Framställning 9/2008-2009

Lagtingsår: 2008-2009

Ladda ner Word-dokument

 

FRAMSTÄLLNING nr 9/2008-2009

 

Datum

 

 

2008-11-25

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till Ålands lagting

 

 

 

 

 


Ny lagstiftning om allmän ordning och säkerhet

 

 

Huvudsakligt innehåll

 

Landskapsregeringen föreslår att det införs en ny lag om allmän ordning och säkerhet i landskapets lagstiftning. Genom den nya lagen vilken är en blankettlag tillämpliggörs, inom landskapets behörighet, rikets ordningslag.

     Förslaget innebär att det intas bestämmelser om äventyrande av ordning och säkerhet samt orsakande av störning i landskapets lagstiftning. Vidare intas bestämmelser om förbjudna föremål och ämnen och om hundhållning. Lagförslaget innebär även att det intas bestämmelser om vilka påföljder som utdöms i händelse av att någon uppsåtligen bryter mot lagens bestämmelser. Lagförslaget innebär även att det intas särskilda bestämmelser om rätten att utse ordningsvakter, och bestämmelser om ändringssökande. Förslaget innehåller även vissa följdändringar.

 

__________________

 


INNEHÅLL

Huvudsakligt innehåll 1

Allmän motivering. 3

1. Inledning. 3

1.1 Allmän ordning. 3

1.2 Säkerhet 3

1.3 Ordningslagstiftningens berättigande. 3

2. Gällande central ordningslagstiftning i landskapet 3

2.1 Ordningsstadgor enligt 11 § kommunallagen för landskapet Åland. 3

2.2 Landskapslagen om eggvapen. 4

2.3 Landskapslagen angående ordningsstadga för landsbygden i landskapet Åland  5

3. Rikets ordningslag i huvuddrag. 5

4. Ordningslagstiftningen i Sverige och Norge – en översikt 6

4.1 Sverige. 6

4.2 Norge. 7

5. EG - lagstiftning. 8

6. Åtgärdsbehov. 9

6.1 Särskilt om ordningsstadgor 9

6.2 Övrigt 10

7. Landskapsregeringens förslag. 10

8. Förslagets konsekvenser 11

8.1 Ekonomiska konsekvenser 11

8.2 Administrativa konsekvenser 11

8.3 Jämställdhetskonsekvenser 11

8.4 Konsekvenser för miljön. 12

9. Lagstiftningsbehörighet 12

10. Beredningsarbete. 13

11. Särskilda omständigheter som inverkat på förslagets utformning. 13

11.1 Straffbestämmelserna. 13

11.2 Kommande lagförslag. 15

Detaljmotivering. 15

1. Landskapslag om tillämpningen i landskapet Åland av ordningslagen. 15

2. Landskapslag om upphävande av vissa bestämmelser om allmän ordning och säkerhet i strafflagen  25

3. Landskapslag om upphävande av 11 § kommunallagen för landskapet Åland  25

4. Landskapslag om upphävande av landskapslagen angående ordningsstadga för landsbygden i landskapet Åland  26

5. Landskapslag om upphävande av landskapslagen om eggvapen. 26

6. Landskapslag om ändring av 36 § vägtrafiklagen för landskapet Åland. 26

Lagtext 27

L A N D S K A P S L A G om tillämpning i landskapet Åland av ordningslagen. 27

L A N D S K A P S L A G om upphävande av vissa bestämmelser om allmän ordning och säkerhet i strafflagen  29

L A N D S K A P S L A G om upphävande av 11 § kommunallagen för landskapet Åland  29

L A N D S K A P S L A G om upphävande av landskapslagen angående ordningsstadga för landsbygden i landskapet Åland  30

L A N D S K A P S L A G om upphävande av landskapslagen om eggvapen. 30

L A N D S K A P S L A G om ändring av 36 § vägtrafiklagen för landskapet Åland  30

Bilaga. 32

Ordningslag. 32

Parallelltexter 39


Allmän motivering

 

1. Inledning

 

1.1 Allmän ordning

 

När allmän ordning råder kan människor umgås med varandra på ett sedvanligt sätt under lugna förhållanden på allmänna platser och vid större tillställningar, där ingen stör friden mer än vad som är lämpligt med hänsyn till platsens eller tillställningens natur. Att friden inte störs innebär att alla uppträder på ett sätt som är godtagbart för majoriteten av människorna. Vad som är dåligt beteende varierar dock beroende på tid, plats och andra omständigheter. Därför är det skäl att iaktta särskild försiktighet när man lagstiftningsvägen ska fastställa vilken typ av verksamhet som anses störande ur allmän ordningssynpunkt. I ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle måste den enskilde även kunna fördra sådana sedvänjor som är representativa för andra medborgargrupper till vilka han eller hon inte hör och som i vissa fall avviker avsevärt från den egna värdegrunden.

 

1.2 Säkerhet

 

Med säkerhet avses ett tillstånd då människorna utan att behöva vara rädda och utan att bli hindrade av andra kan utöva de grundläggande fri- och rättigheter som tillkommer dem, såsom att vistas och röra sig på allmänna platser. Med säkerhet avses närmast skydd av den personliga integriteten, men även skydd mot kränkningar av egendom och andra sådana rättsobjekt som är skyddade genom de i Finlands grundlag (FFS 731/1999), nedan kallad grundlagen, stipulerade grundläggande fri- och rättigheterna. Utöver att säkerheten garanteras för individen, avvärjs risker för staten och för dess förvaltningsorgan och verksamhet. Dock bör observeras att det i fråga om vissa fenomen eller funktioner är svårt att avgöra om de kränker säkerheten eller ordningen eller vardera.

 

1.3 Ordningslagstiftningens berättigande

 

Oordning skapar otrygghet. Brottsligheten koncentreras lätt till områden som inte underhålls och får förfalla. Tecken på förfall och oordning ger ett intryck av en miljö som man inte bryr sig om och som inte övervakas. Följden kan bli allvarlig brottslighet, otrygghet och framför allt en känsla av otrygghet och av att brott hotar. Säkerheten och den allmänna ordningen kan visserligen befrämjas på många andra sätt än genom att i lag föreskriva att vissa förfaranden är straffbara. En ordningslag behövs dock dels för att ge medborgarna tydliga signaler om hurdant uppförande som anses opassande på allmänna platser, dels för att ge polisen och i vissa fall vissa andra aktörer klara regler och befogenheter för hur medborgarnas trygghet på gator och torg ska garanteras på bästa sätt.

 

2. Gällande central ordningslagstiftning i landskapet

 

2.1 Ordningsstadgor enligt 11 § kommunallagen för landskapet Åland

 

Enligt 11 § kommunallagen (1997:73) för landskapet Åland, nedan kallad kommunallagen, kan fullmäktige, för att främja allmän ordning och säkerhet, anta en ordningsstadga. Vidare kan bötesstraff utsättas som påföljd för överträdelse av en ordningsstadga (ordningsförseelse). Innan kommunen antar eller ändrar en ordningsstadga ska kommunen inhämta landskapsregeringens utlåtande. Böter för ordningsstadgeförseelse får inte omvandlas till fängelsestraff. Med stöd av en liknande bestämmelse i 7 § kommunallagen (1980:5) för landskapet Åland har ordningsstadgan för Mariehamns stad antagits. Denna har förblivit i kraft med stöd av övergångsbestämmelserna i den nuvarande kommunallagens 125 § om instruktioner och stadgor.

     I 3 § nämnda ordningsstadga föreskrivs att ingen genom sitt uppträdande får störa den allmänna ordningen, äventyra andras säkerhet, uppföra sig störande i berusat tillstånd eller offentligen såra anständigheten eller åstadkomma osnygghet på allmän plats. Enligt 4 § är förtäring av alkoholhaltigt ämne eller annat rusmedel på allmän plats förbjuden. Polisen kan dock, om särskilda skäl föreligger, tillåta förtäring av alkoholdrycker på allmänna platser. Enligt 6 § 1 mom. får skjutvapen inte utan polisens tillstånd användas på annat än skjutbana eller vid tillåten jakt. Vidare får man enligt 6 § 2 mom. inte på allmän plats öppet bära skjut- eller eggvapen, armborst, compound-båge eller annat vapen. Detta gäller dock inte personer som utför tjänsteåligganden, för vilket bärandet av vapen är nödvändigt med tanke på tjänsteåliggandets art. Enligt 11 § får man inte göra upp öppen eld, bränna avfall eller anordna fyrverkeri utan tillstånd av brandmyndigheten[1]. Enligt 20 § 1 mom. ska snö och is på tak eller annan motsvarande plats, som då den rasar kan vålla skada, utan dröjsmål avlägsnas. Det farliga området ska spärras av och vid behov ska en vakt utposteras på platsen. Bestämmelsen i 21 § föreskriver att parkering av fordon på enskilt område utan tillstånd av fastighetens ägare eller innehavare är förbjuden. Föreskrifterna som gäller parkering på enskilt område ska vid behov anges på ett sätt som klart kan iakttas. Enligt 28 § 2 mom. ska den som handlar i strid med ordningsstadgan eller de föreskrifter som myndighet utfärdat med stöd av den och som allmänheten fått kännedom om genom kommunala kungörelser straffas med böter.

 

2.2 Landskapslagen om eggvapen

 

I landskapslagen (1978:4) om eggvapen anges bl.a. förutsättningarna för när det är tillåtet att bära eggvapen på allmän plats. Med farligt eggvapen avses enligt landskapslagens 1 § dolk, stilett och bajonett. Lagen tillämpas även på svärd, djungelkniv, kastkniv och därmed jämförbart eggvapen samt på fjäderbatong, knogjärn och av kätting, kabel, metallrör eller vajer tillverkat och därmed jämförbart tillhygge. Enligt 2 § 1 mom. får inte farligt eggvapen tillverkas i landskapet eller införas från utlandet i försäljningssyfte. Vidare får man inte handla med sådana vapen såvida det inte rör sig om vapen som från konstnärlig eller historisk synpunkt är att anse som värdefulla. I 3 § föreskrivs att farliga eggvapen inte får innehas på allmän plats, vid allmän sammankomst eller annan offentlig tillställning, såvida inte det föreligger godtagbara skäl för detta.

     Slidknivar och dylikt som kan användas i brottsligt syfte men är avsedda för att användas som arbetsredskap eller för annat godtagbart bruk får, enligt 4 §, innehas på allmän plats, vid allmän sammankomst eller annan offentlig tillställning. Detta är dock endast tillåtet under förutsättning att det är nödvändigt för att vapnets innehavare ska kunna utföra sina arbetsuppgifter eller har andra godtagbara skäl för att använda vapnet. I landskapslagens 6 § föreskrivs att den som i strid med 3 § innehar farligt eggvapen, ska dömas till böter eller till fängelse i högst ett år, för innehav av farligt eggvapen på allmän plats. I samma paragraf föreskrivs att den som i strid med 4 § innehar ett i den paragrafen avsett eggvapen ska dömas till böter eller till fängelse i högst sex månader.

 

2.3 Landskapslagen angående ordningsstadga för landsbygden i landskapet Åland

 

Landskapslagen (1952:32) angående ordningsstadga för landsbygden i landskapet Åland innehåller ordningsföreskrifter som den enskilde har att iaktta då denne uppehåller sig på väg eller annan allmän plats ute i landsbygdskommunerna.

     I 1 § föreskrivs att ''På allmän väg eller annan allmän plats må folk ej samla sig tillhopa så, att oordning uppstår eller trafiken hindras. Den, som utan giltig anledning uppehåller sig på ångbåtsbrygga eller annan allmän plats eller arbetsplats och därigenom stör allmän ordning eller hindrar trafiken, är skyldig att på tillsägelse avlägsna sig.''

     I 5 § föreskrivs att ''På allmän väg eller annan allmän plats må bollspel eller diskus- och spjutkastning ej äga rum, ej heller andra dylika idrottsövningar, tävlingar eller lekar så anordnas, att men eller fara för människor eller hinder för trafiken därav kan uppstå.''

     I 6 § föreskrivs att ''Vid äventyr av i strafflagen stadgat straff vare förbjudet att på allmän väg, gata, farled eller annat offentligt ställe eller vid offentlig förrättning eller allmän sammankomst genom oljud eller svordom störa lugnet eller föröva annat ofog.''

     Enligt 7 § får inte ''någon av okynne på vägg, port, plank, pelare, bänk eller annat dylikt vid allmän plats skriva, rita eller annorledes framställa ord, bilder eller andra tecken. Den, som antingen utsprider eller på ställe, som är för allmänheten tillgängligt, anslår eller utställer tryckalster, skrift eller bildlig framställning, som sårar tukt eller anständighet, straffes enligt strafflagen.''

     Enligt 31 § får inte ''handel eller annan näring på allmän plats idkas annorstädes än på för ändamålet förbehållna eller anvisade platser, ej heller på andra än därför bestämda tider.''

     I 32 § föreskrivs att ''Kiosker, salustånd eller andra fasta försäljningsanordningar må icke uppsättas på allmän plats, med mindre att tillstånd därtill erhållits, ej heller må handel eller annan näring på sådan plats så bedrivas, att allmän ordning störes eller trafiken hindras.''

     Landskapslagens 54 § föreskriver att ''Den, som bryter emot stadgandena i denna landskapslag eller på grund därav utfärdade bestämmelser, dömes, där icke förseelsen är belagd med straff i annat lagrum, till högst etthundra dagsböter. Underlåter någon att iakttaga vad i denna landskapslag är stadgat eller på grund av densamma särskilt föreskrivits, kan polisen på hans bekostnad låta utföra det, som underlåtits, på sätt därom är särskilt stadgat, eller inom gränserna för sin maktbefogenhet vidtaga andra åtgärder för att förebygga att uraktlåtenheten kunde föranleda fara för allmän ordning eller säkerhet eller hinder för trafiken.''

     Flertalet av bestämmelserna i denna landskapslag är föråldrade och äger inte längre praktisk tillämpning på grund av att bestämmelser i modern speciallagstiftning som tangerar sådant som denna landskapslag avser att reglera gäller framom bestämmelserna i densamma, trots att de formellt sett fortfarande är i kraft.

 

3. Rikets ordningslag i huvuddrag

 

I syfte att främja allmän ordning och säkerhet har ordningslagen (FFS 612/2003) antagits i riket (se bilagan). Ordningslagens 1 kap. innehåller allmänna bestämmelser som anger lagens syfte och som definierar vissa i lagen centrala och regelbundet återkommande begrepp. Ordningslagens 2 kap. innehåller bestämmelser om äventyrande av ordning och säkerhet samt orsakande av störning. I 3 kap. föreskrivs om förbjudna föremål och ämnen och i 4 kap. om djur. I 5 kap. föreskrivs om vilka påföljder som utdöms i händelse av att någon uppsåtligen bryter mot lagens bestämmelser. I 6 kap. finns särskilda bestämmelser om rätten att utse ordningsvakter, ordningsövervakningsuppgifter och ändringssökande.

 

4. Ordningslagstiftningen i Sverige och Norge – en översikt

 

4.1 Sverige

 

Den svenska ordningslagen (SFS 1993:1617) trädde i kraft den 1 april 1994. I lagen finns bestämmelser om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar samt om allmän ordning och säkerhet på offentliga platser och i kollektiv persontrafik. I den svenska ordningslagens 3 kap. om allmän ordning och säkerhet finns bestämmelser om användningen av offentlig plats, åtgärder till skydd för personer och egendom, tillstånd och villkor och återkallelse av tillstånd samt påföljder. I 3 kap. föreskrivs bl.a. att en offentlig plats inom detaljplanelagt område inte, utan tillstånd av polismyndigheten, får användas på ett sätt som inte stämmer överens med det ändamål som platsen har upplåtits för eller som inte är allmänt vedertaget. Vidare gäller att brister på byggnader, ställningar, skyltar och liknande anordningar som medför risk för skada på personer eller egendom på offentlig plats, ska avhjälpas utan oskäligt dröjsmål. Snö och is som kan rasa ned och skada personer eller egendom på offentlig plats ska utan oskäligt dröjsmål avlägsnas från tak, rännor och liknande anordningar. Den som tar upp en isränna eller vak, gräver, schaktar eller utför liknande arbete ska vidta de åtgärder som med hänsyn till platsen för arbetet och övriga omständigheter behövs för att förhindra att personer eller egendom kommer till skada. Brunnar, bassänger och liknande anläggningar ska vara försedda med de säkerhetsanordningar som behövs med hänsyn till anläggningarnas belägenhet och beskaffenhet. Utan tillstånd av polismyndigheten är det inte tillåtet att inom detaljplanelagt område spränga och skjuta med eldvapen. Utan tillstånd av polismyndigheten är det heller inte tillåtet för den som är under 18 år att inom sådant område använda luft- eller fjädervapen. Tillstånd av polismyndigheten krävs även vid användning av pyrotekniska varor, om användningen med hänsyn till tidpunkten, platsens belägenhet och övriga omständigheter innebär risk för skada på eller någon beaktansvärd olägenhet för person eller egendom.

     Vidare finns i svenska ordningslagen bl.a. bestämmelser med stöd av vilka kommunen eller länsstyrelsen kan utfärda föreskrifter, som kan gälla t.ex. konstruktioner på lek-, idrotts- och campingplatser eller motsvarande platser. Kommunen kan utfärda föreskrifter för att upprätthålla den allmänna ordningen på offentliga platser. De lokala stadgarna kan gälla bl.a. förtäring av alkohol, reklam, användning av högtalare och torghandel. Lokalt kan man utfärda föreskrifter som syftar till att förhindra att människors hälsa eller egendom skadas till följd av användningen av pyrotekniska varor.

     Enligt den svenska polislagen (SFS 1984: 387) ska polisen övervaka de lokala ordningsföreskrifterna. I vissa fall kan övervakningen också skötas av ordningsvakter, naturvårdsinspektörer och jaktinspektörer. Sveriges författningar om eggvapen och farliga föremål finns i lagen om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål (SFS 1988:254) och i förordningen om tillstånd till införsel av vissa farliga föremål (SFS 1990:415). Knivar, andra stick- och skärvapen samt andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa får inte innehas på allmän plats. Förbudet gäller inte, om kniven eller föremålet enligt särskilda föreskrifter ingår i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag. Exempelvis poliser eller väktare kan i sitt arbete behöva redskap som hör till denna grupp. Förbudet gäller inte heller om innehavet med hänsyn till föremålets art, innehavarens behov och övriga omständigheter är att anse som befogat. Med knivar, stick- och skärvapen samt andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa avses t.ex. slidknivar, dolkar, stiletter, sylar, stämjärn, mejslar, knogjärn, batonger, kaststjärnor, karatepinnar, strypsnaror, kedjor som har försetts med handtag samt ölburkar som har fyllts med cement. Knogjärn, kaststjärnor eller andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa samt springknivar får inte överlåtas eller säljas till personer under 21 år.

     För införsel av ovan nämnda vapen och föremål krävs tillstånd. Tillstånd till införsel kan beviljas endast om sökanden kan bevisa att föremålet är avsett att ingå i en vapensamling eller innehas för något liknande ändamål. Tillstånd för införsel av batonger kan beviljas om batongen enligt särskilda föreskrifter ingår i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag, om föremålet förs in i landet för att ingå i sådan utrustning. Polisen är tillståndsmyndighet.

     Bestämmelser om luftvapen, vapen med fjäderfunktion samt CO2-vapen (luftvapen som fungerar med kolsyrepatroner) finns i vapenlagen (SFS 1996:67). Tillstånd krävs inte för den som har fyllt 18 år och om en projektil från vapnet, fyra meter från pipans mynning, har en anslagsenergi som är mindre än 10 joule. För hel- och halvautomatiska vapen är gränsen tre joule. Gränserna gäller även paintballvapen. Om vapnet ägs av en person under 18 år eller om vapnet överskrider effektgränsen krävs tillstånd för innehav, handel och införsel. Polisen är tillståndsmyndighet. Armborstet är ett i vapenlagen avsett tillståndsbelagt skjutvapen. Vapenlagens bestämmelser om innehav, handel och införsel tillämpas även på armborst.

 

4.2 Norge

 

Utöver den allmänna strafflagen '' almindelig borgerlig straffelov (1902-05-22-10)'' tillämpas även ordningsstadgor (politivedtekt) som utfärdats av kommunerna. En enskild kommun utarbetar och beslutar om stadgan inom sitt område, det norska justitieministeriet fastställer bestämmelserna och den lokala polisen övervakar att de iakttas. De norska kommunala ordningsstadgorna baserar sig på 14 § polislagen '' lov om politiet (politiloven) (1995-08-04-53)'' som också uppställer ramar för vad som ska regleras i de kommunala ordningsstadgorna. I ordningsstadgorna ska inte regleras sådant som har reglerats uttömmande i någon annan lag eller någon annan författning utfärdad med stöd av någon annan lag än norska strafflagen eller polislagen.

     Genom ordningsstadgorna ska inte heller regleras sådant där det professionella ansvaret ankommer på andra myndigheter eller som är sekundärt för polisen eller som saknar betydelse eller är onödigt med tanke på samhället och de gemensamma toleransgränserna. Som exempel kan nämnas att förbudet enligt det tidigare normalförslaget till ordningsstadga (1964) mot att damma mattor och sängkläder på eller mot allmän plats har inte ansetts som en naturlig del av polisens övervakning, och motsvarande föreskrifter finns inte i det nya normalförslaget. I dag har ordningsstadgorna mindre betydelse än tidigare, eftersom frågorna till stor del regleras genom speciallagar, i synnerhet inom näringslivet. Justitieministeriet utformade 1996 ett normalförslag till ordningsstadga, vilket de flesta av kommunerna använder som grund. Böter för överträdelser av ordningsstadgan baserar sig på 30 § polislagen. I normalförslaget föreskrivs om bl.a. lugn och ordning på allmän plats, farlig och skrämmande verksamhet, tryggande av trafiken, arbeten som medför fara, renhållning av allmän plats, nedskräpning, att hålla djur kopplade och anordnande av evenemang för allmänheten. Det är förbjudet att på allmän plats eller i dess omedelbara närhet delta i upplopp, larm eller slagsmål som stör den allmänna ordningen eller trafiken. Vid underhåll av byggnad och annat på allmän plats eller på område som gränsar till allmän plats ska den som ansvarar för arbetet med hjälp av bommar göra klart att det är farligt eller svårt att röra sig på platsen. Det är förbjudet att urinera på allmän plats, på ett område som gränsar till allmän plats eller i omedelbar närhet därav. Hundägaren eller den som ansvarar för en hund ska genast röja undan hundens exkrementer på allmän plats.

     Alla bestämmelser om vapen och farliga föremål finns i vapenlagen "lov om skytevåpen og ammunisjon (1961-06-09-1)" och i förordningen "forskrift om skytevåpen, våpendelar og ammunisjon (1963-01-25 -9722)". Det är förbjudet att köpa och på annat sätt skaffa, äga samt inneha butterflyknivar, springknivar, stiletter, knogjärn och batonger. Förbudsbestämmelsen gäller inte vapen som är avsedda för polisen eller försvaret. Ovan nämnda vapen kan dock ingå i en vapensamling. I den norska vapenlagen finns en särskild bestämmelse om personer under 16 år. Till dem får inte överlåtas slag- eller stickvapen, knivar eller andra stålvapen där bladet är längre än 25 cm.

     Enligt den norska strafflagen är det straffbart att på allmän plats inneha knivar eller motsvarande vassa föremål som är ägnade att vålla kroppsskada. Brottet kan bestraffas med böter eller fängelse i högst tre månader. Straffskalan är densamma vid medhjälp. Förbudet gäller inte knivar och föremål som används i arbetet, för motion eller inom annan godtagbar verksamhet.

     Det norska miljöministeriet har utfärdat en föreskrift som gäller förbud att tillverka, föra in i landet, marknadsföra, bedriva handel med och använda produkter som lämpar sig för våld. Föreskriften gäller kommersiellt tillverkade produkter för privat bruk vilka inte har något godtagbart användningsändamål, t.ex. karatepinnar, kaststjärnor och sådana blåsrör som kan användas för att skjuta pilar.

     Genom vapenlagen har norska justitieministeriet givits omfattande rättigheter att bestämma närmare i skjutvapenfrågor. Justitieministeriet har rätt att t.ex. bestämma i vilken utsträckning vapenlagen gäller luftgevär och gevär med fjäderfunktion samt luftpistoler och pistoler med fjäderfunktion. Justitieministeriet har dock inte utfärdat några dylika föreskrifter, vilket innebär att vapenlagens allmänna bestämmelser om innehav av skjutvapen också gäller luftvapen och vapen med fjäderfunktion. Skjutvapen, delar av skjutvapen eller patroner får inte utan polischefens tillstånd överlåtas till personer som är under 18 år. Tillstånd kan överhuvudtaget inte beviljas om personen är under 16 år. Skjutvapen, vapendelar eller patroner får utan polismästarens tillstånd överlåtas till 16-18-åringar, förutsatt att övervakning har ordnats, föräldrarna eller vårdnadshavarna ger sitt samtycke till överlåtelsen eller personen behöver vapnet för sitt yrke. I Norge är det förbjudet att utan polismästarens tillstånd köpa, skaffa, äga eller inneha armborst. Det är förbjudet att köpa, skaffa, äga eller inneha elvapen. Förbudet gäller inte elvapen som används av polisen eller försvaret och inte vapen som ingår i vapensamlingar.

 

5. EG - lagstiftning

 

Rådet har antagit ett direktiv (91/477/EEG) om kontroll av förvärv och innehav av vapen, nedan kallat vapendirektivet. I vapendirektivet avses med vapen också andra vapen än skjutvapen såsom dessa definieras i den nationella lagstiftningen. Vapendirektivet påverkar inte tillämpningen av nationella bestämmelser om rätten att bära vapen. Medlemsstaterna får också i sin lagstiftning anta strängare bestämmelser än vad som föreskrivs i vapendirektivet.

     Enligt artikel 14 vapendirektivet ska medlemsstaterna anta alla bestämmelser som behövs för att förbjuda införsel till deras territorier av andra vapen än skjutvapen, förutsatt att den ifrågavarande medlemsstatens nationella föreskrifter tillåter det.

 

6. Åtgärdsbehov

 

6.1 Särskilt om ordningsstadgor

 

Vid tillkomsten av kommunallagen anförde Ålandsdelegationen i sitt utlåtande bl.a. följande[2]: ''Jämlikt 18 § 25 punkten självstyrelselagen har till landskapets behörighet hänförts beläggande med straff och storleken av straff inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet. Med stöd härav har bestämmelsen om att bötesstraff kan utdömas som påföljd för överträdelse av en ordningsstadga kunnat intas i 11 § landskapslagen.'' Högsta domstolen konstaterade i samband med sin laggranskning bl.a. följande[3] ''Bestämmelsen i 11 § 2 mom. lagtingsbeslutet om beläggande med straff hör enligt 18 § 25 punkten självstyrelselagen till landskapets behörighet.'' Vidare konstaterade Högsta domstolen att ''I 11 § 4 mom. lagtingsbeslutet ingår en bestämmelse om förvandlingsstraff för böter. Bestämmelsen hänför sig till den del av straffrätten som enligt 27 § 22 punkten självstyrelselagen hör till rikets lagstiftningsbehörighet. Bestämmelsen överensstämmer dock i sak med motsvarande bestämmelser i rikets kommunallag och den har därför med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen för vinnande av enhetlighet och överskådlighet kunnat upptas i lagtingsbeslutet.''

     När kommunallagen kom till för ikraftträdande vid ingången av år 1998 var det alltså inga som helst problem med att ha kommunala ordningsstadgor med böter som påföljd. Möjligen var förbudet mot förvandling av bötesstraff till frihetsstraff av väsentlig betydelse i sammanhanget, trots att varken Ålandsdelegationen eller Högsta domstolen säger någonting om den saken i sina respektive utlåtanden. Man skulle kunna tänka sig att ett kommunalt beslut i form av en bestämmelse i en ordningsstadga kan innebära att frihetsstraff kommer ifråga, om det inte finns ett förbud mot förvandlingsstraff. Och i slutändan skulle det utan ett sådant förbud betyda att brott mot ett kommunalt beslut kunde medföra fängelse, vilket knappast var förenligt med regeringsformen för Finland (FFS 94/1919), nedan kallad regeringsformen, och än mindre med dess efterföljare, grundlagen.

     Varken Ålandsdelegationen eller Högsta domstolen berör frågan om vad ordningsstadgorna ska få innehålla. I riksdagens förvaltningsutskott[4] ägnades däremot den frågan en hel del uppmärksamhet. Förvaltningsutskottet betonar bl.a. att en ordningsstadga naturligtvis inte får innehålla bestämmelser som inskränker någon av de grundläggande friheterna och rättigheterna. Samtidigt konstaterar utskottet att det förekommit att det i ordningsstadgor intagits bestämmelser som inte borde ha fått tas in i en sådan. Utskottet säger också att straffregler av den typ som ingår i 7 § och som kompletterar det straffrättsliga påföljdssystemet i vilket fall som helst måste slopas i framtiden[5]. Utskottet grundar sin bedömning på de krav som föranleds av de grundläggande fri- och rättigheterna i regeringsformen. Utskottet accepterar att det ännu ett tag får finnas ordningsstadgor men förutsätter samtidigt att de avvecklas så fort som möjligt. Under utskottets behandlingen gjordes den ändringen i 7 § att boten inte längre ska kunna omvandlas till fängelsestraff. I regeringspropositionen (RP 192/1994) föreslogs att 7 § skulle ha följande ordalydelse. ''Fullmäktige kan för främjande av allmän ordning och säkerhet godkänna ordningsstadgor. För överträdelse av dem (ordningsstadgeförseelse) kan dömas till böter enligt vad som stadgas särskilt. Innan en ordningsstadga godkänns eller ändras skall kommunen inhämta utlåtande av länsstyrelsen.''

     När landskapets kommunallagstiftning förnyades var 6a § regeringsformen sådan den löd i lagen om ändring av regeringsformen för Finland (FFS 969/1995), vilken trädde i kraft den 1 augusti 1995, gällande. När rikets kommunallag trädde ikraft den 1 juli 1995 var den aktuella paragrafen visserligen inte gällande men nog under behandling varför tillbörlig hänsyn i praktiken ändå togs till den som om den ändå varit gällande. Paragrafens lydelse var ''Ingen får anses skyldig till brott eller dömas till straff på grund av en gärning som inte enligt lag var straffbar då den begicks. För brott får inte dömas till strängare straff än vad som stadgades i lag då gärningen begicks''.

     Det fanns alltså då i praktiken ett krav, eller åtminstone något slag av krav, på att straffbestämmelser måste finnas i lag, jämför uttrycket ''som inte enligt lag var straffbar'', men ändå godtog, som vi kan se ovan, riksdagen att brott mot föreskrifter i kommunala ordningsstadgor skulle föranleda straff. Ovan har dock i och för sig också nämnts att detta godtagande i riksdagen och dess förvaltningsutskott var, förutom uttryckligen utsagt, också förenat med ett erkännande att det inte borde finnas kommunala ordningsstadgor och att det följaktligen måste avvecklas på sikt och ersättas med uttryckliga lagbestämmelser.

 

6.2 Övrigt

 

Landskapets ordningslagstiftning är i vissa delar föråldrad. Behovet av lokala ordningsföreskrifter har minskat till följd av under senare år tillkommen lagstiftning. Den nuvarande ordningslagstiftningen fyller inte grundlagens krav eller de krav som ett modernt samhälle ställer på ordnings- och säkerhetsfrågor. Landskapsregeringen anser följaktligen att regleringen på det här området måste anpassas till dagens behov och krav.

     I modernt samhälle uppkommer ett stort antal frågor som rör ordning och säkerhet. Var och en av dessa frågor kan i för sig påstås kräva författningsreglering. Det är emellertid inte möjligt eller ens önskvärt att genom föreskrifter av olika slag reglera varje situation som kan tänkas innebära en säkerhetsrisk för allmänheten eller som kan tänkas ge upphov till friktioner mellan människor. En sådan detaljreglering kan lätt leda till att den av allmänheten uppfattas som ett onödigt tvång. Det leder i sin tur till att efterlevnaden av reglerna kan upprätthållas med stor svårighet. Därför bör behovet av föreskrifter alltid vägas mot intresset av att den enskildes handlingsfrihet inte blir föremål för opåkallade inskränkningar.

 

7. Landskapsregeringens förslag

 

Mot bakgrund av det som anförts i avsnitt 6 föreslår landskapsregeringen att det i landskapslagstiftningen intas nya bestämmelser om allmän ordning och säkerhet som bättre tillgodoser grundlagens krav och de krav på trygghet och säkerhet som medborgarna i ett modernt samhälle med fog kan ställa på det allmänna. De samhällsföreteelser och -problem vilka motiverat ordningslagens införande i riket gör sig även gällande i landskapet och bör regleras på i stort sett samma sätt som i riket. Förbuden och påbuden i landskapets ordningslagstiftning bör därför vara desamma som i riket. Av den anledningen är det mest ändamålsenligt att härvid använda sig av blankettlagstiftningstekniken. Således föreslår landskapsregeringen att ordningslagen görs tillämplig i landskapet genom landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av ordningslagen, nedan kallad blankettlagen, på det sätt som närmare framgår av lagtexten nedan. Förslaget innehåller även ett antal följdändringar varav upphävandet av 11 § kommunallagen är den mest centrala (se vidare detaljmotiveringen till den landskapslag varigenom 11 § kommunallagen för landskapet Åland upphävs på sid. 25 nedan).

 

8. Förslagets konsekvenser

 

8.1 Ekonomiska konsekvenser

 

Genomförandet av lagförslagen medför inte några ökade kostnader för landskapet. Tack vare den förebyggande effekten gällande brott och störande beteende kan genomförandet väntas medföra inbesparingar. Om polisen t.ex. får ingripa i klottring redan innan någonting har hänt, minskar kostnaderna för rengöring av klotter.

 

8.2 Administrativa konsekvenser

 

Om förslaget antas av lagtinget kan kommun- och stadsfullmäktige inte längre fastställa allmänna ordningsstadgor. Dock upphör inte rätten helt för kommun- och stadsfullmäktige att vid behov utfärda föreskrifter som relaterar sig till allmän ordning och säkerhet eftersom ett sådant förbud inte vore ändamålsenligt (se detaljmotiveringen till 5 § blankettlagen på sid. 19-20 nedan).

     Centrala bestämmelser om den allmänna ordningen och säkerheten kommer att finnas i den föreslagna blankettlagen. De allvarligaste gärningarna som hotar den allmänna ordningen och säkerheten ska regleras genom de bestämmelser i strafflagen (FFS 39/1889) som tillämpliggjorts på i blankettlagen föreskrivet sätt (se avsnitt 11.1.1 i den allmänna motiveringen på sid. 13 nedan och detaljmotiveringen till 6 § på sid. 20-23 nedan). Ålands polismyndighet ska övervaka att ordningslagen iakttas. De föreslagna ändringarna har inte några nämnvärda verkningar i fråga om personal (jmfr detaljmotiveringen till 8 § på sid. 24-25 nedan).

 

8.3 Jämställdhetskonsekvenser

 

Undersökningar visar att män är överrepresenterade i brottsstatistiken[6]. Detta innebär att den procentuella andelen individer som tenderar att ta till våld i konfliktsituationer och i övrigt ta risker som kan medföra lagbrott bland män är högre än bland kvinnor. Detta medför i sin tur att särskilt straffbestämmelser i olika former av lagstiftning, i synnerhet i ordningslagstiftningen, kommer att åberopas i samband med rättsliga förfaranden och få praktisk verkan under sådana omständigheter där förövaren sannolikt är en man.

     De föreslagna reglerna kommer troligtvis inte att inom den närmaste framtiden att nämnvärt påverka brottsstatistiken till den del den anger könsfördelningen vid begångna brott eller ordningsförseelser. Landskapsregeringen vill emellertid med skärpa understryka att förslaget inte enbart riktar sig till män utan att regelverket angår den enskilde oavsett kön. Alla ska därför iaktta följsamhet mot bestämmelserna i landskapets ordningslagstiftning, på lika villkor, vare sig de är kvinnor eller män. Genom förslaget kommer den brottsförebyggande verksamheten att kunna bedrivas effektivare av främst polismyndigheten samtidigt som den enskilde medborgaren får klart för sig hur man ska uppträda på allmänna platser på ett ur ordnings- och säkerhetssynpunkt godtagbart sätt.

 


Tabell 1 Anmälningar som gjorts till Ålands polismyndighet

 

 

2000

2002

2004

2006

2007

 

Brott mot kvinna

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Olaga hot

23

18

34

22

29

Misshandel

48

47

80

68

76

Våldtäkt

4

4

6

11

5

Hemfridsbrott

7

21

10

23

32

 

Brott mot man

 

 

 

 

 

 

Olaga hot

27

16

37

23

34

Misshandel

105

93

101

93

101

Hemfridsbrott

 

8

27

6

32

29

 

 

Tabell 2 Brott som kommit till polisens kännedom år 2005

 

 

 

Brottstyper

 

 

Antal brott

Personer misstänkta för brott

 

 

 

Procentuella andelar

Kvinnor

Män

 

 

 

 

 

 

Egendomsbrott

1144

341

 

10,9

89,1

Brott mot person

249

228

 

22,4

77,6

Sexualbrott

14

19

 

-

100,0

Brott mot samhället

49

46

 

17,4

82,6

Trafikbrott

791

650

 

19,7

80,3

Brott mot alkohollagen

25

24

 

25,0

75,0

Trafikförseelse

613

514

 

22,4

77,6

 

 

Totalt

 

3233

 

2067

 

 

18,3

 

81,7

 

 

8.4 Konsekvenser för miljön

 

Förslaget har positiva miljökonsekvenser, eftersom tillämpningen av de nya bestämmelserna förbättrar trivseln i omgivningen och miljöbilden i tätbebyggda områden. Möjligheten att på förhand ingripa i klottring redan i det skede då ämnen lämpade för klottring transporteras till en tänkbar plats inverkar positivt på miljöbilden för bebyggda områden samt höjer den allmänna känslan av trygghet. Härmed förbättras även kvaliteten på den sociala miljön. Då exkrementer av husdjur och människor samt nedskräpning minskar på bebyggda områden och allmänna platser förbättras områdenas hygieniska kvalitet varvid risken för nedsmutsning av miljön minskar.

 

9. Lagstiftningsbehörighet

 

De genom förslaget tillämpliggjorda bestämmelserna i ordningslagen är i allt väsentligt att hänföra till rättsområdet för allmän ordning och säkerhet vilket jämlikt 18 § 6 punkten självstyrelselagen (1991:71) för Åland faller inom ramen för landskapets lagstiftningsbehörighet. Till den del ordningslagen innehåller bestämmelser som hänför sig till rikets behörighet har dessa kunnat intas i landskapslagstiftningen med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen.

 

10. Beredningsarbete

 

Efter sedvanlig beredning har förslaget sänts på remiss till länsstyrelsen på Åland, centralkriminalpolisen, landskapsåklagarämbetet, sjöbevakningen på Åland, Ålands tulldistrikt - Mariehamns tull, Ålands kommunförbund k.f., Mariehamns stad, räddningscheferna, Ålands polismyndighet samt trafikavdelningen, kansliavdelningen och social- och miljöavdelningen vid Ålands landskapsregering. Förslaget har även granskats av chefen för jämställdhetsfrågor vid Ålands landskapsregering. I stort sett alla remissinstanser har avgivit utlåtande och överlag förhållit sig positiva till förslaget som helhet. Ett flertal remissinstanser har framfört synpunkter på detaljer i förslaget. Landskapsregeringen har så långt det varit ändamålsenligt beaktat dessa synpunkter i samband med att lagförslaget utarbetats.

 

11. Särskilda omständigheter som inverkat på förslagets utformning

 

11.1 Straffbestämmelserna

 

11.1.1 Koncentrationsprincipen i strafflagstiftningen och dess följder

 

Som ett led i det revideringsarbete av strafflagen som alltjämt pågår i riket tillämpas den s.k. koncentrationsprincipen vilket innebär att alla de straffbestämmelser med hot om fängelse som finns i speciallagstiftning ska överföras till strafflagen. I en situation där lagstiftningen till sitt omfång hela tiden ökar är det således tänkt att strafflagen ska vara det ställe där de mest klandervärda brotten, dvs. brotten mot bestämmelser som innehåller hot om fängelsestraff, i sin helhet finns samlade. Koncentrationsprincipen är en av de viktigaste principerna som hänför sig till totalreformen av strafflagen. En fördel med principen har ansetts vara att den gör det möjligt att lättare än förut bedöma hur olika bestämmelser förhåller sig till varandra. När alla de gärningar som kan bestraffas med fängelse finns samlade i strafflagen blir det t.ex. lättare att fastställa straffskalorna med hänsyn till hur klandervärda de olika gärningarna är i relation till varandra.

     Till följd av att koncentrationsprincipen tillämpas inom strafflagstiftningen så innehåller ordningslagen straffbestämmelser som endast möjliggör utdömande av bötesstraff i händelse av att någon handlar i strid mot bestämmelserna i densamma. Dessa straffbestämmelser finns i ordningslagens 16 § om ordningsförseelse. Då någon uppsåtligen agerat i strid mot ordningslagens bestämmelser på ett sätt som motiverar utdömande av fängelsestraff tillämpas i riket bestämmelser i strafflagen direkt, bl.a. bestämmelserna i 41 kap. 4, 5, 6 och 7 §§ strafflagen. I ordningslagen hänvisas det endast till den typen av bestämmelser. Dylika hänvisningsbestämmelser, exempelvis ordningslagens 17 § om övriga straffbestämmelser, tjänar således endast som förbindelselänkar mellan ordningslagen och strafflagen med stöd av vilka det inte är möjligt att direkt utdöma straff. I de fall sådana straffbestämmelser hänför sig till ett rättsområde som faller inom ramen för landskapets lagstiftningsbehörighet, vilket gäller vad beträffar rättsområdet för allmän ordning och säkerhet, får inte relevanta strafflagsbestämmelser automatisk rättsverkan i landskapet på samma sätt som i riket enbart genom att ordningslagen görs tillämplig i landskapet genom blankettlag.

     Det är viktigt att lagstiftningsvägen göra det möjligt att komma till rätta med de problem som kan uppstå om någon gör sig skyldig till (upprepade) grövre lagöverträdelser. För att motverka lagbrott är det är av yttersta vikt att det även i landskapslagstiftningen ges utrymme för att utdöma fängelsestraff i händelse av att någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet handlar i strid med de bestämmelser i ordningslagen som genom blankettlagen gjorts tillämpliga i landskapet. Därför måste det i blankettlagen uttryckligen stipuleras att de bestämmelser i strafflagen, till vilka det endast hänvisas i ordningslagen, ska tillämpas i landskapet. I annat fall skulle konsekvensen av blankettlagen endast bli att lagtillämparen informeras om vissa bestämmelser i strafflagen. Dessa skulle dock inte vara praktiskt användbara därför att de inte uttryckligen bringats att samverka med blankettlagens övriga bestämmelser.

 

11.1.2 Självstyrelselagens betydelse för strafflagstiftningen i landskapet

 

I samband med att den nuvarande självstyrelselagen trädde ikraft utvidgades landskapets lagstiftningsbehörighet ifråga om rätten att belägga med straff. Dessförinnan gällde härvidlag att landskapet endast hade rätt att lagstifta om utdömande av bötesstraff och utdömande av vite och annat äventyr inom rättsområden hänförande sig till landskapets lagstiftningsbehörighet. Strafflagstiftning såsom utdömande av fängelsestraff ankom på riket att lagstifta om. Utvidgningen innebar att lagtinget fick rätt att lagstifta om att belägga med fängelsestraff ifråga om ett rättsområde som lyder under landskapets lagstiftningsbehörighet.

     I 71 § självstyrelselagen förskrivs att om ett rättsområde har överförts till landskapets lagstiftningsbehörighet ska den rikslagstiftning inom nämnda rättsområde som har tillkommit innan den nuvarande självstyrelselagen trätt ikraft fortfarande tillämpas i landskapet till dess den upphävs genom landskapslag. Av föregående avsnitt framgår att det i riket vid sidan av ordningslagen finns bestämmelser i strafflagen om allmän ordning och säkerhet. (Även i annan rikslagstiftning finns bestämmelser som hänför sig till allmän ordning och säkerhet, se nästa avsnitt). Strafflagen har genomgått flera stora reformer sedan den nuvarande självstyrelselagen trädde i kraft, vilket med beaktande av bestämmelsen i 71 § självstyrelselagen har lett till att ett flertal straffbestämmelser som gäller allmän ordning och säkerhet fortsättningsvis har tillämpats i den form den hade den 31 december 1992. Denna situation är inte längre godtagbar, särskilt eftersom allmänheten har svårt att veta vilken lagstiftning som ska tillämpas.

     I rättspraxis har åtminstone följande brott ansetts höra till rättsområdet för allmän ordning och säkerhet och beivrats med stöd av strafflagsbestämmelser i den lydelse de senast hade innan den nuvarande självstyrelselagen trädde ikraft:

     1) offentlig kränkning av sedligheten,

     2) störande av griftefriden,

     3) underlåtenhet att övervaka farligt husdjur,

     4) underlåtenhet att övervaka hund samt

     5) falskt alarm och ofog.

     Högsta domstolen ansåg i sitt beslut nr 1821 av den 18 augusti 2005 att fysiskt våld mot vaktmän ombord på passagerarfartyg gäller allmän ordning och säkerhet på det sätt som avses i 18 § 6 punkten självstyrelselagen. Eftersom någon landskapslag om allmän ordning och säkerhet inte vid nämnda tidpunkt var utfärdad ansåg Högsta domstolen i sitt beslut vidare att den rikslagstiftning som gällde den 31 december 1992 skulle tillämpas - i nämnda rättsfall 16 kap. 1 § strafflagen (FFS 621/1967) om våldsamt motstånd mot tjänsteman. Till följd av Högsta domstolens ställningstagande dömdes gärningsmannen för under synnerligen förmildrande omständigheter till begånget våldsamt motstånd mot tjänsteman i enlighet med 16 kap. 1 § i den lydelse den hade 31 december 1992. Följaktligen är det uppenbart att straffbestämmelsen i 17 kap. 6 § strafflagen (FFS 563/1998) inte ska tillämpas i landskapet, något som heller inte skett i rättspraxis.

     Då landskapslagstiftningen om allmän ordning och säkerhet i och med denna framställning föreslås reformerad är det således ändamålsenligt att alla i riket nu gällande strafflagsbestämmelser som hänför sig till rättsområdet allmän ordning och säkerhet tillämpliggörs i landskapet. Samtidigt ska enligt landskapsregeringens uppfattning motsvarande bestämmelser i strafflagen, vilka alltjämt gäller i landskapet i den lydelse den hade den 31 december 1992, upphävas. Denna följdåtgärd är ytterst nödvändig för att undvika att det uppstår ett ohållbart och oacceptabelt rättsläge med parallella och varandra motstridiga straffregelsystem.

 

11.2 Kommande lagförslag

 

Längre fram kommer landskapsregeringen att för lagtinget förelägga ytterligare tre framställningar som relaterar sig till denna framställning för antagande. Framställningarna kommer att innehålla förslag till lagstiftning om tillämpning av lagen om ordningsvakter (FFS 533/1999), lagstiftning om tillämpning av lagen om privata säkerhetstjänster (FFS 282/2002) respektive lagstiftning om tillämpning av lagen om sammankomster (FFS 530/1999). I och med att den i denna framställning föreslagna huvudlagen i stor utsträckning samverkar med den nyssnämnda lagstiftningen i de kommande lagförslagen bör samtliga framställningar behandlas i anslutning till varandra.

 

Detaljmotivering

 

1. Landskapslag om tillämpningen i landskapet Åland av ordningslagen

 

1 § Syfte och tillämpningsområde Bestämmelsen i 1 mom. har införts i informativt syfte för att klargöra vad lagen handlar om. Vid tillämpning av lagar är det alltid viktigt att ha lagens anda och mening i åtanke. Av den anledningen är det motiverat att i lag införa bestämmelser som anger syftet med lagen för att den ska kunna tillämpas så korrekt som möjligt. Det primära syftet med denna lag är att främja den allmänna ordningen och säkerheten. Genom paragrafen tillämpliggörs, inom landskapets behörighet, ordningslagen i landskapet.

     Ibland ändras ordningslagen av olika skäl. För att landskapets regelverk inom rättsområdet för allmän ordning och säkerhet ska överensstämma med ordningslagen är det viktigt att det finns bestämmelser som automatiskt gör ändringarna i ordningslagen tillämpliga i landskapet. Med anledning av detta har bestämmelsen i 2 mom. om författningsändringar intagits i förslaget.

 

2 § Förvaltningsuppgifter Genom denna paragraf ges Ålands polismyndighet möjlighet att i landskapet utföra de förvaltningsuppgifter som hör samman med den rätt att utse ordningsvakter som jämlikt 22 § ordningslagen givits rikets polismyndigheter (se vidare detaljmotiveringen till 8 § på sid. 24-25 nedan).

 

3 § Hänvisningar Av de orsaker som föranleder användningen av blankettlagstiftningsteknik i förevarande fall (se avsnitt 7 i den allmänna motiveringen på sid. 10 ovan) är det viktigt att olika delar av landskapets regelverk inom rättsområdet för allmän ordning och säkerhet samverkar på samma sätt som i riket. I ordningslagen hänvisas till bestämmelser i lagen som sammankomster, lagen om privata säkerhetstjänster, lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor (FFS 390/2005), förordningen om explosiva varor (FFS 473/1993) samt lagen om ordningsvakter. I strafflagen vilken till vissa delar gjorts tillämplig genom denna blankettlag (se vidare detaljmotiveringen till 5 § på sid.19-20 nedan) hänvisas till ordningslagen.

     Då landskapet har (och när det gäller privata säkerhetstjänster och ordningsvakter kommer att ha) egen lagstiftning inom de rättsområden som de nämnda riksförfattningarna reglerar måste det således i blankettlagen intas ett hänvisningsstadgande varigenom nämnda hänvisningar ersätts med hänvisningar till bestämmelser i motsvarande författningar i landskapslagstiftningen. Härigenom kan landskapets ordningslagstiftning fungera på samma sätt som rikets.

 

4 § Avvikelser I 2 § 1a punkten ordningslagen definieras allmän plats som väg, gata, gångbana, torg, park, badstrand, idrottsplan, vattenområde, begravningsplats och annat motsvarande område som kan användas av allmänheten. Enligt 2 § 1b punkten avses med allmän plats även byggnad, kollektivt trafikmedel och annan motsvarande plats, såsom ämbetsverk, kontor, trafikstation, köpcentrum, affärslokal och restaurang som antingen under någon tillställning eller annars kan användas av allmänheten. Hamnområde finns inte explicit angivet i nämnda bestämmelser. Att kunna upprätthålla allmän ordning och säkerhet inom hamnområde är minst lika viktigt som att kunna göra detsamma exempelvis på gator och torg. Av den anledningen har bestämmelsen i 1 mom. intagits i förslaget. Bestämmelsen tillämpas dels på i lagen om kommunala hamnordningar och trafikavgifter (FFS 955/1976, nedan kallad 1976 års hamnlag) angivna kommunala hamnar, dels på i lagen om privata allmänna hamnar (FFS 1156/1994, nedan kallad 1994 års hamnlag) angivna privata allmänna hamnar i den mån sådana finns i landskapet.

     Begreppet kommunal hamn är inte definierat i 1976 års hamnlag men i förarbetena till 1994 år hamnlag[7] framgår det att kommunal hamn avser sådan hamn som kommunen är huvudman för. Det kan också rimligen förutsättas att kommunala hamnar förmedlar all sådan trafik som lämpar sig för förhållandena i hamnen, och som inte begränsar hamnens användning eller serviceutbud utom när det är nödvändigt med tanke på allmän ordning och säkerhet. I 1994 års hamnlag finns däremot en entydig definition av privat allmän hamn. I 2 § nämnda lag föreskrivs att som privat allmän hamn avses en privat hamn som används för handelssjöfart och som förmedlar all för hamnen lämpad trafik utan att begränsa hamnens användning och serviceutbud utom när det är nödvändigt med tanke på allmän ordning och säkerhet. Med detta torde vara klart på vilka hamnar den föreslagna blankettlagen ska tillämpas.

     I 1 § 1976 års hamnlag föreskrivs att kommunfullmäktige för kommunal hamn ska godkända en hamnordning, vilken innehåller erforderliga bestämmelser om hamnens användning samt om den ordning som ska iakttas på hamnområdet. I 4 § 1994 års hamnlag finns en liknande bestämmelse enligt vilken kommunfullmäktige ska godkänna en hamnordning för hamnen. Även i denna hamnordning ska tas in behövliga bestämmelser om hamnens användning samt om den ordning som ska iakttas på hamnområdet. För närvarande regleras hamnverksamheten vid exempelvis Mariehamns hamn av ordningsstadgan för Mariehamns hamn, vilken ska anses som en i 1976 års hamnlag avsedd hamnordning. Nämnda hamnordning innehåller närmare bestämmelser om fartygs ankomst till hamnen, lotsning inom hamnområdet, anmälan om fartygs ankomst, ankring och förtöjning av fartyg samt förtöjda och upplagda fartyg. Vidare ingår i hamnordningen bestämmelser om trafiken inom hamnområdet, bestämmelser till skydd mot hamnens uppgrundning och förorening, lossning och lastning av gods, uppläggning av gods samt användning av anordningar i hamnen. Hamnordningen innehåller även bestämmelser om förebyggande av eldfara, ordningsregler för uthyrning av småbåtsplatser och vinterförvaring av småbåtar, bestämmelser om undanskaffande av fartyg och gods samt hamnsäkerhet samt straffbestämmelser.

     Till den del en hamnordning innehåller bestämmelser som hänför sig till handelssjöfart samt farleder för handelssjöfarten ska den alltjämt fortsätta att gälla ända fram till det får anses påkallat ur säkerhetssynpunkt att ändra sådana bestämmelser. Dessa bestämmelser utfärdas med stöd av bemyndigandet i 1 § 1976 år hamnlag (ifråga om allmän privat hamn med stöd av bemyndigandet i 4 § 1994 års hamnlag) vilket gäller i landskapet per automatik eftersom bestämmelser om handelssjöfart samt farleder för handelssjöfarten faller inom ramen för rikets lagstiftningsbehörighet jämlikt 27 § 13 punkten självstyrelselagen för Åland[8]. Om straff för brott mot sådana bestämmelser föreskrivs i sjötrafiklagen (FFS 463/1996). Förslaget innebär således ingen förändring av gällande rättsläge härvidlag.

     Till de delar hamnordningen innehåller bestämmelser om skydd mot hamnens uppgrundning och förorening, förebyggande av eldfara, ordningsregler för uthyrning av småbåtsplatser och vinterförvaring av småbåtar samt hamnsäkerhet kan man enligt landskapsregeringens bedömning, utgående från vad som föreskrivs i landskapets vatten-, miljöskydds- och räddningslagstiftning (samt ordningslagstiftning om förslaget antas av lagtinget), erhålla tillräcklig vägledning om vad som ska iakttas i de situationer som nämnda föreskrifter i hamnordningen för närvarande reglerar. Nämnda föreskrifter ska rimligen tas bort eftersom man i görligaste mån generellt bör minska antalet lagar och med stöd härav utfärdade författningar för att undvika onödig dubbel- och överreglering vilket, vid sidan av syftet att harmonisera landskapslagstiftningen med grundlagens krav, är det övergripande syftet med detta lagförslag.

     Vad som ovan konstaterats angående Mariehamns hamnordning är även relevant för övriga i landskapet gällande hamnordningar.

     Enligt 9 § 1 mom. ordningslagen är det förbjudet att i landet införa, tillverka samt saluföra knogjärn, stiletter, kaststjärnor, eggvapen som är maskerade som något annat föremål, förlamande elvapen, elbatonger, fjäderbatonger, precisionsslangbågar och precisionsslungor. Likaså är det förbjudet att inneha dylika föremål på allmän plats eller i ett trafikmedel på allmän plats. Från denna huvudregel har undantag införts i 9 § 2 och 3 mom. samt i 12 § ordningslagen. I 9 § 2 mom. ordningslagen föreskrivs att saluföring av teleskopbatonger är förbjuden. Dock är det tillåtet att sälja teleskopbatonger till sådana bevakningsföretag som avses i lagen om privata säkerhetstjänster. Likaså är det tillåtet att sälja teleskopbatonger till den som enligt lagen om privata säkerhetstjänster anordnar specialutbildning för väktare i att använda maktmedel. Vidare föreskrivs i momentet att det är förbjudet att inneha teleskopbatonger på allmän plats och i ett trafikmedel på allmän plats. Väktare och ordningsvakter i arbetsuppdrag har dock rätt att inneha teleskopbatonger. Innehav är även tillåtet under sådana i 12 § ordningslagen angivna omständigheter. I 9 § 3 mom. föreskrivs att bestämmelserna i 1 och 2 mom. samma paragraf inte gäller staten eller innehav av föremål i statens ägo, om innehavet grundar sig på att en person i anställning hos staten handhar sina uppgifter.

     Skälet till att bestämmelsen i 9 § 3 mom. intagits i ordningslagen är följande. Statens rätt att bruka maktmedel utövas av tjänstemännen i statens tjänst. Staten bör ha rätt att för dessa personers bruk välja sådana föremål som kan anses vara de ändamålsenligaste för skötseln av uppgifterna. De tjänstemän som har rätt att bruka maktmedel kan utrustas även med sådana föremål som det inte kan vara tillåtet för andra personer att inneha på allmän plats. Bestämmelsen bör dock tolkas snävt när man bedömer nödvändigheten av innehav vid skötseln av en uppgift. Sålunda är t.ex. statsanställda vaktmästare, som inte har särskilda befogenheter att bruka maktmedel, inte innehavsberättigade. Det hör till statens uppgifter att förse de personer med maktmedelsredskap som är berättigade att bära sådana. Ansvaret för att de fungerar och för att personerna skolas i att använda dem ligger då hos staten. Bestämmelsen möjliggör sålunda inte innehav av andra föremål än sådana som staten äger. Genom bestämmelsen i 2 mom. denna paragraf tillerkänns landskapsanställda samma rätt som statsanställda att bära maktmedelsredskap.

     I 14 § 1 mom. föreskrivs att ägaren eller innehavaren av en hund, för bevarande av allmän ordning och säkerhet, ska

     1) hålla hunden kopplad inom tätorter,

     2) se till att hunden inte kommer ut på motionsslingor eller andra liknande löparbanor okopplad och inte alls ut på allmänna badstränder, på områden reserverade som lekplats för barn, på torg under torgtid, i skidspår som iståndsatts för allmänt bruk eller på idrottsplaner, om det inte är särskilt tillåtet samt

     3) se till att hundens exkrementer inte lämnas kvar i miljön inom en tätort på ett område som underhålls.

     I 14 § 2 mom. föreskrivs att bestämmelserna i 1 mom. 1 och 2 punkten samma paragraf inte gäller hundar i statens ägo som används vid tjänsteutövning[9], hundar som i bevakningsuppgifter används av väktare, skolade räddningshundar som utför serviceuppgifter, rörelsehandikappades assistenthundar eller synskadades ledarhundar.

     Genom bestämmelserna i 14 § ordningslagen sammanjämkas den enskildes intresse av att kunna vistas på allmänna platser, utan att behöva vara rädd för lösgående, ibland farliga, hundar och utan att behöva besväras av bristande sanitära förhållanden, med det allmännas intresse av att kunna upprätthålla allmän ordning och säkerhet effektivt. Den praktiska betydelsen av bestämmelsen i 3 mom. denna paragraf är att landskapets polishundar vid tjänsteutövning kan användas på samma sätt som polishundar används i riket vid tjänsteutövning.

     Eftersom jakt bedrivs inom Mariehamns stads gränser inom särskilt utmarkerade områden t.ex. vid Lotsberget och förslaget inte syftar till att denna verksamhet ska upphöra är det viktigt att stipulera undantag från huvudregeln i 14 § ordningslagen så att inte landskapets lagstiftning om allmän ordning och säkerhet blir oförenlig med landskapets jaktlagstiftning. Av den anledningen har det intagits en passus i 3 mom. som innebär att hundhållningen, i samband med jakt på ifrågavarande områden inom stadens gränser, i tillämpliga delar ska regleras i enlighet med vad som följer av bestämmelserna i 8 kap. 41, 42, 43, 44, 45, 46 §§ jaktlagen (1985:31) för landskapet Åland, nedan kallad jaktlagen. Även tillsynen över katt i samband med jakt inom stadens gränser på ovannämnda områden ska regleras av nämnda bestämmelser i jaktlagen.

     För att landskapslagstiftningen ska vara överskådlig och någorlunda lätt att tillämpa (något som ligger i allas intresse) är det till fördel om den är funktionellt uppbyggd. Bestämmelsen i 23 § ordningslagen reglerar bl.a. vem som ska ha rätt att utföra ordningsövevakningsuppgifter (uppgifter som utförs för att allmän ordning och säkerhet ska kunna upprätthållas) och vilka befogenheter som tillkommer dem som fått i uppdrag att utföra sådana uppgifter. Eftersom sådana bestämmelser starkt anknyter till lagstiftning om privata säkerhetstjänster och om ordningsvakter är det mer ändamålsenligt att reglera den typen av frågor i sådan lagstiftning. Av den anledningen har bestämmelsen i 4 mom. intagits i förslaget.

 

5 § Särskilda bestämmelser I ordningsstadgan för Mariehamns stad finns vid sidan av de bestämmelser som nämnts i avsnitt 2.1 på sid. 3-4 i den allmänna motiveringen bl.a. bestämmelser om vad som på allmän plats ska iakttas i samband med utövning av näringsverksamhet, bedrivande av torghandel, uppsättande av reklam. Även vad som ska iakttas vid uppsättande av tillfällig reklam på enskilt område och utförande av arbeten finns reglerat i ordningsstadgan.

     Enligt ordningsstadgans 13 § får på trafikled, i hamn eller på annan allmän plats som kommunen äger eller innehar handel eller annan närings- eller förvärvsverksamhet idkas endast med tillstånd av stadsstyrelsen. Tillstånd krävs dock inte för utnyttjande av tryckfrihet, försäljning av märken eller för annan penninginsamling, om denna för övrigt är tillåten enligt lag eller föranstaltas med myndigheternas tillstånd, och inte för persontrafik som är beroende av tillstånd. Försäljningsautomat får inte utan tillstånd av stadsstyrelsen uppställas på allmän plats som staden äger eller innehar, eller så att automaten eller en del av den sträcker sig in på sådant område. Tillstånd ska på anfordran företes för granskande myndighet.

     Enligt ordningsstadgans 14 § får torghandel på stadens torg och härtill ansluten försäljning från farkoster inom hamnområde idkas med tillstånd av stadsstyrelsen under de tider och på de villkor som särskilt bestäms.

     Enligt ordningsstadgans 15 § får reklam, gatuaffisch, dekoration, kungörelse eller annat föremål inte i reklam- eller försäljningssyfte placeras på allmän plats eller ovanför trafikled utan tillstånd av stadsstyrelsen förutom på för ändamålet särskilt uppsatta anslagstavlor. Varor får inte heller i annat syfte eller på annat sätt utan tillstånd placeras på allmän plats som staden äger eller innehar. Fordon får inte i reklam- eller försäljningssyfte uppställas på trafikled.

     Enligt ordningsstadgans 16 § får inte tillfällig reklam eller annan därmed jämförbar informationsverksamhet bedrivas på enskilt område eller utgående från sådant område på ett sätt som äventyrar säkerheten eller stör den allmänna ordningen eller trafiken. Privat tillfällig reklam eller annat meddelande eller dekoration får inte uppsättas på byggnad, stängsel, pelare eller träd eller på annat sätt placeras på en fastighet utan ägarens samtycke. Detta gäller även framförande av reklam, meddelande eller dekoration på fastighet genom projicering eller på annat sätt.

     Enligt ordningsstadgans 17 § gäller att reklam, annons eller härtill anslutande konstruktion som uppsatts olovligen eller i strid med tillståndsbeslut eller som stör allmän ordning, säkerhet och trafik ska avlägsnas av uppsättaren. På samma sätt ska man förfara då dessa inte längre är aktuella eller då tiden som utsatts för användningen gått till ända.

     Enligt ordningsstadgans 18 § ska arbeten som kan störa närboende utföras på sådant sätt och med sådan teknik att minsta möjliga olägenheter av verksamheten förorsakas. Sådana arbeten får inte utföras på lördagar eller på dagar som infaller före helg från kl. 18.00 till söndag eller annan helgdag kl. 24.00. Utan tillstånd av stadsstyrelsen är det inte tillåtet att utföra sådana arbeten under arbetsdagar mellan kl. 21.00-07.00. Sådana maskiner som förorsakar avsevärt störande buller eller avsevärda olägenheter för närboende, får inte utan specificerat tillstånd av stadsstyrelsen användas efter kl. 18.00. Tillstånd att använda sådana arbetsmaskiner kl. 21.00-07.00 kan beviljas endast om synnerliga skäl föreligger. Bestämmelsen gäller inte lastnings- eller lossningsarbeten i hamnen, inte heller sådana oundgängliga reparations- och renhållningsarbeten som utförs av myndighet eller el- eller telefoninrättning. Vidare gäller att vid utförande av arbeten utomhus får ämnen som dammar eller som lätt kan föras omkring av vinden, inte hanteras så att granntomt eller allmänna områden röner olägenhet av verksamheten.

     Trots att ordningsstadgan för Mariehamns stad enligt förslaget upphävs kommer det framdeles att finnas ett behov att reglera just sådant som nyssnämnda bestämmelser ordningsstadgan för närvarande reglerar. Därför vore det oskäligt ur allmän ordnings- och säkerhetssynpunkt, särskilt med tanke på att ordningslagen inte ger tillräcklig vägledning vad som rimligen ska iakttas vid t.ex. torghandel som är en frekvent återkommande företeelse, om det inte gavs utrymme att närmare föreskriva vad som härvid ska iakttas. Av den anledningen har denna paragraf intagits i förslaget. Landskapsregeringen bedömer dessutom att det inte är möjligt att utan lagstöd utfärda liknande föreskrifter då ordningsstadgan upphävts. De föreskriver bl.a. om ett tillståndsförfarande och ingriper därmed i den enskildes rättigheter och skyldigheter på ett sådant sätt att grunden för föreskrifterna jämlikt grundlagens 80 § måste vara angiven i lag, något som ytterligare motiverar att denna paragraf intagits i förslaget.

 

6 § Straffbestämmelser Enligt 1 mom. ska inom landskapets behörighet, på samma sätt som i de fall någon uppsåtligen bryter mot bestämmelserna ordningslagen (se vidare nedan) och döms för ordningsförseelse i enlighet med vad som föreskrivs i 16 § ordningslagen, även den som uppsåtligen bryter mot bestämmelser utfärdade med stöd av 5 § denna lag dömas till böter för ordningsförseelse. Bestämmelsen i 16 § 2 mom. ordningslagen ska även tillämpas på sådana ordningsförseelser.

     För att kunna beivra överträdelser av föreskrifter utfärdade med stöd av 5 §, vilket är viktigt för att föreskrifterna ifråga inte ska vara tandlösa, måste det finnas ett fullgott sanktionsinstrument att använda sig av vid behov. Eftersom straffbestämmelser måste finnas i lag och ordningslagen inte gör det möjligt att komma tillrätta med eventuella överträdelser av förevarande slag måste blankettlagen kompletteras med bestämmelsen i 1 mom.

     Mot bakgrund av det principiella resonemang som förts i avsnitt 11.1 i den allmänna motiveringen (se sid. 13-15) har det intagits kompletterande straffbestämmelser 2 mom. varigenom vissa bestämmelser i strafflagen, som enligt landskapsregeringens bedömning hör till rättsområdet för allmän ordning och säkerhet, blir tillämpliga i landskapet. Härigenom erhålls ett heltäckande sanktionssystem som möjliggör samma effektiva lagföring som på rikssidan. I momentet föreskrivs att strafflagens bestämmelser i 16 kap. 1, 2, 3 och 4 §§, 17 kap. 2, 3, 4, 6, 12 och 13 §§, 28 kap. 11 § 1 mom. 3 punkten samt bestämmelserna i 41 kap. 4, 5, 6 och 7 §§ i strafflagen ska tillämpas inom landskapets behörighet och i den lydelse de har när denna lag träder i kraft utöver straffbestämmelserna i 16 § ordningslagen. Innebörden av att 16 § ordningslagen görs tillämplig i landskapet är att den som uppsåtligen, i strid mot vad som följer av blankettlagen, stör den allmänna ordningen eller äventyrar säkerheten, intar rusmedel, försummar att iaktta den aktsamhetsplikt som ägaren eller innehavaren av en byggnad eller konstruktion eller deras företrädare har, använder ljus eller reklam eller avlägsnar eller skadar en kungörelse eller ett meddelande, köper eller erbjuder sexuella tjänster eller urinerar eller har avföring ska dömas för ordningsförseelse till böter om strängare straff för gärningen inte bestäms någon annanstans i lag. Detsamma gäller då någon uppsåtligen, i strid mot vad som följer av blankettlagen, ordnar föreställningar, försummar sin skyldighet att säkerställa tillträde till ett hus, innehar ett ämne som lämpar sig för klottring, försummar sin skyldighet som gäller hållandet av djur eller bryter mot förbudet som gäller ridning och körning.

     I 16 kap. 1 § strafflagen föreskrivs att den som använder eller hotar använda våld för att tvinga en tjänsteman till eller hindra honom eller henne från en tjänsteåtgärd som innefattar utövning av offentlig makt eller annars med anledning av en sådan tjänsteåtgärd använder eller hotar använda våld mot den tjänsteman som vidtar åtgärden ska dömas till fängelse för våldsamt motstånd mot tjänsteman i minst fyra månader och högst fyra år. Detsamma gäller i de fall då någon använder våld mot en tjänsteman eller en person som står i ett nära släktskapsförhållande till honom eller henne för att hämnas för en sådan tjänsteåtgärd. Även den som förfar på det sätt som nämns i det föregående mot den som på en tjänstemans begäran eller med dennes samtycke bistår tjänstemannen i en tjänsteåtgärd som innefattar utövning av offentlig makt döms för våldsamt motstånd mot tjänsteman.

     Enligt 16 kap. 2 § strafflagen ska den som gjort sig skyldig till våldsamt motstånd mot tjänsteman dömas för motstånd mot tjänsteman till böter eller fängelse i högst sex månader. Förutsättningen är att våldet eller hotet varit ringa eller att brottet, bedömt som en helhet har begåtts under förmildrande omständigheter.

     Enligt 16 kap. 3 § strafflagen ska den som utan att använda våld eller hot om våld orättmätigt hindrar eller försöker hindra att en tjänsteåtgärd som avses i 16 kap. 1 § strafflagen vidtas eller som försvårar den, dömas till böter för hindrande av tjänsteman. Även den som förfar på det sätt som nämns i det föregående mot den som på en tjänstemans begäran eller med dennes samtycke bistår tjänstemannen i en tjänsteåtgärd som innefattar utövning av offentlig makt ska dömas till böter för hindrande av tjänsteman.

     Enligt 16 kap. 4 § strafflagen ska den som underlåter att lyda en befallning eller ett förbud som en polisman för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet eller utförandet av ett uppdrag meddelar inom ramen för sina befogenheter eller vägrar lämna en polisman personuppgifter såsom namn, personbeteckning eller om sådan saknas, födelsedatum och medborgarskap samt var han eller hon kan anträffas, dömas till böter eller fängelse i högst tre månader för tredska mot polis. För tredska mot polis döms även den som underlåter att följa ett tydligt tecken eller en befallning som en polisman ger för att stanna ett fordon eller få det flyttat. Detsamma gäller för den som försummar att bistå polisen med att leta efter någon som har försvunnit och befinner sig i livsfara, rädda människoliv eller hjälpa skadade samt avvärja betydande egendomsskada eller olägenhet för miljön. Även den som utan anledning tillkallar polis eller försvårar polisens verksamhet genom att lämna falska uppgifter faller inom lagrummets tillämpningsområde.

     Enligt 17 kap. 2 § strafflagen ska den som, när det är uppenbart att en folksamling står i beråd att begå våld på person eller orsaka avsevärd skada på egendom, med sina gärningar deltar i folksamlingens verksamhet och härvid låter bli att lyda en behörig myndighets i laglig ordning till folksamlingen givna befallning att skingra sig, för upplopp dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

     Enligt 17 kap. 3 § strafflagen ska den som, när en folksamling begår ett sådant brott som nämns i 16 kap. 1 § eller våld på person eller orsakar avsevärd skada på egendom, med sina gärningar deltar i folksamlingens verksamhet, för våldsamt upplopp dömas till böter eller fängelse i högst två år.

     Enligt 17 kap. 4 § strafflagen ska den som anstiftar eller anför en folksamling som avses i 3 § för anförande av våldsamt upplopp dömas till fängelse i högst fyra år.

     Enligt 17 kap. 6 § strafflagen ska den som med våld eller hot om våld hindrar eller försöker hindra en person som upprätthåller ordningen från att fullgöra en uppgift som enligt lag eller förordning ankommer på honom eller annars försvårar fullgörandet av nämnda uppgift, om strängare straff för gärningen inte bestäms på något annat ställe i lag, för motstånd mot person som upprätthåller ordningen dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

     Med person som upprätthåller ordningen avses härvid en

     1) sådan förare, med föraren jämställd person och passagerare som på begäran av föraren eller en med föraren jämställd person bistår dessa, som avses i lagen om upprätthållande av ordning i kollektivtrafik (FFS 472/1977),

     2) en biljettkontrollör som avses i lagen om kontrollavgift i kollektivtrafik (FFS 469/1979) och en ordningsvakt som bistår vid kontrollen,

     3) en väktare som avses i lagen om privata säkerhetstjänster samt

     4) en ordningsvakt som avses i lagen om ordningsvakter.

     Enligt 17 kap. 12 § strafflagen ska den som olovligen öppnar en grav eller ur denna tar ett lik eller en likdel, en kista eller en urna, behandlar ett obegravat lik på ett anstötligt sätt, eller skadar eller skändar en grav eller ett minnesmärke över en avliden, för brott mot griftefrid dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

     I 17 kap. 13 § strafflagen föreskrivs att den som genom att föra oljud eller på något annat sådant sätt orsakar störning i samband med tjänsteutövning någon annanstans än på en allmän plats eller i ett ämbetsverk, ett kontor, en butik eller i en fabrik dit allmänheten inte äger tillträde eller på någon annan motsvarande plats, ska, om inte strängare straff för gärningen bestäms på något annat ställe i lag, för ofog dömas till böter. Detsamma gäller för den som orsakar störning genom att ringa samtal till ämbetsverk, kontor, affärer eller andra liknande platser, eller av okynne orsakar falskt alarm genom att använda nödbroms eller larmanordning i ett kollektivt trafikmedel, en hiss eller någon annan anordning,

     Innebörden av att 28 kap. 11 § 1 mom. 3 punkten görs tillämplig innebär att den som olovligen bemäktigar sig mark eller byggnad som är i någon annans besittning eller en del därav ska, om strängare straff för gärningen inte stadgas på något annat ställe i lag, för besittningsintrång dömas till böter eller fängelse i högst tre månader. Som besittningsintrång anses dock inte en gärning som har medfört endast ringa men. I 10 § ordningsstadgan för Mariehamns stad föreskrivs att camping och övernattning i husbil eller -vagn på allmän plats är tillåten endast på sådana platser som särskilt anvisats för detta ändamål. I och med att ordningsstadgan enligt förslaget ska upphävas och därmed bestämmelsen om olovlig camping är det viktigt att i landskapslagstiftningen införa en ersättande bestämmelse för att det ska vara möjligt att komma till rätta med den typen av besittningsintrång som olovlig camping innebär. Av den anledningen har denna straffbestämmelse intagits i förslaget.

     I 41 kap. 4, 5, 6 och 7 §§ strafflagen finns bestämmelser om vissa vapenbrott. I 4 § föreskrivs att den som i strid med bestämmelserna i 9 § ordningslagen om farliga föremål inför, tillverkar eller saluför ett farligt föremål i landet, ska dömas för brott mot bestämmelserna om farliga föremål till böter eller fängelse i högst två år. Vidare föreskrivs i samma paragraf att försök är straffbart. I 5 § föreskrivs att den som i strid med bestämmelserna i 9 § ordningslagen innehar ett farligt föremål på allmän plats eller i ett trafikmedel på allmän plats, ska dömas till böter eller fängelse i högst ett år för innehav av farligt föremål. I 6 § föreskrivs att den som i strid med bestämmelserna i 10 § ordningslagen om innehav av föremål och ämnen som lämpar för att skada någon annan, på allmän plats innehar ett föremål eller ämne som lämpar sig för att skada någon annan eller ett föremål som är förvillande likt ett skjutvapen eller en explosiv vara, ska dömas till böter eller fängelse i högst sex månader för innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att skada någon annan. I 7 § föreskrivs att den som i strid med bestämmelserna i 11 § ordningslagen om överlåtelse av luftvapen med fjäderfunktion och harpuner, säljer eller annars varaktigt överlåter ett luftvapen, ett vapen med fjäderfunktion eller en harpun till någon som inte fyllt 18 år, ska dömas till böter eller fängelse i högst sex månader för överlåtelse till en minderårig av föremål som lämpar sig för att skada någon annan.

     Innebörden av 3 mom. är att ändringar och nya bestämmelser om straff för brott mot de i 2 mom. angivna bestämmelserna i strafflagen ska tillämpas i landskapet från den dag de träder i kraft i riket. Eftersom det är motiverat att i landskapet upprätthålla samma regelsystem inom rättsområdet för ordning och säkerhet som i riket är det följaktligen viktigt att landskapets straffbestämmelser smidigt kan anpassas till eventuella ändringar i strafflagen. Av den anledningen har detta moment intagits i paragrafen.

 

7 § Bestämmelser om ordningsbot Skadeverkningarna av vissa gärningar är med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet så pass ringa att den som givit upphov till dessa inte bör straffas med böter eller fängelse. Samtidigt är det viktigt att från samhällets sida markera att dylika gärningar, av hänsyn till den enskildes integritet, säkerhet och allmänna välbefinnande, likväl inte kan accepteras. Därför ska påföljdssystemet vara flexibelt, nyanserat och förutsägbart och inte enbart innehålla bestämmelser som anger förutsättningarna för att straffas med böter eller fängelse. Ordningsboten blir därmed ett ändamålsenligt instrument som kan användas för att effektivt förebygga och komma till rätta med lagöverträdelser av ringa karaktär. Av det skälet inför man bestämmelser om ordningsbot i lagstiftningen såväl i riket och landskapet som annorstädes. Med anledning av att bestämmelserna om ordningsbot i ordningslagen, i likhet med vissa av straffbestämmelserna i densamma, har karaktären av informationsbestämmelser bör de, av samma skäl som motiverar utformningen av 6 § i denna lag, anknytas till övriga i landskapet tillämpliggjorda bestämmelser i ordningslagen på det sätt som framgår av ordalydelsen i lagtexten nedan.

     Enligt 1 mom. ska inom landskapets behörighet bestämmelserna om ordningsbot i 2a kap. 8 §, 9 § 1, 4 och 5 mom. samt 10 och 11 §§ strafflagen tillämpas i den lydelse de har när blankettlagen träder i kraft. I 2a kap. 8 § föreskrivs att ordningsbot är ett till beloppet fast förmögenhetsstraff som är lindrigare än böter som får vara högst 200 euro och som inte får omvandlas till fängelsestraff om ordningsboten inte betalats. I 2a kap. 9 § 1 mom. föreskrivs att ordningsbot, i enlighet med vad som i övrigt föreskrivs i 9 §, kan bestämmas som påföljd för en förseelse som hör under allmänt åtal, när det strängaste föreskrivna straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. I 2a kap. 9 § 4 mom. föreskrivs att ordningsbot också kan bestämmas som påföljd för ordningsförseelse enligt ordningslagen. I 5 mom. samma strafflagsparagraf föreskrivs att ordningsbot också kan bestämmas som påföljd för ringa i 41 kap. 6 § strafflagen avsett innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att skada någon annan och för ringa i 41 kap. 7 § avsedd överlåtelse till en minderårig av föremål som lämpar sig för att skada någon annan. I 2a kap. 10 § föreskrivs att ordningsbot föreläggs av en polisman eller någon annan tjänsteman som utför i lag föreskriven övervakning. Ordningsbot får inte föreläggas, om förseelsen har varit ägnad att föranleda annan fara eller olägenhet än sådan som ska anses vara ringa. Ordningsbot får heller inte föreläggas om den som begått förseelsen genom sitt förfarande har visat likgiltighet för förbud eller påbud i lag, eller det är uppenbart att målsäganden med anledning av förseelsen kommer att framställa begäran om åtal till åklagaren eller polisen eller lägga fram ett skadeståndsyrkande. I 2a kap. 11 § föreskrivs att om ordningsbot samtidigt ska föreläggas för två eller flera förseelser, föreläggs ordningsboten för den förseelse för vilken den strängaste ordningsboten är föreskriven. För ordningsbot och bötesstraff eller fängelsestraff på viss tid får inte bestämmas ett gemensamt straff.

     I 2 mom. föreskrivs att ändringar och nya bestämmelser om i 1 mom. angiven ordningsbot i strafflagen ska tillämpas i landskapet från den dag de träder i kraft i riket. Av samma skäl som talar för införandet av 6 § 3 mom. i förslaget är det viktigt att landskapets bestämmelser om ordningsbot smidigt kan anpassas till eventuella ändringar i de bestämmelser om ordningsbot som återfinns i strafflagen. Av den anledningen har detta moment intagits i paragrafen.

      I 3 mom. föreskrivs att landskapsregeringen utfärdar i landskapsförordning närmare bestämmelser om till vilket belopp ordningsboten ska fastställas för olika ordningsförseelser. Denna bestämmelse har intagits i förslaget eftersom det å ena sidan är viktigt att den enskilde av rättsäkerhetsskäl får klart för sig exakt hur stor ordningsboten är för olika förseelser samtidigt som denna typ av bestämmelser är av teknisk detaljnatur och som följaktligen ska utfärdas genom landskapsförordning.

 

8 § Besvärsbestämmelser Besvärsbestämmelser syftar i allmänhet till att förmå förvaltningsmyndigheter att vinnlägga sig om att en god förvaltning upprätthålls till gagn för samhällsmedborgarna. Genom att införa besvärsbestämmelser i lagen får den enskilde tillgång till ett rättsäkerhetsinstrument som kan användas exempelvis då materiellt oriktiga förvaltningsbeslut fattats till nackdel för honom eller henne.

     Enligt 22 § 1 mom. ordningslagen kan polisinrättningen på den ort där ett köpcentrum eller en trafikstation finns eller från vilken ett trafikmedel avgår, på ansökan av innehavaren av platsen eller trafikmedlet, bevilja tillstånd att för köpcentret, trafikstationen eller det kollektiva trafikmedlet utse ordningsvakter som avses i lagen om ordningsvakter. Ordningsvakternas uppgift är att bistå polisen i att upprätthålla ordning och säkerhet, om det inte är ändamålsenligt att upprätthålla ordning och säkerhet på något annat sätt och upprätthållandet av ordning och säkerhet kräver det av grundad anledning. I beslutet om rätt att utse ordningsvakter ska ordningsvakternas tjänstgöringsområde begränsas till köpcentrets eller trafikstationens fastighet och till trafikmedlet och vid behov till deras omedelbara närhet. Enligt 22 § 2 mom. ordningslagen gäller tillståndet för rätten att utse ordningsvakter i högst fem år. Tillståndet kan förenas med villkor som gäller ordningsvakternas utbildning, bärandet av maktmedelsredskap, tjänstgöringsområde samt placeringen av ordningsvakter och antalet ordningsvakter. Enligt 22 § 3 mom. ordningslagen kan den polisinrättning som beviljat tillståndet vid behov återkalla det samt ändra dess villkor eller dess giltighetstid på grund av sådana förändringar som inverkar väsentligt på upprätthållandet av ordning och säkerhet inom tjänstgöringsområdet.

     De beslut som det kan bli aktuellt att besvära sig över är de förvaltningsbeslut som Ålands polismyndighet fattat och som rör återkallande av tillstånd att utse ordningsvakter eller ändringar av tillståndsvillkoren. Enligt 25 § självstyrelselagen ska besvär över beslut som har fattats av myndigheter vilka underlyder landskapsregeringen anföras hos Ålands förvaltningsdomstol om det inte i landskapslag föreskrivs att överklagande ska ske till landskapsregeringen i stället. Utgående från kompetensfördelningen inom landskapsförvaltningen och med beaktande av den enskildes krav på ett fullgott rättsskydd är det mest ändamålsenligt att överprövning av beslut varom här är fråga sker vid Ålands förvaltningsdomstol. Det föreslås således i 1 mom. att besvär över förvaltningsbeslut fattade med stöd av lagen ska anföras hos Ålands förvaltningsdomstol i enlighet med huvudregeln i 25 § självstyrelselagen.

     Om polismyndigheten fattat ett ovannämnt förvaltningsbeslut som den till vilken beslutet riktar sig inte är nöjd med måste det likväl förutsättas att beslutet fattats på goda objektiva grunder, i enlighet med principerna för god förvaltning och i syfte att värna om det starka samhälleliga intresset av att den enskildes rörelsefrihet och säkerhet tryggas, tills motsatsen konstaterats genom ett domstolsavgörande. Således är det ur ordnings- och säkerhetssynpunkt viktigt att beslutet, oberoende av om ändring söks, iakttas omedelbart och efterlevs fram till dess det slutgiltigt prövats i domstol om inte besvärsmyndigheten bestämmer annat. Av den anledningen har bestämmelsen i 2 mom. intagits i förslaget.

     Skälet till att endast förvaltningsbeslut fattade med stöd av blankettlagen är överklagbara är följande. Besvär gäller i allmänhet förvaltningsbeslut som innebär tolkning av lag. Det kan till exempel vara fråga om tillstånds- eller skyldighetsrelaterade förvaltningsbeslut. Lagtillämpningsbeslut där offentlig service beviljas eller avslås får likaså överklagas. Det är däremot inte möjligt att anföra besvär över tillhandahållande av offentlig service såsom undervisning eller vårdåtgärder. Det är heller inte möjligt att anföra besvär över den faktiska utövningen av offentlig makt, som exempelvis polisens trafikdirigerande verksamhet. Om varje beslut, fattat med stöd av blankettlagen som ett led i den, i förevarande fall nödvändiga, faktiska utövningen av offentlig makt, vore överklagbart skulle situationen bli ohållbar. Polisen skulle då i praktiken avhålla sig från att vidta de omedelbara åtgärder som krävs för att avvärja fara eller hot om fara. Ordningen och den allmänna säkerheten skulle därmed inte kunna upprätthållas effektivt. Således har besvärsrätten avgränsats på det sätt som framgår av denna paragraf.

 

9 § Ikraftträdelse Avsikten är att lagen ska träda i kraft så snart som möjligt. I enlighet med 20 § 2 mom. i självstyrelselagen föreslås därför i 1 mom. att datumet för ikraftträdande lämnas öppen för landskapsregeringen att fatta beslut om. Lagens ikraftträdande förutsätter att information sprids om lagen och att polisen utbildas för att kunna utföra sina uppgifter i överensstämmelse med lagen. Av den anledningen har bestämmelsen i 2 mom. intagits i förslaget.

 

2. Landskapslag om upphävande av vissa bestämmelser om allmän ordning och säkerhet i strafflagen

 

1 § Upphävande Med stöd av 71 § självstyrelselagen för Åland och av skäl som anförts i den allmänna motiveringen ska i paragrafen angivna bestämmelser i strafflagen upphöra att gälla. Genom denna paragraf genomförs detta. Paragrafens ordalydelse motiveras av att bestämmelserna ifråga gäller i landskapet i den lydelse de hade den 31 december 1992.

 

2 § Ikraftträdelse Avsikten är att lagen ska träda i kraft så snart som möjligt. I enlighet med 20 § 2 mom. i självstyrelselagen föreslås därför i paragrafen att datumet för ikraftträdande lämnas öppen för landskapsregeringen att fatta beslut om.

 

3. Landskapslag om upphävande av 11 § kommunallagen för landskapet Åland

 

1 § Upphävande Genom blankettlagen ersätts de kommunala ordningsstadgorna. Därför behövs inte längre 11 § kommunallagen för landskapet Åland, som har möjliggjort ordningsstadgorna. Således upphävs genom denna paragraf nämnda bestämmelse i kommunallagen samt den gällande ordningsstadgan för Mariehamns stad jämte ändringar.

 

2 § Ikraftträdelse Avsikten är att lagen ska träda i kraft så snart som möjligt. I enlighet med 20 § 2 mom. i självstyrelselagen föreslås därför i paragrafen att datumet för ikraftträdande lämnas öppen för landskapsregeringen att fatta beslut om.

 

4. Landskapslag om upphävande av landskapslagen angående ordningsstadga för landsbygden i landskapet Åland

 

1 § Upphävande Syftet med den numera föråldrade landskapslagen angående ordningsstadga för landsbygden i landskapet Åland är att upprätthålla allmän ordning och säkerhet i landsbygdskommunerna. Om den föreslagna blankettlagen antas införs en modern ordningslagstiftning som kommer att gälla både i Mariehamns stad och i landsbygdskommunerna på lika villkor. Av den anledningen kommer landskapslagen ifråga inte längre att behövas och det föreslås därför genom denna paragraf att den upphävs.

 

2 § Ikraftträdelse Avsikten är att lagen ska träda i kraft så snart som möjligt. I enlighet med 20 § 2 mom. i självstyrelselagen föreslås därför i paragrafen att datumet för ikraftträdande lämnas öppen för landskapsregeringen att fatta beslut om.

 

5. Landskapslag om upphävande av landskapslagen om eggvapen

 

1 § Upphävande De centrala bestämmelserna i landskapslagen om eggvapen kommer genom reformen att i preciserad lydelse återfinnas i den föreslagna blankettlagen. Därför föreslås genom denna paragraf att landskapslagen om eggvapen upphävs eftersom den inte längre behövs.

 

2 § Ikraftträdelse Avsikten är att lagen ska träda i kraft så snart som möjligt. I enlighet med 20 § 2 mom. i självstyrelselagen föreslås därför i paragrafen att datumet för ikraftträdande lämnas öppen för landskapsregeringen att fatta beslut om.

 

6. Landskapslag om ändring av 36 § vägtrafiklagen för landskapet Åland

 

I 21 § ordningsstadgan för Mariehamns stad föreskrivs att parkering av fordon på enskilt område utan tillstånd av fastighetens ägare eller innehavare är förbjuden. Föreskrifterna som gäller parkering på enskilt område ska vid behov anges på ett sätt som klart kan iakttas.

     Av samma skäl som talar för att bestämmelserna i 5 § blankettlagen ska intas i densamma är det nödvändigt att i landskapslagstiftningen införa en bestämmelse som motsvarar ordningsstadgans 21 §. I 36 § vägtrafiklagen (1983:27) för Åland föreskrivs om särskilda parkeringsförbud. För närvarande får fordon inte parkeras framför infart till fastighet eller annars så att trafiken med fordon till och från fastigheten väsentligt försvåras. Fordon får heller inte parkeras på körbana bredvid annat fordon än tvåhjulig cykel, tvåhjulig moped eller motorcykel utan sidovagn som stannats vid körbanans kant i längdriktningen. Inte heller får fordon parkeras så att det hindrar tillträde till annat fordon eller så att detta inte kan föras från platsen eller vid mjölkbord eller i dess omedelbara närhet. Vidare gäller att fordon inte får parkeras på parkeringsplats så att någon del av fordonet står utanför parkeringsruta eller annan vägmarkering som anger var parkering ska ske. Parkeringsförbud gäller även på körbana utanför tätort, om vägen med vägmärke angetts som förkörsberättigad.

     Mot bakgrund av vad 36 § vägtrafiklagen innehåller bedömer landskapsregeringen att det är mest ändamålsenligt att ändra nämnda paragraf genom att en ny 7 punkt fogas till paragrafen. Ändringarna i punkt 5 och 6 är av smärre men dock nödvändig språklig natur.


Lagtext

 

Landskapsregeringen föreslår att följande lagar antas.

 

1.

L A N D S K A P S L A G
om tillämpning i landskapet Åland av ordningslagen

 

     I enlighet med lagtingets beslut föreskrivs:

 

1 §

Syfte och tillämpningsområde

     Inom landskapets behörighet ska för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet ordningslagen (FFS 612/2003) tillämpas med de i denna lag angivna avvikelserna.

     Till den del den i 1 mom. angivna lagen reglerar sådant som hör till landskapets behörighet ska den tillämpas sådan den lyder när denna lag träder i kraft. Ändras därefter något i den i 1 mom. angivna lagen som hör till landskapets behörighet ska ändringarna gälla i landskapet från tidpunkten för deras ikraftträdande i riket, om inte annat följer av denna lag.

 

2 §

Förvaltningsuppgifter

     De förvaltningsuppgifter som enligt den i 1 § 1 mom. angivna lagen ankommer på statens myndigheter ska i landskapet skötas av landskapsregeringen, till den del förvaltningen grundar sig på landskapets lagstiftningsbehörighet på området.

 

3 §

Hänvisningar

     Inom landskapets behörighet ska hänvisningen i 7 § ordningslagen till lagen om sammankomster (FFS 530/1999) avse landskapslagen ( : ) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om sammankomster.

     Inom landskapets behörighet ska hänvisningen i 9 § till lagen om privata säkerhetstjänster (FFS 282/2002) avse landskapslagen ( : ) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om privata säkerhetstjänster.

     Inom landskapets behörighet ska hänvisningen i 10 § ordningslagen till lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor (FFS 390/2005) avse landskapslagen (2007:98) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor. Inom landskapets behörighet ska hänvisningen i samma lagrum i ordningslagen till förordningen om explosiva varor (FFS 473/1993) avse landskapsförordningen (2007:99) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om kemikalier och säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor.

     Inom landskapets behörighet ska hänvisningen i 22 § ordningslagen till lagen om ordningsvakter (FFS 533/1999) avse landskapslagen ( : ) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om ordningsvakter.

     Inom landskapets behörighet ska hänvisningar i strafflagen till bestämmelser i annan rikslagstiftning vilka äger motsvarighet i landskapslagstiftningen avse de motsvarande bestämmelserna i landskapslagstiftningen.

 

4 §

Avvikelser

     Inom landskapets behörighet ska enligt denna lag sådan i lagen om kommunala hamnordningar och trafikavgifter (FFS 955/1976) angiven kommunal hamn och sådan i lagen om privata allmänna hamnar (FFS 1156/1994) angiven privat allmän hamn, utöver sådana i 2 § 1a och 1b punkten ordningslagen angivna platser, anses som allmän plats.

     Vad som i 9 § 3 mom. ordningslagen bestäms om staten och föremål i statens ägo gäller även landskapet och föremål i landskapets ägo om innehavet grundar sig på att en person i anställning hos landskapet handhar sina uppgifter.

     Vad som i 14 § 2 mom. ordningslagen föreskrivs om hundar i statens ägo ska i landskapet även avse hundar i landskapets ägo. I övrigt ska vid tillämpningen av 14 § ordningslagen de krav som följer av bestämmelserna i 8 kap. 41, 42, 43, 44, 45, 46 §§ jaktlagen (1985:31) för landskapet Åland beaktas.

     Bestämmelserna i 23 § ordningslagen om ordningsövervakningsuppgifter ska inte tillämpas i landskapet. Bestämmelser om ordningsövervakningsuppgifter och befogenheterna för dem som utför sådana uppgifter finns i landskapslagen om tillämpningen i landskapet Åland av lagen om privata säkerhetstjänster och landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lagen om ordningsvakter.

 

5 §

Särskilda bestämmelser

     Kommunfullmäktige kan vid behov utfärda särskilda föreskrifter som anger förutsättningarna för utövning av näringsverksamhet, bedrivande av torghandel, uppsättande och avlägsnande av reklam på allmän plats, uppsättande av tillfällig reklam på enskilt område och utförande av arbeten samt vad som därvid i övrigt ska iakttas för att allmän ordning och säkerhet ska kunna upprätthållas.

 

6 §

Straffbestämmelser

     Inom landskapets behörighet ska, på samma sätt som i de fall någon uppsåtligen bryter mot bestämmelserna ordningslagen och döms för ordningsförseelse i enlighet med vad som föreskrivs i 16 § ordningslagen, även den som uppsåtligen bryter mot bestämmelser utfärdade med stöd av 5 § denna lag dömas till böter för ordningsförseelse. Bestämmelsen i 16 § 2 mom. ordningslagen ska även tillämpas på sådana ordningsförseelser.

     Inom landskapets behörighet ska, utöver bestämmelserna i 16 § ordningslagen, bestämmelserna i 16 kap. 1, 2, 3, och 4 §§, 17 kap. 2, 3, 4, 6, 12 och 13 §§, 28 kap. 11 § 1 mom. 3 punkten samt 41 kap. 4, 5, 6 och 7 §§ strafflagen (FFS 39/1889), tillämpas i den lydelse de har när denna lag träder i kraft.

     Inom landskapets behörighet ska ändringar och nya bestämmelser om straff för brott mot de i 2 mom. angivna bestämmelserna i strafflagen tillämpas från den dag de träder i kraft i riket.

 

7 §

Bestämmelser om ordningsbot

     Inom landskapets behörighet ska bestämmelserna i 2a kap. 8 §, 9 § 1, 4 och 5 mom. samt 10 och 11 §§ strafflagen tillämpas i den lydelse de har när denna lag träder i kraft.

     Inom landskapets behörighet ska ändringar och nya bestämmelser om i 1 mom. angiven ordningsbot i strafflagen tillämpas från den dag de träder i kraft i riket.

     Landskapsregeringen utfärdar i landskapsförordning närmare bestämmelser om till vilket belopp ordningsboten ska fastställas för olika ordningsförseelser.

 

8 §

Besvärsbestämmelser

     Förvaltningsbeslut som Ålands polismyndighet fattat med stöd av denna lag överklagas genom besvär till Ålands förvaltningsdomstol.

     Om inte besvärsmyndigheten bestämmer något annat, ska ett beslut trots besvär iakttas omedelbart.

 

9 §

Ikraftträdelse

     Denna lag träder i kraft den

     Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan lagen träder i kraft.

 

__________________

 

 

2.

L A N D S K A P S L A G
om upphävande av vissa bestämmelser om allmän ordning och säkerhet i strafflagen

 

     I enlighet med lagtingets beslut föreskrivs:

 

1 §

Upphävande

     Genom denna lag upphävs, såvitt gäller giltigheten i landskapet Åland bestämmelserna i 16 kap 1, 2, 3, 4 strafflagen (FFS 39/1889), 24 kap 4 § strafflagen, 28 kap. 11 § 1 mom. 3 punkten strafflagen samt 42 kap 7 § jämte ändringar som gjorts före den 1 januari 1993.

 

2 §

Ikraftträdelse

     Denna lag träder i kraft den

 

__________________

 

 

3.

L A N D S K A P S L A G
om upphävande av 11 § kommunallagen för landskapet Åland

 

     I enlighet med lagtingets beslut föreskrivs:

 

1 §

Upphävande

     Genom denna lag upphävs 11 § kommunallagen (1997:73) för landskapet Åland.

 

2 §

Ikraftträdelse

     Denna lag träder i kraft den

     Genom denna lag upphävs ordningsstadgan för Mariehamns stad jämte ändringar.

 

__________________

 

 

4.

L A N D S K A P S L A G
om upphävande av landskapslagen angående ordningsstadga för landsbygden i landskapet Åland

 

     I enlighet med lagtingets beslut föreskrivs:

 

1 §

Upphävande

     Genom denna lag upphävs landskapslagen (1952:32) angående ordningsstadga för landsbygden i landskapet Åland.

 

2 §

Ikraftträdelse

     Denna lag träder i kraft den

 

__________________

 

 

5.

L A N D S K A P S L A G
om upphävande av landskapslagen om eggvapen

 

     I enlighet med lagtingets beslut föreskrivs:

 

1 §

Upphävande

     Genom denna lag upphävs landskapslagen (1978:4) om eggvapen.

 

2 §

Ikraftträdelse

     Denna lag träder i kraft den

 

__________________

 

 

6.

L A N D S K A P S L A G
om ändring av 36 § vägtrafiklagen för landskapet Åland

 

     I enlighet med lagtingets beslut

     ändras 36 § 5 och 6 punkten vägtrafiklagen (1983:27) för landskapet Åland samt

     fogas till lagens 36 § en ny 7 punkt som följer:

 

36 §

Särskilda parkeringsförbud

     Fordon får inte parkeras:

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     5) på parkeringsplats så att någon del av fordonet står utanför parkeringsruta eller annan vägmarkering som anger var parkering ska ske;

     6) på körbana utanför tätort, om vägen med vägmärke angetts som förkörsberättigad; samt

     7) på enskilt område utan tillstånd av fastighetens ägare eller innehavare.

 

__________________

 

     Denna lag träder i kraft den

__________________

 

 

 

Mariehamn den 25 november 2008

 

 

L a n t r å d

 

 

Viveka Eriksson

 

 

Föredragande ledamot

 

 

Roger Eriksson

 


Bilaga

 

Ordningslag

(FFS 612/2003)

 

     I enlighet med riksdagens beslut föreskrivs:

 

1 kap.

Allmänna bestämmelser

 

1 §

Lagens syfte

     Syftet med denna lag är att främja allmän ordning och säkerhet.

 

2 §

Definitioner

     I denna lag avses med

     1) allmän plats

     a) vägar, gator, gångbanor, torg, parker, badstränder, idrottsplaner, vattenområden, begravningsplatser och andra motsvarande områden som kan användas av allmänheten,

     b) byggnader, kollektiva trafikmedel och andra motsvarande platser, såsom ämbetsverk, kontor, trafikstationer, köpcentra, affärslokaler och restauranger som antingen under någon tillställning eller annars kan användas av allmänheten,

     2) tätort områden med tät bebyggelse, vilka angetts med trafikmärket för tätort.

 

2 kap.

Äventyrande av ordning och säkerhet samt orsakande av störning

 

3 §

Störande av den allmänna ordningen och äventyrande av säkerheten

     Det är förbjudet att störa den allmänna ordningen eller äventyra säkerheten på allmän plats

     1) genom att föra oljud eller på något annat motsvarande sätt,

     2) genom upprepade hotfulla gester, aggressiva rörelser, muntligen framförda hotelser eller något annat motsvarande hotfullt beteende som inger rädsla,

     3) genom att skjuta, kasta saker eller på något annat motsvarande sätt.

     Verksamhet som avses i 1 mom. är förbjuden även annanstans än på allmän plats, om verkningarna av verksamheten sträcker sig till en allmän plats.

 

4 §

Intagande av berusningsmedel (15.7.2005/582)

     Det är förbjudet att inta berusningsmedel på allmänna platser i tätorter, vid gränsövergångsställen som avses i gränsbevakningslagen (578/2005) och i fordon i kollektivtrafik.

     Vad som bestäms i 1 mom. gäller inte serveringsområden med särskilt tillstånd eller enligt anmälan eller de inre utrymmena i ett fordon i privat bruk. Det gäller inte heller intagande av alkoholdrycker i parker eller på någon annan därmed jämförbar allmän plats så att intagandet samt den vistelse på platsen och det beteende som hör samman därmed inte utgör ett hinder eller gör det oskäligt svårt för andra att utöva sin rätt att använda platserna för deras egentliga ändamål.

 

5 §

Förhindrande av fara

     Ägaren eller innehavaren av en byggnad eller konstruktion eller en företrädare för dem skall se till att sådan snö eller is eller något annat föremål eller ämne som faller ner från byggnaden, konstruktionen eller någon annan motsvarande plats inte medför fara för människor eller egendom.

 

6 §

Reklam och kungörelser

     Det är förbjudet att använda bländande eller vilseledande ljus som äventyrar den allmänna ordningen eller säkerheten eller sådan reklam som påminner om trafikregleringsanordningar eller annars äventyrar säkerheten. På uppmaning av polisen skall den som använder sådana ljus och reklamer utan dröjsmål avlägsna dem.

     Det är förbjudet att olovligen avlägsna eller skada en offentlig kungörelse eller ett meddelande som en myndighet har satt upp till allmänt påseende.

 

7 §

Annan verksamhet som orsakar störning

     Det är förbjudet att på allmän plats köpa och mot betalning erbjuda sexuella tjänster. Med sexuella tjänster avses i denna lag samlag enligt 20 kap. 10 § 1 mom. i strafflagen (39/1889) samt en därmed jämförlig sexuell handling. I 20 kap. 8 och 8 a § i strafflagen föreskrivs om straff för utnyttjande av person som är föremål för sexhandel och köp av sexuella tjänster av ung person. (25.8.2006/744)

     Det är förbjudet att urinera och ha avföring på allmän plats på ett sådant sätt att det orsakar störning av den allmänna ordningen eller hälsorisker.

     Det är förbjudet att ordna föreställningar på allmän plats, om det strider mot lag eller orsakar hälsorisker, skada på egendom eller betydande störning av den allmänna ordningen. Bestämmelser om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar finns i lagen om sammankomster (530/1999).

 

8 §

Säkerställande av tillträde till byggnad

     Ägaren eller innehavaren eller en företrädare för dem skall se till att det i ett flervåningshus finns kontaktuppgifter på ett synligt ställe för gårdskarl, disponent eller någon annan person med vars hjälp polis-, räddnings- eller social- och hälsoskyddsmyndigheter eller stämningsman utan dröjsmål och utan ersättning kan komma in i huset.

 

3 kap.

Förbjudna föremål och ämnen

 

9 §

Farliga föremål

     Det är förbjudet att tillverka, införa i landet, saluföra samt på allmän plats eller i ett trafikmedel på allmän plats inneha knogjärn, stiletter eller kaststjärnor samt som något annat föremål maskerade eggvapen liksom även förlamande elvapen, elbatonger, fjäderbatonger, precisionsslangbågar och precisionsslungor, om inte något annat bestäms i 2 eller 3 mom. eller i 12 §.

     Saluföring av teleskopbatonger är förbjuden, om inte förvärvaren är ett bevakningsföretag eller en anordnare av specialutbildning för väktare i att använda maktmedel som avses i lagen om privata säkerhetstjänster (282/2002). Det är förbjudet att inneha teleskopbatonger på allmän plats och i ett trafikmedel på allmän plats, utom om den som innehar vapnet är en i lagen om privata säkerhetstjänster avsedd väktare eller en i 22 § i denna lag avsedd ordningsvakt i arbetsuppdrag eller om det finns någon sådan godtagbar orsak till innehavet som har samband med överlåtelse av teleskopbatongen eller något annat bestäms i 12 §.

     Vad som bestäms i 1 och 2 mom. gäller inte staten eller innehav av föremål i statens ägo, om innehavet grundar sig på att en person i anställning hos staten handhar sina uppgifter.

 

10 §

Innehav av föremål och ämnen som lämpar sig för att skada någon annan

     Det är förbjudet att på allmän plats inneha följande föremål och ämnen som är avsedda att eller lämpar sig för att allvarligt skada någon annan:

     1) eggvapen, söndriga glasföremål och andra med dessa jämförbara föremål som lämpar sig för att skära eller sticka,

     2) batonger, kättingar, fjädrar, vajrar, kablar, bobollsträn och andra med dessa jämförbara föremål som är lämpliga som tillhygge,

     3) kastpilar, kulor och andra med dessa jämförbara föremål som lämpar sig för att kastas,

     4) ämnen som är frätande eller lämpar sig för att allvarligt skada eller förlama någon annan,

     5) luftvapen, vapen med fjäderfunktion, harpuner, slangbågar, blåsrör och andra med dessa jämförbara föremål som lämpar sig för skjutande,

     6) hälsofarliga laserpekare.

     Det är förbjudet att på allmän plats inneha sådana föremål som är förvillande lika skjutvapen eller explosiva varor.

     Vad som bestäms i 1 och 2 mom. gäller inte sådana föremål eller ämnen som någon måste inneha på grund av sitt arbetsuppdrag eller av någon annan godtagbar orsak.

     Innehav av skjutvapen och explosiva varor regleras i skjutvapenlagen (1/1998), lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor (390/2005) och i förordningen om explosiva varor (473/1993).

 

11 §

Överlåtelse av luftvapen, vapen med fjäderfunktion och harpuner

     Det är förbjudet att sälja eller annars varaktigt överlåta luftvapen, vapen med fjäderfunktion och harpuner till den som inte fyllt 18 år utan att dennes vårdnadshavare samtycker därtill.

 

12 §

Samlande av farliga föremål

     Det är tillåtet att tillverka, införa i landet och saluföra historiskt eller konstnärligt värdefulla knogjärn, stiletter och kaststjärnor samt som något annat föremål maskerade eggvapen, fjäderbatonger, teleskopbatonger samt precisionsslangbågar och precisionsslungor. Det är tillåtet att inneha sådana föremål på allmän plats och i ett trafikmedel på allmän plats av sådana godtagbara skäl som har samband med ett köp eller med att föremålet fogas till en samling eller placeras ut på en utställning.

     Ett föremål anses vara historiskt värdefullt, om det har anknytning till en betydande person, tilldragelse, plats eller tidsepok eller om det på grund av sin ålder eller raritet eller på grund av att det är representativt för denna typ av föremål eller av någon annan därmed jämförbar orsak har konst-, vapen- eller krigshistorisk eller etnografisk betydelse. Ett föremål anses vara konstnärligt värdefullt om det genom sin utformning, ytbehandling eller utsmyckning representerar en viss stilperiod eller annars är av betydelse med hänsyn till den konstnärliga helheten.

 

13 §

Innehav av ämnen som lämpar sig för klottring

     Det är förbjudet att utan godtagbart skäl på allmän plats inneha sprayfärger och andra sådana målarfärger eller andra ämnen som lämpar sig väl för klottring av egendom.

 

4 kap.

Djur

 

14 §

Hunddisciplin

     För bevarande av allmän ordning och säkerhet skall ägaren eller innehavaren av en hund

     1) hålla hunden kopplad inom tätorter,

     2) se till att hunden inte kommer ut på motionsslingor eller andra likande löparbanor okopplad och inte alls ut på allmänna badstränder, på områden reserverade som lekplats för barn, på torg under torgtid, i skidspår som iståndsatts för allmänt bruk eller på idrottsplaner, om det inte är särskilt tillåtet, (19.12.2003/1195)

     3) se till att hundens exkrementer inte lämnas kvar i miljön inom en tätort på ett område som underhålls.

     Vad som bestäms i 1 mom. 1 och 2 punkten gäller inte hundar i statens ägo som används vid tjänsteutövning, hundar som i bevakningsuppgifter används av väktare, skolade räddningshundar som utför serviceuppgifter, rörelsehandikappades assistenthundar eller synskadades ledarhundar.

     Vad som bestäms i 1 mom. 1 punkten gäller inte en sluten gård, en träningsplats för hundar eller ett särskilt anvisat inhägnat rastområde. Också på nämnda områden skall hunden dock övervakas av sin ägare eller innehavare.

     Vad som bestäms i 1 mom. 2 punkten gäller även katter. Vad som bestäms i 1 mom. 1 och 2 punkten gäller även hästar samt i tillämpliga delar andra husdjur eller sällskapsdjur.

 

15 §

Ridning

     Det är förbjudet att rida och att köra med hästfordon eller andra motsvarande fordon på motionsslingor och andra liknande löparbanor, på skidspår som iståndsatts för allmänt bruk och på idrottsplaner, om inte något annat har angetts.

     Vad som bestäms i 1 mom. gäller inte nödvändiga service- och underhållsarbeten eller myndigheternas verksamhet för upprätthållande av ordningen.

 

5 kap.

Påföljder

 

16 §

Ordningsförseelse

     Den som uppsåtligen

     1) stör den allmänna ordningen eller äventyrar säkerheten på ett sätt som avses i 3 §,

     2) intar rusmedel i strid med förbudet i 4 §,

     3) försummar att iaktta den aktsamhetsplikt som ägaren eller innehavaren av en byggnad eller konstruktion eller deras företrädare har enligt 5 §,

     4) använder ljus eller reklam i strid med förbudet i 6 § 1 mom. eller avlägsnar eller skadar en kungörelse eller ett meddelande som avses i 6 § 2 mom. i strid med förbudet i det nämnda momentet,

     5) köper eller erbjuder sexuella tjänster i strid med 7 § 1 mom.,

     6) urinerar eller har avföring i strid med förbudet i 7 § 2 mom.,

     7) ordnar föreställningar i strid med 7 § 3 mom.,

     8) försummar sin skyldighet att i enlighet med 8 § säkerställa tillträde till ett hus,

     9) i strid med förbudet i 13 § innehar ett ämne som lämpar sig för klottring,

     10) försummar sin i 14 § 1 mom. angivna skyldighet som gäller hållandet av djur, eller

     11) bryter mot förbudet i 15 § 1 mom. som gäller ridning och körning,

skall, om inte strängare straff för gärningen bestäms någon annanstans i lag, för ordningsförseelse dömas till böter.

     Böter för ordningsförseelse får inte förvandlas till fängelsestraff.

 

17 §

Övriga straffbestämmelser

     (11.5.2007/533) Bestämmelser om straff för brott mot bestämmelserna om farliga föremål, innehav av farligt föremål, innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att skada någon annan och överlåtelse till en minderårig av föremål som lämpar sig för att skada någon annan finns i 41 kap. 4–7 § i strafflagen.

 

18 §

     har upphävts genom L 11.5.2007/533.

 

19 §

Ordningsbot

     (11.5.2007/533) Bestämmelser om ordningsbot som påföljd för ordningsförseelse enligt 16 § finns i 2 a kap. 9 § 4 mom. i strafflagen samt i den förordning av statsrådet som utfärdats med stöd av 6 mom. i sistnämnda paragraf.

 

20 §

Tvångsutförande

     Om någon trots uppmaning av polisen försummar att avlägsna ett ljus eller en reklam som strider mot 6 § 1 mom., har polisen rätt att på dennes bekostnad sköta avlägsnandet. För att hindra att den allmänna ordningen eller säkerheten äventyras har polisen i brådskande fall rätt att utan att höra den försumlige sköta avlägsnandet av ljuset eller reklamen på dennes bekostnad.

 

21 §

Förstörande och fråntagande (11.5.2007/533)

     Polisen samt, vid gränsövergångsställen och i sådana fordon i kollektivtrafik där gränskontroll genomförs, även en gränsbevakningsman kan frånta den som innehar ett föremål eller ämne som framställts, förts in till landet, saluförts eller innehafts i strid med 9 eller 10 § detta föremål eller ämne. Polisen kan dessutom frånta den som i strid med 13 § innehar ett ämne detta ämne. En anhållningsberättigad tjänsteman har rätt att bevisligen förstöra ett i 9 eller 10 § avsett föremål eller ämne som kan tas i beslag, om det är av ringa värde och det är uppenbart att det av domstol skulle dömas förverkat till staten. En polisman som hör till befälet har rätt att besvisligen förstöra även ett ämne jämte kärl som innehafts i strid med 13 §, om ämnet jämte kärl är av ringa värde.

     Polisen samt, vid gränsövergångsställen och i sådana fordon i kollektivtrafik där gränskontroll genomförs, även en gränsbevakningsman kan för bevarande av ordning och säkerhet frånta en person som i strid med 4 § har intagit berusningsmedel de ämnen som denne innehar i ett öppnat eller öppet kärl och bevisligen förstöra dem.

 

6 kap.

Särskilda bestämmelser

 

22 §

Rätt att utse ordningsvakter

     Polisinrättningen på den ort där ett köpcentrum eller en trafikstation finns eller från vilken ett trafikmedel avgår kan på ansökan av innehavaren av platsen eller trafikmedlet bevilja tillstånd att för köpcentret, trafikstationen eller det kollektiva trafikmedlet utse ordningsvakter som avses i lagen om ordningsvakter (533/1999) för att bistå polisen i att upprätthålla ordning och säkerhet, om det inte är ändamålsenligt att upprätthålla ordning och säkerhet på något annat sätt och upprätthållandet av ordning och säkerhet kräver det av grundad anledning. I beslutet om rätt att utse ordningsvakter skall ordningsvakternas tjänstgöringsområde begränsas till köpcentrets eller trafikstationens fastighet och till trafikmedlet och vid behov till deras omedelbara närhet.

     Ett tillstånd att utse ordningsvakter skall gälla högst fem år. Tillståndet kan förenas med villkor som gäller ordningsvakternas utbildning, bärandet av maktmedelsredskap, tjänstgöringsområde samt placeringen av ordningsvakter och antalet ordningsvakter.

     Den polisinrättning som beviljat ett tillstånd att utse ordningsvakter kan vid behov återkalla tillståndet samt ändra dess villkor eller giltighetstid på grund av sådana förändringar som inverkar väsentligt på upprätthållandet av ordning och säkerhet inom tjänstgöringsområdet.

 

23 §

Ordningsövervakningsuppgifter

     Uppdrag som gäller ordningsövervakningsuppgifter som avses i 22 § 1 mom. får tas emot och fullgöras bara av ett bevakningsföretag som avses i 3 § 1 mom. lagen om privata säkerhetstjänster. Ordningsövervakningsuppgifter får utföras bara av en ordningsvakt som är anställd hos bevakningsföretaget och som har giltigt godkännande som ordningsvakt och som väktare.

     Befogenheterna för de ordningsvakter som utför ordningsövervakningsuppgifter bestäms enligt lagen om ordningsvakter. Ordningsvakten har dock inte sådana befogenheter som anges i 6 §, 7 § 1 mom. 3 punkten, 7 § 3 och 4 mom. eller 8 § lagen om ordningsvakter. En ordningsvakt som enligt 7 § 2 mom. lagen om ordningsvakter utövar sin rätt att gripa har rätt att visitera den gripne och de saker som denne medför för att försäkra sig om att den gripne inte innehar föremål eller ämnen med vilka han eller hon kan orsaka fara för sig själv eller andra. Ordningsvakten har rätt att frånta den gripne de farliga föremål och ämnen som påträffas vid visitationen. De föremål och ämnen som fråntagits den gripne skall utan dröjsmål överlämnas till polisen.

     På ordningsövervakningsuppgifter tillämpas vad som i lagen om privata säkerhetstjänster bestäms om god bevakningssed i 10–14 §, om uppgörandet av uppdragsavtal, händelserapporter och verksamhetsanvisningar i 8, 17 och 19 §, om maktmedelsredskap och bärandet av dem i 2 § 14 punkten, 29 och 30 § samt om myndigheternas rätt att få information i 43 §. Bevakningsföretaget skall i sina register över personal och arbetsskift samt i sin årsanmälan ta in uppgifter som motsvarar uppgifterna i 18 och 45 § lagen om privata säkerhetstjänster och som gäller utförandet av uppdrag innefattande ordningsvaktsuppgifter samt de ordningsvakter som deltagit i utförandet av uppdraget.

     Den som utför ordningsövervakningsuppgifter skall vara iförd ordningsvakts dräkt. För ordningsvaktsdräkten gäller i tillämpliga delar vad som bestäms om väktares dräkt i 32 § 1 och 3 mom. samt 33 § lagen om privata säkerhetstjänster. Inrikesministeriet kan genom förordning utfärda närmare bestämmelser om märken och text på ordningsvaktsdräkten.

     Straff för brott mot 1 mom. utdöms enligt 17 kap. 6 a § strafflagen. Straff för brott mot 3 och 4 mom. utdöms enligt 56 § lagen om privata säkerhetstjänster.

 

24 §

Ändringssökande

     I ett förvaltningsbeslut som meddelats med stöd av denna lag söks ändring på det sätt som bestäms i förvaltningsprocesslagen (586/1996).

     Ett beslut som med stöd av denna lag fattats om återkallande av tillstånd eller ändring av tillståndsvillkoren skall iakttas trots ändringssökande, om inte besvärsmyndigheten beslutar något annat.

 

25 §

Ikraftträdande

     Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2003.

     Genom denna lag upphävs förordningen den 1 juni 1928 innefattande allmän ordningsstadga för landsbygden (219/1928) jämte ändringar.

     Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan lagen träder i kraft.

 


Parallelltexter

 

·       Parallelltexter till landskapsregeringens framställning nr 9/2008-2009



[1] Denna bestämmelse ska tolkas i belysning av de ändringar i landskapslagstiftningen som har inneburit att räddningslagen (2006:106) för landskapet Åland trädde i kraft den 1 januari 2007.

[2] Se Ålandsdelegationens utlåtande nr 30/1997, givet den 5 juni 1997.

[3] Se Högsta domstolens utlåtande nr 2883, givet den 28 augusti 1997.

[4] Se FvUB 18/1994.

[5] Paragrafhänvisningen avser 7 § i rikets kommunallag (FFS 365/1995).

[6] Se Ålands statistik och utredningsbyrå, Kvinnor och män på Åland 2008 s 63.

[7] Se RP 37/1994 s 4.

[8] I denna regelkategori ingår enligt landskapsregeringens bedömning alla bestämmelser utom bestämmelserna om skydd mot hamnens uppgrundning och förorening, förebyggande av eldfara, ordningsregler för uthyrning av småbåtsplatser och vinterförvaring av småbåtar samt hamnsäkerheten.

[9] Härmed avses främst polishundar.