Framställning 11/2008-2009

Lagtingsår: 2008-2009

Ladda ner Word-dokument

 

FRAMSTÄLLNING nr 11/2008-2009

 

Datum

 

 

2008-11-25

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till Ålands lagting

 

 

 

 

 


Ändring av bestämmelserna om utsläppshandel så att Kyotoprotokollets flexibla mekanismer kan användas

 

 

Huvudsakligt innehåll

 

Landskapsregeringen föreslår att lagstiftningen om utsläppshandel ändras. Avsikten är att möjliggöra för åländska aktörer att kunna tillgodoräkna sig kyotoenheter för växthusgasminskande projekt de har deltagit i eller genomfört i andra länder. Samtidigt möjliggörs det för aktörer från andra länder att kunna genomföra sådana projekt i landskapet.

__________________

 


 

INNEHÅLL

Huvudsakligt innehåll 1

Allmän motivering. 3

1. Bakgrund. 3

1.1 Växthuseffekten. 3

1.2 Klimatkonventionen och kyotoprotokollet 3

1.3 Lagstiftningsbehörighet 4

1.4 Europeiska unionen och gemenskapen. 4

1.5 Landskapets regelverk. 5

2. Kyotomekanismerna. 5

2.1 Mekanismer 5

2.2 EUA-enheter och kyotoenheter 6

2.3 Register 7

2.4 Utsläppshandel 7

3. Överväganden. 8

4. Förslag. 9

5. Förslagets verkningar 9

Lagtext 11

L A N D S K A P S L A G om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om utsläppshandel 11

BILAGA. 13

 


 

Allmän motivering

 

1. Bakgrund

 

1.1 Växthuseffekten

 

Växthuseffekten är en förutsättning för det liv vi känner på jorden. Den är en följd av att s.k. växthusgaser i atmosfären absorberar värmestrålning utan att hindra solljuset från att nå och värma jordytan. Växthusgaserna fångar även upp en del av den värmestrålning som sänds från jorden.

     Mänskliga aktiviteter tillför atmosfären ytterligare växthusgas som förstärker växthuseffekten. Klimatet förändras till följd av att skadliga mängder växthusgas släpps ut. Det har ingen betydelse för klimatet var i världen utsläppen sker, klimatförändringarna är ett globalt problem.

 

Förmågan hos en gas att absorbera värmestrålning och den tid gasen stannar i atmosfären utgör dess uppvärmningspotential. Vid jämförelser används begreppet global uppvärmningspotential, vilket brukar förkortas GWP efter engelskans Global Warming Potential. De mest betydelsefulla växthusgasernas GWP brukar beräknas i koldioxidekvivalenter som enligt följande tabell.

 

GWP i ton koldioxidekvivalenter

1 ton koldioxid (CO2)

=

1

ton

koldioxid

1 ton metan (CH4)

=

23

ton

koldioxidekvivalenter

1 ton dikväveoxid (N2O)

=

296

ton

koldioxidekvivalenter

1 ton svavelhexaflourid (SF6)

=

22 200

ton

koldioxidekvivalenter

 

1.2 Klimatkonventionen och Kyotoprotokollet

 

I enlighet med FN:s ramkonvention om klimatförändringar (klimatkonventionen, FördrS 61/1994, ändrad gnm FördrS 82/1998) och det till konventionen år 1997 fogade Kyotoprotokollet (FördrS 12—13/2005) ska koncentrationen av växthusgaser i atmosfären minskas till en för klimatsystemet ofarlig nivå.

     Kyotoprotokollet avser växthusgaserna koldioxid, metan, dikväveoxid, fluorkolväten, perfluorkolväten och svavelhexaflourid. För att minska växthusgasutsläppen krävs i Kyotoprotokollet att parterna ska göra kvantitativa koldioxid- och koldioxidekvivalentminskningar. Kyotoprotokollet innehåller tre s.k. flexibla mekanismer genom vilka ett land kan dra nytta av utsläppsminskningar som genomförts i ett annat land. Kyotoprotokollets mekanismer ska tillämpas från och med år 2008, varefter utsläppshandeln avses bli reglerad i femårsperioder.

     Världens länder har med få undantag biträtt Kyotoprotokollet. I Kyotoprotokollets bilaga B förtecknas industriländer vilka har åtagit sig att minska sina sammanlagda växthusgasutsläpp med minst fem procent under åtagandeperioden 2008 – 2012, jämfört med utsläppen år 1990 och något fall år 1995.

     Sedan år 1995 behandlar klimatkonventionens parter vid s.k. partsmöten (Conference of the Parties, COP) frågor om konventionens och protokollets genomförande samt fattar nödvändiga närmare beslut. Alla parter till klimatkonventionen har dock inte både godkänt och ratificerat Kyotoprotokollet. Sedan Kyotoprotokollet trädde i kraft år 2005 har dess parter i samband med klimatkonventionens COP haft ett eget möte (Meeting of the Parties, MOP). Gemensamt brukar dessa möten förkortas COP/MOP och ibland CMP. I december 2007 ägde sådana möten rum på Bali (COP13/MOP3). Där överenskom parterna om en beslutprocess för växthusgasminskningar efter år 2012. Efter ytterligare ett förberedande möte i polska Poznań i december 2008 (COP14/MOP4) avses bindande beslut fattas i Köpenhamn år 2009 (COP15/MOP5). Förhandlingsramarna omfattar bl.a. åtaganden om utsläppsminskningar, anpassningsåtgärder för fattiga länder samt tekniköverföring till utvecklingsländer.

 

1.3 Lagstiftningsbehörighet

 

Lagstiftningsbehörigheten mellan landskapet och riket är fördelad i enlighet med självstyrelselagen 18 och 27 §§. Landskapet har lagstiftningsbehörighet såväl avseende miljövård som näringsverksamhet i enlighet med 18 § 10 punkten och 18 § 22 punkten självstyrelselagen. Behörigheten är fördelad så att förvaltnings- och lagstiftningsbehörighet följs åt. Högsta domstolen har konstaterat (HD dnr 2005/61) att en uppdelning av Finlands totala utsläppsrätter mellan landskapet och riket inte är förenlig med EG-direktivet 2003/87/EG, då det skulle medföra olika fördelningskriterier och därmed olika behandling av aktörer i landskapet respektive i riket. I enlighet med EG-direktivet kan varje medlemsland endast ges en utsläppskvot. Det kan således endast finnas en för landskapet och riket gemensam utsläppskvot, medan förvaltningen av fördelningen av utsläppsrätter hör till landskapet respektive riket. I praktiken innebär detta att nationella fördelningsplaner ska beredas med beaktande av landskapets synpunkter. Följaktligen har i frågor om utsläppsrättshandel landskapet i huvudsak lagstiftningsbehörigheten medan riket har förvaltningsbehörigheten.

 

1.4 Europeiska unionen och gemenskapen

Kyotoprotokollet har ratificerats av samtliga EU-länder såväl som av den Europeiska gemenskapen (EG-beslut 2002/358/EG). I samband med detta beslöt EU:s dåvarande femton medlemsstater år 2002 (EU15) att minska utsläppen av växthusgaser med totalt 8 procent till slutet av åtagandeperioden 2008 – 2012. Detta ansvar fördelades inbördes mellan länderna med följande s.k. bördefördelning av åtagandet (jfr bilaga II till EG-beslut 2002/358/EG):

 

Medlemsland

Åtagande (%)

Belgien

-7,5

 

Danmark

-21

 

Finland

0

 

Frankrike

0

 

Grekland

25

 

Irland

13

 

Italien

-6,5

 

Luxemburg

-28

 

Nederländerna

-6

 

Portugal

27

 

Spanien

15

 

Storbritannien

-12,5

 

Sverige

4

 

Tyskland

-21

 

Österrike

-13

 

(För Finland gäller basåren 1990 för koldioxid och 1995 för övriga växthusgaser.)

 

     Vid bördefördelningen togs hänsyn bl.a. till ländernas utsläpp per capita, industristruktur och energiförsörjningssystem. Flertalet EU15-länder har därutöver gjort egna icke-bindande minskningsåtaganden. Bördefördelningen omfattar inte de tio EU-medlemsländer som tillkommit sedan år 2002. Dessa har dock med undantag av Cypern och Malta gjort egna minskningsåtaganden med 6 eller 8 procent:

Bulgarien –8, Estland -8, Lettland -8, Litauen -8, Polen -6, Rumänien -8, Slovakien -8, Slovenien -8, Tjeckien –8 och Ungern –6

 

     Inom hela EU har i överensstämmelse med Kyotoprotokollets mekanismer åren 2005 – 2007 tillämpats ett EU-utsläppshandelssystem. Detta har reglerats genom EG-direktivet 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen (det s.k. utsläppshandelsdirektivet). Till utsläppshandelsdirektivet har genom EG-direktiv 2004/101/EG (det s.k. länkdirektivet) fogats bestämmelser som förbinder regelverket med kyotomekanismerna (jfr avsnitt 2 nedan). Härigenom ges företag möjligheter att tillgodogöra sig utsläppsminskningar, som de har bidragit till i industriländer som inte är EU-medlemmar eller som i direktivets mening är utvecklingsländer. Vare sig i Kyotoprotokollet eller EG:s bestämmelser krävs att de flexibla mekanismerna ska kunna användas. Utanför utsläppshandelssystemet finns fortsättningsvis verksamheter vars utsläpp av växthusgaser begränsas med andra åtgärder, såsom beskattning, produktstandarder och stöd till alternativa lösningar.

     Inom EU pågår arbete med att fastställa en bördefördelning för den utsläppshandelsperiod som avses löpa åren 2013 – 2020. Bördefördelningen omfattar alla utsläpp, såväl utsläpp inom sektorer som berörs av handel med utsläppsrätter som sektorer utanför. En utgångspunkt är att växthusgasutsläppen till år 2050 bör minskas med minst 50 procent under 1990 års nivåer. Därvid anses att industriländernas växthusgasutsläpp sammantaget till år 2020 bör minska sina med omkring 30 procent under 1990 års nivåer.

 

1.5 Landskapets regelverk

Landskapet anslöt sig till Kyotoprotokollet år 2002. Begränsning av växthusgasutsläpp har genomförts med landskapslagen (2005:60) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om utsläppshandel. Det är en s.k. blankettlag enligt vilken rikslagen om utsläppshandel (FFS 683/2004) med vissa avvikelser är tillämplig i landskapet (jfr fr 3/2004 – 2005). Med överenskommelseförordningen (2006:5) om skötseln i landskapet Åland av vissa förvaltningsuppgifter som rör handel med utsläppsrätter avseende växthusgaser har till rikets energimarknadsverk överförts förvaltningsuppgifter. Som följd härav handhar energimarknadsverket frågor om register och registerföring samt övervakning och kontroll av utsläpp. Landskapsregeringen beslutar om fördelning och beviljande av utsläppsrätter till verksamhetsutövare. Landskapet har i enlighet med överenskommelseförordningen bidragit till kostnaderna för att upprätta utsläppshandelsregistret i förhållande till landskapets folkmängd (0,51 %) samt ersätter energimarknadsverket för löpande kostnader med beaktande av andelen åländska anläggningskonton i registret (dvs. 5 av 580 st.; 0,86 %).

 

2. Kyotomekanismerna

 

2.1 Mekanismer

 

Grundregeln i Kyotoprotokollet är att utsläppsminskningar ska åstadkommas i varje land. Ett land kan dock i viss omfattning genom användande av Kyotoprotokollets mekanismer dra nytta av utsläppsminskningar som de medverkat till i andra länder. De tre flexibla mekanismerna är

-          IET - Handel med utsläppsrätter (International Emission Trading) enligt artikel 17 i Kyotoprotokollet,

-          JI - Gemensamt genomförande (Joint Implementation) enligt artikel 6 i Kyotoprotokollet samt

-          CDM - Mekanismen för ren utveckling (Clean Development Mechanism) enligt artikel 12 i Kyotoprotokollet.

 

     IET avser utsläppshandel mellan parter med utsläppsåtagande (industriländer). JI ger industriländer möjlighet att genomföra åtgärder i andra länder som har utsläppstak enligt Kyotoprotokollet, och att därvid tillgodoräkna sig utsläppsminskningar för att uppfylla sina egna åtaganden. En investering enligt JI ska främja överföring av miljövänlig teknik från ett land till ett annat, och modernisering och effektivisering av industri- och energisektorn i värdlandet. Genom JI-mekanismen tillskapas ERU-kyotoenheter. CDM är i princip uppbyggd som JI. Med CDM kan länder med åtagande enligt Kyotoprotokollet minska utsläppen i länder som är anslutna till protokollet men som inte har några krav på sig att minska sina utsläpp (utvecklingsländer). Investeringarna ska bidra till hållbar utveckling i värdlandet. CDM-projekt måste även bidra till hållbar utveckling i värdländerna. Genom CDM-mekanismen tillskapas CER-kyotoenheter.

     Medan IET avser att köp och försäljning av kyotoenheter så avser CDM och JI konkreta projekt för att minska utsläpp av växthusgaser i olika anläggningar och verksamheter. CDM och JI kallas gemensamt för de projektbaserade mekanismerna.

 

2.2 EUA-enheter och kyotoenheter

 

Inom EU sker utsläppshandeln med EG-specifika utsläppsrätter (European Union Allowances, EUA). Dessa s.k. EUA-enheter är konverterade AAU-enheter som hittills bara har använts inom EU:s utsläppshandelsystem (Emission Trading Scheme of the European Union, EU ETS). Inom ETS:s fria marknad har priset på utsläppsrätter varierat mellan cirka 6 och 30 euro per ton koldioxidekvivalenter (tonCO2e). I det globala utsläppshandelssystemet sker handeln med s.k. kyotoenheter. Såväl EUA-enheter som kyotoenheter anges i ton koldioxidekvivalenter (tonCO2e). Kyotoenheter är ett samlingsbegrepp för följande utsläppsenhetstyper:

 

-          AAU - Tilldelade utsläppsenheter (Assigned Amount Units). AAU-enheter uppkommer efter en fördelning av utsläppsenheter till länder, efter expertgruppers granskning av uppgifter lämnade av varje stat.

        (Artikel 3.7 i Kyotoprotokollet)

-          ERU - Utsläppsminskningsenheter (Emission Reduction Unit). ERU-enheter kan uppkomma som följd av en (aktiv) utsläppsminskande åtgärd, då koldioxid binds i mark och vegetation.

        (Artikel 6 i Kyotoprotokollet)

-          CER - Certifierad utsläppsminskning (Certified Emissions Reductions) CER-enheter kan uppkomma som följd av ett projekt som genomförts inom det egna territoriet eller inom den ekonomiska zonen för en annan stat. Den andra staten får inte vara förtecknad i bilaga I till Kyotoprotokollet (industriländer).

        (Artikel 12 i Kyotoprotokollet)

-          RMU - Sänkkrediter (Removal Units) En sänkkredit uppstår om koldioxid binds i mark och vegetation, utan att det är följd av en projektbaserad mekanism. En part kan tillgodogöra sig en sådan ”sänka” såsom kyotoenheter om den omvandlas till ERU-enheter. Under den första åtagandeperioden kan beskogning och återbeskogning ha en sådan utsläppskompenserande effekt.

        (Jfr artikel 3.3 och 3.4 i Kyotoprotokollet.)

 

                      [1AAU = 1CER = 1ERU = 1EUA]

 

     Vid överskott eller underskott av utsläppsrättsvolym kan, efter att egna behov har tillgodosetts, utsläppsenheter säljas och köpas inom utsläppshandelssystemen. Utsläppsenheter kan förvärvas med vilka en tilldelad utsläppskvot kan överskridas med motsvarande mängd. I motsvarande omfattning kan försäljning ske av utsläppsenheter som blivit överflödiga. Få bestämmelser begränsar utsläppshandeln, den är dock inte helt fri. Det finns ett krav på en reserv för åtagandeperioden enligt vilken ett industriland i nationella register ska förvara en reserv av tilldelade utsläppsenheter (AAU). Åtagandereserven ska utgöra minst 90 procent av den tilldelade AAU enligt Kyotoprotokollet eller minst 100 procent av den femfaldiga mängden. Beräkningen ska göras enligt senast granskade utsläppsinventering och fastställas till det lägsta av dessa värdet enligt dessa beräkningsmodeller. Följaktligen kan länderna handla med högst omkring 35 – 40 procent av sina tilldelade AAU-enheter.

 

2.3 Register

 

För att bokföra EUA-enheter och kyotoenheter samt för att garantera att ingen dubbelräkning sker krävs ett ändamålsenligt registersystem. Det ska säkerställa att årsregistrering, innehav, överlåtelse och annullering bokförs noggrant. Vid partsmötena har bl.a. beslutats om ett registersystem för den internationella utsläppshandeln. För EU har EG-kommissionen i en särskild registerförordning givit detaljerade bestämmelser om utsläppshandelns registersystem. [Förordningen (EG) nr 2216/2004 om ett registersystem som standardiserats och skyddats enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG samt Europaparlamentets och rådets beslut 280/2004/EG.] I egentlig mening sker utsläppshandeln via de nationella registren. I nationella register finns konton där verksamhetsidkare och andra deltagare i marknaden kan förvara såväl EUA-enheter som kyotoenheter. FN:s och EU:s register är närmast databaserade övervakningssystem, som kontrollerar att ingen dubbelräkning sker av kyotoenheter. För Finland kan registersystemet beskrivas bestå av följande tre registernivåer:

 

FN-registret Kyoto International Transaction Log, ITL, http://unfccc.int

FN-registret är från och med år 2008 det nav där alla transaktioner av kyotoenheter verifieras för att garantera att ingen dubbelräkning sker.  I frågor som rör Mekanismen för ren utveckling finns dessutom ett särskilt CDM-register http://cdm.unfccc.int/Issuance/IssuanceCERs.html.

 

EU-registret Community Independent Transaction Log, CITL, www.ec.europa. eu/environment/ets

EU-registret benämns också vara ett Supplementary Transaction Log (STL) och ska främst användas för EU:s behov. Inom EU:s interna handelssystem används European Union Allowances – EUA, som är konverterade AAU:s och som tills vidare inte kan användas utanför EU:s handelssystem.

 

Finlands utsläppshandelsregister, www.paastokaupparekisteri.fi

Nationella elektroniska register ska upprättas av alla parter med ett kvantitativt åtagande under Kyotoprotokollet, vilka ska kopplas samman genom FN-registret. Landskapets tillståndsregister är länkat till detta register.

 

2.4 Utsläppshandel

 

Kyotoprotokollets mekanismer kan tillämpas mellan stater som är parter till protokollet. Utsläppsminskningar kan efter att ha certifierats omsättas i egenskap av kyotoenheter. Med ett genomfört CDM-projekt kan CER-kyotoenheter uppkomma, medan ett genomfört JI-projekt kan ge ERU-kyotoenheter. Ett CDM- eller JI-projekt ska innan det genomförs ha genomgått en nationell granskning i investerings- och värdland samt ha godkänts såsom syftande till att generera utsläppsminskningar. Enskilda projekts genomförande och resultat granskas, varefter ett bevis om utsläppsminskning utfärdas och kyotoenheter kan fördelas. I detta syfte har olika CDM- och JI-processer fastställts.

     Andra aktörer än stater kan köpa och sälja utsläppsenheter (IET) på den internationella marknaden, eller medverka i ett CDM- eller JI-projekt. Icke-statliga aktörer måste ha en auktorisation eller fullmakt av sin stat att företräda den utanför EG:s utsläppshandelssystem, ett berört CDM- eller JI-projekt måste vara godkänt av såväl investerar- som värdstat. Härigenom blir staterna ansvariga för sina subjekts handlande inom det internationella systemet, samtidigt som företag tillgodoräknas utsläppsminskningar som de har bidragit till i andra länder, där utsläppsminskningen kunnat genomföras ekonomiskt mer fördelaktigt. Detta är ägnat att främja ett fördjupat internationellt samarbete och mer kostnadseffektiva utsläppsminskningar, och därmed också möjliggöra större åtaganden.

     I Finland ges beslut om godkännande och fullmakt avseende CDM-projekt av utrikesministeriet samt avseende JI-projekt av miljöministeriet. Regelverket möjliggör också för andra aktörer än staten att köpa och sälja utsläppsenheter på den internationella marknaden utanför EU. Sådan utsläppshandel kan i statens namn göras av miljöministeriet. Miljöministeriet beslutar också om fullmakter att i finska statens namn förvara utsläppsenheter på depåkonton i Finlands utsläppshandelsregister, inklusive om överföringar till och från sådana konton. (Finlands utsläppshandelsregister sköts av Energimarknadsverket.) Med andra ord kan ett företag med statlig fullmakt handla med utsläppsrätter och kan delta i CDM- eller JI-projekt samt tillgodoräkna sig kyotoenheter vars uppkomst de medverkat till. Företag kan fortsättningsvis delta i utsläppshandel som sker inom EG:s utsläppshandelssystem.

 

Exempel på internet-marknadsplatser med utsläppshandel:

-    Nordpool - www.nordpool.com

-    EEX European Energy Exchange - www.eex.de

-    European Climate Exchange - www.europeanclimateexchange.com

-    Powernext Carbon - www.powernext.fr

-    EXAA - www.exaa.at/cms

-    Climex - www.climex.com

-   Point Carbon - www.pointcarbon.com

 

 

3. Överväganden

 

Med kyotomekanismerna kan utsläppsminskningar åstadkommas utöver de utsläppsminskande åtgärder som genomförs inom den egna verksamheten och det egna landet. Även om utgångspunkten är att utsläppsminskningsåtaganden ska genomföras inom respektive land, så sker minskningen globalt mer effektivt med kyotomekanismerna. Åländska aktörer kan tillsvidare inte tillgodoräkna sig kyotoenheter genom användning av mekanismerna IET, JI och CDM, vilket är möjligt i enlighet med länkdirektivet. Vare sig Kyotoprotokollet eller länkdirektivet kräver att länderna gör sådan användning av kyotomekanismer möjlig. Landskapsregeringen finner det dock ändamålsenligt att möjligheten till utsläppshandel ska finnas också för aktörer i landskapet. Mot bakgrund av detta bedömer landskapsregeringen det vara ändamålsenligt att till blankettlagstiftningen foga rikslagen om användning av Kyotomekanismerna (FFS 109/2007). Rikslagen trädde i kraft den 12 februari 2007 och rör den reglering av företagens deltagande i utsläppshandel som länkdirektivet har möjliggjort. I rikslagen ges grundläggande regler och administrativa bestämmelser för sådant deltagande i enlighet med Kyotoprotokollet. Där ingår bl.a. närmare bestämmelser om det nationella registret samt om förutsättningar för godkännande av projekt samt för fullmaktsgivande.

     Så som framgått ovan ingår i rikslagen om Kyotomekanismerna bestämmelser om godkännande och fullmakt för deltagande i projekt i den internationella utsläppshandeln, där enskilda aktörer bemyndigas att agera i den finska statens namn. Grunden för denna ordning följer såväl av bestämmelser i Kyotoprotokollet som i utsläppshandelsdirektivet. I skenet av Högsta domstolens ovan nämnda utlåtande bedömer landskapsregeringen att detta bör anses utgöra en i 59b § 2 mom. andra meningen avsedd åtgärd. Detta innebär i praktiken att frågan om godkännande och fullmakt kommer att beredas av de myndigheter som handhar detta i riket, dvs. av utrikes- respektive miljöministeriet, med beaktande av landskapets synpunkter. I 59b § 2 mom. självstyrelselagen finns bestämmelser om behörighetsfördelningen i vissa specialfall. I momentet sägs att om de åtgärder som ska vidtas både i landskapet och i medlemsstaten är beroende av varandra, ska landskapsmyndigheterna och riksmyndigheterna samråda om förutnämnda åtgärder. Om endast en åtgärd kan vidtas i medlemsstaten i ett förvaltningsärende där både landskapet och riket har behörighet enligt denna lag, fattas beslutet om åtgärden av riksmyndigheten. Av lagrummet framgår också att beslut ska fattas efter samråd med landskapsmyndigheten så att samförstånd eftersträvas och landskapsmyndighetens ståndpunkter så långt som möjligt blir beaktade.

     Landskapsregeringen konstaterar att, enligt landskapslagen om utsläppshandel, ändringar i rikslagen om utsläppshandel gäller i landskapet från det att de träder i kraft i riket. Rikslagen har från den 12 februari 2007 (FFS 108/2006) ändrats med beaktande av Kyotoprotokollet och länkdirektivet. Till lagen har därigenom fogats bl.a. närmare bestämmelser om kyotomekanismer, om projektkontroll och –kontrollörer samt om påföljder och straff till följd av att en icke-certifierad utsläppsminskning har använts.

 

4. Förslag

 

Landskapsregeringen föreslår att till landskapets blankettlag om utsläppshandel ska fogas rikslagen om användning av kyotomekanismerna (FFS 109/2007). Härigenom skulle de administrativa rutiner som nu gäller vid utsläppshandel också komma att omfatta de flexibla mekanismerna. Då fyra av landskapslagens fem paragrafer, till följd av ändringar från singular- till pluralformer, därvid skulle beröras föreslås istället att landskapslagen (2005:60) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om utsläppshandel upphävs och ersätts av en ny lag med samma namn.

 

5. Förslagets verkningar

 

Förslaget bedöms inte ha väsentliga ekonomiska eller organisatoriska följder för landskap, kommuner eller företag. Förslaget bedöms heller inte ha direkta ekonomiska följder för enskilda, eller ha några kända följder för jämställdheten mellan kvinnor och män.

     Förslaget rör genomförande i landskapet av mekanismer som genomförs i de flesta av världens länder, och som är ägnade att globalt minska skadliga utsläpp av växthusgaser. Med tanke på miljökonsekvenser har det liten betydelse var utsläppsminskningar sker. Förslaget rör skapandet av globalt effektiva och marknadsmässiga mekanismer som är ägnade att främja övergång till miljövänligare teknik, samt möjligheter för landskapet och aktörer i landskapet att medverka i dessa. En ökad efterfrågan på förnybara och koldioxidfattiga bränslen kan uppstå och därmed mer konkurrenskraftiga priser för dem.

     Förslagets bestämmelser om register och förande av register rör arbetsuppgifter som enligt överenskommelseförordning handhas av energimarknadsverket. Förslagets bestämmelser om godkännande och fullmakt rör främst utrikes- samt miljöministerierna i riket. Landskapsregeringen kommer fortsatt att bevilja tillstånd till utsläpp av växthusgaser för berörda verksamheter i landskapet. Vid eventuella JI-projekt inom landskapet ska landskapets regelverk följas samt kommer landskapets medverkan att krävas. Överenskommelseförordningen (2006:65) bör som följd av förslaget ses över bl.a. så att hänvisningen i dess 1 § avser den ny blankettlagen samt så att den också omfattar de flexibla mekanismer som regleras genom tillämpningen i landskapet av rikslagen om användning av Kyotomekanismerna (FFS 109/2007).

     Berörda företag får under en övergångsperiod den största delen av sina utsläppsrätter gratis och kan sedan fritt förfoga över dem. Utsläppsrätter kommer i större utsträckning att auktioneras ut och intäkterna användas för forskning och andra ändamål ägnade att minska växthusgasutsläpp. Bakgrunden till strategin med den en stegvis övergång till auktion är att det annars finns en risk att växthusgasutsläppande verksamheter flyttas till tredjeländer. På sikt kan utsläppshandeln få större betydelse för företagens prissättning till kunderna, då kostnaderna blir en del av företagens rörliga kostnader. Få företag i landskapet berörs fortsättningsvis av utsläppshandelssystemet, närmast är det frågan om de stora samhällsägda kraftproducenterna. Regelverket avses utvecklas att omfatta bl.a. transportsektorn med flyg och sjöfart. EG-kommissionen har föreslagit att luftfartsverksamhet ska omfattas av utsläppshandelssystemet.

 


Lagtext

 

Landskapsregeringen föreslår att följande lag antas.

 

 

L A N D S K A P S L A G
om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om utsläppshandel

 

[1]

 

1 §

Tillämpning av rikslag

     Med de undantag som anges i denna lag ska följande riksförfattningar tillämpas i landskapet:

     1) lagen om utsläppshandel (FFS 683/2004).

     2) lagen om användning av Kyotomekanismerna (FFS 109/2007).

     Ändringar i ovannämnda riksförfattningar ska tillämpas i landskapet från den dag de träder i kraft i riket.

 

2 §

Tillämpning av hänvisningar i lagen om utsläppshandel

     En hänvisning i en författning som avses i 1 § till bestämmelser i rikslagstiftning ska i landskapet avse bestämmelser i landskapslagstiftning, om motsvarande bestämmelser finns i landskapslagstiftningen.

 

3 §

Förvaltningsuppgifter

     Förvaltningsuppgifter, som enligt en författning som avses i 1 § handhas av myndigheter i riket, sköts i landskapet av landskapsregeringen till den del förvaltningen grundar sig på landskapets behörighet på området.

 

4 §

Landskapsförordningar

     Landskapsregeringen kan inom landskapets behörighet genom landskapsförordning besluta att författningar som utfärdats med stöd av en författning som avses i 1 § ska tillämpas i landskapet Åland oförändrade eller med de ändringar som landskapsregeringen föreslår.

 

5 §

Avvikelser från bestämmelserna i rikslagstiftningen

     Om en verksamhetsutövare åläggs att betala avgift för överskriden utsläppsrätt ska åläggandet avse betalning till landskapet.

 

__________________

 

     Denna lag träder i kraft den

     Genom ikraftträdandet av denna lag upphävs landskapslagen (2005:60) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om utsläppshandel. Tillstånd som givits med stöd av landskapslagen (2005:60) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om utsläppshandel gäller dock för den tid som tillståndet har meddelats.

__________________

 

 

Mariehamn den 25 november 2008

 

 

L a n d s k a p s r e g e r i n g s l e d a m o t

 

 

Jan-Erik Mattsson

 

 

Föredragande ledamot

 

 

Roger Eriksson

 


BILAGA

Lag om användning av Kyotomekanismerna

(FFS 2007/109)

 

     I enlighet med riksdagens beslut föreskrivs:

 

1 kap.
Allmänna bestämmelser

 

1 §

Lagens syfte

     Syftet med denna lag är att skapa administrativa ramar för deltagande i projektverksamhet enligt Kyotoprotokollet till ramkonventionen om klimatförändring (FördrS 12―13/2005), nedan Kyotoprotokollet, och i utsläppshandel enligt protokollet samt att föreskriva om att det register som har upprättats genom lagen om utsläppshandel (FFS 683/2004) skall vara det nationella register som genomförandet av Kyotoprotokollet förutsätter.

 

2 §

Tillämpningsområde

     Denna lag tillämpas på

     1) sådana i artikel 6 i Kyotoprotokollet avsedda projekt (projekt för gemensamt genomförande) som syftar till att producera utsläppsenheter vilka bokförs i det nationella registret och som genomförs någon annanstans än i Finland,

     2) sådana projekt för gemensamt genomförande som genomförs i Finland,

     3) sådana i artikel 12 i Kyotoprotokollet avsedda projekt (projekt för mekanismen för en ren utveckling) som syftar till att producera utsläppsenheter som bokförs i det nationella registret,

     4) sådan i artikel 17 i Kyotoprotokollet avsedd verksamhet (internationell utsläppshandel) där utsläppsenheter överförs mellan ett konto i det nationella registret och ett konto i ett annat register som är kopplat till klimatkonventionens transaktionsförteckning, samt på

     5) förvaring av utsläppsenheter på kontona i det nationella registret liksom också på överföring av sådana enheter till eller från ett konto i det nationella registret.

     Med undantag av 26 § 1 mom. 2 punkten och 29 § tillämpas denna lag dock inte när utsläppsrätter som avses i lagen om utsläppshandel förvaras på konton i det nationella registret eller när utsläppsrätter överförs till eller från ett konto i det nationella registret.

 

3 §

Definitioner

     I denna lag avses med

     1) klimatkonventionen Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändring (FördrS 61/1994),

     2) Kyotoprotokollet det protokoll som nämns i 1 §,

     3) part i bilaga I en part som är upptagen i klimatkonventionens bilaga I och som definieras i artikel 1.7 i Kyotoprotokollet,

     4) beslut vid partsmötet ett beslut som fattats vid ett i Kyotoprotokollet avsett möte mellan parterna,

     5) åtagandeperiod på varandra följande perioder för vilka i Kyotoprotokollet eller i en ändring till protokollet har definierats utsläppsbegränsningar per stat och av vilka den första börjar den 1 januari 2008 och går ut den 31 december 2012,

     6) tilldelad utsläppsmängd den största tilldelade mängd utsläpp av växthusgaser som orsakas av verksamheten i en viss stat som är part i bilaga I, där mängden har beräknats enligt artikel 3.7 i Kyotoprotokollet, enligt beslut vid partsmötet och, om det är fråga om en stat som är medlem i Europeiska unionen, enligt artikel 4 i Kyotoprotokollet och enligt den gemenskapslagstiftning som har getts för att åtagandena enligt protokollet skall kunna uppfyllas och fastställts enligt förfarandet i artikel 8 i Kyotoprotokollet för den första åtagandeperioden och, om för den eller de följande åtagandeperioderna fastställs en största tilldelad utsläppsmängd i motsvarande syfte, denna mängd,

     7) tilldelad utsläppsmängdsenhet (AAU) en viss andel av den tilldelade utsläppsmängden, vars storlek är ett ton koldioxidekvivalenter,

     8) sänkkredit (RMU) en enhet som utfärdas i enlighet med artikel 3.3 och 3.4 i Kyotoprotokollet och beslut vid partsmötet för verkan under en viss tid av de åtgärder som vidtagits inom territoriet eller den ekonomiska zonen för en part i bilaga I för en ökning av nettomängden av växthusgaser som försvunnit ur atmosfären och vars storlek är ett ton koldioxidekvivalenter,

     9) värdstat en stat inom vars territorium eller ekonomiska zon genomförs ett projekt för gemensamt genomförande eller mekanismen för en ren utveckling,

     10) deltagarstat en part i bilaga I, som själv eller genom fullmakt deltar i ett projekt för gemensamt genomförande och inte är värdstat,

     11) utsläppsminskningsenhet (ERU) en enhet som härstammar från ett projekt som genomförts inom territoriet eller den ekonomiska zonen för en part i bilaga I, som utfärdas i enlighet med artikel 6 i Kyotoprotokollet och beslut vid partsmötet och vars storlek är ett ton koldioxidekvivalenter,

     12) certifierad utsläppsminskning (CER) en enhet som härstammar från ett projekt som genomförts inom territoriet eller den ekonomiska zonen för en annan stat än en som är part i bilaga I, som utfärdas i enlighet med artikel 12 i Kyotoprotokollet och beslut vid partsmötet och vars storlek är ett ton koldioxidekvivalenter,

     13) utsläppsenhet tilldelad utsläppsmängdsenhet (AAU), sänkkredit (RMU), utsläppsminskningsenhet (ERU) eller certifierad utsläppsminskning (CER),

     14) klimatkonventionens transaktionsförteckning en oberoende transaktionsförteckning, som har upprättats i enlighet med beslut vid partsmötet för övervakning av att de förpliktelser och begränsningar vilka gäller internationella överföringar av utsläppsenheter och tilldelade utsläppsmängdsenheter följs, och som förs av sekretariatet för klimatkonventionen,

     15) gemenskapens utsläppshandelssystem ett arrangemang som möjliggör handel med utsläppsmängdsenheter som omvandlats till utsläppsrätter inom gemenskapen och vilket täcker Europeiska unionens medlemsstater i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG, nedan utsläppshandelsdirektivet,

     16) kommissionens registerförordning kommissionens förordning (EG) nr 2216/2004 om ett standardiserat och skyddat registersystem i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG och Europaparlamentets och rådets beslut 280/2004/EG,

     17) nationellt register det register som avses i 42 § 1 mom. i lagen om utsläppshandel,

     18) registeradministratör den utsläppshandelsmyndighet som avses i lagen om utsläppshandel,

     19) depåkonto ett konto som öppnats i det nationella registret för förvaring av utsläppsrätter som avses i lagen om utsläppshandel med undantag av återlösens- och annulleringskonton,

     20) statens konto en konventionsparts depåkonto som finns i det nationella registret och avses i kommissionens registerförordning,

     21) kontoinnehavare den för vars räkning registeradministratören har öppnat ett konto i det nationella registret,

     22) återlösenskonto ett konto som registeradministratören har upprättat i det nationella registret i enlighet med kommissionens registerförordning och på vilket förvaras sådana utsläppsenheter med vilka syftet är att påvisa att den förpliktelse att begränsa utsläppen som har ställts för Finland med stöd av artikel 3.1 i Kyotoprotokollet uppfylls, samt med

     23) annulleringskonto ett sådant konto som registeradministratören har upprättat i det nationella registret i enlighet med kommissionens registerförordning och beslut vid partsmötet och till vilket överförs utsläppsenheter för att det skall bli omöjligt för någon stat att använda dem för att påvisa att den förpliktelse att begränsa utsläppen som har ställts för staten med stöd av artikel 3.1 i Kyotoprotokollet uppfylls.

 

2 kap.
Deltagande i projekt och i den internationella utsläppshandeln

 

4 §

Beslut om deltagande i Kyotomekanismerna

     Beslut om att ett projekt i enlighet med artikel 6.1 punkt a i Kyotoprotokollet i finska statens namn skall godkännas som ett projekt för gemensamt genomförande fattas av miljöministeriet. Miljöministeriet fattar också beslut om en fullmakt som i enlighet med artikel 6.3 i Kyotoprotokollet skall ges i finska statens namn om deltagande i ett sådant projekt eller i beredningen av projektet.

     Beslut om att ett projekt i finska statens namn skall godkännas som ett projekt för mekanismen för en ren utveckling fattas av utrikesministeriet. Utrikesministeriet fattar också beslut om att en fullmakt i finska statens namn skall ges om deltagande i ett sådant projekt eller i beredningen av projektet.

     Beslut om särskilda fullmakter som ges i finska statens namn om förvaring av utsläppsenheter på ett depåkonto i det nationella registret och om sådana överföringar till och från kontot som ingår i den internationella utsläppshandeln fattas av miljöministeriet. Miljöministeriet idkar också internationell utsläppshandel i finska statens namn.

 

5 §

Fullmakt vid gemensamt genomförande och mekanismen för en ren utveckling när projektet genomförs annanstans än i Finland

     Fullmakt att delta i ett sådant projekt för gemensamt genomförande eller projekt för mekanismen för en ren utveckling som genomförs någon annanstans än i Finland, eller i beredningen av ett sådant projekt, ges på ansökan

     1) till en verksamhetsutövare som avses i lagen om utsläppshandel och som har ett giltigt utsläppstillstånd, eller

     2) till en annan juridisk person än en i 1 punkten avsedd verksamhetsutövare som är solvent, har hemort i Finland och även i övrigt bedöms ha faktiska möjligheter att delta i ett projekt i enlighet med Finlands internationella åtaganden.

     Fullmakten kan inte gälla ett projekt i fråga om vilket det är uppenbart att det inte med stöd av 7 § kan godkännas som ett projekt för gemensamt genomförande eller för mekanismen för en ren utveckling.

     Ansökan om fullmakt och om godkännande av ett projekt enligt 7 § kan även göras samtidigt.

 

6 §

Innehållet i och giltighetstiden i fråga om en fullmakt för ett projekt som genomförs annanstans än i Finland

     I den fullmakt som avses i 5 § fastställs det eller de projekt som fullmakten gäller. Om fullmakten gäller beredningen av ett eller flera projekt, fastställs fullmaktshavarens behörighet åtminstone per värdstat och projekttyp.

     En fullmakt kan inte gälla behörighet att utfärda ett godkännande som avses i 7 §.

     En fullmakt för ett projekt gäller den tid som fullmaktshavaren har möjlighet att i sin besittning få utsläppsenheter som projektet producerar.

     En fullmakt som gäller beredning av ett projekt ges för viss tid, dock högst fem år.

     Om fullmakt att delta i samma projekt ges flera deltagare, skall fullmakterna ges dem separat.

 

7 §

Godkännandet av ett projekt som genomförs utanför Finland som ett projekt för gemensamt genomförande eller för mekanismen för en ren utveckling

     Finska statens godkännande av ett projekt som ett projekt för gemensamt genomförande eller för mekanismen för en ren utveckling ges på ansökan av en juridisk person med fullmakt enligt 5 § för ett projekt som genomförs utanför Finland, om

     1) sökanden är delaktig i projektet,

     2) avsikten är att utsläppsenheter som projektet producerar skall bokföras på sökandens depåkonto i det nationella registret,

     3) värdstat i projektet är en part i Kyotoprotokollet och den för sin del har godkänt projektet som ett projekt för gemensamt genomförande eller för mekanismen för en ren utveckling, samt

     4) projektet i fråga om mål och planerat genomförande uppfyller de villkor som ställts i Kyotoprotokollet, i beslut vid partsmötet och i artikel 11 b 6 i utsläppshandelsdirektivet och det även i övrigt skall anses genomförbart.

     Godkännande ges dock inte, om projektets innehåll eller realiseringssätt står i strid med de principer för internationellt samarbete eller med de internationella juridiska förpliktelser som gäller Finland eller om ett godkännande annars vore ägnat att skada Finlands nationella intressen.

     Ministeriets beslut om godkännande av ett projekt där finska staten deltar kan fattas utan ansökan. I övrigt kan avvikelse inte göras från 1 och 2 mom. när ett godkännande utfärdas.

 

8 §

Fullmakt och godkännande för en fond

     Utan hinder av vad som i 5 § 1 mom. föreskrivs om hemorten för fullmaktshavaren, kan en fullmakt enligt 5 § också ges en utländsk juridisk person som administrerar en sådan fond

     1) till vilken finska staten har anslutit sig och

     2) vars medel används för beredningen och genomförandet av sådana projekt för gemensamt genomförande eller för mekanismen för en ren utveckling, av vilka de som har anslutit sig till fonden har rätt att få en viss andel av de utsläppsenheter som uppkommer i projekten.

     Utan hinder av 7 § 1 mom. 2 punkten kan ett godkännande enligt 7 § också ges för ett projekt för vilket fullmakt har getts med stöd av 1 mom.

     Om det är nödvändigt till följd av fondens verksamhetsprinciper och projektens art, kan den fullmakt som avses i 1 mom. gälla både projekt för gemensamt genomförande och projekt för mekanismen för en ren utveckling. Fullmakten ges då av det ministerium som avses i 4 § och som gett den fullmakt som omfattar större delen av fondens verksamhet, sedan det andra ministeriet har hörts i saken.

 

9 §

Godkännande av ett projekt som skall genomföras i Finland som ett projekt för gemensamt genomförande samt den fullmakt som ingår i godkännandet

     Finska statens godkännande av ett projekt som ett projekt för gemensamt genomförande kan på ansökan ges för ett projekt som skall genomföras inom Finlands territorium eller ekonomiska zon, om

     1) projektets planerade deltagarstat eller deltagarstater är parter i Kyotoprotokollet och de enligt bilaga B till protokollet är skyldiga att minska sina utsläpp,

     2) sökanden är en juridisk person med hemort i Finland,

     3) sökanden är solvent och även i övrigt har faktiska möjligheter att delta i projektet,

     4) projektet till sitt innehåll uppfyller de villkor som ställts i Kyotoprotokollet, i beslut vid partsmötet och i artikel 11 b 6 i utsläppshandelsdirektivet och det även i övrigt skall anses genomförbart,

     5) projektet kan genomföras i enlighet med den lagstiftning som skall följas i Finland, och

     6) det finns en godtagbar plan för övervakning av de utsläpp som projektet omfattar och kontroll av de utsläppsminskningar som projektet åstadkommer.

     Godkännande ges inte för ett projekt som minskar utsläppen av växthusgaser från en anläggning som deltar i gemenskapens utsläppshandelssystem.

     Om ett projekt inte redan har godkänts av någon annan deltagarstat som ett projekt för gemensamt genomförande, skall som ett villkor för att ett godkännande i finska statens namn skall träda i kraft ställas att för projektet fås ett sådant godkännande.

     Godkännandet av ett projekt inbegriper också en i finska statens namn given fullmakt för denna sökande att delta i projektet. På fullmaktens innehåll och giltighetstid tillämpas 6 § 3 och 5 mom.

     Ministeriets beslut om godkännande av ett projekt där finska staten deltar kan fattas utan ansökan. I övrigt kan avvikelse inte göras från denna paragraf när ett godkännande utfärdas.

 

10 §

Kontroll av utsläppsminskningsenheter från ett projekt för gemensamt genomförande som genomförs i Finland och godkännandet av kontrollören

     För kontroll av utsläppsminskningar från ett projekt för gemensamt genomförande som genomförs i Finland skall anlitas en kontrollör som har godkänts av miljöministeriet för projektet i fråga.

     Förutsättningar för att en kontrollör kan godkännas är att

     1) kontrollören är en juridisk person som är registrerad i Finland eller i ett annat land som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller en del av en sådan juridisk person,

     2) kontrollören är funktionellt och ekonomiskt oberoende av det projekt som skall kontrolleras,

     3) kontrollören till sitt förfogande har sådana ekonomiska resurser som verksamheten kräver och som är tillräckliga för att den skall kunna organiseras på adekvat sätt samt för att eventuellt skadeståndsansvar skall kunna täckas,

     4) kontrollören har de anordningar och redskap samt arbets- och informationshanteringssystem som verksamheten förutsätter,

     5) kontrollören till sitt förfogande har tillräcklig personal som med hänsyn till projektets egenskaper är kompetent att bedöma växthusgasutsläppen i det projekt som skall kontrolleras, samt

     6) kontrollören har tillräcklig kännedom om de bestämmelser och beslut i klimatkonventionen och Kyotoprotokollet som gäller projekten för gemensamt genomförande.

     Kontrollören skall i sina offentliga förvaltningsuppgifter enligt denna lag följa lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (FFS 621/1999), lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (FFS 13/2003), förvaltningslagen (FFS 434/2003) och språklagen (FFS 423/2003).

     Miljöministeriet kan vid godkännandet av kontrollören i beslutet om godkännande ställa villkor som är nödvändiga för att kontrollen skall kunna genomföras på behörigt sätt. Miljöministeriet kan dessutom genom förordning utfärda närmare bestämmelser om kontrollen av utsläpp, rapporten om utsläpp, kontrollörens utlåtande, förfarandet vid godkännande av kontrollörer, bedömningen av förutsättningarna för godkännande och utförandet av kontrolluppdraget.

 

11 §

Återkallande av godkännande av kontrollör

     Om en kontrollör inte längre uppfyller kraven enligt 10 § eller i väsentlig grad handlar i strid med gällande bestämmelser och villkoren i beslutet om godkännande, skall miljöministeriet uppmana kontrollören att korrigera sin verksamhet inom en utsatt tid. Om kontrollören inte har fått sin verksamhet att stämma överens med bestämmelserna och tillståndsvillkoren inom den utsatta tiden, kan miljöministeriet återkalla godkännandet av kontrollören.

 

12 §

Sökande av ändring i kontrollörens utlåtande

     Rättelse i kontrollörens utlåtande får sökas hos kontrollören inom 14 dagar från det att utlåtandet delgavs. Anvisningar för rättelseyrkande skall bifogas utlåtandet.

     Ändring i kontrollörens beslut i rättelseförfarande får sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen (FFS 586/1996).

 

13 §

Fastställelse av utsläppsminskningsenheter i projekt som skall genomföras i Finland

     Miljöministeriet beslutar om fastställelse av de utsläppsminskningsenheter som uppkommit i ett projekt för gemensamt genomförande som realiserats i Finland på begäran av projektets fullmaktshavare eller om finska staten är deltagare på eget inititativ, sedan ministeriet har fått en rapport om de utsläppsminskningar som åstadkommits i projektet och denna rapport stämmer överens med den kontrollplan som presenterades i samband med att projektet godkändes. Beslutet om fastställelse gäller de utsläppsminskningsenheter som åstadkommits efter det förra beslutet om fastställelse. I samband med detta beslutar ministeriet också om att dessa utsläppsminskningsenheter skall bokföras på statens konto i det nationella registret genom att motsvarande mängd tilldelade utsläppsmängdsenheter eller sänkkrediter som finns på kontot omvandlas till utsläppsminskningsenheter. På motsvarande sätt beslutar miljöministeriet på begäran av fullmaktshavaren eller enligt avtal att dessa utsläppsminskningsenheter skall överföras på deltagarstaternas och dessas fullmaktshavares konton.

     Mängden av de utsläppsminskningsenheter som skall bokföras i enlighet med 1 mom. kan inte överstiga en mängd som motsvarar den åstadkomna utsläppsminskningen.

     Om finska staten inte uppfyller de behörighetsvillkor för en värdstat i ett projekt för gemensamt genomförande vilka fastställts i beslut vid partsmötet, skall den rapport som avses i 1 mom. grunda sig på det kontrollförfarande som besluten vid partsmötet förutsätter i dylika situationer.

 

14 §

Rapport om hur projektet framskrider

     Den myndighet som ger fullmakt kan förordna att en fullmaktshavare som deltar i ett projekt för gemensamt genomförande eller för mekanismen för en ren utveckling eller i beredningen av ett sådant projekt med bestämda intervaller skall rapportera hur projektet eller beredningen framskrider och vilka deltagarstaterna i projektet är.

 

15 §

Fullmakt att förvara utsläppsenheter på konto och att överföra dem i den internationella utsläppshandeln

     För att utsläppsenheter skall få förvaras på ett annat depåkonto än statens konto behövs en fullmakt.

     En verksamhetsutövare som avses i lagen om utsläppshandel och som har ett giltigt utsläppstillstånd samt den som har en i denna lag avsedd fullmakt att delta i ett projekt för gemensamt genomförande eller för mekanismen för en ren utveckling, har med stöd av detta moment fullmakt att förvara alla utsläppsenheter på sitt depåkonto i det nationella registret.

     Fullmakt att förvara alla utsläppsenheter på sitt depåkonto ges någon annan än en juridisk person som avses i 2 mom. på ansökan, om denne är solvent och även i övrigt har faktiska möjligheter att idka internationell utsläppshandel i enlighet med kraven i Kyotoprotokollet och besluten vid partsmötet. Beslut om fullmakt fattas av miljöministeriet.

     Den fullmakt som avses i 3 mom. ges för en viss tid, dock inte för en längre tid i sänder än en åtagandeperiod och de fyra månader som följer på den.

     Den fullmakt som avses i 2 och 3 mom. innehåller också en fullmakt för fullmaktshavaren att inom ramen för den internationella utsläppshandeln överföra utsläppsenheter mellan sitt depåkonto i det nationella registret och ett konto i ett annat register som inte hör till gemenskapens utsläppshandelssystem och som är kopplat till klimatkonventionens transaktionsförteckning.

 

16 §

Återkallande av en fullmakt

     En fullmakt som gäller ett projekt för gemensamt genomförande eller för mekanismen för en ren utveckling eller beredning av ett sådant projekt liksom också en separat fullmakt att förvara utsläppsenheter på depåkontot kan återkallas helt eller delvis, om villkoren för fullmakten inte längre uppfylls.

     En fullmakt kan återkallas till följd av försummelse av den rapporteringsskyldighet som avses i 14 § till dess fullmaktshavaren lämnar den krävda rapporten.

     En fullmakt kan också återkallas, om fullmaktshavaren avsiktligt eller av oaktsamhet överskrider sin behörighet som fastställs i fullmakten, eller försummar att uppfylla sina uppgifter på det sätt som förutsätts i fullmakten.

     En fullmakt återkallas av den som har gett den.

 

17 §

Åtgärder när en fullmakt som gäller förvaring av utsläppsenheter upphör

     Om en kontoinnehavare inte längre har en gällande fullmakt enligt 15 § och det finns utsläppsenheter på kontoinnehavarens depåkonto, skall kontoinnehavaren inom två månader från det denne fått kännedom om det beslut som leder till att fullmakten upphör eller inom en månad från utgången av den tidsfrist som orsakar upphörandet ge registeradministratören nödvändiga uppdrag för att enheterna skall kunna flyttas från kontot. Om enheterna inte flyttas auktionerar registeradministratören för kontoinnehavarens räkning ut de enheter som finns på kontot och överför dem till den nya ägarens depåkonto.

     Bestämmelsen i 1 mom. gäller inte utsläppsenheter som förvaras på ett sådant depåkonto om vars avslutande föreskrivs i kapitel III avsnitt 4 i kommissionens registerförordning.

 

18 §

Återkallande av godkännandet av ett projekt

     Ett godkännande som gäller ett projekt för gemensamt genomförande eller för mekanismen för en ren utveckling och som skall genomföras någon annanstans än i Finland kan återkallas, om projektets värdstat upphör att vara part i Kyotoprotokollet.

     Ett godkännande som gäller ett projekt för gemensamt genomförande och som skall genomföras i Finland kan återkallas, om en deltagarstat i projektet upphör att vara part i Kyotoprotokollet.

     Ett godkännande återkallas av den som har gett det.

 

19 §

Delgivning av fullmakt och godkännande

     Ett beslut om fullmakt och om godkännande av ett projekt samt ett beslut om återkallande av dem skall delges registeradministratören.

     Registeradministratören för en offentlig förteckning över de personer som har en fullmakt av en finsk myndighet och över de projekt för vilka har getts ett finskt godkännande.

 

20 §

Bemyndigande att genom förordning meddela bestämmelser om innehållet i ansökningar och rapporter

     Det ministerium till vars uppgift hör att utfärda godkännanden och fullmakter för projekt utfärdar genom förordning bestämmelser om innehållet i de ansökningar som gäller godkännande och fullmakt. Ministeriet kan också genom förordning utfärda bestämmelser om innehållet i den rapport som gäller hur projektet eller beredningen av det framskrider.

 

21 §

Internationella avtal som gäller projekt för gemensamt genomförande

     Miljöministeriet kan med den behöriga myndigheten i en stat som är part i Kyotoprotokollet och nämns i bilaga B till protokollet ingå avtal om hur enskilda projekt för gemensamt genomförande skall realiseras i staten i fråga. Avtalen får dock inte gälla frågor som hör till området för lagstiftningen eller annars kräver godkännande av riksdagen.

 

3 kap.
Det nationella registrets verksamhet

 

22 §

Det nationella registret och registeradministratörens uppgifter

     Det nationella registret är det register i Finland som förutsätts i besluten vid partsmötet och i kommissionens registerförordning.

     Till registeradministratörens uppgifter hör, utöver det som föreskrivs någon annanstans, att med användning av det nationella registret och i enlighet med besluten vid partsmötet, kommissionens registerförordning och bestämmelserna i denna lag

     1) föra bok över beviljande, innehav, överföring och anskaffning av utsläppsenheter liksom också över överföring av utsläppsenheter till återlösens- och annulleringskontona samt till nästa åtagandeperiod,

     2) realisera överföringarna av utsläppsenheter mellan olika konton i det nationella registret och mellan ett konto i det nationella registret och ett konto i ett annat register som inte hör till gemenskapens utsläppshandelssystem och som är kopplat till klimatkonventionens transaktionsförteckning, samt

     3) utföra omvandlingen av tilldelade utsläppsmängdsenheter och sänkkrediter till utsläppsminskningsenheter.

 

23 §

Innehavaren av statens konto

     Innehavare av statens konto i det nationella registret är miljöministeriet.

     I egenskap av innehavare av statens konto fastställer miljöministeriet

     1) vid ingången av varje åtagandeperiod, sedan det granskningsförfarande som avses i artikel 8 i Kyotoprotokollet har upphört, Finlands tilldelade utsläppsmängd som skall bokföras på statens konto i det nationella registret,

     2) utgående från en anmälan från Statistikcentralen, sedan det granskningsförfarande som avses i artikel 8 i Kyotoprotokollet har upphört, mängden av de sänkkrediter som uppkommit i Finland på olika sätt under åtagandeperioden och som skall bokföras på statens konto i det nationella registret men som ännu inte har bokförts, samt

     3) vid ingången av varje åtagandeperiod, efter att ha hört jord- och skogsbruksministeriet, valet av tidpunkt för bokföring av de sänkkrediter som uppkommer på olika sätt under åtagandeperioden i Finland.

     Miljöministeriet beslutar också om överföringen av utsläppsenheter från statens konto till återlösens- eller annulleringskontot, om inte överföringen i kommissionens registerförordning eller i denna lag har föreskrivits som registeradministratörens uppgift utan uttryckligt uppdrag.

 

24 §

Initial bokföring av tilldelade utsläppsmängdsenheter och sänkkrediter

     Registeradministratören bokför tilldelade utsläppsenheter på statens konto på uppdrag av kontoinnehavaren vid ingången av varje åtagandeperiod. Likaså bokför registeradministratören sänkkrediter på statens konto på uppdrag av kontoinnehavaren vid utgången av varje åtagandeperiod eller vid utgången av varje år som ingår i en åtagandeperiod.

 

25 §

Överföring av utsläppsenheter mellan konton

     Registeradministratören utför på uppdrag av kontoinnehavaren sådana överföringar av utsläppsenheter för vilka kontoinnehavaren har en fullmakt som avses i 15 § från dennes depåkonto i det nationella registret till ett konto i ett annat register som inte hör till gemenskapens utsläppshandelssystem och som är kopplat till klimatkonventionens transaktionsförteckning, om inte överföringen står i strid med Kyotoprotokollet, besluten vid partsmötet eller gemenskapslagstiftningen.

     Likaså skall registeradministratören bokföra överföringar av utsläppsenheter från ett konto i ett register som inte hör till gemenskapens utsläppshandelssystem och som är kopplat till klimatkonventionens transaktionsförteckning till ett sådant depåkonto i det nationella registret, vars innehavare har en fullmakt som avses i 15 § och till vilket denna andra registeradministratör har anvisat dem, om inte överföringen står i strid med Kyotoprotokollet, besluten vid partsmötet eller gemenskapslagstiftningen.

     Bestämmelser om registeradministratörens skyldighet att utföra överföringar av utsläppsenheter mellan konton i register som hör till gemenskapens utsläppshandelssystem ingår i kommissionens registerförordning.

     Om registeradministratören konstaterar att denne inte kan utföra överföringarna i enlighet med kontoinnehavarens begäran, skall denne omedelbart meddela detta till kontoinnehavaren och specificera skälet varför överföringen inte kan göras.

 

26 §

Allmän begränsning av överföringarna av utsläppsenheter

     Ett godkännande eller en fullmakt som utfärdats med stöd av denna lag ger inte rätt att få utsläppsenheter överförda till eller från ett konto i det nationella registret, om

     1) själva överföringen står i strid med Kyotoprotokollet, besluten vid partsmötet eller gemenskapslagstiftningen, eller om

     2) överföringen skulle leda till en situation där den på depåkontona och återlösenskontot i det nationella registret antecknade

     a) totalmängden av alla utsläppsrätter och övriga utsläppsenheter underskrider det gränsvärde som fastslagits i beslut vid partsmötet, eller

     b) totalmängden av utsläppsenheter som härstammar från projekt av vissa slag överskrider det gränsvärde som fastslagits i beslut vid partsmötet.

     Om överföringar av utsläppsenheter från ett konto i det nationella registret måste begränsas av ett skäl som avses i 1 mom. 2 punkten underpunkt a, sparar registeradministratören överföringsuppdragen och utför dem i den ordning de anlänt efter det att skälet till begränsningen har upphört att existera.

 

27 §

Överföring av utsläppsenheter till återlösens- och annulleringskonton

     Registeradministratören utför överföringar av utsläppsenheter från olika konton i det nationella registret till återlösenskontot på uppdrag av kontoinnehavaren och till annulleringskontona antingen i de fall som föreskrivs i kommissionens registerförordning eller på uppdrag av kontoinnehavaren. Om en överföring som görs av något annat skäl än på ett uppdrag förutsätter val mellan olika typer av utsläppsenheter, skall registeradministratören ge kontoinnehavaren möjlighet att göra detta val.

 

28 §

Begränsningar i överföringen av utsläppsenheter till nästa åtagandeperiod

     Registeradministratören skall efter utgången av en tilläggsperiod som infaller efter åtagandeperioden och som har fastställts genom beslut vid partsmötet till annulleringskontot överföra de sänkkrediter och de från sänkkrediter omvandlade utsläppsminskningsenheter på varje kontoinnehavares depåkonto som har åstadkommits under den föregående åtagandeperioden.

     Om det sedan tilläggsperioden gått ut och efter det att åtgärden enligt 1 mom. har vidtagits

     1) fortfarande på depåkontona i det nationella registret finns sådana utsläppsminskningsenheter eller certifierade utsläppsminskningar som har uppkommit innan åtagandeperioden gått ut, och

     2) mängden dylika enheter på alla depåkonton totalt för någondera eller båda typerna av utsläppsenheter är större än 2,5 procent av den tilldelade utsläppsmängd som fastställts för Finland för den åtagandeperiod som gått ut,

skall registeradministratören överföra enheter som avses i 1 punkten från depåkontona till annulleringskontot i en sådan mängd att den gräns som avses i 2 punkten uppnås för ifrågavarande typ av utsläppsenhet. Utsläppsenheter av ifrågavarande slag skall då överföras från depåkontona i samma relation som dylika enheter på varje konto utgör av summan av dylika enheter på alla depåkonton.

     Om en del av en utsläppsenhet skall överföras med stöd av 2 mom., överförs hela enheten.

     Registeradministratören skall i god tid innan tilläggsperioden går ut påminna kontoinnehavarna om de skyldigheter som i denna paragraf föreskrivs för registeradministratören.

 

29 §

Tillsynen över hela reserven av utsläppsenheter

     Miljöministeriet har till uppgift att bevaka utvecklingen i fråga om hela reserven av utsläppsenheter i det nationella registret. För detta skall registeradministratören regelbundet meddela miljöministeriet de totala mängderna av utsläppsrätter och andra typer av utsläppsenheter både på alla i lagen om utsläppshandel avsedda verksamhetsutövares konton sammanlagt och på alla andra kontoinnehavares konton sammanlagt samt även mängden utsläppsenheter på återlösenskontot.

 

30 §

Registeruppgifternas offentlighet

     I fråga om offentligheten för de uppgifter som finns i det nationella registret gäller det som föreskrivs om detta i kommissionens registerförordning.

 

4 kap.
Särskilda bestämmelser

 

31 §

Ändringssökande

     I ett beslut av ministeriet eller registeradministratören som fattats med stöd av denna lag söks ändring genom besvär på det sätt som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen.

 

32 §

Avgifter för myndighetsprestationer

     Bestämmelser om storleken på de avgifter som skall tas ut för ministeriets beslut om fullmakt och godkännande meddelas genom förordning av ifrågavarande ministerium med iakttagande av vad som föreskrivs i lagen om grunderna för avgifter till staten (FFS 150/1992).

     Bestämmelser om registeradministratörens rätt att ta ut en avgift för uppgifter som gäller förandet av konton i det nationella registret finns i lagen om utsläppshandel.

 

5 kap.
Ikraftträdande

 

33 §

Lagens ikraftträdande

     Denna lag träder i kraft den 12 februari 2007.

 

34 §

Fullmakter och godkännanden som utfärdats innan lagen träder i kraft

     Denna lag påverkar inte behörigheten i de fullmakter och godkännanden som utfärdats före lagens ikraftträdande och som gäller projekt för gemensamt genomförande och projekt för mekanismen för en ren utveckling.

 

RP 108/2006

EkUB 27/2006

RSv 257/2006

Europaparlamentets och rådets direktiv: 2004/101/EG; nr L 338, 13.11.2004, s. 18

 

Helsingfors den 2 februari 2007

 

Republikens President

TARJA HALONEN

 

Handels- och industriminister

Mauri Pekkarinen

 



[1] Europaparlamentets och rådets direktiv: 2003/87/EG; nr L 275, 25.10.2003, s. 32.

Europaparlamentets och rådets direktiv: 2004/101/EG; nr L 338, 13.11.2004, s. 18.