Framställning 17/2010-2011

Lagtingsår: 2010-2011

Ladda ner Word-dokument

 

FRAMSTÄLLNING nr 17/2010-2011

 

Datum

 

 

2011-04-14

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till Ålands lagting

 

 

 

 

 


Ny lag om radio- och televisionsverksamhet

 

 

Huvudsakligt innehåll

 

Landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar en landskapslag om radio- och televisionsverksamhet och en landskapslag om ändring av tobakslagen för landskapet Åland. Genom förslaget upphävs landskapslagen om rundradioverksamhet och landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten.

     De föreslagna landskapslagarna innebär att Europaparlamentets och Europeiska unionens råds direktiv 2007/65/EG om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmel­ser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster) genomförs i åländsk lagstiftning. Direktivet skulle ha varit genomfört i medlemsstaterna senast den 19 december 2009. De föreslagna landskapslagarna bör därför träda i kraft så snart som möjligt.

 

__________________

 

 


 

INNEHÅLL

Huvudsakligt innehåll 1

Allmän motivering. 3

1. Gällande bestämmelser 3

1.1 Landskapslag om rundradioverksamhet 3

1.2 Landskapslag om kabelsändningar till allmänheten. 5

1.3 Landskapsförordning och beslut 6

2. EU-rätten. 8

2.1 TV-direktivet 8

2.2 AV-direktivet 8

3. Landskapsregeringens förslag. 14

3.1 Behov av åtgärder 14

3.2 Val av lagstiftningsteknik. 15

3.3 Ny landskapslag om radio- och televisionsverksamhet 16

4. Lagstiftningsbehörigheten. 17

5. Förslagets verkningar 18

6. Ärendets beredning. 18

Detaljmotivering. 19

1. Landskapslag om radio- och televisionsverksamhet 19

1 kap. Inledande bestämmelser 19

2 kap. Innehållet i radio- och televisionssändningar samt beställ-tv. 29

3 kap. Kommersiella meddelanden. 38

4 kap. Särskilda skyldigheter och samarbete. 50

5 kap. Innehav av televisionsmottagare och avgiftsskyldighet 53

6 kap. Televisionsinnehavarregister 56

7 kap. Programnämnd. 60

8 kap. Påföljder, straff och besvär 61

9 kap. Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser 63

2. Landskapslag om ändring av 3 § tobaksslagen för landskapet Åland. 65

Lagtext 67

L A N D S K A P S L A G om radio- och televisionsverksamhet 67

L A N D S K A P S L A G om ändring av 3 § tobakslagen för landskapet Åland. 80

Parallelltexter 82

 


 

Allmän motivering

 

1. Gällande bestämmelser

 

1.1 Landskapslag om rundradioverksamhet

 

1.1.1 Allmänt

 

I landskapslagen (1993:117) om rundradioverksamhet finns bestämmelser om de villkor som gäller för rundradiosändningar och mottagande av sådana, om avgifter som ska betalas av innehavare av sändare och mottagare, hur dessa avgifter ska användas samt om de myndigheter som beslutar i de frågor som hör till lagens tillämpningsområde. Rundradiosändning definieras enligt landskapslagen som ljud, bild eller annat meddelande som sänds ut i rymden med hjälp av elektromagnetiska vågor och som är avsedd att mottagas direkt av allmänheten.

     För att få utöva verksamhet som innefattar rundradiosändning fordras tillstånd av landskapsregeringen (2 § 1 mom.). Som framgår av motiven till landskapslagens 2 § ska villkoren för tillståndet vara desamma för alla som önskar bedriva i lagen avsedd verksamhet. Villkoren för tillståndet anges därför uttryckligen i lag och förordning.

     På Åland består den övervägande delen av rundradiosändningarna av återutsändningar av program som härrör från riket eller Sverige. De villkor som ingår i landskapslagstiftningen gäller dock endast program som utgår från landskapets område. I fråga om återutsändning av rundradiosändningar är den stat varifrån en sändning härrör som ska se till att sändningen är förenliga med de regler som gäller i den stat från vilka de utgår.

     På grund av EU-rätten finns dock särskilda bestämmelser i fråga om landskapets jurisdiktion över televisionsprogram. Landskapslagen är tillämplig på televisionsprogram om sändningen kan tas emot i landskapet och den som bedriver sändningsverksamheten är etablerad i landskapet eller uppfyller vissa tekniska kriterier. Om det inte med stöd av etableringskriteriet eller de tekniska kriterierna går att bestämma om landskapslagen är tillämplig, ska landskapets jurisdiktion över televisionsprogrammen bestämmas med utgångspunkt från etableringskriterierna i Fördraget om upprättandet av europeiska gemenskapen (1 § 2 mom.).

 

1.1.2 Sändningarnas innehåll

 

I landskapslagen om rundradioverksamhet finns ett flertal bestämmelser om sändningarnas innehåll. Den som har fått tillstånd för rundradiosändningar ska se till att programmen är opartiska och sakliga samt att ingen kränks i sin rätt. I landskapslagen finns även en så kallad demokratibestämmelse som föreskriver att programverksamheten som helhet ska präglas av det demokratiska samhällsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. Program får inte utan särskilda skäl innehålla närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur eller ensidigt inriktas på pornografi (2 § 2 och 3 mom.).

     Tillståndshavaren är skyldig att rätta uppgift som visat sig vara oriktig eller ge den som har ett befogat anspråk på att bemöta ett påstående tillfälle till genmäle (2 § 4 mom.).

     Vidare får televisionsprogram med våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder som är skadliga för barns utveckling inte sändas okodade under sådan tid att det finns risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl är försvarligt. Med särskilda skäl avses enligt motiven till bestämmelsen exempelvis nyhets- och debattprogram som visar krigshandlingar och pornografi. Program med våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder ska antingen föregås av en varning i ljud eller innehålla en varning som anges löpande i bild (2a §).

     Landskapslagen innehåller även bestämmelser om hur stor andel av televisionsprogrammen som ska vara av europeiskt ursprung (3 §) och om ensamrätten till televisionssändningar från evenemang som en EES-stat bestämt att ska vara av särskild samhällig betydelse (3b §).

 

1.1.3 Reklam och försäljningsprogram

 

I landskapslagen om rundradioverksamhet finns ett flertal bestämmelser om reklam och försäljningsprogram. Bestämmelsernas utformning har till stor del styrts av EU-rätten.

     Med reklam avses varje form av sänt meddelande mot betalning eller liknande ersättning som är avsett att främja ett offentligt eller privat företags avsättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet eller sändning där tillståndshavaren genom meddelandet vill främja sin egen verksamhet. Försäljningsprogram definieras enligt landskapslagen som en sändning av direkta erbjudanden till allmänheten i syfte att mot betalning tillhandahålla en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet.

     Enligt huvudregeln ska inslag av såväl reklam som försäljningsprogram sändas i block som tydligt skiljer sig från sändningens övriga program utan att avbryta dessa. Reklamen och försäljningsprogrammen får inte orsaka skada hos barn.

     Reklam- och försäljningsprogramsinslagen får inte överstiga femton procent av den dagliga sändningstiden, med undantag av rundradiosändning som enbart innehåller reklam eller försäljningsprogram. Reklam och försäljningsprogram får sändas högst tolv minuter under en timme mellan hela klockslag. Om sändningstiden inte omfattar en timme mellan hela klockslag får reklam och försäljningsprogram sändas under högst tjugo procent av den tiden. De angivna tidsgränserna om reklam tillämpas inte på annonseringar som tillståndshavaren gör för företagets egna program och produkter med programanknytning som har direkt koppling till programmen eller meddelanden till allmänheten och välgörenhetsuppmaningar som sänds gratis (2b §).

 

1.1.4 Anmälan om televisionsinnehav

 

Den som blir innehavare av en mottagare är skyldig att anmäla sitt innehav i enlighet med vad landskapsregeringen bestämmer (2 § 7 mom.). Med mottagare avses anordning för mottagning av rundradiosändning.

     För innehav av mottagare ska det betalas en årlig avgift i enlighet med vad landskapsregeringen fastställer (5 § 2 mom.). Enligt motiven till sistnämnda bestämmelse är avsikten att avgifter endast ska uppbäras för televisionsmottagare medan radiomottagare ska vara avgiftsfria. Med stöd av nämnda bestämmelser har landskapsregeringen utfärdat ett beslut (2009:2) om avgifter för innehav av televisionsmottagare, vars innehåll det närmare redogörs för i kapitel 1.3 nedan.

      Om den årliga avgiften inte betalas inom utsatt tid blir innehavaren skyldig att förutom avgiften betala en dröjsmålsavgift i enlighet med vad landskapsregeringen bestämmer (7 §).

 

1.1.5 Granskning

 

För granskning av program som har förekommit i rundradiosändning som faller inom landskapets jurisdiktion finns en programnämnden. Omedelbar och oförändrad återutsändning av sändning som härrör från exempelvis riket eller Sverige omfattas inte av programnämndens granskning. Programnämnden är en särskild myndighet som utses av landskapsregeringen.

 

1.1.6 Påföljder

 

Om det vid granskning av rundradiosändning framkommer att program strider mot lag ska programnämnden tilldela tillståndshavaren en anmärkning. Har en tillståndshavare under samma kalenderår tilldelats minst tre anmärkningar eller är en enskild överträdelse att betrakta som synnerligen grov, kan programnämnden dessutom utfärda sändningsförbud för viss tid (6 §).

     Enligt 8 § landskapslagen om rundradioverksamhet ska den som utövar verksamhet som innefattar rundradiosändning utan tillstånd eller överträder sändningsförbud dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller den som innehar den sändare vilken har använts vid överträdelsen.

 

1.2 Landskapslag om kabelsändningar till allmänheten

 

1.2.1 Allmänt

 

I landskapslagen (1993:53) om kabelsändningar till allmänheten finns bestämmelser om de villkor som gäller för kabelsändningar till allmänheten vilka når fler än 200 bostäder samt om de myndigheter som beslutar i de angelägenheter vilka hör till lagens tillämpningsområde. Med kabelsändning avses ljud, bild eller annat meddelande som sänds med hjälp av elektromagnetiska vågor till allmänheten via ledningar.

     Lagen reglerar främst egensändningar. Egensändningar definieras så att alla sändningar som inte är vidaresändningar är att betrakta som egensändningar. Vidaresändning är detsamma som samtidig och oförändrad återutsändning av sändning från källa utanför anläggningen för kabelsändningar.

     Enligt landskapslagen är den som förfogar över kabelnät där det bedrivs sändningar skyldig att anmäla sitt innehav till kabelnämnden. Även den som avser att bedriva sändningsverksamhet ska, innan sändningarna inleds, anmäla sin avsikt till kabelnämnden (2 §).

 

1.2.2 Sändningarnas innehåll

 

Program vid egensändningar ska vara opartiska och sakliga och får inte vara kränkande. De får inte heller utan särskilda skäl innehålla närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur eller ensidigt inriktas på pornografi (4 § 1 mom.).

     Vid egensändning får program med våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder som är skadliga för barns utveckling inte sändas okodade under sådan tid att det finns risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl är försvarligt. Program med beskrivet innehåll ska antingen föregås av en varning i ljud eller innehålla en varning som anges löpande i bild (4b §).

     Enligt 4 § 3 mom. landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten ska den som bedriver sändningsverksamhet reservera minst tio procent av sin televisionssändningstid av egensändningar för program av europeiskt ursprung, om inte särskilda skäl föranleder annat. Uttrycket om särskilda skäl inte föranleder annat syftar enligt motiven till bestämmelsen på de undantagssituationer som kan bli aktuella i fråga om fall där andelen begränsad till europeisk produktion kan bli ohållbar, exempelvis för vissa televisionskanaler med specialinriktning.

     Landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten innehåller liksom landskapslagen om rundradioverksamhet även bestämmelser om ensamrätten till televisionssändningar från evenemang som en EES-stat bestämt att ska vara av särskild samhällig betydelse (4f §).

     Det finns även bestämmelser om att den som bedriver sändningsverksamhet är skyldig att rätta uppgift som visat sig vara oriktig eller ge den som har ett befogat anspråk på att bemöta ett påstående tillfälle till genmäle (4a §).

 

1.2.3 Reklam och försäljningsprogram

 

På samma sätt som rundradiosändningar får kabelsändningar innehålla såväl reklam som försäljningsprogram. Vid egensändning ska inslagen av reklam och försäljningsprogram sändas i block som tydligt skiljer sig från de övriga programmen utan att avbryta dessa. Inslagen av reklam och försäljningsprogram får inte överstiga femton procent av den dagliga sändningstiden, med undantag av egensändning som enbart innehåller reklam och försäljningsprogram. Reklamen och försäljningsprogrammen får inte orsaka skada hos barn (4 § 2 mom.).

 

1.2.4 Granskning

 

För granskning av program som förekommit vid egensändningar finns ett särskilt organ kallat kabelnämnden. I praktiken har dock aldrig någon kabelnämnd tillsatts, utan dess uppgifter har istället handhafts av programnämnden med stöd av 5 § 1 mom. landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten.

 

1.2.5 Påföljder

 

Enligt landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten kan samma slag av sanktioner som gäller vid överträdelse av reglerna om innehållet i rundradiosändningar komma i fråga även vid överträdelser av de bestämmelser som ingår landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten. Den som bedriver kabelsändningsverksamhet i strid mot lag kan således tilldelas anmärkning och i sista hand även sändningsförbud för viss tid (5 § 2 mom.).

     För överträdelse av sändningsförbud finns samma straffskala som för överträdelse av motsvarande förbud enligt landskapslagen om rundradiosändningar, det vill säga böter eller fängelse i högst sex månader. Den som försummar att anmäla att man förfogar över ett kabelnät eller sin avsikt att bedriva sändningsverksamhet straffas med böter (6 §).

 

1.3 Landskapsförordning och beslut

 

Utöver landskapslagen om rundradioverksamhet och landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten finns särskilda bestämmelser som berör rundradio- och kabelsändningsverksamheten i såväl landskapsförordning som landskapsregerings beslut.

 

1.3.1 Landskapsförordning om rundradio- och kabelsändningsverksamhet

 

I landskapsförordningen (1999:15) om rundradio- och kabelsändningsverksamhet finns mer detaljerade bestämmelser som ska tillämpas på de program som förekommer rundradio- och kabelsändningar. Vissa av bestämmelserna gäller både television och radio, medan andra bara avser sändningar i television. Bestämmelserna i landskapsförordningen omfattar dock inte den radiosändning som utgör omedelbar och oförändrad återutsändning av sändning som har sitt ursprung utanför landskapet samt vidaresändning vid kabelsändning.

     För att på ett så tydligt sätt som möjligt uppnå en skillnad mellan reklaminslagen och det egentliga programutbudet så att åhöraren eller tittaren ska har klart för sig vilket budskapet är ska reklaminslag och försäljningsprograminslag avslutas och inledas med särskild bild- eller ljudsignatur som tydligt skiljer inslagen från övriga program. Av varje inslag ska klart framgå vem uppdragsgivaren är (2 §).

     Både rundradio- och kabelsändningar får innehålla reklam. I dessa sändningar intar dock televisionsmediet en särställning, inte minst beroende på televisionsmediets stora genomslagskraft. Televisionsreklamen innehåller normalt andra medel för påverkan än andra media då televisionen för fram budskapet både i ljud, bild och text. Reklamen i televisionen kommer ofta överraskande och tittaren har små möjligheter att direkt värdera reklamen på grund av det höga tempot. Det konkreta informationsinnehållet är dessutom normalt litet i de korta reklaminslagen. Reklam riktad till barn intar här en särskild ställning, eftersom barn allmänt anses vara mer mottagliga för reklam än vuxna och således i behov av mer omfattande skydd mot otillbörlig reklam. Barn har bland annat svårare att inse säljsyftet bakom reklamen och att se skillnaden mellan reklaminslag och andra programinslag. I landskapsförordningens 3 § finns därför begränsningar för reklam och försäljningsprogram i eller i samband med program i televisionssändningar som vänder sig till barn.

     I fråga om reklam och försäljningsprogram för tobak, medicinska produkter, medicinsk behandling samt alkoholdrycker finns hänvisningar till vad som föreskrivs i tobakslagen (1978:52) för landskapet Åland, läkemedelsverkets föreskrift om marknadsföring av läkemedel nr 3/1997 och alkohollagen (FFS 1143/1994) (4 §). I fråga om sponsring av någon vars verksamhet omfattar tillverkning eller försäljning för nämnda produkter och behandlingar finns särskilda bestämmelser i landskapsförordningens 5 §.

     Landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet innehåller som sagts även bestämmelser om sponsring. Med sponsring avses varje bidrag till finansiering av program, som ges i syfte att främja ett offentligt eller privat företags namn, varumärke, anseende, verksamhet eller produkter, om företaget inte är engagerat i radio- eller televisionsverksamhet eller i produktion av audiovisuella verk.

     I början eller slutet av ett sponsrat program ska det klart framgå vem som är programmets sponsor samt att det är fråga om ett sponsrat program.

Sponsorn får inte utöva inflytande över programmets innehåll eller programläggning på ett sådant sätt att det redaktionella oberoendet äventyras för den som utövar verksamhet som innefattar rundradiosändning eller för den som bedriver kabelsändningsverksamhet. Det är inte tillåtet att sponsra nyheter och program som upptar aktuella samhällsfrågor (5 §).

     I landskapsförordningen finns det dessutom bestämmelser som förpliktar den som bedriver rundradio- och kabelsändningsverksamhet att spela in varje utsänt program. Bestämmelserna omfattar, som ovan har nämnts, inte de radiosändningar som utgör omedelbar och oförändrad återutsändning av sändning som har sitt ursprung utanför landskapet samt vidaresändning vid kabelsändning. I fråga om televisionssändningar gäller bestämmelsen de sändningar som landskapet har jurisdiktion över. Inspelningen ska bevaras i minst tre månader från det att programmet sändes (8 §).

 

1.3.2 Landskapsförordning om programnämnden

 

I landskapsförordningen (1994:9) om programnämnden finns närmare bestämmelser programnämndens sammansättning och uppgifter samt mötesbestämmelser.

 

1.3.3 Landskapsregeringens beslut om avgifter för innehav av televisionsmottagare

 

Ålands landskapsregerings beslut (2009:2) om avgifter för innehav av televisionsmottagare finns bestämmelser om vem som uppbär avgiften och vart var och en ska anmäla sitt innehav. Enligt beslutet uppbärs en avgift för innehav av televisionsmottagare i förskott i perioder på tre eller sex månader.

     För samtliga televisionsmottagare som är avsedda att användas i innehavarens hushåll ska det betalas en enda avgift. För enskilda näringsidkares eller samfunds verksamhetsställen finns särskilda bestämmelser. Huvudregeln är att en avgift ska betalas för varje permanent verksamhetsställe (4 §).

     I beslutet finns även en katalog över de innehav av televisionsmottagare som det inte behöver betalas någon avgift för (5 §).

     Avgiften för innehav av televisionsmottagare är 55 euro för tre månader och 110 euro för sex månader. Vidare ska ett bevis på att avgiften är betald förvaras där televisionsmottagaren är i permanent bruk. Beviset ska på begäran uppvisas för en kontrollant som har förordnats av landskapsregeringen (6 §).

     Beslutet innehåller även bestämmelser om dröjsmålsavgift för den som inte har betalt sin avgift för innehav av televisionsmottagare inom utsatt tid eller som har låtit bli att anmäla sitt innehav av televisionsmottagare (7, 8 och 10 §§).

 

2. EU-rätten

 

2.1 TV-direktivet

 

Inom Europeiska unionen finns sedan den 3 oktober 1989 rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television, nedan kallat TV-direktivet. Målet med TV-direktivet var att utveckla den europeiska audiovisuella produktionen så att ett enhetligt marknadsområde skapades för televisionsverksamheten. Ett annat syfte var att möjliggöra fri rörlighet för televisionssändningar samt att öka produktionen av europeiska verk och deras andel av sändningstiden i medlemsstaternas televisionskanaler.

     TV-direktivet reglerar televisionssändningar som oavsett teknik är avsedda för mottagning av allmänheten. Direktivet innehåller minimiregler som gäller televisionssändningar från medlemsstaterna. Det hindrar emellertid inte att medlemsstaterna tillämpar mer restriktiva regler för programföretag inom dess jurisdiktion.

     TV-direktivet ändrades år 1997 genom direktiv 97/36/EG om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television. Landskapslagstiftningen anpassades till det ändrade TV-direktivet genom en ändring av landskapslagen om rundradioverksamhet i ÅFS 1999/13 samt genom en ändring av landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten i ÅFS 1999/14 (se Fr. 3/1998-99 och Ku bet. 1/1998-99). Dessutom utfärdades en ny landskapsförordning om rundradio- och kabelsändningsverksamhet (se ÅFS 1999/15).

 

2.2 AV-direktivet

 

2.2.1 TV-direktiv blir AV-direktiv

 

För att bland annat hålla jämna steg med den snabba teknik- och marknadsutvecklingen moderniserades TV-direktivet år 2007. Moderniseringen gjordes genom antagandet av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd direktiv 2007/65/EG om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmel­ser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television. Genom ändringen av TV-direktivet år 2007 ändrades även titeln på direktivet så orden ”om utförandet av sändningsverksamhet för television” ändrades till ”om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster)”. Till den del specifika hänvisningar hädanefter görs till sistnämnda direktiv benämns det kort och gott direktiv 2007/65/EG.

     För att skapa klarhet och överskådlighet beslöt Europaparlamentet och Europeiska unionens råd den 10 mars 2010 anta ett så kallat kodifieringsdirektiv där samtliga ändringar av det ursprungliga TV-direktivet 89/552/EEG, det vill säga ändringar genom 97/36/EG och 2007/65/EG, arbetades in i direktivet.

     Den kodifierade versionen av TV-direktivet som antogs den 10 mars 2010 fick titeln Europaparlamentet och Europeiska unionens råd direktiv 2010/13/EU om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster). Direktivet om audiovisuella medietjänster (2010/13/EU) benämns hädanefter AV-direktivet. Kodifieringsprocessen ändrade inte på implementeringstiden av direktivet. AV-direktivet borde fortsättningsvis enligt artikel 34 ha varit genomfört i medlemsstaternas rättsordningar senast den 19 december 2009.

     AV-direktivet är liksom TV-direktivet ett minimidirektiv. Medlemsstaterna har således enligt artikel 4 i AV-direktivet friheten att föreskriva mer detaljerade och striktare regler inom de områden som samordnas genom direktivet, förutsatt att dessa regler överensstämmer med unionsrätten.

 

2.2.2 Tillämpningsområdet och den fria rörligheten

 

En betydelsefull ändring genom AV-direktivet är att tillämpningsområdet samt ursprungslandsprincipen utvidgas.

     Förutom televisionssändningar, dvs. linjära audiovisuella medietjänster, utvidgas direktivets tillämpningsområde så att det också omfattar beställtjänster, dvs. icke linjära audiovisuella medietjänster. Med beställtjänst, eller beställ-tv som tjänsten benämns hädanefter, avses förenklat uttryckt att tittarna själva bestämmer när han eller hon vill se ett program. De audiovisuella medietjänsterna omfattar även det som enligt direktivet kallas för audiovisuella kommersiella meddelanden, såsom reklam och sponsring. AV-direktivet medför således att direktivets tillämpningsområde utvidgas till att omfatta alla audiovisuella medietjänster oavsett sändningsteknik.

     Genom AV-direktivet görs omfattande förändringar av definitioner av centrala begrepp i direktivet i förhållande till TV-direktivet. Detta får stora återverkningar på resten av direktivet och dess innehåll. Samtidigt kompletteras AV-direktivet med nya begrepp, såsom redaktionellt ansvar, leverantör av medietjänster, programföretag och produktplacering. Definitionerna finns samlade i artikel 1 i AV-direktivet.

     Även den så kallade ursprungslandsprincipen utvidgas genom AV-direktivet. Principen som kommer till uttryck i artikel 2 i AV-direktivet innebär att den ansvariga medlemsstaten är skyldig att säkerställa att alla audiovisuella medietjänster som sänds av leverantörer av medietjänster inom medlemsstatens jurisdiktion överensstämmer med regelverket som gäller för sändningar avsedda för allmänheten i den egna medlemsstaten. Dessa sändningar ska sedan fritt kunna distribueras på den inre marknaden (artikel 3). Ursprungslandsprincipen innebär att det är den stat som har jurisdiktion över medietjänsterna som ska se till att den egna lagstiftningen inklusive AV-direktivet följs. Genom AV-direktivet kommer ursprungslandsprincipen, som genom TV-direktivet enbart omfattade televisionssändningar, att utvidgas till att gälla samtliga audiovisuella medietjänster.

     I AV-direktivets artikel 2 regleras frågan om ansvarig medlemsstat, det vill säga under vilken stats lagstiftning som leverantörer av medietjänster lyder. Medlemsstatens jurisdiktion bestäms i första hand utgående från etableringskriterierna (artikel 2.3) och i andra hand på basen av de tekniska kriterierna (artikel 2.4). I sista hand avgör artiklarna 49-54 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt vilken stat som är ansvarigt (artikel 2.5). Etableringskriterierna är oförändrade i förhållande till TV-direktivet. Däremot har de tekniska kriterierna ändrats något på så sätt att det är den medlemsstat där satellitupplänken är belägen som har företräde framför den medlemsstat till vilken satellitkapaciteten hör. Samtidigt har det tekniska kriteriet om frekvensupplåtelse slopats genom AV-direktivet.

     Syftet med TV-direktivet var att skapa fri rörlighet för televisionssändningar, sändningar vilka oavsett teknik är avsedda för mottagning av allmänheten. AV-direktivet bygger i likhet med TV-direktivet på principen om fri rörlighet för tjänster. I AV-direktivets fall gäller det den fria rörligheten av audiovisuella medietjänster. Enligt artikel 3.1 i AV-direktivet ska medlemsstaterna säkerställa fri mottagning och får inte begränsa vidaresändning inom sina territorier av audiovisuella medietjänster från andra medlemsstater av skäl som hör under områden som samordnas av direktivet. Från denna huvudregel finns vissa undantag, som är olika beroende på om det är televisionssändningar eller beställ-tv.

     Enligt AV-direktivet har en medlemsstat, på i sak samma sätt som enligt TV-direktivet, rätt att tillfälligt begränsa rätten till fri mottagning och vidaresändning av en televisionssändning från en annan medlemsstat under vissa särskilt angivna förutsättningar. Enligt direktivet krävs det att en televisionssändning som kommer från en annan medlemsstat uppenbarligen, allvarligt och grovt överträder artikel 27.1 och/eller 27.2 om skydd av minderåriga och/eller artikel 6 om förbud mot program som kan uppamma till hat på grund av ras, kön, religion eller nationalitet (artikel 3.2 punkt a).

     Genom AV-direktivet utökas möjligheten att avvika från principen om fri mottagning och vidaresändning till att omfatta även beställ-tv. Den fria rörligheten för beställ-tv får i huvudsak begränsas av samma skäl som i fråga om televisionssändningar, men även till den del det bedöms nödvändigt med hänsyn till den allmänna ordningen, skyddet av folkhälsan, allmän säkerhet eller skydd för konsumenter.

 

2.2.3 Nytt samrådsförfarande 

 

Medlemsstaterna får enligt AV-direktivet föreskriva striktare regler inom de områden som samordnas genom direktivet, förutsatt att bestämmelserna överensstämmer med unionsrätten. Denna bestämmelse har genom AV-direktivet kompletterats med ett nytt samrådsförfarande medlemsstaterna emellan (artikel 4.2-5).

     Samrådförfarandet avser de fall där ett programföretag riktar sina sändningar till en annan medlemsstat än den där företaget är etablerat och den medlemsstaten till vilken sändningarna riktas har utnyttjat möjligheten att införa mer detaljerade eller striktare bestämmelser i allmänhetens intresse än vad som följer av direktivets minimiregler. Medlemsstaterna är i en sådan situation skyldig att delta i ett samråd när en annan medlem begär det. Avsikten är att nå en ömsesidigt tillfredställande lösning. Systemet innebär att om mottagarstaten kommer med en motiverad begäran, är den sändarstat som har jurisdiktion skyldig att i sin tur begära att programföretaget ska följa de särskilda reglerna i den mottagande statens lagar. Sändarstaten är skyldig att inom två månader informera mottagarstaten om resultatet av den begäran som framställts till programföretaget. Båda medlemsstaterna kan också begära att kommissionens kontaktkommitté, som har inrättats genom direktivet, att undersöka frågan. Om mottagarstaten inte är nöjd med resultatet som har uppnåtts efter sändarstatens begäran hos ett programföretag, får mottagarstaten vidta lämpliga åtgärder mot programföretaget. Det kan dock bara ske om medlemsstaten bedömer att programföretaget i fråga har etablerat sig i den andra medlemsstaten i syfte att kringgå de striktare bestämmelser som skulle gälla om programföretaget var etablerad i den stat dit sändningarna riktas samt kommissionen har fastställt att åtgärderna är förenliga med unionsrätten.

 

2.2.4 Sam- eller självreglering

 

I artikel 4.7 i AV-direktivet finns en ny bestämmelse som uppmuntrar medlemsstaterna till samreglering eller självreglering inom de områden som samordnas genom direktivet i den utsträckning det är möjligt inom medlemsstaternas rättsordningar. Dessa system ska utformas så att de blir allmänt accepterade av de viktigaste aktörerna i de berörda medlemsstaterna och säkrar en effektiv tillämpning.

 

2.2.5 Information om leverantörer av audiovisuella medietjänster

 

Genom AV-direktivet åläggs leverantörerna av audiovisuella medietjänster att tillhandhålla viss information som ska underlätta deras identifiering.

     Enligt bestämmelsen ska medlemsstaterna säkerställa att leverantörer av audiovisuella medietjänster under deras jurisdiktion sörjer för att mottagarna av deras tjänster hela tiden har direkt tillgång till information om deras namn, den geografiska adress där leverantören av medietjänster är etablerad, kontaktuppgifter, så att det snabbt och effektivt går att få direkt kontakt med leverantören samt om behöriga tillsyns- och övervakningsorgan. Den angivna informationen enligt de nya bestämmelserna förutsätts vara lättillgängliga (artikel 5).

 

2.2.6 Syn- och hörselskadade personer

 

Till skillnad från TV-direktivet innehåller AV-direktivet en helt ny bestämmelse i artikel 7 som innebär att medlemsstaterna ska uppmuntra leverantörer av medietjänster inom den egna jurisdiktionen att se till att deras tjänster successivt görs tillgängliga för syn- och hörselskadade personer. Bestämmelsen gäller både televisionssändningar och beställ-tv. Enligt punkt 64 i ingressen till direktiv 2007/65/EG bör tillgängligheten uppnås exempelvis genom teckenspråk, programtextning, ljudbeskrivning och lättbegripliga skärmmenyer.

     AV-direktivet anger inte närmare på vilket sätt medlemsstaterna ska uppmuntra leverantörerna att för att få till stånd en ökad tillgänglighet. Det innebär att medlemsstaterna själva kan bestämma hur detta ska ske. Det enda kravet som ställs är att medlemsstaten ska göra något för att åstadkomma ökad tillgänglighet.

 

2.2.7 Audiovisuella kommersiella meddelanden

 

Genom AV-direktivet införs ett nytt överordnat begrepp som kallas audiovisuella kommersiella meddelanden och som innefattar televisionsreklam, sponsring, teleshopping och produktplacering (artikel 1.1 punkt h). De allmänna principerna för dessa meddelanden i artikel 9.1 överensstämmer i huvudsak med de bestämmelser om televisionsreklam och köp-tv som finns i artiklarna 10, 12-16 i TV-direktivet. Genom AV-direktivet blir bestämmelserna tillämpliga på såväl televisionssändningar som beställ-tv. En nyhet är att audiovisuella kommersiella meddelanden ska vara lättigenkännliga som sådana, så att tittaren undviker att förväxla ett kommersiellt meddelande med ett annat program.

     Vidare får inte en sådan teknik användas i ett kommersiellt meddelande som kan påverka det undermedvetna. Dolda kommersiella meddelanden, eller smygreklam som det tidigare kallades, är förbjudna. AV-direktivet utvidgar bestämmelserna om smygreklam och förbud mot användandet av subliminalteknik i TV-direktivet från att omfatta enbart reklam och köp-tv till att omfatta alla audiovisuella kommersiella meddelanden. På motsvarande sätt som i fråga om reklam och köp-tv enligt TV-direktivet får de audiovisuella kommersiella meddelanden enligt AV-direktivet inte utformas så att de strider mot respekten för mänsklig värdighet, kränker minoriteter, uppmuntrar till ett beteende som är skadligt för hälsa eller säkerhet eller uppmuntrar till ett beteende som är mycket skadligt för miljön (artikel 9.1). Till skillnad mot TV-direktivet förutsätts medlemsstaterna enligt AV-direktivet dessutom uppmuntra leverantörer av medietjänster att ta fram uppförandekoder i fråga om marknadsföring av ohälsosam mat och dryck i anslutning till barnprogram.

     Genom AV-direktivet har bestämmelserna om sponsring utvidgats så de, utöver program som görs tillgängliga i en televisionssändning, även omfattar program i beställ-tv (artikel 10).

     En nyhet i AV-direktivet är införandet av uttryckliga bestämmelser om produktplacering. Med produktplacering avses varje form av audiovisuellt kommersiellt meddelande som innebär att en vara, tjänst eller varumärket för varan eller tjänsten förekommer genom att det ingår eller omnämns i ett program, mot betalning eller liknande ersättning. Bestämmelserna om produktplacering gäller både för televisionssändning och för beställ-tv. Enligt huvudregeln är produktplacering förbjuden. Men AV-direktivet nöjer sig inte med bara ett totalt förbud. För att säkerställa lika konkurrensvillkor för företagen och förbättra den europeiska mediebranschens konkurrenskraft har det ansetts lämpligt att undanta vissa program från förbudet. Under vissa särskilt angivna förutsättningar får medlemsstaterna således tillåta produktplacering (artikel 11).

     Bestämmelserna om televisionsreklam och teleshopping i AV-direktivet överensstämmer i huvudsak med motsvarande bestämmelser i TV-direktivet. Televisionsreklamen och teleshoppningen ska vara lätta att känna igen och hållas klart åtskilda från andra delar av programmet med optiska, akustiska eller rumsliga medel. Enstaka reklaminslag eller teleshoppninginslag får förekomma endast undantagsvis, utom vid sändningar av sportevenemang (artikel 19). Genom AV-direktivet har bestämmelserna om placering av televisionsreklam och teleshopping samt om avbrott för reklam och teleshopping förenklats och liberaliserats. Syftet är att stärka konkurrenskraften hos den europeiska audiovisuella sektorn. Som motiv till ändringarna anförs i ingressen till direktivet att konvergensutvecklingen och den tekniska utvecklingen innebär att tittarna har fått betydligt större möjligheter att själva välja hur och när de ska ta del av ett visst innehåll. Tittarna får därmed en större möjlighet att undvika reklam. När televisionsreklam eller teleshopping infogas i programmen ska medlemsstaterna säkerställa att detta inte påverkar programmens integritet eller rättighetsinnehavarnas rättigheter. Medlemsstaterna ska då beakta naturliga avbrott i programmen och programmens längd och karaktär (artikel 20.1).

     I de mer förenklade bestämmelserna om placering av televisionsreklam och teleshopping förblir andelen reklam eller teleshopping per sändningstimme densamma i förhållande till TV-direktivet, men reklamen och teleshoppingen får placeras mer fritt än tidigare. I stället för högst ett avbrott för reklam och teleshopping per fyrtiofem minuter program fodrar AV-direktivet högst ett reklamavbrott per trettio minuter programtid. Vid sändning av biograffilmer, filmer producerade för tv (förutom tv-serier och dokumentärprogram) och nyhetsprogram får det göras avbrott för reklam eller teleshopping en gång i varje tablålagd period på minst trettio minuter. Detsamma gäller barnprogram, om programmets tablålagda längd överstiger trettio minuter. Televisionssändningar med program som innehåller gudstjänster får på motsvarande sätt som i TV-direktivet inte avbrytas av reklam eller teleshopping (artikel 20.2). I AV-direktivet finns inte längre något krav på tjugo minuters oavbruten programtid mellan varje avbrott för reklam eller teleshopping. Begränsningen på tjugo procent för inslagens andel av programtiden under en given klocktimme är fortsättningsvis i kraft genom AV-direktivet, men den övre gränsen på femton procent av den dagliga sändningstiden har slopats (artikel 23).

     Teleshoppningsblocken ska fortsättningsvis identifieras på ett tydligt sätt och ha en varaktighet på minst femton minuter. Genom AV-direktivet har däremot bestämmelserna om det högsta antalet sändningsblock per dag och den sammanlagda sändningstiden per dag slopats (artikel 24).

 

2.2.8 Bestämmelser som är tillämpliga endast på beställ-tv

 

I AV-direktivet finns ett nytt kapitel med bestämmelser som endast är tillämpligt på audiovisuella medietjänster på begäran. I artikel 12 I AV-direktivet finns en bestämmelser till skydd för minderåriga. Enligt bestämmelsen ska leverantörer som tillhandhåller audiovisuella medietjänster på begäran se till att medietjänster som allvarligt kan skada minderårigas fysiska, mentala eller moraliska utveckling endast tillhandahålls på ett sådant sätt att minderåriga normalt inte hör eller ser dem.

     Medlemsstaterna ska dessutom se till att audiovisuella medietjänster på begäran som tillhandahålls av leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion, där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, främjar framställningen och tillgången till europeiska produktioner (artikel 13).

 

2.2.9 Korta nyhetsinslag i televisionssändningar

 

Även i AV-direktivet återfinns en bestämmelse om att varje medlemsstat får vidta åtgärder som är förenliga med unionsrätten för att säkerställa att programföretag under dess jurisdiktion, med utnyttjande av exklusiva rättigheter, inte sänder evenemang som av den medlemsstaten anses vara av särskild vikt för samhället på ett sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i den medlemsstaten utestängs från möjligheten att följa sådana evenemang genom direktsändning eller tidsförskjuten sändning i fri television (artikel 14). En motsvarande bestämmelse fanns i artikel 3a i TV-direktivet. Det som är nytt i AV-direktivet är att direktivets kompletterats med en bestämmelse om korta nyhetsinslag i televisionssändningar.

     Enligt den nya bestämmelsen i artikel 15 i AV-direktivet ska medlemsstaterna när det gäller korta nyhetsinslag se till att varje programföretag som är etablerat i unionen på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor har tillgång till evenemang av stort allmänintresse som sänds med utnyttjande av exklusiva rättigheter av ett programföretag under deras jurisdiktion.

 

2.2.10 Samarbete mellan tillsynsorgan i medlemsstaterna

 

Enligt en ny bestämmelse i artikel 30 i AV-direktivet är medlemsstaterna skyldiga att vidta lämpliga åtgärder för att förse varandra och kommissionen med den information som är nödvändig för att tillämpa direktivet.

 

3. Landskapsregeringens förslag

 

3.1 Behov av åtgärder

 

Under de snart tjugo år som landskapslagstiftningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet har varit i kraft i landskapet har lagstiftningen, bortsett från en smärre teknisk justering i ÅFS 1998/43, ändrats bara en gång. Denna ändring som gjordes i landskapslagen om rundradioverksamhet genom ÅFS 1999/13 och i landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten genom ÅFS 1999/14 genomfördes för att anpassa lagarna till ändringarna av TV-direktivet i direktiv 2007/65/EG.

     Efter att landskapslagen om rundradioverksamhet och landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten trädde i kraft den 1 januari 1994 har den statsförfattningsrättsliga regleringen genomgått stora förändringar, först genom fri- och rättighetsreformen år 1995 och sedan genom tillkomsten av en ny grundlag år 2000. Till detta ska även den tekniska utvecklingen på området läggas, vilken medfört att skillnaden mellan olika elektroniskt distribuerade tjänster minskat. Men det centrala i detta sammanhang är dock de förändringar som nyligen genomförts inom EU-rätten i fråga om de audiovisuella medietjänsterna, vilket har föranlett utarbetandet av denna framställning.

     Kommissionen har per den 24 juni 2010 riktat ett motiverat yttrande till Finland till följd av underlåtenhet att anmäla åtgärder för införlivande i nationell lagstiftning av de ändringar av TV-direktivet som gjordes genom direktiv 2007/65/EG. Ändringarna har som tidigare påtalats kodifierats i AV-direktivet. De ändringar som gjordes genom direktiv 2007/65/EG och som ingår i AV-direktivet skulle ha varit genomförda i medlemsstaternas rättsordningar senast den 19 december 2009. Kommissionen konstaterar i yttrandet att nödvändiga förfarande för införlivandet av direktivet i nationell lagstiftning för hela Finlands territorium inte har genomförts. Åland utgör i sig en väsentlig del av Finlands territorium som måste omfattas. Kommissionen uppmanar därför Finland att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att rätta sig efter det motiverade yttrandet inom två månader från mottagandet av yttrandet. I en notifiering av genomförandet av direktiv 2007/65/EG daterad den 27 augusti 2010 konstaterar landskapsregeringen att arbetet med att komplettera landskapslagstiftningen med erforderliga bestämmelserna kommer att göras under hösten 2010 och att en slutlig notifiering av direktivet kommer att göras under våren 2011.

     Ursprungslandsprincipen intar en viktig plats i AV-direktivet, eftersom syftet med AV-direktivet är att skapa fri rörlighet för audiovisuella medietjänster. Principen innebär att den ansvariga medlemsstaten är skyldig att säkerställa att alla audiovisuella medietjänster som sänds av leverantörer av medietjänster inom statens jurisdiktion överensstämmer med regelverket som gäller för sändningar avsedda för allmänheten i den egna medlemsstaten. Ursprungslandsprincipen medför att det är den stat som har jurisdiktion över medietjänsterna som ska se till att den egna lagstiftningen inklusive AV-direktivet följs. Samtidigt är AV-direktivet ett minimidirektiv, vilket innebär att direktivet lägger fast en lägsta nivå som medlemsstaterna måste uppfylla. Fastän AV-direktivet är ett minimidirektiv finns det inget hinder att i landskapslagstiftningen inta mer detaljerade eller striktare regler än direktivets bestämmelser, bara dessa regler överensstämmer med unionsrätten.

     Största delen av de medietjänster som tillhandhålls på Åland utgör återutsändning av sändning som har ursprung utanför landskapet huvudsakligen från riket och Sverige. För innehållet i dessa medietjänster ansvarar sändarlandet. Trots att största delen av de nya bestämmelserna i AV-direktivet torde få begränsad praktisk betydelse på Åland måste bestämmelserna genomföras i vår lagstiftning.

 

3.2 Val av lagstiftningsteknik

 

För att genomföra AV-direktivet i åländsk rättsordning krävs omfattande ändringar av landskapslagen om rundradioverksamhet, landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten och landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet. Genom AV-direktivet utvidgas tillämpningsområdet till att omfatta andra audiovisuella medietjänster än televisionssändningar, nämligen också audiovisuella tjänster på begäran. Detta i kombination med förändringarna i direktivets regelverk om programmens innehåll inklusive kommersiella meddelanden fordrar stora förändringar av befintlig lagstiftning. En majoritet av paragraferna i nämnda författningar måste således ändras för att tillgodose de krav som EU-rätten ställer.

     Samtidigt måste hänsyn tas till statsförfattningsrätten och den allmänna läran om att begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna ska bygga på en noggrant avgränsad och exakt lag, vilket innebär att begränsningarnas centrala innehåll ska framgå av lagen. Förutom skyddet för privatlivet tangerar bestämmelserna åtminstone tryggandet av yttrandefriheten, egendomsskyddet och näringsfriheten. Grunder för enskildes rättigheter och skyldigheter ska numera även utfärdas genom lag. Bestämmelserna i landskapslagen om rundradioverksamhet och landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten bör således omarbetas och utformas på ett mer ändamålsenligt sätt än tidigare så att inga konflikter uppstår i förhållande till Finlands grundlag (FFS 731/1999).

     Även bestämmelserna om förfarandet vid anmälan om televisionsinnehav och om uppbörd av avgift för innehav av televisionsmottagare i landskapslagen om rundradioverksamhet bör uppdateras i förhållande till rättsutvecklingen inom förvaltningsrätten, så att reglerna blir mer förutsebara. Genom en modernisering av sistnämnda bestämmelser torde också den enskildes rättskydd kunna tillgodoses på ett bättre och förhoppningsvis effektivare sätt. För att tillgodose de krav som grundlagen ställer på utövning av offentligt makt bör dessutom lagstiftningen kompletteras med bestämmelser om den offentliga maktutövning som utövas i samband med exempelvis en televisionskontroll. För att kunna garantera en god rättssäkerhet bör lagstiftningen även kompletteras med närmare bestämmelser om de olika register som kan upprättas till stöd för övervakningen av lagstiftningen, i synnerhet i fråga om de myndighetsregister där ett stort antal personer registreras.

     Till det ovan sagda ska även läggas den tekniska utveckling som har lett till att skillnaden mellan olika elektroniskt distribuerade tjänster minskar. När den gällande lagstiftningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet tillkom var det inte möjligt att till alla delar ta hänsyn till de nya kommunikationsmedier och kommunikationsformer som har uppstått på senare tid. Möjligheterna till utövandet av rundradio- och televisionssändningsverksamheten inom landskapet kan på intet sätt uteslutas från denna tekniska utveckling. En fortsatt viktig utgångspunkt är nu, liksom det var för snart tjugo år sedan, att åstadkomma en så teknikneutral lagstiftning som möjligt. Digitaliseringen av sändningstekniken har medfört att televisionssändningar numera kan distribueras på andra sätt och till andra mottagare än som var möjligt tidigare. I dag kan televisionssändningar spridas förutom i de traditionella distribueringsformerna, markbundna sändarnät, via satellit och i kabeltelevisionsnät, även via bredband och som mobiltelevision samt via Internet. Distribution via bredbandsnät med IP-teknik (IP = Internet Protokoll) är en teknik som används för överföring av information på Internet, men där IPTV inte distribueras via Internet utan i logiskt avskilda nät. Näten för IPTV är bland annat anpassade för tvåvägskommunikation som öppnar upp möjligheten för olika medietjänster såsom beställ-tv (pay-per-view) och beställvideosystem (video-on-demand). De televisionssändningar som däremot görs tillgängliga via Internet skiljer sig från rundradiosändningar genom att sändningen inte går ut till alla utan bara till dem som har begärt överföring av det aktuella programmet. Programmet når tittaren genom att gå in på en webbplats och där aktivera en länk till programmet.

     Sammantaget kan det konstateras att merparten av de bestämmelser som ingår i nuvarande författningar måste förändras. Det är därför mer ändamålsenligt att en helt ny landskapslag om radio- och televisionsverksamhet som antas att gälla i landskapet.

 

3.3 Ny landskapslag om radio- och televisionsverksamhet

 

Landskapsregeringen föreslår att en ny landskapslag om radio- och televisionsverksamhet antas att gälla i landskapet. Genom förslaget upphävs landskapslagen om rundradioverksamhet och landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten. Den föreslagna landskapslagen innebär att AV-direktivet genomförs i åländsk lagstiftning.

     AV-direktivet bygger i likhet med TV-direktivet på principen om fri rörlighet för tjänster. I AV-direktivets fall gäller det den fria rörligheten av audiovisuella medietjänster. Genom AV-direktivet har tillämpningsområdet för direktivet utvidgats till att omfatta även audiovisuella medietjänster på begäran eller beställ-tv som det kort och gott kallas i den föreslagna lagen. Beställ-tv innebär att tittaren ur en programtablå som leverantören av medietjänsten tillhandahåller kan välja vilket televisionsprogram han eller hon vill se och vid vilken tidpunkt. Lagförslaget medför att det skapas en enhetlig lagstiftning för de radio- och televisionssändningar, beställtjänster och kommersiella meddelanden som avses i AV-direktivet.

     Genom AV-direktivet liberaliseras bestämmelserna om kommersiella meddelanden såsom reklam och försäljningsprogram. Avsikten med framställningen är att den åländska lagstiftningen ska följa den europeiska regleringens miniminivå när det gäller kommersiella meddelanden. Förändringarna innebär bland annat att bestämmelserna om hur mycket reklam och försäljningsprogram som får sändas under ett dygn försvinner. Bestämmelserna om att reklam och försäljningsprogram får sändas under högst tolv minuter per timme bibehålls dock.

     I landskapslagen om radio- och televisionsverksamhet genomförs även AV-direktivets nya bestämmelser om formerna för samarbete mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter och om produktplacering. Med produktplacering avses att en vara, tjänst eller varumärket för varan eller tjänsten placeras i ett program mot betalning eller liknande ersättning. Produktplacering har tidigare fallit under sponsringsbestämmelserna. Genom förslaget blir det även klarlagt att produktplaceringar får förekomma i filmer, televisionsserier, sportprogram och lätta underhållsprogram under särskilda förutsättningar. Produktplaceringen får dock inte exempelvis innebära en omotiverad fokusering på den placerade varan så att handlingen i filmen eller programmet blir svår att följa. När det förekommer produktplacering i ett program ska det tydligt informeras om detta. I enlighet med AV-direktivet intas även en bestämmelse i landskapslagen om att medietjänsterna ska utformas på ett sådant sätt att de kan göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Den nya landskapslagen innehåller dessutom en bestämmelse om att programföretag ska kunna sända kort nyhetsinslag från evenemang av stort allmänintresse som ett annat programföretag sänder med ensamrätt.

     Framställningen tar inte ställning till den pågående diskussionen om en framtida finansiering för främjandet av radio- och televisionsverksamheten i landskapet. Däremot fordrar nuvarande avgiftssystem vissa klarlägganden på lagnivå. Bland annat kompletteras den gällande lagstiftningen med nya bestämmelser om avgiftsskyldighetens upphörande och om beslut om avgiftsskyldighet. Vid dödsfall föreslås avgiftsskyldigheten exempelvis upphöra från dödsdagen om en anmälan inkommit inom tre månader från dödsdagen. Samtidigt skärps regleringen kring den offentliga maktutövning som utförs vid kontroll av anmält innehav av televisionsmottagare.

     Enligt den förslagna landskapslagen om radio- och televisionsverksamhet får det inrättas ett register över televisionsinnehavare, ett så kallat televisionsinnehavarregister. Syftet med televisionsinnehavarregistret är att det ska bidra till en effektivare kontroll av innehavet av televisionsmottagare. Televisionsinnehavareregistret föreslås kunna inrättas och föras av landskapsregeringen, som även föreslås vara registeransvarig för behandlingen av personuppgifter i registret. De nya bestämmelserna ska kompletteras av landskapslagen (2007:88) om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen och ska endast innehålla de särbestämmelser och förtydliganden som är nödvändiga. I landskapslagen anges exempelvis för vilka ändamål som personuppgifter får behandlas i televisionsanvändarregistret samt vad registret får innehålla.

     Landskapsregeringen föreslår även förändrad myndighetsorganisation. Nuvarande kabelnämnd avvecklas och nämndens uppgifter förs över på programnämnden. Programnämnden huvudsakliga uppgift blir att granska program som förekommit i radio- och televisionssändning samt beställ-tv.

 

4. Lagstiftningsbehörigheten

 

Enligt 18 § 20 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om rätten att utöva rundradio- och televisionsverksamhet inom landskapet med undantag av förhållandet till främmande makter. Landskapets behörighet innebär att landskapet får bestämma om villkoren för utsändande och mottagande av rundradio- och televisionsprogram.

     Frågor som gäller frekvenser samt sändareffekter och andra frågor som regleras internationellt faller under rikets behörighet. Regleringen ska fungera så att när internationella avtal har slutits om frekvenser ska riksmyndigheterna se till landskapet till sitt förfogande får erforderliga frekvenser för radio- och televisionssändningar i landskapet (jfr 30 § 6 punkten självstyrelselagen). Landskapsmyndigheterna ska därefter bevilja koncessioner inom ramen för de frekvenser som har ställts till landskapets förfogande. Landskapets behörighet ska endast gälla televerksamhet inom landskapet. Frågor som gäller telekommunikationerna mellan Finland och främmande stat ankommer således på riksmyndigheterna (se RP 73/1990 rd sid 68 f).

     Enligt 27 § 40 punkten självstyrelselagen har riket behörighet i fråga om televäsendet, dock så att tillstånd att utöva allmän televerksamhet i landskapet får beviljas av en riksmyndighet endast med landskapsregeringens samtycke.

     Landskapsregeringen anser att de föreslagna bestämmelserna till den del det innebär begränsningar i yttrandefriheten inte heller liksom de hittills antagna bestämmelserna om rundradio- och kabelsändningsverksamhet kan anses strida mot bestämmelserna om yttrandefrihet i 12 § 1 mom. grundlagen. Bestämmelserna uppfyller grundlagsutskottets fasta praxis krav på en begränsning av en grundläggande fri- och rättighet som kan genomföras genom vanlig lag. De föreslagna begränsningarna i yttrandefriheten är därmed inte att hänföra till rikets behörighet enligt 27 § 1 punkten självstyrelselagen. I 12 § 1 mom. grundlagen finns även en särskild bestämmelse som berättigar till intagande i lag av sådana begränsningar i fråga om bildprogram som är nödvändiga för att skydda barn. De föreslagna bestämmelserna om begränsningar i fråga om program som är skadliga för barn har därför kunnat intas i landskapslagen om radio- och televisionsverksamhet.

     Avgiftsbestämmelserna i den föreslagna landskapslagen om radio- och televisionsverksamhet har utformats i överensstämmelse med 18 § 5 punkten och 44 § självstyrelselagen, varför bestämmelserna har kunnat intas i landskapslagen.

     De föreslagna bestämmelserna om behandling av personuppgifter har utformats på ett sådant sätt att de tillgodoser grundlagsskyddet i 10 § 1 mom. grundlagen om att närmare bestämmelser om skyddet för personuppgifter ska utfärdas genom lag.

     Bestämmelserna om straff, vite och andra tvångsmedel har med stöd av 18 § 25 och 26 punkten självstyrelselagen kunnat intas i den föreslagna landskapslagen om radio- och televisionsverksamhet.

     Landskapslagen om ändring av tobakslagen för landskapet Åland gäller hälso- och sjukvård, näringsverksamhet samt rundradio- och televisionsverksamhet inom landskapet, rättsområden som enligt 18 § 12, 20 och 22 §§ självstyrelselagen är att hänföra till landskapets lagstiftningsbehörighet. De begränsningar som självstyrelselagen anger i fråga om nämnda rättsområden saknar relevans i detta sammanhang. Den föreslagna bestämmelsen i tobakslagen innehåller dessutom inslag av bestämmelser avseende marknadsföring och berör därmed delvis området för konsumentskydd, vilket enligt 27 § 10 punkten självstyrelselagen hör till rikets lagstiftningsbehörighet. I detta sammanhang hänförs lagstiftningen till näringsverksamheten, som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet. Sistnämnda bedömning har även relevans för motsvarande bestämmelser i den föreslagna landskapslagen om radio- och televisionsverksamhet.

 

5. Förslagets verkningar

 

Genom en ny landskapslag om radio- och televisionsverksamhet erhålls ett enhetligt regelverk för hela radio- och televisionsverksamheten i landskapet samtidigt som de rättsliga ramarna görs klarare än idag.

     De förenklade bestämmelserna om reklam, sponsring och produktplacering förväntas inte leda till ökade kostnader för programföretagen. Genom att exempelvis placeringen av reklamavbrott blir friare kan snarare en möjlighet skapas för att programföretagen skulle kunna öka sina inkomster.

     Största delen av de medietjänster som tillhandhålls på Åland utgör återutsänd­ning av sändning som har ursprung utanför landskapet huvudsakligen från riket och Sverige. För innehållet i dessa medietjänster ansvarar sändarlandet. De föreslagna bestämmelserna har således en begränsad räckvidd till den verksamhet som utgår från landskapets område och som landskapet har jurisdiktion över.

     Om landskapsregeringen väljer att införa av ett televisionsinnehavarregister kommer det att medföra vissa kostnader för landskapsregeringen i form av investeringar i informationsteknologi samt administration.

     I övrigt förväntas förslaget inte få några ekonomiska eller organisatoriska verkningar.

     Förslaget har inga kända miljökonsekvenser eller effekter på jämställdheten mellan kvinnor och män.

 

6. Ärendets beredning

 

Förslaget har varit på remiss till de åländska antennföreningarna, Mariehamns Centralantenn Ab, Ålands Radio och TV Ab, Steel FM, Eckerölinjen, Plastskolan, Åland24, TVMAX, TV Åland productions Ab, Ålcom, programnämnden och Datainspektionen.

 

Detaljmotivering

 

1. Landskapslag om radio- och televisionsverksamhet

 

Genom AV-direktivet utvidgades tillämpningsområdet för direktivet till att, förutom televisionssändningar (dvs. linjära audiovisuella medietjänster), också omfatta beställtjänster (dvs. icke linjära audiovisuella medietjänster). AV-direktivet omfattar liksom TV-direktivet det som enligt direktivet kallas för audiovisuella kommersiella meddelanden, såsom reklam, sponsring och försäljningsprogram. Den förändrade tekniken och därmed även den använda terminologin medför ett behov av en översyn av de tekniska begreppen i den åländska lagstiftningen. I och med att definitionerna av de olika distribueringsteknikerna föreslås ändrade genom framställningen bör även den nya landskapslagen få en rubrik som överensstämmer med dess innehåll. Landskapsregeringen föreslår därför att lagens rubrik blir landskapslag om radio- och televisionsverksamhet. Rubriken på landskapslagen blir därmed bättre överensstämmande med dess nya innehåll främst med anledning av anpassningen till AV-direktivet.

 

1 kap. Inledande bestämmelser

 

1 § Lagens tillämpningsområde. I paragrafens 1 mom. ges en kort orientering om lagens innehåll. Landskapslagen blir gemensam för de rättsområden som tidigare reglerades av landskapslagen om rundradioverksamhet och landskapslagen om kabelsändning till allmänheten.

     I och med att den föreslagna landskapslagen föreslås gälla även de sändningar som hittills har omfattats av landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten bör den korta orienteringen om lagens innehåll i paragrafens 1 mom. även innehålla ett omnämnande av att landskapslagen även ska vara tillämplig på sändningar genom ledning eller någon annan fast förbindelse som når fler än 200 bostäder. Här används termen ledning alternativt annan fast förbindelse i överensstämmelse med den föreslagna landskapslagens definition av elektroniskt kommunikationsnät samt med utgångspunkt från definitionen av kabelsändning enligt landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten. Till det övergripande begreppet elektroniskt kommunikationsnät hänförs även ett kabeltelevisionsnät som fungerar via ledningar eller någon annan fast förbindelse. I ett kabeltelevisionsnät tas sändningar emot genom kabel till skillnad från markbundna kommunikationsnät där man använder antenn.

     I paragrafens 2 mom. regleras vilka televisionssändningar och vilken beställ-tv som omfattas av lagen. Bestämmelserna i momentet motsvarar i huvudsak 1 § 2 mom. 2 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet som har utformats med utgångspunkt från TV-direktivets bestämmelser om jurisdiktion. Genom AV-direktivet har direktivets bestämmelser om jurisdiktion ändrats. Bestämmelserna om jurisdiktion i paragrafens 2 mom. bör därför få en lydelse som stämmer överens med direktivets nya bestämmelser.

     Enligt artikel 2.1 i TV-direktivet ska varje medlemsstat säkerställa att alla televisionssändningar som sänds av programföretag inom dess jurisdiktion överensstämmer med den lagstiftning som gäller för sändningar avsedda för allmänheten i denna medlemsstat. Dessa sändningar ska sedan fritt kunna distribueras på den inre marknaden. Bestämmelsen ger uttryck för en princip som inom EU-rätten brukar kallas ursprungslandsprincipen. Genom AV-direktivet omfattar principen nu alla audiovisuella medietjänster, vilket även inkluderar beställ-tv. Syftet med bestämmelserna är att genom ett uttömmande förfarande kunna avgöra att endast en medlemsstat har jurisdiktion i fråga om en leverantör av audiovisuella medietjänster (se punkt 35 i ingressen till direktiv 2010/13/EU). I AV-direktivets artikel 2 regleras frågan om ansvarig medlemsstat, det vill säga under vilken stats lagstiftning som leverantörer av medietjänster lyder. I första hand bestäms en ansvarig medlemsstat utgående från etableringskriterierna (artikel 2.3) och i andra hand på basen av de tekniska kriterierna (artikel 2.4).

     Utgående från etableringskriterierna bedöms en leverantör av medietjänster vara etablerad i den medlemsstat där huvudkontoret finns och redaktionella beslut fattas. Om huvudkontoret däremot inte finns i samma medlemsstat som de redaktionella besluten fattas, ska leverantören anses vara etablerad i den medlemsstat där en betydande del av arbetsstyrkan är verksam. Om behörig medlemsstat ändå inte kan fastställas är det huvudkontorets belägenhet som fäller avgörandet. Slutligen anges att om en betydande del av arbetsstyrkan inte är verksam i någon medlemsstat så har den medlemsstat där verksamheten startade jurisdiktion under förutsättning att leverantören upprätthåller en varaktig och verklig anknytning till ekonomin i den medlemsstaten. I fråga om etableringskriteriet intas i paragrafens 2 mom., på motsvarande sätt som i 1 § 2 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet, en hänvisning till artikel 2.3 i AV-direktivet. AV-direktivets fullständiga namn är Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandhållandet av audiovisuella medietjänster.

     Såvida etableringskriterierna inte ger något svar på vem som är behörig medlemsstat ska de tekniska kriterierna tillämpas. Genom AV-direktivet har dessa kriterier ändrats något i förhållande till TV-direktivet. Kriteriet om frekvensupplåtelse har utgått och kriterierna tar numera bara sikte på satellitsändningar. Det är i första hand den medlemsstat där satellitupplänken är belägen som har jurisdiktion och i andra hand den stat vars satellitkapacitet leverantören av medietjänster använder sig av. Ordningen mellan kriterierna satellitupplänk och satellitkapacitet är således den omvända i förhållande till TV-direktivet. Med anledning av ändringarna genom AV-direktivet anser landskapsregeringen att nuvarande bestämmelserna om jurisdiktion ändras på så sätt att bestämmelserna om frekvens som har upplåtits av landskapet stryks och att ordningsföljden mellan kriterierna satellit-upplänk och satellitkapacitet blir den omvända.

     Om man med stöd av varken etableringskriterierna eller de tekniska kriterierna kan bestämma vilken medlemsstat som är ansvarigt, får bestämmelserna i artiklarna 49-54 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt avgöra vilken stat som är ansvarigt (artikel 2.5 i AV-direktivet).

     Landskapets behörighet omfattar villkoren för utsändande och mottagande av radio- och televisionsprogram inom landskapet. Så länge sändningsverksamheten oavsett teknik begränsar sig till landskapet är rättsområdet att hänföra till landskapets behörighet.

 

2 § Definitioner. För att kunna genomföra AV-direktivet på Åland måste paragrafen ändras samt kompletteras med nya definitioner av vissa begrepp som förekommer i lagen.

     I paragrafens punkt 1 införs beställ-tv som en ny definition. Beställ-tv utgör en i enlighet med AV-direktivets artikel 1.1 punkt a angiven tjänst enligt definitionen i artiklarna 56 och 57 i fördraget om EU:s funktionssätt. Tjänsten som således ska vara en ekonomisk verksamhet, ska tillhandhålla televisionsprogram i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte till var och en som vill ta del av tjänsten. Beställ-tv tillhandahålls på individuell begäran vid en tidpunkt som användaren har valt från en katalog av program som leverantören har valt ut. Begreppet är avsett att motsvara AV-direktivets definition av audiovisuell medietjänst på begäran, det vill säga en icke-linjär audiovisuell medietjänst, i artikel 1.1 punkt g och delvis definitionen av audiovisuell medietjänst i artikel 1.1 punkt a, vilket innebär att tjänstens huvudsakliga syfte ska vara att tillhandahålla televisionsprogram. Även om beställ-tv inte tillhandahålls för samtidigt tv-tittande, såsom vid televisionssändning, har var och en möjlighet att ta del av tjänsten. Vad som skiljer televisionssändningar och beställ-tv åt är i första hand att beställ-tv i AV-direktivets mening överförs först efter det att konsumenten valt att kommunicera med den sändande genom en returkanal och sändningen startar och sker på begäran av konsumenten.

     Begreppet elektroniskt kommunikationsnät är en ny definition som införs i paragrafens punkt 2. Med elektroniskt kommunikationsnät avses system för överföring och i tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser som medger överföring av signaler, via ledning/tråd eller radiovågor, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier oberoende av vilken typ av information som överförs. Termen elektroniskt kommunikationsnät används bland annat i definitionerna av radiosändning respektive televisionssändning. I AV-direktivets artikel 1.1 punkt a hänvisas i fråga elektroniska kommunikationsnät till den betydelse begreppet har enligt artikel 2a i europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG om gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektivet). Den föreslagna definitionen i paragrafens punkt 2 är utformad med utgångspunkt från ramdirektivets definition av elektroniskt kommunikationsnät Som exempel på kommunikationsnät nämner ramdirektivet satellitnät, fasta nät (kretskopplade och paketkopplade, inbegripet Internet) och markbundna mobilnät, elnätsystem i den utsträckning dessa används för signalöverföring, rundradionät samt kabeltelevisionsnät. De överföringsmedier som ingår i definitionen ryms väl in under motsvarande definitioner av rundradiosändning och kabelsändning enligt gällande regler och som dessförinnan reglerades i lagarna om radioanläggningar och om kabelsändning. För att tillgodose AV-direktivets förpliktelser behövs dock en mer exakt definition än dagens reglering som bättre uttrycker de tekniska överföringsmedierna.

     Definitionen av försäljningsprogram som föreslås intagen i paragrafens punkt 3 bibehålls i huvudsak oförändrad i förhållande till gällande lydelse. Begreppet teleshoppning i AV-direktivets artikel 1.1 punkt l motsvarar begreppet TV-köp i TV-direktivets artikel 1 punkt f samt begreppet försäljningsprogram i landskapslagen om rundradioverksamhet. Bestämmelserna om försäljningsprogram ska på samma sätt som idag omfatta såväl radio- som televisionsverksamhet. Försäljningsprogram ingår i AV-direktivets sammanfattande begrepp audiovisuella kommersiella meddelanden. Utöver försäljningsprogram, eller teleshoppning som det kallas i AV-direktivet, innefattar begreppet audiovisuella kommersiella meddelanden enligt artikel 1.1 punkt h även bland annat tv-reklam, sponsring och produktplacering i samband med audiovisuella medietjänster. Försäljningsprogram avgränsas mot tv-reklam på så sätt att det klart ska framgå varifrån den marknadsförda varan eller tjänsten kan beställas.

     I paragrafens punkt 4 intas en ny definition av begreppet leverantör av audiovisuella medietjänster. Med leverantör av audiovisuella medietjänster avses den som har det redaktionella ansvaret för valet av innehåll i en televisionssändning eller beställ-tv och avgör hur innehållet struktureras. Det centrala är leverantörernas beslutanderätt i fråga om tjänsternas innehåll. Med det redaktionella ansvaret för valet av innehåll avses leverantörens beslutanderätt om vilka program som ska ingå i den aktuella tjänsten. Med ansvar för hur innehållet ska struktureras avses att bestämma när ett visst program ska sändas eller på vilket sätt användaren kan söka bland innehållet i beställ-tv. Definitionen motsvarar artikel 1.1 punkt d i AV-direktivet med beaktande av direktivets artikel 1.1 punkt c. Största delen av de televisionsprogram som sänds ut i etern på Åland utgör återutsändning av sändning som har sitt ursprung utanför landskapet huvudsakligen från Sverige och riket. Även största delen av utbudet av beställ-tv som finns tillgänglig i landskapet har sitt ursprung utanför landskapet. För innehållet i dessa tjänster ansvarar den stat under vars lagstiftning leverantören av audiovisuella medietjänster lyder. Ansvaret för de medietjänster som kan tillhandahålls i landskapet ligger således huvudsakligen utanför landskapets jurisdiktion. Frågan om landskapets jurisdiktion över televisionssändningar och beställ-tv behandlas närmare i detaljmotiveringen till 1 §. I Sverige utgör Sveriges television (SVT) ett exempel på en leverantör av audiovisuella medietjänster i form av televisionssändningar. SVT är även leverantör av beställ-tv genom SVT Play. I riket är bland annat Rundradion Ab (YLE) en leverantör av audiovisuella medietjänster. YLE distribuerar televisionssändningar, men är även leverantör av beställ-tv-tjänsten Arenan. På Åland distribuerar Ålands Radio och Tv Ab televisionssändningar via Ålandskanalen. Åland24, TVMAX och TV Åland productions Ab tillhandhåller televisionssändningar via Ålandskanalen, MCA och övriga antennföreningar samt Ålcoms IPTV. Beställ-tv finns tillgänglig via Åland24, TVMAX, TV Åland productions Ab och Ålcoms IPTV.

     Enligt artikel 1.1 punkt c i AV-direktivet medför redaktionellt ansvar enligt direktivet inte nödvändigtvis rättligt ansvar enligt nationell lagstiftning för innehållet eller tillhandhållna tjänster. I Finland finns en lag om yttrandefrihet i masskommunikation (FFS 460/2003).

     I paragrafens punkt 5 intas en ny definition av begreppet kommersiellt meddelande. Definitionen motsvarar artikel 1.1 punkt h i AV-direktivet. Kommersiellt meddelande omfattar det som normalt är förknippat med marknadsföring i television, det vill säga tv-reklam, sponsring, försäljningsprogram och produktplacering. Även sistnämnda begrepp definieras i paragrafen. Den i landskapslagen intagna definitionen föreslås omfatta kommersiella meddelanden i radio- och televisionssändningar samt beställ-tv. De materiella bestämmelserna i landskapslagen som berör kommersiella meddelanden (identifikations- och demokratibestämmelserna) är av så allmän karaktär att de även bör omfatta radiosändningar. Förslaget överensstämmer i huvudsak med gällande reglering.

     I AV-direktivets artikel 1.1 punkt h definieras audiovisuellt kommersiellt meddelande som bilder med eller utan ljud som är utformade för att direkt eller indirekt marknadsföra varor eller tjänster tillhandahållna av en fysisk eller juridisk person som bedriver ekonomisk verksamhet eller främja dennes anseende. Vidare sägs att bilderna ska åtfölja eller ingå i ett program mot betalning eller liknande ersättning eller i form av egenreklam. Som exempel på olika former av audiovisuella kommersiella meddelanden nämns i artikeln tv-reklam, sponsring, teleshopping och produktplacering. Begreppet audiovisuellt kommersiellt meddelande fanns inte tidigare definierat i TV-direktivet. Enligt punkt 26 i ingressen till direktivet (2007/65/EG) är syftet med den nya definitionen att i direktivet införa en bredare definition av begreppet audiovisuell marknadskommunikation utöver tv-reklam och teleshoppning, vilken emellertid inte bör omfatta samhällsinformation och välgörenhetsinslag som sänds utan avgift.

     I paragrafen definieras kommersiellt meddelande som reklam, sponsring, försäljningsprogram, produktplacering eller annan marknadsföring av varor eller tjänster tillhandhållna av en fysisk eller juridisk person som bedriver ekonomisk verksamhet eller främjande av dennes anseende.

     Paragrafens definition av begreppet mottagare överensstämmer med motsvarande definition i 1a § landskapslagen om rundradioverksamhet, dock så att definitionen föreslås ändrad så att ordet rundradiosändning byts ut mot televisionssändning. Samtidigt preciseras ordet mottagare i överensstämmelse med praxis till televisionsmottagare. Genom den förslagna punkt 6 skulle med televisionsmottagare avses anordning för mottagning av televisionssändning. Förslaget överensstämmer med den terminologiska förändring som samtidigt föreslås i fråga om landskapslagens sändningsbegrepp. Begreppet mottagare syftar redan enligt 1a § landskapslagen om rundradioverksamhet i praktiken på rundradiosändningar där meddelandet består av bild med eller utan ljud, det vill säga televisionssändningar. Bland annat är en innehavare av en mottagare enligt 2 § 7 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet skyldig att anmäla sitt innehav av mottagare i enlighet med vad landskapsregeringen bestämmer. Samtidigt ska det enligt 5 § 2 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet för innehav av mottagare betalas en årlig avgift i enlighet med landskapsregeringen närmare bestämmer. Enligt motiven till sistnämnda bestämmelse var avsikten att avgifter endast skulle uppbäras för televisionsmottagare medan radiomottagare skulle vara avgiftsfria. Med stöd av nämnda bestämmelser har landskapsregeringen utfärdat ett beslut (2009:2) om avgifter för innehav av televisionsmottagare.

     En nyhet i AV-direktivet är regleringen av produktplacering. En ny definition av begreppet intas i paragrafens punkt 7. Enligt punkt 55 i ingressen till direktivet (2007/65/EG) får produktplacering tillåtas under vissa omständigheter, såvida inte en medlemsstat beslutar något annat. Produktplacering som har formen av smygreklam bör dock förbjudas. Enligt artikel 1.1 punkt m i AV-direktivet definieras produktplacering som varje form av audiovisuellt kommersiellt meddelande som innebär att en vara, tjänst eller varumärket för varan eller tjänsten förekommer genom att det ingår eller omnämns i ett program, mot betalning eller liknande ersättning. Någon definition eller särskild reglering av produktplacering finns inte i gällande landskapslagstiftning. Det är således inte förbjudet för ett programföretag att ta emot ersättning för att ha med en produkt i ett program, om produkten inte exponeras på ett otillåtet sätt. Däremot ska ett program som inte utgör reklam, men som helt eller delvis har finansierats av någon annan än den som bedriver sändningsverksamheten, på lämpligt sätt informeras vem eller vilka som är programmets sponsorer. Det kan i så fall röra sig om sponsorerade program enligt 5 § landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet. Genom det nya AV-direktivet gör EU en åtskillnad mellan sponsorerade program och produktplacering. Det avgörande kriteriet att skilja mellan sponsring och produktplacering är, enligt punkt 61 i ingressen till direktiv (2007/65/EG), att vid produktplacering är hänvisningen till produkten infogad i programhandlingen. Skälet till att det har införts särskilda bestämmelser om produktplacering i AV-direktivet är att regelverket kring produktplacering i biograffilmer och audiovisuella produktioner som görs för television ser olika ut inom medlemsländerna inom EU, vilket påverkar mediebranschens konkurrenskraft på ett negativt sätt. För att säkerställa lika konkurrensvillkor, och därmed förbättra den europeiska mediebranschens konkurrenskraft, är det enligt direktivets ingress nödvändigt att anta regler för produktplacering. Landskapsregeringen föreslår att det i paragrafens punkt 7 intas en ny definition av begreppet produktplacering, med vilket avses att en vara, en tjänst eller ett varumärke i marknadsföringssyfte förekommer i ett program mot betalning eller liknande ersättning, dock inte när varan eller tjänsten är av obetydligt värde och har tillhandahållits gratis. Det bör här framhållas att den föreslagna definitionen av begreppet produktplacering bara omfattar placering av produkter i marknadsföringssyfte, det vill säga i rent kommersiellt syfte, och som sker mot betalning. Det är alltså inte fråga om något generellt förbud mot att exponera exempelvis varor i televisionsprogram. Däremot är det fråga om produktplacering om någon i marknadsföringssyfte tillhandhåller varor eller tjänster, till exempel rekvisita eller priser, av betydande värde i ett program utan betalning eller liknande ersättning, men inte om värdet är obetydligt och tillhandhållandet sker gratis. Det sistnämnda följer av punkt 61 i ingressen till direktiv (2007/65/EG) samtidigt som den föreslagna definitionen tillgodoser artikel 11.3 första b punkten i AV-direktivet.

     I paragrafens punkt 8 definieras begreppet program. AV-direktivet tillkom bland annat med hänsyn till teknik- och marknadsutvecklingen. Detta medför att även vissa centrala begrepp som finns i landskapslagen om rundradioverksamhet och landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten definitioner måste ändras. Bland annat föreslås att begreppet rundradiosändning ersätts med begreppen radiosändning och televisionssändning. Detta medför i sin tur att definitionen av begreppet program måste ändras. Enligt förslaget skulle med program framdeles avses innehållet i en radio- eller televisionssändning eller i beställ-tv. Någon ändring i sak avser förslaget inte, frånsett att även innehållet i beställ-tv ska tas med i definitionen av program. Program definieras i AV-direktivets artikel 1.1 punkt b som en uppsättning rörliga bilder med eller utan ljud som utgör ett enskilt inslag i en programtablå eller en katalog som har sammanställts av en leverantör av medietjänster och vars form och innehåll är jämförbara med formen och innehållet för televisionssändningar. Som exempel på sådana program som definitionen i direktivet avser nämns långfilmer, sportevenemang, komediserier, barnprogram och dokumentärer. Den i paragrafen föreslagna definitionen av program i kombination med de föreslagna definitionerna av beställ-tv och televisionssändning överensstämmer i huvudsak med direktivets definition av program.

     Definitionen av radiosändning i punkt 9 motsvarar i sak definitionen i 1a § landskapslagen om rundradioverksamhet. Men i och med att AV-direktivet påverkar definitionerna medietjänsterna överlag, samtidigt som begreppet rundradiosändning som nuvarande definition av radiosändning är länkat till slopas, föreslås en precisering av begreppet radiosändning. Med radiosändning avses en sändning av radioprogram som består av enbart ljud, som tillhandhålls med hjälp av elektroniska kommunikationsnät och som är avsedd att tas emot samtidigt av allmänheten enligt en fastställd programtablå. Sändningen är således riktad till allmänheten, det vill säga en obestämd krets av lyssnare, så att den samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för var och en.

     Definitionen av begreppet reklam i paragrafens punkt 10 överensstämmer i huvudsak med gällande lydelse i 1a § landskapslagen om rundradioverksamhet och 1 § landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten. Genom den föreslagna ändringen av definitionen kommer även varje form av sänt meddelande mot betalning eller liknande ersättning som är avsett främja en fysisk persons avsättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet att omfattas av begreppet reklam. Definitionen motsvarar artikel 1.1 punkt i i AV-direktivet.

     I paragrafens punkt 11 som definierar sponsring görs endast vissa tekniska justeringar i förhållande till gällande rundradio- och kabelsändningslagstiftning för att tillgodose de ändringar som gjorts genom AV-direktivet. Definitionen motsvarar artikel 1.1 punkt k i AV-direktivet. Med program avses såväl radio- som televisionssändnings samt beställ-tv:s innehåll. Radio- och televisionsverksamhet inkluderar de audiovisuella medietjänsterna radiosändning, televisionssändning och beställ-tv.

     I definitionen av begreppet sändare i paragrafens punkt 12 överensstämmer med motsvarande definition i 1a § landskapslagen om rundradioverksamhet. Ordet rundradiosändning föreslås ersatt med radio- och televisionssändning, så att med sändare avses anordning för radio- och televisionssändning. Förslaget överensstämmer med den terminologiska förändring som i övrigt föreslås i fråga om landskapslagens sändningsbegrepp och avser ingen ändring i sak. Begreppet sändare används endast i landskapslagens 42 § och enligt denna bestämmelse ska den som utövar verksamhet som innefattar radio- och televisionssändning utan tillstånd eller överträder sändningsförbud dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller den som innehar den sändare vilken använts vid överträdelsen.

     Landskapsregeringen föreslår att definitionen av begreppet sändningsförbud ändras i förhållande tidigare lydelse i 1 a § landskapslagen om rundradioverksamhet, så att ordet rundradiosändning ersätts med radio- eller televisionssändning. Definitionen av sändningsförbud intas i paragrafens punkt 13. Samtidigt kompletteras definitionen med den i lagstiftningen nya medietjänsten beställ-tv. Genom förslaget ska med sändningsförbud avses förbud mot radio- eller televisionssändning eller mot tillhandhållandet av beställ-tv. Ändringsförslaget föranleds av den terminologiska förändring som i övrigt föreslås i landskapslagen i huvudsak på grund av AV-direktivet. Begreppet sändningsförbud används i landskapslagens 40 och 42 §§ som reglerar påföljder vid överträdelser av programreglerna samt straff.

     I paragrafens punkt 14 införs en ny definition av begreppet televisionssändning. Begreppet televisionssändning som sådant används redan i dag i landskapslagen om rundradioverksamhet, men slopandet av begreppet rundradiosändning samt AV-direktivet förutsätter att lagen kompletteras med en ny definition. Begreppet televisionssändning definieras enligt förslaget som en sändning av televisionsprogram som huvudsakligen består av rörliga bilder med eller utan ljud, som tillhandhålls med hjälp av elektroniska kommunikationsnät och som är avsedd att tas emot samtidigt av allmänheten enligt en fastställd programtablå. Sändningen är således riktad till allmänheten, det vill säga en obestämd krets av tittare, så att den samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för var och en. Den föreslagna definitionen motsvarar AV-direktivets artikel 1.1 punkt e om tv-sändning och överensstämmer till viss del med direktivets artikel 1.1 punkt a och b om audiovisuell medietjänst och program. Enligt AV-direktivet definieras televisionssändning som en audiovisuell medietjänst som tillhandhålls av en leverantör av medietjänster för samtidigt tv-tittande enligt en programtablå. Någon skillnad i sak mellan den föreslagna definitionen och direktivets definition avses inte.

 

3 § Tillstånd och anmälan. Enligt paragrafens 1 mom. fordras tillstånd för att utöva verksamhet som innefattar radio- eller televisionssändning, om sändningen sker i ett markbundet elektroniskt kommunikationsnät som fungerar med hjälp av radiovågor som utbreder sig fritt. Tillstånd beviljas av landskapsregeringen.

     Förslagets 1 mom. överensstämmer i sak med bestämmelserna i 2 § 1 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet. I den föreslagna bestämmelsen har vissa ändringar dock gjorts som hänger samman med de terminologiska förändringar som samtidigt föreslås i landskapslagen. Som närmare framgår av definitionerna i 2 § består såväl radio- som televisionssändningar av sändningar av program som är avsedda att tas emot samtidigt av allmänheten enligt en fastställd programtablå. Enligt förslaget ska radio- och televisionssändningarna distribueras i ett markbundet elektroniskt kommunikationsnät med hjälp av radiovågor som utbreder sig fritt. I praktiken tas sändningarna i de markbundna elektroniska kommunikationsnäten emot via antenn till skillnad från exempelvis kabeltelevisionsnät där televisionssändningarna tas emot via ledningar. Det väsentliga är sålunda hur förbindelsen mellan sändaren och mottagaren tekniskt är upprättad. Med ett markbundet elektroniskt kommunikationsnät avses inte ett nät som har förverkligats med satellitteknik.

     De frekvenser som ställs till landskapets förfogande av riksmyndigheterna för radio- och televisionssändning i markbundna elektroniska kommunikationsnät som med hjälp av radiovågor utbreder sig fritt är begränsad. I lagen bör det därför intas bestämmelser om vilka förutsättningar som bör uppfyllas för att kunna beviljas tillstånd. En grundläggande förutsättning för att kunna beviljas tillstånd att sända radio- och televisionsprogram bör vara att det finns en rimlig anledning att räkna med att den fysiska eller juridiska personen har de finansiella och tekniska förutsättningarna för att bedriva sändningsverksamheten. Om sådana förutsättningar inte bedöms föreligga ska tillstånd inte beviljas. En bestämmelse om detta föreslås intagen i paragrafens 1 mom.

     När det gäller medlemsstaternas ansvar för televisionssändningar säger TV-direktivet att varje medlemsstat ska säkerställa att alla televisionssändningar som sänds av programföretag inom dess jurisdiktion överensstämmer med den lagstiftning som gäller för sändningar avsedda för allmänheten i denna medlemsstat. Vem som är ansvarig medlemsstat bestäms antingen utgående från etableringskriterierna eller på basen av de tekniska kriterierna. AV-direktivet har samma regler som TV-direktivet när det gäller vilken medlemsstat som är ansvarig på grund av var leverantören av den medietjänsten är etablerad. De tekniska kriterierna har ändrats något genom AV-direktivet. Om ansvaret inte kan fastställas utgående från dessa etableringskriterier ska den ansvariga medlemsstaten enligt AV-direktivet i första hand bestämmas utifrån var satellitupplänken är belägen och i andra hand utifrån vilken stat som har tillhandahållit satellitkapaciteten. Med hänsyn till AV-direktivets bestämmelser anser landskapsregeringen det vara befogat att införa ett anmälningsförfarande för övriga distributionstjänster som omfattas av AV-direktivet, men som inte omfattas av lagens föreslagna tillståndskrav. En bestämmelse om att en anmälning ska göras till programnämnden intas i paragrafens 2 mom. Förslaget medför att en anmälan, på motsvarande som för den som enligt gällande bestämmelser avser att bedriva kabelsändningsverksamhet, skulle krävas för verksamhet över satellit eller av den som tillhandahåller beställ-tv, givetvis inom ramen för landskapets jurisdiktion. Beställ-tv utgör enligt AV-direktivet en audiovisuell medietjänst där användaren har en möjlighet att se program på begäran utifrån en katalog med program som har valts ut av leverantören och vid den tidpunkt som användaren väljer. För att användaren ska kunna välja program utifrån en katalog av program och se programmen vid en tidpunkt som han eller hon väljer gör landskapsregeringen den bedömningen att programmen behöver sändas ut individuellt till varje användare på något annat sätt än genom ett markbundet elektroniskt kommunikationsnät som fungerar med hjälp av radiovågor som utbreder sig fritt. Exempelvis kan sändningen av beställ-tv ske via mobilnät, det vill säga via ett kommunikationsnät som i huvudsak används får målgruppskommunikation och där förbindelsen mellan terminalen och kommunikationsnätet har upprättats med hjälp av radiovågor som utbreder sig fritt, eller via olika förbindelser i ledning (tråd som det kallas i EU-direktiven). Genom förslagna anmälningsförfarandet underlättas tillsynen av de verksamheter som bedrivs i enlighet med den föreslagna lagstiftningen till den del det inte krävs tillstånd. I fråga om sändningar som förmedlas genom ledning eller någon annan fast förbindelse gäller anmälningsskyldigheten sändningar som når fler än 200 bostäder (jfr 1 §).

     Förslaget medför att det även framdeles kommer att fordras en anmälan för att utöva få radio- och televisionsverksamhet via ledning, det vill säga på samma sätt som det enligt dagens bestämmelser krävs för den som önskar bedriva kabelsändningsverksamhet. Förslagets 2 mom. motsvarar till denna del 2 § 2 mom. landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten.

     Även framdeles ska den som förfogar över ledningsnätet där det bedrivs sändningar som omfattas av lagen anmäla om sitt innehav till programnämnden. Paragrafens 3 mom. överensstämmer i sak med 2 § 1 mom. landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten.

     I paragrafens 4 mom. anges vilka grundläggande uppgifter en tillståndsansökan eller anmälan ska innehålla. Med stöd av dessa uppgifter torde landskapsregeringen respektive programnämnden även på ett tillförlitligt sätt kunna utreda huruvida verksamheten faller inom landskapets jurisdiktion. Med kontaktinformation avses postadress, telefonnummer, e-postadress och webbplats. För att landskapsregeringen ska ha möjlighet att bedöma om sökanden har de finansiella och tekniska förutsättningar som krävs för att bedriva sändningsverksamhet under hela tillståndsperioden enligt 1 mom. fordras dessutom att landskapsregeringen får tillgång till uppgifter och material som kan styrka dessa förutsättningar exempelvis i form av sökandes budget och affärsplaner. Dessa uppgifter bör fogas till en ansökan om tillstånd.

     Enligt paragrafens 5 mom. ska en avgift betalas till landskapet för tillstånd att utöva verksamhet som innefattar radio- eller televisionssändning, om sändningen sker i ett markbundet elektroniskt kommunikationsnät som fungerar med hjälp av radiovågor som utbreder sig fritt. Bestämmelsen motsvarar 5 § 1 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet. I bestämmelsen intas en kompletterande hänvisning landskapslagen om grunderna för avgifter till landskapet.

     Landskapet har ett begränsat antal frekvenser till sitt förfogande för radio- och televisionssändning. Det är därför viktigt att de tillgängliga frekvenserna används så effektivt som möjligt. För att säkerställa att frekvenserna används effektivt föreslås att ett tillstånd enligt 6 mom. ska förfalla, om tillståndshavaren av någon orsak inte inleder sin verksamhet inom sex månader från det att tillståndsperioden började. Verksamheten ska utövas inom alla de områden som tillståndet anger. Om ett tillstånd har konstaterats förfallet ska ett särskilt beslut fattas där landskapsregeringen fastställer att tillståndet har förfallit.

 

4 § Tillstånds- och anmälningsregister. Bestämmelsen ger stöd för att upprätta ett register över dem som har tillstånd att utöva radio- och televisionsverksamhet eller som bedriver tillståndsfri verksamhet enligt lagen. Orsaken till att ett tillstånds- och anmälningsregister kan behöva upprättas är att en registrering torde underlätta den fortlöpande tillsynen av lagens efterlevnad.

     Registret får enligt paragrafens 2 mom. innehålla sådana uppgifter som lämnas av sökanden eller anmälaren enligt 3 § 4 mom. samt uppgifter om program med europeiskt ursprung och andra uppgifter som behövs för kontrollen av att verksamheten bedrivs i enlighet med lagen.

     Merparten av de uppgifter som registreras i tillstånds- och anmälningsregister torde gälla juridiska personer. Såvida uppgifterna även kan hänföras till en fysisk person ska landskapslagen (2007:88) om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen tillämpas på registret. En informativ bestämmelse om detta intas i paragrafens 3 mom.

 

5 § Information om leverantören av audiovisuella medietjänster. I paragrafen intas bestämmelser om den information som en leverantör av audiovisuella medietjänster är skyldig att tillhandhålla. Förslaget kommer att ersätta bestämmelserna i fråga om rundradioverksamhet i 5 § och 6 § 2 mom. radioansvarighetslagen (FFS 219/1971) och 4 och 5 §§ radioansvarighetsförordningen (FFS 621/1971) om skyldigheten att föra ett register över ansvariga programredaktörer, tillgängligheten av registret samt om hur man kan få upplysningar från registret, bestämmelser som rör programansvar. Enligt bestämmelserna i radioansvarighetslagstiftningen ska det den 15 i varje månad i radio- och televisionsprogrammet meddelas om registret och hur allmänheten kan få uppgifter ur registret. Enligt 18 § 20 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om rätt att utöva rundradioverksamhet inom landskapet med undantag av förhållandet till främmande makter. Landskapets behörighet innebär, att landskapet får bestämma om villkoren för utsändande och mottagande av rundradio- och televisionsprogram. Bestämmelserna i radioansvarighetslagstiftningen anses fortfarande gälla i landskapet med stöd av 71 § självstyrelselagen.

     Bestämmelser om programansvar och register över ansvariga programredaktörer fanns även i kabelsändningslagen (FFS 307/1987). Kabelsändningslagen upphävdes dock att gälla i landskapet Åland i och med att landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten trädde i kraft. Enligt rikets kabelsändningslag, som var gällande i landskapet till den 1 januari 1994, hade bland annat var och en rätt att få uppgifter ur ett register över ansvariga programredaktörer. Den ansvarige programredaktören skulle innan programmet sändes antecknas i registret som skulle förvaras hos den som utövade kabelsändningsverksamheten. Landskapet valde genom landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten att reglera programansvarsfrågan på ett mindre detaljerat sätt i fråga om kabelsändningar än vad som dittills via rikslagstiftningen varit gällande i landskapet.

     Landskapsregeringen föreslår genom denna framställning att även det som tidigare kallades rundradiosändning avregleras i motsvarande mån som kabelsändningar, dock så att bestämmelserna till den del de gäller audiovisuella medietjänster blir i överensstämmelse med vad som är förenligt med AV-direktivet. Den föreslagna paragrafen baserar sig på artikel 5 i AV-direktivet. Artikeln ålägger medlemsstaterna att säkerställa att leverantörer av audiovisuella medietjänster under deras jurisdiktion är identifierbar av mottagaren. Informationskravet gäller såväl televisionssändningar som beställ-tv. Den närmare innebörden av begreppen televisionssändning, beställ-tv och leverantör av audiovisuella medietjänster framgår av den föreslagna landskapslagens 2 §. Enligt punkt 43 i ingressen till direktiv (2007/65/EG) är det framförallt de audiovisuella medietjänsternas inverkan på opinionsbildningen i samhället, som motiverar att användarna ska kunna identifiera vem som är ansvarig för innehållet i tjänsten.

     Enligt artikel 5 ska medlemsstaterna säkerställa att leverantörer av audiovisuella medietjänster under deras jurisdiktion sörjer för att mottagarna av deras tjänster hela tiden har direkt tillgång till åtminstone informations om namnet på leverantören av medietjänsterna, den geografiska adress där leverantören av medietjänster är etablerad, kontaktuppgifter om leverantören av medietjänster (inklusive dennes e-postadress eller webbplats), så att det snabbt och effektivt går att få direkt kontakt med denne samt information om behöriga tillsyns- och övervakningsorgan. Den angivna informationen ska vara lättillgänglig.

     Av artikeln framgår inte hur informationen ska hållas tillgänglig för mottagaren. I stället är det medlemsstaterna själva som får reglera hur det praktiska tillhandahållandet ska gå till. Enligt den föreslagna paragrafen ska leverantören av audiovisuella medietjänster se till att mottagare av deras tjänster alltid på ett enkelt och direkt sätt har tillgång till den aktuella informationen. Det ska således inte vara nödvändigt att dessa uppgifter lämnas direkt i televisionsprogrammet, utan de ska räcka att de uppgifter som avses i bestämmelsen hålls tillgängliga i anslutning till den sändningsverksamhet som leverantören bedriver. Enligt landskapsregeringens förslag ska informationen lämnas så att mottagare enkelt har tillgång till informationen och i övrigt lämna över till programföretagen och leverantörerna att bestämma på vilket sätt det ska ske. I praktiken torde förslaget till stor del redan uppfyllas, eftersom namnet på den som utövar programverksamheten och de som gjort programmet oftast nämns i anslutning till televisionsprogrammet eller på annat sätt kan hämtas i en sändning på tv-skärmen. Tilläggsinformation kan även göras tillgänglig på företagets eller leverantörens webbplats.

 

2 kap. Innehållet i radio- och televisionssändningar samt beställ-tv

 

6 § Allmänna krav på sändningens innehåll. Den föreslagna paragrafen motsvarar 2 § 2, 3 och 6 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet och 4 § 2 mom. landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten. På grund av de förändringar som har genomförts inom rättsområdet på grund av AV-direktivet föreslås att bestämmelsens terminologi ändras samtidigt som bestämmelsen utvidgas till att omfatta även beställ-tv.

     Artikel 6 i AV-direktivet ålägger medlemsstaterna att säkerställa att audiovisuella medietjänster inte innehåller något som uppammar hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet. Motsvarande bestämmelse i TV-direktivet (artikel 22a) omfattade enbart televisionssändningar, men genom AV-direktivet har bestämmelsen nu utvidgats till att omfatta alla audiovisuella medietjänster. I övrigt innebär AV-direktivet ingen ändring i förhållande till TV-direktivet.

     Bestämmelsen i TV-direktivet har ansetts genomförd i landskapet genom den så kallade demokratibestämmelsen i 2 § 2 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet och genom kriminaliseringen av hets mot folkgrupp i 11 kap. 10 § strafflagen. Enligt demokratibestämmelsen i 2 § 2 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet ska all programverksamhet för vilken tillstånd beviljats på Åland som helhet präglas av det demokratiska samhällsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. För hets mot folkgrupp enligt 11 kap. 10 § strafflagen döms den som bland allmänheten sprider uttalanden eller andra meddelanden i vilka en nationell, etnisk, raslig eller religiös grupp eller en annan med dessa jämställbar folkgrupp hotas, förtalas eller smädas. Demokratibestämmelsen kan även sägas utgöra ett komplement strafflagens bestämmelser om brottet hets mot folkgrupp, bland annat till den del ett meddelande i en audiovisuell medietjänst innehåller något som uppammar hat grundat på kön.

     Artikel 9.1 punkt c i-ii i AV-direktivet ålägger medlemsstaterna att se till att leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion, till den del de tillhandahåller audiovisuella kommersiella meddelanden, inte får vara utformade så att de strider mot mänsklig värdighet. De får inte heller innehålla eller främja diskriminering på grund av kön, ras eller etniskt ursprung, religion eller trosuppfattning, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Motsvarande krav finns i artikel 12 punkterna a-c i TV-direktivet. Genom AV-direktivet har bestämmelserna i direktivet om mänsklig värdighet och diskriminering utvidgats till att omfatta även beställ-tv och samtliga kommersiella meddelanden. Artikel 12 punkterna a-c i TV-direktivet som begränsade sig enbart till reklam och försäljningsprogram ansågs genomförda i landskapet genom demokratibestämmelsen i 2 § 2 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet. Demokratibestämmelsen omfattar all programverksamhet, vilket medför att bestämmelsen även omfattar andra former av kommersiella meddelanden än reklam och försäljningsprogram. Det är därför tillräckligt att demokratibestämmelsen utvidgas till att också omfatta beställ-tv för att tillgodose artikel 9.1 punkt c i-ii i AV-direktivet.

     För att bestämmelserna till fullo ska tillgodose de krav AV-direktivet uppställer i artikel 6 och 9.1 punkt c föreslås i paragrafens 1 mom. att demokratibestämmelsen ska utökas till att omfatta även beställ-tv.

     Paragrafens 2 och 3 mom. överensstämmer i sak med 2 § 3 och 6 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet och 4 § 1 mom. andra meningen landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten. Landskapets jurisdiktion över en televisionssändning eller beställ-tv via exempelvis ledning eller radiovågor bestäms med utgångspunkt från den föreslagna landskapslagens 1 § 2 mom. Därför begränsas undantaget i paragrafens 3 mom. liksom hittills till att gälla enbart radiosändning som utgör omedelbar och oförändrad återutsändning av sändning som har sitt ursprung utanför landskapet.

     Utgångspunkten i lagförslaget är även, på samma sätt som i landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten, att innehållet i vidaresändningar i kabel/ledning inte kan göras till föremål för övervakning och ingripande med stöd av den föreslagna lagen. Genom bestämmelsen om landskapets jurisdiktion över televisionssändningar och beställ-tv i den föreslagna landskapslagens 1 § 2 mom. exkluderas de sändningar som utgår från platser som landskapet inte har jurisdiktion över. Bestämmelsen omfattar således inte vidaresändning i kabeltelevisionsnät av televisionsprogram som härrör från bland annat Sverige eller riket. I fråga om radio- och televisionssändningar som däremot utgår från landskapet och som landskapet har jurisdiktion över gäller att vidaresändning i kabeltelevisionsnät inte behöver övervakas särskilt, eftersom dessa sändningar redan övervakas vid den ursprungliga utsändningen. På så kallade egensändningar, det vill säga sändningar av annat slag än omedelbar och oförändrad återutsändning, ska bestämmelserna i den föreslagna paragrafen tillämpas. Men någon konkret angivelse i lagtexten om att de allmänna kraven på sändningens innehåll enbart ska gälla egensändningar, såsom i 4 § 1 mom. landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten, behövs inte i och med att vidaresändningar exkluderas genom jurisdiktionsbestämmelsen.

 

7 § Program skadliga för barn. I paragrafens 1 och 2 mom. finns bestämmelser om program skadliga för barn. Bestämmelserna har till syfte att skydda barn från televisionsprogram som innehåller bland annat våld och pornografi. Paragrafens 1 och 2 mom. motsvarar 2a § landskapslagen om rundradioverksamhet och 4b § landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten, vilka har genomfört artikel 22 i TV-direktivet i åländsk rättsordning. Bestämmelserna är oförändrade i AV-direktivets artikel 27. Paragrafen föreslås även framdeles omfatta endast televisionsprogram, dels för att AV-direktivet i huvudsak gäller television (i fråga om beställ-tv se 3 mom.), dels för att regler om våld eller pornografi i radio inte torde fylla något praktiskt behov. I övrigt hänvisas beträffande motiven till bestämmelserna till landskapsregeringens framställning 1998/99 nr 3.

     Till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. enligt vilken program som tillhandahålls i beställ-tv och som innehåller våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder som är skadliga för barns utveckling inte får tillhandhållas på ett sådant sätt att det finns risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl är försvarligt. Bestämmelsen genomför artikel 12 i AV-direktivet.

     Bestämmelserna i artikel 22 i TV-direktivet om skydd av minderåriga vid televisionssändningar är som sagts oförändrad genom AV-direktivets artikel 27. Enligt artikel 22.1 i TV-direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att televisionssändningarna från programföretag inom respektive stats jurisdiktion inte innehåller program som ”allvarligt kan skada” den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga, särskilt program som innehåller pornografi och meningslöst våld. Enligt artikel 22.2 ska hänsyn även tas i fråga om andra program som kan antas ”skada” den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga, utom då det kan anses säkert genom val av sändningstid eller genom tekniska åtgärder, att de minderåriga inom sändningsområdet normalt inte ser eller hör sådana sändningar. Sådana program som inte är totalförbjudna och som sänds i okodad form kan enligt artikel 22.3 antingen föregås av en akustisk signal eller markeras med en visuell symbol under hela sändningstiden. Genom artikel 12 i AV-direktivet har det införts en ny med artikel 22.1 i TV-direktivet överensstämmande bestämmelse om skydd för minderåriga i fråga om beställ-tv. Enligt AV-direktivets artikel 12 ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att se till att audiovisuella medietjänster på begäran som tillhandahålls av leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion och som ”allvarligt kan skada” den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga endast tillhandahålls på ett sådant sätt att minderåriga normalt inte hör eller ser sådana medietjänster.

     Bestämmelserna i artikel 22.1 i TV-direktivet har tolkats så att endast sändningar som ”allvarligt kan skada” minderåriga ska omfattas av ett totalt förbud. Sådana televisionssändningar har ansetts förbjudna i landskapet enligt 2 § 3 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet och 4 § 1 mom. landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten. Enligt sistnämnda bestämmelser får ett program inte utan särskilda skäl innehålla närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor och djur eller ensidigt inriktas på pornografi. Med särskilda skäl avses exempelvis nyhets- och debattprogram som visar krigshandlingar eller pornografi. Vid genomförandet i landskapet av artikel 22.2 och 3 i TV-direktivet år 1998 fann landskapsstyrelsen (FR 1998/99 nr 3) det möjligt att program som innehöll våld och pornografi av mindre allvarlig art kunde godtas under förutsättning att minderårigas möjlighet att se och höra programmen begränsades för genom val av sändningstid eller olika tekniska åtgärder.

     Fastän förbudet i 2 § 3 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet och 4 § 1 mom. landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten kan anses omfatta även beställ-tv innehållande program som allvarligt kan skada minderåriga, och därmed genomförandet av artikel 12 i AV-direktivet i landskapet, bör frågan ställas om inte även program i beställ-tv som enbart kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga bör begränsas på motsvarande sätt som i paragrafens 1 och 2 mom. Eftersom AV-direktivet enligt dess artikel 4 är ett minimidirektiv utgör det inget hinder att i landskapslagstiftningen inta mer detaljerade eller striktare regler än direktivets bestämmelser, bara dessa regler överensstämmer med unionsrätten. Skyddet av minderåriga torde enligt direktivets (2007/65/EG) ingress punkt 32 falla inom ramen för vad som är tillåtet enligt unionsrätten. En begränsning av tillhandahållandet av program som innehåller våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder som är skadliga för barns utveckling bör även införas i fråga om beställ-tv. Det får anses vara svårt att motivera varför striktare regler ska gälla för att skydda minderåriga mot vissa skadliga program när programmen sänds i en traditionell televisionssändning än när programmen tillhandhålls allmänheten i beställ-tv.

     Landskapsregeringen föreslår således, för att upprätthålla en enhetlig reglering när det gäller skyddet för minderåriga från skadligt programinnehåll, att det till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. om beställ-tv som motsvarar det regelverk som finns paragrafens 1 och 2 mom. i fråga om televisionssändningar. Enligt förslaget får program som tillhandahålls i beställ-tv och som innehåller våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder som är skadliga för barns utveckling inte tillhandhållas på ett sådant sätt att det finns risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl är försvarligt. Som exempel på det sätt som beställ-tv med angivet innehåll ska kunna tillhandhållas nämner direktivets (2007/65/EG) ingress punkt 45 användningen av personliga identifieringsnummer (PIN-koder), filtersystem eller märkning. Något krav på förhandsgranskning av programmen nämns inte i AV-direktivet.

     I den föreslagna paragrafen behöver det inte intas någon uttrycklig bestämmelse om att paragrafen även ska gälla egensändningar via ledning, såsom i 4a § landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten. Någon sådan bestämmelse behövs inte eftersom landskapets jurisdiktion över en televisionssändning och beställ-tv även i exempelvis ett kabeltelevisionsnät framdeles bestäms med utgångspunkt ifrån den föreslagna landskapslagens 1 § 2 mom. Genom bestämmelsen om landskapets jurisdiktion över televisionssändningar och beställ-tv exkluderas de sändningar som utgår från platser som landskapet inte har jurisdiktion över. Bestämmelsen omfattar således inte vidaresändning i exempelvis kabeltelevisionsnät av televisionsprogram som härrör från bland annat Sverige eller riket. I fråga om radio- och televisionssändningar som däremot utgår från landskapet via radiovågor och som landskapet har jurisdiktion över gäller att vidaresändning i kabeltelevisionsnät inte behöver övervakas särskilt, eftersom dessa sändningar redan övervakas vid den ursprungliga utsändningen.

 

8 § Genmäle och rättelse. I paragrafen intas bestämmelser om genmäle och rättelse, vilka i huvudsak motsvarar 2 § 4 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet, 4a § landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten och 7 § landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet. Genom paragrafen genomförs artikel 28 i AV-direktivet. Avsikten med bestämmelsen är att den som har ett befogat anspråk på att bemöta ett påstående ska ges tillfälle till genmäle, medan en oriktig uppgift ska rättas. En begäran om genmäle eller rättelse ska enligt 1 mom. behandlas utan onödigt dröjsmål. Om ett genmäle eller en rättelse bifalls ska genmälet eller rättelsen sändas vid lämplig tidpunkt och på ett lämpligt sätt med hänsyn till den sändning som genmälet eller rättelsen avser.

     Enligt 2 mom. ska en begäran om genmäle eller rättelse av uppgift göras inom fjorton dagar från den dag då programmet sändes. Dagens bestämmelse om att en begäran ska framställas inom trettio dagar från den dag då programmet sändes kan betraktas som en allt för långt tid, inte minst med tanke på den snabbhet som idag kännetecknar bland annat den elektroniska kommunikationen. Samtidigt kan genmäle med en allt för lång tidsfrist motverka sitt eget syfte. Det sistnämnda gäller i synnerhet om genmälet publiceras mot slutet av fristen. Allmänheten kan då istället bli påmind om en redan bortglömd kränkning. Förslaget är därför att fristen för en begäran om genmäle eller rättelse kortas ner till fjorton dagar, vilket torde ge en tillräckligt lång tid för att övervägande och formulering av ett yrkande.

     Om en skriftlig begäran om genmäle eller rättelse avslås ska enligt 3 mom. information lämnas till den berörde om förutsättningarna att hos programnämnden anmäla programföretagets beslut eller dess handläggning av ärendet. Även skälen till avslaget ska framgå av beslutet. Enligt förslaget ska den som framställt en begäran om genmäle eller rättelse, men som nekas denna rätt, underrättas om avslaget inom sju dagar från det att begäran togs emot. Landskapsregeringen bedömer att den som har det redaktionella ansvaret för programmet har en sådan yrkesskicklighet att en sju dagars prövning av en begäran om genmäle eller rättelse bör anses vara en tillräcklig lång tid för att pröva frågan om en publicering.

     Bestämmelsen ska även framdeles omfatta radiosändningar, men enligt 4 mom. ska bestämmelserna liksom hittills inte tillämpas på radiosändning som utgör omedelbar och oförändrad återutsändning av sändning som har sitt ursprung utanför landskapet. Men någon konkret angivelse i lagtexten om att de föreslagna bestämmelserna om genmäle och rättelse enbart ska gälla egensändningar via ledning, såsom i 4a § landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten, behövs inte i och med att vidaresändningar exkluderas genom bestämmelserna om landskapets jurisdiktion över en televisionssändning eller beställ-tv i den föreslagna landskapslagens 1 § 2 mom. Den föreslagna bestämmelsen om genmäle och rättelse ska således iakttas vid egensändningar (sändning av annat slag än samtidig och oförändrad återutsändning) av televisionsprogram i kabeltelevisionsnät.

 

9 § Främjande av europeiska produktioner. Paragrafens 1 mom. motsvarar 3 § landskapslagen om rundradioverksamhet och 4 § 3 mom. landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten. Genom den förslagna 1 och 4 mom. genomförs artikel 16 och 17 i AV-direktivet. Enligt artikel 16 ska medlemsstaterna, där så är praktiskt möjligt och lämpligt sätt, säkerställa att programföretagen reserverar en övervägande del av sin sändningstid för europeiska produktioner. Nyheter, sportevenemang, tävlingar, reklam, teletexttjänster och försäljningsprogram omfattas inte av artikel 16. Enligt artikel 17 ska medlemsstaterna där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt säkerställa att programföretagen reserverar minst tio procent av sin sändningstid, med undantag för tid reserverad för nyheter, sportevenemang, tävlingar, reklam, teletexttjänster och försäljningsprogram, eller alternativt, efter medlemsstatens bedömande, minst tio procent av sin programbudget, för europeiska produktioner, skapade av producenter som är oberoende av programföretagen. Artikel 16 och 17 i AV-direktivet överensstämmer med artikel 4 och 5 i TV-direktivet.

     I fråga om televisionssändning genom ledning begränsas reservationen för program av europeiskt ursprung till minst tio procent av den årliga sändningstiden av televisionssändningar av annat slag än omedelbar eller oförändrad återutsändning. Sistnämnda bestämmelse har utformats i överensstämmelse med artikel 18 i AV-direktivet, som möjliggör en lindrigare reglering om televisionssändningar är avsedda för en lokal publik och som inte ingår i ett nationellt nät. Bestämmelsen överensstämmer till denna del med 4 § 3 mom. landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten. Sändningar av annat slag än omedelbar eller oförändrad återutsändning är synonymt med begreppet egensändningar som används i landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten.

     I paragrafens 2 mom. införs en ny bestämmelse om att den som tillhandhåller beställ-tv när det är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt ska främja framställningen av och tillgången till program av europeiskt ursprung. Genom förslaget genomförs artikel 13.1 i AV-direktivet. Främjandet av europeiska produktioner i beställ-tv är en nyhet i AV-direktivet i förhållande i TV-direktivet.

     Enligt artikel 13.1 i AV-direktivet ska medlemsstaterna se till att leverantörer av beställ-tv, där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, främjar framställningen av och tillgången till europeiska produktioner. Sådant främjande kan enligt artikeln bland annat avse det finansiella bidraget från sådana tjänster till produktionen och förvärv av sändningsrätter till europeiska produktioner eller andelen och/eller framhävandet av europeiska produktioner i den programkatalog som erbjuds för beställ-tv.

     Av artikel 13.1 i AV-direktivet framgår inte några krav på hur främjandet av europeiska produktioner ska ske. Det finns inte heller något absolut krav på främjande utan direktivet anger bara att det ska ske där det praktiskt möjligt och på lämpligt sätt. I direktivets ingress (2007/65/EG) punkt 48 påtalas dock att beställ-tv delvis kan komma att ersätta televisionssändningar. Därför bör beställ-tv främja produktion och distribution av europeiska produktioner och på så sätt aktivt bidra till och främja den kulturella mångfalden. Som exempel på sådant stöd till europeiska produktioner anges, förutom ekonomiska bidrag, en minsta andel av europeiska produktioner i beställvideokataloger eller en attraktiv presentation i elektroniska programguider.

     Vad som avses med europeiska produktioner framgår av artikel 1.1 punkt n i AV-direktivet, vartill en hänvisning intas i paragrafens 3 mom. Europeiska produktioner definieras förenklat uttryckt som produktioner som härrör från medlemsstaterna eller produktioner som härrör från europeiska tredjeländer som är anslutna till Europarådets konvention om gränsöverskridande television eller samproduktioner inom ramen för avtal inom den audiovisuella sektorn som har ingåtts mellan Europeiska unionen och tredjeländer och som uppfyller de villkor som fastställs i vart och ett av dessa avtal.

     Bestämmelser om hur europeiska produktioner ska främjas i televisionssändningar är i dag reglerad i 3 § landskapslagen om rundradioverksamhet och 4 § 3 mom. landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten. Definitionen av europeiska produktioner finns däremot i 6 § landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet. I fråga om innebörden av begreppet europeiska produktioner hänvisas i landskapsförordningen till artikel 6 i TV-direktivet. Hänvisningsmetoden överensstämmer med landskapsregeringens strävan att implementeringen av EU-rättsakter ska ske genom bestämmelser som återfinns i ÅFS i sådana fall där den breda allmänheten direkt berörs (jfr FR nr 3/1998-99). Definitionen är även i överensstämmelse med EU-domstolens fasta praxis (bl.a. kommissionen mot Italien, mål 145/82). Däremot ställer fullmaktsbestämmelsen i 9 § landskapslagen om rundradioverksamhet, med vilken 6 § landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet utfärdats, till med vissa problem. Eftersom det här i statsförfattningsrättslig mening är fråga om en reglering av en grundläggande fri- och rättighet, främjandet av yttrandefriheten, bör bestämmelserna till denna del preciseras tillräckligt tydligt i själva landskapslagen. Här finns egentligen två vägar att gå, antingen att beträffande innehållet binda fullmaktbestämmelsen till AV-direktivet eller att ta in behövliga bestämmelser om europeiska produktioner i själva landskapslagen. Landskapsregeringen väljer att lyfta upp bestämmelserna om begreppet europeiska produktioner på lagnivå i paragrafens 3 mom. med en konkret hänvisning till definitionen av europeiska produktioner i artikel 1.1 punkt n i AV-direktivet.

     En målinriktad bestämmelse om främjandet av europeiska produktioner i beställ-tv behövs dessutom i landskapslagen eftersom medlemsstaterna vart fjärde år ska rapportera till kommissionen om genomförandet av skyldigheten att främja europeiska produktioner när det gäller beställ-tv. Bestämmelser om rapporteringsskyldigheten i fråga om beställ-tv intas i paragrafens 5 mom. Genom bestämmelsen genomförs artikel 13.2 i AV-direktivet. När det gäller rapporteringsskyldigheten av europeiska produktioner i televisionssändningar ska de vartannat år lämnas till kommissionen (artikel 16.3 i AV-direktivet). Såväl TV-direktivet som AV-direktivet innehåller en bestämmelse om att medlemsstaterna ska, där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, säkerställa att programföretagen reserverar en övervägande del av sin sändningstid för europeiska produktioner. En motsvarande bestämmelse som den föreslagna rapporteringsskyldigheten av europeiska produktioner i televisionssändningar i 4 mom. finns i 9 § 1 mom. landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet.

     Enligt paragrafens 6 mom. kan närmare bestämmelser om vad rapporterna enligt 4 och 5 mom. ska innehålla utfärdas i landskapsförordning. Här är det närmast fråga om sådana bestämmelser som gäller televisionssändningar och som enligt gällande bestämmelser finns i 9 § 2 mom. landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet. Exempelvis kan det vara fråga om statistiska uppgifter om den uppnådda andelen televisionsprogram med europeiskt ursprung av programföretagets totala televisionssändningstid och hur leverantörerna ska förfara då man inte uppnått den andel som det förutsätts enligt lagstiftningen.

 

10 § Förbud mot vidaresändning. Paragrafens 1 och 2 mom. motsvarar 3a § landskapslagen om rundradioverksamhet och 4e § landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten. Genom bestämmelserna har möjligheten utnyttjats att i enlighet artikel 3 i AV-direktivet under vissa särskilt angivna förutsättningar begränsa den fria vidaresändningen av televisionssändningar.

     AV-direktivet bygger i likhet med TV-direktivet på principen om fri rörlighet för tjänster. I AV-direktivets fall gäller det den fria rörligheten av audiovisuella medietjänster. Enligt artikel 3.1 i AV-direktivet ska medlemsstaterna säkerställa fri mottagning och får inte begränsa vidaresändning inom sina territorier av audiovisuella medietjänster från andra medlemsstater av skäl som hör under områden som samordnas av direktivet. Från denna huvudregel finns vissa undantag, som är olika beroende på om det är televisionssändningar eller beställ-tv. I denna paragraf berörs endast televisionssändningar, medan beställ-tv regleras i 26 §.

     Enligt artikel 3.2 i AV-direktivet har en medlemsstat rätt att tillfälligt begränsa rätten till fri mottagning och vidaresändning av en televisionssändning från en annan medlemsstat under vissa särskilt angivna förutsättningar. Enligt bestämmelsen krävs det att en televisionssändning som kommer från en annan medlemsstat uppenbarligen, allvarligt och grovt överträder artikel 27.1 och/eller 27.2 om skydd av minderåriga och/eller artikel 6 om förbud mot program som kan uppamma till hat på grund av ras, kön, religion eller nationalitet. Med begreppet upprepade tillfällen i förslagets 1 mom. avses överträdelser minst två gånger under de föregående tolv månaderna (jfr artikel 3.2 punkt b). I fråga om televisionssändningar innebär AV-direktivet inte någon ändring i sak i förhållande till TV-direktivet. Program som uppmuntrar till hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet torde även bryta mot bestämmelserna om hets mot folkgrupp i 11 kap. 10 § strafflagen. För hets mot folkgrupp döms den som bland allmänheten sprider uttalanden eller andra meddelanden i vilka en nationell, etnisk, raslig eller religiös grupp eller en annan med dessa jämställbar folkgrupp hotas, förtalas eller smädas.

     Bestämmelsen om vite i 2 mom. förtydligas i förhållande till gällande reglering med en konkret hänvisning till blankettlagen om vite.

     I paragrafens 3 mom. intas en bestämmelse om de procedurregler som ska iakttas innan ett förbud mot vidaresändning kan verkställas. I bestämmelsen finns en teknisk hänvisning till procedurreglerna i artikel 3.2 i AV-direktivet. Enligt artikeln ska den berörda medlemsstaten då överträdelser enligt den föreslagna paragrafens 1 mom. har inträffat och innan man vidtar åtgärder mot fortsatta överträdelser skriftligen underrätta programföretaget och kommissionen om de angivna överträdelserna och om de åtgärder staten avser att göra. Samråd ska dessutom ske mellan medlemsstaten och kommissionen. Om detta samråd inte resulterar i någon uppgörelse i godo inom femton dagar efter den skriftliga underrättelsen och den angivna överträdelsen fortsätter kan staten utfärda ett förbud mot vidaresändning. Kommissionen ska inom två månader från underrättelsen om de åtgärder som har vidtagits av medlemsstaten besluta om åtgärderna är förenliga med unionsrätten. Om kommissionen beslutar att så inte är fallet, måste medlemsstaten skyndsamt avsluta åtgärderna i fråga. En bestämmelse motsvarande de föreslagna 3 mom. finns i 10 § landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet.

 

11 § Ensamrätt. Paragrafen motsvarar 3b § landskapslagen om rundradioverksamhet och 4f § landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten. Genom den förslagna paragrafen genomförs artikel 14 i AV-direktivet. Avsikten med bestämmelsen är att säkerställa en bred tillgänglighet för allmänheten till televisionssändningar från nationella eller icke-nationella evenemang av särskild vikt för samhället. Eftersom televisionsverksamheten och handeln med ensamrätter till televisionssändningar har en internationell prägel, fordras övernationella arrangemang för att allmänheten ska kunna tillförsäkras en sådan möjlighet. Därför innehåller artikel 14 ett system med inbördes erkännande. Bestämmelserna i artikel 14 i AV-direktivet är överensstämmande med bestämmelserna i artikel 3a i TV-direktivet. Någon annan ändring har inte gjorts än att bestämmelserna är på en annan plats i AV-direktivet.

     Som redan har konstaterats i landskapsregeringens framställning 1998/99 nr 3 är sannolikheten liten för att något programföretag som landskapet har jurisdiktion över skulle få ensamrätten till något större evenemang av den typen som avses i AV-direktivet. I punkt 18 i ingressen till direktiv (1997/36/EG) nämns de olympiska spelen och världs- och europamästerskapen i fotboll som exempel på evenemang av särskild samhällelig betydelse. Genom förslaget genomförs dock artikel 14 i AV-direktivet även i den åländska lagstiftningen.

 

12 § Korta nyhetsinslag. I paragrafen intas en upplysning om att 48 § 5 mom. upphovsrättslagen (FFS 404/1961) innehåller bestämmelser om när ett programföretag som är etablerat i en EES-stat i ett nyhetsinslag får återge utdrag ur utsändningar från evenemang av särskild samhällelig betydelse som ett annat programföretag erhållit ensamrätt till. Bestämmelsen berör vissa upphovsrätten närstående rättigheter som faller under rikets behörighet. Det gäller här bland annat rättigheter som tillkommer radio- och televisionsföretag. Dessa rättigheter kallas vanligen närstående rättigheter och i fråga om radio- och televisionsföretag är skyddsobjektet sändningen eller signalen. Inom rättslitteraturen används för dessa rättigheter även begreppet signalrätt. Det skydd som radio- och televisionsföretag åtnjuter påminner om upphovsrätten, men är i vissa avseenden av mer begränsad art. Skyddstiden för närstående rättigheter är 50 år räknat från året för utsändningen. Genom den föreslagna bestämmelsen tillgodoses genomförandet av artikel 15 i AV-direktivet.

     Artikel 15 i AV-direktivet är en ny reglering och berör korta nyhetsinslag i tv-sändningar. Enligt punkt 38 och 39 i ingressen till direktiv (2007/65/EG) är syftet med bestämmelsen i artikel 15 bland annat att främja mångfald genom en diversifierad nyhetsproduktion och ett diversifierat programutbud i EU och att skydda den grundläggande informationsfriheten och tittarnas intressen. Enligt artikel 15.1 i AV-direktivet ska medlemsstaterna när det gäller korta nyhetsinslag se till att varje programföretag som är etablerade i unionen på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor har tillgång till evenemang av stort allmänintresse som sänds med utnyttjande av exklusiva rättigheter av ett programföretag under deras jurisdiktion. Om ett annat programföretag, som är etablerat i samma medlemsstat som det programföretag som ansöker om tillgång, har fått exklusiva rättigheter till det berörda evenemanget av stort allmänintresse, måste ansökan om tillgång göras hos det programföretaget (artikel 15.2). Medlemsstaterna ska vidare enligt artikel 15.3 se till att sådan tillgång säkerställs genom att tillåta programföretag att fritt välja korta utdrag från det sändande programföretagets signal med åtminstone angivande av källan, om detta inte är omöjligt av praktiska skäl. Enligt artikel 15.5 får korta utdrag i televisionssändningar endast användas i allmänna nyhetsprogram. Programföretaget får också använda det korta utdraget i beställ-tv, om programföretaget erbjuder samma program med tidsförskjutning i sådan tv. Utdragen bör enligt punkt 39 i ingressen till direktiv (2007/65/EG) inte vara längre än nittio sekunder och alla kanaler, däribland kanaler med uteslutande inriktning på sport, får använda sådana korta utdrag för sändningar inom hela EU. Begreppet allmänna nyhetsprogram omfattar inte en sammansättning av korta utdrag till ett underhållningsprogram. Enligt artikel 15.6 i AV-direktivet ska medlemsstaterna se till att i enlighet med sina rättsliga system och praxis fastställa närmare bestämmelser och villkor för tillhandahållandet av sådana korta utdrag, särskilt eventuella ersättningsbestämmelser, maximal längd för utdragen och tidsgränser för sändning av dem. Om ersättning betalas ut, får den inte överstiga de extrakostnader som är resultatet av att tillgången tillhandahålls.

     Upphovsrättslagens 48 § innehåller bestämmelser om sändarföretagets rätt till radio- och televisionsutsändning. Enligt bestämmelsen får en utsändning inte utan sändarföretagets samtycke vidaresändas eller tas upp på en anordning genom vilken den kan återges. Om utsändningar har tagits upp får utsändningen inte utan sändarföretagets samtycke kopieras, återutsändas eller spridas till allmänheten. Enligt paragrafen krävs sändarföretagets samtycke även för sådan överföring av upptagna utsändningar till allmänheten som sker på begäran (beställ-tv). Av största intresse i sammanhanget är bestämmelsen i 48 § 5 mom. upphovsrättslagen, som begränsar ett sändarföretags signalrätt. Enligt momentet begränsas ett sändarföretags rätt att förfoga över sin signal så att ett annat sändarföretag, på vissa i bestämmelsen nämnda villkor som är förenliga med AV-direktivet, får använda utdrag från signalen i nyhetssändningar när det gäller evenemang av särskild samhällelig betydelse. Det är enligt bestämmelsen tillåtet att använda utdrag i allmänna nyhetsprogram, dit också idrottsnyheter räknas. De utdrag som avses i bestämmelsen får inte användas i nyhetssändningar förrän evenemanget har avslutats. Av bestämmelsen framgår också att ett utdrag som använts i en televisionssändning får efter sändningen ingå i nyhetssändningar som sändarföretaget förmedlar till allmänheten i form av beställ-tv. Den använda programkällan ska nämnas, om det inte av praktiska skäl är omöjligt. Något krav på ersättning för användningen av utdragen ingår inte i bestämmelsen. Om skyddandet av verk som syns eller hörs vid evenemanget i utsändningen finns kompletterande bestämmelser i 25 b § upphovsrättslagen.

 

13 § Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Enligt förslaget bör en leverantör av audiovisuella medietjänster eftersträva att de tjänster som tillhandhålls utformas på ett sådant sätt att de med beaktande av leverantörens tekniska och finansiella förutsättningar blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom programtextning, tolkning eller annan lämplig teknik. Här gäller det att förse exempelvis televisionssändningar med sådana tekniska hjälpmedel som syftar till att göra programmen tillgängliga för den funktionsnedsatte. Genom paragrafen tillgodoses den målsättning som kommer till uttryck i artikel 7 i AV-direktivet.

     Till skillnad från TV-direktivet innehåller AV-direktivet genom artikel 7 en helt ny bestämmelse som innebär att medlemsstaterna ska uppmuntra leverantörer av medietjänster inom den egna jurisdiktionen att se till att deras tjänster successivt görs tillgängliga för syn- och hörselskadade personer. Bestämmelsen gäller för såväl televisionssändning som beställ-tv. Enligt punkt 64 i ingressen till direktivet (2007/65/EG) bör tillgängligheten uppnås exempelvis genom teckenspråk, programtextning, ljudbeskrivning och lättbegripliga skärmmenyer.

     AV-direktivet anger inte närmare på vilket sätt medlemsstaterna ska uppmuntra leverantörerna att för att få till stånd en ökad tillgänglighet. Det innebär att medlemsstaterna själva kan bestämma hur detta ska ske. Det enda kravet som ställs är att medlemsstaten ska göra något för att åstadkomma ökad tillgänglighet.

     Genom att AV-direktivet innehåller regler om programmens tillgänglighet för syn- och hörselskadade personer kan regler om dessa frågor bara tillämpas på programföretag under åländsk jurisdiktion. Detta gör att största delen av de programtjänster som är etablerade i landskapet inte kommer att omfattas av de åländska reglerna, eftersom merparten av programtjänsterna på Åland härrör från leverantörer etablerade i framförallt Sverige eller riket.

     Landskapsregeringen anser det viktigt att personer med funktionsnedsättning ges största möjlig tillgång till program som sänds i television eller som tillhandhålls genom beställ-tv. Men samtidigt kan man inte ställa kraven så högt att leverantörer av medietjänster med små resurser riskerar att slås ut. Därför bör kraven vara större på leverantörer med bättre ekonomiska förutsättningar. Samma resonemang bör även föras i förhållande till leverantörens tekniska beredskap. Leverantörer av medietjänster som redan har tillgång till en teknik som gör det möjligt att exempelvis texta ett direktsänt televisionsprogram, bör ha högre krav på sig att uppfylla paragrafens innehåll. Av angivna skäl föreslås paragrafen få en förhållandevis öppen formulering som medger flexibla lösningar, men där den övergripande målsättningen bör vara att samtliga leverantörer på sikt kan öka tillgängligheten i sitt utbud.

 

3 kap. Kommersiella meddelanden

 

14 § Identifiering av kommersiella meddelanden. I paragrafen intas en allmän bestämmelse om hur alla kommersiella meddelanden bör framställas i radio- och televisionsverksamhet. Med kommersiella meddelanden avses exempelvis reklam, sponsring, försäljningsprogram och produktplacering. I gällande lydelse av 2b § landskapslagen om rundradioverksamhet och 4 § 2 mom. landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten finns allmänna bestämmelser om reklam och försäljningsprogram. Med stöd av landskapslagarnas 2b § 5 mom. respektive 4 § 2 mom. har närmare bestämmelser om reklam och försäljningsprogram utfärdas i landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet. Den föreslagna paragrafen motsvarar i sak bestämmelserna om reklam och försäljningsprogram i 3 § 3 mom. landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet. Genom förslaget tillgodoses AV-direktivets förändrade krav i fråga om samtliga kommersiella meddelanden.

     Enligt paragrafens 1 mom. ska ett kommersiellt meddelande utformas och presenteras, så att det tydigt framgår att det är fråga om ett kommersiellt meddelande. I ett kommersiellt meddelande får det inte förekomma personer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen handlar om nyheter eller aktuella samhällsfrågor. Syftet med sistnämnda bestämmelse i 2 mom. är att undvika att tittaren eller lyssnaren förväxlar ett kommersiellt meddelande med ett nyhetsinslag. Det är således först när nyhetsläsaren eller programledaren själv framträder som bestämmelsen blir tillämplig. Vidare får enligt paragrafens 3 mom. inte en sådan teknik användas i ett kommersiellt meddelande som kan påverka det undermedvetna. Dolda kommersiella meddelanden, eller smygreklam som det tidigare kallades, är förbjudna. Kommersiella meddelanden ska dessutom följa de allmänt godkända principerna inom reklambranschen. Genom de förslagna bestämmelserna i 1-3 mom. genomförs artikel 9.1 punkt a och b i AV-direktivet. Genom förslaget tillgodoses även bestämmelserna i artikel 19.1 i AV-direktivet om att televisionsreklam och försäljningsprogram (teleshoppning) ska vara lätta att känna igen som sådana.

     Genom AV-direktivet utvidgas bestämmelserna om smygreklam och förbud mot användandet av subliminalteknik i TV-direktivet från att omfatta enbart reklam och försäljningsprogram till att omfatta alla audiovisuella kommersiella meddelanden. Bestämmelserna i artikel 9.1 a och b i AV-direktivet ställer krav på att audiovisuella kommersiella meddelanden ska vara lätta att känna igen som sådana, att dolda meddelanden ska vara förbjudna och subliminal teknik inte får förekomma. Att något är subliminalt innebär att det uppfattas av hjärnan, men inte av medvetandet. Subliminal påverkan är påverkan under gränsen för vad människan har möjlighet att uppfatta. Idén har använts på försök i reklambranschen för att få konsumenter att nappa på dolda budskap.

     Bestämmelserna i artikel 9.1 a och b i AV-direktivet är uttryck för den grundläggande principen om reklamidentifiering och motsvarar till stor del artiklarna 10.3 och 10.4 i TV-direktivet. Dessa grundläggande krav kompletteras i AV-direktivet med specifika regler som bara gäller för reklam och teleshoppning/programförsäljning. För sponsring och produktplacering finns också särskilda bestämmelser.

     Enligt paragrafens 4 mom. begränsas bestämmelsens tillämplighet på motsvarande sätt som i landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet, så att radiosändningar som utgör omedelbar och oförändrad återutsändning av sändning som har sitt ursprung utanför landskapet inte ska omfattas av paragrafen. Landskapets jurisdiktion över en televisionssändning eller beställ-tv bestäms med utgångspunkt från bestämmelserna i landskapslagens 1 § 2 mom. Även landskapets jurisdiktion över en televisionssändning och beställ-tv i exempelvis ett kabeltelevisionsnät bestäms med stöd av sistnämnda bestämmelse. Den föreslagna paragrafen behöver därför inte kompletteras med en uttrycklig bestämmelse om att paragrafen även ska gälla egensändningar via ledning, såsom i 4 § 2 mom. landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten.

 

15 § Kommersiella meddelanden som är skadligt för hälsa, säkerhet eller miljö. I paragrafen intas en bestämmelse om att kommersiella meddelanden i televisionssändningar eller beställ-tv inte får uppmuntra till ett beteende som är skadligt för hälsa eller säkerhet eller till ett beteende som är mycket skadligt för miljön. En motsvarande reglering finns i en med stöd av 2b § landskapslagen om rundradioverksamhet och 4 § 2 mom. landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten utfärdad bestämmelse i 3 § 1 mom. punkt e landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet.

     Genom bestämmelsen genomförs artikel 9.1 punkt c iii-iv i AV-direktivet. I artikel 9.1 punkt c iii-iv i AV-direktivet förskrivs att audiovisuella meddelanden inte får uppmuntra till ett beteende som är skadligt för hälsa eller säkerhet eller till ett beteende som är mycket skadligt för miljön. Motsvarande bestämmelser finns i artikel 12 punkt d och e i TV-direktivet.

 

16 § Övriga begränsningar i fråga om kommersiella meddelanden. Utformningen och innehållet i kommersiella meddelanden för tobak, alkoholdrycker, medicinska produkter och medicinsk behandling finns huvudsakligen reglerad i speciallagstiftning. I paragrafen intas därför en hänvisning till vad som föreskrivs i tobakslagen (1978:52) för landskapet Åland, alkohollagen (FFS 1143/1994) och läkemedelslagen (FFS 395/1987). Förslaget överensstämmer i sak med den med stöd av gällande lydelse av 2b § 5 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet och 4 § 2 mom. landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten utfärdade bestämmelsen i 4 § landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet.

     Enligt 3 § 2 mom. tobakslagen för landskapet Åland är alla former av reklam eller annan försäljningsfrämjande verksamhet för tobaksprodukter eller för andra produkter än tobaksprodukter, som sker i sådana televisionsprogram som avses i landskapslagen om rundradioverksamhet eller landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten, förbjuden om den är utformad så att den är ägnad att främja bruket av tobaksprodukter. Enligt artikel 9.1. punkt d i AV-direktivet är alla former av audiovisuella kommersiella meddelanden för cigaretter och andra tobaksvaror förbjudna. Ett motsvarande förbud finns i artikel 13 i TV-direktivet. Skillnaden mellan direktiven består i att TV-direktivet förbjuder alla former av TV-reklam och köp-TV för cigaretter och andra tobaksvaror, medan AV-direktivet förbjuder alla former av audiovisuella kommersiella meddelanden för cigaretter och andra tobaksvaror. Genom AV-direktivet vidgas spektret för förbud till alla former av audiovisuella kommersiella meddelanden, det vill säga även sponsring och produktplacering. Vidare gäller AV-direktivets förbud mot marknadsföring av tobak både televisionssändningar och beställ-tv. Värt att notera i sammanhanget är att det finns särskilda bestämmelser om sponsring från företag som tillverkar och säljer cigaretter och andra tobaksvaror i artikel 10 punkt 2 i AV-direktivet. I fråga om produktplacering av tobaksvaror finns även särskilda bestämmelser i artikel 11 punkt 4 a i AV-direktivet. I och med att tobakslagens förbud gäller alla former marknadsföring av tobak som sker i ett sådant televisionsprogram som avses i landskapslagen om rundradioverksamhet, fordras en teknisk justering i 3 § tobakslagen av namnet på den landskapslag som det hänvisas till samtidigt som tobakslagens förbud utsträcks till att gälla televisionsprogram i såväl televisionssändningar som beställ-tv. Tobakslagen kompletteras sedan i fråga om sponsring och produktplacering av särskilda bestämmelser i radio- och televisionslagstiftningen. Därmed torde genomförandet av artikel 9.1. punkt d i AV-direktivet vara tillgodosett.

     Enligt artikel 9.1 punkt e i AV-direktivet får audiovisuella kommersiella meddelanden för alkoholdrycker inte vara särskilt riktade till minderåriga och inte uppmuntra till överkonsumtion av sådana drycker. Vidare innehåller AV-direktivet i artikel 22 specifika krav på TV-reklam och teleshoppning/programförsäljning. Enligt sistnämnda artikel får TV-reklam och teleshoppning/programförsäljning för alkoholhaltiga drycker inte

     a) rikta sig speciellt till minderåriga eller, särskilt, skildra minderåriga som intar dessa drycker,

     b) förknippa konsumtion av alkohol med förbättrad fysisk prestation eller med bilkörning,

     c) ge intryck av att konsumtion av alkohol bidrar till social eller sexuell framgång,

     d) göra gällande att alkohol har terapeutiska egenskaper eller att den är ett stimulerande eller lugnande medel eller ett medel för att lösa personliga konflikter,

     e) uppmuntra överkonsumtion av alkohol eller ge en negativ bild av nykterhet eller återhållsamhet,

     f) framhålla en hög alkoholhalt som en positiv egenskap hos dryckerna.

Bestämmelserna i artikel 9.1 punkt e och artikel 22 i AV-direktivet motsvarar artikel 15 i TV-direktivet, bestämmelser vilka ansetts genomförda genom bestämmelsen i 4 § landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet och bestämmelserna i 33 § alkohollagen. Alkohollagen är till och med strängare än artiklarna i AV-direktivet, så till vida att reklam, indirekt reklam och annan säljfrämjande verksamhet som gäller starka alkoholdrycker är förbjuden. Medlemsstaterna kan dock enligt artikel 4.1 i AV-direktivet kräva att leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion ska följa mer detaljerade eller striktare regler i ärenden som hör till tillämpningsområdet för AV-direktivet. För att tillgodose AV-direktivets krav intas i paragrafen en hänvisning till vad som föreskrivs i alkohollagen.

     Genom den föreslagna bestämmelsen och bestämmelserna i läkemedelslagen genomförs artikel 9.1 punkt f i AV-direktivet. Enligt artikeln ska audiovisuella kommersiella meddelanden om medicinska produkter och medicinsk behandling vara förbjudna om produkterna eller behandlingen är tillgängliga endast efter ordination i den medlemsstat till vars jurisdiktion leverantören av medietjänsten hör. Artikel 9.1. punkt f motsvarar artikel 14 i TV-direktivet. Genom förslaget tillgodoses även artikel 21 i AV-direktivet. Enligt artikel 21 är programförsäljning för medicinska produkter förbjuden om det krävs försäljningstillstånd för dem enligt i enlighet med direktiv 2001/83/EG. Även försäljningsprogram för medicinsk behandling är förbjuden enligt artikel 21. Bestämmelserna i artikel 21 i AV-direktivet motsvarar artikel 14.2 i TV-direktivet. Enligt 91 a § läkemedelslagen är det förbjudet att marknadsföra läkemedelspreparat som expedieras mot recept.

     Genom förslaget och respektive speciallagstiftning genomförs således artikel 9.1 punkt d-f, artikel 21 och artikel 22 i AV-direktivet.

 

17 § Kommersiella meddelanden riktad till barn. I paragrafen intas specifika bestämmelser om hur kommersiella meddelanden i televisionssändningar och beställ-tv ska utformas och vad meddelandet får innehålla, så att meddelandet inte orsakar ett barn moralisk eller fysisk skada. Förslaget överensstämmer i sak med den med stöd av 2b § 5 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet och 4 § 2 mom. landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten utfärdade bestämmelsen i 3 § landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet. Landskapsförordningens bestämmelser begränsades dock enbart till reklam och försäljningsprogram i televisionssändningar. Dessförinnan fanns motsvarande bestämmelser om reklam som riktar sig till barn bland annat i 4 § trafikministeriets beslut om reklam i kabelsändningar (FFS 560/1989). Trafikministeriets beslut, som utfärdats med stöd av rikets kabelsändningslag, upphävdes dock att gälla på Åland i och med att landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten trädde i kraft i landskapet. I riket har man sedermera valt att koncentrera regleringen om skyddandet av barn från audiovisuella kommersiella meddelanden till den allmänna regleringen av marknadsföring av varor och tjänster i 2 kap. konsumentskyddslagen (FFS 38/1978).

     Både rundradio- och kabelsändningar får enligt gällande landskapslagstiftning innehålla reklam. I dessa sändningar intar dock televisionsmediet en särställning, inte minst beroende på televisionsmediets stora genomslagskraft. Reklam i televisionsprogram innehåller normalt andra medel för påverkan än andra media då televisionen för fram budskapet både i ljud, bild och text. Reklamen i televisionen kommer ofta överraskande och tittaren har små möjligheter att direkt värdera det reklamen på grund av det höga tempot. Det konkreta informationsinnehållet är dessutom normalt litet i de korta reklaminslagen.

     Kommersiella meddelanden riktad till barn intar här en särskild ställning, eftersom barn allmänt anses vara mer mottagliga för reklam än vuxna och således i behov av mer omfattande skydd mot otillbörliga kommersiella meddelanden. Barn har bland annat svårare att inse säljsyftet bakom ett kommersiellt meddelande och att se skillnaden mellan det kommersiella meddelandet och andra programinslag.

     Den föreslagna paragrafen baserar sig på artikel 9.1 punkt g i AV-direktivet. Enligt artikeln får audiovisuella kommersiella meddelanden inte orsaka minderåriga fysisk eller moralisk skada. Det kommersiella meddelandet får inte direkt uppmana minderåriga att köpa eller hyra en produkt eller tjänst genom att utnyttja deras oerfarenhet eller godtrogenhet, direkt uppmana dem att övertala sina föräldrar eller någon annan att köpa de varor eller tjänster som ingår i reklamen, utnyttja det speciella förtroende som minderåriga hyser för föräldrar, lärare eller andra personer eller utan skäl visa minderåriga i farliga situationer. Förutom att tillämpningsområdet har utvidgats till att även omfatta beställ-tv innebär AV-direktivet i övrigt ingen ändring i förhållande till artikel 16 i TV-direktivet.

     Genom landskapsregeringens förslag utvidgas bestämmelserna om kommersiella meddelanden riktad till barn till att omfatta också beställ-tv, samtidigt som artikel 9.1 punkt g i AV-direktivet genomförs i landskapet. Bestämmelsen om att med barn avses person som inte har fyllt arton år bibehålls. AV-direktivets begrepp minderåriga torde avse ett åldersintervall upp till arton år. Utgångspunkten för denna tolkning är bland annat den internationella myndighetsåldern, som i Europa tenderar att ligga runt arton år. Definitionen överensstämmer även med artikel 1 i konventionen om barnets rättigheter (se ÅFS 1991:78) och med den allmänna myndighetsåldern i Finland.

 

18 § Identifiering av och tidsgränser för reklam och försäljningsprogram. I paragraferna 14-20 §§ finns specifika bestämmelser om reklam och försäljningsprogram.

     Den föreslagna paragrafen reglerar identifiering av och tidsgränser för reklam och försäljningsprogram i radio- och televisionssändningar. Enligt paragrafens 1 mom. ska reklaminslag och försäljningsprograminslag avslutas och inledas med särskild bild- eller ljudsignatur som tydligt skiljer inslagen från övriga program. Av varje inslag ska det dessutom klart framgå vem uppdragsgivaren är. I televisionssändningar med försäljningsprogram och vid reklaminslag och försäljningsprograminslag med delad bildskärm ska bildsignaturen alltid vara löpande. Syftet med bestämmelsen är att på ett så tydligt sätt som möjligt uppnå en skillnad mellan reklaminslagen och det egentliga programutbudet så att åhöraren och tittaren ska ha klart för sig vilka budskap som är reklambudskap. Den föreslagna bestämmelsen i 1 mom. motsvarar den med stöd av 2b § 5 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet och 4 § 2 mom. landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten utfärdade bestämmelsen i 2 § 1 mom. landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet. Bestämmelsen har dock ändrats så att den omfattar även beställ-tv samt reklaminslag och försäljningsprograminslag med delad bildskärm. Med delad bildskärm avses att reklaminslaget sänds samtidigt med en annan sändning. Att reklaminslaget sänds samtidigt med annan sändning innebär att televisionsbilden är uppdelad i två eller flera fönster, så att reklamen sänds i ett fönster och sändningen i övrigt i ett annat fönster. Genom momentet genomförs artikel 19.1 i AV-direktivet.

     Enligt artikel 19.2 i AV-direktivet ska enstaka reklaminslag och försäljningsprogramsinslag förekomma endast undantagsvis, förutom vid sändningar av sportevenemang. En bestämmelse som genomför denna reglering förslås intagen i paragrafens 2 mom.

     Enligt artikel 23.1 i AV-direktivet får inslag med televisionsreklam eller programförsäljning inte överstiga tjugo procent inom en given timme. Bestämmelsen i artikel 23.1 är inte tillämplig på de av programföretagets meddelanden som rör dess egna program och produkter med programanknytning som har direkt koppling till dessa program (egenreklam), sponsringsmeddelanden och produktplaceringar. Till skillnad från TV-direktivet undantar AV-direktivet inte meddelanden till allmänheten eller välgörenhetsuppmaningar som sänds gratis. Men eftersom sådana meddelanden inte omfattas av begreppet reklam, torde detta inte innebär någon ändring i sak. AV-direktivet innebär en förenkling och liberalisering av bestämmelserna om högsta tillåtna tid för reklam och försäljningsprogram. Även här är det angeläget att konkurrensförutsättningarna för programföretagen utjämnas (jämför motiven till bestämmelserna om avbrott för reklam och försäljningsprogram i 19 §). Det saknas därför skäl att införa eller behålla bestämmelser som är striktare än vad som följer av AV-direktivet. Bestämmelserna om högsta tillåtna tid för reklam och försäljningsprogram i televisionssändningar i 3 mom. bör således utformas på så sätt att de motsvarar vad som krävs som miniminivå enligt AV-direktivet. Detta medför att bestämmelsen så som i gällande lydelse av 2b § 2 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet om att reklam och försäljningsprogram får sändas under högst tolv minuter under en timme mellan hela klockslag bibehålls. Däremot avskaffas begränsningarna i fråga om andelen reklam och försäljningsprogram per dag. Bestämmelserna föreslås liksom nuvarande regler även omfatta radiosändningar. Den högsta tillåtna tiden för reklam och försäljningsprogram ska inte heller tillämpas på meddelanden som leverantören av medietjänsten eller utövaren av radioverksamheten gör för företagets egna program och produkter med programanknytning som har direkt koppling till programmen, sponsormeddelanden och produktplacering. Genom sistnämnda förslag som i huvudsak överensstämmer med gällande lydelse av 2b § 2 mom. fjärde meningen landskapslagen om rundradioverksamhet genomförs artikel 23.2 i AV-direktivet.

     AV-direktivet innebär som har beskrivits ovan en förenkling och liberalisering av bestämmelserna om reklam och försäljningsprogram i televisionssändningar. Detta får effekt även på den reglering av egensändningar som landskapet har reglerat i landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten. Enligt artikel 26 i AV-direktivet får medlemsstaterna fastställa andra villkor än de som fastställs i artiklarna 20.2 och 23 i fråga om televisionssändningar som är avsedda uteslutande för det nationella territoriet och som inte kan tas emot, direkt eller indirekt, av allmänheten i en eller flera andra medlemsstater. Landskapet kan således fastställa andra villkor, eftersom sändningar i det åländska kabeltelevisionsnätet uteslutande är avsedda för det nationella territoriet och inte kan tas emot av allmänheten i en eller flera andra medlemsstater. Artikel 23 reglerar högsta tillåtna sändningstid per timme för reklam och försäljningsprogram, som är genomförd i landskapet via förslagets 3 mom. Landskapet har i gällande landskapslagstiftning utnyttjat de avvikelser som artikel 20 i TV-direktivet (jfr artikel 26 i AV-direktivet) möjliggjort och begränsat regleringen av reklam och försäljningsprogram i fråga om egensändningar som sänds via kabel. Enligt 4 § 2 mom. landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten får inslagen av reklam och försäljningsprogram vid egensändning inte överstiga femton procent av den dagliga sändningstiden, med undantag av egensändning som enbart innehåller reklam och försäljningsprogram. Landskapsregeringen finner att den särskilda begränsningsregeln om femton procent av den dagliga sändningsverksamheten bör slopas. I stället föreslås att regelverket samordnas så att tolv-timmarsregeln i paragrafens 3 mom. ska iakttas även vid egensändningar som sänds via kabel/ledning. Att bestämmelserna ska iakttas på egensändningar följer av bestämmelserna i den föreslagna landskapslagens 1 § 2 mom., som reglerar landskapets jurisdiktion över en televisionssändning eller beställ-tv. Något omnämnande i lagtexten att den föreslagna bestämmelsen ska gälla även egensändningar behövs således inte.

     Enligt paragrafens 4 mom. begränsas paragrafens tillämplighet på motsvarande sätt som i 2b § 4 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet, så att radiosändningar som utgör omedelbar och oförändrad återutsändning av sändning som har sitt ursprung utanför landskapet inte ska omfattas av paragrafen. Landskapets jurisdiktion över televisionssändningar eller beställ-tv bestäms med utgångspunkt från bestämmelserna i landskapslagens 1 § 2 mom. Även landskapets jurisdiktion över televisionssändningar och beställ-tv i exempelvis kabeltelevisionsnät bestäms med stöd av sistnämnda bestämmelse. Den föreslagna paragrafen behöver därför inte kompletteras med en uttrycklig bestämmelse om att paragrafen även ska gälla egensändningar via ledning, såsom i 4 § 2 mom. landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten.

 

19 § Placering av och avbrott för reklam och försäljningsprogram. Reklaminslagen och försäljningsprograminslagen ska enligt 1 mom. sändas i block som tydligt skiljer sig från de övriga programmen utan att avbryta dessa. Bestämmelsen ger uttryck för en huvudregel, enligt vilken avbrott för reklam och försäljningsprogram ska placeras mellan de övriga televisionsprogrammen. Bestämmelsen motsvarar 2b § 1 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet och 4 § 2 mom. andra meningen landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten. I fråga om sändningsblock reserverade för försäljningsprogram finns särskilda bestämmelser i 20 §.

     Genom AV-direktivet har bestämmelserna om placering av televisionsreklam och försäljningsprogram samt om avbrott för reklam och försäljningsprogram förenklats och liberaliserats. Syftet med de nya bestämmelserna i AV-direktivet är att stärka konkurrenskraften hos den europeiska audiovisuella sektorn. Som motiv till ändringarna anförs i direktivets (2007/65/EG) ingress punkt 57 och 59 att konvergensutvecklingen och den tekniska utvecklingen innebär att tittarna fått betydligt större möjligheter att själva välja hur och när de ska ta del av ett visst innehåll. Tittarna får därmed en större möjlighet att undvika reklam. När televisionsreklam eller försäljningsprogram infogas i programmen ska medlemsstaterna säkerställa att detta inte påverkar programmens integritet eller rättighetsinnehavarnas rättigheter. Medlemsstaterna ska därvid enligt artikel 20.1 i AV-direktivet beakta naturliga avbrott i programmen och programmens längd och karaktär. Fastän AV-direktivet utgör ett minimidirektiv (artikel 4) och således gör det möjligt att behålla eller införa strängare regler för leverantörerna än vad som följer av direktivet, under förutsättning att bestämmelserna överensstämmer med unionsrätten, anser landskapsregeringen det inte finnas anledning att införa eller behålla bestämmelser som är striktare än AV-direktivet. Landskapsregeringen föreslår därför att det i paragrafens 2 mom. intas en bestämmelse som gör det möjligt att avbryta reklam och försäljningsprogram om det kan ske på ett sådant sätt att avbrottet, med hänsyn till naturliga avbrott i programmet och programmets längd och karaktär, inte påverkar programmets integritet och värde eller kränker rättighetshavarnas rättigheter.

     Vidare intas paragrafens 3 mom. en bestämmelse enligt vilken det vid sändning av biograffilmer, filmer producerade för tv (förutom tv-serier och dokumentärprogram) och nyhetsprogram får göras avbrott för reklam eller programförsäljning en gång i varje tablålagd period på minst trettio minuter. Avbrottet får placeras fritt inom denna tidsperiod. Om det tablålagda programmet är exempelvis åttio minuter får det enligt förslaget finnas två avbrott för reklam eller försäljningsprogram. Uppgår det tablålagda programmet istället till nittio minuter får däremot tre avbrott göras i programmet för reklam eller försäljningsprogram. I den föreslagna bestämmelsen undantas televisionsserier och dokumentärprogram på vilka paragrafens 2 mom. ska iakttas. En förutsättning är dock att det grundläggande kravet på att avbrottet inte påverkar programmets integritet och värde eller kränker rättighetshavarnas rättigheter uppfylls.

     AV-direktivet innebär en förenkling och liberalisering av bestämmelserna om reklam och försäljningsprogram i televisionssändningar. Detta får effekt även på den reglering av egensändningar som landskapet har reglerat i landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten. Enligt artikel 26 i AV-direktivet får medlemsstaterna fastställa andra villkor än de som fastställs i artiklarna 20.2 och 23 i fråga om televisionssändningar som är avsedda uteslutande för det nationella territoriet och som inte kan tas emot, direkt eller indirekt, av allmänheten i en eller flera andra medlemsstater. Landskapet kan således fastställa andra villkor, eftersom sändningar i det åländska kabeltelevisionsnätet uteslutande är avsedda för det nationella territoriet och inte kan tas emot av allmänheten i en eller flera andra medlemsstater. Artikel 20.2 reglerar avbrott för reklam eller programförsäljning i biograffilmer, nyhetsprogram, barnprogram och filmer producerade för television, som är genomförd i landskapet via den förslagna paragrafens 3 mom. Landskapet har i gällande landskapslagstiftning utnyttjat de avvikelser som artikel 20 i TV-direktivet (jfr artikel 26 i AV-direktivet) möjliggjort och begränsat regleringen av reklam och försäljningsprogram i egensändningar. Enligt 4 § 2 mom. landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten ska reklaminslag och försäljningsprogramsinslag vid egensändning sändas i block som tydligt skiljer sig från de övriga programmen utan att avbryta dessa. Landskapsregeringen föreslår att regelverket samordnas så att avbrottsreglerna i den föreslagna paragrafens 3 mom. ska iakttas även vid egensändningar som sänds via kabel/ledning. Att bestämmelserna ska iakttas på egensändningar följer av bestämmelserna i den föreslagna landskapslagens 1 § 2 mom., som reglerar landskapets jurisdiktion över televisionssändningar eller beställ-tv. Något omnämnande i lagtexten att den föreslagna bestämmelsen ska gälla även egensändningar behövs således inte.

     Enligt 4 mom. får barnprogram dock avbrytas för reklam eller programförsäljning i enlighet med 3 mom. endast om programmets tablålagda längd överstiger trettio minuter. Televisionssändningar med program som innehåller gudstjänster får inte avbrytas av reklam eller programförsäljning. Genom bestämmelsen genomförs artikel 20.2 i AV-direktivet.

 

20 § Sändningsblock reserverade för försäljningsprogram. Landskapsregeringen föreslår ingen ändring av den sammanhängande varaktighet som ett sändningsblock för försäljningsprogram ska ha. Ett samlat utbud av program som sänds under en gemensam beteckning som uteslutande är avsedda för försäljningsprogram ska, trots den tidsbegränsning som finns i 18 § 3 mom., även framdeles enligt paragrafens 1 mom. få sändas under förutsättning att sändningstiden är minst femton minuter. Sändningsblocket ska sändas i en kanal som inte uteslutande är avsedd för försäljningsprogram. De tidigare begränsningarna av antalet program som får visas per dag samt den sammanlagda sändningstiden för dessa i 2b § 3 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet föreslås däremot i enlighet med artikel 24 i AV-direktivet slopade. Även framdeles ska sändningsblocken avslutas och inledas med en särskild bild- eller ljudsignatur som tydligt skiljer inslagen från övriga program. En motsvarande bestämmelse finns i 2 § 2 mom. landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet. Genom momentet genomförs artikel 24 i AV-direktivet (tidigare 18a i TV-direktivet).

     Enligt paragrafens 2 mom. begränsas paragrafens tillämplighet på motsvarande sätt som i 2b § 4 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet, så att radiosändningar som utgör omedelbar och oförändrad återutsändning av sändning som har sitt ursprung utanför landskapet inte ska omfattas av paragrafen. Landskapets jurisdiktion över en televisionssändning eller beställ-tv bestäms med utgångspunkt från bestämmelserna i landskapslagens 1 § 2 mom. Även landskapets jurisdiktion över televisionssändningar och beställ-tv i exempelvis kabeltelevisionsnät bestäms med stöd av sistnämnda bestämmelse. Den föreslagna paragrafen behöver därför inte kompletteras med en uttrycklig bestämmelse om att paragrafen även ska gälla egensändningar via ledning, såsom i 1 § och 2 § 2 mom. landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet.

 

21 § Kanaler som har reserverats för reklam, försäljningsprogram och egenreklam. Enligt den föreslagna paragrafen behöver inte landskapslagens alla bestämmelser om främjande av europeiska produktioner samt om reklam och försäljningsprogram tillämpas på televisionskanaler som uteslutande har reserverats för reklam eller försäljningsprogram. De regler som föreslås undantagna är bestämmelserna om främjande av europeiska produktioner i landskapslagens 9 § samt bestämmelserna om reklam- och försäljningsprograminslagens längd under en given timme mellan hela klockslag i landskapslagens 18 § 3 mom. och placering av och avbrott för reklam och försäljningsprogram i landskapslagens 19 §. Även bestämmelserna om bild- och ljudsignaturer i 18 § 1 och 2 mom. undantas, eftersom de saknar relevans för kanaler som uteslutande har reserverats för reklam eller försäljningsprogram.

     Undantaget ska även omfatta televisionskanaler som uteslutande har reserverats för program med egenreklam. Egenreklam är en särskild form av reklam där leverantören av medietjänster gör reklam för sina egna produkter, tjänster, program eller kanaler.

     Paragrafen motsvarar i huvudsak gällande lydelse av 2c och 2d §§ landskapslagen om rundradioverksamhet samt 4d och 4d §§ landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten och genomför artikel 25 i AV-direktivet.

 

22 § Sponsring. I paragrafen intas bestämmelser om sponsorering av program som sänds i radio eller television eller som tillhandhålls genom beställ-tv. Paragrafen motsvarar den med stöd av 2b § 5 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet och 4 § 2 mom. landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten utfärdade bestämmelsen i 5 § landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet. Utöver vissa anpassningar till AV-direktivet har några språkliga ändringar av bestämmelsen gjorts i förhållande till den lydelse bestämmelsen har i landskapsförordningen. Genom att inta bestämmelserna om sponsring i lag beaktas också riksdagens grundlagsutskotts fasta praxis i fråga om tryggandet av yttrandefriheten enligt 12 § grundlagen. Enligt grundlagsutskottets praxis omfattar tryggandet av yttrandefriheten i princip även kommersiell kommunikation såsom reklam och marknadsföring, men i fråga om dessa kan det göras mera långtgående inskränkningar än vad som är möjligt i fråga om yttrandefrihetens innehållsliga kärnområde. Kommunikation som hör samman med näringsverksamhet har inte ansetts hör till detta kärnområde (GrUU 1/1993 rd). Därmed har även sponsorbestämmelserna en betydelse med hänsyn till yttrandefrihetsbestämmelserna. Trots möjligheten till mera långtgående inskränkningar ska regleringen av sponsorering även uppfylla de allmänna villkoren för en lag som begränsar en grundläggande fri- eller rättighet. Landskapsregeringens förslag är utformat på ett sådant sätt att det inte torde utgöra något problem ur ett statsförfattningsrättsligt perspektiv och därmed inte heller i förhållande till självstyrelselagen.

     Enligt paragrafens 1 mom. ska det i början eller slutet av ett sponsrat program i en radio- eller televisionssändning eller i beställ-tv klart framgå vem som är programmets sponsor samt att det är fråga om ett sponsrat program. Information om sponsorn ska ges i form av sponsorns namn, logotyp eller annat kännetecken för sponsorn. Bestämmelsen genomför artikel 10.1 punkt c i AV-direktivet, som har sin motsvarighet i artikel 17.1 punkt b i TV-direktivet. Av sistnämnda artikel i AV-direktivet följer att sponsrade program i en televisionssändning och i beställ-tv ska tydligt identifieras som sådana genom att sponsorns namn, logotyp och/eller eventuell annan symbol eller något annat kännetecken, visas på lämpligt sätt i början av programmet, under programmet och/eller i slutet av programmet. Artikeln medger vidare att sponsringsmeddelanden lämnas under pågående program. I förhållande till den gällande regleringen i landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet föreslås att bestämmelsen kompletteras med en exemplifiering av på vilket sätt information om sponsorn ska ges. För att uppfylla AV-direktivets krav behöver också bestämmelsens tillämpningsområde utvidgas så den, utöver program som görs tillgängliga i en radio- eller televisionssändning, även omfattar program i beställ-tv.

     Sponsorerade programs innehåll och, när det gäller televisionssändningar, deras programläggning får enligt artikel 10.1 punkt a i AV-direktivet inte påverkas på ett sådant sätt att det inverkar på ansvaret och det redaktionella oberoendet hos leverantören av medietjänsten. Sponsringen får vidare enligt artikel 10.1 punkt b i AV-direktivet inte heller uppmana till inköp eller hyra av varor eller tjänster. Bestämmelserna har sin motsvarighet i artikel 17.1 punkt a och c. Paragrafens 2 och 3 mom. genomför kraven på säkerställande av redaktionellt ansvar och frihet i artikel 10.1 punkt a och c i AV-direktivet. De föreslagna bestämmelserna motsvarar 5 § 2 och 3 mom. i landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet, som genom förslaget lyfts upp på lagnivå. För att AV-direktivets krav ska genomföras på ett korrekt sätt behöver bestämmelsernas tillämpningsområde utvidgas till att även omfatta beställ-tv.

     Bestämmelsen i artikel 10.4 i AV-direktivet om att nyhets- och samhällsprogram inte får sponsras föreslås genomförd i åländsk rättsordning genom paragrafens 4 mom. Utöver en utvidgning av bestämmelsens tillämpningsområde till att omfatta även beställ-tv samt vissa språkliga ändringar överensstämmer förslaget med 5 § 4 mom. i landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet. Artikel 10.4 ger dessutom medlemsstaterna en uttrycklig möjlighet att förbjuda att en sponsors logo visas under barnprogram, dokumentärprogram och religiösa program. Landskapsregeringen har valt att inte utnyttja denna möjlighet.

     Enligt paragrafens 5 mom. intas ett förbud mot att program i radio- eller televisionssändningar eller i beställ-tv inte får sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av tobaksprodukter. Bestämmelsen har i jämförelse med 5 § 5 mom. landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet även här utvidgats till att omfatta beställ-tv. Genom förslaget genomförs artikel 10.2 i AV-direktivet.

     Av artikel 10.3 i AV-direktivet följer vidare att sponsring som lämnas av läkemedelsföretag är tillåten i ett program i en televisionssändning eller i beställ-tv, under förutsättning att sponsringen främjar företagets namn eller anseende, däremot inte särskilda medicinska produkter eller behandlingar som är tillgängliga endast efter ordination. Motsvarande bestämmelser finns i 5 § 5 mom. landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet och föreslås genom framställningen överflyttade till paragrafens 6 mom. Även här utvidgas bestämmelsens tillämpningsområde till att omfatta även beställ-tv. Bestämmelsen har till den del rättsområdet är att hänföra till rikets behörighet kunnat intas i landskapslagen med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen.

     Enligt paragrafens 7 mom. begränsas bestämmelsens tillämplighet på motsvarande sätt som i landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet, så att radiosändningar som utgör omedelbar och oförändrad återutsändning av sändning som har sitt ursprung utanför landskapet inte ska omfattas av paragrafen. Landskapets jurisdiktion över en televisionssändning eller beställ-tv bestäms med utgångspunkt från bestämmelserna i landskapslagens 1 § 2 mom. Någon uttrycklig bestämmelse, såsom i 1 § landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet, om att bestämmelserna om sponsring inte ska gälla vidaresändning vid kabelsändning behövs därför inte. Den föreslagna landskapslagens 1 § 2 mom. reglerar även landskapets jurisdiktion över televisionssändningar och beställ-tv i exempelvis ett kabeltelevisionsnät.

 

23 § Produktplacering. I paragrafen intas bestämmelser om produktplacering. Begreppet produktplacering definieras i den föreslagna landskapslagens 2 § 7 punkt som förekomsten av en vara, tjänst eller varumärke i marknadsföringssyfte i ett televisionsprogram. Produkten ska tillhandhållas mot betalning eller liknande ersättning. Om varan eller tjänsten är av obetydligt värde och har tillhandahållits gratis är det däremot inte fråga om produktplacering.

     Den enklaste formen av produktplacering är en så kallad screen placement, som innebär att en produkt placeras i ett televisionsprogram eller spelfilm som rekvisita. Även så kallad manusplacering utgör produktplacering och innebär att produktens namn nämns i någon dialog i programmet eller filmen. En mer ingripande form av produktplacering är en så kallad plotplacering, som innebär att en produkt får en framträdande roll i handlingen och till exempel knyts till huvudrollsinnehavaren.

     I den åländska radio- och televisionslagstiftningen saknas för närvarande en särskild reglering av produktplacering. Det är således inte förbjudet för ett programföretag att ta emot ersättning för att ha med en produkt i ett program, om produkten inte exponeras på ett otillåtet sätt. Däremot ska ett program som inte utgör reklam, men som helt eller delvis har finansierats av någon annan än den som bedriver sändningsverksamheten, på lämpligt sätt informeras vem eller vilka som är programmets medfinansiär. Det kan i så fall röra sig om sponsorerade program enligt 5 § landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet. Genom det nya AV-direktivet gör EU en åtskillnad mellan sponsorerade program och produktplacering. I direktivets (2007/65/EG) ingress punkt 61 klargörs skillnaden mellan sponsring och produktplacering. Det avgörande kriteriet för att skilja begreppen åt är att vid produktplacering är hänvisningen till produkten infogad i programhandlingen. I fråga om sponsring får däremot hänvisningar till sponsring visas under program, men de ingår inte i handlingen. Skälet till att det har införts särskilda bestämmelser om produktplacering i AV-direktivet är att regelverket kring produktplacering i biograffilmer och audiovisuella produktioner som görs för television ser olika ut inom medlemsländerna inom EU, vilket påverkar mediebranschens konkurrenskraft på ett negativt sätt. För att säkerställa lika konkurrensvillkor, och därmed förbättra den europeiska mediebranschens konkurrenskraft, är det enligt direktivets (2007/65/EG) ingress punkt 61 nödvändigt att anta regler för produktplacering.

     Regleringen av produktplacering är således en nyhet i AV-direktivet. Enligt huvudregeln som kommer till uttryck i artikel 11.2 i AV-direktivet är produktplacering förbjuden. Bestämmelserna om produktplacering gäller både för televisionssändning och för beställ-tv. För att genomföra bestämmelsen i landskapet införs i paragrafens 1 mom. ett förbud mot att sända program i television eller tillhandhålla program i beställ-tv där det förekommer produktplacering.

     Men AV-direktivet nöjer sig inte med bara ett totalt förbud. För att säkerställa lika konkurrensvillkor för företagen och förbättra den europeiska mediebranschens konkurrenskraft är det dock enligt ingressens (2007/65/EG) punkt 61 och 62 lämpligt att undanta vissa program från förbudet och nödvändigt att anta regler för produktplacering. Under vissa förutsättningar kan produktplacering således tillåtas. Vid landskapsregeringens prövning av om det ska införas ett totalt förbud mot produktplacering eller inte, har flera olika intressen fått vägas emot varandra. En faktor som har haft stor betydelse i sammanhanget är att den tekniska utvecklingen, som har medfört att tittarna numera kan undvika reklaminslag på olika sätt. Detta har i sin tur gjort det svårare för programföretagen att finansiera sin verksamhet. Här har produktplacering kunnat användas som en alternativ finansieringskälla för programföretagen. För att tillvarata tittarnas intressen kan enligt AV-direktivet bestämmelser införas som tydligt informerar tittarna om att det förekommer produktplacering i ett program. Samtidigt är viktigt att överlag inte ställa upp strängare krav för produktplacering än de som gäller i andra medlemsstater. Vid en sammanvägning av samtliga intressen anser landskapsregeringen att produktplacering bör kunna tillåtas även i landskapet i viss omfattning.

     I enlighet med artikel 11.3 första a punkten bör undantag kunna göras för filmer, televisionsserier, sportprogram och lätta underhållningsprogram. En bestämmelse som möjliggör denna avvikelse från huvudregeln om ett totalförbud mot produktplacering föreslås intagen i paragrafens 2 mom. I de programtyper som inte uttryckligen räknas upp, exempelvis nyhetsprogram, är produktplacering inte tillåten. Med lätta underhållningsprogram avses i förslaget olika program i förströelse- och underhållssyfte. Underhållningsprogram kan innehålla aktualiteter eller fakta, men programmets natur avgörs av det redaktionella grepp med vilket fakta eller fenomen behandlas. Utgående från programinnehållet och de redaktionella lösningarna avgörs om programmet enbart är avsett att underhålla tittarna eller ge dem förströelse. Programmets tema är inte i sig det avgörande vid bedömningen, utan det sätt som detta tema behandlas på.

     Undantaget från förbudet mot att sända program där det förekommer produktplacering gäller inte barnprogram. I barnprogram får det enligt artikel 11.3 inte förekomma produktplacering. En bestämmelse om detta intas i paragrafens 2 mom. punkt 1. Med barnprogram avses program som uttryckligen är gjorda för barn. I AV-direktivets artikel 11.4 finns vidare ett förbud mot produktplacering av dels cigarretter och andra tobaksvaror eller av produkter från ett företag vars huvudsakliga verksamhet är tillverkning eller försäljning av cigarretter och andra tobaksvaror, dels särskilda medicinska produkter och behandlingar som är tillgängliga endast efter ordination i den medlemsstat under vars jurisdiktion leverantören av medietjänster hör. Utöver förbudet mot produktplacering i barnprogram får produktplacering i program enligt 2 mom. punkt 2 och 3 inte gälla tobaksprodukter eller produkter som framställts av företag vars huvudsakliga verksamhet är tillverkning och försäljning av tobaksprodukter eller särskilda medicinska produkter eller medicinska behandlingar som endast är tillgängliga efter ordination.

     Till den del produktplacering förekommer i ett program kräver AV-direktivet dessutom att vissa krav ska vara uppfyllda. Enligt artikel 11.3 andra a punkten får innehållet, och när det gäller televisionssändningar deras programläggning, inte påverkas på ett sådant sätt att det inverkar på ansvaret och det redaktionella oberoendet hos leverantören av medietjänster. Vidare får programmen enligt artikel 11.3 andra b punkten inte direkt uppmana till inköp eller hyra av varor eller tjänster, särskilt inte genom särskilda säljfrämjande hänvisningar till dessa varor eller tjänster. Programmen får inte heller otillbörligt framhäva den berörda produkten (artikel 11.3 punkt c). Genom paragrafens 3 mom. genomförs artikel 11.3 andra a och b punkten samt c punkten i AV-direktivet.

     I paragrafens 4 mom. finns ett krav på att tittarna ska informeras om att det förekommer produktplacering och när en sådan information ska lämnas. Bestämmelsen genomför artikel 11.3 punkt d i AV-direktivet. Enligt direktivet ska informationen ske på ett godtagbart sätt. Ett godtagbart sätt att informera om produktplacering kan enligt ingressens (2007/65/EG) punkt 60 vara att med hjälp av en neutral logotyp påpeka att produktplacering förekommer i ett visst program. För att värna om tittarnas intressen bör informationen inte kunna få utnyttjas som en möjlighet för den som placerar en produkt eller tjänst i ett program att främja sitt namn eller sitt anseende. Det produktplacerande företagets namn eller logotyp bör därför inte få anges i informationen. Informationen får med andra ord inte vara reklammässig och den får inte framhäva produkter eller tjänster som inplacerats i programmet och inte heller innehålla hänvisningar till dem som har producerat, spridit eller marknadsfört produkterna eller tjänsterna. En neutral upplysning om att produktplacering förekommer i programmet och om den produkt eller tjänst som har placerats i programmet bör vara tillräckligt utifrån ett tittarintresse. Informationen ska enligt förslaget placeras i början och i slutet av programmet och när programmet börjar igen efter ett avbrott för reklam.

 

4 kap. Särskilda skyldigheter och samarbete

 

24 § Skyldighet att tillhandhålla kanal och att sända meddelande. Paragrafen motsvarar 4 § landskapslagen om rundradioverksamhet och 3 § landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten. Endast vissa språkliga justeringar har gjorts i paragrafen, eftersom bestämmelserna ifrån såväl 4 § landskapslagen om rundradioverksamhet som 3 § landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten har samlats i en gemensam paragraf i den nya landskapslagen om radio- och televisionsverksamhet.

     I paragrafens 1 mom. används termen ledningsnät, vilket ska härledas tillbaka till lagförslagets definition av elektroniskt kommunikationsnät enligt vilken signaler överförs via ledning eller radiovågor. Kabeltelevisionsnät fungerar via ledning. I ett kabeltelevisionsnät tas sändningar emot genom ledning till skillnad från markbundna kommunikationsnät där man använder antenn. Skyldigheten i 1 mom. omfattar således inte sändningar som sker i markbundna elektroniska kommunikationsnät som fungerar med hjälp av radiovågor som utbreder sig fritt. Paragrafens 1 mom. överensstämmer i sak med 3 § 1 mom. landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten.

     Den som förfogar över ledningsnätet behöver inte i syfte att fullgöra distributionsskyldigheten enligt 1 mom. göra sådana förbättringar som ökar nätets distributionsförmåga och som kräver betydande ekonomiska investeringar. Några sådana förbättringar som kräver betydande investeringar behöver således inte göras endast för att kunna fullgöra distributionsskyldigheten. Avsikten med bestämmelsen är att trygga principerna när det gäller proportionerlighet och rimlighet, samtidigt som bestämmelsen tillgodoser egendomsskyddet.

     Bestämmelserna i 2 mom. om skyldigheten att sända meddelanden, närmast nödanrop och nödmeddelande för räddande av människoliv eller egendom, tangerar även rättsområdet beredskap inför undantagsförhållanden. Rättsområdet är enligt 27 § 34 punkten självstyrelselagen att hänföra till rikets lagstiftningsbehörighet. Bestämmelsen har till denna del kunnat intas i landskapslagen med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen.

 

25 § Inspelningsskyldighet. I paragrafen intas bestämmelser inspelningsskyldighet i fråga om program som förekommer i radio- och televisionsverksamhet. Paragrafen motsvarar bestämmelserna i 8 § landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet och tillgodoser artikel 4.6 i AV-direktivet om en effektiv övervakning av direktivets bestämmelser. Inspelningarna ska enligt förslaget bevaras i minst tjugoen dagar från det att programmet sändes. För att spela in programmen fordras både tekniska och ekonomiska resurser. Resurser som på ett eller annat sätt kan försvåra möjligheten att bedriva radio- och televisionsverksamhet och i förlängningen begränsa yttrandefriheten. Enligt gällande bestämmelser måste inspelningarna bevaras i minst tre månader från det att programmet sändes. Landskapsregeringen anser att denna tidsperiod är oskäligt lång och förslår enligt 1 mom. att tiden förkortas till tjugoen dagar. Den föreslagna tiden om tjugoen dagar för bevarande bör anses tillräcklig i förhållande till de tidsramar som föreslås för en begäran om genmäle och rättelse. För en begäran om genmäle eller rättelse räcker det med att programmet sparas i fjorton dagar.

     I vissa situationer är dock motiverat att program sparas för en längre tid än de föreslagna tjugoen dagarna. Det gäller situationer då innehållet i ett program är föremål för förundersökning, åtalsprövning eller rättegång. I dessa fall föreslås inspelningen få utplånas först när det har blivit klart att åtal i ärendet inte kommer att väckas eller när ett yrkande som grundar sig på innehållet i ett program har avgjorts och avgörandet har vunnit laga kraft. Skyldigheten att bevara inspelning enligt 2 mom. gäller bara det program som vars innehåll frågan gäller. Till övriga delar får inspelningarna utplånas efter tjugoen dagar.

     En skyldighet enligt 3 mom. att lämna inspelning till programnämnden är nödvändig för att nämnden ska kunna utöva sin granskningsuppgift.

     Enligt paragrafens 4 mom. begränsas bestämmelsens tillämplighet på motsvarande sätt som i landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet, så att radiosändningar som utgör omedelbar och oförändrad återutsändning av sändning som har sitt ursprung utanför landskapet inte ska omfattas av paragrafen. Landskapets jurisdiktion över en televisionssändning eller beställ-tv bestäms med utgångspunkt från bestämmelserna i landskapslagens 1 § 2 mom. Någon uttrycklig bestämmelse, såsom i 1 § landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet, om att bestämmelserna om inspelningsskyldighet inte ska gälla vidaresändning vid kabelsändning behövs därför inte. Den föreslagna landskapslagens 1 § 2 mom. reglerar även landskapets jurisdiktion över televisionssändningar och beställ-tv i exempelvis ett kabeltelevisionsnät.

 

26 § Samarbete mellan myndigheter. I paragrafen intas en bestämmelse enligt vilken landskapsregeringen vid behov kan samarbeta med behörig myndighet i en EES-stat. Inom ramen för samarbetet kan landskapsregeringen förse andra medlemsstater och även sig själv med den information som är nödvändig för att uppfylla de förpliktelser som AV-direktivet ålägger medlemsstaterna framför allt genom sina behöriga oberoende tillsynsorgan.

     I likhet med TV-direktivet bygger AV-direktivet på principen om de fyra friheterna, det vill säga fri rörlighet av varor, tjänster, kapital och personer mellan medlemsländerna. AV-direktivet ska bidra till en fri rörlighet av audiovisuella medietjänster. Denna princip kommer till uttryck i artikel 3.1 som säger att medlemsstaterna ska säkerställa fri mottagning och inte begränsa vidaresändning inom sina territorier av audiovisuella medietjänster från andra medlemsstater av skäl som hör under områden för direktivet. Från denna huvudregel finns vissa undantag, som är olika beroende på om det är televisionssändningar eller beställ-tv.

     Enligt artikel 3.2 har en medlemsstat rätt att tillfälligt begränsa rätten till fri mottagning och vidaresändning av en televisionssändning från en annan medlemsstat under vissa särskilt angivna förutsättningar. Enligt bestämmelsen krävs det att en televisionssändning som kommer från en annan medlemsstat uppenbarligen, allvarligt och grovt överträder artikel 27.1 och/eller 27.2 om skydd av minderåriga och/eller artikel 6 om förbud mot program som kan uppamma till hat på grund av ras, kön, religion eller nationalitet. I fråga om televisionssändningar innebär AV-direktivet inte någon ändring i sak i förhållande till TV-direktivet. Genom landskapslagens 10 § har möjligheten enligt direktivet utnyttjats i fråga om förbud av vissa program vid omedelbar och oförändrad återutsändning av televisionssändning som har sitt ursprung utanför landskapet.

     AV-direktivet medför dock att möjligheten att avvika från principen om fri mottagning och vidaresändning utökas till att omfatta även beställ-tv. Den fria rörligheten för beställ-tv får i huvudsak begränsas av samma skäl som i fråga om televisionssändningar, men även till den del det bedöms nödvändigt med hänsyn till den allmänna ordningen, skyddet av folkhälsan, allmän säkerhet eller skydd för konsumenter. Frågan som bör ställas här är i vilken omfattning den föreslagna landskapslagen bör innehålla bestämmelser som ger landskapsregeringen möjlighet till att genomföra skyddsåtgärder i förhållande till innehållet i beställ-tv. AV-direktivet ger en möjlighet för den enskilde medlemsstaten att värdera om det är önskvärt att inta sådana undantagsregler. Frågan om att fastställa regler som ger landskapsregeringen möjlighet att genomföra skyddsåtgärder i samband med beställ-tv ger upphov till komplicerade frågeställningar och påverkar i vilken utsträckning leverantörer av audiovisuella medietjänster ska åläggas skyldigheter på grundval av det innehåll de distribuerar. I detta sammanhang är skrivningarna i punkt 19 i ingressen till direktiv (2007/65/EG) av intresse, där det sägs att AV-direktivets definition av leverantör av audiovisuella medietjänster inte bör omfatta fysiska eller juridiska personer som endast överför program för vilka tredje man har det redaktionella ansvaret.

     Landskapsregeringens samlade bedömning är att det inte är ändamålsenligt att begränsa vidaresändningen av beställ-tv i enlighet AV-direktivets artikel 3.4. Möjligheten enligt AV-direktivet att begränsa tillgången till beställ-tv ska således inte genomföras. Att utnyttja denna möjlighet skulle innebära ett allt för stort ingrepp i yttrandefriheten, vilket inte står i rimlig proportion till den gärning som ska hindras.

     I stället föreslår landskapsregeringen att en ny paragraf intas i landskapslagen enligt vilken landskapsregeringen och programnämnden kan samarbeta med behörig myndighet i en EES-stat. Ett sådant samarbete kan komma i fråga i en sådan situation som avses i artikel 3.4 i AV-direktivet. I samarbetet med en myndighet i en EES-stat kan utbyte av information som har förvärvats med stöd av denna lag ingå. Genom bestämmelsen genomförs samtidigt artikel 30 i AV-direktivet. Enligt sistnämnda artikel ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att förse varandra och kommissionen med den information som är nödvändig för att tillämpa AV-direktivet, särskilt artiklarna 2, 3 och 4, framför allt genom sina behöriga oberoende tillsynsorgan.

     En annan nyhet i AV-direktivet är det förfarande för samråd mellan medlemsstaterna som intagits i artikel 4.2-5. Samrådförfarandet avser de fall där ett programföretag riktar sina sändningar till en annan medlemsstat än den där företaget är etablerat och den medlemsstaten till vilken sändningarna riktas har utnyttjat möjligheten att införa mer detaljerade eller striktare bestämmelser i allmänhetens intresse än vad som följer av direktivets minimiregler (jfr artikel 4.1). Reglerna om samrådsförfarandet gäller endast i samband med televisionssändningar och inte i fråga om beställ-tv, eftersom samrådsförfarandet endast gäller programföretag. Med programföretag avses enligt artikel 1.1 punkt f en leverantör av medietjänster som tillhandahåller televisionssändningar. Artikel 4.2 ålägger medlemsstaterna att delta i samråd när en annan medlem begär det. Systemet innebär att om mottagarstaten kommer med en motiverad begäran, är sändarstaten (den som har jurisdiktion) skyldig att i sin tur begära att programföretaget ska följa de särskilda reglerna i den mottagande statens lagar. Sändarstaten är skyldig att inom två månader informera mottagarstaten om resultatet av den begäran som framställts till programföretaget. Båda medlemsstaterna kan också begära att kommissionens kontaktkommitté, som har inrättats genom direktivet, att undersöka frågan. Om mottagarstaten inte är nöjd med resultatet som har uppnåtts efter sändarstatens begäran hos ett programföretag, får mottagarstaten vidta lämpliga åtgärder mot programföretaget enlighet med i artikel 4.3-5 angivna villkor.

     Eftersom landskapslagens tillämpningsområde begränsar sig till radio- och televisionsverksamhet oavsett teknik i landskapet och bestämmelserna om samrådsförfarandet därmed torde få en ytterst begränsad betydelse, finner landskapsregeringen det för närvarande vara tillräckligt att samrådsförfarandet enligt artikel 4 tillgodoses genom den föreslagna bestämmelsen om samarbete mellan myndigheter. Genom förslaget tillgodoses även artikel 30 i AV-direktivet om samarbete mellan tillsynsorgan i medlemsstaterna.

 

5 kap. Innehav av televisionsmottagare och avgiftsskyldighet

 

27 § Anmälan av innehav av televisionsmottagare. Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 § 7 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet och den praxis som iakttagits med stöd av bestämmelsen. I lagtexten har även vissa förtydliganden gjorts i överensstämmelse med den statsförfattningsrättsliga utvecklingen under de senaste tjugo åren.

     Enligt paragrafens 2 mom. ska en innehavare av televisionsmottagare anmäla sitt innehav till landskapsregeringen. I bestämmelsen intas även en uttrycklig bestämmelse om att en anmälan om innehav av televisionsmottagare ska lämnas till landskapsregeringen. Även enligt gällande landskapslag och dess motiv ska en anmälan på innehav av televisionsmottagare göras till landskapsregeringen. I praktiken har Posten Åland tagit emot anmälningar för landskapsregeringens räkning.

     Enligt 124 § grundlagen är det möjligt att överföra offentliga förvaltningsuppgifter, såsom det i paragrafen föreslagna anmälningsförfarandet, på andra än myndigheter i form av så kallad medelbar offentlig förvaltning. Skötseln av offentliga förvaltningsuppgifter kan således föras över på andra än myndigheter såsom aktiebolag, stiftelser och föreningar men även på privatpersoner. Den medelbara förvaltning som det här avses innefattar skötseln av offentliga förvaltningsuppgifter utanför den egentliga myndighetsorganisationen. Med offentliga förvaltningsuppgifter avses till exempel verkställighet av lagar samt beslutsfattande som enskilda personers och sammanslutningars rättigheter, skyldigheter och förmåner. Men för att offentliga förvaltningsuppgifter ska kunna anförtros andra än myndigheter måste det ske genom lag eller med stöd av lag, samtidigt som det måste kunna påvisas att det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och att det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Inom landskapslagstiftningen har offentliga förvaltningsuppgifter överförts på andra än myndigheter bland annat på Ålands skogsvårdsförening r.f., jaktvårdsföreningar, Ålands idrottsförbund r.f. och studerandekåren vid Högskolan på Åland. I samband med lagstiftningskontrollen av landskapslagen om ändring av idrottslagen för landskapet Åland (OH 96/176) konstaterade Högsta domstolen att en bestämmelse om överförande av offentlig förvaltningsuppgifter till en privat organisation bör innehålla närmare bestämmelser åtminstone om organisationens namn och verksamhetsform samt rätten att söka ändring i organisationens avgörande. Det har dessutom enligt riksdagens grundlagsutskott ansetts vara av central betydelse att de allmänna bestämmelserna om förvaltningsförfarande och allmänna handlingars offentlighet ska bli tillämpliga (GrUU 11/2002 rd, 43/2001 rd och 23/2000 rd).

     Enligt förslaget ska en anmälan göras innan en televisionsmottagare börjar användas. Genom bestämmelsen klarläggs när en anmälan senast ska lämnas in. Föreslaget motsvarar den reglering som kommer till uttryck i landskapsregeringens beslut (2009:2) om avgifter för innehav av televisionsmottagare (se 2 och 3 §§) samt den praxis som har iakttagits. Med användning av en televisionsmottagare avses att han eller hon kan ta emot televisionsprogram med hjälp av mottagaren. Även en televisionsmottagare som inte har kopplats till ett elektroniskt kommunikationsnät eller vars kanaler inte ställts in, anses kunna användas om televisionsmottagaren förvaras så att den när som helst med obetydliga åtgärder kan användas för att ta emot televisionsprogram.

     För att undanröja oklarheter i fråga om när anmälan träder i kraft, intas en uttrycklig bestämmelse i paragrafens 2 mom. om att med ikraftträdelsedag avses den dag som betraktas som ankomstdag för anmälan enligt förvaltningslagen. Bestämmelsen införs för att undanröja den osäkerhet annars kan råda vid bland annat föreläggande av betalningspåföljder om vad som ska betraktas som ankomstdag för en anmälan. Närmare bestämmelser om ankomstdag för en handling finns i 15 § förvaltningslagen. En anmälan om innehav av televisionsmottagare bör betraktas som en handling enligt nämnda lag. Ankomstdag för en handling är för det första den dag då handlingen har lämnats in till en myndighet. Som ankomstdag för en handling som har sänts per post betraktas den dag då handlingen har kommit till myndighetens postbox. Även den dag då myndigheten har tillställts ett meddelande om att försändelsen har kommit in till ett postföretag ska betraktas som ankomstdag. Om en handling har sänts per telefax eller elektronisk post betraktas den dag då handlingen finns tillgänglig hos myndigheten i en mottagaranordning eller i ett datasystem på ett sådant sätt att handlingen kan behandlas som ankomstdag.

     Enligt förslaget kan anmälan om innehav av televisionsmottagare träda i kraft också vid en senare tidpunkt som användaren uppger. Så kan exempelvis vara fallet vid en flyttning.

     Utgångspunkten är att en anmälan ska göras skriftligen. Men med dagens tekniska utveckling kan kommunikationen mellan innehavare och myndighet även skötas på andra mer ändamålsenliga sätt. Bestämmelsen möjliggör därför att anmälningsförfarandet kan fullgöras på annat lämpligt sätt som landskapsregeringen har godkänt. Alternativa kommunikationssätt kan vara exempelvis telefon, elektronisk post eller Internet.

     I paragrafens 3 mom. anges vilka grundläggande uppgifter en anmälan om televisionsinnehav ska innehålla. Med stöd av dessa uppgifter bör myndigheterna på ett tillförlitligt sätt kunna fastställa avgiftsskyldigheten och sköta övervakningen. Uppgifter som ska framgå av anmälan är den fysiska personens namn, personbeckning, adress och antalet televisionsmottagare som innehas. Motsvarande uppgifter bör även anges om anmälan görs en juridisk person. Men även övriga uppgifter som kan behövas för att fastställa avgiftsskyldigheten och sköta övervakningen kan behöva inga i en anmälan. Sådana uppgifter kan vara kundnummer, telefonnummer, e-postadress och webbplats. Uppgifter om antalet televisionsmottagare är av betydelse för fastställandet av televisionsavgiften för enskilda näringsidkare och samfund som bedriver inkvarteringsrörelse. För dessa fysiska och juridiska personer betalas en televisionsavgift för varje grupp om fyra televisionsmottagare eller den av en sådan grupp.

 

28 § Avgift för innehav av televisionsmottagare. I paragrafen ingår bestämmelser om avgifter för innehav av televisionsmottagare. Paragrafen motsvarar 5 § 2-4 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet. Genom förslaget kommer avgiftsskyldigheten även framdeles att uppkomma i samband med att han eller hon blir innehavare av en televisionsmottagare och televisionsprogram kan börja tas emot med hjälp av mottagaren. Möjligheten att befria innehavare av televisionsmottagare från skyldigheten att betala en avgift föreslås dock kvarstå i den föreslagna paragrafen. I 5 § landskapsregeringens beslut (2009:2) om avgifter för innehav av televisionsmottagare uppräknas de innehav som är avgiftsbefriade.

     Avgifterna ska liksom tidigare tillfalla landskapet och användas för att främja radio- och televisionsverksamheten där sändningsverksamheten bedrivs i ett markbundet elektroniskt kommunikationsnät som fungerar med hjälp av radiovågor som utbreder sig fritt. I förtydligande syfte införs i paragrafen en ny bestämmelse om att landskapsregeringen vid fastställandet av avgifterna ska iaktta landskapslagen (1993:27) om grunderna för avgifter till landskapet.

 

29 § Avgiftsskyldighetens upphörande. I paragrafen intas bestämmelser om när avgiftsskyldigheten för innehav av televisionsmottagare upphör. Den som blir innehavare av en televisionsmottagare är enligt den föreslagna landskapslagen skyldig att anmäla sitt innehav till landskapsregeringen innan en televisionsmottagare kan börja användas. Med användning av en televisionsmottagare avses att innehavaren kan ta emot televisionsprogram med hjälp av mottagaren. Även en televisionsmottagare som inte har kopplats till ett elektroniskt kommunikationsnät eller vars kanaler inte ställts in, anses kunna användas om televisionsmottagaren förvaras så att den när som helst med obetydliga åtgärder kan användas för att ta emot televisionsprogram. I och med innehavet av en televisionsmottagare blir innehavaren avgiftsskyldig. I gällande bestämmelser saknas däremot en konkret reglering om när avgiftsskyldigheten upphör. För att få en mer exakt angivelse om när avgiftsskyldigheten upphör föreslår landskapsregeringen att en bestämmelse intas i lagen.

     Enligt paragrafens 1 mom. föreslås avgiften för innehav av televisionsmottagare betalas till dess att den avgiftsskyldige har anmält till landskapsregeringen att hans eller hennes avgiftspliktiga innehav har upphört. I fråga om innehavare som avlider föreslås en särskild bestämmelse. Om sistnämnda bestämmelse skulle tillämpas på en innehavare som avlider skulle avgiftsskyldigheten upphöra från den dag en anmälan har kommit in till landskapsregeringen och inte på dödsdagen. I de fall en avgiftsbetalare inte är ensamstående kan det dock finnas någon annan person i hushållet som övertar innehavet och som därmed blir avgiftsskyldig. Att notera i sammanhanget är dock att avgiftsskyldigheten inte kan anses upphöra automatiskt vid en persons dödsfall, eftersom avgiften ska betalas av den som innehar televisionsmottagaren. Vid ett dödsfall är det dödsboet som blir innehavare av televisionsmottagaren och därmed även betalningsskyldigt enligt lagen. Att ha ett system där ett dödsbo får fortsätta att betala avgift på grund av att det inte omedelbart har gjorts en anmälan om att innehavet och användandet upphört är enligt landskapsregeringen inte skäligt. Därför föreslås i paragrafens 2 mom. att en anmälan om upphört innehav, som görs i samband med ett dödsfall, under vissa förutsättningar kan gälla från och med den dag då den avgiftsskyldige avled.

     En tidsgräns för hur långt efter ett dödsfall en anmälan om upphört innehav ska få göras till landskapsregeringen bör dock finnas. Genom att ange en tidsgräns undviks de oklarheter som annars kan uppstå långt senare om från vilken dag ett avslut ska vara gällande. En lämplig tidsfrist är att en avanmälan görs inom tre månader från dödsdagen. Tidsfristen har valts med utgångspunkt från de bestämmelser som reglerar bouppteckningar. Enligt huvudregeln ska en bouppteckning upprättas inom tre månader efter dödsfallet. Senast i samband med upprättandet av bouppteckningen ska således en anmälan göras till landskapsregeringen. Om en anmälan inte kommer in till landskapsregeringen inom den föreslagna tidsfristen förutsätts dödsboet vara avgiftsskyldigt för innehavet av televisionsmottagaren.

 

30 § Beslut om avgiftsskyldighet. Enligt praxis fattas inget separat beslut om skyldigheten att betala en avgift för innehav av televisionsmottagare. I stället skickas en faktura ut efter att en anmälan om innehav av televisionsmottagare har inkommit och registrerats av uppbördsenheten. Fakturan skickas ut i samband med följande faktureringsperiod. Faktureringen sker huvudsakligen en gång per månad. Landskapsregeringen föreslår att denna praxis kommer till uttryck i lagtexten. Enligt paragrafens 1 mom. uppbär landskapsregeringen efter att en anmälan om innehav av televisionsmottagare enligt 27 § har kommit in till landskapsregeringen, utan något separat beslut om avgiftsskyldighet, en avgift för innehav av televisionsmottagare hos den fysiska eller juridiska person som anmälts som innehavare. Fastän något separat beslut om avgiftsskyldighet inte fattas bör den faktura som skickas ut med anledning av en anmälan om innehav av televisionsmottagare betraktas som ett myndighetsbeslut på vilken förvaltningslagen för landskapet Åland ska tillämpas. Avsikten är således att bland annat rättelse av sak-, skriv- och räknefel ska kunna göras i fakturan i enlighet med förvaltningslagens bestämmelser.

     I vissa situationer kan det dock finnas behov för att fatta ett särskilt beslut om avgiftsskyldighet. För det första kan innehavare av televisionsmottagare av olika skäl begära att ett särskilt beslut fattas. För det andra kan det vid en kontroll ha konstaterats att någon använder televisionsmottagare som inte har anmälts. Vanligen sker en anmälan om innehav i samband med kontrollen utan särskilt beslut. Ett myndighetsbeslut anses i en sådan situation fattat i samband med att en faktura om avgift skickas ut. Men om det vid en kontroll uppstår oenighet om huruvida en avgiftsskyldighet föreligger, det vill säga att den som kontrolleras motsätter sig en avgiftsskyldighet, måste ett särskilt beslut fattas. Landskapsregeringen ska då fatta ett särskilt beslut för den som saken gäller. En bestämmelse om detta intas i paragrafens 2 mom. Av beslutet, som ska vara skriftligt, ska det vid sidan av sedvanliga uppgifter om vem som har fattat beslutet, tidpunkten för beslutet, motiveringen för beslutet och hur ärendet har avgjorts, även finnas uppgifter om från vilken tidpunkt avgiftsskyldigheten gäller. Beslutet ska vara sakligt, klart och begripligt.

 

31 § Kontrollanter. För övervaka att skyldigheten att göra en anmälan om innehav av televisionsmottagare iakttas finns särskilda kontrollanter. Bestämmelser om hur dessa kontrollanter utses samt om kontrollen i övrigt saknas i landskapslagen om rundradioverksamhet. Däremot innehåller landskapsregeringens beslut om avgifter innehav av televisionsmottagare om att en kontrollant kan förordnas av landskapsregeringen. Men för att få tillgodose de krav som grundlagen ställer på utövning av offentligt makt föreslås att en uttrycklig bestämmelse om dessa kontrollanter intas på lagnivå.

     Enligt paragrafens 1 mom. föreslås landskapsregeringen kunna förordna särskilda kontrollanter för att övervaka att innehavare av televisionsmottagare har anmält sitt innehav och därmed även betalt sin televisionsavgift.

     I paragrafens 2 mom. intas en bestämmelse om att kontrollanten ska ha med sig ett av landskapsregeringen fastställt tjänstemärke. Tjänstemärket bör förses åtminstone med kontrollantens fotografi, namn och tjänsteställning. Tjänstemärket ska medföras vid tjänsteutövning och visas upp vid behov eller på begäran. Uppvisandet av tjänstemärket vid behov eller på begäran är av väsentlig betydelse inte minst med tanke på den befogenhet att utöva offentlig makt som kontrollanten har.

     Vid sina kontroller ska kontrollanten enligt 3 mom. ha rätt att få information om televisionsinnehavaren, om antalet televisionsmottagare som innehas och var de finns, om den tid televisionsmottagaren används och om andra omständigheter som behövs vid uppbörden av televisionsavgiften. De som kontrolleras måste således på begäran kunna styrka sin identitet för kontrollanten samt följa andra uppmaningar som denne ger. Bland andra omständigheter som kan behöva uppvisas för kontrollanten kan kvitto på betald televisionsavgift nämnas.

 

6 kap. Televisionsinnehavarregister

 

32 § Allmänna principer. I landskapet finns sedan den 1 mars 2008 en landskapslag (2007:88) om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen som möjliggör behandling av personuppgifter i olika register. Bestämmelserna i nämnda landskapslag är dock av generell natur och genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter. Landskapslagstiftningen innehåller även kompletterande bestämmelser om registrering av personuppgifter i olika speciallagar, till exempel i körkortslagen (1991:79) för landskapet Åland.

     I landskapslagen om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen finns vissa grundläggande krav uppställda som ska iakttas vid behandling av personuppgifter (3 §). I nämnda paragraf anges bland annat att personuppgifter endast får samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål. Uppgifterna får inte behandlas för något ändamål som är oförenligt med det som de ursprungligen samlades in för. Den registeransvarige får inte heller behandla fler personuppgifter än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med behandlingen och ska också se till att uppgifterna är riktiga och aktuella. Huvudregeln enligt landskapslagen om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen är att personuppgifter bara får behandlas om den registrerade har lämnat sitt otvetydiga samtycke till behandlingen. Men ett flertal undantag finns härifrån (4 §). För att få behandla personuppgifter utan samtycke krävs att behandlingen är nödvändig för att uppfylla vissa syften som nämns i landskapslagen om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen, som att uppfylla ett avtal eller en rättslig skyldighet, för att skydda vitala intressen eller utföra en arbetsuppgift.

     Kravet på en ändamålsenlig behandling av personuppgifter kräver således att användningen av personuppgifter i ett register är motiverad i sak med tanke på registeransvariges verksamhet. Kravet riktas till både nödvändigheten och ändamålet med behandlingen av registret. För att kunna upprätthålla en ändamålsenlig uppbörd av avgift för innehav av televisionsmottagare och för att kunna garantera rättsäkerheten för det stora antal innehavare av en televisionsmottagare som finns i landskapet är det nödvändigt att vissa uppgifter om innehavarna bevaras i ett särskilt register. Behovet av ett televisionsinnehavarregister måste även ställas mot de enskildas intresse av ett väl avvägt skydd för den personliga integriteten. Enligt 10 § 1 mom. grundlagen är vars och ens privatliv, heder och hemfrid tryggande. Av samma bestämmelse i grundlagen följer även att närmare bestämmelser om skyddet för personuppgifter ska regleras i lag. Ett register över televisionsanvändare medför att det blir enklare att söka efter och sammanställa personuppgifter. Detta kan i sig anses innebära en större risk för kränkning av den personliga integriteten. Vid en intresseavvägning anser dock landskapsregeringen att det integritetsintrång som detta register kan sägas innebära för den enskilde inte väger tyngre än behovet av ett sådant register. Regleringen av ett televisionsinnehavarregister måste emellertid utformas på ett sådant sätt att den personliga integriteten för de personer som omfattas av registret skyddas i största möjliga utsträckning utan att syftet med registret motverkas.

     Som ovan har påpekats finns det vid sidan av landskapslagen om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen särskilda specialbestämmelser som närmare reglerar behandlingen av personuppgifter i vissa verksamhetsspecifika myndighetsregister. Landskapsregeringen anser det finnas vägande skäl för att ett myndighetsregister med ett stort antal registrerade personer och ett integritetskänsligt innehåll bör regleras särskilt. Landskapsregeringen föreslår därför att ramarna för behandlingen av uppgifter i ett televisionsinnehavarregister ska särregleras i förhållande till landskapslagen om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen och tas in i den nya lagen om radio- och televisionsverksamhet. De nya bestämmelserna om televisionsinnehavarregistret ska således kompletteras av landskapslagen om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen och endast innehålla de särbestämmelser och förtydliganden som är nödvändiga.

     Av den föreslagna paragrafens 1 mom. framgår att landskapsregeringen får föra ett register över innehavare av televisionsmottagare för de ändamål som anges i 34 §. Med begreppen behandling och personuppgifter avses detsamma som i landskapslagen om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen.

     De bestämmelser om televisionsinnehavarregister som intas i den föreslagna landskapslagen bör bygga på landskapslagen om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen och endast innehålla de särbestämmelser och förtydliganden som är nödvändiga för behandlingen av personuppgifter i registret. Den föreslagna bestämmelsen i paragrafens 2 mom. har därför utformats så att landskapslagen om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen ska iakttas vid behandling av personuppgifter i televisionsinnehavarregistret om inte annat föreskrivs i det föreslagna kapitlet om televisionsinnehavarregistret. De särbestämmelser som intas i landskapslagen är bland annat bestämmelser om för vilka ändamål som personuppgifterna får behandlas i registret och vilka uppgifter registret får innehålla.

 

33 § Registeransvarig. Enligt paragrafen föreslås landskapsregeringen vara registeransvarig för behandlingen av personuppgifter i televisionsinnehavarregistret. Detta innebär att landskapsregeringen blir registeransvarigt enligt landskapslagen om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen för all den behandling som utförs i registret. Landskapsregeringen får även de skyldigheter och det ansvar som följer av bestämmelserna i landskapslagen om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen.

 

34 § Registerändamål. I paragrafen anges de ändamål för vilka personuppgifter får behandlas i televisionsinnehavarregistret. Beskrivningen av ändamålen får betydelse för vilken insamling och annan behandling av uppgifter som är tillåten enligt de föreslagna bestämmelserna om televisionsinnehavarregistret.

     Enligt 3 § 1 mom. 3 punkten landskapslagen om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen får personuppgifter endast samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål. Beträffande särskilt reglerad behandling av personuppgifter hos myndigheter bör ändamålen anges i lag. Som påtalades i motiven till 32 § måste regleringen av televisionsinnehavarregister utformas på ett sådant sätt att den personliga integriteten för de personer som omfattas av registret skyddas i största möjliga utsträckning utan att syftet med registret motverkas. För att säkerställa detta är det viktigt att det tydligt framgår vad landskapsregeringen måste iaktta bland annat i fråga om för vilka ändamål som personuppgifter får behandlas i registret och vilka personuppgifter som registret får innehålla. De angivna ändamålen tillsammans med regleringen av vilka uppgifter som får registreras fastställer således ramarna för behandlingen av personuppgifter.

     Enligt paragrafen får uppgifter behandlas i televisionsinnehavarregistret om det behövs för att tillhandhålla uppgifter för uppbörden av televisionsavgifter och övervakningen av att den förslagna lagen följs. Det huvudsakliga syftet med behandlingen av personuppgifter i ett särskilt televisionsinnehavarregistret är att kunna bearbeta information av betydelse för avgiftsskyldigheten och -kontrollen genom en samordnad registrering av uppgifter.

 

35 § Registerinnehåll. I paragrafen anges de uppgifter som televisionsinnehavarregistret får innehålla. Enligt 1 mom. får televisionsinnehavarregistret innehålla personuppgifter om dem som anmält sitt innehav av televisionsmottagare enligt 27 §. I televisionsinnehavarregistret får även införas motsvarande uppgifter om dem som har konstaterats bryta mot den föreskrivna anmälningsskyldigheten, trots att en televisionsmottagare används. Enligt den nya regleringen får televisionsinnehavarregistret dessutom innehålla uppgifter om uppbörds- och betalningstransaktioner i fråga om de avgifter som uppbärs för användningen av en televisionsmottagare.

     Innehållet i ett personregister måste vara förenligt med det ändamål för vilket registret har upprättats samtidigt som innehållet ska vara adekvat och relevant i förhållande till ändamålet. Registret får inte heller innehålla känsliga personuppgifter. Huvudregeln enligt 4 § landskapslagen om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen är att personuppgifter bara får behandlas om den registrerade har lämnat sitt otvetydiga samtycke till behandlingen. Men undantag finns, så personuppgifter kan behandlas utan samtycke om behandlingen är nödvändig för att exempelvis utföra en arbetsuppgift då den registrerade på grund av ett kund- eller tjänstgöringsförhållande, ett medlemskap eller annan därmed jämförbart förhållande har en saklig anknytning till den registeransvariges verksamhet. I fråga om det föreslagna televisionsinnehavarregistret kan det anses förhålla sig på detta sätt. Innehållet i registret regleras med hjälp av relevanskravet. I televisionsinnehavarregistret får införas endast sådana uppgifter som behövs för registrets ändamål. Sådana uppgifter är enligt 2 mom. televisionsinnehavarens namn, personbeteckning, affärs- och samfundssignum, adress, hemkommun, antalet televisionsmottagare som innehas och används samt andra uppgifter som behövs för att fastställa avgiftsskyldigheten och sköta övervakningen. I registret får uppgifter införas för såväl fysiska som juridiska personer.

     Uppgifter om personbeteckning får enligt 10 § landskapslagen om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen behandlas om den registrerade lämnat sitt samtycke eller när behandlingen är reglerad i lag. Att en personbeteckning kan ingå i televisionsinnehavarregistret föreslås reglerad genom paragrafen. Behovet av att kunna använda personbeteckningen i registret är nämligen nödvändig för att göra en säker identifiering av den registrerade både för att utföra den uppgift som anges i lagen och för att uppfylla de registrerades rättigheter och skyldigheter. Utan en personbeteckning blir det svårt att säkerställa att uppbörden och övervakningen riktas till rätt person.

     Uppgifter om antalet televisionsmottagare som innehas och används är nödvändig främst vid fastställandet av avgiften för juridiska personer som bedriver inkvarteringsrörelser som innehar flera televisionsmottagare. Enligt dagens bestämmelser betalas en avgift för varje grupp om fyra televisionsmottagare eller del av sådan grupp. För fysiska personer är avsikten även framdeles att en enda avgift ska betalas för samtliga televisionsmottagare som är avsedda att användas i innehavarens hushåll. Se 4 § landskapsregeringens beslut om avgifter för innehav av televisionsmottagare. Med användning av en televisionsmottagare avses enligt paragrafen att han eller hon kan ta emot televisionsprogram med hjälp av mottagaren. Även en televisionsmottagare som inte har kopplats till ett elektroniskt kommunikationsnät eller vars kanaler inte ställts in, anses kunna användas om televisionsmottagaren förvaras så att den när som helst med obetydliga åtgärder kan användas för att ta emot televisionsprogram.

 

36 § Utlämnande av uppgifter. Enligt 15a § landskapslagen (1977:72) om allmänna handlingars offentlighet får personuppgifter som ingår i personregister lämnas ut i form av en kopia, en utskrift eller i elektronisk form om inte något annat är föreskrivet i lag och om mottagaren har rätt att registrera och använda sådana personuppgifter enligt bestämmelserna om behandling av personuppgifter. Ett av syftena med behandlingen av personuppgifter i ett särskilt televisionsinnehavarregister är att berörda myndigheter ska få goda möjligheter att ta del av och bearbeta information av betydelse för övervakningen av att lagen iakttas.

     Polis- och åklagarmyndigheter samt domstolar bör därför ha tillgång till så fullständig information som möjligt om innehållet i televisionsinnehavarregister för sin övervakning av att lagen följs. Även utsökningsmyndigheterna har behov av uppgifter ur registret för indrivning av avgifter som inte har betalats inom föreskriven tid.

     Att polis-, åklagar- och indrivningsmyndigheter samt domstolar har rätt till uppgifter från registret bör framgå direkt av lagen. Det bör därför i lagen föreskrivas en rätt för nämnda myndigheter att från registret erhålla de uppgifter som behövs i deras verksamhet för de i den föreslagna lagen angivna ändamålen.

 

37 § Skadestånd vid behandling av personuppgifter. Av paragrafen framgår att bestämmelserna i landskapslagen om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen om skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt bestämmelserna om televisionsinnehavarregistret. Bestämmelser om skadestånd finns i 34 § landskapslagen om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen. Genom den föreslagna paragrafen görs bestämmelserna i landskapslagen om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen tillämpliga även då uppgifter behandlas i strid mot de föreslagna bestämmelserna om televisionsinnehavarregistret.

 

7 kap. Programnämnd

 

38 § Programnämndens uppgift och sammansättning. För att få en objektiv övervakning av den förslagna lagstiftningen föreslås en särskild myndighet kallad programnämnden få till uppgift att granska program som har förekommit i radio- eller televisionssändning eller i beställ-tv. Programnämnden ska även sköta vissa andra i lagtexten angivna uppgifter. I paragrafen ingår även bestämmelser om programnämndens sammansättning och tillsättande samt bestämmelser om entledigande av programnämnd eller medlem i nämnden och om arvoden till medlemmar. Paragrafen motsvarar 6 § 1 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet och 1 § landskapsförordningen (1994:9) om programnämnden. Motsvarande bestämmelser finns även i fråga om kabelnämnden i 5 § 1 mom. landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten. I praktiken har dock aldrig någon kabelnämnd tillsatts, utan dess uppgifter har istället handhafts av programnämnden med stöd av 5 § 1 mom. landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten. Eftersom programnämnden utgör en särskild landskapsmyndighet med i lagtexten angivna förvaltningsuppgifter ska nämnden dessutom iaktta vad som föreskrivs i förvaltningslagen för landskapet Åland, landskapslagen (1977:72) om allmänna handlingars offentlighet och landskapslagen (2007:88) om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen.

     Den föreslagna programnämnden ska på motsvarande sätt som dagens programnämnd övervaka de program som utgår från landskapets område. Omedelbar eller oförändrad återutsändning av sändning som har sitt ursprung från till exempel riket eller Sverige omfattas inte av nämndens granskning, oavsett om sändningen förmedlas via exempelvis ledning eller radiovågor.

 

39 § Programnämndens sammanträden. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 2 § landskapsförordningen om programnämnden. Vissa kompletteringar har gjorts i överensstämmelse med traditionella mötesbestämmelser inom landskapsförvaltningen.

 

8 kap. Påföljder, straff och besvär

 

40 § Påföljder vid överträdelser av programreglerna. I paragrafen intas bestämmelser om de påföljder som kan bli aktuella vid överträdelser av reglerna om innehållet i radio- eller televisionssändning eller i beställ-tv. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 6 § 2 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet och 5 § 2 mom. landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten. Överträdelserna ska såsom hittills gälla program som utgår från landskapets område. Omedelbar eller oförändrad återutsändning av sändning som har sitt ursprung utanför landskapet, exempelvis från riket eller Sverige, omfattas inte av den granskning som programnämnden gör.

 

41 § Påföljder vid försummelse att betala avgift. Enligt paragrafens 1 mom. är den som inte har betalt i denna lag avsedd avgift inom utsatt tid eller som har underlåtit att anmäla innehav av televisionsmottagare skyldig att förutom avgiften betala dröjsmålsavgift i enlighet med vad landskapsregeringen bestämmer. De föreslagna bestämmelserna i momentet motsvarar bestämmelserna i 7 § landskapslagen om rundradioverksamhet. Vid lagstiftningskontrollen av landskapslagen om rundradioverksamhet och dess 7 § konstaterade högsta domstolen i sitt utlåtande OH 93/104 till justitieministeriet att grunderna för avgiften bör anses vara tillräckligt klart angivna då det i lagtingsbeslutet anges att det är fråga om en dröjsmålsavgift även om landsskapslagen om grunderna för avgifter till landskapet inte innehåller bestämmelser om dröjsmålsavgifter utan endast om dröjsmålsränta. Enligt högsta domstolen föranledde lagtingsbeslutet därför till denna del inte någon anmärkning från behörighetssynpunkt. Inte heller presidenten fann några hinder för att bestämmelserna om dröjsmålsavgiften kunde träda ikraft i landskapet.

     I paragrafens 2 mom. ingår en bestämmelse om möjligheten att driva in avgifter som inte har betalats inom utsatt tid. I bestämmelsen hänvisas till lagen om verkställighet av skatter och avgifter (FFS 706/2007). Bestämmelsen är att hänföra till utsökningsväsendet, men har med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen kunnat intas i landskapslagen.

 

42 § Straffbestämmelser och tvångsmedel. I paragrafens 1 mom. intas straffbestämmelser för den som utövar verksamhet som innefattar radio- eller televisionssändning utan tillstånd, överträder sändningsförbud eller innehar den sändare vilken har använts vid överträdelsen av sändningsförbudet. Bestämmelserna motsvarar tidigare 8 § landskapslagen om rundradioverksamhet och 6 § 1 mom. första meningen landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten.

     Enligt 2 mom. ska den som har låtit bli att anmäla verksamhet som innefattar radio- eller televisionssändning som inte är tillståndspliktig eller som tillhandhåller beställ-tv dömas till böter. Detsamma gäller den som har låtit bli att anmäla sitt innehav av ledningsnät där det bedrivs sändningar, på vilka lagen är tillämplig. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak 6 § 1 mom. andra meningen landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten. Med hänsyn till AV-direktivet och det utvidgade anmälningsförfarandet i den föreslagna landskapslagens 3 § för de distributionstjänster som omfattas av AV-direktivet har även straffbestämmelsens tillämpningsområde utökats.

     I paragrafens 3 mom. intas en hänvisning till strafflagens bestämmelser om lämnande av oriktiga personuppgifter. Enligt 16 kap. 5 § strafflagen ska den som i syfte att vilseleda en myndighet uppger falskt namn eller annars lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter om sin identitet eller som i detta syfte använder en annan persons identitetsbevis, pass, körkort eller annat sådant intyg, för lämnande av oriktiga personuppgifter dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Syftet med bestämmelserna om lämnande av oriktiga personuppgifter är att hindra att myndigheterna vilseleds med avseende på någons identitet. Enligt lagrummet i strafflagen är det inte straffbart att uppge falskt namn eller lämna någon annan sådan oriktig uppgift till privatperson. Bestämmelsen har däremot betydelse i fråga om kontrollanter som kontrollerar anmälningsskyldigheten för innehav av televisionsmottagare. Kontrollanten uppträder här som tjänstemän och sköter sina uppgifter enligt förordnande av landskapsregeringen. Kontrollanten utför ett tjänsteuppdrag när de utför kontroller. Om oriktiga personuppgifter lämnas vid en kontroll medför detta extra arbete och kostnader. Bestämmelsen i 3 mom. är av informativ karaktär och har med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen kunnat intas i landskapslagen.

     Enligt paragrafens 4 mom. ska bestämmelserna i 24 kap. 8 § strafflagen om brott mot spridande av information som kränker privatlivet tillämpas i landskapet även inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet. Enligt 18 § 20 punkten självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om rätten att utöva rundradioverksamhet inom landskapet med undantag av förhållandet till främmande makter. Landskapets behörighet innebär, att landskapet får bestämma om villkoren för utsändande och mottagande av rundradio- och televisionsprogram. Lagstiftningsbehörigheten på straffrättens område är uppdelad mellan riket och landskapet. Enligt 18 § 25 punkten självstyrelselagen ankommer det på landskapet att stifta lagar om beläggande med straff och storleken på straff inom rättsområden som hör till dess lagstiftningsbehörighet, till exempel det rättsområde som nämns ovan. I övrigt är det riket som har lagstiftningsbehörighet i fråga om straffrätt.

     På grund av den delade lagstiftningsbehörigheten i fråga om straffrätten, hör en del av det som regleras i 24 kap. 8 § strafflagen till landskapets behörighetsområde medan en annan del hör till rikets. Enligt 24 kap. 8 § strafflagen ska den som obehörigen, genom ett massmedium eller genom att på något annat sätt göra tillgängligt för ett stort antal människor, framför en uppgift, antydan eller bild som gäller någons privatliv så att gärningen är ägnad att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning, för spridande av information som kränker privatlivet dömas till böter eller fängelse i högst två år. I samband med självstyrelselagens ikraftträdelse fanns motsvarande bestämmelser i 27 kap. 3a § strafflagen, men brottet rubricerades som kränkning av privatlivet. Genom en ändring av strafflagen (FFS 531/2000), som trädde i kraft den 1 oktober 2000, flyttades bestämmelserna med vissa tekniska justeringar över till 24 kap. 8 § strafflagen.

     I samband med tillkomsten av landskapslagen om rundradioverksamhet ansågs det inte finnas några behov för en avvikande reglering i landskapet i fråga om kränkning av privatlivet (numera kränkning av privatliv som skett med massmedium). Någon ändring föreslogs därför inte i dåvarande lydelse av 27 kap. 3a § strafflagen. Landskapsregeringen anser det inte heller i dag finns några motiv till att avvika från de bestämmelser som kommer till uttryck i 24 kap. 8 § strafflagen. För undanröja den osäkerhet som kan råda om vad som är gällande rätt föreslås att 24 kap. 8 § strafflagen ska tillämpas i landskapet även inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet och att bestämmelsen ska tillämpas sådan den lyder när denna lag träder ikraft samt att bestämmelsen, om den därefter ändras, i sin ändrade lydelse ska gälla i landskapet från tidpunkten för dess ikraftträdande i riket.

     Vitesbestämmelsen i 5 mom. överensstämmer med 6 § 2 mom. landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten.

 

43 § Besvär. Beslut som programnämnden har fattat får överklagas till Ålands förvaltningsdomstol, medan beslut som landskapsregeringen har fattat får överklagas till högsta förvaltningsdomstolen. Förslaget har utformats i överensstämmelse med bestämmelserna i 25 och 26 §§ självstyrelselagen för Åland.

 

9 kap. Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser

 

44 § Ikraftträdande. Avsikten är att lagen ska träda i kraft så snart som möjligt. I enlighet med 20 § 2 mom. i självstyrelselagen föreslås därför att datumet för ikraftträdelse lämnas öppen för landskapsregeringen att fatta beslut om.

     Enligt paragrafens 2 mom. 1 och 2 punkt föreslås att landskapslagen (1993:117) om rundradioverksamhet och landskapslagen (1993:53) om kabelsändningar till allmänheten upphävs. Enligt gängse uppfattning upphör en förordning eller annan föreskrift alltid automatiskt att gälla när den lag med stöd av vilken föreskriften har utfärdats upphävs. Enligt praxis får det inte ens i lagen sägas ut att en förordning eller ett beslut upphävs, eftersom det ändå sker av sig självt. Genom att landskapslagen om rundradioverksamhet och landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten föreslås upphävda upphör således även de landskapsförordningar och andra föreskrifter som utfärdats med stöd av landskapslagarna att gälla i landskapet. Detta medför att även landskapsförordning (1999:15) om rundradio- och kabelsändningsverksamhet, landskapsförordning (1994:9) om programnämnden och landskapsregeringens beslut (2009:2) om avgifter för innehav av televisionsmottagare upphävs vid samma tidpunkt som landskapslagarna enligt punkt 1 och 2 upphävs.

     Enligt 71 § självstyrelselagen ska rikslagstiftning inom rättsområde som övergår till landskapets behörighet fortsätta att gälla till dess de har upphävts genom landskapslag. Förvaltningsbehörigheten övergår däremot direkt till vederbörande landskapsmyndighet. Enligt ikraftträdelsebestämmelsens 2 mom. 3 punkt föreslås att bestämmelserna i 5 § och 6 § 2 mom. radioansvarighetslagen och 4 och 5 §§ radioansvarighetsförordningen om skyldigheten att föra ett register över ansvariga programredaktörer, tillgängligheten av registret samt om hur man kan få upplysningar från registret upphävs. Bestämmelserna om programansvar vid rundradioverksamhet i radioansvarighetslagstiftningen ansågs vid beredningen av landskapslagen om rundradioverksamhet som ändamålsenliga, samtidigt som deras tillämpning under de ändrade förhållandena inte ansågs problematisk. Någon särskild landskapslagstiftning om programansvar bedömdes inte vara nödvändig, vilket medförde att riksbestämmelserna bibehölls oförändrade i fråga om rundradiosändningar i samband med att landskapet fick en egen lagstiftning om rundradioverksamhet. Motsvarande bestämmelser för kabelsändningar i rikets kabelsändningslag upphävdes däremot i samband med att landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten trädde i kraft den 1 januari 1994. I stället för de upphävda bestämmelserna om register över ansvariga programredaktörer i radioansvarighetslagen och -förordningen föreslås det att det i den nya landskapslagen om radio- och televisionsverksamhet i enlighet med AV-direktivet intas en ny bestämmelse enligt vilken leverantören av audiovisuella medietjänster ska se till att mottagare av deras tjänster alltid på ett enkelt och direkt sätt har tillgång till nödvändig information om leverantören.

     Enligt ikraftträdelsebestämmelsens 2 mom. 3 punkt föreslås även att bestämmelserna i 6 § radioansvarighetsförordningen om bandningsskyldighet ska upphävas. Initialt gällde bandningsskyldigheten i 5 § landskapsförordningen (1994:8) om rundradio- och kabelsändningsverksamhet endast kabelsändningar och ersatte då bestämmelserna om inspelning av program i 21 § lagen om kabelsändningsverksamhet (FFS 307/1987), en rikslag som upphävdes i samband med att landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten trädde i kraft den 1 januari 1994. För rundradiosändning gällde däremot fortsättningsvis 6 § radioansvarighetsförordningen. Genom 8 § landskapsförordningen (1999:15) om rundradio- och kabelsändningsverksamhet utökades bandningsskyldigheten till att även omfatta rundradioverksamhet. Bestämmelsen i 6 § radioansvarighetsförordningen blev därmed överflödig och kan upphävas. Nya bestämmelserna om inspelningsskyldighet, som motsvarar bestämmelserna i 8 § landskapsförordningen (1999:15) om rundradio- och kabelsändningsverksamhet, föreslås genom denna framställning intagna i 25 § landskapslagen om radio- och televisionsverksamhet.

     Enligt paragrafens 2 mom. 4 punkt föreslås att den tidigare lydelsen av 27 kap. 3a § strafflagen bör upphävas, i enlighet med 71 § självstyrelselagen, för att nya bestämmelser ska kunna bli tillämpliga. Landskapsregeringen föreslår genom den nya landskapslagens 42 § att bestämmelserna om spridande av information som kränker privatlivet i 24 kap. 8 § strafflagen ska tillämpas i landskapet även inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet.

 

45 § Övergångsbestämmelser. I paragrafens 1 mom. ska den som har ett giltigt tillstånd att utöva verksamhet som innefattar rundradiosändning få fortsätta att utöva verksamhet som innefattar radio- eller televisionssändning under tillståndets giltighetstid. Genom bestämmelsen säkerställs att tillståndshavaren kan fortsätta sin verksamhet utan avbrott. I sin verksamhet ska den nya landskapslagen iakttas.

     Den som förfogar över ett kabelnät där det bedrivs kabelsändningar är enligt gällande bestämmelser skyldig att anmäla sitt innehav till programnämnden. Detsamma gäller den bedriver sändningsverksamhet i ett kabelnät. Med hänsyn till AV-direktivet och det utvidgade anmälningsförfarandet i den föreslagna landskapslagens 3 § för de distributionstjänster som omfattas av AV-direktivet föreslår landskapsregeringen att en ny anmälan måste göras för dem som fortfarande förfogar över ledningsnät där de bedrivs sändningar eller för dem som önskar fortsätta med sin sändningsverksamhet. Anmälningsskyldigheten för sändningar genom ledning eller någon annan fast förbindelse gäller endast dem som når fler än 200 bostäder (jfr 1 §). En uppdaterad anmälan ska enligt 2 mom. göras senast sex månader efter att denna lag har trätt i kraft.

     Någon förändring i sak i fråga om anmälan om innehav av televisionsmottagare föreslås inte genom förslagna lagen. De anmälningar som redan är gjorda med stöd av landskapslagen om rundradioverksamhet ska därför inte behöva förnyas om han eller hon vid lagens ikraftträdande fortfarande innehar en televisionsmottagare i enlighet med sin anmälan. En bestämmelse om detta intas i paragrafens 3 mom.

     Även framdeles ska en avgift betalas för innehav av televisionsmottagare på motsvarande sätt som enligt landskapslagen om rundradioverksamhet. Enligt gällande regelverk uppbärs avgiften för innehav av televisionsmottagare i förskott i perioder om tre eller sex månader. Eftersom televisionsavgifterna därmed förfaller till betalning på olika tider under året, kan en avgift för innehav av televisionsmottagare gälla för flera månader efter att den föreslagna landskapslagen har trätt i kraft. Därför intas i 4 mom. en bestämmelse om att en ny avgift inte ska behöva betalas förrän avgiftsperioden för den redan betalda avgiften löpt ut. Samtidigt intas i förtydligande syfte en bestämmelse in i paragrafen som anger att landskapsregeringen vid bestämmandet av avgiften för den första avgiftsperioden enligt den nya lagen ska beakta den avgift som redan har betalats i förskott enligt landskapslagen om rundradioverksamhet.

     Programnämnd som har utsetts enligt 6 § 1 mom. landskapslagen om rundradioverksamhet föreslås enligt 5 mom. fortsätta med sin verksamhet tills mandattiden löpt ut. Den programnämnd som tillsattes av landskapsregeringen den 28 maj 2008 har en mandattid som löper till och med den 31 december 2011 (se Dnr K14/08/1/6).

     Enligt paragrafens 6 mom. föreslås landskapslagen om radio- och televisionsverksamhet inte tillämpas på sådana förvaltningsärenden vilkas behandling har inletts innan den föreslagna landskapslagen träder i kraft, med undantag för sådana återförvisade ärenden i fråga om vilka beslutet om återförvisning fattas efter det att landskapslagen om radio- och televisionsverksamhet träder i kraft.

 

2. Landskapslag om ändring av 3 § tobaksslagen för landskapet Åland

 

3 § Enligt gällande lydelse av paragrafens 2 mom. är alla former av reklam eller annan försäljningsfrämjande verksamhet för tobaksprodukter eller för andra produkter än tobaksprodukter, som sker i sådana televisionsprogram som avses i landskapslagen om rundradioverksamhet eller landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten, förbjuden om den är utformad så att den är ägnad att främja bruket av tobaksprodukter. I och med att nämnda landskapslagar föreslås upphävda och ersätta med en ny landskapslag om radio- och televisionsverksamhet föreslår landskapsregeringen att hänvisningarna i paragrafen justeras med en korrekt hänvisning till den nya landskapslag om radio- och televisionsverksamhet.

     Genom bestämmelsen tillgodoses artikel 9.1. punkt d i AV-direktivet, enligt vilken alla former av audiovisuella kommersiella meddelanden för cigaretter och andra tobaksvaror är förbjudna. Ett motsvarande förbud finns i artikel 13 i TV-direktivet. Skillnaden mellan direktiven består i att TV-direktivet förbjuder alla former av TV-reklam och köp-TV för cigaretter och andra tobaksvaror, medan AV-direktivet förbjuder alla former av audiovisuella kommersiella meddelanden för cigaretter och andra tobaksvaror. Genom AV-direktivet vidgas spektret för förbud till alla former av audiovisuella kommersiella meddelanden, det vill säga även till sponsring och produktplacering. Vidare gäller AV-direktivets förbud mot marknadsföring av tobak både televisionssändningar och beställ-tv. Värt att notera i sammanhanget är att det finns särskilda bestämmelser om sponsring från företag som tillverkar och säljer cigaretter och andra tobaksvaror i artikel 10.2 i AV-direktivet. I fråga om produktplacering av tobaksvaror finns dessutom särskilda bestämmelser i artikel 11.4 punkt a i AV-direktivet. I och med att tobakslagens förbud gäller alla former marknadsföring av tobak som sker i ett sådant televisionsprogram som avses i landskapslagen om rundradioverksamhet eller landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten, fordras en teknisk justering i 3 § tobakslagen av namnet på den landskapslag som det hänvisas till för att förbudet ska gälla televisionsprogram i såväl televisionssändningar som beställ-tv. Därmed torde genomförandet av artikel 9.1 punkt d i AV-direktivet vara tillgodosett. Tobakslagen kompletteras sedan i fråga om sponsring och produktplacering av särskilda bestämmelser i radio- och televisionslagstiftningen. Bestämmelserna om förbud mot sponsring av televisionsprogram av företag vars huvudsakliga verksamhet är tillverkning eller försäljning av tobaksprodukter föreslås genom framställningen flyttade från landskapsförordningen om rundradio- och kabelsändningsverksamhet till den nya landskapslagen om radio- och televisionsverksamhet.

 

Ikraftträdandebestämmelse. Avsikten är att den föreslagna lagändringen ska träda i kraft så snart som möjligt eller senast i samband med att den genom denna framställning föreslagna landskapslagen om radio- och televisionsverksamhet träder i kraft. I enlighet med 20 § 2 mom. i självstyrelselagen föreslås därför att datumet för ikraftträdelse lämnas öppen för landskapsregeringen att fatta beslut om.

 


Lagtext

 

Landskapsregeringen föreslår att följande lagar antas.

 

1.

L A N D S K A P S L A G
om radio- och televisionsverksamhet

 

1 kap.
Inledande bestämmelser

 

1 §

Lagens tillämpningsområde

     I denna lag finns bestämmelser om de villkor som gäller för beställ-tv, radio- och televisionssändningar och mottagande av sådana i landskapet Åland, om de villkor som gäller för sändningar genom ledning eller någon annan fast förbindelse som når fler än 200 bostäder, om avgifter som ska betalas för tillstånd att utöva verksamhet som innefattar radio- och televisionssändning, om avgifter som ska betalas av innehavare av televisionsmottagare, hur dessa avgifter ska användas samt om de myndigheter som beslutar i de frågor som hör till lagens tillämpningsområde.

     Lagen tillämpas på televisionssändningar och beställ-tv, som kan tas emot i landskapet och leverantören av den audiovisuella medietjänsten är etablerad i landskapet enligt definitionen i artikel 2.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandhållandet av audiovisuella medietjänster, nedan benämnt AV-direktivet. Om leverantören av den audiovisuella medietjänsten inte är etablerad i landskapet eller i en stat som är bunden av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stat) ska lagen gälla om den som sänder i landskapet

     1) använder sig av en satellitupplänk som är belägen i landskapet,

     2) inte använder sig av en satellitupplänk som är belägen i landskapet men använder sig av en satellitkapacitet som tillhör landskapet eller

     3) varken använder sig av en satellitupplänk som är belägen i landskapet eller en satellitkapacitet som tillhör landskapet men är etablerad i landskapet enligt artiklarna 49-55 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

 

2 §

Definitioner

     I denna lag avses med:

     1) beställ-tv en tjänst där en leverantör av audiovisuella medietjänster i informations-, underhållnings- och utbildningssyfte tillhandahåller allmänheten televisionsprogram med hjälp av elektroniska kommunikationsnät vid en tidpunkt som användaren väljer, på begäran av användaren, och från en katalog med program som leverantören har valt ut,

     2) elektroniskt kommunikationsnät system för överföring och i tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser som medger överföring av signaler, via ledning eller radiovågor, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier oberoende av vilken typ av information som överförs,

     3) försäljningsprogram direkta erbjudanden som sänds till allmänheten i syfte att mot betalning tillhandahålla en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet,

     4) leverantör av audiovisuella medietjänster den som har det redaktionella ansvaret för valet av innehåll i en televisionssändning eller beställ-tv och som avgör hur innehållet ska struktureras,

     5) kommersiellt meddelande reklam, sponsring, försäljningsprogram, produktplacering eller annan marknadsföring av varor eller tjänster tillhandhållna av en fysisk eller juridisk person som bedriver ekonomisk verksamhet eller främjande av dennes anseende,

     6) televisionsmottagare anordning för mottagning av televisionssändning,

     7) produktplacering förekomsten i ett televisionsprogram av en vara, tjänst eller varumärke, om detta sker i marknadsföringssyfte och mot betalning eller liknande ersättning, dock inte när varan eller tjänsten är av obetydligt värde och har tillhandahållits gratis,

     8) program innehållet i en radio- eller televisionssändning eller i beställ-tv,

     9) radiosändning en sändning av radioprogram som består av enbart ljud, som tillhandhålls med hjälp av elektroniska kommunikationsnät och som är avsedd att tas emot samtidigt av allmänheten enligt en fastställd programtablå,

     10) reklam varje form av sänt meddelande mot betalning eller liknande ersättning som är avsett att främja ett offentligt eller privat företags eller en fysisk persons avsättning av en vara, en tjänst eller någon annan nyttighet eller sändning där leverantören av medietjänsten eller utövaren av radioverksamheten genom meddelandet vill främja sin egen verksamhet,

     11) sponsring varje bidrag till finansiering av program, som ges i syfte att främja ett offentligt eller privat företags eller en fysisk persons namn, varumärke, anseende, verksamhet eller produkter, om företaget eller personen inte är engagerat i radio- eller televisionsverksamhet eller i produktion av audiovisuella verk,

     12) sändare anordning för radio- och televisionssändning,

     13) sändningsförbud förbud mot radio- eller televisionssändning eller mot tillhandhållandet av beställ-tv samt med

     14) televisionssändning en sändning av televisionsprogram som huvudsakligen består av rörliga bilder med eller utan ljud, som tillhandhålls med hjälp av elektroniska kommunikationsnät och som är avsedd att tas emot samtidigt av allmänheten enligt en fastställd programtablå.

 

3 §

Tillstånd och anmälan

     För att utöva verksamhet som innefattar radio- eller televisionssändning krävs tillstånd av landskapsregeringen, om sändningen sker i ett markbundet elektroniskt kommunikationsnät som fungerar med hjälp av radiovågor som utbreder sig fritt. Tillstånd meddelas för viss tid. Tillstånd kan beviljas en fysisk eller juridisk person som har finansiella och tekniska förutsättningar att sända under hela tillståndsperioden.

     Den som avser att bedriva radio- eller televisionsverksamhet på ett annat sätt än som 1 mom. eller som avser att tillhandhålla beställ-tv ska anmäla sig till programnämnden innan verksamheten inleds.

     Den som förfogar över ledningsnät där det bedrivs sändningar, på vilka denna lag är tillämplig, ska anmäla sitt innehav till programnämnden.

     I en ansökan om tillstånd enligt 1 mom. eller i en anmälan enligt 2 och 3 mom. ska anges

     1) sökandes eller anmälarens namn, firma eller motsvarande,

     2) hemort,

     3) ställföreträdare för juridiska personer,

     4) kontaktinformation,

     5) det område där verksamheten kommer att utövas,

     6) uppgift om den verksamhet som kommer att bedrivas samt

     7) vid ansökan om tillstånd även de finansiella och tekniska förutsättningar den sökande har att bedriva sändningsverksamhet i enlighet med ansökan.

     För tillstånd enligt 1 mom. ska till landskapet betalas avgift enligt vad landskapsregeringen prövar vid meddelandet av tillstånd. Avgiften betalas i förskott på tid som landskapsregeringen bestämmer. När avgift bestäms ska landskapslagen (1993:27) om grunderna för avgifter till landskapet iakttas.

     Ett tillstånd som har beviljats enligt 1 mom. förfaller om sådan regelbunden verksamhet som tillståndet avser inte har inletts senast inom sex månader från det att tillståndet har börjat gälla. Om ett tillstånd har konstaterats förfallet ska ett särkilt beslut fattas av landskapsregeringen som fastställer att tillståndet har förfallit.

 

4 §

Tillstånds- och anmälningsregister

     För att underlätta tillsynen av att denna lag efterlevs får landskapsregeringen upprätta ett register över dem som har ett sådant tillstånd som avses i 3 § 1 mom. eller som har anmält sig enligt 3 § 2 och 3 mom.

     Registret får innehålla sådana uppgifter som avses i 3 § 4 mom., 9 § 4 och 5 mom. och andra uppgifter som behövs för kontrollen av att verksamheten bedrivs i enlighet med denna lag.

     Om personuppgifter behandlas i registret ska landskapslagen (2007:88) om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen iakttas.

 

5 §

Information om leverantörer av audiovisuella medietjänster

     Leverantörer av audiovisuella medietjänster ska se till att mottagare av deras tjänster alltid på ett enkelt och direkt sätt har tillgång till

     1) namnet på leverantören av medietjänsten,

     2) den geografiska adress där leverantören är etablerad,

     3) uppgifter om leverantören av medietjänsten, så att denne kan kontaktas på ett snabbt och effektivt sätt samt

     4) uppgifter om behörig tillsynsmyndighet.

 

2 kap.
Innehållet i radio- och televisionssändningar samt beställ-tv

 

6 §

Allmänna krav på en sändnings innehåll

     Den som har erhållit tillstånd eller är anmälningsskyldig enligt 3 § ska se till att program som tillhandhålls i radio- eller televisionssändningar eller i beställ-tv är opartiska och sakliga samt att ingen kränks i sin rätt. Därvid ska beaktas att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet ska råda i radio- och televisionssändningarna samt beställ-tv. Programverksamheten som helhet ska präglas av det demokratiska samhällsskickets grundidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

     Program i radio- eller televisionssändningar eller i beställ-tv får inte utan särskilda skäl innehålla närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot människor eller djur eller ensidigt inriktas på pornografi.

     Bestämmelserna i denna paragraf är inte tillämpliga i fråga om radiosändning som utgör omedelbar och oförändrad återutsändning av sändning som har sitt ursprung utanför landskapet.

 

7 §

Program skadliga för barn

     Televisionsprogram med våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder som är skadliga för barns utveckling får inte sändas okodade under sådan tid att det finns risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl är försvarligt.

     Program med i 1 mom. angivet innehåll ska, oavsett om sändningen är kodad eller okodad, antingen föregås av en varning i ljud eller innehålla en varning som anges löpande i bild.

     Program som tillhandahålls i beställ-tv och som innehåller våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder som är skadliga för barns utveckling får inte tillhandahållas på ett sådant sätt att det finns risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl är försvarligt.

 

8 §

Genmäle och rättelse

     Tillståndshavaren eller den som är anmälningsskyldig enligt 3 § ska utan dröjsmål införa genmäle eller rätta uppgift som förekommit i ett program och som befunnits vara oriktig när den saken gäller det yrkar, om inte genmälet eller rättelsen

     1) kan orsaka någon skada som inte står i proportion till den nytta som uppnås genom åtgärden,

     2) kan anses strida mot lag eller

     3) av annan orsak inte ger grundad anledning att rätta uppgiften.

     En begäran om genmäle eller rättelse av uppgift ska göras inom fjorton dagar från den dag då programmet sändes. Bifalls en begäran om genmäle eller rättelse, ska genmälet eller rättelsen sändas vid lämplig tidpunkt och på ett lämpligt sätt med hänsyn till den sändning som genmälet eller rättelsen avser.

     Om en skriftlig begäran om genmäle eller rättelse avslås ska tillståndshavaren eller den som omfattas av anmälningsskyldigheten enligt 3 § lämna information till den berörde om förutsättningarna att hos programnämnden anmäla programföretagets beslut eller dess handläggning av ärendet. Ett beslut om avslag ska lämnas inom sju dagar efter det att en begäran togs emot och ska innehålla uppgifter om skälen för avslaget.

     Bestämmelserna i denna paragraf är inte tillämpliga i fråga om radiosändning som utgör omedelbar och oförändrad återutsändning av sändning som har sitt ursprung utanför landskapet.

 

9 §

Främjande av europeiska produktioner

     Om inte särskilda skäl föranleder annat ska den som utövar televisionsverksamhet i landskapet se till att mer än hälften av den årliga televisionssändningstiden upptas av program av europeiskt ursprung och att minst tio procent av den årliga televisionssändningstiden eller minst tio procent av programbudgeten avser program av europeiskt ursprung som har framställts av självständiga producenter. Om inte särskilda skäl föranleder annat ska även den som utövar televisionsverksamhet genom ledning i landskapet reservera minst tio procent av sin årliga televisionssändningstid av sändningar av annat slag än omedelbar och oförändrad återutsändning för program av europeiskt ursprung. Som televisionssändningstid anses den tid då program sänds med annat innehåll än nyheter, sport, tävlingar, reklam och försäljningsprogram. I televisionssändningstid ska inte heller räknas in sändningar av endast text.

     Den som tillhandhåller beställ-tv ska när det är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt främja framställningen av och tillgången till program av europeiskt ursprung.

     I fråga om innebörden av begreppet europeiskt ursprung kan ledning hämtas från definitionen av europeiska produktioner i artikel 1.1 punkt n i AV-direktivet.

     Den som utövar televisionsverksamhet i landskapet ska vartannat år senast den 15 september överlämna en rapport till landskapsregeringen över hur stor andel av verksamheten som har utgjorts av sådana program som avses 1 mom.

     Den som tillhandhåller beställ-tv ska vart fjärde år senast den 15 september överlämna en rapport till landskapsregeringen över vad som har gjorts för att främja framställningen av och tillgången till program av europeiskt ursprung enligt 2 mom.

     Genom landskapsförordning utfärdas vid behov närmare bestämmelser om vad rapporterna enligt 4 och 5 mom. ska innehålla.

 

10 §

Förbud mot vidaresändning

     Landskapsregeringen kan tillfälligt förbjuda omedelbar och oförändrad återutsändning av televisionssändning som har sitt ursprung utanför landskapet från en EES-stat om sändningarna sker vid upprepade tillfällen och sändningarna innehåller

     1) program med grovt våld eller pornografi som kan orsaka skada hos barn om sändningarna sker under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen och

     2) program som uppmuntrar till hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet.

     Ett föreläggande enligt 1 mom. kan förenas med vite på det sätt som bestäms i landskapslagen (2008:10) om tillämpning i landskapet Åland av viteslagen.

     Innan en omedelbar och oförändrad återutsändning kan förbjudas ska det förfarande som anges i artikel 3.2 i AV-direktivet iakttas.

 

11 §

Ensamrätt

     Har den som utövar televisionsverksamhet i landskapet erhållit ensamrätt till ett evenemang som en EES-stat bestämt att ska vara av särskild samhällelig betydelse får ensamrätten inte utnyttjas på ett sådant sätt att en väsentlig del av befolkningen i den ifrågavarande staten är förhindrad att följa evenemanget i en avgiftsfri televisionssändning i direktsändning eller, om det finns saklig grund till det, med en mindre tidsförskjutning.

     Närmare bestämmelser om ensamrätten kan utfärdas i landskapsförordning.

 

12 §

Korta nyhetsinslag

     Ett programföretag som är etablerat i en EES-stat får i enlighet med bestämmelserna i 48 § 5 mom. i upphovsrättslagen (FFS 404/1961) i ett nyhetsinslag återge utdrag ur utsändningar från evenemang av särskild samhällelig betydelse som ett annat programföretag erhållit ensamrätt till.

 

13 §

Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning

     Leverantörer av audiovisuella medietjänster bör eftersträva att tjänsterna utformas på ett sådant sätt att de med beaktande av leverantörens tekniska och finansiella förutsättningar blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom programtextning, tolkning eller annan lämplig teknik.

 

3 kap.
Kommersiella meddelanden

 

14 §

Identifiering av kommersiella meddelanden

     Ett kommersiellt meddelande ska utformas och presenteras så att det tydigt framgår att det är fråga om ett kommersiellt meddelande.

     I ett kommersiellt meddelande får det inte förekomma personer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen handlar om nyheter eller aktuella samhällsfrågor.

     I kommersiella meddelanden får inte sådan teknik användas som kan påverka det undermedvetna. Dolda kommersiella meddelanden är förbjudna.

     Bestämmelserna i denna paragraf är inte tillämpliga i fråga om radiosändning som utgör omedelbar och oförändrad återutsändning av sändning som har sitt ursprung utanför landskapet.

 

15 §

Kommersiella meddelanden som är skadligt för hälsa, säkerhet eller miljö

     Kommersiella meddelanden i televisionssändningar eller i beställ-tv får inte uppmuntra till ett beteende som är skadligt för hälsa eller säkerhet eller till ett beteende som är mycket skadligt för miljön.

 

16 §

Övriga begränsningar i fråga om kommersiella meddelanden

     I fråga om kommersiella meddelanden för tobak, alkoholdrycker, medicinska produkter och medicinsk behandling ska iakttas vad som föreskrivs i tobakslagen (1978:52) för landskapet Åland, alkohollagen (FFS 1143/1994) och läkemedelslagen (FFS 395/1987).

 

17 §

Kommersiella meddelanden riktad till barn

     Kommersiella meddelanden i televisionssändningar och beställ-tv får inte

     1) utformas på ett sådant sätt att barns godtrogenhet eller bristande erfarenhet utnyttjas,

     2) innehålla en direkt uppmaning till barn om att övertala sina föräldrar eller andra att köpa en produkt eller tjänst,

     3) utnyttja barns speciella förtroende för föräldrar, lärare eller annan samt

     4) innehålla bild på eller beskrivning av farliga situationer där barn är inblandade.

     Försäljningsprogram får inte uppmana barn att ingå avtal om köp eller hyra av produkter och tjänster.

     Med barn avses person som inte har fyllt arton år.

 

18 §

Identifiering av och tidsgränser för reklam och försäljningsprogram

     Radio- och televisionssändningar samt beställ-tv får innehålla reklam och försäljningsprogram. Reklaminslag och försäljningsprograminslag ska avslutas och inledas med särskild bild- eller ljudsignatur som tydligt skiljer inslagen från övriga program. Av varje inslag ska klart framgå vem uppdragsgivaren är. I televisionssändningar med försäljningsprogram och vid reklaminslag och försäljningsprograminslag med delad bildskärm ska bildsignaturen alltid vara löpande.

     Enstaka reklaminslag och försäljningsprogramsinslag är förutom i sportsändningar förbjudna.

     Vid radio- och televisionssändning får inslagen av reklam och försäljningsprogram sändas under högst tolv minuter under en timme mellan hela klockslag. Tidsgränsen ska inte tillämpas på meddelanden som leverantören av medietjänsten eller utövaren av radioverksamheten gör för företagets egna program och produkter med programanknytning som har direkt koppling till programmen, sponsormeddelanden och produktplacering.

     Bestämmelserna i denna paragraf är inte tillämpliga i fråga om radiosändning som utgör omedelbar och oförändrad återutsändning av sändning som har sitt ursprung utanför landskapet.

 

19 §

Placering av och avbrott för reklam och försäljningsprogram

      Vid televisionssändning ska reklaminslag samt försäljningsprograminslag som inte omfattas av 20 § sändas i block som tydligt skiljer sig från de övriga programmen utan att avbryta dessa.

     Ett program får dock avbrytas av reklam och programförsäljning om avbrottet, med hänsyn till naturliga pauser i programmet och programmets längd och karaktär, inte påverkar programmets integritet och värde eller kränker rättighetsinnehavarens rättigheter.

     Televisionssändning av biograffilmer, nyhetsprogram, barnprogram och filmer producerade för tv, med undantag för televisionsserier och dokumentärprogram, får under förutsättning att kraven i 2 mom. är uppfyllda avbrytas för reklam eller programförsäljning en gång varje tablålagd period på minst trettio minuter.

     Barnprogram får dock avbrytas av reklam eller programförsäljning endast om programmets tablålagda längd överstiger trettio minuter. Televisionssändningar med program som innehåller gudstjänster får inte avbrytas av reklam eller programförsäljning.

 

20 §

Sändningsblock reserverade för försäljningsprogram

     Sändningsblock som har reserverats för försäljningsprogram i en kanal som inte uteslutande är avsedd för försäljningsprogram ska ha en sammanhängande varaktighet av minst femton minuter. Sändningsblocken ska avslutas och inledas med en särskild bild- eller ljudsignatur som tydligt skiljer inslagen från övriga program.

     Bestämmelserna i denna paragraf är inte tillämpliga i fråga om radiosändning som utgör omedelbar och oförändrad återutsändning av sändning som har sitt ursprung utanför landskapet.

 

21 §

Kanaler som har reserverats för reklam, försäljningsprogram och egenreklam

     Bestämmelserna om främjande av europeiska produktioner i 9 §, om identifiering av och tidsgränser för reklam och försäljningsprogram i 18 § och om placering av och avbrott för reklam och försäljningsprogram i 19 § ska inte tillämpas på televisionskanaler som uteslutande har reserverats för reklam eller försäljningsprogram eller på televisionskanaler som uteslutande har reserverats för program där leverantören av medietjänster marknadsför sina egna produkter, tjänster, program eller kanaler.

 

22 §

Sponsring

      I början eller slutet av ett sponsrat program i en radio- eller televisionssändning eller i beställ-tv ska det klart framgå vem som är programmets sponsor samt att det är fråga om ett sponsrat program. Information om sponsorn ska ges i form av sponsorns namn, logotyp eller annat kännetecken för sponsorn.

     Sponsorn för ett program i en radio- eller televisionssändning eller i beställ-tv får inte utöva inflytande över programmets innehåll eller programläggning på ett sådant sätt att det redaktionella oberoendet äventyras för leverantören av medietjänsten eller utövaren av radioverksamheten.

     I ett sponsrat program i en radio- eller televisionssändning eller i beställ-tv får det inte göras säljfrämjande hänvisningar till sponsorns eller tredje parts produkter eller tjänster.

     Program i radio- eller televisionssändningar eller i beställ-tv som huvudsakligen handlar om nyheter eller aktuella samhällsfrågor får inte sponsras.

     Program i radio- eller televisionssändningar eller i beställ-tv får inte sponsras av någon, vars huvudsakliga verksamhet är tillverkning eller försäljning av tobaksprodukter.

     Om någon vars verksamhet omfattar tillverkning eller försäljning av medicinska produkter och medicinsk behandling sponsrar program i en radio- eller televisionssändning eller i beställ-tv får denna sponsring främja sponsorns namn eller anseende, men inte särskilda medicinska produkter eller medicinska behandlingar som endast är tillgängliga efter ordination.

     Bestämmelserna i denna paragraf är inte tillämpliga i fråga om radiosändning som utgör omedelbar och oförändrad återutsändning av sändning som har sitt ursprung utanför landskapet.

 

23 §

Produktplacering

     I program i televisionssändningar eller i beställ-tv får det inte förekomma produktplacering.

     Med avvikelse från 1 mom. är produktplacering tillåten i filmer, televisionsserier, sportprogram och lätta underhållningsprogram. Avvikelsen gäller dock inte

     1) barnprogram,

     2) program där det förekommer produktplacering av tobaksprodukter eller produkter som framställts av företag vars huvudsakliga verksamhet är tillverkning och försäljning av tobaksprodukter eller

     3) program där det förekommer produktplacering av särskilda medicinska produkter eller medicinska behandlingar som endast är tillgängliga efter ordination.

     Program där det förekommer produktplacering får inte sändas om

     1) programmets innehåll eller programläggning kan påverkas på ett sådant sätt att det redaktionella oberoendet äventyras för leverantören av medietjänsten,

     2) programmet uppmuntrar till inköp eller hyra av produkter eller tjänster eller innehåller andra säljfrämjande hänvisningar till dessa produkter eller tjänster eller

     3) programmet framhäver en produkt eller en tjänst på ett otillbörligt sätt.

     När det förekommer produktplacering i ett program ska det tydligt informeras om detta i början och i slutet av programmet och när programmet börjar igen efter ett avbrott för reklam. Informationen ska endast ges i form av en neutral upplysning om att produktplacering förekommer i programmet och om den produkt eller tjänst som har placerats i programmet.

 

4 kap.
Särskilda skyldigheter och samarbete

 

24 §

Skyldighet att tillhandhålla kanal och att sända meddelande

     Den som förfogar över ett ledningsnät är skyldig att tillhandahålla en kanal för sändningar av annat slag än omedelbar och oförändrad återutsändning av televisionsprogram från företag eller enskild som till programnämnden anmält om sin avsikt att bedriva sådana sändningar. Programnämnden bestämmer vid behov hur sändningstiden ska fördelas mellan dem som önskar nyttja kanalen. Den som förfogar över ledningsnätet behöver inte i syfte att fullgöra distributionsskyldigheten göra sådana förbättringar som ökar nätets distributionsförmåga och som kräver betydande ekonomiska investeringar.

     Den som har erhållit tillstånd enligt 3 § och i den mån det är tekniskt möjligt, även den som är anmälningsskyldig enligt 3 §, är skyldig att på begäran av myndighet sända meddelande till allmänheten, om därom är särskilt föreskrivet eller om det annars är av synnerligen viktigt allmänt intresse.

 

25 §

Inspelningsskyldighet

     Den som bedriver radio- eller televisionsverksamhet ska ombesörja att varje utsänt program spelas in. Inspelningen ska bevaras i minst tjugoen dagar från det att programmet sändes.

     Skyldigheten att bevara inspelningen fortgår också efter att den i 1 mom. föreskrivna tiden löpt ut, om ett ärende som grundar sig på innehållet i ett program är föremål för förundersökning, åtalsprövning eller rättegång. Inspelningen får i detta fall utplånas först när det har blivit klart att åtal i ärendet inte kommer att väckas eller när ett yrkande som grundar sig på innehållet i ett program har avgjorts och avgörandet har vunnit laga kraft.

     Den som bedriver radio- eller televisionsverksamhet är skyldig att utan kostnad bereda programnämnden och sakägare möjlighet att ta del av ett inspelat program.

     Bestämmelserna i denna paragraf är inte tillämpliga i fråga om radiosändning som utgör omedelbar och oförändrad återutsändning av sändning som har sitt ursprung utanför landskapet.

 

26 §

Samarbete mellan myndigheter

     Landskapsregeringen och programnämnden kan vid behov samarbeta med behörig myndighet i en EES-stat. I samarbetet kan ingå ett utbyte av information som har förvärvats med stöd av denna lag med behörig myndighet i en EES-stat.

 

5 kap.
Innehav av televisionsmottagare och avgiftsskyldighet

 

27 §

Anmälan av innehav av televisionsmottagare

     Televisionsmottagare får innehas och användas av var och en. Televisionsmottagare får inte användas på sådant sätt att mottagning på andra platser störs.

     Innehavare av televisionsmottagare som är avgiftsskyldig för innehavet ska anmäla sitt innehav till landskapsregeringen. En anmälan ska göras innan en televisionsmottagare börjar användas. Anmälan om ibruktagandet av en televisionsmottagare träder i kraft den dag som betraktas som ankomstdag för handling enligt förvaltningslagen (2008:9) för landskapet Åland eller vid en annan senare tidpunkt som användaren uppger. Anmälan ska göras skriftligen eller på annat av landskapsregeringen godkänt sätt.

     I anmälan enligt 2 mom. ska anges

     1) innehavarens namn och personbeteckning,

     2) juridiska personers affärs- och samfundssignum,

     3) adress,

     4) antalet televisionsmottagare som innehas samt

     5) andra uppgifter som behövs för att fastställa avgiftsskyldigheten och sköta övervakningen.

 

28 §

Avgift för innehav av televisionsmottagare

     För innehav av televisionsmottagare betalas en årlig avgift i enlighet med vad landskapsregeringen närmare bestämmer. Landskapsregeringen har härvid rätt att bestämma även om befrielse från skyldigheten att betala avgift.

     Landskapsregeringens beslut om avgift för innehav av televisionsmottagare samt om befrielse från skyldigheten att betala sådan ska publiceras i Ålands författningssamling.

     De medel som har influtit i avgifter vilka ska erläggas enligt 1 mom. ska, sedan kostnaderna för uppbörden har avdragits, användas för att främja radio- och televisionsverksamhet där sändningsverksamheten bedrivs i ett markbundet elektroniskt kommunikationsnät som fungerar med hjälp av radiovågor som utbreder sig fritt.

     När avgifterna enligt denna paragraf bestäms ska landskapslagen om grunderna för avgifter till landskapet iakttas.

 

29 §

Avgiftsskyldighetens upphörande

     Avgiften ska betalas till dess att den avgiftsskyldige har anmält att det avgiftspliktiga innehavet har upphört och anmälan har kommit in till landskapsregeringen.

     Om den avgiftsskyldige avlider upphör avgiftsskyldigheten per dödsdagen, om en anmälan kommer in till landskapsregeringen inom tre månader från dödsdagen.

 

30 §

Beslut om avgiftsskyldighet

     Efter att en anmälan om innehav av televisionsmottagare enligt 27 § har kommit in till landskapsregeringen uppbär landskapsregeringen utan något separat beslut om avgiftsskyldighet en avgift för innehav av televisionsmottagare hos den fysiska eller juridiska person som har anmälts som innehavare.

     På begäran av innehavaren av televisionsmottagaren eller om det har blivit uppenbart vid en kontroll att någon använder en televisionsmottagare som inte har anmälts enligt 27 § och oenighet råder huruvida avgiftsskyldighet föreligger fattar landskapsregeringen ett särskilt beslut om avgiftsskyldighet och om tidpunkten för när avgiften ska på börja betalas.

     På uppbörd av avgift för innehav av televisionsmottagare tillämpas i övrigt landskapslagen om grunderna för avgifter till landskapet.

 

31 §

Kontrollanter

     Landsregeringen kan förordna särskilda kontrollanter för att övervaka att anmälningsskyldigheten enligt 27 § verkställs.

     Kontrollanten ska ha ett tjänstemärke vars utformning fastställs av landskapsregeringen. Märket ska medföras vid tjänsteutövning och visas upp vid behov eller på begäran.

     I samband med en kontroll ska kontrollanten på begäran ges information om televisionsinnehavaren, om antalet televisionsmottagare som innehas och var de finns, om den tid televisionsmottagaren är i bruk och om andra omständigheter som behövs vid uppbörden av avgiften.

 

6 kap.
Televisionsinnehavarregister

 

32 §

Allmänna principer

     Landskapsregeringen får i ett register över innehavare av televisionsmottagare (televisionsinnehavarregister) utföra behandling av personuppgifter för de ändamål som anges i 34 §.

     Vid behandlingen av personuppgifter i televisionsinnehavarregistret gäller landskapslagen om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen, om inte något annat föreskrivs i detta kapitel.

 

33 §

Registeransvarig

     Landskapsregeringen är registeransvarigt för behandlingen av personuppgifter i televisionsinnehavarregistret.

 

34 §

Registerändamål

     Personuppgifter får behandlas i televisionsinnehavarregistret för att tillhandhålla uppgifter för uppbörden av avgifter för innehav av televisionsmottagare och övervakningen av att denna lag följs.

 

35 §

Registerinnehåll

     Televisionsinnehavarregistret får innehålla personuppgifter om dem som anmält sitt innehav av televisionsmottagare och om dem som har konstaterats ha brutit mot skyldigheten att anmäla sitt innehav samt om uppbörds- och betalningstransaktioner som gäller avgifter som uppbärs för användningen av en televisionsmottagare.

     I televisionsinnehavarregistret får följande uppgifter införas

     1) innehavarens namn,

     2) personbeteckning och i fråga om juridiska personer dennes affärs- och samfundssignum,

     3) adress,

     4) hemkommun,

     5) antalet televisionsmottagare som innehas och används samt

     6) andra uppgifter som behövs för att fastställa avgiftsskyldigheten och sköta övervakningen.

 

36 §

Utlämnande av uppgifter

     Personuppgifter ur televisionsinnehavarregistret får lämnas ut till polis- och åklagarmyndigheter samt domstolar om uppgifterna behövs för övervakningen av att denna lag iakttas. Uppgifter får även utlämnas till utsökningsmyndigheter för indrivning av avgifter som inte har betalats inom föreskriven tid.

 

37 §

Skadestånd vid behandling av personuppgifter

     Bestämmelserna i landskapslagen om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen om skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt detta kapitel.

 

7 kap.
Programnämnd

 

38 §

Programnämndens uppgift och sammansättning

     För granskning av program som förekommit i radio- eller televisionssändning eller i beställ-tv och för vissa andra i denna lag angivna uppgifter finns programnämnden. Landskapsregeringen kan anförtro programnämnden även andra än i denna lag uttryckligen förutsatta uppgifter vilka lämpligen kan handhas av nämnden.

     Landskapsregeringen tillsätter programnämnden. Nämnden består av en ordförande och en vice ordförande samt minst tre och högst fem övriga medlemmar. Nämndens mandattid är fyra år. Ordföranden ska ha en inom juridisk fakultet vid universitet eller därmed jämförbar högskola, som är erkänd av nationell utbildningsmyndighet, avlagd examen som motsvarar minst fyra års heltidsstudier.

     Landskapsregeringen kan skilja programnämnden eller en medlem i nämnden från uppdraget innan mandattiden gått ut. Om medlem skiljs från sitt uppdrag eller avlider ska en ny medlem utses för den återstående mandattiden. Landskapsregeringen beslutar om det arvode som ska tillkomma den som innehar ett uppdrag i nämnden.

 

39 §

Programnämndens sammanträden

     Programnämnden sammanträder på kallelse av ordföranden eller vid förfall för ordföranden på kallelse av vice ordföranden.

     Programnämnden är beslutför då ordföranden eller vice ordföranden och minst hälften av de övriga medlemmarna är närvarande. Vice ordföranden handhar ordförandens uppgifter vid jäv eller annat förfall för denna. Beslut fattas med enkel majoritet. Faller rösterna lika avgör ordförandens röst.

     Vid programnämndens sammanträden förs protokoll som justeras på sätt som programnämnden bestämmer.

     Om beslutsfattandet i programnämnden i övrigt gäller i tillämpliga delar de bestämmelser som gäller beslutsfattandet i landskapsregeringen.

 

8 kap.
Påföljder, straff och besvär

 

40 §

Påföljder vid överträdelser av programreglerna

     Finner programnämnden att program som har förekommit i radio- eller televisionssändning eller i beställ-tv strider mot lag ska den som bedriver sändningsverksamheten tilldelas anmärkning. Beslut om anmärkning ska offentliggöras på åtgärd av den som har tilldelats anmärkningen. Har den som bedriver sändningsverksamhet under samma kalenderår tilldelats minst tre anmärkningar eller är en enskild överträdelse att betrakta som synnerligen grov, kan nämnden utfärda sändningsförbud för viss tid. Beslut om sändningsförbud får fattas endast när omständigheterna klart ger vid handen att en anmärkning inte är ett tillräckligt medel för att förmå den som bedriver sändningsverksamhet att rätta sig.

 

41 §

Påföljder vid försummelse att betala avgift

     Den som inte har betalt i denna lag avsedd avgift inom utsatt tid eller som har låtit bli att anmäla innehav av televisionsmottagare är skyldig att förutom avgiften betala dröjsmålsavgift i enlighet med vad landskapsregeringen bestämmer. När avgifterna enligt denna paragraf bestäms ska landskapslagen om grunderna för avgifter till landskapet iakttas i tillämpliga delar.

     Avgifter som inte har betalats inom utsatt tid får drivas in utan dom eller beslut på det sätt som föreskrivs i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (FFS 706/2007).

 

42 §

Straffbestämmelser och tvångsmedel

     Den som utövar verksamhet som innefattar radio- eller televisionssändning utan tillstånd eller överträder sändningsförbud ska dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller den som innehar den sändare vilken har använts vid överträdelsen. Kan han eller hon göra sannolikt att han eller hon inte har haft möjlighet att förhindra överträdelsen, ska straff dock inte utdömas.

     Den som har låtit bli att anmäla verksamhet eller innehav av ledningsnät enligt bestämmelserna i 3 § ska dömas till böter.

     I fråga om straff för lämnande av oriktiga personuppgifter ska iakttas vad som bestäms i 16 kap. 5 § strafflagen (FFS 39/1889).

     I landskapet ska bestämmelserna i 24 kap. 8 § i strafflagen om brott mot spridande av information som kränker privatlivet tillämpas i den lydelse bestämmelsen har när denna lag träder i kraft. Ändringar av 24 kap. 8 § i strafflagen ska tillämpas i landskapet från det att de träder i kraft i riket.

     På programnämndens framställning kan landskapsregeringen vid vite tvinga den som vägrar att fullgöra skyldighet som åvilar honom eller henne enligt 24 § att upphöra med sin tredska.

 

43 §

Besvär

     Beslut som programnämnden har fattat med stöd av denna lag får överklagas hos Ålands förvaltningsdomstol.

     Besvär över lagligheten av landskapsregeringens beslut enligt denna lag får anföras hos högsta förvaltningsdomstolen.

 

9 kap.
Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser

 

44 §

Ikraftträdande

     Denna lag träder i kraft

     Genom denna lag upphävs

     1) landskapslagen (1993:117) om rundradioverksamhet,

     2) landskapslagen (1993:53) om kabelsändningar till allmänheten,

     3) 5 § och 6 § 2 mom. i radioansvarighetslagen (FFS 219/1971) samt 4, 5 och 6 §§ i radioansvarighetsförordningen (FFS 621/1971) i den lydelse som tidigare har varit gällande jämlikt 71 § självstyrelselagen samt

     4) 27 kap. 3a i strafflagen i den lydelse som tidigare har varit gällande jämlikt 71 § självstyrelselagen.

 

45 §

Övergångsbestämmelse

     Den som har tillstånd att utöva verksamhet som innefattar rundradiosändning med stöd av landskapslagen om rundradioverksamhet får med stöd av tillståndet fortsätta att utöva verksamhet som innefattar radio- eller televisionssändning under tillståndets giltighetstid. På sådant tillstånd tillämpas bestämmelserna i denna lag.

     Den som har anmält sitt innehav av kabelnät eller sin kabelsändningsverksamhet med stöd av landskapslagen om kabelsändningar till allmänheten och som fortfarande förfogar över ledningsnät där de bedrivs sändningar på vilka denna lag är tillämplig eller som önskar fortsätta med verksamhet för vilket det krävs anmälan enligt denna lag, ska anmäla sitt innehav eller sin verksamhet enligt 3 § senast sex månader efter det att denna lag har trätt i kraft.

     Den som innehar en televisionsmottagare när denna lag träder ikraft och som har anmält sitt innehav med stöd av landskapslagen om rundradioverksamhet anses ha gjort en anmälan enligt 27 §.

     Den som har betalt avgift för innehav av televisionsmottagare med stöd av landskapslagen om rundradioverksamhet är inte skyldig att betala avgift för innehav av televisionsmottagare enligt denna lag förrän avgiftsperioden för den betalda avgiften har löpt ut. Vid bestämmandet av avgiften för den första avgiftsperioden enligt denna lag ska landskapsregeringen beakta om avgiften avser tid för vilken avgift för innehav av televisionsmottagare har betalts enligt landskapslagen om rundradioverksamhet.

     Programnämnd som har tillsatts av landskapsregeringen innan denna lag har trätt i kraft fortsätter sin verksamhet tills mandattiden har löpt ut.

     På förvaltningsärenden som har inletts före denna lags ikraftträdande tillämpas de bestämmelser som gällde vid lagens ikraftträdande. På ärenden som har återförvisats för ny behandling tillämpas dock bestämmelserna i denna lag.

 

__________________

 

2.

L A N D S K A P S L A G
om ändring av 3 § tobakslagen för landskapet Åland

 

     I enlighet med lagtingets beslut ändras 3 § 2 mom. tobakslagen (1978:52) för landskapet Åland, sådant det lyder i landskapslagen 1997/64, som följer:

 

3 §

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     Alla former av reklam eller annan försäljningsfrämjande verksamhet för tobaksprodukter eller för andra produkter än tobaksprodukter, som sker i sådana televisionsprogram som avses i landskapslagen (    :    ) om radio- och televisionsverksamhet, är förbjuden om den är utformad så att den är ägnad att främja bruket av tobaksprodukter.

 

__________________

 

 

     Denna lag träder i kraft

 

__________________

 

 

Mariehamn den 14 april 2011

 

 

L a n t r å d

 

 

Viveka Eriksson

 

 

Föredragande minister

 

 

Roger Eriksson

 


Parallelltexter

 

·       Parallelltexter till landskapsregeringens framställning nr 17/2010-2011