Remissdebatt

Talmannen föreslår en ändring av föredragningslistan så att ärende nr 3 tas upp sist på dagens föredragningslista. Talmannen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt.

Diskussion.

Minister Katrin Sjögren

Herr talman! Framställningen om straffrättsliga sanktioner på miljöområdet som landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar innehåller straffbestämmelserna på miljöskyddsområdet som anpassas till kraven i miljöbrottsdirektivet, direktivet om fartygsavfallsbrott och vissa EU-förordningar.

Inom EU har man konstaterat att miljöbrotten tyvärr ökar och att effekterna av miljöbrotten allt oftare är gränsöverskridande, det vill säga att effekterna uppstår utanför den stats gränser där brottet begåtts.

Ett förfärande exempel är dammolyckan i Ungern i höstas. En miljon kubikmeter giftslam förorenade en hel bygd och dödade allt liv i floden Marcel. Giftslammet nådde även Donau, Europas näst största flod och som har ett flodområde som berör 15 europeiska länder.

Erfarenheten har också visat att de befintliga sanktionssystemen inte är tillräckliga för att uppnå en fullständig efterlevnad av miljöskyddslagstiftningen i medlemsstaterna. Ett sätt att stärka miljöskyddet är att införa straffrättsliga påföljder och genom att ha gemensamma bestämmelser om straff och straffbara gärningar inom unionen blir miljöskyddet effektivare.

Den största och viktigaste förändringen i förslaget innebär att straffansvar för juridiska personer, inte bara för fysiska personer, införs i de olika landskapslagarna när det gäller miljöförstöring, renhållningsbrott, naturvårdsbrott, brott mot bestämmelserna om explosiva varor och ovarsam hantering, allvarligare brott mot kemikalielagstiftningen samt förorsakande av oljeskada. Straffet som juridiska personer döms till är samfundsbot.

En grundläggande princip inom straffrätten är att endast människor, det vill säga fysiska personer, kan begå brott och därmed dömas till straff. Enligt denna grundprincip har således aktiebolag, föreningar, företag, kommuner, stiftelser och andra helheter som benämns juridiska personer, inget straffansvar. I mitten av 1990-talet infördes bestämmelser i strafflagen som innebär att även juridiska personer kan straffas. Det straff en juridisk person kan dömas till är samfundsbot. En juridisk person betraktas inte som gärningsman, utan straffet följer av ett brott som någon fysisk person har begått i den juridiska personens verksamhet. Samfundsbotens storlek ligger mellan 850 och 850 000 euro och bestäms enligt de grunder som anges i strafflagen.

En förutsättning för straffbarhet är att den juridiska personens ledning har varit delaktig i brottet eller tillåtit att brottet begåtts eller att det i den juridiska personens verksamhet inte har iakttagits tillräcklig omsorg och försiktighet för att förebygga brottet. I dagsläget pågår i Ungern en stor process mot aluminiumföretaget som förorsakade dammolyckan.

Gärningsmannen måste dessutom ha handlat på den juridiska personens vägnar eller till dess förmån och tillhöra dess ledning eller stå i arbets-, tjänste- eller uppdragsförhållande till den.

Herr talman! När det gäller straffrätten är lagstiftningsbehörigheten delad. Landskapet har behörighet att lagstifta om beläggande med straff och storleken av straff inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet medan straffrätten i övrigt hör till rikets lagstiftningsbehörighet. Genom den nu gällande självstyrelselagen utvidgades landskapets behörighet på straffrättsområdet till att även gälla rätt att lagstifta om beläggande med fängelsestraff. Tidigare omfattade behörigheten enbart beläggande med bötesstraff. Generellt sett är det således lagtinget som lagstiftar om beläggande med straff och storleken av straff på miljöområdet.

Frågan om lagstiftningsbehörigheten när det gäller samfundsbot har inte närmare utretts förut. När det gäller den hänvisning till strafflagens bestämmelse om juridiska personers straffansvar vid miljöbrott som fanns i den tidigare landskapslagen om miljöskydd och miljöstillstånd, antyder såväl hänvisningens formulering som den kortfattade motiveringen att frågan om lagstiftningsbehörigheten inte hade utretts specifikt. Detsamma gäller både Ålandsdelegationens och högsta domstolens utlåtande över den nämnda landskapslagen. Att den nu gällande miljöskyddslagen inte innehåller någon motsvarande bestämmelse kommenteras inte på något sätt i förarbetena till den lagen.

Vid en bedömning av om lagstiftningsbehörigheten hör till landskapet eller till riket kan man inte utgå från strafflagen, utan där måste självstyrelselagen vara utgångspunkten. Enligt självstyrelselagen har landskapet behörighet att lagstifta om beläggande med straff och storleken på straff inom natur- och miljövårdsområdet förutom när det gäller frågor som specifikt hör till rikets behörighet, såsom till exempel kärnkraft och genetiskt modifierade organismer.

Förutom implementeringen av direktiv innehåller även framställningen en justering av vår egen miljöskyddslagstiftning. Den ena innebär en omformulering av bestämmelsen om grov miljöförstöring så att den blir mer entydig. Genom den andra ändringen införs en prövningsmöjlighet för tillsynsmyndigheten när det gäller att polisanmäla överträdelser. Här kan då ta ett exempel av debatten om en pinne och två stenar och det drev som gick då av sällan skådat slag när tjänstemännen följde lagstiftningen. Båda parter har rätt att höras i sak men vår miljöskyddslagstiftning var så trubbig att man måste polisanmäla. Det åtgärdar vi nu.

Av gällande lagstiftning kan man dra slutsatsen att det är ett allvarligare brott att bryta mot en instruktion som givits vid en miljögranskning än det är att bryta mot ett tillståndsvillkor.

Enligt förarbetena till miljöskyddslagen är den avgörande skillnaden mellan verksamhet som kräver tillstånd och sådan som enbart kräver miljögranskning att den förstnämnda i grunden är otillåten medan den sistnämnda är tillåten. Det förutsätts således ett beviljande av tillstånd för att den otillåtna verksamheten ska bli tillåten. En miljögranskning däremot utgör en kontroll av att en verksamhet, som i sig är tillåten, sker på ett lagenligt sätt. Landskapsregeringen föreslår att ordalydelsen ändras så att den bättre motsvarar avsikten med regleringen, den får därmed även en bättre överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i vattenlagen.

Tillsynsmyndighetens skyldighet att utan urskiljning polisanmäla all verksamhet vid försummad miljöprövning kan leda till orimliga situationer, där obefogat stora resurser läggs ner på utredning av lagöverträdelser som i verkligheten innebär mycket liten miljöpåverkan. Igen är det att använda pengar på smartast sätt.

Landskapsregeringen föreslår att en ny generell bestämmelse om tillsynsmyndighetens skyldighet att polisanmäla lagöverträdelser införs i miljöskyddslagen. Enligt förslaget är grundregeln att överträdelser ska anmälas för eventuellt åtal, men att tillsynsmyndigheten kan avstå att anmäla om överträdelsen med hänsyn till omständigheterna ska anses vara ringa och om allmänt intresse inte anses kräva att åtal väcks. Myndigheten har då en prövningsmöjlighet enligt de angivna bedömningsgrunderna.

Herr talman! Framställningens verkningar, till största delen motsvarar redan landskapslagstiftningen de krav som ställs i miljöbrottsdirektivet samt i direktivet om fartygsavfallsbrott. Därför krävs inga större förändringar av lagstiftningen.  Det förslag som är av störst betydelse är införandet av straffansvar för juridiska personer när det gäller miljörelaterade brott. Motiven bakom brott som skadar miljön och hälsan är ofta ekonomiska, till exempel för att minska kostnaderna inom ett företags verksamhet. Införandet av straffansvar för juridiska personer förebygger sådana brott. Förslaget förutsätter inga investeringar från företagens sida, däremot kan det i viss utsträckning innebära merarbete för förundersöknings- och åklagarmyndigheten samt för domstolarna. Eftersom antalet fall där samfundsbot kan bli aktuellt förmodligen är begränsat är det dock osannolikt att förslaget skulle medföra ökade resursbehov. I det här sammanhanget kan nämnas att 2007 utdömdes samfundsbot i totalt 18 fall i Finland medan yrkande på samfundsbot avslogs i ytterligare 16 fall. Av dessa fall utgör dessutom de miljörelaterade brotten sannolikt bara en liten del.

Förslaget om att polisanmälan inte måste göras när det är fråga om försummad miljögranskning är i viss mån positivt i ekonomiskt och organisatoriskt hänseende både för tillsynsmyndigheten ÅMHM och för polisen.

När det gäller anpassningen av landskapslagstiftningen till kraven på sanktioner i vissa EU-förordningar, liksom när det gäller utvidgningen av de straffrättsliga sanktionerna på kemikalieområdet i övrigt, rör det sig om brott som sannolikt är ytterst sällsynta i landskapet. De föreslagna lagändringarna förebygger dock sådana brott och medför att straffbestämmelserna på det nämnda området blir mer heltäckande vilket ökar rättssäkerheten. Detsamma gäller för den föreslagna ändringen av bestämmelsen om grov miljöförstöring, som innebär att lagstiftningen blir mer entydig och lättare att förstå.

Sammanfattningsvis är förslaget som helhet positivt i miljöhänseende eftersom det är avsett att förebygga allvarliga brott mot lagstiftningen på miljöskyddsområdet. För övrigt har förslaget inga nämnvärda effekter, vare sig ekonomiska, organisatoriska eller för jämställdheten mellan könen.

Slutligen har tidpunkten för ikraftträdelse lämnas öppen med hänvisning till att de föreslagna lagändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt. Direktivet om fartygsavfallsbrott skulle ha genomförts i november 2010 och miljöbrottsdirektivet i december 2010. Tack.

Ltl Åke Mattsson, replik

Tack, herr talman! Jag kan ifrån social- och miljöutskottets sida konstatera att det är en gedigen utredning som har gjorts i den här lagstiftningen. Man har gjort ett bra förarbete. Däremot har det inte varit på någon direkt remiss. Det kan också bero på det mest berör ÅMHM och de har fått uttala sig och man har beaktat deras synpunkter.

Det här är inte någon politisk laddad lagstiftning. Jag tror inte det finns någon här i salen som ifrågasätter den här lagstiftningen, tvärtom. Det ligger helt i paritet med den diskussion som vi har haft i social- och miljöutskottet. De stora företagen måste också vara straffrättsligt ansvariga för det här. Det är en bra lagstiftning. Jag tror att vi kommer att kunna behandla den relativt snabbt i social- och miljöutskottet, såtillvida att vi inte behöver ha ett utlåtande ifrån lagutskottet i och med att det är nytt med samfundsbrott.

Minister Katrin Sjögren, replik

Herr talman! Det är sant. Lagtinget har tyvärr varit tvunget att vänja sig vid raskt arbete och det har varit under press när vi försöker komma över direktivspuckeln som vi har. Det känns faktiskt som om vi är på toppen nu. Vi börjar faktiskt komma lite i fas. När det gäller förändringarna i miljöskyddslagstiftningen så har det varit en intim och nära dialog med miljö- och hälsoskyddsmyndigheten. De har även tidigare påpekat att de ville ha en översyn av den här lagstiftningen. När det handlar om miljöbrott och straff så var det ett bra tillfälle att göra den här lilla justeringen i miljöskyddslagstiftningen.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Roger Jansson, replik

Herr talman! Som jag ser det så är det här en bra och väl genomarbetad framställning. Jag har ingenting till den delen att anmärka på. Måhända var jag lite ouppmärksam när det gällde frågan om tidsplaneringen för landskapsregeringens del. Nu hörde jag att ministern hänvisade till direktivspuckeln som man har haft. Jag undrar vad det är för puckel, med tanke på att vi 1995 hade 1200 implementeringar som vi skulle genomföra i snabb takt. Nåja, det var inte det viktiga.

Här ser jag att miljöbrottsdirektivet antogs i november 2008 och direktivet om fartygs avfallsbrott kompletterades i ett ändringsdirektiv 2009. Det skulle då vara implementerat i medlemsstaterna inom november respektive december 2010. Vad är orsaken till att man kommer först i januari 2011?

Talmannen

Tiden är ute!

Minister Katrin Sjögren, replik

Herr talman! När det gäller implementeringen av direktiv så har väl alla landskapsregeringar sina kors att bära. En ren och skär orsak är att det har funnits direktiv där det har varit risk för böter och där vi ha legat risigt till. Vi jobbar på så mycket som vi bara hinner. Vi har inte fått något påpekande från EU ännu. Vi är ganska nöjda med att vi ligger någorlunda i fas.

Talmannen

Replikskiftena är avslutade.

Vtm Gunnar Jansson

Tack, herr talman! Det var riktigt uppfriskande med en dylik presentation från miljöminister Sjögren som representerade högklassig straffrättslig teori, som naturligtvis pekade på väsentliga lagstiftningstekniska finesser på detta område. Då tänker jag naturligtvis på fenomenet samfundsbot och juridiken kring den strafformen. Låt mig först konstatera att samfundsbot som påföljd här är helt nödvändig när vi tänker på detta oerhört viktiga område inom miljövärnet och miljöskyddet. Vi också vet hur det fungerar i den praktiska verkligheten ute i samhället.

Vi märkte också att samfundsboten som fenomen har fungerat hyggligt så här långt i Finland. Som alltid inom straffrätten brukar man skilja normernas preventiva effekt och repressiva effekt. Här kan man nog tro att förekomsten av hot om samfundsbot i sig har en betydande preventiv verkan.

När man sedan kom till avdelningen påföljd i efterhand till följd av en överträdelse så redovisade ministern också hur det har fungerat i praktiken. Det här är någonting helt nödvändigt för oss i vår landskapslagstiftning.

Då kommer jag in på den andra frågan; hur det förhåller sig med lagstiftningsbehörigheten. Framställningen representerar högklassig juridik. På sidorna 8-9 finns det en kompetent bedömning av behörigheten och hänvisningen till införandet av ordningsbot.

Jag väl ihåg att på 1980-talet kunde den åtgärden genomföras tämligen smärtfritt just för att det var frågan om ett ekonomiskt straff.  Vid tiden för den gamla självstyrelselagens giltighet, som det framgår av framställningen, så infördes det en ny ordning 1993. Jag ansluter mig till bedömningen i framställningen att sett som en helhet, för att detta samhällsskydd ska fungera också inom straffrättens område, så är det nödvändigt att behörigheten beträffande samfundsbot just regleras på det här sättet.

I det sammanhanget vill jag, och det hör till min skyldighet, att påpeka en specialitet som sammanhänger med behörighetsfrågan. Om vi helt och hållet vänder på framställningen och kommer till bilagorna sidan 6, sista lagförslaget paragraf 17. Där har vi fortfarande bestämmelser i landskapslagstiftningen om frihetsstraff. "En bärande princip när den nuvarande grundlagen för Finlands skrevs och trädde i kraft var att samla alla påföljder som kunde leda till frihetsstraff i strafflagen. Men eftersom den allmänna strafflagen tillhör rikets behörighet så är det i självstyrelsesystemet nödvändigt att fortsättningsvis kunna föreskriva om frihetsstraff i landskapslagstiftningen som påföljd i en aktivitet under lagtingets behörighet." Det här låter lite teoretiskt. Men jag delar den synen att vad här gäller omfattningen av lagtingets straffrättsliga behörighet ska man följa självstyrelselagen och inte den allmänna strafflagen. Också här finner jag att framställningen har träffat rätt.

Jag vill avsluta, herr talman, med en liten detalj men den är ganska viktig. Det är första lagförslagets paragraf 30a på sidan 15, dvs anmälan av överträdelser. Vi har i dagarna två debatterat fornminnesförvaltning. Det hörde inte till den debatten att gå in på frågan om huruvida man ska agera som man har gjort. Men den här principen som framträder i paragraf 30a är precis en sådan som följer av den förvaltningslag för Åland som trädde i kraft 2008. När en tillsynsmyndighet utövar sin offentliga makt som tillsynare och en tanke om lagbrott uppkommer så ska man alltid bereda part tillfälle att yttra sig, bemöta och kommentera i ett förvaltningsrättsligt förfarande. Man ska ges tillfälle att bli hörd. Nu framgår det inte av denna 30a paragrafen att så skulle ske här, och det ska det inte heller göra, för hörande regleras i förvaltningslagstiftningen. Som jag ser det är det här ett öppnande också i rätt riktning nu i denna speciallag om miljöskydd, men landskapsregeringen utövar tillsyn i många andra aktiviteter än enbart miljöskydd. Den här principen tror jag också att så småningom kommer att kunna inympas i annan organisk lagstiftning.

Avslutningsvis, herr talman, av hänsyn till tidtabellen så är det nog klokt att vi försöker handlägga denna framställning utan dröjsmål. Jag erfar från utskottets sida att beredskap för det finns. Det är mycket bra, tack så mycket.

Minister Katrin Sjögren, replik

Herr talman! Det var fina ord av vtm Gunnar Jansson. Som miljöminister ser jag att det här direktivet har stora konsekvenser för miljöpolitiken i Europa.

Beträffande de här fina orden om juridiken och framställningens upplägg så är det lagberedaren Diana Lönngren och miljöbyråns chef Helena Blomqvist som ska ha en den erkänslan, inte jag.

Vtm Gunnar Jansson, replik

Tack, herr talman! Då kan man kanske tänka sig att miljöministern förmedlar min uppskattning över produkten.

Minister Katrin Sjögren, replik

Herr talman! Det brukar jag också göra. Jag tycker att politik ofta är så fruktansvärt negativt och icke konstruktivt. Alla positiva saker brukar jag försöka förmedla efter bästa förmåga och det behöver tjänstemännen inom förvaltningen får höra också. Jag garanterar att jag förmedlar det.