Remissdebatt

  • Utdrag ur protokollet

    Plenum börjar. 2

    Bordläggning. 2

    1   Ändring av jaktlagen

    Näringsutskottets betänkande (NU 5/2010-2011)

    Landskapsregeringens framställning (FR 16/2010-2011)

    Bordläggning. 2

    2   Ekodesign och energimärkning

    Näringsutskottets betänkande (NU 6/2010-2011)

    Landskapsregeringens framställning (FR 26/2010-2011)

    Bordläggning. 2

    3   Behörig myndighet för djursjukdomar

    Social- och miljöutskottets betänkande (SMU 13/2010-2011)

    Landskapsregeringens framställning (FR 23/2010-2011)

    Remiss. 2

    4   Alkolås som kvalitetssäkring av person- och godstransporter

    Landskapsregeringens framställning (FR 24/2010-2011)

    Remiss. 15

    5   Erkännande av yrkeskvalifikationer

    Landskapsregeringens framställning (FR 27/2010-2011)

    Remiss. 35

    6   Landskapslagen om hälso- och sjukvård

    Landskapsregeringens framställning (FR 28/2010-2011)

    Första behandling. 63

    7   Ändring av djurskyddslagen

    Social- och miljöutskottets betänkande (SMU 11/2010-2011)

    Landskapsregeringens framställning (FR 18/2010-2011)

    Enda behandling. 63

    8   Europeiska unionen och Åland – prioriteringar år 2011 och verksamhet år 2010

    Självstyrelsepolitiska nämndens betänkande (Sjpn 2/2010-2011)

    Landskapsregeringens meddelande (M 2/2010-2011)

    Enda behandling efter bordläggning. 63

    9   Funktionshinder, rehabilitering och hjälpmedel

    Social- och miljöutskottets betänkande (SMU 10/2010-2011)

    Vtm Gun-Mari Lindholms m.fl. hemställningsmotion (HM 51/2007-2008)

    Vtm Gun-Mari Lindholms m.fl. hemställningsmotion (HM 35/2009-2010)

    Vtm Gun-Mari Lindholms m.fl. hemställningsmotion (HM 36/2009-2010)

    Ltl Barbro Sundbacks m.fl. hemställningsmotion (HM 41/2009-2010)

    Ltl Carina Aaltonens m.fl. hemställningsmotion (HM 43/2009-2010)

    Enda behandling. 63

    10  Sophantering, solceller, miljövänlig städning och energisparåtgärder

    Social- och miljöutskottets betänkande (SMU 12/2010-2011)

    Ltl Carina Aaltonens m.fl. hemställningsmotion (HM 37/2007-2008)

    Ltl Danne Sundmans m.fl. hemställningsmotion (HM 2/2008-2009)

    Ltl Anders Erikssons m.fl. hemställningsmotion (HM 15/2008-2009)

    Ltl Fredrik Karlströms m.fl. hemställningsmotion (HM 44/2008-2009)

    Ltl Danne Sundmans m.fl. hemställningsmotion (HM 26/2009-2010)

    Ltl Mika Nordbergs m.fl. hemställningsmotion (HM 34/2009-2010)

    Remiss. 63

    11  Studiestöd i svenska kronor

    Ltl Danne Sundmans hemställningsmotion (HM 22/2010-2011)

    Remiss. 63

    12  Skydd av maträtter

    Ltl Danne Sundmans hemställningsmotion (HM 23/2010-2011)

    Remiss. 63

    13  Underlätta nyanställningar för särskilt utsatta grupper

    Ltl Anders Erikssons hemställningsmotion (HM 3/2010-2011)

    Remiss. 64

    14  Förnyad tobakslagstiftning

    Ltl Carina Aaltonens m.fl. hemställningsmotion (HM 39/2010-2011)

    Remiss. 64

    15  Forum för mental hälsa

    Ltl Camilla Gunells m.fl. hemställningsmotion (HM 43/2010-2011)

    För kännedom... 64

    16  Ny styrning av Ålands polismyndighet

    Landskapsregeringens framställning (FR 29/2010-2011)

    17  Ny kommunalskattelag

    Landskapsregeringens framställning (FR 30/2010-2011)

    18  Ålands turismstrategi 2012-2022

    Landskapsregeringens meddelande (M 5/2010-2011)

    19  Stöden till bildningsförbunden

    Ltl Roger Janssons enkla fråga (EF 25/2010-2011)

    Plenum slutar. 64

     

    Plenum börjar

    Närvaroregistrering 30 är ledamöter närvarande.

    Bordläggning

    1            Ändring av jaktlagen

    Näringsutskottets betänkande (NU 5/2010-2011)

    Landskapsregeringens framställning (FR 16/2010-2011)

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum 01.06.2011. Godkänt.

    Bordläggning

    2            Ekodesign och energimärkning

    Näringsutskottets betänkande (NU 6/2010-2011)

    Landskapsregeringens framställning (FR 26/2010-2011)

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum 01.06.2011. Godkänt.

    Bordläggning

    3            Behörig myndighet för djursjukdomar

    Social- och miljöutskottets betänkande (SMU 13/2010-2011)

    Landskapsregeringens framställning (FR 23/2010-2011)

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum 01.06.2011. Godkänt.

    Remiss

    4        Alkolås som kvalitetssäkring av person- och godstransporter

    Landskapsregeringens framställning (FR 24/2010-2011)

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkännes? Godkänt.

    Diskussion.

    Minister Veronica Thörnroos

    Talman! Landskapsregeringens övergripande målsättning går ut på att vi ska skapa en så säker trafiksituation på våra vägar som möjligt, både för den som rör sig till fots, cykel eller moped och också för den som rör sig bilburet. Som ett led i det arbetet lägger nu landskapsregeringen fram ett lagförslag som heter: Alkolås som kvalitetssäkring av person- och godstransporter.

    Vi börjar med att titta lite hur det ser ut i omvärlden. För några år sedan var det inget företag på den internationella marknaden som i första hand tänkte på miljön och att det kunde finnas en konkurrensfördel om man bedrev en verksamhet som var miljömässigt försvarbar. Nu vet vi att så är fallet.

    Det är många gånger ett varumärke, en kvalitetssäkring att man är miljöanpassad och har en god miljöverksamhet.

    Som följande steg på den internationella marknaden kommer kvalitetssäkring av transporter. Hos många företag är det mera vanligt än ovanligt att man garanterar att den som kör det fordon som man anlitar är nykter vid ratten.

    Hur kan man då hantera det här rent praktiskt? Ja, det gör man med hjälp av alkolås. Alkolås kan användas för olika saker. Det kan användas som en kvalitetssäkring, som i den här framställningen. Alkolås kan också användas i andra sammanhang som i fordon avsedda för dem som kör med villkorade körkort på grund av rattfylleri. Den här framställningen tar enbart fasta på kvalitetssäkring av transporter.

    Alkolås som kvalitetssäkring är ingenting nytt. Landskapsregeringen presenterade redan 2009 ett förslag att alla skoltransporter, de företag som transporterar våra skolbarn i sina bilar, skulle ha alkolås monterade. Det här är följd i färg när vi nu utvidgar området så att det berör alla dem som har trafiktillstånd.

    Orsaken till att landskapsregeringen i inledningsskedet har valt att koppla det till enbart dem som har trafiktillstånd har att göra med att vi såg en möjlighet att kunna säkra transporterna utan att höja administrationskostnaderna. Trafiktillstånden får man för viss tid. Som vi ser det från landskapsregeringens sida är det ganska enkelt att lägga på ett till krav att man ska ha alkolås monterat i bilen för att få ett nytt trafiktillstånd alternativt få sitt trafiktillstånd förnyat.

     Vi är från landskapsregeringens sida medvetna om att det här inte i inledningsskedet kommer att beröra alla transportföretag eftersom den som har trafiktillstånd och utför transporter av gods eller personer åt andra, de transporter som man gör inom ramverket för den egna firman, berörs inte av det här. Inledningsvis ser vi det här som en början att på sikt kunna omfatta alla som rör sig yrkesmässigt på våra åländska vägar.

    Det har förts fram dubier angående kostnaderna och hur man ska hantera det här. Vi tror att det finns en klokskap i att man från landskapsregeringens sida auditerar de företag som monterar alkolås. Kostnaderna för montering i dag ligger mellan 1 000-1 500 euro. De uppskattade driftskostnaderna ligger ungefär på 100 euro per år och alkolås.

    Talman! Det är landskapsregeringens målsättning att denna framställning ska kunna träda i kraft så att den börjar verka från den 1 augusti 2012. Tack.

    Ltl Mika Nordberg

    Talman! Jag är ganska övertygad om att samtliga av oss lagtingsledamöter här i salen inte skulle vilja möta en enda chaufförer trafiken som är alkoholpåverkad. Det tror jag att inte övriga trafikanter heller vill.

    Det är vissa saker som jag skulle vilja belysa som vi inte riktigt tycker att är klart genomtänkta i den här framställningen. Det gäller konkurrenssituationen mellan godstransportörer.

    När det gäller persontransporter så är det taxin eller bussar som utför den typen av service. Där finns det inte så mycket att tillägga. Det är bra när man stiger ombord på en buss eller in i en taxi att man vet att fordonet framförs av en nykter person.

    Kommer vi sedan in på godstransporterna så är det mera vitt och brett. Jag har tagit reda på litet statistik. Det visar sig att det finns 674 registrerade lastbilar i vårt landskap varav, ungefär 200 är registrerade som yrkesfordon. När det gäller trafiktillstånd så är det ungefär 130 som har de tillstånden, enligt de uppgifter som jag har fått.

    Den här lagframställningen har även varit på remiss till olika aktörer som berörs. Jag tänkte att jag skulle läsa upp vad Ålands yrkesbilförening räknar upp i sina åsikter angående det här. 1) Det är fel att utsätta enbart en viss grupp för dessa krav. Denna grupp av yrkeschaufförer är inte mera alkoholberoende än andra grupper. 2) Kravet på alkolås utgör en stor merkostnad. Jag har tagit mest fasta på nästa punkt. 3) Krav på alkolås för tillståndspliktiga lastbilstransporter snedvrider konkurrensen gentemot entreprenadfirmor ytterligare, då dessa redan idag får verkar utan trafiktillstånd. Över 50 procent av lastbilsparken tillhör redan denna kategori. 4) Alkolås kunde lämpligen tas i den takt som biltillverkarna utrustar bilarna med. 5) De anser att det är oacceptabelt att ta ställning till en sådan här fråga av den digniteten med så kort varsel. Jag förstod att de hade haft mindre än halv vecka på sig att svara på den här framställningen.

    Framförallt vill vi ifrån obunden samlings sida påpeka snedvridningen av konkurrensen. Det är precis som trafikminister Veronica Thörnroos tidigare var inne på, det finns distributionsbilar som ägs av företagen och som distribuerar sina egna varor. De behöver idag inte ha trafiktillstånd för att transportera varorna. Det betyder att det kan komma tre bilar som transporterar samma vara till mottagaren. Två av bilarna behöver inte ha alkolås, men den tredje, som är företagare, han måste ha alkolås i det här fallet.

    För att göra situationen mera praktisk och konkret; t.ex. ett företag anställer en sommarvikarie över sommaren. En sommarvikarie har inte lika mycket att förlora att sätta sig bakom ratten och framföra fordonet i ett berusat tillstånd som en egen företagare som bedriver lastbilstrafik har. Den som driver företaget har kanske lånat hus och hem för att kunna ha sitt företag, köpa sin lastbil och jobba med lastbilstransporter som han tycker om. Det här anser jag att man i lagutskottet behöver titta lite mera på hur detta slår ur konkurrenssynvinkel.

    Annars måste man ta tillbaka framställningen, komma med en ny och få en lösning som skulle gälla samtliga lastbilar. Jag förstår inte skillnaden på en lastbil i trafiken, om den transporterar samma vara, det är samma storlek på lastbilar och om den har ett trafiktillstånd eller är en distributionsbil. Från obunden samling tycker vi att detta är väldigt viktigt. Vi motionerade redan 2005 om alkolås.

    Vi har haft tidigare debatter om detta. Nu går vi åt en grupp, yrkeslastbilschaufförer och vi har inte gjort någonting åt rattfylleriet, när det gäller sådana som framför ett fordon och blir dömda och de åläggs inte att ha ett alkolås i bilen. Vi tycker att det här är lite snett. Vi hoppas att man åtgärdar det här. Tack, talman.

     Minister Veronica Thörnroos, replik

    Talman! Jag ska citera ltl Mika Nordberg; "nu går vi åt en grupp". Är det så som ni ser på det förebyggande arbetet som vi bedriver när det rör trafiksäkerhet, att vi går åt en grupp? Som jag sade i mitt anförande så är det här ett första steg. Målsättningen är självklart att alla entreprenörer, oberoende om de har yrkestillstånd eller inte, ska ha ett alkolås i bilen. Det är ju dit som vi är på väg.

    Vad sedan gäller remisstiden så håller jag med om att remisstiden var kort. Men tiden var en avsevärt längre än det som ltl Mika Nordberg framförde från talarstolen.

    Som ltl Nordberg sade, "denna grupp av yrkeschaufförer är inte mera alkoholberoende än andra grupper". Det har vi från landskapsregeringens sida aldrig påstått. Vi har aldrig påstått att det finns mera alkoholismen i den här gruppen. Vi har tagit ett annat perspektiv. Vi försöker skapa ett trafiksäkrare Åland.

    Ltl Mika Nordberg, replik

    Talman! Att skapa trafiksäkrare Åland tror jag att vi alla är eniga om att vi vill uppnå. Frågan är bara på vilket sätt vi uppnår det. När jag sade att man går åt en grupp, så det är de signaler som dessa företagare skickar när man pratar med dem. Det är inte bara den här saken som gör att de känner sig att man går åt dem. Vi har även yrkeskompetensbevis där vi ålägger åkarna att gå en 35 timmars kurs för att få en stämpel på att de är kompetenta och kunniga. Många gånger är innehållet i dessa kurser allt annat än sådant som har med daglig verksamhet att göra som de håller på med.

    Sedan håller jag precis med om vad trafikministern säger, alla ska ha det här. Nu har man gjort en framställning där inte alla lastbilar som man möter i trafiken har alkolås. Därför är det inte bra, tycker vi.

    Minister Veronica Thörnroos, replik

    Talman! I den bästa av världar så borde man naturligtvis ta väldigt stora penseldragen när man gör det. Men det låter sig inte göras. Vi tar ett steg i taget. Jag kan intyga för ltl Mika Nordberg att vi ska sätta allt krut som bara går att uppbringa hos lagberedningen för att vi så snabbt som möjligt ska försöka se till att alla som rör sig i yrkesmässig trafik ska ha ett alkolås monterat i bilen.

    Ltl Mika Nordberg, replik

    Talman! Jag tycker att man ska lagstifta i den mån som man har torrt på fötterna. Jag sade tidigare i mitt anförande att när det gäller persontransporterna så är det är klart. Man kan inte transportera personer utan att ha trafiktillstånd. Man kan däremot transportera gods i dagens läge utan att ha trafiktillstånd. Därför tycker jag att man bör göra det här tydligt och klart. Det finns sätt att göra det på, t.ex. alla nyregistrerade lastbilar bör ha alkolås eller varför inte alla lastbilar. Då kan landskapsregeringen gå in och sponsorera en del av alkolåsen, om man tycker att det här är ett så stort problem att vi måste åtgärda det genast. När det gäller försäkringar så får man inte någon bonus eller rabatt om man installerar alkolås idag, vilket man får om man t.ex. installerar brandsläckare.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Åke Mattsson, replik

    Tack, herr talman! Jag kan till stora delar hålla med om den kritik som ltl Mika Nordberg framför i det här sammanhanget. Jag tänker även i samma banor. Min slutledning av detta, när man lägger ihop alltihop, så är jag ändå övervägande positiv för den här lagstiftningen. Det är ju ingen väv som stoppar rattfylleristen, inte ens ett spindelnät. Men det här är de första trådarna som man drar upp och man tar ett kliv framåt på den här vägen.

    Det är lite som med tobaksrökningen, som tyvärr har stannat upp för närvarande och inte går framåt. Där var det likadant, man var väldigt kritisk till de förbud som kom, men efterhand fick de acceptans och så kunde man gå vidare. Jag förutsätter och hoppas att det är på det här sättet med den här lagstiftningen också. Det är viktigt att man lyfter upp att yrkeschaufförerna inte är en grupp som man vill svartmåla och utmåla. Det är ändamålsenligt att inleda alkolåset i det här sammanhanget, tycker jag.

    Ltl Mika Nordberg, replik

    Tack talman! Det är helt riktigt som ltl Åke Mattsson för fram. Jag tror att yrkeschaufförerna själva inte ser det som ett problem att ha ett alkolås i bilen. Det är inte det som jag har velat påstå. Problemet är att det blir en snedvridning i konkurrensen, som de ser det. De företagare, som har satsat på detta yrke, utsätts för en kostnad som är nästan 2000 euro som de ska lägga ut jämfört med dem som har egna distributionsbilar och inte behöver lägga ut den summan. Det är där som den felaktiga konkurrensnivån kommer in. Jag har räknat ut att en lastbil ungefär gör 10 euro i vinst per timme efter att ha betalat alla kostnader. Det betyder att en entreprenör som har trafiktillstånd ska jobba en månad för att kunna betala alkolåset jämfört med distributionsbilarna.

    Talmannen

    Replikskiftena är avslutade.

    Ltl Barbro Sundback

    Herr talman! Frågor om trafiksäkerhet har engagerat det här lagtinget med jämna mellanrum. Jag tycker att man i den debatten kan urskilja två övergripande sätt att förhålla sig. Det ena är att man försöker identifiera så kallade problemtrafikanter. Speciellt under den här perioden har man diskuterat rattonyktra chaufförer. De metoder som man anger för att få fast dessa eller på annat sätt ser till att de inte använder bilen är sådana här åtgärder som är mycket inriktade på korrektion. Det ska helst vara höga straff eller att man ska genomgå en kurs, som vi numera har för grovt rattfylleri, eller att man på något annat sätt, innan olyckan har hänt, ska kunna identifiera de här personerna. Det är på ett sätt ett lite amerikaniserat system, det är individen som bär hela ansvaret och bryter man mot samhällets system så ska man straffas, vi tycker ofta i Europa att straffsatserna är ganska hårda.

    Det andra sättet är att samhället kommer med generella åtgärder som är ganska komplexa. Man diskuterar fordonets utrustning, att de är trafiksäkra och att man olika sätt minskar på skadeverkningarna. Det kan gälla miljö och säkerhet. Sedan finns det också diskussioner om chaufförernas kompetens och hur man kan förhöja och förbättra den.

    För det tredje är hur vägar och infrastrukturen ser ut för att öka trafiksäkerhetsåtgärderna.

    Alkolåset har diskuterats enligt båda dessa förhållningssätt. I ett skede fanns det förslag här att man skulle, som en påföljdsåtgärd, kunna betala av sitt brott för rattonykterhet genom att installera ett alkolås. På det viset skulle den skyldiga på något vis medge att man hade förfarit fel och att man till samhället vill visa att detta inte ska upprepas. Därför installerar man ett alkolås och med det så får man mindre straff. Det är just ett amerikaniserat förhållningssätt. Problemet med det är att människor har olika ekonomier. Det finns sådana som inte har råd att installera ett alkolås och då skulle de råka ut för ett strängare straff än en person som kör rattonykter och har mera pengar. Den kanske allvarligaste invändningen som jag har mot det här är att om man har begått ett brott så ska man inte kunna köpa sig fri. Den typen av rättstänkande är väldigt främmande för mig och för vårt sätt att tänka i Norden.

    Jag är glad att ministern inte kommer med det förslaget, som fick ett visst stöd här i kammaren. Nu kommer landskapsregeringen med ett förslag som är generellt och som bygger mer på förebyggande åtgärder.

    För socialdemokraternas del är vi beredda att omfatta det här förslaget. Det är bra att man riktar sig till dem som bedriver yrkesmässig trafik. Allra mest prioriterade måste ju de vara som är beroende av att anlita olika typer av persontransporter som busar och färdtjänst och vad det kan vara frågan om, det kan vi kanske i utskottet närmare ganska.

    Jag tycker att ltl Mika Nordberg kom med ett intressant inlägg. Jag tycker att det var vägande argument som han hade vad gäller lastbilar. Det är konstigt om vi skulle behandla lastbilar olika beroende på om lastbilen förutsätter ett tillstånd eller inte. Ur säkerhetssynpunkt är inte det relevant överhuvudtaget. Den grundläggande frågan är om lastbilar är den typ av fordon som ska omfattas av detta? Är svaret ja på den frågan så måste den enda logiken vara att det måste gälla alla. Inte blir det väl säkrare av att bara de som har tillstånd och bedriver yrkesmässig trafik har alkolås. Det är ju det som regeringen indirekt säger, bara detta sker så då blir det trafiksäkrare.

    Herr talman! Jag tror att den här regeringen nu har fått eld i baken och nu ska det fram en massa framställningar. De kommer med en hastighet som visar att man kanske inte har tänkt igenom allting. Det brukar bli så här då.

    Eftersom det här ärendet kommer till lagutskottet så för min del är det en principiell hållning. Antingen ska alla lastbilar ha alkolås eller så ska inte någon lastbil ha det. Det är ju så ekonomiskt för dem som bedriver den yrkesmässiga trafiken att kostnaden kommer att tas ut av dem som nyttjar den här tjänsten. Det kommer att bli mera kostsamt. Det är precis som ltl Nordberg säger, de som har ett yrkestillstånd kommer att behöva sätta det här på kostnaderna på transporterna.

    Herr talman! Jag tycker att det var en värdefull information. Jag kommer av bästa förmåga att bevaka ltl Nordbergs intressen i den här frågan. Tack, herr talman.

    Minister Veronica Thörnroos, replik

    Talman! Ltl Barbro Sundbacks anförande är både och eller antingen eller. Den här framställningen är inte framtagen med någon sorts panik. Man påbörjade arbetet med den här framställningen i november. Är det så att den inte faller i smaken så beror det inte ta på tidsbrist ifrån landskapsregeringens sida.

    Däremot är det inte möjligt att förfara såsom ledamoten önskar. I den här framställningen är det inte möjligt att koppla alkolåset till alla lastbilar. Därför har landskapsregeringen valt att koppla det till dem som bedriver yrkesmässig trafik och som därigenom har trafiktillstånd. Det är ett led i att börja arbetet med att få ut alkolås i bilarna. I nästa skede sedan får man koppla det till samtliga lastbilar.

    Om det är ltl Barbro Sundbacks önskemål att alla lastbilar ska ha alkolås då ska ni inte stöda den här framställningen.

    Talmannen

    Tiden är ute!

    Ltl Barbro Sundback, replik  

    Talman! Jag tycker att minister Thörnroos använder en lite otrevlig ton. Att detta faller mig i smaken är verkligen av underordnad betydelse. Jag ser inte den här framställningen som en smakfråga. Jag tycker nog att man i mitt inlägg kan utlösa en principiell hållning hela vägen i mitt resonemang.

    Jag förstår på något vis hur man resonerar, att det här bara är början. Samtidigt säger ministern att det inte är möjligt att i det här skedet ta in alla lastbilar. Hur kunde det då vara möjligt i framtiden? Det är klart att det är en komplikation om man låser det här till tillståndsförfarandet. Det får utskottet nu granska närmare.

    Minister Veronica Thörnroos, replik

    Tack, talman! Landskapsregeringen valde att koppla alkolåsen till landskapslagen om yrkesmässig trafik. Det medför att inte samtliga lastbilar som rör sig på de åländska berörs av den här framställningen. Den främsta orsaken till att vi valde att göra det var att det var administrativt ganska enkelt och utan ökade kostnader få det till stånd inledningsvis. Sedan bör det naturligtvis göras en uppföljning och sedan går man vidare med resten av de lastbilar och andra transportmedel som finns på våra åländska vägar.

    Den här framställningen möjliggör inte att koppla det till samtliga lastbilar som rör sig på de åländska vägarna. Om man vill det så måste man i så fall ta ett helt annat sätt.

    Ltl Barbro Sundback, replik  

    Jag ser att konsekvenserna av det resonemang som regeringen för blir, om man inte vill försätta lastbilschaufförer i olika situationer, att man måste utesluta lastbilar från den här bestämmelsen. Under de villkoren kunde det vara ett sätt att godkänna det här. Jag hade gärna sett att alla lastbilar inkluderades, men om inte det är möjligt så anser jag att det är orättvist. Vissa, i det här fallet småföretagare och entreprenörer, får en större kostnad än de lastbilschaufförer som kör för större företag.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Mika Nordberg, replik 

    Talman! Jag vill tacka ltl Barbro Sundback för stödet till mina tankar. Det är väldigt bra att hon sitter med i lagutskottet som ska titta på lagen och komma med ett betänkande. Det är viktigt att vi behandlar alla lastbilschaufförer på samma sätt.

    Talmannen

    Replikskiftena är avslutade.

    Ltl Åke Mattsson

    Tack, herr talman! Det har kanske framkommit tidigare här i debatten att jag inte är den största anhängaren av att samtliga bilar ska ha alkolås. Vi vet samtidigt att det stoppar alltid något fyllo som knappast vet vad de gör och hamnar bakom ratten. Jag stöder absolut den här framställningen.

    Man har valt det smidigaste och administrativt enklaste sättet och därför omfattar jag det. Det är inte rättvist, men å andra sidan så tror jag att vi kan sluta lagstifta om all lagstiftning ska vara helt rättvis. Ibland får man acceptera att det slår lite olika, men på sikt kanske det jämnar ut sig.

    Alla som blåser 0,2 promille skulle behöva ha alkolås i bilen för att få fortsätta köra under en överskådlig tid framåt. Sedan finns det leverproven och annat också som kan stoppa rattfylleriet, men det hör inte till den här framställningen.

    Till min stora förvåning är chaufförerna som jag har pratat med, där alkolås har installerats, väldigt positiva till alkolås. De tycker inte att det är något problem med det och det fungerar ganska ändamålsenligt. Om det är kallt, som det har varit problem med tidigare, så tar man in alkolåsen i bostäderna och värmer upp dem. Man behöver inte blåser hela tiden, ofta blåser man en gång på morgonen. När bilen har stått en stund så går den att starta igen utan att man behöver blåsa på nytt. Bilen kan åtminstone stå upp till en halvtimme utan att man behöver blåsa.

    Om det blir för vanligt med alkolås så är risken på sikt att tekniken kommer i fatt när det gäller alkolås. Det kanske man behöver ha en viss beredskap för. Det är en risk att man istället börjar med tabletter som har samma effekter som alkohol.

    Som sagt var, jag ger mitt stöd till den här framställningen.

     Ltl Barbro Sundback, replik  

    Herr talman! Jag tycker att det här var, åtminstone till stora delar, ett exempel på ett förhållningssätt där man ser detta med trafiksäkerheten som ett problem som finns hos enskilda individer. Jag kan förstå att man kan resonera på det sättet. Jag tycker att det är väldigt tråkigt när man samtidigt säger; ”att en lagstiftning kanske inte är rättvis, men alltid stoppar det något fyllo”. Den typen av omdömen från talarstolen betackar jag mig för. Jag tycker att det är generande att en poliskommissarie uttalar sig på det sättet.

    Ltl Åke Mattsson, replik

    Jag har sagt det förut här i talarstolen och jag kommer att säga det igen; världen är inte rättvis. Vi kommer att bli totalt handlingsförlamade om vi ska stirra oss blinda på rättvisan. Det är bara att acceptera att orättvisan ibland drabbar den ena och ibland den andra. Oavsett vad, så slår det alltid orättvist mot någon, t.ex. skattelagar, vi tittar på vilken bolagsform vi har, i vilken kommun man bor eller om du är född kvinna eller man. Man får acceptera det. Man gör en bedömning på hur pass allvarlig orättvisan är i det här. För mig så var ändamålet betydligt viktigare än den orättvisa som kan finnas i den här lagstiftningen.

    Ltl Barbro Sundback, replik  

    Principiellt och allmänt kan jag hålla med om att begreppet rättvisa är ganska svårt. Rättvisa ligger inne i en stor relativism. Men enligt vår grundlag och rättsstatsprinciperna ska medborgarna ha en lagstiftning som behandlar alla lika. I det här fallet menar jag att inom gruppen lika är de som kör lastbil. Det blir inte säkrare genom att tvinga vissa inom den kategorin att ha alkolås, medan den stora majoriteten inte ska ha det.

    Ltl Åke Mattsson, replik

    Tack, herr talman! Den principen håller jag med ltl Barbro Sundback. Naturligtvis är inte detta helt bra och helt perfekt och det är inte hundra procent för eller hundra procent emot. Ibland väger man det ena mot andra. I det här fallet tycker jag att det är viktigt att man gör en lagstiftning, arbetar för att komma framåt för att få bort rattfylleriet från vägarna och om detta är några trådar som ytterligare fångar upp rattfyllerister så är det är ett steg på vägen. Jag tycker att det är helt okej.

    Om man däremot hela tiden håller på med tröjdragning och stoppar all lagstiftning på grund av att den är orättvis så kanske det inte heller blir så mycket lagstiftningen i de här frågorna.

    Talmannen

    Replikskiftena är avslutade.

    Ltl Ulla-Britt Dahl

    Herr talman! Landskapsregeringen föreslår en lag om alkolås för den som bedriver och avser bedriva yrkesmässig trafik och måste ha trafiktillstånd.  I lagen definieras yrkesmässig trafik som all gods- eller personbefordran som bedrivs med motorfordon mot ersättning.

    År 2009 trädde landskapsförordningen om skolskjutsning i kraft. I den finns en bestämmelse som föreskriver att alla fordon som används för skolskjuts i landskapet ska h alkolås från och med den 1 augusti 2012. I denna framställning föreslår landskapsregeringen krav på alkolås för att få trafiktillstånd.

    Alkohol är den direkta orsaken till ungefär 25 procent av alla trafikolyckor med dödlig utgång. Bland yrkesförare är det ändå väldigt få som kör onyktra. Men eftersom konsekvenserna av en olycka med tunga fordon blir så allvarliga är det viktigt att göra allt för att förhindra att någon sätter sig bakom ratten med alkohol i blodet.

    Alla som framför ett fordon bär ett ansvar för trafiksäkerheten. Jag ser inte det här som någon orättvis lag. Jag upplever att de flesta trafikidkare ändå är positiva till att föra in alkolås.

    Många företag arbetar aktivt i dag med att kvalitetssäkra sina transporter och det blir allt viktigare att visa utåt för till exempel kunder vad detta arbete innebär i praktiken. Ett led i trafiksäkerhetsarbetet kan vara att installera alkolås. Fler och fler företag investerar i alkolås för att verka som föredöme inom trafiksäkerhetsområdet. Det här är ett led i konkurrensen, att kvalitetssäkra sina transporter.

    Det ställs också allt oftare krav på alkolås i olika entreprenaduppdrag och i upphandlingar av transporttjänster. Det är något som jag tror att de allra flesta ställer sig positiva till.

    Alkolås är med andra ord nödvändigt för att öka trafiksäkerheten i samhället.

    Till sist, om alkolås används så höjer man säkerhet för anställda, passagerare och medtrafikanter.

    Liberalerna ger sitt fulla stöd till framställningen. Tack för ordet.

    Minister Veronica Thörnroos, replik

    Talman! Jag tackar för det balanserande inlägget i debatten. Vi har samma åsikt när det gäller bedrivande av yrkesmässig trafik. I § 2 finns ett antal undantagstillstånd, de som inte behöver ett speciellt tillstånd för att driva yrkesmässig trafik. Jag tycker inte att det kan bli vare sig mer eller mindre orättvist än vad det har varit tidigare.

    Jag skulle också gärna vilja höra ltl Ulla-Britt Dahls syn på det faktum att en installation av ett alkolås kostar 1 000-1 500 euro, medan ett nytt fordon kostar flera hundra tusen. Hur ser ltl Ulla-Britt Dahl på det förhållandet?

    Ltl Ulla-Britt Dahl, replik

    Ja, om man jämför det på det sättet så är alkolås ingen kostnad egentligen i förhållande till vad transportfordonet kostar. Egentligen är det inte heller stor kostnad i förhållande till vilka olyckor som kan hända när man kör med tunga transporter. Jag ser det nog inte som en orättvisa på något sätt. Jag tror att de flesta företag vill gå in för det här för att stå sig i konkurrensen, att man har en bra trafiksäkerhet.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Fredrik Karlström

    Herr talman! Jag vill först säga att jag understöder till fullo det som ltl Mika Nordberg sade i sitt anförande. Kanske det är fel att prata om rättvist och orättvist. Det är en viss grupp näringsidkare som drabbas av den här lagstiftningen.

    Om man är jakt efter att få mindre rattonykterhet på våra vägar, vilket alla i den här salen är, så finns det betydligt mycket klokare och bättre sätt att lagstifta. Jag har tidigare skrivit en motion om att man ska ta bilen av dem som är grovt rattfull flera gånger, vilket är ett konkret förslag där man verkligen minskar rattonykterheten på våra vägar.

    För 195 småföretag på Åland kostar det här lagförslaget 1 500 euro plus moms. Det betyder 300 000 euro i kostnader för dem till skillnad från de 400 lastbilar på Åland som inte har trafiktillstånd. Det betyder också att det är en kostnad på 20 000 euro per år för näringsidkarna som har trafiktillstånd. Det stod i lagframställningen att kostnaden på alkolås är ungefär 100 euro per år.

    Det här är pengar som kunde användas på ett annat sätt, om det är lagstiftarens vilja att det ska vara alkolås i lastbilar.

    Det borde i princip vara alkolås i alla lastbilar om man kommer fram med en sådan här lagframställning. Då drabbas alla lika av kostnaden, oavsett hur man bedriver sin näring. Eller så kan landskapsregeringen säga att man står för kostnaderna för att man anser att det är så viktiga trafiksäkerhetsfrågor att få bort eventuella rattonyktra i lastbilarna så att man installerar alkolåsen i näringsidkarnas lastbilar.

    Jag tror att det här är en liknande lagstiftning som den som togs för ett halvt år sedan när vi förbjöd vanligt folk att dela på en flaska vin i parken. Man ville visa att man gör någonting, men det kommer de facto inte att minska på rattonykterheten så mycket i trafiken. Det är jag ganska övertygad om.

    Jag skulle i stället vilja se att man från landskapsregeringen uppmuntrar lastbilsägare och entreprenörer att de ska installera alkolås frivilligt. Som ltl Ulla-Britt Dahl sade är det en konkurrensfördel att man visar att man har en policy där man inte dricker och kör lastbil.

    Landskapsregeringen borde ge polisen mycket mera riktlinjer och direktiv att ha blåskontroller. Man kanske enbart skulle ha blåskontroller som riktar sig till yrkestrafikanter eller lastbilsägare? När polisen är ute på vägarna och har kontroller så kanske man inte behöver kontrollera varje personbil utan man kontrollerar lastbilarna. Det är ett annat sätt att bedriva kampen att få ner rattonykterheten på våra vägar.

    Den här lagen kommer inte åt de lastbilschaufförer utanför Åland som kommer hit och transportera varor. De har ju en annan kultur att dricka lite mera alkohol och köra lastbil, om vi följer utredningar som finns, och de blir inte drabbade av den här lagstiftningen. Det är små åländska entreprenörer som får ta den här kostnaden på sig för att landskapsregeringen vill visa att man gör någonting åt alkoholproblematiken. De stora förbättringarna att få bort rattonykterheten på våra vägar, som exempelvis jag har skrivit en motion om, vågar man inte ta till.

    Jag gillar inte den sortens lagstiftning där man riktar in sig på en liten försvarslös grupp, som i det här fallet bedriver näring med sitt trafiktillstånd. Antingen ska man vara så klar och tydlig att man säger att det ska installeras alkolås i alla lastbilar eller man skulle kunna finansiera installeringen av alkolås. Men att bara säga att den som har trafiktillstånd ska tvingas till detta tycker jag inte att är rätt.

    Jag tror inte att det kommer att påverka rattonykterheten anmärkningsvärt på våra vägar, det finns andra sätt att göra det. Jag ser egentligen inte heller något annat förslag än att den här lagen ska förkastas eller tas tillbaka och göras om att alla lastbilar tvingas till detta, alternativt att alla lastbilar tvingas till detta men det finansieras via vår gemensamma budget om det är en så viktig fråga att vi ska komma åt just dessa fordon på våra vägar. Vi låter då fortsättningsvis grovt rattfulla återkommande köra som de gör idag med sina bilar, trots att man blir fast och dömd i rätten. Det är de som är det största problemet. Det är vi alla överens om. Men vi satsar åter igen lagstiftningsresurser på det som inte är ett problem. Tack, herr talman.

    Ltl Ulla-Britt Dahl, replik

    Tack, herr talman! Det är flera av företagarna som frivilligt installerar alkolås bara för att stå sig i konkurrensen när det gäller kvalitetssäkring av transporterna. Angående att det ska gälla alla fordon som ltl Karlström, och flera med honom uttrycker, så tycker jag att minister Thörnroos anförande visade att det här är en början. Det kommer att lagstiftas om att alla ska ha alkolås i sina bilar. Det måste vara möjligt att ta ett steg i taget.

    Ltl Fredrik Karlström, replik

    Herr talman! Om man anser att alla lastbilar ska alkolås så förstår jag inte varför man inte kommer med den lagframställningen med en gång? Varför delar man upp det så att en tredjedel av våra lastbilar på vägarna ska ha alkolås och två tredjedelar behöver inte ha det? Jag förstår inte den lagstiftningslogiken.

    Vill man minska rattonykterheten och om man anser att lastbilschaufförerna är ett stort problem på våra vägar så borde alla lastbilar tvingas till alkolås. Man borde i stället uppmuntra till att man installerar låsen frivilligt. Kanske man, via de upphandlingar man har på trafikavdelningen, kunde kräva att för att få lämna in anbud så måste alkolås var installerade i lastbilarna. Men man ska inte bara ensidigt rikta in det på en liten grupp av dessa lastbilsåkare som man gör i det här förslaget. Den sortens lagstiftning tycker jag inte om.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Minister Veronica Thörnroos, replik

    Talman! Det som är bra med ltl Fredrik Karlström är att han är mycket tydlig med vad han vill och inte vill. Det gör det lättare att argumentera för eller emot.

    Vi har en samsyn vad gäller att vi måste få bort rattfylleristerna från vägarna, det är vi helt överens om.

    Det förslag som ltl Karlström har föreslagit, och som också har röstats ner i lagtinget, var att bilen skulle tas bort från den som har kört rattfull. Om sedan bilen skulle ges till staten eller landskapet minns jag inte mera. Det förslaget har i alla fall röstats ner av det här lagtinget så det går inte.

    Vad sedan gäller huruvida det här är rättvist eller orättvist så sade jag i mitt anförande att det här slår lite snett. Med beaktande av att installationen kostar mellan 1 000-1 500 euro och en lastbil kan kosta flera hundratusen så tycker jag nog att man borde ha råd med merkostnaden. Vi vet ju också vem som får betala den, det är vi.

    Ltl Fredrik Karlström, replik

    Herr talman! Minister Thörnroos, förklarar då för mig varför man inte kan ta beslut om att alla åländska registrerade lastbilar ska installera alkolås? Jag förstår inte varför man inte skulle kunna ta en sådan lagstiftning om det är detta som man vill. Varför riktar man bara in sig på dem som har trafiktillstånd? De flesta som har trafiktillstånd lever enbart på att transportera varor och last. De har inte råd att vare sig bli av med sitt körkort eller trafiktillstånd, medan många som kör lastbil kanske gör det lite på sidan om och de lever inte på samma sätt av sin näring. Nu riktar man in sig på en viss grupp. Hur många lastbilschaufförer med trafiktillstånd har blåst positivt i någon av polisens kontroller de senaste åren? Jag vet inte, men jag skulle inte tro att det är så jätte många. Man har inte råd att riskera sitt liv och sin förvärvsinkomst genom detta. Men på dem läggs nu ytterligare en pålaga och de som inte är så beroende av sitt lastbilskörkort kan fortsätta att köra.

    Minister Veronica Thörnroos, replik

    Talman! Det är inte riktigt så, som ltl Fredrik Karlström framställer. Att den person som verkligen behöver sin lastbil är nykter vid ratten, men den person som ”bara kör” kan dricka lite alkohol däremellan. Vi måste komma ihåg att grunden till den framställning som nu ligger här är landskapslagen om yrkesmässig trafik. Där finns en hel rad med undantagstillstånd om vem som inte behöver specialtillstånd för transporter. Vad som sedan är grunden och historikern till de undantagen känner jag faktiskt inte till.

    Landskapsregeringen valde nu inledningsvis att påbörja det här arbetet den här vägen. Det är möjligt att det är rätt och det är möjligt att det är fel.

    Vi ska också komma ihåg att inom 2013 är det ett fåtal av de här tillstånden som går ut. Det är inte meningen att alla måste skaffa sig alkolås nu. Varefter man förnyar sina tillstånd eller skaffar ett nytt fordon så ska alkolås installeras. Det är inte något akut som exploderar den här närmaste tiden. Det är en successiv övergång.

    Ltl Fredrik Karlström, replik

    Herr talman! Den här sortens lagstiftning är jag så emot. Man lagstiftar för sitt eget höga samvetes skull. Man känner att man nu verkligen har gjort något åt trafikonykterheten på våra vägar. Men det gör man inte med den här lagstiftningen. Jag kan köpa att man gör det om man tvingar alla lastbilar på Åland att installera alkolås. Då kan det finnas en tanke att rattonykterheten på våra vägar kommer att minska, att på Åland får det inte framföras en lastbil utan alkolås installerat. I det här fallet riktar vi in oss på 197 lastbilar och det finns 650 lastbilar på Åland. Det här är en lagstiftning som jag inte förstår. Jag tycker att det vore klädsamt av landskapsregeringen säga: ” ltl Karlsson, ltl Nordberg och ltl Sundback har faktiskt en idé och en tanke i detta. Vi måste ta tillbaka det här förslaget och komma med ett nytt förslag.”

    Jag kommer inte att stöda den här lagstiftningen. Det finns betydligt mycket viktigare att sätta lagstiftningsresurserna på för att minska rattonykterheten på våra vägar, om det är detta som man är ute efter.

    Talmannen

    Replikskiftena är avslutade. Begäres ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

    Remiss

    5      Erkännande av yrkeskvalifikationer

    Landskapsregeringens framställning (FR 27/2010-2011)

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkännes? Godkänt.

    Diskussion.

    Vicelantrådet Britt Lundberg

    Herr talman! Landskapsregeringen lägger fram en lagframställning om yrkeskvalifikationer. Lagstiftningen bygger på EU:s yrkeskvalifikationsdirektiv som borde ha varit implementerat redan 2007. Lagstiftningen behandlar reglerade yrken. Ett reglerat yrke är ett yrke där behörighetskraven finns direkt eller indirekt reglerade i lagstiftning. Sådana yrken hos oss är exempelvis lärare, sotare, brandförmän och socialarbetare.

    Målet är att vi alla européer ska kunna ta tillvara våra utbildningar och komma till vår rätt i det EU-land vi väljer att flytta till.

    Lagstiftningen och direktivet reglerar inte ifall yrken skall vara reglerade eller inte, ej heller vilka kompetenskrav som ställs för olika yrken.

    Lagstiftningen reglerar hur vi hanterar våra reglerade yrken. Tanken med EU:s yrkeskvalifikationsdirektiv är nämligen att om en stat går in för att reglera ett yrke så får det inte regleras så att det blir omöjligt för en medborgare i ett annat EU-land med samma yrke att erhålla kompetens för yrket och sedan anställas för ett sådant arbete. Den fria prövningen som idag är gällande där man antingen godkänns eller inte godkänns ersätts med ett system där man erkänns eller erkänns med villkor.

    Direktivet tillåter att vi EU-länder kan ställa tilläggsvillkor till den utbildningen man har.

    Framställningen har varit på remiss men vi har erhållit väldigt få synpunkter. FOAÅ lyfter fram det faktum att man som EU-medborgare har rätt att använda den titel man tilldelats i sitt hemland. Man befarar att det kan leda till förvirring i det fall titeln från hemlandet inte bedöms vara på samma nivå i det land som man kommer för att arbeta. Vi kan dock konstatera att förslaget till lagstiftning tar hänsyn till detta genom att stadga att om det finns risk för förvirring så har arbetsgivaren rätt att omformulera titeln.

    Ålands lagting godkände för ett tag sedan en motion som hemställde om att reglerade yrken i landskapet skulle ges generella erkännanden. Det faktum att t.ex. lärare som utbildats sig i Sverige, kanske har gjort sin praktik här på Åland och sedan söker jobb här på Åland löper idag risken att icke betraktas som behörig om man har glömt att gå via Ålands landskapsregering och få sin utbildning erkänd.

    Min och jag tror att även lagtingets förhoppning var att den här lagstiftningen skulle reglera den problematiken slutgiltigt. Det är också kring den här problematiken som de flesta remissvar har uppehållit sig. Både Akava och socialvårdsbyrån har framfört synpunkter att vi borde ha samma examenskrav på Åland som i riket för att underlätta bedömningen av examina.

    Vid framtagande av lagförslaget har vi dock kunnat konstatera att kompetenskraven och därmed behovet av erkännande regleras av speciallagstiftningen, dvs i sociallagen för socialarbetare och det är grundskolelagen för grundskolelärare som avgör ifall lärare utbildade i Sverige, Finland eller någon annanstans måste få ett erkännande från landskapsregeringen för att anses behöriga eller inte. Kompetenskraven för en hel del yrken är alltså Ålands skyldighet. Talentia på Åland har i ett pressutskick frågat sig idag varför Åland ska erkännande av examina. Svaret är enkelt, det är för att det är vår behörighet och därmed också vårt ansvar. Om vi däremot inte längre vill ha den behörigheten så är det en annan diskussion. Men kompetenskraven är Ålands skyldighet och rättighet att formulera. Ingen kan förväntas eller ges det ansvaret.

    I den här lagstiftningen har vi dock valt att föra ett resonemang och göra att försök att reda ut begreppen gällande erkännande av examina i hopp om att reda ut begreppen, även om lagstiftningen kring yrkeskvalifikationer inte är så detaljerad.

    Åland har genom sin självstyrelse behörighet för examina inom ett antal yrkesområden. I de fall vi har egen behörighet har vi både rättighet och ansvar att besluta om vad en examen ska innehålla för att den ska leda till behörighet på Åland. Åland är när det gäller dessa yrken att betrakta som ett eget utbildningsland. Därför är ingen annan stats examina automatiskt gällande på Åland. Enligt EU:s regelverk har vi heller inte rätt att favorisera ett enskilt lands invånare framom andra. Det betyder att en utbildning från Sverige eller inte heller Finland per automatik är att betrakta som en åländsk utbildning. Det är något som inte har uppfattats som en självklarhet. Här får vi nu se ett konkret exempel på att tillämpa att den finländska riksdagen och det åländska lagtinget är två skilda juristriktioner, dvs Finlands beslut om examina gäller inte automatiskt på Åland.

    Vi kan konstatera att behörighetskraven inom grundskolan som de är uppbyggd idag är enligt finsk modell. Behörigheten inom räddningstjänsten är nordisk och behörigheten för våra högskolelärare nationsneutrala.

    För att tillmötesgå lagtingets hemställan om att göra våra examina generellt godkända behöver man således gå in i de regelverk som reglerar kompetenskraven och göra dem nationsneutrala, dvs inte binda upp dem till ett specifikt lands behörighetsvillkor utan formulera dem mer allmänt som t.ex. hur många akademiska poäng eller studieår som krävs i respektive ämne för att kompetens ska vara uppnådd.

    Herr talman! Det har varit en självstyrelsepolitisk utmaning att reda ut den här problematiken och även att anpassa den åländska lagstiftningen till EU:s krav på öppenhet och mobilitet. Vi överlämnar nu ett förslag som vi bedömer lever upp till det.

    Innan jag avslutar helt så skulle jag vilja anföra en rättelse i allmänna motiveringen på sidan 14 där vi har en ofullständig mening. Det är tredje momentet som inleds med en mening; genom lagförslaget och så står det kvinnors rättsäkerheten. Den korrekta formuleringen på meningen ska vara; "genom lagförslaget förbättras rättsäkerheten för personer som skaffat sig en socialarbetarutbildning inom EES" osv. Ordet kvinnors ska bytas ut mot förbättras. Tack, herr talman.

    Talmannen

    Den anförda rättelsen noteras.

    Ltl Sirpa Eriksson, replik

    Tack, herr talman! Jag har läst det här direktivet. Det kommer fram att reglerade utbildningar och yrken som personer har från annat EU- eller EES-land ska jämföra med nationens motsvarande utbildning. Åland har inget eget universitet. Jag kan inte förstå hur man ska kunna efterleva det här direktivet? Det står helt klart i direktivet.

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik

    Herr talman! Vi har också diskuterat det här väldigt ingående under framtagandet av den här framställningen. Det är inget krav på att man själv ska ha en utbildning för att ha kompetens för att reglera ett yrke. En katalog över vilken kompetens som gäller på Åland räcker. Man behöver inte ha utbildningen själv.

    Ltl Sirpa Eriksson, replik

    Tack, herr talman! Det där blev nog inte riktigt klart för mig ännu. Jag vill veta ännu en sak; vad händer med socionomerna som tar sin examen i Sverige den här veckan? Hur ska de bli behöriga på Åland? Vad ska de göra om erkännandet av examina inte gäller längre från utbildningsstyrelsen, som de har fått information om från AMS och som de alltid har fått. I över 30 års tid har det fungerat så.

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik

    Herr talman! Jag ser inte att det är någon skillnad i och med att den här lagstiftningen träder i kraft i förhållandet till hur det är idag. Det är Åland som bestämmer vad som ska gälla för att man ska vara kompetent inom socialarbetarutbildningen och det har man gjort tidigare också. Det kan regleras nu, som i framtiden, det gör ingen skillnad. Här måste Åland tala om hur Åland hanterar sina reglerade yrken och det gör vi i den här framställningen.

    Däremot säger vi ingenting om kompetenskrav för socialarbetare. Det hör hemma i sociallagen, vilket det under den här mandatperioden gjordes ett försök till en förändring. Det lyckades inte utan den fastnade i utskottet.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Ulla-Britt Dahl, replik

    Jag ser ett litet problem med den här meningen i motiveringarna: ”för de personer som inte omfattas av den föreslagna lagens tillämpningsområde, t ex personer som förvärvat sina yrkeskvalifikationer i riket, bibehålls dispensförfarandet”. Det här blir ett problem ser jag. De kanske redan har ett godkännande av utbildningsstyrelsen och när de kommer till Åland måste de få en dispens för att vara behöriga. Det ser jag nog som ett problem, det blir inte en fri rörlighet på det sättet som EU-direktivet egentligen föreskriver, att det ska underlätta den fria rörligheten och det tycker jag inte att det här gör.

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik

    Den bedömning som görs är att det är i speciallagstiftningen som man behöver reda ut det här, så att det blir klart och tydligt vilka behörighetskrav som gäller. Det regleras inte i den här lagstiftningen.

    Ltl Ulla-Britt Dahl, replik

    Tack, herr talman! En annan sak som jag också har funderat på, men det kanske också går att reda ut på något sätt. En förordning med behörighetskrav för lärare, vi har exempelvis en lärare som söker till Sund. Man konstaterar att enligt förordningen uppfyller personen behörighetskraven. Personen anställs men det betyder inte att personen har fått ett erkännande för att den personen anställs i Sunds kommun, skoldirektören kanske anser att personen är behörig i förhållande till förordningen. Men det betyder inte att personen får ett erkännande på Åland för den skull. När personen kommer till nästa kommun så kanske den kommunen kräver att personen måste ha ett erkännande. Då måste man få någon sorts erkännande i efterhand när man kanske redan tror att man har ett erkännande av examina.

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik

    Herr talman! Det är så enkelt att om man uppfyller behörighetskraven så behöver man inget erkännande. Det är i de fall som man inte uppfyller behörighetskraven som man behöver ett erkännande.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Gun Carlson, replik 

    Herr talman! Det här är ju ett gammalt problem som har funnits i vår förvaltning ganska länge. Jag tycker att det är väldigt bra nu att landskapsregeringen och minister Britt Lundberg kommer fram med den här framställningen för att uppfylla direktivet. Det var många klarläggande saker. Åland är ett eget utbildningsland. Man har ingen rätt att vare sig favorisera eller prioritera något annat land utanför Åland i de här erkännandena, inte ens Finland och Sverige som vi har tagit för självklara medspelare.

    Jag ville bara ge beröm. Jag tycker att det är väldigt bra nu att vi kommer framåt i den här frågan.

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik

    Herr talman! Tack för det. Målsättningen borde vara att man skulle göra ett så enkelt och öppet system som möjligt och inte krångla till det med så mycket byråkrati. Det kan vi göra genom att formulera behörighetskraven på det sättet så att våra ungdomar oavsett om de utbildar sig i Sverige eller Finland automatiskt direkt är behöriga. Det är också det som lagtinget har givit landskapsregeringen i uppdrag i och med att man har godkänt motionen om ett generellt erkännande, även om det generella erkännandet inte kunde slås fast i den här lagstiftningen. Där måste vi gå igenom alla de lagstiftningar, förordningar eller beslut som styr de reglerande yrkena om vi ska uppnå den målsättningen.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Camilla Gunell, replik

    Herr talman! Jag förundrar mig lite över om det här faktiskt är en nödvändig lagstiftning på Åland? Enligt vad jag har förstått så har man gjort den tolkningen att Åland uppfyller direktivet genom medlemsstaten Finland i den här frågan, i och med att det är medlemsstaterna som ska reglera det här och uppfylla direktiven. Har man nu inom landskapsregeringen gjort någon ny utbildningspolitisk bedömning huruvida det här är en nödvändig lag att anta för Ålands lagting?

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik

    Herr talman! Nej, det har inte gjorts någon ny bedömning. Det här är någonting som borde ha gjorts och som man inom valideringsprojektet i ett tidigt skede kunde konstatera att vi här har en lucka i vårt ansvarstagande. Vi har yrken på Åland, där vi har egen behörighet, som vi inte har implementerat via den här lagstiftningen. Därför har man satt i gång det här arbetet. Det är helt enkelt ett förbiseende där man kanske tidigare har tänkt att vi inte skulle behöva gå in i lagstiftningen när det gäller våra egna yrken. Men vi har som sagt, precis som alla i lagtinget känner till, två skilda juristriktioner och då har vi också ansvar över de reglerade yrken där vi har behörighet att också ska lagstifta kring dem och tillse att alla EU-medborgare behandlas på ett korrekt sätt. 

    Ltl Camilla Gunell, replik

    Ja, om det är såsom minister säger då är det givetvis bra att den här luckan täcks fast. Min bild är nog att det i så fall har gjorts en ny bedömning av frågan inom utbildningsavdelningen, om det här nu är någonting som nu plötsligt behövs.

    Jag hoppas att man i kulturutskottet tittar noga på om det är nödvändigt att Åland antar denna lag.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Danne Sundman, replik

    Herr talman! Det juridiska resonemang som kulturministern har är helt korrekt. Det som är fel är att det måste sägas gång på gång inför ”förståsigpåare” utanför den här salen, som borde kunna och ha samma uppfattning som kulturministern gör sig till tals för.

    Detta har vårt stöd från obunden samlings sida. Det är precis så här som det ligger till. Sedan blir det en rad problem när det ska tillämpas. Men det är landskapsregeringen också på det klara med hur man ska tolka juridiken vad det verkar. Det här är ju jätteviktigt. Åland är, innanför de behörighetsområden som självstyrelsen stipulerar, att betrakta som en självständig stat i jämförelse med andra självständiga stater. Sedan blir det problem med gränssnitten, särskilt gränssnittet mot EU. Det här måste vi alltid vara noga med och stå på oss.

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik

    Min sammanfattning är att även när självstyrelsen är komplicerad måste vi ta ansvar för den och finna lösningar. Här tycker vi att vi har hittat en god lösning som också fortsatt håller en hög nivå på de reglerade yrkena genom att man kan lösa och komma till mål med det som lagtinget har hemställt om, dvs att vi ska komma bort från de här byråkratiska stämplarna på att utbildningarna ska erkännas eller icke erkännas. Man kan göra det enklare och göra dem nationsneutrala. På det sättet minskar man byråkratin och gör det enklare.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Margaret Lundberg, replik

    Tack, herr talman! Jag undrar; om vi t.ex. har en socialarbetare i tjänst i Brändö med behörighetskraven enligt den finska förordningen. Är det då vi själva som väljer enligt de krav som finns? Kan kommunen ställa de här kraven eller ställs det i lag? Måste socialarbetaren också ha ett erkännande från landskapsregeringen för att få en sådan tjänst?

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik

    Herr talman! Det är sociallagstiftning som bestämmer det. Är personen kompetent i förhållande till sociallagstiftningen så behöver man inget erkännande. Men är man inte kompetent så då måste man ha ett erkännande.

    Ltl Margaret Lundberg, replik

    Tack, herr talman! Då gäller en utbildning som man har från riket också likaväl som någon annan om man är kompetent för det. Så då behöver man inget erkännande från landskapsregeringen överhuvudtaget?

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik

    Om Åland i förhållande till sin lagstiftning har slagit fast att det är den finländska utbildningen som gäller angående socialarbetare, så då är det den som gäller. Vi kan egentligen inte formulera det, om vi ska följa EU:s intentioner, så att det är den utbildningen som är i Finland som gäller, men man får ta det innehållet i speciallagstiftningen. Är man behörig så behöver man inget erkännande. Det gäller dem som är utanför behörigheten som behöver ett erkännande. Vill man komma bort ifrån de här behörigheterna och den rättsosäkerheten som många upplever, det kanske inte ens i annonserna framgår att man måste ha ett erkännande, så är t.ex. en lösning att man klart och tydligt har kompetenskraven i studiepoäng och i antal studieår. Det är ett sätt att lösa problematiken som Ålands lagting har efterfrågat. Vi formulerar kraven på ett tydligt sätt i våra regelverk. Om det framgår av annonserna att man uppfyller behörighetsvillkoren så behöver man inte ha något erkännande.

    Talmannen

    Replikskiftena är avslutade.

    Ltl Johan Ehn

    Herr talman! Först till den hemställningsmotion, som jag råkade vara första undertecknare på, som nu tydligen får ganska mycket genomslag i diskussionen kring det här ärendet. Jag tycker att det roligt att det har fått den genomslagskraft som vi hoppades på. Man ska föra resonemanget att vi klart och tydligt i vår lagstiftning ska sätta upp de behörighetskrav som vi har här på Åland för alla typer av yrken som vi kan göra det inom, dvs de reglerade yrkena som vi framförallt har inom offentlig sektor, från lärare till socialarbetare osv.

    Jag tror också att det är viktigt att inte hamna i den situationen som det kanske har framkommit farhågorna om här nu. Om man har en finsk eller svensk utbildning, det spelar inte någon roll från vilken sida man kommer, eller om man har en brittisk utbildning så ska man inte behöva gå via landskapsregeringen för att få stämpeln i pappret, om utbildningen i grunden klarar av de krav som vi ställer på kompetens. Det tycker jag helt klart är ett klokt sätt att resonera.

    Sedan att det kräver ett helt nytt tänkande från oss här i förhållande till andra länders tänkande tror jag också att blir klart. Eftersom vi inte har en utbildning till lärare på Åland så betyder det att vi inte kan skriva att det är en examen som utfärdas vid ett visst universitet eller som har en viss omfattning som man gör på både finsk och svensk sida. Där kan man skriva in det i sin lagstiftning. I stället måste vi specificera att det ska vara en utbildning som är si och så lång, med den och den inriktningen och med vissa ämnen. På det sättet kan vi klara det här och få det här att fungera på ett bra sätt.

    Visst är det en utmaning, men vem har sagt att inte vårt arbete här och det som landskapsregeringen bedriver ska vara en utmaning? Möjligheterna finns. Däremot måste man vara väldigt noggrann när man gör det här arbetet, vilket jag är glad för.

    Herr talman! Sedan har jag en fråga som jag gärna skulle se att ministern funderar lite mera på. Jag har hittat ett dokument från 3 december 2007. Det är en notifiering om genomförandet av gemenskapslagstiftning. Här har landskapsregeringen meddelat EU att direktivet 2005/36/EG av 7 september 2005 redan har implementerats. Här för man ett litet annat resonemang än vad man nu gör här i fortsättningen. Det förvånar mig att man inte överhuvudtaget nämner det i själva framställningen. Jag upplever att man från landskapsregeringen då gjort en sådan bedömning att man är klar i och med att man har skickat in det här svaret. Nu kommer man då med en helt ny lag kring detta. Man skriver så här från landskapsregeringens sida när det gäller direktivet; ”direktivet gäller rättsområdena där lagstiftningsbehörigheten dels är landskapets, dels är rikets. Merparten av den yrkeskompetens som berörs i direktivet faller under rikets lagstiftningsbehörighet enligt § 27 självstyrelselagen för Åland. Finlands notifiering gäller således även Åland.” Sedan fortsätter landskapsregeringen; ”landskapslagstiftningen inom landskapets behörighet ställer inget allmänt krav på nationella utbildnings-, examens- eller andra behörighetskrav och lagstiftningen strider inte heller på annat sätt mot direktivet varför direktivet anses vara notifierat”. Om jag förstod den replikväxling helt rätt som föregick mellan ltl Gunell och vicelantrådet Lundberg så har man trots allt gjort en viss förändring av tolkningen av det här. Till en tolkning som jag för min del tycker är till den bättre. Man hävdar faktiskt rätten att sätta behörighetskraven. Det skulle vara bra om ministern kunde kommentera den biten.

    Herr talman! Själva framställningen som sådan var en av de framställningar som jag har haft svårast att följa textmässigt. Det är en väldigt byråkratisk och teknisk text att följa vad landskapsregeringen motiverar sina ställningstaganden med. Det där är på gott och ont. Jag förstår att man behöver använda sig av direktivets grunder för att också komma vidare och kunna motivera den lagstiftning som man lägger. Men, det är inte heller bra när det blir väldigt svårt att förstå själva sakinnehållet när man läser det här. Det är någonting som man borde tänka på framåt. Det är i alla fall inte ett lätt sätt att göra sig förstådd gentemot medborgarna om de börjar titta vidare på det här.

    Jag hade också en fråga om den praktiska följden för lärare i det här fallet. Det fick jag svar på nu i ministerns presentation. Det var ungefär som jag trodde, för att man ska hitta de här lösningarna på lärarens, socialarbetarens eller brandmannens problem så handlar det om att man i speciallagstiftning berättar på vilket sätt man vill att det här ska se ut. I räddningslagen har man formulerat det på ett sätt som gör det ganska enkelt. Jag tror till och med att man inte bara använder det nordiska, utan man använder faktiskt EES-stat. På det sättet har man lyckats göra det här väldigt brett.

    Herr talman! Det som sedan finns som en ytterligare notering från min sida är att i dessa EU-tider så väljer man nu från landskapsregeringen ändå att mäta studierna i år. Om jag inte missminner mig från tidigare behandlingar av det här så har man pratat väldigt mycket om poäng istället för att man på ett vettigt sätt ska kunna göra en jämförelse mellan arbetsinsatserna. Naturligtvis kan ett poäng variera i arbetsinsats, men det finns åtminstone definierat på EU-nivå vad man menar med de olika poängen. T.ex. i § 5 i lagförslagets använder man sig av begreppet studieår. Jag undrar om man har gjort några avvägande kring begreppet studieår från landskapsregeringens sida, om det är klokt eller borde man i stället ha använt sig av studiepoäng som nu är allmänt förekommande?

    Sammanfattningsvis, herr talman, har jag svårt att i det här läget göra en bedömning kring lagförslaget som sådant. Jag hoppas att vi i utskottet ska kunna fördjupa oss i den problematik som till viss del redan har belysts från andra.

    Jag vill också uttrycka min glädje över att vi nu för ett resonemang som leder till att vi ska kunna sätta upp en kvalifikationsnorm för våra framtida anställda inom offentlig sektor som inte ska vara nationsberoende, utan som ska vara beroende av vilken grund vi här på Åland har bestämt oss för. Tack, herr talman.

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik

    Tack, herr talman! Det var just i valideringsprojektet som man har stött på det här dokumentet. Man konstaterade där att merparten av behörigheten är rikets behörighet och därför anses det implementerat. Det är ju ingalunda korrekt har man sedan konstaterat. Har vi en del som är vår behörighet så måste vi hantera den delen som är vår behörighet. Det är orsaken till att lagstiftningen nu har gått vidare. Jag håller med om att vi kunde ha nämnt om detta i framställningen.

    Att framställningen är svår att följa har jag också full respekt för. Det är ett väldigt komplicerat direktiv och det är en komplicerad process. Det blir inte enklare av att vi samtidigt också har försökt ta hänsyn till den motion som var i lagtinget. Vi upplevde att vi ville kommunicera på något sätt att vi i alla fall har tagit i beaktande det som ett enigt lagting har bett oss att reda ut och komma med klarhet i.

    Sedan när det gäller åren som nämns i § 5 så vill jag minnas att det är en direkt avskrivning från direktivet, men jag ska inte svära på det.

    Däremot när det gäller förordningen för gymnasiet så använder vi akademiska poäng. Vi tycker att det är en bra modell där vi också har en jämförelse med hur det står sig mot andras modeller.

    Talmannen

    Tiden är ute!

    Ltl Johan Ehn, replik

    Herr talman! Jag är tacksam för de svaren. Jag är också säker på att landskapsregeringen får möjlighet att hjälpa oss att ta oss genom det här lagförslaget på ett vettigt sätt. Jag ville från min sida peka på att jag tror att det är viktigt, trots att det är svåra frågor, att man bör försöka hitta vägar att förklara dem så enkelt som möjligt. Annars skapar man risk för missförstånd och utgående från det blir det så svårt. Jag förstår att det krävs en viss exakthet när man använder olika typer av begrepp. Det finns sådana resonemang här som är nära på cirkelresonemang. De resonemangen är väldigt, väldigt svåra att följa och man hänvisar från lag till lag till lag. Det gjorde att det inte blev lätt att följa.

    Sedan vad gäller studieår så finns det ytterligare också i § 4 liknande benämningar. Jag har inte läst någonstans där man pratar om studiepoäng. Det var detta som var min grundfråga här; borde man inte gå in för studiepoäng i stället?

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik

    Herr talman! Vi ska hjälpas åt att reda ut det här i kulturutskottet. Det kommer säkert också att lyckas. Vi har två ambitioner med hela den här lagstiftningen. Dels att vi ska implementera och tillse att vi har levt upp till de krav som EU ställer på oss när det gäller reglerade yrken. Sedan dels att vi förhoppningsvis bringar en klarhet i vad som gäller för att man ska ha kompetens för ett reglerat yrke på Åland och förenkla det så att vi undviker de situationer som årligen faktiskt sker. Att personer bedöms att inte ha formell kompetens för att de inte har vetat om att de ska gå via självstyrelsegården och begära ett intyg över att utbildningen är korrekt, även om de har uppmanats från studiehandledare och de har gjort sin praktik på Åland. Sedan visar det sig att de borde ha haft intyg över att utbildningen faktiskt är godkänd. Det kan ju fortsättningsvis hända förstås. Det är väldigt viktigt nu att Åland klart och tydligt talar om vad som gäller för de olika reglerade yrkena i speciallagstiftning.

    Ltl Johan Ehn, replik

    Herr talman! Jag, som första undertecknare på den motion som fick lagtingets godkännande att ge det uppdraget åt landskapsregeringen, är glad över att det resonemanget nu förs från landskapsregeringen. Jag tror också att när man väl har fått det genomfört så kommer detta att vara någonting väldigt positivt. Det kommer att öppna upp för en situation där vi gör skäl av den möjlighet som vi ger våra åländska studerande, dvs att studera både österut, väster och också i hela Europa. Det är en fördel som behöver lyftas fram i det här sammanhanget.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Camilla Gunell, replik

    Jag vill börja med att tacka ltl Ehn för att han har varit så alert att han har grävt fram det här beslutet från 2007, där utbildningsavdelningen kommunicerade med EU-kommissionen och konstaterade att Åland borde lyda under den finska notifieringen, om jag förstod det rätt. Jag känner mig trygg i att ltl Ehn, som är ordförande för kulturutskottet, tittar noga på om det här är en nödvändig lagstiftning för åländsk del. Det betyder ju att man har gjort en ny bedömning. Antingen är bedömningen politisk i landskapsregeringen, man anser att lagen nu behövs eller så har man gjort en ny bedömning inom utbildningsavdelningen och kommit fram till en ny ståndpunkt. Jag är glad för att ltl Ehn kunde bekräfta detta. Jag hoppas att han för diskussionen fullt ut i utskottet.

    Ltl Johan Ehn, replik

    Herr talman! Naturligtvis ska vi föra den här diskussionen och göra bedömningen av det här. Jag ville ändå redan i mitt anförande göra markeringen att min grundtanke alltid har varit att Åland ska hävda den här rätten och möjligheten. Jag vet att det har funnits olika åsikter om det. Samtidigt utreddes det ganska långt när vi behandlade motionen som det nu hänvisas till från landskapsregeringens sida. Man tittade vidare på det här och kom fram till att det fanns till och med ett utlåtande från Ålandsdelegationen där man hade kommit fram till att den här vägen var möjlig att vandra. Därför är jag glad att man faktiskt gör någonting av det. Det är viktigt att vi vet vilken linje som ska gälla. Vi kan inte först göra en sak och konstatera att vi backar tillbaka och säger; nej, så där menade vi inte utan vi menade någonting annat i stället. Utskottet ska naturligtvis titta närmare på det.

    Ltl Camilla Gunell, replik

    Åland har behörighet på utbildningsområdet. Om det är så att det finns luckor i detta så behöver de naturligtvis kompletteras. Jag konstaterar att då har man gjort en ny bedömning från avdelningens sida.

    Jag skulle gärna vilja att utskottet är uppmärksam på huruvida det betyder nya arbetsuppgifter för myndigheten. Som vi vet så är det i dagsläget mycket, mycket få medarbetare kvar på utbildningsavdelningen och de är mycket hårt belastade. Man behöver kanske också ta med bedömningen huruvida det här är någonting som innebär merarbete för myndigheten.

    Ltl Johan Ehn, replik

    Herr talman! Som framgick av mitt anförande så tyder det på att man har gjort en ny bedömning. Även det ska vi naturligtvis klargöra i utskottet.

    Sedan när det gäller detta med merarbete så beror det naturligtvis på vilken lagstiftning man kommer att jobba med framåt. Har man en lagstiftning som är annorlunda än den lagstiftning som vi har idag på de reglerade yrkena, att man beskriver kompetenskraven utgående ifrån vilken typ av utbildningsnivå man ska ha, man beskriver det utifrån antalet kurser eller studieveckor, då blir det lättare att hitta en väg framåt. Ska man ha det som man har det i dagsläget, att man har tagit modell från ett visst land eftersom vi även har sådan lagstiftning som mera liknar det finska systemet ibland också det som liknar en nordisk modell, då kommer det att ha den här effekten som ltl Gunell säger. Då krävs det mera arbetsinsatser. Jag ser framför mig att man ska kunna göra det enklare, man gör arbetet en gång och får en mall för det. Det är också någonting som vi naturligtvis måste diskutera.

    Talmannen

    Replikskiftena är avslutade.

    Ltl Sirpa Eriksson

    Herr talman! Jag vill i mitt anförande koncentrera mig på lagförslagets inverkan på socialarbetarnas behörighet, de som har studerat utanför Finland. Jag vill berätta lite fakta och historia om dagsläget och framtiden för socialarbetarna. Jag har bott här 21 år. Jag har som fackligt aktiv följt med det här riktigt noga.

    Som socialarbetare på Åland är man behörig om man har högre högskoleexamen med socialarbete som huvudämne. Detta enligt den finländska förordningen från 1992. Fram till 1995 var även de svenska socialarbetare behöriga på Åland, men dåvarande landskapsstyrelsen, med socialminister Gun Carlson, ville ta finska förordningen och skrev inte in någon övergångsbestämmelse. Det betydde att de svenska dittills behöriga socialarbetare blev icke behöriga över en natt. Det kommer jag väl ihåg. Vi inom socialarbetarföreningen hade ärendet ”Lex Kökar socionomen”, som hade varit behörig men fick inte den enda tjänsten på Kökar då hon inte visste att hon plötsligt hade blivit icke behörig för sitt yrke. Man valde en person bortifrån.

    I praktiken har detta betytt att socionomer från Sverige har varit tvungna att söka dispens från landskapsregeringen eller som de flesta har gjort; sökt erkännande av examina från utbildningsstyrelsen i Helsingfors. Jag vet att över 90 procent av socialarbetarna på Åland har gjort det.

    Utbildningsstyrelsen har för socialarbetarnas del fungerar utmärkt. Efter erkännande av examina har de sökande varit behörig att söka tjänster på lika villkor i hela Finland. Dessa examina har också gett rätt till vidareutbildning, såsom till psykoterapiutbildning, som jag befarar att ett eget åländskt erkännande inte ger. Det får landskapsregeringen och utskottet forska i.

    Tyvärr förbigår man detta faktum i landskapsregeringens framställning och hänvisar till att socionomer på Åland har varit tvungna att söka dispens från landskapsregeringen. Detta stämmer inte. I minst 30 års tid har man kunnat söka erkännande från utbildningsstyrelsen.

    Landskapsregeringen gjorde ett försök att ändra socialarbetarnas behörighet på Åland för tre år sedan. Det stötte på patruller. I det lagförslaget beaktades inte att socialarbetare är ett reglerat yrke och direktivet måste efterlevas, dvs alla socialarbetare från EU- och EES-länder måste ha rätt att få sin utbildning erkänd genom kompletterande studier eller genom en anpassningstid. Socialarbetarna protesterade mot det lagförslaget i media.

    Nu vill landskapsregeringen, enligt lagförslagets skrivning, förbättra rättsäkerheten för dem som har fått sin utbildning inom EU- eller EES-land genom att själv ta över erkännandet av yrkeskvalifikationer från utbildningsstyrelsen. Jag kan försäkra att rättssäkerheten för dem som har studerat inom EU- eller EES-land har varit hög gällande erkännande av yrkeskvalifikationer från utbildningsstyrelsen. I erkännandet jämför man landets utbildning med den utbildning som sökanden har från ett EU-land. Man får information om detta system genom EU-ländernas utbildningsministeriers hemsidor med länkar till den finska utbildningsstyrelsen.

    I lagförslaget som vi har nu på bordet vill landskapsregeringen ha egna erkännanden av yrkeskvalifikationer som kommer att gälla bara på Åland. För socialarbetarnas del kan de söka cirka 60 tjänster. De 25 000 tjänsterna som finns i riket har man inte behörighet att söka.

    Samtidigt säger man i § 5 att erkännande av yrkeskvalifikationer som personen har fått från utbildningsstyrelsen gäller inte automatiskt på Åland. Detta betyder i praktiken att t.ex. en österbottning som studerat till socionom vid Umeå universitet och har sitt erkännande av examina från Finland inte kan söka tjänster på Åland. Samma gäller naturligtvis för alla andra som söker sina erkännanden från utbildningsstyrelsen,

    Det som jag mest undrar över är vilken utbildning som landskapsregeringen jämför med, då direktivet säger att man ska jämföra med landets utbildning och vi har inte ett eget universitet på Åland?

    För socialarbetarnas del kan jag säga att innehållet i utbildningen är viktig, socialarbetarna omhändertar faktiskt även barn. Det är viktigt att kunna landets och Ålands lagstiftning. Det duger inte att man har fem års utbildning från Spanien och inte kan den gällande lagstiftningen. Det är inte rättssäkert för klienterna. Klienternas rättsäkerhet är det viktigaste när det gäller socialt arbete.

    Det största och näst intill katastrofala problemet är att ålänningar som studerar i Sverige, tar sina examina nu den här veckan och de vet inte hur de blir behöriga, om utbildningsstyrelsens erkännande av examina inte längre gäller. Det är ju ändå denna information som de har fått från AMS, från utbildningsstyrelsens sidor och från studiehandledarna. Den informationen såg jag fortfarande förra veckan på AMS sidor och igår var informationen borta.

    Jag, som fackligt aktiv socionom från Sverige, har pratat med socialarbetarna på Åland och de har haft synpunkter om detta lagförslag. De känner stor osäkerhet inför framtiden.

    Jag hoppas på att kulturutskottet hör Talentia Åland, socialarbetarnas fackförening. Naturligtvis bör man också höra lärarnas fackförening. Jag uppmanar även alla här i salen att prata med sina socialarbetare i sina hemkommuner.

    Min fråga är; ska man bygga en mur runt Åland med egna erkännanden av examina som inte duger i Finland och den finländska utbildningen och erkännandena av examina duger inte heller på Åland? Jag tror inte att det har varit vår tanke när vi har pratat om fri rörlighet här i lagtinget.

    Min personliga åsikt är: Varför ändra på det som har fungerat bra? Det har i alla fall fungerat bra för socialarbetarna och även lärarna har kunnat söka erkännandet av examina från utbildningsstyrelsen. Det har man kunna göra alla dessa år.

    Min tankegång är att man borde göra det här med överenskommelseförordning och låta utbildningsstyrelsen fortsättningsvis sköta det här. Jag förstår inte hur vi ska kunna ha den kapaciteten. Hemsidorna och all information om EU-utbildningar måste också vara på engelska och även information om vad som behövs för dem som har studerat utanför EU. Tack, herr talman.

    Ltl Johan Ehn, replik

    Herr talman! Det är viktiga frågor som ltl Sirpa Eriksson tar upp. Det finns alla skäl för kulturutskottet att gå vidare och titta på det här. Jag hade förhoppning att vi ska kunna skapa ett system som är så öppet som möjligt. När man nu hör ltl Sirpa Erikssons farhågor att den lagstiftning som vi går in för leder till att vi sluter och det vill inte jag medverka till. Precis tvärtom, vi ska ha ett system som gör det så öppet som möjligt. Oberoende om man kommer från Sverige, Finland eller Storbritannien ska man ha möjlighet att behandlas på någorlunda lika sätt när det gäller att få sin behörighet erkänd.

    Vi ska försöka utnyttja de möjligheter som vi har på Åland ändå, att vi inte har den egna utbildningen utan att vi kan sätta regelverket utgående från de behov som finns i vår förvaltning och ute på arbetsplatserna där människorna ska jobba, men se till att systemet blir så enkelt som möjligt. Hur vi ska kombinera de här sakerna får utskottet titta närmare på.

    Ltl Sirpa Eriksson, replik

    Därför är det viktigt, som det står i direktivet, att om t.ex. socialarbetare har rådgivande arbete inom lagstiftningen så bör lagarna tenteras eller så bör man ha arbetspraktik. Det gäller folks rättsskydd. Man måste begära något för att man ska bli erkänd. Jag är definitivt också för fri rörlighet. Jag befarar att det här lagförslaget sluter Åland.

    Ltl Johan Ehn, replik

    Herr talman! Just den farhågan är viktig att ta på allvar. Jag upplever att målsättningen med den motion som vi lämnade in tidigare var precis den motsatta. Då kan man inte få ett system som blir felaktigt. Huruvida det blir så eller inte återstår att se när vi ska behandla den.

    Sedan när det gäller att jobba med lagstiftning och ge råd såsom ltl Sirpa Eriksson sade, så måste man komma ihåg att i dagsläget har vi en blankettlagstiftning som är samma vad gäller den sociala frågan. Men i ett läge där Åland skulle gå över till en egen lagstiftning på det här området då blir det svårare att föra det här resonemanget som ltl Sirpa Eriksson nu för. Då borde man se till att lagstiftningen som handlar behörighetskrav inte ska vara beroende av just det i grunden och huruvida det är finsk lagstiftning eller om vi skulle börja använda blankettlagar från Sverige eller om vi har en egen lagstiftning. Man ska naturligtvis vara förtrogen med det arbete som man ska göra. Det ska lagen se till, när man sätter behörighetskraven, att också ställa kravet på personen som ska jobba med de här sakerna. Här finns också en utmaning att se till att man har en lagstiftning som skapar den här biten som jag försökte förklara här på kort tid.

    Ltl Sirpa Eriksson, replik

    Ja, jag håller med ltl Ehn att det är viktigt med kunskap om lagstiftning. Hur man än gör det så måste man kunna ett väldigt stort lagpaket i och med att vi har hand om tvångsåtgärder inom familjen, omhändertagande av barn. I barnskyddslagen är det också helt klart sagt vilka behörighetskraven är. Det är viktigt att vi håller rättsskyddet i skick på Åland.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Gun Carlson, replik 

    Herr talman! Först måste jag fråga ltl Sirpa Eriksson om det här beslutet togs 1995? Då var jag inte minister i de frågorna. Jag var social- och miljöminister och Harriet Lindeman var utbildningsminister.

    I övrigt är det sant att det här har varit problematiskt i landskapsregeringen i alla år som jag har varit med åtminstone, även om jag inte alltid var utbildningsminister.

    Jag vill ändå fortfarande hävda att om vi ska stärka vår självstyrelse så är det just med sådana här åtgärder som vi ska göra det. Även om det möjligen skapar lite extra byråkrati eller att någon tycker att det här är lite onödigt och det skulle vara enklare att ta en finsk överenskommelseförordning. Men jag anser inte att det är såsom vi ska bedriva vår självstyrelsepolitik.

    Ltl Sirpa Eriksson, replik

    Det var socialministern som hade hand om behörighetslagen för socialarbetare. Jag har läst att det var ltl Gun Carlson som var socialminister då.

    Min personliga åsikt är att självstyrelsen är till för människorna. Vi ska inte göra det krångligare bara för att vi ska ha eget. Det måste ju vara någon nytta för dem som studerar utanför Åland. Nu vet inte de svenska socionomerna, som blir klara den här veckan, om de ska kunna söka jobb på Åland. De vet inte hur de blir behöriga på Åland. Det är en totalt blank sida.

    Ltl Gun Carlson, replik 

    Herr talman! Den här veckan gäller i alla fall nuvarande lag och bestämmelser ända tills den nya lagen träder i kraft. Jag tror inte bekymren är så stora för socionomerna som nu examineras.

    Om det var så att det var socialministern som hade hand om behörighetslagen så var det jag. Jag har inte en förklaring till det på annat sätt än att det då bedömdes att det var det enda möjliga. Det har hänt ganska mycket på 16 år i de här frågorna. Vi har kanske också via EU fått de här direktiven som visar hur man ska anpassa olika utbildningar och yrkeskvalifikationer. Vi lever ju i en ny värld mot vad vi levde då, även om vi var nya medlemmar i EU 1995.

    Ltl Sirpa Eriksson, replik

    Jag tycker ändå att det är viktigt att de som utexamineras nu i dagarna ska veta om de ska studera de två tenterna, som krävs för att bli behörig i hela Finland, så att utbildningsstyrelsen kan ge erkännande av examina eller vad är det som gäller? De hinner ju börja plugga nu så är de behöriga till hösten. Men om de får erkännandet från utbildningsstyrelsen så kanske de inte alls är behöriga på Åland. Nog borde man ju ha lite framförhållning. Man vaknar lite sent på något sätt.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik

    Herr talman! Det är en viktig problematik som ltl Eriksson lyfter, men den hör inte riktigt hemma i den här lagstiftningen. Det hör hemma i speciallagstiftning som också den här regeringen tidigare försökte klargöra. Den lagstiftningen lyckades inte gå igenom Ålands lagting. Den lagstiftningen är oförändrad. Det som står i speciallagstiftningen gäller för socialarbetarna idag.

    Ltl Eriksson uttrycker sig som om landskapsregeringen skulle vilja ta över någon ny behörighet via den här lagstiftningen. Så är det ingalunda. Att överta en behörighet är någonting helt annat och regleras i självstyrelselagen. Vi har en behörighet som vi ska hantera, vilket vi gör med den här lagstiftningen.

    Om utbildningsstyrelsen idag erkänner socialarbetarnas yrkeskompetens för Ålands del då måste det ju finnas någon överenskommelseförordning som ger utbildningsstyrelsen den rättigheten att göra det i Ålands ställe. Om det inte finns någon överenskommelseförordning så behöver det upprättas en sådan, så att erkännandena av examina faktiskt gäller för de socialarbetare som har blivit godkända av utbildningsstyrelsen.

    Ltl Sirpa Eriksson, replik

    Nu blir nog alla socialarbetare mörkrädda. Som sagt, 90 procent av socialarbetarna har sökt erkännanden från utbildningsstyrelsen. I och med att det är finsk behörighet så motsvarar utbildningen den finska utbildningen när man har fått erkännandet från utbildningsstyrelsen.

    Om ni har en överenskommelseförordning eller inte har jag inte kontrollerat upp. Men det tror jag inte, det har jag aldrig hört och jag har varit fackligt aktiv i 15 års tid och hållit på med dessa ärenden.

    Det är klart att behörighetslagen är speciallagstiftning. Men jag hävdar att den här lagen gäller direkt för dem som pluggar utanför Åland, hur man ska gå tillväga för att få erkännanden av examina.

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik

    Herr talman! Det är precis så. Det är vår skyldighet att inom vår behörighet reglera vad som gäller, att vi ska få ett öppet och enkelt samhälle så att studerande får sin behörighet Åland.

    Det som gäller idag gör vi inte några ambitioner att ändra på. Om man vill få bort byråkratin kring att anhålla och ansöka om erkännanden så är det enklaste sättet att reglera det i sociallagstiftningen för socialarbetare så tydligt som möjligt så att man vet klart och tydligt vad som gäller. Den här lagstiftningen ändrar inte på vad som gäller för socialarbetares kompetens idag och imorgon. Det är speciallagstiftningen och sociallagen som reglerar det. Här talar vi bara om att vi inte får stänga Europa inom de områden som vi har reglerade yrken i. Är man godkänd inom ett reglerat yrke i ett annat EU-land ska man också godkännas på Åland, i Finland, i Sverige och i andra EU-länder. Men, man kan ha rätt att kräva tilläggsvillkor, som t.ex. att man ska ha läst mera lagstiftning eller att man ska kunna språket eller annat.

    Talmannen

    Tiden är ute!

    Ltl Sirpa Eriksson, replik

    Kulturutskottet får forska i det här och de får mycket att göra. Man får titta på utbildningsministeriet sidor hur de arbetar där och kontrollera med fackförbunden och fackföreningarna på Åland. Tack, herr talman.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat. Ltl Sirpa Eriksson, varsågod och stanna kvar.

    Ltl Camilla Gunell, replik

    Det är bäst att du stannar kvar nu när du också ska få lite beröm.

    Jag vill tacka ltl Sirpa Eriksson för anförandet. Jag tycker det är synd att ltl Eriksson inte har varit aktiv i den tidigare processen och fört fram sina åsikter så att de hade kommit landskapsregeringen till känna. Nu blir det väl igen så att kulturutskottet får ägna mycket tid åt att få klarhet i de här frågorna.

    Jag tycker att ltl Eriksson har rätt när det gäller att det är ett enormt arbete och det krävs en enorm kunskap för att erkänna utländska examina. Det handlar inte bara om examen från Finland och Sverige. Det handlar om alla examina avlagda i EU- och i EES-länder. Det kan vara att värdera en examen från något universitet i Bulgarien. Det krävs enorma resurser för att kunna hantera det här på ett korrekt sätt det. Där tycker jag att Sirpa Eriksson har rätt att det är en överenskommelseförordning som är det viktiga.

    Talmannen

    Tiden är ute!

    Ltl Sirpa Eriksson, replik

    Tack, herr talman! Det är bra att socialdemokraterna tänker på det här viset. Det är viktigt att ni också diskuterar med socialarbetare som ofta tillhör ert parti. De har mycket kunskap och åsikter om det här.

    Ltl Camilla Gunell, replik

    Naturligtvis när det gäller socialarbetare, men det handlar också om alla andra examina som faller under samma regleringar. Det är viktigt att man tänker noga igenom det här och utvärderar vilka resurser man har på Åland att hantera dessa ärenden korrekt. Jag menar att klara av de här bedömningarna och erkännande av examina, det är en enorm fråga. Den är lika stor som att överta beskattningsbehörigheten. Det krävs jättelika resurser.

    Ltl Sirpa Eriksson, replik

    Tack, herr talman! Jag håller med. Hur många personer har man tänkt anställa till utbildningsbyrån eller var man hanterar erkännandena av examina? Det behövs mycket kunskap.

    Om man t.ex. får en examen från Spanien så måste man veta vad examen och utbildningen innehåller, hur den motsvarar vår och vilka kurser man ska komplettera med. Det är mycket arbete.

    Talmannen

    Replikskiftena är avslutade.

    Ltl Barbro Sundback  

    Herr talman! Man vet inte riktigt vad man ska tro just nu om den här framställningen. Regeringspartierna har så hemskt olika uppfattningar om hur bra eller dålig den här framställningen är.

    Jag tycker faktiskt synd om ltl Johan Ehn. Han har under den här perioden faktiskt varit som någon sorts utbildningsavdelning för både lagtinget och landskapsregeringen. Utan kulturutskottet och ltl Johan Ehns arbete så hade vi vare sig haft gymnasielag eller många andra frågor lösta på ett vettigt sätt. Nu har vi den här radio- och TV-lagstiftningen och nu tycks det igen komma en framställning som under presentationen framställs väldigt motsägelsefullt.

    Det är lite oroväckande när ansvariga ministern så väldigt starkt betonar de självstyrelsepolitiska ambitionerna i det här fallet, samtidigt som det finns ett dokument från 2007 som säger att det här inte behövs. För den lagstiftning som vi har är förenlig med EU:s direktiv och det behövs inte ytterligare åtgärder. Att man då så här i sista minuten under den här perioden drar upp en sådan djup fåra i den självstyrelsepolitiska jorden känns lite väl pretentiöst.

    Vad gäller riktigt det här? Själva frågeställningen är väl klar. De yrkesbenämningar som vi har behörighet inom så de examina ska Åland ha en egen förteckning över vad som krävs. Sedan ska alla som kommer från andra länder få sina examina prövade. Inte bara de från de nordiska länderna, här nämndes Bulgarien och det är många som flyttar till Åland från Rumänien. Vi har människor från de Baltiska länderna, det före detta Sovjetstaterna och deras examenssystem har man antagligen inte tidigare någon större erfarenhet av. Jag kan tänka mig att det är ganska svårt att få fram information osv. Men vi ska på Åland ha någon slags egen klassificering av examina. Det har sagts här att det är ett enormt arbete. Man har nästan fått känslan av att det gäller mest socialarbetare och det kanske det gör. Men läser man i framställningen så är gäller det ju alla som jobbar inom det åländska undervisningsväsendet; grundskolan, gymnasieskolan och högskolan. Det ska bli intressant att se hur bedömningarna av högskoleexamina från alla Europas länder ska gå till.

    Det är också frågan om personal inom räddningsväsendet och personal inom elbranschen. Sedan gäller det egna så kallade yrken; fastighetsmäklare, föreståndare för bilskola, trafiklärare och resebyråverksamhet.

    Herr talman! Jag håller med ltl Camilla Gunell att det behövs nog mera folk till detta än om vi övertar beskattningen. Man ska tänka på hur många medlemsländer det finns i EU och för att alla ska bli lika behandlade ska vi ha någon slags kunskapsbas för att examina ska kunna jämföras.

    Man undrar om det är självstyrelsens viktigaste uppgift? För detta det åländska samhället framåt? Det blir mera hinder och svårt med rörligheten med den här lagstiftningen.

    För min del tycker jag att kulturutskottets ordförande Johan Ehn inte ska vara så tjänstvillig i den här frågan. Det finns ett litet ord som skulle kunna stoppa kulturutskottet och oss från en massa obehag och det är ordet nej. Det här tycker jag inte att vi ska hålla på med. För nog måste den här frågan lösas på ett annat sätt. Vi måste få en överenskommelseförordning med Finland så att de här examina blir klara. Där finns det också större resurser att göra de här jämförelserna och vi får någon slags rimlighet i hur de här ärendena ska behandlas. Om Åland ska uppträda som ett självständigt utbildningsland i de här sammanhangen, då måste våra examina implementeras i något slags avtal så att de ömsesidiga. De som är utbildade på Åland ska väl kunna jobba i Rumänien och Litauen också. De kommer inte att kunna få något EU-dokument som kan upplysa arbetsgivare utanför Åland om man har en examen från detta utbildningsland Åland som heter någonting på självstyrelsespråket.

    Herr talman! Det känns både politiskt och innehållsmässigt som att det här är att skjuta över målet, som man brukar säga. Tack, herr talman.

    Vicelantrådet Britt Lundberg

    Herr talman! Jag tror inte det är någon som har påstått, framförallt inte vi ifrån landskapsregeringens sida, att det här skulle vara något enkelt eller någonting som vi har jublat för att vi ska få notifiera. Det är helt enkelt, som det ofta är inom många politikområden, direktiv som kommer och som säger vad som ska gälla för alla som är medlemmar inom EU. Sedan gäller det att följa det och leva upp till direktivet så gott man kan.

    Det är viktigt att få veta vad lagtinget vill. Det är ingenting som hindrar att man bestämmer sig för att komma överens med den finländska regeringen att det är utbildningsstyrelsen som kanske till och med utfärdar erkännanden eller gör förarbetet för landskapet, vilket idag är ett faktum när det gäller socialarbetare. Men, behörigheten ligger hos Åland idag och då måste Åland finna en lösning för hur de här frågorna ska hanteras. Det ansvaret måste vi ta. Vi kan inte bara låta bli att ta ansvaret. Annars måste vi föra en sådan diskussion att vi inte ska ha behörighet kring den här frågan, men det är ett annat ärende. Det är inte att notifiera det direktiv som har kommit från EU. Vill man avstå från behörighet så är det säkert fullt möjligt men det är en annan och en senare diskussion i så fall.

    Det här är ett direktiv som ska säkerställa att Åland inte innesluter sig i gemenskapen utan även att Åland, som alla andra som har behörighet inom utbildningsområdet, hålls öppet. Om man kommer med behörighet hit till Åland från annat håll så ska också det gälla.

    Detta med ömsesidighet, om man har en examen från Finland så är det en examen från Finland. Har man en examen från ett svenskt universitet så är det en utbildning från ett svenskt universitet. Som ålänning väljer man i många fall att göra sina studier någon annanstans än på Åland i och med att det är väldigt begränsat på Åland.

    Det är helt enkelt en ambition att leva upp till som EU kräver av oss och ta ett ansvar för de behörighetsbitar som vi har. I praktiken gäller det att lösa det så enkelt och så smidigt som möjligt. Det är inte avsikten och det är heller inte riktigt schyst att vi skrämmer upp människor genom att säga att det inte ska gå att söka jobb för att det finns ett yrkeskvalifikationsdirektiv som vill värna om och att det ska vara öppet. Då gäller det också för oss att se till att det är öppet. Sedan när det gäller förverkligandet, i speciallagstiftning bör behörigheten regleras så att den är så smidig som möjligt så att vi inte behöver komplicera detta mer än nödvändigt.

    Åland ska kunna tala om vad det är som gäller för olika behörighetsområden. I de fall vi inte har gjort det är det hög tid att vi klarerar det. Tack.

    Ltl Barbro Sundback, replik  

    Tack, herr talman! Jag tycker nog att ministern inte argumenterar riktigt schyst. Ingen har sagt att vi ska avstå från behörigheten. Det är inte detta som frågan handlar om. Vi har olika uppfattningar om hur direktivet ska implementeras. Det finns ett dokument från 2007 som säger att man inte behöver göra någonting. Den här regeringen bedömer det tydligen på ett annat sätt och kommer därför med den här framställningen. Om lagtinget kommer till att vi måste göra en implementering så finns det förslag om att man skulle förfara genom en överenskommelse och helt enkelt kodifiera de åländska examenskraven så att de i stort sett överensstämmer med Finlands. På det viset skulle man göra det här smidigt och överkomligt. Så som det nu framställs så tycker flera av oss att det är orimligt att vi ska lägga ner sådana enorma resurser just på den här frågan. Dessutom är det risk för att de som har åländska examina blir diskriminerade när de ska söka jobb utanför Åland.

    Talmannen

    Tiden är ute!

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik

    Tack, herr talman! Ett enigt lagting har beställt av Ålands landskapsregering under den här mandatperioden ett generellt erkännande av examina. Den beställningen från Ålands lagting har vi försökt leva upp till. Då kan man inte per automatik från landskapsregeringen säga att vi här ska ta en modell rakt av och stänga av andra modeller när beställningen är ett generellt erkännande. Det som lagtinget enhälligt har beställt har vi försökt väga in i den här lagstiftningen.

    Ltl Barbro Sundback, replik  

    Herr talman! Ministerns påstående är riktigt. Det finns en sådan beställning. Men i politiken är det så att lagtinget beställer vad, dvs någon slags examina som är överensstämmande med de regelverk som finns i Europa, men inte hur. Där har regeringen alltid möjlighet att komma med egna förslag, pröva lagtingets förtroende eller pröva lagtingets åsikter i olika förslag. Det är väl det som vi diskuterar nu. Det här är kanske inte det som vi tror är det bästa sättet att lösa den här frågan på.

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik

    Precis så är det, herr talman. Vi har också en Bolognaprocess som ska likställa högskoleutbildningarna i mesta möjliga mån över Europa. Det kommer också förhoppningsvis att förenkla det här. Idag vet vi att inom ett och samma land kan olika yrkesutbildningar på högskolenivå och på gymnasial nivå se ganska olika ut.

    Det förslag som vi ger här, för att förenkla och för att kunna ge generella erkännanden, är att man i behörighetskraven klart och tydligt formulerar vilken omfattning man kräver för att man ska anses vara formellt kompetent, precis som vi har gjort i långa tider när det gäller högskolekompetens. Man anger hur många studiepoäng eller akademiska poäng som krävs inom olika områden för att man ska anses behörig. På det sättet har man en icke nationsbunden lagstiftning. På det sättet kommer man till en enkel och obyråkratisk lösning, som inte heller kräver utökad personal. Det är vad vi har försökt visa åt lagtinget hur man skulle kunna lösa det här.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Camilla Gunell, replik

    Herr talman! Vi vet hur högt trycket är på lagberedningen. Jag antar att landskapsregeringen prioriterar mycket hårt vilka saker man ska föra till lagberedningen för arbete. I det här pappret från landskapsregeringen som är utfärdat den 3 december 2007 så står det: ”Direktivet har genomförts i landskapet Åland med stöd av följande lagstiftning. Merparten av den yrkeskompetens som berörs i direktivet faller under rikets lagstiftningsbehörighet enligt § 27 självstyrelselagen. Finlands notifiering gäller således även Åland.” Har det då från EU:s sida efter detta beslut kommit några påstötar om att Åland trots allt inte kan anses vara notifierat i enlighet med Finlands notifiering? Vad är problemet?

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik

    Herr talman! Det har inte gjorts, men däremot i valideringsprocessen där grunderna för den här framställningen har tagits fram. Sedan är den överförd till lagberedningen. Man har konstaterat att för att kunna göra valideringar så måste vi hålla oss inom de områden där vi har behörighet. Vissa delar måste vi ta ansvar för. Därför har man konstaterat att detta med att merparten är under rikets behörighet betyder att den del som inte är under rikets behörighet kan inte riket ta ansvar för. Det är vårt ansvar.

    Ltl Camilla Gunell, replik

    Ministern menar alltså att om Åland ska kunna ha en validering av examina och införa en sådan i landskapet Åland så är vi tvungna att ta den här lagstiftningen? Kunde inte det här ha lösts, eftersom både ministern och Sirpa Eriksson sade att en överenskommelseförordning kanske är det mest centrala för att få en smidig hantering av ålänningarna vars examina behöver valideras?

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik

    Herr talman! Vi har valt att vi inte ska favorisera någon nations utbildning. Frågan är om vi vill att det enbart är de finländska utbildningarna som ska vara godkända på Åland? Eller vill vi inom vår behörighet kunna ta ställning till det och kanske ta hänsyn till var våra ålänningar utbildar sig och vilken kompetens som behövs på Åland? Vilken kompetens motsvarar mest de områden man arbetar inom? Det behöver man ha klart för sig. Vi har i stället tyckt att det är enklare att göra en bedömning. Det är sällan större skillnad mellan t.ex. svensk och finländsk utbildning. Då är det enklare att man konstaterar vad utbildningen ska innehålla för att man ska vara behörig på Åland. Det är sekundärt om man har studerat i Åbo eller i Uppsala.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Ulla-Britt Dahl, replik

    Tack, herr talman! Jag har lite funderat på att det i direktivet står att det ska finnas en kontaktpunkt till medlemsstaten. Åland är i och för sig ingen medlemsstat. Man kan väl tänka sig om man funderar att flytta till Finland och söka ett jobb så vänder man sig till utbildningsstyrelsens hemsidor. Det vanliga är att man vänder sig till medlemsstatens hemsidor och tittar vad man behöver kunna. I det här fallet borde vi då rimligtvis ha någon hänvisning eller länk till Åland, i fall att den som flyttar till Finland eventuellt tänker söka jobb på Åland. Det är ju lite skilda saker. Man hittar inte allt som man behöver på utbildningsstyrelsens hemsidor. Det behöver länkas till Åland också i så fall.

    Vicelantrådet Britt Lundberg, replik

    Herr talman! Vi får ofta påpeka att det ska finnas en kontaktpunkt och en myndighet när det gäller EU:s regelverk. Från landskapsregeringens och lagtingets sida har vi konsekvent påpekat och påmint om att det i Finland finns två juristriktioner. På Åland och i Finland kommer det inom vissa utbildningsområden att finnas två kontaktpunkter där vi har behörighet. Vi konstaterar ofta att inte EU känner till annat än medlemsstater. Ibland får vi verkligen jobba med det i praktiken också. Vi måste också ta ansvar över de delar som vi har behörighet över och att det faktiskt gäller sedan. Vi måste tillse att det finns en rättssäkerhet och att det faktiskt är ett korrekt erkännande som har givits i de fall som det ges erkännanden.

    Talmannen

    Replikskiftena är avslutade. Begäres ytterligare ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till kulturutskottet.

    Remiss

    6      Landskapslagen om hälso- och sjukvård

    Landskapsregeringens framställning (FR 28/2010-2011)

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkännes? Godkänt.

    Diskussion.

    Minister Katrin Sjögren

    Herr talman! Jag tänkte tillåta med vara lite personlig inledningsvis. Det finns en speciell person som skulle ha varit nöjd idag. En politikerveteran som ägnade stora delar av sin politiska gärning till den åländska hälso- och sjukvården och som ofta och under lång tid påpekade att vi ålänningar inte hade en vilig hälso- och sjukvårdslag. En politikerveteran som gav mig två ledstjärnor när jag var en alldeles grön kommunpolitiker. För det första att politiker kommer och går men tjänstemännen består, där finns sakkunskap och erfarenhet som man ska ta vara på och för det andra att allt vett faktiskt inte finns i ett enda parti. Jag tänker alldeles speciellt idag på May Flodin.

    Den här mandatperioden har varit expansiv och det hänt mycket inom ÅHS. Om vi bortser från turbulensen i media har det varit en utvecklande tid på många sätt. Det har varit tuffa tag med sparbeting och personalen har gjort ett stort och svårt arbete. Nya utrymmen för primärvården har färdigställts och i höst tas nya utrymmen i bruk för psykiatrin, mycket efterlängtade sådana.

    Det har också gjorts nysatsningar inom vården; hemsjukvården har förstärkts, HPV-vaccinering och foster-screening införts. Ett nytt och modernt reglemente har tagits fram, det har gjorts en revision av verksamheten, ett nytt helikopteravtal har tecknats, en om- eller nybyggnation av både den geriatriska kliniken och intensiven/dialysen planeras.

    Arbetet med att ta fram lagförslaget har varit omfattande och har gjorts i samarbete med social- och miljöavdelningen och ÅHS. Skelettet i lagen är den helt nya hälso- och sjukvårdslagen i riket men det som gör att lagen är livsduglig är musklerna, organen, sinnena och hjärnan och de är åländska. Jag vill passa på att inför lagtinget tacka social- och miljöavdelningens chef, hälsovårdsinspektören, den nya landskapsläkaren samt lagberedaren som dragit ett stort, tungt och viktigt lass. De är fantastiskt skickliga och kompetenta!

    Det genomgripande arbetet drog ut på tiden så remisstiden blev kortare än vad vi önskade. Remissrundan var mycket vittgående, framställningen sändes till ett 70-tal remissinstanser. Det gjordes många bra påpekanden som resulterade i en hel del förändringar, mestadels förtydliganden och vissa omstuvningar. Betydande observandum som vi till stora delar följt kom från ÅHS och styrelsen. Den relativt korta remissrundan gjorde att landskapsregeringen inbjöd samtliga remissinstanser till ett presentations-, fråge- och informationstillfälle, också allmänheten informerades via pressinformation och media. Ett eget tillfälle ordnades på ÅHS. Det var mycket välbesökt.

    Den gällande landskapslagen om hälso- och sjukvård är i det närmaste organisatorisk ramlag och innehåller övergripande bestämmelser om att rätten till hälso- och sjukvård, den kompletteras i dagsläget med en plan.

     Det huvudsakliga behovet av en förnyad lagstiftning om hälso- och sjukvården i landskapet är den stora bristen på reglering i lag av innehållet i och omfattningen av den hälso- och sjukvård som samhället ska erbjuda befolkningen i landskapet. Enligt grundlagen ska var och en genom lag tillförsäkras tillräckliga hälsovårds- och sjukvårdstjänster. Även bestämmelser om hur befolkningens hälsa ska främjas ska enligt grundlagen finnas på lagnivå.

    I landskapet har man såväl inom landskapsregeringen som inom ÅHS i hög utsträckning följt rikets lagstiftning om hälso- och sjukvård samt med stöd av den utfärdade rekommendationer, trots att dessa inte varit gällande i landskapet. Det är dock en ohållbar situation och behovet av lagstiftning mycket stort.

    Den nya hälso- och sjukvårdslagen trädde i kraft den 1 maj 2011 i riket och är en del av en stor reform av hälso- och sjukvården. Den nya lagen innehåller detaljerade bestämmelser om de uppgifter hälso- och sjukvården ska sköta. Eftersom principen i landskapet är den att invånarna ska ha tillgång till minst samma service som befolkningen i riket har landskapsregeringen utgått från de servicenivåer som fastställts på rikssidan.

    Landskapsregeringen föreslår alltså en ny lag om den offentliga hälso- och sjukvården. Lagen föreslås innehålla bestämmelser om dels ÅHS organisation och verksamhet dels innehållet i den hälsofrämjande verksamheten och sjukvården. Syftet med lagen är en helhetsreglering av den offentliga hälso- och sjukvården i landskapet. Avsikten är att lagen senare ska kompletteras med mera detaljerade bestämmelser inom olika områden på förordningsnivå men även med vissa speciallagar.

    Landskapet har behörighet i fråga om hälso- och sjukvård med vissa undantag. Till rikets behörighet hör bestämmelser bl.a. om tvångsvård, bestämmelser om smittsamma sjukdomar hos människor, kastrering och sterilisering, avbrytande av havandeskap, konstbefruktning och rättsmedicinska undersökningar samt bestämmelser om behörigheten att vara verksam inom hälso- och sjukvården. 

    Förutom ett lagfästande av den åländska hälso- och sjukvården föreslås även att socialvårdslagen kompletteras i förtydligande syfte i enlighet med rådande situation i landskapet. Enligt förslaget skulle det i blankettlagen anges att man i landskapet istället för begreppet ”anstaltsvård” använder begreppet ”institutionsvård”. Ett förtydligande föreslås även så att man anger att begreppet ”vård” i landskapet omfattar omsorg samt sådan sjukvård som inte kräver sjukhusvård. Med sjukhusvård avses vård som i enlighet med en medicinsk bedömning ges vid någon av ÅHS kliniker eller enheter.

    I landskapet är det fortsättningsvis kommunerna som inom ramen för socialvården ansvarar för omsorg, sjukvård, uppehälle och rehabiliterande verksamhet vid institutionerna. Landskapsregeringen betonar att förutsättningen för vård på rätt nivå är att en enhetlig metod för vårdtyngdsmätning genomförs i samtliga kommuner.

    Talman! Den nya landskapslagen om hälso- och sjukvård är väsentligt utvidgad från i dagsläget 17  paragrafer till föreslagna 57 paragrafer. Den är indelad i kapitel allmänna bestämmelser, organisation, grundläggande bestämmelser, hälsofrämjande verksamhet, hälso- och sjukvård samt särskilda bestämmelser. Allt i syfte för att göra lagen överskådlig.

    Det första kapitlet i lagen omfattar allmänna bestämmelser och innehåller en portalparagraf med lagens syfte samt en definition av myndigheten ÅHS.

    Lagens syfte är att främja och upprätthålla befolkningens hälsa och välfärd och säkerställa att hela befolkningen, oavsett ekonomisk ställning och om bosättningsorten är i skärgården eller på fasta Åland, har tillgång till de hälso- och sjukvårdstjänster de behöver.

    I landskapet är det av geografiska skäl mycket svårt att erbjuda hela befolkningen samma tidsmässiga tillgång till vård. Det är i praktiken en omöjlighet att erbjuda den som insjuknar på en ö i skärgården eller i en glesbygdskommun på fasta Åland vård lika snabbt som den som insjuknar i Mariehamn. Däremot är det en självklarhet att alla invånare ska ha tillgång till och få del av samma vård.

    Landskapsregeringen poängterar att den förebyggande verksamheten inom hälso- och sjukvården är av stor betydelse och den bör betonas ytterligare i framtiden.

    Avsikten är att lagen ska främja en minskning av hälsoskillnaderna mellan olika befolkningsgrupper i samhället. Det finns idag en skillnad i fråga om förväntad livslängd, sjukfrekvens och riskfaktorer för sjukdomar mellan olika socioekonomiska grupper.

    Patienten ska stå i centrum för vården och ha information om vårdkedjorna och en faktisk möjlighet att kunna påverka.

    Det andra kapitlet innehåller bestämmelser om ÅHS organisation. Landskapsregeringen tillsätter styrelsen men föreslår inga detaljerade bestämmelser om hur styrelsen ska vara sammansatt. Idag tillsätts styrelsen utgående från den politiska sammansättningen i lagtinget och landskapsregeringen. Ett annat alternativ är en styrelse med medlemmar som representerar olika kunskapsområden i stället för olika politiska partier, en s.k. semiprofessionell styrelse. Även en kombination av styrelsemodellerna är möjlig, med såväl sakkunnigt som politiskt tillsatta medlemmar. Här är det viktigt att ha flexibilitet. T.ex. Södersjukhuset i Stockholm har en professionell styrelse som finns mellan sjukhuset och politikerna. Ytterst kommer uppdraget från politikerna.

    Styrelsens mandattid, som idag är två år, föreslås ändrad till fyra år. Den förändringen föreslås i syfte att öka kontinuiteten i arbetet. Huvuduppgifterna för styrelsen är att göra upp och kontinuerligt följa upp budgeten samt att ställa upp målsättningar för de olika verksamhetsenheterna. Budgetförslaget ska vara åtföljt av en motiverande textdel. Budgeten behandlas av landskapsregeringen i samband med behandlingen av landskapets budget och ska godkännas av lagtinget.

    Styrelsen ska även göra upp en verksamhetsberättelse. Berättelsen ska beskriva verksamheten och hur den följt de krav som ställts på ÅHS. Bland de saker som uttryckligen ska redovisas är hur vårdgarantin har kunnat uppfyllas och vilka åtgärder som vidtagits i de fall då vårdgarantin inte har kunnat uppfyllas.

    Landskapsregeringen föreslår att titeln på ÅHS högsta tjänsteman ändras från förvaltningschef till hälso- och sjukvårdsdirektör. Bytet av titel motiveras av att namnet på ett bättre sätt beskriver uppdragets innehåll och är ett direkt önskemål från styrelsen och organisationen. Hälso- och sjukvårdsdirektören leder ledningsgruppen för ÅHS. 

    Reglementet styr ÅHS interna arbete och ska godkännas av styrelsen. Reglementet ska fastställas av landskapsregeringen innan det kan träda i kraft. Syftet med detta är att stärka landskapsregeringens uppgift att handha den allmänna styrningen och övervakningen av ÅHS. Särskilt om ÅHS övergår till att styras av en styrelse utan koppling till den politiska representationen i lagtinget och landskapsregeringen finns det behov av att landskapsregeringen har ett faktiskt inflytande över reglementet. Då landskapsregeringen ska fastställa reglementet kan man endast välja mellan att fastställa eller inte fastställa. Landskapsregeringen kan alltså inte gå in och göra ändringar i reglementet. Om man anser att det finns hinder för en fastställelse ska man skicka tillbaka reglementet till ÅHS och ange varför reglementet inte fastställts. ÅHS har ett alldeles nytt reglemente där den s.k. ROR-gruppen gjorde att mycket omfattande arbete.

    Det mest väsentliga i en välfungerande vård är personalen. Vissa krav ställs på personalen i syfte att trygga en högkvalitativ vård. Personalen ska vara multiprofessionell och personalstrukturen och -styrkan ska motsvara behovet av hälso- och sjukvårdstjänster i landskapet. Detta krav innebär att det alltid oavsett ekonomiska konjunkturer ska finnas rätt utbildad personal, på rätt befattningar och i tillräcklig omfattning.

    En särskild bestämmelse föreslås även om att ÅHS ska ansvara för att personalen deltar i den fortbildning som ordnas. Fortbildning är av stor vikt för att garantera personalens kompetens och det är väsentligt såväl att fortbildning ordnas i tillräcklig utsträckning som att all personal deltar i fortbildningen. Kraven på kompetent och tillräcklig personal gäller även då ÅHS köper hälso- och sjukvårdstjänster av andra vårdproducenter.

    Avsikten är att ÅHS ska vara en relativt fristående myndighet med stor frihet att besluta om sina inre angelägenheter. Budgeten är det primära styrmedel landskapsregeringen och lagtinget har för att påverka organisationen. Alla större förändringar av organisationen eller verksamheten ska aviseras och redogöras för i ÅHS budgetförslag. I de fall att ÅHS beslutar om förändringar under pågående verksamhetsår som på ett betydande sätt avviker från budgeten, föreslås att mera betydande förändringar av ÅHS organisation eller verksamhet ska fastställas av landskapsregeringen. Det är omöjligt att ange en exakt gränsdragning för vilka förändringar som är betydande, men landskapsregeringens avsikt med bestämmelsen är att fastställelse endast ska förekomma i undantagsfall.

    Kapitel tre omfattar grundläggande bestämmelser om ÅHS verksamhet, om patienträttigheter och vårdkvalitet. Här stipuleras om patienters rätt till en andra bedömning, en relativt ny lagstiftning som införts under denna mandatperiod.

    Det är mycket viktigt att kvaliteten på vården och patientsäkerheten är god och följs upp kontinuerligt. Patientsäkerhet är även en fråga som starkt drivits världsomfattande de senaste åren. Patientsäkerheten kan förbättras genom riskanalys, förbättrade vårdprocesser och strukturer för verksamheten samt genom att man tar lärdom av avvikelser. Det har utvecklats flera olika säkerhetsinstrument och -system för att förbättra patientsäkerheten. All vård i landskapet ska basera sig på vetenskap och beprövad erfarenhet.

    En uttrycklig bestämmelse om att vården ska ges med respekt för alla människors lika värde finns. Det är mycket viktigt att detta efterföljs och genomsyrar hela verksamheten vid ÅHS.

    För att kunna garantera att vården håller en hög kvalitet ska den systematiskt utvecklas och kontrolleras. God vårdpraxis och goda vårdrutiner ska styras hälso- och sjukvården.

    De riksomfattande enhetliga grunderna för icke-brådskande vård ska tillämpas även inom ÅHS. Det handlar om att stöda beslutsfattandet inom vården, helt enkelt ett kvalitetssystem för patientens bästa.

    De enhetliga grunderna för vård har utarbetats i syfte att förenhetliga vårdpraxis. Målet är att det ska finnas enhetliga grunder för ca 80 procent av den icke-brådskande vården. Här handlar det om diabetes och reuma osv.

    Läkarna ska använda grunderna då de beslutar om vård för en patient. Utöver detta ska läkare alltid ta i beaktande patientens livssituation och behovet av vård samt de risker och den nytta som anknyter till den planerade vården. Läkaren ska besluta om vården i samförstånd med patienten. Av motiverade skäl kan en läkare avvika från grunderna. Grunderna för vård korrigeras och utvecklas kontinuerligt utgående från de erfarenheter man fått och uppdateras kontinuerligt.

    I syfte att genom samarbete möjliggöra en ekonomisk, effektiv och ändamålsenlig resursanvändning föreslås en bestämmelse om att ÅHS ska samarbeta med socialvården. Det är en viktig del av att ha en helhetssyn och att upprätthålla både hälsa och välfärd.

    Vårdgarantin föreslås äntligen bli lagstadgad. Hittills har vårdgarantin prioriterat barn och ungdomar som är högst 18 år då det gäller vård inom psykiatrin, så att dessa ska få vård redan inom tre månader. Landskapsregeringen anser att barn- och ungdomspsykiatri är ett prioriterat område och att det är motiverat att höja åldersgränsen för prioriterad vård inom psykiatrin så att barn och ungdomar upp till 22 år omfattas av rätten till vård senast inom tre månader.

    Vårdgarantin omfattar inte i detta skede mun- och tandvård men landskapsregeringens avsikt är att utgående från den kartläggning av tand- och munhälsovården på Åland som gjordes hösten 2010  föreslå hur och i vilken utsträckning tand- och munvården ska utvecklas inom ÅHS verksamhet.

    ÅHS ska i verksamhetsberättelsen redogöra för hur vårdgarantin uppfyllts och i vilken utsträckning det funnits behov av att köpa in tjänster från andra vårdproducenter. Minst två gånger per år ska ÅHS offentliggöra de väntetider som avses i bestämmelserna om vårdgaranti. Det är ett sätt för såväl landskapsregeringen, lagtinget som patienterna att följa med verksamhetssituationen vid ÅHS.

    § 23 berör vård i EU. I februari 2011 har ett direktiv om tillämpning av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård godkänts inom EU, det s.k. patientrörlighetsdirektivet. Direktivet har ännu inte implementerats i den nationella lagstiftningen. Det är svårt att förutse exakt vilka förändringar av lagstiftningen som direktivet kommer att medföra. Direktivet ska vara implementerat 2013 och det kommer att innebära att ÅHS-lagen måste kompletteras ganska snart.

    Kapitel fyra omfattar den hälsofrämjande verksamheten inom ÅHS. Den hälsofrämjande verksamheten har fått ett stort utrymme i lagstiftningen och är en väsentlig del av framtiden. För att poängtera vikten av befolkningens hälso- och välfärd föreslås att landskapsregeringen och kommunerna i samband med beslutsfattandet ska bedöma och beakta konsekvenserna för hälsan och välfärden av de beslut man fattar. Det kan röra sig om allt från trafiklösningar till tillgänglighet för hela befolkningen.

    Redan idag följer landskapsregeringen med befolkningens hälso- och välfärdssituation genom statistik av olika slag. Nu föreslås att all statistik ska samlas, analyseras och presenteras i en rapport en gång per lagtingsperiod, lämpligen i början av varje ny period. Utgående från rapporten kan politiska övergripande och långsiktiga riktlinjer för folkhälsoarbetet dras upp.

    Den åldrande befolkningen och många livsstilssjukdomar medför ett behov av att prioritera och utöka det hälsofrämjande arbetet. Diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar samt vissa cancersjukdomar kan förhindras genom förändringar i livsstilen. Felaktig diet, rökning, alkoholkonsumtion och för lite motion är orsaken till 60-70 procent av sjukfrekvensen och en för tidig död. Med hjälp av hälsorådgivning och hälsoundersökningar och genom att möjliggöra hälsosamma livsstilsval kan man få till stånd betydande livsstilsförändringar hos dem som hör till riskgrupperna.

    En uttalad målsättning är att hälsorådgivning bör ingå i alla hälso- och sjukvårdsbesök. Det är en del av den nya vården att peppa och uppmuntra patienterna att aktivt ta del och göra aktiva val för att förbättra sin egen hälsa. Det blir t.ex. allt vanligare att föreskriva ut motion på recept.

    I § 28 stipuleras om screening. Syftet med screening är att hitta sjukdomar, eller förstadier till sjukdomar. Det föreslås att det nationella screeningprogrammet ska följas i landskapet och att ÅHS ska erbjuda screening i enlighet med det programmet. Utöver det nationella programmet kan ÅHS ordna screening om detta kan motiveras medicinskt.

    Fundamentet i den hälsofrämjande verksamheten är rådgivningen. Det är en verksamhet som vi ska vara stolta över. Finland och därmed också Åland har i många år haft lägst barndödlighet i hela världen. Det tillskriver man rådgivningsverksamheten till en del i alla fall. ÅHS erbjuder rådgivning för gravida, småbarn, skolhälsovård, studerande hälsovård, företagshälsovård, hälsovård för fartygspersonal, speciell rådgivning för äldre, vilket är helt nytt, samt hälsorådgivning för särskilda grupper, det är också nytt. Landskapsregeringens målsättning har varit att alla ska kunna ta del av den hälsofrämjande rådgivningen och att inte någon ska falla emellan stolarna.

    Landskapsregeringen föreslår att det centrala innehållet i den hälsofrämjande rådgivningen för olika grupper fastställs i lag och avsikten är att detaljerade bestämmelser om innehållet i och omfattningen av hälsorådgivning och hälsoundersökningar utfärdas i en förordning.

    Skolhälsovården utgörs dels ÅHS skolhälsovårdare och skolläkare och dels av kommunernas skolpsykologer och skolkuratorer, det här är ett exempel på det viktiga samarbetet mellan ÅHS och kommunerna. Idag genomgår eleverna en hälsoundersökning varje år. Av dessa undersökningar är två, i årskurs ett och åtta, mera omfattande och grundliga där även hela familjens välfärd övervakas. Genom undersökningarna följer skolhälsovården med barnets tillväxt och utveckling. Även barnets psykiska hälsa följs med.

    Till skolhälsovården hör även en kontroll av elevernas munhälsa där det centrala målet är att alla barn ska ha bra rutiner för sin tandhälsa. Vi har mycket bra resultat på Åland när det gäller barns och ungdomars tandhälsa. Det är viktigt att slå vakt om det förebyggande arbetet.

    Avsikten med studerandehälsovården, som omfattar studerande på gymnasienivån och studerande vid Högskolan på Åland, är att den ska vara en direkt fortsättning på skolhälsovården.

    Hälso- och livsstilsundersökningar är av stor vikt för ungdomar på gymnasienivå och vid fortsatta studier vid högskolan. Landskapsregeringen genomför en genomgripande undersökning vartannat år "Hälsa i skolan" som ger ett mycket bra underlag för åtgärder. Genom dessa undersökningar kan man få en helhetsuppfattning om de studerandes hälsa och välfärd. Studerande med ett särskilt behov av vård ska fångas upp. Den studerande ska ges särskilt stöd vid sjukdom, psykiska problem, alkohol- och drogproblem, mobbning, neurologiska utvecklingsavvikelser såsom till exempel inlärningssvårigheter och beteendestörningar. Men även allvarliga sjukdomar hos föräldrarna, närstående våld och problem som har att göra med den studerandes eller familjens utkomst och levnadsförhållanden ska beaktas.

    En delvis ny och viktig verksamhet är rådgivning för äldre. Syftet med de rådgivningstjänster som föreslås är att förbättra de äldres förutsättningar att så länge som möjligt upprätthålla och bevara funktionsförmågan, att stödja ett självständigt boende hemma, att ge de äldre större möjligheter till ett aktivt liv och delaktighet i samhället samt att minska deras behov av vård dygnet runt. Ett mål med tjänsterna är även att minska skillnaderna i välfärd och hälsa hos de äldre och att identifiera sådana äldre personer som i genomsnitt löper större risk att slås ut och bli utan stöd och tjänster.

    Landskapsregeringen förslår även att bestämmelser om möjligheten för ÅHS att ordna förebyggande hembesök, som sedan år 2007 fungerat i landskapet som ordinarie verksamhet, ska tas in i lagen, lagstöd för de förebyggande hembesöken. De ska i fortsättningen benämnas hälsofrämjande hembesök, vilket bättre beskriver verksamheten. Målet med hälsofrämjande hembesök är att på förhand uppskatta de äldres behov av hjälp och bedöma de förändringar som bör göras i bostaden samt att skapa trygghet och informera om olika stödmöjligheter. Dessutom strävar man till att aktivera den äldres egna resurser och genom det skapa förutsättningar att bo kvar hemma så länge som möjligt. Hälsofrämjande hembesök erbjuds alla 75-åringar. Besöken görs i samarbete med äldreomsorgen i kommunerna.

    En särskild bestämmelse förslås om att hälsorådgivning och undersökningar ska riktas även till personer som annars kan falla utanför systemet, såsom unga personer som inte studerar eller jobbar, t.ex. ungdomarna på Katapult och personer i arbetsför ålder som inte förvärvsarbetar. Det kan handla om unga människor som löper risk att marginaliseras, sjukpensionärer och funktionshindrade. Det är viktigt att även dessa grupper har tillgång till rådgivningstjänster.

    Landskapsregeringen vill lyfta fram och betona arbetet med att förebygga psykisk ohälsa. Bland annat handledning, rådgivning och stöd hör till medel som ÅHS förfogar över i syfte att stärka de faktorer som skyddar den psykiska hälsan. Dessa medel är särskilt viktiga i samband med hälsoundersökningar, vid rådgivningsbyråerna, inom skol- och studerandehälsovården samt inom sjukhustjänsterna. Med hjälp av dem kan man bland annat påverka individens stresshanteringsförmåga och kvaliteten på den tidiga växelverkan i småbarnsfamiljer.

    Då faktorer som hotar den psykiska hälsan upptäcks bör personen så tidigt som mjöligt erbjudas rådgivning och stöd och andra aktörer inom framför allt socialvården och den specialiserade psykiatriska vården bör tas med i samarbetet.

    Bedömningar som görs inom Norden och EU är att en av den vanligaste orsaken till att medborgarna i EU kommer att söka vård 2020 är ett vårdbehov för någon form av psykiskt illamående, psykisk ohälsa. 

    Kapitel fem stipulerar hälso- och sjukvården. I samband med behandlingen av sjukdomar ska patienten handledas i att upprätthålla och främja sin hälsa och funktionsförmåga trots sjukdomen. Sjukvården ska också omfatta hälsofrämjande rådgivning. Det finns också en uttalad målsättning att vården ska genomföras som öppenvård när det är ändamålsenligt och möjligt med tanke på patientsäkerheten.

    Landskapsregeringens målsättning har varit att långvårdsenheten Gullåsen, numera den geriatriska kliniken, ska utvecklas till en klinik inom den specialiserade sjukvården med inriktning på utredning, behandling och rehabilitering av äldre. ÅHS har konstaterat att alla avdelningar på Gullåsen måste ses över och moderniseras.

    Landskapsregeringens bedömning är att verksamheten vid långvårdsenheten utvecklats fullt ut till en geriatrisk klinik inom den specialiserade sjukvården från och med år 2013. Då är bestämmelserna i framställningen och paragrafen om sjukvård tillräckliga för att reglera den verksamheten.

    Hemsjukvården är en viktig del av vården och syftar till att minska den tid patienten behöver tillbringa på sjukhus eller förkorta den totala vårdtiden. Hemsjukvården kan även ges i en mer avancerad form, hemsjukhusvård, det är ett uttryck som har väckt diskussion. Det innebär sjukvård i patientens hem dygnet runt. Hemsjukhusvården är oftast kortvarig och tidsbegränsad men kan i vissa fall även utsträcka sig över en längre tid. Patienten är vid denna typ av vård fortfarande inskriven vid en enhet inom ÅHS, vilket innebär att såväl förbrukningsartiklar som läkemedel bekostas av ÅHS och patienten betalar vårdavgift såsom för vanlig sjukhusvård. Här ville Folkpensionsanstalten i remissen ha med uttrycket så att inte någon patient skulle riskera att få fel ersättning eller hamna mellan stolarna.

    Hemsjukhusvården har utvecklats sedan mitten av 1990-talet med modell från Sverige. Denna typ av vård är en del av framtiden och lämpar sig väl för behandling av infektioner och svåra sår som kräver intravenös antibiotikabehandling, för stabilisering i samband med diabetes, för blodtransfusioner och terminalvård samt för palliativ vård. Även barnpatienter med blod- och cancersjukdomar eller prematurer kan lämpligen ges vård genom hemsjukhusvård.

    Vård i form av hemsjukhusvård förekommer redan nu inom ÅHS, i form av så kallade permissioner då patienter som är inskrivna vid en enhet inom ÅHS för en viss tid får sin vård i hemmet.

    ÅHS kan även ordna hemservice. Landskapet har under våren 2011 fått tillstånd för att genomföra ett pilotprojekt om sammanhållen hemvård. Det innebär att hemservice och hemsjukvård helt eller delvis kombineras och att personal inom hemservicen kan överta vissa arbetsuppgifter som hör till hälso- och sjukvården och personal inom hemsjukvården kan överta vissa arbetsuppgifter i anslutning till socialvården. Samarbetet mellan ÅHS och kommunerna är frivilligt och förutsätter ett godkännande av båda parter samt ett avtal om hur samarbetet ska fungera i praktiken.

    De grupper som idag har rätt till den mun- och tandvård som ÅHS producerar är barn och ungdomar under 25 år, patientgrupper som är prioriterade av medicinska eller sociala skäl samt ÅHS ordinarie personal. Dessutom har alla, även tillfälliga besökare i landskapet, tillgång till jourtandvård. I övrigt ges tandvården i landskapet inom den privata sektorn.

    Arbete för psykisk hälsa, som i riket benämns mentalvårdsarbete, innefattar tjänster till personer med psykiska symtom. Möjligheterna för personer med psykiska symtom eller sjukdomar att komma i kontakt med vården ska stödjas särskilt. Speciell hänsyn ska tas till den stigmatisering som hänger samman med psykiska symtom och till att dessa personer eventuellt har försämrad förmåga att se till sina egna intressen.

    Barns och ungas behov av psykiatriska tjänster och specialundervisning har ökat kraftigt. I framtiden kommer också den äldre befolkningens anspråk på vård för att förbättra den psykiska hälsan att öka eftersom befolkningens åldersstruktur ändrar.

    Alkohol- och drogarbetet inom ÅHS ska genom handledning och rådgivning främja alkohol- och drogfria levnadsvanor hos befolkningen och på så sätt öka välfärden, hälsan, funktionsförmågan.

    Missbrukarvården som finns i kommunerna kommer inte att påverkas av lagförslaget utan vården ska fortsättningsvis finnas utan någon förskjutning av ansvaret för dessa tjänster från kommunerna till ÅHS. Däremot poängteras vikten av ett samarbete mellan kommunerna och ÅHS i frågor som gäller alkohol- och drogarbete.

    En efterfrågad åtgärd är också att ge lagstöd åt den medicinska rehabiliteringen.  

    Enligt bestämmelsen ansvarar ÅHS för den prehospitala akutsjukvården. ÅHS ska fastställa en servicenivå för vården där det fastställs hur vården ska organiseras, vilken service som ska ingå i vården, vilken utbildning personalen som deltar i vården ska ha och målen för insatstiden.

    Det sista kapitlet, herr talman, kapitel sex omfattar specialbestämmelser om t.ex. servicesedlar inom hälso- och sjukvården som ett komplement till den offentliga hälso- och sjukvården. Ett område där landskapsregeringen anser att servicesedlarna kan fylla en viktig funktion är inom mun- och tandvården.

    En skild paragraf handlar om att beaktande av barn i service som riktar sig till vuxna. I barnskyddslagen, finns bestämmelser som syftar till att ge gravida kvinnor ett särskilt skydd och stöd inom hälso- och sjukvården i syfte att förebygga skador hos barnet under fostertiden. Stöd kan till exempel behövas för att avhjälpa en väntande kvinnas alkohol- eller drogmissbruk, vid våld i parrelationer eller då den väntande kvinnan har ett bristfälligt boende eller oförmåga eller brist på möjligheter att sörja för sin egen och för sitt ofödda barns hälsa.

    Inom flera områden inom hälso- och sjukvården har landskapsregeringen för avsikt att komma med mera detaljerade bestämmelser i förordning. Det är områden där ramarna anges i denna lag medan det inte är ändamålsenligt att göra en detaljreglering i lagen eftersom det rör bestämmelser som kommer att genomgå förändringar regelbundet. De områden som landskapsregeringen kommer att reglera på förordningsnivå är screening, rådgivning för gravida, rådgivning för barn under läropliktsåldern, skolhälsovård, studerandehälsovård, mun- och tandvård, medicinsk rehabilitering samt prehospital akutsjukvård.

    De ekonomiska verkningarna: Lagförslaget reglerar innehållet i och omfattningen av den hälso- och sjukvård som ska tillhandahållas i landskapet i dag men ger även utrymme för en betydande framtida utveckling. Detta gör det svårt att beräkna och exakt redogöra de ekonomiska konsekvenserna.

    Resultatet av vården förbättras hela tiden, det innebär att fler liv räddas och att fler kan leva länge trots kroniska sjukdomar. Det är en positiv utveckling men den rymmer även en finansiell utmaning. Samtidigt som antalet äldre i befolkningen ökar, minskar den del av befolkningen som är i arbetsför ålder. Utmaningen har hittills hanterats genom en kombination av resursförstärkning och förbättrat resursutnyttjande, effektivisering. I framtiden blir arbetet med effektiviseringar inom vården allt viktigare och det behövs tydliga strategier för att öka kvaliteten och effektiviteten. Fokus bör ligga på vårdens arbetssätt med inriktning på att utveckla vårdens system och processer för olika patientgrupper och på att systematiskt ta bort sådant som inte skapar värde för patienterna.

    En mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård har hög prioritet och en inriktning på hälsa leder till mindre behov av sjukvård och gynnar såväl befolkningens livskvalitet som vårdens och samhällets ekonomi. Vårddygnen minskar och allt mer av vården tillhandahålls som öppen vård, både vid och utanför sjukhusen, och i allt större utsträckning i patienternas hem. Vården präglas av en snabb medicinsk utveckling som möjliggör genomgripande strukturförändringar men även ger möjligheter att dra nytta av den tekniska utvecklingen och därigenom tillhandahålla service på ett förändrat sätt.

    Det hälsofrämjande och förebyggande arbetet betonas och därmed behövs resursförstärkningar inom primärvården. Inom ÅHS finns drygt 800 tjänster och därmed en möjlighet till omprioriteringar. En preliminär bedömning är att resurserna inom primärvården behöver förstärkas med hälsovårdare, depressionssjukskötare samt läkare.

    När Gullåsen utvecklas till fullo till en geriatrisk klinik så beräknas kostnaderna öka för ÅHS med ungefär 3 miljoner euro. Den utvecklingen förutsätter förändringar i landskapsandelarna till kommunerna. Tack.

    Talmannen

    Talmannen önskar påminna om att vi idag på talmanskonferensen konstaterade att vi har en mängd ärenden som vi gemensamt ska försöka få igenom i lagtinget under den begränsade tid vi har. Jag önskar att vi skulle ha så korta och koncisa inlägg som möjligt. Vi har ett gemensamt intresse att vi ska få det att löpa framåt.

    Ltl Barbro Sundback, replik 

    Tack, herr talman! Ett förhållande som har varit ganska oreglerad hittills är förhållandet mellan landskapsregeringen och Ålands hälso- och sjukvårdsmyndighet. För mig har det länge inte varit helt klart hur ansvarsfördelningen ser ut, vare sig den politiska eller den professionella. Här finns 2 § där man i alla fall på något sätt försöker lösa det här. Det står; ”Ålands hälso- och sjukvård är en myndighet”. I det andra momentet säger man; ”landskapsregeringen handhar den allmänna styrningen och övervakningen av Ålands hälso- och sjukvård.” Samtidigt tar man bort sjukvårdsplanen. Hur ska styrningen och övervakningen gå till? Vad är det man ska övervaka egentligen? Budgetskrivningar om ÅHS har vi redan haft sida upp och sida ner och det har inte haft någon större betydelse för verksamheten.

    Minister Katrin Sjögren, replik

    Herr talman! Den stora förändringen är att vi får lagstiftning när det gäller hälso- och sjukvården. Stora delar av hälso- och sjukvården kommer att regleras i lag, vi kommer att få förordningar. Mycket av det som finns i planen tas nu in på lag- och förordningsnivå. Sedan kommer ÅHS att behöva ha någon utvecklingsplan eller det som inte ska stå i budgeten. Meningen är att ÅHS styrs av lagstiftning och förordning och av budget som sedan godkänns av landskapsregeringen och lagtinget.

    Ltl Barbro Sundback, replik   

    Jag tycker inte att det låter som om regeringen kan styra den här verksamheten, inte på det sättet. Ministern menar nu att verksamheten själv ska göra upp en utvecklingsplan. Men ska den planen styra sig själv då? Det blir ju så. Kopplingen verkar inte riktigt klar.

    Det står också här att Ålands hälso- och sjukvårdsmyndighet producerar tjänster men de kan också köpa tjänster. Vilka ekonomiska rättigheter har de? Ska det som ÅHS säljer gå in till det allmänna i budgeten, blir det nettobudgetering eller hur ska det ser ut? Hur ska det övervakas? Enligt det här är det ju regeringens uppgift.

    Minister Katrin Sjögren, replik

    Så är det. Min uppfattning är att man får en mycket klarare styrning i dagsläget genom att man lagfäster den åländska hälso- och sjukvården. Vi har ett reglemente som styr ÅHS internt. Vi säger att alla viktiga förändringar som sker under året ska fastställas av landskapsregeringen såvida inte lagtinget har godkänt budgeten vid budgetåret. Samman skrivningar har landskapsregeringen när det gäller ÅMHM.

    Visst ska vi ha styrning, det ska vara grova penseldrag. Men ÅHS är en underlydande myndighet som har ganska stor rätt att bestämma över sin egen verksamhet. Man måste hålla sig till lagstiftning, förordning och budget.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Camilla Gunell, replik

    Jag tackar för presentationen. Det kanske kan tyckas vara semantik men det är ett ganska grundläggande ord i den nya hälso- och sjukvårdslagen; välfärd. Man använder begreppet välfärd utifrån individernas välfärd på ett lite märkligt sätt, enligt mig. Välfärd är mera en samhällsmodell. Ett välfärdssamhälle som talar om att individerna ska ha en ekonomisk och social trygghet i form av social omsorg, utbildning och hälso- och sjukvård. Jag vet att flera remissinstanser har påtalat detta om inte landskapsregeringen mera strävar efter välbefinnande eller individernas välmående. Varför envisas man att behålla ordet välfärd i den här bemärkelsen?

    Minister Katrin Sjögren, replik

    Herr talman! Det är sant som ltl Gunell påpekar. Det här är ett ord som man har påpekat om i remissutlåtandena. Det är en sak som vi noga har övervägt. När man talar om hälso- och sjukvård i nordiska sammanhang så talar man om välfärd när man vill ha en helhetssyn på patienter, individer och klienter och det betonar hela lagstiftningen. Trots att det här är en lagstiftning som styr den åländska hälso- och sjukvården så blir den inte lika effektiv om man inte samarbetar med kommunerna och andra instanser. Det är väldigt tydligt i lagstiftningen. Vi diskuterade också begreppet välbefinnande, men vi kom fram till att det är ett mera flummigt ord än välfärd. Välfärd handlar om att se hela individen och hela människan. När vi pratar om t.ex. studerandehälsovården och vi tar in skrivningar om vikten av kommunernas skolkuratorer och skolpsykologer så handlar det om en helhetssyn på människan.

    Ltl Camilla Gunell, replik

    Välbefinnande är en indikator, befolkningens välbefinnande är en indikator på välfärden i ett samhälle. Har man en god välfärd så har de flesta i alla fall ett bättre välbefinnande. För mig leder det här fel. Jag undrar om inte det här är en Finlandism eller om det är på något vis är en översättning där man lite hamnat vid sidan av? Har landskapsregeringen har en annan definition av ordet välfärd än den som står i ordlistan? Varför definierar man inte tydligt och klart vad man menar i den här lagen med ordet välfärd?

    Minister Katrin Sjögren, replik

    Herr talman! Som jag tidigare sade så var det här en sak som vi övervägde och vi försökte hitta andra ord, eftersom det var flera remissinstanser som påpekade det. Men vi fastade vi det ordet. Välfärd används i nordiska sammanhang och det används i europeiska sammanhang. Man ser det som ett steg framåt och man ser på hela människan. Vi hittade helt enkelt inget bättre. Vi har ändrat vissa ord efter remissutlåtandena, men vi hittade helt enkelt inte något bättre ord för välfärd. Ur landskapsregeringen synpunkt tyckte vi att det var ett bra ord. Ordet definierar det som vi vill åt; en helhetssyn.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Roger Jansson, replik

    Tack, herr talman! Jag ska sedan i mitt anförande ge beröm och några frågetecken.

    Nu vill jag ta upp styrelsens professionalitet och om man ska ha en professionell styrelse eller semiprofessionell styrelse. Jag skulle faktiskt vilja reda ut vad det är för någonting. Är man professionell om man i det här fallet är utbildad inom hälso- och sjukvården? Är man professionell om man är förvaltningsspecialist? Är man professionell om man har lång styrelseerfarenhet från det privata näringslivet? Är man professionell om man har lång erfarenhet från kommunala styrelser? Är man professionell om man besitter ekonomisk kunskap? Är man professionell om man har väldigt god kunskap om samhällsfunktioner? När är man professionell för att sitta i styrelser? Någon utbildning för det finns inte. Personligen har jag 40 års erfarenhet av styrelsearbete. Frågan är om jag är professionell, semiprofessionell eller icke professionell?

    Minister Katrin Sjögren, replik

    Herr talman! Jag kan bara konstatera att i dagsläget består ÅHS styrelse av politiker, som är synnerligen professionella och som också i dagsläget ringar in olika områden; ekonomi, sjukskötare och representanter från olika patientorganisationer. Semiprofessionell styrelse var mitt ordval, vilket vi har tagit bort ur lagtexten. Det står personer med sakkunskap. Då kunde man tänka sig det förfarandet om man vill ha personer med juridiska och ekonomiska kunskaper och om man vill ha representanter från t.ex. patientorganisationerna. Paragrafen öppnar upp för alla möjligheter. Det är upp till landskapsregeringen att tillsätta styrelsen.

    Ltl Roger Jansson, replik

    Herr talman! Jag hoppas att den här landskapsregeringen, men särskilt kommande landskapsregering och kommande lagting ska komma bort ifrån det där. Det ger någon slags uppfattning att man kanske menar folk från det privata näringslivet, som i allmänhet inte är särskilt duktiga på offentlig förvaltning. Då är de inte särskilt professionella i de sammanhangen. Vi har posten och PAF och nu ser jag att vi i polislagen diskuterar att man ska vara insatt i polisverksamheten, men man får inte jobba inom det området. Det måste väl vara fruar och män då till sådana som jobbar inom det eller vem ska vara i styrelsen? Det är bra om vi kunde komma överens om att vi kunde lämna bort det här. Det är skilt om man sedan vill tala om att man har lång erfarenhet, men då utesluter man unga kraftfulla representanter som kan komma in och göra nytta. Vi bör akta oss för schabloner.

    Minister Katrin Sjögren, replik

    Herr talman! Det ska vi definitivt göra, vilket jag anser att landskapsregeringen har gjort. Paragrafen om styrelsen liknar den gällande paragrafen till stora delar. Man har ändrat styrelsens mandattid.

    Jag gav som exempel Södersjukhuset där man har en professionell styrelse. Man har ekonomi- och juridikkunskaper men det är ändå politikerna som sätter nivån och drar de stora penseldragen. Syftet från landskapsregeringens sida har varit att ta in den här möjligheten. Sedan är det upp till sittande landskapsregering att bedöma vem man vill ha i ÅHS styrelse.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Sirpa Eriksson, replik

    Tack, herr talman! Jag tycker att den här lagen är bra och väldigt maffig. Jag, som medlem i den parlamentariska alkohol- och narkotikagruppen, är väldigt nöjd att 42 § finns med som handlar om alkohol- och drogarbete. Man ger undersökningar, vård och rehabilitering åt patienter i samband med alkohol- och drogrelaterade sjukdomar. Jag känner att den gruppen av patienter tidigare har varit lite utanför det mesta av rehabiliteringen. Det behövs många olika åtgärder för de här personerna.

    Minister Katrin Sjögren, replik

    Herr talman! Det håller jag med om. För att man ska kunna stävja kostnaderna och också kunna få en mera human vård så är det just dessa klienter och patienter som har svårt att föra sin egen talan som man måste ta i beaktande. Det kan handla om missbrukare och det kan handla om funktionshindrade. Det är också en linje som lagen eftersträvar, att ta fasta på de personer som riskerar att hamna mellan stolarna. Det är inte bara den speciella paragrafen utan också när det gäller ungdomar ska man ge särskilt stöd om man misstänker att någon ungdom har drog- eller alkoholproblem. I den här paragrafen står det också om man t.ex. misstänker att en gravid kvinna har alkohol- och drogproblem. De här funderingarna finns på flera ställen. Man ska ge stöd i ett tidigt skede.

    Talmannen

    Replikskiftena är avslutade.

    Ltl Gun Carlson

    Herr talman! Centern stöder den här framställningen. Jag har ändå några kommentarer från centerns sida i de här frågorna. Det är dels kommentarer och dels lite påpekanden till utskottet.

    För säkerhets skull tänker jag börja bakifrån. Jag kommer att börja med den lagframställning som ministern inte sade så mycket om, ändringar i socialvårdslagen. Det föreslås en ändring i landskapslagen om tillämpning i landskapet i författningarna om socialvård. Det här är bra och det har varit efterfrågat på många sätt. Nu föreslås att man ändrar socialvårdslagens bestämmelser så att man skriver att i landskapet heter anstaltsvård institutionsvård. Det är okej. Man skriver; ”den vård som i 24 § socialvårdslagen omfattas i landskapet är omsorg samt sådan sjukvård som inte kräver sjukhusvård”. Det här var det bästa man kunde komma fram till. Det är ju bättre än ingenting. Vi vet alla att det stora problemet har varit gränsdragningarna mellan institutionerna och ÅHS. Det är ju det som vi ville lösa genom detta. Jag är inte riktigt säker på att det här blir alldeles tillräckligt. Jag vill därför uppmana social- och miljöutskottet att noga granska om man inte i den här lagen kan ange föreskrifter från landskapsregeringen om vad som är institutionsvård, på samma sätt som social- och hälsovårdsministeriet har tillämpningar av grunderna för öppenvård och institutionsvård. Jag vet att landskapsregeringen och tjänstemännen säger att det inte går. Jag uppmanar ändå utskottet att granska det här och försöka få tillämpningsföreskrifter, så att vi får det anpassat till våra åländska förhållanden.

    Jag ska försöka att inte vara så långrandig. Vi fick en tydlig signal från herr talman att inte prata för länge. Min starka uppmaning är att jag vill att man granskar det här. Jag anser att man kan göra tillämpningsföreskrifter angående från 24 § om vad som är institutionsvård i vårt fall och var gränserna ska gå mellan institutionsvård och ÅHS ansvar. Det kan vi göra. Naturligtvis ska också alla föreskrifter som har med Folkpensionsanstaltens förmåner att göra finnas i våra föreskrifter.

    Jag är inte heller säker på att det här är riktigt bra. Kanske det bästa är att man i stället för vård skriver omsorg samt sådan sjukvård som inte kräver sjukhusvård. För vad är då kvalificerad hemsjukvård, för att inte tala om hemsjukhusvård? Detta krävs nog också funderingar på.

    Jag ska försöka att inte upprepa det som minister Sjögren mycket förtjänstfullt redogjorde för.

    Angående 3 §, styrelsen, vi i centern har många gånger diskuterat på senare tid vad som krävs av en styrelse. Vi anser att om man tar ansvar för en styrelse, det spelar egentligen ingen roll vad det handlar om, så är inte det viktiga sakkunskap i det specifika området som styrelsen företräder, utan man ska kunna administration, offentlig förvaltning, ekonomi och ledningsansvar. Om man råkar vara sakkunnig inom området så är det okej, men det är många gånger viktigare med de här egenskaperna och även personalfrågor och fackliga frågor är viktiga i en styrelse. Detta om sakkunnigheten.

    När det gäller styrelsens uppgifter ska vi komma ihåg att vi nu flyttar över det mesta från ÅHS planen till lag. Det betyder att budgeten i ÅHS måste läggas upp på ett lite annat sätt så att de långsiktiga målsättningar och målsättningar för de kommande åren blir tydligare på samma sätt som i landskapsregeringens budget. Det tror jag är ganska enkelt.

    När det gäller beslutsfattandet i styrelsen finns det fortfarande lite frågor om närvaro- och yttranderätt. Jag vill att social- och miljöutskottet funderar lite på om det är förenligt med landskapsläkarens tillsynsansvar att sitta i styrelsen under styrelsemötena? Det kan vara lite frågan om när det gäller ministern med. Jag vill att social- och miljöutskottet tittar på detta ytterligare.

    När det gäller reglementet föreslås nu att reglementet godkänns av styrelsen men fastställs av landskapsregeringen. Det är ändå ett internt dokument som ÅHS gör upp för sig själv. Då är frågan om landskapsregeringen ska lägga sig i det. Det tyckte inte ROR-gruppen. Vi får säkert höra om detta igen när ROR-gruppens ordförande Roger Jansson kommer upp. Jag och vår andra centerledamot Jan Salmén var med och godkände ROR-gruppens förslag i ÅHS styrelsen. Vi tyckte att det här var okej. Det är värt att fundera på.

    När det gäller enhetliga grunder för vård, 16 § säger man; ” läkarna använder sig även av god medicinsk praxis. Man rekommenderar nationella evidensbaserade behandlingsrekommendationer”. Det är okej kanske. Sedan säger man i sista meningen; ”rekommendationerna utarbetas i syfte att stöda beslutsfattandet inom hälsovården och för patientens bästa. Rekommendationerna finns inte i sin helhet på svenska.” Det här vill landskapsregeringen att vi ska göra. Då är frågan; hur ska detta gå till? Dessutom har vi många läkare som kommer direkt från Sverige och är utbildade i Sverige. Jag hoppas att social- och miljöutskottet tittar på det också.

    När det gäller ersättningsskyldigheten för Gullåsen, såsom vi har idag föreslås det nu att ska tillämpas fram till utgången av 2012. Där fick vi en redogörelse, vilken återkommer i 38 § så jag lämnar det. Jag konstaterar bara att vi inte riktigt vet vilka de ekonomiska konsekvenserna blir av det här. Det kan möjligen ge upphov till ändringar i landskapsandelarna, men det kommer senare.

    Några ord om 24 §, ändringar av verksamheten. Jag tycker det är bra att man har med prioriteringar i vård. Jag tror att det kommer att bli nödvändigt i framtiden att man kanske måste prioritera vården på ett annat sätt än vad vi har gjort idag. Det kan gå så.

    Kan vi i 25 § ålägga kommunerna något i en ÅHS-lag? Kommer statistiken i 26 § att bli könsuppdelad?

    34 § rådgivning och andra tjänster för äldre är naturligtvis intressant för mig. Det intresserar mig varför man får det först när man är 77 år i Mariehamn men 75 år på landet? Vad är skillnaden?

    I 39 § där tycker jag fortfarande att det är ett problem med ordet hemsjukhusvård. Jag vill att social- och miljöutskottet tittar på det här. Jag förstår inte riktigt vem som kommer att fastställa gränsdragningen om vad som är möjligt i hemsjukvård och vad ska man göra i hemsjukhusvård. ÅHS ledning och styrelse var inte heller riktigt intresserade av det här. Det här är det något som social- och miljöutskottet får titta på.

    Jag har en fråga, som inte behöver besvaras idag, men kanske utskottet kan besvara frågan. I 41 § och 44 § skriver man på samma sätt, man förklarar arbetet för psykisk hälsa eller akutsjukvård, sedan kommer en mening i båda fall; ”som i riket benämns mentalvårdsarbete eller brådskande vård”. Varför måste vi i vår lag skriva hur det är riket? Jag förstår inte det.

    När det gäller 42 §, alkohol- och drogarbetet, betyder den här skrivningen att man anser att det som nu mer eller mindre är påfört psykiatrienheten, avgiftning och tillnyktringen, ingår det i det här som man ska göra eller kommer det in någon annanstans? Jag har frågat detta förut.

    Är det bra att ha det exakt bestämt vad som får stå i förordningen? Kan inte förordningen vara mer öppen? Det är också en fråga till social- och miljöutskottet. Jag tackar för mig.

    Minister Katrin Sjögren, replik

    Herr talman! Jag ska försöka svara så gott jag kan på den här korta tiden.

    När det gäller 16 §, enhetliga grunder för vård, så handlar det om vårdpraxis för 80 procent av de icke brådskade sjukdomarna och de finns i sin helhet på svenska. Det nämns också i detaljmotiveringar att läkarna använder sig av en annan praxis som heter ”God medicinsk praxis”. Det bara omnämns att man kan använda sig av det.

    När det gäller hemsjukhusvård så har vi klarerat den här skrivningen med ÅHS efter påpekande av Folkpensionsanstalten när det gäller ersättningar. Där ville vi också göra ett förtydligande och säga vad som gäller i Finland med brådskande vård och mentalvårdsarbete för att inte riskera att någon faller mellan stolarna och att man inte får den ersättning som man har rätt till. Det har varit byxor och hängslen som vi har tagit in i lagen.

    Tillnyktring och avgiftning ska ombesörjas av hälso- och sjukvården såsom tidigare.

    Ltl Gun Carlson, replik 

    Tack för det. Det är ändå så att landskapsregeringen tydligen rekommenderar att man använder de här rekommendationerna som inte fick heta det som de heter på finska, eftersom det skrivs här. Jag tycker att vi ska vara lite försiktiga med det här och inte vara så kvicka med att hänvisa till det finska, trots att det säkert är bra på många sätt.

    Jag behöver inte kommentera det andra. Jag fick bra svar.

    Minister Katrin Sjögren, replik

    Herr talman! Jag tycker det är dumt att inte utnyttja det som finns när det gäller den icke brådskande vården. Det handlar inte om finska rekommendationer, det handlar snarare om nordiska rekommendationer. Man har enhetliga system. Man diskuterar på nordisk nivå om man i Norden ska försätta viss vård till vissa sjukhus som har avancerad sjukvård. Det handlar inte bara om finska rekommendationer utan det är nog mera nordiska.

    Praxis som läkarna använder så det omnämns bara att den möjligheten finns. Det är också ett led i att kvalitetssäkra vården. Alla patienter ska få likartad vård och vård på samma sätt.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Sirpa Eriksson, replik

    Herr talman! Nu hann jag inte riktigt titta vad meningen är med brådskande vård. Det kan också betyda att man måste tvångsomhänderta ett barn hastigt för några timmar, t.ex. i sådana fall där föräldrarna vägrar blodtransfusion eller några andra vårdåtgärder. Det är viktigt att man har samma benämning för man har ju inte behörighet på det området. Det kan också ligga sådana saker bakom.

    Ltl Gun Carlson, replik 

    Nej, det tror jag inte att det är. Det är den vanliga akutsjukvården som alltid på Åland har hetat akutsjukvård och heter det också i Sverige, medan man i riket tydligen nu har börjat kalla det brådskande vård. Det är väl en översättning. Brådskande vård är inget bra namn på företeelsen som sådan. Jag tycker det var en onödig beskrivning.

    Talmannen

    Replikskiftena är avslutade.

    Vtm Gun-Mari Lindholm

    Talman! Den här lagframställningen har jag haft förmånen att penetrera både som kommunpolitiker och som styrelseledamot i ÅHS. Jag har haft anledning att läsa den med tre olika typer av glasögon och det har varit väldigt värdefullt.

    Lagframställningen tar avstamp i nutid och blickar framåt med tyngdpunkten på förebyggande arbete. Det finns mycket som är bra i den här lagframställningen, särskilt att bestämmelserna kommer på lagnivå och att man öppnar förordning.

    Jag tycker också att det är bra att vårdgarantin kommer på lagnivå. Det har jag yrkat på flera gånger ifrån den här talarstolen. Det är bra att man nu har vårdgarantin med i lag.

    Jag tycker också det är bra att man öppnar upp för möjligheten för servicesedlar.

    Det är också bra att styrelsen kommer att få en mandatperiod på fyra år.

    Det är bra att man har socialvårdslagens bestämmelser med i den här lagen. Det är något som jag också har sagt ifrån den här talarstolen. Jag har fått lite ljummet medhåll inne i salen men kanske mera medhåll utanför. Jag tycker det är väldigt bra att man har tagit socialvårdslagens bestämmelser med. Jag omfattar ltl Gun Carlsons resonemang om att det finns ett behov att man i utskottet tittar på det här, gör ett förtydligande av vad omsorg och sjukvård egentligen betyder. Vad betyder det för de kommunala institutionerna som t.ex. De Gamlas Hem? Jag håller också med om att det behövs tillämpningsföreskrifter till den här lagen.

    Jag kommer att anföra några saker som jag har frågetecken kring och sådant som jag tycker att är mindre bra. Det rör paragraferna 1, 8, 16, 31, 39 och 42.

    Problemet kommer egentligen i 1 § 1 kap. när man pratar om lagens syfte. Man säger: ”att främja och upprätthålla hälsa och välfärd, arbets- och funktionsförmåga samt social trygghet för befolkningen i landskapet”. Där tycker jag redan att man stöter på problem eftersom det här är hälso- och sjukvårdslag. Det är inte en lag om kommunal omsorg. Vi ser inte heller spår i den här lagframställningen att det öppnar på ett förtydligande sätt samarbetet mellan hälso- och sjukvården och kommunernas sociala omsorg. Formuleringen, avsikten och syftet följer inte tankegången som man säkert är ute efter, att man ska öppna upp för det, men det finns inte någon fortsättning på det.

    Precis som ltl Camilla Gunell sade här i en replik så har vi talat mycket om ordet välfärd. Man kan uppleva att det är semantik. Men är det rätt att sätta in social trygghet och ekonomisk trygghet i en hälso- och sjukvårdslag? Särskilt när man inte går vidare och öppnar upp för den kommunala fortsättningen, om jag uttrycker det så. Redan det här behöver social- och miljöutskottet titta på.

    Sedan går jag över till 8 §, reglemente. Nu är det tänkt att reglementet ska fastställas av landskapsregeringen. Det här har varit på tapeten i flera omgångar tidigare. Vi från obunden sida har framhärdat att det inte är rätt att landskapsregeringen ska fastställa reglementet. Man hänvisar till att det har funnits problem för att ÅHS styrelse har rivit upp ett reglemente och ändrat det. Det har förekommit en gång på 15 år. Det var när man skulle utse en anestesiläkare, vilket ÅHS styrelse hade en annan åsikt om än den tjänsteman som hade utsett tjänsten. Det har alltså skett en gång på 15 år. Det här är styrelsens arbetsordning vilket alla styrelser har. Det här är ett redskap hur man styr. Det ska alla styrelser ha. Det är ingenting konstigt att en styrelse fastställer sina interna styrdokument. Det ter sig väldigt konstigt, åtminstone från min sida, att man skulle ha en landskapsregering att fastställa det.

    Jag läser i allmänna motiveringarna för 8 §: ”Särskilt om ÅHS övergår till att styras av en styrelse utan koppling till den politiska representationen i lagtinget och landskapsregeringen finns det behov av att landskapsregeringen har ett faktiskt inflytande över reglementet.” Finns det en verksamhet som är lagbunden och det finns på förordningsnivå så ser jag inte att det är en svårighet att styrelsen utfärdar ett arbetsdokument. Om inte styrelsen hanterar alla frågor så vem ska i så fall göra det? Jag hoppas att man ändrar detta i utskottet. I från ÅHS styrelses sida så tyckte alla partier så förutom socialdemokraterna som hade en annan uppfattning. Annars var också liberalerna i ÅHS styrelse med på att man skulle ha det som det är idag, att styrelsen fastställer det.

    16 § har redan diskuterats. Jag har samma uppfattning som ltl Gun Carlson. Jag hoppas att man i utskottet tittar på det.

    31 § handlar om studerandehälsovård. Eftersom den här paragrafen är öppen nu så ber jag utskottet att titta på hur det ser ut vad beträffar avgifterna. Finns det någon möjlighet under den här paragrafen att öppna upp för de studerande som t.ex. är långtidssjukskrivna, långtidssjuka och inte kan studera på grund av ohälsa, vilket gör att de inte presterar sina studiepoäng så att de erhåller studieförmånerna och på det sättet blir de utan inkomst. Då ska man ändå komma upp till högkostnadsskyddet på 375 euro. Jag har i helgen blivit kontaktad av personer som faktiskt befinner sig inom den här problematiken. Jag undrar om det går att göra någonting åt det? Jag hoppas att man tittar på den frågan.

    Det finns också en fråga vad beträffar studerandehälsovården. Om man går till privat hälsovård får man inte ersättning från FPA. Som man annars som studerande får utanför Åland, man har rätt att både få akutsjukvård, det får vem som helst, men också rätt till den planerade sjukvården. Men går man till privat sjukvård så får man inte ersättning från FPA. Det här är någonting som man också borde titta på. Man ska väl inte bli straffad för att man använder den privata sjukvården och möjliggör för att också andra kommer tidigare i kön.

    39 § har också redan diskuterats. Vi har också från vår sida lite problem att se att det finns ett reellt behov för hemsjukhusvården när vi redan har hemsjukvården. Det är onödigt att man blandar in ytterligare terminologi.

    Jag tycker också att om det finns ett behov av att man öppnar upp för kommunernas socialvård och samarbetar i tillämpliga delar kring hemsjukvård och hemvård, då ska man säga det i den här lagen. Om man vill ha en funktionell helhet, ett team, runt patienten så ska man tydliggöra den möjligheten i lag. Det tycker jag inte framkommer överhuvudtaget i det här lagförslaget. Det är något som vi har diskuterat väldigt mycket här i salen.

    I 42 § ser jag också att det finns en problematik runt vad som är kommunernas behörighet och vad som är ÅHS behörighet eller kompetensområden. Det behöver man titta på. Man bör också titta på vart avgiftningen hör. Tack, herr talman.

    Ltl Sirpa Eriksson, replik

    Tack, herr talman! Nu förstår jag inte vtm Lindholms påstående att den studerande inte skulle få ersättning från FPA om personen går till privatläkare? Att FPA inte skulle betala ersättning, bara i dessa fall som personen ligger på institution? Det här har jag kan aldrig hört talas om. Varför skulle de inte betala det?

    Vtm Gun-Mari Lindholm, replik

    Talman! Frågan är också ny för mig. Men jag har fått den här uppgiften. Jag hoppas att man kan titta på den. Jag kan förtydliga frågan inför utskottet. Det är väldigt svårt. Jag har försökt kontakta FPA i den här frågan, men som alla vet så är det väldigt svårt att få tag i FPA.

    Det här är också något för media. Jag ser att media fortfarande är kvar här och lyssnar på debatten. Kanske media kan göra en liten djupdykning i de här olika frågorna. Det är väsentligt att man känner att man får hjälp i de olika situationerna från Åland när man också får studieförmåner från Åland, att man är en med bland oss ålänningar.

    Ltl Sirpa Eriksson, replik

    Tack, herr talman! Jag är nästan övertygad om att det inte kan vara så, att vi på Åland skulle ha en sådan diskriminering av studerande att man inte skulle få ersättning för sina läkarbesök om man går till tandläkare eller privat läkare. Jag har en dotter som studerar i Helsingfors och hon har just varit till privat läkare och fått ersättning där. Jag tror nästan det är hundra procent omöjligt att vi skulle ha det på det viset här.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Minister Katrin Sjögren, replik

    Herr talman! När det gäller hemservice och sammanhållen hemvård så ger just 39 § lagstöd för det samarbetet. Det stod uttryckligen i lagparagrafen och sedan i sista momentet i detaljmotiveringen. Vi ger lagstöd för den sammanhållna hemvården. Sedan efter att pilotprojektet är färdigt och vi har gjort en utvärdering så kan det hända att vi behöver införa en egen paragraf om den sammanhållna hemvården. I dagsläget så ger den lagstöd för det här samarbetet.

    När det gäller avgiftning så är det hälso- och sjukvårdens uppgift. Det handlar om abstinens och det handlar om ganska tung medicinering. Avgiftning är hälso- och sjukvårdens uppgift.

    Talmannen

    Replikskiftena är avslutade.

    Ltl Barbro Sundback  

    Herr talman! När man gör väljarenkäter i samband med val så är det alltid samma svar när det gäller vilken fråga som är viktigast för medborgarna; hälso- och sjukvård. Så har det alltid varit. Det är med andra ord det viktigaste politikområde som vi behandlar just nu. Därför är det trist att man måste behandla det under en sådan tidsbrist. Det känns på något sätt att vi nu i lagtinget ska skynda igenom den här lagstiftningen, som ur medborgerligt perspektiv är av största vikt. Därför, herr talman, tar jag mig nog den tid som jag tycker att det här behöver. Jag ska trots det försöka att inte vara långrandig.

    Behovet av den här lagen har varit länge stort. Det är mycket viktigt att vi nu får en lagstadgad hälso- och sjukvård i landskapet. Det är precis som ministern sade, enligt grundlag borde vi ha haft en sådan lag för väldigt länge sedan, för det är offentlig myndighetsverksamhet i högsta grad och det får man inte bedriva utan stöd i lag. Det är hög tid.

    Vi har givetvis haft en lag men den handlar mest om organisation, förutom i 2 § som har varit ganska viktig. Det står; ”befolkningen i landskapet har utan diskriminering och inom de gränser som står till hälso- och sjukvårdens förfogande vid respektive tidpunkt rätt till sådan hälso- och sjukvård som vars och ens hälsotillstånd förutsätter”. Den paragrafen fanns ursprungligen med i det förslag som landskapsregeringen skickade ut på remiss. Jag har funderat väldigt mycket på varför man har tagit bort den. Den är, som jag ser det, en riktig generalklausul; att vars och ens hälsotillstånd förutsätter och att det inte får förekommer diskriminering. Den är nu borttagen. Jag frågar mig bara varför?

    Istället har man utgått ifrån rikslagen som är kolossalt tjock, närmare 200 sidor. Det är en lag som i detalj reglerar finländarnas rätt till hälso- och sjukvård och den reglerar också i detalj hur hälso- och sjukvården ska organiseras. Det gör inte vår lag, det är närmast en ramlag kan man säga. Till vissa delar innehåller den samma målsättningsparagrafer som i riket. Men den innehåller långtifrån lika detaljerad lagstiftning i fråga om hur tjänsterna ska produceras, av vem osv. Här har vi ramlagstiftning. Man kan redan då fråga sig om det här är tillräckligt rättssäkert för ålänningarna? Jag är lite tveksam på vissa punkter och jag ska säga i vilka fall.

    De allmänna paragraferna om allt gott som ÅHS ska göra tror jag att alla kan vara överens om.

    Det är begreppet välfärd, om man byter ut det begreppet mot social och ekonomisk trygghet så kan man höra hur tokigt det blir; ”att främja och upprätthålla hälsa och ett system för social och ekonomisk trygghet”. Välfärd är och förblir ett övergripande begrepp för det som man nu närmast menar med välfärdsstat. Jag tror att utskottet ska titta på det här begreppet också, som så många andra har varit inne på. Jag undrar om det inte är finskans ”hyvin vointi” som spelar in här. På svenska är det inte riktigt lyckat.

    Sedan är det detta med hur verksamheten ska bedrivas så att lagstiftningen verkligen uppfylls och att medborgarnas önskemål om att få den hälso- och sjukvård som de behöver tillgodoses. Där tycker jag nog fortfarande att lagstiftningen egentligen inte kan säkerställa det som man utlovar. Jag tror att det är ett kardinalfel att ta bort sjukvårdsplanen. Jag säger inte att planen har fungerat perfekt. Men det är klart att det måste finnas ett styrdokument som är fastslaget helst av lagtinget men åtminstone av landskapsregeringen och som tas fram tillsammans med ÅHS och landskapsregeringen.

    Om vi tänker på en förening så varenda en liten förening måste göra en verksamhetsplan och en budget. Men ÅHS skulle inte behöva ha någon verksamhetsplan, utan en budget med målbeskrivningar. Vi vet att målbeskrivningarna bara är politiskt förpliktande. Inte kan någon säga; ”ja, ja ni uppfyllde inte budgetmålen, alltså har ni misslyckats”. Man kan säga det men det har absolut inga följder. Den här utvecklingen inom självstyrelsen finns inom flera områden. Vi ska ha en allmän lag som egentligen inte förpliktar till någonting och som medborgarna inte kan besvära sig över. Vi har budgetskrivningar som kanske uppfylls eller ändras eller så uppfylls de inte alls, vilket vi har hundratals exempel på bara under den här mandatperioden. Det är ofta ett sätt för regeringen att politiskt uttrycka sin vilja. Det följs inte nödvändigtvis upp, annars skulle vi få ställa misstroenden nästan varje dag som vi kommer hit.

    Herr talman! Jag tror nog att man ska skärpa upp detta med hur verksamheten inom ÅHS ska styras. Och om det ska vara, som det står här, att det är landskapsregeringen som har den allmänna styrningen och övervakningen av verksamheten så måste det visas på vilket sätt, inte bara genom några skrivningar här i lagen.

    Många har talat om reglementet och att det är ett internt instrument. Nu är det så enligt 2 § att det är landskapsregeringen som ska styra och övervaka verksamheten. ÅHS är en underlydande myndighet. Reglementet ska enligt den här paragrafen beskriva vilka uppgifter och vilken funktion som myndigheten ska ha. Men då måste väl den övervakande myndigheten, som också har det politiska ansvaret, fastställda detta reglemente. Det är frågan om att klargöra ansvarsområden just mellan landskapsregeringen och ÅHS myndighet. Det är då landskapsregeringens ansvar att fastställa ÅHS reglementet. Inte att beskriva i detalj hur ÅHS ska fungera, det gör myndigheten själv. Den överordnande myndigheten måste fastställa reglementet. Det är alldeles klart, tycker jag.

    Vi har ju inte två myndigheter på samma nivå, landskapsregeringen och ÅHS. De är hierarkiskt beroende av varandra.

    Angående styrelsens sammansättning, det är alldeles klart att om det ska finnas ett politiskt ansvar i styrelsen så ska den vara representerad av folkets ombud, dvs politiker. Det är ju viktigt att just den myndigheten är politiskt ansvarig. Det kallas för korporativistisk demokrati när man börjar utse någon slags organisationsrepresentant eller någon som har speciell utbildning osv. Det är ju sådant som ska finnas inom förvaltningen. Nu ska man inte igen börja blanda ihop det här med dem som har det professionella ansvaret och de som har det politiska ansvaret. Det finns tyvärr alltför många politiker på Åland som nog vill sitta i styrelser, men de vill att några professionella ska utreda och säga vad de ska tycka och tänka. Där skulle vi behöva en förstärkning av utbildningen av politiker.

    Herr talman! Nu ska jag prata om innehållet i hälso- och sjukvården. Om vi får den här lagen och inte sätter till mera pengar och vi tar bort hälso- och sjukvårdsplanen, hur tror ni det blir med förändringarna i hälso- och sjukvårdens innehåll? Inte ändrar det någonting. Det måste liksom till klara beslut. Vad ska man fatta de besluten på basen av om inte en sjukvårdsplan, så någon annan plan och så måste det finnas pengar. Annars kvarstår tre oklara frågor som vi har fortsättningsvis.

    Den första är samarbetet som man pratar om. Det har vi diskuterat flera mandatperioder nu. Vi vet att tjänstemännen här på regeringssidan vill att vi ska ha det som i Finland vad gäller ansvaret för hälso- och sjukvård speciellt för de gamla men också för personer med funktionsnedsättningar som bor på kommunala institutioner. Då är det lättast. Tjänstemännen är rädda för att de boende ska gå miste om FPA-rättigheter som tillkommer dem som i Finland bor på s.k. anstalter, som låter förfärligt. Det betyder att man har service dygnet runt med omsorg och vård. Visst skulle det vara enkelt om vi skulle ha det som riket med FPA och allting, men vi har det inte så. Det går inte in i huvudet på folk här i huset! All hälso- och sjukvård ansvarar ÅHS för. Det finns inte en enda person i kommunens förvaltning som är anställd för att ansvara för hälso- och sjukvård i kommunerna. Det finns inte det. Eller ska kommundirektörerna ytterst ha ansvar för vården på De Gamlas Hem eller på Trobergshemmet? Det är det som är utgångspunkten för hela vår organisation. Det är det som vi måste ta fasta på och inte hålla på med den här pseudodebatten om gränsdragningsproblem. Det är inget gränsdragningsproblem. Det är så tydligt som det kan vara; all hälso- och sjukvård ansvarar ÅHS för. Kommunerna har ingen hälso- och sjukvård, vare sig formellt enligt lagansvar och de har inte heller professionella som kan ta ansvaret. Vad ska man då göra? Ja, man måste utgå ifrån att ÅHS också ansvarar för hälso- och sjukvården för dem som bor på kommunala institutioner. De bor där ur kommunens synvinkel, att de behöver vård spelar inte någon roll om de bor på institution, i egnahemshus eller i hyreshus. Det är samma producent som så ska ge dessa människor hälso- och sjukvård. Om de inte själva kan gå till sjukhuset eller om det ska organiseras på något annat sätt så måste man avtala mellan kommunerna. Man kan inte i en lag om ÅHS skriva in att kommunerna ska ha ett hälso- och sjukvårdsansvar. Det är nu såsom det är.

    Det här löser inte den problematiken. Det kommer att fortsätta. Ytterst handlar det om vem som ska betala. ÅHS ska betala. De som bor på institution är lika fullvärdiga som vi som går eller kör bil till ÅHS för att få hälso- och sjukvård. Det är ingen skillnad i den aspekten.

    Man försöker krångla till det i någon slags ändring av socialvårdslagen, icke sjukhusvård, men all vård är producerad av ÅHS idag.

    Herr talman! För det andra löser det här inte skärgårdsbornas hälsovård, inte hur vackra motiveringar man än har i de allmänna motiveringarna. Om inte den politiska viljan finns, att alla i stort sett ska ha det lika dåligt i alla skärgårdskommuner, så förblir det så. Det är en ren politisk fråga hur vi fördelar de här resurserna och vilka rättigheter som vi tycker att skärgårdsborna ska ha. Vi har länge tyckt att det inte är bra som det är idag. Med den här lagen kommer det inte automatiskt att bli bättre.

    Den tredje och mycket viktiga frågan gäller tand- och munhälsovården. Det är för oss obegripligt att det här lagtinget inte ger motsvarande förmåner i fråga om tand- och hälsovård som man har i riket. Enligt självstyrelselagen är det givet att så borde vara fallet. Jag tycker nog att man inte kan resonera på det viset att om vi har bättre utbud av hälso- och sjukvårdstjänster på BB så kompenserar det att vi inte har allmän mun- och tandvård.

    För inte så länge sedan kom det ut en mycket bra bok av en professor vid Karolinska Institutet, Björn Klinge, som visade att tänderna och munnen är så viktiga organ i människan. Det är inte bara att man kan få följdsjukdomar, hjärtproblem och allt möjligt annat om man har problem med tänderna, det är även en social fråga. Den som inte har bra tänder har det svårare i livet på alla sätt och vis; att få jobb och framgång i det sociala livet. Det är oerhört stigmatiserande för den som inte får den tandvård som man behöver. Detta har man kommit till redan för länge sedan i omkringliggande regioner, men hos oss vill majoriteten fortsättningsvis utreda och utreda.

    Vi kommer att föreslå i utskottet att paragrafen om mun- och tandhälsovård ändras så att den får motsvarande skrivning som i riket. Det är ju det som man har gått in för i alla andra fall, att det motsvarar rikslagstiftningen. Det kommer att innebära kostnader, det går inte att genomföra genom beskrivning och det går kanske inte så snabbt. När vi gör en sådan här omfattande lagstiftning och lämnar bort allmän mun- och tandvård så tycker vi att det är närmast skamligt. Hur kan lagtinget förbigå ålänningarnas rätt till allmän mun- och tandvård?

    Jag har några andra bemärkningar. Det gäller patienternas rätt vad gäller information om journaler. I den här lagstiftningen är det väldigt kort skrivet. Jag hoppas att man tittar på rikets lagstiftning. I vårt lilla samhälle måste sekretessen förstärkas. I rikslagen får man inte ens föra information från en verksamhet till en annan verksamhet. Det skulle betyda hos oss att kirurgen inte får informera psykiatrin eller tvärtom utan patientens medgivande. Nu säger man att det är beaktat kanske eller någonting sådant. Jag tycker nog av det måste stå tydligare i lag.

    En sista sak, herr talman, i den finska lagen finns det en intressant kommentar, en internationell bedömning av den finländska hälso- och sjukvård där man ger den kvalitativt högt betyg. Men, på en punkt finns det anmärkning; de enskilda patienterna har väldigt liten valfrihet och rätt att själva välja var de ska söka sin hälso- och sjukvård. Hos oss, där vi bara har ett enda sjukhus, är det ännu svårare. Här tycker jag att utskottet ska fundera på om man inte kan utöka patienternas rättigheter vad gäller att välja hälso- och sjukvård. Det kunde vara hälsosamt för vårt sjukhus om det blir utsatt för en viss konkurrens av patienterna. Tack, herr talman.

    Ltl Gun Carlson, replik 

    Tack, herr talman! När det gäller vård kontra sjukvård och ÅHS ansvar så vill jag erinra om att det står någonting väldigt viktigt på sidan 23 om den öppnade paragrafen om socialvården. Man talar om att det ska vara en enhetlig vårdtyngdsmätning som kan omfattas i hela landskapet. Vård ges på olika nivåer. Man måste kunna bestämma de nivåerna. Man har lite väl hjälp av vårdtyngdsmätning, det är ändå svårt. Det är ett sätt att lösa det här.

    När det gäller det första som ltl Sundback började med så vet jag inte riktigt om jag hörde dåligt. I 1 § 3 punkten står just detta som ltl Sundback efterlyste; ”att säkerställa att hela befolkningen i landskapet” osv. Det är ju med där. Jag ville bara kontrollera upp att jag förstod rätt.

    Ltl Barbro Sundback, replik  

    Tack för den sista kommentaren. Det är möjligt att man har fört in motsvarande paragraf som finns i 2 § i den gällande lagen. Det är bra att få den informationen.

    Detta med gemensamma vårdtyngdsmätningar, det har man ju inte idag heller. Via den här lagstiftningen kan man inte föreskriva vad de sociala myndigheterna ska göra i kommunen. Det där måste nog lösas på något annat sätt. Dessutom är det ju inte kommunerna som ska sköta vården. Kommunerna ska sköta boendet.

    Ltl Gun Carlson, replik 

    Herr talman! Ingen kan dra gränsen mellan vård och sjukvård. Om man matar en patient som inte längre vill äta för att den ska dö eller av någon annan anledning är det då sjukvård eller vård?

    (från salen Ltl Barbro Sundback

    Omsorg)

    Vad är skillnaden? Jag tycker att man ska vara lite försiktig att uttala sig.

    Jag ville ännu kommentera ÅHS planen som försvinner eftersom det mesta av ÅHS planen nu förs in i lag. Jag anser fortfarande att ÅHS kan anpassa sig till landskapsregeringens budgetframställning, skriva in målsättningar, de kan kalla det planer om de vill. Det ska gå att läsa både de långsiktiga och kortsiktiga målsättningarna samtidigt som man läser budgeten och budgetbegäran. Det kan man göra om man går in för det. Jag hoppas att vi kan göra det inom ÅHS styrelse. Sedan vad gäller uppföljningar om man kunde verkställa det syns i verksamhetsberättelsen och i bokslutet.

    Ltl Barbro Sundback, replik  

    Om man inte har tydliga styrdokument så är det väldigt svårt att lösa verksamhetsberättelsen. Jag upprepar bara, även för den minsta lilla Fuchsiaförening kräver lagstiftningen att föreningen ska ha en verksamhetsplan. De ska också ha en budget för att inför sina medlemmar kunna visa att de har utfört det som man har beslutat om på medlemsmötet i demokratisk ordning. Det skulle motsvara lagtinget det. Men på det här sättet avsäger sig lagtingets ett stort ansvar för långsiktigheten i vården.

    Sedan detta med omsorg och sjuk- och hälsovård av de äldre, så är det inte så här svårt för sjuksköterskorna men framförallt vill förvaltningen få det att låta så. Det är ganska tydligt.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Roger Jansson, replik

    Herr talman! Liksom ltl Carlson här i sista repliken så noterade jag att det föreligger ett missförstånd när det gäller den här planen. Det är alltså ett förslag ifrån ÅHS att göra den här beställningen från landskapet väldigt tydlig och tydligare än idag, där den har funnits blandad i budgettexten och i planen. Enligt det här förslaget uppgår planen till stora delar i landskapslagen, i en kommande landskapsförordning och i budgettexten, som då kommer att vara landskapsregeringens och lagtingets beställning till ÅHS av hälso- och sjukvård. Det är status quo när det gäller styrdokumenten när en förenkling och sammanslagning sker. Budgettexten ska enligt förslaget och enligt det nya reglementet på ÅHS vara ÅHS verksamhetsplan, som dessutom är godkänd av landskapsregeringen.

    Ltl Barbro Sundback, replik  

    Jag vet inte om jag hörde fel, men jag tyckte att ltl Roger Jansson sade ÅHS beställning? Men det är ju landskapsregeringen som har den allmänna övervakningsplikten och styrningen över hälso- och sjukvården. Men det kanske kan kännas från styrelsens sida att det lite är tvärtom just nu. Det är det som jag menar att är helt fel, ÅHS ska inte styra sig själv. På basen av lagstiftningsbestämmelserna kan man ju driva verksamheten lite hur som helst. Det är inte ett tillräckligt detaljerat styrdokument. Jag tror inte alls att det blir bra med bara budgetskrivningar. Vi har ju haft budgetskrivningar nu också och vi har budgetbeskrivningar på många områden, men det mesta är prat.

    Ltl Roger Jansson, replik

    (Mikrofonen ej påslagen, hörs ej.)

    Det här lagförslaget har naturligtvis tillkommit i ett samarbete mellan organisationer och landskapsregeringen. Man har varit fullständigt överens om hur man gör det här. Även inom ÅHS styrelse har man varit fullständigt överens om att det är onödigt att ha ett dokument som inte behövs när dokumentet finns i andra dokumentet, vilket är klart och tydligt angivet i det nya reglementet och i det här förslaget till lag. Landskapet styr med landskapslag, landskapsförordning och budgettext. Den budgettexten får vara hur detaljerad som helst. Landskapsmyndigheten bestämmer över ÅHS.

    Ltl Barbro Sundback, replik  

    Ja, ltl Roger Jansson pratar om regeringens beställning. Inte är det någon beställning när man skriver budgetmotiveringar. Det är lagtinget som beslutar och på basen av budgeten ger man åt regeringen godkänt för vissa saker och andra saker ger man inte godkänt för. Men var är beställningen? Hur ska den beställningen gå till? Som jag ser det idag så förekommer det inte av regeringen någon fungerande övervakning eller styrning. Jag har fått svaret att ÅHS får lagtingets beslut för kännedom.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Jan Salmén, replik

    Herr talman! Jag håller inte alls med ltl Sundbacks resonemang om att reglementet ska fastställas av regeringen. Jag tycker att det mera är ett internt arbetsdokument som styrelsen har inom ÅHS. ÅHS arbetet styrs mer av lagar och förordningar som regeringen stiftar. Jag tycker inte alls att reglementet måste fastställas av regeringen. Det räcker att styrelsen fastställer reglementet.

    Ltl Barbro Sundback, replik  

    Herr talman! Reglementet regleras i den här lagen. Det är ju med den här lagen som regeringen ska styra verksamheten. Eftersom myndigheten är underordnad regeringen som ska styra, så bör ju rimligtvis den regeringen ha möjlighet att säga om de tycker att reglementet baserar sig på lag, att de fullföljer de intentioner och bestämmelser som man har. Det är ju en fråga om delegering. Ofta här i debatten hör man nästan att om det är tvärtom. Det är ÅHS styrelse som driver hälso- och sjukvård på Åland. Men det politiska ansvaret har regeringen och ytterst lagtinget. Jag tror nog att det där är lite introvert sett. Det är ju styrelsens representanter som själva tycker att de ska besluta om reglementet. Alla fyra här som har uttalat sig sitter själv i styrelsen.

    Ltl Jan Salmén, replik

    Tack, herr talman! Det är säkert så. Det verkar nästan som att det är bara styrelsemedlemmar som begriper vad det handlar om. Jag tycker faktiskt att man ställer till det för arbetet, både för styrelsen och för regeringen, om det ska gå fram och tillbaka här. Man kan inte ändra i reglementet men man ska fastställa det. Om man inte fastställer det så kan man ställa till en massa oreda precis i onödan. Man har sin makt över styrelsen ändå, för man har tillsatt den och kan avsätta den precis när som helst.

    Ltl Barbro Sundback, replik  

    Förut var det vanligare. Eftersom ÅHS styrelse är tillsatt av regeringen, är en underordnad myndighet och man gör ett reglemente så ska laglighet fastställas av den överordnande myndigheten. Det kan inte vara så att den underordnade myndigheten säger hur de i ÅHS ska bedriva verksamheten när det gäller vilka frågor man ska sköta om och hur man ska driva administrationen. ÅHS är och förblir en del av hela landskapsförvaltningen, men med en ganska stor och omfattande självstyrelse.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Minister Katrin Sjögren, replik

    Herr talman! Det som ltl Sundback efterlyste om icke diskriminering finns bl.a. i 15 §. Det stipuleras; ”vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet”. I detaljmotiveringarna står; ”man ska behandla andra människor på ett likvärdigt sätt. Det är mycket viktigt att detta efterföljs och genomsyrar hela verksamheten vid ÅHS”.

    Att det här skulle vara en ramlag stämmer inte. Det här är en detaljlag. Jämför man med riket så har man helt andra saker som man stipulerar i rikslagstiftningen. Det handlar om samarbete mellan samkommunerna, centralisering, specialiserad sjukvård, forskning, universitets sjukhus, utbildningsersättning och vård av vårdplatsen. Det är så otroligt mycket mera som man måste lagstifta om i rikslagstiftningen som vi inte behöver göra här på Åland.

    Ltl Barbro Sundback, replik

    Herr talman! Det är kanske en akademisk fråga. Inte tycker jag att det är så hemskt viktigt om man kallar det för en ramlag. Det kan ju betyda väldigt mycket. Det är en hel del väsentligheter som man står i beråd att ta upp i förordning; vad man ska ta in i studerandehälsovården, förebyggande tandvård för barn och unga och medicinskt rehabilitering osv. Därför tycker jag att det här inte är en så detaljerad lagstiftning som man skulle önska sig i en sådan här fråga ur medborgarnas synvinkel.

    Minister Katrin Sjögren, replik

    Herr talman! Men det är ju det som jag försöker säga, det har varit ett jättearbete. Arbetet kommer att behöva fortsätta för nästa landskapsregering. Det är inte ändamålsenligt att ha hjälpmedel stipulerade i lagstiftning. Det handlar om förordningar som man snabbt ska kunna ändra så att de lever med verkligheten. När det gäller innehållet i hälso- och sjukvård till de studerande så där händer det ganska mycket. Vi har flera förordningar som vi måste få på grej och också speciallagar; mentalvårdslag och lag om servicesedlar.

    Sedan det som ltl Sundback eftersträvar att vi ska förbättra tandvården. Vi hann inte med detta. Men vi behöver titta på hur vi ska göra det. Lagen om allmän tandvård kom 2005. Förra landskapsregeringen gjorde ingenting i den frågan.

    Ltl Barbro Sundback, replik  

    Ja, det var tur att det fanns en regering före den här, annars skulle det ha varit närmast perfekt har jag förstått.

    Talmannen

    Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Sirpa Eriksson, replik

    Tack, herr talman! Angående 17 § om patientuppgifter, ltl Sundback tror att Ålands hälso- och sjukvårds sammanhållande journalföring skulle betyda att tystnadsplikten inte är bruklig. Inte betyder det att alla i personalen kan titta i patientens psykiatriska journal, medicinska journal eller kirurgiska journal. Man har sina områden. När det gäller psykiatrin så har man absolut inte någon tillgång och rättighet om man jobbar inom somatikern. Som personal har man ju sina rättigheter att gå in i journaler. Men vi ska titta närmare på det i utskottet.

    Ltl Barbro Sundback, replik  

    Ja, det är det som jag är ute efter. Jag vill att man tittar på det. Om man jämför med motsvarande riksbestämmelser så är den här bestämmelsen väldigt kortfattad.

    Jag känner till personer som har blivit utsatta för det här, därför är jag särskilt mån om det. I vårt lilla samhälle kommer det mesta ut ändå. Det ska inte komma ut den här vägen åtminstone.

    Ltl Sirpa Eriksson, replik

    Tack, herr talman! Jag känner också till hur det är riket. Där kan den hårda tystnadsplikten nästan vara för hård. För t.ex. svårt sjuka människor när de först har blivit opererade i specialsjukvården och sedan ska till hälsocentralen för någon annan behandling så vet inte hälsocentralen alls vad som har hänt. Patienten måste förstå att man ska begära att få alla papperen med sig hela tiden vart de än vänder sig och det får man inte någon information om i riket. Jag har personlig erfarenhet av det och det var inte alls bra.

    Ltl Barbro Sundback, replik  

    Jag vill bara påminna ltl Sirpa Eriksson vad jag var ute efter. Om informationen ska föras vidare till andra verksamheter eller experter så ska patientens medgivande föreligga. Det tror jag är någonting helt annat än det som vi fick beskrivning på här nu.

    Talmannen

    Replikskiftena är avslutade. Diskussion avbryts och återupptas vid näsa plenum inkommande onsdag. De talare som finns på talarlistan kvarstår.

    Första behandling

    7      Ändring av djurskyddslagen

    Social- och miljöutskottets betänkande (SMU 11/2010-2011)

    Landskapsregeringens framställning (FR 18/2010-2011)

    Ärendet avförs och upptas på nästa plenum.

    Enda behandling

    8         Europeiska unionen och Åland – prioriteringar år 2011 och verksamhet år 2010

    Självstyrelsepolitiska nämndens betänkande (Sjpn 2/2010-2011)

    Landskapsregeringens meddelande (M 2/2010-2011)

    Ärendet avförs och upptas på nästa plenum.

    Enda behandling efter bordläggning

    9      Funktionshinder, rehabilitering och hjälpmedel

    Social- och miljöutskottets betänkande (SMU 10/2010-2011)

    Vtm Gun-Mari Lindholms m.fl. hemställningsmotion (HM 51/2007-2008)

    Vtm Gun-Mari Lindholms m.fl. hemställningsmotion (HM 35/2009-2010)

    Vtm Gun-Mari Lindholms m.fl. hemställningsmotion (HM 36/2009-2010)

    Ltl Barbro Sundbacks m.fl. hemställningsmotion (HM 41/2009-2010)

    Ltl Carina Aaltonens m.fl. hemställningsmotion (HM 43/2009-2010)

    Ärendet avförs och upptas på nästa plenum.

    Enda behandling

    10     Sophantering, solceller, miljövänlig städning och energisparåtgärder

    Social- och miljöutskottets betänkande (SMU 12/2010-2011)

    Ltl Carina Aaltonens m.fl. hemställningsmotion (HM 37/2007-2008)

    Ltl Danne Sundmans m.fl. hemställningsmotion (HM 2/2008-2009)

    Ltl Anders Erikssons m.fl. hemställningsmotion (HM 15/2008-2009)

    Ltl Fredrik Karlströms m.fl. hemställningsmotion (HM 44/2008-2009)

    Ltl Danne Sundmans m.fl. hemställningsmotion (HM 26/2009-2010)

    Ltl Mika Nordbergs m.fl. hemställningsmotion (HM 34/2009-2010)  

    Ärendet avförs och upptas på nästa plenum.

    Remiss

    11     Studiestöd i svenska kronor

    Ltl Danne Sundmans hemställningsmotion (HM 22/2010-2011)

    Ärendet avförs och upptas senare.

    Remiss

    12     Skydd av maträtter

    Ltl Danne Sundmans hemställningsmotion (HM 23/2010-2011)

    Ärendet avförs och upptas senare.

    Remiss

    13     Underlätta nyanställningar för särskilt utsatta grupper

    Ltl Anders Erikssons hemställningsmotion (HM 3/2010-2011)

    Ärendet avförs och upptas senare.

    Remiss

    14     Förnyad tobakslagstiftning

    Ltl Carina Aaltonens m.fl. hemställningsmotion (HM 39/2010-2011)

    Ärendet avförs och upptas senare.

    Remiss

    15     Forum för mental hälsa

    Ltl Camilla Gunells m.fl. hemställningsmotion (HM 43/2010-2011)

    Ärendet avförs och upptas senare.

    För kännedom

    16     Ny styrning av Ålands polismyndighet

    Landskapsregeringens framställning (FR 29/2010-2011)

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet upptas till behandling vid plenum den 6 juni.

    17     Ny kommunalskattelag

    Landskapsregeringens framställning (FR 30/2010-2011)

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet upptas till behandling vid plenum den 6 juni.

    18     Ålands turismstrategi 2012-2022

    Landskapsregeringens meddelande (M 5/2010-2011)

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet upptas till behandling vid plenum den 7 juni.

    19     Stöden till bildningsförbunden

    Ltl Roger Janssons enkla fråga (EF 25/2010-2011)

    Svar på en enkel fråga ska ges inom tio dagar efter det landskapsregeringen tagit emot frågan. Om frågan inte kan besvaras ska landskapsregeringen meddela det till lagtinget och ange orsaken till att svar inte ges.

    Plenum slutar

    Nästa plenum hålls 01.06.2011 kl. 13.00. Plenum är avslutat. (Plenum avslutades kl. 17.20).