. Utgående från det kommer också vårt ställningstagande att vi kanske bör vänta med att remittera ärendet vidare därför att det är problematiskt att man skall börja utskottsbehandla ett ärende som lagtinget i plenum inte har kunnat ha fullständig kontroll över vad gäller den input att kontrollera det innehåll som finns s.a.s. i helhetslösningen. Därför anser vi att man borde vänta med det här. Man kan jämföra det med att landskapsregeringen skulle föra ett förslag till lagstiftning till lagtinget men be att få återkomma i ett senare skede med att göra vissa förtydliganden av förslaget när det väl har lagts iväg till utskott! Det tycker vi att blir en bakvänd väg. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Jag kanske inte skall diskutera frågan om remiss så mycket, bara det att jag ser egentligen ingeet problem.  Vi kommer att jobba vidare med inflytandefrågorna, med förhandlingarna, med utredningarna och vi kommer under arbetets gång att ha en relation både med lagutskottet och självstyrelsepolitiska nämnden, där alla partier är representerade. Vtm Gun-Mari Lindholm skakar på huvudet, men är det inte på kommande att alla har en ersättarplats och kan vara med? Det är lagtinget som beslutar om remiss av ärendet. Landskapsregeringen har beredskap att samarbeta med utskotten och självstyrelsepolitiska nämnden och föra in de olika frågorna vartefter.

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Herr talman!

Vi förutsätter naturligtvis att den beredskapen skall finnas, men bekymret återstår s.a.s. så länge som vi i plenum inte kan ge vägkost från samtliga ledamöter här. Det är så vi behandlar ärenden normalt sett att det som vi skall besluta om skall vi också kunna ha en möjlighet att före man går in i själva detaljbehandlingen i utskotten skall man i plenum ha kunnat ha en åsikt om. Och det kommer inte att ske om det skulle vara så att vi remitterar iväg ärendet för tidigt utan då kommer den diskussionen att ske, kanske i lagutskottet, där definitivt inte alla finns representerade och till viss del också inom självstyrelsepolitiska nämnden, där man nog kan få till det så att alla finns representerade, men formellt sett har man då ett bekymmer som man borde försöka undvika så långt det bara är möjligt och det tror jag också att man kan göra genom att diskutera vidare om när själva remissen skall fattas beslut om.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Harry Jansson:

Herr talman!

Det är ett viktigt fördrag som EU har arbetat fram som ersättning för det konstitutionella fördraget. Det är på flera punkter som det s.k. Lissabonfördraget stärker de åländska strävandena efter mera inflytande. Faktum är att vi ger igen ifrån oss mer behörighet, det är egentligen fel uttryckt, vi blir på ännu flera områden tvungna att anpassa vår lagstiftning enligt EU-rätten, även om en del anser att det är marginellt, men dock , vi avstår inflytande över våra egna inre angelägenheter, som självstyrelsesystemet ju karaktäriseras av. Vi får en EG-domstol som på försorg av EU-kommissionen kan agera mycket bestämdare mot medlemsländer som inte  sköter sig, däri inbegripet Åland, i och med att kommissionen kommer att kunna utfärda önskemål till EU-kommissionen om att ge betydligt dyrare notor till medlemsländerna så fort det uppstår problem till följd av överträdelseförfaranden.

 

Vi har demilitariseringen och neutraliseringen, som ltl Roger Jansson var inne på. Vi har en komplikation här: hur kommer unionens framtida utformning av biståndsklausulen/säkerhetsgarantin att ta sig uttryck och hur skall Ålandskonventionen passas inom ramen för den utvecklingsprocessen. Framför allt, det som har betydelse för den diskussion vi för om åländskt inflytande, så förstärker man igen Europaparlamentets roll i lagstiftningsprocessen. För att snudda vid det fjärde somär vi är intresserade av, ministerrådsinflytandet, så är det självklart att om vi ger ifrån oss mer behörighet så än viktigare blir då ministerrådsarbetet på olika nivåer.

 

Jag skulle vilja ansluta mig till dem som anser att det egentligen är för tidigt att behandla Lissabonfördraget och den parallella lagstiftningen i och med att vi inte har kännedom om konsekvenserna av fördraget och framför allt inte känner till hur Ålands inflytande skall tryggas i framtiden. Det räcker med att titta på de omständigheter som landskapsregeringen har räknat upp; man vill titta mera på vad det innebär för Åland att EU blir en juridisk person, hur demilitariseringen och neutraliseringen kommer att påverkas, hur internationella fördrag kommer att uppstå i framtiden och hur det kan påverka Åland, så vi behöver ett antal utredningar. I det sammanhanget noterar jag att det finns en skrivning i landskapsregeringens meddelande på sidan 7: ”I detta sammanhang torde det inte vara ändamålsenligt att utpeka alla bestämmelser i Lissabonfördraget som kunde anses falla inom landskapets behörighet enligt 59 § 1 mom. självstyrelselagen.” Det skulle vara bra att få en liten förklaring till den skrivningen. Finns det alltså någonting utöver det som redogörs för i meddelandet som blir en behörighetsöverföring? Finns det någonting dolt här som inte vi känner till? Det får annars den kommande behandlingen i utskott och självstyrelsepolitiska nämnd klarlägga.

 

En rad omständigheter förstärker vårt behov av mera inflytande. Här skulle jag passa på att välkomna det som lantrådet förtydligade tidigare under debatten om att landskapsregeringen anser att lagtinget skall betraktas som ett nationellt parlament och ingenting annat. Jag saknar i meddelandet de punkter där landskapsregeringen borde ha bemött det som den finska regeringen har skrivit om Åland i sin egen proposition, bl.a. vad gäller att Åland skulle jämställas med de regionala parlamenten. En stor skillnad här är hur man skall se på Åland och detta parlaments exklusiva lagstiftningsrätt. Också det är någonting som vi bör titta närmare på när det är dags att utskotts- och nämndgranska detta.

 

Man kan säga som så att fram till dess att vi fick höra centerns gruppanförande för en stund sedan kände jag ett väldigt stort behov att gå in på alla de punkter som saknas för att Ålands EU-medlemskap skall fungera. Men i och med att vi kan ansluta oss från Ålands Framtid mycket långt eller nästan fullt ut till det som centern anförde i sitt gruppanförande känner jag inget större behov. De fyra grundbultar som saknas, talerätten, subsidiaritetskontrollen, ministerrådsinflytandet och platsen i Europaparlamentet, de skall åstadkommas i samband med att vi godkänner Lissabonfördraget och det skall regleras i självstyrelselagen, allting annat är otillfredsställande. Jag hoppas att alla i denna sal har lärt sig läxan från EU-bötesparagrafen 2004, vad det betyder när man godkänner någonting som man inte förstår vidden av vid själva godkännandeprocessen.

 

Vad gäller EU-platsen, som tyvärr har fått stå tillbaka lite för det politiska intresset, så snuddade jag redan vid det att Europaparlamentet blir en allt viktigare faktor i samband med ny lagstiftning inom EU. Man kan inte förringa den betydelse det har att på den politiska nivån inom EU få ha en egen kanal och egna medarbetare som kan bevaka processen långt utanför parlamentets väggar i Strasbourg och Bryssel, beroende på var parlamentet möts.

 

Vad gäller skrivningarna om att Finland nu i efterhand har försökt åstadkomma en fjortonde plats med hänvisning till Ålands självstyrelse vill jag betona att detta är enbart ett spel för galleriet. Finland hade en chans att trygga Ålands EU-representation, frånsett sina egna åtgärder om vi säger så och det var i samband med anslutningsförhandlingarna, dvs. vid Ålands och Finlands inträde i unionen. Från finsk sida vägrade man konsekvent att föra fram en sådan propå, vi skulle ha haft synnerligen goda förutsättningar att ha fått en egen plats i Europaparlamentet direkt tryggad på EU-nivån i primärrätten, om Finland hade valt att acceptera en sådan lösning. Ni känner alla till att vi hade en synnerligen god förhandlingsposition och där man från EU-sidan var betydligt positivare till Ålands status och möjlighet att fungera inom unionen än vad regeringen och riksdagen var i Helsingfors. Finland missade det tillfället på grund av sitt ointresse – och som man bäddar får man ligga! Det finns ingen orsak för oss att på något vis känna dåligt samvete för att vi nu ställer dessa krav. Det är likadant vad gäller talerätten. Inte är det vårt problem att de arbetsgrupper som har tittat på talerättsbiten för Ålands del inte har haft rätt mandat för att förverkliga ett ordentligt tryggat inflytande.

 

När det gäller tidpunkten för fördragets och lagstiftningens m.m. behandling är det angeläget att lagtinget inte tar ställning till fördraget till dess att alla medlemsländer har godkänt detsamma, före den tidpunkten borde vi inte ta några utskottsbetänkanden till behandling i denna sal. Detta med uttrycklig hänvisning till den s.k. luckteorin, där man från Finlands regerings sida m.fl. betonar att vi antagligen inte kan få godkänna någonting som vi redan har godkänt en gång; vi kan inte ge ifrån oss bifallsmekanismen i något skede. Det betyder att vi inte har någon brådska med behandlingen av detta ärende. Hur och när det sedan skall gå vidare till utskott, nämnd osv., får vi återkomma till efter det att gruppledarna i morgonförmiddag har diskuterat hur man bör lägga upp det kommande arbetet.

 

Vårt besök i Helsingfors senaste vecka var kanske ett nyttigt uppvaknande för flera av medresenärerna, särskilt då hälsningarna om att Åland kommer nog att godkänna EU-fördraget, oavsett hur Helsingfors behandlar saken. Det är den inställningen som är bekymmersam för det visar att Åland fortfarande är en s.k. icke-fråga i de politiska korridorerna i Helsingfors. Här kan man fråga sig hur Ålandsministern, som hon kallas, Astrid Thors agerar inom regeringskretsarna. Vi fick besked om att Ålandsproblematiken inte har varit föremål för någon regeringsdiskussion. Den har inte varit föremål för någon gruppledardiskussion inom regeringspartierna i Helsingfors och för min del betvivlar jag starkt det rätta i att Svenska folkpartiets Astrid Thors blev Ålandsministern i Helsingfors. Vi kunde i samband med en TV-inspelning för några månader sedan konstatera att minister Thors betecknade de åländska önskemålen om mera inflytande som symbolfrågor. Ålandsministern har nog en hel del att komma upp till bevis med vad gäller sin funktion som Ålandsminister.

 

Bakgrunden till den här problematiken är förstås det att Svenska folkpartiet slåss för svenskans överlevnad varje dag i princip i samband med olika reformer på riksnivå och en försvårande omständighet är också enligt min mening att Ålandsministern Thors inte har ett eget automatiskt ministerium, om vi säger så. Att frikoppla Ålandsfrågorna från justitieministern var inte en bra utveckling för Åland. Vi skall hoppas att de kommande månaderna visar att dessa uttalanden kan komma på skam.

 

För att sluta med någonting positivt, så när det gäller EU-processen i stort, har det inträffat en smått revolutionerande förändring i attityderna till Ålands status i riksdagen i Helsingfors. Om man jämför nutidens utskottsbetänkanden med de skrivningar som fanns under nittiotalet så skulle man inte tro att det är samma instans som står bakom dem. Vi vet alla att dåvarande riksdagsledamöterna Gunnar Jansson och Roger Jansson har gjort en hel del för att försöka förverkliga bl.a. en egen plats för Åland i Europaparlamentet. Det senaste försöket i den vägen och som ltl Roger Jansson var inne på för en stund sedan är direkt unika skrivningar från grundlagsutskottets sida om Ålands exklusiva ställning osv. Detta i förening med att utrikesutskottet m.fl. har också omvärderat synen på Ålandsprotokollet och den inledning, preamble, som betonar Ålands folkrättsliga ställning i sin helhet är positivt att notera. Nu gäller det för oss att omforma den statusen i praktisk handling för att också trygga den framtida självstyrelsepolitiken.

 

Lantrådet Viveka Eriksson:

Talman!

Landskapsregeringen arbetar i en konstruktiv anda och försöker nå resultat med hjälp av samarbete och konstruktiva diskussioner. Jag tror inte att man når särskilt bra resultat genom att stå här i Ålands lagting och på det sätt som ltl Harry Jansson gör beskriva Ålandsansvariga ministern och regeringens arbete. Det finns en massa god vilja, men det är inte en alldeles enkel sak att resultat. Det är också alldeles fel sätt att kritisera och föra en konfrontationsinriktat resonemang. Jag förstår att ltl Harry Jansson, med tanke på målsättningen för partiet, som ju är självständighet för Åland, självklart vill se en konfrontation mot riket och riksmyndigheterna. Men landskapsregeringen vill jobba konstruktivt och i dialog och diskussion nå resultat. Ltl Harry Jansson skall också komma ihåg att själva konstruktionen i EU-medlemskapet är problematisk för självstyrelsen därför att vi inte är en part utan det är ett samarbete mellan nationalstaterna och på grund av det har vi problem som vi måste försöka hitta lösningar på. De lösningarna skall vi söka tillsammans och jobba vidare för gemensamma lösningar.

 

Ltl Harry Jansson var själv väldigt inblandad när vi blev medlemmar i EU som aktiv förhandlare och vet att det finns mycket komplikationer här. Man kan fråga sig varför vi inte fick parlamentsplatsen 1995!

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman!

Lantrådet får gärna komma med dragande med självständighetsspöket när hon vill! Nu handlar det trots allt om att försöka se till att Ålands EU-tillvaro fungerar. Jag tycker att det är trist om vi får en sådan utveckling där vi ser lantrådet mer som en förlängd arm för Helsingfors än att föra en egen åländsk självstyrelsepolitik med tydliga budskap, så därför hoppas jag tt vi får en liten uppryckning. Åland är inte part, snälla fru lantråd, det är inga orimliga krav vi ställer på Finland, vi är ingen part enligt EU-nivå i dagsläget, men vi ställer rimliga krav, som ltl Gun Carlson var inne på i sitt anförande, gentemot Helsingfors för att få en vardag som fungerar. Det är alltså inga oresonligheter som är aktuella. Orsaken till att vi inte fick en parlamentsplats var att Finland vägrade föra fram ett sådant krav.

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Vi jobbar hårt för kraven på inflytande, och det skall vi fortsätta med och stå på oss. Det är en annan sak. Men det är fel strategi att gå till hård attack mot dem som vi skall diskutera och förhandla med.

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman!

Bästa, fru lantråd, jag tror att lagtinget kommer alltid att förbehålla sig rätten att diskutera problem, strukturer som inte fungerar vad gäller självstyrelsens relation till Helsingfors. Om man ser diskussionen om Astrid Thors person som en konfrontation får man gärna gör det, det visar att man är överkänslig som politiker enligt min mening. Vi diskuterar trots allt ett avgörande steg för Åland som samhälle och i det läget måste vi kunna föra en öppen debatt om de tillkortakommande vi har presterat och de komplikationer som väntar. Jag hoppas att fru lantrådet ser på Ålandspolitiken med lite positivare ögon än att stämpla lagtinget som konfrontationsskapare.

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Tvärtom, jag stämplar definitiv inte lagtinget. Jag tycker att det har varit en mycket bra och konstruktiv diskussion hela dagen där man har lyft upp problematiken. Vi har tittat på systemen, vi har pratat om komplikationerna och det skall vi fortsätta att göra, vi skall fortsätta att hålla hårt på inflytandefrågorna. Det gör vi i förhandlingarna. Det är endast ltl Harry Jansson som jag tycker att har en konfrontationslinje genom att peka ut enskilda personer som inte kan vara här och försvara sig och det har inte att göra med att inte lagtinget skulle kunna diskutera systemen och konstruktionen och problemen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Lantrådet kritiserar Ålands Framtid för att man säger saker vid deras rätta namn och hon kallar det för konfrontationspolitik! Jag har åtminstone upplevt den här debatten i dag att det är flera andra som har lyft samma frågor, speciellt det andra partiet i landskapsregeringen centern, var mycket tydliga i sitt framförande här i dag. Saken är nog att vi som var med på besöket till Finlands riksdagen, vi fick nog den uppfattningen att man inte har talat om kraven i de olika politiska grupperna och därvidlag finns det nog en viss kritik från flera grupper i den här församlingen till Ålandsministern i Helsingfors.

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Jag tycker att det som sagt har varit en mycket bra debatt där man har lyft upp de olika problemen, och det skall vi göra i lagtinget, vi skall diskutera olika svårigheter och också fundera på konstruktiva lösningar. Det viktiga också att vi har respekt för att det finns olika parter och att man också har ett respektfullt bemötande till dem som man diskuterar med.

 

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Ålandsministern i Helsingfors har ett särskilt ansvar vad gäller de åländska frågorna. Det ansvaret kan man inte komma undan, precis som också samma minister har ansvar för invandrar- och minoritetsfrågor. Sedan är det nog så, lantrådet, att om inte det här problemet löses mellan Åland och Helsingfors så tror jag också att Ålands Framtids framgångar kommer att öka, så det är nog upp till regeringspartierna om det är att man inte vill att Ålands framtid skall växa att sköta förhandlingarna på ett bra sätt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mika Nordberg, replik:

Herr talman!

Jag anser att när man förhandlar måste man stå på sig, speciellt nu. Om man skall bevara trovärdigheten långsiktigt kan man inte backa. Finland säger jo, jo, ni gör nog som vi vill!

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Det är självklart att i förhandlingarna skall man vara stark i sak och man skall föra sin argumentation och hålla på den. Man måste dock visa respekt för den som man diskuterar med och förstå att det finns olika sätt att se på saker. Så sker i förhandlingar. Det är många olika saker som man måste väga in. Då vinner man ofta på att man har ett bra debattklimat och inte tar till konfrontationsdiskussioner. Det viktiga är som sagt att man är stark i sak och vet vad man strävar till, att man håller fast vid sin linje.

 

Ltl Mika Nordberg, replik:

Herr talman!

Ser man i de finskspråkiga tidningarna kan man t.ex. ta lördagens Ilta-Sanomat på sidan 63 där man ser att det tyvärr inte finns förståelse för Åland. För att nå resultat och få förståelse är det absolut viktigt att nu enigt visa styrka.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Diskussionen avbryts härmed och återupptas på onsdag kl. 9.30. Anmälda talare kvarstår på talarlistan.

Föredras för remiss ärende nr 6:

 

Ltl Jörgen Strands m.fl. hemställningsmotion om skapande av ett attraktivt Åland. (HM 60/2007-2008).

 

Ärendet avförs från dagens lista och upptas inkommande onsdag.

 

Lagtingets nästa plenum är onsdagen den 30 april kl. 9.30. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.16.50).