Framställning 22/2008-2009
|
|
| ||
|
| FRAMSTÄLLNING nr 22/2008-2009 | ||
|
| Datum |
| |
|
| 2009-06-01 |
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
| Till Ålands lagting |
| |
|
| |||
|
| |||
|
| |||
|
| |||
Lagstiftning om avhjälpande av miljöskador
Huvudsakligt innehåll
Landskapsregeringen föreslår att ny lagstiftning om avhjälpande av miljöskador antas. Genom den föreslagna lagstiftningen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador, det så kallade miljöansvarsdirektivet.
Landskapsregeringen föreslår att en blankettlag antas enligt vilken rikets lag om avhjälpande av vissa miljöskador ska tillämpas i landskapet. Lagen ska tillämpas på avhjälpande av betydande skador på skyddade arter och skyddade biotoper samt av betydande negativ miljöpåverkan på vatten. I lagen finns även bestämmelser om kostnadsansvaret för åtgärderna. Syftet med hjälpåtgärderna ska i första hand vara att återställa miljön i det tillstånd som den skulle befinna sig i om skadan inte hade inträffat. Om detta inte är möjligt ska det för avhjälpande av skadan på naturresurserna vidtas andra kompletterande och kompenserande åtgärder. I regel ska den verksamhetsutövare som orsakat skadan bära kostnaderna för åtgärderna. Kostnadsansvaret ska dock kunna jämkas under de förutsättningar som anges i lagen.
Samtidigt föreslås kompletterande bestämmelser i landskapslagen om naturvård och landskapslagen om miljöskydd. I landskapslagen om naturvård införs naturskada som ett nytt begrepp. Begreppet motsvarar miljöansvarsdirektivets definition av miljöskada till den del den avser skador på skyddade arter och biotoper. Samtidigt införs bestämmelser om förfaranden för att förebygga och avhjälpa naturskador.
Landskapslagen om miljöskydd kompletteras med bestämmelser med stöd av vilka den som förorsakat betydande negativ miljöpåverkan på vatten eller naturskada kan åläggas att avhjälpa skadan.
Lagändringarna föreslås träda i kraft så snart som möjligt.
INNEHÅLL
1.2. Gällande landskapslagstiftning
4. Landskapsregeringens förslag
1. Blankettlag om avhjälpande av vissa miljöskador
3. Ändring av LL om miljöskydd
L A N D S K A P S L A G om ändring av landskapslagen om naturvård
L A N D S K A P S L A G om ändring av landskapslagen om miljöskydd
Lag om avhjälpande av vissa miljöskador
Allmän motivering
1. Bakgrund
1.1 Miljöansvarsdirektivet
Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/35/EG om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador (miljöansvarsdirektivet) antogs 2004. Utgångspunkten i direktivet är att miljöskador ska förebyggas och avhjälpas genom främjandet av principen att förorenaren ska betala. Miljöskador definieras som skador som har betydande negativa effekter för skyddade arter och skyddade naturliga livsmiljöer, vatten eller mark (artikel 2). Skyddade arter och skyddade naturliga livsmiljöer definieras genom en hänvisning till de arter och livsmiljöer som förtecknas i bilagorna till rådets direktiv 79/409/EEG om bevarande av vilda fåglar (fågeldirektivet) och rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (habitatdirektivet) och för vilka miljöansvarsdirektivet syftar till att trygga en gynnsam bevarandestatus. I bilaga I till direktivet anges grunderna för hur betydelsen av effekterna på en gynnsam skyddsnivå ska bedömas. Mindre miljöskador faller utanför direktivets tillämpningsområde.
Miljöansvarsdirektivet tillämpas på miljöskador som orsakas av någon av de yrkesverksamheter som förtecknas i bilaga III. De som utövar sådana verksamheter har strikt ansvar för miljöskador som orsakas av verksamheten, dvs. ansvar oberoende av vållande. Det handlar om verksamheter där det krävs ett tillstånd eller ett godkännande enligt gemenskapens miljölagstiftning. Som exempel kan nämnas stora industrianläggningar, avfallshantering och verksamheter i anslutning till farliga ämnen, växtskyddsmedel, biocidprodukter och genetiskt modifierade organismer. Var och en som bedriver yrkesverksamhet och som har begått ett fel svarar dock för skador på skyddade arter och skyddade naturliga livsmiljöer.
Ett flertal undantag finns från tillämpningen av direktivet. Tillämpningsområdet omfattar till exempel inte skador som orsakas av exceptionella naturfenomen. Direktivet tillämpas inte heller på skador för vilka ersättningsansvar anges i någon av de internationella konventioner som finns förtecknade i direktivets bilaga IV, förutsatt att konventionen är i kraft i de berörda medlemsstaterna och internationellt. Konventionerna gäller oljeskador på havsområden och transport av farliga ämnen. Även kärntekniska skador faller utanför direktivets tillämpningsområde. På sådana miljöskador som orsakas av en förorening av diffus karaktär ska direktivet tillämpas endast där det är möjligt att fastställa orsakssambandet mellan skadan och enskilda verksamhetsutövares verksamhet.
En verksamhetsutövare som orsakar en miljöskada eller framkallar ett överhängande hot om en sådan är skyldig att själv vidta åtgärder för att förebygga eller avhjälpa skadan. Om den behöriga myndigheten vidtar åtgärderna ska verksamhetsutövaren i princip ändå bära kostnaderna för dem (artiklarna 5, 6 och 8). Den behöriga myndigheten kan fastställa hjälpåtgärder (artikel 7). I direktivets bilaga II bestäms närmare om målen för avhjälpandet samt om specificeringen och valet av hjälpåtgärder. Det primära målet är att den skadade miljön ska återställas till det tillstånd som rådde innan miljöskadan inträffade. Om detta inte kan uppnås ska kompletterande och kompenserande hjälpåtgärder tillgripas.
I miljöansvarsdirektivet finns dessutom bestämmelser om kostnadsfördelning när skadan vållats av flera parter samt mellan tillverkaren och användaren av en produkt (artikel 9), preskriptionstid för ansvaret (artikel 10), den behöriga myndighetens uppgifter (artikel 11), parternas och miljöorganisationers rätt att anhängiggöra ärenden och rätt att söka ändring (artiklarna 12 och 13), försäkringar och annan säkerhet (artikel 14) och samarbete mellan medlemsstaterna när det gäller gränsöverskridande miljöskador (artikel 15).
Miljöansvarsdirektivet är ett minimidirektiv, vilket innebär att det inte hindrar medlemsstaterna att nationellt lagstifta om striktare miljöansvar än enligt direktivet (artikel 16). Direktivet ska tillämpas endast på skador som orsakas av verksamhet som bedrivits efter det utsatta datumet för genomförandet som var den 30 april 2007 (artikel 17).
1.2. Gällande landskapslagstiftning
Bestämmelser om åtgärder, både förebyggande och andra, vid skador på miljön finns i landskapslagen (1998:82) om naturvård, landskapslagen (2008:124) om miljöskydd samt i vattenlagen (1996:61) för landskapet Åland.
I 2 § i landskapslagen om naturvård anges att vid all slags verksamhet ska förfaras så att skada undviks på naturen inklusive landskapsbilden där det är möjligt. Om skadan inte kan undvikas ska nödvändiga åtgärder vidtas för att motverka eller minska skadan, om det kan ske utan oskäliga kostnader.
Både i landskapslagen om miljöskydd och i vattenlagen för landskapet Åland finns allmänna kravbestämmelser som innefattar grundläggande regler för åtgärder som ska vidtas för undvikande och avhjälpande av miljöskador. Enligt 4 § i landskapslagen om miljöskydd ska all verksamhet bedrivas så att ändamålet nås med minsta möjliga negativa miljöpåverkan utan att miljöhänsynen blir oskälig. Verksamhetsutövaren ska vidta de åtgärder som rimligen kan krävas för att negativ miljöpåverkan undviks, undanröjs eller begränsas. I lagens 8 § finns även en allmän rapporteringsskyldighet för verksamhetsutövaren att utan dröjsmål informera tillsynsmyndigheten om en oförutsedd miljöförorening från den egna verksamheten kan medföra risk för negativ miljöpåverkan som inte är ringa. I 4 kap. 1 § i vattenlagen för landskapet Åland finns ett allmänt krav på att vattenföretag ska utföras och vattenfarlig verksamhet ska utövas så att ändamålet nås med minsta skada och olägenhet för miljön utan att kostnaderna för hänsynen medför att företaget eller verksamheten omöjliggörs. I kapitlets 7 § finns ett krav på att den som utövar vattenfarlig verksamhet ska vidta de skyddsåtgärder som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa risk för försämring av vattenkvaliteten.
Landskapsregeringen är övervakande myndighet enligt landskapslagen om naturvård. När det gäller tillsynsbestämmelser anges i lagens 42 § att den övervakande myndigheten kan förbjuda en verksamhet som strider mot lagen samt ålägga den som försummat att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen att fullgöra skyldigheterna inom utsatt tid. Förbud och åläggande kan förenas med vite eller hot om fullgörande av skyldigheterna på den försumliges bekostnad.
Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet fungerar som tillsynsmyndighet både enligt landskapslagen om miljöskydd och vattenlagen för landskapet Åland. Tillsynsbestämmelserna i den först nämnda lagen är tillämpliga även för verksamhet som regleras i den sist nämnda. I 30 § i landskapslagen om miljöskydd anges att den som åsidosätter en bestämmelse i någondera lagen av tillsynsmyndigheten kan åläggas att inom en viss tid rätta till försummelsen samt förbjudas att fortsätta eller upprepa överträdelsen. Ett sådant beslut ska förenas med vite eller hot om att verksamheten annars avbryts eller att det som lämnats ogjort utförs på den ansvariges bekostnad. Om ett åsidosättande har medfört negativ miljöpåverkan som inte är ringa kan tillsynsmyndigheten ålägga verksamhetsutövaren att vid vite avhjälpa skadan. Om en verksamhet eller en anläggning innebär betydande fara för negativ miljöpåverkan kan tillsynsmyndigheten avhjälpa faran på landskapets bekostnad, om inte den ansvariga omedelbart kan åläggas att göra det. Om faran i ett sådant fall beror på verksamhetsutövarens försummelse ska kostnaderna återkrävas av denna.
Bestämmelser om förebyggande och avhjälpande av miljöolägenheter finns också i annan lagstiftning. Genom landskapslagen (1976:34) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om transport av farliga ämnen tillämpas rikets lag om transport av farliga ämnen (FFS 719/1994) i landskapet. Lagens syfte är att förebygga och avvärja skador och risker som transport av farliga ämnen på väg, med luftfartyg eller med fartyg kan medföra för människor, miljön eller egendom. Lagen innehåller bestämmelser om allmänna skyldigheter och krav som gäller transport, till exempel transportpersonalens behörighet, tillstånd för transport, dokument och skyddsåtgärder i anslutning till transportmedel och om säkerhet som gäller förpackningar och tankar som används vid transport. De som påverkar säkerheten vid transport och annan hantering av farliga ämnen ska se till att de åtgärder vidtas som behövs för att förebygga olyckor och minimera deras eventuella skadeverkningar. Det finns även en grundläggande bestämmelse om att anmälan ska göras i fråga om en olycka eller ett allvarligt tillbud. Tillsynsmyndigheten, som är landskapsregeringen, har rätt att förbjuda transport av ett farligt ämne om transporten inte överensstämmer med kraven i lagen.
Genom landskapslagen (1990:32) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om kemikalier tillämpas rikets kemikalielag (FFS 744/1989) i landskapet. Dess syfte är att förebygga och avvärja skador på hälsan och miljön orsakade av kemikalier. Enligt lagen föreskrivs en särskild omsorgsplikt när det gäller tillverkning, import och hantering av kemikalier. Om vårdslös kemikaliehantering leder till att miljön förorenas ska den som vållat föroreningen se till att miljön återställs. Genom landskapslagen (2007:98) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor tillämpas rikets lag om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor (FFS 390/2005) i landskapet. Syftet med lagen är att förebygga och avvärja bland annat skador på miljön som förorsakas av tillverkning, användning och olika slags hantering av farliga kemikalier och explosiva varor. I lagen finns bestämmelser om bland annat allmänna säkerhetskrav, tillståndsplikt och anmälningsskyldighet, förbud och begränsningar som gäller hantering och upplagring av farliga kemikalier samt om tvångsmedel.
Bestämmelser om förebyggande och begränsning av miljöskador finns även i räddningslagen (2006:106) för landskapet Åland och i landskapslagen (1977:16) om bekämpande av oljeskador. I landskapslagen (1981:3) om renhållning finns ett generellt försiktighetskrav enligt vilket all verksamhet ska utövas så att det avfall som uppstår inte är skadligt eller farligt för människors hälsa eller miljön.
Med stöd av 41 § i landskapslagen om miljöskydd tillämpas rikets lag om ersättning för miljöskador (FFS 737/1994) i landskapet. Lagen är en allmän lag som reglerar ersättningsansvaret i samband med miljöskador. Lagen om ersättning för miljöskador tillämpas på ersättning för skador som orsakats genom förorening av miljön eller någon annan störning i omgivningen. Ett villkor för tillämpningen är dessutom att skadan har orsakats av verksamhet på ett bestämt område. Exempelvis skador som orsakas av användningen av enstaka trafikmedel omfattas därmed inte av lagens tillämpningsområde. Enligt lagen om ersättning för miljöskador ska den som orsakat en miljöskada ansvara för ersättningen av skadan. Ansvaret är strikt, dvs. gäller oavsett vållande. Enligt lagen ska ersättning betalas för person- och sakskador samt ekonomiska skador som inte är ringa. Utöver traditionella skadestånd garanterar lagen rätt att få ersättning även för kostnader för avvärjande och återställande av miljön samt för kostnader för nödvändiga utredningar för åtgärderna.
3. Överväganden
De krav på regelsystemet som ställs i miljöansvarsdirektivet är ganska omfattande och dessutom av den arten att det är viktigt att det formuleras rättssäkert. De allmänna kravbestämmelserna i landskapslagen om naturvård, landskapslagen om miljöskydd och vattenlagen för landskapet Åland innehåller de grundläggande bestämmelserna om förebyggande åtgärder och åtgärder vid skador på miljön. Ansvarig tillsynsmyndighet idag är landskapsregeringen enligt landskapslagen om naturvård och Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet enligt landskapslagen om miljöskydd och vattenlagen för landskapet Åland. Tillsynsbestämmelserna i landskapslagen om naturvård är ganska knapphändiga medan tillsynsbestämmelserna i landskapslagen om miljöskydd som även gäller tillsyn över vattenlagen för landskapet Åland är lite mera omfattande.
Landskapslagstiftningen behöver kompletteras med bestämmelser om vad som avses med miljöskada (artikel 2 punkterna 1-5). Bestämmelserna om förebyggande åtgärder och hjälpåtgärder (artiklarna 5, 6 och 7) är inte heller helt genomförda, särskilt när det gäller skador på arter och biotoper. Bestämmelserna om kostnadsansvar och kostnadsfördelning behöver kompletteras och en eller flera behöriga myndigheter ska utses. Det naturliga vore att utse Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet till behörig myndighet när det gäller skador orsakade av verksamheter som regleras i landskapslagen om miljöskydd eller vattenlagen för landskapet Åland medan landskapsregeringen fortsättningsvis skulle vara behörig myndighet när det gäller skador på arter och biotoper (enligt landskapslagen om naturvård). I verkligheten fungerar emellertid inte en sådan gränsdragning eftersom de skador som uppstår sällan drabbar enbart arter eller biotoper. Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet bör därför utses till behörig myndighet när det gäller alla skador som faller under landskapslagen om miljöskydd eller vattenlagen för landskapet Åland, även till den del de är skador på arter och biotoper. Landskapsregeringen föreslås vara behörig myndighet när det gäller skador som begränsas till enbart arter eller biotoper.
Bestämmelserna om begäran om åtgärder (artikel 12) är genomförda i förvaltningslagen (2008:9) för landskapet Åland och bestämmelserna om prövningsförfarande genomförs genom självstyrelselagens 25 § och rikslagstiftningen om förvaltningsrättskipning.
De miljöskador som avses i miljöansvarsdirektivet är av den graden att de inte bedöms bli aktuella särskilt ofta i landskapet. Redan idag finns ett fungerande system när det gäller krav på åtgärder som ska vidtas för att skydda miljön och för att förebygga och begränsa skador. Systemet uppfyller dock inte alla specifika krav som ställs i miljöansvarsdirektivet och behöver därför kompletteras. Att i grunden förändra det fungerande systemet som tillämpas idag för att införa bestämmelser som sannolikt bara kommer att tillämpas vid enstaka tillfällen vore inte ändamålsenligt. Enligt landskapsregeringen bör miljöansvarsdirektivet därför genomföras med så lite ingrepp i det gällande systemet som möjligt.
Miljöansvarsdirektivet gäller även verksamheter som regleras av två direktiv om genetiskt modifierade organismer, ett rättsområde som faller under rikets lagstiftningsbehörighet. Den 7 maj 2009 fattade riksdagen beslut om de lagstiftningsåtgärder som är nödvändiga för att genomföra direktivet i riket, de har emellertid inte trätt i kraft ännu. Situationen i riket var densamma som i landskapet dvs. den gällande lagstiftningen räckte långt men inte fullt ut för att genomgöra direktivet. Även där var utgångspunkten att miljöansvarsdirektivet skulle genomföras med så små ingrepp som möjligt i det gällande systemet. Genom riksdagens beslut stiftades en lag om avhjälpande av vissa miljöskador och samtidigt ändras naturvårdslagen (FFS 1096/1996), miljöskyddslagen (FFS 86/2000), vattenlagen (FFS 264/1961), gentekniklagen (FFS 377/1995) och lagen om transport av farliga ämnen (FFS 719/1994). Den ändrade lagstiftningen kommer att träda i kraft den 1 juli 2009.
Slutligen bör även vikten av att den föreslagna lagstiftningen träder i kraft så snart som möjligt understrykas. Miljöansvarsdirektivet skulle ha varit genomfört senast den 30 april 2007. Kommissionen har påtalat bristen både genom en officiell anmärkning och ett motiverat yttrande. Det finns även en dom i ärendet (C-328/08) från december 2008 där EG-domstolen konstaterar att landskapet inte har genomfört direktivet. Finland har heller inte notifierat direktivet men kommer sannolikt att göra det inom en nära framtid eftersom riksdagen i början av maj fattade beslut om de nödvändiga lagändringarna. Landskapsregeringen har meddelat kommissionen att direktivet skulle vara genomfört till sommaren 2009.
4. Landskapsregeringens förslag
Eftersom den reglering som miljöansvarsdirektivet omfattar inte bedöms få någon större betydelse för företagen eller miljöförvaltningen på Åland bör lagstiftningsarbetet göras så rationellt som möjligt. Då den praktiska tillämpningen av de tilläggsbestämmelser som miljöansvarsdirektivet ställer krav på och även direktivet i sig omfattar reglering som faller under rikets lagstiftningsbehörighet föreslår landskapsregeringen att direktivet genomförs på motsvarande sätt som i riket. Kompletteringar föreslås i landskapslagen om naturvård och landskapslagen om miljöskydd medan en blankettlag antas om tillämpning av lagen om avhjälpande av vissa miljöskador. Rikets proposition (RP 228/2008) föregicks av en omfattande beredning och eftersom lagstiftningen gäller områden där det krävs noggranna bedömningar när det gäller grundlagens krav vore det effektivt och rationellt att dra så stor nytta som möjligt av denna beredning.
I den lag om avhjälpande av vissa miljöskador som riksdagen antagit i riket finns bestämmelser om åtgärder som behövs för att avhjälpa betydande skador på skyddade arter och skyddade naturliga livsmiljöer (naturtyper) och på vatten, om kostnadsansvar för åtgärderna och om begränsningar i ansvaret. Dessutom finns även regler om statens möjlighet att ta del i hjälpåtgärderna.
Det centrala innehållet i lagen utgörs av bestämmelserna om de åtgärder som i enlighet med bilaga II till miljöansvarsdirektivet förutsätts för avhjälpande av naturskador och skador i vatten. Enligt lagens 5 § ska åtgärderna grupperas i primära, kompletterande och kompenserande åtgärder. I lagen ingår också en grundläggande bestämmelse om de faktorer som påverkar valet av hjälpåtgärder och om upphörande med hjälpåtgärderna i vissa situationer. Bestämmelser om innehållet i åtgärderna och om de faktorer som ska beaktas vid valet av åtgärder kan utfärdas genom förordning.
Enligt lagen ska den verksamhetsutövare som orsakar skador i regel svara för kostnaderna för avhjälpande av skadorna oavsett om de har orsakats uppsåtligt eller av oaktsamhet. Ansvaret ska trots allt kunna jämkas om vissa villkor uppfylls. I lagen finns även bestämmelser om begränsningar i kostnadsansvaret och fördelning av det om skadan orsakas av fler verksamhetsutövare. Dessutom finns bestämmelser om att den regionala miljöcentralen i vissa brådskande situationer har rätt att vidta åtgärder på statens bekostnad, samt att dessa kostnader ska återkrävas hos den verksamhetsutövare som orsakat skadan. Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet föreslås ha denna rätt i landskapet samtidigt som statens kostnadsansvar naturligtvis innehas av landskapet.
Samtidigt föreslås kompletteringar i landskapslagen om naturvård respektive landskapslagen om miljöskydd. Genom ändringen av landskapslagen om naturvård införs det nya begreppet naturskada, vilket är nödvändigt för att landskapslagstiftningen ska omfatta det miljöskadebegrepp som finns i miljöansvarsdirektivet. Samtidigt införs bestämmelser om förebyggande, begränsning och avhjälpande av naturskador. När det gäller hjälpåtgärder hänvisas till blankettlagen om avhjälpande av vissa miljöskador. På motsvarande sätt kompletteras bestämmelserna om tillsynsåtgärder i landskapslagen om miljöskydd med en hänvisning till blankettlagen.
5. Förslagets verkningar
Förslaget bedöms leda till att miljöskyddet ytterligare förbättras dels genom kravet på att miljöskador ska åtgärdas och dels genom tydligare bestämmelser om krav på att förorenaren ska åtgärda föroreningar som förorenaren orsakar. För de som orsakar miljöskador kan kostnaderna öka. Förslaget bedöms inte ha någon påverkan på jämställdheten mellan kvinnor och män, däremot är flera män än kvinnor sysselsatta inom de verksamheter där risken för miljöskador är större. Förslaget kommer att leda till ett visst merarbete för Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet och i någon mån också för landskapsregeringens miljöbyrå.
6. Beredningen av förslaget
Förslaget har beretts vid lagberedningen i samarbete med miljöbyrån. Med hänvisning till att ärendet är brådskande har det inte skickats på någon remiss.
Detaljmotivering
1. Blankettlag om avhjälpande av vissa miljöskador
1 § Tillämpningsområde. Enligt förslaget ska rikets lag om avhjälpande av vissa miljöskador (FFS .../2009) tillämpas i landskapet med vissa undantag. Tillämpningsområdet för den nämnda rikslagen anges i dess 1 § genom hänvisningar till vissa miljöskador som regleras i naturvårdslagen (FFS 1096/1996), miljöskyddslagen (FFS 86/2000) respektive vattenlagen (FFS 264/1961). Motsvarande lagrum föreslås bli införda i landskapslagen (1998:82) om naturvård och landskapslagen (2008:124) om miljöskydd. Den sistnämnda lagens tillsynsbestämmelser tillämpas även vid tillsyn enligt vattenlagen (1996:61) för landskapet Åland.
Begreppet negativ miljöpåverkan är det begrepp som används för skador på miljön enligt landskapslagen om miljöskydd. Begreppet definieras i lagens 3 §. Miljöansvarsdirektivet tillämpas enbart på skador som är betydande.
I paragrafens 2 mom. anges att ändringar som görs i riket av lagen om avhjälpande av vissa miljöskador automatiskt ska träda i kraft samtidigt i landskapet.
2 § Tillämpning av hänvisningar. De hänvisningar till annan rikslagstiftning som finns i lagen om avhjälpande av vissa miljöskador ska avse motsvarande bestämmelser i landskapslagstiftningen när det finns sådan. Följande hänvisningar finns i lagen om avhjälpande av vissa miljöskador:
1) hänvisningen i lagens 2 § 1 mom. till naturvårdslagen, miljöskyddslagen samt vattenlagen ska avse landskapslagen om naturvård och landskapslagen om miljöskydd,
2) hänvisningen i lagens 4 § 1a) punkten till 5a § naturvårdslagen ska avse den föreslagna 2a § landskapslagen om naturvård,
3) hänvisningen i lagens 4 § 1b) punkten till 1 kap. 1 § 2 mom. samt 1 kap. 4 § vattenlagen ska avse 1 kap. 3 § a) respektive b) punkten vattenlagen för landskapet Åland,
4) hänvisningen i lagens 7 § 2 mom. till lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter (FFS 603/1977) ska avse landskapslagen (1979:62) om expropriation av fast egendom och särskilda rättigheter.
3 § Förvaltningsuppgifter. I lagen om avhjälpande av vissa miljöskador utses ingen särskild behörig myndighet utan i stället hänvisas till bestämmelserna om tillsynsmyndigheter i naturvårdslagen, miljöskyddslagen respektive vattenlagen. Enligt förslaget ska detsamma gälla i landskapet. Det innebär således att Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet är behörig myndighet i de fall som regleras av landskapslagen om miljöskydd, som även omfattar tillsyn enligt vattenlagen för landskapet Åland, och att landskapsregeringen är behörig myndighet i de fall som regleras av landskapslagen om naturvård. I de fall där både landskapslagen om miljöskydd och landskapslagen om naturvård berörs ska ärendet i sin helhet hanteras av Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet.
I vissa fall finns inte denna uppdelning av myndighetsutövningen i lagen om avhjälpande av vissa miljöskador. I lagens 9 § anges att den regionala miljöcentralen har rätt att i vissa fall vidta nödvändiga åtgärder på statens bekostnad. Även i lagens 15 § anges att den regionala miljöcentralen har rätt att vidta åtgärder. Men också i dessa fall ska samma behörighetsfördelning råda så att Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet är behörig myndighet i första hand och landskapsregeringen när myndighetsåtgärder vidtas enligt landskapslagen om naturvård. Detta följer av att Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet har den regionala miljöcentralens roll inom miljöskyddslagstiftningen medan landskapsregeringen har denna roll inom naturvårdslagstiftningen.
4 § Landskapets ersättnings- och kostnadsansvar. Enligt 7 § mom. lagen om avhjälpande av vissa miljöskador ska staten stå för den ersättning som en som har rätt till ersättning inte får av en verksamhetsutövare som orsakat en skada. Enligt lagens 9 § kan den regional miljöcentralen på statens bekostnad vidta åtgärder för att förebygga eller begränsa skador eller vidta hjälpåtgärder i vissa fall. I båda fall kan kostnader återkrävas hos verksamhetsutövaren enligt lagens 14 §. Inom ramen för landskapets lagstiftningsbehörighet ska ansvaret för ersättning och kostnader i stället åligga landskapet.
5 § Landskapsförordning. Avsikten är att mer detaljerad reglering ska utfärdas av landskapsregeringen genom landskapsförordning. I anslutning till propositionen om lagen om avhjälpande av vissa miljöskador finns ett utkast till statsrådets förordning. Förordningen innehåller bestämmelser om bedömningen av betydelsen av vissa miljöskador och de faktorer som ska beaktas vid denna bedömning, samt innehållet i hjälpåtgärderna och de faktorer som ska beaktas vid valet av åtgärder. Ett alternativ vore att anta förordningen som blankettförordning i landskapet. Den innehåller emellertid även bestämmelser med stöd av naturvårdslagen och miljöskyddslagen och dess innehåll fungerar inte särskilt bra i förhållande till motsvarande landskapslagstiftning. Därför föreslås att en tydlig förordningsfullmakt för landskapsregeringen anges i lagen motsvarande den fullmakt som anges i 16 § lagen om avhjälpande av vissa miljöskador. Samtidigt föreslås att det även ska finnas möjlighet att anta en blankettförordning.
6 § Ikraftträdande. Datum för ikraftträdande lämnas öppen, den föreslagna lagstiftningen bör dock träda i kraft så fort som möjligt så att miljöansvarsdirektivet kan notifieras.
2. Ändring av LL om naturvård
2a § Naturskada. I den föreslagna paragrafen definieras det nya begreppet naturskada. Definitionen har sin grund i miljöansvarsdirektivet.
I paragrafens 2 mom. anges att den negativa effektens betydelse ska bedömas i förhållande till naturtypernas eller arternas skyddsnivå vid tidpunkten för skadan samt deras funktioner och naturliga förmåga till återbildning. Detta motsvarar direktivets krav. Slutligen anges även att närmare bestämmelser om de faktorer som bestämmer den negativa effektens betydelse utfärdas genom landskapsförordning.
42a § Förebyggande och avhjälpande av naturskador. I den föreslagna paragrafens 1 mom. anges verksamhetsutövarens skyldigheter att dels utan dröjsmål underrätta den övervakande myndigheten om naturskador eller överhängande hot om sådana, dels vidta åtgärder för att förebygga negativa effekter eller begränsa dem. Begreppet verksamhetsutövare definieras på samma sätt som i miljöansvarsdirektivet. Skyldigheten uppstår om verksamhetsutövaren uppsåtligt eller av oaktsamhet genom en åtgärd som strider mot lagen eller genom en försummelse förorsakar skadan eller det överhängande hotet. Bestämmelsen omfattar således all verksamhet, men gäller enbart om åtgärderna är lagstridiga eller om det är fråga om en försummelse.
I paragrafens 2 mom. anges tillsynsmyndighetens rätt att ålägga verksamhetsutövaren att vidta åtgärder för att förebygga eller begränsa skadan samt att vidta hjälpåtgärder enligt blankettlagen om avhjälpande av vissa miljöskador.
Paragrafens 3 mom. gäller tillsynsmyndighetens rätt att få uppgifter.
Paragrafens 4 mom. anger att bestämmelserna i 1 och 2 mom. är underordnade tillsynsbestämmelserna i landskapslagen om miljöskydd. Det innebär i praktiken att om en verksamhet som regleras i landskapslagen om miljöskydd orsakar betydande negativ miljöpåverkan och samtidigt medför naturskador som avses i landskapslagen om naturvård, hanteras fallet enligt den först nämnda lagen.
3. Ändring av LL om miljöskydd
31a § Avhjälpande av betydande miljöskador. Enligt lagens 31 § kan tillsynsmyndigheten ålägga verksamhetsutövaren att avhjälpa skadan när ett åsidosättande av gällande regler medför eller har medfört en negativ miljöpåverkan som inte är ringa. Den här föreslagna paragrafen innehåller regler för en allvarligare grad av miljöskada, nämligen betydande negativ miljöpåverkan. Bestämmelsen gäller enbart skador på vatten och den typ av naturskada som föreslås bli införd i landskapslagen om naturvård. När det gäller skador på mark finns redan tillräckliga kravbestämmelser för att uppfylla miljöansvarsdirektivet. Genom hänvisningen till 30 § i landskapslagen om miljöskydd omfattar reglerna även åsidosättande av bestämmelserna i vattenlagen för landskapet Åland.
Enligt förslaget ska tillsynsmyndigheten ålägga verksamhetsutövaren att vidta hjälpåtgärder enligt blankettlagen om avhjälpande av vissa miljöskador. När det gäller förebyggande åtgärder finns i miljöskyddslagens 4 § ett generellt krav på sådana, detsamma gäller kravet på att begränsa betydande miljöskador. Det behövs således ingen särskild bestämmelse om det här.
Paragrafens 2 mom. avser skador som förorsakas av annat än överträdelse av regelverket, även då ska verksamhetsutövaren åläggas att avhjälpa skadan enligt blankettlagen om avhjälpande av vissa miljöskador. Enligt förslaget avgränsas inte verksamheterna på något sätt trots att det i direktivet finns en lista över de verksamheter som ska omfattas. Skälet till att det inte görs här är att landskapslagen om miljöskydd i övrigt gäller all slags verksamhet. Dessutom är det fråga om så allvarliga miljöskador så att det ändå bara är vissa verksamheter som i praktiken kan ge upphov till dem.
I begreppet betydande negativ miljöpåverkan på vatten innefattas betydande negativ förändring av ytvatten- eller grundvattenkvaliteten enligt vattenlagen för landskapet Åland.
I paragrafens 3 mom. föreslås en anmälningsskyldighet för verksamhetsutövaren. Den ska ses som ett komplement till den generella rapporteringsskyldigheten enligt lagens 8 § som enbart ställer krav på rapportering efter att en skada redan har uppstått. Den här föreslagna bestämmelsen gäller även skyldighet att anmäla när ett överhängande hot om en skada har uppstått. Samtidigt är den knuten till de skador som avses i paragrafen, dvs. betydande negativ miljöpåverkan på vatten och naturskador enligt landskapslagen om naturvård.
31b § Bedömning av skadans betydelse. I paragrafen anges grundläggande regler för hur den negativa miljöpåverkan ska bedömas när det gäller om den ska anses vara betydande eller inte. Bland annat föreslås en hänvisning till den förvaltningsplan som avses i 5 kap. 23 § vattenlagen. I miljöansvarsdirektivet avses med skador på vatten skador som har betydande negativa effekter på vattnets ekologiska, kemiska eller kvantitativa status, enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (vattenramdirektivet). Det klassificeringssystem för vattnens kvalitet som avses i vattenramdirektivet kan därför användas på ett vägledande sätt vid bedömningen av föroreningens betydelse.
Närmare bestämmelser om bedömningen hur betydande miljöpåverkan är och om de faktorer som ska beaktas vid bedömningen kommer att antas genom landskapsförordning. Motsvarande bestämmelser om bedömning av naturskadors betydelse föreslås i landskapslagen om naturvård.
Lagtext
Landskapsregeringen föreslår att följande lagar antas.
1.
L A N D S K A P S L A G
om tillämpning i landskapet Åland av lagen om avhjälpande av vissa miljöskador
I enlighet med lagtingets beslut föreskrivs:
1 §
Tillämpningsområde
Med de undantag som följer av denna lag ska lagen om avhjälpande av vissa miljöskador (FFS .../2009) tillämpas i landskapet. Lagen tillämpas på avhjälpande av naturskador som avses i 2a § landskapslagen (1998:82) om naturvård samt betydande negativ miljöpåverkan på vatten enligt 31a § landskapslagen (2008:124) om miljöskydd.
Ändringar av lagen om avhjälpande av vissa miljöskador ska gälla i landskapet från tidpunkten för deras ikraftträdande i riket om inte annat följer av denna lag.
2 §
Tillämpning av hänvisningar
Hänvisas i lagen om avhjälpande av vissa miljöskador till bestämmelser i rikslagstiftningen som har en motsvarighet i landskapslagstiftningen ska hänvisningarna avse bestämmelserna i landskapslagstiftningen.
3 §
Förvaltningsuppgifter
De förvaltningsuppgifter som enligt lagen om avhjälpande av vissa miljöskador sköts av myndigheter i riket ska i landskapet till den del förvaltningen grundar sig på landskapets lagstiftningsbehörighet på området, skötas av landskapets myndigheter.
4 §
Landskapets ersättnings- och kostnadsansvar
Det ersättnings- och kostnadsansvar som enligt lagen om avhjälpande av vissa miljöskador åligger staten ska åligga landskapet, till den del ansvaret uppkommit till följd av verksamhet vars reglering tillhör området för landskapets lagstiftningsbehörighet.
5 §
Landskapsförordning
Landskapsregeringen kan genom landskapsförordning utfärda närmare bestämmelser om
1) hjälpåtgärder som avses i 5 § lagen om avhjälpande av vissa miljöskador,
2) vilka faktorer som ska beaktas vid valet av hjälpåtgärder enligt 6 § lagen om avhjälpande av vissa miljöskador,
3) vilka faktorer som ska beaktas vid fastställande av myndighetens kostnader enligt 10 § 1 mom. 2 punkten lagen om avhjälpande av vissa miljöskador.
Landskapsregeringen kan även inom landskapets behörighet genom landskapsförordning besluta att författningar som utfärdats med stöd av lagen om avhjälpande av vissa miljöskador ska tillämpas i landskapet oförändrade eller med de ändringar landskapsregeringen föreskriver.
6 §
Ikraftträdande
Denna lag träder i kraft den ... 2009. Lagen tillämpas inte på avhjälpande av skador som orsakats av verksamhet som upphört före lagens ikraftträdande, även om skadan skulle ha framträtt först efter det att lagen har trätt i kraft.
Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan lagen träder i kraft.
2.
L A N D S K A P S L A G
om ändring av landskapslagen om naturvård
I enlighet med lagtingets beslut fogas till landskapslagen (1998:82) om naturvård nya 2a och 42a §§ som följer:
2a §
Naturskada
Med naturskador avses skador som har en betydande och mätbar direkt eller indirekt effekt när det gäller att uppnå eller bibehålla en gynnsam skyddsnivå för
1) de naturvärden i Natura 2000-områden enligt 4 kap. för vilkas skydd områdena har införlivats i nätverket,
2) de arter som avses i artikel 4.2 i rådets direktiv om bevarande av vilda fåglar (79/409/EEG), nedan fågeldirektivet, och räknas upp i dess bilaga I och på de arter som räknas upp i bilaga II till rådets direktiv om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (92/43/EEG), nedan habitatdirektivet,
3) de förekomstplatser för arter enligt 2 punkten som det enligt 15 § är förbjudet att förstöra eller försämra,
4) de arter som räknas upp i bilaga IV till habitatdirektivet eller för föröknings- och rastplatser för individer av de djurarter som avses i bilaga IV (a) till habitatdirektivet.
Som naturskada betraktas dock inte en sådan negativ effekt som det med stöd av 15 § 2 mom. eller 16 § 2 mom. har beviljats ett undantag för.
Den negativa effektens betydelse ska bedömas i förhållande till naturtypernas eller arternas skyddsnivå vid tidpunkten för skadan samt deras funktioner och naturliga förmåga till återbildning. Närmare bestämmelser om de faktorer som bestämmer den negativa effektens betydelse utfärdas genom landskapsförordning.
42a §
Förebyggande och avhjälpande av naturskador
Om en fysisk eller juridisk person som bedriver yrkesverksamhet eller som i praktiken beslutar om sådan verksamhet (verksamhetsutövare) uppsåtligt eller av oaktsamhet genom en åtgärd som strider mot denna lag eller mot bestämmelser som har utfärdats med stöd av den eller genom en försummelse förorsakar en naturskada eller ett överhängande hot om en naturskada, ska verksamhetsutövaren utan dröjsmål underrätta den övervakande myndigheten om naturskadan eller det överhängande hotet om en naturskada och vidta behövliga åtgärder för att förebygga negativa effekter eller begränsa dem så att de blir så små som möjligt.
Efter att ha fått kännedom om naturskadan eller det överhängande hotet för en naturskada ska den övervakande myndigheten, utöver vad som bestäms i 42 §, ålägga den verksamhetsutövare som orsakat olägenheten att vid behov vidta åtgärder för att förebygga negativa effekter eller begränsa dem så att de blir så små som möjligt, samt ålägga verksamhetsutövaren att vidta hjälpåtgärder enligt landskapslagen (2009:...) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om avhjälpande av vissa miljöskador. Den övervakande myndigheten kan förena åläggandet med vite eller med hot om att den åtgärd som inte vidtagits utförs på den försumliges bekostnad eller att verksamheten avbryts.
Den övervakande myndigheten har rätt att utan hinder av sekretessbestämmelserna få de uppgifter av verksamhetsutövaren som är nödvändiga för att förebygga eller avhjälpa naturskador eller förebygga riskerna för sådana.
Bestämmelserna i 1 och 2 mom. tillämpas inte på naturskador vars förebyggande och avhjälpande regleras i landskapslagen (2008:124) om miljöskydd.
Denna lag träder i kraft den...
3.
L A N D S K A P S L A G
om ändring av landskapslagen om miljöskydd
I enlighet med lagtingets beslut fogas till landskapslagen (2008:124) om miljöskydd nya 31a och 31b §§ som följer:
31a §
Avhjälpande av betydande miljöskador
Om en överträdelse eller försummelse enligt 29 eller 30 §§ medför betydande negativ miljöpåverkan på vatten eller en naturskada som avses i 2a § landskapslagen (1998:82) om naturvård, ska tillsynsmyndigheten utöver vad som bestäms i 29 och 30 §§ ålägga verksamhetsutövaren att vidta hjälpåtgärder som avses i landskapslagen (2009:...) om tillämpning i landskapet av lagen om avhjälpande av vissa miljöskador.
Om betydande negativ miljöpåverkan på vatten eller en naturskada har orsakats av en olycka eller av något annat oförutsett, ska myndigheten ålägga den verksamhetsutövare som orsakat skadan att vidta hjälpåtgärder som avses i landskapslagen om tillämpning i landskapet av lagen om avhjälpande av vissa miljöskador.
Verksamhetsutövaren ska utan dröjsmål underrätta tillsynsmyndigheten om betydande negativ miljöpåverkan på vatten eller naturskador som avses i denna paragraf och om överhängande hot om sådana.
31b §
Bedömning av skadans betydelse
Vid en bedömning av hur betydande den negativa miljöpåverkan på vatten enligt 31a § är ska bland annat de faktorer beaktas som påverkar vattenkvaliteten och vattenanvändningen inom det aktuella området, inklusive vad som har angetts i den förvaltningsplan som avses i 5 kap. 23 § vattenlagen. Närmare bestämmelser om bedömning av hur betydande den negativa miljöpåverkan är och om faktorer som ska beaktas vid bedömningen utfärdas genom landskapsförordning.
Denna lag träder i kraft den...
| Mariehamn den 1 juni 2009 | |
|
L a n t r å d |
Viveka Eriksson |
|
Föredragande ledamot |
Katrin Sjögren |
Bilaga
Lag om avhjälpande av vissa miljöskador
I enlighet med riksdagens beslut föreskrivs:
1 kap.
Allmänna bestämmelser
1 §
Tillämpningsområde
Denna lag tillämpas på avhjälpande av följande miljöskador:
1) naturskador enligt 5 a § i naturvårdslagen (1096/1996),
2) betydande förorening av vattendrag enligt 84 a § i miljöskyddslagen (86/2000), och
3) betydande negativa förändringar i vattendrag eller grundvatten enligt 21 kap. 3 c § i vattenlagen (264/1961).
Denna lag tillämpas inte, om skadan har föranletts av
1) ett exceptionellt naturfenomen,
2) en åtgärd vars enda syfte är att skydda mot naturkatastrofer,
3) en åtgärd vars huvudsakliga syfte är försvar eller internationell säkerhet,
4) en händelse som omfattas av 10 och 10 a kap. i sjölagen (674/1994),
5) verksamhet som regleras i atomansvarighetslagen (484/1972).
2 §
Hänvisningar till annan lagstiftning
Bestämmelser om avhjälpande av miljöskador finns i naturvårdslagen, miljöskyddslagen, vattenlagen och gentekniklagen (377/1995).
Bestämmelser om skyldighet att förebygga uppkomsten av skador som avses i 1 § 1 mom. och om skyldighet att begränsa de skador som uppkommit finns i de lagar som nämns i 1 mom. och i lagen om transport av farliga ämnen (719/1994).
3 §
Myndighet som beslutar om hjälpåtgärder
Bestämmelser om den myndighet som beslutar om hjälpåtgärder enligt denna lag, nedan myndigheten, finns i de lagar som nämns i 2 § 1 mom.
2 kap.
Avhjälpande av skador
4 §
Definitioner
I detta kapitel avses med
1) naturresurser
a) enligt 5 a § 1 mom. i naturvårdslagen, naturtyper och livsmiljöer för arter, arter samt deras förekomst-, föröknings- och rastplatser,
b) vattenområden enligt 1 kap. 1 § 2 mom. i vattenlagen och grundvatten enligt 1 kap. 4 § i vattenlagen,
c) territorialvatten enligt lagen om gränserna för Finlands territorialvatten (463/1956),
d) den ekonomiska zonen enligt lagen om Finlands ekonomiska zon (1058/2004),
2) naturresursfunktioner en naturresurs värdefulla effekter på andra naturresurser eller människor,
3) ursprungligt tillstånd det tillstånd som naturresurserna och naturresursfunktionerna befann sig i före skadan.
5 §
Hjälpåtgärder
Naturresurserna och naturresursfunktionerna ska återställas till sitt ursprungliga tillstånd så att de negativa förändringarna till följd av skadan undanröjs (primära hjälpåtgärder).
Om det ursprungliga tillståndet inte kan återställas till fullo, ska den försämring som skadan orsakat naturresursen och naturresursfunktionen avhjälpas genom åtgärder på det skadade området eller på annan plats (kompletterande hjälpåtgärder).
Med åtgärder på det skadade området eller på annan plats ska tillfälliga förluster för naturresursen och naturresursfunktionen kompenseras till dess att de primära hjälpåtgärderna och de kompletterande hjälpåtgärderna har fått full verkan (kompenserande hjälpåtgärder).
6 §
Val av hjälpåtgärder
När myndigheten överväger åtgärder ska den beakta
1) skadans beskaffenhet, omfattning och hur allvarlig den är,
2) möjligheten till naturlig återhämtning,
3) riskerna för människors hälsa,
4) kostnaderna för avhjälpande av skadan,
5) eventuella övriga skador på området.
Vid valet av åtgärder ska hänsyn tas till förslag från den verksamhetsutövare som orsakat skadan samt anmärkningar från dem som enligt lagarna i 2 § 1 mom. har rätt att anhängiggöra ärenden.
7 §
Hjälpåtgärder utanför det skadade området
Myndigheten kan bevilja den verksamhetsutövare som orsakat skadan rätt att utföra åtgärder som avses i 5 § 2 och 3 mom. utanför det skadade området. Hjälpåtgärderna får inte medföra sådana olägenheter som kan undvikas. Före beslutet om åtgärder ska myndigheten ge fastighetsägaren eller innehavaren av en särskild rättighet tillfälle att bli hörd.
Om hjälpåtgärderna orsakar fastighetsägaren eller innehavaren av en särskild rättighet betydande olägenheter, har denne rätt att få full ersättning för olägenheterna. När myndigheten beviljar den rätt som avses i 1 mom. ska den samtidigt besluta att de olägenheter som orsakas av åtgärderna ska ersättas. Om man inte har kunnat komma överens om ersättningen, ska lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter (603/1977) iakttas i tillämpliga delar när ersättningens storlek fastställs.
Om den som har rätt till ersättning inte får ersättning av den verksamhetsutövare som orsakat skadan, svarar staten för betalningen av ersättningen.
8 §
Upphörande med hjälpåtgärder
Myndigheten kan vid ett förfarande som avser åläggande av hjälpåtgärder och enligt en lag som nämns i 2 § 1 mom. besluta att hjälpåtgärderna ska upphöra, om
1) de hjälpåtgärder som genomförts säkerställer att det inte längre finns någon risk för människors hälsa eller naturresurserna, och
2) kostnaderna för fortsatta hjälpåtgärder inte står i proportion till de miljöfördelar som skulle uppnås.
9 §
Myndighetens rätt att vidta åtgärder
Den regionala miljöcentralen får på statens bekostnad vidta eller låta någon annan vidta nödvändiga åtgärder för att förebygga skador och begränsa dem eller vidta eller låta någon annan vidta hjälpåtgärder på det skadade området, om
1) det brådskar med ärendet och det inte går att vänta på ett förfarande enligt en lag som nämns i 2 § 1 mom. utan att skadan utvidgas betydligt, eller
2) den verksamhetsutövare som orsakat skadan inte kan påträffas utan svårighet.
Efter de åtgärder som avses i 1 mom. eller när den verksamhetsutövare som avses i 1 mom. 2 punkten har påträffats ska den regionala miljöcentralen utan dröjsmål inleda ett förfarande för åläggande av hjälpåtgärder så som bestäms i en lag som nämns i 2 § 1 mom.
3 kap.
Kostnadsansvar
10 §
Kostnadsansvar
Den verksamhetsutövare som orsakat skadan svarar för de kostnader som föranleds
1) av hjälpåtgärder som avses i 5 §, och
2) myndigheten av bedömning av skadan eller det överhängande hotet om en skada, beslut om hjälpåtgärder och tillsyn.
Om skadan har orsakats av flera verksamheter än en, ska ansvaret för kostnaderna enligt 1 mom. fördelas mellan verksamhetsutövarna i enlighet med deras andel av hela skadan. Om andelen inte kan uppskattas, ska ansvaret fördelas enligt huvudtalet.
11 §
Begränsning av kostnadsansvaret
Verksamhetsutövaren svarar inte för kostnaderna enligt 10 §, om verksamhetsutövaren kan visa att skadan
1) har orsakats av en tredje part och har uppkommit trots att verksamhetsutövaren vidtagit nödvändiga säkerhetsåtgärder,
2) beror på att ålägganden eller anvisningar som meddelats av en myndighet har iakttagits, om det inte är fråga om ålägganden eller anvisningar som meddelats på grund av ett utsläpp eller någon annan händelse som verksamhetsutövarens verksamhet orsakat.
12 §
Jämkning av kostnaderna
Den verksamhetsutövare som visar att han har handlat omsorgsfullt svarar inte för kostnaderna enligt 10 § till fullt belopp.
Villkor för jämkning av kostnaderna är att
1) skadan beror på ett utsläpp eller en händelse som överensstämmer med villkoren i verksamhetstillståndet eller något annat myndighetsbeslut, eller
2) de skyldigheter som lagstiftningen kräver i den verksamhet som orsakats skadan har blivit fullgjorda.
13 §
Beslut om kostnadsansvaret
Beslut i ett ärende som gäller fördelning av kostnadsansvaret, begränsning av kostnadsansvaret och jämkning av kostnaderna fattas vid ett förfarande för åläggande av hjälpåtgärder enligt en lag som nämns i 2 § 1 mom.
14 §
Återkrav av kostnaderna för staten
Den ersättning som staten har betalt med stöd av 7 § 3 mom. ska återkrävas hos verksamhetsutövaren i enlighet med lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007).
De kostnader som åtgärderna enligt 9 § orsakat staten ska återkrävas hos den verksamhetsutövare som orsakat skadan inom fem år från det att åtgärderna slutfördes eller inom fem år från det att den verksamhetsutövare som orsakat skadan påträffades. Om kostnaderna för återkravet överstiger det återkrävda beloppet, kan det beslutas att kostnaderna inte ska återkrävas. Ett beslut om återkrav får inte verkställas förrän det har vunnit laga kraft.
15 §
Statens medverkan i hjälpåtgärder
Om verksamhetsutövaren av orsaker som anges i 11 § inte svarar för kostnaderna eller om kostnadsansvaret för den verksamhetsutövare som orsakat skadan har jämkats med stöd av 12 §, kan den regionala miljöcentralen vidta eller låta någon annan vidta hjälpåtgärder i form av miljöarbete.
4 kap.
Särskilda bestämmelser
16 §
Närmare bestämmelser
Genom förordning av statsrådet kan det utfärdas närmare bestämmelser om
1) hjälpåtgärder som avses i 5 §,
2) vilka faktorer som ska beaktas vid valet av hjälpåtgärder enligt 6 §,
3) vilka faktorer som ska beaktas vid fastställandet av myndighetens kostnader enligt 10 § 1 mom. 2 punkten.
17 §
Ändringssökande
Bestämmelser om sökande av ändring i myndighetens beslut om åläggande att vidta hjälpåtgärder finns i de lagar som nämns i 2 § 1 mom.
18 §
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Denna lag träder i kraft den 20 .
Denna lag tillämpas inte på avhjälpande av skador som orsakats av verksamhet som upphört före lagens ikraftträdande, även om skadan skulle ha framträtt först efter det att lagen har trätt i kraft.
Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan lagen träder i kraft.