Framställning 2/2006-2007
|
|
| ||
|
| FRAMSTÄLLNING nr 2/2006-2007 | ||
|
| Datum |
| |
|
| 2006-10-24 |
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
| Till Ålands lagting |
| |
|
| |||
|
| |||
|
| |||
|
| |||
Ny lagstiftning om skydd av det maritima kulturarvet
Huvudsakligt innehåll
Landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar en ny landskapslag om skydd av det maritima kulturarvet samt att landskapslagen (1965:9) om fornminnen ändras.
Landskapsregeringen föreslår att även andra kulturellt bevarandevärda lämningar som är äldre än 100 år än endast skeppsvrak och föremål som finns i eller härrör från sådana skall omfattas av lagstiftningen om skydd av det maritima kulturarvet. Landskapsregeringen föreslår vidare att om skada som inte tidigare funnits upptäcks eller om föremål som tidigare funnits saknas, på maritimt kulturarv, skall detta anmälas till landskapsregeringen.
Det föreslås att kommersiella tillstånd för dykverksamhet i landskapet skall kunna fås.
Tiden för vilket tillstånd skall kunna beviljas föreslås vara fem år.
Landskapsregeringen föreslår att minimiåldersgränsen för personer i grupptillstånd eller kommersiellt tillstånd sänks från 16 år till 15 år. Därtill föreslår landskapsregeringen att personer som fyllt 12 år kan få ingå i sådana tillstånd, om dykningen sker tillsammans med målsman och till maximalt 18 meters djup.
Landskapsregeringen föreslår en bestämmelse om när ansökan om dykning på en viss plats kan avslås. Avslag föreslås kunna ske gällande platser som är maritimt kulturarv, platser som är av sådan karaktär att dykning är förenad med livsfara samt platser där dykning är olämplig av hänsyn till avlidna. Den tid efter en farkost sjunkit som tillståndsansökan kan avslås av hänsyn till avlidna föreslås vara 50 år.
Det föreslås att en bestämmelse om att anmälan till behörig myndighet om när och var dykning sker skall tas in i lagen. Det föreslås därtill att en bestämmelse om anmälan till behörig myndighet om användande av teknisk utrustning för uppsökande eller undersökande av maritimt kulturarv eller av skeppsvrak skall intas i lagen.
INNEHÅLL
1. Nu gällande regler om skydd av kulturarv under vatten samt regler om dykning på Åland
3. Lagstiftningen i kringliggande regioner
4. Landskapsregeringens förslag
5.2 Administrativa konsekvenser
5.4 Konsekvenser för jämställdheten
Landskapslag om skydd av det maritima kulturarvet
3 kap. Tillståndspliktig verksamhet
4 kap. Ansökan om och beviljande av tillstånd
L A N D S K A P S L A G om skydd av det maritima kulturarvet
L A N D S K A P S L A G om ändring av landskapslagen om fornminnen
Allmän motivering
1. Nu gällande regler om skydd av kulturarv under vatten samt regler om dykning på Åland
Enligt 20 § landskapslagen (1965:9) om fornminnen stadgas om fartygsfynd i landskapslagen (1974:65) om fredning av skeppsvrak.
Enligt 1 § 1 mom. är i havet eller i vattendrag anträffat fartyg eller annan farkost eller del därav som kan antas vara minst 100 år gammal fredad. Föremål som anträffas i fredade vrak eller som uppenbarligen härstammar från sådana tillfaller utan lösen landskapet enligt 1 § 2 mom. I 1 § 3 mom. anges att såvitt inte annat följer av lagen skall i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet om fast fornlämning i landskapslagen (1965:9) om fornminnen.
Enligt 2 § får dykning i landskapet med dykar- eller grodmansutrustning eller därmed jämförbar utrustning, som omfattar behållare med dykarens försörjning av luft eller syre, endast ske med landskapsregeringens tillstånd och med iakttagande av bestämmelserna i lagen och de föreskrifter som utfärdats med stöd av lagen.
Vattenägarens tillstånd i samband med dykning krävs enligt 6 § bara för åtgärder som kräver dennes tillstånd enligt annan lagstiftning. Ägarens tillstånd krävs enligt 6 § vid undersökning av skeppsvrak.
I 3 § 1 mom. anges att landskapsregeringen vid behov kan meddela särskilda föreskrifter för bevarande av ett fredat vrak. Föreskrifter kan innefatta förbud mot dykning inom ett tillräckligt stort vattenområde kring vraket. I 3 § 2 mom. anges att beträffande dessa beslut gäller vad som därom är föreskrivet i 8 § fornminneslagen.
Dykförbud och övervakning av skeppsvrak och bestämmelserna därom
På Åland finns för närvarande ett dykförbud och två platser med begränsningar för dykning.
Enligt 3 § landskapslagen om fornminnen övervakar landskapsregeringen att fornminnen skyddas enligt lagen. Även polisen har behörighet enligt polislagen (2000:49). Enligt 31 § självstyrelselagen är riksmyndigheterna skyldiga att inom gränserna för sin allmänna behörighet på begäran av landskapsregeringen bistå landskapsmyndigheterna vid skötseln av de uppgifter som tillhör självstyrelsen. På Åland sköter västra Finlands sjöbevakningssektion och bevakningsflygdivisionen de uppgifter som landskapsregeringen anhåller om bistånd med från gränsbevakningen. Bestämmelser finns i Republikens Presidents Förordning (2004:21) om gränsbevakningsväsendets uppgifter i landskapet Åland. Diskussioner pågår för att ta fram en ny överenskommelseförordning, bl.a. för att klarlägga uppgiftsfördelningen i 31 § självstyrelselagen.
Register
Museibyrån vid landskapsregeringen upprätthåller med stöd av 2 § 2 mom. landskapslagen om fornminnen ett vrakregister. Vrakregistret är topografiskt, d.v.s. i registret anges i vilken kommun, by, samt i vilket vattenområde vraket finns. Om det är känt anges uppgifter om vilken typ av fartyg det är, namn, ålder, ägare, byggnadsår, byggnadsplats, när det blivit vrak och i vilket skick det bedöms vara. Arbete pågår på museibyrån med att ta fram ett datoriserat vrakregister. Det förs även ett förlisningsregister med kända förlisningar där vrakplatsen ännu inte upptäckts registreras. Uppgifter om vrak kan fås vid förfrågan.
2. Behov av lagändringar
Det finns ett behov att i lagtext tydligare reglera skyddet av det maritima kulturarvet. Nu gällande lagstiftning trädde ikraft i augusti 1974. Avsikten med förslaget är att modernisera lagstiftningen och uppdatera den till nuvarande förhållanden. Den nya grundlagen (FFS 731/1999) trädde ikraft år 2000. Särskilt har vid framtagandet av lagstiftningen beaktats rörelsefriheten, allemansrätten och äganderätten. Dessa rättigheter skall inte begränsas utan starka skäl och i de fall att inskränkningar sker i rättigheterna skall det finnas stöd i lag för inskränkningen. Europarådets konvention om mänskliga rättigheter (FFS Fördragsserie 19/1990) är därtill införlivad med finsk rätt, vilket innebär att konventionen har samma status som finsk lag och att vanliga lagtolkningsprinciper skall användas. Vid framtagandet av lagstiftningen har beaktats Justitieombudsmannens avgörande 20.12.2002 samt Högsta förvaltningsdomstolens beslut 17.9.2004.
Flera internationella överenskommelser har även tillkommit på området. Ålands lagting beslutade 3.6.1996 om godkännande av vissa bestämmelser i Förenta Nationernas havsrättskonvention 1982 och i avtalet om genomförande av del 11 i den (FFS fördragsserie 49/1996). I de allmänna bestämmelserna i del 16, artikel 303 anges om arkeologiska och historiska fynd i havet att staterna är skyldiga att skydda föremålen och samarbeta i detta intresse. Artikeln gäller inte den identifierbara ägarens rättigheter angående bärgning, andra sjörättsliga regler eller lagar och praxis rörande kulturellt utbyte. Artikeln inverkar inte heller på internationella avtal eller folkrättsliga regler om skydd för föremål av arkeologiskt eller historiskt intresse.
En FN-konvention om skydd av undervattenskulturarv finns; UNESCO:s Convention on the Protection of the Underwater Cultural Heritage 2001. Konventionen har ännu inte trätt ikraft. (Det är vanligt att det tar några år innan konventioner ratificeras av tillräckligt många stater för att träda ikraft. Havsrättskonventionen från 1982 trädde t.ex. ikraft 1994. Konventionen har inte heller ratificerats av Finland eller Åland.)
Nordiska överenskommelser finns om en långsiktigt hållbar utveckling. Beträffande kulturarvsturism innebär dessa att plats och föremål skall nyttjas på ett sådant sätt att de bevaras även till kommande generationer.
I november 2003 lämnades till den internationella sjöfartsorganisationen IMO en gemensam ansökan av Danmark, Estland, Finland, Tyskland, Lettland, Litauen, Polen och Sverige om att få Östersjön, med undantag för de ryska vattnen, klassat som ett särskilt känsligt havsområde, PSSA (Particularly Sensitive Sea Area). Ett PSSA-område kan etableras både inom och utanför territorialvatten. I april 2004 beslutade IMO att klassa Östersjön som ett särskilt känsligt havsområde. Grunder för beslut om PSSA inkluderar ekologiska kriterier som ett unikt eller sällsynt ekosystem, ekosystemets mångfald, känsligheten för störningar genom naturliga händelser eller mänsklig aktivitet samt sociala, kulturella och ekonomiska kriterier som rekreation och turism. Även vetenskapliga kriterier som biologisk forskning eller historiska värden beaktas. IMO kan även godkänna nya internationella bestämmelser och begränsningar som minskar riskerna och olägenheterna i områden som tilldelats PSSA-status. I ansökan föreslogs inte fler bestämmelser och begränsningar utöver gällande sådana. PSSA-klassificeringen i sig ger inget konkret skydd, utan tanken är att de nio berörda länderna kring Östersjön skall enas om ett fungerande regelverk, som bl.a. förhindrar fortsatta utsläpp av olja och andra föroreningar samt medför en hårdare miljökontroll av sjöfarten.
Ett skydd för även andra kulturellt bevarandevärda lämningar under vatten som är 100 år eller äldre än endast skeppsvrak och föremål som finns i eller härrör från dessa behövs i lagstiftningen. Det finns vidare ett intresse hos landskapsregeringen att få rapporter om att nya skador upptäckts på maritimt kulturarv eller om att det försvunnit delar från maritimt kulturarv. Den tekniska utvecklingen har därtill gått framåt beträffande dykarutrustning och beträffande utrustning för uppsökande och undersökning av maritimt kulturarv. Lagstiftningen måste även därför uppdateras. Rekreationsdykning har blivit vanligare och kommersiella tillstånd behövs i lagstiftningen. Det finns ett behov av att anpassa lagstiftningen om lägsta åldergräns för dykning till rekommendationer från sportdykarförbund och till de åldersgränser för dykning som används vid internationella utbildningsprogram för dykning. Det behövs tydligare bestämmelser om grunderna för att inte bevilja tillstånd till dykning på en viss plats. Anmälan om var och när dykning sker till behörig myndighet behövs av säkerhetsskäl. Anmälan om användande av utrustning för uppsökande eller undersökande av maritimt kulturarv eller av skeppsvrak behövs, för kunskap om var maritimt kulturarv finns och i förlängningen för att hindra vrakplundring.
Östersjön som dykmiljö
Östersjön har en salthalt som endast är en femtedel av den saltvattenhalt som finns i världshaven och är världens näst största brackvattenhav. Medeldjupet är cirka 60 meter och det största djupet är 459 meter. Vattnet i Östersjön byts ut ungefär en gång på 30 år, då den enda kontakten med Nordsjön och Atlanten är de smala och grunda danska sunden. Östersjöns temperatur varierar mycket mellan årstiderna och medeltemperaturen är endast 10˚ C. Relativt få arter har lyckats anpassa sig till den unika miljön med en blandning av söt- och saltvatten och detta gör arterna särskilt känsliga för föroreningar och exploatering.
Ålands skärgård är svårnavigerad och många förlisningar har skett här under årens lopp. Beträffande skeppsvrak så medför Östersjöns vatten att de bevaras väl, eftersom skeppsmask inte finns i brackvatten. I Östersjön är hoten mot skeppsvrak och last istället erosion, mikrobiologisk nedbrytning, isdrift, vågrörelser och mekanisk påverkan genom mänsklig närvaro som påverkar vraken. Mänsklig påverkan kan vara omedveten genom ankare eller trålar som fastnar i och skadar vraken, men den kan ibland också vara påverkan från dykare som besöker vrak.
3. Lagstiftningen i kringliggande regioner
3.1 Regler om skydd av kulturarv under vatten och regler om som gäller skeppsvrak och last under 100 år
3.1.1 Riket
I 20 § lagen om fornminnen (FFS 295/1963) föreskrivs om fartygsfynd. I havet eller i vattendrag påträffade vrak av fartyg eller andra farkoster som kan antas ha sjunkit för minst hundra år sedan eller delar av sådana vrak är fredade. Vidare anges att om vrak och delar av vrak gäller i tillämpliga delar vad som bestäms om fasta fornlämningar. Fredning innebär beträffande vrak eller del av vrak att de inte får utgrävas, överhöljas, ändras, skadas, borttas eller på annat sätt rubbas utan tillstånd.
Beträffande äganderätt föreskrivs att om det utifrån de yttre omständigheterna är uppenbart att ägaren har övergett ett sådant vrak som avses i paragrafen eller en del av ett sådant tillhör vraket eller vrakdelen staten. Därtill anges att föremål, vilka anträffas i vrak, som avses i paragrafen, eller uppenbart härstammar från sådant, tillfaller staten utan lösen, och att om dem gäller i övrigt i tillämpliga delar, vad om lösa fornföremål är föreskrivet. Det anges att den som finner ovan i paragrafen avsett vrak eller föremål, skall anmäla det till arkeologiska kommissionen utan dröjsmål.
3.1.2 Sverige
I Sverige regleras skydd av fornlämningar i lagen om kulturminnen m.m. (SFS 1988:950). Fornminnena indelas i fasta fornlämningar och fornfynd. De fasta fornlämningarna är skyddade med stöd av lagen. Till de fasta fornminnena hör enligt 2 kap. 1 § 8 p. skeppsvrak under vatten om det gått minst 100 år sedan skeppet blev vrak. Fornfynd är enligt 2 kap. 3 § 1 p. föremål som saknar ägare när de hittas och som påträffas vid eller i en fast fornlämning som det har samband med. Dessa fornfynd tillfaller staten. Fornfynd är därtill enligt 2 kap. 3 § 2 p. föremål som saknar ägare när de hittas som påträffas under andra omständigheter och kan antas vara över 100 år gamla. Dessa fornfynd tillfaller upphittaren som dock är skyldig att ge staten möjlighet att lösa in fyndet mot betalning i fall som anges i lagen.
Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen kan enligt 2 kap. 8 § undersöka fasta fornlämningar, bärga fartygsvrak och undersöka platser där fornfynd påträffats. Ett skeppsvrak skall tillfalla staten om det bärgas och om det saknar ägare. Ett skeppsvrak som påträffas utanför nationell jurisdiktion och som bärgats av ett svenskt fartyg eller förs till Sverige tillfaller staten om minst 100 år gått sedan skeppet blev vrak. Enligt 2 kap. 6 § kulturminneslagen krävs tillstånd för alla undersökningar, d.v.s. alla ingrepp eller förändringar av vrak äldre än 100 år, men tillstånd krävs inte för att dyka ner och titta på vraket. Uppdragsarkeologi bekostas av företaget enligt 2 kap. 10 och följande §§ kulturminneslagen.
I lagen med vissa bestämmelser om sjöfynd (SFS 1918:163) regleras övergivna fartyg och skeppsvrak samt föremål som hör till fartyg. Lagen tillämpas endast om det gått mindre än 100 år sedan skeppet blev vrak och lagen om kulturminnen inte är tillämplig. Vrak som är under 100 år får i Sverige inte undersökas utan tillstånd av ägaren, men tillstånd krävs inte för att dyka ner och titta på vraket.
3.1.3 Norge
I Norge regleras skydd av fornlämningar i lov om kulturminner (1978 nr 50). Fornföremål är statlig egendom och skyddas direkt av lagen. I 14 § bestäms om skeppsvrak att över 100 år gamla skeppsfynd och föremål som funnits ombord tillkommer staten om det är sannolikt att någon ägare inte kommer att hittas. Endast myndigheterna har rätt att undersöka fynd. För fynd betalas hittelön efter prövning så att hittelönen delas lika mellan upphittare och markägare. Fredning av skrov och utrustning kan enligt 14 a § ske gällande båtar med särskilt kulturhistoriskt värde. Vrak som är äldre än från år 1537 är automatiskt fredade enligt 4 § 1 mom. Alla över 100 år gamla samiska vrak är automatiskt fredade enligt 4 § 2 mom.
I lov om strandning og vrak (1893 nr 2) anges upphittarens och myndigheternas skyldigheter om anmälan av fynd av strandade skepp och om ägarens rätt att återfå besittning av sitt skepp. Lagen tillämpas endast beträffande mindre än 100 år gamla skeppsvrak då lov om kulturminner inte är tillämplig.
3.1.4 Danmark
Bestämmelser om fornminnen finns i museumsloven (2001 nr 473). I 28 § föreskrivs att skeppsfynd och föremål som funnits ombord från förlisningar för över 100 år sedan som hittas i territorialvatten och i vissa fall på kontinentalsockeln tillhör staten om säkra uppgifter om ägaren saknas. Anmälan om fynd av gamla skepp och föremål som funnits ombord skall göras till kulturministeriet. Kulturministeriet besluter om arkeologiska undersökningar av objekt enligt 1 mom. som tillhör staten och kan i särskilda fall frångå ålderskriteriet. Den som hämtar upp föremål som är skyddat och tillhör staten eller den som får ett sådant föremål i sin besittning skall överlämna föremålet till kulturministeriet. Rätt till bärgarlön finns inte men gottgörelse kan utbetalas av kulturministeriet. Oavsett om skydd finns enligt 28 § 1 mom. museumloven skall följande regler följas; 1) bestämmelser om vem som är berättigad att bärga och om tillåtelse till bärgning innan denna utförs, 2) bestämmelser om anmälan om upptagna föremål och 3) bestämmelse om inkallande av ägaren till de upptagna föremålen.
I 28a § 1 mom. anges att skeppsfynd och föremål som funnits ombord från förlisningar för över 100 år sedan vilka hittas på djuphavsbotten av danska medborgare eller av danskregistrerade fartyg tillhör den danska staten om inte andra länder eller privatsubjekt kan bevisa sin egendomsrätt. Djuphavsbotten definieras som havsbotten och dess underlag som ligger utanför gränserna för nationell jurisdiktion. Fynd enligt 1 mom. skall omedelbart anmälas till kulturministeriet. Undervattenkulturarvet som avses i 1 mom. som tillhör den danska staten, danska medborgare eller danska juridiska personer får inte ändras utan kulturministeriets tillåtelse. Danska medborgare eller danska juridiska personer får inte heller ändra undervattenskulturarv som tillhör annan utan dennes tillåtelse. Den som hämtar upp föremål som tillhör staten enligt 1 mom. eller den som får ett sådant föremål i sin besittning skall omedelbart överlämna föremålet till kulturministeriet. Rätt till bärgarlön finns inte. Kulturministeriet kan bestämma att skeppsfynd och föremål som funnits ombord från förlisning för mindre än 100 år sedan skall omfattas av bestämmelsen i 1 mom.
3.2 Regler om dykning
3.2.1 Riket
I riket är dykning endast i undantagsfall tillståndspliktig. I 16 § territorialövervakningslag (FFS 755/2000) definieras skyddsområden som fastställda, avgränsade områden av Finlands territorialvatten som är viktiga med hänsyn till rikets säkerhet och organisationen av territorialövervakningen. Enligt 17 § är det inte tillåtet att utan tillstånd dyka med dykarutrustning eller att utöva andra undervattensaktiviteter som inte normalt hör till sjöfarten inom skyddsområden. Bestämmelsen gäller inte en myndighet som sköter sina tjänsteuppgifter, men tillståndsmyndigheten skall underrättas om annan verksamhet än sådan som bedrivs av territorialövervakningsmyndighet.
Ansökan skall enligt 10 § statsrådets förordning om territorialövervakning (FFS 971/2000) riktas till ett enligt 9 § behörigt truppförband. Beviljat tillstånd gäller enligt 8 § för ett år i sänder.
Uppgifter som skall lämnas i ansökan anges i 11 §. Enligt förordningens 13 § om förenklat tillståndsförfarande kan om det är uppenbart att förutsättningarna för beviljande av tillstånd enligt lagens 19 § föreligger, ett truppförband i 9 §, i enskilt fall bevilja tillstånd för hobbydykning med sedvanlig dykarutrustning, även om bestämmelserna om sökande av tillstånd enligt 10 och 11 §§ inte till alla delar iakttas när tillståndet söks.
Dykförbud och övervakning av skeppsvrak och bestämmelserna därom
I riket är dykning tillåten på alla områden utom försvarsmaktens skyddsområden (19 st.) och skyddsområden utfärdade enligt fornminneslagen (4 st.; St Nikolaj, St Mikael, Vrouw Maria och Gråharunvraket). Justitieombudsmannen anser i beslut 30.6.2005 att skyddsbestämmelserna för vraket Vrouw Maria är rättsligt sett osäkert grundade. Beträffande skyddsområdena utfärdade enligt fornminneslagen är skyddet sådant att tillstånd till dykningar begränsas på dessa och att dykning enbart i rekreationssyfte som regel inte beviljas.
Fartygsfynd och efterlevnaden av bestämmelserna om dem övervakas förutom av myndigheter som avses lagen om fornminnen, som t.ex. sjöhistoriska museet, även av gränsbevakningsväsendet enligt 20 § 5 mom. lagen om fornminnen.
3.2.2 Sverige
Dykförbud och övervakning av skeppsvrak och bestämmelserna därom
En liten del av svenska vrak är belagda med dykförbud. Ett exempel på en plats med dykförbud är vattenområdet kring Birka.
Beträffande övervakning utgör sjöpolisen och kustbevakningen myndigheter som kan agera.
3.2.3 Övrigt
Motsvarande lagstiftning om dykning som finns på Åland finns inte i kringliggande regioner. Även andra länder har i likhet med riket bestämmelser om dykning i undantagsfall. Även på andra platser i utlandet krävs ibland tillstånd till dykning.
4. Landskapsregeringens förslag
Åland har den strängaste lagstiftningen för fredning av fornlämningar under vatten i Norden. Åländska vrak är bättre bevarade än vrak i andra nordiska länder på grund skyddet som följer av lagstiftningen om fredning av skeppsvrak enligt vilken tillstånd till dykning krävs. Syftet med lagförslaget är att även fortsättningsvis skydda vrak och att förhindra plundring av vrak. Lagförslagets syfte är därtill att på ett bättre sätt möjliggöra kommersiell dykning. De välbevarade åländska vraken är attraktiva att dyka på och dyknäringen har en stor potential att utvecklas.
Vid kulturarvsturism är det viktigt med en hållbar utveckling så att plats och föremål bevaras även till kommande generationer. Det är inte en motsättning att samtidigt bevara och nyttja det maritima kulturarvet. Ett samarbete finns mellan myndigheter och dykare med att skydda skeppsvrak då det finns en gemensam vilja och ett gemensamt intresse att bevara det maritima kulturarvet. Landskapsregeringen vill stärka denna samverkan mellan myndigheter och dyknäring.
Lagförslaget innefattar, liksom nuvarande lagstiftning, skydd av skeppsvrak och föremål som härrör från sådana, men lagförslaget innefattar därtill ett utökat skydd för andra över 100 år gamla kulturellt bevarandevärda lämningar under vatten. Landskapsregeringen föreslår vidare att om skada som inte tidigare funnits upptäcks eller om föremål som tidigare funnits saknas, på maritimt kulturarv, så skall detta anmälas till landskapsregeringen.
Landskapsregeringen föreslår att även dykning med utrustning som omfattar behållare för dykares försörjning med annan gasblandning än luft eller syre görs tillståndspliktig.
Landskapsregeringen föreslår att regler om kommersiella dyktillstånd vilka beviljats enligt praxis skall tas in i lagstiftningen. Förslaget ger ett tillstånd dels anpassat för sportdykare under utbildning och dels anpassat för att göra det möjligt för turistnäringen att ge turister vid besök i landskapet ett snabbt tillstånd att dyka i arrangerade dykutflykter på kommersiell bas. Tillstånd till dykning föreslås kunna beviljas för fem år.
Landskapsregeringen föreslår att minimiåldersgränsen för personer i grupptillstånd eller kommersiellt tillstånd sänks från 16 år till 15. Därtill föreslår landskapsregeringen att personer som fyllt 12 år kan få ingå i sådana tillstånd, om dykningen sker tillsammans med målsman och till maximalt 18 meters djup.
Landskapsregeringen föreslår en tydligare bestämmelse med grunder för att inte bevilja tillstånd till dykning på en viss plats. Landskapsregeringen föreslår att det även skall vara möjligt att inte bevilja tillstånd till dykning på en plats innan 100 år förflutit sedan den händelse som motiverar begränsningen inträffade på i lagtexten angivna grunder. Avslag föreslås kunna ske gällande platser som är maritimt kulturarv av särskilda skyddsskäl, platser som är av sådan karaktär att dykning är förenad med livsfara samt platser där dykning är olämplig av hänsyn till avlidna. Den tid efter en farkost sjunkit som tillståndsansökan kan avslås av hänsyn till avlidna föreslås vara 50 år.
Det föreslås att en bestämmelse om att anmälan till behörig myndighet om när och var dykning sker skall tas in i lagen. Bestämmelsen bygger på praxis. Även anmälan om användande av utrustning för uppsökande eller undersökande av maritimt kulturarv eller av skeppsvrak till behörig myndighet föreslås.
I 8 § 1 mom. 2 meningen fanns i den nu gällande landskapslagen om fredning av skeppsvrak en bestämmelse om att beviljade tillstånd för undersökning av fartygsvrak skall meddelas till museiverket. Landskapsregeringen föreslår att motsvarande bestämmelse inte förs in i det nya lagförslaget eftersom lagstiftningen ifråga om fornminnen helt har överförts till landskapet i 1991-års självstyrelselag 18 § 11 p.
5. Förslagets verkningar
5.1 Ekonomiska konsekvenser
Förslaget väntas inte medföra några konsekvenser på den offentliga ekonomin. Förslaget förväntas ge positiva ekonomiska verkningar för dyknäringen.
5.2 Administrativa konsekvenser
Förslaget har inte några betydande verkningar i fråga om organisation eller personal. Till en tjänstemans uppgifter på museibyrån hör i nuläget bl.a. arbete med beredande av ansökningar om dyktillstånd för beslut hos landskapsregeringen. Förändringarna i lagförslaget jämfört med gällande lag väntas inte medföra någon betydande ökning till arbetsbördan på museibyrån. Landskapsregeringen kan även vid beslutsfattandet höra andra avdelningar inom förvaltningen och andra sakkunniga om t.ex. miljö, näring eller teknik.
5.3 Konsekvenser för miljön
Förslaget väntas inte medföra några konsekvenser för miljön. Dykningar kommer dock att ge ökade kunskaper om vattenmiljön i landskapet.
5.4 Konsekvenser för jämställdheten
Andelen kvinnor bland personer som finns upptagna i grupptillstånd har under åren 1999-2005 varit mellan 17 och 20 procent.
Förslaget är könsneutralt och väntas inte medföra några konsekvenser för jämställdheten.
6. Ärendets beredning
Lagförslaget har tagits fram av lagberedningen efter hörande av berörda avdelningar i landskapsregeringens allmänna förvaltning, särskilt museibyrån, men även landskapsläkaren, miljöbyrån, kansliavdelningen och näringsavdelningen. Vid framtagandet har därtill diskussioner med representanter för dykare, dykarföretag och dykarklubbar förts och beaktats.
Landskapsregeringen har sänt förslaget på remiss till Ålands polismyndighet, Ålands sjöbevakningsområde, Ålands sjöräddningssällskap r.f., Ålands sjöbefälhavarförening, Ålands sjöfartsmuseum, Ålands marinarkeologiska förening, Oxygene, Jo-Li dyk, Sirius dyk, Nautilus r.f., Eckerö dyksällskap, Ålands dykcenters dyksällskap r.f., Subsea Åland, Joan Nordic Ab, Dykbolaget på Åland, Nemo dykeri Ab, Björn Rosenlöf, Christian Ekström, Richard Johansson, Thomas Dahlgren, Daniel Flöjt, Ålands prosteriförening r.f., Bahá´í samfundet i Mariehamn, Mariehamns adventkyrka, Mariehamns missionsförsamling, Pingstförsamlingen på Åland, Jehovas vittnen och Åland mångkulturella förening r.f.
Remissvar har inkommit från juridiska avdelningen hos inrikesministeriets stab för gränsbevakningsväsendet, Ålands prosteriförening, Mariehamns Bahá´í-samfund, Richard Johansson, Björn Rosenlöf och Ålands marinarkeologiska sällskap r.f. Företrädarna för dykbranschen Lennart Lundqvist, Kimmo Valonen, Daniel Flöjt har även inkommit med ett gemensamt utlåtande för Oxygene, Nautilus r.f. och Ålands dyksällskap r.f.
Förslaget har omarbetats med hänsyn till synpunkter i remissvar.
Detaljmotivering
Landskapslag om skydd av det maritima kulturarvet
1 kap. Tillämpningsområde
1 § Tillämpningsområde. Paragrafen är ny.
2 kap. Maritimt kulturarv
2 § Maritimt kulturarv. Paragrafen bygger på 1 § och 10 § i nu gällande landskapslagen om fredning av skeppsvrak.
Lagen gäller hav, sjöar, insjöar, vattendrag, träsk, våtmossar och liknande typer av vatten.
Med farkost avses förutom båtar även t.ex. flygplan och andra farkoster som sjunkit. Beträffande strandvrak av farkost finns skydd i landskapslagen om fornminnen. Med annan över 100 år gammal kulturellt bevarandevärd lämning avses anläggningsrester som t.ex. gamla broar, hamnar, pålspärrar och bryggor samt krängkistor från varvsverksamhet. Med annan över 100 år gammal kulturellt bevarandevärd lämning avses därtill kulturlagerrester som föremål liggande på botten i gamla hamnar och utanför hamnanläggningar som t.ex. gamla sjökrogar.
Med termen sjunkit avses t.ex. förlisning, sänkning, slopning m.m.
Fredning innebär att vrak av fartyg eller annan farkost är skyddat, så att det är tillåtet att dyka på vraket för att studera det, men inte att röra det eller på annat sätt skada det. Fredning innebär att det skyddade maritima kulturarvet inte får utgrävas, överhöljas, ändras, skadas, borttas eller på annat sätt rubbas utan tillstånd. En jämförelse med skydd av fornminnen är att dessa kan besökas, men att markingrepp kan inte göras utan tillstånd.
Det kan vara svårt att fastställa för hur länge sedan en farkost sjunkit. Svårighet att fastställa ålder kan även gälla andra maritima kulturellt bevarandevärda lämningar. Om det råder oklarhet om farkost eller lämning är fredad skall den inte rubbas, innan det efter undersökning av frågan kan konstateras att den inte är fredad, alternativt innan det tillstånd att rubba den beviljas för det fall att det efter undersökning av frågan kan konstateras att den är fredad.
I landskapslagen (1986:58) om skydd av kulturhistoriskt värdefulla föremål finns bestämmelser om tillstånd för utförsel av föremål. Lagen syftar till att skydda det åländska och det finländska kulturarvet. Därtill finns rådets förordning (EEG) nr 3911/92 om export av kulturföremål som i de flesta fall förutsätter en särskild licens för export av kulturföremål utanför gemenskapens tullområde.
3 kap. Tillståndspliktig verksamhet
3 § Tillståndspliktig dykning. Paragrafen bygger på 2 § i nu gällande landskapslagen om fredning av skeppsvrak.
Vid dykning med dykarutrustning medförs ett luftförråd i dykflaska. Dykflaskan är en högtrycksbehållare med komprimerad luft. Den komprimerade luften består av en blandning av kvävgas (ca 79 %) och syrgas (ca 21 %). Vid avancerade dykningar på större djup används andra gasblandningar som heliox, nitrox eller trimix. Landskapsregeringen föreslår att även dykning med utrustning som omfattar behållare för dykares försörjning med annan gasblandning än luft eller syrgas görs tillståndspliktig.
Med dykning med dykarutrustning avses även utrustning för lufttillförsel från ytan genom slang till dykare i sluten dykardräkt eller i dykarklocka. Denna teknik möjliggör dykning på större djup med samma atmosfär som vid ytan.
För verksamhet kan krävas tillstånd enligt annan lag även om tillstånd inte krävs enligt föreslagen lags 3 §. För det fall att verksamheten skulle vara tillståndspliktig enligt både lagförslaget och enligt annan lag skall tillstånd inhämtas både enligt annan lag och enligt den föreslagna lagen.
Dessutom skall specialbestämmelser som gäller objekt som finns i denna lag samt i t.ex. hittegodslagen (FFS 778/1988) och sjölagen (FFS 679/1994) tillämpas. I 30 § hittegodslagen anges om fynd och bärgning av egendom som uppenbart tillhör Finlands eller något annat lands försvarsmakt att det finns bestämmelser i förordningen om fynd och bärgning av gods som tillhör försvarsmakten (FFS 84/1983).
4 § Undantag från tillståndsplikt. Paragrafen bygger på 12 § i nu gällande landskapslagen om fredning av skeppsvrak.
Ett tydligare undantag från tillstånd föreslås vid dykning då myndigheter sköter tjänsteuppgifter.
Nödsituationen är inte nödvändig i uppräkningen utan bara förtydligande, eftersom den oberoende följer av 4 kap. 5 § strafflagen.
Dykningsarbete i samband med dragning av rör eller ledning under vatten innefattas i annat byggnadsprojekt i vatten i första punkten.
Utbildning eller träning för att upprätthålla kompetens för professionella räddningsdykare innefattas i undantagen.
Dykning vid fiskodlingsanläggningar har lagts till i uppräkningen vid jämförelse med nu gällande lagstiftning.
4 kap. Ansökan om och beviljande av tillstånd
5 § Personer som kan beviljas tillstånd. Paragrafen bygger på 4 § i nu gällande landskapslagen om fredning av skeppsvrak.
I ett tillstånd för en enskild person eller i ett grupptillstånd för en grupp personer, som kan vara medlemmar i en registrerad förening, skall alla som har rätt att dyka namnges.
I ett kommersiellt tillstånd, där en enskild näringsidkare eller juridisk person bedriver dykverksamhet i syfte att ge vinst eller annan ekonomisk nytta, kan utöver de i tillståndet namngivna personer som har rätt att dyka även intas en fullmakt som berättigar namngivna dykledare att ta med icke-namngivna personer i dykverksamheten.
Kommersiella tillstånd har utvecklats i praxis. Förslaget ger ett tillstånd dels anpassat för sportdykare under utbildning och dels ett tillstånd anpassat för att göra det möjligt för turistnäringen att ge turister vid besök i landskapet ett snabbt tillstånd att dyka i arrangerade dykutflykter på kommersiell bas. Sportdykningsutbildning på Åland sker av dykledare hos registrerade föreningar eller företag med kommersiellt tillstånd. Utbildningen sker enligt dykutbildningsprogram från internationella organisationer/företag.
Beträffande bolag som söker kommersiellt tillstånd så krävs det näringsrätt. Näringsrätt grundar sig på självstyrelselagens 11 §, 18 § 22 p., 30 § 7 p. I landskapslag (1996:47) om rätt att utöva näring finns närmare bestämmelser.
Landskapsregeringen avser beträffande kommersiella tillstånd att ändra sin praxis något. En skillnad beträffande dykföretag med kommersiellt dyktillstånd och näringsrätt jämfört med andra typer av företag med näringsrätt är att när andra företag tas över av en annan person så krävs ibland bara att förutsättningarna för näringsrätt uppfylls. Beträffande dykföretag så är de kommersiella dyktillstånden i nuläget personliga på det sättet att de beviljas för en person som företräder/äger ett företag med näringsrätt, så att de kan användas av denna person och de personer som anges i tillståndet. När ett företag tas över av en annan person än den som företräder företaget så är dyktillståndet inte längre giltigt utan ett nytt kommersiellt dyktillstånd måste sökas av den nya företrädaren/ägaren. Landskapsregeringen föreslår att om förutsättningarna för näringsrätt uppfylls skall tillståndet gälla även efter det att ett företag har tagits över av någon annan beträffande de personer som finns angivna i tillståndet för den återstående tillståndstiden. Ett nytt tillstånd kan sökas för att komplettera tillståndet. Givetvis kan istället ett nytt tillstånd med samtliga personer som omfattas efter övertagandet sökas.
I paragrafen angivna personer som kan beviljas dyktillstånd skall även uppfylla kraven i 7 eller 8 §§ för att beviljas i paragraferna angivna tillstånd.
6 § Ansökans innehåll. Paragrafen motsvarar i sak 6 § i nu gällande landskapslagen om fredning av skeppsvrak.
Tillstånd av vattenägare krävs normalt inte för dykning. Tillstånd av vattenägare krävs för verksamhet som förutsätter vattenägarens tillstånd enligt annan lagstiftning. I andra kapitlet i vattenlagen (1996:61) för landskapet Åland stadgas om rådighet över vatten. I 6 § anges att var och en har rätt att med undvikande av onödig störning färdas på vattenområde som är öppet. Vattenområde anses som öppet om det inte på grund av laglig rätt stängts. I 3 § anges att den som äger en fastighet råder över det vatten som finns där om inte annat följer av bestämmelser i lagen. I tredje kapitlet finns bestämmelser om förfogande över annans egendom. I sjätte kapitlet finns bestämmelser om tillståndsprövning.
Att gå in i, d.v.s. penetrera, ett vrak och inte bara göra en yttre besiktning innebär en undersökning. Med undersökning avses även ingrepp eller förändringar av vrak som t.ex. utgrävande, överhöljande, ändrande, skadande, borttagande eller rubbande. Om vraket är spritt över ett område innebär en undersökning även motsvarande ingrepp eller förändringar av sjöbotten med vrakdelar. Det är möjligt för dykare, föreningar eller företag att göra egna projekt där platser inventeras eller vrak dokumenteras. En sådan yttre besiktning kan t.ex. innefatta måttagning, fotograferande, uppgörande av ritningar och anteckningar; dessa yttre besiktningar är fullt tillåtna så länge man inte rör något.
Egendomsskyddet finns i 15 § 1 mom. grundlagen, där det anges att vars och ens egendom är tryggad Det är enligt grundlagsutskottets utlåtande 29/2002 möjligt att lagstifta i vanlig ordning om äganderätten till minst 100 år gamla skeppsvrak och delar av dem, båda vilka ägaren uppenbarligen har övergivit, utan att detta utgör ett ingrepp i 15 § grundlagen. I den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter anges i tilläggsprotokoll 1, artikel 1 att ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse under de förutsättningar som anges i lag och av folkrättens allmänna grundsatser.
För att gå in i vrak som sjunkit för mindre än 100 år krävs ägarens tillstånd. Detta skall bifogas ansökan om tillstånd till dykning. En ägare kan lämna ett allmänt tillstånd till dykare för dykning inne i vraket. För att göra en yttre besiktning av vrak som är under 100 år krävs inte ägarens tillstånd.
För att gå in i vrak som är 100 år eller äldre krävs landskapsregeringens tillstånd därtill i samband med tillstånd till dykning. Om tillstånd söks för att penetrera vrak skall detta anges i ansökan om tillstånd till dykning.
7 § Tillstånd för enskild person. Paragrafen bygger på 5 § 1 mom. i nu gällande landskapslagen om fredning av skeppsvrak.
I gällande landskapslag om fredning av skeppsvrak angavs att kännedom om landskapslagen om fornminnen och övrig lagstiftning rörande skeppsfynd krävs om tillståndsansökan avser undersökning av fartygsvrak. Landskapsregeringen anser att förtrogenhet med lagstiftningen skall finnas vid dykning oavsett om ansökan avser tillstånd till undersökning av skeppsvrak eller inte. Annan relevant lagstiftning om skeppsfynd är bl.a. hittegodslagen och sjölagen.
Som tillräcklig praktisk förtrogenhet med dykning gäller internationella sportdykarbevis/sportdykarcertifikat från etablerade organisationer. Utbildningsorganisationernas rekommendationer gällande dykdjup skall följas. Dykdjup skall anpassas till dykarens utbildningsnivå.
8 § Grupptillstånd och kommersiellt tillstånd. Paragrafen bygger på 5 § 2 mom. och 7 § 2 mom. i nu gällande landskapslagen om fredning av skeppsvrak.
Vid den tidigare lagens tillkomst stöddes lägsta ålder för sportdykning på en rekommendation från sportdykarförbunden. I de nordiska länderna rekommenderar sportdykarförbunden nu 15 år som ålder för att tidigast börja sportdyka. En person anses vid 15 års ålder ha uppnått tillräcklig mognadsgrad samt vara tillräckligt medicinskt utvecklad för sportdykning. En justering av gällande åldersgräns för sportdykning föreslås från nu gällande 16 år till 15 år.
Internationellt förekommer att föreningar och företag som ofta utbildar dykare har åldersgränser för dykning för sina internationella dykarcertifikatsutbildningar som är 10 år (t.ex. PADI) eller 12 år (t.ex. CMAS, NAUI, IANTD, BSAC). I Spanien har därför nyligen lagstiftats om att föräldrarnas medgivande krävs för deltagande i dykaktiviteter före 16 års ålder. I de nordiska länderna, med undantag för Åland, finns inte åldersgränser för dykning reglerat i lag. Föreningar, klubbar och företag i Norden väljer själva vilka åldersgränser de tillämpar. De kan följa internationella dykutbildningsorganisationers gränser för lägsta ålder för olika dykcertifikat eller sportdykarförbundens rekommenderade åldersgränser. De skulle även kunna tillämpa en högre ålder upp till myndighetsålder. En person som har tagit ett dykcertifikat utomlands med de åldersgränser som gäller där kan dyka med det själv eller med andra dykare, d.v.s. inte genom förening, klubb eller företag, eftersom tillstånd till dykning endast i undantagsfall krävs i övriga Norden. Även i Norden kan underåriga dyka av dessa skäl.
Landskapsregeringen vill göra det möjligt att redan vid en tidig ålder lära sig dyka på ett säkert sätt. Landskapsregeringen föreslår att dykning skall vara möjlig vid 12 års ålder, men att sådan dykning skall vara tillsammans med målsman och till maximalt 18 meters djup. Innan deltagande i dykutbildning görs alltid en läkarundersökning med bl.a. lungröntgen. Vid läkarundersökningen för underåriga från 12 års ålder skall kontrolleras att barnet har tillräcklig mognadsgrad samt att barnet är tillräckligt medicinskt utvecklad för sportdykning till 18 meters djup. Dykningar till mindre djup påfrestar inte kroppen i samma utsträckning som dykningar till större djup. Från 18 meters djup är det möjligt att göra en kontrollerad nöduppstigning direkt till ytan utan att kroppen skadas.
Representranter för läkarkåren betonar betydelsen av en tillräcklig psykofysiskt utvecklingsnivå för apparatdykning. Läkarna anger att de föreslagna åldersgränserna på 15 år respektive 12 år är rimliga. Sipinen anser med stöd av en utbredd uppfattning och strävan inom dykerimedicinska kretsar i Europa och i USA att ansvaret för en ung dykare under 15 år alltid bör ligga hos målsman samt att vårdnadshavaren alltid skall vara närvarande i vattnet som deltagare i dykningen under ytan, med bibehållet ansvar för barnet. Det bedöms inte vara etiskt rimligt att överföra ansvaret för barn på en dykledare vars kvalifikationer förutom utbildningen, man inte generellt kan ha en rimlig uppfattning om. Sandell ansluter sig till läkarnas uppfattningar.
Begränsningar gällande arbete med dykning finns för personer under 18 år i annan lagstiftning. I 1 och 2 §§ förordningen om skydd för unga arbetstagare (FFS 508/1986) anges att personer som inte fyllt 18 år och som omfattas av lagen om skydd i arbete (FFS 299/1958) inte får anlitas för dykningsarbeten. Arbetet anges vara till men för personens fysiska eller psykiska utveckling eller kräva större ansträngning eller ansvar än vad som är skäligt med beaktande av personens ålder och krafter.
I grupptillstånd namngivna personer kan även dyka som om tillståndet var ett enskilt tillstånd.
Kännedom om landskapslagen om fornminnen och övrig lagstiftning rörande skeppsfynd är en förutsättning för tillstånd.
Beträffande grupptillstånd skall samtliga namngivna i tillståndet vara förtrogna med aktuell lagstiftning.
Beträffande kommersiellt tillstånd skall samtliga dykledare i tillståndet vara förtrogna med aktuell lagstiftning. Beträffande kommersiella tillstånd skall dykledare underrätta de dykande om aktuell lagstiftning. De dykande kommer genom fullmakten att ingå i tillståndet.
Som tillräcklig praktisk förtrogenhet med dykning gäller samma som för enskilda tillstånd, d.v.s. internationella sportdykarbevis/sportdykarcertifikat från etablerade organisationer. Utbildningsorganisationernas rekommendationer gällande dykdjup skall följas. Dykdjup skall anpassas till dykarens utbildningsnivå.
Dykledare är en i dyktillståndet namngiven person. Dykledaren kan undervisa dykare, leda dykningar med kommersiellt tillstånd eller grupptillstånd, leda dykningar med icke-namngivna personer i fullmakt i kommersiellt tillstånd samt skall rapportera om gruppens dykverksamhet. Dykledare vid sportdykning skall ha certifikat som ledare för sportdykning. Som certifikat som dykledare för sportdykning räknas PADI divemaster, CMAS tre stjärnor, och därmed jämförbara certifikat. Dykledare vid teknisk dykning skall ha certifikat för avsedd teknisk dykning.
Gruppledare är en person som kan rapportera om dykning med en grupp personer. En gruppledare skall uppfylla förutsättningarna för tillstånd till dykning.
Ansvarsfördelningen i företag beror på de juridiska reglerna för den företagstyp det är frågan om. Företaget har rätt att utse dykledare som medverkar vid företagets dykningar.
För en registrerad förening ligger det juridiska ansvaret för medlemmarnas dykverksamhet hos den sittande styrelsen. Styrelsen har rätt att utse dykledare som medverkar vid klubbens dykningar.
9 § Tid för tillstånd. Paragrafen bygger på 8 § första meningen i nu gällande landskapslagen om fredning av skeppsvrak.
Tillstånd till dykning skall kunna beviljas för en längre tid än gällande tre år och landskapsregeringen föreslår istället fem år.
10 § Grunder för föreskrifter samt för att inte bevilja tillstånd på en viss plats. Paragrafen bygger på 3 § i nu gällande landskapslagen om fredning av skeppsvrak.
Det krävs inte enligt bestämmelsen att 100 år gått för att tillstånd till dykning inte skall beviljas på en viss plats.
För det fall att det skulle hända en olycka på vattnet så skall all räddningsdykning ske innan rekreationsdykning sker. Räddningdykning sker i nuläget till 30 meters djup av utbildade räddningdykare som arbetar vid västra Finlands sjöbevakningssektion på Åland. I Ålandsdelegationens utlåtande 14.2.2001 finns en utredning om kompetensfördelning mellan Åland och riket beträffande sjöräddningslagstiftningen.
För det fall att personer omkommit i en olycka på vattnet skall likaså allt sökande ske först. För det fall att en olycka händer och det finns människor som omkommit kvar ombord, vilka av något skäl inte kan hämtas upp för begravning, utgör detta en grund för att inte tillåta dykning på platsen.
För det fall att det hittas ett vrak av en farkost där platsen för vraket tidigare inte varit känd kan det göras en bedömning om dykning skall tillåtas av hänsyn till avlidna om det bevisligen finns människor kvar ombord.
Begränsningen skall gälla dykning inne i vraket. Den tid efter ett fartyg sjunkit som tillståndsansökan kan avslås av hänsyn till avlidna skall vara 50 år. Förslaget har varit på remiss till religiösa samfund på Åland samt till mångkulturella föreningen på Åland. Prosteriet anser att vid i hav omkomna torde en integritetstid på 20 år vara korrekt. Bahá´í-samfundet i Mariehamn stöder det alternativ som ger det bästa möjliga skyddet för gravplats och avlidna.
Med platser som är av sådan karaktär att dykning är förenad med livsfara avses t.ex. ammunitionsdumpningplatser då det fortfarande finns påtaglig risk för explosion och miljöfarliga vrak där lasten även kan utgöra en påtaglig fara för rekreationsdykare. Miljöfarlig last kan om möjligt efter beslut av behörig myndighet bärgas av dykare m. fl. med sakkunskap därom. Tillstånd skall åter beviljas när platsen inte längre utgör en påtaglig fara. Vid äldre vrak kan det finnas en påtaglig fara att vraket eller del av vraket faller samman.
I internationella konventioner som Åland är bundet av skulle det kunna finnas bestämmelser med förutsättningar som kan utgöra grund för att inte bevilja tillstånd till dykning på en viss plats. Om så är fallet kan beslut om att inte bevilja tillstånd fattas med hänvisning till bestämmelse i den aktuella konventionen.
En del vrak kan vara utspridda över ett större område på havsbotten. Avslagsbeslut kan innebära att tillstånd inte beviljas inom ett tillräckligt stort vattenområde kring platsen, om skyddsintresset inte kan tillgodoses med en mindre ingripande åtgärd.
Avslagsbeslut kan innebära att tillstånd inte beviljas i angiven del av maritimt kulturarv eller vrak, istället för hela platsen, om denna mindre ingripande åtgärd är tillräcklig för att tillgodose skyddsintresset.
Landskapsregeringen avser inte att utöka nuvarande begränsningar för dykning enbart mot bakgrund av att en ny lagstiftning tas fram.
Rörelsefrihet regleras i 9 § grundlagen, där det bl.a. anges att finska medborgare och utlänningar som lagligen vistas i landet har rätt att röra sig fritt inom landet. I den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter anges i tilläggsprotokoll 4, artikel 2 att den som lagligen befinner sig på en stats territorium har rätt att där röra sig fritt. Det förutsätts beträffande rörelsefriheten att begränsningar är lagenliga och i ett demokratiskt samhälle nödvändiga för att trygga den allmänna säkerheten, upprätthålla den allmänna ordningen, förebygga brott, skydda hälsan eller moralen eller andra individuella fri- och rättigheter. Rörelsefriheten kan vidare begränsas inom specialområden enligt lag och för det allmännas bästa i ett demokratiskt samhälle.
Bestämmelsen är en inskränkning av den grundlagsskyddade rörelsefriheten och inskränkningar skall vara nödvändiga och proportionerliga. Tillämpningen av paragrafen skall vara restriktivt och den skall inte tillämpas om någon annan mindre ingripande åtgärd kan användas för att tillgodose skyddsintresset. Även om det finns ett relativt stort antal vrak i vrakregistret, så är det ett 15-tal vrak som är riktigt intressanta som dykmål. Därtill finns flera av de intressanta vraken på ett så stort djup att endast teknisk dykning är möjlig och flera intressanta vrak finns på platser där dykning endast är möjlig vid gynnsamma väderleksförhållanden. Därför kan bestämmelser om att inte bevilja tillstånd på en viss plats innebära en avsevärd begränsning i möjligheterna till dykning och dyknäring.
En jämförelse kan göras med riket där det i 8 § 1 mom. lagen om fornminnen anges att särskilda föreskrifter kan meddelas om det är nödvändigt för bevarande av en fornlämnings värde. En jämförelse kan även göras med Sverige där det i lagen om kulturminnen mm. 2 kap. 9 § anges att i fornlämningsområde eller på plats där fornfynd påträffats kan särskilda föreskrifter meddelas om vad allmänheten skall iakttaga.
11 § Ändring av tillstånd. Paragrafen bygger på 7 § 3 mom. i nu gällande landskapslagen om fredning av skeppsvrak.
12 § Återkallande av tillstånd. Paragrafen bygger på 8 § 2 mom. i nu gällande landskapslagen om fredning av skeppsvrak.
13 § Rapportering. Paragrafen bygger på 9 § i nu gällande landskapslagen om fredning av skeppsvrak.
I rapporten skall framgå tid och plats för dykning samt deltagarnas namn, personnummer och dykcertifikat.
I tillståndet namngiven dykledare, som skall vara närvarande vid dykningen, rapporterar om kommersiell dykning.
Vid grupptillstånd för registrerad förening rapporterar den av styrelsen för den registrerade firman godkända dykledaren. Vid grupptillstånd måste inte i tillståndet namngiven dykledare vara närvarande vid dykning. Om den i tillståndet namngivna dykledaren inte är närvarande kan istället utses en gruppledare bland de i grupptillståndet namngivna personer som deltar i en dykning. Gruppledaren för aktuell dykning skall då rapportera om dykningen. Om inte en gruppledare utsetts skall istället de i grupptillståndet namngivna personer som deltar i en dykning rapportera enskilt.
5 kap. Övriga bestämmelser
14 § Anmälan. Bestämmelsen om anmälan om dykning bygger på praxis som tagits fram genom ett samarbete mellan myndigheter, dykare, dykarföreningar och dykarföretag. Bestämmelsen om användande av utrustning för uppsökande eller undersökande av maritimt kulturarv eller av skeppsvrak är ny.
Dykningar skall anmälas till myndighet som har befogenhet att sköta övervakningen av landskapslagen. Detta gäller även dykningar som enligt 4 § inte är tillståndspliktiga. Anmälan kan t.ex. ske per telefon eller fax. Anmälan är motiverad av säkerhetsskäl.
Användande av utrustning för uppsökande eller undersökande av maritimt kulturarv eller av skeppsvrak skall anmälas till övervakande myndighet.
Undantag för anmälan om dykningar och användande av utrustning finns för myndigheter som sköter sina tjänsteuppgifter.
Den tekniska utvecklingen har medfört nya möjligheter att uppsöka och undersöka vrak. Det är viktigt att landskapsregeringen får kunskap om maritimt kulturarv i åländska vatten. Den nya utrustningen kan även i förlängningen medföra en ökad risk för plundring av fredade vrak, eftersom det ofta dyks på de vrak som hittas. Det kan även vara motiverat att känna till vilka sökningar som gjorts i vilket område för att undvika dubbelarbete med genomsökning av samma område med samma teknik. För att anmälan inte skall vara verkningslös skall allt användande av aktuell utrustning anmälas. Landskapsregeringen föreslår av dessa skäl att användning av annan utrustning för verksamhet under vattnet som innefattar uppsökande eller undersökning av maritimt kulturarv eller skeppsvrak skall vara anmälningspliktig.
Exempel på utrustning för uppsökande eller undersökande av maritimt kulturarv eller av skeppsvrak är sidescan sonar (undervattensradar/framåtseende ekolod/multibeam), magnetometer. Därtill finns ROV, Remote Operated Vehicle, som styrs med en kabel och AOV, Autonomous Operated Vehicle som är fjärrstyrda. Bland dessa kategorier finns t.ex. robotkameror, miniubåtar, sjöugglor.
Till sjöfarten hör normalt användning av utrustning som bidrar till ökad sjösäkerhet som inte skall förutsätta anmälan. Exempel är ekolod och GPS (Global Positioning System).
För verksamhet kan krävas tillstånd enligt annan lag eller av vrakägare även om tillstånd inte krävs enligt föreslagen lags 3 §. För det fall att verksamheten skulle vara tillståndspliktig enligt annan lag skall tillstånd inhämtas enligt annan lag och anmälan göras enligt den föreslagna lagen.
En jämförelse kan göras med rikets territorialövervakningslag. Lagen gäller finländskt territorium med land- och vattenområden innanför rikets land- och havsgränser samt innanför territorialhavets yttre gräns liksom luftrummet över dem. Enligt lagens 12 § med kräver undersökning och kartläggning av havsbotten tillstånd från försvarsmaktens huvudstab. I propositionen till lagen anges att tillstånd endast skall krävas för systematisk sjömätning och registrering av den därigenom erhållna informationen. Verksamheten anges vara systematisk om specialutrustning som avviker från vanlig navigationsutrustning insamlar och lagrar information som systematiska mätlinjer för ett omfattande område. Det anges vidare att användning av sonder som normalt används i sjöfart, fiske och hobbyverksamhet och för syftet ifråga inte skall vara beroende av tillstånd.
En jämförelse kan även göras med Sverige. Enligt lagen om skydd av landskapsinformation (SFS 1993:1742) 3 § får sjömätning inte utföras inom Sveriges territorium utan tillstånd. Tillstånd skall meddelas endast om det finns särskilda skäl för det. Undantag finns för sjömätning i hamn. Enligt 5 § krävs även tillstånd för databaser med landskapsinformation i elektronisk form.
Anmälan om att maritimt kulturarv hittats skall ske enligt lagförslagets 2 §. Dessutom skall bestämmelser som gäller objekt som finns i detta lagförslag samt andra lagar beaktas. Se vid detaljmotiveringen till 3 §.
15 § Förseelse mot landskapslagen om skydd av det maritima kulturarvet. Paragrafen bygger på 11 § i nu gällande landskapslagen om fredning av skeppsvrak.
I lagförslagets 2 § 7 mom. anges att om inte annat följer av denna lag skall beträffande vrak av farkost som sjunkit för mer än 100 år sedan samt annan över 100 år gammal kulturellt bevarandevärd lämning gälla vad som är föreskrivet om fast fornlämning i landskapslagen (1965:9) om fornminnen. I momentet anges vidare att om föremål som utgör maritimt kulturarv skall på samma sätt gälla vad som är föreskrivet om lösa fornföremål. Hänvisningen innefattar bl.a. bestämmelserna i 25 § fornminneslagen.
Obehörigt befattningstagande med fredat vrakfynd är även enligt rikets lagstiftning straffbelagt.
Bestämmelser finns i strafflagen om egendomsbrott som t.ex. skadegörelse på egendom. Detta kan gälla t.ex. enskilds eller landskapets egendom på havsbotten.
16 § Ikraftträdelsebestämmelse. Paragrafen är ny.
De tillstånd som beviljats med stöd av den tidigare landskapslagen (1974:65) om fredning av skeppsvrak är giltiga för den tid de utfärdats på.
Lagtext
Landskapsregeringen föreslår att följande lagar antas.
1.
L A N D S K A P S L A G
om skydd av det maritima kulturarvet
I enlighet med lagtingets beslut föreskrivs:
1 kap.
Tillämpningsområde
1 §
Tillämpningsområde
I denna lag finns bestämmelser om skydd av det maritima kulturarvet. I lagen finns bestämmelser om tillstånd till dykning. I lagen finns bestämmelser om anmälan om dykning. I lagen finns därtill bestämmelser om anmälan om användande av utrustning för uppsökande eller undersökande av maritimt kulturarv.
2 kap.
Maritimt kulturarv
2 §
Maritimt kulturarv
Med maritimt kulturarv avses vrak av farkost som sjunkit för mer än 100 år sedan eller annan över 100 år gammal kulturellt bevarandevärd lämning under vatten eller andra föremål som påträffas i sådana vrak eller lämningar eller som uppenbarligen härstammar från sådana.
Maritimt kulturarv är fredat. Fredning innebär att det skyddade inte får utgrävas, överhöljas, ändras, skadas, borttas eller på annat sätt rubbas utan tillstånd.
Om det utifrån yttre omständigheter är uppenbart att ägaren har övergett vrak eller lämning som utgör maritimt kulturarv eller del därav tillhör vraket, lämningen eller delen landskapet.
Föremål, som påträffas i vrak eller lämning som utgör maritimt kulturarv eller som uppenbart härstammar från sådana vrak eller lämningar, tillfaller utan lösen landskapsregeringen.
Påträffas okänt maritimt kulturarv skall fyndet utan dröjsmål anmälas till landskapsregeringen.
Upptäcks skada som inte tidigare funnits eller upptäcks att något som tidigare funnits saknas, på maritimt kulturarv, skall detta anmälas till landskapsregeringen.
Om inte annat följer av denna lag skall beträffande vrak av farkost som sjunkit för mer än 100 år sedan samt annan över 100 år gammal kulturellt bevarandevärd lämning gälla vad som är föreskrivet om fast fornlämning i landskapslagen (1965:9) om fornminnen. Om föremål som utgör maritimt kulturarv skall på samma sätt gälla vad som är föreskrivet om lösa fornföremål.
3 kap.
Tillståndspliktig verksamhet
3 §
Tillståndspliktig dykning
Dykning med dykarutrustning eller annan därmed jämförbar utrustning, som omfattar behållare för dykarens försörjning med syre, luft eller annan gasblandning får ske endast med landskapsregeringens tillstånd.
4 §
Undantag från tillståndsplikt
Bestämmelserna om tillståndspliktig dykning gäller inte dykning med användande av dykarutrustning som utförs
1) när myndighet sköter tjänsteuppgifter;
2) i samband med planering eller byggande av hamnanläggning, bro, kanal eller annat byggnadsprojekt i vatten;
3) i anslutning till forskningsverksamhet som bedrivs eller stöds av landskapet eller staten;
4) vid räddning av nödställda och bärgning av drunknade;
5) i samband med besiktning och reparation av fartyg eller fiskodlingsanläggningar;
6) efter anmälan till polismyndighet vid eftersökning av borttappade föremål eller
7) i samband med av polismyndighet verkställd undersökning.
4 kap.
Ansökan om och beviljande av tillstånd
5 §
Personer som kan beviljas tillstånd
Tillstånd kan beviljas
1) enskild person,
2) grupp av personer, som kan vara medlemmar i registrerad förening, vars verksamhet omfattar sportdykning (grupptillstånd),
3) enskild näringsidkare eller juridisk person som bedriver dykverksamhet kommersiellt (kommersiellt tillstånd).
6 §
Ansökans innehåll
I ansökan om tillstånd skall uppges det vattenområde där dykningen kommer att bedrivas samt dykningens syfte. Såvida dykningen avser verksamhet som kräver vattenägarens tillstånd skall sådant tillstånd bifogas ansökan. Avser dykningen undersökning av skeppsvrak skall detta anges och är ägaren till vraket känd skall även dennes tillstånd bifogas.
7 §
Tillstånd för enskild person
För att en enskild person skall få tillstånd fordras att han eller hon uppnått myndig ålder och äger tillräcklig förtrogenhet med dykning samt kännedom om gällande bestämmelser om fornminnen och övrig lagstiftning rörande skydd av det maritima kulturarvet samt annan relevant lagstiftning rörande skeppsfynd.
8 §
Grupptillstånd och kommersiellt tillstånd
Förutsättning för beviljande av grupptillstånd eller kommersiellt tillstånd är att den eller de personer som i ansökan uppges vara dykledare uppfyller de krav som nämns i 7 §. Med sportdykning avses dykning till 40 meters djup. Dykledare vid sportdykning skall ha certifikat som ledare för sportdykning. Med teknisk dykning avses dykning på större djup än 40 meter. Dykledare vid teknisk dykning skall ha certifikat för avsedd teknisk dykning.
Förutsättning för beviljande av grupptillstånd eller kommersiellt tillstånd är att i ansökan nämnda personer äger tillräcklig förtrogenhet med dykning samt kännedom om gällande bestämmelser om fornminnen och övrig lagstiftning rörande skydd av det maritima kulturarvet samt annan relevant lagstiftning rörande skeppsfynd och att personerna fyllt 15 år. En person som fyllt 12 år kan även ingå i ansökan om dykning sker tillsammans med målsman och till maximalt 18 meters djup.
Av landskapsregeringen godkänd dykledare skall vid kommersiellt tillstånd vara närvarande vid i tillståndet angiven verksamhet. Vid kommersiellt tillstånd finns fullmakt att ta med personer som inte namngivits i ansökan på i tillståndet angiven verksamhet om personerna uppfyller kraven i andra momentet. Av landskapsregeringen godkänd dykledare skall vara närvarande vid dykundervisning.
9 §
Tid för tillstånd
Tillståndet beviljas för viss tid, dock för högst fem år i sänder.
10 §
Grunder för föreskrifter samt för att inte bevilja tillstånd på en viss plats
Landskapsregeringen kan meddela särskilda föreskrifter vid plats för maritimt kulturarv om det är nödvändigt för bevarande av ett det maritima kulturarvets värde.
Landskapsregeringen kan avslå ansökan om tillstånd på platser som är av sådan karaktär att dykning är förenad med livsfara. Landskapsregeringen kan vidare avslå ansökan om tillstånd på platser där dykning är olämplig av hänsyn till avlidna. Den tid efter ett fartyg sjunkit som tillståndsansökan kan avslås av hänsyn till avlidna skall vara 50 år.
Avslagsbeslut kan innebära att tillstånd inte beviljas i angiven del av maritimt kulturarv eller vrak.
Avslagsbeslut kan innebära att tillstånd inte beviljas inom ett tillräckligt stort vattenområde kring platsen.
Tillståndsansökan skall endast avslås om en mindre ingripande åtgärd inte kan användas för att tillgodose skyddsintresset.
11 §
Ändring av tillstånd
På ansökan av tillståndshavaren kan landskapsregeringen ändra villkoren i tillståndet.
12 §
Återkallande av tillstånd
Beviljat tillstånd kan återkallas, ifall tillståndshavaren inte uppfyller i denna lag stadgade fordringar eller åsamkar vatten-, mark- eller vrakägare skada eller bryter mot bestämmelserna i denna lag eller annan lagstiftning eller mot villkor eller föreskrift som meddelats i tillståndet med stöd av lag. Återkallandet kan begränsas till enskild medlem av grupp.
13 §
Rapportering
Tillståndshavare skall, efter det att tillståndets giltighet gått ut eller ifall tillståndet gäller längre tid än ett år, årligen avge en särskild rapport till landskapsregeringen.
Rapport skall ske i enlighet med ett av landskapsregeringen fastställt formulär.
Rapport beträffande kommersiellt tillstånd avges av dykledare.
Rapport beträffande grupptillstånd vid dykningar med dykledare avges av denne. Rapport beträffande grupptillstånd vid dykningar utan dykledare rapporteras av enskild eller av gruppledare.
5 kap.
Övriga bestämmelser
14 §
Anmälan
Dykningar skall anmälas till övervakande myndighet. I anmälan skall anges var och när dykning skall inledas. Anmälan skall därtill ske när dykningen avslutats.
Användande av utrustning för uppsökande eller undersökande av maritimt kulturarv eller av skeppsvrak skall anmälas till övervakande myndighet. I anmälan skall anges var och när uppsökande och undersökning skall inledas och avslutas samt vilken utrustning som kommer att användas.
Bestämmelserna om anmälan om dykning och anmälan om användande av utrustning för uppsökande eller undersökande av maritimt kulturarv eller av skeppsvrak gäller inte när myndighet sköter sina tjänsteuppgifter.
15 §
Förseelse mot landskapslagen om skydd av det maritima kulturarvet
Den som bedriver tillståndspliktig dykning eller använder tillståndspliktig utrustning utan tillstånd eller i strid med lag eller i strid med villkor eller föreskrift som meddelats i tillståndet med stöd av lag, straffas med böter om strängare straff inte är föreskrivet i annan lag.
16 §
Ikraftträdelsebestämmelse
Denna lag träder i kraft den __________.
Genom denna lag upphävs landskapslagen (1974:65) om fredning av skeppsvrak.
2.
L A N D S K A P S L A G
om ändring av landskapslagen om fornminnen
I enlighet med lagtingets beslut ändras rubriken till 3 kap. och 20 § landskapslagen (1965:9) om fornminnen, sådan paragrafen lyder i landskapslagen 1974/66 som följer:
3 kap.
Om maritimt kulturarv
20 §
Om maritimt kulturarv föreskrivs i landskapslagen (_ __:___ ) om skydd av det maritima kulturarvet.
Denna lag träder i kraft den _______.
| Mariehamn den 24 oktober 2006 | |
|
L a n t r å d |
Roger Nordlund |
|
Föredragande ledamot |
Camilla Gunell |
Bilaga
Statistik
Beviljade och ikraftvarande dyktillstånd åren 1999-2005
| År | Enskilda tillstånd | Grupptillstånd | Övriga |
| 1999 | 1 | 34 | 2 |
| 2000 | 1 | 35 | 1 |
| 2001 | 0 | 36 | 1 |
| 2002 | 0 | 38 | 1 |
| 2003 | 0 | 31 | 4 |
| 2004 | 2 | 29 | 2 |
| 2005 | 1 | 26 | 2 |
I gruppen grupptillstånd finns ett antal 3-åriga tillstånd som förekommer under flera år.
Personer upptagna i dyktillstånd åren 1999-2005
| År | Män | Kvinnor | Totalt |
| 1999 | 497 | 105 | 602 |
| 2000 | 380 | 87 | 467 |
| 2001 | 394 | 80 | 474 |
| 2002 | 412 | 99 | 511 |
| 2003 | 530 | 135 | 665 |
| 2004 | 464 | 117 | 581 |
| 2005 | 431 | 99 | 530 |
I statistiken förekommer samma personer på flera tillstånd. Ett stort antal passiva dykare finns upptagna i de ideella klubbarnas tillstånd. Deltagare i kommersiella tillståndshavarens dykutfärder saknas.
Antalet utförda dyk åren 1999-2005
| År | Antal dyk, minimiantal |
| 1999 | 2948 |
| 2000 | 1879 |
| 2001 | 1238 |
| 2002 | 1997 |
| 2003 | 2266 |
| 2004 | 2770 |
| 2005 | 2698 |
Dykningar utförda av yrkesdykare ingår inte i statistiken.
Källa: Museibyrån vid Ålands landskapsregering
Parallelltexter
· Parallelltexter till landskapsregeringens framställning nr 2/2006-2007