Framställning 23/2007-2008

Tillhör ärendet: Saluhållande av vilt
Lagtingsår: 2007-2008

Ladda ner Word-dokument

 

FRAMSTÄLLNING nr 23/2007-2008

 

Datum

 

 

2008-08-28

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till Ålands lagting

 

 

 

 

 


Saluhållande av vilt

 

 

Huvudsakligt innehåll

 

Landskapsregeringen föreslår att jägare ska kunna sälja små mängder kött från frilevande vilt till konsument och livsmedelsföretag för direkt leverans till konsument.

__________________

 


 

INNEHÅLL

Huvudsakligt innehåll 1

Allmän motivering. 3

1. Bakgrund. 3

2. Lagstiftningsbehörighet 5

3. Överväganden. 5

4. Ärendets beredning. 6

5. Förslag. 7

6. Förslagets verkningar 7

Lagtext 9

L A N D S K A P S L A G om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av livsmedelslagen  9

Parallelltexter 11

 


 

Allmän motivering

 

1. Bakgrund

 

Jaktlagstiftning

 

I samband med frågor om saluhållande av kött från frilevande vilt är jaktlagstiftningen som regel sekundär till livsmedelslagstiftningen. Enligt 53 § 2 mom. jaktlagen (1985:31) för landskapet Åland kan försäljning av vilt ske, men det förutsätter att det är förenligt med livsmedelslagstiftningen. I jaktlagen finns dock en viktig begränsande regel enligt vilken saluhållande av kött från frilevande vilt inte får ske av djur som har fällts i syfte att hindra skada eller olägenhet. Exempel på detta är då djur har fällts i syfte att hindra skada i grönsaksodling, fruktodling eller plantskola.

 

EG-bestämmelser om små mängder frilevande vilt

 

Frågor om leverans av små mängder primärprodukter (se definitionen av primärproduktion s. 4) direkt till konsument, eller till konsument via lokala detaljhandelsföretag regleras i huvudsak inte i EG:s regelverk utan i nationella bestämmelser. Tillämpliga är dock bl.a. EG-bestämmelserna om spårbarhet av livsmedels ursprung, om krav på livsmedelsföretagares dokumentation samt om kontroll av trikiner i kött. I enlighet med artikel 18 i EG-förordningen (EG) nr 178/2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet ska livsmedelsföretagare till behörig myndighet kunna lämna information om alla stadier och berörda personer i ett livsmedels produktions-, bearbetnings- och distributionskedja. Livsmedelsföretagaren ska dessutom ha ett system med vars hjälp information om mottagna och expedierade partier kan sammanlänkas. I enlighet med EG-förordningen (EG) nr 2075/2005 om fastställande av särskilda bestämmelser för offentlig kontroll av trikiner i kött bör åtgärder vidtas för att förebygga de sjukdomar hos människor som orsakas av förtäring av trikinsmittat kött. Som nämnts ska frågor om försäljning av små mängder livsmedel regleras nationellt med beaktande av lokala förhållanden, vilket framgår av bestämmelser i följande EG-författningar:

-          EG-förordningen (EG) nr 852/2004 om livsmedelshygien. (Jfr artikel 1.2)

-          EG-förordningen (EG) nr 853/2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung. (Jfr artikel 1.3)

-          EG-förordningen (EG) nr 854/2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel. (Jfr artikel 1.2)

-          EG-direktivet 1992/45/EEG om frågor om människors och djurs hälsa i samband med nedläggning av vilt och utsläppandet på marknaden av viltkött. (Jfr artikel 1.2)

 

     I EG-författningarna fastslås ingen exakt gräns för vad som är små mängder. Generellt torde det åtminstone innefatta lantbrukares försäljning direkt till konsument och lokala restauranger av egenproducerade primärprodukter, såsom av grönsaker, frukt, ägg och obehandlad mjölk. Svamp- och bärplockare anses också kunna leverera vad de själva har plockat till konsument eller till en lokal livsmedelsföretagare för direkt försäljning till konsument.

 

Livsmedelslagstiftningen

 

Landskapets lagstiftning om livsmedel och livsmedelshygien omfattar landskapslagen (2007:26) om tillämpning i landskapet Åland av livsmedelslagen samt landskapsförordningen (2003:83) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om livsmedel. I enlighet med dessa är rikets livsmedelslag (FFS 23/2006) och ytterligare omkring 125 riksbeslut tillämpliga i landskapet. Undantag gäller främst förvaltningsuppgifter, vilka inom landskapets behörighet sköts av landskapsregeringen. Hänvisningar till annan rikslagstiftning i landskapet ska dessutom avse motsvarande bestämmelser i landskapslagstiftningen. Särskilt för frågor om saluhållande av frilevande vilt är de intressanta bestämmelserna

-          livsmedelslagen (FFS 23/2006),

-          jord- och skogsbruksministeriets förordning om köttbesiktning (38/VLA/2006),

-          jord- och skogsbruksministeriets förordning om livsmedelshygien i livsmedel av animaliskt ursprung (37/VLA/2006) samt

-          jord- och skogsbruksministeriets förordning om kraven på primärproduktion för säkerställande av livsmedelssäkerheten (FFS 134/2006)

 

     I enlighet med regelverket kan frilevande vilt under vissa förutsättningar och med behörig veterinärs tillstånd slaktas, besiktigas och saluhållas till inhemska konsumenter. Utöver krav på produkterna finns krav på utrymmen där de hanteras, vilket också omfattar platser där primärproduktion sker såsom på de gårdar där produktion sker samt där jakt eller fiske bedrivs (primärproduktionsställen). Det ställs bl.a. också krav på livsmedelsföretagares egenkontroll samt på spårbarhet av livsmedels ursprung. I rikets livsmedelslag definieras viktiga begrepp i enlighet med vad som gäller enligt ovannämnda EG-bestämmelser på bl.a. följande sätt:

 

Frilevande vilt är säl samt frilevande vilt enligt definitionen i punkt 1.5 i bilaga I i EG-förordningen (EG) nr 853/2004, enligt vilken frilevande vilt är

-        ”vilda hov- och klövdjur samt hardjur och landlevande däggdjur som är föremål för jakt i syfte att användas som livsmedel och anses vara frilevande vilt enligt tillämplig lagstiftning i den berörda medlemsstaten, däribland däggdjur som lever fritt inom ett inhägnat område under liknande förhållanden som vilda djur, och

-       frilevande vild fågel som är föremål för jakt i syfte att användas som livsmedel.”

 

Konsument är slutkonsument enligt definitionen i artikel 3.18 i EG-förordningen (EG) nr 178/2002, enligt vilken slutkonsument är ”den slutliga konsumenten av ett livsmedel som inte kommer att använda livsmedlet som en del i ett livsmedelsföretags verksamhet”.

 

Livsmedelsföretagare är fysisk eller juridisk person enligt definitionen i artikel 3.3 i EG-förordningen (EG) nr 178/2002, enligt vilken livsmedelsföretagare är ”de fysiska eller juridiska personer som ansvarar för att kraven i livsmedelslagstiftningen uppfylls i det livsmedelsföretag de driver”.

 

Spårbarhet är möjlighet att spåra livsmedel eller livsmedelsingredienser enligt definitionen i artikel 3.15 i EG-förordningen (EG) nr 178/2002, enligt vilken spårbarhet är ”möjlighet att spåra och följa livsmedel, foder, livsmedelsproducerande djur eller ämnen som är avsedda att eller kan förväntas ingå i ett livsmedel eller ett foder genom alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan”.

 

Primärproduktion är primärproduktion enligt definitionen i artikel 3.17 i EG-förordningen (EG) nr 178/2002, enligt vilken primärproduktion är ”produktion, uppfödning eller odling av primärprodukter inklusive skörd, mjölkning och produktion av livsmedelsproducerande djur före slakt. Jakt, fiske och insamling av vilda produkter omfattas också”.

 

Livsmedelslokal är ”varje slag av byggnad, lokal eller en del därav eller annat utrymme utomhus eller inomhus där livsmedel som är avsedda för försäljning eller annan överlåtelse tillverkas, förvaras, transporteras, saluförs, serveras eller på annat sätt hanteras, dock inte primärproduktionsstället”.

 

     I de riksbestämmelser som är tillämpliga i enlighet med blankettlagstiftningen fastställs inte närmare vad som avses med begreppet små mängder. Det framgår dock av 13 § 2 mom. (8 – 10 punkterna) i rikets livsmedelslag att det finns livsmedelslokaler som inte behöver godkännas. Inget godkännande krävs således om syftet med den bedrivna verksamheten endast består i ”leverans av kött från jaktbara vilda harar, kaniner eller fåglar för detaljförsäljning” eller i ”leverans av kött från frilevande vilt direkt från jägaren till konsumenten för konsumentens egen användning”. Godkännande krävs inte heller vid ”försäljning av frilevande vilt som ordnas av polisen eller av en jaktvårdsförening på uppdrag av polisen”. I förarbetena till dessa bestämmelser (RP 53/2005) hänvisas avseende mängder då det är frågan om småskalig verksamhet endast till artikel 1.3 c, d och e i EG-förordningen (EG) nr 853/2004. Där det endast nämns att förordningen inte ska tillämpas på småskaliga verksamheter, i vilka fall det ska finnas nationella bestämmelser. I EG-förordningens punkt 1.3 e undantas jägares leveranser av små mängder av frilevande vilt eller kött från frilevande vilt från tillämpning av förordningens krav. I enlighet med propositionen är dock en följd av regelverket att mängderna sänks för vad som anses vara småskalig verksamhet, då erfarenheter av tillsyn visat att de har varit för stora.

     I 43 § i rikets livsmedelslag finns en hänvisning till bestämmelser om ”köttbesiktning och övervakning i anslutning därtill” i artikel 5 i EG-förordningen (EG) nr 854/2004 om fastställande av särskilda bestämmelser för genomförandet av offentlig kontroll av produkter av animaliskt ursprung avsedda att användas som livsmedel, som endast är tillämplig på verksamhet och personer som omfattas av förordning (EG) nr 853/2004. Sistnämnda EG-förordning ska enligt artikel 1.3 bl.a. inte tillämpas på jägares leveranser av ”små mängder av frilevande vilt eller kött från frilevande vilt direkt till konsumenter eller till lokala detaljhandelsanläggningar som levererar direkt till konsumenter”. Närmare bestämmelser om köttbesiktning och övervakning i anslutning därtill har utfärdas av jord- och skogsbruksministeriet genom förordningen om köttbesiktning (38/VLA/2006), den är dock i enlighet med 1 § 4 mom. 2 punkten inte tillämplig i de fall som avses i 13 § 2 mom. 8 – 10 punkterna i rikets livsmedelslag (jfr föregående stycke).

 

2. Lagstiftningsbehörighet

 

Landskapet har lagstiftningsbehörighet i fråga om hälso- och sjukvård (18 § 12 punkten självstyrelselagen), jakt och fiske (18 § 16 punkten självstyrelselagen) samt djurskydd och veterinärväsendet med de undantag som framgår av 27 § 31 – 33 punkten självstyrelselagen (jfr 18 § 17 p självstyrelselagen). Av 27 § 31 punkten självstyrelselagen framgår att riket har lagstiftningsbehörighet i fråga om smittsamma sjukdomar hos husdjur. Av självstyrelselagens förarbeten (RP 73/1990) framgår att lagstiftningen som gäller smittsamma sjukdomar hos vilda djur sammanhänger med jaktlagstiftning samt hälso- och sjukvårdsfrågor och därigenom hör till landskapets behörighet.

 

3. Överväganden

 

Landskapsregeringen konstaterar att livsmedelslagstiftningen inte reglerar de fall då en jägare i det egna hushållet hanterar och konsumerat kött av vilt jägaren själv har fällt. Det är också möjligt att inom ett jaktlag dela vilt mellan jaktlagets medlemmar för konsumtion i deras hushåll. Därutöver har möjligheten för jägare att leverera små mängder av eget nedlagt vilt till markägare, släkt och vänner lång tradition.

     I enlighet med livsmedelslagstiftningen kan kött från ”jaktbara vilda harar, kaniner eller fåglar” med de undantag som avses i 53 § 2 mom. jaktlagen för landskapet Åland (se avsnitt 1) också levereras till en lokal livsmedelsföretagare för direkt försäljning till konsument. De med detta förenade livsmedelhygieniska riskerna bedöms som små. Försäljningsleveranser från jägare bör avse små mängder vilt.

     Landskapsregeringen anser att det under vissa förutsättningar kan vara förenligt med trygg livsmedelshantering såväl som god jakt- och viltvård att jägare levererar små mängder färskt kött av älg- eller rådjur till konsument via lokala livsmedelsföretagare. En förutsättning är att det är fråga om kött från djur som den enskilde jägaren själv har fällt. Jägaren bör få avpälsa samt behandla kropparna med sedvanlig hängning och kylning. Dessa möjligheter bör finnas för jägare som har jakträtt i enlighet med jaktlagen (1985:31) för landskapet Åland och för dessas s.k. gästjägare. Landskapsregeringen anser inte att det är lämpligt med sådana leveranser av säl, då säl kan vara bärare av trikiner.

     En jägare som levererar små mängder primärprodukter av vilt gör det i egenskap av primärproducent. Den som levererar små mängder primärprodukter av vilt, behöver dock inte uppfylla kraven på primärproducenter i bilaga I till EG-förordningen (EG) nr 852/2004 eller någon annan del av förordningen, se artikel 1.2 c. Jägaren behöver då inte vara registrerad primärproducent enligt artikel 6.2 EG-förordningen (EG) nr 852/2004 och förordning (EG) nr 853/2004 ska inte tillämpas. Jägaren betraktas heller inte som livsmedelsföretagare, då sådana leveranser uttryckligen är undantagna i såväl förordning (EG) nr 852/2004 som i förordning (EG) nr 853/2004. Som primärproducent har dock jägaren ett juridiskt ansvar för att inte mottagaren utsätts för risker (jfr EG-förordning (EG) nr 178/2002, artikel 14). En god kötthygien ställer följaktligen krav på såväl jägares som livsmedelsföretagares hantering av köttet. Det ska finnas en fungerande kylkedja och ha skett en så varsam hantering som möjligt av det oskyddade köttet. Straffrättsligt finns i lagstiftningen uppsåts- och oaktsamhetskriterier för överlåtelse av livsmedel, där grundförutsättningen är att ett livsmedel inte får orsaka fara för människors hälsa och inte heller vilseleda konsumenter. Ett livsmedel ska till sin kemiska, fysikaliska, mikrobiologiska och hälsomässiga kvalitet, till sin sammansättning samt till andra egenskaper vara lämpat som människoföda. Livsmedelsföretagarens egenkontroll ska härvid också omfatta krav på jägarnas behandling av köttet, då enskilda jägares hantering av viltkött kan ske under mycket enkla förhållanden. Straffbestämmelser finns i 7 § 1 mom. livsmedelslagen (FFS 2006/23) samt i 44 kap. 1 § strafflagen.

 

4. Ärendets beredning

 

Landskapsregeringen beslöt den 25 september 2007 (N42/07/1/16) att utarbeta förslag till riktlinjer för saluförande av vilt, i syfte att förenkla direktförsäljning till konsument, lokala butiker och restauranger utan att det behöver veterinärbesiktas. Diskussioner har förts mellan företrädare för landskapsregeringen, Ålands hälso- och sjukvård, Ålands hotell- och restaurangskola samt företrädare för restaurangbranschen. En grund för detta var en vägledning för leveranser av små mängder vilt och kött av vilt, som Sveriges livsmedelsverks vägledning publicerat den 1 augusti 2007 (dokumentet finns på verkets hemsida; www.slv.se). På grundval av detta sammanställdes till den 20 december 2007 en promemoria (PM för saluförande av vilt) av jaktförvaltare Marcus Nordberg och landskapsveterinär Michael Grunér. Promemorian har under tiden 1 januari – 10 mars 2008 remitterats för synpunkter till jaktvårdsföreningarna, Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet, Ålands Producentförbund r.f., samt Ålands viltvårdare r.f. Promemorian sändes dessutom för kännedom till bl.a. lagtingspartierna.

 

5. Förslag

 

Landskapsregeringen föreslår att till landskapslagen (2007:26) om tillämpning i landskapet Åland av livsmedelslagen fogas bestämmelser som tydliggör att en jägare för konsumtion i landskapet får leverera små mängder hela djurkroppar av älg eller rådjur till livsmedelsföretagare för direkt försäljning till konsument. En livsmedelsföretagare ska hantera djurkroppar av frilevande vilt i ändamålsenliga utrymmen och kan där på ändamålsenligt sätt stycka och hantera köttet för försäljning direkt till konsument. Landskapsregeringen anser att upp till en djurenhet per jägare och år kan anses vara små mängder. Härvid skulle en vuxen älg anses vara en djurenhet och en älgkalv en halv djurenhet. Ett vuxet rådjur eller ett kid föreslås vara 0,1 djurenhet, således skulle en jägare kunna sälja upp till tio rådjur per år. Djurkropparna ska vara färska, samt kan ha avpälsats och ha behandlats med sedvanlig hängning och kylning. Huvudregel är att hela djurkroppar ska levereras. Om det är ändamålsenligt för en god livsmedelshygienisk hantering av en älg (som kan väga hundratals kilo) kan köttet delas i halva djurkroppar eller fjärdedelar – jägaren måste dock leverera djurkroppens samtliga delar till livsmedelsföretagaren. Jägaren får inte leverera kött som styckats i mindre s.k. styckningsdelar eller som har malts eller finstyckats till mindre köttbitar för tillagning.

     För överskådlighet och tydlighet föreslås att i paragraf 4a § om saluhållande av vilt intas definitioner av livsmedelsföretag och livsmedelsföretagare, i överensstämmelse med vad som gäller i enlighet med definitionerna i artikel 3 i EG-förordningen (EG) nr 178/2002.

     Inga begränsningar föreslås avseende hur mycket vilt eller kött av vilt som en konsument eller en livsmedelsföretagare sammanlagt får ta emot.

     Det är ändamålsenligt att kunna erbjuda jägare en kurs i kötthantering, om de avser att leverera vilt till livsmedelsföretagare och konsumenter. En sådan kunna omfatta hantering i kylkedja, kontaminationsrisker samt bedömning av djurs hälsotillstånd. Det är enligt landskapsregeringens mening inte obefogat att minst en person i varje jaktlag genomgick sådan utbildning. Dessutom kan livsmedelsföretagare komma att ställa krav på jägare att ha sådana dokumenterade kunskaper om kötthantering.

 

6. Förslagets verkningar

 

Förslaget främjar konsumtion av naturligt producerat åländskt viltkött. Detta möjliggörs genom att direktförsäljning av i landskapet fällt viltkött till konsument, lokala butiker och restauranger kan ske utan föregående veterinärbesiktning. Då köttet är obesiktigat ställs livsmedelshygieniska krav både på berörda jägare och på livsmedelsföretagare för att trygga livsmedelskvaliteten.

     Ökad konsumtion kan i någon mån leda till ökad avskjutning. Dock anses inte avskjutningen öka så mycket, att inte den naturliga reproduktionen av viltstammarna skulle uppväga detta. Således torde de viltvårdsmässiga verkningarna hållas inom ramarna för hållbar utveckling.

     Förslaget bedöms sakna väsentlig ekonomisk betydelse för berörda enskilda jägare, då de möjliga sammanlagda viltmängderna för försäljning per jägare med regelverkets begränsningar fortsatt blir små. Den ekonomiska betydelsen av jakträtt kan möjligen i begränsad omfattning påverkas, till följd av ökade möjligheter att få avsättning för kött.

     Förslaget bedöms inte få någon direkt verkan för jämställdheten eller naturmiljön. Förslaget saknar ekonomisk och organisatorisk betydelse för den offentliga förvaltningen.

 


Lagtext

 

Landskapsregeringen föreslår att följande lag antas.

 

 

L A N D S K A P S L A G
om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av livsmedelslagen

 

     I enlighet med lagtingets beslut fogas till landskapslagen (2007:26) om tillämpning i landskapet Åland av livsmedelslagen en ny 4a § samt till 8 § ett nytt 2 mom. som följer:

 

4a §

     En jägare får för konsumtion i landskapet årligen sälja högst 1 obesiktigad djurenhet kött från frilevande vilt till livsmedelsföretagare för direkt vidareförsäljning till konsument.

     I denna paragraf avses med begreppet

     1) frilevande vilt frilevande vilt av älg eller rådjur,

     2) jägare den som har jakträtt i enlighet med jaktlagen (1985:31) för landskapet Åland, eller som annars har rätt att utöva jakt och som har fällt det frilevande vilt som avses i 1 mom.,

     3) livsmedelsföretag varje privat eller offentligt företag som med eller utan vinstsyfte bedriver någon av de verksamheter som hänger samman med alla stadier i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan av livsmedel,

     4) livsmedelsföretagare de fysiska eller juridiska personer som ansvarar för att kraven i livsmedelslagstiftningen uppfylls i det livsmedelsföretag de driver, dock så att jägaren inte är livsmedelsföretagare i den betydelse som avses i denna paragraf,

     5) inälvor organ från bröst-, buk- och bäckenhålor samt luft- och matstrupe, samt med

     6) djurenhet den kvantitet som anges i följande tabell:

 

djurslag

vuxet djur

kalv/ kid

älg

1

0,5

rådjur

0,1

0,1

 

     Djurkroppar av frilevande vilt som jägare säljer ska levereras färska och hela, men får dock inte omfatta inälvor. Jägare kan avpälsa djurkropparna samt behandla dem med sedvanlig hängning och kylning. Om det på grund av en djurkropps vikt eller volym är ändamålsenligt för en livsmedelshygieniskt säker hantering kan en djurkropp styckas i två eller högst fyra jämbördiga delar, genom ett längdsnitt och ett tvärsnitt. Om en styckad djurkropp har flera köpare ska en av dem motta och göra samtidig kontroll av alla delar.

     Livsmedelsföretagare ska hantera kött av obesiktigade djurkroppar från frilevande vilt i ändamålsenliga utrymmen samt ha ett av Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet godkänt dokumenterat egenkontrollsystem av vilket framgår verksamhetsrutiner för köttets hantering.

 

8 §

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     Landskapsregeringen kan i landskapsförordning besluta närmare om krav på hantering av kött från frilevande vilt samt om den spårbarhet och den egenkontroll som avseende kött från frilevande vilt krävs för en livsmedelsföretagare.

__________________

 

     Denna lag träder i kraft den

__________________

 

 

Mariehamn den 28 augusti 2008

 

 

L a n t r å d

 

 

Viveka Eriksson

 

 

Föredragande ledamot

 

 

Katrin Sjögren

 


Parallelltexter

 

·       Parallelltexter till landskapsregeringens framställning nr 23/2007-2008