Remissdebatt

  • Utdrag ur protokollet

    PLENUM den 21april 2004 kl. 13.00.  

    TALMANNEN:

    Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Gun Carlson, ltl Raija-Liisa Eklöw, ltl Johan Ehn, ltl Anders Englund och ltl Britt Lundberg).

    25 lagtingsledamöter närvarande.

    Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Johan Ehn för tiden 20.4-21-4 på grund av kommunalt förtroendeuppdrag: studieresa, ltl Raija-Liisa Eklöw på grund av sjukdom, ltl Anders Englund på grund av SLC:s fullmäktigemöte i Helsingfors, ltl Britt Lundberg på grund av regionkommitténs 53:e plenarsession och ltl Gun Carlson på grund av privata angelägenheter. Beviljas.

     

     

    Föredras för bordläggning ärende nr 1:

     

    Lagutskottets betänkande nr 22/2003-2004 angående trafikbrottslag för landskapet Åland. (FR 9/2003-2004).

     

    Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum måndagen den 26.4. Godkänt.

     

     

    Föredras för tredje behandling ärende nr 2:

     

    Lagutskottets betänkande nr 16/2003-2004 angående godkännande av överenskommelsen med Moldavien om internationell landsvägstrafik och med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i överenskommelsen. (RP 16/2003-2004).

     

    Först tillåts allmän diskussion och därefter kan lagtinget antingen lämna sitt bifall till det i presidentens framställning ingående lagförslaget eller vägra ge sådant bifall. Diskussion. Ingen diskussion.

     

    Lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall. Lagtinget har i tredje behandling lämnat sitt bifall till lagens ikraftträdande i landskapet Åland.

     

    Föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

     

    Ärendet är slutbehandlat.

     

     

    Föredras för tredje behandling ärende nr 3:

     

    Lagutskottets betänkande nr 17/2003-2004 angående godkännande av överenskommelsen med Uzbekistan om internationell landsvägstrafik och tilläggsprotokollet till överenskommelsen, samt med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i överenskommelsen och tilläggsprotokollet. (RP 17/2003-2004).

     

    Först tillåts allmän diskussion och därefter kan lagtinget antingen lämna sitt bifall till det i presidentens framställning ingående lagförslaget eller vägra ge sådant bifall. Diskussion. Ingen diskussion.

     

    Lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall. Lagtinget har i tredje behandling lämnat sitt bifall till lagens ikraftträdande i landskapet Åland.

     

    Föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

     

    Ärendet är slutbehandlat.

     

     

     

    Föredras för tredje behandling ärende nr 4:

     

    Lagutskottets betänkande nr 18/2003-2004 angående godkännande av överenskommelsen med Vitryssland om internationell landsvägstrafik och tilläggsprotokollet till överenskommelsen, samt med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i överenskommelsen och tilläggsprotokollet. (RP 18/2003-2004).

     

    Först tillåts allmän diskussion och därefter kan lagtinget antingen lämna sitt bifall till det i presidentens framställning ingående lagförslaget eller vägra ge sådant bifall. Diskussion. Ingen diskussion.

     

    Lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall. Lagtinget har i tredje behandling lämnat sitt bifall till lagens ikraftträdande i landskapet Åland.

     

    Föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

     

    Ärendet är slutbehandlat.

     

     

    Föredras för tredje behandling ärende nr 5:

     

    Lagutskottets betänkande nr 19/2003-2004 angående godkännande av överenskommelsen med Kroatien om internationell landsvägstrafik och med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i överenskommelsen. (RP 19/2003-2004).

     

    Först tillåts allmän diskussion och därefter kan lagtinget antingen lämna sitt bifall till det i presidentens framställning ingående lagförslaget eller vägra ge sådant bifall. Diskussion. Ingen diskussion.

     

    Lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall. Lagtinget har i tredje behandling lämnat sitt bifall till lagens ikraftträdande i landskapet Åland.

     

    Föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

     

    Ärendet är slutbehandlat.

     

    Föredras för tredje behandling ärende nr 6:

     

    Lagutskottets betänkande nr 20/2003-2004 angående godkännande av överenskommelsen med Slovenien om internationell landsvägstrafik och med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i överenskommelsen. (RP 20/2003-2004).

     

    Först tillåts allmän diskussion och därefter kan lagtinget antingen lämna sitt bifall till det i presidentens framställning ingående lagförslaget eller vägra ge sådant bifall. Diskussion. Ingen diskussion.

     

    Lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall. Lagtinget har i tredje behandling lämnat sitt bifall till lagens ikraftträdande i landskapet Åland.

     

    Föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

     

    Ärendet är slutbehandlat.

     

     

    Föredras för tredje behandling ärende nr 7:

     

    Lagutskottets betänkande nr 21/2003-2004 angående godkännande av överenskommelsen med Litauen om internationell landsvägstrafik och med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i överenskommelsen. (RP 21/2003-2004).

     

     

     

    Social- och miljöutskottets betänkande nr 2/2003-2004 angående ändring av djur­­skyddslagen. (FR 7/2003-2004).

     

    Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs det i betänkandet ingående lagförslaget i dess helhet. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

     

    Lagförslaget föreläggs för godkännande. Lagförslaget är godkänt.

     

    Ärendets andra behandling är avslutad.

     

     

    Föredras för enda behandling ärende nr 9:

     

    Ltl Lasse Wiklöfs förslag till hemställan i anslutning till landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Lasse Wiklöfs m.fl. spörsmål angående landskapsstyrelsens åtgärder inom havsfisket. (S 2/2003-2004).

     

    Under överläggningen I ärendet, som förklarades avslutad vid plenum den 19 april, har ltl Lasse Wiklöf, understödd av vtm Barbro Sundback, föreslagit att lagtinget skulle godkänna en hemställan till landskapsstyrelsen av följande lydelse:

     

    ”Lagtinget hemställer om att landskapsstyrelsen utarbetar bästa möjliga argumentation för  ett bibehållet drivgarnsfiske efter lax i de för Åland betydelsefulla vattnena och snarast uppvaktar berörda instanser inom EU för att uppnå en förändring av beslutet.”

     

    Detta kallas ltl Lasse Wiklöfs förslag . Är redogörelsen riktig? Redogörelsen är riktig. Omröstning kommer att verkställas. De som röstar för att landskapsstyrelsens svar med anledning av spörsmålet antecknas till kännedom röstar ja; de som röstar för ltl Lasse Wiklöfs förslag till hemställan röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

     

    Jag ber ja-röstarna resa sig. Talmannen röstar nej. Jag ber nej-röstarna resa sig. Majoritet för nej.

     

    Lagtinget har därmed beslutat godkänna ltl Lasse Wiklöfs förslag till hemställan.

     

    Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

     

     

    Föredras för enda behandling ärende nr 10:

     

    Landskapsstyrelsens svar på ltl Lasse Wiklöfs m.fl. spörsmål angående lantrådets uttalanden angående regelverket för näringsrätt. (S 3/2003-2004).

     

    Först tillåts diskussion och därefter antecknas svaret till kännedom. Under diskussionen i ärendet kan det väckas förslag om hemställan till landskapsstyrelsen. Förslaget skall samtidigt skriftligen överlämnas till talmannen. Har förslag till hemställan väckts bordläggs ärendet efter avslutad överläggning till en avgörande behandling vid ett plenum tidigast följande dag. Under överläggningen i ärendet kan det bordläggas första gången på begäran av två lagtingsledamöter, därefter en gång om lagtinget så beslutar.

     

    Diskussion.

     

    Lantrådet Roger Nordlund:

    Fru talman!

    Spörsmålsställarna frågar sig vilket lagrum som ligger till grund för att bedömningen att en person som någon gång under sitt liv varit bosatt på Åland i minst fem år skall anses kvalificerad för näringsrätt eller medlemskap i föreningsstyrelser på Åland.

     

    Av landskapsstyrelsens svar torde det framgå tydligt att angående de uttalanden som undertecknad gjort för några veckor sedan i ett aktuellt näringsrättsärende har jag ändrat min ståndpunkt eller tagit tillbaka mina uttalanden eftersom det skulle ha inneburit en ny tolkning av den praxis som den här landskapsstyrelsen och tidigare landskapsstyrelser har arbetat efter.

     

    Vår målsättning har inte varit att ändra på gällande praxis utan däremot blev det ett mänskligt misstag, och det beklagar jag att jag gjorde. Men det viktiga för mig är ändå att det regelverk och den praxis som finns och skall följas, och i den mån det skall förändras, så skall det göras på ett normalt sätt inom det demokratiska systemet som vi har här på Åland.

     

    Således, fru talman, när det gäller den specifika frågan var det en feltolkning av de lagar och det regelverk som finns som ligger till grund för spörsmålet.

     

    Det som spörsmålet ändå medför är naturligtvis att det har blivit en debatt i samhället, och här i lagtinget blir det också en debatt i dag kring näringsrättsfrågorna och näringsinstrumentet. Det är i och för sig tråkigt att det skall vara en feltolkning från lantrådets sida som skall ligga till grund för det, men ändå måste man konstatera att en sådan debatt är det hög tid att vi för eftersom näringsrättsinstrumentet är en viktig del av vår konstitution, av vår självstyrelse, vårt nationalitetsskydd, men samtidigt är det också ett instrument som vi måste se hela tiden: hur väl är det anpassat till den tid vi lever i, fyller det sin funktion och hur fungerar det i praktiken för de olika delarna av det åländska näringslivet. Jag hoppas att diskussionen i dag kan ta fasta på det och bli framåtblickande och se hur vi på bästa möjliga sätt kan använda oss av näringsrättsinstrumentet för att vi skall uppfylla de ursrpungliga intentionerna med det, nämligen nationalitetsskyddet och samtidigt ge bästa möjliga förutsättningar för vårt åländska näringsliv att kunna utvecklas. Utan tvekan är det så att det åländska näringslivet av i dag inte ser ut som det gjorde på sjuttiotalet, inte på femtiotalet och inte på tjugotalet, utan vi har också i dag ett modern åländskt näringsliv som sträcker sig utanför de åländska geografiska gränserna i allt större utsträckning. Vi är vana vid att det är sjöfarten som har opererat globalt och internationellt tidigare, men i dag är det också våra landbaserade företag som alltmera har börjat skaffa sig marknader och verksamheter utanför Åland. Detta ställer nya krav på verksamheter, styrning och ledning av dessa företag.

     

    Fru talman!

    Det som ligger till grund för våra bedömningar i landskapsstyrelsen är den lagstiftning vi har och det är framför allt 3 och 4 §§ i landskapslagen om utövande av näring. Jag tror att det kan vara bra att man repeterar vad de lagarna innehåller.

     

    3 § anger de som har näringsrätt med stöd av lag:

     

    ”Myndiga fysiska personer som inte är försatta i konkurs och som har hembygdsrätt eller utan avbrott har varit bosatta i landskapet under minst fem år har rätt att utöva rörelse eller yrke samt näring i landskapet.

     

    Om omyndigas rätt att utöva näring i vissa fall stadgas i rikslagstiftningen. Det här är alltså de som har en automatisk rätt att utöva näring i landskapet.”

     

    4 § behandlar beviljad näringsrätt:

     

    ”Myndiga fysiska personer som inte är försatta i konkurs men saknar hembygdsrätt och inte utan avbrott varit bosatta i landskapet under minst fem år samt juridiska personer kan av landskapsstyrelsen, då skäl föreligger och efter prövning i varje enskilt fall, beviljas rätt att utöva näring.

     

    Juridiska personer som har hemort i landskapet och vars samtliga bolagsmän eller styrelsemedlemmar har hembygdsrätt eller utan avbrott har varit bosatta i landskapet under minst fem år kan inte utan särskilda skäl förvägras näringsrätt.

     

    Näringsrätten kan avse viss tid eller viss näring och kan beviljas på villkor som landskapsstyrelsen anser nödvändiga.

     

    Landskapsstyrelsen skall föra ett register över beviljade näringsrätter.”

     

    Som ni förstår är detta en ganska öppen lagstiftning som ger landskapsstyrelsen en relativt fri bedömningsrätt när det gäller s.k. beviljad näringsrätt. Landskapsstyrelsen tagit fram ett principdokument för att det skall finnas ett regelverk och en så likartad behandling som möjligt av de olika företag som söker om näringsrätt. Vi har ett principdokument från den 23.12.1999 och där står det: ”För fysiska personer gäller att de är fast bosatta på Åland, att näringsverksamheten utförs på Åland, att lokala resurser används samt att en fysisk lokalisering till Åland finns. Beträffande juridiska personer förutsätts som huvudregel att minst två tredjedelar av styrelsemedlemmarna har åländsk hembygdsrätt alternativt varit bosatta på Åland under minst fem år, att ovannämnda styrelsemedlemmar har anknytning till bolaget, att bolaget har hemort på Åland, att bolaget är fysiskt lokaliserat till Åland, att lokala resurser används i verksamheten samt att betydande förädling av varor och tjänster sker lokalt på Åland.” Landskapsstyrelsen uppställer som villkor numera, sedan något år tillbaka, att verksamheten bedrivs på svenska språket. Det sista villkoret att verksamheten bedrivs på svenska språket är för att bara ytterligare understryka att det är ett nationalitetsskydd, att näringsrätten finns till för att vi skall bevara Åland enspråkigt svenskt.

     

    Fru talman!

    Den frågeställning som närmast aktualiseras i det här sammanhanget är naturligtvis styrelsesammansättningen: Är det befogat att vi skall fortsätta som tidigare att vi har ett krav på att två tredjedelar av styrelsen skall ha åländsk hembygdsrätt eller finns det anledning se över detta?

    Jag tror att det är det som man närmast bör titta på i den diskussion som kommer framöver. Personligen anser jag att näringsinstrumentet är väldigt viktigt. Vi skall se till att vi kan bevara det. Vi har haft det ända sedan självstyrelsen tillkom och vi klarat det genom EES och vi har behållit det också in i EU. Det finns de i vårt samhälle som tycker att det här strider mot allt vad fri konkurrens och fri rörlighet heter; naturligtvis är också de argumenten riktiga. Men samtidigt måste man komma ihåg att Åland är i det stora hela en ganska lokal och begränsad marknad som, om vi skall ha ett fungerande näringsliv, ändå behöver ett visst skydd, framför allt för att vi skall kunna ha ett  Åland som är levande och fungerar året runt, eftersom det annars skulle bli risk att vi skulle bli ett samhälle som skulle fungera som andra turistsamhällen eller turistöar, att man blommar upp under en viss tid och så flyttar företagen bort eller att man kommer hit och skummar grädden osv.

     

    Tittar man på det åländska näringslivet och näringslivets utveckling måste man säga att i huvudsak har näringsrättsinstrumentet hittills fungerat bra med de anpassningar som har gjorts an efter och det regelverk som vi har uppställt. När det har funnits knepiga fall har sist och slutligen alltid den fria prövningsrätten funnits.

     

    Som jag sade inledningsvis och som jag tycker ger anledning att se över den här saken nu är att vi har en del företag på Åland som har visat sig vara framgångsrika, vuxit och växer på ett sådant sätt att de arbetar också utanför de åländska gränserna och behöver också kompetens som gör att man kan fortsätta att utvecklas på dessa marknader. Då är frågan den om man skall ha huvudregeln om två tredjedelar kvar. Det är det som jag ber lagtinget ta sig en liten funderare på. Jag tycker själv a) att näringsrättsinstrumentet skall vara kvar, ja, men jag tror att det kan vara skäl att diskutera om just två tredjedelskravet är det som är det absolut rätta och riktiga i det här sammanhanget. Det är nog viktigt att vi ser till att vi har en klar åländsk dimension och antagligen också en majoritet i de styrelser som det handlar om, men jag tror att det kan vara skäl att ge företagen, framför allt företagens ägare, en något större rörelsefrihet i det här sammanhanget.

     

    För att se över den här situationen och försöka anpassa oss och vår tillståndsgivningsverksamhet till den verklighet vi lever i har vi i landskapsstyrelsen gått in för att vi kommer att se över det regelverk som vi i dag följer och se om det behöver anpassas. Därför är jag mycket tacksam för de åsikter och tankar som eventuellt kan komma fram i det här ärendets behandling. Det kan vara viktigt för vårt arbete.

     

    Ltl Lasse Wiklöf:

    Fru talman!

    För att öppna mjukt och stillsamt: med förvåningens finger i häpnadens mun kunde alla här i lagtinget, förutom alla de som finns och är medvetna i vårt åländska samhälle i övrigt, den 22 mars i år konstatera att vårt värderade lantråd Roger Nordlund, som skall utgöra en av självstyrelsens allra viktigaste vakthållare kring lagar och regler för värnet av vår autonomi efter många års tjänstgöring både som minister och som lantråd inte besatt den ringaste kunskap om innehållet i ett av självstyrelsens mest centrala lagrum, nämligen regelverket för utövande av näringsrätt på Åland.

     

    Bästa lagtingskamrater!

    Det besked vi får levereras inte av lantrådet i någon trängd paniksituation där oeftertänksamma uttalanden ibland kan förekomma på grund av tidspress. Det besked lantrådet lämnar och som skapat stor förvåning på många håll och närmast bestörtning på andra avges efter god tid för eftertanke och även för tid beträffande konsultationer med tjänstemän. Det besked som når oss från lantrådets mun i offentligheten, både i radio och tidningar, är att man är kvalificerad för hembygdsrätt blott man någon gång under sin livstid varit bosatt i landskapet under fem år - ett påstående man enligt min mening aldrig någonsin kan komma fram till, om man så studerar varje liten akt av betydelse för dessa frågeställningar ända sedan självstyrelsens födelse. Mot bakgrund av detta var lantrådets besked utomordentligt förvånande. Det var häpnadsväckande och det var till sin karaktär, menar jag, sensationellt.

     

    Fru talman!

    Jag måste lite få rekapitulera ändelseförloppet och allt det här för att ni skall förstå hur oppositionen tänkte och agerade. Uttalandet görs då sedan frågetecken uppstått kring Ålandsbankens näringsrätt mot bakgrund av att inte minst två tredjedelar av styrelsens ledamöter inte längre besatt hembygdsrätt eller varit bosatta på Åland under minst fem år. Vi känner också till att bankens förvaltningsråd, där alla hade hembygdsrätt dessutom hade avskaffats.

     

    Av lantrådets uttalande framgår också att Ålandsbankens dispens, som ansöktes om så sent som den 9 maj ifjol, skall fortsätta att gälla och som ett ytterligare understatement för att status quo kan vara för handen svarar lantrådet på en fråga från en tidningsmedarbetare om inte det ny motiv som framkommit borde föranleda en dispensanhållan ”varför det”?

     

    I pressen får vi också läsa mycket annat kring detta ärende baserat på lantrådets synpunkter. Bl.a. får vi ta del av en stort uppslagen artikel med rubriken ”Vad är problemet?”

     

    Fru talman!

    Då inser åtminstone jag, och mitt parti, att det politiska tillståndet hos lantrådet och hos landskapsstyrelsen är i allvarligt och snabbt behov av inte handling utan behandling innan man inom landskapsstyrelsen formulerar för självstyrelsen allvarliga och prejudicerande beslut. Jag menar att sådana kunde bli mycket ödesdigra.

     

    I det läget vände jag mig som lagtingsman till Ålands Framtids Anders Eriksson, som genast förstår allvaret liksom också lagtingsman Ronald Boman. Ytterligare uttalanden från lantrådets sida om att man inte ens har resurser att följa upp tagna beslut kring näringsrättsfrågorna i landskapsstyrelsen bidrar naturligtvis till att hela oppositionen har utomordentligt lätt för att samlas kring spörsmålet med mig som första undertecknare.

     

    ”Vad är problemet”, frågade sig lantrådet i offentligheten.

     

    Fru talman! Eftersom jag tidigare undvikit att uttala mig i utförligare termer vill jag här i dag med eftertryck ge lantrådets svar på just den frågan.

     

    Enligt tidningsuppgifterna – jag beklagar att Ålandsbanken måste figurera här därför att Ålandsbanken har ju genom tiderna varit den bank som främst av alla företag nästan på Åland aktat på självstyrelsens grunder och principer och värnat vår autonomi, men det är ofrånkomligt att den kommer att nämnas någon gång – skriver banken i sin ansökan om dispens den 9 maj ifjol, utöver konstaterandet att tre av styrelsemedlemmarna har hembygdsrätt:

     

    1. Den samlade breda kompetens bankens nya styrelse representerar har bedömts vara ytterst värdefull och strategisk för banken. Detta har medfört att principen om att styrelsen till två tredjedelar skall bestå av personer som innehar åländsk hembygdsrätt eller varit bosatta på Åland i minst fem år inte kunnat tillgodoses.
    2. Styrelsemedlemmarna Agneta Karlsson, Kent Janér och Tom Palmberg saknar däremot hembygdsrätt och är inte heller fast bosatta i landskapet. Agneta Karlsson är dock född och uppvuxen i Bomarsund på Åland och besitter därmed gedigen lokalkännedom om landskapet.

    Utöver detta hänvisar banken till att styrelsens verksamhet övervakas av ett förvaltningsråd vars samtliga medlemmar innehar hembygdsrätt. Med beaktande av bankens egna formuleringar i dispensansökan från maj ifjol kan jag konstatera följande:

     

    1. ÅAB ansökte om dispens därför att man själv kunde konstatera att den nya styrelsen inte uppfyllde lagens krav och inte heller principdokumentets krav från 1999.
    2. ÅAB använde själva Agneta Karlssons uppväxt på Åland som ett argument för att dispens borde beviljas.
    3. ÅAB använde själva även den omständigheten att banken hade ett förvaltningsråd som övervakar styrelsen som motiv för att dispens borde beviljas.

     

    Vidare konstaterar jag att

     

    1. Landskapsstyrelsen gav dispens med hänvisning till att banken hade ett förvaltningsråd.
    2. Enda formella villkoret i landskapsstyrelsens beslut var att bankens verksamhet skall bedrivas på svenska.
    3. När näringsrättsfrågan fick förnyad aktualitet genom slopandet av förvaltningsrådet tog lantrådet inte ens upp det som ett formellt ärende i landskapsstyrelsen utan gav i stället på eget bevåg en muntlig tolkning av gällande rätt som var helt uppåt väggarna och fel.

     

    Det är, fru talman, den 25 mars som lantrådet utgjuter sig kring frågorna om vilka problemet är. Ja, vilka var då problemet för lantrådet och ÅAB, enligt mitt synsätt vid just den här tidpunkten när jag själv började formulera på spörsmålet och talade med andra lagtingsledamöter? Jo, för det första om Agneta Karlsson, uppväxt på Åland som lantrådet menar, verkligen räckt för att bankens nya styrelse skulle uppfylla lagens och principdokumentets krav, så borde ju landskapsstyrelsen klart ha konstaterat detta redan i maj 2003 och godkänt bankens tillståndsansökan med motiveringen att bankens nya styrelse uppfyller kraven. Klämtade ingen klocka? Landskapsstyrelsens hänvisning i dispensbeslutet till att banken har ett förvaltningsråd som övervakar styrelsen hade ju då varit helt malplacerad och meningslös. Landskapsstyrelsen borde alltså i maj 2003 ha konstaterat att bankens farhågor att de inte fyllde kriterierna, dess egen tolkning av lagar och principdokument, var oriktiga, det borde ju ha skett! Men eftersom det inte skedde är det uppenbart att Roger Nordlunds egen landskapsstyrelse inte baserade sitt beslut på att Agneta Karlsson växte upp på Åland – det nämns överhuvudtaget inte – utan i stället baserade beslutet på att banken hade ett förvaltningsråd där alla medlemmar hade hembygdsrätt. Men med Roger Nordlunds tolkning den 25 mars var den beslutsgrunden helt felaktig och grundlös.

     

    Fru talman!

    Värre än detta blev dock lantrådets offentliga deklarerade tolkning som återgavs i press och radio med att ”det räcker att man någon gång i livet har bott på Åland i minst fem år”! Den ståndpunkten måste ju rimligen inte ha varit känd i landskapsstyrelsen förra våren där beslutet togs om dispens. För man kan väl inte tro, med bästa vilja i världen, att landskapsstyrelsen och myndigheter utfärdar dispenser till sådana juridiska personer som redan uppfyller myndigheternas krav! Av detta följer ytterligare att den av Nordlund ledda landskapsstyrelsen i maj 2003 inte kände till innehållet i de bestämmelser den då tillämpade på ÅAB:s styrelse eller att lantrådets tolkning i mars i år baserade sig på att han inte själv kände till innehållet i ett av självstyrelsens allra mest centrala lagrum. Försynt kan man ställa sig frågan vilket som är värre!

     

    I slutet av mars lämnade jag som första undertecknare in spörsmålet. Redan den 2 april ringer lantrådet upp pressen och säger att hans lagtolkning kring näringsrättsfrågan var fel. Det var storsint att erkänna det felet, för det gjorde i alla fall saken något lindrigare.

     

    I tidningen Åland gör lantrådet en s.k. pudel – svänger 180 grader och i Nya Åland den 5 april kryper han också till Canossa och säger att han har haft helt fel. ”Du har fått krypa till korset”, säger reportern och på det konstaterar lantrådet: ”Ja, det kan man lugnt säga.” Men oroande är att lantrådet efter samtal med lagberedningschefen Lars Karlsson konstaterar: ”Jag har blivit övertygad om att de har rätt.” ”De” är vi spörsmålsställare. ”Så är det om man följer lagstiftningen bakåt och ser till vad avsikten varit”, säger lantrådet. Det är efter det att lagberedningschefen och kanske någon annan tjänsteman har lyckats övertyga lantrådet om att han har fel i en fråga som man borde vakna till mitt i natten och kunna deklarera att fem års fast bosättning på Åland gäller om man inte har hembygdsrätt. Det är en elementär grundläggande självstyrelsepolitisk fråga av jättestor dimension.

     

    Lantrådet säger också att det är bra att vi får en debatt om näringsrätten, men det är beklagligt, som lantrådet själv erinrar om, att den måste starta upp på grund av att lantrådet inte känt till innehållet i ett av våra viktigaste lagrum. Det hade varit bättre om vi hade fått den här debatten på ett mer nyanserat sätt och från andra utgångspunkter.

     

    Fru talman!

    Av allt som finns kring näringsrättsfrågorna i vår lagbok har jag funnit att vi undertecknare av detta spörsmål gjorde rätt till hundra procent och därmed räddade Åland från att lantrådets fadäs även skulle kunna få det som jag sade tidigare: en prejudicerande betydelse. Jag vet att banken också har haft den goda smaken och gjort en förfrågan den 1.4 till landskapsstyrelsen om huruvida deras näringsrätt gäller. Alla i den här salen, inklusive mig, vet att landskapsstyrelsen vid en ansökan kommer att bevilja Ålandsbanken dispens. Det är inget tvivel om det, även om det inte stämmer med regelverk och lagar. Så viktig är den här verksamheten och därom råder inget tvivel, men frågan är: Skall det ske eller skall man med automatik och via ett telefonsamtal klara upp sådana här saker? Det tror inte jag. Landskapsstyrelsen har prövningsrätt och det kan ingen ta ifrån dem, men grundkriterierna måste finnas kvar.

     

    Jag vet också att det finns de som har sagt, att  ja, det finns vissa passusar i landskapslagen om näringsrätt från 1996 där det stadgas om en prolongering, att den som vid en viss tidpunkt har haft det, så kan fortsätta att ha det även om lagstiftningen ändrar. Men tanken med det är inte den som man har uppfattat att den är utan tanken med det är att man fortsätter på de kriterier som man hade när tillståndet gavs, men sker en ändring av verksamhetsinriktning eller av styrelseuppbyggnad, eventuellt förvaltningsråd, måste man komma in med en ny ansökan. Det är de här kriterierna som jag menar att måste fullföljas. Det är alltså min fulla övertygelse att Ålandsbanken har en skyldighet att anhålla om en ny dispens. Därmed menar jag att den knappast löper någon risk för att denna dispens icke beviljas. Men saken skall ha sin korrekta gång.

     

    Ltl Ragnar Erlandsson, replik:

    Fru talman!

    Ltl Lasse Wiklöf går ut hårt i en våldsam holmgång med lantrådet. Jag hade förväntat mig att vi skulle få höra mera runt problematiken näringsrätt kontra hembygdsrätt och hur man skall förfara i framtiden med just åländska bolag som vi upplever som lika åländska som den åländska självstyrelsen, hur man alltså förfar med sådana bolag som uppenbart driver verksamhet på Åland men är beroende också av en verksamhet utanför Åland. Jag tror framgångsrika företagare här på Åland hamnar förr eller senare just i den här situationen som Ålandsbanken har hamnat i, att man kommer i kollision med hembygdsrättsstadgandena och näringsrättsstadgandena, och då måste vi ju här diskutera oss fram till en lösning. Här hjälper inte att man råskäller på lantrådet.

     

     

     

     

    Ltl Anders Eriksson:

    Fru talman!

    Vid den tidpunkt vi fick en förfrågan av ltl Lasse Wiklöf om vi ville vara medförfattare till spörsmålet var det många av våra sympatisörer/medlemmar som var upprörda och har tagit kontakt med oss. Efter moget övervägande beslöt vi att medverka i spörsmålet. Detta gjorde vi av två orsaker. Det första var att ledningen för landskapsstyrelsen inte föreföll känna till grunderna för självstyrelsen och den andra orsaken var att ledningen för landskapsstyrelsen föreföll negligera de villkor som är förknippade med näringsrättsbesluten. Detta gjorde att vi började se allvarligt på den här saken.

     

    Inledningsvis kan vi allmänt säga att näringsrättsinstrumentet är i sin tillämpning till vissa delar föråldrat, så är det. Det är svårt att få systemet att fungera i dagens öppna samhälle. Om jag gör en liten utvikning; jag kom in i lagtinget 1987 och 1988-89 var det en information i Stockholm om Ålands självstyrelsesystem som jag medverkade i. En av landskapsstyrelsens topptjänsteman då beskrev vårt minoritetsskydd på ett sådant sätt att det egentligen var omöjligt att starta företag på Åland, ingen kunde bosätta sig på Åland utan åländsk hembygdsrätt. Det är klart att det minoritetsskydd som vi har är diskriminerande, men jag började fundera efteråt, speciellt under lunchen då ett landstingsråd från Stockholm satt bredvid mig och frågade, att det verkar att vara nästintill omöjligt att bosätta sig på Åland. Jag började då fundera att vad är det för bild vi ger av det samhälle vi lever i, det är ju inget slutet samhälle. De här frågorna har diskuterats mycket efter det och jag vet att det ges en helt annan bild av Åland som bosättningsort nu med olika projekt, och det är bra. Det är som sagt svårt att få systemet att fungera i dagens öppna samhälle, det skall jag ärligt erkänna, men samtidigt måste vi ha klart för oss att näringsrätten är en av grundstenarna i självstyrelsen. Det är en särrättighet som är en del av vårt minoritetsskydd. Om vi själva här på Åland ger upp den eller medverkar till att den skall avskaffas kan vi vara ganska säkra på att både från Helsingfors och Bryssel kommer man väldigt snabbt att vara behjälplig med den saken. Vi måste också ha klart för oss att det är en särrättighet som vi i så fall aldrig får tillbaka om vi ger upp den själva och då gäller det nog att vi har konsekvenserna väldigt klara för oss. Det var därför vi blev oroliga när lantrådet föreföll att ha en helt annan linje än regelverket för näringsrätt stipulerar.

     

    Landskapsstyrelsens skriftliga svar är ganska kryptiskt formulerat; jag har läst det flera gånger och hade svårt att förstå om landskapsstyrelsen anser att de uttalanden som har gjorts var felaktiga eller inte. Men lantrådet Roger Nordlund var väldigt tydlig och sade att jag tar tillbaka det jag har sagt. Det var ett mänskligt misstag, vi gör alla mänskliga misstag, det är inte fråga om det, men jag måste säga att de här frågorna är ändå så pass fundamentala att de borde sitta som gjutna i ryggmärgen på ett lantråd.

     

    Det är onödigt att upprepa allt det som ltl Lasse Wiklöf sade. Jag skall ta den kastade handsken från lantrådet och ange ett par principiella ståndpunkter från vår sida när det gäller näringsrätten.

     

    1. Jag tycker inte att näringsrätten skall användas för att skydda åländska företag som inte är konkurrenskraftiga.

     

    Följden av en sådan tillämpning blir att det kan slå hårt i nästa led i näringslivskedjan. Om vi har ett företag inom servicebranschen, ett eller två företag, leder det till att vi har en orimlig prisnivå här på Åland men samtidigt finns det inte några möjligheter att ha en extern konkurrens utifrån. Vi är alla medvetna om, om vi så är privatpersoner eller företagare som behöver den här typen av tjänster, att vi i så fall får lida av det. Det måste finnas en fungerande konkurrens här i det åländska samhället. Samtidigt är det viktigt att det är en året-runt-verksamhet. Vi kan alla fara till Gotland eller Öland t.ex. i juli och hänföras över deras livskraftiga turism, deras helt andra prisnivå, deras helt andra utbud, men det är nog också bra om man far dit i september eller november och konstaterar att då finns det ingen verksamhet överhuvudtaget. Det är alltså en balansgång, men näringsrättsinstrumentet får inte användas på ett sådant sätt att konkurrenskraften inom det åländska näringslivet försvagas.

     

    1. Näringsrätten skall inte användas för att hindra kompetens utifrån i åländska bolag.

     

    Jag hör till dem som själv har varit kritisk till detta med två tredjedelar i styrelsesammansättningen. Jag tror att vi alla har kommit i kontakt med bulvanstyrelser, skenstyrelser, som egentligen inte har haft så mycket att göra med den dagliga verksamheten. Jag tror att vi måste konstatera att vi är inte alltid klokast här på Åland. Det är synd om det här systemet används på ett sådant sätt att det utesluter möjligheten att använda extern kompetens. Samtidigt skall vi ha klart för oss att om pendeln slår så långt – en pendel stannar sällan i mitten, utan den slår från ena sidan till den andra – att vi har styrningen/ledningen för väldigt centrala företag helt utanför Åland hamnar vi också i en galen situation.

     

    Jag vill med detta säga att vi inte tycker att näringsrätten skall använda för att hindra kompetens utifrån i åländska bolag. Detta säger jag nu med tanke på det arbete som landskapsstyrelsen säger att man tänker göra, alltså det är framtiden vi pratar om. Nu har vi ett regelverk som stipulerar en sak och då är det viktigt att vi håller det.

     

    1. Vi ser näringsrätten uttryckligen som ett instrument för att skydda vårt svenska språk.

     

    Näringsrätten kom ursprungligen till just med beaktande av det jag nämnde. Jag tror främst för att förhindra att stora finska företag skulle kunna etablera sig här på samma sätt som i Svenskfinland. Ett nyetablerat industriföretag med kanske 200-300 arbetsplatser har snabbt ändrat hela språkbalansen.

     

    När det gäller den andra delen – det är fråga om våra principiella ståndpunkter om näringsrätten – att man alltså negligerar de villkor som är förknippade med näringsrättsbesluten är det onödigt att jag upprepar allt som lantrådet sade. I det principdokument som landskapsstyrelsen jobbar enligt nämns det bl.a. att man skall ha varit bosatt på Åland i minst fem år och det nämns också att landskapsstyrelsen uppställer som villkor att verksamheten bedrivs på det svenska språket, och det här är ett villkor som används de senaste åren. Då är det så att vi kan gå runt på bra många byggarbetsplatser och se hur mycket som fungerar på svenska; t.o.m. på offentliga byggnader är det ett problem. Jag är också medveten om att verkligheten ser ut som så att om inte situationen skulle vara sådan här skulle byggena överhuvudtaget inte ha kommit igång, men det här handlar inte bara om att det är i strid med de uppsatta villkoren, utan tyvärr vet vi också att det handlar om säkerhet där språkliga missförstånd kan få allvarliga följder. På en fråga från handelskammaren varför inte villkoren för näringsrätt följdes upp sade lantrådet Nordlund, att det fanns inte resurser att följa upp saken.

     

    När vi för ett par veckor sedan här i lagtinget debatterade de fyra licensövervakarna nämnde jag denna parallell. Jag tycker att det är en väldigt märklig politisk prioritering. Man måste ställa sig frågan: Varför ha en omfattande behandling av näringsrättsansökningar med remiss till handelskammaren i många fall, med många uppställda villkor, om man inte överhuvudtaget följer upp det? Det här ger bilden av att det är någonting som man alltid har gjort, men man vet inte riktigt varför! Man tar egentligen inte näringsrättsinstrumentet riktigt på allvar, det ger åtminstone den bilden.

     

    Enligt vår uppfattning är näringsrättsinstrumentets primära mål att skydda den svenskspråkiga miljön på Åland och med beaktande av det måste de språkliga villkor som ställs följas upp; annars måste landskapsstyrelsen svara på varför man i så fall ställer dem.

     

    Till sist, fru talman, när vi principiellt diskuterar näringsrätten tror jag att det finns skäl att fundera över hur de nya EU-medlemsländernas företag skall behandlas vid ansökan om näringsrätt. Det är någonting som vi redan ser inom t.ex. byggsektorn. Vi behöver ställa oss frågan: Hur skall de behandlas när det gäller de språkliga problemen? Hur skall de behandlas när det gäller säkerhetsaspekter? Hur skall de behandlas när det gäller tekniskt utförande? Det här är frågor som jag också tror att man bör fundera på.

     

    Fru talman!

    Jag föreslår bordläggning av detta ärende till 24 maj.

     

    Lantrådet Roger Nordlund:

    Fru talman!

    Jag får tacka ltl Anders Eriksson för ett konstruktivt inlägg i debatten om näringsrätten och framför allt hur vi skall se på den framöver. Ltl Anders Eriksson nämnde tre olika punkter: inte skydda företag som inte är konkurrenskraftiga, inte hindra kompetens utifrån att komma hit och uttryckligen skydda vårt svenska språk. Jag skulle ända ha hoppats att ltl Anders Eriksson skulle ha lite mera preciserat sig. De här tre punkterna är väldigt allmänna. Jag tror att alla kan skriva under på dem och de kan också sägas sammanfalla ganska väl med det regelverk som vi har i dag. Jag vet att ltl Anders Eriksson genom sin erfarenhet från landskapsstyrelsearbetet och näringsavdelningen mycket väl känner till regelverket och kan säkert precisera lite; det skulle ge lite mera substans till den fortsatta diskussionen och också lite vägledning till vårt arbete i landskapsstyrelsen, vad man tycker och tänker, för det här är lite väl allmänt hållet, tycker jag och leder inte framåt egentligen från dagens läge.

     

    Fru talman!

    När det gäller resurser och mitt uttalande att det inte finns mera resurser är det så att vi har en hantering av näringsrättsansökningarna och det finns också en kontroll. Jag kan inte säga hur många, men kontinuerligt görs det uppföljningar av olika fall där det har misstänkts att någonting inte är i enlighet med de villkor och de beslut som har tagits. Frågan är om vi skall sätta ner mera resurser; vi har också en debatt i vårt samhälle och lagtinget att vi skall minska på byråkratin och vi skall dra ner på resurserna. Min förhoppning är nog att vi skall kunna använda de resurser som redan finns: handelskammaren och faktiskt delvis också den sociala kontrollen som finns i det åländska samhället – den är ganska effektiv när det gäller de här sakerna, man vet nog var det går rätt till och inte rätt till, ganska långt.

     

    Problemet när det gäller språket, framför allt finska språket, som det handlar om och väldigt långt på våra byggarbetsplatser, det tror jag vi alla är medvetna om, är att den typen av näringstillstånd som man utnyttjar sig av ofta är näringstillstånd som ges till underleverantörer, alltså det finns en byggherre som sedan söker för underleverantörer, och landskapsstyrelsen beviljar dem. Nästan alla större byggen som vi har på Åland fungerar på det sättet. Det finns också då ett ansvar från dem som ansöker om tillstånd att se till att villkoren uppfylls. Det blir också lite orimligt om det är så att landskapsstyrelsen skall vara ute på varje byggnadsplats och ha någon sorts språkkontroll – det blir också ett märkligt samhälle. Vi måste utgå från att våra företag på Åland är seriösa och att de gör sitt bästa för att leva upp till de villkor som ställs upp.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Fru talman!

    Det är ofta så att man uppfattar väldigt olika vem som uttrycker sig allmänt och vem som inte gör det. Jag är givetvis part i målet, men jag tyckte att mitt anförande var synnerligen detaljerat i förhållande till landskapsstyrelsens svar på spörsmålet. Viktigt för mig att framhålla var att vi inte vill använda näringsrättsinstrumentet på ett sådant sätt att det hindrar en fungerande konkurrens och vi ville lyfta fram språkskyddsstadgandena i näringsrätten: varför följer man inte upp dem. Orsaken till att jag tog upp det var – fast jag inte är lika detaljerad som ltl Lasse Wiklöf – att lantrådet i massmedia på en direkt fråga om varför man inte följer upp villkoren svarade, att det inte fanns resurser. För vi resonemanget vidare att man utgår från att allt skall sköta sig av sig självt, då är det självklart att alla betalar sin TV-licens utan indrivare, ingen kör för fort utan poliser osv. – det ger ett lite väl godtroget intryck!

     

    Lantrådet:

    Fru talman!

    Jag tycker att det är lite felaktigt att sprida den bilden att det inte skulle finnas någon kontroll i det här sammanhanget. Det finns en hantering av näringsrättsansökningar och det finns också en uppföljning av vissa ärenden. Den frekvensen varierar från tid till annan beroende på vilken information vi har i landskapsstyrelsen. Vi har ställt olika frågor och vi har agerat i olika ärenden och kommer naturligtvis att göra så i framtiden också. Sedan är det en annan fråga om vi skall sätta ner mera resurser på det eller inte. Det är ganska svårt att i dagens ganska trängda ekonomiska läge prioritera bort någonting annat i stället. Jag utgår från att vi har ett seriöst näringsliv som själva också har en ”självsanering” i det är sammanhanget.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Fru talman!

    I och med att dessa frågor engagerar mig väldigt mycket har jag ett väldigt tydligt minne av tidningsartikeln, för den gjorde mig faktiskt lite upprörd. Det är tyvärr lite samma sak igen, bästa herr lantrådet, att ni säger en sak nu men en annan sak tidigare. På den direkta frågan: Varför följs inte näringsstödsvillkoren upp? svarade lantrådet att det finns inga resurser. Nu helt plötsligt säger han att de följs upp! Jag är väl godtrogen, men jag utgår från att det som sägs i tidningarna stämmer.

     

    Lantrådet:

    Fru talman!

    Vi skall inte fastna påd en här punkten, men det finns en hantering av näringsrättsstödsansökningar och det finns också en uppföljning. Jag har däremot uppfattat frågan på det sättet att skall det vara mera resurser för det, och det kanske skulle behövas mera resurser, men det är som med alla andra verksamheter att vi måste försöka klara oss med de resurser vi har i det här sammanhanget för att få det att fungera. Den här debatten är inte alldeles lätt för mig och trevlig att höra på alla omdömen som jag har fått här tidigare i dag, men samtidigt är det ändå ganska bra med tanke på det åländska samhället att näringsrättsfrågorna och problematiken kring dem kommer upp, för det är lätt att de sjunker undan och att man glömmer bort hela bakgrunden till varför vi har ett näringsskydd och vad som egentligen är syftet med det, nämligen att bevara Åland enspråkigt svenskt. Jag tror att det är många som behöver tänka på det egentligen.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet avslutat.

     

    Ltl Danne Sundman:

    Fru talman!

    När det gäller lantrådets agerande i denna fråga vill jag inte kommentera den desto mer än att säga att det är uppriktigt att erkänna om man har fel, det skall lantrådet ha all heder för. Det är lite så att den som är utan synd av oss politiker kan kasta första stenen!  Jag tror inte att det kommer så många då. Vi har nog alla haft fel någon gång och tvingats backa, så det är bra att man kan göra det.

     

    Jag har dock tidigare påpekat det viktiga i att alla landskapsregeringsledamöter skall vara experter på de regelverk som berör deras avdelningar och deras dagliga värv och när det gäller självstyrelsens grunder skall alla vara experter. Återigen, om de väcks med en klapp på kinden mitt i natten, så skall de kunna rabbla upp regelverken. Det borde vi alla vara här i lagtinget också ha som mål. Det här är grunden i självstyrelsens verksamhet. Det är alltså av största vikt att vi känner till regelverken som politiker.

     

    Den obundna lagtingsgruppen har sagt att vi stöder resonemanget att man borde titta på näringsrätten och främst kravet på två tredjedelsmajoritet i bolagsstyrelser. Det finns också andra inslag som man bör titta på. Det är viktigt att se på näringsrättens roll som instrument: vad vill vi använda instrumentet till, vad vill vi få för resultat och hur skall vi fäkta med det. Vi måste komma ihåg att det har hänt otroligt mycket i vår omvärld under de senaste 20 åren och vi ser utvecklingen i Europa och hela världen. Det kanske kan tyckas att det inte spelar så stor roll för oss när Sovjetunionen upphör och Berlinmuren faller och EU utvidgas, men visst spelar det roll, både direkt och indirekt och framför allt när det gäller näringslivets möjligheter och utmaningar.

     

    Man kan fråga sig när det gäller detaljen i näringsrättsinstrumentet att man skall ha två tredjedelsbolagsmajoritet om det har gynnat det huvudsakliga syftet med näringsrätten eller om det tvärtom har missgynnat den. Man kan föra ett resonemang och säga att det har missgynnat, för verkligheten i dag är att det åländska näringslivet är väldigt knutet till Finland. Vår handel går dit osv., fast vi har ett område med dubbelt fler människor mycket närmare som alla dessutom pratar samma språk som vi, nämligen Sverige. Kan detta vara en ingrediens som har gjort att det åländska näringslivet har hindrats expandera till Sverige och svenska företag har hindrats att etablera sig på Åland? Det är mycket möjligt och det tycker jag man skall tänka kring när man funderar över näringsrätten. Det viktigaste syftet med näringsrätten är språkskyddet: att behålla Åland enspråkigt svenskt. Hur uppnå bästa möjliga språkskydd inom näringsrätten? – det är det som är utmaningen.

     

    Jag skall nämna en sak som jag tycker att är väldigt viktig. Det nämns också i spörsmålet: att det finns resurser för övervakning i tillräckligt stor utsträckning. Det tycker jag är under all kritik och till den delen är det lätt att förena sig med spörsmålsställarna, men man skall också tänka på det som lantrådet sade: vad skall vi övervaka? Skall vi gå på arbetsplatser och intervjua: ”Vad pratar du för språk? Aj, aj, det här var inte bra, du kunde inte svenska!” Så fungerar det inte, utan man borde kanske precisera ”verksamheten skall ske på svenska språket” och säga vilken del av verksamheten skall ske på svenska språket. Om jag drar ett exempel: på en byggarbetsplats är det viktigt att arbetsledning och den del av arbetskraften som övriga ålänningar och företag kommer i kontakt med kan svenska; sedan kanske det kan vara ester, det kan vara andra européer eller finskspråkiga personer som utför själva arbetet, men gränssnittet mot Åland måste vara svenskspråkigt och så är det inte i dag. Jag får väldigt ofta samtal från upprörda, både byggnadsarbetare och sådana som jobbar i ledande ställning som inte har kunnat kommunicera med sina kolleger, och det är frustrerande för båda, det är frustrerande för både den som kommer hit och gästarbetar och den som möter det här. Det kan säkert resultera i både byggnadsmissar och kanske t.o.m. vara risk för personlig säkerhet, så det där är väldigt viktigt. Då skall det inte vara så att man ställer det allmänna kravet och struntar i att övervaka det och sedan blir det som det blir, utan man borde ha mer detaljerade bestämmelser.

     

    När det gäller övervakning av språkskyddet, både när det gäller näringsrätten och övriga delar av landskapslagen om rätt att utöva näring, där det också framgår tydliga bestämmelser om t.ex. produkters instruktioner och sådant, tycker jag att vi borde ha en funktion inom landskapsförvaltningen som benämns t.ex. självstyrelseombudsman. Vi pratar mycket om ombudsmän för jämställdhet, diskriminering, data osv., men vad vi borde ha en ombudsmannafunktion för är faktiskt självstyrelsens grundvärden, som är det allra viktigaste för oss. Det här kan säkert göras inom befintliga resurser eller, om det skulle vara så att det behövs tilläggsresurser, så är det här det första som vi är beredda att ge tilläggsresurser till. Det kunde kombineras med justitiekansler- eller ombudsmannafunktion, men huvudsaken skulle vara att övervaka självstyrelsens grundvärden. Det skulle vara väldigt viktigt med en självstyrelseombudsmannafunktion.

    Fru talman!

    I övrigt ser jag fram emot fortsatt debatt kring detta och också en mer djuplodande analys av näringsrätten och eventuella förändringar. Det skall bli intressant att sätta sig närmare in i det, historien kring det och hur vi ser på framtiden.

     

    Ltl Mats Perämaa:

    Fru talman!

    Liberalerna har den uppfattningen att den nuvarande tolkningen av regelverket för näringsrätt är den korrekta, dvs. den tolkning som lantrådet nu också här i salen presenterar. Tolkning är kanske ändå fel ord, för näringsrättens ursprunliga syfte i dess beredningsskede lämnar enligt vår åsikt inte särskilt mycket utrymme för tolkningar. I alla fall är den saken nu korrigerad, och det är bra och då tycker vi att debatten kan leda in på en intressantare diskussion, nämligen en allmän diskussion om näringsrätten som verktyg för näringsskydd.

     

    Det här ämnet är synnerligen intressant beroende på att i denna sak döljer sig många motsägelsefulla element. T.ex. då vi anslöt oss till EU fanns det en allmän och säkerligen korrekt uppfattning om att det småskaliga i vårt lilla samhälle skulle riskera att drabbas negativt. Däremot skulle vi kunna få stora fördelar av ett gemensamt handelsområde med övriga Europa. Det fanns förhoppningar om en harmonisering av t.ex. beskattningen av bilar som kunde leda till lägre priser på bilar för vanliga konsumenter. Fri handel och konkurrens skulle leda till fördelar även för ålänningar. Europa skulle öppna sig för våra företag och ge oanade expansionsmöjligheter, men samtidigt förhindrar vi andra företag att konkurrera på den åländska marknaden.

     

    Det är mycket möjligt att detta är och var den enda tänkbara vägen att vandra i samband med vår EU-anslutning, men jag vill i varje fall peka på att det fanns en risk med detta. Det finns en risk att vi biter oss i svansen på lång sikt med detta förfarande. Frågan i stället är: Är det verkligen bäst för våra företag att de skall, om vi kallar det för ”gro”, i ett klimat som är skyddat av näringsrättsverktyget? Leder detta verkligen till en utveckling av våra företag som gör dem rustade att möta en global konkurrens, om företaget har den verksamheten att det kan leda till expansion utanför Åland? Men å andra sidan kan man se saken ur den synvinkeln att näringsskyddet ger våra företag en möjlighet att starta i en relativt konkurrensfri situation för att med det som bas bygga upp en finansiell grund för att sedan eventuellt kunna hävda sig på en konkurrensutsatt marknad. Som synes är detta ett komplext politiskt fält som vi diskuterar.

     

    Fru talman!

    För vår del är vi av den uppfattningen att näringsrätten som instrument för näringsskydd och grundpelare i självstyrelsen måste finnas kvar. Det som vi vill diskutera är utformningen och på vilka grunder näringsrätt beviljas. Vi är väl medvetna om att verksamheten och ägarstrukturerna kan ändra för vilket bolag som helst och i dagens globala börsfixerade företagsvärld har betydelsen av huvudkontor som bas för företag minskat avsevärt i betydelse sedan näringsrättsinstrumentet infördes. Därför finns det flera skäl att diskutera utformningen av eventuella nya principer.

     

    Lantrådet för fram tankar om att det är styrelsesammansättningen, alltså antalet invalda ålänningar i styrelsen som bör ligga till grund för eventuella nya principer i denna fråga, och det tycker vi också att kan utgöra en god diskussionsgrund. Men oberoende av vad som anförts i själva sakfrågan om näringsrätten finns det skäl att åtminstone modernisera och klargöra regelverket.

     

    Vtm Harriet Lindeman:

    Fru talman!

    När man har hört många här i dag kan man konstatera att den arbetsgrupp som landskapsstyrelsen skall tillsätta – jag vill inte kalla det lätt jobb, för när man börjar arbeta med det blir det säkert svårare –  kommer överens eftersom det finns en ganska stor samsyn här i salen utgående från behovet av nya tankar runt principdokumentet. Från Frisinnad Samverkans sida vill jag framföra, att vi vill absolut inte ta bort instrumentet. Det skall vi ha kvar, det har visat sig vara bra för Åland och vi skall inte riskera det på något sätt. Det handlar om att titta över principdokumentet, göra det trovärdigt och ändamålsenligt utgående från den värld vi lever i idag, för den är ingalunda likadan som när vi skrev principdokumentet för många år sedan. Vi måste vara med i den tid vi lever. Vi vet att vi i dag har ett öppet samhälle. När det kommer företag in har det oftast varit Finland och finska företag. I dag är inte verkligheten sådan; i dag kommer man från alla håll, åtminstone kommer man i framtiden att få betydligt mera internationella besök av olika företag, så utgående från det är det säkert nödvändigt att man ser över principdokumentet. Vi tycker att det är viktigt att det principdokument man kommer överens om faktiskt också skall kännas som att det här är någonting man kan följa, det är trovärdigt. Också när ålänningarna läser och hör det skall det kännas att det är riktigt. Vi måste vara så ärliga och konstatera att det regelverk som finns i dag upplevs av väldigt många att ändå inte följs, och då har det på något sätt levat ut sin tid. Vi vet, precis som har sagts här tidigare, att vi har mycket finska på våra arbetsplatser i dag, fastän vi säger att det skall vara på svenska. Det går inte i längden att hålla på på det sättet utan då måste ett principdokument säga vad vi verkligen menar och så måste vi leva efter det, det är min bedömning. Det är möjligt att det är ungefär som ltl Danne Sundman sade, att man framför allt skall se på kommunikationen, men i grunden vill jag ändå understryka att det är svenska som gäller och borde också då vara det som på riktigt gäller; annars blir det inte trovärdigt i längden.

     

    När det gäller styrelsens sammansättning av ålänningar och icke-ålänningar som har förorsakat hela den här diskussionen har det också där ”tjänat ut”, för visst kan man säga många gånger att man har läst i tidningar, läst mellan raderna, att man har lite lånat ut sig s.a.s. för att få det formella antalet ålänningar i styrelserna. Eftersom vi i dag har ett flertal börsnoterade bolag så lever de i en helt annan verklighet i dag, de lever inte bara på Åland utan i världen, kan man nästan säga. Vi vet att centralhandelskammaren, börsen och arbetsgivarnas centralförbund har kommit överens om att det kräver kompetens i de börsnoterade styrelserna. Det innebär att det är viktigt att kompetensen också kan få komma utifrån. Med detta vill jag inte ha sagt att vi inte skall ha ålänningar, men det är förhållandet som man kan titta på i arbetsgruppen.

     

    Jag vill åtminstone understryka, att oberoende vilket principdokument man än gör, som jag hoppas att skall moderniseras och det skall kännas att det här är rätt och riktigt, så är det ändå landskapsstyrelsen som har den slutliga prövningsrätten. Det finns nämligen inga principdokument i världen som till hundra procent kan klara av varje detalj, utan det måste få finnas en prövningsrätt där landskapsstyrelsen anser att det här är bäst för landskapet Åland.

     

    Jag kan förkorta mitt anförande ganska mycket eftersom många har sagt samma saker, men jag vill avsluta med det jag började, att vi skall inte ta bort näringsrättsinstrumentet. Jag önskar arbetsgruppen som skall se till att vi får ett modernt principdokument som vi skall följa och är bra för näringslivet på Åland lycka till.

     

    Vtm Barbro Sundback, replik:

    Fru talman!

    Att det finns många finsktalande på våra arbetsplatser kan man inte i och för sig klandra någon för. Det är väl i kombinationen med att man beviljar bolag som har finsk arbetskraft rätt att komma hit och jobba som man kan fundera om skyddet fungerar såsom det var tänkt. Men varför är det på det här sättet? Jo, det beror mycket på att landskapsstyrelsen själv under många, många år överhettat byggnadsbranschen. Det är för att det offentliga Åland med landskapsstyrelsen i spetsen sjösätter det ena stora bygget efter det andra så att de åländska företagen inte kan och hinner med att jobba på projekten. Det är investeringspolitik som landskapsstyrelsen själv har ansvar som har lett till att man måste ta in företag med finskspråkig arbetskraft.

     

    Vtm Harriet Lindeman:

    Fru talman!

    Vi är överens om att det är naturligtvis när man ger tillstånden som man skall se över språkbalansen, men jag vill inte riktigt hålla med om att det bara har att göra med att landskapsstyrelsen överhettar med offentliga byggnader – det kan säkert ha sin del i det – men när man ser hur byggsektorn i dag är uppbyggd är den väldigt specialiserad och det finns inte ens företag i dag inom vissa områden på Åland- vi kan ta takläggning, jag kan inte byggsektorn tillräckligt bra för att göra många förslag – men jag vet att vi har fört de diskussionerna och det är så att det är för smått för att man skall skapa den kompetensen att hela tiden ha det på Åland och då blir det att man köper dessa underleverantörer, på gott och ont.

     

    Vtm Barbro Sundback, replik:

    Fru talman!

    Ja, den där frågan skulle säkert behöva en lite mera systematisk utredning för att vi skall riktigt veta hur det ligger till, men jag har nog fått den informationen att så länge man anlitar företag – det skall inte vara platsbyggen utan det skall beställas mer eller mindre färdiga hus utanför Åland  - så kommer företaget hit med sina byggjobbare och sätter upp det och det bidrar till att man måste anlita finsk arbetskraft. Med en mera behärskad investeringspolitik skulle de åländska företagen antagligen kunna skapa den kompetens som behövs, men landskapsstyrelsen tänker inte i de banorna utan man har vräkt ut pengar på offentliga byggen och allt tyder på att man tänker fortsätta med det.

     

    Vtm Harriet Lindeman, replik:

    Fru talman!

    Det är klart att gör man platsbyggen och bygger allt från början till slut behöver man inte ha underleverantörerna, men då blir det svårt med konkurrensen igen. Jag har åtminstone förstått att det är det som man vinner pengar på, dvs. att ungefär bara flytta element, det är liksom tidens melodi, tyvärr, åtminstone när det gäller större byggnader. Naturligtvis skulle det vara det bästa att man gjorde som förr: att ett byggäng byggde från grunden till taket. Jag har åtminstone fått den informationen att den tiden är tyvärr förbi.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Lasse Wiklöf, replik:

    Fru talman!

    Mycket kort. Jag var inte så beredd i detalj på att diskutera den fortsatta utvecklingen kring näringstillståndsfrågorna. Det hoppas jag kunna göra den 24 maj, om detta ärende kunde bordläggas till den tidpunkt som ltl Anders Eriksson har föreslagit. Jag vill för egen del säga att för mig har det gällt vid det här tillfället att i huvudsak diskutera de frågeställningar som har aktualiserats i anslutning till vårt spörsmål eller interpellation, vilket man vill kalla det. Där finns naturligtvis inte så mycket som majoritetsblocket önskar diskutera. Jag kan förstå av vilka skäl man hellre kanaliserar in den här debatten kring hur det skall se ut i framtiden. Jag har respekt för det och jag kan också förstå att det finns en hel del problemställningar i detta, men det är klart att med tanke på sakernas tillstånd och det som har förevarit har det för mig varit en hjärtesak att verkligen få redogöra för hur vi har sett på det här under s.a.s. den korta historiska gång som detta ärende har avancerat samt dess olika skeden och skildringar i offentligheten.

     

    Jag ber att få understöda ltl Anders Erikssons förslag om bordläggning till den 24 maj.

     

    TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Anders Eriksson, understödd av ltl Lasse Wiklöf, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 24.5. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 24.5. På talarlistan finns ltl Runar Karlsson, som bereds tillfälle att yttra sig.

    Ltl Runar Karlsson:

    Fru talman!

    Mycket har sagts och mycket håller jag med om. Jag ville bara bekräfta, som ni säkert vet redan, att Åländsk Center vill behålla det åländska näringsskyddet, delvis på grund av att det skyddar det åländska näringslivet och framför allt för att det är ett språkskydd. Landskapsstyrelsen aviserar att man skall se över principerna och det tycker vi är bra. Vi vet alla att det inte är något lätt jobb att göra om principerna så att de håller i alla lägen. Vi tycker också att man skall göra dem så att de ligger mera i tiden; tiderna har förändrats och därför behöver principerna ses över.

     

    Det är som det har sagts från bl.a. Frisinnad Samverkans håll att specialiseringen har kommit in mer och mer, speciellt inom byggbranschen. Vi ser på t.ex. badhusen som byggs i dag, till stor del av utomstående arbetskraft. Det är alltså specialister som måste hit. Det finns delvis specialister här på Åland men resurserna finns inte, det finns inte tillräckligt många antal personer som kan göra det under den korta tid som Mariehamns stad har satt t.ex. på badhuset i Mariehamn. Här har också Mariehamns stad haft ett stort ansvar med i spelet, att man har för kort tid och därför måste man ta in utomstående arbetskraft.

     

    Det är förstås lite förvånande att man alltid tar in finsk arbetskraft. Varför tar man aldrig svensk arbetskraft? Varför tar man aldrig svensk specialiseringsarbetskraft?  Byggbestämmelser, sägs det här i salen, men det stämmer inte för byggbestämmelserna i Europa är till 95 procent lika och det får inte vara ett handelshinder att ha olika byggbestämmelser mera. Man kan bra bygga med svenska byggbestämmelser i dag på Åland. Det är väl sedan gammalt som man alltid har vänt sig österut, både inom byggbranschen och handeln. Det är viktigt att vi får det ändrat så att vi i alla fall har språket klarerat.

     

    För övrigt ser vi fram emot att landskapsstyrelsen ser över principerna och återkommer i ärendet.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Fru talman! Ltl Runar Karlsson sade lite kryptiskt att Åländsk Center var för att skydda det åländska näringslivet från konkurrens. Det blev väldigt oklart för mig: Menar man även om den lokala konkurrensen är satt ur spel?

     

    Ltl Runar Karlsson, replik:

    Fru talman! Jag sade inte att skydda från konkurrens, utan jag sade att delvis skydda det åländska näringslivet och med det menar jag att ett stort företag utom Åland kan lätt göra så att de åländska företagen måste upphöra på grund av ekonomiska orsaker och på det sättet får det utomåländska företaget monopol på Åland och det vill vi inte vara med på.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Fru talman!

    Tidigare påstod centerns Roger Nordlund att jag var väldigt allmän i de principer jag ville slå fast. Jag tyckte att vi var tydliga, att det gäller att skydda vårt svenska språk, det gäller inte att skydda dåligt skötta åländska företag. Men skall jag förstå att centern också vill skydda dåligt skötta åländska företag?

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Ärendet bordläggs till plenum den 24.5.

     

     

    Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 11:

     

    Ltl Camilla Gunells m.fl. hemställningsmotion angående en översyn av beslutsgången och representationen i PAF:s fördelningsråd och medlens fördelning. (HM 38/2003-2004).

     

    Ärendet har remitterats till finansutskottet och var bordlagt den 22.3.2004. Diskussion.

     

    Ltl Camilla Gunell:

    Fru talman!

    Ålands penningautomatförening PAF stöder kultur, idrott och sociala ändamål i landskapet Åland – vi är tacksamma för ditt bidrag. Så står det på spelautomaterna runtom i landskapet och på färjorna. PAF:s spelverksamhet drar in stora summor varje år till landskapets kassa och i år har PAF låtit meddela att summan är större än vanligt, vilket förstås är till glädje för alla. Pengarna skall förhoppningsvis på ett nyskapande sätt komma de ideella föreningarna, kulturen, idrotten och den sociala sektorn till stor nytta. Ålands penningautomatförening grundades 1967 av ett antal grundande organisationer som än i dag har representation i PAF:s fördelningsråd.

     

    Jag har i samband med hemställningsmotionen försökt få fram lite historik, men det finns ingen samlad dokumentation att tillgå, vilket landskapsstyrelsen kanske kunde fundera på att ta fram. För mycket har hänt både med spelverksamhet och föreningsliv sedan 1967. Jag är själv ingen spelare, men när det gäller att få in pengar är PAF bara att gratulera till en bra verksamhet. Det jag med den här motionen vill fästa uppmärksamheten vid är hur pengarna går ut och hur de fördelas. Eftersom PAF är en samhällsägd verksamhet tycker jag att det är viktigt att beslutsgången är demokratisk och att man ser över representationen i fördelningsrådet så att det speglar alla de olika sektorer som får och som i framtiden skall få del av pengarna. PAF:s fördelningsråd är strukturerat så att de grundande organisationerna har en direkt representation i rådet: Röda Korset, Folkhälsan, Rädda Barnen, handikappförbundet, marthadistriktet, sjöräddningssällskapet och ungdomsförbundet. Två sektorer har varsin representant. Idrotten representeras av Ålands idrottsförbund, som i sin tur fördelar pengarna till idrottsföreningarna och kulturen har en representant som utses av Ålands kulturdelegation.

     

    Som rådet är strukturerat i dag ger det tre olika nivåer av inflytande över hur besluten om spelpengarna fördelas i det åländska samhället, dels de organisationer som har en direkt representation, de två som för en hel sektors talan och sedan sektorer som inte alls är representerade. Jag skulle vilja se en reform inom PAF:s fördelningsråd där man ger en jämnare och mera likvärdigt inflytande till alla sektorer och där man skapar större utrymme för nya initiativ och nya organisationer. Sist och slutligen är spelpengarna ändå landskapets pengar. Det betyder att man i landskapsstyrelsen i mycket högre grad än i dag kunde styra föreningslivets utveckling. Man kunde öronmärka pengar för nya initiativ, man kunde skapa utrymme för nyskapande satsningar.

     

    För mig förefaller det som om det finns ett glapp mellan landskapsstyrelsens intentioner å ena sidan och hur pengarna sedan sist och slutligen fördelas. Jag kan ta ungdomssektorn som ett exempel. I budgeten skriver landskapsstyrelsen vilka prioriteringar man har inom ungdomspolitiken. Där står att man vill stöda medbestämmande, ungdomars inflytande i samhällsfrågor, klarlägga behoven av ungdomspolitiska insatser osv. Det tycker jag är en bra målsättning. Den är tidsenlig och det är nödvändigt att koppla ungdomsarbetet till demokratiutveckling och att stärka

    ungdomars röst i samhället. Problemet är bara att pengarna inom ungdomssektorn inte går till det här ändamålet - endast en ytterst liten del av pengarna går till Ålands ungdomsråd, resten går till annat.

     

    Jag tog upp den här frågan också i samband med budgetbehandlingen och om det här är landskapets målsättning med ungdomspolitiken, varför inte också fördela pengarna så att man kan förverkliga den målsättningen. På det här sättet kunde man också stärka Ålands ungdomsråd på det sättet att de fick möjlighet att fördela hela ungdomssektorns pengar. Då skulle man, precis som kulturdelegationen i dag gör med kulturpengarna, ge rådet en helt annan tyngd och ett helt annat politiskt inflytande.

    I Sverige ger regeringen en summa av spelpengarna till Ungdomsstyrelsen som i sin tur fördelar dem till organisationerna. Kriteriet för vad som får kallas  "ungdomsarbete" är att 60 procent av medlemmarna i en organisation ska vara i en viss ålder.  Det betyder att t.ex. de åländska ungdomsföreningarna som idag lyder under "ungdomsarbete" - men som inte längre har en verksam kår med medlemmar i det här åldersspannet, låt säga 13-25 år - i stället kunde få pengar t.ex. ur hembygdssektorn.

     

    Man ska komma ihåg att det är mycket pengar det handlar om. De här pengarna kan användas som piska och morot för att få fram nysatsningar inom den sociala sektorn, kultur, handikappverksamhet osv. Man kan stimulera till att nya föreningar bildas, tex öronmärka pengar föreningar som jobbar med kvinnors organisering, för etniska och kulturella grupper i samhället – någonting som jag hoppas att ska bli ännu mer aktuellt på Åland i samband med EUs utvidgning.

     

    Ett exempel igen från Sverige, där man gjort en utredning om behovet av kvinnors organisering och där ser till att öronmärka pengar för att stärka den verksamheten. Som jag ser det använder sig landskapsstyrelsen väldigt lite av det här instrumentet att mycket tydligare kunna styra hur pengarna fördelas och på det sättet få fram mera nyskapande satsningar inom föreningslivet.

     

    Jag tycker också att det är nödvändigt att kartlägga hur pengarna fördelas  mellan kvinnor och män, olika grupper i samhället, mellan regionerna, så att man så långt som möjligt gör en rättvis fördelning, både jämställdhetsmässigt och regionalpolitiskt.

     

    Det är viktigt att samhällsägda bolag har en demokratisk styrning och att alla intresseområden representeras i fördelningsrådet. Jag tycker också att man behöver också se över åldersstrukturen; rådets medlemmar idag har en rätt hög medelålder.

     

    Det finns en hel del att säga om det här, och jag har även noterat en hel del andra ologiska inslag när det gäller PAF-medlens fördelning. Bland de ca 60 föreningar som får pengar ur kultursektorn kunde man också renodla lite bättre: man kan ifrågasätta om Nåtö biologiska station, Ålands forna flicklottor och soldatgossar, Mariehamns strategiklubb osv. hör till den här sektorn. Det här tycker jag också visar man behöver utöka antalet sektorer och renodla systemet lite bättre.

     

    Jag hoppas att finansutskottet undersöker det här närmare och jag kommer gärna dit och utvecklar min vision.  Ltl  Torbjörn Eliasson hade i plenum den 22.3 ställt en del frågor angående den här motionen, dem har jag tagit del av och jag hoppas att han genom mitt anförande har fått svar på några av dem.

     

    Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

    Fru talman!

    Jag vill tacka ltl Camilla Gunell för svaret. Jag hade en hel del frågor som jag tog upp i mitt anförande för ett antal veckor sedan då ltl Camilla Gunell tyvärr inte var här. Jag vill inte föregå behandlingen i finansutskottet; vi kommer säkert att höra flera olika personer och gärna också ltl Camilla Gunell. En fråga som jag skulle vilja ha svar på var att jag inte riktigt klart kom underfund med detta med sektorer. I klämmen vill socialdemokraterna att man skall göra fördelningen mera sektorindelad, men i motiveringen pratat man om att vissa har sektorer och vissa får tala för sig själva; där får man uppfattningen att ni mera vill att man skall kunna tala för sig själv. Sedan var det också frågan om att man inte har möjlighet att överklaga. Det torde man ha, för man kan vända sig till landskapsstyrelsen och hela vägen uppåt, så säkert finns det möjligheter. När det gäller hur man politiskt fördelar pengarna finns naturligtvis alla möjligheter hos oss här i lagtinget och landskapsstyrelsen att påverka det, även om man inte gör förändringar i fördelningsrådet.

     

     

    Ltl Camilla Gunell, replik:

    Fru talman!

    Jag hoppas att det blev tydligt att det är en mera sektorindelad representation jag skulle vilja se i PAF:s fördelningsråd och jag menar där är kulturen i dag en sektor, idrotten är en sektor och det tycker jag är ett bra system. Jag tycker att man mera skall renodla och kanske få en social sektor, en handikappsektor, en hembygdssektor osv., på det sätt som landskapsstyrelsen vill utveckla detta och också såsom man vill prioritera fördelningen av medel.

     

    När det gällde hur man som medborgare, föreningsaktiv, skall anhålla om medel hos PAF och till vilken instans man skall vända sig om man är missnöjd med sitt beslut finns det, i och med att det är flera olika enheter som fördelar pengarna, och då inte bara fördelningen som sker i februari som handlar om verksamhetsbidragen utan också projektbidragen, många organisationer som fördelar dem, som kulturdelegationen och idrottsförbundet osv. Där har det uppstått svårigheter ibland för medborgarna att följa med till vilket organ man skall vända sig om man är missnöjd med beslutet eller vill få en klarhet om på vilka grunder man icke har blivit beviljad osv., så där skulle jag vilja se en tydligare information till medborgaren hur detta går till.

     

    Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

    Fru talman!

    Det framgår av motiveringen i hemställningsmotionen att det är svårt för organisationer som tidigare inte har fått PAF-medel att komma till tals. Alla har rätt att ansöka om penningautomatmedel, det finns en ansökningsblankett osv. Kan jag kanske få ett förtydligande på den punkten också av ltl Camilla Gunell.

     

    Ltl Camilla Gunell, replik:

    Fru talman!

    Ltl Torbjörn Eliasson har rätt att alla har rätt att söka. Om man är en förening har man rätt att söka. Men alla blir inte beviljade och alla förstår inte heller på vilka grunder man har blivit beviljad, på vilka grunder man inte har blivit beviljad, så det här behöver kanske framgår tydligare, speciellt om man får avslag är man säkert nyfiken på varför. När det gäller att komma till tals är det så i dag att det är de representanter som sitter i fördelningsrådet som kommer till tals, ingen annan.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

     

    Vtm Barbro Sundback, replik:

    Fru talman!

    Den här frågan har också intresserat mig under många år. Jag tycker att det är en bra motion och en bra presentation som ltl Camilla Gunell hade, dvs. att hon tog upp fördelningen av pengar ur ett demokratiperspektiv. Visst är det så att under årens lopp som verksamheten och fördelningen har förekommit – sedan 1967 – har organisationen på något vis blivit mer och mer konservativ. Pengarna som kommer in har på något vis monopoliserats av de grundande föreningarna och vissa av dem lyfter i dag betydande belopp årligen. Det beror på att de har både skaffat sig fastigheter, de har anställd personal och de är ofta välavlönade jämfört med t.ex. offentlig sektor, det finns inte samma insyn i verksamheten, inte alls samma prövning som övrig offentlig verksamhet. De förväntar sig att få beloppen årligen och de får dem ofta också med en viss förhöjning; många av dem lever helt och hållet på PAF-medlen. Man säger att det är ideella föreningar, men de pengar som de eventuellt drar in för sin verksamhet är av otroligt liten betydelse; de flesta av dem skulle få packa ihop om de inte fick dessa ganska generösa stöd. Man måste väl ändå säga att det är ett demokratiproblem att de sitter och fördelar pengarna åt varandra i mycket hög grad. Det som ltl Torbjörn Eliasson nämnde stämmer och det är en otroligt viktig anmärkning att lagtinget, ytterst, skall ha möjligheter att påverka fördelningen. Men i praktiken har det politiskt aldrig fungerat på det sättet utan politikerna har varit så måna om att vara föreningarna till lags, eftersom de företräder intressen och värderingar som många uppskattar och man tycker att de gör en så god verksamhet att man egentligen inte har kritiskt granskat varken systemet eller hur pengarna används. Enda gången som jag kommer ihåg som det har varit lite mera liv var när en av våra mera folkkära politiker här fick Rädda Barnen att investera i en vattenrutschbana, som höll på livet av den föreningen många gånger om och samhället gick också in och räddade organisationen vid ett par tillfällen. Men inte drog man några slutsatser av det heller utan det är på något sätt så att föreningarna representerar det goda och att man skall ge dem pengarna för att de skall kunna fortsätta.

     

    Men om man tänker sig att det ändå ytterst är lagtingets ansvar att pengarna fördelas på ett förnuftigt och ur medborgarnas synvinkel demokratiskt sätt, så tror jag att just det ltl Torbjörn Eliasson var inne på är det att lagtinget måste börja diskutera hur man vill att pengarna skall användas. Det är klart att föreningarna skall ha sin beskärda del, men också dem måste man kunna ställa krav på. De är s.a.s. redan favoriserade eftersom de sitter där nära köttgrytorna.

     

    Eftersom det är fråga om så mycket pengar och det i den ordinarie budgeten är ont om pengar, om man t.ex. föreslår att skära för kulturen, så borde man väl för kulturens skull, så att man inte får en tillbakagång utan kan fortsätta att utveckla kulturen, ha fria PAF-pengar som kan sökas och som kan stimulera en utveckling av kulturlivet eller vad det nu månde vara.

     

    Det här är nog en mycket viktig motion och man måste naturligtvis både blicka tillbaka men framför allt framåt hur man tänker sig att PAF-medlen på bästa tänkbara sätt kan trygga verksamheten för de föreningar som nu är beroende av dem, och, det måste tillstås, det är inte bara de som är medlemmar utan det är också många andra. Men hur pengarna kan användas för att få fram nya verksamheter och nya målgrupper är en viktig fråga. Ltl Camilla Gunell nämnde här ungdomarna. Ålands ungdomsråd, som tillsattes efter många om och men av den förra landskapsstyrelsen, har ännu inte fått några förutsättningar för att göra någonting, t.ex. att påverka lagar, men nu har de då fått vissa löften om att få vara med i fördelningen. Det är alltså ett nytt demokratielement i Ålands självstyrelse att ungdomar skall få vara med och påverka. En annan är, om man ser till 1967, att det inte fanns många kvinnor med och jag tror att Ragna Sanders länge var en av de få, men i dag utgör kvinnorna en viktig del av samhällslivet och de pengar som går till föreningar i dag, om man ser över ordinarie budget, går till verksamheter där män under många år har lyckats muta in sig i budgeten och man uppfattar det inte som om man ger pengar till manliga föreningar utan det är till föreningar, men om man tittar närmare på dem är fråga om många manliga verksamheter som automatiskt får stöd. Om man vill stötta kvinnors samhällsengagemang måste man ge särskilda pengar för kvinnors organisering.

     

    En tredje målgrupp är naturligtvis de nya ålänningarna, de som kommer att i samband med att vi får en ökad rörlighet inom Europa, men inte bara i Europa utan det kommer säkert, som en följd av globaliseringen, att bli att människor överhuvudtaget också flyttar in till Åland från olika delar av världen, att de skall ha rätt att bibehålla sin kultur och skapa kulturell verksamhet som stöds av samhället.

     

    Sedan är det nog väldigt viktigt att den regionalpolitiska aspekten uppmärksammas. Det är så att de stora föreningarna på Åland har sin verksamhet i första hand i Mariehamn och på fasta Åland; formellt kan de säga att de också verkar i skärgården, men i praktiken är det väldigt lite resurser som sätts på deras verksamheter i skärgården; om man ser till behoven och förutsättningarna borde det vara tvärtom egentligen, att ungdomsverksamheten i skärgården, kvinnorna i skärgården, borde få betydligt mera stöd än vad som nu är fallet. Det finns också de som säger om självstyrelsen att allt är så bra, det finns lite problem och ingenting är så bra att det inte kan bli bättre, men därför har vi tagit den här arbetsgruppen och den här utredningen och det på gång och så är det punkt slut! Här skulle det vara viktigt att lagtinget är framsynt och siktar framåt.

     

    Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

    Fru talman!

    Vtm Barbro Sundback kom med många kloka tankar som jag håller med om. Tyvärr är av förekommen anledning finansutskottets ordförande inte här och kan svara på den här frågan, men jag tror att jag kan säga att vi på vanligt sätt kommer att behandla hemställningsmotionen så seriöst det bara går. En positiv sak är, som jag sade redan i mitt anförande för några veckor sedan, att trots att vi har en nedgång inom vissa sektor på penningautomatföreningen så har vi en uppgång inom Internet-sidan. Det är positiva siffror, som ni alla fått ta del av. Går det här verkligt bra kan den här verksamheten faktiskt på sikt generera mycket pengar och då får det naturligtvis ännu större betydelse hur man fördelar pengarna. Det är klart att alla rättvist skall få en fördelning och jag utgår från att det är en självklarhet att det inte skall finnas någon skillnad mellan man och kvinna. Ungdomar skall ha sitt osv. Det kan också bli fråga om de äldre, de blir också fler och fler på Åland, precis som på alla andra ställen. Jag tror att i riket har man prioriterat en hel del pengar just för att bygga för äldrevården, så det finns säkert en hel del att göra här vidare.

     

    Vtm Barbro Sundback, replik:

    Fru talman!

    Hemställningsmotionen tar inte upp så mycket om den ekonomiska verksamheten och utvecklingen inom PAF utan den tycker vi att har skötts på ett tillfredsställande sätt. Det är den professionella verksamheten som vi i lagtinget inte direkt har så mycket att göra med, utan där finns det andra som ser till den dagliga verksamheten. Det är just frågan om fördelningen av de pengar som skall tillkomma olika organisationer och föreningar och att det där har gått en viss slentrian i det hela och att om man inte aktivt tar politisk ställning fortsätter det naturligtvis. Men jag tycker att vi här tillsammans med ltl Torbjörn Eliasson har kommit in på en bra diskussion och jag håller med det han avslutade med om just de äldre och jag skulle vilja tillägga de funktionshindrade. På Åland används inte penningautomatmedlen på samma sätt som i riket och där tror jag att det är viktigt att se över vår lagstiftning, för det är någonting där som inte funkar, speciellt specialbostäder för äldre och funktionshindrade. Sådana bygger man mycket i riket med PAF-medel. Jag tycker att det är viktigt att vi har samma möjlighet här på Åland för man kan inte förvänta sig att privata byggherrar skall sätta ner de mängderna pengar på att handikappanpassa t.ex. bostäder som behövs för vissa grupper i vårt samhället. Jag understöder verkligen att det är en viktig sak att utveckla också här på Åland.

     

    Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

    Fru talman!

    Jag gick in på ekonomin bara av den anledningen att eftersom det ser så positivt ut nu, så kommer det här att få större och större betydelse. Det är också trevligt att kunna konstatera någonting positivt här.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till finansutskottet.

     

    Antecknas från tilläggslista för kännedom att till lagtinget överlämnats

     

    Landskapsstyrelsens meddelande angående budgetram för år 2005 och plan för åren 2006-2007. (M 4/2003-2004).

     

    Ärendet upptas till behandling måndagen den 26.4.

     

    Lagtingets nästa plenum är måndagen den 26.4. kl. 13.00. Plenum är avslutat.

    (Plenum avslutades kl.14.57).