Enda behandling

PLENUM den 7 november 2001 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Dennis Jansson).

29 lagtingsledamöter närvarande.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Näringsutskottets betänkande nr 1/2001-2002 angående utbetalande av landskapets sysselsättningsstöd tillsvidare. (HM nr 8/1999-2000).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till måndagen den 12.1. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 2:

 

Näringsutskottets betänkande nr 2/2001-2002 angående befrielse från kommunalskatt för biodling. (HM nr 13/1999-2000).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till måndagen den 12.1. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 3:

 

Näringsutskottets betänkande nr 3/2001-2002 angående kostnadsutjämningsstöd. (HM nr 31/1999-2000).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till onsdagen den 14.11. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 4:

 

Näringsutskottets betänkande nr 4/2001-2002 angående avdrag i kommunalbeskattningen för kostnaderna för mensskydd. (HM nr 24/2000-2001).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till onsdagen den 14.11. Godkänt.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 5:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 4/2000-2001 angående landskapslag om ändring av 1 § landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lag om utkomststöd. (LM nr 2/1999-2000).

 

Först tillåts allmän diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Detaljbehandlingen vidtar. Konstateras att utskottet föreslagit att det i motionen ingående lagförslaget måtte förkastas. Förslag om förkastande upptas till behandling först vid ärendets tredje behandling. Då annat förslag inte väckts under behandlingen förklaras lagförslagets andra behandling avslutad.

 

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 6:

 

Finansutskottets betänkande nr 6/2000-2001 om överföring av förvaltningsuppgifter på andra organ än myndigheter. (FR nr 13/2000-2001).

 

Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. LO förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Väcks inte sådant förslag eller vinner det inte stöd av tillräckligt många ledamöter förklaras första behandlingen avslutad utan att annat beslut fattas. Vinner förslaget tillräckligt stöd remitteras ärendet till stora utskottet.  Diskussion.

 

Ltl Sjölund:

Fru talman!

Finansutskottets behandling har inte lett till att det skulle föreslås några förändringar i lagtexten. Den är egentligen ganska teknisk och handlar alltså om att landskapet skall ha möjlighet att köpa in externa revisionstjänster för granskning av vissa typer av stöd, framför allt EU-stöd. Viktigt att påpeka, som det faktiskt också var en viss diskussion om i utskottet, är att vem är det som skall upphandla revisionstjänsterna? Där skriver finansutskottet: ”Vad gäller handhavandet av revisionen hänvisas till 4 § landskapslagen om landskapsstyrelsens revisionsbyrå.” Det betyder i praktiken att den här typen av revision, som är väldigt viktig att genomföra, och det är viktigt att genomföra den på ett riktigt sätt eftersom det handlar om revision av EU-medel, skall ingå i den arbetsplan som landskapets revisionsbyrå gör upp. Följaktligen är det då revisionsbyrån som också i praktiken kommer att sköta upphandlingen av revisionstjänsterna på landskapsstyrelsens uppdrag. Detta kunde man också ha utvecklat i lagtexten, men vi ansåg att det inte var nödvändigt; eftersom det handlar om ett bemyndigande som myndigheten landskapsstyrelsen utfärdar: fullmakt till ett externt revisionsföretag eller externa revisorer att utföra revisionen, så måste de ha fullmakt att också granska bidragsmottagarna, deras bokföring osv. Just utfärdandet av detta befullmäktigande måste utgå från myndigheten landskapsstyrelsen. Därför står det i lagtexten att det är landskapsstyrelsen som handhar detta, men i praktiken blir det så att det praktiska handhavandet av revisionsuppdragen går via landskapets revisionsbyrå.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 7:

 

Finansutskottets betänkande nr 5/2000-2001 om revisionsberättelse för Ålands lagting och Ålands delegation i Nordiska rådet för år 2000.

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandets kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 8:

 

Finansutskottets betänkande nr 7/2000-2001 angående landskapsrevisorernas berättelse för år 2000. (RB 2000).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

Ltl Sjölund:

Fru talman!

Landskapsrevisorernas berättelse för år 2000 var föremål för en mycket gedigen och omfattande behandling i finansutskottet. Det syns inte minst på förteckningen på sidan 3 i betänkandet över de sakkunniga som hördes.

 

På normalt sätt har finansutskottet gjort som så att på de punkter finansutskottet är överens med revisorerna om deras skrivningar har finansutskottet inte sagt någonting i sitt betänkande, men där det har funnits skäl på basen av höranden att komma med synpunkter från finansutskottets sida har utskottet gjort det, och det är på några punkter.

 

Jag tänkte ändå beröra några saker som inte finns med i betänkandet som man kort kunde kommentera som har varit föremål för diskussion och som man kan säga att kanske kan behöva en liten hälsning med till landskapsstyrelsen att titta på.

 

Börjar vi med kansliavdelningens förvaltningsområde och jämställdhetsarbetet anmodar revisorerna landskapsstyrelsen att överväga en precisering av jämställdhetsinspektörens arbetsuppgifter så att inspektören skulle få en tydligare koordinerande roll vad gäller jämställdhetsarbetet i landskapet och inte onödigtvis påförs operativa uppgifter som primärt borde ankomma på andra myndigheter eller organisationer. Det här är naturligtvis en organisationsfråga, men det som kom fram att var en brist är att jämställdhetsinspektören arbetar helt självständigt, och det är ingen brist, men däremot att hon jobbar helt ensam.  Hon har så pass mycket arbete av kansliarbeteskaraktär så att det skulle vara en fördel att jämställdhetsinspektören skulle avlastas på det sättet att inspektören kunde ha tillgång till en kanslifunktion av något slag, inte en egen byrå eller egen personal, men kanske i kombination med någonting annat så att hon alltså skulle få hjälp med rena rutinsaker som att skicka ut brev och sådana saker. Redan en sådan sak skulle underlätta väldigt mycket.

 

Fru talman! Vi ägnade en hel del uppmärksamhet åt polissidan, nämligen frågan om förundersökning av brott, som landskapsrevisorerna har uttalat sig om. Finansutskottet gjorde en utredning av frågan, för det handlar närmast om finansieringen av verksamheten, där det har förekommit en diskussion, lite från och till, att detta är en uppgift som är en riksangelägenhet som är överförd på den lokala åländska polisen genom en överenskommelseförordning och det har då funnits oklarheter kring huruvida verksamheten ersätts till landskapet eller inte från statens sida samt hur den finansieras. För att göra en lång historia kort är det rent juridiskt naturligtvis så att staten är skyldig att stå för kostnaderna för polisens förundersökningsverksamhet. Det är helt klart. Rent praktiskt är det på det sättet att när den nya självstyrelselagen förbereddes diskuterades just de ekonomiska mellanhavandena mellan landskapet och riket och där togs upp just dessa frågor upp, dvs. sådana förvaltningar som genom överenskommelseförordning antingen var överförda från staten till landskapet eller tvärtom från landskapet till staten. Då gjordes en sådan överenskommelse att man bedömde: hur stora är de båda bitarna? Skulle man börja ägna tid åt att räkna ut hur mycket den ena sidan har och den andra sidan har? Det gjorde man inte i detalj, utan det gjordes en överenskommelse där man mellan landskapet och staten kom överens om att den rest som låg som en fordran från landskapet gentemot staten skulle ingå i klumpsumman. Man gjorde alltså ingen särskild utredning och separation av de här sakerna skilt för sig utan man konstaterade att här finns summor som borde gå åt båda håll, men i den mån det blev ett saldo skulle det ingå i klumpsumman. Till den delen konstaterar utskottet att det för närvarande inte är aktuellt att ta upp en diskussion om den här specifika punkten och finansieringen av den. Däremot vill finansutskottet likväl framhålla att landskapsstyrelsen noga beaktar frågan om finansiering då nya uppgifter överförs till landskapets behörighet. Det behöver naturligtvis regleras.

 

Beträffande finansavdelningens förvaltningsområde tittade utskottet mera noggrant på landskapets budgethantering och måluppföljningen. Det här är en sak som har pågått under många år, nämligen struktureringen av landskapets budget och hur man skall kunna följa upp den på lämpligast möjliga sätt. Då är det förstås så att de målformuleringar som finns i budgeten behöver man också kunna återfinna i landskapsstyrelsens berättelse så att man kan kontrollera hur målbeskrivningarna som finns i budgeten har förverkligats. Här kunde utskottet konstatera att det faktiskt har skett en avsevärd utveckling under de senaste fem-sex åren i en positiv riktning. Vi får naturligtvis utgå från att vi får en ännu bättre målformulering och måluppföljning i systemet med budgeten och berättelsen.

 

När det gäller frågan om kommunernas ekonomi och landskapsandelssystemet säger revisorerna att det finns brister i underlaget för att kunna jämföra hur landskapsandelssystemet har utvecklats under en längre tid. Vi kunde i utskottet konstatera att det faktiskt finns väldigt mycket material, men materialet är delvis lite spritt i olika skrifter och olika sammanställningar med lite olika tidsperioder. Det är klart att skulle man vilja ha ett samlat grepp på den gånga tolvårsperioden finns i och för sig materialet, men det är inte sammanställt i en sådan form att man kan få ett helhetsgrepp över hela den perioden. Det är klart att det kunde säkert vara intressant att få det, men det kräver naturligtvis särskilt arbete för att kunna göra den sammanställningen.

 

Finansutskottet instämmer också i den saken att när landskapslagstiftningen ändras eller när nya uppgifter påförs kommunerna via landskapslagstiftning är det väldigt viktigt att man analyserar de kostnadseffekter detta har på kommunernas ekonomi och att man då faktiskt ser till att det blir ett finansieringssystem som gör att kommunerna klarar av att sköta uppgifterna.

 

Fru talman!

Till sist vill jag ta upp en fråga från trafikavdelningens förvaltningsområde. Det handlar om stödet för färskvarutransporter och lastbilstransporter till skärgården samt stödets förenlighet med EG-rätten. Det hände faktiskt en hel del under den tid när utskottet behandlade landskapsrevisorernas berättelse; det blev klarlagt med EU att den här typen av transportstöd är fullt tillåtna. Det som behöver göras är att man måste se till att när upphandlingen av transporterna sker måste man iaktta de upphandlingsregler som säger att man måste bjuda ut upphandlingen på den öppna marknaden. Det är det viktiga. I övrigt anses den här typen av stöd vara av karaktären allmänna stöd, sådana stöd som är nödvändiga för att en region skall kunna få sina transporter ordnade och för sin försörjning. Men den här frågan är nu uppklarad och avklarad på ett för den åländska skärgården tillfredsställande sätt.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Under ”Förundersökning av brott” och frågan om den ekonomiska ansvarsfördelningen mellan riket och landskapet Åland har utskottet gjort en bra redogörelse över ansvaret för rättsområdet genom den överenskommelseförordning som fanns före den senaste självstyrelselagen och efter den. Däremot skulle jag vilja ha en precisering av utskottsordföranden visavi det ekonomiska ansvaret. Man skriver i betänkandet: ”Vid beredningen av den nya självstyrelselagen överenskom man om att finanseringen skall ingå i avräkningsbeloppet.” Jag ser att av de hörda kan det endast vara förra kanslichefen Peter Lindbäck som kan ha kunskap i den frågan; övriga var inte med då. Jag var med och några av oss här i salen var med och jag har inget minne av en sådan överenskommelse, som jag tror att utskottsordföranden t.o.m. kalla avtal. Det vore intressant att få lite mera kött på benen till den delen. Är det faktiskt så att det fanns en sådan finansiell överenskommelse?

 

Den andra preciseringen kan erfordras under trafikavdelningens förvaltningsområde och om transporterna ut till skärgården, där revisorerna olyckligtvis har upptagit frågan till ingående granskning. Här säger utskottsordföranden att ”frågan är nu uppklarad och avklarad”, m.a.o. att landskapet har rätt att utan notifiering stödja transporterna. Min begäran på precisering är då: Är detta nu klart? Har det alltså kommit skriftligt från kommissionens sida på att det är det? Jag förstod efter den lyckosamma resan som landskapsstyrelseledamoten Karlsson gjorde ner till Bryssel, tillsammans med sina tjänstemän, att man i diskussionerna såg en möjlighet att hitta en lösning. Nu sade finansutskottets ordförande att utskottet har fått erfara att saken är uppklarad. Gärna en precisering på den punkten också!

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Sjölund, replik:

Fru talman!

Det är alldeles riktigt att vi hörde nuvarande landshövdingen, förra kanslichefen Peter Lindbäck, i frågan om de finansiella diskussioner som föregick den nya självstyrelselagen. Det framkom att så här diskussionerna förekommit. Jag kan säga att jag har diskuterat den här saken också, utan att vi dock har hört honom i utskottet, med riksdagsman Gunnar Jansson. Jag kan också säga att jag var själv faktiskt i riksdagen under den här tiden när självstyrelselagen behandlades och följde mycket noggrant och intensivt med diskussionerna som fördes när regeringspropositionen utarbetades, och det överensstämmer också med min minnesbild just på den här punkten. Det finns faktiskt en passus i motiveringarna till regeringens proposition, men jag kan inte nämna sidan, där den här saken finns omnämnd.

 

När det gäller transportstödsfrågan är det en uppfattning som vi bibringades till utskottet, att den här saken är faktiskt klar. När det gäller eventuella papper som skulle ha kommit och sådant har vi inte fått dem. Ärendet var så färskt när vi behandlade frågan, att några papper har vi inte sett på det sättet, men den frågan borde kunna ställas till trafikansvariga i landskapsstyrelsen.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag tackar för preciseringarna. Jag är övertygad om att nuvarande landshövding har informerat om att det överenskoms om överenskommelseförordning , hantering och ansvar för frågorna.i samband med revisionen. Men när det gäller de ekonomiska transaktionerna tror jag faktiskt att det var fråga om mera generella diskussioner. Det som landskapet i dag har hand om skall man fortsätta att ha hand om och betala för. Huruvida det i den här specifika frågan skulle ha ingåtts ett avtal om de finansiella transaktionerna ber jag att få tvivla på. Men utskottet ger bilden av att det skulle vara på det sättet och därför är det bra att man diskuterar sådana här formuleringar, så att inte det blir verklighet som kanske inte är verklighet  Men den meningen är i och för sig inte någon stor fråga.

 

När det gäller utskottets besked om att det är klappat och klart med skärgårdstransporterna är det väl skäl att landskapsstyrelsen ger lagtinget det beskedet som utskottet inte har fått fram: huruvida det är så klappat och klart. Det vore trevligt om det vore det!

 

Landshövding Peter Lindbäck:

Fru talman!

Eftersom jag har åberopats i den här frågan och det kanske delvis också har lagts ord i min mun, vad jag har sagt och inte har sagt inför utskottet, skall jag kort summera upp vad jag har anfört inför utskottet.

 

När man arbetade med den nya självstyrelselagen och den ekonomiska delen var man överens om att dimensionera klumpsumman så till sin storlek att den dels skulle räcka till att finansiera de ansvarsfrågor, de ansvarsuppgifter och arbetsuppgifter som självstyrelsen hade redan i stöd av den gamla självstyrelselagen och att den också skulle räcka till att finansiera de nya ansvarsåtaganden som följde i och med den nya självstyrelselagen.

 

Vid tidpunkten för den s.k. överenskommelsen, där riket och landskapet var överens om klumpsumman, dess utformning och också efter en hel del diskussioner om själva procentsatsen, avräkningsgrunden, förutsatte bägge parter att överenskommelseförordningar som var i kraft och där det inte skulle ske en behörighetsförskjutning åt det ena eller andra hållet automatiskt skulle fortsätta att gälla. Det var en erfarenhet man hade från 1951 års självstyrelselag, där det fanns en överenskommelseförordning på utbildningens område som automatiskt ansågs gälla också efter 1951 års självstyrelselag.

 

Efter att den nya självstyrelselagen hade antagits av riksdagen och av lagtinget 1991 började man 1992 närmare inom självstyrelsen och inom landskapsförvaltningen gå igenom överenskommelseförordningarna för att se vilka som man bedömde att automatiskt fortsatte att gälla och vilka som inte längre behövdes på grund av att det hade skett behörighetsförskjutningar. Då man från lagberedningens sida var i kontakt med justitieministeriet började man ställa sig frågan: Är det trots allt så att överenskommelseförordningarna automatiskt gäller, till trots för att det nu kommer en ny självstyrelselag? Efter att ha närmare granskat frågan enades man om att inta den motsatta ståndpunkten, alltså att bedöma att eftersom 1951 års självstyrelselag upphörde att gälla i och med 1991 års självstyrelselag skulle därmed rimligtvis också de överenskommelseförordningar som hade tillkommit i stöd av den gamla självstyrelselagen upphöra att gälla. Då valde man att gå på den säkra linjen och inta denna tolkning, vilket föranledde att man också bedömde att den s.k. polisöverenskommelseförordningen upphörde att gälla och man överenskom om en ny, likalydande för att hantera den här situationen.

 

Det är alltså detta jag har sagt inför utskottet, att här var alltså någonting som man senare bestämde sig för att gå in och justera rent juridiskt formellt. Men när man överenskom om klumpsumman utgick man från att det här åtagandet automatiskt skulle fortsätta att gälla i stöd av den dåvarande överenskommelseförordningen. Det var alltså mera en formalitet att man förnyade den.

 

Någon annan egentlig överenskommelse, vare sig skriftlig eller muntlig, som man här undrade om fanns eller inte, känner inte jag till utan det är den här typen av överenskommelse som jag har pratat om.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Vi ser att det är mycket värdefullt att ha landshövdingen med oss här i plenisalen ibland så att vi kan få den här typen av preciseringar gjorda. Det är inte alldeles lätt att skriva utskottsbetänkanden när man hör sakkunniga i så här invecklade frågor, och vi vet nu då att utskottet har informerats om att detta inte skedde i beredningen av den nya självstyrelselagen utan det var 1992 efter att den nya självstyrelselagen var antagen som man gjorde detta utrednings- och uppstädningsarbete och då blev det med automatik att man fortsatte med ansvaret för det som anges i  den tidigare överenskommelseförordningen och den nu gällande, medan finansieringen följer ett mera generellt schema och man kan inte säga att den överenskoms om i beredningen av den nya självstyrelselagen. Men jag tycker att det räcker att vi fick diskutera den här formuleringen, som inte var alldeles korrekt från finansutskottets sida.

 

Vtm Christer Jansson:

Fru talman!

Jag var själv en av revisorerna för finansåret 2000 och då är det naturligtvis på det sättet att man har ett visst intresse av att läsa finansutskottets betänkande. Jag har nu både sett texten och hört ordföranden redogöra för hur man har resonerat och jag kan säga att man i de allra flesta avseenden i finansutskottet har delat våra synpunkter, och det är naturligtvis bra.

 

När det gäller de enskilda frågor där vi revisorer har haft synpunkter tar jag först upp stödet till färskvarutransporter som vi hörde ett meningsutbyte om. Jag har i alla fått den uppfattningen att man inom landskapsförvaltningen har fått, om inte kanhända ännu skriftligt från Bryssel, men i alla fall ganska tydliga försäkringar om att stödet har en laglig grund i EG-rätten. Det är naturligtvis mycket tillfredsställande, och det säger jag inte bara därför att jag har varit med som revisor och haft synpunkter på frågan, utan helt enkelt av den anledningen att den oklarhet som fanns skulle i förlängningen ha kunnat drabba enskilda människor om det skulle vara så att landskapsstyrelsen hade gjort en felbedömning på den här frågan. Det var nog där som mitt personliga intresse att diskutera frågan mest låg; jag ville ogärna att vi skulle hamna i den situationen att enskilda personer längre fram skulle hamna i kläm på grund av en felbedömning från landskapsmyndigheternas sida.

 

Men det är bra, fru talman, att frågan förhoppningsvis är utredd och vi kan gå vidare och lägga den bakom oss.

 

När det gäller kostnadsansvaret för förundersökningen av brott var det hemskt intressant att höra de synpunkter som kom från ltl Roger Jansson och från landshövdingen. Jag var nämligen också med ett hörn när det gäller beredningen av självstyrelselagen och jag har heller inget minne av någon typ av varken formell eller informell överenskommelse. Jag vill också säga att skulle det vid beredningen ha funnits en överenskommelse i den här frågan måste man väl se det på det sättet att man från rikets sida i så fall har frångått den överenskommelsen genom att klumpsumman, utjämningsfaktorn, sänktes från 0,48, som regeringen hade föreslagit, till 0,45 i riksdagen, om jag inte minns alldeles fel. I den mån det tidigare fanns en överenskommelse måste man se det på det sättet att då har själva grunderna för den rimligtvis bortfallit.

 

Jag har förberett mig ganska långt för att reda ut de juridiska aspekterna, men efter att ha hört finansutskottets ordförande Folke Sjölund berätta om att man uppfattar att vi egentligen har rätt i sak, så finner jag inte, fru talman, någon anledning att desto mera prata om saken. Jag vill bara konstatera, att inte är det fråga om så hemskt lite pengar, det är fråga om 5-7 miljoner mark per år i alla fall och jag har inte den uppfattningen att man s.a.s. från statens sida skulle avstå från ett lika stort belopp andra vägen, som det lite gjordes gällande här, utan i den mån det förekommer någonting sådant är jag alldeles övertygad om att det är ett mycket mindre belopp.

 

Men,  à la bonne heure, fru talman, det är inte så mycket mera att göra åt frågan i det här skedet när finansutskottet så här bestämt har intagit sin ståndpunkt att man inte skall göra någonting. Jag vill i alla fall hoppas att landskapsstyrelsen på basen av revisorernas synpunkter och på basen av diskussionen i dag ändå kan titta på frågan och se om det eventuellt skulle finnas någon möjlighet att få riksmyndigheterna med att på kanske lite gottgöra oss i alla fall.

 

Ltl Ltl Sundman: Fru talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till lagtingets plenum den 14.11.

 

Ltl Sundback: Fru talman! Jag ber att få understöda tiden för bordläggningen.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Sundman, understödd av ltl Sundback, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 14.11. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 14.11.

 

 

Fördras för enda behandling efter bordläggning ärende nr 9:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 3/2000-2001 angående utvidgande av barnbidraget att omfatta ungdomar som fyllt 17 år. (HM nr 5/1999-2000).

 

Ärendet bordlades den 5.11.2001. Diskussionen fortsätter.

 

 

Ltl A-H Sjöblom:

Fru talman!

Den här motionen skrevs under den tid då studerande som lyfte barnbidrag inte kunde få studiestöd och ungdomar mellan 17 och 18 år inte fick barnbidrag; det var då beroende av föräldrarnas inkomster. Nu har man ändrat på detta fr.o.m. juni 2000 så att i princip alla som studerar och inte lyfter barnbidrag kan få någon form av studiestöd.

 

Men med tanke på de uppgifter som har förekommit i offentligheten under hösten när det gäller studiestöd som inte har betalats ut till de studerande skulle det nog ha varit bra med ett barnbidrag för dem som är mellan 17 och 18 år. Det hade antagligen varit betydligt enklare och hade säkert gått snabbare också, eftersom årskullarna är ganska stora; det är 200-300 elever. Jag vet inte om alla studerar, men det hade säkert underlättat med tanke på de små resurser som finns på studiestödscentralen för att räkna ut. Senast i måndags – igen – var det en insändare i tidningen Åland där man ifrågasätter förfarandet. Jag tycker att insändaren som ”Ungcentern” har skrivit är en berättigad insändare. Insändarskribenten säger att om det här skulle hända vuxna skulle man kräva ränta på pengarna. Jag tror att om lagtingsarvodesbetalningen skulle fördröjas med en vecka av några tekniska skäl skulle det kunna bli både ett och annat ramaskri. Jag tycker att det faktiskt är hemskt. Insändaren berättar också att man ungefär förväntar sig på studiestödscentralen att ”du har väl snälla föräldrar”, som alltså skall stå för hyror, resor osv. Jag tror att alla ungdomar har väldigt snälla föräldrar och att alla föräldrar faktiskt vill hjälpa sina barn så långt det går, men nu är det också i det åländska samhället, likaväl som i många andra samhällen, att alla snälla föräldrar inte har ekonomiska resurser. Och för den föräldern och den ungdom som inte har 500 mark är 500 mark väldigt mycket pengar. Nu började studieåret i mitten/slutet på augusti 2001 och det finns alltså ungdomar som studerar som ännu inte har fått ut sitt studiestöd och bostadsbidrag – och vi närmar oss årsskiftet.

 

Social- och miljöutskottet har förkastat motionen på grund av att jag har sagt att det kan vara ekonomiskt tungt eller något i den stilen för föräldrar när barnbidraget upphör och att det skulle behöva finnas hjälp.  Så säger man att det här har man fixat. Fortfarande kvarstår min uppfattning i den här frågan, nämligen att det är föräldrarna som har ansvaret för ungdomarna tills de fyller 18 år och att de borde ha ett barnbidrag. Nu är det kanske så att den här frågan är för tidigt väckt, men barnbidraget har genom tiderna, så länge det har funnits, varit en ganska helig sak som man inte vill rubba på och jag är åtminstone ganska övertygad om att inom några år kommer det att finnas ett barnbidrag för barn upp till 18 års ålder. Det är det mest logiska när det gäller försörjaransvaret.

 

Men det finns en sak som jag funderar på och jag försöker lägga och plussa ihop, men jag förstår inte när utskottet skriver: ” Till den del studiepenningen för heltidsstudier underskrider 500 mark beaktas dessutom inte föräldrarnas inkomster. Detta medför att alla heltidsstuderande är berättigade till minst 500 mark i studiepenning oberoende av föräldrarnas inkomster.” I meningen före säger att man det som understiger 500 mark, men sedan mitt i alltihopa är alla berättigade till minst 500 mark och det här skulle jag vilja ha klarlagt. Vem får någonting som understiger 500 mark och vilka studerande får någonting som är minst 500 mark?  Jag förstår inte dessa två meningar!

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Denna fråga är en viktig välfärdsfråga. Den nya landskapsstyrelsen har betonat att man vill slå vakt om välfärden. Nu är förslaget från vår sida ursprungligen det att föräldrarna skulle få barnbidrag för 17-åringarna. Tanken bakom det är att 17-åringar är barn. Vid 18 år blir man myndig och då har man rättsförmåga och man kan ha en egen ekonomi osv., men till dess är man ett barn och föräldrarna har det juridiska och ekonomiska ansvaret för barnet. Barnbidraget är dessutom ett generellt stöd; det ges åt alla barn och man skiljer inte mellan rika och fattiga, medelklass eller någonting, utan alla får barnbidraget; sedan finns det ett tillägg för ensamförsörjarna. Vanligtvis är det så att det är föräldrarna som tar emot bidraget, åtminstone är tanken att det skall täcka kostnaderna för barnet, dvs. i första hand kläder och mat och sådant som behövs för att upprätthålla livet. Det tredje som jag tycker att är bra med barnbidraget, om man jämför med ett studiestöd, är att det ges till alla barn, inte bara till dem som studerar på full tid som studiestödet utgår från. Det skulle vara intressant att höra landskapsstyrelsens resonemang vad det är man egentligen vill. Vill man stöda familjen tills barnet har fyllt 18 år eller är det att man vill stöda och stimulera 17-åringarna att studera? Det är två något olika saker här och därför skulle det vara viktigt att majoriteten skulle klargöra vad de vill, för det kan vara så att om det här skall vara ett stöd för 17-åringens levnadskostnader så funkar det inte riktigt eftersom inte alla 17-åringar behöver studera utan de kan också göra annat.

 

Den principiella diskussionen saknas och det har väl att göra med att vi inte egentligen har någon tradition att diskutera sociala skyddssystem. Det är också så med studiestödet att om föräldern eller föräldrarna tvingas att söka utkomststöd försämrar detta utkomststödet och då har vi igen en sådan situation där man vill skapa förmåner i första hand till dem som redan har det rätt bra och skall få det bättre, och det vill vi alla, men det är tokigt om sådana stödsystem drabbar de svagaste i samhället. Här måste nog lagtinget börja tänka lite längre än näsan är lång om stödsystemen skall gynna alla, om vi inte skall ha en omvänd Robin Hood-socialpolitik i lagtinget, att man ungefär skall ta från de fattiga och ge åt dem som har det bättre. Det tror jag inte har varit avsikten, utan jag tror att det är precis som när vi diskuterade barnbidraget och utkomststödet att man helt enkelt inte har tänkt tillräckligt långt. Man har en tendens att se på problemet lite utgående från sitt privata perspektiv och är det flera personer som har sina privata perspektiv kanske man bedrar sig och tror att man har täckt in hela problematiken. Man borde alltid föra in: hur fungerar den här förmånen i alla situationer där familjer lever.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Frågan gäller enbart en höjning av åldern för barnbidrag och ingenting annat. Som det framgår av betänkandet och enligt uppgifter som givits till utskottet utgår det studiestöd till 17-åringar. Till den delen det inte är studerande 17-åriga ungdomar har de möjligheter till stöd enligt arbetsmarknadslagstiftningen, så de blir inte lottlösa på det sättet.

 

Ltl Sundback sade att studiestödet skulle försämra föräldrarnas eventuella utkomststöd. Jag tvivlar på att det är så. Däremot skulle barnbidraget med nuvarande regler göra det, om man skulle gå in för det. Studiestödet ges till en 17-årig ungdom och kan knappast räknas in som höjning av föräldrarnas löneinkomster. Det där tror jag att är en felbedömning.  Sedan är det så att hela systemet kan kräva en genomgång för att se hur man bäst kan gynna i all synnerhet de personer som har det sämst ställt för att undvika att utkomststöd behöver sökas. Det är dit man måste komma.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Jag tycker att det var bra att landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson diskuterade frågan. Han nämnde bl.a. att de ungdomar som inte får studiestöd inte blir lottlösa utan de kan få arbetsmarknadsstöd och att studiestödet inte skulle påverka familjens utkomststöd. När man reformerade arbetslöshetsersättningen i Finland för rätt så många år var en av orsakerna att man skulle få bort det som man ansåg fel, nämligen att 17-åringar kunde gå rätt in i arbetslöshetssystemet. Det ansågs vara att ge ungdomarna fel signaler; de borde studera eller på annat sätt skapa sig en försörjning, för då hade man i Finland ett sådant system. Det var ungdomar, inte någon stor del, men sådana som kunde utnyttja systemet och genom att helt enkelt vara arbetslösa lyfte de arbetslöshetsersättning. De tänkte kanske inte så långt som man borde göra i den åldern. Det var alltså en av orsakerna till att man ändrade systemet med arbetsmarknadsstöd. Om nu landskapsstyrelsen tvärtemot den reform som gjordes, också här på Åland, vill börja betala ut arbetsmarknadsstöd till 17-åringar kan jag tala om att det har inte mitt stöd. Det är att gå tillbaka till någonting som en gång redan har förklarats vara dåligt och eftersom det närmast är fråga om en blankettlag finns samma grund för vår gällande lag.

 

Nej, det där, landskapsstyrelseledamot Sune Eriksson köper jag inte! (Från salen:du behöver inte!)

 

Om man har en mor och ett barn som är 17 år, så har både modern och barnet rätt till ett utkomststöd och lyfter barnet studiestöd far en del av utkomststödet. Så är det!

 

För att se detta ur ett annat perspektiv, dvs. att föräldern, oberoende av om man har arbete eller inte, skall få stöd för att täcka kostnaderna för barnet, som barnbidraget bygger på, så hur man än resonerar tycker nog jag att detta att ha ett barnbidrag också för 17-åringar är det mest rättvisa, jämlika och det är det enklaste systemet och framför allt mycket mindre byråkrati.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandets kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. 

 

Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd.

 

Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 10:

 

Kulturutskottets betänkande nr 11/2000-2001 angående ungdomspolitiskt program. (HM 17/1999-2000).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Britt Lundberg:

Fru talman!

Kulturutskottet har behandlat motion nr 17/1999-2000  där man hemställer om att ett ungdomspolitiskt program uppgörs och att programmets övergripande mål skall vara att med olika samhällsinsatser främja ungdomarnas förutsättningar att leva ett självständigt liv.

 

Utskottet föreslår att lagtinget förkastar motionen, inte för att vi på något sätt skulle vara emot ett ungdomspolitiskt program, utan för att arbetet redan har inletts. Vi har hört bl.a. kulturministern som bekräftar att arbetet omfattar det som klämmen efterlyser.

 

Fru talman!

Utskottet har konstaterat att arbetet har funnits med redan i tidigare landskapsstyrelsers handlingsprogram. Utskottet hoppas nu att arbetet med det ungdomspolitiska programmet får hög prioritet och att det skall finnas tid att börja verkställa programmet före nästa val. Utskottet har framfört kritiken till landskapsstyrelsen som medger att arbetet tagit längre tid att komma igång med än  vad man kanske först trott, men att arbetet är det första i sitt slag och att landskapsstyrelsen därför vill göra det ordentligt.

Utskottet har erfarit att man vid kulturbyrån deltagit i ett seminarium för att skapa kontakter och för att ta del av andras erfarenheter av arbete med ungdomspolitiska program. Den 24 november skall ett seminarium arrangeras för att få grunderna till det ungdomspolitiska programmet. Seminariet kommer att har formen av  en brainstorm, där allt som tas upp skall tas tillvara och beaktas i det vidare arbetet med programmet. Samtliga politiska partier har inbjudits att delta i paneldebatten om ungdomspolitik.

 

En arbetsgrupp skall sedan göra upp programmet som avses vara  klar 2002.

 

Fru talman!

Vi har i kulturutskottet försökt definiera vad ungdomspolitik är. Vi har också diskuterat om ett ungdomspolitisktprogram skall göras helt och hållet av ungdomar eller om det skall vara en mix av ungdomar och vuxna. Ungdomars egna åsikter borde komma till uttryck i de beslut som berör dem. Kanske man i första hand tänker på boendet, studier, fritid osv., men visst är det så att det samhälle vi idag bygger upp är det samhälle som ungdomarna skall ta över.

 

Landskapsstyrelsens ungdomspolitik är att inplantera ungdomstanken i samtliga områden, att man inom alla områden skall se ungdomarna som en resurs och ge dem inflytande. För att få detta att fungera krävs struktur, planer  och en fungerande organisation.

 

Kulturutskottet understryker att det är viktigt att ta jämställdhetsaspekten i beaktande. Man har olika uttryckssätt och alla har inte lika lätt att göra sig hörda. Ungdomar kan inte heller beaktas som ett generellt begrepp. Alla är individer och därmed olika. En del är intresserade av föreningsliv, för andra är det andra uttrycksformer som passar, IT, diktskrivning, drama, diskussionsgrupper osv.  Utskottet framför i betänkandet att landskapsstyrelsen skall ta detta i beaktande när man arbetar fram programmet.

 

Personligen tror jag att vägen till programmet är viktigare än själva programmet, att ungdomspolitiken som begrepp lyfts fram, att ungdomspolitiken får högre status och att ungdomarna får upp ögonen för på vilka olika sätt de kan vara med och påverka. Det är nedslående att det ofta handlar om negativa saker när man diskuterar ungdomar: narkotika, skadegörelse, supande osv.

 

Kulturutskottet har fått erfara att ungdomsrådet skall omorganiseras. Det har helt enkelt inte fungerat. Det har fått för lite resurser, tycker en del. Till ungdomsrådets uppgifter hör att ordna ungdomsparlament och möten, sprida information och väcka intresse för samhällsfrågor och politiskt arbete, föra fram åsikter till landskapsstyrelsen, ta initiativ till program och åtgärder som främjar de ungas situation, sköta nordiska och internationella ungdomskontakter.

 

Bland ungdomar vi har hört i utskottet finns åsikten att man inte längre vill arbeta partipolitiskt, att det är hämmande. Att vara en remissinstans åt landskapsstyrelsen är ingen enkel uppgift och det fordrar mycket både tid och förkunskap. Frågan är om studerande har den tiden och det intresset. Dessutom är det så att många av våra ungdomar försvinner bort och studerar när det är mellan 18 och 20 års ålder. Kanske yrkeshögskolan kommer att leda till att fler stannar hemma och därmed att fler blir engagerade politiskt. Om intresset för samhällsfrågor väcks när man är i tonåren är sannolikheten att man är med och arbetar aktivt i samhällsbyggandet stor.  Arbetet med ungdomarna viktigt och alla politiska partier har orsak att se sig i spegeln och analysera hur ungdomspolitikerna tas om hand och stöttas.

 

Kommunerna har ett stort ansvar. De frågor som engagerar ungdomarna är de som är konkreta och därmed ofta kommunala; man är intresserad av badhus, bostäder, miljöfrågor, fritidsaktiviteter osv. Kommunerna borde satsa på att använda ungdomarna som remissinstans.

 

Att få uttrycka sin politiska åsikt via chat tilltalar många och borde utvecklas vidare.

 

Fru talman!

Jag vill härmed önska landskapsstyrelsen lycka till med arbetet med det ungdomspolitiska programmet och vi hoppas, som sagt, att det får hög prioritet och att ungdomspolitiken skall leva upp och finna intressanta former.

 

Utskottet har i betänkandet inte varit enigt och till betänkandet har en reservation bifogats.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Ltl Britt Lundberg inledde sin presentation med att säga att motionen har förkastats eftersom arbetet redan är inlett och att det arbetet omfattar det som klämmen infattar, dvs. att det övergripande målet för arbetet med ett ungdomspolitiskt program är att främja ungdomars förutsättningar att leva ett självständigt liv. Under behandlingens gång har jag faktiskt inte uppfattat att arbetet har inletts utan att det snart skall inledas. Men ltl Britt Lundberg kanske här kan redogöra för det arbete som har inletts.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag tyckte att jag i mitt anförande redogjorde för hur långt man i landskapsstyrelsen har kommit med arbetet. Visserligen finns det inget program färdigt här och nu, utan arbetet är på gång och har inletts, precis som jag presenterade det. När det gäller klara målsättningar är det självklart att ungdomarna skall ses som en resurs och engageras samt att deras medinflytande skall öka. Däremot har man inte i landskapsstyrelsen sett det som lämpligt att man skall styra upp arbetet alldeles för mycket förrän ungdomarna har varit med, och ungdomarna kommer med nu i och med att det arrangeras ett seminarium.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Arbetet har inletts, menar man, eftersom kallelsen till seminariet den 24 november har gått ut! Den kallelsen kom efter att betänkandet låg på våra bord. Man kan väl på ett sätt säga att arbetet har inletts, men att programmet skulle omfatta den kläm som motionen innehåller tycker jag är svårt att förstå eftersom ltl Lundberg säger, liksom det också sägs i kallelsen, att mötet skall bli en avstamp för det ungdomspolitiska programmet. Jag förstår att det är en viktig del av själva målformuleringen som skall göras under seminariet. På något vis känns det som om förkastandet i och för sig har drivit på initiativet, vilket var meningen, men att arbetet skulle ha inletts – det är väl fråga om det!

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Att inleda ett arbete med ett ungdomspolitiskt program är ingalunda bara att skicka iväg en kallelse. Det är inte bara det som syns i kallelsen som man har gjort. Det är klart att det måste föregås av ett förarbete, precis som jag redan har presenterat här.

 

Ltl Hasse Svensson:

Talman,

Den socialdemokratiska motionen tar upp väldigt angelägna frågor. Kulturutskottet avslår den endast av det skälet att landskapsstyrelsen redan är igång med arbetet på ett sådant program. I landskapsstyrelsens handlingsprogram förutsätts ett sådant program.

 

Kulturutskottet har hört många sakkunniga och åstadkommit en bra positiv skrivning. Jag räknar med att debatten här i plenum också ger god vägkost åt landskapsstyrelsens beredning.

Behovet av en medveten och konstruktiv ungdomspolitik är väl uppenbart för alla. Åland har också känning av problem som betecknas som mycket stora i USA. Där kan medelklassungdomar unna sig lyxen att vara slackers, losers. De har råd att gå och göra ingenting, köra omkring planlöst, dricka och knarka. De tillåts vara konstant uttråkade och känslomässigt avtrubbade. De får isolera sig i en egen värld där inga handlingar får konsekvenser. Vuxna varken vågar eller orkar störa dem.

 

I Helsingfors har en filosofilärare krävt en helt ny syn på vad som bör göras för de unga. Kravet formuleras så här:  Barn och unga måste bli ett tyngdpunktsområde i hälsovården och en prioriterad fråga på EU-agendan. Dessutom bör barn och unga bli vad som kallas en  organisk del av företagens värdekoder, av arbetsförvaltningen om  samhällets personalpolitik. Medierna och marknadskommunikationen får uppmaningen att avgöra vilka framgångsideal man bygger. Många unga uppfattas alltså också av andra som att stå utanför mycket i samhället, och det blir ingenting gott av det.

 

Fru talman,

Nu  har självstyrelsen egentligen ingen ungdomspolitik. Tanken var att sådan skulle uppstå genom skapandet av Ålands ungdomsråd, som ltl Lundberg nämnde här. Men detta råd har haft svårt att fungera. Ungdomspolitik är ju inte bara frågan om ungdomsaktiviteter. När det gäller ungdomsrådet menar sådana som har stått det ganska nära att det behövs sakkunskap av politiker som ska hjälpa de unga på något sätt så dessa inte ”svävar ut”. Ungdomsrådet har inte fått tillräckligt med stöd och aktiv kontakt från vuxensamhället. Försök att aktivera de unga med så kallade ungdomsparlament har gjorts, men det har inte lyckats alla år. Ungdomarna intresserar sig helt enkelt för andra saker. (Från salen: för sossarna!)

 

Vart ska då en politiskt intresserad ung människa vända sig? De olika grupperna är små. De som vill ha till exempel en datorhall är för få för at bilda en kritisk massa som observeras i politiken, sägs det. De ungas intressen skiftar i perioder, som skateboard. Vad göra när skateboardparken står öde?

 

Expertis påpekar att det också gäller att lära ungdomar formulera krav — som också ska kunna uppfyllas emellanåt — som när det gällt en skateboardbana i Jomala och ridhus i Lemland. Ungdomarna behöver få kunskap om hur man åstadkommer saker och ting. Det handlar alltså om delaktighet, visst, men också om makt, om hur man skaffar sig inflytande och tar makt.  Som när politiker bjöds in till ett tjejläger och fick förslag och påpekanden, som att det inte finns någon toa i Mariehamn för tjejer. Varför inte återkommande ordna konsultationer där de unga får komma till tals? Det ska framför allt vara enkelt för dem att föra fram sina idéer.

 

Det vittnas om att de politiska ungdomsgrupperna är inne i sin allra värsta kris hittills. Intresset  är mycket svagt. Det har helt enkelt varit svårt att besätta platserna i ungdomsrådet och att få fram nya medlemmar.  (Från salen:nej, nej!) Nu hör jag faktiskt lite buanden i salen, men det här är faktiskt sådant som ungdomar har vittnat om, att de uppfattar det så. (Från salen: liberalerna?) Ska ungdomsrådet finnas kvar bör det uppenbarligen organiseras om.

 

Rådet har föreslagit nya arbetsformer, med ett arbetsutskott och arbetsgrupperna ”miljöfokus” respektive ”kulturfokus”. Medlemmarna vill veta mer, få mera information om politiken och om landskapsstyrelsens arbete. De noterar att i den nya insatsgruppen mot narkotika finns inga unga med! Det gäller att nå samråd mellan unga och äldre. Det är viktigt att alla åldersgrupper är med i politiken!

 

Talman! Bostäder är viktig ungdomspolitik. De unga måste få pröva på att bo — men det finns inte studiebostäder! Inte heller provlägenheter. Ytterst gäller det här för många unga möjligheterna att välja — de är generellt inte stora på Åland.

 

Varför är det då kris för de politiska ungdomsgrupperna? Det förklaras just med att det är svårt att få ungdomarna att intressera sig för politik och som ltl Britt Lundberg också sade: många är borta större delen av året, studerar utanför Åland. Inte heller ungdomsorganisationerna fungerar som förr, då intresset var stort när aktiviteter för unga skulle ordnas av dem själva. Alla har det så bra nu, sitter hemma och ser på TV, förklarar de unga själva.

 

De politiska partierna anses inte intresserade av unga medlemmar. Ändå förekommer politiska diskussioner, kanske främst i lyceet, och då vid matborden i skolan. Men likgiltigheten för den lokala politiken är alltså stor, enligt vad ungdomarna själva säger. Politik associeras med gamla gubbar.

 

Det finns de som börjar med att intressera sig för världspolitiken och därefter för till exempel relationerna Åland-Finland och svenskans ställning. Lokalt vill unga nog diskutera det planerade kultur- och kongresshuset, badhuset och var man kan ordna ungdomsdanser. Ungdomsrådet kunde ordna sådana diskussioner för de unga, säger man. Nu är det alldeles för stelt om man vill säga sin åsikt.

 

De som arbetar bland de unga talar för de ungas delaktighet, möjligheter att påverka och tycka åt alla. Men hur ska detta genomföras? Lika för pojkar och flickor är en självklarhet, men...

 

Många unga sägs ”köra politiskt”, men på sin egen nivå. En idé är att politiker borde besöka elevråden. Men politik är ett så stort område — en annan värld för de unga. Möjligen kan de unga bidra med idéer. Samtalet kommer in på olika möjligheter till inkoppling av ungdomar i beslutsprocessen. Kan man låta ungdomarna rösta fram ett samlat högstadieting, som kunde arbeta fortlöpande med ett utskott? Betänk att de unga är bra på IT och lätt kan beredas tillfälle att kommentera till exempel olika utbildningar, även i utvärderingar. Kommer sådant igång blir det kanske ärofullare än vad det uppfattas om nu att bli vald till elevråden. Arbetsförmedling via ungdomsledare kunde prövas. Många länkar behövs mellan ungdomsvärlden och vuxensamhället.

 

Jag kan återberätta en dröm hos en erfaren ungdomsarbetare:

 

Ett Ungdomens hus, ett forum för alla unga, med aktiviteter, studiecirklar, rådgivning, arbetsrum för ungdomspolis.

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Fru talman!

Det var ett långt inlägg som ltl Svensson hade, men det jag ändå fastnade för var att ltl Svensson, åtminstone uppfattar jag det på det sättet, tror att ungdomar vill organisera sig på det sätt som vuxna vill göra, och det tror inte jag.  Lagtingsledamöterna  brukar på vårsidan bli inbjudna till ett forum som ungdomarna kommer till och om jag inte minns fel är varenda ”lapp” som ungdomarna har skrivit sparade här i lagtinget. Det är mycket lite om kulturhus och sådana intressen som ungdomarna har presenterat här och haft önskemål om. Det är just sådant som berör deras vardag, gratis bussresor och sådant, som har intresserat ungdomarna. Det är åtminstone min uppfattning.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Jag tror att ltl Sjöblom inte riktigt förstod vad jag ville säga, nämligen att formerna för hur man skall engagera ungdomar i politiken är väldigt svåra att komma fram till. Jag försökte också framföra olika synpunkter som har kommit också från ungdomar, att hur kan man egentligen göra? Det gjorde jag därför att jag tycker att det är hemskt viktigt att man funderar på dessa saker när man börjar arbeta med ett ungdomspolitiskt program. Det är alltså inte så att ungdomarna vill ha det precis som vuxna och inte vet de riktigt själva heller hur de vill ha det, men det är ett område där det ungdomspolitiska programmet bör lyckas komma fram till ett nät av olika möjligheter för ungdomar att komma fram utan konstigheter.

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Fru talman!

Enligt min uppfattning har ungdomarna väldigt mycket synpunkter och åsikter. Det är kanske så att de inte själva uppfattar dem som politiska. Formerna för detta är nog ganska klara. Det stora handikappet för oss vuxna är att vi tror att vi skall kunna organisera dem på något speciellt sätt som passar oss för att vi skall kunna ta emot deras åsikter. För att ungdomarna skall få ett självständigt liv och kunna påverka skall de själva göra det, det är inte vi som skall styra dem.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Om jag förstod ltl Sjöblom rätt, så menar hon att egentligen behövs det inte något arbete med ett ungdomspolitiska programmet, för de klarar ungdomarna själva. Om inte Ålands lagting kan försöka tillägna sig en ungdomspolitik vet jag inte vad vi vinner på det, måste jag säga. Jag är förvånad över ltl Sjöbloms argumentering. Jag har aldrig påstått att vi skall tala om exakt hur det skall gå till, men det måste väl ändå finnas ett slags arbete som går ut på att man försöker nå ungdomarna och komma fram till ett vettigt system för hur vi kan nå varandra, att de också får inflytande i det samhälle som också är deras.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Fru talman!

Jag reagerar på ltl Svenssons inlägg. Jag tycker att det är en väldigt pessimistisk bild han målar upp av ungdomarna. Jag känner inte heller igen det som ltl Svensson för fram, dvs. att man inte engagerar sig politiskt. Jag tycker att det finns ett väldigt stort intresse för politik. Om det sedan är för att liberalerna inte har lyckats  – och det kan vara att man bara känner till sin egen sfär – men jag tycker åtminstone att om man talar med ungdomar i omgivningen så finns det ett väldigt stort intresse, kanske inte får den traditionella partipolitiken, men i sakfrågor är man väldigt intresserad. Ltl Svensson nämnde också ungdomsparlamentet och jag måste säga att det var på en väldigt dåligt vald kväll: en fredagkväll mellan sju och tio. Det finns mycket annat som intresserar just den tiden. Där tycker jag att vi behöver hjälpa till för att få det till en annan tidpunkt. Vi aktiva politiker borde också visa ett större intresse. Jag tror att senast var vi fyra aktiva politiker som bevistade den kvällen. Att få hjälp med att inte sväva ut så väldigt mycket i sina önskemål tror jag inte heller gäller bara ungdomar, för vi har nog alla en förmåga att sväva ut i våra inlägg.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Det var just det som framkom av min redogörelse av de uppgifter jag har fått, som säger att det finns ett intresse, men kanalerna och modellen för hur de unga skall det få inflytande och kanske också den makt som de skulle behöva och att vi alltid räknar med dem är problemet. Det var inte jag personligen som påstod att det är hemskt misslyckat med ungdomsparlament, men det finns sådana uppfattningar bland sådana som har varit med om dem, att det kanske inte är det allena saliggörande och att man kan nöja sig med. Jag hoppas att den här diskussionen skall bli mera sådan att vi tillsammans inser att vi inte i dag har ett perfekt förhållande till ungdomarna utan snarare ett ganska svagt förhållande till dem och att vi vill göra någonting åt det. Sedan kan man ha olika uppfattningar om det, men många ungdomar som jag har talat med tycker att de inte har någon kontakt alls med politiken.

 

 

 

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Fru talman!

Det som nämndes om ungdomsparlamentet betyder att vi vuxna, dels politiker men också lärare i skolan borde visa ett större intresse och ett större engagemang i dessa frågor. Varför inte t.ex. lägga ett ungdomsparlamentstillfälle till en skoldag? Varför ha det som en frivillighet en kväll? Man kunde ha lite svenska, historia, man har ”samhälla” i stunden som man har ett ungdomsparlament. Ordna med lite val i skolan och få det mera aktivt, låta det bli en hel dag i stället för, som man har i dag, att man har det bara på en kväll. Jag tror att där måste vi alla försöka hjälpa till och visa oss positiva när ungdomar också vill någonting, inte bara när vi s.a.s. är tillgängliga.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det är väldigt positivt. Nu kom ltl Lindholm med en idé och en tanke. Hon är alltså nu beredd att börja diskutera saken när hon först har fått kritisera den som tycker att det skall diskuteras, och det tycker jag är ett framsteg!

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Jag håller inte heller med ltl Svensson om att det skulle vara så hopplöst och negativt som ltl Svensson får det att framstå när det gäller ungdomarnas engagemang. Bara för att det är lite dåligt ställt med ungliberalerna och att ungcentern inte slipper fram och är kritiska mot sitt moderparti så har inte oppositionen samma problem. Det råder en febril aktivitet i både Frisinnad Samverkad, socialdemokraterna och i Obunden Samling har vi ungdomarna integrerade i partiet och har många aktiva ungdomar i t.ex. styrelsen. Det håller jag alltså inte med om. Jag kontaktas mycket av ungdomar. För några minuter sedan fick jag ett se.mess av en ungdom och i går chattade jag två timmar med en aktiv sjuttonårig ungpolitiker som var mycket engagerad. Jag delar inte den där bilden. När det gäller ungdomsparlamentet säger ltl Svensson att det finns åsikter att det inte har varit bra. De åsikterna kommer i alla fall inte från deltagarna, för alla deltagare har varit närmast lyriska över att få prova på den här formen av ungdomsparlament. Vad som däremot har varit lite dåligt är skolornas engagemang. Vi borde ha haft skolorna med på tåget och de borde ha haft val i skolorna och de övriga elever som inte är med i parlamentet borde ha varit närvarande osv. Men skolorna har inte haft något större intresse av detta och det är synd. Därigenom har antalet ledamöter och publiken blivit mycket mindre. När det gäller ungdomsrådet är det bra att en omorganisation är på gång. Vad som behövs där är en sekreterarfunktion som hjälper ungdomarna och fungerar som spindeln i nätet. Det har inte ungdomsrådet haft på den senaste tiden. Eftersom ärendet kommer att bordläggas återkommer jag med ett inlägg när debatten fortsätter; det är ett intressant ämne och väldigt viktigt att diskutera.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Det är så, vill jag säga med anledning av ltl Sundmans inlägg, att inte är det svart och vitt. Visst finns det ungdomar som intresserar sig för att vara med i olika partier och grupper, men det är faktiskt också många andra som inte kan tänka sig det och det är dem jag har talat med, de som i dag står utanför systemet och känner sig utanför systemet och där vi borde göra någonting. Att föra fram någon form av skryt att man har sådana väldiga kontakter att man pratar i två timmar med en ungdom räcker inte. Det skulle för övrigt vara intressant att veta om de obundna har någon ungdomsgrupp. Jag hoppas att debatten går vidare och att vi faktiskt börjar tänka på något annat än våra egna partier. Jag vet inte om att liberalerna skulle ha några särskilda problem, jag har inte tänkt just på de ungdomar som är aktiva i liberalerna utan på alla dem som inte är aktiva i politiken, de som vi behöver få med. De här i lagtinget som säger att vi inte har problem bland ungdomar i övre tonåren för att dessa känner sig alienerade, de har inte varit ute och tittat på länge!

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Om inte Mohammed kommer till berget får berget komma till Mohammed, brukar man säga, och så är det nog mycket när det gäller ungdomars kontakter med politiker. Det gäller för oss aktiva politiker att gå ut bland ungdomar, fara till stadens caféer och sätta sig ner och prata, inte politik med ungdomen, utan samhällsbygge. Det är en stor skillnad på den definitionen hos ungdomar. Politik är någonting som de upplever som tråkigt och ointressant, men de har mycket åsikter om samhällsbygget, vilket är politik i förlängningen. Om ltl Svensson har pratat med ungdomar är det värt en eloge, för det finns allt för lite sådant bland de aktiva politikerna.

 

När det gäller de obundnas ungdomsgrupp har vi inte någon skild grupp ungdomar utan vi har dem integrerade i den vanliga verksamheten, nu har vi bara en relativt ung lagtingsledamot, men i styrelser och t.o.m. kommunfullmäktige har vi unga ledamöter och det är väldigt lyckligt att ha ungdomarna med i verksamheten.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Det är ofta så med ltl Sundman att han går ut med två budskap samtidigt: dels skall vi göra någonting, dels skall vi ingenting göra, dels skall enskilda lagtingsmän gå ut på gatorna! Jag vet inte, men jag tycker att jag ändå i ltl Sundmans yttrande spårar någonting om att kanske det skulle vara bra att vi funderar på ett ungdomspolitiskt program i alla fall och försöker att sätta oss in i de problem som finns, och det är ju bra!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Det här ämnet verkar vara någonting som verkligen tänder debatt här i lagtinget och det tror jag säkert att alla upplever som väldigt positivt, speciellt de unga. Jag skulle vilja att vi bordlägger ärendet till den 28.11, för då har seminariet också varit och då skall vi väl gå dit så många som möjligt och höra vad som sägs, så kanske inte alla behöver stå här och vittna om sina goda kontakter till ungdomen utan vi har då några verkliga röster som uttalar sig och kan på basen av det fortsätta diskussionen.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

Visst är det väl så att vi har problem i vårt samhälle som också kan anses vara i någon ungdomsrelaterade. Men att vi skulle ha ett dåligt förhållande mellan vuxna och ungdomar rent generellt tror jag inte på. Jag tror att här handlar det väldigt mycket om hurudana vi själva är som individer, hur stark vår vilja är att faktiskt engagera oss för unga människor, ställa upp och offra sin fritid och även jobba och slita när det faktiskt bär emot. Jag tror att den vägen befäster man goda relationer till de unga och man får också lyssna till väldigt många av deras problemställningar och önskemål. Jag tycker att tiden känns riktigt rysligt bra just nu, även om det också finns ungdomsrelaterade problem. Jag upplever själv att det är mycket länge sedan ungdomsintresset för samhällsbygget, som ltl Sundman sade, är så starkt som det är just nu, särskilt vederfars vi denna omständighet i den socialdemokratiska rörelsen, vilket vi tycker är jätteroligt.

 

Jag vill säga en sak till och det är det att det kanske kan kännas som lite konservativt, men jag tror att väldigt mycket av ungdomsrelationerna faktiskt grundläggs i vår familj. Jag upplever väldigt många gånger att bekymren finns där familjerelationen på ett eller annat sätt är sönderslagen, splittrad eller där svårigheter har uppkommit. Jag tror alltså att det är oerhört viktigt att gemenskapen, känslan mellan äldre och unga, grundläggs just i familjekretsen. Jag har mycket goda erfarenheter av det.

 

För övrigt äger det sin riktighet, som någon sade här, att ungdomar tänker inte i alla avseenden på samma sätt och i samma banor som vi gör. Jag är fullkomligt övertygad om att många av oss äldre när vi talar upplevs vi mossiga, stofila etc., men det behöver inte betyda att man för den skull eliminerar förutsättningarna till ett samspel med de unga.

 

Än en gång, herr talman, de äldres engagemang och vilja att sätta  sin fritid för de unga och deras bästa är den absolut fundamentala och grundläggande företeelsen för att bygga ett bra samhälle i relationen mellan gamla och unga. Jag tillhör en av dem som gör det. Det kräver sin tid och det kräver både sin man och sin kvinna, men det gäller att ställa upp och det gäller att ställa framför allt, herr Svensson, när ungdomarna behöver oss!

 

Ltl A-H Sjöblom:

Fru talman!

Jag skall för det första be att få understöda bordläggningen och bordläggningstiden. När det gäller ungdomarna är det ofta så att ungdomar inte alla gånger vet vilka kanaler de har och vilken makt de har. Jag tycker också att det finns ett annat problem och det är att man på något sätt inte litar på ungdomarna. Det känns som om det skulle finnas lite ett och annat. Jag har varit på tre ungdomsparlament och på de två senaste ungdomsparlamenten har jag varit med från början till slut, och det är jag nog den enda politikern. Det har kommit och gått folk däremellan. Det kommer upp ganska mycket motioner och idéer i ungdomsparlamentet. Jag har tagit upp två från ungdomsparlamentet och den första frågan är barnbidraget som lagtinget har förkastat i dag. Det är en fråga som är väckt i ungdomsparlamentet och så här behandlar vi ungdomarnas åsikter i den frågan! Sedan har vi en annan motion som har behandlats i näringsutskottet och som ligger på bordet i dag om avdrag för mensskydd. Den kommer också från ungdomsparlamentet och den föreslås också förkastad. Det här är bara två motioner som har funnits i ungdomsparlamentet. Frågan om avgiftsfria bussresor tar ungdomarna upp varje gång i ungdomsparlamentet och vi vet vad som händer i lagtinget med det. Hur skall ungdomarna kunna påverka samhället, även om kanalerna finns? Det är inte de vuxna som skall klappa till ungdomarna och säga att de ingenting begriper, utan vill man ha ungdomar med och verkligen jobba med ungdomspolitiskt program är det så att ungdomarnas åsikter och värderingar måste tas tillvara på ett bättre av oss som är invalda här och har makten.

 

Ltl Sundman pratade om val till ungdomsparlamentet i skolorna, men då tror jag att vi redan är inne och skall göra upp ett likadant system som de vuxna har. Låt nu ungdomarna själva lösa det här på sitt sätt! Det senaste ungdomsparlamentet hade ingenting med politiska åsikter och värderingar att göra, utan ungdomarna fick komma hit, precis som de ungdomar som de var, och säga precis vad de tyckte. Det är enligt min uppfattning det bästa ungdomsparlament som har varit.

 

Ltl Pehrsson, replik:

Herr talman!

Jag har all respekt för ungdomarna och deras påverkan på politiken. Jag tycker att det är både sunt och roligt att de kommer med motioner och precis som ltl Ann-Helena Sjöblom sade här har två motioner kommit just från ungdomsparlamentet, varav en har behandlats i näringsutskottet. Vi har seriöst behandlat den i näringsutskottet, men jag undrar: inte menar väl ltl Sjöblom att alla motioner som kommer från ungdomar måste godkännas i lagtinget just därför att det är ungdomar! Då kommer man kanske lite bort från verkligheten. Jag tycker, som sagt, att det är sunt att ungdomarna är på alerten och motionerar, men de får också förstås följa spelets regler och jag hoppas att de inte blir så tillplattade att de inte skall våga komma med nya motioner, utan jag tror säkert att de är så tuffa att de kommer på nytt igen!

Ltl Sjöblom, replik:

Herr talman!

Inte blir de vuxnas motioner alltid godkända – det vet vi nog här! Allting är ju ”på gång”! När oppositionens motioner skall förkastas är allting redan på gång och då kan man förkasta dem. Jag har mycket noga sagt vid remissen av motionen att idén har väckts i ungdomsparlamentet, men man har inte hört någon ungdom, man har hört en tjänsteman. Hur skall ungdomarna då kunna påverka! Det är liksom frågan det! Där tror jag att vi alla måste se oss i spegeln.

 

Ltl Pehrsson, replik:

Herr talman!

Det är sant,  jag uppfattade nog i remissen att motionen kom från ungdomsparlamentet och vi har faktiskt inte hört en ungdom trots att motionen kom därifrån, men motionen om mensskydd berör inte bara ungdomarna utan den berör alla kvinnor i fertil ålder, så jag tycker att den behandling den fick i utskottet ändå är vad man kan begära av expertis på det området.

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Herr talman!

Som jag ser det berör den här debatten ungdomarnas inflytande och hur de själva skall kunna få inflytande. I och med att idén har väckts i ungdomsparlamentet brukar motionerna gå till ungdomsrådet, men man kanske borde ha någon från ungdomsrådet i stället för en tjänsteman.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Under diskussionen har ltl Sundback, understödd av ltl Sjöblom, föreslagit att ärendet skulle bordläggas till plenum den 11.4. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon yttra sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 28.11. På talarlistan finns ännu ltl Britt Lundberg, ltl Danne Sundman, landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, ltl Hasse Svensson och ltl Wickström-Johansson och dessa bereds tillfälle att yttra sig.

 

Ltl Britt Lundberg:

Herr talman!

Som så ofta när ungdomar diskuteras kommer man på ett eller annat sätt in på skolan. Om vi i dag eller så småningom skulle börja fundera på att göra om läroplanen i våra grundskolor tycker jag att vi borde införa något sådant ämne där man skulle lära sig att debattera, handha mänskliga relationer, muntlig framställning och konflikthantering. Det är ett grundläggande verktyg som man behöver för att kunna göra sig hörd, sedd och förstådd i det dagliga livet.

 

Replikväxlingen mellan ltl Anne-May Pehrsson och ltl Anne-Helena Sjöblom var intressant. Det visar precis det som landskapsstyrelsen har i sin målsättning, att ungdomstänkandet skall in; på samma sätt som jämställdhetstänkandet och  miljötänkandet skall ungdomstänkandet in i alla sakfrågor. Vi måste alltså lära oss att naturligt tänka hur skulle ungdomarna se på det här, hur skulle de vilja ha det osv., så att det skulle bli ett naturligt sätt att vi kommer ihåg det verkligen.

 

Jag tänkte också kommentera det som ltl G-L Lindholm nämnde om hur man skulle kunna leka lagting i skolan och på det sättet på olika sätt få in ungdomsparlamentet i skolan. Då vill jag bara informera om att dels finns en stor del av detta redan i dagens läroplan och landskapsstyrelsen har också utarbetat ett arbetsmaterial där man t.o.m. ger exempel på hur man rent praktiskt kan agera lagting i skolan, inte för att ta de vuxna normerna att det är så här vi skall förs politik, utan för att man skall lära sig att förstå hur det fungerar i dag.

 

Jag håller inte riktigt med om att skolorna är så väldigt passiva och att det inte finns något intresse i skolan. Ibland är jag rädd för att man inte är så insatt i hur skolarbetet fungerar, att man inte är så mycket i skolan när man uttalar sig kategoriskt om skolorna. Det är nämligen så att både i grundskolan men också på våra gymnasialstadieskolor ägnar man en stor del åt samhällsfrågor av undervisningen och man gör det på många olika sätt. Det är klart att det är som med allt annat i skolan att det är väldigt beroende på vad man har för lärare och vad de har för intressen. Däremot är det självklart ingen partipolitik man ägnar sig åt i skolan, fastän det även kan lysa igenom det också någon gång emellanåt. Jag kan ge exempel på att jag har varit inbjuden till skolor där man har varit nyfiken på att se ”hur en sådan där lagtingsledamot t.ex. skulle kunna se ut”! Jag har varit dit och presenterat mitt arbete, hur arbetet sköts och hur ens arbetsdag och arbetsveckor ser ut. Det som slog mig senast när jag var i en sexa var att när jag frågade ungdomarna hur många av dem som kände någon politiker eller hade någon släkting som var politiker osv., så var det någon som räckte upp handen och jag visste t.o.m. att det fanns någon som hade väldigt nära både grannar och släktingar som var politiker, men ändå inte var riktigt säkra på att det var så. Jag tror att det många gånger är så lätt att skjuta över ansvaret på skolan, att skolan borde ta över ungdomsparlamentet t.ex. Vi pratar väldigt mycket med andra vuxna, men hur många gånger är det vi informerar våra unga om vad det är för politik vi för och vad det är för politiska frågor på gång, och det tycker jag att den här debatten gav en ganska tydlig signal om. Man kanske tycker att det här är för unga ungdomar, men visst finns det ett stort intresse och visst finns det ett stort frågetecken bland barnen: hur skulle man månntro göra? Då kommer man igen till de i och för sig kommunala frågorna om man skulle vilja ha en skateboardramp eller någonting liknande, men man är nog intresserad och vill veta, men jag tror att dialogen är för dålig.

 

Jag tänkte också nämna våra fackskolor, gymnasialskolorna. Inte sällan får  vi inbjudan att komma till skolorna och blir intervjuade i deras grupparbeten och det gäller både grundskolor och fackskolor. Ofta sitter de eleverna på våra läktare när de tar upp aktuella ämnen i skolan, så jag tror inte att vi kan påstå att skolorna är passiva.

 

Någon nämnde också att centern skulle ha dåligt med ungdomar och dålig tillväxt, och det vill jag nog protestera mot. I dagens debatt har t.o.m. socialdemokraterna framhävt en av våra duktiga ungcentrar, så vi har nog aktivitet och jag vill också påstå att det är de som främst driver på en omorganisering av ungdomsrådet och de har varit väldigt aktiva när det har gällt ungdomsparlamentet.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Hänvisningen till insändarskribenten är kanske ett tecken på att personen inte via sitt moderparti har kunnat påverka en fråga som berör många ungdomar och därför vänder sig till massmedia för att påvisa ett missförhållande. Det är intressant i och för sig, men det visar att det här med kanalerna och möjligheterna för ungdomarna att verkligen påverka inte är lätt, inte ens om de är partipolitiskt inskrivna och med i ett majoritetsparti som har makten. Jag tycker att ltl Lundbergs anförande var viktigt på det viset att hon försökte redovisa att man i skolan jobbar med ungdomspolitik, men jag tycker att hennes beskrivning är en lite lärar- och bokbunden uppfattning om detta med politik. Min erfarenhet är att ungdomar vill ta ställning i stora frågor och frågor som rör viktiga värderingar som rättvisa och fred.  De vill alltså agera i enlighet med de ställningstaganden och påverka samhället. Att de skulle tycka att det är på något vis intressant och sitta här på hyllorna och lyssna på vad vi säger, det vet vi att inte stämmer. Att nycklarna skulle vara att de känner till systemet och vet hur man argumenterar till ett engagemang tror jag inte heller, utan man måste möta ungdomarna precis i de frågor där de vill ta ställning och agera.

 

Ltl Lundberg, replik:

Herr talman!

Det var precis det som jag sade i mitt första anförande, att det finns orsak för alla politiska partier att se oss i spegeln och se hur vi behandlar och låter våra ungdomar komma fram och se hur stor makt och hur stort inflytande vi ger dem.

 

När man påstår att ”ungcentern”, som har kommit fram mycket här i dag, inte fått komma fram via moderpartiet och därför vänt sig till massmedia vill jag bestämt säga, att så är det inte. För det första tycker jag att skall man ha en ungdomsorganisation är det käckt och sunt att de har lite radikala åsikter, att det finns lite nytänkande. Det skulle vara hemskt om det skulle sitta en ungdomsorganisation och nicka och tycka att alla farbröder i partiet har så goda åsikter och vi håller med om precis allt som ni säger!  Att vi har käcka ungdomar som kommer med lite nytänkande gör att vi får lite fart. Jag vill också klargöra, om min syn på ungdomspolitiken i skolan skulle vara just det här läroboksaktiga. Jag ville referera till ltl G-M Lindholm, som kom med ett förslag att så här skulle vi kunna göra, genom att säga att det här finns redan; däremot har jag inte sagt att det här är det ultimata sättet att få ungdomar att engagera sig, utan mitt förslag är att vi skulle föra in ett nytt läroämne i skolan som skulle innehålla debatt, allmänmänskliga relationer och överhuvudtaget konflikthantering samt muntlig framställning. Det tycker jag skulle vara väldigt viktigt.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag tror inte att demokrati på det viset är ett läroämne utan att det är ett förhållningssätt och det är också ett sätt att umgås med varandra. Det är inte så att man får demokratiskt inflytande genom att gå igenom en argumentationskurs eller att man känner till lagtingets arbete. Det kan jag inte ännu i denna dag, för det har inte varit det som har intresserat mig utan det har varit sakfrågorna. Så tror jag att det är med allt engagemang, att man vill att det man kämpar för ger resultat. Därför är demokratifrågan den viktiga och jag tror att ltl Lindholm hade en litet annan infallsvinkel; såsom jag förstod henne ville hon att skolorna skulle vara mera engagerade i själva organiserandet av ungdomsparlamentet och det förstår jag mycket väl efter att ha varit med i sådana här parlament, för nu skall ungdomsrådet organisera det och de står lite för långt borta från skolorna. Just för att få en bredare rekrytering skulle ett samarbete med skolorna vara värdefullt. Det är nämligen min erfarenhet att alla ungdomar som var med i parlamentet tyckte att det hade varit jättespännande och roligt och de var väldigt engagerade, så det skall man fortsätta att utveckla.

 

När det gäller ungcenterskribenten kommer han egentligen inte med något nytt - han är arg för att handläggningen av studiestödsärendena går för långsamt, och det är vi alla, så det är ingen ny åsikt. Att han inte får fram det via sitt parti utan är så arg att han måste gå till tidningen tycker jag nog är tecken på att det finns vissa kommunikationsproblem mellan toppen och dem som är stödmottagare i det här fallet. Och det är ju bra att han ställer upp för sin generation, för de har all rätt att få studiestödet rätt behandlat.

 

Ltl Lundberg, replik:

Herr talman!

Jag vill först säga att det är så lätt att vi föser över olika uppgifter på skolan; vi måste bli mera selektiva och framför allt måste skolan själv bli väldigt duktig på att dra sig tillbaka och inte ta ansvar för allehanda resonemang. Jag tycker absolut att detta är någonting som vi måste lösa på annat sätt än att sätta in det i skolan.

 

Begreppet demokrati har inte jag tagit upp i mina anföranden, utan demokrati finns också med i läroplanen och skall integreras i precis all verksamhet i skolan.

 

Det tredje jag ville säga är att det här består av väldigt många olika delar, men ett sätt som jag tror att man som ung behöver för att få ett bättre verktyg att göra sig förstådd, att kunna ta sig fram, att kunna få sina åsikter vädrade är att just att man lär sig att uttycka sig, att man lär sig hantera konflikter, att man lär sig hantera allmänmänskliga relationer och det har jag nämnt som en skild sak. Det är väldigt brett område som inte kan fösas in under ett litet paraply

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

Herr talman!

Jag vill gärna rikta ett tack till kulturutskottet för handläggningen som resulterar i att man tydligen litar på att landskapsstyrelsen skall fullfölja arbetet med det ungdomspolitiska programmet, och jag hoppas att vi inte gör kulturutskottet besviket.

 

Det har ifrågasatts om arbetet är på gång och då vill jag säga att det är det absolut. En stor del av tiden med sådana här programarbeten går åt till att fundera och planera programmet. Det är också sant och det syns säkert också i något papper att vi har haft tider planerade för ungdomsseminariet; redan ifjol i november  trodde vi att vi skulle kunna hålla det. Av olika orsaker har det inte gått att genomföra. Det har hängt på den ena och den andra. Under senaste halvåret, kan man säga, har vi haft bara en person på kulturbyrån på grund av långvarig sjukskrivning för en annan och allt sådant här inverkar.

I det förberedande arbetet har personalen på kulturbyrån deltagit i seminarier och konferenser i både Köpenhamn och Vasa just i de här frågorna. Barn- och ungdomspolitik är någonting som man diskuterar runt omkring oss också.

 

Jag tycker att det seminarium som vi går in för den 24 skall ange riktningen för det programarbete som vi skall utföra via en arbetsgrupp. Arbetsgruppen kommer jag att föreslå att skall bestå av företrädare för samtliga partier, om man väljer ung eller gammal, etablerad eller icke-etablerad politiker är möjligen upp till partierna. Det här har vi inte riktigt tänkt färdigt, men jag vill gärna säga i det här skedet hur vi planerar.

 

Ett ungdomspolitisk program skall ge oss kunskap om de ungas situation, vad de har för önskemål och tankar, vad de har för möjligheter, det skall absolut inte fokusera på ungdomars problem. Jag tänker på droger och alla andra problem, utan tvärtom vill jag att det skall fokusera på möjligheter för ungdomarna att utvecklas. Utgångspunkten måste nästan vara FN:s barnkonvention från 1989 som har olika artiklar som tar upp frågor om barns utveckling; vi skall komma ihåg att det är barn som utvecklas till unga som sedan blir vuxna. Det handlar om att ge ungdomarna yttrandemöjligheter, de skall kunna lära sig och få möjlighet att föra fram synpunkter, dvs. vi skall lära oss att lyssna till barnens och de ungas röst, rätt till utbildning som skall ge möjligheter till att utveckla personligheter, man skall lära sig respekt för varandra, äldre och yngre, dvs. tolerans för olika människor beträffande ras, religion, språk, kulturer osv. Man skall alltså förbereda barnen och ungdomarna för ett ansvarsfullt liv osv. Allt det här kommer man att noga undersöka via barnkonventionen.

 

När det gäller frågan: när är man barn och när är man ungdom? är det inte alldeles självklart. Fysiologiskt kanske jag ändå skall säga att barn är barn tills de är vuxna, dvs. efter 18 år är man både vuxen och myndig. Till dess är man barn. När man är ”ungdom” är väldigt varierande; talar man med 15-åringar säger de att de är ungdomar och ungdomar på 12-13-år är bara ”barnrumpor”, men talar man med dem säger de att de är också ungdomar, åtminstone anser de att de är ungdomar när de blir tonåringar. Talar vi med 18-åringarna tycker de att 15-åringarna är unga barn osv. Många gånger har man i sådana här sammanhang satt gränsen för ung till 25 år, men jag vet också 30-åringar som tycker att de är unga. Det är alltså lite vanskligt att säga när är man ung. Det här måste man säkert fastställa i ett ungdomspolitiskt program.

 

Eftersom det har varit tal om studiestödets handläggning vill jag säga här att denna fråga har jag dels diskuterat med denna unge man innan han skrev insändaren och jag sade att man skall skriva insändare om man känner för det. Det är en del i utvecklingen till en självständigt tänkande människa; det är just det som ungdomarna skall ha rätt till. Samtidigt har jag talat med studiestödshandläggarna och de säger att det här beror på personalbyten men i det stora hela brukar studiestödshandläggningen dra ganska långt ut på tiden, och man säger från handläggningens sida att ingen ungdom har fått vänta längre än två månader på sitt studiestöd. Jag vet också att det finns andra som säger annat. Men så här svarar man på handläggningen. Det här är praktiska problem som är svåra att styra från lagtingets talarstol.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det var intressant att höra ansvariga ledamoten Gun Carlson i den här frågan. Jag kommer mycket väl ihåg att ett seminarium för det ungdomspolitiska programmet var på gång för ett år sedan och det ”torkade in” som lasarettsfrukosten! Det visar väl ändå att det inte är en så prioriterad fråga. Sedan kom detta med det etermediepolitiska programmet och det ansågs viktigare, så det här sköts tillbaka. Nu har man tydligen personal som skaffar sig särskild kunskap på detta område och det tror jag är avgörande för att detta arbete överhuvudtaget skall få något konkret resultat. Det låter bra och jag ser fram emot seminariet. Jag kommer själv inte att vara med, men jag kommer att få en rapport därifrån.

 

Jag tycker att det var – ursäkta – lite svamligt om barn och ungdomar. Vi pratar om ett ungdomspolitiskt program och allt det här som gäller barn måste vi väl ändå räkna bort. I och för sig handlar barnkonventionen om ungdomar ända upp till 18 år, så det finns utrymme där för en tolkning. Men den konventionen gäller i och för sig, så det är varken något problem eller någon särskild viktig förutsättning för detta arbete utan det är nog just de konkreta formerna för att göra det möjligt för ungdomar att påverka samhällsutvecklingen som är det centrala, att vidga det demokratiska engagemanget.

 

Frågan om studiestödet kom upp och nog verkar det ganska allmänt att det finns klagomål på detta område, att inte är det bara den här centerungdomen som skriver insändare. Jag fick senast i dag en påringning om det här, så jag tänker ta ett särskilt initiativ i den här frågan. Det är så att man kan inte leva på luft även om man är studerande, utan man måste få ut stödet i tid.

TALMANNEN: Tiden är ute.

Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Svensson:

Herr talman!

Ltl Wiklöf talade varmt för familjens roll i ungdomspolitiken och utmålade sig som en möjligen eminent far och förälder och jag förstod att han tycker att jag borde vara som han. Det tycker jag tyvärr inte att jag kan. Det som förvånar är att socialdemokraten Wiklöf inte just i det här fallet tänker på alla de ungar som inte har lika bra föräldrar som han är. Det är förstås viktigt att föräldrar tar hand om sina barn, men de som i dag har barn mellan t.ex. 15 och 20 år har det ofta inte så lätt. Mycket har skett i samhället sedan ltl Wiklöf var tonårspappa – och där står vi nu. Det var för övrigt intressant vilka reaktioner som speciellt oppositionens ledamöter gav på mina tidigare exempel på vad unga säger. Flera i salen vägrade uppenbarligen acceptera de ungas beskrivning och synpunkter och antydde framför allt att allt redan är perfekt för deras partiers del.

 

Herr talman!

Man kan beteckna socialdemokraternas motion som intressant, som idé ganska omfattande men inte så konkret. Allt beror på genomförandet. Ungdomspolitik bör också handla om kulturutövande. Kultur är en del av demokratin, genom yttrandefriheten.

 

Det finns de som råder att man ska inte se så formellt på ungdomspolitik, som att inrätta exempelvis ett ungdomslagting. Dagens unga drar sig för föreningar och andra formella sammanhang, som också har påpekats tidigare i diskussionen här i dag. De vill inte iklä sig en bestämd roll. I dag gäller främst projekt, bestämda uppgifter och mål som man tycker sig kunna nå inom överskådlig tid.

 

Kulturfestivalen ”Ung i Norden” hör till de projekt som baserar sig på yttrandefriheten, på att skapa — fritt, öppet och gränslöst, visionärt. Där tas kritiskt tänkande tillvara, säger man. Kultur är ett bra sätt att komma till tals. Det har påpekats att isländsk fritid kännetecknas av att de unga som skriver dikter är lika många som de som spelar fotboll. I en viss ålder ägnar man sig åt bägge dessa aktiviteter. Man gör det som står till förfogande. I Sverige ordnar ”Ung kultur möts” festivaler årligen, där man får kontakt med föreningslös ungdom.

 

Herr talman,

Ett ungdomspolitiskt program bör innehålla en bred kulturell avdelning som tar tillvara potentialen till kritiskt tänkande. Samhället ställer scen och konsthall till förfogande. Det kan räcka.

 

I ett kulturpolitiskt program borde man kanske allra först undersöka vad de unga faktiskt gör på sin fritid nu. Och man borde försöka mäta de ungas makt, hur den utövas och hur den tillvaratas. I elevråden lär sig de unga mest formaliteter. Det gäller i grunden en attityd till ungdomen. Självstyrelsen, har det föreslagits, borde medverka till att skapa en mötesarena för diskussioner mellan vuxna och unga, där beslutsfattare är med. Unga behöver vuxna. Ett sådant forum ska vara återkommande och långsiktigt.

 

Penningfördelningen till projekt går nu genom formella organ. Man borde kanske i stället  locka de unga med många olika möjligheter, med en bred ingång, från punkrock till dans. Skolan betecknas som en viktig rekryteringsplats, liksom andra platser där unga rör sig, och det gör de numera, kanske också tidigare,  i stim. Politikerna förslås sända ut ett slags ambassadörer till ungdomarna, som nu gärna dras med av kompisarna till vad det råkar bli.

 

Det gäller att finna roller för ungdomsrådet, ungdomsföreningarna, ungdomsparlamentet med flera. Alla fungerar inte så bra, inte heller ungdomsföreningarna, ska medges, och framför allt fungerar de inte tillsammans. Nätverk för de unga bör vara  målet.

 

Talman,

Vad vill en femtonåring och kompisarna göra i dag på Åland? Det är faktiskt så att  i många fall så att de helst inte alls vill vara just på Åland. Valfriheten är för liten, möjligheterna alltför få för många tonåringar. Många vill jobba med datorer, men de anser att det inte finns någon verklig framtid på Åland inom den sektorn, varken vad gäller utbildning eller yrkeskarriär. I dag finns det utbildare som helt enkelt inte hänger med i ungdomarnas tempo, särskilt inom IT, det säger ungdomarna själva.

 

Hos en hel del ungdomar råder missnöje med studier.  Det råder missnöje med utbudet på fritiden. Man kan förstås påpeka att så är det alltid för många mellan 15 och 25 år. Men uppenbart är att ett ungdomspolitiskt program bör bli brett, med inriktning på många former av aktiviteter för hjärna och kropp.

 

Dit hör alldeles säkert också ett badhus. Teater och film är inte så utvecklade kulturformer på Åland. Det finns lätt teater att satsa på, har man berättat,  utan märkvärdig dekor och dyr utrustning. Det finns intresserade tonåringar.

 

Film är dyrare att producera men kommer starkt på sikt som kulturgren. Det uppges att film inte behöver kosta förfärligt mycket. På Åland finns några ungdomar som anses kunna bli goda filmare. Filmklubben Chaplins tävlingar är viktiga och drar publik.

 

Högstadieskolorna bör ha vissa möjligheter att ytterligare engagera barn och unga utöver själva undervisningen, som också har diskuterats tidigare här i dag. Övning som leder till fritt tänkande och kritiskt tänkande är viktigt för samhällets utveckling och framtid, inte minst på Åland, vill jag säga. I exempelvis USA tränar man unga i debatt och retorik och engagerar dem med olika tävlingar, som i schack, och det kan man ha åsikter om huruvida det är en aktivitet. Skolor har egna radiokanaler som behöver programproduktion, liksom egna tidningar. Julprogrammen kan dra till sig mycket skapande. Varje dag har skolor i USA avsnitt med individuellt arbete. Att kunna göra reportage för TV och radio är en bra modell.

 

Talman,

”Bakersta raden” i klasserna är viktiga, säger en insiktsfull bedömare och föreslår att ungdomspolitiska insatser bör utgå från dem. Framtidsverkstaden i Mariehamn har visat sig vara en bra form. Där träffas ungdomar i 13-14-årsåldern. Det är synd att de sedan i praktiken särskiljs så snabbt.

 

Landskapsstyrelsens arbete med ett ungdomspolitiskt program har en stor och viktig uppgift. Den insikten fick man framhållen för sig i arbetet i kulturutskottet med frågan om ett ungdomspolitiskt program.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Ltl Svenssons anförande inleddes väldigt personligt, det kan man kanske ha en viss förståelse för, men debatten gäller knappast hans eller ltl Wiklöfs barn och familjer. Jag tycker också, som tidigare har sagts här, att problembilden förstärks väldigt av ltl Svensson. Det verkar som om det huvudsakligen skulle vara problem med ungdomen. Jag har erfarenhet av fyra uppväxande ungdomar och utmärkande för dem och deras breda umgänge har varit att de har för mycket att göra! De har fullt sjå att hinna med skolan och de har en väldig massa fritidsaktiviteter, så att man blir nästan svettig när man följer med dem hur mycket de har att göra. Det är någon som har sagt att 95 procent av våra ungdomar har det väldigt bra och de är nöjda med situationen, de vill naturligtvis någonting nytt hela tiden, så till den delen är de inte alltid nöjda, men de menar att det finns alldeles tillräckligt att göra. Ungefär 5 procent av våra ungdomar har problem av olika slag: undersysselsättning, de är inte motiverade osv., sedan finns det i den gruppen också sådana som har tyngre problem.

 

Jag hoppas att det ungdomspolitiska programmet skall minimera problemfokuseringen och koncentrera sig, precis som också ltl Sundback i sin reservation har skrivit, på ungdomarnas egen självständighet och frihet samt intresse av att faktiskt lösa det mesta själva, bara de ges lite möjligheter därtill.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Det är intressant att ltl Roger Jansson börjar med en liten förmaning, att man skall nog inte vara så personlig och omedelbart när han har gjort det och utpekat någon annan så blir han just personlig och pratar om sina egna erfarenheter! Det är ganska intressant hur man kan ha en åsikt och sedan medan man utvecklar den får man plötsligt en annan! Jag har ingenting emot och jag mästrar absolut inte ltl Jansson för det. Han får gärna vara personlig för mig här i lagtinget, om det gäller allvarliga saker. Att det som jag har sagt skulle tyda på att det är problem med ungdomen vi skall rikta oss till, att jag påstår att ungdomen är sämre än vad den är enligt t.ex. ltl Janssons uppfattning, det stämmer inte alls. Jag säger bara att det finns många ungdomar i dag på Åland, i Mariehamn och även i skärgårdskommunerna som menar på att deras tillvaro är tom, och det behöver den absolut inte vara och skall inte vara det heller. Jag menar, att vi skall väl inte säga att 5 procent kan vi eventuellt lämna bort. Det går inte!

 

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Den här psykoanalytiska ådran som ltl Svensson tror sig besitta är vi inte särskilt betjänta av här på oppositionsbänkarna. (Från salen: vilken psykoanalys?) Ursäkta, ltl Sundback! Jag vill påstå, att jag inte i hänvisningen till våra fyra ungdomar var personlig på det plan som ltl Svensson var personlig på i sin duell med ltl Wiklöf, men det kan man säkert ha olika åsikter om. Jo, det är viktigt när man gör ett ungdomspolitiskt program att man fokuserar på alla ungdomar, att man först bestämmer sig för vem är ungdomar ungefär: är det från 15 års ålder upp till 30 års ålder vi talar om har det inte särskilt mycket att göra med barnkonventionen i FN. Det är antagligen ungefär där vi rör oss och då talar vi inte om annan procent än 100 procent. Då måste vi också se vilka typer av problem man måste ta med för att förbättra situationen för den gruppen i ett ungdomspolitiskt program, så visst skall vi också fokusera på dem som inte har det så lätt, som har problem och som är svårsysselsatta, men jag menar att mest måste vi ändå konstatera att ungdomarnas egen initiativförmåga är den som fungerar och den som skall vara grunden för vår ungdomspolitik från lagtingets och landskapsstyrelsens sida.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Jag håller nog med ltl Jansson om att om det är någon som är psykolog här i lagtinget så är det faktiskt inte jag! Jag bara förvånar mig över ltl Janssons vana att betacka sig för andras kommentarer hela tiden. Det är bättre att argumentera, tycker jag. (Från salen, ltl Jansson: gjorde jag inte det då?)

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Det är ganska intressant att höra ltl Svenssons närmast journalistiska inlägg här som är väldigt breda och innehåller väldigt många olika aspekter på ämnet, som är intressant att diskutera. Det är lätt för mig att hålla ltl Svensson i många av hans analyser och den fortsatta debatten skall bli mycket intressant. Jag vänder mig dels mot att ltl Svensson säger att det har sagts här att alla ungdomar är nöjda och han anser att allt är perfekt och att allt är bra och vi behöver inte göra någonting. Så är det absolut inte. Jag har däremot sagt att ungdomar är engagerade och har åsikter om saker och ting och vill förändra och vill förbättra. Det har jag framfört jämfört med ltl Svensson, som påstår att engagemanget är dåligt. Ungdomspolitik handlar ofta om ungdomars fritidsysselsättning och då säger man att det finns ingenting att göra. Frågar man en ungdom i Stockholm eller i Helsingfors eller någon annanstans så säger de samma sak. Det finns ingenting att göra där heller. Det är inte aktiviterna och utbudet det är fel på utan det hur man serverar det åt ungdomarna. Man måste utgå från ungdomarnas vilja och behov. Tyvärr är det så att de tio senaste åren har mycket av ungdomsverksamheten kommunaliserats. Man har anställt folk och därigenom tagit livet av mer eller mindre ideella föreningar, eftersom de inte har någon roll längre. Nuförtiden vill jag påstå att det i stor utsträckning flyger stekta sparvar i munnen på ungdomarna när det gäller fritidssysselsättning. Man låter dem inte själva utforma den utan man anställer fritidsledare och personal som tar hand om det och ungdomarna blir passiva. Då kommer det här, att jag har ingenting att göra. Själv har jag aldrig sagt att jag inte har någonting att göra. Det finns hur mycket som helst att göra, bara man har intiativet. Det ungdomspolitiska programmet vad gäller fritidssysselsättning måste utgå från den ideella tredje sektorn, från föreningslivet, man måste vända utvecklingen. Man måste ge ungdomar verktygen att uforma sin framtid, man måste ge ungdomarna frihet under ansvar.

 

 

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag håller med ltl Sundman att det anförande som ltl Hasse Svensson hade var väldigt brett. Det handlade om allt från hans faderskap till 15-åringar som inte vill bo på Åland, undervisningen i amerikanska skolor osv. Det är bra att vi får höra allt detta, men jag tycker att det tyder på en sammanblandning av vad målen är och vilka medlen skall vara när man gör ett ungdomspolitiskt program. Man måste nog ha litet klarare för sig vart man vill att ett ungdomspolitiskt program skall bära. Eftersom vi är ett politiskt organ har åtminstone jag valt den utgångspunkten att ett ungdomspolitiskt program måste på något sätt fylla en demokratisk funktion. Det är viktigt att skapa sådana förutsättningar att ungdomar kan delta i samhällslivet och påverka samhällsutvecklingen i enlighet med sina värderingar och åsikter. Då tycker inte alla ungdomar lika. Det kommer att finnas ungdomar som har borgerliga åsikter och sådana som har vänsteråsikter och alla möjliga åsikter. Då är det här just med målsättningen väldigt viktigt. Det finns ingen anläggning eller något system alldeles entydigt som skulle fånga upp alla önskemål och så fullföljer man det här och så är ungdomspolitiken fix och färdig, utan vi kommer att möta många hinder på den här vägen därför att vi som vuxna har helt andra krav på resultat, formella regler osv. Om vi skall ge ungdomarna möjligheter att själva utforma sin politiska kultur och försöka förverkliga den kommer den hoppeligen att se helt annan ut än vår. Det är någonting som är en resurs – vi skall också lära oss  av de unga, att de inte är likadana som oss, att de inte vill ha samma politiska system som oss, åtminstone inte helt och hållet. Det viktiga är alltså att först fastslå målsättningarna för programmet, sedan kommer medlen. Det skulle jag hoppas att man skiljer lite mera på i debatten.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Jag brukar inte klaga på att ltl Sundbacks inlägg är väldigt breda och fulla av olika synpunkter, och inte tänker jag göra det nu heller, utan jag försöker i diskussionen föra in lite olika element i den diskussion som föregår en beredning av ett ungdomspolitiskt program som jag hoppas att vi skall komma till. Jag säger som ltl Britt Lindberg att processen är delvis målet. Jag anser faktiskt att i det här lagtinget behövs det en hel del diskussion om dessa saker, för det är lite yrvaket på sina håll. Ingen nämnd och ingen glömd!

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag har inte klagat på bredden av åsikter i ltl Svenssons uttalanden. Däremot vet jag inte vad han vill: Vad är målet för det ungdomspolitiska program som ltl Svensson så vitt och brett talar om? Vad är dess politiska syfte?

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Jag kan bara beklaga om det är så att ltl Sundback i det här fallet inte kan tillgodogöra sig det som jag försöker säga. Jag kan faktiskt inte göra så mycket åt det. Det är inte fråga om att tala om att så här och så här skall vi göra, banne mig, utan det är fråga om, som jag just precis sade, att försöka föra in olika element som kan vara av intresse när man planerar för att göra ett ungdomspolitiskt program. Jag vet inte varför ltl Sundback vill att jag skall stå här och tala om hur det skall gå till när vi för en diskussion. Det är nästan så med ltl Sundback att oavsett vad man säger och vad man gör, så borde man enligt henne ha gjort på något annat sätt – och det är hennes fulla rätt att göra det, men jag vet inte om det alltid är till någon nytta!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Ärendet är bordlagt till onsdagen den 28 november 2001.

 

 

Antecknas till kännedom att till lagtinget överlämnats:

 

Talmanskonferensens framställning angående talman Viveka Erikssons anhållan om befrielse från uppdragen som ersättare i finansutskottet och stora utskottet. (TMK nr 1/2001-2002).

 

Ärendet upptas till behandling vid plenum den 12 november. Lagtingets nästa plenum är måndagen den 12 november kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 15.35).