Enda behandling

PLENUM den 23  mars 2005 kl. 13.00.  

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Anders Englund och ltl Ronald Boman).

28 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Anders Englund på grund av annan orsak: Svenska lantbruksproducenternas styrelsemöte och ltl Ronald Boman på grund av privata angelägenheter. Beviljas.

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Lagutskottets betänkande nr 7/2004-2005 angående ändrad landskapslag om kommunalvägar. (FR 6/2004-2005).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 30.3. Godkänt.

 

Föredras för bordläggning ärende nr 2:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 2/2004-2005 angående handel med utsläppsrätter. (FR 3/2004-2005).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 30.3. Godkänt.

 

Föredras för bordläggning ärende nr 3:

 

Näringsutskottets betänkande nr 2/2004-2005 angående investeringsstöd till lantbruket. (HM 29/2003-2004).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 4.4. Godkänt.

 

Föredras för bordläggning ärende nr 4:

 

Kulturutskottets betänkande nr 6/2004-2005 angående övervakning av de åländska hushållens betalning av TV-licens. (HM 23/2003-2004).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 4.4. Godkänt.

 

Föredras för bordläggning ärende nr 5:

 

Kulturutskottets betänkande nr 7/2004-2005 angående införande av kombinationsstudier och läroplansgrunder för gymnasialstadiet. (HM 39/2003-2004).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 4.4. Godkänt.

 

Föredras för bordläggning ärende nr 6:

Kulturutskottets betänkande nr 8/2004-2005 angående lärlingsplatser för arbetslösa ungdomar. (HM 30/2003-2004).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 4.4. Godkänt.

 

Föredras för remiss ärende nr 7:

 

Landskapsregeringens framställning angående ändrad polislagstiftning. (FR 8/2004-2005).

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Framställning nr 8 berör polislagstiftningen på Åland. Jag vill för det första säga att polislagstiftningen är ett väldigt viktigt område, men samtidigt är det också ett ur självstyrelsepolitiskt synvinkel ganska komplicerat område eftersom en del tillhör landskapsbehörighet och en del tillhör rikets behörighet. Sedan har också grundlagens nya bestämmelser gjort att gränsdragningar har blivit ännu svårare på detta område.

 

Om man generaliserar kan man säga att den polislag, som gäller på Åland i dag och som arbetades fram 1999 i landskapsstyrelsen, så följer till ungefär 95 procent rikets lagstiftning. Det är alltså väldigt liten skillnad på den åländska polislagen och den som gäller för hela riket.

 

Framställningen som nu ligger på lagtingets bord är egentligen också helt och hållet en ”följa-John-lagstiftning” eftersom de förändringar som föreslås nu i den åländska lagstiftningen är sådana förändringar som har gjorts efter 2000 i den finländska polislagstiftningen. Dessutom tas det med här sådana saker som föll i Ålandsdelegationen i och med att vi var lite i otakt 1999 då förslaget till den åländsk polislag innehöll sådana saker som låg i en rikslag i riksdagen som inte hann bli godkända före den åländska lagen blev godkänd. Vi kom alltså lite ur fas där. Den här polislagframställningen kompletterar lagstiftningen så att den blir komplett.

 

Man kan också säga att den här lagstiftningen och de ändringar som har gjorts i rikslagstiftningen och som nu föreslås också i den åländska polislagen bygger på den internationella utvecklingen och mycket på att förbättra möjligheterna till samarbete mellan länderna eftersom vi vet att brottsligheten utvecklas hela tiden och vi försöker också från samhällets sida utveckla oss och lära oss samarbeta och använda bättre och effektivare tekniker osv. för att kunna skydda medborgarna så långt som möjligt från brottsliga verksamheter, både nationell och internationell sådan.

 

Det som föreslås i framställningen är nya bestämmelser om okonventionella brottsbekämpnings- och brottsutredningsmetoder, såsom täckoperation och bevisprovokation genom köp, sedan också utökade möjligheter till säkerhetsvisitation vid rättegångar. Polisen får också rätt att få teleidentifieringsuppgifter och utföra teknisk observation samt precisera bestämmelserna om handräckning. Det blir också en anpassning till Schengenavtalet och det som det innebär.

 

Fru talman!

Det är så att historien inte slutar med detta, utan nu är det så att i Finlands riksdag ligger det igen ett nytt förslag till ändring av polislagstiftningen, så det gör att vi, så småningom, kommer med ett nytt förslag till lagtinget också med ändring av den här åländska polislagen. I något sammanhang, om det blir i lagutskottet eller om det blir här i salen, om inte förr så i samband med landskapsregeringens behandling av de ändringarna, måste vi också ta ställning till om vi skall fortsätta med systemet att vi skall ha en nästan likadan lag utan att det för den skull är en blankettlag eller om vi skall byta system. Det finns nämligen för- och nackdelar med vartdera systemet. Fördelen och orsaken till att den dåvarande landskapsstyrelsen valde att gå in för att ha en egen polislag är helt enkelt den att har vi en egen polislag, så har vi den också i den åländska lagsamlingen och det är lättare både för dem som arbetar med det, men också för den åländska allmänheten att se vad det är som gäller. Det här är själva grundproblematiken egentligen med hela frågeställningen: egen lagstiftning eller blankettlag.

 

Fru talman! Det finns också i framställningen vissa preciseringar när det gäller polisernas uniform, men det har inte att göra med hur uniformerna ser ut utan det har mera att göra med vid vilka tillfällen som polisman kan, får och bör bära polisens uniform.

Ltl Gun Carlson:

Fru talman!

Som vi hörde av lantrådet Roger Nordlund är det här fråga om en anpassning till den gällande finska lagstiftningen men också en anpassning till internationella samarbetsavtal, kanske Schengen är närmast. Samtidigt som vi fick höra att behörigheten är delad kan vi också konstatera att vår behörighet nog minskar, det får vi finna oss i. Det är ändå viktigt i varje sådan här lagstiftning att det verkligen blir klarlagt vilka bestämmelser det är som gäller och var Åland har behörighet.

 

Det jag för min del tycker att är väldigt viktigt är förstås de språkliga funderingarna. Jag vill på inga villkor, inte centern heller, vara med om att man på något sätt prutar på språkkraven. Vi har läst och följt med att inom polisväsendet i Finland vill man inte följa den gällande språklagen i Finland när det gäller svenska/finska. Då hoppas jag att vi gör allt här från vår sida för att åtminstone se till att när det gäller kommunikationerna med polismyndigheterna i riket så är det ingenting annat än svenska som gäller. Det finns frågor som berör personregister, polisens register, och där är det samma sak att där måste vi vara som järven och se till att vi inte tappar någon språkbehörighet. Det är det allra viktigaste som jag vill säga.

 

Jag tänkte faktiskt också säga någonting om uniformerna. Där vill jag bara säga att det viktiga när det gäller uniformerna är naturligtvis det som lagen säger, var, när och hur man skall ha uniformen på sig, men jag också igen slå ett slag för att det är viktigt att vi bibehåller den åländska uniformen med de åländska beteckningarna och så lite som möjligt som säger någonting om den finska tillhörigheten. Nu har man svärdet på armen som visar på att det är en finsk polis också, och det är väl vad vi kanske kan tycka att är okej, men något mera får det inte heller bli. Det jag vill tillägga, och jag vet att vi har varit överens i centern, är just detta att språket får man på inga villkor släpppa i den här nya polislagstiftningen som berör rena anpassningssaker.

 

Ltl Åke Mattsson: Fru talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum onsdagen den 30.3.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 30.3. har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 30.3. På talarlistan finns ännu ltl Göte Winé, som bereds tillfälle att yttra sig.

 

Ltl Göte Winé:

Fru talman!

De nya ändringarna i polislagen är bra. En sak som jag tycker är bra är att lagen i huvudsak följer rikets polislag. Däremot tycker jag att man kunde ta lagen som en blankettlag. Nu är det så att vissa lagar är rikets behörighet, vissa skall vara under åländsk lagstiftning och det blir ett otydligt arbetssätt för våra åländska poliser och vad som är mest ändamålsenligt för dem, åtminstone dem jag har varit i kontakt med har varit av den åsikten att det blir otydligt och de skulle vilja ha det mera enhetligt.

 

De flesta paragrafer överensstämmer ändå med rikets lag, så jag tycker att det är en form av mindrevärdeskomplex från vår sida att vi bör ha egen lagstiftning i stället för att se det praktiska. Men nog nu om den här frågan och i stället lite om själva ändringarna i polislagen.

 

Lagförslagen ger polisen mer rätt att vara polis. Många pratar nu säkert om den enskildes integritet, men samtidigt måste vi ge polisen rätt att bekämpa brotten och att vi inte hela tiden springer efter dem som bryter mot lagen och jagar dem. Här har vi stora frågor, som teleövervakning, täckoperation eller bevisprovokation. Just bevisprovokation tycker jag att är bra, framför allt i sådana fall där man också nu kan störa i samband med langning av narkotika osv.

 

Men här finns även andra viktiga frågor, som t.ex. 14 §, där det står: ”Den som gripits får hållas i förvar, dock högst 12 timmar”. Här kan det vara en trygghetsfaktor i fråga om familjevåld och om någon i familjen känner sig hotad, då kan polisen ha den rättigheten och få behålla dem i förvar, dock högst 12 timmar, men man hinner i alla fall hitta på någon lösning under tiden.

 

Även om det finns vissa stora lagändringar, som de tidigare nämnde, finns det också mindre som har tagits med, som 25 § om polisens rätt att ta fast eller avliva ett djur. Jag vet inte om det är ett sätt att försöka komma åt det s.k. lodjuret, som tydligen har funnits här, som har självdött eller vart det har tagit vägen. Jag ser inget negativt med förslaget och det är väl bara bra att man förtydligar saker genom lagen.

 

Jag stöder ändringarna i polislagen. Många av de ändringar som nu görs ger polisen ett tydligare arbetssätt och ger polisen rätt och bättre möjligheter att bekämpa brottslighet. Vi vill ju att polisen skall ligga ett steg framför de kriminella i stället för tvärtom.

 

TALMANNEN: Ärendet bordläggs till plenum den 30.3.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 8:

 

Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Anders Erikssons m.fl. spörsmål angående verksamhetsförutsättningarna för det åländska jordbruket. (S 3/2004-2005).

 

Först tillåts diskussion, därefter antecknas svaret till kännedom. Under diskussionen i ärendet kan väckas förslag om hemställan till landskapsregeringen. Förslaget skall samtidigt skriftligen överlämnas till talmannen. Har förslag till hemställan väckts bordläggs ärendet efter avslutad överläggning till en avgörande behandling vid ett plenum tidigast följande dag. Under överläggningen i ärendet kan det bordläggas första gången på begäran av två medlemmar och därefter en gång om lagtinget så beslutar. Diskussion.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand:

Fru talman!

Landskapsregeringen har lämnat ett skriftligt svar på spörsmålet. Jag kommer att komplettera svaret i mitt anförande.

 

Spörsmålsställarna ställer den rent allmänna frågan: Vad tänker landskapsregeringen göra för att trygga verksamhetsförutsättningarna för det åländska jordbruket? Något enkelt enskilt svar finns inte på den frågan, eftersom jordbrukspolitiken är ganska komplex.

 

Jag skall här i mitt inlägg beskriva hur landskapsregeringen försökt ta ett helhetsgrepp om jordbrukspolitiken. Jag vill också säga att jag tycker att det är bra att vi här i lagtinget debatterar jordbrukspolitiken. Jag hoppas på en konstruktiv debatt, där nya infallsvinklar kommer fram, vilka kan beaktas i den kommande politiken. Det optimala hade dock varit om vi kunde ha haft en debatt när vi hade fått klarare besked om EU-programmen. De signaler vi har fått är att vi kommer att få slutliga besked i början av sommaren, så vi får säkert anledning att återkomma till jordbrukspolitiken i samband med budgeten.

 

Landskapsregeringen jobbar som bäst på alla fronter när det gäller jordbrukspolitiken. Vi jobbar tillsammans med jordbrukarna, livsmedelsindustrin, intresseorganisationerna, rådgivarna, försöksstationen, Projekt Landsbygd 2006 m.fl., allt för att få fram en ny jordbruksstrategi som skall vara klar nu på våren. Denna strategi kommer att ligga till grund för den jordbrukspolitik som vi kommer att driva de kommande åren. Trots att vi inte har fått slutgiltigt besked om programmen har arbetet med ett nytt program för landsbygdsutveckling från jordbruksfonden för åren 2007-2013 inletts. Detta skall ske i två steg. Varje medlemsstat skall utarbeta en nationell strategisk plan, och det har vi just börja med, som är i enlighet med rådets förordning och gemenskapens strategiska riktlinjer. Utgångspunkten för oss är att det i Finland skall utarbetas två separata program, ett för fasta Finland och ett för Åland. Utgående från den nationella strategiska planen skall medlemsstaterna sedan slutligen utarbeta de nationella landsbygdsutvecklingsprogrammen. När vi får besked om i vilken omfattning vi kommer att få medel måste vi ta slutlig ställning i vilken omfattning och hur vi skall vara med. Skulle det visa sig att vi skulle få en väldigt liten tilldelning måste vi överväga om vi inte skall lämna bort byråkratin och bara ha nationella stöd. Men de signaler vi får säger att Finland skall kunna få i stort sett i samma omfattning som tidigare.

 

Förutom jordbruksstrategin, det nya programmet, så jobbar landskapsregeringen med att se över rådgivningen, försöksstationen samt med Projekt Landsbygd 2006 m.m. Jag skall återkomma till dem i mitt anförande.

 

Jag vill först visa en bild som genomsyrar mycket av det tänkande som vi jobbar med i jordbrukspolitiken.

 

Tittar vi på bilden ser vi produktionen, marknaden, EU-stöd och samt olika servicefunktioner. Vi försöker komma bort från att man bygger upp en produktion som är fokuserad på att maximera stöden. Vi vill i stället ha en produktion där vi jobbar med konkurrens, en hållbar utveckling, förädling och nischer som är fokuserade på marknaden: vad går att sälja. Stöden skall sedan formas så att de hjälper till att nå dessa målsättningar. Våra servicefunktioner: rådgivning, utveckling och utbildning skall stöda upp den här biten samt även föra en diskussion med marknaden. Detta är grundtanken i landskapsregeringens jordbrukspolitik.

 

Jag skall så beskriva de saker som jag nämnde i inledningen av mitt anförande. Jag börjar med strategiarbetet, där en arbetsgrupp bestående av tjänstemän ledda av Sölve Högman jobbar mot en politiskt tillsatt referensgrupp bestående av landskapsregeringspartierna men även av ett par sakkunniga Jan Mattsson och Ann-Christin Mansén-Kalm för att få fram en långsiktig strategi för det åländska jordbruket. Arbetet skall utmynna i ett förslag till landskapsregeringens övergripande målsättningar för lantbruket, och den övergripande målsättningen skall sedan brytas ned till delmål och direkta åtgärder för att uppnå de uppsatta målen. Gruppen har jobbat så att man har träffat representanter för producentförbundet, livsmedelsindustrin, såsom ÅCA, slakteriet, trädgårdshallen m.fl., representanter för rådgivningsorganisationerna, försöksstationen, Landsbygd 2006 m.fl., allt i syfte att kartlägga det åländska jordbruket: vilka styrkor och svagheter finns, vilka är möjligheterna och hoten.

 

Även om arbetet med jordbruksstrategin inte är klar vill jag ändå visa det utkast till Swot-analys som gruppen tagit fram som grund för kommande åtgärder. Det är alltså dessa åtgärder som vi sedan kommer att realisera i praktisk politik i kommande program, budgeter och liknande.

 

 

 

 

 

Utgående från våra möjligheter och styrkor kommer vi att forma de åtgärder som vi kommer att realisera i praktiken.

 

När det gäller EU:s program har landskapsregeringen i detta skede mest jobbat med att skaffa handlingsutrymme inom ramen för de uppsatta riktlinjerna. Vi har, som jag sade tidigare, inte fått klart i vilken omfattning vi får medel. Signalerna är att det finns möjligheter att få i stort sett i samma omfattning som i förra programmet budgetmässigt.  Vi kommer att börja jobba med de detaljerade åtgärderna när vi vet de slutliga förutsättningarna. Avsikten är att bereda ett brett program inom ramen för EU:s landsbygdsutvecklingsprogram med åtgärder inom tre prioritetsområden. Dessa områden är

1. att förbättra konkurrenskraften inom jordbruket
2. markanvändningsplanering
3. diversifierade ekonomi och god livskvalitet på landsbygden

 

Utöver dessa tre prioriteringar måste man också ha med i landsbygdsutvecklingsprogrammet en Lieder-dimension.

 

Inom varje prioritering finns ett brett utbud av åtgärder som medlemsstaterna kan välja mellan för att uppfylla målsättningarna i den nationella strategiska planen. Jag skall nämna några exempel.

 

Inom prioritet ett att förbättra konkurrenskraften finns utbildning och information, startstöd för unga jordbrukare, förtidspension, rådgivning för jordbrukare, modernisering av gårdarna, att höja värdet på primärproduktionen osv. Det finns 13 olika åtgärder inom prioritet ett.

 

Inom prioritet två markanvändningsplanering finns LFA-kompensationsbidrag, Natura 2000-stöd, miljöstöd och liknande. Där finns det tio olika åtgärder.

 

Inom prioritet tre diversifierad ekonomi och god livskvalitet på landsbygden finns nio olika åtgärder. Där finns bl.a. en diversifiering av annan verksamhet än jordbruket, nya expanderande mikroföretag, satsning på entreprenörskap och en allsidig ekonomi, ökad turism, skydd, uppdatering och vård av naturarvet m.m.

 

Som ni märker finns det en uppsjö av åtgärder inom vilka vi kan forma vår detaljerade politik och våra prioriterade områden. Vi kommer naturligtvis inte att ta med alla dessa åtgärder eftersom det skulle splittra resurserna alltför mycket och ge dålig effekt, utan vi måste fokusera på det som vi vill i vår jordbrukspolitik.

 

Utgångspunkten för programmen kommer att vara det arbete som jordbruksstrategigruppen har gjort och på vilka vi har en politisk styrning. Fokus kommer att sättas på ökad konkurrenskraft samt att flytta fokus från stöd till produktion och marknad, det som jag beskrev tidigare.

 

När det gäller fördelning av budgetmedlen inom ramen för det nya programmet föreslås till prioritet ett 15 procent, till prioritet två 63 procent, till prioritet tre 15 procent och till Lieder-dimensionen 7 procent.

 

Beträffande rådgivningen har landskapsregeringen satt upp tydliga mål vilka även beskrivs i det skriftliga svaret. Det utgår också från den övergripande målsättningen som vi har. Dessa är följande:

• i större utsträckning än tidigare fokusera på produktionsrådgivning
• höja sin egen kompetens för att svara upp mot de ökade kraven inom produktionen
• ha en större ekonomisk koppling till det man gör
• arbeta mer mot företagarna, ut på fältet i stället för att vara kontorsmänniskor
• arbeta mer projektinriktat
• öka självförsörjningsgraden

 

För att uppnå speciellt målsättningen om höjd kompetens håller vi på och jobbar inom ramen för Landsbygd 2006 med ett projekt som kallas rådgivarforum i vilket skall ingå förutom alla rådgivare även personer utifrån med spetskompetens, representanter för näringen och industrin. Genom att stöda varandra och utbyta kunskap är vi övertygade om att kompetensen höjs för rådgivarna, vilket speciellt varit ett önskemål från jordbrukarna och näringen.

I samma anda jobbar vi när det gäller försöksstationsverksamheten. Den har varit på tapeten ganska länge, så där har vi också satt upp tydliga målsättningar. Vi vill ha fokus på arbete med försök inom områden där den ekonomiska nyttan är störst. De skall vara mer inriktade på utveckling och utvecklande verksamhet, man skall göra kraftigare prioriteringar, man skall alltså ha mindre basverksamhet för att skapa utrymme för uppdragsorienterade beställningar från näringen och jordbruket, sådant som kan vara utvecklande.

 

När det gäller laboratorieverksamheten på försöksstationen är det så, som vi presenterade i budgeten, att d att samlokaliseras med livsmedelslaboratoriet och Guttorp. Vi tror att man där kan få en effektivare verksamhet.

 

Fru talman!

Jag vill också lyfta fram projektet Landsbygd 2006 som vänder sig till lantbruksföretagare som vill anta framtidens utmaningar från idé till lönsam verksamhet. Projektet är treårigt och har sitt första år bakom sig. I projektet betonas det som jag tidigare visade på overhead-bilden, nämligen effektiv rationell produktion med inriktning på marknaden samt den andra delen småskalig livsmedelsförädling och distribution. Första året går mycket av arbetet ut på att få igång flera mjölkladugårdar på Åland eftersom mjölkproduktionen är en av de inriktningar som ger mest inkomster från lantbruket samt att djurhållningen är viktig för det öppna landskapet. Enligt de uppgifter jag har fått har projektet väckt stort intresse hos näringen. Det diskuteras flera stora investeringar i ladugårdar. Här pratar vi om ladugårdar med besättningar på 60-140 enheter. Det projektet har redan skapat en positiv stämning och ett nytänkande hos många av lantbruksföretagen, det har jag själv fått höra och bevittna.

 

Jag vill också beröra en utgångspunkt som spörsmålsställarna tar upp, nämligen antalet sysselsatta inom primärnäringarna. Tittar vi på våra grannregioner kan vi konstatera att hos oss sysselsätts 5,3 procent inom näringen, medan siffran i Finland och Sverige är 4,5 respektive 1,8 procent. Vi står oss bra i en jämförelse. Lägger man därtill näringens betydelse för industrin, transporter, turismen och andra tillhörande verksamheter inser var och en att näringen har en betydelse för Åland både i dag och i framtiden. Tittar man på vilka inriktningar som ger mest intäkter och har störst betydelse för det åländska jordbruket är det just mjölkproduktionen tillsammans med grönsaksodlingen. Också potatisodlingen och köttproduktionen är viktiga näringar eftersom vi här har lokala industrier som skapar många arbetsplatser. Nämnas kan att livsmedelsindustrin står för 50 procent av den tillverkande industrin på Åland. Då förstår man proportionerna.

 

En annan inriktning där vi upplever framtidstro är fruktodlingen, där det under senare år har investerats en hel del i nya rationella trädgårdar. Mycket av vår politik kommer att gå ut på att utveckla och skapa konkurrenskraftiga villkor för dessa inriktningar. Arbetet pågår, som jag redan tidigare sade, inom ramen för Landsbygd 2006.

 

Ett annat projekt som håller på att sjösättas för att skapa konkurrensfördelar är via det av landskapet ägda Norra Ålands Industrihus, där man tillsammans med trädgårdshallen håller på och skapar nya moderna industrilokaler, en investering som kommer att höja konkurrenskraften för grönsaksodlingen, där hanteringen kan göras mer rationell samtidigt som man höjer kvaliteten i enlighet med kraven från marknaden och EU.

 

Jag tänker avsluta med en liten reflektion. När det gäller just grönsaks- och fruktodlingen är det min åsikt – jag tror också landskapsregeringens – att dessa inriktningar kunde vara något som kunde få bättre fäste och få liv i skärgårdens jordbruk. Det visar inte minst de satsningar som gjorts i t.ex. Vårdö i växthus och äppelodlingar. Det finns förutsättningar. Inriktningarna kräver relativt små arealer, vilket skulle passa de små ställena i skärgården. Noterbart är också att 17 av 25 växthus på Åland finns ute i skärgårdskommunerna. Det här är någonting som vi kanske igen borde försöka blåsa liv i.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Först en allmän reflektion med tanke på ett inslag som var i radionyheterna igår där det mycket frågades om att skall det igen vara mera pengar till jordbruket. Jag vill inledningsvis sätta in saker och ting i sitt rätta sammanhang, som jag ser det.

 

Den debatt som föregick Ålands anslutning till EU handlade till övervägande del om hur stort stöd det åländska jordbruket skulle få. Redan då befarade jordbrukarna att om vi gick med i EU skulle jordbrukets huvudsakliga inkomstkälla vara olika former av stöd och det skulle föregås av ett aldrig tidigare sett blankettifyllande för att sedan följas av ett kontrollsystem och en ny byråkrati medan en allt mindre del av inkomsterna skulle vara från försäljning av jordbruksprodukterna. Dessa farhågor har enligt mitt förmenande till alla delar besannats. Den situation som de åländska jordbrukarna nu befinner sig i är långtifrån någon drömsits. Jag tror jag vågar påstå att alla jordbrukare skulle hellre se att allt stöd och därmed all byråkrati avskaffades och konsumenterna skulle få betala det pris en jordbruksprodukt kostar att ta fram. Som jag har sagt många gånger tidigare är jordbruksstöden sist och slutligen ett stöd till konsumenterna, och det någonting som ofta glöms bort i debatten. Men i och med att vi är en del av EU får vi anpassa oss efter det byråkratiska stödsystem som gemenskapen har byggt upp under decennier, det är verkligheten. Om inte det åländska stödsystemet är uppbyggt och anpassat till EU:s stödsystem kommer de åländska jordbrukarna inte att ha en chans att konkurrera med övriga EU.  Det är det här som jag tycker att lite är pudelns kärna när man pratar om att skall vi igen ha mera stöd till jordbruket. Jag tror att de flesta jordbrukare är ekonomiskt tänkande människor: finns det inte ekonomiska förutsättningar är man tvungen att sluta, men då kommer man fram till kärnfrågan om man överhuvudtaget vill ha jordbruket kvar på Åland eller om man vill avskaffa det. Det är det som jag tycker att är det intressanta att diskutera. Om det är så att man tycker att jordbruket är en börda för Åland bör man också tänka på konsekvenserna; att landsbygden och skärgården till stor del kommer att avfolkas förstår nog alla och alla inser nog också att åkrar och ängar växer igen. Är det t.ex. det som sossarna innerst inne vill eller handlar det helt enkelt om okunskap? – det kanske debatten nu kommer att utvisa.

 

Oavsett om vi har ett jordbruk h är på Åland eller inte är jag helt övertygad om en sak, nämligen att ålänningarna kommer inte att sluta att äta mat. I stället blir det att importera all mat till Åland, förmodligen från södra Europa, och det tror jag också att vi alla vet att i södra Europa är det väldigt svårt att bedriva jordbruk utan att bespruta grödorna mycket. Holland, Spanien och Italien är de länder som använder mest med bekämpningsmedel i Europa. Det beror inte på illvilja eller dålig kunskap utan helt enkelt på att de inte har våra kalla vintrar. Under våra kalla vintrar dör största delen av ohyran som man i södra Europa är tvungen att bespruta. Så enkelt är det bara! Jag läste i en artikel att var sjätte bil på de svenska vägarna i dag är ett transportfordon, alltså en långtradare eller en lastbil och en stor del av de här transporterna är just matvarutransporter. Med den miljömedvetenhet vi har i dag vet vi att transporterna är en av vår tids absolut största miljöbovar. Den i särklass största insats man kan göra som privatperson för miljön är att äta lokalt producerade matvaror. Den insats som man gör då är mycket större än om man slutar köra bil helt och hållet eller om man slutar resa helt och hållet, detta är i och för sig en utvikning, men det kan vara en intressant parallell.

 

Miljöproblemen är globala. Att lägga ner det åländska jordbruket och helt gå in för import från södra Europa gör alltså inte vår miljö renare, dels för att det fordras mycket mera bekämpningsmedel längre söderut och dels på grund av de redan nämnda transporterna.

 

Sett ur miljösynpunkt är det alltså helt förkastligt att inte bibehålla det åländska jordbruket, om ålänningarna inte slutar äta mat helt och hållet förstås, men det är knappast ett troligt scenario, vi skall i varje fall hoppas att det inte blir så.

 

Visst är det alltså intressant att se att det är de självutnämnda miljövännerna som oftast protesterar när det talas om stöd till lantbruket.

 

Sedan, fru talman, över till själva spörsmålet. Det som vi tar upp i spörsmålet är att vi är allvarligt oroade för konsekvenserna för en levande landsbygd när vi från statistiken kan ta del av hur mycket antalet sysselsatta inom lantbruket hela tiden minskar. Som vi skriver i spörsmålet har antalet yrkesutövare halverats under de senaste tolv åren. Vi frågar landskapsregeringen i en allmänt  formulerad kläm vad regeringen vill göra för att trygga verksamhetsförutsättningarna för det åländska jordbruket och därmed behålla sysselsättningen. Som svar på det anför landskapsregeringen bl.a. följande.

 

Under rubriken Bakgrund gör man en utblick och ser hur mycket mera antalet yrkesutövare har minskat i Finland än vad det har gjort här på Åland. Man säger så här: ”Andelen sysselsatta inom jordbruket är som nämns i spörsmålet 5,3 procent på Åland. Detta betyder att vi har en något högre sysselsättningsgrad jämfört med Finland där andelen är 4,5 procent och betydligt högre än i Sverige.” Man formulerar sig alltså på ett sådant sätt att det egentligen är något positivt som har hänt här på Åland! Man måste dock ha klart för sig att ingångsvärdena var betydligt högre, vi hade betydligt högre procentuell andel sysselsatta inom lantbruket vid EU-inträdet än man hade i Finland, så de facto har minskningen varit större här.

 

Landskapsregeringen tycker att de har kommit på något riktigt finurligt när de skriver så här: ”Landskapsregeringen anser det också viktigt att uppmärksamma att det inte finns ens någon antydan till tendens att den minskande andelen sysselsatta inom jordbruket har påverkat andelen sysselsatta totalt sett, utan landskapet ligger fortfarande på de lägsta arbetslöshetsnivåerna i Norden.” Visst är det här sant, men vårt spörsmål tar sikte på en levande landsbygd, den blir knappast levande av att alla sitter och pendlar in till Mariehamn för att få sin sysselsättning. Bästa landskapsregering, ni har härvidlag lite missat poängen i spörsmålet!

 

När det gäller strukturutvecklingen säger regeringen att den inte är möjlig att stoppa och det är förmodligen inte ens önskvärt. Det är sant och det håller jag också med om. Däremot säger man så här: ”Det vi däremot måste arbeta med i samband med denna utveckling är att motverka de negativa effekter som t.ex. ett intensivare jordbruk kan ha för --- och en levande landsbygd.” Ett intensivare jordbruk betyder bara en sak: det betyder större och färre enheter. Nu var det här så finurligt formulerat så jag förstod det inte riktigt, men kanske jordbruksminister Strand som är en klok karl kan förklara att hur skall regeringen riktigt få det här att gå ihop.

 

Under rubriken Ålands landskapsregerings jordbrukspolitik står det så här: ”Landskapsregeringen har vidare slagit fast att de övergripande målsättningarna för jordbruket är att skapa konkurrenskraft för företagen i jämförelse med omgivande regioner.” Det här skrivs i alla sammanhang, och det här slår regeringen fast i alla skriftliga sammanhang. Men det gäller också att följa upp det. Det som är intressant under den här rubriken är det som jordbruksminister Strand var inne på: ”För närvarande pågår ett jordbrukspolitiskt strategiarbete som skall formulera landskapsregeringens mer långsiktiga jordbrukspolitiska strategier för Åland.” Det är mycket mot den bakgrunden som vi har ställt spörsmålet, dvs. att det saknas en strategi. Men nog är jag ändå så pass väl insatt i hur förhållandena är inom landskapsregeringen att jag vet att man på tjänstemannaplanet redan under den tid Ritva Sarin Grufberg var jordbruksminister började jobba med jordbrukspolitisk strategi. Ifall inte regeringen förstår det själv måste jag vara väldigt tydlig och säga att när det har gått så långt i avsaknad av politiska riktlinjer att tjänstemännen själva sätter sig ner och börja utarbeta en jordbrukspolitisk strategi så tycker jag att vi har hamnat ganska långt. Tjänstemännen på jordbruksbyrån är duktiga, men det är ändå deras roll att förverkliga den politik som politikerna slår fast och inte att också utarbeta den politiska strategin.

 

När det gäller följande rubrik, Stödpolitiken, sägs det, precis som Strand var inne på att man utarbetar ett nytt landsbygdsutvecklingsprogram. Märk väl, det står så här: ”det finns fortsatt behov av strukturutveckling och effektiviseringsinvesteringar för att öka jordbrukets konkurrenskraft”. Jag skall återkomma till detta, men det är värt att notera.

 

Det sägs också: ”LFA-kompensationsbidraget utgör en grundläggande del i det jordbrukspolitiska stödpussel som är en förutsättning för bedrivande av jordbruk på våra breddgrader varför stödformen fortsatt kommer att vara prioriterad.” Jättebra! Det här är det bästa klargörande som regeringen gör i spörsmålssvaret, men jag vill återkomma till stödnivån. När det gäller de egna stödprogram som vi har är LFA-programmet centralt och så har vi miljöstödsprogrammet. Där blir det betydligt mera flummigt. Det pratas om ”kolllektiva nyttigheter” och de skall ”i huvudsak skötas genom åtgärder inom miljöstödet”. Jag har sett att jordbruksminister Strand har begärt replik, så jag passar på att fråga: Kan man med de här skrivningarna, utan att ha livlig fantasi, utläsa att miljöstödsprogrammet kommer att i stort sett motsvara den utformning och de stödnivåer vi har haft hittills? Det finns en intressant mening: ”Systemet för utbetalande av ersättningen skall i möjligaste mån utarbetas så att negativa effekter i form av bidragsmaximerande stödodling kan undvikas.” Jordbruksminister Strand var också inne på detta. Det kan vara någonting som är mycket viktigt, om det följs upp.

 

I sammanfattningen på landskapsregeringens svar på vårt spörsmål upprepas igen samma mantra, att det är centralt att utveckla konkurrenskraften inom jordbruket och landskapsregeringen skall också se till att lantbruket har samma grundförutsättningar produktionsmässigt som närregionerna genom insatser som tar hänsyn till de åländska förhållandena.

 

Fru talman!

Jag sade för en liten stund sedan att det saknas en strategi. Innan jag går in på hur en näringsmässig strategi borde utarbetas är det skäl att kanske lite stanna upp  och undra politiskt: varför saknas det en politisk jordbruksstrategi? Om vi ser på den nya regeringen, så är frågan vi bör ställa oss om det är socialdemokraterna som är det parti som driver de här frågorna starkast och som jordbruksnäringen kan sätta sin tillit till. De senaste dagarnas uttalande har visat att så kanske inte är fallet. Är det Frisinnad Samverkan? Jag tycker att jordbruksminister Strand gav ett bra svar och det är alltför tidigt att efter två månader betygsätta honom, men nog är det ändå så att Strand kanske inte riktigt har profilerat sig som landsbygdens, skärgårdens och jordbrukets stora tillskyndare tidigare. Vad har vi då kvar? Jo, vi borde ju ha Åländsk Center, som gång på gång har lämnat jordbruksministerposten ifrån sig, och det är svårt att förstå, men det kanske vi kan få en förklaring på under den här debatten.

 

Men när det gäller en näringsmässig strategi finns det två vägar att gå. Det ena är strukturrationalisering, alltså större EU-enheter och den andra vägen är diversifiering, dvs. att man skapar biinkomster. Under den tid jag var jordbruksminister var det alltid på producentförbundsmötena väldigt intressant att få upp ÅCA:s eminente VD Håkan Lundberg och mig för vi hade skilda åsikter om detta; Håkan Lundberg pratade om strukturrationalisering och jag pratade om diversifiering. Med facit i hand tror jag att vi hade rätt båda två. Håkan Lundberg pratade utgående från ett mjölkproduktionsperspektiv, och där är jag helt enig med det som Strand också har fått höra att gäller, dvs. att har man mjölkproduktion gäller det att koncentrera sig, det gäller att utöka och det gäller att effektivisera. Man kan inte hålla på och plocka med en massa annat på sidan om utan man måste koncentrera sig och man är lika bunden oavsett om man har 15 eller 50 kor. När det däremot gäller växtodling är det viktigt att diversifiera sig, om det är viktigt att vi håller antalet sysselsatta kvar på landsbygden, och det har faktiskt inte kommit fram vare sig i det skriftliga eller det muntliga svaret. Det finns förädling, vi har ekologiska havregryn, vi har Tjudö vingård som i alla sammanhang nämns som ett flaggskepp när det gäller turismen, det är i botten en jordbruksfastighet som har utvecklats, det behöver inte vara en sådan fixstjärna alla gånger, det räcker med uthyrningsstugor, äventyrsturism, olika typer av småindustri, entreprenadverksamhet, det finns tusentals idéer. Visst blir man oerhört besviken  när man hör ltl Carina Aaltonen för två dagar sedan i radion säga att det finns tillräckligt med pengar för investeringarna på landsbygden, men det finns inga idéer! Det är ett hån mot en hel yrkesgrupp. Jag är oerhört förvånad, det måste jag faktiskt säga.

 

Men om vi går tillbaka till de två vägarna som finns. Efter EU-inträdet 1995 jobbade den dåvarande landskapsstyrelsen stenhårt enligt prioritet två. Det gällde att diversifiera, det gällde att bredda inkomstbasen uteslutande för att försöka behålla så många sysselsatta på landsbygden som möjligt, det var det viktiga. Strukturrationaliseringen kom automatiskt, och det är okej, man skall inte medvetet motarbeta den, som de facto vissa stödformer gör i dag - jag skall återkomma till det – men man behöver inte heller påskynda den med konstlade medel. Dåvarande finske jordbruksministern Hemilä sade 1995 att inom tio år skall hälften av de finländska jordbrukarna vara borta. Den statistik som regeringen presenterar i sitt svar visar att man i stort sett har lyckats. Hade vi i det skedet kopierat den finska jordbrukspolitiken rakt av hade vi inte haft mera än en 150-200 yrkesutövare kvar i dag. Dit kommer vi att komma inom en snar framtid om det inte görs någonting. Men minister Hemilä, som var en klok karl, insåg att det var helt andra förutsättningar som rådde på Åland och det var helt naturligt att vi fick möjligheterna – så var situationen då – att utveckla en egen politik. Under åren som har gått, i avsaknad av egen åländsk jordbrukspolitik, har jag dock konstaterat i budgetframställningar osv. att man alltmera börjar kopiera den finska politiken. Avsaknaden av en egen åländsk politik har lett till en olycklig sammanblandning av olika stöd som de facto motarbetar varandra, och det är det som är det allvarliga.

 

I årets budget står det inledningsvis om lantbruksmomentet, som det alltid står: ”Landskapsregeringens övergripande målsättning är att skapa konkurrenskraft inom primärnäringarna.” Om jag går in på stödpolitiken är det som vi nämner i spörsmålet tre byggstenar. Vi har för det första EU:s jordbrukspolitik, där CAP-stöden i stort sett är likadana över hela EU-området exklusive de forna öststaterna. Vi har den finska jordbrukspolitiken, som går ut på att skapa konkurrenskraft för det finska lantbruket i ett EU-perspektiv och så har vi den åländska stödpolitiken, som går ut på att skapa konkurrenskraft för det åländska jordbruket. Varför behöver man då ha något extra åländskt stödpaket? Duger det inte med det finska, kan man kanske tycka från visst håll. Det finns två orsaker till att det inte finns några möjligheter för det åländska lantbruket att kunna konkurrera på samma villkor som det finska och det svenska i ett EU-perspektiv. Det första är transportberoendet. Alla förnödenheter skall transporteras hit till stora kostnader, om det så är maskiner, gödning, utsäde. Det är samma när de färdiga produkterna skall skeppas härifrån. Ta t.ex. spannmålsodlingen. Hanteringen och transportkostnaderna står för 20 procent av priset på produkten. Det är oerhörda avbräck. Transportberoendet har vi alltid. Den andra orsaken är småskaligheten. Vi kommer aldrig upp i den rationalitet som finns i omkringliggande länder med 30-50 hektars åkerskiften. Vi har våra spridda ägoförhållanden, vi har våra havsvikar, vi har våra berg som kommer in överallt och det är det som skapar det vackra åländska landskapet, men det skapar inte så mycket effektivitet i det åländska lantbruket. Det är just för att kompensera de här två nackdelarna som man har byggt upp ett eget stödsystem.

 

Jag nämnde tidigare att det klargörande regeringen gjorde om LFA var bra, men ifall man inte känner till det är stödnivån 200 euro per hektar. I det finska B-området, som ligger lite norr om Helsingfors och lite norr om Åbo, så är också stödnivån 200 euro. Man har inga transportkostnader att tala om överhuvudtaget och man har en helt annan arrondering än vad vi har. Visst, det kommer synpunkter av folk som inte är insatta i detta, att varför tog Åland över LFA? Jo, för det första tog man över LFA för att självstyrelselagen sade att det hörde till åländsk behörighet, så det handlar om respekt för självstyrelsen, men för det andra därför att det var ett viktigt jordbrukspolitiskt instrument i det stödpussel som regeringen själv talar om, men då var det inte meningen att man skulle kopiera det finska systemet rakt av, utan man skulle använda det på ett bra och kreativt sätt så att man kunde hjälpa det åländska jordbruket.

 

Det har den senaste månaden varit en stor debatt om LFA-stödet överhuvudtaget skulle kunna betalas ut i vissa delar av Finland, och Åland har också varit med i det. Här undrar jag om Strand verkligen aktivt har haft kontakt med jordbruksminister Korkeaoja för att klargöra de här frågorna. När sådant här dyker upp, och om inte Strand hinner varje dag, så åtminstone en gång i veckan måste han ha kontakt och klarlägga de här frågorna. Det är inte här i korridorerna som arbetet görs, utan det är nere i Bryssel. Det gäller för Strand att se till att han är med där politiken utformas. Detta om LFA-biten.

 

Om vi sedan går in på investeringsstöden måste jag säga att visst noterar man att näringsutskottet har gjort ett bra arbete. Man har hört sakkunniga, man har hört att de sakkunniga har fört fram att nivån är för låg, man har tagit till sig den information som har lämnats och man har lämnat ett bra betänkande. Det skall bli synnerligen intressant att se omröstningen i lagtinget om det utskottsbetänkandet: är det igen politik, sina egna positioner som är det viktiga eller kommer man faktiskt att ta till sig det som sakkunniga säger, det skall bli intressant att se! Jag vill säga när det gäller investeringsstöden att nivån är för låg, ja, den var 500.000 euro när Ålands Framtid lade motionen. Vi vet att efter EU-medlemskapet nivåerna var mellan 2 och 3 miljoner euro, det bör man ha i åtanke när man pratar om det här. Självklart är det inte så att man skall stöda allt mellan himmel och jord och det är bara att ”kråsa på” och landskapsregeringen höjer anslaget undan för undan, det har vi aldrig pratat om, utan man måste prioritera. Det är där som jag tycker att det har gått lite snett; stödfloran är alltför stor. När det gäller djurproduktion får man i stort sett stöd till allt inklusive inköp av djur. Man får stöd för skördemaskiner, t.o.m. begagnade maskiner. Jag kritiserar absolut inte dem som får stöden, men jag är förvånad över att man inte prioriterar på ett tydligare sätt. Med tanke på att regeringen de senaste åren i alla sammanhang pratar om konkurrenskraft och effektiva enheter är det märkligt, för när det gäller dessa skördemaskiner, jo, då skall det vara för gemensamt användande. Och det är en bra tanke att man skall samarbeta för att på det sättet få ner produktionskostnaderna, men det kan vara två jordbrukare varav den ena odlar 2 hektar potatis och den andra 2 hektar, då är det helt okej att få stöd, men det kan vara en som är så effektiv som regeringen vill att man skall vara och kanske har 25 hektar och t.o.m. är beredd att köra på entreprenad åt andra, nej, då är man offside i stödsystemet! Detta som ett exempel på hur man har stöden utformade så att de direkt motverkar det som regeringen säger att man vill uppnå.

 

När jag säger att man skall prioritera kommer säkert den naturliga följdfrågan: Vad prioriterar Eriksson? Det är klart att man måste prioritera själv, och såsom jag ser det skall man lägga in de största insatserna på själva grunden för att få en ekonomisk odling, dvs. dränering, bevattning och rörläggning. Ålands Producentförbund, som i alla sammanhang brukar uppsnappa vad det finns för stöd på den finska sidan och sedan uppvakta regeringen om det, har tydligen missat att när det gäller rörläggning kan man få upp till 50 procent i stöd på den finska sidan, men här på Åland får man noll procent. Det finns ingen åtgärd man kan vidta som på ett bättre sätt kan höja effektiviteten, om du lägger ihop små skiften, om du nyodlar bort skogsbryn och hakor, det gäller att få stora, effektiva skiften, det är det som är allena saliggörande. När det gäller dräneringen är kostnadstaket så pass lågt att man kan få runt 25 procent i stöd. Bevattningen ligger på 30 procent och rörläggningen är ingenting. Det intressanta med den här typen av investeringar är att det lägger grunden för en lönsam odling och oavsett om den som har gjort investeringen ramlar av pinnen om ett år eller går i konkurs så är det ett bestående värde som finns kvar, det är det som är det viktiga. Stöd för en begagnad betupptagare som inte är värd någonting om tre-fyra år, det är det man skall sätta i relation till det här, det tycker jag är besynnerliga prioriteringar.

 

Jag skall försöka ta det betydligt kortare än vad jag har tänkt när det gäller miljöstödssystemet. Jag vill igen ge ett exempel på stödformer som motverkar sitt syfte. Där har det nu blivit väldigt populärt att odla vall, mycket vall skall det vara! Om man har ett litet lantbruk på 5-7 hektar finns det ingen möjlighet att få ekonomi i det, men man kan ha en s.k. stödodling; odlar man traditionell vall kan man lyfta ca 549 euro per hektar, är man riktigt fiffig och har ekologisk vallodling kan man lyfta över 800 euro per hektar. Märk väl, det kan vara en konventionell odlare som tar hand om skörden, men den som söker stöden får stöden, och det här måste ju regeringen vara medveten om. Detta skall man sätta i relation till arrendeprisen som är 200-250 euro per hektar. Det är klart att folk som är lite räknekunniga och som är lite drabbade av den åländska avundsjukan kanske inte vill lämna bort sina marker för att möjliggöra för dem som har förutsättningar att fortsätta. Via det här stödsystemet så igen, jordbruksminister Strand, motverkar man det som landskapsregeringen vill uppnå.

 

Sammanfattningsvis, fru talman, tycker jag att prioritet ett när vi pratar om jordbrukspolitik måste vara landsbygdsutvecklingen, om vi vill ha en levande landsbygd. Jag erkänner öppet, att jag har inte levt som jag lär, men det måste vara den vägen man skall gå. Det är förädling, om det så är av jord- eller skogsbruksprodukter, det är turism, det är entreprenörskap, oavsett vad det är. Här måste det finnas en viss typ av riskkapital. Jag kommer såväl ihåg, och nog tror jag lantrådet Roger Nordlund också kommer ihåg, vad mycket ovett vi fick för att vi stödde Peter ”Bongo” Eriksson när han drog igång Tjudö vingård, herregud vad vi kastade pengar på tokiga idéer! Så är det alltid när det görs någonting nytt. Det är klart att gör man den här typen av satsningar, så ibland lyckas det och det blir jättebra och vi är alla så stolta och håller fram det som ett exempel när det har lyckats, och när det misslyckas är vi alla där och visste precis att, jo, jo, vad var det vi sade! Skall man lyckas med landsbygdsutvecklingen måste det finnas riskkapital och det måste finnas möjlighet att förädla idéerna. Jag vill säga att de ambitioner som jordbruksminister hade när det gäller landsbygdscentret och som också räknas upp i spörsmålet är bra. Jag önskar lycka till! Men, igen, det är viktigt att ha en politisk styrning och om jag inte är felinformerad har jordbruksminister tidigare varit ordförande i styrgruppen för Ålands Landsbygdscenter, och det är bra. Precis så skall politiken drivas och verkställas så att man är där det finns möjligheter att påverka. Men när det gäller de skrivningar som finns i spörsmålssvaret om Ålands Landsbygdscenter är det ganska långt innan vi är där. För att alltså lyckas med landsbygdsutvecklingen skall det vara en bra landsbygdsföretagare med idéer, det skall finnas ett resurscenter som förverkligar och initierar idéerna och det skall finnas kapital. Det är de tre pusselbitarna som skall falla på plats. Jag vill också prata om prioritet ett B, alltså tillåt strukturrationalisering, motverka det inte med stödformer som går i motsatt riktning. De som har möjligheter till strukturrationalisering måste få möjligheter till det. På det sättet kan vi också behålla en levande landsbygd också framöver.

 

Jag vill, fru talman, beroende på hur debatten utvecklar sig avisera en liten kläm med anledning av detta spörsmål, som fru talmannen kommer att få skriftligt.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Det var rätt många frågor men jag skall försöka fatta mig kort. Först om detta med Ritva Sarin Grufberg. Jag har inte brytt mig om den politik som man drev då utan vi har gett nya politiska riktlinjer när det gäller strategiarbetet. Vi har en politisk referensgrupp som jobbar med det och vi gör politiska prioriteringar. Jag nämnde dem därför att jag tyckte att de var i paritet med mycket av det som ltl Anders Eriksson sade. Jag sade att vi måste komma bort från t.ex. stödoptimeringen; det är precis exemplet med vall som ltl Anders Eriksson nämnde. Ltl Anders Eriksson sade vidare att vi måste driva en egen jordbrukspolitik mot Finland. Det gör vi och det sade jag i mitt anförande. Vi har också haft kontakt ett flertal gånger med ministern Korkeaoja, som är hitbjuden för att diskutera dessa frågor, så där tycker jag att ltl Anders Eriksson har fel när han säger att vi inte driver en egen politik. När det gäller investeringsstöden har jag precis samma åsikt som ltl Anders Eriksson och jag kommer igen att försöka våga göra de prioriteringar som skapar utveckling och konkurrenskraft. Under förra landskapsregeringen gick det inte att få en enighet om detta; då skulle det vara stöd till alla. Men jag har samma åsikt och jag kommer att göra ett försök igen och då tror jag att vi kommer att få optimal användning av pengarna.

 

Det frågades också om miljöstödsprogrammet. EU:s riktlinjer ser lite annorlunda ut i förhållande till det förra programmet, men vi kommer att göra allt som är möjligt inom ramen för programmet för att få liknande villkor.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det är många saker som har blivit lidande på grund av den knyckighet som har varit i regeringens sammanhållning under de senaste åren. Inte menar jag att kritisera Ritva Sarin Grufberg specifikt, utan jag bara pekade på ett fenomen som var då. Efter det kom kommundirektören Kerstin Alm in och började jobba med dessa frågor. Jag tycker att hon fick ett bra grepp om frågorna, och precis när hon hade fått det absolut viktigaste till stånd – så länge vi är en del av Finland - dvs. att få fungerande personrelationer, ja, då brakade det ihop och då var det färdigt igen! Nu skall Strand börja. Jag tycker att det som Strand säger här låter absolut bra, men Strand har sagt mycket här i lagtinget förut som har låtit bra och det gäller liksom att följa upp det också! När Strand säger att landskapsregeringen driver en egen jordbrukspolitik så stämmer det inte. Det drivs inte en jordbrukspolitik längre. Jag är läskunnig, jag ser vad det står i budgeten, jag ser på vilket sätt man efterapar de finska formuleringarna!

 

Jag uppmanade jordbruksminister Strand att vara aktiv och ta ansvar. Nu hoppas jag att han inte tar mig alltför mycket på orden när han sade att han skulle nog börja prioritera med stödformerna! Med all respekt, så tror jag det är väldigt bra om Strand prioriterar i samarbete med näringen – annars tror jag att det kan bli värre än vad det har varit nu.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Som jag nämnde i mitt anförande  jobbar vi hemskt nära näringen. Vi jobbar nära jordbrukarna, industrin och rådgivarorganisationerna bara för att vi skall kunna kartlägga var vi kan sätta in våra åtgärder, var gör de bäst nytta.

 

När det gällde uttalandet att Kerstin Alm har suttit en viss tid och lagt en budget så var det i den förra landskapsregeringen och det var om den som ltl Anders Eriksson har läst att det var liknande den finska. Jag har försökt visa på vad den här landskapsregeringen vill göra och jag tycker, även om ltl Anders Eriksson ansträngde sig att hitta skiljaktigheter, att mycket stämmer överens med det som ltl Anders Eriksson nämnde i sitt anförande. Så mycket erkänsla kan jag ge åt Eriksson.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag får tacka för det erkännandet. Jag har noterat att minister Strand börjar bli alltmer slipad, för han håller oftast med i stället för att gå emot. När det gäller de invändningar jag hade sade Strand att han höll med om de flesta, men det intressanta är att jag är kritisk på punkt efter punkt på den politik som de facto drivs i dag. Att man nu säger från regeringens sida att nu skall vi helt plötsligt börja göra någonting annat, vi skall effektivisera här och vi skall effektivisera där och vi skall se över stödformerna, det är bra, det måste göras, det är inte fråga om annat, men igen, inte vet vi vad det kommer att leda till, om det blir bara prat eller om vi har en ny regering om ett halvår eller vad det blir. Vi har ingenting vi kan utgå från än den situation som råder just nu. Vi är också eniga om att det saknas en strategi för den åländska jordbrukspolitiken i dag. Strand nickar, men samtidigt sade han för en liten stund sedan att en arbetsgrupp tillsatts som håller på och arbetar ut en ny strategi. När kan man tänka sig att man får ta del av denna strategi? Det vore intressant att veta.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Henrik Lagerberg, replik:

Fru talman!

Vi har fått höra på ltl Anders Erikssons oro för jordbruket. När det gäller jordbrukslägenheter finns det 667 stycken sådana på Åland just nu. De presterar i bruttonationalprodukt ungefär 3,5 procent av Ålands bruttonationalprodukt. De stöd som betalades till jordbruket år 2003 var 12.705.000 euro och i bruttointäkter från jordbruket fick man 19.000.094 euro, så mervärdet är ungefär 6 miljoner euro. Det här måste man komma ihåg. Vi har demokratiskt fattat beslut om att vi skall bevara jordbruket på ett eller annat sätt men inte till vilket pris som helst naturligtvis.  Vi har 3.398 traktorer på Åland. Hur många traktorer till skall vi på Åland, anser ltl Anders Eriksson? På min tid när vi hade jordbruk på sextiotalet fanns det inte ett ord som hette stöd utan det fanns ett ord som hette lån, och kunde man inte betala lånen fick man stänga igen butiken, sälja och flytta härifrån Åland. Så var det på den tiden. Gubevars har vi kommit från den situationen och samhället har valt att försöka bevara jordbruket på ett eller annat sätt.

 

När det gäller sysselsättningen finns det 629 personer sysselsatta inom jordbruket. Däremot finns det 374 personer i livsmedelsindustrin, så där ser vi att det finns en övergång från jordbruket till livsmedelsindustrin tack vare råvaruförädlingen som är en viktig sak och som vi naturligtvis skall försöka satsa på i framtiden också.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag blev inte riktigt klok på vad ltl Henrik Lagerberg egentligen ville säga, men när det gäller det ekonomiska utbytet avgränsat från näringen i sig är det klart att det finns näringar som är större. Men den utredning som de facto landskapsregeringen har varit med och initerat om kringeffekter med livsmedelsindustrin som ltl Henrik Lagerberg själv kom in på gör faktiskt den här sektorn till en av de viktigaste också i ekonomiskt hänseende när det gäller de landbaserade näringarna, inte sjöfarten, som ltl Henrik Lagerberg känner bättre till, men när det gäller de landbaserade näringarna. Det är ingen övergång att man slutar i jordbruket och blir livsmedelsarbetare utan det behövs potatisodlare för att vi skall ha Chipsfarbriken här på Åland, om jag uttrycker mig rakt på sak. Jag blev inte riktigt klok på vad ltl Henrik Lagerberg ville säga, men jag uppfattade det på något sätt att det måste vara någon slags rim och reson med hur mycket pengar som slösas på jordbruket. Om man tittar på de allmänna nyttigheter som regeringen tar upp i sitt svar och som jag själv pekade på när det gäller turism, när det gäller miljöfrågorna, som brukar vara viktiga för socialdemokraterna – så tittar inte ltl Henrik Lagerberg lite för snävt på det här!

 

Ltl Henrik Lagerberg, replik:

Fru talman!

Ltl Anders Eriksson brukar vara den första som pratar om bidragsberoende i olika sammanhang och att marknadskrafterna skall få verka. Vi har nu valt att från samhällets sida bevara jordbruket i någon form. Skulle man följa marknadskrafterna skulle vi i dag köpa mjölk, potatis osv. troligtvis från Estland och inte från de åländska producenterna. Så kan det gå om man följer marknadskrafterna. Vi socialdemokrater vill ha ett bevarat jordbruk på Åland, det är inte det som det är fråga om, men frågan är hur mycket stöd som skall betalas till näringen.

 

 

 

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det är precis det som det handlar om och det var därför som jag ville dra upp en prioritering, att inte kan man betala hur mycket stöd som helst, utan man måste prioritera. Jag hoppas att man också från socialdemokratiskt håll tar del i debatten och pekar på vilka områden man prioriterar och inte bara utan att man har någon kunskap om överhuvudtaget säger att det finns fullt tillräckligt med pengar för investeringarna, men det finns inga idéer - det stämmer överhuvudtaget inte!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Det är en viktig fråga som debatteras i samband med spörsmålet, nämligen jordbruket och väldigt långt landsbygdens framtid och utveckling. Första undertecknaren ltl Anders Eriksson och jag har en gemensam historia på det sättet att vi har sida vid sida under åtta års tid i Ålands landskapsstyrelse från 1991 till 1999 jobbat tillsammans, Anders Eriksson som jordbruksminister under hela den tiden egentligen och jag hade under åren 1995-1999 förmånen att också vara finansansvarig. Det var nog guds lycka på den tiden, faktiskt, att Åland har självstyrelse. I och med EU-medlemskapet, som Anders Eriksson och jag tillsammans var med och ledde in Åland i – det är ändå det som är lite av den grundläggande problematiken som vi jobbar med och som vi har att kämpa med ganska långt fortfarande för jordbrukets del – så tack vare självstyrelsen hade vi möjligheter att ha betydligt bättre investeringsstöd för det åländska jordbruket, att ge möjligheter till omställning, utveckling osv. på ett annat sätt än vad man kunde göra i övriga delar av republiken Finland.

 

Fru talman!

Det som stör mig nu är när vännen Anders Eriksson lite anklagande tittar på Åländsk Center och menar att vi kanske tydligen inte har gjort tillräckligt och gör tillräckligt för jordbruket, vi har bl.a. gett bort jordbruksministerposten till vicelantrådet Strand. Jag skrev på mitt papper att nu går nog ändå skam på torra land när ledamoten Eriksson som jordbrukare försöker rikta udden mot Åländsk Center, när han själv har varit med och representerat Åländsk Center under lång tid i Ålands landskapsstyrelse och nu i stället valt att bilda ett eget parti som talar för självständighet och konkurrerar med Åländsk Center, tagit bort ett ganska stort parlamentariskt stöd från Åländsk Center, som gör att det naturligtvis inte har blivit lättare för Åländsk Center att i regeringsställning jobba för det åländska jordbruket och den åländska landsbygden. Vår parlamentariska styrka har minskat på grund av Ålands framtids framväxt. Det är helt i demokratisk ordning, men var och en måste ta ansvaret för vad man s.a.s. sätter igång. I fallet ltl Anders Eriksson har ltl Eriksson tyckt att självständighet tydligen är ett övergripande och viktigare mål än att vara med och fortsätta att arbeta tillsammans med Åländsk Center för jordbruket och landsbygdens framtid och utveckling i landskapsregeringsarbetet. Ltl Anders Eriksson vet lika väl som jag att debatterna här i lagtinget är viktiga, debatterna i utskotten är viktiga, men det är i landskapsregeringen som budgeten och politiken formas och då bör man se till att man har ett så stort parlamentariskt stöd som möjligt i de sammanhangen för att kunna driva den politiken. Det är därför, ltl Anders Eriksson, som det känns lite jobbigt att spetsen riktas mot Åländsk Center i det här sammanhanget när samma person de facto har varit med och försökt undergräva förtroendet för Åländsk Center. Det skulle vara mycket bättre om man kunde samarbeta och se till att det går väl med de målsättningar man har.

 

Jag skall själv säga, fru talman, att ltl Anders Eriksson och jag ligger inte så långt från varandra i ideologiska tankar, men en av mina största tveksamheter till självständigheten bygger de facto på jordbrukets överlevnadsmöjligheter på ett självständigt Åland och jag tycker att det skulle vara intressant att höra ltl Anders Eriksson berätta för oss alla som är lite tveksamma, att hur skall det åländska jordbruket överleva i framtiden när Åland är självständigt, vilket tydligen är ett övergripande mål för ltl Anders Eriksson. Jag tror att vi också måste vara ärliga i det här sammanhanget och berätta för folk, för det är så väldigt lätt att i olika sammanhang är man för självständighet och i andra sammanhang, som det här, står man och talar väl för det åländska jordbruket, men man måste också, fru talman, se till att de här olika linjerna går ihop och samverkar för det finns ändå ganska mycket tänkande människor ute i det åländska samhället och jag tror att här borde ltl Anders Eriksson ettdera berätta för ålänningarna att på det självständiga Åland skulle jordbruket utvecklas på det här och det här sättet och ni skulle ha en bättre utveckling än om vi har självstyrelse.

 

Jag är, fru talman, helt övertygad om att det är tack vare självstyrelsen och de ekonomiska möjligheter som vi hade och också de möjligheter till att vara lite annorlunda i slutet på nittiotalet som gjorde att vi ändå har en något bättre situation på Åland än vad vi har i republiken Finland när det gäller utvecklingen.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Jag måste bara replikera på lantrådet när man från Åländsk Centers sida skyller sin parlamentariska nedgång på ett annat parti. Vi har inom Obunden Samling drabbats av det tidigare och vi står s.a.s. i skuld på något vis, menar man, när vårt parlamentariska stöd har kommit på bekostnad av Åländsk Center. Våra väljare tillhör centern på något vis. Nu gör man likadant med Ålands Framtid. Jag tycker att det här är under all värdighet. Det är ungefär som att inte kunna simma, ändå ge sig ut på sjön, trilla i och så skyller man på vattnet när man drunknar! Om lantrådet inte har en spegel så bör han skaffa sig en där de politiska tillkortakommandena framgår när han tittar i den!

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

I den politiska verkligheten lever vi naturligtvis i en total marknadsekonomi där vi alla konkurrerar med alla. Jag vill för säkerhets skull intyga för ltl Danne Sundman att jag förstår den bitterhet som de obundna känner och som ltl Danne Sundman känner. Inte har jag mått så bra alla gånger heller på grund av de beslut som jag har varit tvungen att fatta för att få systemet att gå framåt. Ltl Sundman och Obunden Samling behöver inte på något sätt känna att de står i skuld till oss. Däremot står jag fast vid det jag sade att vi lever i en marknadsekonomi när det gäller politiken och Ålands Framtid och Åländsk Center konkurrerar ganska långt om samma väljare. Det är en situation och jag anklagar inte någon för det, utan jag försökte sätta spetsen på det att i det parlamentariska system vi lever i i dag har den här konkurrensen lett till att Ålands Framtid tog ganska mycket röster av oss. Jag tycker att jag är ganska ärlig när jag säger det. Detta i sin tur leder till att Åländsk Center i landskapsregeringsställning har haft en svagare position än vi hade tidigare. Det är ett faktum. Jag skyller inte på någon utan jag bara försöker förklara. Det parlamentariska styrka som Åländsk Center har är naturligtvis mitt ansvar.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Jag tycker att lantrådets resonemang visar ett stort väljarförakt. Det handlar inte om att ta röster från varandra i ett val utan det handlar om att folk röstar på den politik man tror på. Det här är inte någon fotbollsserie där man köper spelare, fast man kanske äger dem i grund botten och spelar i ett annat lag, utan det är folk som röstar på den politik man vill att skall föras och om ens parlamentariska understöd går ner måste man fundera om man kanske har en felaktig politik och inte börja skylla på dem som ställer upp och får rösterna i stället! Jag är inte på något viss bitter, men jag är för Ålands folks del bitter för att man har en sådan här syn från centralpolitiskt håll på hur väljarna väljer i val. Det här är faktiskt ett lågvattenmärke.

 

 

Ltl Roger Nordlund:

Fru talman!

Vad som är lågvattenmärken tror jag att var och en kan avgöra själv i det här sammanhanget. Däremot tycker jag att det är ganska viktigt att konstatera att väljarnas röstningsbeteende naturligtvis har ganska stor betydelse i dessa sammanhang; väljer man att rösta på ett självständighetsparti tycker man tydligen att det är viktigare att de frågorna kommer fram än om man röstar på Åländsk Center, som kanske har en mera helhetspolitik och med den parlamentariska situation vi har i dag är med och kan ta ett regeringsansvar. Vi kanske har en annan situation om två-tre år eller om sju år, vad vet jag, men så här är verkligheten i dag.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det var ett lite ledsamt inlägg, men jag som är en snäll karl måste säga att visst är det så att lantrådet Nordlund och jag har en gemensam historia på många plan, och jag har ett hopp om att vi skall kunna skriva en gemensam historia igen så småningom! Men det är lite märkligt att lantrådet Nordlund i en – märk väl – jordbrukspolitisk debatt håller ett så här känslomässigt inlägg och inte med ett ord pratar om vilken jordbrukspolitik centern vill driva. Orsaken till att Ålands Framtid finns är för att centern inte driver någon politik mera, bästa lantrådet Nordlund! Självstyrelsefrågorna har vi tagit över och synbarligen tar vi också över jordbruksfrågorna. När det gäller förklaringen vilken jordbrukspolitik vi skall driva när Åland är självständigt kommer jag när vi har den parlamentariska styrkan efter nästa val och har en egen representation i landskapsregeringen att snabbt skissa upp det för lantrådet Nordlund, i den mån han är kvar inom politiken då.

 

Ltl Roger Nordlund:

Fru talman!

Vem som är kvar i politiken efter nästa val tror jag vi låter väljarna avgöra! Om vi har en gemensam framtid eller inte återstår också att se, men Åländsk Center har fortsättningsvis en mycket stark självstyrelsepolitik och vi har en mycket stark jordbrukspolitik. Vi driver den politiken i Ålands landskapsregering och för de frågorna framåt.

 

Fru talman!

Jag vill säga att jag har en ganska lång erfarenhet av landskapsstyrelse- och landskapsregeringsarbete börjande från 1991. Ltl Anders Eriksson antydde och målade upp lite olika spöken, tänkte jag säga, i inledningen av sitt anförande, men i den här landskapsregeringen, där centern, socialdemokraterna och Frisinnad Samverkan samarbetar, finns det precis samma engagemang för landsbygdens utveckling och fortlevnad som det har funnits i de tidigare som jag har medverkat i, så jag tycker att det är lite tokigt om man försöker sprida någon annan bild. Vi har sagt att hela Åland skall leva och vi vill föra en aktiv regionalpolitik och vi vill se till att landsbygden och skärgården har verksamhetsförutsättningar.

 

Fru talman!

När det gäller jordbrukspolitiken står jag och hela landskapsregeringen bakom det svar som vicelantrådet Jörgen Strand har givit här i dag. Jag tycker att vicelantrådet Jörgen Strand på ett bra sätt har greppat dessa frågor på den kort tid som han har haft i Ålands landskapsregering och jag har fullt förtroende för att han kan föra den nödvändiga utvecklingen vidare. Han har som politiker den kraft som behövs och han har också det fulla stödet i regeringen för de förslag som han kommer att lägga här. Jag tycker att det är lite fult att hänvisa till att Strand inte har haft någon profil tidigare, eller hur ltl Anders Eriksson uttryckte sig. Jag tycker att man skall bedöma personer utefter det som man gör i dag och den politik som landskapsregeringen tänker föra, och vi tänker föra en aktiv regionalpolitik och det innebär att vi också vill se till att jordbruket har bästa möjliga förutsättningar på landsbygden och ute i skärgården.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag tyckte att det var bra att väljarna till sist fick en roll i lantrådets resonemang. Nej, bästa lantrådet Nordlund, lämna nu det känslomässiga! Det är precis som ltl Danne Sundman sade förut, att inte kan man gråta över att andra tar ens röster utan driver man en bra politik så får man stöd och driver man en sämre politik så blir man utan och vi låter väljarna i nästa val avgöra vem som driver den bästa politiken. Det är klart att det är lätt att måla upp klyschor om att hela Åland skall leva osv. Jag ser också i regeringens svar på spörsmålet att det är mycket allmänna formuleringar. Men nu gäller det, som sagt, med all respekt till en gammal vän, att lämna det här känslomässiga, försök ta del i det som vi andra diskuterar, dvs. hur skall vi skall kunna skapa förutsättningar för det åländska lantbruket. Jag tror faktiskt att det finns många som är intresserade av den frågan.

 

Ltl Roger Nordlund:

Fru talman!

Jag har för länge sedan lämnat det känslomässiga och jag vill understryka att jag som lantråd och ledare för den här regeringen tar synnerligen del och faktiskt det yttersta ansvaret för alla de åtgärder som vi gör för att det åländska jordbruket skall kunna fortleva. Jag tror faktiskt att dettta med självstyrelse och självständighet inte bara är en känslomässig sak, ltl Anders Eriksson, utan som jag sade tidigare har jag en väldig tro på självstyrelsen och självstyrelsens utvecklingsmöjligheter och att den skall kunna komma nästintill självständighet, men jag tror de facto att jordbrukssidan är en av de svåraste sakerna vi har att hantera inom ett eventuellt framtida självständigt Åland.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Henry Lindström:

Fru talman!

Det öppna landskapet är viktigt för Åland. En levande landsbygd är viktig för Åland. Hög sysselsättning är viktig för Åland. Sjöfarten är viktig för Åland.

 

Många kanske undrar vad sjöfarten har i denna debatt att göra. Men det hänger samman med att jordbruket tillsammans med livsmedelsförädling och övriga kringeffekter: transporter, handel osv., sysselsätter lika många som sjöfarten på Åland. Det kan man läsa enligt ÅSUB:s rapport 2003 Det åländska jordbrukets framtida utvecklingsförutsättningar. Enligt samma utredning är det primärnäringarna som tillsammans med livsmedelsindustrin som ger de största ringeffekterna i övriga branscher på Åland. Jag tycker därför att det är viktigt att vi får en debatt här i lagtinget om det åländska jordbruket. Det är nämligen så att vi från jordbrukets sida har varit alltför försiktiga med att lyfta fram den oerhört stora betydelse som primärnäringarna har på Åland. Dels beror det på att vi inte själva har sett alla kringeffekter som jordbruket har och dels är det så att vi behöver få ut budskapet om detta till övriga sektorer.

 

Jag har nämnt det förut här i lagtinget och jag kommer att nämna det många gånger ännu så att alla, både på landskapsnivå och ute i kommunerna, inser jordbrukets stora betydelse.

 

Fru talman!

I motsats till spörsmålsställarna anser jag att landskapsregeringen har en god framförhållning då det gäller jordbrukets framtid, en så god framförhållning som är möjlig inom ramen för EU:s jordbrukspolitik. Det är nämligen så att varefter tiden går och vi kommer in i nya programperioder och t.o.m. inom befintliga programperioder ändras EU:s jordbrukspolitik och på ett sådant sätt att det undergräver de möjligheter som vi har att göra mera beslut som är anpassade efter de åländska förhållandena, så de minska alltmera.

 

Man pratar ofta om pris och stöd, och marknadens betydelse kommer ofta i skymundan, men det är något som får allt större betydelse. Handeln både ute i världen och även här hos oss koncentreras alltmer och de egna märkesvarorna tar alltmer utrymme i butikernas diskar.

 

Strukturutvecklingen som berörs i spörsmålet har pågått länge, och så länge det fanns många jordbrukare ute i byarna var den pågående strukturutvecklingen inte så märkbar, men vartefter det har gått och det börjar bli väldigt få märker man av den och hajar till för utvecklingen. Jag tror att det inte är någonting som vi kan göra så mycket, det har pågått länge och t.ex. inom mjölkproduktionen har det varit allra tydligast; det har varit en halvering av antalet mjölkproducenter vart tionde år. Det är en utveckling som har pågått ända sedan sextiotalet.

 

Jag vill även i detta sammanhang lyfta fram projekt Landsbygd 2006, där landskapsregeringen har tagit ett aktivt grepp för att stöda utvecklingsarbetet på gården. Inom projektet är sänkta styckekostnader, förbättrad lönsamhet och mer fritid ledstjärnor i arbetet. Projektet pågår för andra året och det är viktigt att börja fundera: vad kommer sedan, för ett projekt som pågår bara ett visst antal år och sedan slutar i tomma intet ger inte så mycket, utan det är nu viktigt att kunna komma vidare och fundera: vad gör vi efter 2006?

 

Det jordbrukspolitiska strategiarbetet som pågår och som skall formulera de långsiktiga målen har nämnts tidigare.

 

Viktigt i det här sammanhanget är också, fru talman, att lyfta upp de begränsningar och regler som gör det svårt för jordbruket. Det är stor risk här att vi i miljöregler och andra begränsningar gör det svårare för våra yrkesutövare än dem som vi skall konkurrera med. Varje begränsning man sätter betyder mera kostnader och då har man svårare att konkurrera, så det är viktigt att man från landskapsregeringens sida beaktar det så att vi inte får sämre verksamhetsförutsättningarna än våra yrkesbröder.

 

Fru talman!

Det svar som landskapsregeringen givit på spörsmålet visar att man från landskapsregeringens sida förstår jordbrukets betydelse, inte minst med tanke på de stora kringeffekter som det har i hela vårt samhälle.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw:

Fru talman!

Landskapsregeringens svar på spörsmålet om jordbrukets verksamhetsförutsättningar börjar med ett resonemang om utvecklingen inom jordbruksnäringen och då närmast ur den synpunkten att antalet aktiva jordbrukare både på Åland men även i våra grannregioner har gått ner.

I diskussioner nämns EU som den stora orsaken till nedgången. Men jag vill vända på saken och ställa en hypotetisk fråga: Hur skulle det vara inom jordbruket om vi inte skulle vara med i EU. Skulle antalet jordbruk och aktiva jordbrukare ha gått ner ändå? Hur stor påverkan har generationsväxlingar och arvskiften haft i det att vissa gårdar ändå skulle ha slutat? Kan vi rent av tänka oss att vi på grund av den jordbrukspolitik som EU bedriver har blivit tvingade att här hemma lyfta upp dessa problem på agendan? Har den kanske fått oss att tänka mera på hur man skall bedriva en moderna jordbruksnäring? Jag ställer frågan. Jag har inte lyckats hitta utredningar eller statistik om detta intressanta fråga.

 

Men fru talman! Med dessa frågor som kanske aldrig kan besvaras vill jag och liberaler inte förringa de problem som jordbruket har idag. Vi vill att jordbruket får utvecklas till en näring som kan stå på egna ben så lite inblandning som möjligt från samhällets sida i framtiden. Tills vi är där måste den ekonomiska och rådgivande verksamheten uppbackas av samhället. Inte minst vad gäller investeringar i skifte att rationalisera och effektivera näringen.

 

 Landskapsregeringens svar på spörsmålet visar inte någon stor politisk entusiasm eller nytänkande utan mest antecknas fakta. Men ledamoten Strand lovade mera åtgärder i framtiden i sitt anförande och det låter ju positivt. Vi kunde ju ha lugnat ner oss om han hade tagit upp dessa skrivningar i det skrivna svaret från landskapsregeringen.

 

Av de politiska stöd- och servicefunktioner nämner regeringen försöksstationen, rådgivningen, avbytarverksamheten och utbildningen.  Man kan dock undra om detta svar stöds av hela landskapsregeringen eftersom avbytarverksamheten och Naturbruksskolan ofta har kritiserats och ifrågasatts av socialdemokraterna, ibland i hårda ordalag. Vi anser att försöksstationen har potential att kunna utvecklas  till en  verksamhet med breda möjligheter och även till hjälp till småföretagare som vill prova sig fram med nya produkter och förädlingsmöjligheter  inom odlingsnäringen.

 

Vi anser att det inte idag räcker att sätta sig ner och anteckna de möjligheter som finns till stöd och bidrag och andra åtgärder utan vi  måste med kraftfulla åtgärder börja gjuta framtidstro i näringen.  Vi kan inte dag efter dag stå här och tala hur dåligt det är och hur få det är som vill satsa på med jordbruket. Vilken ungdom vill t.ex. satsa på någonting som man bara talar om i negativa termer?

 

Samma effekter har funnits inom sjukvården och sjöyrkena, den negativa bild vi ger av dessa yrken gör att ungdomar vill inte ens utbilda sig i dessa yrken. Det finns mycket att göra för att få upp en positiv inställning till näringen inte minst bland politiker.

 

Fru talman!

Trots att jag i början av mitt anförande ifrågasätter EU:s påverkan på jordbruksnäringen anser vi också att mycket negativt har kommit av den politik som den globaliserade jordbrukspolitiken medför.

 

Utan att ta hänsyn till de  positiva skrivningar om närhetsprincipen tar man inte hänsyn till de lokala specialförhållandena. Man kan inte nå till Lissabon-överenskommelsens mål med kraftig europeisk ekonomi om man slår ut små regioner både ekonomiskt och socialt.

 

I detta sammanhang har landskapsregeringen ett stort ansvar med att hela tiden föra fram våra särförhållanden . Och politiskt måste vi alla  lobba för att de lokala förhållanden blir igen de viktigaste kriterierna inom jordbrukspolitiken.

Där finns det många nätverk och många fora att kämpa i.

 

Miljötänkandet är en god argument i detta sammanhang – närproducerat bör vara ledtråden- inte flygtomater och flygmjölk.

 

Vi liberaler vill arbeta för en aktiv politik inom näringen jordbruket i syfte att  få en levande landsbygd och en yrkeskår som  aktivt hjälper till att producera närproducerade produkter och öka förädlingsgraden av produkterna. Vi vill att jordbruket på Åland skall delas i lokala förhållanden med anpassande enheter där stordrift måste stödas på sidan av det småskaliga.

 

Fru talman!

Jag kan inte här till sist låta bli att reagera positivt över det ledamoten Strand i sitt anförande vad  gäller regeringens positiva inställning till projektet Landsbygd 2006 och att t.ex. mjölkproduktionen kommer att fordra stora investeringar i ladugårdar med flera tiotals mjölkkor. Det kommer nämligen att även fordras större investeringsstöd initialt. Men frågan här är om hela regeringen står bakom dessa tankar eftersom vissa regeringsgrupper helt öppet på sistone har meddelat att de inte stöder ett utvidgat investeringsstöd för landsbygdsnäringen.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Ltl Raija-Liisa Eklöw var inne på att vi inte visade på någon ändring i spörsmålssvaret. Jag försökte förtydliga och utveckla allt i mitt anförande. Vi försöker på alla plan, försöksstation, rådgivningen, jordbrukarna själva, livsmedelsindustrin, hitta ett nytt sätt där man fokuserar mera på produktion och dess konkurrenskraft, hållbar utveckling, förädling och nischer. Det är en av de nya grejerna därför att tidigare har man tänkt, när man har planerat sin produktion: var kan jag få mesta möjliga stöd. Men det här har vi implementerat på olika plan och jag tycker också att vi har fått en god respons och det har blivit ett annat tänkande inom näringen. Jag tror mycket på näringen. Jag glömde bort det sista som jag skulle kommentera till ltl Raija-Liisa Eklöw!

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Fru talman!

Det är precis det jag sade att efter att jag funderat på och skrivit anförandet fick jag lite revidera det efter att ha lyssnat på vicelantrådet Jörgen Strands presentation. Den syftade ändå framåt och tog fram visioner, en framåtanda som vi liberaler i alla fall tycker att borde finnas mera i näringen, så att man inte s.a.s. gräver ner sig i de gamla linjerna, på grund av alla strukturbestämmelser osv. Vi stöttar arbetet i landskapsregeringen med att få landsbygden levande och jag kan hjälpa vicelantrådet Strand på traven med att säga att jag ifrågasatte om hela landskapsregeringen står bakom allt, t.ex. projektet Landsbygd 2006, eftersom vi på sistone har fått erfara annorlunda.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Hela  landskapsregeringen står bakom den politik som vi driver i regeringen när det gäller jordbrukspolitiken. Det som jag kom på efter min förra replik var det jag tänkte replikera, nämligen kopplingen nyproduktion av ladugårdar kontra investeringsstödet. Jag tycker inte att man bara för att det finns många på gång per automatik kan säga att det behövs mera pengar. Det här är någonting som vi följer med hela tiden och man skall komma ihåg att när motionen lades fanns det 500.000 euro i budgeten och det var utgående från det perspektivet man lade motionen. I förra landskapsregeringen justerade vi detta till 850.000 euro, vi gjorde om räntestödssystemet och nu används det för första gången. Vi kommer att veta när det här året är slut: var våra åtgärder tillräckliga. Vi skall också komma ihåg att det diskuteras, som jag vet, sju nya stora ladugårdar, men samtidigt säger man – det krävs miljökonsekvensbedömningar och liknande – att får vi igång en under 2005 och en under 2006 har vi lyckats på ett bra sätt. Till den delen borde de pengar som finns räcka, så man kan inte säga som näringsutskottet bara att det behövs mera utan utgående från prioriteringar och behoven skall vi se på detta.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Fru talman!

Den debatten kan vi ta närmare när motionen kommer upp för behandling i lagtinget nästa vecka. Jag ville bara på förhand stötta de landskapsregeringspartier som jag antar att efter vicelantrådet  Strands positiva uttalanden kommer att stöda den skrivning som vi har i utskottet. Det står inte att vi äskar mera pengar utan tillräckligt med pengar.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

 

 

 

Ltl Gun-Mari Lindholm:

Fru talman!

Centern sade alldeles nyss genom sitt lantråd att man känner sig överkörd av Ålands Framtid som har varit och snuvat jordbrukspolitiken och frågorna runt dem från centern. Man är fortfarande ett jordbrukarparti med stort intresse för de här frågorna. Men, kära lyssnare, nu är det så att det finns en centerman utav nio i salen, inte vet jag var det här intresset ligger i centern! Åtminstone är man inte intresserad av att debattera de här frågorna, inte från regeringens sida, för där finns det inte en enda centerpartist närvarande.

 

Det gäller realpolitik. Det gäller inte fina formuleringar och klyschor som vi har hört många, många gånger tider, utan det gäller sakpolitik och realpolitik. Tydligen finns inte det  här intresset i alla fall.

 

Jag har inte undertecknat spörsmålet; alla andra i oppositionen har gjort det. Det beror inte på att jag inte skulle ha velat göra det, utan det beror på att jag den dagen som spörsmålet skulle undertecknas befann mig på karonkakryssning med 110 elever från Ålands lyceum. Jag prioriterade det framom att skriva under spörsmålet. Jag visste att jag ändå kunde delta i debatten. Det är orsaken, ifall det är någon som funderar.

 

Man har sagt från politiskt håll att det är viktigt ur självstyrelsepolitisk synvinkel att man har de här olika stödformerna under den egna regeringens vingar, det är viktigt att LFA-stödet och miljöstödet finns under åländsk behörighet. Det här har jag svårt att förstå, dvs. att man någon gång har prioriterat på det viset. Jag önskar att jag kunde få en förklaring från regeringen i dag för jag antar att man ännu anser och avser att hålla det här kvar. Det finns mycket frågor som är viktiga ur en självstyrelsepolitisk aspekt, men det här kan jag inte förstå att är riktigt. Det finns andra frågor som jag har hoppats, och hoppas fortfarande, att man speciellt från centerns håll, eftersom man säger att man fortfarande prioriterar självstyrelsefrågor fastän vi inte ser det, kunde sätta sitt krut på mera än så här. Tittar man på de olika stödformerna, jämför de åländska och de finska, så ser man att det åländska egentligen är ett hopkok av det finska och någonting eget. Man ser att det egentligen är en svårare sits man ställer den åländska jordbrukarkåren i genom att det skall vara eget. Tittar man på konkreta frågor vad det är som är olika, så är det dels övervakningen, som vi har diskuterat här i salen tidigare; på den finska sidan har man en övervakningsmyndighet, på Åland har man två olika myndigheter, dels från landskapets sida och dels från länsstyrelsens sida. Man har alltså hundra procent mera övervakning än vad man har på den finska sidan.

 

Rättssäkerheten för den enskilda är nästan obefintlig på Åland när det gäller jordbruksfrågorna. Det finns inget regelverk att ta till när det gäller olika program. På den finska sidan har man en handbok, en väldigt ingående, på Åland har man en väldigt kortfattad form och om det är så att man hamnar emellan på något vis så finns det ingen rättssäkerhet för den enskilda. Det finns tjänstemän som inte heller har utarbetat en praxis på hur man skall göra utan det behandlas lite olika från fall till fall och där man ofta får svaret att man vet inte. Vi har också de olika kriterier. Vi kan t.ex. ta gödselvårdsanläggningarna, där man på både den svenska och finska sidan har som gräns tio djurenheter och på Åland har vi fem djurenheter. Det är en väsentlig skillnad för ålänningarna om det är så att man redan vid fem djurenheter måste anlägga en godkänd gödselvårdsanläggning. Det här är någonting som är dyrt att göra. Det här går inte ihop i mitt tänke i alla fall och det vill jag att man i så fall från regeringens förklarar hur man tänker göra framdeles när man säger att man vill prioritera öppna landskap, man vill behålla miljöaspekten inom jordbruket. Är det så att man vill att det skall finnas små lantbruksföretag men att man samtidigt vid fem djurenheter måste skaffa en kostsam gödselvårdsanläggning, så går inte den ekvationen ihop. Avser man att fortsätta det förfaringssättet, det är jag intresserad av att veta. Det tror jag att är en väldigt väsentlig fråga också för jordbrukarna.

 

Det finns många olika sätt att se på de olika frågorna när man t.ex. pratar om miljöstödet, där man för att erhålla hundraprocentigt miljöstödet skall t.ex. gå olika utbildningar eller uppfylla olika krav; om man inte gör det får man olika procentuella avdrag från måluppfyllelsen 100 procent. Jämför man det åländska och det finska systemet märker man att det är en väsentlig skillnad mellan de krav som ställs på de åländska jordbrukarna vad gäller t.ex. utbildningar, gödslingsplaner eller åkeranvändning eller vad det må vara. Det här sätter de åländska jordbrukarna i en sämre dager, tycker jag i alla fall. Avser nu landskapsregeringen att i det strategiska arbetet göra någonting åt just de här frågorna?

 

Det har också varit så att man måste ha sin huvudsakliga inkomst från jordbruket om man skall kunna få olika stödformer. Det här är också en frågeställning som är viktig och som vi behöver diskutera: Är det så att det är det viktigaste att man är till 100 procent jordbrukare eller är det viktigt att hålla landskapet öppet? Vad prioriterar man från regeringens sida?  Jag anser att det väsentliga är att man håller landskapet öppet, att man har djur på bete, att man vårdar naturen. Säg nu att man är landskapsanställd på en färja och vill jobba helger, kvällar och nätter, en s.k. månskensbonde, låt den människan göra det och få det stöd man bör få för att man har uppnått detta att hålla naturen och landskapet öppet. Vad spelar det för roll när på dygnet man gör det, huvudsaken är att målet och resultatet är detsamma. Där har man haft en annorlunda syn, men jag skulle vilja veta hur jordbruksminister Strand ser på den här saken.

 

Stödformerna har tagits upp i spörsmålssvaret. En annan sak är utbildningen. Det är en viktig del så att vi får framtida jordbrukare. Utbildningen är kanske inte direkt enbart för jordbrukarkåren, det finns också andra studerande som har en stor fördel av att ha gått på ett naturvetenskapligt inriktat gymnasium för sina fortsatta studier och det här tycker jag är en viktig sak för naturbruksskolan och också för regeringen att fundera tillsammans på hur man skall ha utbildningen på naturbruksskolan i fortsättningen så att man får den till ett studieförberedande gymnasium som berättigar till högre studier också på annan ort. Många av oss har hört och läst hur knepigt det är att få t.ex. veterinärer att attraheras av det yrket och speciellt jobba med husdjur, man vill gärna bli veterinär, men då vill man syssla med smådjur, med kattor och annat, t.o.m. är det så att man kanske inte riktigt vet vad som är fram och bak på ett större djur, s.k. 08-veterinärer pratar vi mycket om på svenska sidan. Jag tror att där har Åland en nisch, vi har väldigt många duktiga studerande som skulle kunna vara på naturbruksskolan om den hade en högre teoretisk utbildning än vad den har i dag.

 

En annan fråga som jag tycker att är intressant och somär någonting som vi har diskuterat tidigare, åtminstone i näringsutskottet, är frågan om lantbrukssekreterarnas roll. Lantbrukssekreterarnas roll skulle bara vara att knappa in det material som man kommer med i sina blanketter, man skall inte ha rådgivning och kontrollorganet kan inte utövas av samma person utan det går sedan vidare till landskapsmyndigheterna. Här tror jag att det skulle finnas resurser att spara, om man kunde komma fram till att lantbrukssekreterarna kunde arbeta på ett annat sätt än vad man gör i dag. Det här har varit på tapeten tidigare, det har stött på patrull och jag vet inte vari problematiken ligger. Lantbrukssekreterarna sätter sig inte emot detta, utan det är fråga om just kontrollen, och jag frågar mig hur man kan säga att det är på det viset att man s.a.s. inte kan ha samma myndighet. Vi vet att landskapet självt utövar väldigt många typer av makt under samma paraply; där har man t.o.m. varit den som har byggt upp t.ex. programvaran när det gäller lantbruksstöden, man står för utbetalning, man står för stödhanteringen, man står för övervakningen och dessutom är man själv stödtagare, alltså Jomala gård. Då går det helt plötsligt att göra många olika funktioner på många olika plan under samma huvudman, men det kan man inte göra i kommunerna, så här tycker jag inte att logiken går ihop och det här tycker jag att är någonting som man borde se på när man en gång öppnar programmet.

 

 

 

Ltl Brage Eklund:

Fru talman!

Jordbrukspolitiken har alltid varit ett bekymmer för den aktive jordbrukaren. Det finns väl ingen företagare som är så kontrollerad och reglerad i sin verksamhet som en jordbrukare. Jag tänkte i mitt anförande försöka framtona vissa hotbilder som finns och sedan också kommentera svaret på spörsmålet.

 

Man måste vara realist och se på vad vi har för möjligheter och vad det finns för hotbilder. I och med EU-anslutningen utlovades att verksamhetsförutsättningarna för att bedriva jordbruk skulle vara lika, oberoende av det geografiska läget. Vi vet att debatten och synen på detta har förändrats; man behöver bara titta i olika typer av tidningar där man följer med jordbruksdebatten och EU-debatten så ser man att nu talar man mera om att bedriva jordbruk där det är ett ekonomiskt mest fördelaktigt läge. Ett bra exempel är sockerproduktionen. Det senaste jag läste var i Landsbygdens Folk där jordbrukskommissionären Marianne Boels uttalar sig om det tidigare skräckscenariot som målades upp att sockerproduktionen i både Finland och Sverige skulle försvinna, och hennes åsikt är att det skall verkställas. Det här kommer säkert att väcka känslor och säkert en del debatt också om vad som kommer att hända. Vi vet att Finland är en hotbild, t.o.m. Sverige. Jag läste också om en forskare i ett internationellt nätverk, Torsten Hemme, som menade att mjölken måste man kunna producera för 2 kronor 18 öre, annars hade man inga verksamhetsförutsättningar inom EU. Han målade upp en hotbild där baltstaterna plus de västra regionerna av Europa där både Finland och Sverige, större delar av Tyskland och Österrike faller bort som producenter. Forskaren är chef för ett internationellt nätverk, men bara tanken väcks så gror den sakta mak till en hotbild. Om man lite följer med ser man att det är det här som är utgångsläget hela tiden, från det att man har tagit beslutet när man ingick EU-samarbetet att man skulle få odla oberoende vilket geografiskt läge man hade så började man titta var man kan producera billigast. Det här är hotbilder, det är tryck från WTO, från hela världsjordbruksorganisationen, där Amerika, Brasilien och alla sådana länder som har stordrift och kan producera billigt har låg arbetskraft trycker på att EU måste ta bort stödformerna, bl.a. c-sockret för sockerbetsodlingen.

 

Man kan bygga vidare på det här och fundera hur dessa tankegångar stämmer överens med en miljöpolitik där man skall värna om närproduktionen och ha så lite transporter som möjligt. Jag kommer osökt in på att det finns lagtingsmän som har yttrat sig om att inte har vi någon framtid för jordbruket på Åland utan det skulle kanske vara bättre att lägga ner alltihopa. Det spar in lite pengar på stöd, men jag tror inte att man har ett helhetsgrepp överhuvudtaget om jordbrukspolitik och politik överhuvudtaget om man ser det så enkelriktat att man löser alla problem med att lägga ner jordbruket. Jordbruket sysselsätter i dag, som de har sagts av flera andra talare, ett stort antal människor, jordbrukare direkt men också via deras medlemsföretag. Vi har också andra ringeffekter, många inom transport, handel och överhuvudtaget turismen. Den som lever i sådana tankar borde sätta sig in i en större bild i vad som händer om man går in för att skrota ett jordbruk i Norden. Den profil som man har tagit på sig om att värna miljön tror jag i så fall inte mycket på.

 

En annan fortsättning på detta är att även om man flyttar över dessa produktioner till dagens lågkostnadsländer kommer det här på sikt fast igen och då kan man fråga sig vad samhället sist och slutligen har vunnit på detta? Jo, man har slussat en massa pengar och man har gjort investeringar i andra länder och så är man tillbaka på ruta noll igen! Däremot har man belastat miljön mycket mera än om man skulle ha odlat lokalt.

 

Frågan är också om Åland, Finland, utsätts för att bli beroende som importland av sådana grödor som man kan odla lokalt. Inte kan man vara så enfaldig och tro att de exporterande länderna försöker exportera till billigast möjliga; när man ser att ett land är beroende av en vara höjs priset automatiskt. Det är marknadskrafterna som styr och i slutändan kanske det inte är det billiga som alla har ropat efter som finns i disken för konsusmenten.

Det är alltså många perspektiv som man bör ta i beaktande när man diskuterar stödpolitik till jordbruket. Man kan inte bara enkelt titta på anslaget som delas ut, att det är 12 miljoner – det är säkert riktigt – men det har lite större effekt än bara dessa 12 miljoner.

 

En annan sak är när man tittar på rationaliseringarna inom jordbruket som det talas om, att man skall rationalisera på stordrift. Det är lätt att säga när man far ut i Europa och tittar efter visuella bilder på hur jordbruket bedrivs där, men man kan inte kopiera och ta hem och tro att man kan implementera på Åland och bedriva samma typ av drift och stödform som man har där. Därför är det viktigt med de nationella stödformerna och viktigt att Åland har en egen stödpolitik där man ser till att man vill ha de öppna landskapen och värnar lite om miljön.

 

Här kan man ta ett typiskt exempel som förekommit i dagarna. ÅHS köper potatis från Österbotten. Det är egentligen ganska löjligt. Jag tror det var 2000 euro på årsbasis som det pratades om, men ingen har beaktat miljön, transporterna som skall till. Det skulle vara intressant att veta hur de som sitter i ÅHS:s styrelse har diskuterat när man har gett fullmakt för dylika inköp. Man kan inte ha tänkt på miljön i det här fallet. Det står i regeringsprogrammet – och jag skulle be dem som sitter i regeringen att läsa innantill – ”närproducerade livsmedel måste gynnas både i butiker och i allmänna kök. Ta och läs det en gång till och tänk efter nästa gång när ni sitter och beslutar! Äppelodlarna har varit den yrkesgrupp inom jordbruket som har specialiserat sig som har klarat sig bäst hittills, men nu har vi fått nya medlemsländer som kan producera till billigt pris och där är framför allt Polen en stor leverantör. Hela exporten från Polen till Finland är inte fulländad ännu, så den fulla effekten har kanske inte kommit fram och det är synd om det är på det viset, men tiden får väl utvisa.

 

Det har många gånger påpekats att man skall börja med ekologiskt jordbruk och det skall liksom rädda hela världen, tänkte jag säga, men det kanske det skulle göra om alla gick in för det! Men skall man driva en sådan linje att man politiskt går in och ökar stöden till ekologiskt jordbruk så är det första man borde klargöra är om det finns en marknad. Vi kan inte få en massa odlare som börjar odla ekologiskt om det inte finns någon marknad. Vem skall köpa? Skall den ekologiska odlaren börja sälja till konventionellt odlade priser resulterar det efter en viss tid i att det inte finns några ekologiska odlare, man slår ut varandra. Det är kanske en önskedröm för vissa för att man skulle få billiga ekologiska produkter att köpa; i första hand kommer det säkert att fungera för man konkurrerar så länge man orkar och sedan lägger man ner och så är det slut på det ekologiska jordbruket. Där har vi igen marknadskrafterna som styr. Jag måste säga att jag beundrar de som orkar hålla på med ekologisk odling. Jag har en granne som håller på med ekologisk odling, och jag vet att det inte är något latmansgöra, man får ligga i och man är beroende av mycket folk. Skall man kunna bedriva jordbruket i den skepnaden måste man också få betalt för det man sysslar med. Det här är någonting som landskapsregeringen bör tänka på när man åberopar ekologiskt odlat, dvs. att först se till att det finns en marknad, att jobba för att övertyga konsumenterna att köpa ekologiskt, om det är så att man skall få in för en sådan typ av odling. Det kommer säkert odlare som börjar med ekologisk odling om det är så att det finns en marknad.

 

En annan grej som många gånger kommit upp i debatten är miljökraven som i dag ställs på jordbruket. Miljöprogrammet är i och för sig frivilligt, men jag tror att de flesta – 85-90 procent – går in för miljöprogrammet. Det är helt okej, men en annan större hotbild är reglerna som gäller via miljöprövningsnämnden om man vill, som min kollega ltl Anders Eriksson sade, satsa på bevattningar och gräva vattengropar, så fordras det tillstånd i dag från miljöprövningsnämnden. Man har ingen möjlighet att ta en grävmaskin och gräva och säga att nu tänker jag gräva, utan det fordras tillstånd av miljöprövningsnämnden. Jag hoppas man ser över regelverket. I samband med debatten om vattenkvalitetslagstiftningen sade landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman att det kanske räcker med att titta på förordningen, att det finns mycket i punkterna som man kunde plocka bort som inte berörs av själva EU-direktivet där man måste ha miljöprövningsnämndens tillstånd. Det tycker jag är en viktig sak och det bygger också på verksamhetsförutsättningarna för jordbruket i framtiden om man förenklar möjligheterna.

 

Landskapsregeringsledamoten Jörgen Strand hade en mycket bra presentation av regeringens mål, strategiarbete och arbetsgruppen. Det skulle vara väldigt roligt om man kunde ha haft den delen klar redan, men han visade lite snabbt de punkter som de jobbar efter. Det är helt okej och jag hoppas att det sedan finns politisk vilja och styrka att driva detta, så att det inte blir en pappersprodukt och en hyllvärmare utan att det verkligen drivs politiskt så att man jobbar för dessa förutsättningar.

 

Jag förstod inte lantrådets inlägg i jordbruksdebatten. Det rörde sig inte så mycket om jordbrukspolitik utan det gick mera ut på att gå åt Ålands Framtid för att de har ställt upp i val, i princip. Det var lite beklämmande, måste jag säga. Jag hade hoppats på att man av en så klok karl skulle ha fått höra ett lite bättre debattinlägg så att man åtminstone kunde ha fått belyst vad centerns vilja är i jordbruksdebatten utan i stället kritiserar han oss nästan för att vi har ställt upp i val! Det är lite ledsamt. Jag kan bara säga till det inlägget av lantrådet, att bedriver man en politik som gör väljarna nöjda så uppstår det inte några nya partier. Bedriver man en självstyrelsepolitik som är stark och som alla är nöjda med är det ingen som funderar på att bilda ett nytt parti, och det är väl kanske det som centern bör fundera på i framtiden.

 

Ltl Henry Lindström, replik:

Fru talman!

Jag tänkte lite kommentera sakerna kring jordbrukets betydelse som ltl Brage Eklund förtjänstfullt tog upp. När det gäller jordbrukets betydelse skall vi komma ihåg att om jordbrukets verksamhetsförutsättningar rycks undan är det knappast jordbruket som drabbas, för jordbrukarna är nog så duktiga att de hittar annat att göra, men det är allting som kommer efter jordbruket: förädling, transporter av förnödenheter och produkter, handel samt service som jordbruket utnyttjar. Det är de stora problemen i det åländska samhället kommer att uppstå. Vår målsättning från centerns sida när det gäller jordbruket är att vi skall ha ett konkurrenskraftigt jordbruk som också ger förutsättningar för de kommande leden.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Jag tror att min kollega Anders Eriksson påpekade vikten av det som ltl Henry Lindström nämnde i sitt anförande, så det där har vi redan framfört. Ytterligare kan dock sägas, när ltl Henry Lindström säger att det var viktigt att marknadsföra vilka ringeffekter jordbruket har totalt för samhället, att det påpekade jag också i mitt anförande att man måste räkna de totala effekterna. Han sade också att vi är dåliga på att marknadsföra. Här representerar ltl Henry Lindström precis den organisation som skall marknadsföra just det som borde göras, alltså ÅPF skall marknadsföra hur viktigt det är att ha jordbruket och vilka ringeffekterna är.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Torbjörn Eliasson:

Fru talman!

Jag fäste mig vid en sak i början av ltl Brage Eklunds anförande. Han sade att det finns lagtingsledamöter som anser att jordbruket skall läggas ner. Jag har faktiskt aldrig hört det uttalandet. Det skulle alltså vara intressant att höra när det har skett. Tvärtom tror jag att alla lagtingsledamöter står bakom behovet och betydelsen av ett levande jordbruk. I varje fall tycker jag att det torde stå klart efter dagens svar på spörsmålet att regeringspartierna har det.

 

 

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Jag tänkte vara så finkänslig och inte namnge några personer i det här sammanhanget. Jag kan säga så mycket att det uttalandet har inte skett i plenisalen utan det har skett i ett annat sammanhang, men det är nog från en kollega i regeringspartierna, så det är ingen lögn.

 

Ltl Torbjörn Eliasson:

Fru talman!

Nej, jag tror inte att ltl Brage Eklund ljuger, men då fick jag ju förklaringen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Fru talman!

Det är alltid intressant att höra på ltl Brage Eklund då han tar upp många intressanta synpunkter. Inte är jag så insatt i jordbruksfrågor, men jag kan förstå att det på många sätt är väldigt kämpigt både när det gäller den äldre generationen och den yngre generationen samt de strukturomvandlingar och jordbrukets verksamhetsförutsättningar. Jag förstår att allt är ett jättestort problem. Ltl Brage Eklund tog också upp frågan om ekologisk odling och eklogiskt jordbruk. Mariehamns stad köper ekologiska produkter så långt det bara är möjligt till sina kök, men det är också den enda kommunen som har fattat ett sådant beslut. Min uppfattning är från tidigare arbete i lagtinget att jordbrukarna inte vågar satsa för de är inte säkra på att bli av med sina produkter. Ytterligare en sak som  ltl Brage Eklund är intressant, en sak som också har stått i tidningarna, nämligen att ÅHS köper potatis från Österbotten. Om det är så eller om det företag de köper från använder åländska potatis kan inte jag svara på, men när man har en sådan kostnadsjakt på pengar som man har inom ÅHS och börjar upphandla på ett sådant sätt att det inte gynnar Åland och de åländska produkterna är det en katastrof av större mått än vad vi kan ana om produkterna inte odlas längre här.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Mariehamns stad skall ha all heder av att man tagit ett sådant beslut att man skall gynna ekologisk odling. Jag håller med ltl Anne-Helena Sjöblom att det är faktiskt så att jordbrukarna i dag inte vågar satsa på ekologisk odling därför att de inte har någon säkerhet för avsättningen. Där är problemet. Det är det jag ville säga i mitt anförande, att man skall vara försiktig när man framhäver det ekologiska jordbruket som allena saliggörande;  du måste först undersöka om det finns marknad som köper. När det gäller offentliga verksamheter som ÅHS, skolor osv. är det en prioriteringsfråga. Vad värnar man om i det här fallet?  Potatisarna var inte ens ekologiskt odlade, utan det var bara en prisfråga.  Det borde finnas någon sorts logistik och kunskap hos organisationen i hur man kan banta ner den.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Fru talman!

Jo, det handlar i stor utsträckning om prioritering, det håller jag med om. Men jag kan berätta att från socialdemokratiskt håll har vi drivit den här frågan i säkert 15-20 år, särskilt under den förra perioden när vi satt i opposition. Men landskapsregeringen ville inte ta ett sådant beslut att deras egna skolor, i mån av möjlighet, skulle servera ekologisk mat, och det tycker jag är tragiskt.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Det är hedersamt det. Då undrar jag om den socialdemokratiska representanten i ÅHS inte har kommit ihåg det socialdemokratiska ställningstagandet när det gäller hur man skall värna om att stöda närproducerat. Jag hoppas att socialdemokraternas representant för ÅHS:s styrelse i dag åtminstone kan sträcka sig så långt att han stöder de närproducerande odlarna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Åke Mattsson:

Fru talman!

Det här är en mycket viktig fråga, inte bara för Åland utan för hela befolkningen. Ser man historiskt på det här är jordbruket en av de kanske mest revolutionerande upptäckterna i mänsklighetens historia. När en förhållandevis säker livsmedelsförsörjning kunde upprättas på samma plats var grunderna till vår civilisation lagd. Befolkningen ökade och utvecklades.

 

Ett livskraftigt jord- och skogsbruk är fortfarande ett oersättligt element för landsbygden och skärgården. Med ett fungerande lantbruk följer också öppna landskap, turistnäring, småskaligt jordbruk, livsmedelsförädlingsföretag, olika entreprenörer  transporter osv. Vi känner alla till lantbrukets betydelse efter vad som har diskuterats här i dag, och för Ålands del, tyvärr, det finns inga kända alternativ.

 

Säker mat, sunda livsmedel är i dag mycket viktigt för människornas hälsa och välbefinnande, inte minst för barnen. Att det finns livsmedel att tillgå framställda i närmiljön på etiskt också ekologiskt riktigt sätt är en livskvalitetsfråga.

 

Fru talman!

Jordbrukarna har alltid varit traditionsbundna och det är en tålig grupp som utsatts för stora förändringar, framför allt sedan vi gick med i EU. Förutsättningarna för att jordbruket skall lyckas beror på många faktorer och framför allt på definitionen: vad är ett lyckat jordbruk?  Det är någonting som i allra högsta grad jordbrukarna behöver få svar på. Det har förändrats de senaste åren. Är det så att vi har ett jordbruk som är konkurrenskraftigt med EU, att vi har många små enheter som är väldigt specialiserade eller skall vi ha väldigt stora specialenheter eller vart vill vi komma? Skall vi ha ekologisk odling över hela Åland? Det råder delade meningar om detta och pratar man med jordbrukarna har inte de fått det svaret att de kan förvänta sig, men jag återkommer till detta.

 

Tidigare har det varit samspelet mellan naturliga försättningar och jordbrukarens insats som har varit avgörande. Man kunde till stora delar påverka och styra sin framtid så länge det var naturen som satte gränser. Areal, markstruktur och klimat var då avgörande faktorer av vad som odlades på våra åkrar. I dag vet vi alla att det är helt andra faktorer som avgör om det blir ekonomi i odlingen. I dag fattas besluten i EU, i Finland, i landskapsregeringen. Det är upp till vilka stödformer som lyfts fram som ofta är det avgörande alternativet för lönsamheten.

 

Sett i ett större perspektiv är förändringen fördelaktig framför allt för miljön, det är den stora vinnaren. Efter en period med stor miljöbelastning, med bekämpningsmedel, övergödning i naturen är nu jordbruket tämligen bra reglerat. Lokal överproduktion av vissa grödor är fortfarande största problem som vi dras med i jordbruket i dag.

 

För den enskilde odlaren är de frustrerande att vara beroende av myndigheternas beslut. Åländska odlare har dessutom en större byråkratisk belastning än vad andra har då behörigheten för stöden delvis ligger på riksmyndigheterna och delvis på landskapsregeringen.

 

Jordbruksprisregleringen har alltså bytt skepnad, från en total marknadsreglering som var för många år sedan, via statssubventionerade produkter – vi skall veta att när man fick upp till 3 mark kilo för olika spannmål var det inte det verkliga priset för spannmålet, så redan då gick man in och stödde jordbruket, men då var det i en annan form direkt på produkterna. Sedan har det gått vidare via olika EU-stöd. Det stöd som nu är på kommande är ett CAP-stöd som betalas ut helt frikopplat från produkten. Stödet erhålls alltså om marken är jordbruksmark, vilket i sig bevarar jordbruksmiljön, så det kan vara en fördel. Fördelen med stödet kan också vara att undvika överproduktion. Många odlare frågar i dag efter vad är det för gröda som ger det bästa stödet i dag, vad jag skall odla. Naturligtvis blir det risk för en ganska akut överproduktion av just den grödan.

 

Vad har landskapsregeringen tänkt att jordbrukarna på Åland skall odla? Är det spannmål? Där är det så att grödan har snart bara ett symboliskt värde. Sockerbetor? Där aviseras en markant prissänkning.

 

Äppel har varit lönsamt, men risken är ganska akut för att vi kommer att få en överproduktion där, att man planterar i Finland, man planterar här på Åland, det är inne med äppel. Man har tidigare trott att man skulle klara överproduktionen med en viss lagring på olika sätt och man kan genom kontrollerad atmosfär i dag lagra också de inhemska äpplena ganska länge. Men man såg redan senaste år att våra inhemska konsumenter inte är benägna att betala den stora mellanskillnaden mellan importerade och inhemska äppel mera än en kort period under hösten. När man börjar närma sig jul och man har passerat nyåret är det betydligt svårare att få ut ett bra pris för inhemska äppel. I samband med skörden är det inte några stora problem, men lagringen som man trodde att skulle lösa problemet fungerar inte som man hade tänkt. Just med äpplena är det katastrof för dem som har gjort stora investeringar. Det är väldigt stora kapitalkostnader i dag att anlägga en äppelträdgård.

 

Potatisen är trots allt den ljusaste grödan just nu, men där är det så att en stor del av den odlingsbara arealen för potatis redan är använd. Det finns kanske en viss marginal kvar.

 

Man pratar om grönsaker, lök, gurka, kinakål osv., som har varit arbetsdryga grödor men som har varit en nisch för Åland och gett en del av vårt välstånd, framför allt på landsbygden. Nu måste vi vara medvetna om de nya EU-länderna där det är ett stort konkurrenshot, för de har krav på betydligt lägre lönsamhet än vad vi har här på Åland, så de här arbetsdryga grödorna kanske inte kommer att ge samma avkastning som de har gjort förut.

 

Att identifiera styrkor i landskapets jordbruk är inte det lättaste. Det är nämligen få som är riktigt uppenbara. Åland med sitt förhållandevis nordliga läge har en kort och ganska kall växtperiod. De höga antalet soltimmar på sommaren kan inte kompenseras med den sena våren och eller den solfattiga vintern. Det finns ändå fördelar med klimatet. Skadesvampar och skadeinsekter finns i mindre utsträckning här än längre söderut. Användningen av bekämpningsmedel är betydligt mindre än i varmare klimat. Den integrerade odlingen inom t.ex. äppelodlingen har gjort att bekämpningsmedlen har reducerats avsevärt. Vi har också vissa växter, där man också kan nämna äppel, som kan tillgodogöra sig sommarsolen på ett ändamålsenligt sätt och därigenom ge produkter av mycket hög kvalitet.

 

Vi skall också komma ihåg att Åland har ett bra rykte. Vi har friska grödor, vi har god djurhälsa, bra livsmedelshygien och man vet att vi har stränga miljöregler, och det är också någonting som man kan använda. En fördel är att vi har inhemska livsmedel som vi säljer på den inhemska marknaden. Det är någonting som är lätt att marknadsföra i dag med tanke på transportskostnader osv. som har nämnts här tidigare i dag. Allt flera vill, både här på Åland och i hela Finland, köpa inhemskt producerade livsmedel som man vet att djuren och miljön har mått bra av.

 

Vi kan också konstatera att utbildningsnivån här på Åland är hög bland lantbrukarna. Det är också en fördel. Det betyder att nya kunskaper relativt snabbt kan omsättas i praktiken och när det gäller  att kortsiktigt anpassa vissa produktioner till olika bidragsregler kan man anamma ny teknik osv.

 

Svagheterna är kanske lättare hitta. Det åländska jordbruket lider av uppenbara svagheter, framför allt är det småskaligheten. Även de allra största gårdarna på Åland är väldigt små internationellt sett; transporterna har tidigare nämnts här, att så fort någonting skall härifrån eller någonting skall hit så har vi transportkostnader och det är ingenting som man kan göra någonting åt.

 

Vi måste konstatera att alltför få i landskapet har mött den nya verkligheten genom att öka produktionen och förbättra lönsamheten.

 

En strategi som alltför många har valt är att anpassa sin verksamhet så att de kan komma åt den stora flora av bidrag som uppstått i omläggningens spår. En del av tidigare stöd har omvandlats till s.k. miljöstöd eller annat stöd som vissa beskriver som kollektiv nyttighet, som exempelvis biologisk mångfald. Nyttan av dessa stöd kommer i allt större utsträckning att ifrågasättas, och det har man också gjort här i dag. Grödorna går i dag bara i viss utsträckning till traditionell livsmedelsproduktion. Helt klart är att de jordbrukare som har byggt upp en stor del av hela sin existens på den här typen av offentligt stöd kommer att vara särskilt utsatta i framtidens EU.

Den s.k. ekologiska odlingen är etablerad och uppmuntras på många sätt men har inte nått någon större omfattning, som vi vet. Det är redan nu svårt att bli av med produkterna. Det råder, efter vad jag vet, fortfarande stor oklarhet om produkterna har ett mervärde i förhållande till de konventionellt odlade. Jag anser att här på Åland har vi väldigt rena produkter och vi har en ren miljö och man jobbar också långsiktigt för att dra ner på det så mycket det går. Jag har tidigare bott granne med en landskapsagronom som vi diskuterade detta ganska mycket med, och han hävdade bestämt att det har ingen betydelse på vilka sätt man tillför växtnäringen. Är det genom konstgödsel, är det genom dynga eller är det genom kompost, så tar växterna upp näringen på ett och samma sätt. Det viktigaste är däremot att man har en väldigt bra balans mellan växtnäringarna, och dit har vi kommit i dag. För att man skall få ta del av de flesta av stöden måste man markkartera och hålla koll på växtnäringarna. Det är också så att det är så pass dyrt och så låg lönsamhet i dag i lantbruket så det är ingen som sätter ut mera bekämpningsmedel och konstgödsel än vad han absolut måste, utan det har snarare gått åt andra håll att man ligger under det som krävs för att man skall få optimal skörd.

 

Det gäller inte bara våra egna odlare utan det gäller över hela EU att uppmärksamhet och offentlig opinionsbildning inriktar sig på andra värden än företagande och produktion. Forskningen går alltså alltmer ut på att identifiera jordbrukets miljörisker och man försöker utveckla alternativa produkter och försöker s.a.s. göra klart för att jordbruket skall försvinna.

 

Produktionskvoter bidrar också till att delvis cementera nuvarande produktion.

 

Livsmedelsindustrin är, om den skal ha någon internationell konkurrenskraft, väldigt kapitalintensiv. För att kunna förränta kapitalet behövs ett högt kapacitetsutnyttjande av anläggningarna, och det kräver väldigt stora volymer. Vi har Ab Chips som exempel; vi kan inte täcka deras behov av potatis här på Åland. Skall vi få igång någon form av odling gäller det att vi får fram råvarorna och där kommer Ålands småskalighet in som ett problem.

 

Som vi vet ger de flesta växter större skörd vid längre växtsäsong och vi har en kortare växtsäsong. Det betyder att vårt klimat har en naturlig nackdel som är svår att kompensera. Minst känsliga grödor är sådana där man odlar bladmassa, alltså där inte frön skördas, så det är vallen som kanske ger bästa resultatet här på Åland.

 

Det finns också andra faktorer. Skatterna är väldigt höga här i Norden. Många av dem belastar direkt produktionen på ett eller annat sätt och det medför konkurrensnackdelar för Åland. Det är skatterna på arbete, på inkomstskatten, arbetsgivaravgifter osv. Även skatten på företagsvinsterna spelar en viss roll här.

 

Ett uppenbart hot mot Åland är att livsmedelsproduktionen i de nya medlemsländerna i EU kommer att öka på ett helt annat sätt, just, som sagt, inom de områden som Åland har sin nisch.

 

Ålands särregler för djurhushållningen och miljöreglerna upplevs av många som mycket betungande. Miljöregleringen kan lägga helt omotiverade hinder för jordbruksdriften. Framför allt de långa handläggningstiderna vid miljöprövningsnämnden gör att många inte ens försöker vidta olika uppdrag som de har funderat på.

 

Den tekniska utvecklingen understöder också konkurrenstrycket i EU. En ensam EU-jordbrukare klarar allt större arealer bara de är sammanhängande områden. Maskintekniken gör också att avancerade maskiner klarar av allt fler av de traditionella handarbetena i jordbruket, men det förutsätter också mycket storskalighet på grund av höga kostnader.

 

Numera transporteras inte bara konserver och djupfrysta produkter över halva jordklotet utan också färskvaror utan att de vare sig tappar smak eller kvalitet. Det enda som i viss mån skyddas är faktiskt dryckesmjölken så här långt. Den är alldeles för billig för att det skall vara lönsamt att flytta den med flygfrakt. Det är glädjande att höra att man satsar nu på mjölkproduktionen här på landskapet, för det är väl det som är det mest lönsamma just nu.

 

Inom handeln ökar också produkter som säljs under s.k. egna varumärken: EMV, Lidl  och andra kedjor, och det är väldigt svårt att komma in på den marknaden för utomstående, de tar sina produkter från vissa områden i hela EU och det kommer också att ta en del av den inhemska marknaden.

 

Det finns i dag en bred misstro mot de genmodifierade s.k. GMO-grödorna, särskilt i Europa och framför allt i Norden. Framöver kommer troligen denna skepsis gradvis att förskjutas och ett accepterande av denna teknik kommer så småningom att dyka upp. De länder, framför allt vi här i Norden, där motståndet är extra stort kommer att tappa marknadsandelar eftersom utvecklingen äger rum där opinionen accepterar GMO.

 

Lobbying i EU är viktigt när det gäller jordsbruksprogrammet. En fråga som dykt upp är miljöstödet som skall förnyas om två år, men det har glädjande nog sagts från landskapsregeringen att man redan har tagit initiativ och jobbar på frågan. De är en av de viktigaste frågorna som vi jobbar med just nu att vi har så högt EU-stöd som möjligt, att man satsar stora krafter på att lobba och få det EU-stöd som vi behöver för att vi skall klara av att ha ett hållbart jordbruk här.

 

Någonting som vi bör fundera på är att utvärdera landskapets ekologiska odlingar som man har på gårdarna. Är det produktivt? De ger ingenting överhuvudtaget utan man odlar vall på alltihopa för att få EU-stöd och man skänker bort grödorna eller man gör som det passar. Är det rationellt och är det verkligen tanken med våra gårdar att de skall vara på det sättet att de inte producerar någonting för Åland?

 

En tanke jag har som inte har nämnts här är på vilket sätt man kan introducera hästen i jordbrukspolitiken. Den börjar bli ett allt viktigare inslag när det gäller att hålla naturen öppen och det är positivt för alla olika former om man använder jordbruk för att hålla marken öppen. Jag har förstått att det krävs 3 hektar åker för att man skall få någon form av bidrag för hästen, men det är kanske någonting man behöver titta över.

 

Vi skall ha klart för oss att det inte är bara EU det gäller när vi pratar om jordbruksfrågor. Det finns en fortgående avreglering av WTO, Världshandelsorganisationen, och man gör hela tiden överenskommelser där. Det kommer sannolikt att innebära att EU:s jordbrukspolitik igen kommer att förändras. Reformerna måste vi acceptera, de är nödvändiga på lång sikt, men det gäller att göra att övergången blir så lindrig som möjligt att enskilda jordbrukare som står för stora ekonomiska omställningar vet vad de skall göra för val och vad man har för politik här i landskapet.

 

Jag kan bara hålla med min partikollega ltl Raija-Liisa Eklöw när hon sade att den skriftliga informationen var ganska bristfällig och där hon ifrågasatte vad man riktigt hade för politik här i landskapsregeringen. Landskapsregeringsledamoten Strand visade dock ett engagemang och ett intresse för den här frågan, så det var positivt, men det finns fortsättningsvis en del öppna frågor som man bör få svar på där och det skall komma en strategiplan som vi ser fram emot med förväntningar. Man vill väl ha ett jordbruk? Det framkom antydningar här i lagtingssalen från vissa regeringspartier att man sätter ett pris på jordbruket, att allt har sitt pris, och det skulle vara intressant att veta var ligger den prislappen, har vi passerat det priset, är det långt dit eller hur är det med den biten? – så att våra jordbrukare vet var vi står i den här frågan.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Förra gången jag var uppe blev det bara att skumma lite i de här frågorna, så jag tänkte ta ett lite längre anförande nu och gång in på djupet! Skämt åsido, så glömde jag läsa upp klämmen förra gången. Jag vill ändå, när jag har ”pallrat” mig hit upp ta tillfället i akt och göra tre kommentarer.

 

Det ställdes en fråga av ltl Åke Mattsson, som för övrigt hade ett bra och engagerat inlägg. Det har på det sättet varit en litet märklig debatt att sossarna har sagt att det finns fullt tillräckligt med pengar och man har väntat sig att det skulle motiveras var dessa finns och var bristen på idéerna finns. Centern har också haft en ganska låg profil och överlåtit frågorna till Frisinnad Samverkan, men i det stora hela har vi de facto varit ganska eniga, om vi bortser från de känslomässiga utvikningarna. Med tanke på hur hovsam klämmen är formulerad tror jag faktiskt att det blir löjligt om vi igen skall göra partipolitik av det här, utan vi kan säkert omfatta den i ett enigt lagting och det vore trevligt.

 

Två saker till sist. När det gäller investeringsstöden noterade jag att vicelantrådet Jörgen Strand sade i ett replikskifte, att det går inte att säga som man gör i näringsutskottet att det behövs mera pengar, det kan man inte säga, men det tror jag faktiskt man kan göra, man behöver inte vara speciellt matematiskt begåvad. Projektet Landsbygd 2006 har initierat så pass många projekt redan nu, och som jordbruksminister Strand var inne på själv, har vi de facto sju stora mjölkproduktionssatsningar i rören. Det var tydligen miljöprövningsnämnden som skulle rädda budgeten därvidlag, för det sades att det kommer säkert att ta två år innan vi har den andra ladugården igång! Det hoppas jag var en feltolkning från min sida. Minister Strand sade de facto att det är säkert år 2006 innan den andra är igång! Tittar vi på pengarna, så igen en kort upprepning. Vi hade 500.000 euro som vi pratade om när motionen lades. Efter EU-inträdet låg vi uppe mellan 2 och 3 miljoner euro. Det var mycket pengar, men, de facto, hade inte den injektionen gjorts då hade vi inte haft ett jordbruk i landskapet mera. Så pass stor var depressionen efter EU-medlemskapet.

 

När det gäller LFA-stödnivån – med tanke på att jag ser att jordbruksministern begär replik – måste jag passa på att fråga. Jag sade att i B-området, där förutsättningarna är så pass mycket bättre än vad de är på Åland, man har inga transportproblem, man har inte någon småskalighetsproblematik på samma sätt som vi har, har man de facto exakt samma LFA-stödnivå. Jag har en direkt fråga till jordbruksminister Strand - en kompensation om vi skall följa upp till det som regeringen pratar om att det skall vara samma konkurrensförutsättningar som i omkringliggande regioner, det går inte ihop – 250 euro per hektar är prislappen, Strand, för att man skall komma därhän, kan vi räkna med det? En direkt fråga.

 

Till sist tycker jag också att det har varit trevligt att ta del av minister Strands engagemang och intresse när det gäller de här frågorna och jag säger det faktiskt med största välmening. Jag är lite oroad över arbetssättet, och jag har påtalat det tidigare, att det pratas mycket om arbetsgrupper, utredningar och skrivningar, men enligt mitt sätt att se på politiskt arbete så i bästa fall leder skrivningar och arbetsgrupper samt utredningar till ett förslag, i bästa fall, men det riktigt stora arbetet börjar när förslagen skall genomföras. Så länge har aldrig Strand fått sitta i en landskapsregering, för det har brakat före det var dags att börja förverkliga förslagen! Det tredje steget är resultatet av de genomförda förslagen, när man skall revidera dem och se om det blev riktigt det som man hade tänkt sig. Engagemanget och intresset är jättebra, men det är långt tills vi ser konkreta resultat!

 

Klämmen lyder alltså:

 

”att lagtinget hemställer hos landskapsregeringen om att landskapsregeringen skall bedriva en jordbrukspolitik i syfte att utveckla verksamhetsförutsättningarna inom det åländska jordbruket för att möjliggöra högsta möjliga sysselsättningsnivå på landsbygden och i skärgården.”

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

När det gäller klämmen känns det lite som att slå in öppna dörrar, men lagtinget får väl ta ställning till den. Det är exakt den politik vi driver, så den är inte nödvändig. Jag trodde att ltl Anders Eriksson skulle ha kunnat vara lite mer kreativ och konkret.

 

När det gäller pengarna till investeringar är det första året vi har det  här systemet. Att utan att veta hur mycket som går åt utav dessa 850.000 euro gå ut och säga att det generellt skulle behövas mera kan inte jag göra i dag, men jag har sagt på avdelningen att man skall vara observant, man skall se över var behoven finns och var vi behöver göra prioriteringarna.

 

När det gäller ladugårdarna nämnde jag tidigare att det diskuteras sju, men enligt den tidsplan som jag har fått ta del av från projektet Landsbygd 2006 kan det bli aktuellt i år med en, sedan eventuellt en eller två 2006, medan de andra ligger lite på längre sikt. Om det kommer andra signaler får man överväga den här frågan, men att få igång djurhållningen på landsbygden är ett prioriterat område.

 

Ltl Anders Eriksson nämnde att det är fint med vackra skrivningar och målsättningar; de måste komma i ett första skede, men faktum är att jag har varit mycket ute på fältet för att implementera den här politiken i olika organisationer: försöksstationen, rådgivningen, landsbygdscenters styrelse och liknande organisationer. Det gäller att komma vidare med de konkreta åtgärderna, men på två månader gör man inte så mycket – framtiden får utvisas, målsättningarna och arbetet pågår. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det är givetvis så att man måste slå fast en strategi vilken väg man skall gå innan man börjar. Men när Strand säger att jag borde vara mera kreativ och konkret när det gäller klämförslaget tycker jag själv – ur min subjektiva synvinkel – att jag gick igenom punkt för punkt och påtalade var det var fel och jag uppfattade att vi var relativt eniga. Strand sade inte på något sätt att den politik regeringen för är den rätta utan han höll med om att mina kommentarer var riktiga, mina invändningar var riktitga och han har lovat en ändring. Mot den bakgrunden borde det inte vara något större bekymmer att omfatta klämmen. Det vi tar sikte på, till skillnad från spörsmålets svar, är att man också måste fokusera på sysselsättningen på landsbygden. Det står inte mycket om den biten i det skriftliga svaret på vårt spörsmål. Däremot har det i debatten kommit fram från Strands sida, och det tycker jag är bra. När det gäller ladugårdarna sades det förra gången att på grund av att det krävs miljötillstånd osv. kommer det att ta till 2006, så där fick vi en lite reviderad version nu!

 

Till sist när det gäller investeringsstödspengarna, Strand, i debattens elfte timme, visst kan vi vara ärliga med varandra och konstatera att pengarna räcker inte!

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Om pengarna räcker återstår att se. När det gäller ladugården och miljötillståndet var det bara en information som jag fick från avdelningen att de har lämant in en ansökan och vet inte själva hur länge den tar. Men med den erfarenhet vi har vet vi att det är lite bekymmer med lagstiftningen som berör miljöprövningsnämnden och det är någonting som landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman och också övriga regeringen har sagt att är en prioriterad fråga och vi funderar t.o.m. att ta in extra resurser för att kunna lösa frågan.

 

När det gäller klämmen tycker jag fortfarande att det är lite att slå in öppna dörrar. De skillnader som ltl Anders Eriksson tog upp i sin debatt tyckte jag att han klistrade på mig och landskapsregeringen. Det var exempel på att vi inte driver en egen jordbrukspolitik mot Finland. Vi jobbar med ett eget program. Det fanns också andra saker och det kändes som att ltl Anders Eriksson fick ett bra svar av landskapsregeringen och sedan måste han konstruera några åsiktsskillnader. Jag upplevde i stort att vi inte har några stora åsiktsskillnader i den här frågan. När det gäller sysselsättningen på landsbygden tog jag i mitt anförande upp diversifieringen och liknande, så det är lite att slå in öppna dörrar, men lagtinget får väl ta ställning till klämmen och jag kommer att respektera det, den är egentligen ofarlig.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det sista var ju bra! Då kan vi räkna med Frisinnad Samverkans stöd när klämmen är så ”ofarlig”. De facto anser jag inte att vi har formulerat en kläm med syftemålet att slå in öppna dörrar, för det finns vissa dörrar som kärvar lite. När det gäller svaret i spörsmålet så än en gång: jag försökte i mitt anförande att sätta fokus på landsbygdsutvecklingen. Det är den vägen man måste gå om vi skall behålla sysselsättningen på landsbygden, och den delen har inte varit speciellt framskjuten i det skriftliga svaret, tvärtom.  Det blir så mycket trevligare när man har det arbetssättet att man håller med varandra, men om man olyckligtvis skulle glömma bort det vi har sagt i debatten så tror jag faktiskt det är väldigt bra om lagtinget kan omfatta klämmen enhälligt – speciellt när den är ofarlig!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Brage Eklund:

Fru talman!

Jag ber att få understöda ltl Anders Erikssons förslag till hemställan.

 

TALMANNEN: Begärs ordet?  Diskussionen är avslutad.

 

Under överläggningen har ltl Anders Eriksson, understödd av ltl Brage Eklund, föreslagit att lagtinget godkänner en hemställan till landskapsregeringen av följande lydelse:

 

”Lagtinget hemställer hos landskapsregeringen om att landskapsregeringen skall bedriva en jordbrukspolitik i syfte att utveckla verksamhetsförutsättningarna inom det åländska jordbruket för att möjliggöra högsta möjliga sysselsättningsnivå på landsbygden och i skärgården.”

 

Enligt 38 § 5 mom. arbetsordningen skall ärendet bordläggas till en avgörande behandling vid plenum tidigast följande dag. Talmannen föreslår att förslaget till hemställan bordläggs till plenum den 30 mars. Godkänt.

 

 

 

Ltl Danne Sundmans m.fl. lagmotion angående lagstiftning mot diskriminering. (LM 7/2004-2005).

 

Ärendet upptas till behandling den 30 mars.

 

Lagtingets nästa plenum är onsdagen den 30 mars kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.16.13).