PLENUM den 30 september 2003 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Dennis Jansson, ltl Lindqvist, ltl J-E Mattsson och vtm Salmén. Vtm Salmén infann sig efter uppropet).

26 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl J-E Mattsson på grund av privata angelägenheter och ltl Lindqvist på grund av sjukdom. Beviljas.

 

 

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Barbro Sundbacks m.fl. spörsmål angående landskapsstyrelsens fördelningspolitiska bedömningar. (S 6/2002-2003).

 

 

Först tillåts diskussion och därefter antecknas svaret till kännedom. Under diskussionen i ärendet kan det väckas förslag om hemställan till landskapsstyrelsen. Förslaget skall samtidigt skriftligen överlämnas till talmannen. Har förslag till hemställan väckts bordläggs ärendet efter avslutad överläggning till en avgörande behandling vid ett plenum tidigast följande dag.

 

Diskussion.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Spörsmålet handlar om vilka fördelningspolitiska bedömningar landskapsstyrelsen gör i samband med prioriteringarna för budgeten 2004 för att undvika ökande sociala och ekonomiska klyftor i det åländska samhället och för att trygga välfärden inom vård, skola och omsorg för alla.

 

När det gäller budgetarbetet för 2004 följer det de riktlinjer som vi har dragit upp i landskapsstyrelsen när det gäller prioriteringarna. De konkreta förslagen i budgeten kommer så småningom till lagtinget. Nu pågår en beredningsprocess där avdelningarna har avlämnat olika förslag som sedan skall sammanställas och beslutas om.

 

I svaret har vi gått igenom vår syn på de här frågorna, men jag kan ändå reflektera något över detta med fördelningspolitiska bedömningar. Fördelningspolitik kan vara allt från att man har ett grundläggande skydd till att man går in och reglerar vad var och en individ eller grupp skall få från den offentliga sektorn. Det finns olika ideologiska inriktningar från marknadsekonomi, nyliberalism till socialism, där socialism är ett mer eller mindre heltäckande fördelningssystem där allt egentligen skall mätas, prövas och tas hand om av en övergripande stat, medan nyliberalismen lämnar frågorna till marknaden att avgöra; det behövs ingen fördelningspolitik från ett övergripande håll utan det sköter den osynliga handen. Det är väl uppenbart för de flesta att den här landskapsstyrelsen i varje fall inte står för någon av dessa inriktningar utan skall man dra ut det väsentligaste i vår fördelningspolitik är det att vi garanterar en allmän generell välfärd finansierad över landskapsbudgeten. Där är alltså grunden för den trygghet som de åländska medborgarna kan känna för vårt samhällssystem.

 

När det gäller de mera specifika frågorna i spörsmålet nämns t.ex. att neddragningar och inbesparingar som landskapsstyrelsen har aviserat i offentligheten leder till oro och osäkerhet för att välfärden kommer att nedmonteras. Det är ingalunda på det sättet utan det är tvärtom så att det är det som är vår huvudsakliga prioriteringar, att de nedskärningar och inbesparingar som görs inte skall göras i den grundläggande välfärden. Så har det hittills varit och så kommer det att bli i det förslag till budget för 2004 som vi lägger fram.

 

När det gäller den andra specifika frågan: ”Höga avgifter, särskilt inom hälso- och sjukvården, drabbar hårdast personer med dålig hälsa och låga inkomster” är detta alldeles riktigt. Avgifterna inom ÅHS har släpat efter en längre tid och inkomsterna är nu en ganska liten del; i jämförelse med andra regioner anser vi att det kan vara möjligt att höja avgifterna. Hur mycket är en sak som återstår att pröva, men ÅHS-styrelsen har lagt fram ett förslag och jag har för mig att de har varit eniga om det i styrelsen. Det viktiga för landskapsstyrelsen är att, när och om vi gör det, skall se till att de personer som har sämre ekonomi skall skyddas genom ett högkostnadstak och om möjligt också med differentierade avgifter. Det finns alltså en arbetsgrupp som ser över detta och vi skall avvakta den gruppens resultat innan vi kan konkret säga hur vi kommer att lösa frågan. Det är alltså en del av det som finns med i budgetberedningen. För min del anser jag att det är motiverat att försöka ha differentierade avgifter. Lagstiftningen är inte så där alldeles tydlig i det här fallet, men det är klart att vår prioritering är den att man skall inte ha avgifter som styr bort dem som behöver vård från sjukvården. Det är absolut en prioritering.

 

”De höga levnadskostnaderna på Åland gör att många löntagare, pensionärer” osv. har svårt att klara av sin ekonomi ”eftersom löner och pensioner på Åland inte är nämnvärt högre än i övriga landet”, dvs. här i spörsmålet talar man om stark oro och osäkerhet, man talar om vilka personer som skall drabbas hårdast och man säger också att folk har svårt att klara av sin ekonomi. Det är klart att det i ett samhälle som det åländska finns grupper som har svårigheter och problem, men det är inte någon ny tendens i samhället att oron skulle ha ökat och osäkerheten skulle ha ökat, att man känner sig att man skulle ha drabbats hårt eller att det skulle ha blivit ännu svårare att klara av sin ekonomi. Det finns alltid grupper som på olika sätt hamna i problematiska situationer och vi lägger den välfärdspolitiska grunden för att också dessa personer i alla situationer skall kunna få det som är grundläggande.

 

När man skall mäta vad som är klyftor och vad som är skillnader finns det ett sätt att få en indikator på hur ett samhälle har drabbats av s.k. faktisk fattigdom, och det är antalet hushåll som någon gång under året mottagit utkomststöd. Den här gruppen har minskat på Åland under de senaste åren. Jag tror att sedan 1996 har det gått neråt och det är på Åland 3 procent av alla hushåll jämfört med 9 procent i övriga riket. Det här är bara en indikator. Det är klart att det är många av dem som inte söker och får utkomststöd som tillhör en grupp som kan ha problem. Just därför är det en princip som den här landskapsstyrelsen har att ha denna grundläggande generella allmänt finansierade nivån, så att också om man tjänar dåligt eller råkar bli arbetslös osv. har man tillgång till vårt välfärdssystem.

 

När det gäller utkomststödets nivå och lönerna är det också en viktig princip att utkomststödet är bundet till konsumentprisindex på Åland. Kanske något överraskande, i alla fall för mig som var med och gjorde lagen en gång i tiden under lagtingsperioden 1995-1999, har konsumentprisindex på Åland släpat efter riksindex. Det har alltså inte blivit särskilt mycket justeringar. När man däremot bedömer vad en familj med utkomststöd behöver tar man hänsyn till prisnivån, hyresnivån för bostäder osv. Där finns alltså en anpassning till den höga kostnadsnivån. Vi har alltså släpat efter när det gäller index, men nivån är som alla känner till hög.

 

I spörsmålet frågas det också när det gäller undersökning av prisnivån vad landskapsstyrelsen har att basera det på. Det har gjorts prisundersökningar, en för ett tiotal år sedan i början av nittiotalet, en för några år sedan och alla kommer ungefär till samma slutsats: avstånd, småskalighet och brist på konkurrens. Det är väldigt svårt att komma förbi de här faktorerna, men landskapsstyrelsens politik är att näringslivet på Åland skall leva under fri konkurrens och stöder inte en viss företagsgrupp på bekostnad av en osv.

 

Egentligen kunde man säga att välfärden har två politiksidor: det ena är att skydda de personer, familjer, som hamnar in i problemsituationer; där finns den grundläggande nivån som vi gemensamt finansierar, men det andra som har att göra med välfärden i allmänhet är, som är särskilt viktigt för den här landskapsstyrelsen, att satsa på att alla har jobb, att ha en hög andel av personer som är i arbetslivet, men också att arbetslösheten skall vara låg; det är en viktig sak för välfärden. En annan sak för den grundläggande välfärden som är viktig är rätten till bostad. Där har vi med vårt finansieringssystem fått igång bostadsbyggandet. Där tror jag att man nu skall gå vidare och se på de olika gruppernas behov och styra en del av bostadsbyggandet till billigare hyresbostäder för studerande och familjer under en övergångstid före man får bättre lön, ekonomi och sådana saker. Där har alltså bostadsbristen varit ett välfärdsproblem, kan man väl ändå säga, som nu håller på att avhjälpas.

 

Men det finns också en annan grundläggande välfärdsfaktor på just den nivån, inte bara att ha ett jobb, en lön och en bostad, utan också landskapsandelssystemet, som vi stegvis har reformerat och som ger möjligheter att ha den grundläggande välfärden på hela Åland, överallt, också i kommuner som tillfälligt eller strukturellt har ekonomiska problem.

 

I spörsmålet hänvisas till landskapsstyrelsens utredningar. Eftersom dessa utredningar inte har gjorts saknar landskapsstyrelsen tillräckligt beslutsunderlag för att bibehålla välfärden för alla i budgeten för 2004. Det gör vi inte. Vi har beslutsunderlag och vi kommer att kunna hålla en hög nivå på den generellt finansierade välfärden. Det finns undersökningar om löner i den offentliga sektorn. Det finns undersökningar om löner i den privata sektorn. Det finns underlag för utkomststödets utveckling. Det finns underlag för prisutvecklingen, konsumentprisindex, det finns också analyser av kostnadsnivån och ytterligare en sak som jag skall nämna när det gäller välfärdspolitiken. Då kan man fråga sig: Skall landskapsstyrelsen aktivt gå in och styra lönerna i det privata näringslivet och i det offentliga näringslivet? Ja, det kanske man kan säga att vi bör göra, och det gör vi delvis också, men vi gör det på det sättet att vi prioriterar i löneförhandlingarna vissa grupper. I näst senaste förhandlingsomgång var det polisen och vårdsektorn. Rent allmänt är vår princip att i det privata näringslivet förhandlar man om lönerna utifrån det skattesystem vi har. Skall vi gå in och styra den processen blir det en annan välfärdspolitisk linje. Vår linje är som sagt att det viktiga är att man har jobb, bostäder och att det är en regional fördelning; sedan skall det finnas ett skydd som är grundläggande.

 

Fru talman!

Synen på landskapsstyrelsens välfärdspolitik sammanfattas i spörsmålssvarets sista stycke: ”Landskapsstyrelsens prioriteringar i budgetarbetet för 2004 är, liksom för tidigare år, sysselsättningen, bostadsbyggandet, infrastrukturen, den gemensamt finansierade generella välfärden och den regionala fördelningen som ger ålänningarna i alla regioner en ekonomisk också social grundtrygghet.” Denna grundläggande välfärd kommer vi att kunna säkra också i de kommande årens budget, men, för att man skall säkra det på sikt, behöver ekonomin stramas åt, hela den offentliga sektorn ses över och bli mera kostnadseffektiv, men inte på bekostnad av de svaga och inte på bekostnad av vårt välfärdssystem som är generellt, det gäller för alla och det är gemensamt finansierat.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Alla partier säger sig arbeta för fortsatt välfärd, speciellt nu förstås under valrörelsen. Jag föreställer mig att ordet ”välfärd” för de flesta avser vård, skola och omsorg. På det allmänna planet är de flesta av oss både som enskilda politiker och partier rätt överens om vad som är viktigt. Men när man sedan börjar diskutera fördelningspolitiken, dvs. hur mycket pengar och andra resurser skall vi satsa på vård, skola och omsorg, för att inte tala om allt annat som också ingår i landskapets budget, då blåser samförståndet lätt iväg som löven för höststormen!

Jag tror att för att det skall bli en enighet om vård, skola och omsorg och hur välfärden skall behållas måste vi ha en tydligare fördelningspolitik. Jag hoppas faktiskt att vi skulle kunna utveckla debatten här och kanske t.o.m. komma fram till vissa enigheter.

 

Det spörsmål som vi nu skall diskutera rör prioriteringarna i nästa års budget. Här lovar landskapsstyrelsepartierna, likaväl som alla andra, bibehållen välfärd. Samtidigt står man inför den delikata uppgiften att man tvingas spara på utgifterna och helst öka inkomsterna för att få budgeten småningom i balans. Något måste alltså minskas eller bort för att kostnaderna skall gå ner. Inbesparingarna leder oundvikligen till någon form av försämringar. Om landskapsstyrelsen inte är enig om de fördelningspolitiska prioriteringarna är risken stor att inbesparingarna slår i vård, skola och omsorg eftersom det är de stora utgiftsposterna. Det slår ganska blint, så det blir svårt att förutse vem eller vilka grupper i samhället som drabbas mest av de kommande nedskärningarna.

 

Har då denna landskapsstyrelse någon verklig fördelningspolitik? På den frågan skulle jag svara att man i handlingsprogrammet nog har haft ambitionen att föra en fördelningspolitisk diskussion åtminstone. Men landskapsstyrelsen, såväl som alla vi andra, saknar tillräckliga kunskaper och fakta om fördelningen av välfärden på Åland. I sitt handlingsprogram under rubriken ”Samhällsekonomi” skriver landskapsstyrelsen så här: ”Landskapsstyrelsen skall utreda inkomsterna för olika grupper i samhället och vidta åtgärder för att säkra den ekonomiska grundtryggheten för alla.” Mig veterligen har inte någon sådan utredning gjorts. Varken landskapsstyrelsen eller lagtinget vet således hur den ekonomiska vardagen ser ut för ålänningarna. Trots det avslutar landskapsstyrelsen sitt svar på spörsmålet med att säga att i budgetarbetet prioriterar man ”den regionala fördelning som ger ålänningarna i alla regioner en ekonomisk och social grundtrygghet”. Här skulle jag vilja inflika att det är väl det vicelantrådet avser när han talar om det sociala skyddssystem som vi har via lagstiftningen och att detta tryggar alla ålänningars grundtrygghet. Jag skulle nog vilja invända mot det, att jag tror inte man kan ta det så givet eftersom vi inte har några utredningar. Det finns ett stort missnöje med hälso- och sjukvården t.ex. bland skärgårdsborna. De upplever inte att de har samma grundtrygghet som övriga ålänningar. Det finns många personer med funktionshinder som klagar över att kommunerna har väldigt olika sätt att tillmötesgå deras behov och framför allt uppfylla de skyldigheter de har gentemot de kommunmedlemmar som har olika funktionshinder. Man kan också fråga om alla äldre som är i behov av sociala tjänster får det som de behöver i fråga om grundtrygghet, för att inte tala om alla andra grupper.

 

Eftersom det alltså inte finns tillräckligt med fakta och systematiskt insamlad erfarenhet på Åland om hur välfärden verkligen fördelar sig kan landskapsstyrelsen svårligen veta mera exakt vilka åtgärder i nästa budget som ger ålänningarna i alla regioner ekonomisk och social trygghet. Jag misstror inte landskapsstyrelsen i fråga om deras uppsåt; jag tror säkert att de vill det, men jag tror att det blir svårt att dokumentera med fakta.

 

Min första slutsats är således att landskapsstyrelsen inte under sin mandatperiod utvecklat fördelningspolitiken eftersom man inte prioriterat den utredning som skulle ha givit åtminstone någon slags faktagrund för att vidta rätta åtgärder.

 

I handlingsprogrammets inledande kapitel sägs också att landskapsstyrelsen skall verka för sammanhållning, solidaritet och minskade ekonomiska sociala klyftor i det åländska samhället. Man säger inte att man skall bibehålla välfärden enbart, utan man skall utveckla den för att minska klyftor i samhället, alltså borde landskapsstyrelsen borde landskapsstyrelsen i konsekvensens namn ha den uppfattningen att klyftorna fortfarande är för stora i det åländska samhället. Det skulle m.a.o. vara frestande att fråga medlemmarna i landskapsstyrelsen om klyftorna de facto minskat, men jag skal avstå från detta eftersom det är uppenbart att svaren på frågorna inte kan baseras på fakta.

 

När landskapsstyrelsen nu gör sin budget för 2004 utan att riktigt veta hur olika åtgärder slår fördelningspolitiskt är jag orolig för följande: en höjning av ÅHS-avgifterna. En höjning av sjukvårdsavgifter, hur liten den än är, drabbar alltid hårdast dem som har små inkomster, är kroniskt sjuka och/eller har bestående funktionsnedsättningar. Förslaget att höja kostnadstaket innebär ett ekonomiskt hot mot de svagaste om man inte vidtar ytterligare åtgärder. Man måste komma ihåg att även om höjningen av en enskild avgift förefaller ganska så minimal är det så att personer med stora vårdbehov ofta också har behov av sociala tjänster, har höga medicinkostnader och har i allmänhet behov av starkt stöd från samhällets sida. Helst skulle jag se ingen avgiftsförhöjning alls. Jag tycker inte att det är ett motiv nog som vicelantrådet förde när han i allmänna ordalag talade om att de i omkringliggande regionerna är avgifterna betydligt högre än på Åland. Jag undrar hur det är med det, tills man får se några fakta! Det andra är att det tycker jag i så fall att är en dålig utveckling i våra omkring liggande regioner. Det är så att höga avgifter slår alltid på de svagaste. För den som inte ens för dagen behöver tänka eller titta på prislapparna när man går i matbutiken är det här av liten betydelse, men för dem som måste vända på varje slant kan höjningar av avgifterna och kostnadstaket vara katastrofalt.

 

Men om majoriteten nu trots allt besluter om att man skall ändra på det här och höja avgifterna så måste man foga sig i det, men jag tycker att man måste då också överväga ett låginkomstskydd, att differentiera avgifterna tycker jag låter som en väldigt komplicerad process och jag tycker inte heller att det är riktigt klokt om man tänker på att vi har progressiv beskattning plus all den kolossala administration som det kostar samhället att just syssla med avgifter. Det är inget effektivt sätt att beskatta - om man nu får använda det ordet – medborgarna. Men en höjning av avgifterna och ett låginkomstskydd är ett sämre alternativ eftersom det inte kan konstrueras sådana avgifter som skulle uppfattas som rättvisa av alla.

 

Det andra är de höga boendekostnaderna och vårt outvecklade bostadsbidrag. Landskapsstyrelsen berömmer sig ofta för att man har fått igång hyreshusbyggandet. Men det landskapsstyrelsen inte har tänkt på är hyresnivån. För många av de grupper som inte har möjlighet att bo på något annat sätt än genom att hyra sin bostad är hyresnivåer på 10 euro per kvadratmeter för högt. Detta gäller inte bara ensamstående, pensionärer och personer med funktionshinder av olika slag som har små inkomster, nej, det gäller också barnfamiljer där båda föräldrar jobbar i låglöneyrken och man behöver en större bostad för att familjen skall kunna fungera. Det är onekligen dyrare att bygga på Åland eftersom vi bygger så små serier. De flesta önskar också att vi skall hålla en hög standard på bostäderna, delvis för att undvika klassboende men också för att det långsiktigt är ekonomiskt klokt att bygga med hög standard. Det är alltså svårt att sänka bostadsproduktionskostnaderna. Det enda som åt jag kan se som man kan balansera situationen på är att vi utvecklar bostadsbidraget så att det är anpassat till åländska förhållanden. Det är helt ologiskt att vi skall kopiera rikets bostadsbidrag, som i sig är erkänt dåligt - och det är väldigt dåligt om man jämför det med motsvarande bidrag i övriga nordiska länder. Bostadsbidraget är ett mycket viktigt fördelningspolitiskt instrument. Socialdemokraterna är det enda partiet här i lagtinget som upprepade gånger initierat en anpassning av bostadsbidraget till åländska förhållandet. Ett svalt stöd har vi nog en gång fått åtminstone från liberalerna när de var i opposition, men därvid har allt blivit.

 

Om det landskapsfinansierade hyreshusbyggandet skall bli den framgång landskapsstyrelsen önskar måste bostadsbidraget anpassas till verkligheten så att det mest utsatta också har råd i det samhällsfinansierade hyreshuset.

 

Den tredje konkreta frågan som jag vill ta upp gäller den höga prisnivån och då särskilt på maten på Åland. Jag känner väl till utredningarna som vicelantrådet hänvisade till, men i mitt spörsmål avsåg jag inte dem utan det att landskapsstyrelsen i sitt handlingsprogram har tagit upp den här frågan. Jag vet att lantrådet Roger Nordlund redan under den förra mandatperioden lovade att man skulle se över det här. I det handlingsprogram som den här landskapsstyrelsen presenterade vill man inte bara kartlägga utan man vill kartlägga också orsakerna och man vill vidta åtgärder för att möjliggöra lägre konsumentpriser. De utredningar som finns läser vi nog gärna, men vi skulle gärna också se att landskapsstyrelsen läste sitt eget handlingsprogram och vidtog åtgärder för att möjliggöra lägre konsumentpriser. Vi känner också alla till i stort sett orsakerna till att prisnivån är så hög. Det är ingenting nytt. Men när matpriserna ligger mellan 15-20 procent högre än man har i riket så betyder det någonting för hushållen och det betyder givetvis att de som har små inkomster för lägga ut betydligt mer för sitt dagliga bröd än motsvarande grupper i riket. Hur stor andel av inkomsterna som maten äter upp beror givetvis på hur hög lön man har och här finns en oklarhet som ingen riktigt har kunnat analysera tillsvidare. Men det finns alltså uppgifter som tyder på att löneläget i någon mån är högre på Åland. Samtidigt vet vi att kommunalskatten är rätt så låg. Det skulle tyda på att ålänningarna har bättre lön än motsvarande grupper i riket. Men jag upprepar, att vi vet inte hur fördelningen ser ut här heller. Min tippning är att den åländska lönepyramiden har en topp där lönerna med motsvarande grupper i riket är betydligt högre. Men ju längre ner man kommer desto mindre tror jag att skillnaden är och t.o.m. kanske att det inte finns någon skillnad för de allra lägst avlönade grupperna, speciellt inte för pensionärer med små inkomster.

 

Detta grundar jag på omfattande utredningar som har gjorts i riket och som i korthet säger att sedan den ekonomiska krisen i Finland i början på nittiotalet har välståndsutvecklingen för samhällsgrupperna varit betydande, men fördelningen har varit helt snedvriden. Den högsta tio procenten har kunnat höja sina inkomster med runt 30 procent, men de allra lägst avlönade har bara fått påslag på 4 procent. Det här betyder att i och för sig har alla s.a.s. fått det bättre, men de som hade det bra tidigare har fått det betydligt bättre och det innebär ökningen i inkomst- och förmögenhetsklyftor i Finland när man säger att den har ökat. Jag hade en gång en enkel fråga om detta till landskapsstyrelsen; det var när vtm Salmén var ansvarig minister för ekonomin och jag frågade om det fanns några liknande utredningar på Åland och han svarade, att det finns det inte, men enligt hans uppfattning gällde i stort samma på Åland som man kunde iaktta i riket. Det återstår att få svar på den frågan. I riket har man en hel del långtidsarbetslösa ända sedan den här perioden och det ger just utslag i andelen utkomststöden; tar man bort den ur riksprocenten är skillnaden inte så stor. Det är åtminstone min uppfattning. Men man måste förstås också titta närmare på det.

 

Jag skulle inte fästa så stor uppmärksamhet vid antalet personer eller hushåll som söker utkomststöd för att försöka bedöma fattigdomen på Åland s.a.s. Det är som sagt en indikator, men den är nog väldigt oklar eftersom utskomststödet är meningen att vara bara tillfälligt. I så fall måste man titta på sådana personer som har lyft det många år och kanske för längre perioder.

 

Jag tror inte man kan överskatta betydelsen av en god fördelningspolitik. För mig betyder en god åländsk fördelningspolitik att självstyrelsen används för att åstadkomma en solidarisk fördelning av åländsk välfärd eller självstyrelse, om man så vill uttrycka det. Men för att det skall vara möjligt måste nog följande kriterier åtminstone uppfyllas:

 

1. Det måste finnas en politisk vilja bland majoriteten att använda självstyrelsen för att  öka den sociala och ekonomiska jämlikheten i det åländska samhället, inte bara skrivningar i handlingsprogrammet, utan att man faktiskt någonting konkret och synligt som kan mätas.
2. Om vi skall kunna driva en meningsfull fördelningspolitik måste vi ha mera fakta och kunskaper om ålänningarnas ekonomiska och sociala verklighet: hur fördelar sig inkomsterna, hur slår den höga prisnivån för enskilda hushåll, finns det könsmässiga och regionala skillnader som är oacceptabla osv.?
3. Vi måste utnyttja vår lagstiftningsrätt och budgetmakt för att fördelningspolitiken skall ge resultat.

 

Jag har nämnt bostadsbidraget som ett viktigt instrument, men det finns också andra former av stöd som borde utvecklas och anpassas till de levnadskostnader som råder på Åland.

 

Den generella välfärden, som vicelantrådet talade om, är en socialdemokratisk konstruktion som småningom hela den borgerliga  västvärlden åtminstone har anammat. Med det menas rätt till fri hälso- och sjukvård, avgiftsfri utbildning och ett anständigt utkomststöd vid arbetslöshet och i andra livssituationer när man inte förmår försörja sig själv. Den generella välfärden skall i första hand finansieras solidariskt av oss alla över skattesedeln - jag upprepar igen att avgifter drabbar alltid de mest utsatta – och medborgarna önskar sig faktiskt att välfärden skall produceras av den gemensamma sektorn. Privat producerade välfärdstjänster skall kontrolleras av myndigheterna och bör i första hand ses som komplement till den offentliga sektorn. Nästan alla val i Norden har visat sedan nyliberalismen slog till på åttio- och nittiotalen att medborgarna vill ha den offentligt producerade välfärden. Det här kräver full sysselsättning, lönsamma företag och en god samhällsekonomi. Vi har full sysselsättning och en hel del lönsamma företag, men vi har en dålig samhällsekonomi och det är det som hotar välfärden på Åland just nu, dvs. att tidigare landskapsstyrelser och lagtingsmajoriteter inte har förmått kontrollera kostnadsutvecklingen. För att bibehålla välfärden och säkra att den fördelas rättvist krävs en ansvarsfull och mera insiktsfull ekonomisk politik. Det hjälper inte landskapet att vältra över ansvaret på enskilda ålänningar genom t.ex. avgiftshöjningar eller att kommunerna skall ta över mera av landskapets ekonomiska ålägganden. Det är hög tid att ta ansvar för landskapets ekonomi, som åtminstone för närvarande har gått överstyr.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Det här var nog ett av de mest märkliga anföranden jag har hört i Ålands lagting! Det är ungefär som om ltl Sundback skulle leva på en annan planet där samhällsekonomin har gått överstyr, där alla människor är oroliga, där alla människor har det dåligt ställt, där välfärden är på väg att rustas ner, där ett eventuellt införande av avgifter i ÅHS med högkostnadsskydd och differentierade avgifter hotar att rasera den gemensamma välfärden på Åland.

 

Jag har sagt det förut här i lagtinget att jag tycker att ltl Sundback skulle lyfta näsan från testuggandet, från gamla socialdemokratiska dokument och gå runt här i samhället och se hur folk faktiskt har det. Naturligtvis, lovar man allt åt alla, så kommer ingen att få någonting och det är därför vi har sett till att vi har en grundläggande välfärdsnivå som kommer dem till godo som inte själva kanske har så stark ekonomi, som kanske har drabbats av sjukdomar osv.

 

Att det inte har gjorts utredningar! Naturligtvis måste en landskapsstyrelse göra utredningar. Det finns utredningar om priserna, det finns utredningar om lönerna i offentlig sektor, det finns utredningar om lönerna i privat sektor. Varje budgetberedning innebär en genomgång av alla kommunala utvecklingstendenser när det gäller socialskydd, utkomststöd, skola och sådant.

 

Att utmåla det åländska samhället där liksom allting har gått överstyr och folk springer runt och är oroliga och har jätteproblem är inte riktigt. Så ser inte samhället ut! I det lilla åländska samhället är det inte bara fakta och utredningar som vi bygger på utan det är samtal med många människor i partierna osv.  I den kollektiva välfärden, som socialdemokraten Sundback står för, sitter överheten och konstruerar folkhemmet utifrån teserna. I det åländska samhället, där vi har en gemensam välfärd, bygger vi på de traditioner som finns ute i de åländska kommunerna och där folk tar ansvar för varandra, men också respekterar varandra. Ltl Sundback sade i början att samförståndet är som bortblåst, som löven på hösten, men kom ihåg att om löven blåser bort på hösten, så står ändå trädet kvar och löven fyller sin funktion att ge ny näring för trädet att växa. Ser man bara löven och ser inte trädet, ser man bara blåsten och ser inte kretsloppet, då är det åländska samhället ett elände, då är det en nedmontering varje höst. Söker man missnöje på Åland, visst hittar man det, men söker man bara missnöje, så hittar man bara missnöje! Vad skulle man då bygga samhället på! Människor vill ändå i gemenskap ta hand om det åländska samhället, se till att vi har råd att hålla den grundläggande välfärden. I landskapsstyrelsen är vi inte på väg att nedmontera någonting. Stödet till familjerna skall kvarstå. Vården, skolan, omsorgen, skall finnas på en grundläggande nivå – ekonomisk och social grundtrygghet på hela Åland. Vi vet att det finns folk som har knapert med ekonomin. Men vi har inte tänkt att föreslå en annan politik där en klass skulle sitta och fördela löner och ekonomi till alla andra klasser, utan vi bygger på att det skall finnas en grundtrygghet för alla och sedan finns det en företagsamhet, en offentlig sektor, en privat sektor, där man förhandlar om lönerna. Och det skulle vara ganska radikalt om man skulle säga att de människor i företagsvärlden som har tagit risker och byggt upp sina företag och tjänat pengar på det, de skall vi ta pengarna av därför att de har fått sin inkomst höjd mer än andra. Det är en annan politik; det är alltså den övergripande socialistiska politiken där man alltså bestämmer att här skall alla ha en summa som bestäms för övergripande mål. Vår politik är den att på marknaden finns det risker, och när man tar risker skall man också vara värd att tjäna lite på om det går bra. Det är många företagare som har tagit stora risker och drabbats och fått problem. Också en företagare som tar risker och lyckas eller misslyckas har nytta av den grundläggande välfärden, för sig själv och för sina familjer, för sina barn, för de äldre. Det är det som är den generella solidariska välfärden. Det är inte den kollektiva ovanifrån styrda välfärden, och det är en linjedragning. Det är en linjedragning som lagtinget naturligtvis skall diskutera. Ltl Sundbacks samförstånd blåser lätt bort, men landskapsstyrelsens stabila välfärdspolitiska och fördelningspolitiska träd står kvar.

 

Ltl Häggblom:

Fru talman!

Vi fick en utförlig beskrivning av landskapsstyrelseledamoten Olof Erland att ingenting kommer att förändras. Att man inte förändrar kommer också att betyda försämringar, om man inte är beredd på att höja det stöd som finns inom familjepolitiken, om man inte är beredd att höja för de ensamstående och pensionärerna. Därför skulle det vara intressant om det var bara liberalernas eller om det var hela landskapsstyrelsens syn, eftersom centern har gått ut i valpropagandan i alla fall med att nu måste man bromsa på ekonomin, nu skall man ha budgeten i balans. Då skulle det vara intressant att att få en redogörelse över det som man har gått ut till avdelningarna med. Vi har hört i radion att man har sagt vilka ramar man har inför kommande år och då tror jag att det är en mycket väsentlig fråga var man kommer att göra inbesparingarna, på vilka områden? Det är intressant att veta: kommer man att höja skatterna, kommer man att ta bort det allmänna avdraget som man har sagt från liberalt håll? Är det landskapsstyrelsens syn? Kommer skatteavdragen i kommunalbeskattningen att förändras? Kommer överföringarna till kommunerna att minska, precis som det har gjorts med lärarpensionerna, vilket gör att vi ökar skattetrycket ute i kommunerna? Det är också fördelningspolitik.

 

Många unga familjer som har byggt hus i dag har gjort det utgående från en budget och sker det skattemässiga eller andra förändringar så riskerar deras ekonomi att raseras. Om kommunerna blir tvingade att höja 2-3 procent under kommande mandatperiod är det mycket allvarligt utgående från den politik som man då tänker köra. Den politik som vi har hört här i dag upplever jag mera som någon slags bunkerpolitik fram till valet, att nu skall det hållas tyst med vad som kommer att ändras i kommande budget, kommande år, bara det är lugnt fram till valet. Jag tror att det är viktigt att säga var förändringar kommer att ske i budgeten nästa år. Tänker man hålla ekonomin på landskapsnivå men föra över det till kommunerna och säga att det är kommunpolitikerna som inte klarar av, dvs. att kommunpolitikerna måste höja skatterna? Det är felaktig fördelningspolitik och tyvärr är det unga människor, familjer och andra som blir lidande samt utbildning. Kommunernas sociala budgeter står för 75-80 procent. Då är det barndagvården som drabbas, det är åldringsvården som drabbas. Är det den fördelningspolitiken vi skall ha.

 

En förklaring är viktig hur man tänker få budgeten i balans och vilka sektorer som drabbas samt på vilket sätt.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Det är helt relevanta frågor som ltl Häggblom ställer. När det gäller budgetprocessen är beredningen sådan att vi sätter ramar för de olika avdelningarna och enheterna som sedan går igenom de olika möjligheterna. Jag tycker att den beredningsprocessen vore det fel för landskapsstyrelsen att föregripa därför att dels är det en intern process och sedan skall vi ta ställning till helhetsbudgeten. Det gäller t.ex. avgifter i ÅHS och andra frågor som har diskuterats här. När det gäller det allmänna avdraget har jag personligen sagt att om det behövs skall man ha också detta instrument med i diskussionerna, men också där är det för tidigt att säga någonting. När det gäller den kommunala fördelningen kommer det inte att vara någon minskning till kommunerna utan där finns det andra saker som vi ser över. Vi skall se över alla avdrag som berör den kommunala sektorn med den tanken att det vore bättre att lagtinget skulle ta beslut om hela den kommunala ekonomin när det gäller avdragen. Nu gäller blankettlagstiftning så att man automatiskt inför ett avdrag, vilket kan vara till nackdel för kommunerna naturligtvis. En annan sak som vi skall göra är att se över lagstiftningen på vad som är kostnadsdrivande och tar ifrån kommunerna handlingsutrymme.

 

Det var väl de saker som jag lyckades uppfatta från ltl Häggbloms sida, men alla dessa saker måste finnas med när vi prövar våra samhällsekonomiska budgetar.

TALMANNEN: Tiden är ute! Replikskiftet är avslutat.

 

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Vicelantrådet har tydligen inte hört så mycket om han blev så upprörd över det här talet. Det var i så fall på tiden! Jag kan kontra med att något mera osakligt har inte jag hört på länge, utan det var rena rama personangreppen, men det bjuder jag på, det är jag så van vid vid det här laget, det är inte viktigt för mig i den här frågan. Det var mycket om missnöje och utredningar, löv och löner och hit och dit! Jag har frågat efter den utredning som finns i den här landskapsstyrelsens handlingsprogram. Jag är tacksam för alla uppgifter om utredningar, men det är den jag vill ha svar på: har den gjorts? ”Landskapsstyrelsen skall utreda inkomsterna för olika grupper i samhället och vidta åtgärder för att säkra den ekonomiska grundtryggheten för alla.” Sida 3, om det behövs en mer exakt angivelse! Den utredningen intresserar mig av fördelningspolitiska skäl. Då ser man hur den allmänna fördelningspolitiken eller välfärden, som ledamoten Erland säger att fungerar så bra, faktiskt slår i verkligheten. Nu finns det inte några sådana här uppgifter. Det han pratar om är alltså fromma förhoppningar och i bästa fall kan det fungera bra, men det ger inte svar på alla de frågor som gäller de allra svagaste i vårt samhälle. Och jag skall tala om för vicelantrådet Olof Erland att jag stiger upp här därför att jag faktiskt känner bra många personer som har svårt med sin ekonomi varje dag.

 

När det gäller bostadsbidraget vill jag allra ödmjukast fråga om vicelantrådet och landskapsstyrelsen tänker göra någonting åt det eller skall vi ha det här dåliga finska systemet på Åland? Det är tydligen så ointressant för vicelantrådet Olof Erland att han börjar gäspa! Då skall jag berätta om den kille som fick mig att börja jobba med bostadsbidraget. Han har en kronisk sjukdom, men han har fått möjlighet att börja jobba och småningom kunna rehabiliteras. Han kan inte klara av ett heltidsjobb, men det går långsamt bättre och bättre. Då beslöt man att utöka hans arbetstid med en timme. Det är inte mycket pengar, det var i och för sig i alla fall en framgång, men han förlorade sitt bostadsbidrag. Det tycker jag i och för sig är anmärkningsvärt. Tycker vicelantrådet att ensamförsörjande mammor skall ha rätt till eget rum, skall barnet ha rätt till eget rum eller skall det finnas ett sovrum och ett vardagsrum och ett litet kök? Sådana är reglerna nu. Är det möjligen någonting som någon skulle vara attraherad av? Det är sådana frågor som har fått mig att stiga upp här: hur vår välfärd fördelas för dem som har det allra sämst i det här samhället.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Jag har inte intresserat mig för ltl Sundbacks person i det här sammanhanget. Jag vet inte vilken inkomst hon har och vilken välfärdspolitisk ställning. Det handlar om två olika synsätt på välfärden: den kollektiva välfärden och den generella, gemensamt finansierade välfärden. Jag tycker att det är väldigt bra när människor tar ansvar för sina medmänniskor och försöker hjälpa dem när det gäller olika problem. Jag tycker att det är helt förståeligt, när det gäller bostadsbidraget, om det är en person som hamnar mellan olika gränser och förlorar och får det sämre för det, att man tar sig an problemet och hjälper till, går till socialnämnden, kommunkansliet eller någonting sådant och försöker resonera sig fram. Eller, om man har den förmånen som ltl Sundback att sitta i lagtinget, att man tar initiativ till ändrad lagstiftning. Det är den vägen vi skall gå och att man där argumenterar för det lämpliga i de här åtgärderna. Jag anser att vi i bostadspolitiken skall gå vidare därför att det finns, som jag också känner till, exempel på där det är svårt att få en bostad, en hyresbostad till rimliga villkor. Det kan vara fråga om handikappanpassning osv., att man där måste gå vidare och säkert se över bidragssystemet. Men när det gäller huvudlinjen för vår välfärdspolitik är det att genom att bygga bostäder, nya bostäder med kanske hög hyra ibland, skapar man ett utrymme på marknaden för billigare bostäder som blir lediga. Det är alltså en fråga om utbud och efterfrågan. Det är klart att den här landskapsstyrelsen har sedan mars 2001 tagit de här greppen och försökt lägga s.a.s. en samhällsekonomisk sund grund för välfärdspolitiken. Det är inte så att vi gör en tjurrusning och kapar stora sektorer i budgeten, utan vi försöker tålmodigt få fram ett större kostnadsmedvetande som i sin tur gör att man i budgetprocessen, i beredningen, faktiskt tar och ser över ordentligt vad man kan göra. Det är klart att det är så att det är lätt att följa med en uppgång, såsom har hänt med på nittiotalet: inkomsterna steg hela tiden och fylldes på med utgifter. Sedan när man skall vända trenden är det problem naturligtvis och det är alltid någon som är missnöjd med en förändring som innebär besparingar. Det kommer alltid en sådan reaktion.

 

När det gäller de utredningar som landskapsstyrelsen behöver för att ta beslut anser jag att den statistik som finns tillgänglig, den statistik som vi kan ta fram från olika håll, riksstatistik, där vi jämför olika gruppers löneutveckling, intern statistik som vi har i landskapet, de utredningar som har gjorts om offentliga sektorns löner och privata sektorns löner visar just att det blir större löneskillnader för dem som tjänar bra. Det är väldigt många på Åland som har satsat i aktier, i företagande och på det sättet kanske skapat sig en förmögenhet och tjänat pengar. Jag tycker att det är en bra sak i ett samhälle att man också har ekonomiska drivkrafter. Men samtidigt är det vår skyldighet som företrädare för den offentliga sektorn och landskapet att se till att grundtryggheten bibehålls. För att bibehålla välfärden på Åland, om vi tar den frågan, så är det inte bara så att man fördelar de pengar som finns; då blir det ganska snabbt så att det inte blir någonting över till någon. Det vill inte vi vara med och därför måste man å andra sidan ha två saker: för det första att man anpassar den offentliga sektorn till den grundläggande ekonomin och att man satsar ekonomiskt, investerar, så att man får en tillväxt. Nu är vi alltså inne i en sådan fas av utvecklingen att det är en viss stagnation. Men i riket diskuterade vi igår utvecklingen på lite längre sikt med statssekreteraren Raimo Sailas och kunde konstatera att på sikt blir det en väldig process på välfärden i de nordiska länderna, t.o.m. i de europeiska länderna, men alternativet till att försöka upprätthålla vår välfärdsmodell är att man tar den modell som finns i Estland och USA, där var och en får försäkra sig och klara sig så gott det går. Men den modellen skall inte vi ge oss in på utan vi hoppas på en utveckling i hela landet genom skattesänkningar och viss stimulans till konsumtion och småföretagarna att det blir en svängning uppåt igen det närmaste året, kanske de två närmaste åren.

 

Välfärden är en fördelningspolitisk fråga i sig, men det är också en fråga om att den offentliga sektorn skall skötas men också att man ger förutsättningar för ekonomisk tillväxt. På det sättet tror jag att Åland har ett bra utgångsläge. Det är alltså inte någon katastrof som ltl Sundback sade här tidigare. Även om träden tappar något löv, så finns de kvar i grunden, det är en ekonomi som vi kan leva vidare på och utveckla, det tror jag, men då krävs det kanske också ett uppriktigt samförstånd när det gäller de grundläggande frågorna.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Jag tycker fortfarande när jag lyssnar på vicelantrådet att han cirkulerar ovanför den problematik som jag försöker fokusera på. Ingen människa har väl någonting att invända mot hans generella resonemang om hur man behöver tillväxt för att öka resurserna inom offentlig sektor osv. samt att det är nödvändigt för att överhuvudtaget ha någonting att fördela. Jag talar om att när man nu måste skära i landskapets budget så måste man vara väldigt klar över hur de nedskärningarna slår för olika individer och grupper i samhället och det vill jag mena att man inte kommer att lyckas med eftersom man inte har utredningen just som gäller de olika grupperna.

 

Vicelantrådet Olof Erland tycks hela tiden komma till det här som om det skulle vara en sjuk punkt att jag skulle ha någonting emot att folk tjänar bra med pengar. Nej, absolut inte, tvärtom, det är väl bara bra både för dem och för hela samhället! Men problemet är att i en sådan situation, när man dessutom tenderar att minska på skatterna, hur skall vi garantera de sämst ställda gruppernas trygghet? Det är inte så att man bara säger att man är emot den socialdemokratiska kollektiva modellen och är för den generella välfärden. Vari ligger vicelantrådet Olof Erlands välfärdspolitiska linje om den inte är i grunden rent socialdemokratisk? Jag förstår inte hans prat om stora kollektiva lösningar och att det skulle skilja sig på något vis från begreppet ”den generella välfärden”. Den välfärd som inte når de svagaste grupperna har misslyckats. Det är inte så att det bara finns möjlighet utan det skall vara så att det också lyfter de svagaste i samhället och det är den stora utmaningen, åtminstone för oss socialdemokrater, inte att vi säger att det finns bostadsbidrag och det finns utkomststöd och som vicelantrådet sade – tyckte jag cyniskt – att det är bra att jag tar mig an sådana som har problem med bostaden och att jag här kan motionera. Vad har ledamoten Olof Erland gjort själv! Han gäspar när jag talar om bostadsbidraget. Han vill överhuvudtaget tydligen inte ta itu med det viktiga fördelningspolitiska instrumentet. Bostadsbidraget är väldigt viktigt därför att det skapar enorm trygghet i många människors liv som annars hela tiden hotas av ekonomiska bekymmer. Om man inte har en trygg bostad och en som man verkligen trivs i vill nästan ingenting annat fungera. Det är inte så i vårt samhälle att för en del är det här inte så viktigt utan det är lika viktigt för alla. Men om man måste bo trångt, om man inte klarar av att betala hyran är man ständigt orolig och därför vill vi utveckla bostadsbidraget. Men jag har ännu inte hört att landskapsstyrelsen vare sig vill eller tänker gör någonting åt det, speciellt blir det svårt om inbesparingarna blir sådana att man säger att det räcker inte till att just justera bostadsbidraget.

 

Jag är inte nöjd med svaret när det gäller just de allra mest utsatta grupperna. Jag tycker att resonemanget är alldeles för allmängiltigt och man har inte kunnat klargöra hur man skall kontrollera att den fördelningspolitik som man driver faktiskt också gynnar de allra svagaste.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Jag är uppriktigt ledsen för att jag störde ltl Sundback genom att gäspa här i salen. Det är naturligtvis inte bra, men å andra sidan gäller det att fokusera på de viktiga sakerna och är det viktigt för ltl Sundback är det bra att det har påpekats två gånger!

 

Ltl Sundback är inte nöjd med svaret. Man kunde lätt ställa frågan: Är ltl Sundback nöjd med någonting? Jag tror att vi är inne på tredje varvet nu och de frågor som har ställts finns besvarade i vårt svar från landskapsstyrelsen.

 

Nu vill ltl Sundback säga att vår fördelningspolitik och välfärdspolitik egentligen är socialdemokratisk. Vad är det för skillnad? Ja, men, det är jättebra! Här har vi en socialdemokratisk välfärdspolitik, men bara för att centern och liberalerna har den, så är det allmänt på väg till katastrofen! Skulle någon annan föra samma politik skulle det vara jättebra!

 

Vi skall nu inte ha råd med en ändring i bostadsbidraget och jag har inte gett besked. Jag sade för en liten, liten stund sedan att bostadsbidraget är nästa steg i den utveckling av bostadspolitiken som vi avser att gå vidare med. Det är alltså en anpassning av bostadshyrorna eller en politik för att de skall anpassas. Det grundläggande första steget är för oss att ta de stora ramarna, få balans på bostadsmarknaden. Då finns det bostäder för alla och bygger man nytt, som är dyrare, så blir det en förskjutning så att det blir mera, flera och billiga bostäder. Sedan får man gå in och försöka se om det finns ett behov av att förändra själva bidragsdelen.

 

När ltl Sundback säger att ”cirkulerar ovanför” de konkreta fallen har jag absolut ingenting att invända mot att man här i lagtinget tar upp enskilda fall och talar om hur det kan vara för en handikappad person med hyresförhållandena. Jag tycker faktiskt att i vårt samhälle finns det också en allmän känsla av respekt, förståelse och solidaritet så att man hjälper den personen. Det är klart att jag tror att nästan alla här i lagtinget har sådana erfarenheter. Det finns personer som har problem som vi kan hjälpa till med och vi kan ha problem som vi får hjälp med. Det är kanske inte alla som har ett tätt socialt nätverk, men jag tror att många i samhället har det.

 

Ltl Sundback är egentligen inte missnöjd med välfärdspolitiken, utan hon säger att man inte vet var nedskärningarna kommer, att det är nedskärningar i blindo och att vi inte har baserat det här på fakta. Jag har nämnt flera gånger vilka fakta vi har. Vi har ingen brist på fakta, möjligen brist på pengar, men inte brist på fakta. Det finns alltså utredningar om löner, om priser, det finns statistik osv. I den utredningen har vi det underlag som finns. Jag kan kopiera de utredningar vi har som sammantaget ger det underlag vi behöver i det handlingspolitiska programmet. Varför skall vi göra någon sorts terapiutredningar där vi, för att tillfredsställa ltl Barbro Sundbacks utredningsbehov och pappersbehov i lagtinget, skall lägga ned tid för tjänstemännen och lämna över. Jag hänvisar till lönestatistik för privata sektorn, lönestatistik för offentliga sektorn; de årliga budgeterna innehåller så mycket fakta att ledamöterna inte alla gånger orkar läsa. Prisundersökningen för några sådan, prisundersökningen från 1990, som egentligen sade samma sak: det är småskalighet, det är avstånd, det är bristande konkurrens.

 

Ltl Sundback frågade vad vi har gjort för konkreta åtgärder när det gäller den höga prisnivån. Handeln med Sverige har ökat markant genom olika kontakter: handelskammaren, tullmyndigheterna, gemensam tullhantering. I dag kan man inte köpa bara Dahlmans korv utan också Scans Mammas köttbullar. Det har alltså blivit en konkurrens. Man köper Arlas mejeriprodukter. En del anser det vara illa för de åländska företagen, andra anser det vara bra därför att det borde vara en press ner på priserna. Alltså, de åtgärder landskapsstyrelsen har möjlighet att göra har vi försökt göra. Vi har haft ett transportstöd till skärgården. Vi har gett stöd till skärgårdsbutikerna osv. Vi har på olika sätt medverkat till att upprätthålla transportsystemet. Det är konkreta steg. Men det är klart att på ett område som Åland så räcker det inte. Vi kommer alltid att ha brist på konkurrens. Vi kommer alltid att ha ett geografiskt avstånd. Vi kommer alltid att ha småskalighet. Det är alltså en svårighet i vår samhällsekonomi att hålla den i balans t.ex. när det gäller lönerörelsen. Vi har t.ex. Ålandstillägget som man behöver för att kostnadsnivån är hög och som läggs på lönerna så att kostnadsnivån i sig stiger. Det är alltså en svår balansgång och där kan jag erkänna att landskapsstyrelsen inte har rett upp problemen, men de underliggande problemen finns kvar, oberoende vad man gör. Man kan försöka dämpa och parera, men någon patentmedicin har jag inte hört och inte har jag högt något förslag från ltl Sundback heller, men vi har försökt göra vad som går att göra.

 

Fru talman!

Jag undertryckte en gäspning. Som en debatt häromdagen visade är jag envis. Jag tycker att har man grundläggande fakta så tycker jag att man borde acceptera dem. När det gäller nedskärningarna som slår blint skall jag återigen citera från vårt svar därför att svaret är faktiskt svar på frågan och debatten kunde därför vara ganska kort. Jag skall upprepa för ltl Sundback: ”Några inskränkningar i utbudet inom omsorgen och den grundläggande utbildningen är inte aktuella i budgetberedningen för år 2004. En sådan prioritering medför att välfärden tryggas även för personer med låga inkomster.” Slår det här blint? Nej, knappast! Det säger att vi tar hand om de grupperna som problem genom det system vi har. Ett annat citat: ”I budgetberedningen har inte föreslagits några nedskärningar i överföringarna till familjer på Åland, dvs. barnbidrag, bostadsbidrag, moderskapsunderstöd etc. Barnbidraget på Åland är högre än i riket.”

 

Nedskärningar som slår blint skulle väl ändå drabba alla? Men vi drar inte ner på barnbidrag, bostadsbidrag och moderskapsunderstöd. Nedskärningarna slår inte blint. Jag vill understryka ytterligare en gång, att det är inte några personliga kommentarer jag har till ltl Sundback utan jag försvarar landskapsstyrelsens fördelnings- och välfärdspolitik. Säkert kan det finnas element som kan rättas till, politiska förslag som går längre, som är bättre, det kan finnas en helt annan välfärdspolitik, där man uppifrån styr och ställer till rätta för alla. Vi har ett samhälle där löneförhandlingarna i princip är fria. Det är parter på den fria arbetsmarknaden och det är väl där man kan göra någonting. Det är där man kan gå in och ta. Men eftersom ltl Sundback vill ge till alla kan man inte undgå att det inte blir kvar till någonting, om man inte skall gå in och ta mera från någon grupp. Vilken grupp vill ltl Sundback belasta samhället för att kunna fördela ut enligt egna värderingar?

 

Ltl Häggblom:

Fru talman!

Vicelantrådet ansåg att debatten borde ta slut. Det är intressant att det är så få som deltar i debatten när budgeten för nästa år är ett av de viktigaste instrumenten, i synnerhet under ett valår skulle man förmoda att alla skulle vilja debattera. Nu har vi hört vicelantrådet. Jag efterfrågade om centern helhjärtat ställer upp bakom vicelantrådet eller om det är liberalerna som helt har tagit över landskapsstyrelsen numera. I annonser har man gått ut och sagt att man skall dra på bromsen inom samhällsekonomin och vad avses med det? Vad tänker man göra i fördelningspolitiken nästa år? Vad kommer att förändras och vad kommer att försämras? Någonting måste ju försämras om budgeten skall bli i balans. Vilka områden är det fråga om? Det är viktigt att vi får veta det.

 

Till ltl Sundback vill jag påminna, också denna dag, att hennes minne börjar bli vacklande. Det var faktiskt de obundna som stötte bostadsbidraget. Det är bra att gå tillbaka och titta hur omröstningarna har skett.

 

När det gäller avgifterna på ÅHS var ltl Sundback kritisk till förhöjningarna. Vi skall veta att alla partier, förutom framstegsgruppen, är med i ÅHS och har varit eniga, också socialdemokraterna, om de föreslagna förhöjningarna. Däremot ligger det på landskapsstyrelsens bord att titta på hur man gör där det kan drabba enskilda extra hårt på grund av de sociala aspekterna, att man har så svag ekonomi. Vi har inte fått något svar i dag, men vi kanske kan få ett svar av vicelantrådet hur långt man har kommit i den utredningen.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Fru talman!

När det gäller avgifterna finns det ett förslag; i slutändan skall landskapsstyrelsen fastställa dem. Det är en arbetsgrupp inom ÅHS som håller på och utreder de olika möjligheterna, såvitt jag vet och jag kan inte säga desto mer om det i dag.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Fru talman!

Eftersom jag sitter med i gruppen som håller på och tittar över avgifterna kan jag informera om att vi har haft ett möte i dag och vi har inte riktigt kommit till slutändan när det gäller högkostnadsskyddet, om det skall vara ett eller två tak för låginkomsttagare och sådana som har betalningssvårigheter. Men meningen är att vi skall ha ett sista möte ännu och sedan kommer förslaget till landskapsstyrelsen.

 

Ltl Häggblom, replik:

Fru talman!

Ursäkta att jag var lite ouppmärksam, men vilken grupp var det som jobbade med det och när beräknas svaret komma?

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Fru talman!

Det är en grupp som är tillsatt av ÅHS:s styrelse med fyra personer som sitter och tittar på avgifterna. Förslaget går förstås först till ÅHS:s styrelse. Styrelsen har planerat möte den 17 oktober och sedan skall styrelsen förstås lägga fram förslaget för landskapsstyrelsen, så det blir någon gång i slutet på oktober som det kommer till landskapsstyrelsen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Man kan konstatera att intresset för de här frågorna inte är så stort och att många blir trötta av sådana här diskussioner. Jag tycker fortfarande att vi inte diskuterar riktigt samma saker. Den fråga som jag vill ha svar på är: Hur lyckas självstyrelsen i sin fördelningspolitik se till att den 10 procent på Åland som har de sämsta inkomsterna har någon nytta av självstyrelsen? Den politik som landskapsstyrelsen för tror jag inte ger något svar på de frågorna eftersom man inte har fakta om olika inkomstgruppers levnadsförhållande eller inkomster eller hur stora de är. Det finns inte sådana uppgifter. Det finns en massa andra. Visst kan man göra såsom landskapsstyrelsen att man försöker teoretiskt och logiskt komma fram till hur man skall fördela välfärden rättvist på basen av de uppgifterna. Men om man använder sig av lönestatistiken måste man tänka på alla pensionärer, studerande och sjukpensionärer som inte ingår i det systemet. Också här tycker jag att vi pratar om olika saker. Lön är en sak, men vad man har att leva på är en annan sak och det är det som förstås är det viktigaste för den enskilda människan: hur kan jag på något vis förbättra min situation om mina möjligheter att förändra mina inkomster är ganska begränsade. Det är ingen stor grupp, men det ger oss ingen rätt att säga att det är obetydligt eller att det inte är intressant eller att det inte är nödvändigt att vi försöker förändra och förbättra för den gruppen. Det är så att många av de sociala systemen ofta nästan blir ett hinder för många än ett stöd och att det är ganska komplicerade system om man skall kunna utnyttja alla eventuella möjligheter som står till buds.

 

Jag förstod att landskapsstyrelsen inte omedelbart skulle göra något åt bostadsbidraget utan det var någon gång när marknaden kommer i balans som man skulle se över det. Det tycker jag låter lite hopplöst. Då borde man väl ta bort bostadsbidraget när marknaden är i balans för då skall väl hyrorna vara marknadsmässigt riktiga, om det är det man är ute efter. Men annars tror inte jag överhuvudtaget på den modellen utan det måste finnas ett bostadsbidrag om vi skall kunna skapa grundtrygghet för alla.  Det är inte bara de som är det allra mest utsatta, utan det är ganska stora grupper som är i behov av bostadsbidrag för att pengarna skall räcka också till annat, till mat, bensin, fritidsintressen osv.

Jag har en kläm som jag har producerat under debatten som har delats ut på ledamöternas bord som jag hoppas att talmannen noterar och som jag kommer att presentera detaljbehandlingen.

 

Ltl Folke Sjölund, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det är lite svårt att följa med debatten ur den synvinkeln att de facto är det så att om man tittar på hur välfärden produceras i vårt samhälle kan man säga så här att den generella välfärden kommer från landskapsnivån och där finns alltså en del generella instrument som man använder, typ barnbidrag, bostadsbidrag osv., medan den stora delen av välfärden produceras av kommunerna, där landskapets roll är att se till att man har ett landskapsandelssystem för att täcka kommunernas kostnader för välfärden. Det är där som produktionen sker gentemot den enskilda klienten. På sätt och vis är det här fel forum om man skall gå in och börja diskutera på individnivå därför att där är det faktiskt kommunerna som i huvudsak är ansvariga för den välfärdsproduktionen. Jag vet inte om man skall tolka ltl Sundback på det sättet att hon vill utöka systemen så att det kräver större finansiella bidrag. Men om det är så, vilken slutsats man lätt drar, skulle det vara intressant att veta också på vilket sätt ltl Sundback har tänkt sig att finansiera de tilläggskostnader som kommer att uppstå.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr  talman!

Jag har hela tiden varit ute efter mera kunskap och fakta om hur den åländska välfärden fördelas, både på individnivå och i kommunen, men i det här fallet på individnivå. Jag menar att det är illa dokumenterat tidigare och att den här landskapsstyrelsen inte heller har presterat fakta som belyser hur enskilda individer och grupper kommer i åtnjutande av den välfärd som produceras inom offentlig sektor. Jag är inte ute efter någon expansion, men man kan inte göra några förändringar som är riktigt pricksäkra förrän man vet mera om välfärdssituationen och fördelningen. Jag tycker inte att den här diskussionen har gjort saker och ting klarare utan man måste ner på en helt annan nivå än det allmänna talandet om hur systemen fungerar och hur de ekonomiska strömmarna är beroende av varandra. Det är ett i och för sig intressant resonemang, men det är inte det som intresserar mig i det här sammanhanget: utan hur lyckas vi fördela vård, skola och omsorg så att alla har nytta av det.

 

Ltl Sjölund, replik:

Herr talman!

Det finns faktiskt i Ålands statistiska årsbok ganska mycket information också om de här sakerna, så jag skulle rekommendera ett studium av det. Det är fortfarande på det sättet när det gäller vård, skola och omsorg att den huvudsakliga delen när det gäller den generella och individnivåmässiga serviceproduktionen sker inom kommunen. Jag kan säga att vi har faktiskt ganska bra kontroll och kläm på hur det ser ut, åtminstone i Mariehamn. Det finns en god och djup kunskap i socialförvaltningen i Mariehamn om hur de här sakerna ligger till. Men det är fortfarande så att det är på kommunal nivå; det här bestämmer inte lagtinget i detalj om, eftersom landskapsandelssystemet till sin karaktär är generellt och kommunen har rätt att bestämma om sin egen service väldigt långt, naturligtvis inom ramen för den gällande lagstiftningen men dock.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Visst kan vi alla sitta och slå i ÅSUB:s mycket fina rapporter av olika slag och visst kan vi läsa utredningar, och det gör jag med stort intresse, men det som saknas är just en utredning som skulle klargöra de sociala och ekonomiska villkoren i vårt samhälle för olika grupper samt de klyftor, som också nämns i handlingsprogrammet. Vilka är de, hur stora är de, var finns de? Det kan ingen säga här. Ltl Sjölund försöker föra i bevis att diskussionen här är onödig, att det är i kommunerna som det här skall ske, men den kommunala socialtjänsten är helt reglerad via lagstiftning som kommer härifrån lagtinget, så visst finns det stort fog för att här diskutera just hur man skall trygga de svagaste gruppernas utkomstmöjligheter. Kommunerna är i hög grad verkställare.

 

När det gäller den generella välfärden betyder det inte att alla skall ha lika mycket utan det är så att det finns individer med mycket varierande behov och det är det som är det svåra, att det enskilda fallet inte är likt det andra utan det är mycket, mycket individuellt och det kan därför vara svårt att tillgodose behoven på individplan. Men därför är just gruppinkomstanalyserna väldigt intressanta och sådana här utredningar görs det också på andra ställen, så inte skulle det alls skada om också Åland hade motsvarande fakta och kunskap eftersom omsorgen och hälso- och sjukvården är så stor bit dessutom av vår budget, så det är viktigt att vi vet att vi prickar rätt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vicelantrådet Erland:

Herr talman!

Jag funderar mycket på om det är så att ltl Sundback egentligen bygger all sin argumentation på ett missförstånd. Hon talar alltså om att vi har lönestatistik och uppgifter men inte någon grund för att bedöma pensionärernas, sjukpensionärernas,  studerandes och andras välfärdspolitiska ställning. Jag undrar om det sär så när hon efterlyser kunskap och fakta och mera utredningar. Utredningarna kan ge statistik och detaljer, men om man ser på det stora hela välfärdssystemet noterar jag att hon sade att vad har vi självstyrelsen till för, de 10 procent som har det sämre kanske, att hur fördelar vi vård, skola och omsorg när det gäller dem? Hur fördelas den? Jag skulle säga att här har vi själva nyckelpoängen, att alla de som behöver skola, alla de som behöver vård samt alla som behöver omsorg, får i princip det här. Om de sedan hamnar på problem för att regelverken inte är så bra som i fallet med en funktionshindrad och bostadsbidraget, så det kan jag förstå och det måste man hela tiden vara observant på och se över. Men de som inte får del av den grundläggande välfärden, de som skulle stå utanför, dem skulle man föra statistik på. På sätt och vis kan man säga att den faktiska fattigdomen med utkomststöd är en mätare på när det inte fungerar med jobb, vård, arbetslöshetsbidrag osv., utan man måste till med någonting extra. Det är 3 procent på Åland och 9 procent i riket. Där har vi egentligen den grundläggande och väsentliga utredningen som säger att i det stora hela fungerar vårt välfärdssystem. Vi har låg arbetslöshet, bostadsköerna minskar. Jag sade inte att man kan vänta med att se över bostadsbidraget. Jag sade så här: I bostadspolitiken måste man först se till att man i det stora hela får det att fungera,  att det blir en balans. Jag skall påpeka att de resurser, som vi har satsat med det nuvarande systemet, har synts väldigt mycket i budgeten, men det syns i dag och det är en kommande inbesparing för kommande generationer. Det systemet gör att man får nya bostäder med lite högre hyreskostnader och så frigörs andra bostäder med lite lägre hyreskostnader, men samtidigt som man gör det skall man se över bidragsfrågorna och se vilka familjer som kan hamna i svårigheter. Då kan man reformera det.

 

Jag skall också säga när det gäller klämmen, att lagtinget skall hemställa att landskapsstyrelsen inte gör några försämringar i familjepolitiken eller att pensionärer med låga inkomster inte drabbas under kommande budgetår, att det är egentligen nästa lagting som har ärendet i sin hand. För det här året har vi tagit en budget; för 2003 har ltl Sundback och ltl Lindholm varit med och omfattat budgeten, en majoritet av lagtinget har i alla fall gjort det. Naturligtvis kan man be den här landskapsstyrelsen komma med någonting ytterligare, men det är väldigt kort tid och det är nästa lagting som besluter. Självstyrelsen innebär att lagtinget har budgetmakt. Självstyrelsesystemet innebär också att vi har klumpsumma som ger ett utrymme att använda budgetmakten. Om det finns någonting i systemet som är fel så återkommer jag till det, att då måste det vara så att man skall ta mera pengar av någon grupp för att ge till någon annan eller för att fördela jämnt mellan alla, och det där går inte ihop. Landskapsstyrelsens fördelnings- och välfärdspolitik är att garantera alla grundtryggheten, både rik och fattig egentligen; om man sedan kallar den modellen socialdemokratisk kanske man kan undvika kritiken, men det är fortfarande samma modell.

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Den generella välfärdsmodellen är en socialdemokratisk modell, men det betyder inte att den måste utvecklas. Den måste utvecklas beroende på samhällsförändringar. I både Sverige och Finland har man mycket, mycket större koll på hur systemet fungerar och vilka brister det innehar. Vicelantrådet Olof Erland vill ju inte erkänna nästan att det finns några problem utan om det nu skulle råka vara så, kanske man eventuellt skall göra något. Min inställning är att man som landskapsstyrelse själv har en skyldighet att se efter var det brister och korrigera det. Det andra är att om man skall förstärka fördelning eller förbättra det för en viss grupp måste man ta från en annan. Det är möjligt att man måste göra så. Men då finns det ideologiska värderingar som kommer in. Inte är det omöjligt att göra förändringar om man har ideologiska skäl till det. Där skulle diskussionen i så fall bli väldigt intressant om vi skulle få en sådan. Det är väl bara att konstatera att landskapsstyrelsen följer en socialdemokratisk välfärdsmodell, men att man själv inte har ambitioner att följa upp vilka reformer som man måste vidta på grund av systemet.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Herr talman!

Landskapsstyrelsen svarar naturligtvis på frågorna som de ställs i spörsmålet, inte någonting annat. Vi har inte haft anledning att gå in på enskildheter, men självklart ser vi hela tiden på lagstiftningen och vad som behöver ändras. Jag kan ta som ett exempel här från lagtinget 18 september 2002, där ltl Lasse Wiklöf generöst uttrycker saken så här: ”Jag vill bara uttrycka socialdemokraternas stora tillfredsställe över den lösning som har uppnåtts genom ändringen av det här lagförslaget. Det är någonting vi har önskat sedan lång tid tillbaka och därför vill vi vi uttrycka vår tacksamhet över att framställningen har kommit och att resultatet är så gott.” Det gäller en välfärdskomponent som är just utkomststödet. Det finns många andra exempel.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Ja, det är där skon klämmer! Ledamoten Olof Erland vill helt enkelt att jag skall smickra honom – då skulle det bli lättare att diskutera!

 

Ltl Gun-Mari Lindholm:

Herr talman!

Landskapsstyrelseledamoten Olof Erland sade att detta ärende har med nästa lagting att göra. Det finns ett lagting nu och det är det vi ingår i. Om vi har som ambition att se till, som  kanske det sista vi gör, att våra hjärtefrågor, välfärden i samhället bevaras och inte får stryka på foten för andra ibland svårförståeliga satsningar; då skall vi också uttrycka det i det lagting som ändå är det som gäller ännu.

 

Det är klart att man blir ibland lite undrande hur framtiden kommer att se ut när vi inom dessa områden kan se förslag som åtminstone upplevs av en stor del av befolkningen som nedskärningar, saker som gör att välfärden förändras. Vi har ute på remissrunda t.ex. en permitteringslag. Vi har inte sett röken av en barnomsorgslag, som vi har efterlyst många gånger. Inom ÅHS-styrelsen har vi haft ett väldans bestyr för att kunna sy ihop någonting som vi uppfattar som en bra sjukvård för ålänningarna framöver.

 

Då blir man frågande: hur skall det här se ut i framtiden?  Prioriterar man rätt inom landskapsstyrelsen? Det här är vår landskapsstyrelse att s.a.s. uttala våra prioriteringar. Därför har jag lagt ett förslag till hemställan och det lyder:

 

”att lagtinget hemställer hos landskapsstyrelsen om att några försämringar inte görs inom familjepolitikens områden och att pensionärer med låga inkomster inte drabbas under kommande budgetår.”

 

Ltl Häggblom:

Herr talman!

Jag vill understöda det förslag till hemställningskläm som ltl Gun-Mari Lindholm har gjort.

 

Vicelantrådet Erland:

Herr talman!

Det har tidigare talats om självstyrelsen och vilken makt man kan ha med samt hur den används. Det är så att det är budgetmakten som är det viktiga. Jag har ingenting att invända mot att man lägger klämmar i lagtinget, men när lagtinget hemställer hos landskapsstyrelsen om att några försämringar inte görs inom familjepolitikens område kan jag hänvisa till vårt svar, där det står så här: ”I budgetberedningen har inte föreslagits några nedskärningar i överföringar till familjer på Åland, dvs. barnbidrag, bostadsbidrag, moderskapsunderstöd etc. Barnbidraget på Åland är högre än i riket.” När det gäller barnomsorgslagen kan man tänka sig att det är en angelägen reform, men problemet, som jag förstod med att den inte gick vidare, var att den hade ekonomiska konsekvenser som inte var acceptabla. När det gäller permitteringslagen kommer den inte att läggas fram för lagtinget utan det är en fråga för nästa landskapsstyrelse och nästa lagting. När det gäller att pensionärer med låga inkomster inte drabbas under kommande budgetår kan man be att den här landskapsstyrelsen beaktar, men det är nästa lagting som slutligen tar budgeten och där är det lämpligt att framföra det här, om inte vi har det med i motiveringarna. På det sättet kan klämmen ha en viss betydelse, men det är inte landskapsstyrelsen längre som har makten att bestämma över den saken. Jag tror också att det framgår av vårt svar att vi avser inte att dra ner på den välfärd som också tillkommer pensionärerna.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Jag tycker ltl Gun-Mari Lindholm skall ha heder för att hon engagerar sig i den här debatten, också tar ansvar och kommer med ett klämförslag. Det här är på sätt och vis en komplettering till det som jag har hemställt om. Det är också alldeles korrekt att om man vill ta ansvar är det i den här debatten, för vem vet vem som sitter i nästa lagting!

 

Det var intressant att få höra lite detaljer om varför barnomsorgslagen har strandat. Det var en högt prioriterad reform, åtminstone för den landskapsstyrelse som tillträdde efter senaste val och i den ingick inte bara den kommunala omsorgen utan där var också frågorna om vårdledighet inbakade. Det har alltid varit en komplicerad fråga och nu skulle man gärna vilja veta vad det var som gjorde att den föll just på de frågorna. Ltl Folke Sjölund som är väl insatt i sociala frågor och med i de partier som står bakom landskapsstyrelsen kan kanske närmare redovisa för det eftersom det nu är historia redan och inte kommer att bli någonting. Men det kanske också visar att sociallagstiftning är svårt, det kräver mycket kunskaper och samlad erfarenhet. Det finns mycket önskemål och det här är just en lagstiftning som har generell betydelse, men den har en aspekt som visar hur lätt ändå den generella välfärden också kan få ojämlika inslag, nämligen avgiftsfrågan, som den första lagen tog ganska lätt på så att kommunerna ganska fritt kunde sätta avgifter och i vissa kommuner började man när det stod familjens inkomster började man räkna in syskons sommarlöner och allt möjligt för att kommunen på det viset skulle komma över lite mera avgifter. Det där går säkert att rätta till, men det är inte så lätt.

 

Frågan om låga inkomster och pensionärer är en viktig fråga eftersom pensionärerna blir alltfler, de lever allt längre och de är på många sätt i behov av stora insatser från offentlig sektor. Här talas om pensionärer med låga inkomster, men det är lite svårt att veta vad som avses med det, för rent generellt har lagtinget ganska lite lagstiftningsmakt när det gäller både pensioner och sjukförsäkring. Det som är viktigt för pensionärerna är att kompenseras just för de höga levnadskostnaderna, och det går inte att göra direkt, utan det måste göras på något annat sätt. Här kan man inte förlita sig på bostadsbidraget eftersom det inte är landskapet som betalar till pensionärerna utan det är staten. Jag är lite nyfiken att höra på om ltl Lindholm närmare kan redovisa för vad hon tänker på när hon skriver så här; annars är jag helt införstådd med att stöda klämmen.

 

Ltl Lindholm, replik:

Herr talman!

Jag tackar för stödet som jag får från socialdemokraterna via ltl Sundback. Det jag tänkte på när jag skrev att reformer eller förändringar inte skulle drabba pensionärer med låga inkomster är visionen om pensionärer som har låga inkomster men har lika stora utgifter, t.ex. för sitt boende eller när man är sjuk. Det är en intressant att i alla fall diskutera möjligheterna att eventuellt införa ett Ålandstillägg för den här gruppen av pensionärer.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sjölund, replik:

Herr talman!

Jag fick en fråga av ltl Sundback om barnomsorgslagen och dess reformering. Det är riktigt att en arbetsgrupp har tittat på de här sakerna och kom fram till att när det gäller själva barnomsorgslagen var behovet av förändringar ytterst marginellt. Det är bra lag som fungerar bra. Den andra biten, som berörde hemvårdsstödet, vårdledigheten, visade sig att också i huvudsak fungerar rätt bra. Det är klart att det alltid finns önskemål om förbättringar där, men problemet där är alltid det att det kostar väldigt mycket pengar. De pengarna skulle kommunerna ut med i första hand. Med tanke på kommunernas ekonomiska situation och framtidsutsikter var det så att kommunerna som sådana inte var särdeles intresserade av att få större ekonomiska pålagor. Den biten torkade in just av ekonomiska orsaker.

 

När det gäller pensionärer med låga inkomster är det lite oklart vad som menas här. Samtidigt handlar det om folkpensionsbiten som man hamnar in på och det är inte vår behörighet utan det är rikslagstiftning. TALMANNEN: Repliken skall gälla huvudanförandet.

 

Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom: Herr talman! Jag skall be att få understöda ltl Barbro Sundbacks klämförslag.

 

TALMANNEN:  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Under överläggningen har ltl G-M Lindholm, understödd av ltl Häggblom, föreslagit att lagtinget godkänner en hemställan till landskapsstyrelsen av följande lydelse:

 

”Lagtinget hemställer hos landskapsstyrelsen om att några försämringar inte görs inom familjepolitikens områden och att pensionärer med låga inkomster inte drabbas under kommande budgetår.”

 

Likaså har ltl Barbro Sundback, understödd av ltl A-H Sjöblom, föreslagit att lagtinget godkänner en hemställan till landskapsstyrelsen av följande lydelse:

 

”Lagtinget hemställer hos landskapsstyrelsen om en justering av bostadsbidraget och att andra fördelningspolitiska åtgärder görs för att minimera riskerna för att de ålänningar som har den svagaste ekonomin inte skall drabbas av de inbesparingar som landskapsstyrelsen avser att genomföra i budgeten för år 2004.”

 

Enligt 38 § 5 mom. AO skall ärendet bordläggas till en avgörande behandling vid plenum tidigast följande dag. Talmannen föreslår att förslagen till hemställan bordläggs till plenum i morgon onsdag den 1 oktober. Kan det godkännas? Godkänt. Förslaget är bordlagt till plenum den 1 oktober.

 

 

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Ltl Mats Perämaas enkla fråga angående nedläggning av linjer i skärgårdstrafiken.

(EF 21/2002-2003).

 

Svar på frågan skall avges inom tio dagar efter det landskapsstyrelsen mottagit frågan. Kan frågan inte besvaras skall landskapsstyrelsen meddela lagtinget om detta och om orsaken till att svar inte ges.

 

Lagtingets nästa plenum hålls i morgon onsdag den 1 oktober kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 15.05).