Lagförslag 11/2016-2017

Lagtingsår: 2016-2017
Typ av dokument: Lagförslag

Ladda ner Word-dokument

 

LAGFÖRSLAG nr 11/2016-2017

 

Datum

 

 

2017-01-12

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till Ålands lagting

 

 

 

 

 


Ändrade bestämmelser om ordningsbot

 

 

Huvudsakligt innehåll

 

Landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar att antal landskapslagar enligt vilka ordningsbot föreläggs som enda straff då någon gör sig skyldig till i landskapslagarna angivna förseelser. Förslaget innebär även att ordningsbotsbeloppen som finns angivna i respektive landskapslag höjs.

     Förslaget innefattar en landskapslag om ändring av ordningslagen för landskapet Åland, en landskapslag om ändring av trafikbrottslagen för landskapet Åland, en landskapslag om ändring av 69 § körkortslagen för Åland, en landskapslag om ändring av 29 § landskapslagen om yrkeskompetens för lastbils- och bussförare samt en landskapslag om ändring av 7 § landskapslagen om tillämpning av fordonslagen. De föreslagna ändringarna bör träda ikraft så fort som möjligt. Dessa ändringar hänger samman med ett antal ändringar i rikets lagstiftning rörande bland annat förfarandet i samband med föreläggande av böter och ordningsbot som börjat gälla från och med den 1 december 2016.

 

__________________

 


 

INNEHÅLL

Huvudsakligt innehåll 1

Allmän motivering. 3

1. Inledning. 3

2. Gällande central landskapslagstiftning. 3

3. Lagändringar i riket - allmänt 3

4. Behov av lagstiftningsåtgärder på Åland. 4

5. Landskapsregeringens förslag. 5

5.1 Ordningsbot som enda straff för vissa förseelser 5

5.2 Särskilt om höjningarna av ordningsbotsbeloppen. 5

6. Förslagets konsekvenser 6

6.1 Ekonomiska och administrativa konsekvenser 6

6.2 Jämställdhetskonsekvenser och övriga konsekvenser 7

7. Beredningsarbete. 7

8. En orientering om förfarandena enligt de gamla riksbestämmelserna – viktiga hållpunkter 7

8.1 Förfarandet enligt lagen om strafforderförfarande. 7

8.2 Förfarandet enligt lagen om ordningsbotsförfarande. 8

9. En orientering om förfarandena enligt de nya riksbestämmelserna – viktiga hållpunkter 9

9.1 Grundläggande syften. 9

9.2 Samtycke. 10

9.3 Viktiga gränsdragningar 10

9.4 Vissa i strafflagen upphävda bestämmelser samt preskription. 11

9.5 Särskilt om lagen om ordningsbotsförseelser 11

10. Övrigt - viktiga principfrågor 12

10.1 Särskilt om den straffrättsliga legalitetsprincipen. 12

10.2 Behörighetsfördelningen inverkan på lagreglers verkställbarhet 13

Detaljmotivering. 14

1. Landskapslag om ändring av ordningslagen för landskapet Åland. 14

2. Landskapslag om ändring av trafikbrottslagen för landskapet Åland. 17

3. Landskapslag om ändring av 69 § körkortslagen för Åland. 17

4. Landskapslag om ändring av 29 § landskapslagen om yrkeskompetens för lastbils- och bussförare  18

5. Landskapslag om ändring av 7 § landskapslagen om tillämpning av fordonslagen  18

Lagtext 19

L A N D S K A P S L A G om ändring av ordningslagen för landskapet Åland. 19

L A N D S K A P S L A G om ändring av trafikbrottslagen för landskapet Åland  20

L A N D S K A P S L A G om ändring av 69 § körkortslagen för Åland. 22

L A N D S K A P S L A G om ändring av 29 § landskapslagen om yrkeskompetens för lastbils- och bussförare  22

L A N D S K A P S L A G om ändring av 7 § landskapslagen om tillämpning av fordonslagen  23

Parallelltexter 24

 


Allmän motivering

 

1. Inledning

 

En stor andel av brottsärendena handläggs utanför domstol i så kallade summariska förfaranden som innefattar bland annat bötesförelägganden och ordningsbotsförelägganden.[1] Att dessa förfaranden är adekvata och fungerar som sig bör är därför i praktiken mycket viktigt då man bedömer om straffprocessystemet fungerar.

 

2. Gällande central landskapslagstiftning

 

I ordningslagen (2010:23) för landskapet Åland (ordningslagen), trafikbrottslagen (2004:28) för landskapet Åland (trafikbrottslagen), körkortslagen (2015:88) för Åland (körkortslagen), landskapslagen (2008:85) om yrkeskompetens för lastbils- och bussförare (yrkeskompetenslagen) samt landskapslagen (2011:36) om tillämpning av fordonslagen (fordonsblankettlagen) finns bestämmelser om ordningsbot som möjlig påföljd då någon uppsåtligen eller av oaktsamhet gjort sig skyldig till i landskapslagarna avsedda förseelser.[2] Även i landskapslagen (2003:32) om fritidsbåtar (fritidsbåtslagen) finns bestämmelser om ordningsbot som påföljd för vissa förseelser som någon uppsåtligen eller av oaktsamhet gjort sig skyldig till i strid mot landskapslagen ifråga.[3]

 

3. Lagändringar i riket - allmänt

 

Med utgångspunkt ifrån regeringens proposition med förslag till lagstiftning om föreläggande av böter och ordningsbot och till vissa lagar som har samband med den kodifierades ett framtida förfarande vid handläggningen av brottmål genom lagar som utfärdades år 2010 (FFS 754 - 777/2010).[4] Det hade dessförinnan under en längre tid funnits ett behov av en revidering av lagstiftningen om strafforderförfarande och ordningsbotsförfarande på grund av ett flertal orsaker som har samband med Finlands grundlag (FFS 731/1999) och olika ändamålsenlighetsaspekter. Den lagstiftning som antogs 2010 innehöll dock inte någon exakt tidpunkt för ikraftträdandet, utan det bestämdes att ikraftträdandet av lagändringarna skulle regleras i en separat lag. Anledningen därtill var att polisens, justitieförvaltningens och trafiksäkerhetsverkets digitala ärendehanteringssystem då ännu inte omarbetats och anpassats fullt ut till det nya regelverket, vilket är en förutsättning för att de nya bestämmelserna ska kunna verkställas.

     Omarbetningsprocessen har emellertid framskridit så pass långt att regeringen under hösten 2016 till riksdagen kunnat överlämna en proposition där det föreslås att det stiftas en lag om införande av lagstiftning för en reform av handläggningen av brottmål utanför domstolarna.[5] Genom lagen införs det förfarande som föreskrivs i den lag om föreläggande av böter och ordningsbot (FFS 754/2010) som utfärdades redan år 2010. Förfarandet ersätter de tidigare strafforder- och ordningsbotsförfarandena om vilka det föreskrivits i lagen om strafforderförfarande (FFS 692/1993) respektive lagen om ordningsbotsförfarande (FFS 66/1983). Genom lagen införs också vissa andra lagar som har samband med reformen och enligt vilka det ska bestämmas särskilt genom lag om ikraftträdandet av dem. De viktigaste ändringarna för polisverksamhetens del, vid sidan av lagen om föreläggande av böter och ordningsbot, är ändringarna av vissa av bestämmelserna i strafflagen (FFS 39/1889) om böter, förvandlingsstraff och ordningsbot i 2a kap., gemensamt straff i 7 kap. och preskription i 8 kap. samt en lag om ordningsbotsförseelser (FFS 986/2016) och en lag om brottsofferavgift (FFS 669/2015). Propositionen har slutbehandlats i riksdagen och lagändringarna ifråga har trätt i kraft den 1 december 2016. När det gäller lagen om brottsofferavgift faller den inom ramen för rikets lagstiftningsbehörighet. Den reglerar sådant som kan betecknas som den processrättsliga eftervården av offer för begångna brott.

 

4. Behov av lagstiftningsåtgärder på Åland

 

Som framgår av redogörelsen ovan rör ändringarna i rikets lagstiftning till stor del själva förfarandet i samband med föreläggande av böter och ordningsbot och ingår därmed i rättsområdet för rättsskipning vilket i sin tur faller inom ramen för rikets behörighet jämlikt 27 § 23 punkten i självstyrelselagen (1991:71) för Åland. Dock är de ifrågavarande förfarandereglerna är kopplade till andra lagar, exempelvis fordonslagen (FFS 1090/2002) och vägtrafiklagen (FFS 267/1981), vilka innehåller bestämmelser som anger vilka specifika förseelser som ska beläggas böter eller ordningsbot och som äger sin motsvarighet i den ovan angivna centrala landskapslagstiftningen.

     Enligt de nya bestämmelserna i 2a kap. 8 § i strafflagen är ordningsboten ett till beloppet fast förmögenhetsstraff som är lindrigare än böter och som enligt lagen om ordningsbotsförseelser är det enda straffet för vissa förseelser. [6] Tidigare föreskrevs att ordningsboten är ett till beloppet fast förmögenhetsstraff som är lindrigare än böter. Detta ger en anledning att göra en översyn av de motsvarande materiella bestämmelserna i landskapslagstiftningen. Det är då viktigt att landskapslagstiftningen omformuleras så att ordningsbot även på Åland är det enda straffet för vissa, i olika landskapslagar angivna, förseelser. I annat fall kan inte ordningsboten användas som ett rättsskipningsinstrument. Riket har behörighet att fastställa vilka kriterier som ska vara uppfyllda för att en sanktion ska gå under en viss beteckning, i det här fallet ordningsbot. Det är inte möjligt att på Åland göra avsteg från straffrättens allmänna läror och därmed i strid med 27 § 22 punkten i självstyrelselagen ha en egen definition på vad en ordningsbot är.

     Bakomliggande orsaker till lagändringarna i riket är även relevanta för Ålands del. Det finns goda skäl att göra med rikslagstiftningen likartade ändringar i landskapslagstiftningen med tanke på dels hur den är kopplad till riksreglering, dels den enskildes intresse av att det råder samstämmighet mellan landskapslagstiftningen och med legalitetsprincipen.[7] Behovet av en effektiv och tillika summarisk rättskipning är lika motiverat på Åland som det är i riket.

 

5. Landskapsregeringens förslag

 

5.1 Ordningsbot som enda straff för vissa förseelser

 

Mot bakgrund av det som anförts ovan föreslår landskapsregeringen ändringar i de ovan angivna landskapslagarna i enlighet med vad som framgår av förslaget till lagtext nedan för att på det sättet skapa ett effektivt och än mer rättssäkert system vid handläggning av summariska brottmålsförfaranden. Enligt förslaget blir ordningsbot det enda straffet då någon gör sig skyldig till vid vissa i lag angivna förseelser.

     Genom de föreslagna ändringarna beaktas den åländska regelsystematiken med ordningsbotsbestämmelser i olika lagar. Avsikten är inte att ha en egen lag om ordningsbotsbestämmelser på samma sätt som i riket. Det är mer överskådligt och därmed mer ändamålsenligt att ha olika ordningsbotsbestämmelser angivna i olika landskapslagar på samma sätt som man har andra typer av straffbestämmelser i olika landskapslagar i stället för att ha alla typer av straffbestämmelser samlade i en enda omfattande åländsk strafflag.

     De föreslagna ändringarna bör träda i kraft så fort som möjligt. Anledningen därtill är att polisen ska kunna använda sig av ordningsbotsinstrumentet så fort som möjligt. För närvarande råder ett glapp i lagstiftningen som gör att ordningsbot inte kan utdömas.

 

5.2 Särskilt om höjningarna av ordningsbotsbeloppen

 

Landskapsregeringens förslag innebär även att vissa i landskapslag angivna ordningsbotsbelopp höjs till ett belopp som är dubbelt så stort jämfört med vad som är fallet enligt nu gällande bestämmelser. Vad gäller exempelvis ordningsbotsbeloppen enligt ordningslagstiftningen kan konstateras att dessa belopp fastställdes år 2010 och att de inte har höjts sedan dess. Höjningen kan delvis motiveras med att inkomstnivån har stigit. Överlag kan konstateras att ordningsbotsbeloppen i landskapslagstiftningen inte har höjts på flera år.

     Med utgångspunkt från den landskapslagstiftning som är föremål för ändringar enligt detta lagförslag, anser landskapsregeringen att det är viktigt att genom straffrättsliga sanktioner tydligt markera att vissa beteenden, sett ur dels ett allmänt ordnings- och säkerhetsperspektiv, dels ur ett trafiksäkerhetsperspektiv, inte är mer godtagbara på Åland än i riket.

     Grundlagsutskottet har tidigare anfört att det allmänt erkända syftet med straffsystemet, även bötessystemet, är att förebygga brott genom olika påverkansmekanismer och att minimera det lidande och de kostnader som brottsligheten och brottslighetskontrollen medför och se till att de drabbar de olika parterna på ett rättvist sätt. Det är lagstiftarens uppgift att utforma de olika delfaktorerna i systemet på bästa sätt för att minska de mänskliga och materiella skador och det lidande som brottsligheten och kontrollen förorsakar. Den motiverade straffnivån bestäms utifrån rättviseaspekter och straffens brottsförebyggande effekt, den belastning och det lidande tillämpningen av systemet orsakar i samhället och på individnivån samt vilka andra medel som kunde användas för att nå samma mål. Denna typ av allmänna synpunkter och mål som ligger till grund för straffsystemet kan anses godtagbara med hänsyn till de grundläggande fri- och rättigheterna, menar utskottet. Det är i sig klart att grundlagen inte sätter några strikta gränser för höjningar av bötesstraffen så länge det finns godtagbara grunder för ändringarna. Utskottet framhåller vidare att grundlagens stiftare inte hade för avsikt att kontrollera straffsystemets allmänna utveckling.[8] Utskottet har tvärtom konstaterat att lagstiftaren har rätt stort spelrum vid kriminalisering.[9]

     I riket har man redan tidigare gått in för samma belopp som anges i detta lagförslag för motsvarande förseelser. Eftersom de intagits i rikets lagstiftning kan de med fog anses vara fastställda i enlighet med de fundamentala fri- och rättighetsprinciper som grundlagsutskottet redogjort för och som enligt utskottet måste beaktas vid stiftandet av lag. Vidare är en gärning begången i strid mot den lagstiftning som avses i det här sammanhanget lika klandervärd oavsett om den begås på Åland eller i riket. Den utdömda ordningsboten ska enligt landskapsregeringen vara så pass hög att man uppnår preventiva effekter ute i samhället. Om landskapsregeringen inte tar initiativ till ändrad lagstiftning på området ifråga utan låter beloppen kvarligga på samma nivåer under många år kan det ge fel signaler till den enskilde medborgaren. Det kan tolkas som att myndigheterna visar bristande engagemang genom att agera i enlighet med äldre lagstiftning och därmed inte ser allvarligt på förseelserna.

     En trafikförseelse som i sig kanske inte betraktas som allvarlig ute i samhället kan likväl, om farliga situationer eller överhängande risk för så-dana mot all förmodan uppstår, leda till tragiska konsekvenser med dödlig utgång som följd. Här kan det handla om en förseelse som innebär att ett fordon är bristfälligt utrustat men ändå i allmänhet kan framföras någorlunda säkert. Detta talar enligt landskapsregeringen för att det är motiverat att lagstiftningsvägen vidta åtgärder som i så hög grad som möjligt förhindrar att sådana situationer uppstår. Vad gäller ordningsförseelser kan ett liknande resonemang föras. Det är för allas trivsel och välbefinnande samt även med hänsyn till den personliga säkerheten viktigt att lagstiftaren, i rimlig utsträckning utan att för den skull ingripa för mycket i den enskildes handlingsfrihet, anger riktlinjerna för ett godtagbart uppförande på allmänna platser. En förseelse i det här sammanhanget måste beivras genom att överträdaren åläggs att betala en ordningsbot som inte är för låg. I annat fall kan sanktionsbestämmelserna inte anses vara i paritet med ordningslagstiftningens övergripande syfte.

     Landskapsregeringens skäl för att föreslå en höjning av ordningsbotsbeloppen har sin grund i de ovan angivna omständigheterna och är i linje med det som grundlagsutskottet anfört i sina tidigare utlåtanden. Landskapsregeringen anser att förslaget inte innebär att man går utanför de konstitutionella ramarna för att inom landskapets behörighet utveckla det straffrättsliga systemet. En straffpåföljds stränghet måste stå i rätt proportion till gärningens klandervärdhet, och straffsystemet måste genomgående uppfylla proportionalitetskravet. [10] Trots att de föreslagna ändringarna innebär en betydande procentuell höjning av ordningsbotsbeloppen skärper de inte förmögenhetsstraffen så mycket att dessa skulle stå i klart missförhållande till gärningens klandervärdhet. När det gäller kravet på proportionalitet ryms lagförslaget således inom ramen för lagstiftarens prövningsmarginal.

 

6. Förslagets konsekvenser

 

 6.1 Ekonomiska och administrativa konsekvenser

 

Ändringarna i de digitala ärendehanteringssystemen som görs i riket föranleder inga kostnader för Ålands del. Mindre kostnader uppkommer dock då särskilda åländska blanketter som hänför sig till hanteringen av bötes- och ordningsbotsärenden ska förnyas. Uppskattningsvis handlar det om en kostnad på 1 000 – 5 000 euro. Syftet med blanketterna är att de ska användas i undantagsfall då det uppstår fel i de digitala ärendehanteringssystemen, så det är inte fråga om en kontinuerlig kostnad. Därutöver uppkommer kostnader i samband med att man måste införskaffa fungerande skrivare till polisbilarna.

     Ändringarna i ovan nämnda system förutsätter att alla de som har arbetsuppgifter som anknyter till hanteringen av bötes- och ordningsbots-ärenden genomgår en utbildning, där deltagandet i utbildningen sker på arbetstid. De som arbetar med att kontrollera inflödet av betalningarna kommer att göra det på arbetstid. Avsikten är inte att antalet anställda ska ut-ökas med anledning av skötseln av dessa uppgifter utan de ska skötas inom ramen för befintliga personalresurser.

     I övrigt torde ändringarna inte öka tjänstemännens arbetsmängd i betydande grad, eftersom tjänstemän redan i dagsläget utfärdar förelägganden. Eventuellt kommer den förnyade processen att medföra ett visst mått av merarbete i de fall då en person motsätter sig ett föreläggande och man därför måste handlägga ärendet ifråga skilt. Detta torde dock inte medföra betydande förändringar arbetsmässigt. En effektiverad handläggningsprocess kan medföra något ökade indirekta intäkter för Ålands del på sikt trots att de går direkt till staten. Detta torde emellertid förutsätta en avsevärd procentuell höjning av ordningsbotsbeloppen, vilket man möjligen kan hävda att är fallet i detta lagförslag. (I riket fördubblade man ordningsbotsbeloppen redan 2015, medan man på Åland hittills, som framgår av redogörelsen ovan, har avstått från att höja dem).

     Ett stort arbete har redan gjorts innan riksreformen trätt i kraft. Arbetet har innefattat en genomgång och införande av information (åländska gärningsbeskrivningar) till de digitala ärendehanteringssystemen samt utbildning av personal som kan fungera som utbildare. Ett flertal personer har varit involverade i processen och de har gjort det vid sidan av sina ordinarie arbetsuppgifter.

 

6.2 Jämställdhetskonsekvenser och övriga konsekvenser

 

Förslaget har inga kända konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män, för barn eller för miljön.

 

7. Beredningsarbete

 

Ärendet har beretts som tjänstemannauppdrag på lagberedningen vid Ålands landskapsregering.

 

8. En orientering om förfarandena enligt de gamla riksbestämmelserna – viktiga hållpunkter

 

8.1 Förfarandet enligt lagen om strafforderförfarande

 

Enligt de tidigare gällande bestämmelserna i lagen om strafforderförfarande innebar ett strafforderförfarande enligt huvudregeln att böter kunde dömas ut och förverkandepåföljder på högst 1 000 euro komma ifråga då någon gjort sig skyldig till vissa i lagstiftningen angivna förseelser. Förutsättningen var dock att de föreliggande omständigheterna varit sådana att den straffbestämmelse som skulle tillämpas i det aktuella fallet inte föreskrev strängare straff än böter eller fängelse i högst sex månader. Strafforderförfarande kunde även komma ifråga då någon gjort sig skyldig till en överträdelse av ett lagligen fastställt vitesförbud. Ett mål fick inte behandlas i strafforderförfarande, om inte målsäganden lämnat sitt samtycke därtill. Samtycket kunde ges till förundersökningsmyndigheten eller till den som framställt straffanspråket eller utfärdat straffordern. Återtagande av samtycke utgjorde inte något hinder för att behandla målet inom ramen för ett strafforderförfarande.

     En polisman, en tullman eller någon annan tjänsteman med uppgift att utföra lagstadgad övervakning, framställde enligt de tidigare bestämmelserna straffanspråket, på eget initiativ eller på åklagarens vägnar. Straffanspråket skulle framställas skriftligen och vara undertecknat av den som framställt straffanspråket. Av straffanspråket skulle det framgå

     1) vem som var misstänkt för förseelsen ifråga,

     2) vilken slags förseelse det var fråga om, när och var den begåtts, samt övriga uppgifter som behövdes för att beskriva förseelsen,

     3) vilka lagrum som skulle tillämpas,

     4) det straff och den förverkandepåföljd som yrkades för förseelsen samt

     5) hur den som mottagit straffanspråket skulle gå till väga om denne önskar motsätta sig det.

     Enligt de ovan nämnda bestämmelserna gällde att ett straffanspråk skulle delges den misstänkte så snart förundersökningen slutförts eller, om detta inte var möjligt, så snart som möjligt därefter, så som 11 kap. rättegångsbalken (FFS 4/1734) stadgar om delgivning i brottmål. Preskriptionen av åtalsrätten avbröts då straffanspråket delgetts den misstänkte. Det gällde vidare att straffanspråket efter delgivningen skulle översändas till åklagaren utan dröjsmål så att denne sedan skulle kunna utfärda en strafforder.

     En strafforder fick inte utfärdas om

     1) den misstänkte motsatt sig straffanspråket,

     2) målsäganden återkallat sin åtalsbegäran och saken gällt en förseelse för vilken allmänna åklagaren inte fått väcka åtal utan en sådan begäran,

     3) straffanspråket inte delgivits den misstänkte innan åtalsrätten preskriberats med stöd av stadgandena i 8 kap. i strafflagen,

     4) mer än ett år förflutit efter delgivningen av straffanspråket, eller

     5) det i målet framkommit omständigheter med hänsyn till vilka straff inte ska dömas ut.

     Den som hade befogenhet att utfärda en strafforder kunde likväl avstå från att utfärda en sådan order, om förseelsen i fråga var sådan att åtalseftergift var möjligt enligt lag.

     I strafforder fick ändring inte sökas genom besvär.

 

8.2 Förfarandet enligt lagen om ordningsbotsförfarande

 

Enligt de tidigare bestämmelserna i lagen om ordningsbotsförfarande kunde ordningsbot föreläggas som påföljd för olika förseelser såsom trafik- och fordonsförseelser samt ordningsförseelser. Polisman utfärdade ordningsbotsföreläggandet till den som begått förseelsen. I enlighet med bestämmelserna innehöll ett föreläggande

     1) personuppgifter om den som fått föreläggandet,

     2) uppgifter om tid och plats för förseelsen, förseelsens art och de lagrum som utgjort grund för föreläggandet,

     3) uppgifter om ordningsbotens belopp och förfallodag,

     4) de eventuella övriga påföljder som förseelsen kunde medföra för den som fått föreläggandet såsom körförbud samt

     5) vilket förfarande som skulle tillämpas om den som fått föreläggandet motsatte sig ordningsboten och hur ärendet då skulle handläggas.

     Ett annat krav var att föreläggandet skulle vara undertecknat av den som utfärdat det. Innan ordningsbotsföreläggandet utfärdats skulle den som misstänks för förseelsen höras.

     Vidare gällde att ordningsbotsföreläggandet skulle innehålla anvisningar om hur vederbörande skulle gå till väga om denne har velat få saken prövad av domstol. Till föreläggandet fogades ett inbetalningskort för betalning av ordningsboten. Ordningsboten skulle betalas inom två veckor efter det vederbörande fick del av föreläggandet. En ordningsbot förföll, om inte föreläggande delgivits inom ett år räknat från dagen för förseelsen. Sedan en ordningsbot förfallit fick ett straffyrkande inte framställas eller åtal väckas för samma förseelse. Enligt bestämmelserna i lagen ifråga hade den som mottagit ordningsbotsföreläggande rätt att få ärendet handlagt av allmän underrätt. I underrätts utslag i ordningsbotsärende fick ändring inte sökas genom besvär.

 

9. En orientering om förfarandena enligt de nya riksbestämmelserna – viktiga hållpunkter

 

9.1 Grundläggande syften

 

Regleringen i lagen om föreläggande av böter och ordningsbot, som tillsammans med lagen om ordningsbotsförseelser utgör en av hörnstenarna i den nya förfarandelagstiftningen på det område som det är fråga om i det här sammanhanget, syftar till att förbättra rättsskyddet för den som misstänks för en förseelse. Lagen om strafforderförfarande och lagen om ordningsbotsförfarande har gällt som undantagslagar (se avsnitt 10 nedan). Det nya regelverket eliminerar grundlagsrelaterade problem som varit förknippade med den tidigare lagstiftningen.

     Förfarandena har förenhetligats genom att sammanföras i en och samma lag. Härigenom har det skapats förutsättningar för ett mer arbetsekonomiskt handläggningssystem som fungerar klart och enhetligt och som möjliggör en mer ändamålsenlig disponering av åklagarmyndigheternas resurser. Åklagarmyndigheten kan koncentrera sig på att avgöra mer krävande och komplexa ärenden. Risken för att den rättskipande myndigheten kommer fram till olika resultat i skilda förseelsesituationer trots likartade omständigheter i respektive fall, något som ur den enskildes synpunkt med fog kan uppfattas som orättvist, minskar med de nya reglerna.

     I det nya bötes- och ordningsbotsförfarandet kan en misstänkt delges ett straffyrkande, bötesyrkande, bötesföreläggande, ordningsbotsföreläggande eller strafföreläggande. Vissa typer av yrkanden eller förelägganden kan endast användas i vissa situationer. De nya reglerna ökar den enskildes möjligheter att påverka valet av förfarande. I det nya förfarandet har den misstänkte även mer inflytande över processens gång. Vilken typ av påföljd som kan komma att aktualiseras i en viss förseelsesituation framgår först efter att den misstänkte förhörts. [11]

 

9.2 Samtycke

 

En grundläggande omständighet som ska beaktas då ett ärende ska hanteras inom ramen för det nya summariska förfarandet är att det från den som är misstänkt för en förseelse utverkas ett samtycke till att ärendet behandlas och avgörs på det i de nya lagreglerna föreskrivna sättet. Den misstänktes samtycke består av att den misstänkte erkänner gärningen och godkänner den påföljd som föreläggs på grund av gärningen ifråga samt avstår från sin rätt till en muntlig behandling i domstol och därtill samtycker till att ärendet avgörs i nämnda summariska förfarande.

     Om den misstänkte inte samtycker, delges denne istället ett straffyrkande med anspråk på att böter eller ordningsbot ska utdömas. Den misstänkte kan i detta fall dock ändra sig och i efterhand ge sitt samtycke genom att helt eller delvis betala böterna inom 30 dagar räknat från den tidpunkt straffyrkandet delgavs denne. Härvid fastställs ordningsbots- eller bötesföreläggandet av polismyndigheten eller om det är fråga om ett strafföreläggande av åklagarmyndigheten.

     Om samtycke inte avges inom ovan nämnda tidsfrist överförs ärendet till domstol för att handläggas i normal behandlingsordning för brottmål. I detta fall gör polisen en förundersökning med eventuella tillhörande förhör, och efter åtalsprövning behandlas ärendet vid tingsrätten. Den som inte samtycker till förfarandet ska således vara beredd på att ärendet handläggs vid domstol och att obetalda böter som dömts ut av domstolen kan förvandlas till fängelse. Böter som dömts ut inom ramen för ett summariskt förfarande kan inte förvandlas till fängelse. Domstolsbehandlingen kan dessutom leda till att man måste ersätta bevisningskostnader.

     Oberoende av den misstänktes samtycke ska allmänna åklagaren kontrollera bötesyrkandet eller straffyrkandet innan ett strafföreläggande utfärdas. För att den som misstänks för förseelsen ska ha tid att ge åklagaren en utredning som har samband med dagsbotens belopp, får ett strafföreläggande inte utfärdas förrän efter två veckor från det att yrkandet delgavs. Vid behov ska åklagaren vidta åtgärder för att utföra ytterligare undersökningar eller för att avhjälpa fel eller brister i yrkandet.

     Åklagaren kan i stället för att utfärda ett föreläggande enligt yrkandet, stanna för att utfärda ett nytt bötesyrkande eller förelägga lindrigare böter än vad som har yrkats. Åklagaren kan begära att det utfärdas ett nytt bötesyrkande också då ett ärende som kommit till åklagarens handläggning i normal behandlingsordning för brottmål kan avgöras med ett bötesföreläggande. Åklagaren kan också via en omprövning av förseelsen i samband med ett bötesyrkande eller ett straffyrkande förelägga en ordningsbot och en förverkandepåföljd i anslutning därtill.

     Utanför systemet som grundar sig på samtycke faller endast de fall där ordningsbot har förelagts för trafikförseelser som observerats utan att fordonet har stoppats (automatisk trafikövervakning). I dessa fall ska ordningsboten fortsättningsvis betalas, om inte den som mottagit ordningsbotsföreläggandet motsätter sig det.

 

9.3 Viktiga gränsdragningar

 

I sådana fall som leder till högst 20 dagsböter innebär det nya förfarandet att strafforder ersätts med ett bötesföreläggande som, om det är fråga om en förseelse med anknytning till trafik eller snatteri, utfärdas av polisman, tullman eller gränsbevakningsman.[12] Ett bötesföreläggande verkställs enligt de nya reglerna som en lagakraftvunnen dom och fastställs således inte av åklagaren.

     Vid andra förseelser och förseelser som bestraffas med mera än 20 dagsböter föreläggs straffet genom ett strafföreläggande som utfärdas av åklagaren och som föregås av ett bötesyrkande utfärdat av en övervakande tjänsteman. Också ett ärende som annars ska avgöras genom ett bötesföreläggande går till allmänna åklagarens avgörande, om den som misstänks för förseelsen har begärt en översyn av grunden för bestämmande av dagsbotens belopp.

     Vid sidan av de nuvarande övervakande tjänstemännen kan också allmän åklagare utfärda ordningsbotsförelägganden. Även domstol kan döma ut ordningsbot för förseelser som förts till domstolsbehandling i normal behandlingsordning för brottmål. I ett bötesföreläggande, ordningsbotsföreläggande eller strafföreläggande får på vissa i lag angivna grunder sökas ändring genom besvär. Ändringssökandet behandlas av tingsrätten. Också extraordinärt ändringssökande är möjligt.

 

9.4 Vissa i strafflagen upphävda bestämmelser samt preskription

 

Strafflagens 2a kap. 9 § om föreläggande av ordningsbot har upphävts, eftersom det genom förordning inte längre bestäms om de förseelser för vilka ordningsbot kan föreläggas som påföljd. Också 10 och 11 §§ i nämnda kapitel har upphävts eftersom dessa bestämmelser med tanke på reformen är obehövliga. Anledningen till att 11 § upphävts har samband med de nya bestämmelserna om gemensamt straff i 7 kap. i strafflagen.[13]

     Preskriptionsbestämmelserna som gäller böter och ordningsbot har förenhetligats och koncentrerats till 8 kap. i strafflagen och ändras så att de såvitt möjligt motsvarar de allmänna preskriptionsbestämmelserna i kapitlet. På samma sätt som i fråga om bötesstraff preskriberas åtalsrätten i fråga om förseelser som leder till ordningsbot, om åtal inte har väckts inom två år från dagen för gärningen.

     Då ett ärende som gäller en förseelse handläggs i ett förfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot, avbryts preskriptionen av åtalsrätten då ett bötesyrkande, ordningsbotsföreläggande som kan motsättas eller ett straffyrkande delges den som misstänks för förseelsen. Preskriptionen avbryts dock inte, om yrkandet återtas eller föreläggandet motsätts eller den misstänkte eller målsäganden återkallar sitt samtycke.

     En ordningsbot förfaller när fem år har förflutit från den dag då ordningsbotsföreläggandet utfärdades. Preskriptionen av ett brott avgörs utgående ifrån hur allvarligt brottet är och inte som kunde vara fallet tidigare på grundval av arten av det förfarande inom ramen för vilket ett ärende handlagts.

 

9.5 Särskilt om lagen om ordningsbotsförseelser

 

Den nya rikslagstiftningen innebär att ordningsbot blir det enda möjliga straffet i fråga om de förseelser för vilka ordningsbot föreskrivits som straff. Tidigare har ordningsbot varit ett alternativ till böter. Syftet med reformen är att främja ett jämlikt bemötande av de bötfällda och att göra straffsystemet klarare. I lagen om ordningsbotsförseelser anges de förseelser som belagts med ordningsbot och där ordningsboten enligt den lagen, genom särskilda hänvisningar till den i annan rikslagstiftning utgör det enda straff som kommer ifråga om någon gör sig skyldig till de förseelser som avses i lagen ifråga.

     De förseelser som räknas upp i lagen om ordningsbotsförseelser utgörs av gångtrafikförseelser, förseelser av förare av motorlösa fordon, förseelser som gäller handlingar för ett motordrivet fordon, förseelser som gäller ett motordrivet fordons konstruktion, utrustning och skick samt förseelser som gäller användning av personlig skyddsutrustning. Även förseelser som innebär överskridande av hastighetsbegränsning med motordrivet fordon samt andra trafikförseelser av förare av motordrivna fordon och störande och onödig körning med motordrivna fordon finns omnämnda i lagen om ordningsbotsförseelser. Vidare omnämns förseelser som gäller besiktning och anmälan för registrering av fordon, personbefordran med motordrivna fordon samt förseelser som gäller sjötrafik i lagen om ordningsbotsförseelser. Slutligen innehåller lagen bestämmelser om förseelser som gäller fiskevårdsavgift eller spöfiskeavgift, ordningsförseelser, förseelser som gäller föremål och ämnen som lämpar sig för att skada någon annan samt förseelser som gäller ringa överträdelser av nedskräpningsförbud i avfallslagstiftningen och alkoholförseelser.

 

10. Övrigt - viktiga principfrågor

 

10.1 Särskilt om den straffrättsliga legalitetsprincipen

 

Enligt 8 § i grundlagen får ingen betraktas som skyldig till ett brott eller dömas till straff på grund av en handling som inte enligt lag var straffbar när den utfördes. Legaldefinitionen av ett brott kommer även till uttryck i 3 kap. 1 § i strafflagen, artikel 7 stycke 1 i Europarådskonventionen om de mänskliga rättigheterna och i artikel 15 stycke 1 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.

     I samband med att rikets ordningslag (FFS 612/2003) stiftades och i samband med lagstiftningen om straffrättens allmänna läror ansåg grundlagsutskottet att det var problematiskt, med hänsyn till den straffrättsliga legalitetsprincipen och 80 § i grundlagen, att förelägga ordningsbot som påföljd för en förseelse med stöd av förordningsbestämmelser.[14] Enligt 80 § 1 mom. i grundlagen ska genom lag utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag. De tidigare bestämmelserna i 2a kap. 9 § i strafflagen i vilka de allmänna ramarna för användningen av ordningsbot ställts uppfyller enligt utskottets uppfattning inte till denna del legalitetsprincipens krav. Också lagutskottet har fäst uppmärksamhet vid denna fråga.[15] I nämnda paragrafs 8 mom. har föreskrivits att närmare bestämmelser om de förseelser som nämns i paragrafen utfärdas genom förordning av statsrådet.

     Riksdagens grundlagsutskott har i flera sammanhang tidigare tagit ställning till användningen av vaga och öppna blankostraffbestämmelser av den art som det är fråga om i det här sammanhanget.[16] Utskottet har därvid ansett att det bör utredas i vilken utsträckning en på denna teknik baserad straffrättslig reglering är förenlig med den straffrättsliga legalitetsprincipen. I riksdagens svar med anledning av regeringens proposition med förslag till lagstiftning om straffrättens allmänna läror har också i riksdagens uttalanden förutsatts att man förutom att vidta åtgärder för att revidera bestämmelserna om ordningsbot dessutom vidtar de åtgärder som grundlagsutskottet har fört fram.[17] I det nya regelverket beaktas den straffrättsliga legalitetsprincipen och grundlagens krav varför ordningsbot som straff för vissa förseelser föreläggs med stöd av i lag givna bestämmelser.

 

10.2 Behörighetsfördelningen inverkan på lagreglers verkställbarhet

 

I 1 § i den numera upphävda lagen om ordningsbotsförfarande föreskrivs det att vid förfarande enligt lagen ifråga kan ordningsbot föreläggas som påföljd för en förseelse som i 2a kap. 9 § i strafflagen och i en med stöd av den utfärdad förordning har definierats som en ordningsbotsförseelse.[18]

     Bestämmelserna i 1 § i lagen om ordningsbotsförfarande (som ursprungligen gick under namnet ordningsbotslagen) ändrades 1999. I sin ursprungliga lydelse föreskrev den i sitt 1 mom. att ”För en förseelse som hör under allmänt åtal och för vilken såsom strängaste straff är stadgat böter eller fängelse i högst sex månader kan, i enlighet med vad därom särskilt stadgas genom lag, såsom påföljd stadgas en till markbeloppet fast ordningsbot.”. Vidare i sitt 2 mom. föreskrev den att ”Angående ordningsbot såsom påföljd för överträdelse av stadganden och bestämmelser som utfärdats med stöd av självstyrelselagen för Åland (670/51) stadgas särskilt.” Slutligen i sitt 3 mom. föreskrev den att ”Om ordningsbotens storlek stadgas genom förordning. Ordningsboten får vara högst fyrahundra mark.”

     I förarbetena till 1999 års ändringar av ordningsbotslagen (som genom ändringarna även bytte namn till lagen om ordningsbotsförfarande) anförs vad gäller ändringen av 1 § följande. ”Genom att paragrafen ändras upphävs också dess 2 mom. Enligt detta moment stadgas särskilt om ordningsbot som påföljd för överträdelse av stadganden och bestämmelser som utfärdats med stöd av självstyrelselagen för Åland. Enligt 18 § 25 punkten självstyrelselagen för Åland har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om beläggande med straff och storleken av straff inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet. Landskapets lagstiftningsbehörighet omfattar enligt 18 § 21 punkten bl.a. vägtrafiken. Hänvisningen till landskapets lagstiftningsbehörighet togs in i den gällande ordningsbotslagen under riksdagsbehandlingen för klarhetens skull.[19] I allmänhet är det dock inte brukligt att i lagstiftningen ta in sådana hänvisningar. Landskapets behörighet bygger på självstyrelselagen, och tolkningsfrågor avgörs enbart utgående från den. Därför behövs inte hänvisningen till självstyrelselagen för Åland i paragrafens nuvarande 2 mom.”[20]

     Här ska således särskilt observeras att det därefter i 1 § i den numera upphävda lagen om ordningsbotsförfarande endast hänvisades till materiella bestämmelser om ordningsbotsförseelser i andra riksförfattningar. Någon hänvisning till åländska författningar finns inte. Förfarandebestämmelserna faller inom ramen för rikets behörighet. Materiella bestämmelser om ordningsbotsförseelser hör till den åländska lagstiftningsbehörigheten. Hittills har dessa omständigheter likväl inte ansetts leda till juridiska oklarheter som omöjliggör en ändamålsenlig hantering av ordningsbotsärenden på Åland. Den principiella ståndpunkten i ovan nämnda förarbeten får anses ha legat till grund för att det på Åland i nämnda ärenden (och även i bötesärenden) varit möjligt att kunna verkställa ett regelverk av ett i behörighetshänseende blandad natur utan att det i rikets förfaranderegler finns en explicit angiven koppling till åländska författningsbestämmelser.

     I lagen om föreläggande av böter och ordningsbot finns på motsvarande sätt bestämmelser som endast hänvisar till annan rikslagstiftning vilka ska beaktas i anslutning till att bestämmelserna i lagen ifråga verkställs. Med utgångspunkt från resonemangen i föregående stycke måste således, detta faktum till trots, lagen om föreläggande av böter och ordningsbot gälla på Åland då det blir aktuellt med bötes- och ordningsbotsförfaranden på grund av att någon gjort sig skyldig till i åländsk lagstiftning angivna förseelser. Detta synsätt är i överensstämmelse med hur straffbestämmelser verkställts på Åland tidigare.

     En viktig konsekvens av de ovan förda resonemangen är att hänvisningarna i 3 § 2 mom. i lagen om föreläggande av böter och ordningsbot till olika rikslagar måste, till den del de hänför sig till ett rättsområde som faller inom landskapets behörighet, avse motsvarande åländsk landskapslagstiftning om sådan finns.[21]

 

Detaljmotivering

 

1. Landskapslag om ändring av ordningslagen för landskapet Åland

 

18 § Allmänna bestämmelser om ordningsbot. I den nuvarande bestämmelsen i 1 mom. föreskrivs följande. Inom landskapets behörighet ska bestämmelserna i 2a kap. 8 §, 9 § 1, 4 och 5 mom. samt 10 och 11 §§ strafflagen tillämpas i den lydelse de har när denna lag träder i kraft. Det som hänvisningarna ifråga avser är de formuleringar i respektive lagrum sådana de lydde innan den 1 december 2016. I 2a kap. 8 § föreskrevs bland annat att ordningsbot är ett till beloppet fast förmögenhetsstraff som är lindrigare än böter. Vidare föreskrevs att ordningsboten får vara högst 200 euro samt att obetald ordningsbot inte får förvandlas till fängelse. Enligt de tidigare bestämmelserna i 2a kap. 9 § 1 mom. gällde att ordningsbot i enlighet med 2 - 8 mom. kan bestämmas som påföljd för en förseelse som hör under allmänt åtal, när det strängaste föreskrivna straffet är böter eller fängelse i högst sex månader.[22] I 2a kap. 9 § 4 mom. gällde att ordningsbot också kan bestämmas som påföljd för ordningsförseelse enligt rikets ordningslag (FFS 612/2003). I 2a kap. 9 § 5 mom. fanns bestämmelser enligt vilka ordningsbot också kan bestämmas som påföljd för ringa i 41 kap. 6 § i strafflagen avsett innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att skada någon annan och för ringa i 41 kap. 7 § i strafflagen avsedd överlåtelse till en minderårig av föremål som lämpar sig för att skada någon annan. I 2a kap. 10 § stipulerades bland annat att ordningsbot föreläggs av en polisman eller någon annan tjänsteman som utför i lag föreskriven övervakning. Enligt samma lagrum gällde att ordningsbot inte får föreläggas, om förseelsen har varit ägnad att föranleda annan fara eller olägenhet än sådan som ska anses vara ringa eller den som begått förseelsen genom sitt förfarande har visat likgiltighet för förbud eller påbud i lag. Enligt lagrummet ifråga föreskrevs vidare att ordningsbot inte heller får föreläggas om det är uppenbart att målsäganden med anledning av förseelsen kommer att framställa begäran om åtal till åklagaren eller polisen eller lägga fram ett skadeståndsyrkande. Slutligen angav bestämmelserna i 2a kap. 11 § att om ordningsbot samtidigt ska föreläggas för två eller flera förseelser, föreläggs ordningsboten för den förseelse för vilken den strängaste ordningsboten är föreskriven. För ordningsbot och bötesstraff eller fängelsestraff på viss tid fick inte bestämmas ett gemensamt straff.

     Ålandsdelegationen konstaterar i sitt utlåtande avgivet i anslutning till lagstiftningskontrollen av den av Ålands lagting antagna ordningslagen för landskapet Åland att det ” I landskapslagens 18 § ingår bestämmelser om ordningsbot. Enligt paragrafen ska bestämmelserna i 2a kap. 8 §, 9 § 1, 4 och 5 mom. samt 10 och 11 § i strafflagen tillämpas inom landskapets behörighet. Ålandsdelegationen konstaterar att nämnda lagrum även inne-håller allmänna bestämmelser om ordningsbot. Enligt 27 § 22 punkten i självstyrelselagen utgör straffrätt riksbehörighet med undantag av vad som stadgas i 18 § 25 punkten. Detta innebär att strafformer och övriga frågor som anknyter till den allmänna delen av strafflagen regleras i rikslagstiftningen. Enligt landskapslagens 16 § 3 mom. får böter för ordningsförseelse inte förvandlas till fängelsestraff. Bestämmelser av rikslagstiftningsnatur kan med stöd av 19 § 3 mom. i självstyrelselagen såsom överensstämmande med rikslagstiftningen intas i landskapslagen.” Den nuvarande hänvisningen innebär således dels att bestämmelser av rikslagstiftningsnatur har tagits in i landskapslagstiftningen för vinnande av enhetlighet och överskådlighet jämlikt 19 § 3 mom. i självstyrelselagen, dels att bestämmelser i rikets lagstiftning vilka faller inom ramen för landskapets lagstiftningsbehörighet tillämpliggjorts på Åland.[23] Den på Åland tillämpliggjorda äldre riksregleringen om ordningsbotens högsta belopp på 200 euro i 2a kap. 8 § och om de i 2a kap. 9 § 4 och 5 mom. angivna förseelserna som kan beläggas med ordningsbot har ansetts falla inom ramen för landskapets lagstiftningsbehörighet medan de övriga i sammanhanget angivna bestämmelserna hänför sig till sådant som riket har behörighet att lagstifta om.

     Den bärande tanken bakom den nuvarande regelkonstruktionen har varit att lyfta fram de väsentligaste komponenterna i sammanhanget i form av hänvisningar i strafflagen till dels centrala allmänna bestämmelser om ordningsbot och vem som under i lag stipulerade förutsättningar har rätt att förelägga ordningsboten, dels specifika bestämmelser som exakt anger vilka ordningsförseelser som kan straffsanktioneras. Detta i kombination med bestämmelserna i landskapsförordningen om ordningsbot samt övriga relevanta bestämmelser i rikslagstiftningen har tillsammans syftat till att ge en tydlig anvisning om hur den enskilde polismannen ska agera i olika situationer där någon gjort sig skyldig till någon form av ordningsförseelse.  Genom den föreslagna ändringen i 1 mom. anpassas regelverket i landskapets ordningslagstiftning till de i den allmänna motiveringen angivna ändringarna i riket när det gäller förfarandet vid bötes- och ordningsbotsföreläggande. Det är, med beaktande av de omständigheter som ligger till grund för ändringarna i detta lagförslag, viktigt att lydelsen av denna paragraf efter en ändring får samma funktionella innebörd som den nuvarande har haft. Detta är synnerligen viktigt för den enskilde polismannen som ska verkställa ordningsbotsbestämmelser i olika konkreta situationer. Även för den enskilde medborgaren vilken kan bli föremål för den här formen av myndighetsutövning är det viktigt att snabbt kunna få en tydlig överblick över vilka regler (med störst relevans i det här sammanhanget) som träder i funktion. De föreslagna hänvisningarna i 1 mom. anknyter följaktligen till dels vissa allmänna bestämmelser om ordningsbot och vissa grundläggande bestämmelser om förfarandet vid beläggande av ordningsbot, dels till vissa bestämmelser som anger allmänna riktlinjer för storleken av ordningsboten.

     Enligt de bestämmelser som i riket trädde i kraft den 1 december 2016, däribland bestämmelserna i 7 kap. 3a § 1 mom. i strafflagen gäller att om någon ska dömas till böter och ordningsbot för två eller flera brott på en och samma gång, ska ett bötesstraff eller ett gemensamt bötesstraff höjt med 40 euro bestämmas. En ordningsbot som föreläggs en gående eller föraren av ett motorlöst fordon beaktas dock inte när höjningen fastställs. I 7 kap. 3a § 2 mom. i strafflagen föreskrivs att om bötesstraffet eller det gemensamma bötesstraffet till sitt totala belopp skulle vara lägre än ordningsboten eller den strängaste ordningsboten, höjs bötesstraffet eller det gemensamma bötesstraffet till ordningsbotens eller den strängaste ordningsbotens belopp innan höjningen enligt 1 mom. görs. I 7 kap. 3b § i strafflagen föreskrivs att om någon ska dömas till ordningsbot för två eller flera brott på en och samma gång, ska en enda ordningsbot föreläggas. Ordningsboten föreläggs då höjd med 40 euro i förhållande till den förseelse för vilken den strängaste ordningsboten gäller. Om ordningsboten föreläggs gående eller föraren av ett motorlöst fordon, höjs ordningsboten dock inte. I 1 § i lagen om föreläggande av böter och ordningsbot föreskrivs att i ett förfarande enligt lagen i fråga kan som påföljd föreläggas

     1) bötesstraff för en förseelse för vilken inte har föreskrivits strängare straff än böter eller fängelse i högst sex månader,

     2) ordningsbot för en förseelse för vilken ordningsbot särskilt har föreskrivits som straff i lag,

     3) förverkandepåföljd på högst 1 000 euro vid sidan av de straff som avses i 1 och 2 punkten.

I den lagens 3 § 1 mom. föreskrivs att ett bötesyrkande eller straffyrkande utfärdas av en polisman. Yrkandet kan utfärdas också på begäran av åklagaren. En ordningsbot föreläggs av en polisman eller åklagaren.

     Genom de ändringar av 1 mom. som landskapsregeringen föreslår erhålls ett likvärdigt instrument för hanteringen av ordningsbotsärenden. Som fallet är för närvarande innehåller det föreslagna 1 mom. bestämmelser av blandad natur i behörighetshänseende vilket motiverar en passus som anger att de ifrågavarande bestämmelserna i rikslagstiftningen ska tillämpas inom landskapets behörighet.

     Med hänvisning till legalitetsprincipen överflyttas, genom den föreslagna omformuleringen av 2 mom. i paragrafen, den allmänna bestämmelsen om ordningsbotens storlek som för närvarande finns i 2 § i landskapsförordningen (2010:36) om föreläggande av ordningsbot vid olika ordningsförseelser upp på lagnivå. Legalitetsprincipen är också anledningen till att nämnda landskapsförordning föreslås upphävd. Detta i sin tur medför att det i ordningslagen inte längre finns behov av ett förordningsbemyndigande i lag som möjliggör för landskapsregeringen att i landskapsförordning utfärda närmare bestämmelser om till vilket belopp ordningsboten ska fastställas för olika ordningsförseelser. Således har 2 mom. ändrats även i enlighet därmed.

 

18a § Ordningsbotens storlek för vissa förseelser. Genom denna nya paragraf flyttas bestämmelserna i 3-12 §§ i landskapsförordningen om föreläggande av ordningsbot vid olika ordningsförseelser, vilka till sitt innehåll motsvarar innehållet i denna paragraf, upp på lagnivå.

 

2. Landskapslag om ändring av trafikbrottslagen för landskapet Åland

 

11 § Trafikförseelse. I 2 kap. 11-23 §§ i trafikbrottslagen finns bestämmelser som handlar om trafikbrott för vilka ordningsbot kan föreläggas. I trafikbrottslagens 11 § som handlar om trafikförseelser föreskrivs i dess 1 mom. att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vägtrafiklagen (1983:27) för landskapet Åland eller med stöd av vägtrafiklagen utfärdade bestämmelser på annat sätt än vad som sägs i 1 kap. (vilket handlar om trafikbrott exempelvis äventyrande av trafiksäkerheten eller rattfylleri) ska för trafikförseelse dömas till böter. I trafikbrottslagens 11 § 2 mom. föreskrivs att för en trafikförseelse kan ordningsbot föreläggas i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. i trafikbrottslagen.

     Genom den föreslagna nya 3 mom. i paragrafen anpassas regelverket i trafikbrottslagen till det nya sanktionssystemet varigenom ordningsbot i vissa situationer föreläggs som enda straff för en uppsåtligen eller av oaktsamhet begången förseelse mot fordons- och vägtrafiklagstiftningen. Avsikten med ändringen är inte att utöka katalogen över förseelser som kan beläggas med ordningsbot. Det är i sammanhanget viktigt att konstatera att bestämmelserna i 12 § i trafikbrottslagen inte ändras. I 12 § föreskrivs om rapport-, åtals- och påföljdseftergift i vissa situationer. Är en trafikförseelse med hänsyn till omständigheterna ringa behöver enligt 12 § 1 mom. åtal för förseelsen inte väckas och straff inte dömas ut. För en uppenbart ringa förseelse kan polisman utan att vidta andra åtgärder tilldela fordonsföraren en anmärkning. Den som av polisman ålagts att uppvisa en i 69 § i vägtrafiklagen avsedd handling inom viss av polismannen utsatt tid, ska enligt 12 § 2 mom. inte anses ha brutit mot bestämmelserna om skyldighet att medföra och på anfordran uppvisa handlingen, om denne uppvisar handlingen inom den utsatta tiden.

 

13, 14 och 16 §§ samt 17 – 23 §§ Överskridande av hastighetsbegränsning / Andra förseelser vid trafik med motordrivet fordon / Förseelser som gäller ett motordrivet fordons konstruktion, utrustning eller skick / Användning av obesiktigat eller oregistrerat fordon / Försummelse att använda skyddsutrustning / Förseelser som gäller skyldighet att uppvisa vissa handlingar / Störande eller onödig körning / Otillåten personbefordran med motordrivet fordon / Förseelser vid trafik med motorlöst fordon / Förseelser vid gångtrafik. Mot bakgrund av vad som anförts i den allmänna motiveringen anser landskapsregeringen att de i paragraferna avsedda ordningsbotsbeloppen ska sättas till den nivå som framgår av förslaget till lagtext nedan.

 

3. Landskapslag om ändring av 69 § körkortslagen för Åland

 

69 § Ansvar. Den föreslagna ändringen av denna paragraf görs av samma skäl som föranleder de föreslagna ändringarna i lagstiftningen ovan. I paragrafens 1 mom. föreskrivs att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 36 § i körkortslagen kan föreläggas en ordningsbot på 40 euro. Föraren ska inte dömas till straff om körkortet ska förnyas eller bytas ut och föraren före färden har återlämnat körkortet eller gjort anmälan om att det förstörts eller kommit bort eller om förarens identitet har kunnat fastställas.

     I 36 § i körkortslagen föreskrivs att den som kör ett fordon som kräver körkort ska ha med sig körkortet eller om körkortet efter utfärdande ännu inte har lämnats ut, ett intyg över genomförd förarexamen och en handling som styrker förarens identitet. Även andra tillstånd som krävs enligt körkortslagen ska finnas i fordonet under färd. På begäran av polis eller annan trafikövervakare ska körkortet lämnas över för kontroll. Om föraren inte har med sig körkortet, men förarens identitet har fastställts och det inte finns anledning att anta att föraren inte har giltigt körkort får färden fortsätta. Föraren kan då åläggas att visa upp körkortet inom en viss tid hos polismyndigheten.

 

4. Landskapslag om ändring av 29 § landskapslagen om yrkeskompetens för lastbils- och bussförare

 

29 § Allmänna straffbestämmelser och straffrättsligt tjänsteansvar. Den föreslagna ändringen av denna paragraf görs av samma skäl som föranleder de föreslagna ändringarna i lagstiftningen ovan. I 29 § 1 mom. i yrkeskompetenslagen föreskrivs att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i 3, 10, 11, 12 eller 22 §§ den lagen ska för brott mot bestämmelserna om yrkeskompetens för förare dömas till böter. Paragraferna 3, 10, 11, 12 innehåller bestämmelser om allmänna förarkrav, ålderskrav för förare av fordon avsedda för godstransporter, ålderskrav för förare av fordon avsedda för persontransporter respektive särskilda undantag från ålderskraven. Bestämmelserna i 22 § föreskriver om påvisande av yrkeskompetens. Däri föreskrivs bland annat att föraren ska medföra de dokument som avses i 21 § 1 mom. vid körning och på begäran uppvisa det för polisman eller någon annan trafikövervakare. Om föraren inte har dokumentet med sig kan polismannen avbryta körningen. Om förarens identitet ändå kan konstateras på ett tillförlitligt sätt kan det dock tillåtas att körningen fortsätter. Föraren kan samtidigt åläggas att inom en viss tid uppvisa dokumentet för polismyndigheten. I 21 § om utfärdande av yrkeskompetensbevis föreskrivs att till den som erhållit grundläggande yrkeskompetens eller fortbildning utfärdar Ålands polismyndighet på ansökan ett yrkeskompetensbevis eller gör en anteckning om yrkeskompetensen i sökandens körkort. Till ansökan fogas intyg över att sökanden erhållit grundläggande yrkeskompetens eller genomgått fortbildning. Sökanden ska ha körkortsbehörighet för de fordonskategorier yrkeskompetensen avser.

 

5. Landskapslag om ändring av 7 § landskapslagen om tillämpning av fordonslagen

 

7 § Bestämmelser som inte ska tillämpas. I bestämmelsen i 96 § 4 mom. i rikets fordonslag görs en hänvisning till lagen om ordningsbotsförseelser. Eftersom det inte finns en motsvarande lag i landskapslagstiftningen ska bestämmelsen i fråga inte tillämpas på Åland.

 


Lagtext

 

Landskapsregeringen föreslår att följande lagar antas.

 

1.

L A N D S K A P S L A G
om ändring av ordningslagen för landskapet Åland

 

     I enlighet med lagtingets beslut

     ändras 18 § ordningslagen (2010:23) för landskapet Åland samt

     fogas till lagen en ny 18a § som följer:

 

18 §

Allmänna bestämmelser om ordningsbot

     Inom landskapets behörighet ska bestämmelserna i 2a kap. 8 § samt 7 kap. 3a och 3b §§ i strafflagen (FFS 39/1889) samt 1 § och 3 § 1 mom. i lagen om föreläggande av böter och ordningsbot (FFS 754/2010) tillämpas i den lydelse de har när denna lag träder i kraft.

     Ordningsbot föreläggs som enda straff för i 18a § avsedda förseelser och dess belopp är 40, 70 eller 100 euro.

 

18a §

Ordningsbotens storlek för vissa förseelser

     Den som bryter mot bestämmelserna om störande av den allmänna ordningen och äventyrande av säkerheten i 3 § kan föreläggas en ordningsbot på 70 euro.

     Den som bryter mot bestämmelserna om intagande av berusningsmedel i 4 § kan föreläggas en ordningsbot på 40 euro.

     Den som åsidosätter den aktsamhetsplikt som ska iakttas för att förhindra fara enligt 5 § kan föreläggas en ordningsbot på 100 euro.

     Den som bryter mot bestämmelserna om reklam och kungörelser i 6 § kan föreläggas en ordningsbot på 70 euro.

     Den som bryter mot bestämmelserna om annan verksamhet som orsakar störning i 7 § kan föreläggas en ordningsbot på

     1) 40 euro om denne urinerar eller har avföring på ett sådant sätt som strider mot förbudet i 7 § 2 mom. samt

     2) 70 euro om denne ordnar föreställningar på ett sådant sätt som strider mot förbudet i 7 § 3 mom.

     Den som underlåter att vidta de åtgärder som denne är skyldig att vidta enligt bestämmelserna om säkerställande av tillträde till byggnad i 8 § kan föreläggas en ordningsbot på 70 euro.

     Den som bryter mot bestämmelserna om innehav av föremål och ämnen som kan användas för att skada någon annan i 10 § kan föreläggas en ordningsbot på 70 euro.

     Den som bryter mot bestämmelserna om innehav av ämnen som kan användas för klottring i 13 § kan föreläggas en ordningsbot på 40 euro.

     Den som åsidosätter de skyldigheter som ska iakttas enligt bestämmelserna om hunddisciplin i 14 § kan föreläggas en ordningsbot på 40 euro.

     Den som åsidosätter de skyldigheter som ska iakttas enligt bestämmelserna om ridning i 15 § kan föreläggas en ordningsbot på 40 euro.

 


__________________

 

     Denna lag träder i kraft den

     Genom denna lag upphävs landskapsförordningen (2010:36) om föreläggande av ordningsbot vid olika ordningsförseelser.

 

__________________

 

2.

L A N D S K A P S L A G
om ändring av trafikbrottslagen för landskapet Åland

 

     I enlighet med lagtingets beslut

     ändras 13 §, 14 § 1 och 4 mom. och 16 – 23 §§ trafikbrottslagen (2004:28) för landskapet Åland, av dessa lagrum 14 § 1 mom., 16 § 1 mom., 18, 20 och 23 §§ sådana de lyder i  landskapslagen 2007/7, 19 § sådan den lyder i landskapslagen 2015/94 samt

     fogas till lagens 11 § sådan den lyder i landskapslagen 2007/7 ett nytt 3 mom. som följer:

 

11 §

Trafikförseelse

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     För sådana i 13 §, 14 § 1 och 4 mom. och 16 – 23 §§ avsedda förseelser föreläggs den i 2 mom. avsedda ordningsboten som enda straff.

 

13 §

Överskridande av hastighetsbegränsning

     Den som på väg där den högsta tillåtna hastigheten är 50 kilometer i timmen eller lägre överskrider den högsta tillåtna hastigheten

     1) med högst 15 kilometer i timmen kan föreläggas en ordningsbot på 170 euro och

     2) med mer än 15 kilometer i timmen men högst 20 kilometer i timmen kan föreläggas en ordningsbot på 200 euro.

     Om den högsta tillåtna hastigheten är mer än 50 kilometer i timmen, kan föraren av ett motordrivet fordon om han eller hon överskrider den högsta tillåtna hastigheten

     1) med högst 15 kilometer i timmen föreläggas en ordningsbot på 140 euro och

     2) med mer än 15 kilometer i timmen men högst 20 kilometer i timmen föreläggas en ordningsbot på 200 euro.

     En mopedist som överskrider den högsta tillåtna hastigheten med högst 15 kilometer i timmen kan föreläggas en ordningsbot på 100 euro.

 

14 §

Andra förseelser vid trafik med motordrivet fordon

     En förare av ett motordrivet fordon som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i 1, 2 eller 3 kap. i vägtrafiklagen eller mot påbud, förbud, begränsning eller bestämmelser som framgår av trafikmärken eller vägmarkeringar kan föreläggas en ordningsbot på 100 euro.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     För mopedister är ordningsboten för de förseelser som anges i 1 mom. dock 70 euro.

 

16 §

Förseelser som gäller ett motordrivet fordons konstruktion, utrustning eller skick

     En förare, ägare eller varaktig innehavare av ett fordon som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i vägtrafiklagen eller med stöd av den utfärdade bestämmelser om motordrivna fordons eller släpfordons konstruktion, utrustning eller skick kan föreläggas en ordningsbot på 70 euro.

     En mopedist eller en ägare eller varaktig innehavare av en moped kan för en förseelse som anges i 1 mom. föreläggas en ordningsbot på 40 euro.

 

17 §

Användning av obesiktigat eller oregistrerat fordon

     För användning av ett obesiktigat eller oregistrerat fordon kan föraren föreläggas en ordningsbot på 70 euro.

 

18 §

Försummelse att använda skyddsutrustning

     Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i 61 § i vägtrafiklagen om skyldighet att använda bilbälte eller att se till att barn under 15 år använder bilbälte eller färdas i skyddsanordning kan föreläggas en ordningsbot på 70 euro.

     En förare av och passagerare på en motorcykel, moped eller snöskoter som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna om användning av skyddshjälm i 62 § i vägtrafiklagen kan föreläggas en ordningsbot på 70 euro.

 

19 §

Förseelser som gäller skyldighet att uppvisa vissa handlingar

     För brott mot bestämmelserna i 69 § i vägtrafiklagen om skyldighet att uppvisa handlingar som förare av motordrivet fordon är skyldig att medföra kan föraren föreläggas en ordningsbot på 40 euro.

 

20 §

Störande eller onödig körning

     En ordningsbot på 70 euro kan föreläggas den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i 31 § 2 mom. i vägtrafiklagen om störande eller onödig körning eller mot bestämmelserna i 31a § samma lag om förbud mot onödig tomgångskörning.

 

21 §

Otillåten personbefordran med motordrivet fordon

     Förare som bryter mot bestämmelser om personbefordran med motordrivet fordon eller om placering av passagerare kan föreläggas en ordningsbot på 100 euro.

 

22 §

Förseelser vid trafik med motorlöst fordon

     En cyklist, en förare av något annat motorlöst fordon eller den som rider eller den som leder eller driver kreatur och som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i vägtrafiklagen kan föreläggas en ordningsbot på 40 euro.

 

23 §

Förseelser vid gångtrafik

     En gående som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i 51 § 1 mom. eller 55 § i vägtrafiklagen kan föreläggas en ordningsbot på 20 euro.

 

__________________

 

     Denna lag träder i kraft den

 

__________________

 

3.

L A N D S K A P S L A G
om ändring av 69 § körkortslagen för Åland

 

     I enlighet med lagtingets beslut fogas till 69 § körkortslagen (2015:88) för Åland ett nytt 5 mom. som följer:

 

69 §

Ansvar

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     För sådan i 1 mom. avsedd förseelse föreläggs den i momentet angivna ordningsboten som enda straff.

 

__________________

 

     Denna lag träder i kraft den

 

__________________

 

4.

L A N D S K A P S L A G
om ändring av 29 § landskapslagen om yrkeskompetens för lastbils- och bussförare

 

     I enlighet med lagtingets beslut

     ändras 29 § 1 mom. landskapslagen (2008:85) om yrkeskompetens för lastbils- och bussförare samt

     fogas till lagens 29 § ett nytt 5 mom. som följer:

 

29 §

Allmänna straffbestämmelser och straffrättsligt tjänsteansvar

     Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i 3, 10, 11 eller 12 §§ ska förbrott mot bestämmelserna om yrkeskompetens för förare dömas till böter.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i 22 § 1 mom. föreläggs en ordningsbot på 40 euro som enda straff.

 

__________________

 

     Denna lag träder i kraft den

 

__________________

 

5.

L A N D S K A P S L A G
om ändring av 7 § landskapslagen om tillämpning av fordonslagen

 

     I enlighet med lagtingets beslut fogas till 7 § landskapslagen (2011:36) om tillämpning av fordonslagen ett nytt 3 mom. som följer:

 

7 §

Bestämmelser som inte ska tillämpas

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     Bestämmelsen i 96 § 4 mom. i fordonslagen ska inte tillämpas i landskapet.

 

__________________

 

     Denna lag träder i kraft den

 

__________________

 

 

Mariehamn den 12 januari 2017

 

 

L a n t r å d

 

 

Katrin Sjögren

 

 

Föredragande minister

 

 

Nina Fellman

 


Parallelltexter

 

·       Parallelltexter till landskapsregeringens lagförslag nr 11/2016-2017



[1] Se vidare avsnitt 8 och 9 nedan.

[2] Genom fordonsblankettlagen har rikets fordonslag (FFS 1090/2002) gjorts tillämplig på Åland.

[3] Landskapsregeringen har till Ålands lagting överlämnat ett lagförslag (lagförslag nr 15/2015-2016) om vattenfarkoster. Även ett kompletterande lagförslag rörande vattenfarkoster har överlämnats (lagförslag nr 15a/2016-2017). I det förstnämnda förslaget föreslås fritidsbåtslagen upphävd genom en landskapslag om vattenfarkoster. Förslagen har slutbehandlats i lagtinget (lagtingets beslut nr 58 och 59/2016). De nya reglerna innebär bland annat att bestämmelser som reglerar ordningsboten som (enda) straff vid lagöverträdelser i samband med exempelvis användning av fritidsbåtar tas in nämnda landskapslag om vattenfarkoster.

[4] Se regeringens proposition och riksdagens svar RP 94/2009 rd och RSv 84/2010 rd.

[5] Se regeringens proposition RP 115/2016 rd.

[6] På Åland ska med hänsyn till den lagstiftningsmässiga behörigheten hänvisningen till lagen om ordningsbotsförseelser avse bestämmelserna i den landskapslagstiftning där ordningsboten anges som (enda) straff för olika förseelser (jfr med resonemanget i avsnitt 10.2 nedan).

[7] Se avsnitt 9.2 nedan.

[8] Se grundlagsutskottets utlåtande GrUU 9/2016 rd.

[9] Se grundlagsutskottets utlåtande GrUU 23/1997 rd.

[10] Se grundlagsutskottets utlåtande GrUU 56/2014 rd och GrUU 16/2013 rd.

[11] Enligt 2 § om definitioner i lagen om föreläggande av böter och ordningsbot avses med

      1) straffyrkande ett yrkande på bötesstraff eller ordningsbot samt förverkandepåföljd som delges den misstänkte i en situation där han eller hon inte samtycker till att saken handläggs i ett förfarande enligt denna lag,

      2) bötesyrkande ett yrkande mot den misstänkte genom vilket för honom eller henne för en förseelse yrkas bötesstraff och förverkandepåföljd eller, om den misstänkte har begärt en ändring av grunden för bestämmande av dagsbotens belopp, bötesstraff och förverkandepåföljd,

      3) bötesföreläggande ett avgörande genom vilket en övervakande tjänsteman för en förseelse förelägger bötesstraff och förverkandepåföljd,

      4) ordningsbotsföreläggande ett avgörande genom vilket ordningsbot och förverkandepåföljd föreläggs,

      5) strafföreläggande ett avgörande genom vilket allmän åklagare på grundval av ett bötesyrkande eller ett straffyrkande förelägger ett bötesstraff och en förverkandepåföljd.

[12] Dessa tjänstemannakategorier går nedan under samlingsbeteckningen övervakande tjänstemän.

[13] Se vidare i detaljmotiveringen till ändringen av 18 § i ordningslagen.

[14] Se grundlagsutskottets utlåtanden GrUU 20/2002 rd och GrUU 31/2002 rd.

[15] Se lagutskottets betänkande LaUB 28/2002 rd.

[16] Se grundlagsutskottets utlåtanden GrUU 15/1996 rd, 20/1997 rd och 31/2002 rd.

[17] Se riksdagens svar RSv 261/2002 rd.

[18] Här är underförstått att hänvisningen syftar på den lydelse denna strafflagsparagraf hade innan de ovan nämnda ändringarna i rikslagstiftningen, däribland strafflagen, trädde i kraft.

[19] Se lagutskottets betänkande LaUB 5/1981 rd.

[20] Se regeringens proposition RP 74/1998 rd sida 47.

[21] I 3 § 2 mom. förskrivs att ”Strafföreläggande utfärdas av allmänna åklagaren. Bötesföreläggande utfärdas av en polisman. I ett bötesföreläggande kan som påföljd föreläggas ett bötesstraff på högst 20 dagsböter och en förverkandepåföljd för den som bryter mot

      1) vägtrafiklagen (267/1981) eller bestämmelser eller föreskrifter som har utfärdats med stöd av den,

      2) fordonslagen (1090/2002) eller bestämmelser eller föreskrifter som har utfärdats med stöd av den,

      3) lagen om koncession för fordonsbesiktning (1099/1998) eller bestämmelser eller föreskrifter som har utfärdats med stöd av den,

      4) lagen om förbud mot anordningar som försvårar trafikövervakningen (546/1998),

      5) kollektivtrafiklagen (869/2009) eller bestämmelser eller föreskrifter som har utfärdats med stöd av den,

      6) lagen om taxitrafik (217/2007),

      7) lagen om kommersiell godstransport på väg (693/2006),

      8) lagen om transport av farliga ämnen (719/1994) eller bestämmelser eller föreskrifter som har utfärdats med stöd av den,

      9) terrängtrafiklagen (1710/1995) eller bestämmelser eller föreskrifter som har utfärdats med stöd av den,

      10) sjötrafiklagen (463/1996) eller bestämmelser eller föreskrifter som har utfärdats med stöd av den,

      11) lagen om farkostregistret (976/2006),

      12) 23 kap 10 § i strafflagen (39/1889),

      13) 28 kap. 3 § i strafflagen.”

[22] De övriga momenten i paragrafen (2 – 8) rör olika former av förseelser som relaterar sig till fordon, vägtrafik, fiskevård och sjötrafik och den ordningsbot som kan förläggas i händelse av att någon gör sig skyldig till den typen av förseelser.

[23] Se Ålandsdelegationens utlåtande nr 10/2010, givet den 17 februari 2010. Enligt 18 § 25 punkten i självstyrelselagen har landskapet lagstiftningsbehörighet när det gäller beläggande med straff och storleken inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet.