Framställning 9/2002-2003

	Ålands landskapsstyrelse	FRAMSTÄLLNING nr 9/2001-2002
		Datum
		2002-12-30
	Till Ålands lagting

Ändring av jaktlagen beträffande jakt på älg

 

Huvudsakligt innehåll

 

Landskapsstyrelsen föreslår att jaktlagen för landskapet Åland (41/1985) ändras så att jaktvårdsföreningarna - med iakttagande av den försiktighet som fordras för att trygga en livskraftig älgstam inom älgvårdsområdet samt de viltvårdsmässiga fördelarna av att jakt utövas inom jakträttsområden - prövar vilket antal älgar av kalvar, kor och tjurar som får fällas inom områden som samman­lagt omfattar minst 500 hektar men inte utgör 2 000 hektar. En grundläggande strävan bör vara att jakt skall planeras för områden som är tillräckligt stora för att ge goda viltvårdsmässiga fördelar för att bevara en livskraftig älgstam inom älgvårdsområdet.

     I sin prövning skall en jaktvårdsförening beakta ett markområdet storlek samt den areal som området har i förhållande till älgvårdsområdet. Av viltvårdsmässiga skäl är det, i synnerhet då ett mindre antal djur finns att fördela, välmotiverat att tillräckliga incitament finns för jakträttsinnehavare att fortsätta att delta i jakträttsområden. En jaktvårdsförening måste därför kunna ta beslut som innebär att en mindre andel beviljas ett område som sammanlagt omfattar minst 500 hektar men inte utgör 2 000 hektar, än om området ingått i ett jakträttsområde. Samtidigt bör en jaktvårdsförening fästa vikt vid om ett sådant område omfattar minimiarealen 500 hektar eller om området är betydligt större, och kanske nästan omfattar den areal som fordras för att bilda ett jakträttsområde.

     Landskapsstyrelsen föreslår dessutom att enskilda jaktvårds­föreningar skall kunna överlåta beslutanderätt om jakttider och jakttillstånd till landskapsstyrelsen.

__________________

 

 

INNEHÅLL

Huvudsakligt innehåll 1

Allmän motivering. 3

1. Bakgrund. 3

1.1 Grundläggande bestämmelser om jakt på älg. 3

1.2 Älgar 3

1.3 Jakträtt, jägare och jaktmarker 6

2. Överväganden. 9

3. Förslag. 10

4. Förslagets verkningar 11

Detaljmotivering. 11

Lagtext 13

L A N D S K A P S L A G om ändring av jaktlagen för landskapet Åland. 13

Parallelltexter 15

 

 

Allmän motivering

 

1. Bakgrund

 

1.1 Grundläggande bestämmelser om jakt på älg

 

Grundläggande bestämmelser om jakt finns i jaktlagen för landskapet Åland (31/1985), nedan kallad jaktlagen. Regelverket ger ett områdes ägare, ständiga besittningshavare eller jakträttsarrendator rätt att idka jakt på sitt område (nedan; jaktområde). I enlighet med 58 § jaktlagen utgör de som inom en kommun har sådan jakträtt en jaktvårdsförening - om de har löst jaktkort (jfr 11 kap. jaktlagen). Landskapsstyrelsen kan dock om ”de lokala förhållandena påkallar det” besluta att jaktvårdsförening skall bildas för ett annat område.

     I enlighet med 33 § jaktlagen utgör vid jakt på älg en jaktvårdsförenings verksamhetsområde ett älgvårdsområde. Inom ett älgvårdsområde kan det finnas ett eller flera jakträttsområden varvid varje jakträttsområde skall omfatta minst 2 000 hektar. En jaktvårdsförening kan dock i enlighet med 33b § jaktlagen bevilja ett tillstånd att fälla en älg på ett område som omfattar minst 500 hektar om området är sammanhängande och väl lämpat för älgjakt. Ett jakträttsområde kan följaktligen inrättas för ett helt älgvårdsområde eller för att tillgodose behov som i huvudsak finns i vissa delar av ett älgvårdsområde. Jakträttsområdet kan gemensamt för flera jaktlag planera älgjakt och hos sin jaktvårdsförening ansöka om tillstånd att fälla älg. Om ett jakträttsområde är beläget inom flera älgvårdsområden skall det anses tillhöra det älgvårdsområde inom vilket det till största delen är beläget. Särskilda bestämmelser om jakt på älg finns dessutom i landskapsförordningen om jakt på älg (42/1997). Främst finns där närmare bestämmelser om jaktvårdsföreningarnas och landskapsstyrelsens roller vid beviljande av rätt att fälla älg.

     En väsentlig ändring av jaktlagen ägde rum år 1997[1] för att ge bättre förutsättningar till jakträttsinnehavare med små jaktområden att gemensamt verka för en långsiktigt god vård och beskattning av älgbeståndet på biologiskt riktiga grunder. Målet var att jakt skall bedrivas på så väl förenade markområden som möjligt och planeras för relativt stora arealer – i regel på områden omfattande minst 2 000 hektar.

 

1.2 Älgar

 

Älgstammens storlek och reproduktion

 

Vintertid finns i landskapet omkring 700 älgar, vilket anses vara den älgstam med god kondition markerna optimalt kan bära[2]. Med detta avses den biologiska bärkraft som markområdena sammanlagt har till följd av tillgång till och konkurrens om näring. Häri beaktas också störningar till följd av mänsklig aktivitet av olika slag. Med för stor näringskonkurrens tenderar individerna att få mindre kroppsstorlek, vilket försämrar överlevnads- och fortplantningsmöjligheterna. Ett stort betestryck kan dessutom minska förekomsten av de växtarter som älgarna helst betar, så att det påverkar förekomsten av andra djurarter.

     Älgar hävdar inte revir och lever som regel självständigt var för sig. De har s.k. hemområden inom vilka de under en viss tid söker föda, skydd och sociala kontakter. Ett hemområdes avgränsning varierar över tid medan dess storlek varierar mellan individer, kön och biotopkvalitet. Generellt har dock tjurar större hemområden än kor. Det förekommer ofta överlappande hemområden. Inom samma hemområde kan två eller flera älgar gå tillsammans i små grupper, i regel är det frågan om kor som har sällskap med sina års- eller fjolårskalvar. En tjur slår under brunsttiden ofta följe med en ko. Älgarna är heller inte jämt fördelade i landskapet. Exempelvis är älgtätheten på fasta Åland något lägre än i skärgården. Att älgtätheten varierar beror på älgarnas födotillgång samt behov av skydd.

     Grunden för bevarandet av en stabil älgstam i landskapet anses vara att skydda den reproduktionsresurs som gruppen vuxna djur utgör och att för­yngra den med en på biologiskt riktiga grunder genomförd jakt. Under åren 1997 - 2001 har årligen fötts cirka 250 djur. Årligen sköts under samma period omkring 230 - 240 djur, i huvudsak kalvar och ungdjur. Antalet skjutna djur är färre än reproduktionen med hänsyn till naturliga förändringar inom älgstammen. Således kan ålders- och könsstruktur påverka födelsetalen ävensom de yttre förutsättningarna för parning ett visst år. Antalet älgar varierar dessutom till följd av deras spridningsmönster, vilket som regel antas ge landskapet ett litet tillskott av österifrån invandrande älgar.

 

Tjurar, kor och kalvar

 

De flesta älgtjurar blir troligen könsmogna redan under sin andra höst. Dock visar de då normalt inte någon stor brunstaktivitet, vilket kan sammanhänga med konkurrensen från äldre tjurar. Även om älgar är polygama har inte en könsmogen älgtjur något harem av älgkor. Tjuren följer istället en ko under flera dagar före hennes brunst för att para sig med henne under det knappa dygn hon är villig till det. Huvuddelen av korna kommer i brunst vid samma tid och varje tjur kan endast betäcka ett fåtal kor under den möjliga parningstiden. Om det finns för få tjurar per ko kan därför reproduktionen försämras. Efter sex till nio års ålder, då tjurarna bär sina ståtligaste kronor, rubbas tjurarnas hormonbalans och brunstaktiviteten börjar avta.

     De flesta älgkor blir könsmogna under sitt andra levnadsår. Även om fruktsamheten i allmänhet minskar något efter cirka tio - tolv års ålder kan de vara fruktsamma upp till omkring tjugo års ålder. Parningen äger rum under september och oktober varefter dräktighetstiden är åtta månader. En ko får normalt en eller två kalvar, även trillingfödslar förekommer. Mer än en kalv är vanligare bland fyraåriga eller äldre kor. Andelen tjurar bland födda älgkalvar är i regel något högre, 55 - 57 procent tjurkalvar anses van­ligt. Älgkalvarna föds normalt i slutet av maj och början av juni och växer snabbt under det första halvåret[3]. En kalv går i sällskap med sin mor fram till någon vecka innan hon kalvar på nytt.

 

Vård och beskattning av älgbeståndet

 

Med ökade kunskaper bedrivs älgjakt sedan sjuttiotalet alltmer viltvårdsmässigt riktigt. Avskjutning sker som regel utifrån vad som är känt om ett områdes älgpopulation och om markernas bärkraft, i enlighet med s.k. selektiva strategier. Även om andelen fällda vuxna djur har minskat samtidigt med en ökning av andelen fällda kalvar har antalet fällda vuxna djur ökat betydligt. År 1971 fälldes fyra älgar i landskapet (2 tjurar och 2 kalvar). Under tolv år, inräknat år 1971, fälldes sammanräknat i fyraårsperioder 36, 294 respektive 501 älgar[4]. År 1983 fälldes 226 och året därpå (1984) 258 älgar (72 tjurar, 56 kor och 130 kalvar), vilket är det är det största antal älgar som i modern tid har fällts under en jaktsäsong.

     Den totala avskjutningen under åren 1984 - 1997 varierade med små toppar runt åren 1984 (258 älgar) och 1990 (242 älgar) varefter en större nedgång ägde rum till år 1994 (161 älgar). En minskning av älgstammen kunde således märkas från år 1991. Avskjutningen minskade då främst avseende kalvar. Åldersstrukturen blev sannolikt snedvriden, med relativt många ungdjur och färre reproduktiva djur, vilket negativt påverkade reproduktionen. Efter aktiva åtgärder för att ändra i fördelningen av andelen fällda tjurar, kor och kalvar började stammen från och med år 1994 att återhämta sig. Den totala avskjutningen har därefter ökat årligen, till att efter år 1997 stabilisera sig till omkring 230 - 240 djur.

     Även om andelsfördelningen i fällda älgtjurar, -kor och -kalvar under åren 1985 - 2001 (jfr diagram ovan) i huvudsak har varit jämn har det således funnits variationer. En följd av den minskning av antalet älgar som kunde märkas särskilt på fasta Åland under åren 1991 - 1994 var en minskning av den totala årliga avskjutningen. På basen av älgobservationer konstaterades att antalet kor per tjur under nittiotalet var generellt högt, vilket kan begränsa reproduktionen. Exempelvis uppskattades fördelningen år 1994 vara 2,43 kor per tjur och år 1996 vara 2,24 kor per tjur, medan en bra fördelning anses vara närmare 1,2 - 1,8 kor per tjur. Diagrammet åskådliggör också att det under åttiotalets sista år, avseende ålders- och könsfördelningen, avsköts tjur, ko och kalv i förhållandet 25 procent tjurar, 21 procent kor och 54 procent kalvar. Denna procentuella fördelning har därefter varierat mycket under större delen av nittiotalet för att under slutet av nittiotalet mer stabilt vara omkring 32-22-46. De siffror som avskjutningen visar bör dock jämföras med jägarnas iakttagelser rörande älgstammen efter jakten. Följande procentsiffror rör ålders- och könsfördelning inom älgstammen och är en sammanställning från samtliga älgvårdsområden av jägares bedömningar efter älgjakten.

 

	tjur	ko	kalv	obest.
1997	24 %	36 %	26 %	14 %
1998	28	33	23	15
1999	25	35	27	13
2000	26	37	23	14
2001	24	37	25	14

 

     Siffrorna styrker en uppfattning att de senaste årens avskjutning har bidragit till en stabil ålders- och könsfördelning inom älgstammen. Fördelningen av antal kor per tjur syns över dessa år ha medverkat till en stabil reproduktion inom landskapet.

     Det har också under senare år konstaterats skillnader i avskjutning vid jämförelse mellan skärgårdens respektive fasta Ålands älgvårdsområden. Generellt syns andelarna fällda tjurar, kor och kalvar vara mer konstanta i skärgården. Där har årligt fällts en stor andel kalvar och något fler tjurar än kor, där finns också en jämnhet i såväl det totala antalet fällda individer som antalet kvarvarande individer vid bedömningar efter jakten. På fasta Åland har älgjakten under senare år i dessa delar utmärkts av en mer ojämn avskjutning och ojämnhet i antalet kvarvarande individer vid bedömningar efter jakten. Således var under åren 1994 - 1996 andelen fällda kalvar på fasta Åland mycket stort, åren 1997 och 1998 liknade skärgårdens avskjut­ning medan andelen skjutna tjurar år 1999 var större än andelen kalvar. Åren 2000 och 2001 gjordes en studie av åldern hos fällda älgar. Följande tabell är en sammanställning från studien, i vilken årskalvar inte redovisas. Noterbart är att fällda älgarna generellt syns ha en något högre genomsnittsålder i skärgården vid en jämförelse med fasta Åland.

 

	tjurar 2000	n	tjurar 2001	n	kor 2000	n	kor 2001	n
medelålder bland vuxna fällda älgar på fasta Åland	3,0	32	3,4	32	3,8	24	2,6	19
medelålder bland vuxna fällda älgar i skärgården	3,7	43	4,2	41	3,8	26	3,7	31

n = antal individer i respektive kategori.

 

1.3 Jakträtt, jägare och jaktmarker

 

Jakträtt

 

Jakt är i enlighet med 1 § jaktlagen ”att döda eller fånga vilt och att i sådant syfte söka efter, spåra eller förfölja vilt”. Rätten att jaga följer enligt lagens 4 § med en äganderätt eller ständig besittningsrätt till ett område, berörda personer benämns vara jakträttsinnehavare. Avtal om arrende av jakträtt skall enligt lagens 8 § ingås på viss tid, minst ett och högst tjugofem år, under vilken tid jakträtten övergår till arrendatorn (jfr 8 § 2 mom.) Den som för kortare tid ges lov att jaga i ett område har inte en jakträtt. Jakträtten rör rådighet över om, av vilka, hur och avseende var och vad jakt skall bedrivas. Då vilda djur saknar ägare ligger i jakträtten också en rätt att genom ockupation bli ägare av vilda djur som befinner sig på ett visst område.

     Jakt är knuten till markinnehav. Jakträtt är dock inte detsamma som rätt att utöva jakt ens för dem som innehar jaktbara markområden. Jakträtt är dock en förutsättning för att rätt skall kunna beviljas för att jaga. De som innehar jaktbara markområden och vill jaga älg samt har betalat jaktvårdsavgift kan efter ansökan beviljas en begränsad sådan rätt. En jaktgäst eller annan kan ha rätt att utöva jakt med jakträttsinnehavares lov och saknar samtidigt jakträtt i lagens mening. Den jakt som utövas omgärdas också av bestämmelser om jaktsätt, -tider, -vapen och -klädsel samt om omhändertagande av skjutna eller skadade djur, redovisning av jaktresultat, natur- och viltvårdshänsyn m.m.

 

Jägare och jaktmarker

 

Flera än 600 av landskapets omkring 4 000 jägare avlägger älgskytteprov ett enskilt år. Under en jaktsäsong får cirka 200 jägare skjuta en och i några fall två eller flera älgar. Utgående från att den jaktbara arealen för älg är cirka 150 000 hektar[5] kan grovt uppskattas att det vintertid finns cirka en älg per 200 hektar och att det i landskapet årligen fälls cirka en älg på vart 600:de hektar. Dock är älgtätheten lägre på fasta Åland än i skärgården. På fasta Åland skjuts cirka en älg på vart 1 000:e hektar medan det i skärgården skjuts cirka en älg per 300 eller 400 hektar.

     Före år 1997 planerades älgjakten för ett större antal och betydligt mindre områden än nu. Dessutom ansökte varje jaktlag till landskapsstyrelsen om tillstånd att fälla älg och planerade därefter sin jakt. En väsentlig faktor vid prövning och fördelning av hur många djur som fick skjutas var (och är) jaktarealernas storlek. År 1996 omfattade jaktarealerna i genomsnitt mindre än 2 000 hektar. Några omfattade 4 000 hektar eller mer, medan de minsta var nedemot 500 hektar. Tillsammans fälldes i 58 jaktlag 206 djur, vilket statistiskt är drygt 3,5 älgar per jaktlag. Härav följer dock att inom de minsta jaktlagen handlade jakten om att planera för och fälla något eller några enstaka djur, medan ett litet antal stora jaktlag kunde planera en älgjakt för omkring 10, 15 eller 20 djur. Av de 58 jaktlagen år 1996 hade flertalet mindre än 2 000 hektar. De jaktområden som disponerades omfattade 107 056 hektar, vilket i medeltal innebar cirka 1 850 hektar per jaktlag. Med hänsyn till jaktområdenas storlek kan de grupperas på följande sätt.

 

1996				*
antal jaktom­råden		genomsnitt fällda älgar		genomsnitt kvar efter jakt		jaktområdenas areal
12		1,7		5,8		mindre än 1 000 hektar
23		2,3		7,7		mellan 1 000 och 2 000 hektar
18		4,2		13,1		mellan 2 000 och 3 000 hektar
2		10,0		30,5		mellan 3 000 och 4 000 hektar
3		12,3		34,7		4 000 hektar eller mer
s:a 58						(tot. 107 065 hektar)

* Enligt jägares bedömningar efter jakten.

 

     Dessa jaktlag ingår från och med år 1997 i ett av tjugo jakträttsområden. De områden för älgjakt som disponerades år 2000 omfattade 109 325 hektar, vilket i medeltal innebar drygt 5 200 hektar per jakträttsområde. Med hänsyn till områdenas storlek kan de grupperas på följande sätt.

 

2000				*
antal jakträttsområden		genomsnitt fällda älgar		genomsnitt kvar efter jakt		jakträttsområdenas areal
0		0		0		mindre än 1 000 hektar
1		2,0		7,0		mellan 1 000 och 2 000 hektar
5		5,4		14,0		mellan 2 000 och 3 000 hektar
3		8,3		31,0		mellan 3 000 och 4 000 hektar
11		16,8		47,0		4 000 hektar eller mer
s:a 20						(tot. 109 325 hektar)

* Enligt jägares bedömningar efter jakten.

 

     Med fyra undantag utgör varje kommun såväl älgvårds- som jakträttsområde. Undantagen är Brändö, Föglö och Sund älgvårdsområden med två jakträttsområden var samt Saltviks älgvårdsområde med tre jakträttsområden. Landskapets minsta jakträttsområde sammanfaller med Sottunga älgvårdsområde och omfattar 1 020 hektar. Trots att det är mindre än 2 000 hektar får älgvårdsområdet en treårig tillståndskvot (jfr 33a § jaktlagen). Det största jakträttsområdet sammanfaller med Jomala älgvårdsområde och omfattar 12 000 hektar.

     Planering har sedan år 1997 kunnat ske för väsentligt större områden än tidigare. Generellt finns idag en avskjutningsstrategi på ett område där det tidigare fanns fem på fasta Åland och två eller tre i skärgårdskommunerna. Jakträttsområden omfattande 4 000 hektar eller mer har kunnat planera för nära tre fjärdedelar av den totala arealen.

     Varje älgvårdsområdes jaktvårdsförening gör minst vart tredje år en bedömning på basen av tillgängliga uppgifter för sitt älgvårdsområde hur många djur som skall fällas. Utifrån denna och annan tillgänglig information gör landskapet en bedömning av det antal djur som kommer att kunna fällas under de följande tre åren. Inom jakträttsområdena görs årligen en bedömning av antal, ålder och kön på djur som skall fällas. Uppgifter kommer från tidigare års jakt samt rapporterade iakttagelser under det senaste året. En viktig informationskälla är de större upplagda landskapsinventeringar som görs cirka vart tredje år.

     Följande jämförelse kan göras mellan jakt på arealer som omfattar 1 000 respektive 2 000 hektar.

 

Jaktarealer omfattande 1 000 hektar	Jaktarealer omfattande 2 000 hektar
Fördelarna är främst att med färre jägare på mindre arealer kan var och en ges bättre möjligheter att påverka hur jakten skall bedrivas samt att jakten blir relativt lättare att organisera. Det kan dock också förekomma att få som äger relativt mycket mark får stort inflytande över älgjakten, medan flertalet som äger litet mark får litet inflytande.	Fördelen är främst att förutsätt­ningarna för att planera en vilt­vårdsmässigt bra jakt är väsentligt bättre, såväl på kort som på längre sikt. Detta då på större jaktarealer finns flera älgar samt att jägarna kan ha en bättre kontroll av antal älgar, kalvar och vuxna djur, som finns på olika delar av ett stort jakträttsområde. Denna överblick och kontroll ger förutsättningar för en mer effektiv jakt. En avvägd selektiv avskjutning gynnas varvid det finns bättre förutsättningar för att avstå från att fälla vuxna djur, såsom ”trofédjur”, utan en oro för att ”grannarna fäller dem ändå ”.       Risken är mindre att felbedömningar görs av det antal älgar som finns att fördela vid tillståndsgivning.       Gemenskapen inom större jakt­arealer medför att såväl jägare med låg- som med högproducerande markområden kan fälla älg på lika villkor och kan verka inom en demokratisk organisation, där varje medlem har samma rösträtt.
Nackdelarna av jakt på mindre områden är främst en följd av att det på mindre arealer finns färre älgar vilket oftast begränsar möjligheterna till en god viltvårdsmässig planering, utan avseende på näraliggande markområden. Det finns också en risk för felbedömningar och ett större jaktryck, särskilt avseende älgtjurar. Härigenom kan avskjutningen i sämsta fall snedvrida en älgpopulation så att reproduktionen minskar.       Risken är större att felbedömningar görs av det antal älgar som finns att fördela vid tillståndsgivning.        Det kan dessutom vara svårt att jaga med hund då risken är större att jakten sker också på annan än den egna jaktmarken.
	Nackdelar med stora jaktarealer kan vara att enskilda markägare och jägare har mindre möjligheter att påverka avskjutningen samt att jaktarrangemang blir svårare att organisera ju större antal jägare som ingår.

2. Överväganden

 

Även om det inte går att med exakthet bestämma hur många älgar av olika ålder och kön det finns i landskapet och älgvårdsområden vid en viss tidpunkt, så är det möjligt att göra mycket tillförlitliga beräkningar. Det sker en ständig naturlig förändring; individer föds och invandrar - dör och utvandrar. Dynamiken är änmer komplex, en mängd invecklade samband styr hur stort ett årligt tillskott och bortfall i en population blir. Så har exempelvis åldersstruktur och könsfördelning stor betydelse både för fruktsamhet och dödlighet samt följaktligen också för förändringarna i populationen från år till år.

        För att trygga att den årliga älgjakten verkligen bidrar till att säker­ställa en bra älgstam bör planering för jakten föregås av en välgrundad, långsiktig bedömning med en helhetssyn på avskjutningen. Utöver goda kunskaper om viltvård i allmänhet och älg i synnerhet förutsätter detta också en god samordning av jaktlagens avskjutningsstrategier. Det sistnämnda ansågs inte jägarna under tidigare skeden ha lyckats uppvisa i tillräcklig omfattning, vilket medförde en större risk för diversifierade avskjutnings­strategier och en snedvriden avskjutning.

     Lagstiftningen om jakt på älg ändrades grundligt år 1997. Ändringarna byggde väsentligen på följande två delar.

-         Enskilda jaktsrättsområden skall omfatta minst 2 000 hektar.

-          Jaktvårdsföreningarna anförtros ansvar i frågor om tillstånd till jakt på älg.

 

        Jakt har lång tradition och en bred förankring i landskapet. Det är för många en viktig rekreation och en väsentlig del av livskvaliteten. Genom att fordra viss fysisk prestation är den dessutom positiv ur friskvårdssyn­punkt. Således kan den sägas bidra till både fysisk och mental hälsa. Jakt fyller också en viktig social funktion, vilket beaktats genom att till ideella jaktvårdsföreningar förts ansvar att sköta myndighetsuppgifter rörande tillstånd att fälla älg m.m. 1997 års lagändringar innebar skapandet av större strukturer inom vilka många jägares iakttagelser, erfarenheter och kunskaper kan sammanställas.

        1997 års lagstiftning möjliggör bättre analyser och mer samordnade avskjutningsstrategier vilket minskar risken för en snedvriden avskjutning. Lagändringen var med andra ord ägnad att främja en viltvårdsmässigt god vård och beskattning av älgbeståndet. Enskilda jägare och jaktlag inom ett jakträttsområde har därigenom fått bättre möjligheter att göra mer långsiktigt följdriktiga prioriteringar avseende de djur som skall fällas. En avskjutningsstrategi kan gälla för fler jägare och jaktlag och därigenom medge en mer kontrollerad jakt än tidigare. Lagstiftningen är med de ändringar som genomfördes därigenom på sikt bättre ägnad att ge flera tillfälle att jaga och fälla älg. För få år har dock gått för en mer ingående utvärdering och analys av jägarnas gemensamma arbete i jaktvårdsföreningarna. Det måste också beaktas att reformen genomfördes under en period när antalet älgar redan var ökande. En mer saklig utvärdering av reformens följder bedöms bli möjlig först med erfarenheter från flera treårsperioder[6]. Landskapsstyrelsen ser dock nu ingen grund för att väsentligt ändra jaktvårdsföreningarnas roll eller för att avskaffa, öka eller begränsa regeln om jakträttsområdenas storlek, ett jakträttsområde bör fortsättningsvis omfatta minst 2 000 hektar.

     Det finns skäl att överväga jaktvårdsföreningarnas roll. De har ett myndighetsansvar som ställer höga juridiska krav och som bygger på frivilligt arbete. Ändringar av regelverket bör därför beakta deras arbetssituation.

     Två grundläggande frågor som måste beaktas inom ett regelverk om älgjakt är vilka som kan beviljas rätt att fälla älg och fördelningen av de djur som årligen skall fällas. Landskapsstyrelsen har kunnat notera att det finns jakträttsinnehavare och jaktlag som trots intresse och engagemang inte har funnit samverkan och inte har del i ett jaktområde som är minst 2 000 hektar. De kan dock sammantaget förfoga över betydande markarealer som härigenom inte kommer att ingå i ett jakträttsområde som avses i 33 § jaktlagen. I nuvarande regelverk tas inte tillräcklig hänsyn till dessa jakträttsinnehavares möjligheter att bedriva en aktiv viltvård inberäknat möjligheter att fälla älg. Möjligheterna till detta bör förbättras i synnerhet inom sådana områden som omfattar 500 hektar eller mer.

     Landskapsstyrelsen har beaktat justitiekanslerns skrivelse av den 31 januari 2002 (dnr 964/1/99), där denne konstaterade oklarheter i fråga om tillämpningen av bestämmelserna om anslutning till ett jakträttsområde i 3 § förordningen om jakt på älg (42/1997). Justitiekanslern ansåg dessutom i likhet med landskapsstyrelsen att 39 § jaktlagen inte kan ges en tolkning som ersätter en sådan anslutningsrätt. 39 § ger landskapsstyrelsen möjlighet att av synnerligen vägande skäl på ansökan bevilja tillstånd att fälla rådjur eller älg med avvikelse från bestämmelserna i jaktlagen. En bakgrund till skrivelsen var att meningsskiljaktigheter uppkommit i fråga om tolkningen av 3 § i förordningen om jakt på älg (42/1997) om rätten att ansluta sig till ett jakträttsområde. Detta föranledde landskapsstyrelsen att överväga kompletteringar av regelverket. Då regeln om rätt att foga mark till ett jakträttsområde i sig inte tillgodosåg ett viltvårdsändamål, och heller inte automatiskt medförde en rätt en rätt att jaga älg eller att ansluta sig till ett jakträttsområde, bedömde landskapsstyrelsen att den mest ändamålsenliga åtgärden för att minska regelverkets oklarheter var att upphäva 3 § förordningen om jakt på älg. Landskapsstyrelsen anser inte att ett återinförande av denna bestämmelse löser de aktuella frågeställningarna om olika jakträttsinne­havares möjligheter att fälla älg.

 

3. Förslag

 

Jakt på älg i markområden som sammanlagt omfattar 500 – 2 000 hektar

 

Jaktvårdsföreningarna föreslås pröva vilket antal älgar av kalvar, kor och tjurar som får fällas inom områden som sammanlagt omfattar minst 500 hektar men inte utgör 2 000 hektar, i de fall jakt där bedrivs inom sammanhängande markområden som omfattar minst 150 hektar och som i övrigt är väl lämpade för jakt. Tillstånd skall också kunna ges för att jaga på en holme vars areal understiger 150 hektar.

      Landskapsstyrelsen bedömer en viktig förutsättning för detta vara att antalet älgar som får fällas inom områden som sammanlagt omfattar minst 500 hektar men inte utgör 2 000 hektar kan begränsas av en jaktvårdsförening om det är ändamålsenligt för att hindra att befintliga jakträttsområden splittras. Det torde finnas en ökad risk för sådana splittringar om det totala antalet älgar som får fällas i landskapet minskar. Ytterligare en viktig förutsättning är att jakt bedrivs inom ett tillräckligt stort och sammanhängande markområde som är väl lämpat för jakt. Med begreppet sammanlagt avses härvid det område som jakt avses bedriven inom, utan syftning på hur detta fördelar sig på ett eller flera skiften. Ett område kan sålunda vara geografiskt sammanhängande likaväl som splittrat i ett några eller i många större och mindre skiften. Med begreppet sammanhängande avses geografiskt sammanhängande skiften. Landskaps­styrelsen bedömer att 150 hektar eller mer kan vara ett sådant tillräckligt stort sammanhängande område. Fortsättningsvis kan landskapsstyrelsen med avvikelse från detta ge tillstånd att fälla älg också i andra fall, om det finns ”synnerligen vägande skäl” (39 § jaktlagen). Sistnämnda bestämmelse är dock inte ägnad att användas för att långvarigt lösa olösta jakträttsförhållanden.

 

Jaktvårdsföreningarnas myndighetsansvar i älgjaktsfrågor

 

Ovannämnda förslag kan för vissa jaktvårdsföreningar innebära ett mer omfattande arbete och mer ansvar då beslut i högre grad måste vara motiverade. Bl.a. då detta kan försvåra för enskilda jaktvårdsföreningar att finna lämpliga frivilliga företrädare föreslås landskapsstyrelsen dessutom att en jaktvårdsförening på stadgeenligt sätt skall kunna avstå från den beslutanderätt som följer av bestämmelserna i 33a - 33c §§ jaktlagen.

     Förslaget ger enskilda jaktvårdsföreningar möjlighet att avstå från ett krävande juridiskt arbete, ett arbete som dessutom bygger på frivillighet. Jaktvårdsföreningar som avstår från detta kommer fortsatt att aktivt kunna arbeta med att vårda älgstammen. Om en förening avstår från sådan beslutanderätt övergår den till landskapsstyrelsen från och med det kalenderår som inleder den treårsperiod som avses i 33a § och som infaller närmast efter tre månader från det att föreningens beslut fattades. En förening som avstår från denna beslutanderätt avstår därmed inte från ett ansvar att vara informerad i frågor som rör viltvården avseende älgstammen i landskapet. Följaktligen kan landskapsstyrelsen fortsatt begära deras synpunkter också i olika sakfrågor som rör älgjakt.

 

4. Förslagets verkningar

 

Förslaget har inte några kända följder för jämställdheten mellan kvinnor och män. Förslaget har inte några andra kända direkta följder för miljön än de som är ägnade att främja viltvården som sådan. Viltvården har också följder för skogsbruk, växtodling och vägtrafik. Förslaget bedöms inte få väsentliga ekonomiska följder för landskap, kommuner, jaktvårdsföreningar och enskilda. Förslaget är dock ägnat att möjliggöra jakt i flera jaktbara marker än hittills, vilket kan ge flera möjlighet att delta i älgjakt.

 

Detaljmotivering

 

33 § 1 mom. Jakträttsområdena omfattar jaktbara och älgproducerande arealer. Även om älgar förflyttar sig över saltsjön finner de inte näring där annat än i strandzonerna, saltsjön är följaktligen inte ett älgproduktionsområde. Älgar finner under vår och sommar näring även i små näringsrika sjöar och i myrmarker med öppna vattenspeglar.

 

33a § 3 mom. Den grundläggande bestämmelsen i 7 § landskapsförordningen om jakt på älg, om vad jaktvårdsföreningarna skall iaktta vid fördelning av tillstånd till jakt på älg, föreslås härigenom i sak överförd till jaktlagen. Bestämmelsen har en central betydelse för jaktvårdsföreningarnas sätt att arbeta, med stor betydelse också för tillämpningen av 33b § 3 och 4 mom., och bör därför upptas i lagen snarare än i förordningen. Den 7 § i landskapsförordningen om jakt på älg upphävs följaktligen vid ikraftträdandet av denna lag.

 

33a § 4 mom. Genom förslaget flyttas bestämmelsen i paragrafens 3 mom. till ett nytt 4 mom. Ändringen är lagteknisk.

 

33b §. Med begreppet sammanlagt avses att det område som jakt avses bedriven inom, utan syftning på hur detta fördelar sig på ett eller flera skiften. Ett sådant ”område” kan sålunda vara geografiskt sammanhängande likaväl som splittrat i ett några eller i många större och mindre skiften. Begreppet sammanhängande syftar på geografiskt sammanhängande skiften.

     Bakgrunden till att lagstiftningen om jakt på älg år 1997 ändrades så att enskilda jaktsrättsområden skall omfatta minst 2 000 hektar var att avskjutning av viltvårdsskäl bör planeras för relativt stora områden. Det är viltvårdsmässigt motiverat att tillse att tillräckliga incitament finns för jakträttsinnehavare att delta i jakträttsområden. De åtgärder som vidtas för att främja en gemenskap i jakträttsområden måste samtidigt ge tillräckliga möjligheter att bedriva en aktiv viltvård och möjligheter att fälla älg för de jakträttsinnehavare och jaktlag som trots intresse och engagemang inte har del i ett jakträttsområde. En jaktvårdsförening bör vid bestämmande av antalet älgar fästa vikt vid om ett sådant område omfattar minimiarealen 500 hektar eller om området har en större areal och kanske nästan omfattar den areal som fordras för ett jakträttsområde. En strävan bör härvid vara att all jakt kan planeras för områden som är tillräckligt stora för att ge goda viltvårdsmässiga fördelar för att bevara en livskraftig älgstam inom älgvårdsområdet. Genom detta förslag tryggas dessa jakträttsinnehavares möjligheter att fälla älg.

 

33c § 1 mom. Genom ändringen ges samma möjligheter till besvär till landskapsstyrelsen över beslut rörande jakträttsområden som rörande områden som omfattar minst 500 hektar men inte uppgår till 2 000 hektar.

 

58 § 4 och 5 mom. Enskilda jaktvårdsföreningar ges möjlighet att avstå ansvar för jakttillståndsfrågorna avseende älg som helhet. De kan således inte delvis avstå från detta ansvar. Avståendet från beslutanderätt kan inte gälla från den tidpunkt det fattas, det vore inte rimligt med tanke på det beredningsarbete som följer med det ansvar som överförs till landskapsstyrelsen. Detta ansvar kan heller inte automatiskt återföras när en jaktvårdförening så önskar det. Det ligger i såväl viltvårdens som enskilda jägares intresse att ansvaret inte återkommande överförs mellan landskapsstyrelsen och en enskild förening. Därför gäller ett avstående från beslutanderätt tidigast från och med den treåriga tillståndskvotsperiod som börjar tre månader efter att underrättelsen inkom till landskapsstyrelsen. En jaktvårdsförening kan dessutom tidigast återfå beslutanderätt efter att en sådan treårig period har förflutit.

      En följd av att en jaktvårdsförening avstår från beslutanderätt är att bestämmelserna i landskapsförordningen om jakt på älg (42/1997), om jaktvårdsförenings ansökan om tillstånd till jakt på älg m.m., genom lagändringen endast avser de föreningar som inte har avstått från den beslutanderätt som här avses.

 

Ikraftträdelsebestämmelsen. Det är angeläget att regelverket kan ändras att träda ikraft före den 1 juni 2003, till vilket datum jaktledarna senast skall ansöka hos jaktvårdsföreningarna om tillstånd till jakt på älg.

 

 

Lagtext

 

Landskapsstyrelsen föreslår att följande lag antas.

 

 

L A N D S K A P S L A G
om ändring av jaktlagen för landskapet Åland

 

 

     I enlighet med lagtingets beslut

     ändras 33 § 1 mom. 33b § och 33c § 1 mom. jaktlagen för landskapet Åland (31/1985) av den 5 juli 1985 sådana de lyder i landskapslagen den 24 april 1997 om ändring av jaktlagen för landskapet Åland (41/1997) samt

     fogas till lagens 33a § ett nytt 3 mom., varvid nuvarande 3 mom. blir 4 mom. samt till lagens 58 § nya 4 och 5 mom. som följer:

 

33 §

      Vid jakt på älg skall en jaktvårdsförenings verksamhetsområde utgöra ett älgvårdsområde. Inom ett älgvårdsområde kan finnas ett eller flera jakt­rättsområden. Ett jaktsrättsområde skall vara minst 2 000 hektar. Saltsjön är inte en del av ett jakträttsområde. Sötvattensytor räknas till ett jakträttsom­råde men kan högst bestämmas utgöra 1 procent av ett jakträttsområdes to­tala areal.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

 

33a §

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     Jaktvårdsföreningens styrelse skall fördela tillstånden till jakt på älg mellan jakträttsområdena och de områden som avses i 33b § 4 och 5 mom. på ett sådant sätt att jaktutövarnas intressen såväl som principerna för älgstammens vård och utveckling tillgodoses på bästa sätt.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

 

33b §

      En jaktledare för ett jakträttsområde eller för ett område som är väl lämpat för älgjakt och sammanlagt omfattar minst 500 hektar men inte uppgår till 2 000 hektar skall årligen senast den 1 juni ansöka hos jaktvårdsföreningens styrelse om tillstånd till jakt på älg. Jaktvårdsföreningens styrelse beviljar jakträttsområdet tillstånd att fälla älg inom ramarna för älgvårdsområdets tillståndskvot.

     Jakt på områden som omfattar minst 500 hektar men inte uppgår till 2 000 hektar skall genomföras på markområden som är väl lämpade för jakt och som sammanhängande uppgår till minst 150 hektar. En jaktvårdsförening kan dessutom bevilja tillstånd till jakt på älg inom ett område som sammanhängande är mindre än 150 hektar om området utgörs av en hel holme och är väl lämpat för jakt på älg. Markområdena skall vara belägna inom ett och samma älgvårdsområde.

     En jaktvårdsförening skall fördela tillstånd att fälla älg med iakttagande av den försiktighet som fordras för att trygga en livskraftig älgstam inom älgvårdsområdet samt de viltvårdsmässiga fördelarna av att jakt utövas inom jakträttsområden. Vid prövning av det antal älgar som får fällas inom ett markområde som inte utgör ett jakträttsområde som avses i 33 § skall markområdets storlek och andel av älgvårdsområdet beaktas. Inom ett sådant område kan en mindre andel beviljas än om området ingått i ett jakträttsområde.

 

 

33c §

     I jaktvårdsföreningens styrelses beslut i ett älgjaktsärende får ändring sökas hos landskapsstyrelsen genom besvär. Ändring får endast sökas innan jakten inleds av jaktledaren för det område beslutet avser. Landskapsstyrel­sen kan i samband med behandlingen av besvär bevilja tillstånd i enlighet med 33b §.

-- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

 

58 §

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     En jaktvårdsförening kan vid föreningsmöte besluta att föreningen inte skall ha den beslutanderätt som föreningen ges i 33a - 33c §§ denna lag, med början från och med den följande treårsperiod som avses i 33a § 2 mom. Landskapsstyrelsen kan därefter fastställa att beslutanderätten överförs till landskapsstyrelsen från och med närmast följande treårsperiod som börjar tre månader efter att ett skriftligt meddelande om överförande av beslutanderätten kommit landskapsstyrelsen till handa.

     Om en jaktvårdsförening har överfört en beslutanderätt som avses i 4 mom. till landskapsstyrelsen och därefter vill återta den kan beslut om detta tas vid ett föreningsmöte. Landskapsstyrelsen kan därefter fastställa att beslutanderätten återförs till jaktvårdsföreningen från och med närmast följande i 33a § 2 mom. avsedda treårsperiod som börjar tre månader efter att ett skriftligt meddelande om återtagande av beslutanderätten kommit landskapsstyrelsen till handa.

 

 

__________________

 

     Denna lag träder omedelbart i kraft.

__________________

 

 

Mariehamn den 30 december 2002
L a n t r å d	Roger Nordlund
Föredragande ledamot	Sune Eriksson

 

Parallelltexter

 

·       Parallelltexter till framställning nr 9/2002-2003