I denna motion föreslår vi att lagtinget på nytt väcker ett initiativ i enlighet med självstyrelselagens 22 § i ett ärende som hör till rikets lagstiftningsbehörighet.

Initiativet syftar till att hemställa om att riksdagen uppmanar regeringen att skärpa sexualbrottslagstiftningen åtminstone på Åland så att den bättre motsvarar den allmänna rättsuppfattningen. Lagstiftningen bör innefatta bland annat införande av ett s.k. rekvisit för samtycke/frivilligt deltagande. Vår förhoppning är att sådana lagändringar ska införas för hela Finland men om så inte blir fallet skulle Åland kunna vara ett försöksområde för en modern sexualbrottslagstiftning i Finland.

Lagtingets initiativrätt

Enligt självstyrelselagens 22 § kan lagtinget väcka initiativ i frågor som hör till rikets lagstiftningsbehörighet. Av motiveringen i regeringens proposition med förslag till självstyrelselag för Åland (RP 73/1990 rd) framgår att lagtinget har rätt att väcka initiativ i angelägenheter som underlyder rikets lagstiftningsbehörighet. Initiativrätten gäller frågor som har särskild betydelse för landskapet och initiativrätten innebär en möjlighet att komma in med förslag till rikslagstiftning med territoriellt begränsad giltighet.

Lagtinget tog i november 2011 ett liknande initiativ i riksdagen. Grundlagsutskottet gav då ett utlåtande (GrUU 3/2011 rd - Ö 1/2011 rd) till lagutskottet i vilket ett resonemang fördes gällande tolkningen av självstyrelselagens 22 §. I utlåtandet konstaterade grundlagsutskottet att den generella ordalydelsen ger intryck av en bred räckvidd men menade att motiveringen i den proposition som ledde till att självstyrelselagen stiftades föranleder en annan uppfattning. Enligt motiveringen (RP 73/1990 rd, s. 71) gäller initiativrätten frågor av särskild betydelse för landskapet. Initiativrätten innebär en möjlighet att komma in med förslag till "rikslagstiftning med territoriellt begränsad giltighet". Undertecknade anser att texten i motiveringen ska läsas så att lagtinget ges en möjlighet, men inte en begränsning, till förslag till "rikslagstiftning med territoriellt begränsad giltighet".

I sitt utlåtande anser grundlagsutskottet även att påpekandet i motiven att bestämmelsen i sak motsvarar 15 § i den föregående självstyrelselagen (670/1951) kan ses som viktigt. Den nuvarande självstyrelselagens bestämmelse om initiativrätten är just mot bakgrund av sin motivering en direkt efterföljare till denna 15 §. Vår uppfattning är att det inte kan bortses från att begränsningen ”en sådan landskapet enskilt rörande angelägenhet” avsiktligt ströks ur lagtexten.

Grundlagsutskottet säger i sitt utlåtande att 22 § i självstyrelselagen i teorin kan tolkas på två sätt. För det första kan tolkningen vara rent formell och alltså strikt hålla sig till ordalydelsen. Tolkningen underbyggs enligt grundlagsutskottet inte av någonting annat än en bokstavlig läsning av bestämmelsen. Enligt vår uppfattning bör lagtolkningen i första hand vara objektiv och utgå från lagtexten från vilken det ska finnas särskilda skäl för att avvikelser[1]. Enligt finländsk lagstiftningstradition lagstiftar man inte genom motivering, i synnerhet inte när motiveringen som i det här fallet gör en inskränkning som uttryckligen togs bort i samband med senaste lagändring.

Vi vill i sammanhanget även beröra att grundlagsutskottet i sitt utlåtande hänvisade även till att det åtminstone i princip går att försöka uppnå det resultat som initiativet siktar på genom att riksdagsledamoten från Åland utnyttjar sin rätt att väcka motioner enligt 39 § 2 mom. i grundlagen och att den rätten är densamma som för ledamöterna från alla andra valkretsar. Vi konstaterar att med denna motivering kunde lagtingets initiativrätt i sin helhet anses överflödig eftersom den åländske riksdagsledamoten har full initiativrätt i riksdagen. Till skillnad från andra valkretsar har Åland dock genom löften från Finland gentemot det internationella samfundet tillförsäkrats en självstyrelse som är uppbyggd på att den åländska befolkningen i lagstiftningsfrågor företräds av såväl lagtinget som riksdagen och i självstyrelselagen har det därför intagits en särbestämmelse om lagtingets initiativrätt som komplement till riksdagsledamotens.

Som sin slutsats konstaterade grundlagsutskottet att villkoren för lagtingets behörighet att väcka initiativ inte uppfylldes framför allt för att initiativet inte bara gäller landskapet utan siktade på att Finland ska harmonisera sina straffrättsliga bestämmelser med lagstiftningen i Sverige trots att kriminalpolitiska linjeval av den typen hör dock helt och hållet till riksdagens befogenheter. Utskottet ansåg därför att Ålands lagting inte hade behörighet att väcka initiativ av den typ som avses i regeringens skrivelse.

Vår egentliga uppfattning är att sexualbrottslagstiftningen i Finland överlag, är i behov av en översyn men för att säkerställa att initiativet denna gång tas upp till behandling föreslår vi att lagtinget i riksdagen ska väcka ett initiativ till rikslagstiftning med territoriellt begränsad giltighet vilken i materiellt hänseende skulle överensstämma med den allmänna rättsuppfattningen på Åland.

Lagtingets initiativrätt gäller frågor som har särskild betydelse för landskapet. Avslutningsvis vill vi framhålla att vi anser att bedömningen av vilka frågor som har särskild betydelse för landskapet ska göras av lagtinget och inte av Finlands riksdag.

Behov av en översyn

Vi konstaterar att flera av de synpunkter som lagtinget framförde i sitt initiativ från november 2011 har beaktats även om initiativet inte formellt blev behandlat. Åtalsrätten har exempelvis vidgats avsevärt och definitionen av samlag har ändrats på det sätt som lagtinget efterlyste. Dessutom har riksdagen så sent som i mars 2019 skärpt straffen för sexualbrott mot barn. Samtidigt godkändes tre uttalanden där en fortsatt översyn av 20 kapitlet i strafflagen efterlyses.

Vi noterar även att utvecklingen gått framåt i fråga om synen på kravet på samtycke och att justitieministeriet tillsatt en arbetsgrupp för ändamålet. Vi välkomnar utvecklingen mot bakgrund av att den allmänna rättsuppfattningen på Åland i många avseenden länge har skiljt sig från lagstiftarens syn på sexualbrotten.

Utgångspunkter för översynen

Allvarliga brott

Sexualbrotten tillhör enligt vår mening de allra allvarligaste brotten eftersom de innebär en grov kränkning av i synnerhet den sexuella integriteten. Att bli föremål för ett sexualbrott innebär en enorm påfrestning och ett stort trauma för den drabbade. Forskning visar att ett stort antal av brottsoffren blir deprimerade, får sömnsvårigheter, får synnerligen obehagliga återupplevelser av brottet, får djup ångest, upplever värdelöshet och äckelkänslor för sin kropp. Många offer är självfördömande och rannsakar sig själva med frågor som "Vad kunde jag ha gjort annorlunda?" och "Var det mitt fel?". Forskningen visar alltså att offer för sexualbrott, till skillnad från offer för t.ex. egendomsbrott, tenderar att ta på sig skulden vilket förorsakar ytterligare lidande. Brottsoffren kan också få svårt med närhet till andra människor och få stora svårigheter att njuta av sitt sexualliv. Tilliten till andra kan gå förlorad inte bara sexuellt utan också i övrigt vilket kan innebära bl.a. svårighet att känslomässigt knyta an till sina barn. Ett sexuellt övergrepp kan således påverka flera generationer framåt.

Föregångare inom sexualbrottslagstiftningen

Det är enligt vår mening viktigt att Finland som ett modernt och jämställt land är en föregångare i fråga om sexualbrottslagstiftningen på samma sätt som Finland har ambitionen att vara ett föredöme i fråga om övriga grundläggande fri- och rättigheter. Det borde vara en självklarhet att lagstiftningen alltid är så långt utvecklad att lagstiftningsändringar till följd av internationella avtal på området inte i framtiden blir nödvändiga såsom nu är fallet exempelvis i fråga om Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp. Finland bör heller aldrig i framtiden bli föremål för kritik från exempelvis Amnesty International såsom i rapporten "Fallet nerlagt - Våldtäkt och mänskliga rättigheter i de nordiska länderna", vilken publicerades hösten 2008. Målet för översynen bör med andra ord vara mycket högt ställt.

Eftersom det uppenbarligen ändå tycks föreligga viss tveksamhet gällande t.ex. införande av samtyckeslagstiftning kan Åland vara ett bra försöksområde för en ny lagstiftning.

Synen på kvinnors och mäns sexualitet

I översynen av lagstiftningen bör det finnas ett uttalat och tydligt genusperspektiv. Förväntningarna på könen är nämligen fortsättningsvis mycket olika i frågor som rör sexualitet. Det finns förväntningar på att män ska ta initiativ, vara aktiva, vara sexuellt intresserade och dominanta ibland på gränsen till aggressiva samt gärna ha många partners särskilt när de är unga. Kvinnor och speciellt unga kvinnor förväntas däremot hålla på sig och vara svårövertalade för att inte få dåligt rykte. Det finns också föreställningar om att kvinnor förväntas ställa upp på sexuellt umgänge i en relation även när hon inte känner för det. Sexuella trakasserier riktar sig i praktiken nästan uteslutande mot kvinnor, kvinnokroppen objektifieras i media och pornografi, kvinnliga könsorgan används som svordomar och det finns uppfattningar och fördomar kring hur en våldtäktsman och ett våldtäktsoffer är och beter sig, t.ex. förväntas inte en våldtäktsman vara snygg och trevlig.

Den här synen på könen och könsroller påverkar medvetet och omedvetet också synen på sexualbrotten både i fråga om stiftande av lagarna och tillämpningen av dem, något som lagstiftaren hela tiden bör vara medveten om. För att komma till rätta med både föreställningar och beteenden kopplade till sexualitet behöver könsnormer och stereotypa uppfattningar utmanas och gamla föreställningar och fördomar ersättas med modernare och mer jämställda värderingar.

Vid översynen bör det också beaktas att det finns sexuella relationer av många slag samt att män har sexuella relationer med män och kvinnor med kvinnor. Av lagstiftningen bör det givetvis tydligt framgå att inte heller sexuellt våld i samkönade relationer är acceptabelt.

Brott riktade mot barn

Särskild uppmärksamhet bör fästas vid sexualbrott där barn är offer eftersom barn är synnerligen utlämnade och försvarslösa. Brott mot barn måste därför alltid ses som grova. Detta gäller inte minst när det är fråga om brott där förövaren är en sådan person som på grund av en nära relation till barnet borde vara den som skyddar och vårdar det och som barnet borde kunna känna förtroende gentemot.

Redan i lagtingets förra initiativ till riksdagen påtalades behovet av strängare regler i fråga om sexualbrott mot barn. Vi noterar att riksdagen nyligen godkände en ändring av strafflagen så att straffen för sexualbrott mot barn skärptes och att en ny bestämmelse om våldtäkt mot barn infördes. Samtidigt efterlyste riksdagen en ytterligare skärpning av straffen. Vi delar riksdagens syn på behovet av ytterligare skärpningar.

Bred sakkunskap

I samband med översynen bör sakkunskap anlitas på ett mycket brett fält. Av tradition anlitas ofta sakkunskap på områden som rör t.ex. polisen, åklagarväsendet och domarkåren medan det inte är lika självklart att kunskaper och erfarenheter på det psykologiska området, från genusforskningen och från t.ex. kvinnojourer tas tillvara.

Som ett exempel på kunskaper som bör tas tillvara kan nämnas den moderna forskning som visar att det är en normal överlevnadsreflex att bli paralyserad och inte göra motstånd i en hotfull situation som i samband med våldtäckt. Forskarna kallar det för "frozen fright" eller på svenska spela-död-reflex. Till skillnad från tidigare vet vi alltså idag att människor som utsätts för sexualiserat våld och hot ofta inte förmår eller vågar göra motstånd utan en reflex kan slå till så att pulsen minskar, blodtrycket sjunker och kvinnan inte längre kan vare röra sig eller ropa på hjälp. Detta beteende ska inte tolkas som ett uttryck för samtycke eftersom kvinnan inte förmår göra motstånd.

Samtycke/frivilligt deltagande

Utgångspunkten för allt sexuellt umgänge måste vara alla parters frivilliga deltagande. Medverkan utan någon form av samtycke innebär nämligen en stor kränkning av den personliga och sexuella integriteten - en kränkning som i många fall kan medföra allvarliga psykiska skador för livet.

I dagens strafflag utgör våld, hot om våld eller hot en förutsättning för våldtäkt vilket innebär att det är graden av våld eller hot om våld som definierar hur allvarlig en våldtäkt kan anses vara. Att förekomsten av våld betonas så stark indikerar möjligen att våldtäkt ses som en form av misshandel snarare än ett brott mot individens sexuella integritet och självbestämmanderätten.

Det är också viktigt att begreppet hjälplöst tillstånd i 20 kap 4 § i strafflagen tydligt definieras på ett sätt som överensstämmer med det allmänna rättsmedvetandet.

Bristen på samtycke som grund för straffansvaret har kommit till tydligt

uttryck i internationell praxis. Europadomstolen har i en den 4 december 2003 avkunnad dom (M.C. mot Bulgarien; ansökan nr 39272/98) gjort en genomgång av bl.a. lagstiftningen om våldtäkt i ett flertal europeiska länder och avgöranden av Internationella krigsförbrytartribunalen för forna Jugoslavien. Med stöd av denna genomgång har domstolen funnit att artiklarna 3 och 8 i Europakonventionen ålägger staterna att straffbelägga och effektivt lagföra varje form av sexuellt umgänge utan samtycke, även om offret inte har gjort fysiskt motstånd. I den sexualbrottsutredning som tillsatts av Sveriges regering och som i oktober 2010 avgav sitt betänkande (SOU 2010:71) analyserades Bulgariendomen. Utredningens bedömning är att domen inte innebär någon förpliktelse för Sverige att utforma lagstiftningen beträffande sexualbrott på ett visst bestämt sätt. Däremot krävs enligt utredningen att svensk materiell straffrätt och tillämpningen av den lever upp till de krav som ställs i artikel 3 och 8 i Europakonventionen, såsom de har kommit till uttryck i Bulgariendomen. Det måste enligt utredarna vara möjligt att bestraffa varje sexuell handling som skett utan samtycke och det kan ifrågasättas om Sverige fullt ut uppfyllde kraven.

I Sverige infördes i maj 2018 en ny sexualbrottslagstiftning som bygger på frivillighet. Syftet är bland annat att göra det tydligt att varje människa har en ovillkorlig rätt att själv bestämma över sitt sexuella umgänge. Förslaget innebär bland annat att gränsen för om en gärning ska räknas som straffbar ska gå vid om deltagandet i en sexuell aktivitet är frivilligt eller inte. En gärningsman ska kunna dömas för till exempel våldtäkt även om hen inte använt sig av våld eller hot. Det infördes även ett särskilt oaktsamhetsansvar för vissa allvarliga sexualbrott. Lagändringarna började gälla den 1 juli 2018. Sveriges riksdagen riktade också två uppmaningar till regeringen om att minimistraffet för våldtäkt av så kallad normalgrad och för köp av sexuell handling av barn bör höjas samt att maximistraffet för köp av sexuell handling av barn bör höjas.

Redan i lagtingets tidigare initiativ till riksdagen efterlystes en analys av behovet av att införa ett krav på samtycke. Vi noterar nu att justitieministeriet tillsatt en arbetsgrupp för att se över våldtäktslagstiftningen. Målet är att ändra strafflagen så att betydelsen av samtycke lyfts fram tydligare än i dag i rekvisitet för våldtäkt.

Straffskalan

Även om det finns utrymme inom de nuvarande straffskalorna att skärpa straffpraxis bör en översyn av straffskalan företas. Straffen för de grova kränkningar av både den personliga och sexuella integriteten som sexualbrotten innebär måste ställas i proportion till straffen för andra brott som t.ex. egendomsbrott. Straffskalan är ett tecken på samhällets syn på brottets allvar.

Både maximi- och minimistraffen bör ses över. Maximistraffen är det yttersta tecknet på hur grovt brottet anses vara men i praktiken ligger straffet för de flesta förövarna i den nedre delen av straffskalan varför minimistraffet också bör tillmätas stor betydelse.

Åtalsrätten

Ändringar i rätt riktning i fråga om åtalsrätten har nyligen företagits men det bör ändå övervägas om alla brott mot den sexuella integriteten och självbestämmanderätten ska sättas under allmänt åtal. Sexuellt antastande, såsom kränkande fysisk beröring eller verbal kränkning, SL 20 kap. 5a § är fortsättningsvis ett målsägandebrott om målsäganden fyllt 18 år. När ett brott inte faller under allmänt åtal innebär det nämligen att ett offer kan utöva sin “fria vilja” och be åklagaren att inte väcka åtal. Det här öppnar möjlighet för gärningsmannen och andra att utöva påtryckningar på offret för att förmå denne att be åklagaren att dra tillbaka åtalet. Åklagaren har ingen möjlighet att bedöma huruvida brottsoffret verkligen agerar utifrån sin egen fria vilja. Att inte lägga ett brott under allmänt åtal ger också en signal om att ansvaret ligger hos brottsoffret och att det är upp till offret och inte samhället att avgöra om ett brott har begåtts eller inte.

Nya brott och definitioner

I samband med översynen bör också införandet av nya brott som ofredande och sexuellt ofredande övervägas så att det skulle bli lättare än för närvarande att lagföra trakasserier. I takt med att synen på den sexuella integriteten har förändrats ser man också allvarligare på sexuella trakasserier än tidigare. Ingen ska längre anses behöva utstå kränkningar i ord eller handling t.ex. i form av sexuell jargong eller språkbruk, pornografiska bilder, ovälkomna sexuella anspelningar, blickar och gester, tafsande eller annan ovälkommen beröring av sexuellt slag samt ovälkomna förslag eller krav på sexuella tjänster. Inte heller ska någon behöva utstå nedsättande kommentarer om utseende, klädsel och privatliv och nedsättande kommentarer med anknytning till kvinnor respektive män som grupp eller att bli osynliggjord, förlöjligad, utfryst eller motarbetad på grund av sin könstillhörighet eller sexuell läggning.

Internet och nya sociala medier har visat sig kunna utgöra instrument för olika former av trakasserier. Vid översynen bör uppmärksamhet också i övrigt ägnas åt att utreda om det föreligger behov av lagstiftnings- eller andra åtgärder till följd av den tekniska utvecklingen.

Det bör även övervägas om det finns skäl att införa oaktsamhetsbrott så att ärenden inte behöver läggas ner på grund av att man inte kunnat bevisa att gärningsmannen haft brottsligt uppsåt.

Vidare bör strafflagens 20 kapitel ses över. En ändring så att ett fängelsestraff för brott enligt strafflagens 20 kapitel kan förklaras villkorligt endast om det är högst sex månader långt och gärningspersonen fyllt 18 år då brottet begicks, bör övervägas. Likaså bör det övervägas en bestämmelse enligt vilken samhällstjänst inte ska kunna förordnas om straffet följer för brott mot 20 kapitlet i strafflagen. Det är uppenbart att en sådan påföljd enligt gängse uppfattning är för lindrig med beaktande av att ett sexualbrott ofta förorsakar brottsoffret ett betydande psykiskt lidande som rent av kan vara livslångt. Även ett kortare fängelsestraff utgör en mycket obehaglig upplevelse för den dömde. Kunskapen om att påföljden för ett sexualbrott i regel är ett ovillkorligt fängelsestraff borde ha en betydande individualpreventiv inverkan mot att begå sådana brott.

Kompletterande åtgärder

Ovan beskrivs vilka lagstiftningsändringar som bör övervägas. Minst lika viktigt är dock att lagstiftningen kompletteras med olika typer av opinionsbildande och förebyggande åtgärder samt utbildningsinsatser.

Utbildningsinsatserna bör främst rikta sig till bl.a. personal inom polis- och rättsväsendet samt sjukvården i syfte att öka medvetenheten om sexualbrotten och deras påverkan. Här är också kunskaper samt medvetenhet om genusperspektivet synnerligen viktiga så att de som blivit föremål för sexuella kränkningar möts med respekt och sakkunskap. Utbildnings- och informationsinsatser riktade till åklagare och domare är också viktiga med tanke på ovan nämnda behov av en för hela landet enhetlig tillämpning av strafflagens 20 kapitel.

Utbildnings- och informationssatsningar riktade till unga personer är en förutsättning för att skapa ett förändringsarbete som i förlängningen kan leda till mera jämställda attityder gentemot sexualitet och ömsesidighet. Genom att öppet börja diskutera vilka normer som ligger till grund för hur vi ser på och förstår såväl sexuella handlingar som sexuella övergrepp kan attityder och värderingar förändras. Genom att sätta fokus på både sexuellt våld samt vikten av ömsesidighet och respekt kan unga få mera kunskaper och fakta för att förstå och förhålla sig till frågor rörande sexualitet. Verksamheten bör riktas både till unga kvinnor och män för att de ska kunna utmana destruktiva sexuella mönster. Flickorna bör få ökad medvetenhet om sina rättigheter och pojkarna måste uppmärksammas så att de t.ex. inte ska känna sig tvingade att delta i övergrepp på grund av grupptryck.

Mål som rör sexualbrott förutsätter specialkompetens på många olika områden, inte minst på psykologins område. Som exempel kan nämnas att ett brottsoffer till synes kan vara oberört av övergreppet medan det i verkligheten handlar om att offret har fått ett så svårt trauma att det inte går att binda känslor till händelserna. Domare, åklagare och polis måste därför hålla sig ajour både med litteraturen och den ständigt växande forskningen på området. Att offentligt redogöra för sexuella erfarenheter är någonting som de flesta i allmänhet undviker och att inför en domstol redogöra för sådana negativt laddade erfarenheter som sexuella övergrepp är synnerligen obehagligt. En utredning jämte rättegång kan därför innebära en ny traumatisering vilket resulterar i att många brottsoffer undviker en anmälan om brott. De offer som trots allt genomgår en rättegång kan mot denna bakgrund efteråt ångra sin anmälan, särskilt om gärningsmannens straff uppfattas som lindrigt. Speciella tekniker för utrednings- och förhörsverksamheten bör därför utvecklas så att en ny traumatisering av offret så långt det är möjligt kan undvikas.

Metoder för att styra in rättegångarna till att handla enbart om sådant som är väsentligt för målet i fråga bör också utvecklas så att uppmärksamhet inte fästs vid t.ex. brottsoffrets bakgrund och familjeförhållanden. Det är också viktigt att säkerställa att det vid de allmänna tingsrätterna finns utrymmen där brottsoffer och gärningsmän inte behöver konfronteras.Behovet av specialkunskaper kräver enligt vår mening nytänkande och nya lösningar inom rättsväsendet.

En ytterligare fråga som bör beaktas i samband med översynen av sexualbrottslagstiftningen är behandlingen av förövarna i syfte att nya offer inte ska bli föremål för sexuellt våld. På Åland som enda plats i Finland, finns ett behandlingserbjudande för män med aggressions- och våldsproblem gentemot sin partner. Behandlingsmodellen följer en norsk modell och erfarenheterna från Norge är positiva. Det är viktigt att behandlingar erbjuds dem som döms för sexuella övergrepp oavsett påföljden i övrigt. Det bör även övervägas om strafflindring skulle ges för dem som frivilligt genomgår behandlingen.

I samband med översynen bör ett omfattande utbildningsprogram och en modern upplysningskampanj därför genomföras i syfte att öka förståelsen för en förändrad och modern sexualbrottslagstiftning och behovet av en allmän förändring av synen på sexuella rättigheter och skyldigheter för att uppnå ökad sexuell jämställdhet i samhället.

Åland som försöksområde

Det kan tyckas som om det inte vore ändamålsenligt med olika straffrättsliga bestämmelser inom ett och samma land men vi vill påminna om att detta inte är något exceptionellt. Enligt självstyrelselagens 18 § p. 25 hör beläggande med straff och storleken av straff inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet nämligen till lagtingets behörighet vilket innebär att det redan idag finns olika straffbestämmelser i Finland och på Åland utan att detta har förorsakat några problem.

Mot bakgrund av att synen i Finland på sexualbrott förefaller närma sig den syn som redan länge funnits på Åland hyser vi stora förhoppningar på att Finland inom kort ska få en modern uppdaterad lagstiftning på området. Om det mot förmodan skulle vara så att frågan om bristen på samtycke som grund för straffansvar inte anses helt oproblematisk kan det vara lämpligt att införa sådan lagstiftning på försök inom ett begränsat territorium som Åland.

Med anledning av det ovanstående föreslår vi

att lagtinget hos riksdagen i enlighet med 22 § självstyrelselagen för Åland, hemställer om att riksdagen ger regeringen i uppdrag att företa en översyn i enlighet med motiveringen ovan av strafflagens bestämmelser om sexualbrott för att bringa lagstiftningen på Åland i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen där samt att därefter vidta kompletterande åtgärder i enlighet med initiativet.

Mariehamn den 29 maj 2019

Viveka Eriksson

Harry Jansson

Annette Holmberg-Jansson

Sara Kemetter

Bert Häggblom

Axel Jonsson

Stephan Toivonen

[1] Kaarlo Tuori, Rättens nivåer och dimensioner s 47

Åtgärdsmotion 8/2018-2019

Ålands lagting

Genvägar

Kontaktuppgifter