Enda behandling

PLENUM den 29 november 2000 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: vtm Häggblom).

29 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller vtm Häggblom på grund av uppdrag vid Åbo hovrätt. Beviljas.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Näringsutskottets betänkande nr 1/2000-2001 om åtgärder för att rädda butikerna på landsbygden och i skärgården. (HM nr 15/1999-2000).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum måndagen den 11 december. Godkänt.

 

Ärendena nr 2 och 3 byter plats på dagens föredragningslista.

Föredras ärende nr 3:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Hasse Svenssons enkla fråga om konflikten mellan PAF och Veikkaus. (EF nr 3/2000-2001).

 

Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsstyrelsen ett kort svar på frågan. Med anledning av svaret får frågeställaren omedelbart  härefter hålla högst två till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfråga. Efter vartdera anförandet har den som besvarat frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning. Frågeställarens följande yttranden samt tilläggsyttranden av den som avger svaret får däremot inte överstiga tre minuter.

 

Ltl Svensson:

Herr talman!

I ett par år har en kamp pågått mellan Ålands Penningautomatförening och tipsbolaget Veikkaus om hur spel på Internet ska bedrivas och med vilka tillstånd. Utvecklingen är inte bra för PAF. Samtidigt har nu de ålänningar som anlitade Veikkaus vadslagningsspel berövats den spelmöjligheten. Med anledning av ovanstående vill jag i enlighet med 48 § 2 mom. lagtingsordningen till vederbörande medlem av landskapsstyrelsen ställa följande enkla fråga:

 

På vilket sätt avser landskapsstyrelsen lösa konflikten mellan PAF och Veikkaus så att PAFs intressen säkerställs och de åländska spelarna åter får tillgång till Veikkaus spel?

 

Landskapsstyrelseledamoten Sundman:

Herr talman!

Man kan konstatera att det har förekommit och förekommer många missförstånd och mycken okunskap i ärendena kring Ålands penningautomatförenings och Veikkaus spelverksamhet på Åland. Konstaterandet stöds när man läser ltl Svenssons enkla fråga.

 

Herr talman!

Det föreligger ingen ömsesidig konflikt mellan Ålands Penningautomatförening och Veikkaus. Vad gäller Ålands Penningautomatförenings Internet-spel konstaterar landskapsstyrelsen att tillstånd för detta beviljats den 12 juni 1997. I tillståndet stipuleras att det är viktigt att verksamheten ”sker i enlighet med med de bestämmelser som gäller vid varje tidpunkt”. Landskapsstyrelsen har vid ett flertal tillfällen konstaterat att Ålands Penningautomatförening verkar i enlighet med givna ramar i tillståndet när man erbjuder spel över Internet. Landskapsstyrelsens ståndpunkt är att spelet sker där den ekonomiska och tekniska administrationen är belägen, i Ålands Penningautomatförenings fall i landskapet Åland och inom självstyrelsens jurisdiktion. Finlands inrikesministerium är dock av en annan åsikt och har med hänvisning till självstyrelselagen 60 § fört denna ”meningsskiljaktighet” till Högsta domstolen för avgörande.

 

Herr talman!

När det gäller Veikkaus verksamhet på Åland, till den del den faller inom definitionen ”vadhållning” enligt landskapslagen om lotterier, så har landskapsstyrelsen konstaterat att endast Ålands Penningautomatförening kan beviljas tillstånd för denna verksamhet. Lagen ger inte heller möjlighet till undantag i form av dispens. Landskapsstyrelsen har dock konstaterat att Ålands penningautomatförening har visat intresse att ingå samarbete Veikkaus för att möjliggöra en fortsättning på denna verksamhet i landskapet. Veikkaus har dock valt att upphöra med verksamheten, vilket inte glädjer någon.

 

Sammanfattningsvis, herr talman, kan man konstatera att landskapsstyrelsen i dessa ärenden har hävdat gällande lag och föreslagit lösningar inom ramen för denna. Landskapsstyrelsen kan sedan inte klandras för beslut som tas av privaträttsliga sammanslutningar.

 

Ltl Svensson:

Herr talman!

Syftet med den här enkla frågan är att PAFs allmännyttig verksamhet på Åland ska säkerställas. Detta bör säkrast kunna uppnås genom att det som sägs inte vara konflikten mellan PAF och Veikkaus blir löst, med hjälp av en god insats från den politiska nivån. Att det finns olika meningar här är alldeles klart, trots att landskapsstyrelseledamoten Sundman säger, att här finns ingen konflikt.

 

De två monopolen arbetar på ungefär samma sätt och för liknande allmännytta. Men de styrs av olika lagar och får tillstånd av olika myndigheter. Inrikesministeriet i Helsingfors hävdar att PAFs spel över Internet går utöver landskapslagstiftningens behörighetsområde, alltså Ålands territorium.

 

Monopol är något negativt i EU‑dimensionen. Nås en uppgörelse som ger viss konkurrens på området skapas en öppning för PAFs fortsatta utveckling, det tycker jag verkar klart. I praktiken återgår vi då till hur det fungerade i många år, då PAF utvecklades kraftigt.

 

De finländska myndigheternas aktioner mot PAF borde fås att upphöra. Både Veikkaus eller PAFs agerande i konflikten borde utmärks av större smidighet.

 

Om landskapsstyrelsen medverkar till att Veikkaus försvinner från Åland är ju svaret tydligt, att PAF ska försvinna från riket. Det naturliga vore samarbete för att hålla kvar spelpengarna i Finland. Spelarna ska kunna välja av vem de vill köpa sitt spel och då är det marknadslagarna som gäller. Företagen bör alltså få konkurrera med varandra över gränserna om konsumenternas smak. Veikkaus kortsynta och oskickliga agerande har gått ut också över spelarna på Åland. Min enkla fråga tar därför upp också de åländska spelarnas försämrade situation, alltså för de spelare som helst vill fortsätta i ett invant system. Den möjligheten minskar knappast i sig PAFs möjligheter på marknaden. Bästa utbud bör ge framgång. PAF Onlines vadslagning har enligt uppgift tagits väl emot av de åländska spelarna.

 

Jag hoppas med den här enkla frågan få fram hur landskapsstyrelsen driver förhandlingar i saken och hur en överenskommelse om konfliktens lösning kan se ut. Vart syftar landskapsstyrelsen till i den här frågan? Vilken är målsättningen? Vilket slutresultat är det som landskapsstyrelsen vill uppnå?

 

Landskapsstyrelseledamoten Sundman:

Herr talman!

Ltl Svensson efterlyser insatser från landskapsstyrelsens sida, och det kan jag försäkra att har gjorts. Vi har fört diskussioner direkt med Veikkaus och vi kommer att föra diskussioner med Veikkaus ägare, undervisningsministeriet, om dels frågan om vadhållning, men också om det tillstånd som Veikkaus har sökt om för de övriga produkterna på Åland. Det pågår alltså en diskussion i gott samförstånd.

 

När jag sade att det inte föreligger någon ömsesidig konflikt – observera ordet ”ömsesidig”-  så kan jag bara tala för landskapsstyrelsen som ägare till Ålands Penningautomatförening. Jag kan inte tala för motparten.

 

Ltl Svensson säger att i och med att vi hävdar den åländska lotterilagen säger vi indirekt att PAF skall försvinna från Finland. Det säger vi inte, för vår åsikt är att PAF inte verkar i Finland, PAF verkar på Åland när det gäller Internet-spel, spelet sker här, där administrationen finns. Visst är det som ltl Svensson säger att det är viktigt att samarbeta och se till helheten. Det är inte PAF eller Veikkaus som är ett hot mot varandra utan det är externa, internationella spelbolagen som kan utgöra det verkliga hotet, där pengarna inte går till allmännyttig verksamhet och inte heller stannar i landet.

 

Ltl Svensson:

Herr talman!

Lite mera klarläggande blev det genom det andra inlägget av landskapsstyrelseledamoten Sundman. Man kan ta och titta på omvärlden i övrigt. För spel på Internet har svenska staten delat ut tre årstillstånd för försök, av vilka statliga bolaget Svenska Spel fått ett. VD MegTivéushar i en intervju sagt att Internet är ett forum som passar företaget utmärkt. Men spel på Internet är en marknad med stenhård konkurrens, som staten inte har några möjligheter att reglera. Tekniken kommer att skjuta det statliga monopolet i sank, menar denna direktör.

 

I praktiken lockar svenska spelbolag med utländska licenser kunder via både telefon och Internet. Det anses bara vara en fråga om vilket som faller först i Sverige, spel‑ eller spritmonopolet. I en utredning för finansdepartementet antyds också att nätbolagens frammarsch i Sverige inte kan hindras.

 

Det här är utvecklingen i verkligheten. Då tycker jag att landskapsstyrelsen har en väldigt viktig och positiv uppgift genom att försöka få ihop det så att det inte skall finnas någon konflikt kring detta därför att det kan bara skada oss och kan inte vara till någon nytta för oss.

 

Man fråga sig då: Vad har landskapsstyrelsen att erbjuda i förhandlingar? Ska den åländska lotterilagen ändras?

 

Den nuvarande situationen har lett till inkomstbortfall för Veikkaus‑agenter på Åland, vilket dock knappast lett till motsvarande intäkter för PAF. PAF ska snart erbjuda åländska ombud möjlighet att förmedla Internet‑spelet till ålänningar, har jag förstått. Lite intressant är det också att i klumpsumman som vi får som underlag för vår budget finns också en del pengar som härrör från Veikkaus verksamhet.

 

PAF har länge försökt sprida sina ägg i flera korgar. Det viktigaste steget är utvecklingen av spel på Internet, en satsning som genom åren kostat 10‑tals miljoner mark och som idag är vad man kallar "up and running". Utvecklingen till denna del anses se onekligen intressant ut inför framtiden. I hela världen finns i dag enligt uppgift närmare 1 000 speltjänster på Internet. Av dessa erbjuder ett 20‑tal större byråer spel på svenska och finska språken. Det tar bara 3 minuter från att en spelare skrivit www‑adressen tills ett vad är lagt i exempelvis Antigua eller Gibraltar.

 

Landskapsstyrelsen bör alltså på politisk nivå medverka till att lösa konflikten mellan PAF och Veikkaus så, att PAFs intressen säkerställs.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sundman:

Herr talman!

Som ltl Svensson konstaterar kan man inte begränsa Internet. Internet ser inga nationella eller administrativa gränser till den delen. Det gäller alltså att inse konkurrensen och ha en produkt som är konkurrenskraftig globalt när det gäller Internet-spel. Från landskapsstyrelsens sida har vi länge hävdat denna juridiska uppfattning, som nu börjar bli gällande internationellt, så utvecklingen går i vår riktning.

 

Men när man likt ltl Svensson ger sig in i denna, i mång och mycket, juridiska dans bör man tänka på vem som i slutändan kan påverkar, nämligen den s.k. tredje sektorn på Åland. Tusentals ålänningar, till största delen ungdomar, påverkas. Dessa ungdomars fritidssysselsättning står och faller i mångt och mycket med de ca 30 miljoner som utbetalas i stöd till den ideella sektorn på Åland. Därför är det viktigt att Ålands Penningautomatförening ges möjligheter att utvecklas och finna nya inkomstmöjligheter när traditionella inkomstgrenar är hotade. Det är också viktigt att Ålands Penningautomatförenings ägare, landskapsstyrelsen och i förlängningen Ålands lagting, uppmuntrar till detta och i första hand står bakom denna utveckling, Ålands folk som helhet till fromma.

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för fortsatt enda behandling ärende nr 2:

 

Självstyrelsepolitiska nämndens betänkande nr 2/1999-2000 och nr 1/2000-2001 om landskapsstyrelsens redogörelse till självstyrelsepolitiska nämnden. (SB: 1998-1999).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Sune Eriksson:

Herr talman!

Som det framgår av självstyrelsepolitiska nämndens betänkande har nämnden inte funnit anledning att närmare varken diskutera eller behandla rapporten som heter ”Ett ramverk för självständighet för Åland”. Nämnden har konstaterat att rapporten inte på ett formellt sätt utgör ett ärende i lagtinget utan är en fristående skrift och att den därför inte kan läggas till grund för en behandling i varken nämnden eller lagtinget.

 

Självstyrelsepolitiska nämnden har däremot ingående diskuterat svenska språkets ställning och användning i både landskapsförvaltningen och statens förvaltning på Åland. Nämnden har konstaterat att det finns problem som uppstår på grund av att svenska språket inte används i full utsträckning inom båda förvaltningsområden. Inom den statliga förvaltningen består problemen främst i att en del information, datatprogram och utbildning inte framställs på svenska, vilket i sin tur leder till att personalen får svårare att tillgodogöra sig fortbildning och information som kunde underlätta arbetet med att ge service till allmänheten. Nämnden har dock fått information om att frågan om kravet på svenskspråkig kommunikation mellan statens lokala enheter på Åland och de centrala myndigheterna har allra högsta prioritet. Länsstyrelsen och de olika enhetscheferna inom den statliga förvaltningen har regelbundna sammankomster och vid dessa sammankomster är språkfrågan ett givet ärende i diskussionerna. De största språkliga problemen för landskapsförvaltningens del för närvarande verkar ha uppstått genom EU-anslutningen, vilket också lantrådet redogjorde för här för några dagar sedan i lagtinget. Det är inte acceptabelt om man från landskapets sida inte kan använda svenska vid den nationella beredningen och behandlingen av ärenden i EU-frågor. Landskapsstyrelsen har enligt självstyrelselagen rätt till information om aktuella ärenden inom Europeiska unionens institutioner. Likaså har landskapsstyrelsen rätt att delta i beredningen av EU-ärenden vid statsrådet och därtill har landskapsstyrelsen också rätt att formulera Finlands ställningstaganden då det gäller frågor inom landskapets behörighet, frågor som rör Åland. Om språkservicen beträffande informationen inte fungerar, om de som deltar i det praktiska arbetet med EU-frågor i Helsingfors inte har möjlighet att använda svenska språket som arbetsspråk, så säger det sig självt att det är svårt att uppnå goda resultat och så får det inte fortsätta.

Man måste finna någon form av lösning på dessa problem. Det är inte möjligt att lagstifta bort problemen, utan man måste från landskapsstyrelsens sida försöka finna andra lösningar.

 

Nämnden, som har skrivit ett rätt digert betänkande i denna fråga, konstaterar sammanfattningsvis att bevakningen av landskapets språkliga rättigheter kräver intensifierade kontinuerliga insatser från landskapsstyrelsen och detta arbete måste fortgå på alla plan.

 

Landskapsstyrelsen har nyligen utökat sin informationskapacitet på tjänstemannasidan, en utökning som säkert också kan användas i syfte att förbättra svenska språkets ställning inom landskapsförvaltningen.

 

Ltl Christer Jansson, replik:

Herr talman!

Ltl Sune Eriksson sade att man inom den lokala statsförvaltningen har svårt att kunna använda svenska som inre ämbetsspråk, vilket självstyrelselagen förutsätter. Där håller jag helt med honom. Frågan är den då bara att om det man har rekommenderat från självstyrelsepolitiska nämndens sida är tillräckligt recept s.a.s. för att lösa problemet. Man talar här om aktiv information  och ltl Sune Eriksson sade här att man har högsta prioritet inom statsförvaltningen på den här frågan. Jag måste säga till det som en personlig kommentar att detta har jag hört under många års tid, men problemen kvarstår det oaktat, ingenting händer. För min del måste jag säga, att jag är inte så där hemskt optimistisk i den här frågan som ltl Sune Eriksson. Jag tror helt enkelt att vi måste söka nya vägar i denna fråga och kanske helt enkelt driva saker och ting till sin spets om det inte löses på annat sätt.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Jag har själv deltagit i självstyrelsepolitiska nämndens behandling av ärendet. Det var ju så att jag föreslog i det tidigare betänkandet några tillägg och då kom alltså det här ärendet på remiss. Jag är utifrån den synpunkten relativt tillfredsställd med betänkandet. Jag tycker också att självstyrelsepolitiska nämnden i fortsättningen alltid skall ha ett avsnitt om språket med i sin behandling av landskapsstyrelsens berättelse, oberoende av om landskapsstyrelsen berättar någonting om detta eller inte. Det är alltid så att det kommer att finnas missnöje med språkbehandlingen ur olika synvinklar, i vardagslivet, i statsförvaltningen osv. därför att vi lever i en sådan närhet till ett språkområde som är finskspråkigt. Å andra sidan har vi den styrkan att vi lever också i ett stort svenskspråkigt område. I självstyrelsepolitiska nämnden var det helt klart, naturligtvis kan man säga, att alla är eniga om att vi skall bibehålla Åland enspråkigt svenskt och bevaka det svenska språket.

 

Jag vill i alla fall för min del sammanfatta de viktiga punkterna här, som i och för sig delvis är en upprepning av presentationen som nämndens viceordförande Sune Eriksson gjorde här. För det första diskuterade vi om professorsrapporten hör till ett ärende överhuvudtaget, och det är väl ganska självklart att man inte behandlar en utomparlamentarisk bok på något särskilt sätt i en självstyrelsepolitiska nämnd. Det vore ändå att  lite ”tumma på” lagtingets och självstyrelsepolitiska nämndens värdighet. Det här är alltså en bok som får debatteras fritt hur som helst och det är ingalunda så, som det också står i betänkandet, att det här förhindrar en diskussion i allmänhet om Ålands status, självständighet eller utvidgad självstyrelse eller återförening med Sverige eller vad som helst – de diskussionerna för vi ju fritt i lagtinget. Sedan har väl alla sin åsikt om hur realistiskt det är att gå in för de olika mer eller mindre radikala lösningarna.

 

När det gäller rikets interna förvaltning på Åland är det ett problem och jag förstod också att lagtingsledamot Christer Jansson i en replik lyfte fram den delen och det är så att vi måste på något sätt på bred front gå in för att hitta lösningar på den frågan. Det är en sak som undergräver statens förvaltning på Åland på ett olyckligt sätt. Här tycker jag att självstyrelsepolitiska nämnden i vårt hörande har kunnat konstatera att det pågår försök att göra någonting. Man kan säga att den moderna utvecklingen inom dataområdet har gjort det enklare att förändra administrativa system och när man då har förenklat förvaltningen utifrån rikets synvinkel har man utformat datasystem på det dominerande språket. Det här har då infiltrerats, om man får uttrycka det lite drastiskt, in i statsförvaltningen också på Åland så att den interna förvaltningen inte till alla delar kan fungera på svenska. Vi har konstaterat att den utåtriktade verksamheten på Åland fungerar relativt tillfredsställande, medan det i den interna personalutbildningen, cirkulär och anvisningar samt datasystem finns brister. Vi har då förstått att man här – läs förvaltningen – försöker åtgärda detta, men vi vill också att man på landskapsnivå påminner riksmyndigheterna om deras ansvar till den här delen.

 

Om alltså ltl Christer Jansson har nya radikala vägar att anvisa tror jag säkert att de flesta här i lagtinget är intresserade att höra vad det skulle vara, om det finns någonting utöver det att ändra radikalt på Ålands status.

 

Herr talman!

Den tredje punkten, utvecklingen inom den Europeiska unionen, är också lite mångtydig. Det stora felet är återigen, vill jag för min del säga, att när vi gjorde vår anslutning till den Europeiska unionen, så var det ingen ”success story”, som man har velat påskina, utan tvärtom vi tappade i självstyrelse och vi blev mera bundna till riksmyndigheterna i stället för att få ett större inflytande i Bryssel här är ett systemfel som det så populärt heter. Vi är alltså beroende av vad de finska myndigheterna gör och därmed också beroende av det som översätts eller inte översätts. Liberalerna, som nu med rätta kallar sig självstyrelsepartiet, vill också i den här frågan stärka självstyrelsen, nämligen att vi måste få ett självständigt agerande i EU-frågor och det betyder att vi skall stärka kunskaperna och kompetensen och det har också att göra med den interna politiken. Så länge vi har ett svagt lagting ur landskapsstyrelsens synpunkt, att man inte tar hänsyn till lagtinget, inte lyssnar på lagtingets vilja, kommer vi också att få en diffus EU-politik, så det hänger ihop med den negativa parlamentariska utvecklingen, som många av oss har konstaterat. När det gäller EU-frågan har vi faktiskt alternativ: vi har alternativet att själva bli starkare i EU-politiken.

 

Herr talman!

För det fjärde konstaterar nämnden att tillgången på välutbildad och språkkunnig personal både inom den privata och offentliga sektorn är viktig. Där har vi s.a.s. den andra sidan av språkproblematiken: utan språkkunskaper kan vi inte heller upprätthålla internationella kontakter och vi kan inte heller upprätthålla den kompetens på Åland som vi behöver för att ha ett externt umgänge österut, västerut, söderut och norrut. Språkkunskaper är oundgängliga för ett självstyrt område som Åland, om vi inte skall vända oss inåt och klara oss själva och återgå till självförsörjningsprincipen, också kulturellt.

 

För det femte säger nämnden ”intensifierade insatser från landskapsstyrelsens sida”. Det här tycker jag är ett konstruktivt påpekande att när det brev, som har utgivits som cirkulär om svenska språket, är från 1997 och landskapsstyrelsen inte har någonting i sin egen berättelse om språkfrågorna tycker jag att det kan vara bra att påminna om att det här måste man intensifiera, man måste hela tiden vara på sin vakt i detta avseende.

 

För det sjätte anser nämnden det viktigt med aktiv information. ”Aktiv information” var åtminstone för mig när jag tog upp tilläggsklämmarna aktiv information också för ålänningar, för att om vi invaggar oss i tron här att ändrar vi bara Ålands status och blir självständiga eller återförenas eller någonting sådant har vi också löst språkproblematiken. Jag tror att det är en illusion. Vi har alltså den styrkan i dag att vi har en internationellt garanterad status som inbegriper språkfrågan. Det är naturligtvis ett dilemma för ett enspråkigt landskap att finnas i en minst tvåspråkig geografi. Därför menar jag att information om Ålands nuvarande ställning och våra möjligheter och hur vi bättre skall utnyttja dessa möjligheter är en viktig sak.

 

Herr talman!

Frågan om språkombudsman kom upp här i remissdebatten om budgeten och det tycker jag är en fråga som man kan fundera på. Det finns alltså uppgifter när det gäller att konstruktivt informera om språkskyddet, att hjälpa till i problematiska situationer, det kan gälla hälso- och sjukvården och annat och att informera om behovet. En annan sak som vi diskuterade för något år sedan här var att ledamoten Christer Jansson föreslog en vitbok i språkfrågan och jag förstod då att den dåvarande landskapsstyrelsen var positivt inställd och skulle se på det här, men det var förmodligen en helt annan landskapsstyrelse det, för vad jag vet har ingenting hänt. När det gäller vitboken tror jag att man kanske kan se det mera som ett underlag för att visa på olika typfall och situationer där det finns språkproblem.

 

Sammanfattningsvis, herr talman, tycker jag att självstyrelsepolitiska nämnden trots eller tack vare min medverkan – det kan man tolka – har diskuterat frågorna ganska konstruktivt i det sammanhanget och jag tycker att det här är ett dokument som väl förtjänar att finnas kvar i hanteringen en tid. De här problemen kommer inte att bli lösta genom att självstyrelsepolitiska nämnden har tagit sig an dem, utan det krävs mycket mer, det krävs arbete på alla fronter, men jag tror att ett resonemang och en kontinuerlig diskussion om de här frågorna är till nytta för oss alla.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!  

Ltl Erland framförde viktiga synpunkter i språkfrågan och han efterlyste andra grepp än sådana som har nämnts hittills. Jag erinrar mig att den dåvarande frisinnade landstingsmannen, som det hette då, Åke Bamberg för många år sedan motionerade i den här frågan.  Han föreslog att det skulle inrättas en översättningsbyrå här i Mariehamn med tillräcklig kapacitet att ta hand om det som staten inte klarade. Såvitt jag minns rätt vann motionen inte praktisk framgång, eftersom man resonerade som så att det skulle lyfta av riksmyndigheternas förpliktelse på ett sätt som kanske bara skulle förvärra problemet. Den invändningen kan ju finnas kvar. I dag är det också förstås en fråga om vem som skall betala en stor stab högt kvalificerade översättare här, i och för sig en intressant arbetsplats i Mariehamn. Men det kan ju hända att tanken i någon form borde testas i Helsingfors – att någonting bör göras är ju alldeles klart.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Denna fråga finns naturligtvis med sedan Åke Bambergs tid och fanns med före det. Från rikets sida brukar man alltså garantera att när det gäller översättning av dokument åtar man sig det. Men bl.a. i samband med planeringen av kk-huset har vi från liberalernas sida sagt att där kunde man ta med som ett boägg i verksamheten en internationell översättningsbyrå inklusive det finska språket. Visst är det möjligt att vi från Åland översätter själva, men jag tycker också att man måste föra språkkampen på det sättet att det är riksmyndigheternas skyldighet att göra det. Vi har bl.a. i lagutskottet problem med de internationella avtalen som inte kommer officiellt på det svenska språket, så frågan finns med, men den är inte så där alldeles enkel att lösa.

 

Ltl Christer Jansson, replik:

Herr talman!

Det känns bra att det finns en ganska så bred enighet beträffande t.ex. att man måste kunna lösa språkproblemen inom statsförvaltningen, som helt riktigt beror på det, som ltl Erland konstaterade, att finska är det inre ämbetsspråket i statsförvaltningen och då är det ett systemfel från den synpunkten sett att svenska skall vara ämbetsspråk på Åland. Då menar jag att det inte finns några målkonflikter; däremot är det naturligtvis så att vi har lite olika uppfattning om medlen. Här talade ltl Erland om att man fortfarande skulle fortsätta diskussionerna, och det är naturligtvis bra, men själv börjar jag fråga mig om det är någon mening med det, om vi inte småningom måste börja överväga att kräva ett rättsligt ansvar av dem som skall sköta detta. Det är ingen oklarhet i lagstiftningen. Det skall fungera på svenska i statens ämbetsverk. Utbildningen för de anställda skall fungera på svenska och gör den icke det, då är det någon någonstans som bryter mot den lag som gäller och då tycker jag att småningom måste vederbörande få ta konsekvenserna av detta. En annan möjlighet som också den kanske i förstone uppfattades som radikal är att vi själva helt enkelt tar över mer av den lokala statsförvaltningen och löser frågan den vägen. Då får vi enligt nuvarande system ersättning genom att klumpsumman ändras, staten betalar det s.a.s.

 

När det gäller EG-problematiken är vi också där överens om att det var kanske en besvikelse i många avseenden för många av oss konsekvenserna för självstyrelsen av EG-anslutningen. Den frågan är däremot svårare att lösa. Paradoxalt nog skulle jag vilja påstå att den är enklast att lösa om Åland blir en självständig stat därför att det är självständiga stater som medverkar inom ramen för EG-arbetet!

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Skulle det vara den enda konsekvensen av att bli självständiga, skulle jag hålla med om det därför att EU-problematiken är besvärlig! Men jag anser fortsättningsvis att vi skall hävda vår speciella status i EU. Det tycker jag inte att vi har gjort tillräckligt. När det gäller att ta över statsförvaltningen har vår politik inom liberalerna alltid varit att se ganska pragmatiskt på det hela: har vi nytta av det eller har vi inte nytta av det? Tar vi t.ex. LFA-stödet inom jordbruket har vi tagit över 10,5 miljoner från rikets skyldigheter utan att få det finansierat. Det vill jag inte på något sätt stöda!

 

När det sedan gäller att vi skall vidta rättsliga åtgärder är det, som politisk grupp i lagtinget, ytterst sällan vi rekommenderar sådant. Vi gick till Högsta förvaltningsdomstolen 1996 och fick rätt gentemot landskapsstyrelsen. Det var ändå lite unikt. Jag anser att landskapsstyrelsen skall intensifiera sina ansträngningar att få statsförvaltningen här att fungera som den skall och i med att det pågår ganska omfattande reformer i statsförvaltningen som också omfattar språket borde man nu begära diskussioner, kanske särskilt i språkfrågan och ta tillvara den möjligheten när vi har statsministerbesök och annat i de konkreta självstyrelsepolitiska frågorna vi skall ägna våra krafter åt  - och kanske mer det än seminarier runt om i världen.

 

Ltl Christer Jansson, replik:

Herr talman!

Ltl Erland frågade: Har vi nytta av att överta delar eller kanske t.o.m. hela den lokala statsförvaltningen? Jag skulle vilja säga så här, att vi har den nyttan att vi får behålla vårt språk i alla fall. Det väger ganska tungt för mig. När det gäller det ekonomiska, som jag sade, är det på det sättet att det finns ett system för ersättning som vi får om vi övertar statsförvaltningen och den skall naturligtvis även fungera i förhållande till LFA-systemet, som ledamoten Erland tog som exempel, om det är så att vi då övertar en befogenhet som egentligen ligger på staten. Är det så att vi övertar någonting som egentligen ligger på oss som staten har skött utan vårt medgivande s.a.s., så kan vi inte betalar ersättning, utan då borde vi snarare betala i så fall för det som staten har gjort. En parallell kan jag faktiskt parentetiskt säga att är polisförvaltningen, där det enda sedan den nya självstyrelselagen tillkom har varit så att vi helt och hållet har stått för kostnaden trots att det till ganska betydande del från polisens sida faktiskt sköts uppgifter som egentligen ankommer på staten. Detta har jag berört i andra sammanhang och jag tror att vi får anledning att återkomma till den frågan. Där är det faktiskt så, som jag ser det, att vi antagligen förlorar ganska mycket pengar på att subventionera statsförvaltningen, kostnader som man faktiskt, enligt mitt sätt att se i alla fall, borde ersätta oss, men det kanske finns anledning att återkomma även till den frågan.

 

När det gäller språkombudsmannafunktionen är det en intressant sak. Jag tycker att informatören som man har anställt möjligen skulle kunna utvecklas just att sköta sådana här frågor också. Jag tror att det skulle passa ganska bra ihop i sammanhanget.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Det som vi nu diskuterar är ganska konkreta frågor. Det handlar om pengar. Det handlar om förvaltning och hur man skall ordna vårt samhälle. Jag kan inte låta bli att uttrycka min tillfredsställelse över att ltl Christer Jansson talar om hur man skall ordna detta inom ramen för klumpsumman! Det är alltså inte beskattningsbehörighet, självständighet eller återförening som är lösningen här utan konkreta överväganden hur vi skall bekosta vissa saker. När det gäller våra krav på riket gäller det ändringar i budgetstrukturen. Det gäller t.ex. LFA-stödet och jag blev också nyligen upplyst, faktiskt av ltl Christer Jansson, om det här med polisförvaltningen, att vi har inte bevakat den sidan av våra finansiella flöden med riket. För vår del skall vi alltså ta till oss det här och titta över hela systemet. Jag tror att även om vi har haft en bra tilldelning från riket ingår vi i ett system där vi har kommit överens om en viss summa och det står i lagen hur den skall justeras, hur vi skall fördela både pengar och behörighet och då skall vi också följa den.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Jag tycker att det är bra att vi har den här diskussionen här i lagtinget och jag är också glad för att jag som lantråd tillsammans med några av mina ledande tjänstemän har fått möjlighet att inför självstyrelsepolitiska nämnden redogöra för den verklighet som landskapsförvaltningen lever i nu och naturligtvis också under tidigare år, en verklighet som på många sätt har blivit svårare språkligt sett efter EU-inträdet. Flera talare har redan sagt att det har varit något av en paradox och det var en ganska stor överraskning för många av oss att utvecklingen har blivit så stark att det är beroende av finska språket om man skall vara med i hela processen för att sköta ärendena på ett korrekt sätt, bl.a. EU-ärendena.

 

Det är ungefär ett år sedan som den här landskapsstyrelsen tillträdde och jag fick möjligheten att fungera som lantråd för landskapsstyrelsen. Jag vill säga att om det är någonting som jag har informerat om och diskuterat i mina kontakter framför allt med politiker i Finland, regeringsledamöter och också politiker på annan nivå samt ledande tjänstemän, så är det faktiskt språksituationen och jag har försökt förklara för dem vad självstyrelsen innebär och vilken irritation och frustration det skapar här på Åland, ute bland den åländska befolkningen, bland våra tjänstemän och våra politiker när det här inte fungerar. För det mesta så möter man förståelse för de här synpunkterna, men samtidigt kommer den praktiska verkligheten emot att inte ser man så där väldigt stora förbättringar efter diskussionerna. Det är ändå en av våra absolut viktigaste uppgifter att fortsätta med detta arbete. Jag tänker ta debatten som har varit här i lagtinget och betänkandet som självstyrelsepolitiska nämnden har framställt och som lagtinget nu kommer att behandla som underlag för att tillskriva justitieministeriet kring dessa frågor och också till landets statsminister för att informera om hur Ålands lagting ser på problemen och också konkret redogöra för de problem som vi har i förvaltningen. Verkligheten är den att självstyrelsen är ett avtal mellan Ålands folk och Finlands regering och det avtalet innebär att det är regeringens sak att se till systemet skall fungera; annars bryter man grundavtalet, och det utgår jag från att Finlands regering inte avser att göra. Jag utgår från att Finlands regering har som målsättning att samarbetet, som avtalet innebär, skall fungera så friktionsfritt som möjligt. Jag tycker att det är min skyldighet att informera dem som har ansvar också där för hur verkligheten är och också peka på olika möjliga alternativ hur man kan förbättra situationen.

 

Jag berättade i budgetdebatten om våra diskussioner med chefen för EU-enheten hos regeringen, att vi har sagt, och det känner vi, att vi har lagtingets uppdrag och det är vårt ansvar att se till att vi sköter EU-ärendena på ett så korrekt och fullödigt sätt som möjligt. För att vi skall göra det måste våra tjänstemän kunna vara med i processens alla olika delar. Nu har vi ett systemfel här: självstyrelselagen säger att våra tjänstemän skall kunna fungera på enbart svenska, medan beredningen av EU-ärenden däremot, så länge de finns innanför regeringen och i ministerierna, de facto sker på finska. Det är den krassa verkligheten.  Systemen går helt enkelt i kors och det måste vi öppet och ärligt inse; vi måste också öppet diskutera de här sakerna med statsmakten att vi måste finna en långsiktig lösning.

 

Det som vi har diskuterat konkret är att våra tjänstemän bör få tolkningshjälp när de deltar i sessionsmöten på ett mera systematiskt sätt än hittills varit fallet. Hittills är det vår kvinna i Helsingfors, Britt-Inger Wahe som har ställt upp efter tid och möjlighet, men skall man sätta detta i system räcker naturligtvis inte hennes tid och kapacitet till utan det måste ske på ett annat sätt. Det här har vi lyft fram på bordet och vi har fått en positiv respons från EU-enhetens chef och detta skall nu hoppeligen spridas ut i förvaltningen där och fungera.

 

Men naturligtvis, herr talman, ser jag det ändå inte som en fullödig lösning på problematiken därför att det blir ändå en viss försvårande faktor i vårt EU-arbete, så någon annan form av lösning skulle vara önskvärd i detta sammanhang. På liknande sätt måste vi hela tiden konfrontera verkligheten och försöka säga ifrån där det inte fungerar och då måste vi säga att vi från åländsk sida inte accepterar det här. Jag tror att alla som har varit med i det politiska arbetet och framför allt i landskapsstyrelsearbetet vet att man får lite ”dubbelmoral” - vi står här och pratar högtidligt om det svenska språket, men samtidigt vet vi att verkligheten sker mycket snabbt, mycket tack vare EU och även andra frågor. Vi som politiker känner, och våra tjänstemän känner, att de har ett ansvar att se till att sköta ärendena, att när det är någonting viktigt för sjöfarten eller för någon annan näring se till att man är med och får tag i all information så snabbt som bara är möjligt och ge signaler: vad tycker Åland, vad är bäst för Åland. Då är det minsann inte alltid det svenska språket som gäller, utan då är det ett annat språk som gäller. Detta upplever jag som lantråd som väldigt jobbigt; samtidigt måste vi vara ärliga och säga att så här är det, men så här borde det inte vara utan vi måste försöka hitta långsiktiga andra lösningar som är bättre. Om vi är lite självkritiska, vilket man väl skall vara också i dessa sammanhang, är det väl så att vi från åländsk sida under ett antal år, kanske åttio-nittiotalet, har varit väldigt ekonomiskt inriktade när det gäller självstyrelsen och vi kanske inte alla gånger har tänkt efter vad olika lösningar innebär rent språkligt och kulturellt för det åländska samhället och det åländska folkets överlevnad som en enspråkig befolkning. Här skall vi alla lite självkritiskt granska oss och se hur vi har agerat och hur vi har tänkt i olika sammanhang, för vi kanske också måste vara beredda på att agera mera utgående från just de här synpunkterna: hur skall vi kunna bevara Åland enspråkigt svenskt på sikt och inte bara tänka vad är det ekonomiskt absolut bästa i varje tillfälle för Åland. Det är nog lite det som har funnits med i det politiska tänkandet och i beslutsfattandet under de senaste decennierna.

 

Herr talman!

Jag vill avsluta med att jag tycker att det är bra att en sådan här diskussion förs och att vi öppet och ärligt kan prata med varandra om verkligheten hur den är och också försöka finna lösningar tillsammans. Jag tror att det skulle vara bra om man åtminstone en gång i året skulle kunna ha en sådan här diskussion i lagtinget där vi kan från landskapsstyrelsens sida berätta om verkligheten hur den är – hoppeligen skall vi också ibland kunna berätta om att det har blivit förbättringar, att någonting fungerar bättre, att man inte skall behöva lyfta fram problem. Just nu har vi en ganska problematisk situation när det gäller det språkliga området. Samtidigt vill jag ändå se det som någorlunda positivt – jag brukar försöka ha en positiv inställning i de flesta sammanhang - och även om jag själv inte är någon självständighetsförespråkare utan jag tror på självstyrelsesystemet fortfarande, tror jag att det goda med den debatten i varje fall har visat väldigt tydligt på att det finns en frustration i det åländska samhället, en frustration som i många fall kommer sig från den språkliga problematiken och den språksituation vi befinner oss i, framför allt den utvecklingen. Det kan också vara en signal som jag hoppas att man kan ta positivt hos statsmakten och säga att det här är någonting som vi kanske måste titta på nu och se hur kan vi också förbättra oss från vår sida.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Svenska språkets ställning på Åland och i Finland är givetvis en angelägen fråga för lagtinget. Betänkandet handlar mest om det s.k. skriftväxlingsspråket mellan landskapsmyndigheterna och statens myndigheter. Det här brukar vara en obligatorisk rubrik i självstyrelsepolitiska nämndens betänkande och det har varit kortare och längre skrivningar, men de har alltid utmynnat i att det här borde bli bättre. Jag har många gånger funderat över problemets verkliga omfattning. Det är ofta så att någon har fått något betänkande eller dokument på finska och reagerat över det och så kommer diskussionen igång och man konstaterar att hotet om förfinskning är mer eller mindre akut. På något sätt saknar diskussionen direkta konkreta mål: Vad är det man vill från åländsk sida?

 

De ganska diffusa allmänna skrivningarna lämnar utrymme för en massa ställningstagande. Vi har nu fått höra att enda sättet att lösa det här är att vi blir självständiga, då skall vi inte behöva prata finska med någon! Det kommer givetvis fortfarande att vara så att vårt geopolitiska läge är det det är och hela vårt näringsliv kommer fortsättningsvis att vara beroende av personer som kan finska för att kunna göra affärer på kundens språk, inte på säljarens. Det gäller i så fall bara landskapsmyndigheterna, som inte behöver i samma utsträckning, åtminstone som i dag, kommunicera med statliga finska myndigheter.

 

Sedan har vi fått ett förslag här i salen om återförening med Sverige för att kunna se på svenska TV-program i framtiden, och det skulle man onekligen kunna garantera på det sättet. Nu har vi i dag fått höra att vi skulle överta den statliga förvaltningen här på Åland och på det viset göra de funktionerna enspråkigt svenska. Jag undrar om det riktigt håller, för även om vi då skulle ha ett åländskt rättsväsende är vi väl tvungna att tillmötesgå personers rätt till rättegång på sitt eget modersmål, men kanske man också i det fallet kan lagstifta bort den rätten, vad vet jag! Jag tycker inte att det i och för sig är en bra målsättning, men jag menar att diskussionen är för yvig, det blir för mycket förslag som saknar både förankring i politiken och, som jag skulle säga, verkligheten.

 

Om man ser på den språkliga situationen på Åland är, trots att befolkningen har ökat under självstyrelsens gång, det procentuella antalet personer som pratar finska som första språk konstant någonstans runt 4-5 procent. Så har det varit ända sedan seklets början. Om man tittar på svenska språkets ställning i Finland har de som har svenska som modersmål procentuellt minskat i antal, men i absoluta tal är förändringen inte så stor. Det är ett faktum att i södra Finland, speciellt i Helsingforstrakten, har den finsktalande majoriteten ökat väldigt mycket eftersom man har haft en kraftig strukturomvandling i Finland, först på sjuttiotalet och nu på nittiotalet, dvs. stora delar av den finskspråkiga befolkningen ute i östra och norra Finland har flyttat söderut. Detta gör förstås att svenskans inslag i vardagslivet och i det offentliga livet syns mindre i Helsingfors. Å andra sidan skulle jag vilja påstå att även om den statliga förvaltningen har utökats att det finns mer tjänstemän än någonsin bland de ledande speciellt som talar svenska. Detta har mycket att göra med det nordiska samarbetet. Det finns också en hel del parlamentariker som pratar svenska och det finns också ministrar, av vilken statsministern pratar en alldeles ypperlig svenska och också engelska och pratar det gärna.

 

Denna väldigt svartvita bild av det svenska språkets framtid och hotet mot det tycker jag, och har länge tyckt, att är ganska onyanserad. För den skull tycker jag inte att man kan bagatellisera de svårigheter som svenska språket har att överleva i Finland. Men i stället för att ständigt påpeka hotet, farorna och alla bilagor som kommer på finska skulle det vara viktigare med en språkpolitik på Åland som också skulle inkludera samarbete med de krafter på fastlandssidan, både finlandssvenska och finska, som önskar förstärka svenska språkets ställning. Så här allmänt är inställningen positiv. De praktiska och legala frågorna borde man mera konkretisera. Nu är det så, och det känner ni säkert alla till, att man skall reformera statsförvaltningen i fråga om språklagstiftning. Det är en lagstiftning som tillkom när Finland blev självständigt och man har inte tidigare ansett att det har funnits politiska möjligheter eller kanske vi skulle säga att riskerna har varit så stora att man från finlandssvenskt håll inte har önskat ta upp lagstiftningen överhuvudtaget, för åtminstone i formellt hänseende är den väldigt stark och alla representanter för minoriteter som kommer till Åland och Finland undrar hur det kan vara möjligt att en språkminoritet kan ha en så stark ställning i Finland. Då brukar man lite skämtsamt säga att det är finlandssvenskarna själva som har skrivit konstitutionen och därmed också tryggat sina språkrättigheter, och det ligger väl en hel del i det. Den lagstiftningen är alltså ålderdomlig och passar inte in i den förvaltningsstruktur som vi har i dag i Finland och inte heller med tanke på EU-integrationen, så nu har man beslutat ta upp reformen och arbetet pågår och jag tror t.o.m. att lagstiftningen är ute på remiss. Jag och socialdemokraterna har den inställningen att vi skall samarbeta i den här frågan med finlandssvenskar och de språkprogressiva krafterna på finskt håll. Det är den viktigaste samarbetsuppgiften för att trygga svenska språkets ställning i Finland. Detta i sin tur har positiva effekter för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt område. Vi har många gånger blivit beskyllda för att vi har för goda kontakter österut. Det här tycker jag mera återspeglar kritikernas inställning till samarbete på fastlandet. Lantrådet Roger Nordlund tycker jag är ett exempel på det motsatta i det här fallet; jag har alltid uppfattat honom som en samarbetsperson och att det här också gäller hans inställning till samarbetsmöjligheter både österut och västerut. Det som han nämnde om att han informerar vartän han kommer om ålänningarnas krav på enspråkig svenskhet tror jag att är mycket viktigt och att det är bra, men det kanske inte är tillräckligt. Vi borde ha en tydligare strategi för hur vi skall jobba för att stärka svenska språkets ställning i hela landet. De mer eller mindre fantasifulla förslagen om återförening osv. står det var och en fritt att komma med, men jag tror faktiskt inte åtminstone på kort sikt att de bidrar till några lösningar på ett problem som många medborgare upplever som besvärande.

 

Jag nämnde här att den socialdemokratiska strategin är att det viktigaste är att samarbeta med de krafter på fastlandet som har samma målsättning som vi i språkfrågan och att det här är också en politisk strategi som är mera i samklang med den politiska kultur som vi får i samband med EU-integrationen. Lagar och formella grunder skall naturligtvis förändras och förnyas så att vi har ett starkt formellt skydd för våra språkrättigheter, men för att kunna nå resultat i den s.k. verkligheten, som lantrådet talade om, så krävs det, förutom dessa starka formella skydd, politiskt samarbete. Det är nu en gång så att det är ytterst få som hör de röster som ropar här på mera svensk service i Finland. Lagtingets debatter radieras inte över vattnen österut, så på något vis tycker jag att det är fel forum att bara stå här och prata om hur statsmyndigheterna eller rikspolitiker skall bete sig och vad vi förväntar oss, utan vi måste antingen bjuda hit dem för att på plats och ställe informera dem om våra rättigheter och deras skyldigheter eller så måste vi åka över vattnen för att samarbeta och föra fram gemensamma krav. Då tycker jag att frågan är vidare än bara skriftväxlingsspråket. Det gäller alla som bor på Åland och deras rätt till svenskspråkig service. Här är språklagstiftningen en viktig sak. Jag skulle vilja höra om landskapsstyrelsen överhuvudtaget är med i den här processen och på vilket sätt man vill vara med och bidra till att svenska språkets ställning stärks i Finland.

 

Ltl Christer Jansson, replik:

Herr talman!

För att börja med det sista är det så att rikets språklagstiftning inte gäller på Åland, utan här gäller i stället reglerna i självstyrelselagen. Jag vill också säga att jag förstår inte varifrån ltl Sundback, på sitt vanliga raljerande vis, har fått för sig att det är fråga om något hot mot språket. Jag för min del har talat om de faktiska förhållandena, dvs. att man inte följer de lagar som gäller inom statens lokala förvaltning t.ex. vad gäller inre ämbetsspråket. Den saken är alldeles tydlig. Jag begär ingenting annat  - för egen del, tänkte jag säga! – och jag tycker inte att vi behöver begära någonting annat i det avseendet än att man skall följa de lagar som gäller. Klarar man inte av det måste man uppenbarligen försöka någonting annat och hjälper inte förhandlingar, som ltl Sundback talade om, så återstår ingenting annat än att kräva, som jag förstår det, rättsliga ansvar av dem som har felat. Det är en metod som rikets regering begagnar mot landskapet underlydande myndigheter, trots att de inte har begått något annat brott än att de har följt sådana direktiv och tillstånd som man har fått från landskapsstyrelsen. Orsaken till det är förstås att man inte vågar ge sig på landskapsstyrelsen, men det är sedan en annan fråga.

 

Herr talman!

Jag måste säga, att jag förstår inte alls det här resonemanget som ltl Sundback har och framför allt fattar jag inte varför hon blandar in rättsväsendet. Det har väl ingenting med statens förvaltning att göra! Självklart är det så att den som har råkat i den olyckliga situationen att man har hamnat i klammeri med rättsväsendet på det sätt som föreskrivs i de människorättskonventioner, som vi också har godkänt här, har rätt att använda sitt eget språk oavsett om det är finska, slovenska eller swahili eller vad det kan vara och sedan ordnar samhället med tolkning, där det behövs.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

För att hålla diskussionen på jorden skulle jag vilja replikera på detta med rikets språklagstiftning. Jag tycker att ltl Christer Jansson väldigt tydligt just markerade en språkpolitisk strategi som jag tror att är fullkomligt dödfödd. Han säger att språklagen gäller inte på Åland, alltså så bryr vi oss inte om den!  Ja, så kan man resonera! Jag ser det precis tvärtom: språklagstiftningen i Finland är av största betydelse för svenska språkets ställning i landet som helhet och det har just att göra med de statliga myndigheterna som vi tycker att ger för dålig service. Här finns en utmärkt möjlighet för oss ålänningar att samarbeta med finlandssvenskarna. Vi har ett gemensamt intresse och det finns också på finskspråkigt håll de som är beredda att stödja det. Men att sitta här i salen och ha en språkfundamentalistisk inställning leder nog ingen vart! Det har ltl Jansson själv konstaterat, att i 20 år har han hört det här resonemanget. Vad har han själv kommit med? Ja, det är fundamentalism eller så är det några funderingar om återförening! Ett förslag som han inte har kommit med men som jag kan ge är att vi skulle kunna tänka oss återförening och ha klumpsumman kvar från Finland – det skulle vara toppen: pengarna tar vi från Finland och språket från Sverige!

 

Ltl Christer Jansson, replik:

Herr talman!

När jag hörde det sista vill jag säga att det är fullkomligt meningslöst att föra en debatt med ltl Sundback. Ärendet gäller våra konstitutionella rättigheter. Det är alltså det man har behandlat i självstyrelsepolitiska nämnden. Jag konstaterade enbart det att självstyrelselagen säger att den finska språklagen inte gäller på Åland utan i stället gäller självstyrelselagens bestämmelser. Är det så att det är fundamentalistiskt är det statsminister Lipponen och de som sitter i Finlands riksdag som är fundamentalister, för det är de som har föreslagit det, inte har jag föreslagit någonting sådant, utan det enda jag begär i min enkelhet är det att de lagar, som Finlands riksdag och regering har sett till att kommer på plats, tycker jag faktiskt att även finska myndigheterna kunde bry sig om att följa. Sedan om vi skall diskutera språksituationen i Finland vet ltl Sundback lika bra som jag att det spelar ingen roll vad som står i Finlands grundlag osv. – i  praktiken fungerar det ändå så att det är finska som är det inre ämbetsspråket. Det gäller också i statsförvaltningen i en så pass svenskspråkig stad som Ekenäs, kunde jag konstatera när jag fick ett papper från tingsrätten häromdagen. Så är det med den saken, så vad man skriver i den finska språklagen kan vi glömma, av många olika orsaker.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Vad tycker egentligen ltl Christer Jansson? Å ena sidan tycker han att Finland skall följa sina lagar; å andra sidan tycker han att det inte spelar någon roll vad de skriver i sina lagar, för de följer dem ändå inte! Det är en mycket oklar ideologisk och politisk linje som ltl Christer Jansson har. Jag börjar mer och mer tro att det här mera är ett personligt problem för ltl Jansson än att han faktiskt har någon politisk strategi i den här frågan, för vi får alltid höra om hans bilagor, broschyrer och böcker som har kommit på finska – och det är kanske ett stort problem för honom. Jag har inte samma erfarenhet. Jag lyckas så gott som alltid få allting på svenska. Det kanske kan bottna i dåliga kontakter till både Svenskfinland och övriga Finland. Som jag ser det finns det fortfarande möjligheter, och jag är inte beredd att ge upp så här lätt, men jag tror också på samarbete med progressiva krafter på fastlandssidan.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Ltl Sundback talar om samarbete för språkskyddet, och det är säkert en viktig linje i en strategi som vi naturligtvis borde ha. Åland är numerärt sett väldigt litet med 0,48 procent av befolkningen i landet, men vi har faktiskt en formellt mycket stark konstitution beträffande vår enspråkiga svenskhet och status här att bidra med. Tar man då självstyrelselagen ad notam och i ett bredare samarbete använder den som en slags hävstång för att  hävda de svenska intressena i landet och de krafter också inom den övriga befolkningen som är intresserad av att landet är tvåspråkigt och kan använda svenska, så kan den göra stor nytta. Det är alldeles klart som ltl Sundback säger att vi på Åland har ett intresse av att möjligheten att använda svenskheten i riket hävdas på bästa möjliga sätt.

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Ltl Sundback frågade på vilket sätt landskapsstyrelsen tar del av arbetet med den nya språklagstiftningen i riket. När det gäller den formella situationen har det klargjorts här redan att Finland vad gäller språket  har egen lagstiftning och Åland har självstyrelselagen och därför har vi ingen formell roll i den processen. Om vi talar om ”verkligheten”, som jag själv har använt här några gånger, är det så att landskapets tjänsteman på justitieministeriet Sten Palmgren också är sekreterare i språklagstiftningskommittén, så på det sättet har vi relativt god information och möjlighet till information om det arbete som pågår där. Vi kommer också vid någon tidpunkt att höras i det här sammanhanget och på något sätt framföra våra synpunkter på arbetet. Rent formellt är det så att det är en egen lagstiftning, men verkligheten är den att den här lagstiftningen kommer att påverka hur man bygger upp strukturerna i republiken Finland, inom statsmakten och inom ministerierna. Där är det nog inte så, som ltl Sundback sade, att antalet tjänstemän som kan svenska har ökat, utan den information som jag har är nog tyvärr den motsatta, att antalet tjänstemän som kan svenska, och bra svenska, har minskat och prognoserna framöver ser också dåliga ut. Därför är det en del av det här arbetet att se över hur den svenskspråkiga befolkningens i Finland intressen också skall kunna tillgodoses, eftersom det finns ett sådant intresse. Det finns också en svenskspråkig minoritet i Finland. De tankegångar jag har hört nämnas i det här sammanhanget är att det inom varje ministerium skall finnas någon utsedd person som skall kunna svenska och kunna ge den svenskspråkiga servicen. Man skall alltså inte i framtiden kunna förvänta sig att alla tjänstemän skall kunna ge svenskspråkig service inom ministerierna. Om den här utvecklingen är bra eller dålig är svårt att uttala sig om, men så här verkar utvecklingen vara. Det blir lite grand för den svenskspråkiga minoriteten i Finland  som det har varit för Åland under ett antal år att vi inom varje ministerium har någon utsedd person som ansvarar för kontakterna gentemot självstyrelsen. Det är troligen så här som det kommer att se ut framöver!

 

Herr talman!

Varför det finns anledning att känna oro och åtminstone ta diskussionen på allvar är inte bara historien och nuet utan kanske framför allt framtiden och hur vi skall kunna få ett fungerande system också framöver när vi vet att vi i dag har 70 procent av våra högskolestuderande som studerar i Sverige och de kommer inte att ha speciellt mycket kunskaper i finska, av naturliga orsaker. Vi har sagt att en av våra viktigaste målsättningar politiskt är att få tillbaka dessa ungdomar hit till Åland, jobba i vårt privata näringsliv och också många kommer att vara inom den offentliga sektorn. Om man ser den utvecklingen och så ser man den andra utvecklingen med språket i Finland, så ser man att problematiken kommer att bli större an efter och det är därför som jag tror att vi måste försöka se vad det finns för modeller som gör att man kan underlätta det här så att det inte uppstår så mycket gnissel i maskineriet. Det är där som det gemensamma intresset finns, att det inte är bara vårt ansvar utan att det också är statsmaktens ansvar att se till att man medverkar till sådana lösningar.

 

Alternativet, herr talman, är mycket dåligt för Åland, om det är så att de åländska ungdomarna skulle få den uppfattningen att det finns inte så stora möjligheter att få arbete inom offenlig förvaltning på Åland och inom landskapsstyrelsen utan man blir i stället någon annanstans och man har bilden att man måste kunna finska för att klara sig på Åland. Det är en farlig framtidsbild som kan s.a.s. göra att man väljer bort Åland som sin tänkta plats att bo på och då har vi en långsiktigt mycket farlig utveckling. Men min egen uppfattning är den att så är det inte i dag utan vi har en situation som är hanterlig och det finns en framtidstro och en vilja också bland de åländska ungdomarna att komma och bo här och det finns också en politisk vilja att skapa förutsättningar, vilket är väldigt viktigt för att bli kvar på Åland.

 

Vi pratar nu om den formella språksituationen och skriftväxlingen, men någonting som jag har märkt, herr talman, under de senaste åren väldigt tydligt är att mina egna språkkunskaper i engelska har kommit väl till pass och jag har haft god anledning att utveckla dem och det är inte bara när jag talat med vänner utifrån Europa, utan det är också ofta när jag har talat med vänner från fastlandet som man pratar engelska. Det här är faktiskt en situation som vi kommer att ha om vi tittar framåt, att vi kommer att här på Åland ha ungdomar som kan mycket bra engelska, de är välutbildade och samma sak kommer det att vara i Finland, att det kommer att finnas ungdomar och människor där som kommer att kunna tala mycket bra engelska. Vi kommer alltså att ha en situation där vi har de formella kriterierna och den formella myndighetssituationen på svenska och jag tror att många efter 10-20 år kommer att prata engelska med varandra. Om det här är en bra eller en dålig utveckling, kan man ha olika uppfattningar om, men jag tror att det är så som verkligheten kommer att se ut.

 

 

 

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det var vänligt av lantrådet att informera om landskapsstyrelsens kontakter till kommittén där Sten Palmgren är sekreterare som förbereder revisionen av språklagstiftningen i Finland. Jag tror att det är just den här typen av kontakter och samarbete som leder till konkreta resultat. Nu kommer den här frågan säkert också att komma upp i samband med Svenska Finlands Folkting och det är flera ålänningar som är med i det arbetet. Jag tror att här kunde vi kanske tillsammans med landskapsstyrelsen diskutera gemensamma förhållningssätt till den kommande lagstiftningen. Eftersom hela samförståndspolitiken är någonting som utvecklas mer och mer i Europa tror jag att det är också någonting som man måste tänka på i de fortsatta kontakterna med riksmyndigheterna men framför allt med politiker på rikssidan.

 

Det var intressant att höra om statliga tjänstemännen och deras språkkunskaper. Jag vet inte hur man har räknat det här, men antalet tjänstemän har ökat kolossalt inom den statliga förvaltningen, om man ser 30 år tillbaka i tiden, så vad är det man riktigt jämför med? Det viktigaste är väl att man kan få service på svenska och hur det praktiskt organiseras är den stora utmaningen. Jag tror att det är omöjligt att tänka sig att alla tjänstemän skall kunna tillräckligt bra svenska. Men där finns det olika modeller och det diskuterar man tydligen inom kommittén och också med landskapsstyrelsen.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Christer Jansson:

Herr talman!

Ledamoten Sundback passade på att gå ut, vilket var synd därför att jag begärde ordet för att lite bemöta det hon sade som jag inte hade möjlighet till under tiden för replik. Det var trevligt att hon kommer tillbaka!

 

Först när det gäller det som jag har uppfattat att den här debatten egentligen bör gälla, alltså det som man skall beröra i självstyrelsepolitiska nämndens betänkande, våra konstitutionella rättigheter, upprepar jag ännu en gång att jag har enbart i den här debatten – den har inte alls varit så ”yvig” som ltl Sundback försökte göra gällande, utan det var en helt annan debatt, som hon tydligen inte har märkt att den debatten var för flera dagar sedan – begärt att Finlands myndigheter skall följa de lagar som finska riksdagen har beslutat. Det tycker jag inte på något vis alls känns som om det skulle vara en orimlig begäran.

 

Sedan försökte ltl Sundback förlöjliga mig, det kan hon säkert göra  - hon är ute igen  - och det går säkert hem i vissa kretsar, men det löser inte de här problemen som självstyrelsepolitiska nämnden har pekat på. Hon anförde på något vis som kritik mot mig för att – som jag uppfattade det i alla fall – att jag inte har arbetat för finlandssvenskarna totalt, för jag hade, som hon föreställde sig, dåliga kontakter där osv. Det vet jag inte, jag har ganska lite kontakter åt det hållet och jag tror inte att jag har några sämre kontakter än någon annan, men jag kan inte förstå, herr talman, i vilket fall som helst varför jag måste vara mer än någon annan här i salen en apostel för finlandssvenskarnas språkliga rättigheter. Den bördan vill jag nog verkligen inte ta på mig, för det är ganska tungt redan för oss här att driva våra egna krav i den här saken. Det vill inte ens fungera och ännu mindre när det gäller hela Finland, tror jag.

 

Annars är det lite intressant på det sättet, herr talman, när ltl Sundback tar upp kommittén som arbetar med reformeringen av finska språklagstiftningen. Där har jag faktiskt haft förmånen, kan man väl kanske säga, att ha i olika sammanhang kontakter med de personer som betyder mest, dvs. dels Högsta förvaltningsdomstolens president Pekka Hallberg, som är ordförande i kommittén och även Sten Palmgren som är sekreterare. Faktum är att när Pekka Hallberg frågade mig vid ett tillfälle om jag hade några synpunkter på hur lagstiftningen skulle utformas hade jag ingenting speciellt; jag lovade fundera på saken och sedan slog det mig, vid ett senare tillfälle, som jag faktiskt föreslog för Sten Palmgren när jag träffade honom – vi får se om det blir någonting av det – att man skulle ta bort kravet som finns i dag på domare att man skall kunna finska respektive svenska språket. Det är ett ganska onödigt krav för det leder till att man får rådbråka den som inte kan så bra finska det språket, den som inte kan så bra svenska det språket. Då är det mycket bättre man organiserar med en ordentlig översättartjänst och då vet man att det blir korrekt återgivet och folk i domstolen förstår vad som händer. Nu vet jag inte vad som har hänt i den här frågan, om det har blivit något förslag eller om det kommer att bli något förslag, men jag vill i alla fall peka på det som en parentes när det anförs här från ltl Sundbacks sida att också jag på något vis borde göra någonting i den här frågan. Faktum är att något litet har jag gjort och i vad mån det nu är bra eller dåligt och i vad mån det har någon verkan får man väl se!

 

Ltl Lindqvist:

Herr talman!

Jag skall börja med att säga som min kollega K-G Eriksson ofta säger: allting är inte svart eller vitt! Nej, herr talman, enligt min uppfattning är inte situationen i Finland så mörk som ibland påstås, för det är så att unga finländare lär sig faktiskt mera svenska och engelska än man gjorde tidigare. Därför tror jag att det finns förutsättningar för oss att kommunicera med Finland och finska myndigheter i framtiden på både svenska och engelska.

 

Herr talman!

Enligt min uppfattning skall vi inte lägga ner speciellt mycket kraft på att värna om svenska språket utanför Åland och speciellt inte på orter där man själv kanske inte är så värst mån om det, utan i stället skall vi lägga ner all kraft och all styrka vi har på att kämpa för att bevara svenska språket här hemma på Åland. Vi är valda av Ålands folk att göra det.

 

Herr talman!

Visar det sig inom en snar tid att Finland inte bara i praktiken utan även formellt vill och kommer att överge tvåspråkigheten bör Åland i samförstånd med Helsingfors lägga ner alla våra krafter och resurser på att finna lösningar som garanterar svenska språket på Åland – under vilka former det än sedan blir. Men det är hemma vi skall lägga ner kraften och resursen på att bevara det svenska språket på Åland.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandets kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. 

 

Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

Antecknas till kännedom att till lagtinget överlämnats:

 

Republikens presidents framställning om godkännande av lagen om godkännande av vissa bestämmelser i konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen. (RP nr 2/2000-2001).

 

Landskapsstyrelsens meddelande om regionalpolitiken på Åland. (M nr 1/2000-2001).

 

Ärendena  upptas till behandling vid plenum måndagen den 4.12.

 

Lagtingets nästa plenum hålls måndagen den 4.12 kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 14.37).