Lagförslag 16/2013-2014

Lagtingsår: 2013-2014
Typ av dokument: Lagförslag

Ladda ner Word-dokument

 

LAGFÖRSLAG nr 16/2013-2014

 

Datum

 

 

2014-08-28

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till Ålands lagting

 

 

 

 

 


 

 

Ny landskapslagstiftning om åländsk hembygdsrätt

 

Huvudsakligt innehåll

 

Landskapsregeringen föreslår en grundläggande revidering av landskapslagstiftningen om åländsk hembygdsrätt med mer detaljerade bestämmelser om förvärv och förlust av hembygdsrätt. Enligt förslaget ersätts den gällande landskapslagen om åländsk hembygdsrätt med två landskapslagar. Landskapsregeringen föreslår att en ny landskapslag om åländsk hembygdsrätt (hembygdsrättslagen) antas med kvalificerad majoritet i lagtinget och att en ny landskapslag om hembygdsrättsförfaranden (förfarandelagen) antas i vanlig lagstiftningsordning. Hembygdsrättslagen kompletterar självstyrelselagens grunder för förvärv och förlust av åländsk hembygdsrätt medan förfarandelagen är av mer administrativ karaktär.

     Av tydlighetsskäl särskiljs olika typer av flyttning och boendetid. Tiden då sökanden ”utan avbrott har haft sitt egentliga bo och hemvist i landskapet” benämns ”pågående hemvistperiod”. Den som flyttar för att studera anses inte stadigvarande utflyttad, utan femårsperioden för förlust av hembygdsrätt inleds först efter att studierna avslutats eller senast efter fem års frånvaro. Stadigvarande återflyttning krävs för att avbryta frånvarotiden. Förfarandelagen innehåller bestämmelser om ansökan, utredning av tillfredsställande kunskaper i svenska och vägande skäl som kan föranleda avslag samt om hembygdsrättsregistrets förhållande till befolkningsdatasystemet. Som ett led i förlustförfarandet införs en skyldighet för landskapsregeringen att informera utflyttade om förestående förlust och om individuell prövning av utflyttningsdag.

     Lagarna avses träda i kraft den 1 juli 2015 eller vid den tidpunkt som landskapsregeringen bestämmer. Alla som har hembygdsrätt när lagen träder i kraft kommer enligt överenskommelsebestämmelserna att omfattas av det nya förlustförfarandet. Ingen utflyttad förlorar sin hembygdsrätt under det första året från ikraftträdandet.

 

__________________

 


 

INNEHÅLL

Huvudsakligt innehåll 1

Allmän motivering. 3

1. Hembygdsrättens ursprung och syfte. 3

1.1 Från den första självstyrelselagen till nya garantier 3

1.2 Hembygdsrätten infördes i 1951 års självstyrelselag. 5

1.3 Landskapslagen angående åländsk hembygdsrätt 8

2. Gällande bestämmelser om hembygdsrätt 12

2.1 Modifierade grunder för förvärv av hembygdsrätt 12

2.2 Hembygdsrätt direkt enligt självstyrelselagen. 13

2.3 Hembygdsrätt på ansökan. 14

2.4 Språkkunskapsvillkoret 17

2.5 Vägande skäl som föranleder avslag. 19

2.6 Förlust av hembygdsrätt 21

3. Handläggningen av hembygdsrättsärenden. 21

3.1 Förvaltningsförfarandet vid ansökan om hembygdsrätt 21

3.2 Registrering av hembygdsrätt 23

3.3 Hembygdsrättsintyg. 26

3.4 Myndigheters tillgång till registret 26

3.5 Avgifter för hembygdsrättsärenden. 26

3.6 Förlustförfarandet 27

4. Bestämmelser om boende. 28

4.1 Boende för hembygdsrätt och för medborgarskap. 28

4.2 Självstyrelselagens hemvistvillkor och oavbrutet hemvist 29

4.3 Boende enligt folkbokföringsbestämmelserna. 31

4.4 Andra boendegrundade rättigheter 32

5. Den åländska hembygdsrätten och Ålandsprotokollet 33

5.1 Standstill-bestämmelsen. 33

5.2 EU-rätten och kravet på finskt medborgarskap. 34

6. Statistiska uppgifter om hembygdsrätt 34

6.1 Hembygdsrättsinnehavare som andel av befolkningen. 34

6.2 Ansökning och förvärv av hembygdsrätt 35

6.3 Utflyttade hembygdsrättsinnehavare och förlust av hembygdsrätt 35

6.4 Högre valdeltagande bland hembygdsrättsinnehavare. 36

7. Landskapsregeringens överväganden och förslag. 36

7.1 Hembygdsrättsregistret 36

7.2 Särskilda skäl för beviljande av hembygdsrätt på ansökan. 37

7.3 Tillfredsställande kunskaper i svenska. 38

7.4 Begäran om utlåtande av Ålands polismyndighet 41

7.5 Förlust av hembygdsrätt och information. 41

7.6 Senare utflyttningsdag på grund av studier 43

8. Lagstiftningsbehörigheten. 46

9. Lagtekniska lösningar och lagstiftningsordningen. 47

9.1 Valet av lagstiftningsordning. 47

9.2 Bestämmelserna om lagstiftningsordningen. 48

9.3 Fördelning av bestämmelserna på två landskapslagar 48

9.4 Inget bemyndigande att utfärda förordning. 49

10. Förslagets verkningar 49

10.1 Den enskildes rättigheter 49

10.2 Myndighetsuppgifter och kostnader 49

10.3 Jämställdhet och miljö. 50

11. Beredningen av förslaget 51

Detaljmotivering. 52

1. Landskapslag om åländsk hembygdsrätt 52

1 kap. Allmänna bestämmelser 52

2 kap. Särskilda skäl för beviljande av hembygdsrätt 53

3 kap. Förlust av hembygdsrätt 57

4 kap. Särskilda bestämmelser 58

2. Landskapslag om hembygdsrättsförfaranden. 58

1 kap. Allmänna bestämmelser 58

2 kap. Ansökan om hembygdsrätt 59

3 kap. Stadigvarande utflyttning och återflyttning. 63

4 kap. Registerförfarande vid utflyttning och förlust 64

5 kap. Utflyttningsdag på grund av lag. 66

6 kap. Utflyttningsdag efter individuell prövning. 66

7 kap. Information till hembygdsrättsinnehavare utanför landskapet 69

8 kap. Hembygdsrättsregistret 70

9 kap. Särskilda bestämmelser 73

Lagtext 75

L A N D S K A P S L A G om åländsk hembygdsrätt 75

L A N D S K A P S L A G om hembygdsrättsförfaranden. 78


Allmän motivering

 

1. Hembygdsrättens ursprung och syfte

 

1.1 Från den första självstyrelselagen till nya garantier

 

1.1.1 Ålandsöverenskommelsens krav på garantier för Ålands befolkning

 

Begreppet hembygdsrätt ingår i varken lagen om självstyrelse för Åland (FFS 124/1920), den första självstyrelselagen eller Ålandsöverenskommelsen mellan Finland och Sverige av den 27 juni 1921. Hembygdsrättens rötter kan dock spåras till Ålandsöverenskommelsens krav på begränsningar för fastighetsförvärv och rösträtt. I den första självstyrelselagens 27 §, som redan antagits då förhandlingarna fördes i Genève, ingick befrielse för ”Ålands inbyggare” från fullgörande av värnplikt. Den språkliga utformningen av bestämmelsen om värnplikt i gällande självstyrelselag är inte exakt den samma och befrielsen är kopplad till hembygdsrättsinnehav, men samma materiella krav på boende före 12 års ålder gäller nu som då.

     Nationernas Förbunds råds beslut av den 24 juni 1921, till vilket tre dagar senare fogades Ålandsöverenskommelsen, innehöll krav på ”åtgärder, som åsyfta a) nya garantier åt ögruppens befolkning; b) ögruppens neutralisering och icke-befästande”, vilket rådet bedömde som nödvändigt för befästande av ”freden, det framtida goda förhållandet mellan Finland och Sverige samt öarnas egen välgång och lycka” (artikel 2 i beslutet). De nya garantierna som den första självstyrelselagen måste kompletteras med ”böra särskilt avse att bibehålla det svenska språket i skolorna, att bevara jordegendomen i invånarnas händer, att inom rimliga gränser fastställa inflyttade personer förvärvande av rösträtt och att säkerställa att till landshövding utnämnes en person, som åtnjuter befolkningens förtroende” (artikel 3).[1]

     I den översättning av Ålandsöverenskommelsen som ingår i Ålands lagsamling hänvisas på flera ställen till uttrycket ”hemortsrätt” [2]. Uttrycket har inte exakt samma betydelse som hembygdsrätt senare skulle komma att få, men redan här finns kopplingen till att hålla jordegendomen i ålänningarnas händer. Dessutom konstateras gällande begränsning av rösträtten för inflyttade att ”såsom inflyttad i denna mening skall icke anses en person, som tidigare under minst fem år ägt hemortsrätt på Ålandsöarna”. Ett krav på boende under fem års tid etablerades således redan som en del av Ålandslösningen. Det kan även noteras att termen hemortsrätt redan i april 1920 användes i den s.k. rapportörskommissionens yttrande.[3] Begreppet hemortsrätt är inte unikt för Åland, utan har utgjort benämning på en rätt för den som enlig lag hade sin hemort i en viss socken eller kommun, omvänt alltså ett begrepp som bestämde vilken kommun som hade skyldigheter exempelvis gentemot ett fattighjon. Alternativa översättningar som ”laga hemvist” och ”sitt lagliga bo och hemvist” är således närliggande i betydelse. Det förekom dock olika tolkningar av vad som egentligen avsågs i Ålandsöverenskommelsen, särskilt gällande hur tillhörigheten till den åländska befolkningen för verkställandet av garantierna skulle förstås. Från åländsk sida framfördes tolkningen att överenskommelsens krav på fem års boende inte endast hade avsetts gälla som förutsättning för rösträtt och valbarhet, utan även för jordförvärv.

 

1.1.2 Särskilda stadganden för Ålands befolkning

 

I den första självstyrelselagen definierades Ålands befolkning i 2 §: ”Landskapet Ålands befolkning företrädes i ärenden, som höra till dess självstyrelse, av landstinget. Till befolkningen hänföras de, vilka äro mantalsskrivna i någon av landskapets kommuner.” Det hörde dock till republiken (enligt nuvarande självstyrelselagsterminologi ”riket”) att lagstifta om vilka som var mantalsskrivna. ”Republikens lagstiftande organ tillkommer uteslutande rätt till lagstiftning i ärenden angående” enligt 9 § 2 mom. 9 punkten ”mantals- och övriga allmänna befolkningslängder”. Folkbokföringen hör även enligt gällande självstyrelselag till rikets behörighet, dock så att lagstiftningsbehörigheten inom rättsområdet med lagtingets samtycke helt eller till vissa delar kan överföras på landskapet genom lag.

     När garantierna och rättigheterna som fastställdes i Ålandsöverenskommelsen infördes genom antagande av lagen innehållande särskilda stadganden rörande landskapet Ålands befolkning (FFS 189/1922), den s.k. garantilagen, infördes vissa begränsningar för nyinflyttade. Garantlilagen är grundläggande för Ålandslösningen eftersom den antogs uttryckligen för att förverkliga överenskommelsen från Genève.

     I garantilagen används inte uttrycket hemortsrätt utan ”laga bo och hemvist”. Enligt 3 § i garantilagen erhåller finsk medborgare, som inflyttar till landskapet Åland, kommunal rösträtt och rösträtt vid val till landstinget först efter det han under fem år där haft laga bo och hemvist. Någon tidsperiod var däremot inte kopplad till 5 §, bestämmelsen om jordförvärv. En person som ”i landskapet Åland har laga bo och hemvist” har rätt att inlösa en fastighet inom landskapet Åland som försålts till någon som ”icke har laga bo och hemvist inom landskapet”. Beträffande uttrycket ”bo och hemvist” gällde, enligt en kommentar till garantilagens rösträttsparagraf av Tollet och Uggla, 1930, att

”mantalsskrivningsorten icke ensam får vara avgörande, utan kräves att vederbörande faktiskt haft både bo och hemvist på Åland under i paragrafen stadgade terminer. Med detta uttryck åsyftar lagen nämligen den ort, där personen enligt rådande naturlig uppfattning bör anses verkligen vara bosatt och vilken i allmänhet utgör medelpunkten såväl för hans verksamhet, som för hans ekonomi och familjeliv.”[4]

 

     Denna tolkning genklingar än idag i tillämpningen av ”egentligt bo och hemvist” som förutsättning för hembygdsrätt.

 

1.1.3 Hembygdsrättsbegreppet initieras av landstinget

 

Under 1920-talet lade Ålands landsting fram flera motioner till riksdagen i syfte att införa begreppet hembygdsrätt i självstyrelselagen. Landstinget önskade en koppling enligt vilken innehavande av jord gjordes beroende av hembygdsrätt som kunde förvärvas blott genom fem års bosättning i landskapet.

     Dessutom införde landstinget begreppet hembygdsrätt i landskapslagstiftning gällande handläggning av frågor angående lösningsrätt till fastighet som försålts till ”person, vilken icke äger hembygdsrätt inom landskapet” (”laga bo och hemvist” enligt 5 § garantilagen) och gällande hembygdsrätt som villkor för kommunal rösträtt (”först efter det han fem år där haft laga bo och hemvist” enligt 3 § garantlilagen). Högsta domstolen gjorde konsekvent tolkningen att landstinget hade överskridit sin lagstiftningsbehörighet, medan Ålandsdelegationen i det andra fallet bedömde att begreppet kunde accepteras eftersom det hade samma materiella innehåll som 3 § garantilagen. Presidenten följde högsta domstolen. Några tiotal år till skulle passera innan åländsk hembygdsrätt blev ett lagfäst begrepp.

 

1.1.4 Fem års laga bo och hemvist för jordförvärv

 

Det gick långt in på det andra decenniet av självstyrelse innan den redan i Ålandsöverenskommelsen förutsedda lagen om utövande av lösningsrätt vid försäljning av fastighet i landskapet Åland (FFS 140/1938), lösningsrättslagen, kunde antas. Efter att lagen antagits dröjde det ändå inte längre innan landstingets krav på att kräva fem års laga bo och hemvist för inlösningsbestämmelserna vann gehör. Genom FFS 246/1939 infördes det länge från åländsk sida framförda femårskravet i 5 § garantilagen och genom 247/1939 i den så nyligen antagna lösningsrättslagen. Rätt att inlösa fastighet belägen inom landskapet Åland vilken försålts till någon som ”icke tillhör Ålands befolkning eller som, ehuru hörande till sagda befolkning, icke under minst fem års tid oavbrutet haft laga bo och hemvist inom landskapet” hade den som ”i landskapet har och under minst fem år oavbrutet haft laga bo och hemvist”.

     Kravet på fem års bosättning gällande rösträtten har således entydigt sin grund i Ålandsöverenskommelsen och garantilagen som överenskommelsen resulterade i, medan femårskravet för jordegendomens del infördes i lagstiftningen först senare.

 

1.2 Hembygdsrätten infördes i 1951 års självstyrelselag

 

1.2.1 ”Särskild lokal medborgerlig status”

 

Det var först självstyrelselagen (1952:5) för Åland, i Finlands författningssamling 670/1951, 1951 års självstyrelselag eller den tidigare självstyrelselagen, som lagfäste hembygdsrätten som ett särskilt begrepp och en förutsättning för åtnjutandet av vissa rättigheter i landskapet Åland. Det innebär att hembygdsrätten infördes den 1 januari 1952 i och med att lagen trädde i kraft.

     I propositionen inleds beskrivningen av bakgrunden till införandet av rättsbegreppet åländsk hembygdsrätt med en hänvisning till ändringen 1939 av lösningsrättslagen genom vilken ”villkoren för lösningsrätt vid försäljning av fastighet på Åland bragts i konformitet med den i 3 § garantilagen stadgade förutsättningen för erhållande av kommunal rösträtt och rösträtt vid landstingsval, nämligen fem års bofasthet i vederbörande kommun”. I motiveringarna konstateras vidare:

 

”Denna lagändring avsåg att bereda ökad trygghet för jordens bevarande i åländska händer. Härigenom har burskap vunnits för införande i lagstiftningen av en särskild lokal medborgerlig status för de landskapets inbyggare, vilka en längre tid därstädes haft laga bo och hemvist. Vägande skäl föreligga att i lagstiftningen införa benämningen åländsk hembygdsrätt. Villkoren härför vore mantalsskrivning och fem års bofasthet i någon av landskapets kommuner. Med detta rättsbegrepp skulle då förknippas ej blott rösträtten vid kommunala och landstingsval samt jordens bevarande i åländska händer utan även vissa nya rättsverkningar med syftemål att skänka ålandsbefolkningen full trygghet på nationalitetsskyddets område. Särskilda inskränkningar hava sålunda i landskapets intresse ansetts påkallade även såvitt angår den inflyttade befolkningens näringsutövning. Enligt förslaget skulle rätt att inom landskapet idka öppen näring tillkomma endast dem, som åtnjuter hembygdsrätt.” (RP 100/1946, s. 3)

 

     I propositionen konstateras att 3 och 5 §§ garantilagen, rörande förutsättningarna för rösträtt samt rätt att lösa fastighet på Åland ”hava inkodifierats”. Grunderna för förvärv och förlust av åländsk hembygdsrätt reglerades i 3 § i 1951 års självstyrelselag och följande rättsverkningar knöts till det nya rättsinstitutet: rätten att förvärva fast egendom (4 § 1 mom. och 5 § med hänvisning till närmare stadganden i särskild lag), delta i landstings- och kommunalval på Åland (4 § 1 mom.), att ”inom landskapet driva näring, för vars utövande enligt lag erfordras anmälan eller tillstånd” (4 § 2-5 mom.), samt undantaget från fullgörandet av värnplikt (11 § 2 mom. samt 34 §).

     Inskränkningar i rätten att inom landskapet driva näring var en nyhet i 1951 års självstyrelselag. Däremot, påpekade man, innebär rättsbegreppet hembygdsrätt inte att inflyttning hindras:

 

”Något laga hinder för medborgare i Finland att här fritt välja boningsort finnes icke och i fråga om mantalsskrivning på Åland gälla samma regler som i riket. Men en viss kontrollrätt torde beredas landskapsmyndigheterna, för såvitt angår kriterierna för beviljande av den särskilda åländska hembygdsrätten åt inflyttad befolkning.

      I sådant syfte skulle det enligt propositionen överlämnas åt landskapsstyrelsen att efter prövning enligt vissa lagfästa grunder bevilja hembygdsrätt åt personer, som inflytta till landskapet efter lagens ikraftträdande. Förutsättningen för hembygdsrättens beviljande bleve även i detta fall fem års oavbruten bosättning, men kunde denna termin i speciella fall, på grund av vägande skäl, förkortas.” (RP 100/1946, s. 3)

 

     I självstyrelselagen infördes ”från medborgarrättslagstiftningen hämtade grundläggande stadganden om förvärvande och förlust av hembygdsrätt”. Finskt medborgarskap var, liksom även enligt gällande självstyrelselag, en förutsättning för hembygdsrätt.

     En del av de i den ursprungliga propositionen ingående bestämmelserna om hembygdsrätt ändrades under den fortsatta behandlingen. Förlustbestämmelsen specificerades i flera omgångar. Den första propositionens (RP 100/1946, s. 21) förlustbestämmelse hade följande lydelse: ”Finsk medborgare, som antages till medborgare i främmande land eller bortflyttar från landskapet, förlorar sin åländska hembygdsrätt.”. I den andra propositionen (RP 38/1948 s. 4) hade följderna av bortflyttning specificerats med ”och stadigvarande bosätter sig utanför landskapet”, vilket ytterligare skärptes enligt grundlagsutskottets betänkande 36/1950 till ”stadigvarande under fem år varit bosatt utanför landskapet”. Femårsperioden för förlust av hembygdsrätt har bibehållits i gällande lagstiftning, där förlusten för den som annat än tillfälligt flyttar från landskapet regleras i landskapslag.

     Formuleringen i den andra självstyrelselagspropositionen (RP 38/1948) enligt vilken finsk medborgare som inflyttat till landskapet ”och oavbrutet varit bosatt därstädes under fem års tid, kan av landskapsstyrelsen på ansökan beviljas åländsk hembygdsrätt, där ej vägande skäl prövas föranleda avslag” väckte, trots att kritiska synpunkter på det ursprungliga förslaget (RP 100/1946) redan i någon mån beaktats, ”allvarliga betänkligheter” i grundlagsutskottet.

 

”Enligt nämnda moment skulle nämligen landskapsstyrelsen ha befogenhet att efter egen prövning förvägra hembygdsrätt för person, som under fem års tid varit bosatt i landskapet, även när vägande skäl ej prövas föreligga mot beviljandet. Då även prövningen av sistnämnda fråga bör anses ankomma på landskapsstyrelsen, synes enligt utskottets åsikt beviljandet av ytterligare prövningsrätt åt densamma ej vara motiverat. Ehuru det i propositionens motivering förutsättes, att ifrågavarande ansökningar i regel avgöras positivt, har utskottet dock funnit det nödigt, att detta uttryckligen utsäges även i lagen, och vidtagit en härav betingad ändring i ifrågavarande moment.” (GrUB 36/1950 s. 3)

 

     Formuleringen ”där ej vägande skäl prövas föranleda avslag”, som inte hade funnits med i den första propositionen 1946, hade lagts till i den andra med motiveringen att ”det synts nödvändigt att det i lagen tydligare skulle anges, att landskapsstyrelsen vid prövningen av dessa personers ansökningar ägde grunda sitt avgörande på skäl och lag, så att vederbörande i regel kunde emotse bifall å ansökningen” (RP 38/1948, s. 2). Den slutliga lydelsen blev ”utan avbrott varit där bosatt under minst fem års tid, bör av landskapsstyrelsen på ansökan beviljas åländsk hembygdsrätt, där ej vägande skäl prövas föranleda avslag”, det vill säga propositionens ”kan” ersattes enligt grundlagsutskottets betänkande med ”bör” bevilja. Med beaktande av resonemanget i förarbetena, och att det är frågan om finsk lagstiftning från 1950-talet, finns det skäl att tolka ”bör” här som motsvarande dagens ”ska”, det vill säga som tvingande.

 

1.2.2 Hembygdsrätt direkt på grund av 1951 års självstyrelselag

 

I 3 § 1 mom. i den tidigare självstyrelselagen föreskrivs att finsk medborgare som ”är eller borde hava blivit mantalsskriven i någon av landskapet Ålands kommuner och som vid denna lags ikraftträdande under minst fem år utan avbrott i landskapet haft sitt egentliga bo och hemvist, åtnjuter åländsk hembygdsrätt”. Det tidigare kravet på fem års ”laga bo och hemvist” i garantilagen hade specificerats till mantalsskrivning samt ”egentligt bo och hemvist”. Någon ansökan om hembygdsrätt behövdes inte i dessa fall.

     Enligt 3 § 4-5 mom. tillkom hembygdsrätt omedelbart på grund av lagen även:

-       kvinna som ingår äktenskap med man som åtnjuter hembygdsrätt

-       inom äktenskap fött barn, vars fader eller moder åtnjuter hembygdsrätt

-       utom äktenskap fött barn, vars moder eller, då barnet står under sin faders vårdnad, vars fader åtnjuter hembygdsrätt

     När hembygdsrätt förvärvades på grund av äktenskap eller vid födseln fanns inget krav på boende i landskapet. Det betyder att fram till den 1 januari 1993, då den gällande självstyrelselagen trädde i kraft, kunde en kvinna genom giftermål förvärva hembygdsrätt utan att bo på Åland och ett barn vid födseln utanför Åland förvärvada hembygdsrätt. Eftersom utflyttade under de fem år de hade kvar sin hembygdsrätt naturligtvis även kunde få barn eller gifta sig förekom det i någon mån personer som hade förvärvat hembygdsrätt utanför Åland, men om familjen inte flyttade till Åland förlorades dock hembygdsrätten efter fem år.

     Om en inflyttad finsk medborgare var bosatt på Åland då lagen trädde i kraft räckte det med en anmälan till landskapsstyrelsen för att personen skulle erhålla hembygdsrätt så snart personen utan avbrott under sammanlagt fem års tid haft sitt egentliga     o och hemvist på Åland.

 

1.2.3 Hembygdsrätt på ansökan enligt 1951 års självstyrelselag

 

Landskapsstyrelsen skulle på ansökan bevilja hembygdsrätt åt finska medborgare som hade flyttat till landskapet och utan avbrott varit bosatta där under minst fem års tid. Hembygdsrätt skulle beviljas om inte vägande skäl prövades föranleda avslag.

     Ogift barn under tjugoett år under förälderns vårdnad förvärvade jämte föräldern hembygdsrätt under förutsättning att även barnet var bosatt i landskapet. Dessa barn förvärvade hembygdsrätt på grund av förälderns ansökan och behövde inte själva skilt ansöka om hembygdsrätt.

     På särskilda skäl kunde landskapsstyrelsen bevilja hembygdsrätt, om sökanden hade varit bosatt i landskapet under en kortare tid än fem år. Hur dessa särskilda skäl skulle bedömas framgick inte av självstyrelselagen, inte heller i landskapslag.

 

1.2.4 Förlust av hembygdsrätt enligt 1951 års självstyrelselag

 

Den som blev medborgare i främmande land eller ”som under fem år stadigvarande varit bosatt utom landskapet” förlorade enligt 3 § 7 mom. sin hembygdsrätt. Förlusten av hembygdsrätt reglerades således i självstyrelselagen. I nu gällande självstyrelselag bestäms däremot i landskapslag om förlust av hembygdsrätt för den som annat än tillfälligt flyttar från landskapet.

 

1.3 Landskapslagen angående åländsk hembygdsrätt

 

1.3.1 Den första hembygdsrättslagen förordnades förfalla

 

Enligt 3 § 9 mom. i 1951 års självstyrelselag kunde närmare bestämmelser angående förvärvande och förlust av åländsk hembygdsrätt utfärdas genom landskapslag. Landskapslagen (1953:4) angående åländsk hembygdsrätt antogs efter att landstingets första landskapslag med samma namn förordnats att förfalla.

     Landstinget antog den 22 mars 1952 en landskapslag angående åländsk hembygdsrätt (som grundade sig på framställning 4/1952). Det framgick inte att endast finska medborgare kunde förvärva hembygdsrätt på anmälan och dessutom hade såsom förutsättning för erhållande av hembygdsrätt uppställts uppnådd 21 års ålder. Någon sådan åldersgräns för förvärv av hembygdsrätt fanns inte i självstyrelselagen och kunde inte räknas som ”närmare bestämmelser” enligt 3 § 9 mom. Presidenten följde Högsta domstolens utlåtande och Ålandsdelegationens minoritet.

     Landskapslagen hade i landstinget uppfattats som en formalitet, ”ett lagförslag av verkställighetsnatur” för att citera ett av de få inläggen som framfördes i plenum då förslaget behandlades. Att det finska medborgarskapet inte nämndes i en paragraf (däremot på flera andra ställen) och att 21 års ålder i sin tur hade kommit med i bestämmelsen om anmälan verkar inte ha grundat sig på ställningstaganden, utan på att självstyrelselagens bestämmelser i någon mån omformulerats i landskapslagen. Dessutom ingick inte heller kravet på finskt medborgarskap i meningen om anmälan i självstyrelselagen, endast i den föregående meningen i samma moment.

 

1.3.2 Skillnad mellan anmälan och ansökan

 

Landskapsstyrelsen förde ett nytt lagförslag till landstinget med de påpekade bristerna åtgärdade (framställning 25/1952) och det nya förslaget godkändes utan ändringar den 3 december 1952. Denna gång var debatten något livligare. Folkdemokraten Åkerblom framförde att begränsningen av rösträtten var odemokratisk och oroade sig för att landskapsstyrelsen skulle utnyttja sin prövningsrätt godtyckligt. Dessutom oroade hon sig för de bortflyttades möjligheter att återfå hembygdsrätten - och därmed rösträtten - efter att ha tillbringat längre tid än fem år utanför Åland. Hon föreslog till och med ett förkastande av landskapslagen, men förslaget vann inget understöd.

     De landstingsmän som bemötte kritiken hänvisade flitigt till Nationernas Förbund och grundorsaken till självstyrelsen, att Ålands befolkning skulle ha möjlighet att bevara sin nationalitet, sitt språk och sin urgamla kultur. Dessutom hänvisades till ”Ålandsrapportörerna i Nationernas förbund” och risken för att stora varv kunde anläggas vid kusten, locka finska arbetare som kunde omkullkasta språkförhållandena snabbt, särskilt om inga begränsningar i den kommunala rösträtten fanns. Denna argumentation har koppling till införandet av bestämmelserna om utövande av näring i självstyrelselagen.

     Presidenten fann nu att något hinder för landskapslagens ikraftträdande inte förelåg. Däremot hade Ålandsdelegationen (ÅD) efter omröstning 3-2 bedömt att landskapslagen stod i strid med självstyrelselagen. Den här gången var det 5 § 1 mom. 2 punkten om intyg av polisen och 2 mom. om anhållande av utlåtande av kommunala myndigheter som föranledde ÅD-majoriteten inställning.

     Enligt 2 punkten krävs av polismyndigheten intyg om huruvida sökandens och övriga i ansökningen inbegripna personers vandel veterligen varit oförvitlig. Inledningssatsen handlar om såväl anmälan som ansökan, men ÅD:s minoritet påpekade att 2 punktens första del, intyg över inflyttningen, krävs för alla, men att ordet ”ansökningen” i slutet av punkten ska förstås så att någon information om vandel inte krävs för dem som ska förvärva hembygdsrätt på anmälan. Landskapsstyrelsen kunde av kommunala myndigheter enligt 2 mom. anhålla om utlåtande huruvida det anses önskvärt, att ansökningen bifalles. ÅD-minoriteten lyfte fram ordvalen ”ansökningen” och ”bifalles” och påpekade att en anmälan godkännes medan en ansökan bifalles. Gällande anmälan erbjöd självstyrelselagen landskapsstyrelsen inget rum för prövning. Det var hela Ålandsdelegationen överens om.

     Högsta domstolen framställde att hinder inte förelåg för ikraftträdandet, men förutsatte att 5 § 2 mom. tolkas på det sätt som Ålandsdelegationens minoritet i sitt avvikande utlåtande anfört.

     I gällande självstyrelselag finns inget anmälningsförfarande. Numera kan hembygdsrätt förvärvas endera direkt på grund av självstyrelselagen eller på ansökan. Däremot är frågeställningen om prövningsrätten, om när vägande skäl kan föranleda avslag, fortfarande aktuell.

 

1.3.3 Ansökningsförfarandet enligt den tidigare landskapslagen

 

Landskapslagen (1953:4) angående åländsk hembygdsrätt innehöll till stor del upprepningar av självstyrelselagens bestämmelser, dock uppdelade på flera paragrafer. I beslut om hembygdsrätt hänvisade landskapsstyrelsen ofta endast till landskapslagens bestämmelser, trots att samma bestämmelse även kunde återfinnas i självstyrelselagen.

     Landskapslagen omfattade tolv paragrafer uppdelade på fyra kapitel. Bland annat tydliggjordes i paragrafindelningen skillnaden mellan förvärvande av hembygdsrätt på grund av lag och förvärvande på grund av anmälan eller ansökan. I landskapslagens 5 § reglerades vilken utredning som krävdes för anmälan eller ansökan, något som inte angavs i självstyrelselagen. Förfarandet med anmälan gällde endast dem som varit mantalsskrivna i landskapet kortare tid än fem år vid självstyrelselagens ikraftträdande den 1 januari 1952. Utgående från den tolkning som gjorts i lagstiftningskontrollen kunde inte krav på intyg om personens vandel eller utlåtanden om anmälan inbegäras vid anmälan. I övrigt gällde samma bestämmelser om intyg för båda förfarandena.

     Enligt 5 § 1 mom. landskapslagen skulle följande utredning inges för sökanden och de övriga personer, vilka jämte honom kunna förvärva hembygdsrätt: ämbetsbevis, intyg av polismyndighet om när vederbörande inflyttat till landskapet och här blivit varaktigt bosatt ävensom om personens ”vandel veterligen varit oförvitlig” samt intyg av häradsskrivaren i Ålands härad om när och i vilken eller vilka kommuner vederbörande blivit i landskapet mantalsskriven.

     Intyg krävdes alltså från tre ställen: församlingen, polismyndigheten och häradsskrivaren. I alla tre intygen fanns information om boendet, i polismyndighetens intyg för ansökan dessutom om personens vandel. Ytterligare ”nödigbefunnen utredning” och utlåtande från vederbörande kommunala myndigheter kunde enligt 5 § 2 mom. infodras.

 

1.3.4 Beviljande av hembygdsrätt ”då särskilda skäl äro”

 

Enligt 3 § 3 mom. i 1951 års självstyrelselag och 6 § 2 mom. i den tidigare landskapslagen kunde landskapsstyrelsen bevilja hembygdsrätt åt sökande som under kortare tid än fem år varit i landskapet bosatt utan avbrott där ”särskilda skäl äro”. Några särskilda bestämmelser om hur dessa särskilda skäl skulle bedömas ingick inte i lanskapslagen. Inte heller i lagframställningen fördes några resonemang kring denna frågeställning.   Landskapsregeringen kunde enligt 10 § i landskapslagen vid behov genom landskapsförordning utfärda närmare bestämmelser angående tillämpningen av lagen, men någon särskild landskapsförordning om hembygdsrätt utfärdades aldrig. Däremot antogs ett principbeslut av landskapsstyrelsen den 13 juni 1974. Principerna i beslutet har fortfarande en viss bäring på beslutspraxis även enligt gällande självstyrelselag. Beslutet fattas för att ”utöver vad i landskapslagen angående åländsk hembygdsrätt finnes uttryckligen stadgat och föreskrivet – anses grundläggande och utgöra basen vid behandlingen på olika nivåer av ärenden angående ansökningar om beviljande av åländsk hembygdsrätt”.

     Principbeslutet är utformat som en lång mening som i originalprotokollet sträcker sig över två sidor och utmynnar i tre punkter som beskriver situationer då hembygdsrätt ”må anses möjlig att beviljas”, dock utan att inskränka på rätten och skyldigheten till prövning in casu och ”om ej hinder ur nationalitetssynpunkt eller andra vägande skäl talar emot”. Enligt 1 punkten må det anses möjligt att bevilja hembygdsrätt ”åt sökande, som tidigare varit stadigvarande bosatt på Åland under längre tid än fem år och nu hit återflyttat med avsikt att ånyo fast bosätta sig i landskapet”.

     Enligt den dåvarande lagstiftningen förvärvade en kvinna hembygdsrätt genom äktenskap, men inte en man. Detta beaktades i den andra punkten som i någon mån mildrade denna skillnad. Den införde en treårsregel för manlig sökande, som ingått äktenskap med kvinna som har hembygdsrätt

i fall sökanden, inklusive den tid han erhållit sin utbildning vid skola på Åland och den tid han för sin utbildning arbetat vid företag på Åland, varit bosatt på Åland åtminstone tre år och nu påvisat sin avsikt att jämte familj fast bosätta sig på Åland”.

 

     Av denna man krävdes utöver äktenskap och tre års boende även en påvisad avsikt att jämte familj fast bosätta sig på Åland. Enligt den då gällande folkbokföringslagstiftningen utgjorde inte boende på grund av studier någon orsak att byta hemort. Eftersom det i treårsperioden kunde inräknas även tiden han erhållit sin utbildning på Åland etableras en princip enligt vilken den pågående boendeperioden kan bedömas enligt faktiskt och huvudsakligt boende, inte endast enligt de officiella befolkningsböckerna. ”Fast bosätta sig på Åland” ska antagligen här förstås som överförande av sin hemort till Åland när det är frågan om en man som på grund av studier på Åland haft annan hemort.

     Den tredje punkten bekräftar möjligheten att avvika från folkbokförd hemort och gällde den som

”medräknat löpande år sammanlagt fem års tid, innefattande i förekommande fall jämväl tid för skolgång och arbete under utbildningstiden, varit bosatt på Åland och som omedelbart efter slutförd utbildning stadigvarande överflyttat sin hemort till Åland”.

 

     Principbeslutet omfattar principer för beviljande av hembygdsrätt efter kortare oavbruten boendetid, men hänvisar inte explicit till ”må, då särskilda skäl äro, bevilja åländsk hembygdsrätt åt den, som under kortare tid än ovan sagts varit bosatt” (3 § 3 mom. i 1951 års självstyrelselag). Eventuellt kan den tredje punkten uppfattas som en tolkning av den dåvarande självstyrelselagens krav på boendetid. Enligt gällande praxis kan en person som uppfyller kraven i 3 punkten i 1974 års principbeslut enligt självstyrelselagen.

     I propositionen till gällande självstyrelselag görs följande bedömning av landskapsregeringens praxis enligt den tidigare självstyrelselagen:

 

”En finsk medborgare, som tidigare har haft hembygdsrätt och då varit bosatt i landskapet i minst fem år, återfår som regel på ansökan sin hembygdsrätt omedelbart efter återflyttning till landskapet. För det fall att den som tidigare har haft hembygdsrätt inte har varit bosatt i landskapet i minst fem år, kräv som regel två års bosättning i landskapet innan hembygdsrätt beviljas.

      En manlig sökande, som har ingått äktenskap med en kvinna som har hembygdsrätt, får som regel hembygdsrätt efter tre års bosättning i landskapet.

      Landskapsstyrelsen har även beviljat hembygdsrätt efter kortare tids bosättning då sökanden har kunnat visa att hembygdsrätten utgör en förutsättning för tjänst.” (RP 73/1990, s. 21)

 

     Ytterligare information om praxis finns i Ålands landskapsstyrelses redogörelse över självstyrelsepolitiska frågor som väsentligt berör landskapets författningsenliga rättigheter av den 20 februari 1986.

 

”Vid återflyttning till landskapet gäller enligt nuvarande praxis att sökanden beviljas hembygdsrätt omedelbart under förutsättning att fråga är om seriös återflyttning och sökanden vistats här under sin aktiva uppväxttid.”

 

     Det tillmättes även i vissa fall betydelse hur stor andel av sökandens boendetid som hade tillbringats utanför landskapet i förhållande till hur lång tid som hade tillbringats i landskapet. När det var frågan om återflyttning ”efter mycket lång tids bosättning utanför landskapet” beviljas sökanden i regel hembygdsrätt efter ett års stadigvarande bosättning eller omedelbart om kriterierna för seriös bosättning var uppfyllda. Det konstateras att ”den aktiva uppväxttiden i landskapet” ligger till grund för bedömningen i varje enskilt fall. Kravet på längre bosättning i övriga fall motiveras även av att tiden kan utvisa att det verkligen är fråga om seriös bosättning och inte bara ett sätt att försöka undvika inkallande till militärtjänstgöring.

     Självstyrelsepolitiska nämnden tar upp frågan om ”s.k. andra generationens ålänningar” som innefattar personer där den ena eller båda föräldrarna utflyttat från Åland. I många fall har dessa personer under de fem första levnadsåren innehaft hembygdsrätt, vilket har kunnat räknas som i 3 § 3 mom. avsedda ”särskilda skäl”, dock utan att jämställas med kategorin ”återflyttare” eftersom de aldrig varit bosatta på Åland (yttrande nr 1/1985-86 över landskapsstyrelsens redogörelse). Enligt yttrandet har landskapsregeringen i dessa fall i regel krävt två års stadigvarande bosättning på Åland.

 

1.3.5 Registrering och förklaring rörande hembygdsrätt

 

Enligt 3 § 8 mom. i 1951 års självstyrelselag gällde att den som ville ”erhålla förklaring, huruvida han åtnjuter åländsk hembygdsrätt, ingive därom ansökan till landskapsstyrelsen, som äger rätt att meddela sådan förklaring”. Detta förfarande reglerades noggrannare i landskapslagens 8-11 §§. Personen skulle inge ansökan ”jämte all tillgänglig utredning” till landskapsstyrelsen. Landskapsstyrelsen ägde föra förteckning av dessa förklaringar och över beviljad åländsk hembygdsrätt.

     Resolutionen angående beviljad hembygdsrätt samt i ärende angående förklaring skulle inom viss tid enligt 9 § landskapslagen angående hembygdsrätt ”å vederbörlig anteckning företes häradsskrivaren i Ålands härad”. Det mest omfattande registret över hembygdsrätt fördes av en riksmyndighet. Detta torde ha förefallit naturligt att häradsskrivaren antecknade hembygdsrätten eftersom mantalsskrivning i landskapet under minst fem år var grunden för de flestas hembygdsrätt under flera årtionden efter självstyrelselagens ikraftträdande 1952. Häradsskrivarens kortregister bevaras numera i landskapsarkivet och utgör landskapsregeringens gamla hembygdsrättsregister. Det har fortfarande relevans vid bedömningen av ansökningar om hembygdsrätt eftersom där finns uppgifter om äldre boendeperioder och om tidigare hembygdsrätt.

 

1.3.6 Ändringen 1991 på grund av mantalsskrivningens upphävande

 

Landskapslagen angående åländsk hembygdsrätt ändrades genom ÅFS 1991/12 med anledningen av att mantalsskrivningen hade slopats. Samtidigt antogs ändringar i fem andra lagar där mantalsskrivning hade nämnts. Behörigheten att lagstifta om frågor som rör mantals- och befolkningsböcker tillkom rikets lagstiftande organ enligt 11 § 2 mom. 14 punkten i den då gällande 1951 års självstyrelselag. I framställningen 5/1990-1991 hänvisas till bestämmelserna om förfarandet i lagen om befolkningsböcker (FFS 141/1969) vars ändring genom FFS 1028/89 som trädde i kraft den 1 januari 1990 innebar att mantalsskrivning inte längre skulle genomföras. Ändringen innebar en övergång från att årligen samla in uppgifter och på basen av dessa uppgöra mantalslängder till att utgå från befintliga uppgifter och sedan göra ändringar i dessa enligt flyttningar och andra förändringar.

     I landskapslagen angående åländsk hembygdsrätt upphävdes två bestämmelser om anmälan där mantalsskrivning nämndes, båda sådana bestämmelser som återgav självstyrelselagen och som i praktiken förlorat sin betydelse eftersom de gällde endast dem som hade varit bosatta i landskapet 1 januari 1952. Dessutom ändrades 5 § 1 mom. om vilka intyg som krävdes för ansökan. Efter ändringen som publicerades i Ålands författningssamling i mars 1991 krävdes liksom tidigare ämbetsbevis från församlingen, men i stället för mantalsskrivningsintyg krävdes ”hemortsintyg utgivet av registerbyrån i landskapet”. Sökanden behövde inte längre begära något intyg från polisen. Däremot kunde landskapsstyrelsen enligt 5 § 2 mom., som inte ändrades, inbegära utredning, exempelvis av polisen.

 

2. Gällande bestämmelser om hembygdsrätt

 

2.1 Modifierade grunder för förvärv av hembygdsrätt

 

Förslaget till gällande bestämmelser i självstyrelselagen om hembygdsrätten byggde till stor del på bestämmelserna i 1951 års självstyrelselag.

     Stadgandena om barns hembygdsrätt förenklades och moderniserades. Enligt 1951 års självstyrelselag hade det varit möjligt för barn att erhålla hembygdsrätt trots att barnet var bosatt utomlands. Denna möjlighet föll nu bort. En annan ändring var att kvinnor inte längre kom att förvärva hembygdsrätt på grund av äktenskap. Förändringen motiverades med jämställdhetssynpunkter. Samma möjlighet till förvärv genom äktenskap infördes inte för män utan ingående av äktenskap anses inte utgöra en tillräcklig grund för förvärvande av hembygdsrätt omedelbart på grund av lag.

 

”Förvärv av hembygdsrätt genom äktenskap kan leda till egendomliga resultat bl.a. i det fall att den make som har förvärvat hembygdsrätt genom äktenskap senare ingår ett nytt äktenskap. Den nya maken, som alltså även skulle förvärva hembygdsrätt, har i ett sådant fall inte nödvändigtvis överhuvudtaget någon anknytning till landskapet.” (RP 73/1990, s. 37)

 

     Det konstateras vidare att slopandet av kvinnornas förvärv av hembygdsrätt på grund av äktenskap å andra sidan hade en del rättsverkningar med icke önskade konsekvenser, vilka man har försökt begränsa genom att trygga den efterlevande makens ställning vid arvskifte och avvittring.

     Tillfredsställande kunskaper i svenska blev en förutsättning för erhållande av hembygdsrätt. Närmare om orsakerna till denna förändring se avsnitt 2.4.

     De grundläggande bestämmelserna om åländsk hembygdsrätt samlades i ett eget kapitel i självstyrelselagen med rubriken ”Åländsk hembygdsrätt” som omfattar sju paragrafer: 6 § Hembygdsrätt med stöd av lag, 7 § Förvärv av hembygdsrätt på ansökan, 8 § Förlust av hembygdsrätt, 9 § Deltagande i val och valbarhet (med koppling till 67 § Införande av kommunal rösträtt i vissa fall), 10 § Rätt att förvärva fast egendom, 11 § Näringsrätt och 12 § Fullgörande av värnplikt.

     Dessutom ska enligt 30 § 2 punkten i pass som i landskapet utfärdas för den som har hembygdsrätt ordet ”Åland” ingå och enligt 30 § 4 punkten gäller att ”fullgörandet av arbetsplikt som gäller medborgarna allmänt kan för den som har hembygdsrätt endast åläggas i civila uppgifter inom landskapet”.

     Gällande självstyrelselag möjliggör enligt 67 § en frikoppling från kravet på hembygdsrätt och denna frikoppling har även stegvis införts genomförts i landskapslag. Enligt gällande bestämmelser får den som minst ett år närmast före valdagen utan avbrott har haft en kommun i landskapet som hemkommun delta i kommunalvalet.

     Ytterligare bestämmelser finns i landskapslagen (1993:2) om åländsk hembygdsrätt som är uppdelad på sex paragrafer. Något allmän bestämmelse om landskapets rätt att i landskapslag inta bestämmelser om åländsk hembygdsrätt ingår inte i självstyrelselagen, däremot om att hembygdsrätt kan beviljas med undantag från kravet på boendetid och på tillfredsställande kunskaper i svenska enligt bestämmelser i landskapslag. Dessutom hänvisades i samband med förlustbestämmelsen till landskapslag.

 

2.2 Hembygdsrätt direkt enligt självstyrelselagen

 

Enligt 6 § 1 punkten självstyrelselagen gäller att åländsk hembygdsrätt tillkommer den som när självstyrelselagen trädde i kraft, det vill säga efter den 1 januari 1993, hade hembygdsrätt enligt 1951 års självstyrelselag och enligt 2 punkten ”ett barn under 18 år som har finskt medborgarskap och är bosatt i landskapet, om fadern eller modern har hembygdsrätt”.

     Paragrafens första punkt har främst historisk betydelse. Dock har fortfarande en stor del av befolkningen hembygdsrätt enligt den tidigare hembygdsrättslagens bestämmelser. Vid handläggningen av ansökningar kan en bedömning enligt de äldre bestämmelserna ibland behövas eftersom föräldrarnas hembygdsrätt, även avlidna föräldrars, efter hur lång boendetid hembygdsrätt kan beviljas.

     Den 6 § 2 punkten är den bestämmelse på grund av vilken flest personer varje år förvärvar hembygdsrätt. Av bestämmelsen framgår fyra kriterier som alla ska vara uppfyllda samtidigt:

-       är under 18 års ålder

-       har finskt medborgarskap

-       är bosatt i landskapet

-       har minst en förälder med hembygdsrätt.

     Från och med det datum då en person uppfyller dessa fyra kriterier har personen hembygdsrätt enligt självstyrelselagen, oberoende av om personen är införd eller inte ännu blivit införd i hembygdsrättsregistret, men registreringen har naturligtvis stor betydelse för att personen ska komma i åtnjutande av de rättigheter som hembygdsrätten omfattar.

     I de fyra kriterierna för förvärvande av hembygdsrätt enligt 6 § 2 punkten ingår inte något språkkunskapskrav. Kravet på tillfredsställande kunskaper i svenska ingår endast i 7 § självstyrelselagen som gäller hembygdsrätt på ansökan.

 

2.3 Hembygdsrätt på ansökan

 

2.3.1 Hembygdsrätt på ansökan enligt 7 § självstyrelselagen

 

Enligt 7 § 1 mom. självstyrelselagen beviljas hembygdsrätt av landskapsregeringen. Hembygdsrätt ska enligt 2 mom., ”om inte vägande skäl föranleder avslag, på ansökan beviljas finska medborgare som

     1) har flyttat in till landskapet och

     2) utan avbrott har haft sitt egentliga bo och hemvist i landskapet under minst fem års tid och som

     3) har tillfredsställande kunskaper i svenska”.

     Enligt detaljmotiveringen blir sökanden skyldig att i ovissa fall visa att han haft sitt egentliga bo och hemvist i landskapet under minst fem års tid eftersom hembygdsrätten beviljas på ansökan (RP 73/1990, s. 61).

     De vägande skäl som kan föranleda landskapsregeringens avslag trots att sökanden uppfyller de tre uppräknade villkoren har i någon mån preciserats i förarbetena (se närmare avsnitt 2.5 nedan).

 

2.3.2 Särskilda skäl enligt 2 § landskapslagen om åländsk hembygdsrätt

 

Enligt 2 § landskapslagen om åländsk hembygdsrätt gäller att: ”Sökande som inte uppfyller de i 7 § 2 mom. 2 och 3 punkterna självstyrelselagen angivna kraven kan beviljas hembygdsrätt på grund

     a) tidigare innehav av hembygdsrätt,

     b) att sökandens föräldrar eller en av dem har eller tidigare har haft hembygdsrätt eller

     c) tidigare stadigvarande bosättning i landskapet som varat längre tid än fem år.”

     Någon möjlighet att avvika från 7 § 2 mom. 1 punkten självstyrelselagen som kräver inflyttning till landskapet finns inte enligt självstyrelselagen, däremot från kraven boendetid och språkkunskap. Bestämmelsen i landskapslagen är dock inte utformad särskilt med tanke på avvikelse från kravet på tillfredsställande kunskaper i svenska.

     Att det att sökandens förälder har eller haft hembygdsrätt skulle utgöra en grund för beviljande av hembygdsrätt efter kortare boendetid infördes under landstingsbehandlingen, men föranledde en del diskussioner. Bland annat frågade man sig om detta kunde leda till att det blev för enkelt att få hembygdsrätt utan egentlig egen anknytning. I jämförelse med landskapsstyrelsens framställning 38/1991-92 gjorde landstinget två ytterligare ändringar i grunderna. Landskapsstyrelsen hade nämligen även föreslagit att hembygdsrätt kunde beviljas på grund av att sökanden är gift med en person som har hembygdsrätt eller på grund av ”andra skäl som av landskapsstyrelsen anses jämförliga med punkterna a-c”.

 

2.3.3 Hembygdsrätt efter tre års boende

 

Det har skrivits rätt lite om förvaltningsförfarandet i hembygdsrättsärenden[5]. Vägledning om tolkningen av 2 § landskapslagen får sökas i konkreta studier av praxis och yttranden till Högsta förvaltningsdomstolen. Vid tillämpningen har en treårsregel utformats som beskrivs så här i landskapsregeringens utlåtande till Högsta förvaltningsdomstolen av den 2 november 2004 (dnr K12/04/5/171):

 

”I dessa fall tillämpas en 20-årig praxis enligt vilken åländsk hembygdsrätt beviljas efter tre års oavbruten bosättning på Åland. Denna praxis skall ses utifrån och jämföras med den praxis som under nämnda tid tillämpats visavi beviljande av tillstånd att äga och besitta fast egendom för fritidsbruk. Vid prövningen av s.k. jordförvärvstillstånd fäster Ålands landskapsregering vikt vid att sökanden är född i landskapet Åland och har bott i landskapet Åland till cirka 12 års ålder (4 § 2 mom. 1) punkten landskapsförordning om jordförvärvstillstånd 70/2003). Att i det överklagade fallet bevilja åländsk hembygdsrätt redan efter några månaders bosättning på Åland skulle strida mot syftet att skänka Ålandsbefolkningen full trygghet på nationalitetskyddets område vilket finns uttalat i propositionen till 1951 års självstyrelselag. Resultatet skulle således vara att besväranden skulle komma i ett betydligare förmånligare läge gällande fastighetsförvärv än någon som bott större delen av sitt liv på Åland och tillfälligt flyttat bort för studier och arbetspraktik.”

 

     Beslutet som gällde en 17-åring som bott i landskapet som barn och förvärvat sin hembygdsrätt på grund av sin mor som i sin tur förvärvat den genom giftermål. Avslagsbeslutet hade motiverats med att ”sökanden inte har varit bosatt på Åland i oavbrutet tre år efter återflyttandet”. Även hans mor ansökte senare om hembygdsrätt samma år, men fick avslag. Om modern hade återfått sin hembygdsrätt hade det inneburit att den minderåriga sonen även hade förvärvat hembygdsrätt. När även mot detta avslag anfördes besvär framförde landskapsregeringen samma argument (dnr K12/04/5/491, beslut 16.2.2005). Högsta förvaltningsdomstolen bedömde att besluten med hänsyn till omständigheterna och det som anförts i målen inte var lagstridiga.

 

2.3.4 Hembygdsrätt utan dröjsmål

 

Utöver huvudregeln i landskapsregeringens praxis enligt vilken hembygdsrätt beviljas efter tre års oavbruten bosättning i landskapet om någon av grunderna enligt 2 § är uppfylld har landskapsregeringen undantagit ”återflyttare, som är födda och uppvuxna på Åland, oavsett hur länge de varit bosatta utanför Åland, utan dröjsmål vid en återflyttning för fast bosättning på ansökan beviljas åländsk hembygdsrätt” enligt landskapsregeringens principbeslut av den 18 april 2002 (dnr K12/02/1/4). Dessa kan vid återflyttning beviljas hembygdsrätt utan dröjsmål.

     Begreppet ”född och uppvuxen på Åland” är dock inte klart definierat varken i självstyrelselagen eller nyligen nämnda beslut. Däremot finns det en praxis om ”medveten uppväxttid” som omnämns i avsnittet ovan om tillämpningen av den tidigare hembygdsrättslagen. Denna innebär att även om man inte är född på Åland men till största delen uppvuxen här kan man i praktiken ändå räknas som infödd ålänning. Då krävs att man faktiskt har bott största delen av sin uppväxt på Åland. Även inflyttning före 12 års ålder har tillmätts relevans, vilket är en återspegling av självstyrelselagens värnpliktsbestämmelse. När det funnits personer som, kanske utan att vara medvetna om att fem år förflutit från utflytten, förlorat hembygdsrätten och flyttat till Åland med förhoppningen att snabbt återfå den för att inte bli kallade till värnplikt har det alltid handlat om personer som bott i landskapet före 12 års ålder, eftersom hembygdsrättsinnehav i sig befriar ingen från värnplikt.

     Uttrycket ”den medvetna uppväxttiden” finns även i 4 § 2 mom. 1 punkten landskapsförordning (2003:70) om jordförvärvstillstånd, enligt vilket en grund för beviljande av jordförvärvstillstånd i vissa fall är:

”Sökanden är född i landskapet Åland och har bott i landskapet Åland till cirka 12 års ålder. Alternativt har sökanden bott i landskapet Åland så länge att den aktiva, medvetna uppväxttiden infallit medan sökanden bott i landskapet.”

 

     Något krav på född och uppvuxen på Åland för beviljande direkt efter återflyttning går inte att utläsa ur lagen, inte heller ett krav på boende i just tre års tid för personer som, fastän de inte haft hembygdsrätt, ändå tidigare bott i landskapet under minst en femårsperiod. Numera finns information om praxis på ansökningsblankettens baksida, men det är ändå inte lätt att sluta sig till vilka återflyttare som anses ha varit ”födda och uppvuxna på Åland” och därmed vara berättigade till att få hembygdsrätt utan dröjsmål. Exempelvis i ett fall avslogs ansökan om hembygdsrätt ”eftersom sökanden inte hade varit bosatt på Åland i oavbrutet tre år efter återflyttandet”. Sökanden var född på Åland och hade utflyttat när hon var knappt 5 och ett halvt år gammal. Hon var alltså född på Åland, men inte uppvuxen på Åland (dnr K12/07/5/182, beslut 6 juni 2007, ärende 74).

     Under de senaste åren har landskapsregeringen dock i allt större utsträckning med hänvisning till proportionalitetsprincipen beaktat en persons totala bosättningsperiod i landskapet, det vill säga även den som inte varit född i landskapet eller inte inflyttat före 12 års ålder, men som varit bosatt i landskapet tidigare under en mycket lång tid, har beviljats hembygdsrätt direkt. När det handlat om fem års tidigare boende, en grund som nämns i 2 § landskapslagen, har treårsregeln tillämpats.

     Trots att Högsta förvaltningsdomstolen tidigare godkänt avslagsbeslut där den s.k. treårsregeln tillämpades, kom domstolen den 19 juni 2012 till en annan slutsats (liggarnummer 1724). Det var frågan om en sökande som återflyttat efter ungefär 15 år utanför landskapet. Hon hade tidigare haft hembygdsrätt, men hennes första bosättningsperiod i landskapet inleddes vid 22 års ålder. Hon var således varken född eller uppvuxen i landskapet, men hade tidigare haft hemkommun i landskapet sammanlagt drygt 11 år (med ett fyramånaders avbrott efter drygt ett och ett halv års tid från den första inflyttningen). Landskapsregeringen hade med hänvisning till praxis avslagit ansökan (dnr K12/10/5/468, beslut 2.11.2010). I sin besvärsskrift anförde hon att hon bott på Åland i sammanlagt cirka 12 års tid och påpekade att landskapslagen inte genom sin ordalydelse ger stöd för landskapsregeringens tolkning, som är diskriminerande mot dem som inte är födda och uppvuxna på Åland. Hon hänvisade även till 6 § i Finlands grundlag och framförde att hon enligt beslutet behandlas sämre än andra på grund av sitt ursprung. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att eftersom sökanden är en återflyttare som tidigare har haft hembygdsrätt och tidigare varit stadigvarande bosatt där under en längre tid än fem år, hade landskapsregeringen med stöd av 2 § landskapslagen om åländsk hembygdsrätt inom ramen för sin prövningsrätt kunnat bevilja sökanden hembygdsrätt. Enligt domstolen har landskapsregeringen enbart avslagit ansökan med hänvisning till landskapsregeringens praxis att bevilja återflyttare som är födda och uppvuxna på Åland hembygdsrätt omedelbart vid återflyttningen. Högsta förvaltningsdomstolen bedömer slutligen att ”en sådan praxis, som är avsedd att göra det lättare för vissa återflyttare att få hembygdsrätt, kan dock inte användas som motivering för att avslå andra återflyttares ansökningar” och att landskapsregeringen således inte prövat ansökan enligt 2 § i landskapslagen och inte heller motiverat sitt beslut med omständigheter som hänför sig till ansökan och som ska beaktas enligt vad som föreskrivs i nämnda 2 §. HFD upphävde beslutet då ansökan inte hade kunnat avslås på de grunder som landskapsregeringen hade anfört och fann ingen anledning att ta ställning till om beslutet har inneburit en kränkning av likställdhetsprincipen. Ansökan beviljades sedan (dnr ÅLR 2010/4370, beslut 16.10.2012) med följande motivering:

 

”Med beaktande av att sökandens totala bosättningsperiod överstiger 13 år och att sökanden varit bosatt i landskapet ca 2 år och 5 månader sedan senaste inflyttning anser landskapsregeringen att hembygdsrätt kan beviljas.”

 

     Landskapsregeringen har sedan dess tillämpat liknande resonemang i andra beslut. I ett ärende (ÅLR 2012/7369, beslut 2.11.2012) beaktades en tidigare bosättningsperiod som varat i 46 år. Ett annat (ÅLR 2013/1952, beslut 19.4.2013) gällde en person som uppfyllde alla kraven i 2 § och som dessutom inflyttat för första gången före 12 års ålder då landskapsregeringen beaktade en sammanlagd bosättningstid på 13 år, av vilka knappt två år sedan den senaste inflyttningen.

     Utgående från praxis kan man göra en allmän bedömning enligt vilken en minst tolvårig tidigare bosättning i landskapet kan uppfattas motsvara uppväxt i landskapet. Praxis kan tolkas så att om andra grunder, utöver tidigare stadigvarande bosättning, enligt 2 § föreligger, har en något kortare tidigare boendeperiod varit tillräcklig för att hembygdsrätt ska kunna beviljas efter en kortare pågående boendetid, särskilt om den pågående perioden varit tillräckligt lång för att tydligt visa att återflyttningen är stadigvarande.

 

2.4 Språkkunskapsvillkoret

 

2.4.1 Bakgrunden till språkkunskapsvillkoret

 

”Tillfredsställande kunskaper i svenska” blev en förutsättning för erhållande av hembygdsrätt i gällande självstyrelselag. Någon sådan bestämmelse fanns inte i den förra självstyrelselagen.

     Hembygdsrätten har sin grund i språk- och nationalitetsskyddet. Därför bedömde landskapsstyrelsen redan enligt 1951 års självstyrelselag att språkkunskaper var ett relevant rekvisit för beviljande av hembygdsrätt, eller formellt, att avsaknaden av sådana kunskaper utgjorde ett vägande skäl för avslag. Enligt 3 § 2 mom. i den då gällande självstyrelselagen bör finsk medborgare, som ”inflyttat till landskapet och utan avbrott varit där bosatt under minst fem års tid” av landskapsstyrelsen på ansökan beviljas åländsk hembygdsrätt, ”där ej vägande skäl prövas föranleda avslag”.

 

2.4.2 Högsta domstolens tolkning av den tidigare självstyrelselagen

 

Frågan om kunskaper i svenska som rekvisit för hembygdsrätt hade aktualiserats i och med att landskapskapsstyrelsen den 2 januari 1979 hade beslutat lämna byggnadsarbetare Oinas ansökan om hembygdsrätt utan bifall. Landskapsstyrelsen hade funnit ”sådana vägande skäl som talar mot ansökan som anges i den då gällande 3 § landskapslagen angående åländsk hembygdsrätt” (i landskapslagen återgavs enbart samma formulering som i självstyrelselagens 3 § 2 mom.).

     I beslutet konstateras att sökanden visserligen varit bosatt i landskapet sedan år 1972 (eftersom beslutet fattades 1979 handlar det alltså om en tidsperiod som betydligt överstiger fem år), men landskapsstyrelsen fortsätter: ”Av sökandens kontakter med landskapsstyrelsen har framgått att han varken förstår eller kan tala svenska på ett sådant sätt som kunnat förväntas med hänsyn till bosättningens längd i landskapet.”

     I sitt yttrande till högsta domstolen av den 28 juni 1979 gjorde landskapsstyrelsen inledningsvis gällande att ordet ”bör” närmast är att betrakta såsom en rekommendation och framförde att man bör anse att ”ändring av beslut på materiella grunder ej kan åstadkommas genom besvär då landskapsstyrelsen utövat fri prövningsrätt och avslagit ansökan om hembygdsrätt”.

     Landskapsstyrelsen argumenterade sedan för en laglig rätt att kräva kunskaper i svenska språket med hänvisning till hembygdsrättens syfte, att bestämmelserna ”är avsedda att trygga den åländska befolkningens nationella identitet” och, med hänvisning till von Hellens-kommitténs betänkande, att åländsk hembygdsrätt är ”avsedd att tillförsäkra landskapet Ålands inbyggare en särskild medborgerlig status”. Landskapsstyrelsen framförde att kriminalitet eller annat avvikande beteende i sammanhanget har en i förhållande till landskapets språkliga status underordnad betydelse. Eftersom bestämmelser om vilka dessa vägande skäl är inte ingår i självstyrelselagen bedömde landskapsstyrelsen att tolkningen måste ”utgå från lagens syften för att bestämmelsen om vägande skäl skall ha någon som helst betydelse”.

     Högsta förvaltningsdomstolen kom i sitt avgörande av den 10 december 1979 (HFD 1979 I 4), efter omröstning 10-5, till slutsatsen att bristande kunskaper i svenska inte kunde utgöra ett vägande skäl för avslag av en ansökan om hembygdsrätt eftersom avsaknad av hembygdsrätt innebär att vissa rättigheter som enligt 5 § regeringsformen i övrigt tillkommer finsk medborgare beskärs och kunskap i svenska språket icke stadgats som uttrycklig förutsättning för erhållande av hembygdsrätt.

 

2.4.3 Kravet på tillfredsställande kunskaper i gällande självstyrelselag

 

Kravet på tillfredsställande kunskaper för åländsk hembygdsrätt infördes i nu gällande självstyrelselag som trädde i kraft den 1 januari 1993.

     Propositionen ger vägledning om vad som avses med tillfredsställande kunskaper och om möjligheterna att reglera språkkunskap i landskapslag:

 

”Av den som ansöker om hembygdsrätt krävs tillfredsställande kunskaper i svenska. Härmed avses sådana kunskaper i svenska som gör det möjligt för sökanden att både med tanke på arbetslivet och det vardagliga livet i övrigt komma till rätta i ett enspråkigt svenskt samhälle. Kunskapskravet är uttömmande angivet i detta stadgande. Genom landskapslag kan stadgas om hur kunskaperna skall ådagaläggas.” … ”Det kan finnas särskilda skäl att bevilja hembygdsrätt också i de fall då det är omöjligt att uppfylla språkkravet t.ex. på grund av ett talfel eller avsaknad av talförmåga.” (RP 73/1990 s. 61)

 

     I landskapslag kan således bestämmas dels om hur språkkunskaper påvisas i samband med ansökan om hembygdsrätt, det vill säga som en del av förfarandebestämmelserna, dels om beviljande av hembygdsrätt trots språkkunskapsvillkoret i 7 § 2 mom. 3 punkten.

 

2.4.4 Tillämpningen av språkkunskapsvillkoret

 

I landskapsregeringens framställning med förslag till landskapslag om åländsk hembygdsrätt ingick i 2 § en bestämmelse om vem som anses ha tillfredsställande kunskaper. Enligt denna skulle den anses ha tillfredsställande kunskaper i svenska språket som ”a) har svenska som modersmål, b) avlagt examen inför en av landskapsstyrelsen förordnad examinator och därvid visat sig ha tillfredsställande kunskaper i svenska språket eller som c) företer godtagbar utredning som visat att sökanden har minst sådana kunskaper i svenska språket som motsvarar kunskapskravet enligt punkt b.” Lagutskottet (betänkande nr 34/1991-92) föreslog att detaljbestämmelser utgår, dels för att förslaget kan förutsätta en annan lagstiftningsordning, dels emedan bestämmelserna enligt utskottets bedömning inte var ändamålsenliga. Hänvisningen till annan lagstiftningsordning kan antagligen förstås utgående från den då gällande lydelsen av självstyrelselagens 69 § enligt vilken självstyrelselagen inte kan ändras, förklaras eller upphävas annat än genom överensstämmande beslut av riksdagen och lagtinget, inte heller kan avvikelse från den göras på något annat sätt. I samband med ikraftträdandet av den nya grundlagen avlägsnades ”förklaras” ur bestämmelsen.

     Något examinationsförfarande infördes alltså inte, men enligt landskapslagens 3 § kan landskapsregeringen, för att styrka att sökanden innehar tillfredsställande kunskaper i svenska, av sökanden inbegära sådan utredning som anses nödvändig.

     Vid bedömningen av om sökanden har tillfredsställande kunskaper görs normalt ingen särskild kontroll av kunskaperna för den som är registrerad med modersmålet svenska. Om modersmålet inte är svenska bedöms språkkunskaperna enligt information och eventuella intyg i ansökan eller genom diskussioner med sökanden, personligen eller per telefon.

     Följande är exempel på vad i landskapsregeringens beslut konstaterats om språkkunskaper:

 

”Som en del i beredningen av ansökan har sökandens språkkunskaper bedömts som tillfredsställande då hon visat förmåga att förstå och behjälpligt tala svenska så att det går att föra en konversation med henne.” (dnr K12/06/5/134, beslut 31.7.2006)

 

”Sökanden är finsk medborgare. Hans modersmål är finska. Föredragande tjänsteman har vid samtal med sökanden den 9 maj 2012 kunnat konstatera att sökanden pratar svenska flytande.” (ÅLR 2012/4248, 22.5.2012)

 

2.5 Vägande skäl som föranleder avslag

 

Enligt 7 § 2 mom. självstyrelselagen ska hembygdsrätt på ansökan beviljas finska medborgare som inflyttat till landskapet och uppfyller boendekravet på fem år och har tillfredsställande kunskaper. Dessutom finns särskilda skäl för beviljande av hembygdsrätt i landskapslagen om åländsk hembygdsrätt. Enligt 7 § 2 mom. självstyrelselagen är en ytterligare förutsättning för beviljandet av hembygdsrätt dock att det inte finns ”vägande skäl” som föranleder avslag.

     Enligt propositionen (RP 73/1990 s. 61) ska stadgandet tolkas enligt samma principer som 4 § i den dåvarande medborgarskapslagen (FFS 401/68) som bland annat förutsätter att sökanden har fört en hederlig vandel. Därefter har en ny medborgarskapslag (FFS 359/2003) antagits där motsvarande begrepp kallas ”oförvitlighetsvillkoret”. Bestämmelserna om oförvitlighetsvillkoret i den nya lagen har dessutom reviderats efter att lagen ursprungligen antogs.

     Medborgarskapslagen innehåller utförliga bestämmelser om på vilka villkor en ansökan om finskt medborgarskap beviljas. Ett av dessa allmänna villkor för naturalisation är enligt 13 § 1 mom., att sökanden ”inte har gjort sig skyldig till någon annan straffbar gärning än en sådan för vilken straffet är ordningsbot och inte heller har meddelats besöksförbud (oförvitlighetsvillkor)”. Ett annat villkor är att sökanden ”inte väsentligt har försummat sin underhållsskyldighet eller sina offentligrättsliga betalningsförpliktelser”. Dessutom gäller kravet att sökanden ”tillförlitligt kan redogöra för sin försörjning”.     Det är möjligt att bevilja undantag från oförvitlighetsvillkoret om det utifrån en helhetsbedömning av den sökandes situation finns vägande skäl att avvika från oförvitlighetsvillkoret. Vid helhetsbedömningen beaktas särskilt den tid som förflutit sedan brottet eller brotten begicks, gärningens art och hur strängt straff som dömts ut för gärningen, samt huruvida den sökande upprepade gånger har gjort sig skyldig till straffbara gärningar.

     Om en medborgarskapsansökan förkastas till följd av oförvitlighetsvillkoret kan en väntetid bestämmas för den sökande. Väntetiden i fråga om ovillkorliga fängelsestraff är minst tre och högst sju år från det att straffet avtjänats.

     Mot bakgrund av förarbetena till 7 § självstyrelselagen tillämpar landskapsregeringen bestämmelserna om oförvitlighetsvillkoret i medborgarskapslagen för att avgöra om det finns vägande skäl att avslå en ansökan. Landskapsregeringen har den 25 november 2009 fastställt denna praxis i ett särskilt beslut (dnr K12/09/1/13, beslut nr 179 av 25.11.2009).

     I landskapsregeringens beslutspraxis har frågan om bedömningen av sökandens oförvitlighet uppkommit enbart i ett fåtal fall. I ett ärende (ÅLR 2011/6070) konstaterade landskapsregeringen att sökanden blivit dömd till ovillkorligt fängelsestraff för brott. Landskapsregeringen avslog ansökan och ansåg att det var skäligt med en väntetid uppgående till tre år räknat från det att sökandens ovillkorliga fängelsestraff avtjänades.

     Det kan konstateras att landskapsregeringen tillämpade medborgarskapslagens bestämmelser om oförvitlighet redan före principbeslutet av den 25 november 2009. I principbeslutet har dock den analoga tillämpningen enligt medborgarskapslagen uttryckligen begränsats till oförvitlighetsvillkoret och omfattar inte försummelse av underhållsskyldighet eller av offentligrättsliga betalningsförbindelser. I ett beslut från 2006 konstaterades följande:

 

”Ålands polismyndighet har i sitt yttrande konstaterat att sökanden varit föremål för brottsutredning i nio fall vilka till största delen resulterat i landskapsåklagarens beslut om åtalseftergift, beslut om nedläggning av åtal och Ålands tingsrätts avskrivning av målet. Av förarbetena till gällande självstyrelselag framgår att vägande skäl binds till tillämpningen av medborgarskapslagen. Således skall bestämmelsen tolkas enligt samma principer som motsvarande bestämmelse i medborgarskapslagen enligt vilken förutsätts att sökanden har fört en hederlig vandel, det vill säga inte har gjort sig skyldig till en straffbar gärning, meddelats besöksförbud eller väsentligt försummat sin underhållsskyldighet eller sina offentligrättsliga betalningsförbindelser.” (K12/06/5/58, beslut 6.4.2006).

 

     Landskapsregeringen valde att bifalla ansökan ”då inget av de mål för vilka relaterats ovan resulterat i en brottmålsdom eller åtalet brotten gällde inte varit av den art att det av åklagaren betecknats som allvarligt samt nästan två år förflutit sedan den senast begångna gärningen”.

     Senare samma år bifölls en annan ansökan efter en motsvarande prövning. Bedömningen av hur vägande skäl ska tolkas beskrevs med samma ord som i det tidigare ärendet. I detta fall hade i Ålands polismyndighets yttrande framkommit att sökanden blivit dömd för grovt rattfylleri knappt tre år innan hembygdsrätten beviljades. Landskapsregeringen konstaterade att prövotiden för straffet för brottet utgått redan i början av 2005 och mer än tre år förflutit sedan den begångna gärningen. (dnr K12/06/5/132, beslut 17.5.2006).

     Såsom tidigare har konstaterats bedömde landskapsstyrelsen vid tillämpningen av den tidigare självstyrelselagen att avsaknaden av tillfredsställande kunskaper i svenska utgjorde ett vägande skäl för avslag. Denna fråga är löst i och med att språkkunskapsvillkoret infördes i självstyrelselagen. Däremot kan man tänka sig att andra vägande skäl som kunde föranleda ett avslag, som att sökanden med avsikt lämnat felaktiga upplysningar i ansökan eller flyttat från landskapet när ansökan avgörs.

     Frågan om en utflyttning från landskapet har behandlats i Högsta förvaltningsdomstolen (HFD 1991 A 3) i början av 1990-talet då den tidigare självstyrelselagen ännu var i kraft. Enligt högsta förvaltningsdomstolen utgjorde inte den omständighet, att person som ansökt om åländsk hembygdsrätt under den tid ansökan var anhängig hos Ålands landskapsstyrelse hade flyttat bort från landskapet, inte sådant vägande skäl som avsågs i 3 § 2 mom. i 1951 års självstyrelselag. Landskapsstyrelsen hade enligt sammanfattningen i Högsta förvaltningsdomstolens årsbok konstaterat att sökanden ”hade bortflyttat från landskapet och kunde sålunda inte hänföras till den åländska befolkningen, vilken enligt självstyrelselagen för Åland tillerkänts vissa rättigheter som var anknutna till hembygdsrättsinstitutet”. Enligt sökanden hade landskapsstyrelsen medvetet dragit ut på handläggningstiden av hans ansökan. Det är inte uteslutet att exempelvis en utflyttning som sker dagen efter att ansökan inlämnats, trots denna tidigare bedömning av HFD, ända kan tolkas utgöra ett vägande skäl för avslag.

 

2.6 Förlust av hembygdsrätt

 

Enligt 8 § 1 mom. självstyrelselagen förlorar en person även sin hembygdsrätt vid förlust av sitt finska medborgarskap. Förlusten av hembygdsrätt efter utflyttning är inte enligt 8 § 2 mom. självstyrelselagen längre bunden till en viss tid såsom i 3 § 7 mom. i 1951 års självstyrelselag (”stadigvarande varit bosatt utanför landskapet”). Enligt 8 § 2 mom. självstyrelselagen gäller i stället att om förlust av hembygdsrätt för ”den som annat än tillfälligt flyttar från landskapslag stadgas i landskapslag”.

     I detaljmotiveringarna till propositionen anges att ”förslaget möjliggör en differentiering, som ger bättre möjligheter att beakta olika utflyttningssituationer” (RP 73/1990, s. 61). Det vore även i princip möjligt att avstå från möjligheten att reglera förlusten av hembygdsrätt för utflyttade, vilket skulle innebära att hembygdsrätten bibehålls livet ut (under förutsättning att personen behåller sitt finska medborgarskap). Någon sådan differentiering har dock inte införts, utan i 4 § landskapslagen (1993:2) om åländsk hembygdsrätt har intagits motsvarande bestämmelse som i den tidigare självstyrelselagen: ”Den förlorar sin hembygdsrätt som under fem år varit stadigvarande bosatt utanför landskapet.”

 

3. Handläggningen av hembygdsrättsärenden

 

3.1 Förvaltningsförfarandet vid ansökan om hembygdsrätt

 

3.1.1 Uppgifter till stöd för ansökan

 

Ur landskapslagen (1993:2) om åländsk hembygdsrätt framgår viss reglering av förvaltningsförfarandet i samband med handläggning av ansökningar om åländsk hembygdsrätt. Enligt 3 § i landskapslagen om hembygdsrätt ska till ansökan fogas ”hemortsintyg samt ämbetsbevis som styrker att sökanden utan avbrott haft och alltjämt har sitt egentliga bo och hemvist i landskapet” och dessutom ska ”fogas ämbetsbevis för barn som tillsammans med sökanden kan förvärva hembygdsrätt samt utredning över vem eller vilka som är dess vårdnadshavare”. Dessutom kan landskapsregeringen inbegära utredning som styrker att sökanden innehar tillfredsställande kunskaper i svenska.

     Utöver dessa specifika bestämmelser i landskapslagstiftningen om hembygdsrätt är ansökningsförfarandet föremål för allmänna förvaltningsbestämmelser, exempelvis förvaltningslagen (2008:9) för landskapet Åland samt landskapslagstiftning om personuppgifter och offentlighet.

     Hemortsintyg och ämbetsbevis utfärdas av Statens ämbetsverk på Åland. Båda rubriceras ”Utdrag ur befolkningsdatasystemet”, det ena med underrubriken ”Uppgifter om person jämte familjeförhållanden” (traditionellt kallat ämbetsbevis) och ett med underrubriken ”Personens boendeuppgifter” (traditionellt kallat hemortsintyg). Trots att det inte står ämbetsbevis och hemortsintyg på utdragen finns uttrycken kvar i ett flertal författningar. De traditionella benämningarna används även i finansministeriets förordning om avgifter för magistraternas prestationer åren 2013 och 2014 (FFS 816/2012). I avgiftstabellen konstateras: ”Utdragets datainnehåll bestäms på basis av användningssyftet. Exempel på utdrag ur befolkningsdatasystemet är bl.a. ämbetsbevis och hemortsintyg. När uppgifter söks ur ett annat register är det alltid fråga om ett manuellt utdrag.” För ”utdrag (direkt ur registret)” är avgiften 7 euro per handling. I praktiken betyder detta en sammanlagd avgift på 14 euro till magistraten för den som ansöker om hembygdsrätt. Orsaker till att två utdrag krävs i nuläget är dels kravet i gällande landskapslag, dels tillämpningen av utdragsfunktionen. Enligt gällande tekniska upplägg för utdragsfunktionen som magistraterna har tillgång till, kan uppgifterna om medborgarskap, modersmål, barn och föräldrar endast ingå i det första utdraget och uppgifter om tidigare adresser endast i det andra.

     Då sökanden lämnat in en ansökan om hembygdsrätt registreras ansökan som mottagen vid landskapsregeringens registratur. Rättsserviceenheten vid landskapsregeringens kansliavdelning sköter om handläggningen av ansökningarna. Om ansökan inte är fullständig begär landskapsregeringen in komplettering av sökanden.

     Ansökan om åländsk hembygdsrätt skickas när den är komplett alltid till Ålands polismyndighet för utlåtande. Ursprunget till detta förvaltningsförfarande torde vara det krav på intyg från polismyndigheten om att sökandens vandel veterligen varit oförvitlig som ingick i 5 § landskapslagen (1953:4) angående åländsk hembygdsrätt. I  3 § 3 mom. gällande landskapslag om åländsk hembygdsrätt framgår numera enbart att landskapsregeringen vid behov kan inbegära annan utredning samt utlåtande av kommunal eller annan myndighet.

     Ålands polismyndighet gör en sökning i informationssystemet för polis­ärenden som omfattar brott och misstanke om brott. Hur länge än anteckning är synlig i systemet beror på preskriptionstiden. Polismyndigheten tar dessutom fram uppgifter om straffpåföljd för dessa ärenden. Uppgifterna skickas till landskapsregeringen i ett utlåtande. Avsikten med utlåtandet är att utreda om det finns vägande skäl som föranleder avslag enligt 7 § självstyrelselagen för Åland. Tidigare brukade landskapsregeringen även begära in utlåtande från de berörda kommunerna, men denna praxis tillämpas inte längre. Däremot skickas ansökningar om jordförvärvstillstånd till den berörda kommunen för utlåtande.

 

3.1.2 Prövningen av ansökan

 

Vid prövningen av ansökningarna om hembygdsrätt görs först en bedömning av om hembygdsrätt kan beviljas med stöd av 7 § självstyrelselagen. I samband med prövning av ansökningar om hembygdsrätt och kravet på viss tids bosättning i landskapet är utgångspunkten anteckningarna i befolkningsdatasystemet. Det föreligger ändå inte någon automatik i den meningen att anteckningarna i befolkningsdatasystemet är den enda källan vid avgörandet av om en sökande enligt 7 § 2 mom. utan avbrott har haft sitt egentliga bo och hemvist i landskapet under minst fem års tid. Landskapsregeringen har beaktat andra handlingar eller fakta vid avgörandet av var sökandens egentliga bo och hemvist är.

     Om hembygdsrätt inte kan beviljas med stöd av 7 § självstyrelselagen görs en prövning av om det finns grunder för att bevilja hembygdsrätt enligt 2 § landskapslagen om åländsk hembygdsrätt.

     Enligt 10a § landskapslagen (1971:42) om Ålands landskapsregering avgörs de ärenden som ankommer på landskapsregeringen ”av medlemmarna vid sammanträde, av enskild medlem eller av tjänsteman”. Delegeringsbeslutet av den 24 oktober 2013 reglerar när landskapsregeringens beslut fattas av tjänsteman. ”På föredragning av kanslihandläggare eller tjänsteman vid rättsserviceenheten avgör chefsjuristen eller jurist vid rättsserviceenheten ärenden angående ... åländsk hembygdsrätt till återflyttare och till mer än fem år i landskapet bosatta, då rätten direkt baserar sig på av landskapsregeringens fastställda praxis.”

     Som tjänstemannabeslut fattas beslut om återflyttare som är födda och uppvuxna på Åland och beslut som endast grundar sig på 7 § självstyrelselagen. Övriga ärenden föredras för ansvarig minister (enskild föredragning). Ministerföredragningarna är mer detaljerade och motiveringarna avsevärt mer utförliga. Liknande fall i framtiden kan sedan bedömas utgående från den praxis som formas. Under 2012 beviljades 25 ansökningar om hembygdsrätt vid ministerföredragning.

     Antalet hembygdsrättsärenden under 2012 var totalt 182 varav två avslogs (drygt 1 procent), ett på tjänstemannaföredragning och det andra på enskild föredragning, en exceptionellt låg avslagsandel. Av ärendena avgjordes drygt 14 procent vid enskild föredragning och resterande knappt 86 procent vid tjänstemannaföredragning. Det förekommer sällan att hembygdsrättsansökningar av minister överförs till behandling i sammanträde (plenum), det vill säga att ärendet avgörs av ministrarna kollektivt. Under 2012 fanns inget sådant ärende som föredrogs i plenum.

     Tiden för handläggning av en ansökan om hembygdsrätt är för tillfället ca 4-6 veckor.

 

3.2 Registrering av hembygdsrätt

 

3.2.1. Hembygdsrättsregistrets system och innehåll

 

Det digitaliserade hembygdsrättssystemet (HRR-system) i IBM AS/400 togs i bruk under första halvåret 1988. Utvecklingen av det hade påbörjats i oktober 1987. En omarbetning har gjorts hösten 1999. Historiska uppgifter finns även i ett kartotek som övertagits av häradsskrivaren och bevaras i landskapsarkivet.

     Det digitala hembygdsrättsregistret är uppdelat i ett aktivt och ett historiskt register.

 

 

I aktiva registret finns:

personbeteckning, släktnamn, förnamn, befolkningsregisterförare (används ej), gatuadress, postnummer, postkontor, (även eventuell tillfällig adress registreras), hemkommun, hemkommun vid årsskiftet, civilstånd, avliden dag (historik), bortflyttnings dag, förlorad hembygdsrätt dag (historik), medborgarskap, röstningsområde (används ej), röstningsområde delning (använd ej), anmärkning, senaste ändring dag, inflyttning dag, hembygdsrätt dag

 

I historikregistret finns:

samma uppgifter som i aktiva registret (den adress som flyttade till), avliden dag (om avliden) och förlorat hembygdsrätt dag

 

Uppdateringar och ändringar

Ansvariga för hembygdsrättsfrågor vid rättsserviceenheten och registrator har åtkomst till samtliga uppgifter i registret (ändring av uppgifter) samt behörighet att registrera personer som är berättigade till hembygdsrätt

 

Övriga med behörighet kan endast se läsa uppgifterna i det aktiva registret.

 

Vid uppdatering av befolkningsregistret enligt befolkningsdatasystemet (veckovis)

- adressändringar

- kontroll om avliden, flyttas till historik

- kontroll om ej finskt medborgarskap, flyttas till historik

- bortflyttad över 5 år, dag bortflyttad = kördag (+ 60 dagar), kommun utanför Åland, flyttas till historik

- inflyttad inom 5 år, ta bort dag bortflyttad

 

     De flesta uppgifterna i hembygdsrättsregistret grundar sig på befolkningsdatasystemet som upprätthålls enligt lagen om befolkningsdatasystemet och Befolkningsregistercentralens certifikattjänster (FFS 661/2009).   Befolkningsregistercentralen, som är underställd finansministeriet, har ett riksomfattande ansvar. Enligt förordningen om registerförvaltningen (FFS 248/1996) är magistraterna, som är underställda regionförvaltningsverken, lokala registerförvaltningsmyndigheter, och i landskapet Statens ämbetsverk på Åland sedan 2010. Statens ämbetsverk hade tidigare en magistratsavdelning som skötte befolkningsdatasystemet, men från och med början av 2014 är ämbetsverket inte längre indelat i avdelningar. Ämbetsverket har huvudansvaret för anteckningarna om dem som har hemkommun eller folkbokföringskommun (till utlandet från Åland utflyttade) i landskapet.

     Landskapsregeringen mottar varje vecka en uppdateringsfil från Befolkningsregistercentralen med ändringarna som skett i registeringarna av på Åland bosatta personer, inklusive personer som flyttat från Åland. IT-enheten vid allmänna förvaltningens finansavdelning samkör ändringarna med landskapsregeringens kopia av vissa av befolkningsdatasystemets uppgifter (denna begränsade version av befolkningsdatasystemets uppgifter kallas inom landskapsförvaltningen för ”befolkningsregistret” och ligger på samma server som hembygdsrättsregistret). Samtidigt uppdateras landskapsregeringens kundregister såsom motorfordonsbyråns register, jägarregistret och hembygdsrättsregistret.

     När någon flyttat bort från Åland registreras den första adressen utanför Åland vid denna samkörning, medan senare flyttningar mellan kommuner i riket inte meddelas. Uppdaterade adressuppgifter begärs särskilt av Befolkningsregistercentralen inför lagtingsval för upprättande av rösträttsregistret, men enligt gällande rutiner har inte dessa uppdaterade adressuppgifter registrerats i hembygdsrättsregistret.

 

3.2.2 Registrering av förvärv och förlust

 

Även om 8 § 1 mom. landskapslagen (1970:39) om lagtingsval och kommunalval uttryckligen hänvisar till förekomsten av ett hembygdsrättsregister finns det inte närmare bestämt i lagstiftning exempelvis om registreringens syfte, innehållet i de registrerade personuppgifterna eller tillåtna användningsändamål.

     I lagstiftning finns inte några särskilda bestämmelser om förvaltningsförfarandet då en person erhåller hembygdsrätt automatiskt med stöd av 6 § självstyrelselagen. I praktiken handlar detta om minderåriga barn vars mor eller far har hembygdsrätt. Ur 3 § 1 mom. landskapslagen om åländsk hembygdsrätt framgår dock att till ansökan om hembygdsrätt ska fogas ämbetsbevis för barn som tillsammans med sökanden kan förvärva hembygdsrätt samt utredning över vem eller vilka som är dess vårdnadshavare. Avgörande är dock inte vårdnadshavarskapet, utan föräldraskapet som även kan uppkomma genom adoption. Det kan förekomma att föräldraskapets uppkomst genom adoptionen inte direkt leder till att kraven i 6 § 2 mom. är uppfyllda, om inte barnet samtidigt blir finsk medborgare. Barn med utländskt medborgarskap som adopteras av finska medborgare förvärvar dock numera normalt finskt medborgarskap i samband med adoptionen.

     De som förvärvat hembygdsrätt enligt 6 § självstyrelselagen införs inte automatiskt i samband med den veckovisa uppdateringen, men i samband med denna körs en lista ut där uppgifterna från befolkningsdatasystemet och uppgifterna om föräldrar i hembygdsrättsregistret sammanförs. Barnen införs sedan manuellt utgående från uppgifterna i dokumentet. Även denna uppdatering görs normalt en gång i veckan.

     I samband med att landskapsregeringen beviljar hembygdsrätt på ansökan görs anteckningar i registret när beslutet har fattats. Om den som beviljats hembygdsrätt har barn bosatta på Åland med finskt medborgarskap registreras även dessa.

     Från försvarsmakten erhålls årligen listor på alla pojkar som fyller 18 år det året med hemkommun på Åland eller som, med tanke på förlustbestämmelserna, haft hemkommun på Åland under de senaste fem åren. Handläggaren går igenom listan och meddelar vilka som innehar hembygdsrätt och vilka som saknar den. Denna manuella genomgång utgör en särskild kontroll av att innehavet av hembygdsrätt registrerats korrekt. Om någon inte finns i hembygdsrättsregistret, men enligt 6 § har hembygdsrätt och under tidigare år borde ha införts, registreras personen i registret på tjänstens vägnar.

 

3.2.3 Rättelser och komplettering av uppgifter

 

I samband med senaste lagtingsval framkom brister i registreringen av hembygdsrättsinnehavare enligt 6 § självstyrelselagen. Sådana brister har även framkommit tack vare telefonsamtal för kontroll av de egna uppgifterna i hembygdsrättsregistret. I landskapsregeringens handlingsprogram av den 22 november 2011 (Landskapsregeringens meddelande, M 1/2011-2012) intogs följande målsättning: ”En översyn av hembygdsrättsregistret genomförs i god tid inför nästa val så att alla röstberättigade kan utnyttja sin rösträtt.”

     Följaktligen genomfördes sommaren 2012 en genomgång av alla födda 1993 eller senare, vilka inte hade registretas som hembygdsrättsinnehavare, såväl på Åland födda som personer som före 18 års ålder inflyttat. Årtalet 1993 valdes eftersom gällande självstyrelselag trädde i kraft då. Som resultat av granskningen infördes ca 300 personer i hembygdsrättsregistret. Drygt hälften av dessa var födda 2007-2008. Sannolikt hade felet sin grund i övergången till en ny uppdateringsrutin 2007. Genomgången var omfattande och krävande. När en enskild person begär att få kontrollera sina uppgifter och det kommer fram att personen saknas är det däremot oftast uppenbart att ett fel har begåtts och felet kan rättas genast.

     Efter genomgången 2012 har en årlig kontroll införts av att alla födda och inflyttade barn som ska ha hembygdsrätt införts korrekt vid de ordinarie uppdateringarna. Den årliga kontrollen genomfördes för första gången i april 2013. Kanslihandläggaren, det vill säga samma person som gör den ordinarie veckovisa registreringen, genomförde kontrollen utgående från en annorlunda kombination av befolkningsdatasystemets inflyttnings- och föräldraskapsuppgifter och hembygdsrättsregistrets uppgifter. Inga fel i registreringen hittades vid denna kontroll.

     Landskapsrevisorerna rekommenderade en årlig genomgång i en granskning av hembygdsrättsregistret i revisionsberättelsen för år 2012 av den 24 juni 2013 (berättelse nr 1/2012-2013).

3.3 Hembygdsrättsintyg

 

Hembygdsrättsintyg regleras enligt gällande lagstiftning i 5 § landskapslagen om åländsk hembygdsrätt enligt vilken landskapsregeringen ska ”på begäran utfärda bevis över hembygdsrätt (hembygdsrättsintyg)” och ”uppbär för detta en ersättning enligt särskilda bestämmelser”. Uppgiften att utfärda hembygdsrättsintyg sköts av registratorskontoret vid kansliavdelningens allmänna byrå. Avgiften för hembygdsrättsintyg är 5 euro.

 

Antal utfärdade hembygdsrättsintyg

2010:    900
2011:    141
2012:      60
2013:      54

 

     Den huvudsakliga orsaken till det minskade behovet av hembygdsrättsintyg är att Egentliga Finlands lantmäteribyrå fått tillgång till det aktiva hembygdsrättsregistret för att på tjänstens vägnar utreda om personer som söker lagfart eller inteckning eller registrering till säkerhet för legoavtals bestånd enligt 14 § jordförvärvslagen (1975:7) för Åland har hembygdsrätt. Tidigare behövde dessa personer hembygdsrättsintyg för dessa ändamål.

     Det vanligaste ändamålet för vilket hembygdsrättsintyg numera begärs är för byggnadslov.

 

3.4 Myndigheters tillgång till registret

 

Enligt 30 § 2 punkten självstyrelselagen gäller att i pass som i landskapet utfärdas för den som har hembygdsrätt ska också ingå ordet ”Åland”. Ålands polismyndighet har tillgång till det aktiva hembygdsrättsregistret för att tillse att de utfärdade passen får rätt pärm. Myndigheten kan inte göra ändringar i registret, men har flera gånger uppmärksamgjort landskapsregeringen på att personer med hembygdsrätt saknats (efter 2012 är dock registerproblemet åtgärdat, se avsnitt 3.2.3).

     Egentliga Finlands lantmäteribyrå har fått rätt att i hembygdsrättsregistret kontrollera om en sökande i ett lagfarts- eller inskrivningsärende innehar hembygdsrätt enligt landskapsregeringens beslut av den 2 november 2010 (dnr K12/10/1/6). Egentliga Finlands lantmäteribyrå sköter fr.o.m. den 1 januari 2010 lagfarts- och inskrivningsärenden.

     Landskapsregeringen motiverade sitt beslut med att hanteringen av ärendena kan och bör förenklas och att en sådan förenkling även är i förenlighet med förvaltningslagens syfte att främja en god och effektiv förvaltning i förvaltningsärenden. Landskapsregeringen bedömde det som skäligt att lantmäteriets tillgång till hembygdsrättsregistret är kostnadsfri, med motiveringen att arrangemanget medför en väsentlig avlastning av resurser inom landskapsregeringen då lantmäteriet åtar sig att sköta ett arbetsmoment som tidigare belastat landskapsregeringen. Bedömingen har visat sig korrekt. Det första året lantmäteriet hade tillgång till hembygdsrättsregistret minskade utfärdandet av hembygdsrättsintyg med 84 procent jämfört med året innan.

     Även uppbådsmyndigheterna har behov av uppgifter ur hembygdsrättsregistret för att veta vilka män som är befriade från värnplikt. Försvarsmakten har dock inte tillgång till hembygdsrättsregistret, utan ber landskapsregeringen gå igenom listor över män som, om de saknar hembygdsrätt, kallas till uppbåd. Landskapsregeringen meddelar vilka av dessa har hembygdsrätt, så att dessa inte ska kallas.

 

3.5 Avgifter för hembygdsrättsärenden

 

Enligt Ålands landskapsregerings beslut (2014:18) om avgifter för prestationer vid landskapsregeringens allmänna förvaltning, med stöd av 6 § landskapslagen (1993:27) om grunderna för avgifter till landskapet, gäller följande avgifter för hembygdsrättsärenden:

 

Ansökan om hembygdsrätt

- beviljande

80 euro

- beslut om att återfå

30 euro

- hembygdsrättsintyg

5 euro

 

     Dessutom gäller enligt samma avgiftsbeslut att avgiften för personer med hembygdsrätt vid ansökan om tillstånd att bedriva resebyrårörelse är 165 euro, medan den för personer utan hembygdsrätt är 230 euro. Avgifterna har inte inflationsjusterats utan bibehållits på samma nivå långt över tio år (åtminstone sedan avgiftsbeslutet 2001:70).

     Landskapslagen om grunderna för avgifter till landskapet innehåller de allmänna grunderna för när landskapsregeringens och underlydande myndigheters prestationer ska vara avgiftsbelagda och för deras storlek. Enligt 2 § är prövning av ansökan en sådan prestation som ska vara avgiftsbelagd. Huvudregeln för avgiftens storlek är enligt 4 § 1 mom. att ”avgifter för offentligrättsliga prestationer skall beräknas så att full kostnadstäckning uppnås”. Landskapsregeringen kan dock, enligt 4 § 2 mom. bestämma att en avgift allmänt uppbärs så att full kostnadsteckning inte uppnås eller att avgift inte ska uppbäras ”om det finns grundad anledning av orsaker som hänför sig till hälso- och sjukvård, sociala ändamål, miljövård, utbildningsverksamhet eller allmän kulturverksamhet eller orsaker som kan jämföras med dessa”.

 

3.6 Förlustförfarandet

 

Enligt 8 § självstyrelselagen förlorar en person sin hembygdsrätt vid förlust av finskt medborgarskap. För utflyttade gäller enligt 4 § landskapslagen om åländsk hembygdsrätt att ”den förlorar sin hembygdsrätt som under fem år varit stadigvarande bosatt utanför landskapet”. Däremot finns ingen närmare reglering av förvaltningsförfarandet.

     Förvaltningspraxis i samband med förlust av hembygdsrätt är ett förfarande där hembygdsrätten förloras automatiskt på basis av de folkbokförda uppgifterna.  Förvaltningsförfarandet vid förlust av hembygdsrätt baserar sig således inte på en sådan individuell prövning på samma sätt som den som görs i samband med ansökningar om hembygdsrätt. Landskapsregeringen har då vid prövning av kravet på viss tids bosättning i landskapet utgått från personens faktiska och huvudsakliga vistelseställe. Med faktiskt vistelseställe avses den plats där en person fysiskt vistas och med huvudsakliga den plats där personen vistas mest. Förlusten av hembygdsrätt är däremot automatiserad och baserar sig direkt på anteckningarna i befolkningsdatasystemet.

     Vid samkörningen med befolkningsdatasystemets uppdateringsfil, normalt en gång per vecka, flyttas avlidna hembygdsrättsinnehavare och eventuella hembygdsrättsinnehavare som förlorat sitt finska medborgarskap från det aktiva hembygdsrättsregistret till det historiska registret. Personer som enligt befolkningsdatasystemet varit utflyttade från Åland i över fem år överflyttas med drygt 60 dagars fördröjning för att säkerställa att även en eventuell sen återflyttning har hunnit bli införd i befolkningsdatasystemet. Däremot har en sådan tolkning gjorts att de som har varit utflyttade över fem år inte tagits med vid upprättandet av rösträttsregistret för lagtingsval. Då har man alltså utgått från den egentliga förlustdagen. Om någon trots allt återflyttat i tid, trots att detta inte registrerats har den personen rätt att lämna rättelseyrkande för att inkluderas i rösträttsregistret.

     Den femårsperiod som leder till en persons förlust av hembygdsrätt inleds således från flyttningsdagen när personen gjort en flyttningsanmälan om bosättning utanför landskapet. För den som flyttat inom Norden sköter det nya folkbokföringslandet om att överföra uppgifterna så att den nya stadigvarande adressen i utlandet införs i befolkningsdatasystemet. Vid utflyttning till andra länder gäller att personen själv har skyldighet att göra flyttningsanmälan. Om personen före femårsperiodens utgång enligt befolkningsdatasystemet flyttat tillbaka till landskapet avbryts beräkningen. När återflytten blivit registrerad i hembygdsrättsregistret avlägsnas samtidigt utflyttningsdagen. Beräkningen av femårsperioden inleds från början vid nästa flytt till ort utanför landskapet, oberoende av hur länge personen före det varit anmäld som bosatt i landskapet.

     Ett förvaltningsbeslut ligger inte till grund för förlusten av en persons hembygdsrätt. Det finns därför inte någon möjlighet att besvära sig till förvaltningsdomstol över förlust av hembygdsrätt. Personen får inte heller någon information om att förlusten är förestående eller att hembygdsrätten har förlorats. Personen hörs inte inför förlusten av hembygdsrätt och har inte möjlighet att lämna in utredning som skulle visa exempelvis att personen faktiskt befunnit sig en lång tid i landskapet även om anteckningarna i befolkningsdatasystemet visar att personen har varit bosatt utanför landskapet.

 

4. Bestämmelser om boende

 

4.1 Boende för hembygdsrätt och för medborgarskap

 

Boende är den centrala grunden för förvärv av hembygdsrätt. Uppkomsten av hela rättsinstitutet har sin grund i att garantera den på Åland bosatta befolkningens rätt. Det är inte möjligt att förvärva hembygdsrätt enligt gällande självstyrelselag utan att vara bosatt på Åland.

     För medborgarskapslagstiftningen är däremot härstamningsprincipen (jus sanguinis) primär och territorialprincipen (jus soli) sekundär. Den huvudsakliga grunden till förvärv av finskt medborgarskap är förälders medborgarskap, inte födelsestat. Samtidigt finns det gott om boendekriterier i medborgarskapslagen. Boendet är avgörande när medborgarskap förvärvas på ansökan genom naturalisation.

     Enligt 6 § självstyrelselagen förvärvar ett barn under 18 år som har finskt medborgarskap och ”är bosatt i landskapet” hembygdsrätt om fadern eller modern har hembygdsrätt. Någon särskild prövning förekommer inte i dessa fall, utan vem som är bosatt i landskapet följer direkt av barnets hemkommun. ”Har hemkommun i landskapet” och är ”bosatt i landskapet” kan här betraktas som helt synonyma uttryck. Trots att förälderns hembygdsrätt här är avgörande - härstamning är en anknytningsfaktor även med tanke på hembygdsrätten - finns ändå ett absolut boendevillkor även för barn i motsats till vad som gäller för medborgarskap. Boende på Åland i barndoms­åren har även avgörande betydelse för att hembygdsrätt ska innebära befrielse från värnplikt.

     I den tidigare självstyrelselagens 3 § 2 mom. stadgades att finsk medborgare som inflyttat till landskapet och utan avbrott varit där bosatt under minst fem års tid, bör av landskapsstyrelsen på ansökan beviljas åländsk hembygdsrätt, där ej vägande skäl prövas föranleda avslag. Enligt 7 § 2 mom. 2 punkten i den nuvarande självstyrelselagen förutsätts sökanden utan avbrott ha haft sitt egentliga bo och hemvist i landskapet under minst fem års tid.

     I ett årsboksavgörande från högsta förvaltningsdomstolen konstaterade domstolen att stadgandets formulering inte uttrycker tydligt hur det ska tolkas (HFD 2002:92). Landskapsstyrelsen ansåg i ärendet att stadgandet förutsätter att sökanden av hembygdsrätt verkligen har bott i landskapet den ifrågavarande tiden. Enligt landskapsregeringens nuvarande beslutspraxis är utgångspunkten för var en person ska anses ha sitt egentliga bo och hemvist personens faktiska och huvudsakliga vistelseställe. Denna kan avvika från anteckningarna i befolkningsdatasystemet. Med faktiskt vistelseställe avses den plats där en person fysiskt vistas och med huvudsakliga den plats där personen vistas mest.

     Denna tillämpning av begreppet egentligt bo och hemvist motsvarar den som baserar sig på begreppet egentligt bo och hemvist i 7 § medborgarskapslagen (FFS 359/2003). Enligt detaljmotiveringen till den bestämmelsen är syftet med paragrafen inte att koppla samman begreppet egentligt bo och hemvist med systemet enligt lagen om hemkommun (201/1994) och lagstiftningen före denna. Hemkommunen enligt befolkningsdatasystemet ska inte vara avgörande när egentligt bo och hemvist bedöms, eftersom hemkommun inte nödvändigtvis motsvarar en persons faktiska vistelseort i det avseende som är ändamålsenligt när ett medborgarskapsärende avgörs. En ordinarie adress i befolkningsdatasystemet och hemkommun är i allmänhet ett bevis på att en person de facto vistas i Finland på det sätt som förutsätts med avseende på avgörandet av ett medborgarskapsärende.

     Enligt 8 § 2 mom. stadgas i landskapslag om förlust av hembygdsrätt för den som ”annat än tillfälligt flyttar från landskapet”. Här förutses utflyttning från landskapet och att endast den som annat än tillfälligt flyttar från landskapet kan förlora hembygdsrätten på grund av utflyttning. Landskapet kan inte i landskapslag föreskriva förlust av hembygdsrätt för personer som flyttar från landskapet endast tillfälligt, men i övrigt kan olika utflyttningssituationer beaktas. Det är dock svårt att entydigt definiera en tillfällig utflyttning. Folkbokföringens bestämmelser om tillfälligt boende har varierat över tid, vilket också har föranlett det behov av ändring av förlustbestämmelserna för studerande som folkbokförts utanför Åland.

     Sitt finska medborgarskap förlorar den som aldrig har bott i Finland normalt vid 22 års ålder, dock under förutsättning att förlusten inte leder till statslöshet, men utflyttning i sig är ingen förlustgrund för medborgarskap.

     Det kan konstateras att bosättningskrav ligger till grund för många rättigheter i lagstiftningen om hembygdsrätt, jordförvärv och näringsrätt. I dessa bestämmelser används en varierande begreppsapparat för dessa bosättningskrav. I t.ex. 2 § landskapslag (1993:2) om åländsk hembygdsrätt används begreppet stadigvarande bosättning medan i 4 § landskapsförordning (2003:70) om jordförvärvstillstånd hänvisas till att sökanden ska ha bott i landskapet viss tid. Vissa rättigheter enligt 3 och 4 §§ landskapslag (1996:47) om rätt att utöva näring förutsätter viss tids bosättning i landskapet.

 

4.2 Självstyrelselagens hemvistvillkor och oavbrutet hemvist

 

Uttrycket ”bo och hemvist” omfattar dels bo som är kopplat till bostad och fysisk närvaro i denna bostad och på den ort där bostaden är belägen, dels hemvist som är kopplat till ytterligare anknytningsfaktorer som visar på tillhörighet till orten. Som kortform används i den föreslagna lagtexten ”hemvistvillkoret” för ”utan avbrott har haft sitt egentliga bo och hemvist i landskapet under minst fem års tid” i stället för ”boendetidsvillkoret” (såsom i medborgarskapslagen) och ”pågående hemvistperiod” för en sådan pågående oavbruten period. Avsikten är att inte att särskilt betona hemvistdelen av uttrycket ”egentligt bo och hemvist” utan att särskilja boendetidsbegreppen för beviljande av hembygdsrätt från andra boendetidsbegrepp. Hemvist är även det begrepp som används som grund för naturalisationsbestämmelserna om boende i lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap. Hemvistvillkoret kan ses som en särskild typ av boendetidsvillkor.

     Det första kravet i 7 § 2 mom. 1 punkten ”har flyttat in till landskapet”, är starkt förknippat med 2 punktens krav på oavbrutet egentlig bo och hemvist eftersom en boendeperiod i landskapet nödvändigtvis måste inledas med en inflyttning eller - vilket inte konkret beaktats i bestämmelserna om ansökan - med födelse. En stor del av alla som förvärvar hembygdsrätt har förvärvat den vid födseln, inte på ansökan. De som inledde sin boendeperiod på Åland vid födseln, sedan utflyttat och därefter återflyttat har beviljats hembygdsrätt utan dröjsmål. Fastän boendeperiodens inledande vid födseln inte förutses i självstyrelselagens 7 § kan man ändå väl tänka sig en ansökan om hembygdsrätt från en finsk medborgare som är född i landskapet och aldrig har utflyttat och som rimligen, trots kravet i 1 punkten, bör beviljas hembygdsrätt. Eftersom det inte är direkt sannolikt att en under fem år gammal person ansöker om hembygdsrätt torde en sökande som är född på Åland med råge uppfylla kravet på fem års oavbrutet egentligt bo och hemvist. I praktiken brukar dock personer som föds på Åland utan hembygdsrätt förvärva hembygdsrätt enligt 6 § i samband med att en eller båda föräldrarna beviljas hembygdsrätt på ansökan enligt 7 §.

     Lagstiftningen om åländsk hembygdsrätt innehåller inte någon definition av när ett avbrott i en persons egentliga bo och hemvist i landskapet kan anses ha skett. I rikets medborgarskapslag finns bestämmelser om bland annat när boendetiden börjar och beräkningen av avbrott i boendetid. I beslutspraxis har landskapsregeringen ansett att t.ex. en vistelse på fyra månader utanför landskapet inte medförde sådant avbrott som avses i 7 § 2 mom. 2 punkten i självstyrelselagen (dnr K12/09/5/449, beslut 3.12.2009 K12). Vid en bedömning av om det är frågan om avbrott i hembygdsrättslagstiftningens mening kan även tillmätas betydelse i hurudan grad anknytningen till landskapet bibehålls under frånvaron och om frånvaron är fullständig eller om personen regelbundet återvänder till landskapet även under den period personen huvudsakligen är frånvarande. Sådana vistelser som enligt folkbokföringslagstiftningen betraktas som tillfälliga är det naturligt att normalt inte betrakta som avbrott, såsom vistelse till sjöss eller boende på grund av tvingande vårdbehov eller motsvarande.

     I propositionen till Sveriges medborgarskapslag (Prop. 1999/2000:147) finns ett resonemang kring avbrott i hemvistet.

 

”Sedvanliga semesterresor, kortare släktbesök och andra liknande besök i utlandet bryter inte hemvistet. De påverkar inte heller beräkningen av hemvisttiden. Utlandsvistelser av annat slag bör bedömas mot den bakgrunden att en person normalt anses ha sitt hemvist på den ort där han eller hon bor och har för avsikt att kvarstanna. Hemvist på en viss ort anses alltså föreligga om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses vara stadigvarande. Hemvisttiden bör inte anses avbruten om inte sökanden antingen tagit hemvist i ett annat land eller på annat sätt gett upp hemvistet i Sverige. Vid bedömningen bör, vid sidan av de faktiska förhållandena, hänsyn tas till sökandens avsikt (se regeringens beslut den 2 december 1999, Ku 1999/1876). De faktiska förhållandena tar sikte på objektivt konstaterbara omständigheter såsom familj, bostad och anställning.”

 

     Även i artikel 16.3 i direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier finns kriterier för tillfällig frånvaro:

”Stadigvarande uppehåll skall inte påverkas av tillfällig frånvaro som inte överstiger sammanlagt sex månader per år eller av längre frånvaro på grund av obligatorisk militärtjänst eller av en frånvaro på högst tolv på varandra följande månader av viktiga skäl, t.ex. graviditet och förlossning, allvarlig sjukdom, studier eller yrkesutbildning, eller utstationering på grund av arbete i en annan medlemsstat eller i tredje land.”

 

4.3 Boende enligt folkbokföringsbestämmelserna

 

Begreppet ”egentligt bo och hemvist” förekom i folkbokföringslagstiftningen när självstyrelselagen antogs och har varit vanligt förekommande även i svensk lagstiftning. Även formen ”har sin hemvist” i stället för ”sitt hemvist” förekommer. I ett tidigare utkast till självstyrelselagen användes ”varsinainen koti ja asuinpaikka” i den finska texten, men detta ändrades till ”varsinainen koti ja asunto” enligt Befolkningsregistercentralens påpekande, dels för att följa samma finska terminologi som i den tidigare självstyrelselagen, men också för att uttrycket användes i 9 § lagen om befolkningsböcker som då ännu var i kraft. Det finns således en historisk koppling mellan uttrycket i självstyrelselagen och folkbokföringsbestämmelserna.

     I den senare 5 § befolkningsdatalagen (FFS 507/1993) användes fortfarande samma begrepp:

 

”En person har med de undantag som stadgas nedan hemort i den kommun där han vid var tidpunkt har sitt egentliga bo och hemvist. Har någon flera bostäder, är hans egentliga bo och hemvist där han har gemensam bostad med sin maka och sina barn. Om bostäderna i detta hänseende är jämställbara eller om något gemensamt hem inte finns, är hemorten i den kommun där han huvudsakligen vistas.”

 

     Registerbyrån skulle fatta beslut om hemorten, medan nuvarande bestämmelser, lagen om hemkommun (FFS 201/1994) som trädde i kraft den 1 januari 1996, mera betonar personens egen uppfattning om sin hemkommun och att befolkningsdatasystemet endast innehåller anteckningar som i sig inte är bindande för andra myndigheters bedömningar. Enligt lagen om hemkommun är en persons hemkommun med vissa undantag ”den kommun där han bor”. Enligt 3 § 2 mom. gäller för den som i sin användning har flera bostäder eller ingen bostad alls, att hans hemkommun är den kommun som han

”på grund av sina familjeförhållanden, sin utkomst eller andra motsvarande omständigheter själv anser som sin hemkommun och till vilken han med hänsyn till de ovan nämnda omständigheterna har fast anknytning”.

 

     Enligt 3 mom. gäller för den vars egen uppfattning om vilken kommun som är hans hemkommun inte kunnat utredas att anses vara ”den kommun till vilken han skall anses ha den fastaste anknytningen med hänsyn till sitt boende, sina familjeförhållanden, sin utkomst och andra motsvarande omständigheter”.

     Enligt 3 § ändras en persons hemkommun inte, om han bor i en annan kommun huvudsakligen på grund av

”1) arbetsuppgifter, studier eller sjukdom, eller någon annan med dessa jämställbar orsak, som varar i högst ett år arbetsuppgifter, studier eller sjukdom, eller någon annan med dessa jämställbar orsak, som varar i högst ett år,

2) vård i familjevård eller institutionsvård, eller boende med boendeservice,

3) vistelse till sjöss såsom sjöfolk,

4) avtjänande av straff i straffanstalt,

5) medlemskap i riksdagen eller statsrådet eller ett offentligt förtroendeuppdrag, eller

6) fullgörande av värnplikt eller civiltjänst.

 

     Enligt 17 § 2 mom. befolkningsdatalagen (FFS 507/93) betraktades även fleråriga studier normalt som tillfällig vistelse:

 

En persons hemort ändras inte heller av den anledningen att han tillfälligt är borta från hemorten på grund av studier, sjukdom, medlemskap i riksdagen eller statsrådet eller något annat offentligt förtroendeuppdrag, ett kortvarigt arbetsförhållande eller någon annan härmed jämförbar tillfällig vistelse.

 

     Bestämmelsen upphävdes 1 januari 1996 när lagen om hemkommun trädde i kraft. Senare upphävdes även befolkningsdatalagen och ersattes av lagen om befolkningsdatasystemet och Befolkningsregistercentralens certifikattjänster (FFS 661/2009). Nu gäller enligt lagen om hemkommun att studier som varar i högst ett år inte ändrar hemkommunen, men samtidigt gäller enligt samma lag att man själv har stort inflytande på vilken bostad man anmäler som bostaden i sin hemkommun.

     I gällande inkomstskattelag (1535/1992) definieras i 11 § boende i Finland. En person anses vara bosatt i Finland, om han har ”sitt stadigvarande bo och hemvist [på finska dock ”varsinainen asunto ja koti” som i självstyrelselagen] här eller om han vistas här över sex månader i följd, varvid tillfällig frånvaro inte anses medföra avbrott i vistelsen”. Enligt 5 § lagen om beskattningsförfarande (FFS 1558/1995) betraktas som en skattskyldig fysisk persons hemkommun den kommun där han vid utgången av det föregående skatteåret ska anses ha haft bostad enligt lagen om hemkommun. Kopplingen till lagen om hemkommun innebär dock inte att skattemyndigheterna måste följa befolkningsdatasystemets anteckning om hemkommun, utan skattemyndigheten kan göra en självständig bedömning. I hembygdsrättsärenden kan även bedömningen av beskattningskommun vara vägledande för om personen kan anses ha sitt egentliga bo och hemvist i en kommun under en viss tidsperiod eller om boendet egentligen haft karaktären av fritidsboende. Det är svårare att etablera hemvist på ett nytt ställe om man samtidigt bibehåller såväl boende som arbetsplats i sin tidigare hemkommun. (Exempel på hemkommun i landskapet, men arbetsplats och boende i den tidigare hemkommunen, där landskapsregeringen avslog ansökan är ÅLR 2013/8856 och 8857, beslut 30.12.2013.)

 

4.4 Andra boendegrundade rättigheter

 

Bestämmelser enligt vilka boende har rättsföljder för individen förekommer inom flera rättsområden, utöver exemplet skattelagstiftning som tidigare påpekats. Egentligt bo och hemvist utan avbrott är ett särskilt boendetidsbegrepp som endast delvis sammanfaller till sitt innehåll med andra begrepp som är kopplade till boendestatus, såsom ”hemkommun” enligt lagen om hemkommun, ”permanent bosättningsort” enligt körkortslagen (1991:79) för landskapet Åland eller ”stadigvarande bosättningsort” enligt landskapslagen (2006:71) om studiestöd eller enligt lagen om tillämpning av lagstiftningen om bosättningsbaserad social trygghet (FFS 1573/1993) enligt vilken exempelvis avgörs var en person är bosatt vid tillämpningen av landskapslagen (2003:71) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om utkomstskydd för arbetslösa.

     Som exempel på en boendebaserad definition ges här enligt 25 § 1-3 mom. körkortslagen för landskapet Åland gäller för permanent bosättningsort:

25 §. För att få avlägga förarexamen krävs att examinanden erhållit förarutbildning i landskapet eller, om förarutbildning inte erfordras, har sin permanenta bosättningsort i landskapet eller kan intyga att han har studerat i landskapet minst sex månader i följd.

      Med permanent bosättningsort avses i denna lag den plats där en person under minst 185 dagar per kalenderår bor till följd av

      1) personlig och yrkesmässig anknytning eller

      2) personlig anknytning som präglas av nära band mellan personen och platsen i fråga.

      För en person som har sin yrkesmässiga anknytning till en annan plats än sin personliga anknytning och som därför omväxlande bor på olika platser i två eller flera medlemsstater skall dock den permanenta bosättningsorten anses vara platsen för den personliga anknytningen under förutsättning att personen återvänder dit regelbundet. Detta sista villkor behöver inte uppfyllas om personen bor i en medlemsstat för att genomföra en tidsmässigt begränsad uppgift.

 

     Körkortslagens bestämmelse grundar sig på Europeiska unionens regelverk.

     Relaterade engelskspråkiga begrepp är ”habitual residence” och ”domicile” av vilket det senare normalt även omfattar ett subjektivt element, en bedömning av avsikten att fortsättningsvis vara bosatt på en viss ort. Båda begreppen har översatts med hemvist, men även andra översättningar förekommer. Dessa begrepp används exempelvis inom den internationella privaträtten, det vill säga när det bedöms vilken rättsordnings domstol som har behörighet eller vid lagval, det vid säga vilket lands lag som ska tillämpas.

 

5. Den åländska hembygdsrätten och Ålandsprotokollet

 

5.1 Standstill-bestämmelsen

 

I samband med Finlands medlemskap i Europeiska unionen framförhandlades särskilda fördragsbestämmelser om Åland. Artikel 355.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt innehåller en specifik hänvisning till Åland och de särskilda fördragsbestämmelserna om landskapet Åland. Dessa specifikt åländska bestämmelser ingår i det så kallade Ålandsprotokollet som har fogats till Finlands anslutningsfördrag.

     Ålandsprotokollet består av en preambel eller ingress som hänvisar till Ålands särställning enligt folkrätten samt tre enskilda artiklar. Artikel 1 i Ålandsprotokollet anger att Romfördraget inte ska hindra att vissa rättigheter anknutna till hembygdsrätten tillämpas på Åland. Artikel 1 uttrycker den så kallade standstill-regeln, som innebär att inga nya inskränkningar kan införas i förhållande till undantaget med stöd av regler som utfärdats efter den 1 januari 1994.

     Den 1 januari 1994 hade självstyrelselagen för Åland och landskapslagen om åländsk hembygdsrätt trätt i kraft. Vid en bedömning av hur landskapslagstiftningen om hembygdsrätten kan revideras och utvecklas bör beaktas att EU-domstolen i sin rättspraxis har ansett att en standstill-klausul utöver bestämmelser som finns i lag eller förordning även kan avse bestämmelser i ett cirkulär med preciseringar om hur den berörda regeringen avser att tillämpa lagen.[6] Ur högsta förvaltningsdomstolens rättspraxis framgår även att domstolen prövar om landskapsregeringen genom faktisk praxis har infört och har tillämpat regler som innebär en skärpning i jämförelse med de rättsregler och den praxis som tillämpades 1 januari 1994. (25.2.2013/667 HFD:2013:34).

     Varken EU-domstolen eller någon nationell domstol har tillämpat Ålandsprotokollets standstill-klausul i förhållande till lagstiftning eller förvaltningsbeslut om åländsk hembygdsrätt. Högsta förvaltningsdomstolen har tillämpat Ålandsprotokollets standstill-klausul i samband med besvär över landskapsregeringens beslut om jordförvärvstillstånd och näringsrätt (jordförvärv 27.12.2007/3352 HFD:2007:90 och näringsrätt 25.2.2013/667 HFD:2013:34).

     Det har förekommit en viss osäkerhet kring frågan om landskapets myndigheter kan införa nya inskränkningar i förhållande till dagsläget under förutsättning att undantagen inte utvidgas utöver det som gällde den 1 januari 1994. Standstill-klausulen har av lagtingets stora utskott tolkats så att Ålandsprotokollet inte hindrar lagtinget att senare vidta ändringar i lagstiftning som antagits efter den 1 januari 1994 så länge som inskränkningarna inte utvidgas från det som gällde då (betänkande nr 4/2002-2003). Mot bakgrund av EU-domstolens senaste rättspraxis är det mycket tveksamt om slutsatsen får understöd vid en eventuell prövning vid EU-domstolen. Domstolen har i samband med tolkning av en standstill-skyldighet ansett att införandet av ny lagstiftning som är mer restriktiv än den föregående ska betraktas som en ”ny begränsning”, när den föregående lagstiftningen utgjorde en uppmjukning av den äldre lagstiftningen.[7]

     Standstill-bestämmelsen har beaktats vid utarbetandet av detta lagförslag, som inte innehåller några nya inskränkningar som är förbjudna enligt Ålandsprotokollet, utan huvudsakligen innebär en precisering i lag. De reviderade förlustbestämmelserna innebär en ökad rättssäkerhet för hembygdsrättsinnehavarna.

 

5.2 EU-rätten och kravet på finskt medborgarskap

 

Landskapsregeringen har sedan 1990-talet drivit frågan om att hembygdsrättens bindning till finskt medborgarskap ska slopas. Kravet på finskt medborgarskap kan inte avskaffas i landskapslag, utan kräver en ändring av självstyrelselagen. Den parlamentariska arbetsgrupp som drog upp riktlinjerna för revideringen av hembygdsrättslagstiftningen (Åländsk utredningsserie 2009:4) lyfte särskilt upp denna fråga. Att ”bedöma om kravet på finskt medborgarskap för erhållande av hembygdsrätt och för vissa tjänster kan slopas” ingår nu i uppdraget för Ålandskommittén 2013, den parlamentariska kommitté, med representanter från såväl landskapet och riket, som under ledning av president Tarja Halonen arbetar med självstyrelselagsreformen.

     Högsta förvaltningsdomstolen har tidigare tagit ställning till kravet på finskt medborgarskap som en förutsättning för erhållandet av hembygdsrätt, först enligt avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet då en tysk medborgare besvärade sig över landskapsstyrelsens avslagsbeslut på grund av att sökanden saknade finskt medborgarskap (HFD 1995 A 3), därefter med anledning av en svensk medborgares besvär på motsvarande grunder (HFD 1996 A 1). Domstolen ansåg att kravet inte stod i strid med gemenskapsrätten eller artikel 3 i Ålandsprotokollet om att Finland ska se till att alla fysiska och juridiska personer i medlemsstaterna likabehandlas på Åland. Högsta domstolen avgjorde dock frågan utan att begära ett förhandsavgörande av Europeiska gemenskapernas domstol, numera Europeiska unionens domstol. Detta innebär att frågan om huruvida kravet på finskt medborgarskap står i strid med EU-rätten aldrig prövats av den högsta uttolkaren av denna rättsordning.

 

6. Statistiska uppgifter om hembygdsrätt

 

6.1 Hembygdsrättsinnehavare som andel av befolkningen

 

Enligt 31.12.2012 var 25 892 personer finska medborgare av sammanlagt 28 502 personer med hemkommun på Åland. Den andel på drygt 9 procent av befolkningen som inte är finska medborgare kan inte förvärva hembygdsrätt. Bland dem som saknar finskt medborgarskap är 1 200 svenska medborgare och ytterligare 70 medborgare i ett annat nordiskt land. Sammanlagt drygt 7 procent av befolkningen är EU-medborgare. I statistiken över finska medborgare ingår även personer med dubbelt medborgarskap.

     Av alla på Åland bosatta personer hade 23 907 personer hembygdsrätt, det vill säga knappt 84 procent av befolkningen.      Av de 25 162 personer som hade hembygdsrätt var 1 255 bosatta utanför Åland.

     Av de finska medborgarna som hade hemkommun på Åland vid årsskiftet 2012-2013 saknade 1 985 hembygdsrätt, det vill säga närmare 8 procent av de finska medborgarna på Åland. De flesta har inte bott på Åland tillräckligt länge för att kunna beviljas hembygdsrätt, men det förekommer även att personer som uppfyller kraven inte ansöker om hembygdsrätt. Utgående från uppgifterna om vilka som valåret 2011 var röstberättigade i kommunalvalet, men saknade rösträtt i lagtingsvalet, kan en ungefärlig statistik uppgöras av hur många av dessa finska medborgare som hade haft hemkommun över 5 år i landskapet. Denna grupp finska medborgare, som sannolikt kunde beviljas hembygdsrätt på ansökan, bestod valåret 2011 av 677 myndiga personer.

 

6.2 Ansökning och förvärv av hembygdsrätt

 

År 2012 beviljades 180 personer hembygdsrätt med stöd av 7 § självstyrelselagen och flera fall även med stöd av 2 § landskapslagen om hembygdsrätt, det vill säga efter kortare än fem års boendetid. Av dessa var 138 personer som inte tidigare innehaft hembygdsrätt, medan 55 tidigare hade förlorat hembygdsrätten och nu återfick den. Det betyder att omkring en tredjedel av ansökningarna handlade om att återfå hembygdsrätten.

     Tillsammans med sin förälder fick 29 barn hembygdsrätt under året. Enligt en strikt fördelning enligt grunden för hembygdsrätt beviljades dessa barn inte hembygdsrätt på ansökan, utan de förvärvade hembygdsrätt direkt på grund av lag. Barnen fick sin hembygdsrätt i och med att de nu hade en förälder med hembygdsrätt. I praktiken har man i statistiken (se utdraget ur statistik årsbok) inkluderat även barnen i antalet beviljade, eftersom orsaken till deras hembygdsrätt i praktiken är förälderns ansökan.

     Drygt 60 procent av hembygdsrättsförvärven grundar sig direkt på 6 § självstyrelselagen.

 

Åländsk hembygdsrätt 2005-2012

 

 

 

2005

 

2010

 

 

2012

 

 

 

 

Totalt

Kvinnor

Män

 

Totalt

Kvinnor

Män

 

Totalt

Kvinnor

Män

Ansökningar

264

141

123

245

141

104

210

113

97

Bifall

255

136

119

243

139

104

209

112

97

Avslag

9

5

4

2

2

-

1

1

-

Personer som

innehade

hembygdsrätt

31.121)

24 237

12 209

12 028

24 617

12 364

12 253

25 162

12 630

12 532

0-14 år

4 054

1 971

2 083

3 806

1 823

1 983

4 120

1 980

2 140

15-64 år

16 016

7 873

8 143

16 053

7 950

8 103

15 911

7 902

8 009

65+ år

4 167

2 365

1 802

4 758

2 591

2 167

5 131

2 748

2 383

Hemort

utanför Åland

..

..

..

1 283

677

606

1 255

665

590

Not: Åländsk hembygdsrätt är en form av eget medborgarskap som man får vid födseln, eller på ansökan efter

minst fem års bosättning på Åland

1)Även personer bosatta utanför Åland innehar åländsk hembygdsrätt

Källa: LR Kansliavdelningen

 

Tabellen har publicerats i Statistisk årsbok för Åland 2013.

 

6.3 Utflyttade hembygdsrättsinnehavare och förlust av hembygdsrätt

 

Av totalt 25 162 personer med hembygdsrätt 31 december 2012 var 1 255 bortflyttade. Det betyder att 5 procent av alla som har hembygdsrätt är bosatta utanför Åland. Av de röstberättigade i lagtingsvalet, det vill säga barnen borträknade, är andelen något större, i senaste lagtingsval 5,6 procent.

     Under de senaste fyra åren (2009-2012) har i medeltal 165 personer per år förlorat hembygdsrätten på grund av att de varit registrerade som bosatta utanför Åland i en längre tid än fem år. Av dessa är ca 100 per år är i åldersgruppen 20-34 år när de förlorar hembygdsrätten, en andel på över 60 procent. En stor del av dessa har studerat under de första fem åren utanför Åland.

     Enligt hembygdsrättsregistret (juli 2013) fanns det i aktiva registret 576 personer som tidigare förlorat hembygdsrätten en gång och sedan återfått hembygdsrätt och 24 som förlorat hembygdsrätten två gånger. Detta framgår av en körning där personer i aktiva registret söks i historiska registret som omfattar personer som förlorat sin hembygdsrätt sedan 1988. Det finns dock en betydande osäkerhet i uppgifterna. Det fanns nämligen också personer som verkade ha förlorat sin hembygdsrätt ännu fler gånger, vilket inte är realistiskt. En del uppgifter av detta slag är missvisande på grund av att rättelser gjorts eller av andra registerrelaterade orsaker.

     Hembygdsrättsregistret sparar inte information om utflyttningar som inte längre är relevanta för bedömningen av hembygdsrättsinnehavet, vilket innebär att hembygdsrättsregistret inte ger information om hur vanligt det är med utflyttningar som varar kortare tid än fem år.

 

6.4 Högre valdeltagande bland hembygdsrättsinnehavare

 

Hembygdsrätten tyder på anknytning till landskapet och den anknytningen verkar statistiskt ökande på valdeltagandet. En växande grupp röstberättigade i kommunalvalet har bott en kort tid på Åland och saknar hembygdsrätt. Antalet har ökat från 1 200 år 1999 till 3 300 vid 2011 års val. Samtidigt har deras valdeltagande minskat från 40 procent till 34. Detta är huvudorsaken till det minskade deltagandet i kommunalvalet. De röstberättigade med hembygdsrätt har ökat sitt valdeltagande något jämfört med 1999, även om deras aktivitet sjönk från 2007 till 2011, enligt Ålands statistik- och utredningsbyrås rapport 2012:2 Valdeltagandet 2011.

     En grupp med svagt deltagande i lagtingsvalet är de personer som har hembygdsrätt men bor utanför Åland, och därmed inte är röstberättigade i kommunalvalet. Hälften av denna grupp utgörs av ungdomar i åldrarna 18-25 år. Både totalt och bland ungdomarna är valdeltagandet för denna grupp i storleksordningen 20 procent. Eftersom en femtedel av de röstberättigade ungdomarna bor utanför Åland är denna faktor av betydelse när det gäller att förklara det låga valdeltagandet bland de unga, fastän valdeltagandet även bland på Åland bosatta ungdomar är lågt, under 50 procent. I rapporten konstaterar ÅSUB även att man ser en tendens att återflyttare röstar relativt flitigt.

 

7. Landskapsregeringens överväganden och förslag

 

7.1 Hembygdsrättsregistret

 

Landskapsregeringens rätt att upprätthålla registret grundar sig på landskapsregeringens skyldighet att tillgodose hembygdsrättsinnehavarnas rättigheter. Registret är således nödvändigt för att trygga rättigheter i lag.

     Några särskilda bestämmelser om hembygdsrättsregistret finns inte i gällande landskapslag om åländsk hembygdsrätt. Däremot hänvisas i 8 § landskapslagen (1970:39) om lagtingsval och kommunalval till hembygdsrättsregistret: ”Valregistermyndigheten skall senast den måndag som infaller den 41 dagen före valdagen upprätta ett register, i vilket införs varje person som enligt uppgifterna i befolkningsdatasystemet och hembygdsrättsregistret är röstberättigad i de kommande valen (rösträttsregister).” (8 § 1 mom.)

     Avgörande för i vilket val personen har rösträtt är hemkommun enligt lagen om hemkommun och åländsk hembygdsrätt. Rösträtt i lagtingsvalet har endast den med hembygdsrätt oberoende av om personen har hemkommun i landskapet eller utanför landskapet.

     Omnämnandet av hembygdsrättsregistret i vallagstiftningen utgör ett exempel på hembygdsrättsregistrets betydelse för tillgodoseende av hembygdsrättsinnehavarnas rättigheter. Enligt grundlagsutskottets praxis ska dock personregister regleras i lag på en tillräckligt detaljerad nivå, vilket inkluderar registrets användningsändamål, informationsinnehåll, rätten att överlåta uppgifter, den tid uppgifterna bevaras i registret och den registrerades rättsskydd. Bestämmelserna ska vara täckande och detaljerade.

     Enligt förslaget regleras hembygdsrättsregistret noggrant. Det nya förlustförfarandet omfattar flera registerbestämmelser.

 

7.2 Särskilda skäl för beviljande av hembygdsrätt på ansökan

 

I den parlamentariska kommitténs förslag (Åländsk utredningsserie 2009:4) ingår ”att landskapsregeringens praxis gällande beviljandet av hembygdsrätt enligt 2 § landskapslagen (1993:2) om åländsk hembygdsrätt efter tre års bosättning eller omedelbart åt återflyttare, som är födda och uppvuxna på Åland, fastställs i landskapslag”.

     Landskapsregeringen har vid utformningen av de föreslagna bestämmelserna utgått från nuvarande landskapslags bestämmelser i kombination med praxis och rättssäkerhetsöverväganden. Två bestämmelser är formulerade som tvingande undantag från självstyrelselagens hemvistvillkor. I nuvarande landskapslag är formuleringen att hembygdsrätt ”kan” beviljas om kraven för särskilda skäl uppfylls. I de föreslagna två bestämmelserna är formuleringen ”ska”.

     Landskapsregeringen har valt att inte inkludera krav på att sökanden är ”född och uppvuxen på Åland” för att hembygdsrätt ska beviljas direkt efter återflyttning. Detta krav har i praxis frångåtts till stöd för en proportionalitetsbedömning enligt vilken en mycket lång sammanlagd tidigare hemvisttid på Åland utgjort grund för beviljande av hembygdsrätt utan dröjsmål. I grunderna för hembygdsrätt efter en minst treårig pågående hemvistperiod ingår samma grunder som i gällande landskapslag, med ett tillägg enligt vilken en tidigare sammanlagd hemvisttid på sju år är grund för beviljande.

     Tidigare hembygdsrätt är enligt förslaget en grund för att återfå hembygdsrätten efter tre års boende, eller genast om sökanden uppfyller kraven på minst tioårig tidigare hemvisttid och avsikt att stanna i landskapet. Tidigare hembygdsrätt innebär inte alltid en stark anknytning till landskapet eller att personen har tillfredsställande kunskaper i svenska. Enligt 1951 års självstyrelselag kunde man födas till hembygdsrätt via sina föräldrar utan att själv vara bosatt på Åland. Dessutom kan boendet på Åland ha varit kortvarigt eller varit under en sådan tid i barndomen från vilken personen själv har få minnen. Även i de fall då en person har rätt att återfå hembygdsrätten direkt efter inflyttningen görs en formell prövning. I de flesta fall framgår det tydligt av ansökan och personens tidigare boendehistoria att personen uppfyller kravet på språkkunskaper.

     Dessutom ingår ett tredje undantag från självstyrelselagens hemvistvillkor enligt vilket landskapsregeringen, efter att personen haft sitt egentliga bo och hemvist i landskapet utan avbrott under minst ett års tid, kan bevilja hembygdsrätt utgående från en bedömning av sökandens anknytning till landskapet. I bestämmelsen anges vilka faktorer som ska beaktas vid prövningen.

7.3 Tillfredsställande kunskaper i svenska

 

7.3.1 Behovet av noggrannare språkbestämmelser

 

Enligt 7 § 2 mom. 3 punkten självstyrelselagen krävs för beviljande av hembygdsrätt att personen har ”tillfredsställande kunskaper i svenska”. Det finns ett behov av klargörande av hur tillfredsställande kunskaper i svenska ska visas och när undantag från språkkunskapsvillkoret kan beviljas.

 

7.3.2 Hur kunskaper i svenska ska visas

 

Enligt förslaget behöver inte intyg bifogas ansökan om inte landskapsregeringen särskilt begär detta. Dock ska uppgifter som underlättar bedömningen ingå i ansökan. Informationen om riksbestämmelserna om språkkunskaper och om referensramen för språk ingår inte i lagtexten, utan endast i motiveringarna som bakgrundsinformation.

 

7.3.3 Undantag från språkkunskapsvillkoret

 

En särskild bestämmelse om när hembygdsrätt kan beviljas med avvikelse från 7 § 2 mom. 3 punkten självstyrelselagens krav på tillfredsställande kunskaper i svenska införs.

 

7.3.4 Nöjaktiga kunskaper eller nivå B1

 

Enligt 7 § 2 mom. 3 punkten självstyrelselagen krävs för beviljande av hembygdsrätt att personen har ”tillfredsställande kunskaper i svenska”. Ordet ”tillfredsställande” i samband med språkkunskaper förekommer även i annan lagstiftning i Finland, men även ”nöjaktiga” används för samma kunskaper i andra författningar. Den finskspråkiga versionen av punkten i självstyrelselagen kräver ”tyydyttävä ruotsin kielen taito”. Samma finska ord motsvaras av ”nöjaktiga kunskaper” i bestämmelserna om statstjänstemännens språkkunskaper. Motsvarande krav finns även i medborgarskapslagen som ett allmänt villkor för naturalisation, 13 § 6 punkten: ”har nöjaktig förmåga att i tal och skrift använda finska eller svenska eller i stället har motsvarande kunskaper i finskt eller finlandssvenskt teckenspråk (språkkunskapsvillkor)”.

     Eftersom ”nöjaktiga kunskaper” är en betydligt vanligare benämning beskrivs här de i självstyrelselagen reglerade kunskaperna som ”nöjaktig förmåga att förstå, tala och skriva svenska”. Denna nivå motsvaras av B1 på den europeiska referensskalan och i systemet med allmänna språkexamina av nivån 3 (och enligt de äldre bestämmelserna om allmänna språkexamina, då en annan skala tillämpades, av nivån 5). Denna bedömning är även i överensstämmelse med formuleringarna i förarbetena till självstyrelselagen.

     A1 och A2 i den europeiska referensramen är nybörjarnivåer. Den som är på nivåskalan A1 kan ”känna igen vanliga ord och mycket enkla fraser” om sig själv, sin familj och sin direkta omgivning under förutsättning att den som talar riktar sig direkt till personen och långsamt och tydligt. På A1-nivån kan personen ”skriva korta, enkla meddelanden, t.ex. ett vykort med hälsningar” och ”fylla i personliga uppgifter som namn, adress och nationalitet i enklare formulär”. Denna nivå är således klart under den nivå på tillfredsställande kunskaper som krävs enligt självstyrelselagen.

     Arbetsgruppen för lagstiftning om hembygdsrätt, jordförvärvsrätt och näringsrätt har vid beredningen av detta lagförslag bedömt hur nivåerna förhåller sig till självstyrelselagens krav på tillfredsställande kunskaper. I rutfältet presenteras A2-nivån, den nivå som inte förstås fyller kravet, och B1-nivån som bedöms uppfylla kravet.

 

 

Europeiska nivåer – Skala för självbedömning

 

 

A2

B1

F

Ö

R

S

T

Å

Hörförståelse

Jag kan förstå fraser och mycket vanliga ord som gäller mina personliga förhållanden, t.ex. information om mig själv och min familj, närmiljö och vardagliga sysselsättningar samt anställning. Jag kan uppfatta huvudinnehållet i korta, tydliga och enkla budskap och meddelanden.

Jag kan förstå huvudinnehållet i tydligt standardtal om välkända företeelser som man regelbundet stöter på i arbete, i skola, på fritid, osv. Om språket talas relativt långsamt och tydligt kan jag i stora drag förstå många radio- och TV-program om dagsaktuella frågor eller om ämnen av personligt intresse.

Läsförståelse

Jag kan läsa mycket korta och enkla texter. Jag kan hitta viss information jag behöver i enkelt och vardagligt material som annonser, prospekt, matsedlar och tidtabeller. Jag kan förstå korta och enkla personliga brev.

Jag kan förstå texter som till största delen består av högfrekvent språk som hör till vardag och arbete. Jag kan förstå beskrivningar av händelser, känslor och önskemål i personliga brev.

T

A

L

A

Samtal / muntlig interaktion

Jag kan delta i samtal och rutinuppgifter som kräver ett enkelt och direkt utbyte av information om välkända ämnen och sysselsättningar. Jag kan fungera i mycket korta sociala samtal, men jag förstår i allmänhet inte tillräckligt för att själv hålla liv i samtalet.

Jag kan fungera i de flesta situationer som kan uppstå vid resor i länder eller områden där språket talas. Jag kan utan förberedelser gå in i ett samtal om ämnen av personligt intresse eller med anknytning till vardagslivet, t.ex. familj, fritidsintressen, arbete, resor och aktuella händelser.

Muntlig produktion

Jag kan skriva korta, enkla meddelanden och föra enkla anteckningar. Jag kan skriva ett mycket enkelt personligt brev, t.ex. för att tacka någon för något.

Jag kan skriva enkel, sammanhängande text om ämnen som är välkända för mig eller av personligt intresse. Jag kan skriva personliga brev som beskriver upplevelser och intryck.

S

k

r

i

V

A

Skriftlig färdighet

Jag kan skriva korta, enkla meddelanden och föra enkla anteckningar. Jag kan skriva ett mycket enkelt personligt brev, t.ex. för att tacka någon för något.

Jag kan skriva enkel, sammanhängande text om ämnen som är välkända för mig eller av personligt intresse. Jag kan skriva personliga brev som beskriver upplevelser och intryck.

 

Gemensam europeisk referensram för språk: lärande, undervisning och bedömning, Skolverket, 2009 (svensk version av Europarådets referensram).

 

     Normalt innehar hembygdsrättssökande betydligt bättre kunskaper, oftast på C1 eller C2-nivå, de mest avancerade nivåerna. Dessutom finns en B2-nivå i referensnivåsystemet. Bedömningen att B1-nivån är den rätta grundar sig även på att denna nivå enligt rikslagstiftningen krävs för att visa på ”nöjaktiga” kunskaper enligt bestämmelserna om språkkunskaper i statsförvaltningen.

 

7.3.5 Särskilda bestämmelser för kunskaper i svenska och finska för offentligt anställda

 

Bestämmelser om bedömning av språkkunskap i rikslagstiftningen, finns dels särskilt för kunskaper i de inhemska språken för offentligt anställda, dels för flera språk i lagstiftningen om allmänna språkexamina.

     Statsrådets förordning om bedömning av kunskaper i finska och svenska inom statsförvaltningen (FFS 481/2003) har antagits med stöd av lagen om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda (FFS 424/2003). Dessutom finns närmare bestämmelser i grunderna för språkexamina för statsförvaltningen.

 

Språkexamina för statsförvaltningen och språkkunskap i samband med studier

 

Språkexamina för statsförvaltningen

Språkkunskap som visas i samband med studier

1 § 1 mom. examinanden kan visa

1) förmåga att använda finska eller svenska i tal (delområden/delprov a och b enligt nedan)

2) förmåga att använda finska eller svenska i skrift (b och c)

3) förmåga att förstå finska eller svenska (a och c)

I praktiken väljer examinanden att delta i språkexamina som visar goda eller nöjaktiga kunskaper eller språkexamina som visar utmärkta språkkunskaper.

Förordningen 15-17 §§:

Hur utmärkt förmåga, god förmåga eller nöjaktig förmåga att använda språket i tal och skrift visas i samband med studier (vilka som ej behöver delta i examen enligt 1 § 1 mom. 1 och 2 punkterna)

18 §: Hur god eller nöjaktig förmåga att förstå språket visas (1 § 1 mom. 3 punkten)

Delområden enligt 2 § [bokstavsindelningen här för överskådlighet]

a) förmåga att förstå tal

b) förmåga att använda språket i tal

c) förmåga att förstå skriven text,

d) förmåga att använda språket i skrift

Genom studier kan endera alla delområden enligt 15-17 §§ påvisas (förmåga att använda språket i tal och skrift, inte endast i skrift eller endast i tal) eller enligt 18 § skilt delområdena a och c (förmåga att förstå språket)

Examinanden väljer att delta i examina för nöjaktiga och goda kunskaper (två möjliga vitsord för tre examina om man deltar i alla fyra delproven) alternativt för utmärkta kunskaper (ett möjligt vitsord för de tre examina)

 

förmåga att använda språket i tal

Förmåga att använda språket i tal och skrift

förmåga att använda språket i skrift

nöjaktig

18 § 2 mom. Studentexamen i den långa lärokursen i det andra inhemska språket (a-språk) med minst vitsordet cum laude approbatur eller i den medellånga lärokursen (b-språk) minst vitsordet eximia cum laude approbatur

förmåga att förstå språket 

nöjaktig

18 § 2 mom.: Studentexamen i den långa lärokursen i det andra inhemska språket (a-språk) med minst vitsordet cum laude approbatur eller i den medellånga lärokursen (b-språk) minst vitsordet eximia cum laude approbatur

 

     I tabellen beskrivs bestämmelserna om uppvisande av kunskaper i svenska och finska enligt förordningen om bedömning av kunskaper i finska och svenska inom statsförvaltningen. Dels kan dessa kunskaper uppvisas genom språkexamina för statsförvaltningen, dels i samband med studier. Nivåerna som kan visas är utmärkta, goda eller nöjaktiga.

     Av tabellen framgår vilka typer av kunskaper som kan uppges och hur nöjaktiga kunskaper kan visas. Om goda eller utmärkta kunskaper kan visas är följaktligen även kravet på nöjaktiga kunskaper uppfyllt.

 

7.3.6 Bestämmelser om allmänna språkexamina

 

De kunskaper som krävs enligt lagstiftningen för offentligt anställda kan även visas genom allmänna språkexamina. Lagen om allmänna språkexamina (FFS 964/2004) och statsrådets förordning om allmänna språkexamina (FFS 116/2004) reglerar detta statliga examenssystem. Allmänna språkexamina ordnas för flera språk.

     Inledningsvis bedömdes allmänna språkexamina enligt en 9-gradig skala, men för att tydliggöra sambandet med Europarådets referensram för språk har systemet övergått till en 6-gradig skala. Det är klart fastslaget vilket vitsord i allmänna språkexamina som motsvaras av Europeiska referensramens olika språknivåer.

     Allmänna språkexamina arrangeras på Åland av Medborgarinstitutet i Mariehamn en gång per termin på grundnivån (motsvarande A1 och A2 på europeiska referensskalan) och på mellannivån (B1 och B2).

 

 

Vitsord i allmän språkexamen och nivån i europeiska referensramen

 

Allmän språkexamen

Europeiska referensramen för språk

Lagen 6 § Examina

"Allmänna språkexamina ordnas på grundnivå, mellannivå och högsta nivå. [...]"

Olika examina som följer referensramen, i Finland särskilt allmänna språkexamina

muntlig framställning och talförståelse

Muntlig interaktion och produktion (TALA) samt hörförståelse

skriftlig framställning och textförståelse

Skriftlig färdighet (SKRIVA) och läsförståelse

3

B1

talförståelse och textförståelse

Hörförståelse och lösförståelse (FÖRSTÅ)

6

C2

5 och 4

C1 och B2

3

B1

 

7.4 Begäran om utlåtande av Ålands polismyndighet

 

Praxis enligt vilken utlåtande av Ålands polismyndighet begärs för bedömningen av om vägande skäl föranleder avslag regleras i lag.

 

7.5 Förlust av hembygdsrätt och information

 

7.5.1 Noggrannare bestämmelser

 

Förvaltningsförfarandet vid förlust av hembygdsrätt för den som annat än tillfälligt flyttat från landskapet föreslås frigöras från sin fullständiga koppling till befolkningsdatasystemet och regleras noggrannare. Detta regleras i självstyrelselagen. Så här beskrivs bestämmelsen i propositionen:

 

”Huruvida utflyttning skall leda till förlust av hembygdsrätt och vid vilken tidpunkt sådan förlust skall inträda, regleras enligt förslaget genom landskapslag.” (RP 73/1990, s. 61).

 

     Landskapsregeringen föreslår en reglering enligt vilken femårsperioden för förlust av hembygdsrätt kvarstår. Som huvudregel binds perioden för förlust vid befolkningsdatasystemets uppgifter enligt nuvarande praxis, dock med vissa undantag. Möjligheten till individuell prövning av egentligt bo och hemvist införs. Studier under de första fem frånvaroåren betraktas inte som stadigvarande utflyttning. Detta är i överensstämmelse med den parlamentariska kommitténs förslag enligt vilken studier utanför Åland som understiger fem år inte borde räknas med i den tidsperiod som leder till förlust av hembygdsrätten.

     I en åtgärdsmotion (nr 8/2011-2012) har den liberala lagtingsgruppen föreslagit att alla som flyttar från Åland kan behålla hembygdsrätten upp till åtta år, detta för att undvika kostnadsdrivande och krånglig administration och komplicerade gränsdragningar för de studerande. Dessa frågeställningar har beaktats. Gränserna för när studier bedrivs har kunnat dras på ett tillfredsställande sätt. Förlustförfarandet kommer att kräva utökade administrativa resurser, men huvudorsaken till detta är det mer detaljerade förlustförfarandet som helhet, inte i första hand bestämmelserna om studerande, eftersom förfarandet till denna del huvudsakligen kopplats till beviljat studiestöd. Det är dock svårt att avgöra i hur stor utsträckning individuella prövningar av studietid kommer att behöva göras.

     Enligt förslaget, liksom enligt gällande praxis, fattas inget förvaltningsbeslut om förlust av hembygdsrätt, utan förlusten av hembygdsrätt grundar sig på lagen. Däremot regleras förfarandet noggrannare i lag, bland annat hur utflyttningen registreras och hur frånvarotiden utanför landskapet avbryts efter återflyttning till landskapet.

     En grundläggande förlustbestämmelse föreslås ingå i hembygdsrättslagen och kompletteras med bestämmelser om stadigvarande utflyttning och återflyttning i förfarandelagen. Den som bedriver studier direkt efter utflyttningen anses inte stadigvarande utflyttad, utan femårsperioden inleds först efter att studierna avslutats eller senast efter att fem år förflutit från den folkbokförda utflyttningen.

 

7.5.2 Meddelande om förestående förlust av hembygdsrätt

 

Enligt gällande förfarande sker förlusten av hembygdsrätt på grund av utflyttning utan att något meddelande om förestående förlust skickas till den som berörs. Inte heller efter att hembygdsrätten förlorats skickas någon information om detta. Det innebär att alla som förlorat sin hembygdsrätt inte vet om att de förlorat den. Det innebär också att det finns personer som kunde ha valt att återflytta tidigare om de varit medvetna om när hembygdsrätten skulle förloras.

     I medborgarskapslagen finns ett motsvarande förfarande om information om förestående förlust av medborgarskap. Enligt 34 § medborgarskapslagen om behållande av medborgarskap vid uppnående av 22 års ålder kan en finsk medborgare som också har medborgarskap i någon främmande stat behålla sitt finska medborgarskap vid uppnående av 22 års ålder endast om han eller hon har tillräcklig anknytning till Finland. Det handlar om personer som fått medborgarskapet direkt på grund av lagen. En tillräcklig anknytning anses finnas, om personen är född i Finland och har sin hemkommun i Finland när han eller hon fyller 22 år eller om personen har haft sin hemkommun i någon av de nordiska länderna under sammanlagt minst sju år. Tillräcklig anknytning kan även visas genom att ansöka om pass eller fullgöra bevärings- eller civiltjänst.

     Enligt 37 § medborgarskapslagen ska information om behållande av finskt medborgarskap skickas till dessa personer. Ur befolkningsdatasystemet tas årligen ut uppgift om de personer som antecknats som finska medborgare och som ifrågavarande år fyller 18 år och för vilka i befolkningsdatasystemet antecknats en adress där personen är anträffbar. Uppgift om personer som har haft hemkommun i Finland sammanlagt minst sju år tas dock inte ut, eftersom dessa inte ska förlora sitt medborgarskap. Till dessa personer meddelas en anvisning om hur de ska förfara för att behålla finskt medborgarskap när de fyller 22 år. Migrationsverket svarar för att en anvisning meddelas. På motsvarande sätt föreslås här att information om hur hembygdsrätten kan bibehållas meddelas hembygdsrättsinnehavaren.

 

7.6 Senare utflyttningsdag på grund av studier

 

7.6.1 Skälen till särskilda bestämmelser för studerande

 

Studier ansågs enligt folkbokföringsbestämmelserna som gällde vid självstyrelselagens ikraftträdande som tillfälligt boende varför studier utanför Åland sällan ledde till förlust av hembygdsrätt. Från och med 1996 förväntas dock den som under en längre tid än ett år studerar på annan ort i Finland byta hemkommun till studieorten. Enligt lagen om hemkommun tillmäts ändå den egna uppfattningen stor betydelse. Däremot är den som studerar i Sverige skyldig att folkbokföra sig på studieorten där han eller hon är bosatt enligt den svenska folkbokföringslagen. Allt fler åländska studerande studerar i Sverige. Eftersom folkbokföringsbestämmelserna skiljer sig länderna emellan riskerar åländska studerande i Sverige att i högre grad än studerande i Finland att förlora sin hembygdsrätt under studietiden.

     Den som flyttar för att studera utanför sin egen stat, eller utanför studiestödsområdet Åland, har normalt rätt till studiestöd från utflyttningslandet, inte från studielandet. Studiestödsmyndigheten förblir normalt den samma under hela studietiden. I 2 § 1 mom. landskapslagen (2006:71) om studiestöd, studiestödslagen, finns en bestämmelse om stadigvarande bosättningsort som fungerat som inspiration till förlustbestämmelserna som rör studerande:

 

”Med stadigvarande bosättningsort avses den ort där en studiestödssökande under minst 185 dagar varje år bor till följd av personlig och yrkesmässig anknytning. Den som har personlig och yrkesmässig anknytning till två eller flera orter anses ha stadigvarande bosättningsort på den ort dit denne regelbundet återvänder och anses ha störst personlig anknytning till. Den stadigvarande bosättningsorten ändras inte för den som bor på annan ort huvudsakligen på grund av studier.”

 

     Denna bestämmelse har betydelse för personer som flyttat till Åland för att studera. Att den stadigvarande bosättningsorten inte ändras för den som bor på annan ort huvudsakligen på grund av studier innebär att den som flyttat från andra delar av Finland till Åland för att studera ska söka studiestöd från Folkpensionsanstalten enligt rikets studiestödslagstiftning, inte från Ålands arbetsmarknads- och studiestödsmyndighet (Ams). En person som flyttat till Åland och bott över ett halvår i landskapet av andra orsaker än studier och först därefter börjar studera kan omfattas av de åländska studiestödsbestämmelserna.

     För när åländskt studiestöd fortfarande kan beviljas personer som utflyttat från Åland har Ams tillämpat en tvåårsregel. En person som enligt befolkningsdatasystemets uppgifter flyttat från landskapet för över två år sedan (av andra orsaker än studier) kan normalt inte beviljas åländskt studiestöd, utan ska ansöka om studiestöd enligt studielandets bestämmelser.

     Ett annat exempel är Ålands hälso- och sjukvårds styrelses beslut av den 17 december 2004 enligt vilket den som beviljats åländskt studiestöd har rätt till vård på samma villkor som personer med hemkommun på Åland. Det är således inte ovanligt att anknytningen till utflyttningsorten anses bibehållen under studietiden.

     Enligt 6 § 1 mom. grundlagen är alla lika inför lagen. Enligt 6 § 2 mom. får ingen utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. Vid tillämpningen av 6 § grundlagen har det tillåtits att lagstiftaren för ett visst godtagbart samhälleligt intresses skull bemöter människor olika för att främja bland annat faktisk jämställdhet.

     Studier utanför landskapet har ökat. I landskapet finns i många fall inte sådan utbildning som det åländska samhället behöver. I praktiken har en studerande inte möjlighet att stanna i landskapet om denna vill utbilda sig inom ett visst område. Det är ett godtagbart samhälleligt intresse att särbehandla denna grupp genom att förlänga vissa centrala rättigheter i samhället, såsom exempelvis redan tillämpas gällande beviljande av studiestöd på det sätt som ovan redovisats. I sammanhanget är det även relevant att studerande tidigare hade kvar sin stadigvarande adress på Åland enligt de folkbokföringsbestämmelser som gällde när nu gällande lagstiftning trädde i kraft. Studerandenas kortare hembygdsrättstid är en direkt följd av ändringar rikslagstiftningen. Det handlar således huvudsakligen att återställa det tidigare rättsläget för studerande. Gruppen studerande har avgränsats tillräckligt tydligt. För att säkerställa likabehandling inom gruppen finns möjlighet till individuell prövning för studerande som inte beviljats åländskt studiestöd. Valet att inkludera studerande utanför Åland i den åländska befolkningen är inom ramen för lagstiftarens prövningsrätt.

 

7.6.2 Studier enligt förlustbestämmelserna

 

Förlustförfarandet med två studerande som exempel

 

Exempel: Studerande A som beviljats studiestöd under ett läsår

 

utflyttat den 15 augusti år 0

 

 

 

beviljats studiestöd för

1 augusti år 0 - 30 april år 1

folkbokförd utflyttningsdag 15 augusti år 0
av vilken följer

förestående förlustdag 15 augusti år 5

 

studiestödsbaserad
utflyttningsdag
1 maj år 1
av vilken följer förnyad

förestående förlustdag 1 maj år 6

Landskapsregeringen ska mellan 1 maj och 1 november år 5 skicka ett meddelande om förestående förlust av hembygdsrätt till B:s stadigvarande adress.

 

A kan mellan 1 maj år 5 och 1 februari år 6 inlämna begäran om individuell prövning av inflyttningsdag (exempelvis enligt studietid för vilken åländskt studiestöd inte beviljats).

 

Om A inte återflyttat senast den 30 april år 6

förlorar A sin hembygdsrätt den 1 maj år 6.

 


 

Exempel: Studerande B som beviljats studiestöd under sex läsår

 

utflyttat den 15 augusti år 0

 

 

 

beviljats studiestöd för

1 augusti – 30 april under
6 studieår (0-1, 1-2, 2-3, 3-4, 4-5 och 5-6), sista beviljade stödperiod 1 augusti år 5 - 31 maj år 6

folkbokförd utflyttningsdag 15 augusti år 0
av vilken följer

förestående förlustdag 15 augusti år 5 som

 

studiestödsbaserad
utflyttningsdag
15 augusti år 5

av vilken följer förnyad

förestående förlustdag 15 augusti år 10

Landskapsregeringen ska mellan 15 augusti år 9 och 15 februari år 10 skicka ett meddelande om förestående förlust av hembygdsrätt till B:s stadigvarande adress.

 

A kan mellan 15 augusti år 9 och 15 maj år 10 inlämna begäran om individuell prövning av inflyttningsdag (maximifrånvarotiden för studier har redan beaktats, men möjligheten att individuell prövning enligt egentligt bo och hemvist kan komma i fråga).

 

Om B inte återflyttat senast den 14 augusti år 10

förlorar B sin hembygdsrätt den 15 augusti år 10.

 

Femårsperioden börjar enligt förslaget löpa för dem som studerat efter utflyttningen först från och med den dag för vilken studiestöd från Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet inte längre beviljats, dock senast från och med den dag som infaller fem år efter den folkbokförda utflyttningsdagen. Landskapsregeringen ska samköra hembygdsrättsregistret med studiestödsregistret för detta ändamål. En senare utflyttningsdag kan även fastställas efter individuell prövning utgående från hembygdsrättsinnehavarens utredning över sina studier. Studierna ska ha inletts innan två år förflutit sedan den folkbokförda utflyttningsdagen för att en senare utflyttningsdag ska kunna fastställas utgående från utredning om studietid.

     Vad som avses med att bedriva studier enligt förlustbestämmelsen vid individuell prövning definieras enligt studiestödslagen. Dessutom beaktas studier i läroavtal.

     Enligt 1 § 1 mom. studiestödslagen gäller lagen ”stöd för studerande efter avslutad läroplikt”, vilket innebär att studier på gymnasienivå är sådana studier som omfattas av studiestödslagens bestämmelser (trots att endast den som fyllt 17 år, enligt samma lag, har rätt till studiestöd). Det innebär även att påbyggnadsstudier för exempelvis doktorsexamen eller specialläkarexamen omfattas (trots att studiestöd sällan söks för sådana studier).

     Enligt 1 § 2 mom. studiestödslagen ska studierna vara längre tid än 13 veckor, det vill säga ca 3 månader. Studiestöd kan beviljas endast för ”studier i huvudsyssla” vilket omfattar såväl heltids- som deltidsstudier. Vilken studietakt som utgör heltidsstudier och vilken som utgör deltidsstudier enligt landskapslagen om studiestöd och den etablerade tillämpningen av den framgår av nedanstående tabell.

 


 

Studier enligt studiestödslagen

 

Högskolor och universitet

Finländska yrkeshögskolor

Svenska yrkeshögskolor

Gymnasienivå / Andra stadiet

 

Komvux
i Sverige

Övrig utbildning som dimensioneras i timmar

 

13 veckor HELTID

15 ECTS-p

67 YH-poäng/läsår

13 sv

240 gymnasiepoäng

455 h

HELTID

45 ECTS-p/läsår

200 YH-poäng/läsår

40 sv/läsår

80 gymnasiepoäng /månad

35 h/vecka

DELTID

30 ECTS-p/läsår

100 YH-poäng/läsår

20 sv/läsår

40 gymnasiepoäng /månad

20 h/vecka

 

     Maximiantalet studiestödsmånader som kan beviljas är 55 om inte ytterligare beviljas av särskilda skäl.

     Den som bedriver sådana studier som avses i studiestödslagen, men inte får åländskt studiestöd kan enligt förslaget få sin senare utflyttningsdag fastställd efter individuell prövning.

     Möjligheten till studiebaserad utflyttningsdag efter individuell prövning gäller även den som under den första tiden som frånvarande för studier beviljats åländskt studiestöd, men fortsatt studera utan stödet under de första fem åren utanför landskapet. I ett sådant fall fastställer landskapsregeringen på tjänstens vägnar först utflyttningsdagen som den dag som infaller direkt efter den sista studiestödsdagen och skickar sedan drygt fyra år senare ett meddelande om förestående förlust av hembygdsrätt. Om hela studietiden inte har beaktats kan hembygdsrättsinnehavaren begära individuell prövning av utflyttningsdagen genom att lämna in utredning över sina fortsatta studier.

 

8. Lagstiftningsbehörigheten

 

De grundläggande bestämmelserna om åländsk hembygdsrätt finns i självstyrelselagens 2 kap. som även föreskriver om närmare bestämmelser i landskapslag. Enligt 7 § 3 mom. kan också den som inte fyller kraven i 2 mom. 2 och 3 punkten av särskilda skäl beviljas hembygdsrätt enligt vad som stadgas i landskapslag. Enligt 8 § 2 mom. gäller att om förlust av hembygdsrätt för den som annat än tillfälligt flyttar från landskapet stadgas i landskapslag. Övriga bestämmelser i den föreslagna landskapslagstiftningen är till sin natur organisatoriska. Landskapet har enligt 18 § 1 och 5 punkten lagstiftningsbehörighet i fråga om landskapsregeringen och grunderna för avgifter till landskapet.

     Riket har enligt 29 § 1 mom. 1 punkten lagstiftningsbehörighet i fråga om folkbokföring, inom vilket med lagtingets samtycke lagstiftningsbehörigheten, helt eller till vissa delar, kan överföras på landskapet genom lag. I den föreslagna lagstiftningen förekommer ett stort antal bestämmelser om boendebaserad anknytning och registrering av utflyttning och återflyttning. Bestämmelserna är delvis autonoma i förhållande till rikslagstiftningen om folkbokföring, men även bundenhet till hemkommun i befolkningsdatasystemet förekommer. Bedömningen att denna typ av lagstiftning är möjlig, trots att folkbokföringen utgör riksbehörighet, grundar sig på att självstyrelselagens bestämmelser om stadganden om hembygdsrätt i landskapslag.

     Vissa begrepp som har koppling till självstyrelselagens bestämmelser införs, men ska inte uppfattas som tolkningar av självstyrelselagen. I någon mån utgör registerbestämmelserna dock en kodifiering av den praxis som utvecklats utgående från tolkningar av gällande lagstiftning. Dessa bestämmelser har bedömts nödvändiga för att förfarandena ska vara tillräckligt noggrant reglerade med tanke på de betydande rättsverkningar som följer av såväl förvärv som förlust av hembygdsrätt.

     Riket har lagstiftningsbehörigheten enligt 27 § 26 punkten i fråga om ”medborgarskap, utlänningslagstiftning, pass” och enligt    27 § 34 punkten ”försvarsväsendet och gränsbevakningen med beaktande av vad som stadgas i 12 §, ordningsmaktens verksamhet för tryggande av statens säkerhet, försvarstillstånd, beredskap inför undantagsförhållanden”. I den mån hembygdsrätten har rättsverkningar inom dessa områden finns bestämmelserna i självstyrelselagen.

     Gällande deltagande i val och valbarhet omfattas endast hembygdsrättsinnehavare enligt huvudregeln i 9 § självstyrelselagen, men i 67 §, om införande av kommunal rösträtt i vissa fall, bestäms att finska medborgare som saknar hembygdsrätt och medborgare i andra stater under de förutsättningar som anges i landskapslag medges rösträtt och valbarhet vid val av förtroendevalda inom kommunalförvaltningen. Ett beslut om antagande av en sådan landskapslag ska enligt 67 § 2 mom. fattas med minst två tredjedelar av de angivna rösterna. Frågan om kommunalval för personer utan hembygdsrätt har reglerats tidigare och ingår inte i den nu föreslagna lagstiftningen. För valet av lagstiftningsordning redogörs i följande avsnitt.

     Utöver de specifikt angivna hembygdsrättsfrågor som enligt självstyrelselagen kan bestämmas i landskapslag finns anknytande bestämmelser om lagstiftningsbehörigheten. Riket har enligt 27 § 1 punkten lagstiftningsbehörighet i fråga om ”stiftande, ändring och upphävande av grundlag samt avvikelse från grundlag”. Bestämmelserna enligt vilka vissa rättigheter i landskapet förutsätter hembygdsrätt är i sig avvikelser från grundlagen. Självstyrelselagen är antagen i grundlagsordning. Det är däremot inte möjligt att införa ytterligare inskränkningar i landskapslag. Den föreslagna lagstiftningen begränsar inte möjligheten att åtnjuta hembygdsrätt. Utvidgning av studerandes möjligheter att bibehålla sin hembygdsrätt görs på icke-diskriminerande grund enligt de skäl som anges i avsnitt 7 ovan.

 

9. Lagtekniska lösningar och lagstiftningsordningen

 

9.1 Valet av lagstiftningsordning

 

Den nu gällande landskapslagen (1993:2) om åländsk hembygdsrätt antogs i vanlig lagstiftningsordning i lagtinget i enlighet med landskapsstyrelsens framställning. Lagutskottet och stora utskottet hade efter omröstning (3-2 respektive 7-3) bekräftat denna ordning. Förslaget om kvalificerad majoritet framfördes även i salen och omröstning företogs, men hur stort stödet var i lagtingets plenum framgår inte av protokollet, bara att majoriten önskade vanlig lagstiftningsordning. Minoritetens motivering var ”att lagförslaget berör självstyrelsens konstitution och därför bör antas i den ordning 55 § 2 mom. landstingsordningen föreskriver”. Numera finns motsvarande bestämmelse i lagtingsordningens 35 §.

     Landskapslagen (2003:68) om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd har antagits med kvalificerad majoritet. Övriga landskapsbestämmelser om jordförvärvstillstånd har intagits i förordning.

     Självstyrelsepolitiska nämnden har i sitt betänkande (nr 2/2012-2013) av den 30 maj 2013 med anledning av landskapsregeringens redogörelse över självstyrelsepolitiska frågor av väsentlig natur välkomnat att ny landskapslagstiftning om åländsk hembygdsrätt och framfört följande:

 

”Mot bakgrund av hembygdsrättens grundläggande karaktär anser nämnden det viktigt att landskapsregeringen i samband med beredningen av lagförslaget överväger den ordning genom vilken en lag om hembygdsrätten ska stiftas. Huvudregeln bör vara att lagar som reglerar principiellt viktiga självstyrelsepolitiska frågor ska antas med kvalificerad majoritet. En tänkbar lösning vore att de grundläggande villkoren för förvärv och förlust av hembygdsrätten skulle ingå i en landskapslag som antas med kvalificerad majoritet medan bestämmelser om t.ex. registrering och andra tekniska frågor regleras i en landskapslag som antas i vanlig lagstiftningsordning.”

 

     I enlighet med självstyrelsepolitiska nämndens betänkande föreslår landskapsregeringen att en landskapslag om åländsk hembygdrätt (hembygdrättslagen) antas med kvalificerad majoritet och att en landskapslag om hembygdsrättsförfaranden (förfarandelagen) antas i vanlig lagstiftningsordning.

 

9.2 Bestämmelserna om lagstiftningsordningen

 

Enligt självstyrelselagens 69 § 2 mom. (”I landskapslag kan stadgas att beslut om antagande av landskapslag skall fattas av lagtinget med minst två tredjedelar av de avgivna rösterna. En landskapslag där ett sådant stadgande ingår skall antas i samma ordning.”) har antagits lagtingsordningen (2011:97) för Åland vars 35 § föreskriver följande om kvalificerad majoritet:

 

35 § Kvalificerad majoritet

      Lagtingets beslut om ändring eller upphävande av eller avvikelse från bestämmelserna i självstyrelselagen för Åland och i jordförvärvslagen för Åland ska vid ärendets andra behandling omfattas av minst två tredjedelar av de avgivna rösterna.

      I en landskapslag kan det bestämmas att ändring och upphävande av eller avvikelse från landskapslagen ska omfattas av minst två tredjedelar av de avgivna rösterna. En sådan landskapslag antas i samma ordning som i 1 mom.

      Om en landskapslag har antagits med kvalificerad majoritet ska detta framgå av lagen.

 

     I den tidigare lagtingsordningen (1972:11) för landskapet reglerades kvalificerad majoritet i 55 §. Enligt 2 mom. gällde då att ”i landskapslag, som berör självstyrelsens konstitution, kan bestämmas att ändring och upphävande av samt avvikelse från lagen skall ske i den ordning som stadgas i 1 mom.” Formuleringen ”som berör självstyrelsens konstitution” ingår inte i gällande lagtingsordning, men av förarbetena till lagtingsordningen framgår att avsikten varit att nuvarande bestämmelse motsvarar den tidigare.

 

9.3 Fördelning av bestämmelserna på två landskapslagar

 

Innehållet i den första lagen har begränsats till de bestämmelser som enligt självstyrelselagens uttryckliga formuleringar ska ingå i landskapslag. Bestämmelser av mer administrativ karaktär ingår i den andra lagen, men också i någon mån materiellt betydelsefulla kompletteringar till den grundläggande förlustbestämmelsen i hembygdsrättslagen. I förfarandelagen har intagits sådana bestämmelser där det varit ändamålsenligt att binda tolkningen till annan lagstiftning, såsom definitionen av bedrivande av studier under frånvarotid för studier genom hänvisning till landskapslagen (2006:71) om studiestöd eller till befolkningsdatasystemet genom hänvisning till rikslagstiftningen om folkbokföring. Hänvisningar till specifik lagstiftning på lägre nivå är inte normhierarkiskt fungerande i en lag som antas med kvalificerad majoritet.

     Ett motsvarande parförhållande finns gällande landskapslagen (1971:42) om Ålands landskapsregering, som kan ändras endast med kvalificerad majoritet, och landskapslagen (1975:58) om ärendenas handläggning i landskapsregeringen, som specificerar de grundläggande bestämmelserna i den första lagen. Landskapslagen (1997:63) om rösträtt och valbarhet i kommunalval för personer som saknar åländsk hembygdsrätt har även den antagits med kvalificerad majoritet, vilket 67 § självstyrelselagen uttryckligen kräver.

 

9.4 Inget bemyndigande att utfärda förordning

 

I förslaget ingår ingen förordningsfullmakt eftersom hembygdsrätten enligt självstyrelselagen ska regleras i lag. Det vore inte heller ändamålsenligt att reglera hembygdsrätten på tre olika författningsnivåer, självstyrelselagen, landskapslag och landskapsförordning, särskilt med tanke på att två landskapslagar föreslås.

     Det finns dock organisatoriska bestämmelser om handläggningen av hembygdsrätt på lägre nivå, såsom i landskapsförordningen om landskapsregeringens allmänna förvaltning och delegeringsbeslutet. I den föreslagna förfarandelagen ges landskapsregeringen en skyldighet att fastställa ett formulär för ansökan om hembygdsrätt, vilket ger landskapsregeringen en särskild befogenhet att styra handläggningsprocessen utgående från lagens bestämmelser. Några särskilda krav på fastställande av formulär finns inte för övriga processer i lagen, såsom för begäran om fastställande av utflyttningsdag, men bör utarbetas som en del av verkställigheten av lagens bestämmelser. Tydliga formulär och anvisningar bidrar till att de som berörs lättare får kännedom om sina rättigheter och bidrar även till ett rättssäkert förfarande.

 

10. Förslagets verkningar

 

10.1 Den enskildes rättigheter

 

En övergripande målsättning med förslaget är att införa en mera detaljerad reglering om den åländska hembygdsrätten på lagnivå. Enligt förslaget ska centrala rättigheter och skyldigheter som berör enskilda och som för närvarande baserar sig på landskapsregeringens beslutspraxis kodifieras i landskapslag. Detta gäller särskilt grunderna för beviljande av hembygdsrätt och förlusten av hembygdsrätt samt förvaltningsförfarandet i sin helhet.

     Allmänt gör de föreslagna ändringarna den enskildes ställning klarare och förbättrar möjligheterna att känna till rättigheter och skyldigheter. Förslaget om senare förlust av hembygdsrätt med anledning av studier utanför landskapet utgör en utökad rättighet för enskilda då en person som studerar utanför landskapet får hålla kvar sin hembygdsrätt under en längre tid än vad som är fallet för tillfället. Förslaget om att utflyttade ska få ett meddelande om förestående förlust av hembygdsrätt medför att enskilda får information om förlust av grundläggande rättigheter i landskapet.

     Därmed medför den föreslagna lagstiftningen nyheter för den enskilde. Det finns behov av ökade informationsinsatser i förhållande till allmänheten så att enskilda får ta del av förändringarna.

     Lagstiftningen kommer att medföra en större volym av förvaltningsbeslut och utskick till enskilda. Avsikten är att enskilda i största möjliga utsträckning ska kunna sköta sina hembygdsrättsärenden elektroniskt.

 

10.2 Myndighetsuppgifter och kostnader

 

Genom förslaget förtydligas de berörda myndigheternas rättigheter och skyldigheter i samband med förvaltningen av hembygdsrättsärendena. Transparensen i handläggningen ökar. Förslaget kommer att medföra ett antal nya arbetsskeden och utvidgade förvaltningsrutiner i samband med handläggningen av hembygdsrättsärenden.

     Förslaget föranleder en permanent ökning av arbetsbördan vid landskapsregeringens rättsserviceenhet. Sådana lagrum som har kostnadsökande effekter är främst de som gäller förvaltningsförfarandet vid förlust av hembygdsrätt. Vissa lagrum uppställer möjlighet för enskilda att begära individuell prövning. Behovet av arbetsinsatser på längre sikt är beroende av antalet ärenden som initieras av enskilda.

     Det kommer att finnas behov av ökad bemanning vid rättsserviceenheten redan för förberedelserna för det nya systemet med brev till hembygdsrättsinnehavare, nya ansökningsformulär, information med mera. Förberedelserna omfattar även processkartläggning utgående från den föreslagna nya lagstiftningen. Processkartläggningen genomförs med stöd av IT-konsulttjänster inom kompetensområdet ärendehantering som landskapsregeringen upphandlat. Dessutom kan vissa kostnader för utbildning tillkomma.

     Landskapsregeringen bedömer att det ökade personalbehovet inledningsvis motsvarar en handläggare under ett års tid och att behovet av tillläggsresurser och storleken på dessa noggrannare kan utvärderas först efter att lagstiftningen trätt i kraft. Vid en sådan utvärdering bör även beaktas de troliga ytterligare behov av tilläggsresurser som den förestående revideringen av lagstiftningen om jordförvärv och näringsrätt medför. Resursbehovet är till stor del beroende av hur omfattande automatiseringar och förenklingar av registerrutiner och handläggning kan genomföras.

     Som en del av förberedelserna för ikraftträdandet bereder landskapsregeringen investeringar i elektroniska ärendehanteringsprocesser för registreringen av hembygdsrätt och handläggningen av ansökan om hembygdsrätt, samkörning med studiestödsregistret för fastställande av utflyttningsdag, utskick av meddelande om förestående förlust av hembygdsrätt och handläggningen av begäran om individuell prövning av hembygdsrätt.

     När den nya lagstiftningen trätt i kraft ska den som vill ansöka om hembygdsrätt, begära ut sina uppgifter från hembygdsrättsregistret eller begära individuell prövning av utflyttningsdag kunna identifiera sig elektroniskt. I formulär som är kopplade till ärendehanteringssystemet ska personerna handledas att inleda sitt ärende på ett sätt som underlättar såväl för individen som för förvaltningen. Prövningen av ärendena ska underlättas genom att information från ansökan sammanställs automatiskt. Möjligheten att inlämna ansökan eller begäran på papper bibehålls, men avsikten är att den elektroniska ärendehanteringsprocessen ska utformas så att även handläggningen av på papper inledda ärenden underlättas. Den planerade förnyelsen av processerna omfattar såväl redan existerande processer som sådana nya processer som införs genom den nya lagstiftningen.

     Den noggrannare regleringen av hembygdsrättsförfarandena införs för att öka rättssäkerheten, vilket kräver tilläggsresurser. Landskapsregeringen bedömer dock att effektiviseringen som investeringen i elektronisk ärendehantering medför på några års sikt innebär en inbesparing jämfört med de tilläggskostnader som annars skulle uppstå. En närmare bedömning av kostnaderna görs i samband med processkartläggningen som föregår investeringen.

 

10.3 Jämställdhet och miljö

 

Bestämmelserna om åländsk hembygdsrätt påverkar i någon mån kvinnor och män på olika sätt. Enligt 12 § självstyrelselagen är befrielse från värnplikt knuten till innehav av hembygdsrätt. Eftersom Finland inte har värnplikt för kvinnor innebär detta att unga åländska män har ett särskilt intresse att bibehålla sin hembygdsrätt. Bibehållandet av hembygdsrätten underlättas av den föreslagna lagstiftningen då studerande utanför Åland inte förlorar sin hembygdsrätt under studietiden och landskapsregeringen får en skyldighet att informera om förestående förlust.

     Förlustbestämmelserna enligt vilka studerande inte är stadigvarande utflyttade påverkar fler kvinnor än män eftersom studiebenägenheten hos den kvinnliga befolkningen är högre. Enligt Ålands statistik- och utredningsbyrås utbildningsstatistik (10 mars 2014) studerade år 2013 sammanlagt 1 314 personer med åländskt studiestöd utanför Åland, 365 i Finland, 875 i Sverige och 74 i övriga länder. Av de studerande utanför Åland var 58 procent kvinnor. Andelen kvinnor var särskilt stor bland den grupp som studerade på gymnasienivå. Av de 174 studerande på gymnasienivå var 121 kvinnor, det vill säga 70 procent.

     Förslaget förväntas inte ha några konsekvenser för miljön.

 

11. Beredningen av förslaget

 

Enligt landskapsregeringens handlingsprogram av den 22 november 2011 ska frågor rörande hembygdsrätt, jordförvärvsrätt och näringsrätt följa tydliga och klara normer för att skapa ett rättssäkert och jämlikt förfarande. Dessa normer ska utgå ifrån lag. Nuvarande lagstiftning revideras i enlighet med förslagen som ingår i betänkandet från den parlamentariska kommittén för hembygdsrätt, jordförvärv och näringsrätt (Åländsk utredningsserie 2009:4). Utgående från dessa riktlinjer har en arbetsgrupp för lagstiftning om hembygdsrätt, jordförvärvsrätt och näringsrätt utarbetat ett utkast till lagförslag som publicerats i ett arbetsgruppsbetänkande med förslag till ny hembygdsrättslagstiftning (Åländsk utredningsserie 2014:1) av den 27 mars 2014. Ett tidigare utkast var föremål för samråd med självstyrelsepolitiska nämnden i december 2013. Dessutom har ett tidigare utkast granskats av en utomstående laggranskare.

     Ytterligare information om arbetsgruppens uppdrag och arbetsmetoder finns i arbetsgruppsbetänkandet. Tidigare och gällande lagstiftning om åländsk hembygdsrätt, principbeslut och annan dokumentation finns samlade som bilagor till betänkandet.

     Arbetsgruppens utkast har varit på remiss till Ålands kommunförbund och Mariehamns stad, landskapsmyndigheter, studeranderåd, statliga myndigheter, Hallå Norden, åländska näringslivsföreningar, de lokala fastighetsförmedlarna, Ålands Ung domsförbund rf och SKUNK - skärgårdsungdomarnas intresseorganisation rf, Ålandsföreningar utanför Åland, även studerandeorganisationer, Ålands fredsinstitut och Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi, sammanlagt till 43 mottagare. I ärendet har inkommit 16 utlåtanden samt tillsammans med Ålands kommunförbunds utlåtanden från 6 kommuner. Dessutom har diskussioner förts med representanter för flera instanser som inte inlämnat något skriftligt utlåtande.

     Remissinstanserna uttryckte huvudsakligen stöd för förslaget. Datainspektionen och Befolkningsregistercentralen framförde synpunkter på regleringen av personuppgifter, vilka har föranlett ändringar i förslaget. Statens ämbetsverk på Åland bekräftade uppgifterna om avgifter och innehåll i utdragen från befolkningsdatasystemet och informerade om en organisationsförändring enligt vilken ämbetsverket inte längre är uppdelat i avdelningar. Utdrag ur befolkningsdatasystemet kommer dock inte längre att krävas enligt förslaget. Den som söker om hembygdsrätt kan utan kostnad få tillgång till vilka uppgifter som är registrerade om honom eller henne i befolkningsdatasystemet. Landskapsregeringen har möjlighet att på tjänstens vägnar ta fram de uppgifter ur befolkningsdatasystemet som behövs för prövningen av ansökan.

     Huvudstaben önskade direkt tillgång enligt lag till uppgifter i hembygdsrättsregistret om vilka som är befriade från värnplikt. Landskapsregeringen önskar dock utveckla det nuvarande förfarande enligt vilken försvarsmakten särskilt begär uppgifter för detta ändamål. Förslaget möjliggör även att landskapsregeringen i framtiden kan välja att ge andra myndigheter direkt tillgång till uppgifter ur registret.

     Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighets framförde synpunkter på hanteringen av studiestöduppgifter som landskapsregeringen ska få tillgång. Landskapsregeringen planerar och budgeterar för tekniska lösningar som möjliggör en automatisk överföring av uppgifterna.

     Ålands kommunförbund uttryckte sitt stöd för förslaget utgående från svar från sina medlemskommuner Brändö, Geta, Jomala, Lemland, Saltvik och Sund. Gällande de synpunkter som Brändö framförde i sitt utlåtande om möjligheten för personer som arbetar på annan ort att förvärva hembygdsrätt konstaterar landskapsregeringen att landskapsregeringen är medveten om komplexiteten i bedömningen av var en person har sitt egentliga bo och hemvist och de särskilda svårigheter som uppkommer på grund av arbetspendling utanför Åland. Även Mariehamns stad uttryckte sitt stöd förslaget med tillägget att förslaget bör förenklas. För sökandena har förfarandet förenklats såtillvida att några formella utdrag ur befolkningsdata­systemet inte längre ska behövas. Vissa bestämmelser har förenklats språkligt, exempelvis har ordet ”preliminär” framför ”frånvaro för studier” bedömts överflödigt. Den grundläggande juridiska strukturen har bibehållits.

     Ålands näringsliv, Ålands vänner i Helsingfors rf och Ålandsgillet framförde önskemål enligt vilket landskapsregeringen borde överväga att avstå från att införa särskilda bestämmelser för studerande och i stället förlänga femårsperioden för förlust av hembygdsrätt enligt nuvarande förfarande till åtta år eller längre. Landskapsregeringen har dock valt att bibehålla femårsperioden för förlust av hembygdsrätt, med de modifieringar i förlustförfarandet som krävs för att studerande inte ska betraktas som stadigvarande utflyttade. Eftersom studerande var tillfälligt bosatta på studieorten enligt den folkbokföringslagstiftningen som gällde fram till 1996 är det skäligt att i landskapslagstiftning bestämma om frånvaro för studier under vilken studerandena inte är stadigvarande utflyttade. Gällande bortaålänningarnas ställning påpekar landskapsregeringen att hembygdsrätten är boendebaserad och därför huvudsakligen ska omfatta den på Åland stadigvarande bosatta befolkningen samt att bestämmelserna för återfående av hembygdsrätten vid återflyttning tydliggörs i förslaget.

     Studeranderådet vid Ålands lyceum, SKUNK och Åländska studentlaget vid Åbo Akademi har särskilt uttryckt sitt stöd för bestämmelserna enligt vilka studier utanför Åland inte innebär stadigvarande utflyttning. Studeranderådet har önskat ett förtydligande angående sabbatsår och hur studier utanför landskapet beaktas. Landskapsregeringen konstaterar att samma bestämmelser som gäller för beviljande av åländskt studiestöd gäller även frånvaro för studier, det vill säga att om studier bedrivits under de två första åren efter den folkbokförda utflyttningen omfattas även, trots eventuella längre avbrott i studierna, även studietid under de följande åren. För hembygdsrättens del omfattas dock endast studier under maximalt de fem år som följer på den folkbokförda utflyttningen.

 

Detaljmotivering

 

1. Landskapslag om åländsk hembygdsrätt

 

Av ingressen framgår att lagen föreslås antas i kvalificerad lagstiftningsordning enligt 35 § lagtingsordningen för Åland. Motiveringarna till valet av lagstiftningsordning framgår av avsnitt 9 i de allmänna motiveringarna.

 

1 kap. Allmänna bestämmelser

 

1 § Lagens innehåll. I gällande landskapslag hänvisas till ”de grundläggande bestämmelserna i 6-12 §§ och 72 § självstyrelselagen” och ”närmare bestämmelser om förvärv och förlust av hembygdsrätt” i landskapslagen. Den nya landskapslagen om åländsk hembygdsrätt (kortform hembygdsrättslagen), som föreslås antas med kvalificerad majoritet, ”kompletterar grunderna för åländsk hembygdsrätt i självstyrelselag för Åland”; lagen innehåller endast de bestämmelser om vilka det uttryckligen enligt självstyrelselagens hembygdsrättsbestämmelser ”stadgas i landskapslag”. I stället föreslås i detta lagförslag även en annan landskapslag, landskapslagen om hembygdsrättsförfaranden, att antas i vanlig lagstiftningsordning, där administrativa bestämmelser ingår. Skälen till att föreslå två landskapslagar om hembygdsrätt beskrivs i avsnitt 9 ovan.

     Eftersom det inte är författningshierarkiskt korrekt att i en författning på högre nivå hänvisa till enskilda författningar på lägre nivå, ingår i hembygdsrättslagen inte någon hänvisning till uttryckligen ”landskapslagen om hembygdsrättsförfaranden”. Däremot förutsätts i 2 mom. en annan landskapslag med bestämmelser om hembygdsrättsförfaranden. Här införs även kortformen förfarandelagen för lagen. I hembygdsrättslagen ingår hänvisningar till ”förfarandelagen” på två ställen, i 7 § om undantag från språkkunskapsvillkoret och i 8 §, den grundläggande förlustbestämmelsen. På detta sätt blir hänvisningarna till den andra lagen tydliga trots den anförda lagstiftningstekniska begränsningen.

     Upplägget innebär att lagtinget med kvalificerad majoritet, enligt 2 mom. och de ytterligare hänvisningarna som ingår i hembygdsrättslagen, förbinder sig att anta en ytterligare lag om hembygdsrätt som ska vara förenlig med den överordnade lagstiftningen (självstyrelselagen och hembygdsrättslagen). Den andra lagen kan ändras och även upphävas med enkel majoritet. Den ursprungligen antagna förfarandelagen kan dock endast upphävas av en annan förfarandelag.

 

2 kap. Särskilda skäl för beviljande av hembygdsrätt

 

2 § Undantag från villkoren i självstyrelselagen. Enligt 7 § 3 mom. självstyrelselagen kan också ”den som inte fyller kraven i 2 mom. 2 och 3 punkten [...] av särskilda skäl beviljas hembygdsrätt enligt vad som stadgas i landskapslag”. I detta 2 kap. i hembygdsrättslagen samlas dessa bestämmelser. I kapitlets första paragraf introduceras kortbegreppen hemvistvillkoret och språkkunskapsvillkoret för kraven i 7 § 2 mom. 2 och 3 punkten, från vilka landskapslagen reglerar avvikelser. I de följande paragraferna används dessutom specificeringen ”självstyrelselagens” hemvistvillkor och språkkunskapsvillkor, eftersom det även i denna lags 4-6 §§ ingår olika omfattande krav på bo och hemvist. Kortformen ”hemvistvillkor” möjliggör enklare formuleringar utan förlust av precision gällande vilken typ av boendekrav som ställs. Det måste dock även i fortsättningen anses korrekt att i samband med hembygdsrätt använda det mera allmänspråkliga ”boendetid”, då kravet på precision inte är det samma som i lagtexten.

     I avsnitt 4 i de allmänna motiveringarna redogörs närmare för boendebegrepp, inklusive medborgarskapslagens bestämmelser om ”egentligt bo och hemvist” och tidigare folkbokföringsbestämmelser.

 

3 § Pågående och tidigare hemvistperioder. I bestämmelserna om undantag från självstyrelselagens hemvistvillkor ingår tre typer av hemvistvillkor. Hemvistperiod som begrepp införs här för att särskilja dessa och för att understryka att egentligt bo och hemvist utan avbrott, som boendetidsbegrepp, endast delvis sammanfaller till sitt innehåll med andra begrepp som är kopplade till boendestatus, såsom ”hemkommun” enligt lagen om hemkommun, eller ”stadigvarande bosättningsort” enligt studiestödslagen. Under en hemvistperiod är hemvisttiden oavbruten enligt grunddefinitionen av begreppet i 1 punkten.

     Den typ av hemvisttid som finns i självstyrelselagen, ”utan avbrott har haft sitt egentliga bo och hemvist i landskapet” under en fortgående tidsperiod av en viss minimilängd, benämns pågående hemvistperiod och definieras i paragrafens 2 punkt som sökandens hemvistperiod från och med den senaste inflyttningen. Den ”senaste inflyttningen” kan även vara en persons första och enda inflyttning till landskapet (ordet ”senaste” ingår endast av särskiljande skäl i relation till ”tidigare” i 3 punkten). I bestämmelserna i detta kapitel ingår krav på en pågående hemvistperiod i 4 § 1 mom. 1 punkten (minst tre år) och i 6 § 1 mom. 1 punkten (minst ett år). Trots att ansökan, då 5 § tillämpas, kan inlämnas direkt efter återflyttningen finns motsvarigheten här i form av kravet i 5 § 1 mom. 1 punkten på att sökanden ”efter den senaste inflyttningen har visat sin avsikt att stanna i landskapet”. Det kravet innebär dels att hemvisttiden i landskapet är pågående (det går inte att ansöka om hembygdsrätt utan att först ha inflyttat till landskapet, vilket också gäller enligt 7 § 2 mom. 1 punkten självstyrelselagen), dels att den förväntas fortgå (att den sökande inte endast besöker landskapet och folkbokför sig här, utan att sökandens förväntade hemvistperiod är av en avsevärd längd).

     Den andra typen av hemvisttid som förekommer i bestämmelserna definieras som tidigare hemvistperiod i paragrafens 3 punkt och avser kravet på att sökanden under en tidigare sammanhängande tidsperiod av en viss minimilängd haft sitt egentliga bo och hemvist i landskapet. I 4 § 1 mom. 2 punkten underpunkt b finns ett krav på en tidigare hemvistperiod med minimiomfattningen fem år.

     Den tredje typen av hemvisttid är tidigare hemvistperioder sammanräknade. Sådana villkor ingår i 4 § 1 mom. 2 punkten underpunkt c med en minimiomfattning på sju år och i 5 § 1 mom. 2 punkten med en minimiomfattning på tio år för tidigare hembygdsrättsinnehavare alternativt 12 år för övriga återflyttare. I motiveringarna benämns detta villkor även ”tidigare hemvisttid”. En hemvistperiod representerar hemvisttid utan avbrott.

 

4 § Hembygdsrätt efter tre års hemvist. Landskapsregeringens praxis, enligt vilken grunderna i gällande 2 § landskapslagen om åländsk hembygdsrätt tillämpas så att hembygdsrätt beviljas efter att hemvistperioden pågått tre år, kodifieras i 4 § 1 mom. 1 punkten. För närmare informationen om denna praxis se avsnitt 2 i de allmänna motiveringarna.

     Landskapsregeringen ”ska” i dessa fall bevilja hembygdsrätt med avvikelse från självstyrelselagens boendetidsvillkor. Enligt gällande landskapslag är formuleringen ”kan”. Enligt 2 punkten i samma moment krävs ytterligare anknytning till landskapet. De fyra underpunkterna i 2 punkten är alternativa grunder för uppfyllande av det andra kravet.

     Underpunkt a (att sökanden har haft hembygdsrätt) motsvarar 2 § a punkten i gällande landskapslag. Underpunkt b (tidigare minst femårig hemvistperiod) motsvarar 2 § c punkten. Underpunkt c inför en ny anknytningsgrund med beaktande av proportionalitetsprincipen i förhållande till regeln i underpunkt b om en minst femårig hemvistperiod. Enligt underpunkt c ska hembygdsrätt beviljas redan efter en tre års pågående hemvistperiod även då avbrott i boendet tidigare förekommit, om hemvistperioderna sammanlagt varat minst sju år. När underpunkt c är tillämplig har sökanden en sammanlagd hemvisttid på minst tio år (tidigare hemvisttid på sju och pågående på tre).

     Underpunkten d (förälders hembygdsrätt) motsvarar 2 § b punkten i gällande lag och tillägget i 2 mom. motsvarar gällande praxis för tolkningen, enligt vilken även föräldrar som bott under en längre tid i landskapet innan hembygdsrätten infördes ska betraktas som föräldrar som har eller har haft hembygdsrätt. Landskapsregeringen har tillgång till mantalsskrivningsuppgifterna på registerkort i det s.k. ”gamla hembygdsrättsregistret”.

 

5 § Hembygdsrätt direkt efter återflyttning. Enligt landskapsregeringens principbeslut av den 18 april 2002 tillämpas beslutspraxis enligt vilken ”återflyttare, som är födda och uppvuxna på Åland, oavsett hur länge de varit bosatta utanför Åland, utan dröjsmål vid en återflyttning på ansökan beviljas hembygdsrätt”. I denna paragraf kodifieras denna praxis i lag, dock så att tidigare hemvisttid är avgörande, inte huruvida sökanden är född och uppvuxen i landskapet. Den som är född och uppvuxen i landskapet uppfyller dock kravet på minst tio års tidigare hemvisttid för den som haft hembygdsrätt eller tolv år för den som önskar förvärva hembygdsrätt för första gången. I landskapsregeringens praxis har redan tidigare tillämpats proportionalitetsprincipen enligt vilken även personer som tidigare bott under en mycket långvarig kontinuerlig period i landskapet, men som inte varit födda och uppvuxna här, beviljats hembygdsrätt direkt efter återflyttning.

     Kravet på pågående hemvistperiod motsvaras här av att sökanden visat sin avsikt att stanna i landskapet. Kravet på avsikt är ett subjektivt villkor vars prövning dock kan grunda sig på objektivt konstaterbara omständigheter. Hembygdsrätten är ”primärt territoriellt begränsad till landskapet, för att där vara ett medel att värna om befolkningens rättigheter” (citat enligt landskapsstyrelsens redogörelse 20 februari 1986), dels på långvarig praxis. Exempel på sådana formuleringar om praxis är

 

”hit återflyttat med avsikt att ånyo fast bosätta sig i landskapet”

”påvisat sin avsikt att jämte familj fast bosätta sig på Åland”

(principbeslut 13 juni 1974)

 

”Vid återflyttning till landskapet gäller enligt nuvarande praxis att sökanden beviljas hembygdsrätt omedelbart under förutsättning att fråga är om seriös återflyttning och sökanden vistats här under sin aktiva uppväxttid. I de fall då fråga är om återflyttning efter mycket lång tids bosättning utanför landskapet beviljas sökanden i regel hembygdsrätt efter ett års stadigvarande bosättning eller omedelbart om kriterierna för seriös bosättning är uppfyllda.”

(landskapsstyrelsens redogörelse 20 februari 1986).

 

     Den praxis som beskrivs i citaten gällde enligt den tidigare självstyrelselagen, men är av fortsatt relevans. Möjligheten till hembygdsrätt direkt efter återflyttning finns inte till för dem som egentligen har bo och hemvist utanför Åland och tillbringar en kortare fritidsvistelse i landskapet, utan för dem som verkligen återflyttat. Den som flyttar efter beviljandet förlorar dock inte sin hembygdsrätt tidigare än andra hembygdsrättsinnehavare. Livssituationer kan uppkomma då en avsikt att stanna i landskapet inte kan förverkligas.

     Avsikten att stanna i landskapet visas enligt 2 mom. genom att sökanden i ansökan förklarar sin avsikt att stanna i landskapet och dessutom styrker sin avsikt genom att till ansökan foga dokument om anställning eller andra långsiktiga åtaganden som knyter sökanden till landskapet. Med ”långsiktiga åtaganden” avses omständigheter som visar på att anknytningen till landskapet är av sådan art att sökandens pågående hemvistperiod förväntas fortgå under en längre tid. Andra relevanta dokument än anställningsavtal som kan komma i fråga är exempelvis hyresavtal, arvskifteshandlingar som visar på att sökanden övertagit en bostad i landskapet och handlingar som visar att sökanden har flyttat sina möbler och övrigt bohag från sin tidigare bostadsort. Även en fritt formulerad redogörelse kan utgöra ett dokument som visar på långsiktiga åtaganden som knyter sökanden till landskapet.

     Den vars pågående hemvistperiod redan varat i minst tre månader behöver dock inte styrka sin avsikt med dokument. I dessa fall räcker det med att avsikten att stanna i landskapet framgår av ansökan.

     Landskapsregeringen ska när villkoren enligt 1 mom. 1 och 2 punkten är uppfyllda bevilja hembygdsrätt med avvikelse från självstyrelselagens hemvistsvillkor. Landskapsregeringen kan inte avslå ansökan om alla krav är uppfyllda, inklusive självstyrelselagens övriga krav. En viss prövning ingår gällande boendets art och avsikten att stanna, men i de flesta fall torde dessa frågor vara entydligt utredda i ansökan.

 

6 § Undantag från hemvistvillkoret efter särskild prövning. Enlig paragrafen kan landskapsregeringen utgående från en helhetsbedömning av sökandens anknytning till landskapet bevilja hembygdsrätt efter att den pågående hemvistperioden varat minst ett år om anknytning till landskapet är betydande och långvarig. Det är alltså frågan om särskild prövning enligt individuella omständigheter. Av 2 mom. framgår vilka prövningsgrunder som landskapsregeringen ska beakta. Detta innebär inte att andra grunder som visar på betydande och långvarig anknytning inte ytterligare skulle kunna beaktas. Den pågående hemvistperioden (1 mom. 1 punkten) innebär att det nuvarande boendet inte kan karaktäriseras som fritidsboende, men annat boende än hemvistperioder kan beaktas vid bedömningen av om anknytningen är betydande och långvarig (1 mom. 2 punkten), såsom tidigare långvarigt fritidsboende eller tidigare vistelse huvudsakligen på grund av vård.

     Paragrafen anknyter till gällande lagstiftning så att 2 § i nuvarande landskapslag ger möjligheten att bevilja hembygdsrätt när de tre grunderna i den är uppfyllda (landskapsregeringen ”kan” bevilja). Samtidig innebär förslaget en utvidgning av grunderna eftersom sätten på vilka betydande och långvarig anknytning kan visas inte begränsas i lagen. Det kan finnas goda grunder att bevilja en person som inte uppfyller kraven i 4 och 5 §§ hembygdsrätt.

     Vid prövningen ska landskapsregeringen fästa särskild vikt vid tidigare hemvistperioder och den pågående hemvistperiodens hela längd. En något kortare tidigare hemvisttid än fem eller sju år, som krävs enligt 4 §, kan vara hembygdsrättsgrundande exempelvis efter en pågående hemvistperiod som varat fyra år.

 

7 § Undantag från språkkunskapsvillkoret. Enligt 2 § i gällande landskapslag gäller samma grunder för beviljande av hembygdsrätt åt sökande som inte uppfyller språkkunskapsvillkoret i 7 § 2 mom. 3 punkten för som sökande som inte uppfyller hemvistvillkoret i 2 punkten. Grunderna är dock inte anpassade för avvikelse gällande boende, inte avvikelse gällande språkkunskap. Sådana bedömningsgrunder föreslås nu ingå i denna paragraf.

     Landskapsregeringen kan enligt bestämmelsen bevilja hembygdsrätt med avvikelse från språkkunskapsvillkoret om den sökande inte förmår uppfylla kravet på tillfredsställande kunskaper i svenska på grund av sitt hälsotillstånd, en hörsel-, syn- eller talskada, särskilda inlärningssvårigheter eller motsvarande omständigheter. Det är till fördel för sökanden om han eller hon kan visa på aktiva försöka att lära sig svenska.

     Någon definition av om vad som avses med ”tillfredsställande kunskaper” ingår inte, trots att en sådan skulle ge sökanden behövlig upplysning om huruvida han eller hon uppfyller kravet. Kravet på kunskaper i svenska finns i självstyrelselagen och dess materiella innehåll kan därför inte preciseras i landskapslagstiftning. I de allmänna motiveringarna förs dock ett resonemang om hur kravet i självstyrelselagen förhåller sig till rikslagstiftningen om språkkunskaper och till Europarådets referensram för språk. ”Tillfredsställande kunskaper” och ”nöjaktiga kunskaper” kan tolkas ha samma innebörd.

     Utgående från denna analys och självstyrelselagens proposition kan följande formulering antas återspegla vad som avses med tillfredsställande kunskaper enligt självstyrelselagen: Nöjaktig förmåga att förstå, tala och skriva svenska som gör det möjligt för sökanden att med tanke på arbete och övrigt vardagsliv komma till rätta i ett enspråkigt svenskt samhälle.

     Det kan förekomma behov av undantag från språkkunskapsvillkoret som helhet, om sökanden inte skriver, inte talar och inte heller förstår svenska tillfredsställande. De särskilda omständigheterna som ligger till grund för de bristande språkkunskaperna behöver beaktas i varje enskilt fall. Den som har ett talfel, men förstår och kan skriva på nöjaktig nivå, eller kanske till och med på utmärkt eller god nivå, har klara förutsättningar för att beviljas hembygdsrätt, trots bristerna i det talade språket. Även den som exempelvis förstår och talar på en nöjaktig nivå, men inte kan skriva på samma nivå, ska också kunna beviljas hembygdsrätt med stöd av bestämmelsen, utgående från landskapsregeringens bedömning av orsakerna i det enskilda fallet.

     I praktiken förekommer sällan ansökningar om hembygdsrätt där det finns tvivel gällande tillfredsställande kunskaper i svenska. Under det senaste året har dock en ansökan återtagits på grund av språkkravet. Personen ansökte i stället om jordförvärvstillstånd, vilket då kravet på över fem års boende var uppfyllt, beviljades.

     I förfarandelagens 3 § bestäms om hur tillfredsställande kunskaper i svenska kan påvisas och hur kunskaperna ska redovisas i ansökan. Bedömningen av språkkunskapsvillkoret blir enhetligare och grunder för när hembygdsrätt ända kan beviljas, så som förutsågs i 7 § 3 mom. självstyrelselagen, blir lagfästa.

 

3 kap. Förlust av hembygdsrätt

 

8 § Förlust efter utflyttning. Den föreslagna 8 § utgör den grundläggande bestämmelsen som förutses i 8 § 2 mom. självstyrelselagen. Femårsperioden för förlust av hembygdsrätt bibehålls men omformuleras så att grunderna och tidpunkten för periodens inledande och avslutande på ett entydigt sätt kan framgå av landskapslagstiftningen. Stadigvarande utflyttning inleder femårsperioden, men även annan utflyttning, som inte är stadigvarande, kan inleda en frånvaroperiod. Om utflyttningen inte är stadigvarande inleds inte femårsperioden för förlust. Frånvarotiden avbryts av en stadigvarande återflyttning. När femårsperioden inleds och när förlusten inträder följer av de närmare bestämmelserna om när en hembygdsrättsinnehavares utflyttning och återflyttning är stadigvarande i förfarandelagens 3-6 kap.

     Möjligheten till differentierade bestämmelser i landskapslag gällande förlust av hembygdsrätt efter utflyttning infördes i och med gällande självstyrelselag. Enligt 8 § 1 mom. självstyrelselagen gäller att den som förlorar sitt finska medborgarskap även förlorar sin hembygdsrätt och enligt 2 mom. att om förlust av hembygdsrätt för den som annat än tillfälligt flyttar från landskapet stadgas i landskapslag. Enligt 3 § 7 mom. i 1951 års landskapslag gällde att ”den, som blir medborgare i främmande land eller under fem år stadigvarande varit bosatt utom landskapet, förlorar sin åländska hembygdsrätt”. I 4 § gällande landskapslag om åländsk hembygdsrätt intogs i praktiken samma bestämmelse: ”Den förlorar sin hembygdsrätt som under fem år varit stadigvarande bosatt utanför landskapet.”

     Den tidigare självstyrelselagens och den gällande landskapslagens bestämmelser har tillämpats så att den som enligt folkbokföringens uppgifter (enligt tidigare lagstiftning lokala befolkningsböcker och centrala befolkningsregistret, numera enligt befolkningsdatasystemet) inte haft stadigvarande adress i landskapet under fem års tid antecknas ha förlorat hembygdsrätten (efter datoriseringen av registret konkret genom att uppgifterna om hembygdsrättsinnehavaren överförs till det historiska registret; dagen för överföringen har registrerats som förlustdag). Någon prövning av egentligt bo och hemvist ingår inte i gällande bestämmelser. Det har förekommit att hembygdsrättsinnehavare som återflyttat har glömt att göra flyttningsanmälan, förlorat sin hembygdsrätt, märkt att de inte längre har hembygdsrätt, gjort flyttningsanmälan och ansökt om att återfå den. Målsättningen med förlustbestämmelserna (denna paragraf och förfarandelagens närmare bestämmelser) är ett mera rättssäkert förfarande som på längre sikt även förväntas leda till att färre personer behöver ansöka om att återfå sin hembygdsrätt.

 

4 kap. Särskilda bestämmelser

 

9 § Ikraftträdande och lagstiftningsordning. Den exakta tidpunkten för ikraftträdandet lämnas öppen för att bestämmas av landskapsregeringen enligt 20 § självstyrelselagen. Vid ikraftträdandet upphävs gällande landskapslag (1993:2) om åländsk hembygdsrätt.

     I 2 mom. konstateras att beslut om ändring, upphävande eller avvikelse från denna lag antas med kvalificerad majoritet i den ordning som 35 § lagtingsordningen (2011:97) för Åland anger. Enligt 35 § 2 mom. kan det bestämmas att ändring och upphävande av eller avvikelse från landskapslagen ska omfattas av minst två tredjedelar av de avgivna rösterna och enligt samma paragrafs 3 mom. ska det framgå av lagen om lagen antagits med kvalificerad majoritet. Det har även en praktisk upplysande funktion att lagstiftningsordningen framgår av 9 §, förutom av ingressen. Eftersom gällande lagstiftning sammanställs i Ålands lagsamling utan ingresser, är det värdefullt att informationen om lagstiftningsordningen framkommer i ett numrerat lagrum.

 

10 § Övergångsbestämmelser. På ansökningar om hembygdsrätt som är anhängiga när lagen träder i kraft tillämpas denna lags bestämmelser om särskilda skäl för beviljande av hembygdsrätt i stället för grunderna i 2 § i gällande landskapslag. Utgående från en analys av ordalydelsen allena är de nya kraven på pågående hemvisttid högre, men jämfört med fast tolkningspraxis av gällande bestämmelser är de nya mer detaljerade bestämmelserna dock till fördel för sökandena. Det är dock inte uteslutet att en tillämpning av gällande 2 § kan vara till sökandens fördel. Kravet på information och dokumentation i ansökan är inte lika specificerat i gällande lagstiftning, förutom kravet på utdrag ur befolkningsregistret som är mera omfattande än i förslaget. Därför ska landskapsregeringen tillämpa den upphävda lagen om detta är till fördel för sökanden.

     En övergångstid på ett år tillämpas för att alla utflyttade som har hembygdsrätt när lagen träder i kraft ska omfattas av det nya förlustförfarandet, som enligt förfarandelagens bestämmelser inkluderar information om förestående förlust, eventuell registrering av studiestödsbaserad utflyttningsdag och möjligheten till individuell prövning av utflyttningsdag. Under det första året från ikraftträdandet behåller alla utflyttade hembygdsrättsinnehavare sin hembygdsrätt. Motsvarande övergångsbestämmelse ingår i förfarandelagen gällande registrering av förestående förlustdag.

 

2. Landskapslag om hembygdsrättsförfaranden

 

Av ingressen framgår att lagen föreslås antas i vanlig lagstiftningsordning.

 

1 kap. Allmänna bestämmelser

 

1 § Lagens innehåll. Lagen kompletterar självstyrelselagen och landskapslagen om åländsk hembygdsrätt med bestämmelser av administrativ karaktär. Här införs för landskapslagen om hembygdsrätt kortformen hembygdsrättslagen. I denna lag (förfarandelagen) förekommer flera hänvisningar till hembygdsrättslagen. Om förfarandelagens förhållande till hembygdsrättslagen se motiveringarna till 1 § hembygdsrättslagen. Skälen till att föreslå två landskapslagar om hembygdsrätt beskrivs i avsnitt 9 i de allmänna motiveringarna.

 

2 kap. Ansökan om hembygdsrätt

 

2 § Formulär för ansökan om hembygdsrätt. Landskapsregeringen ska fastställa ett formulär för ansökan om hembygdsrätt, där sökandens handleds att skriva in de behövliga uppgifterna och att bifoga de behövliga dokumenten. Enligt gällande praxis finns en pappersblankett för ansökan om hembygdsrätt tillgänglig i landskapsregeringens reception samt samma blankett i pdf-version via landskapsregeringens webbplats (rättsserviceenheten vid kansliavdelningen). Det är vanligt att sökande hämtar ansökningsblanketten i receptionen, besöker Statens ämbetsverk för att få utdragen ur befolkningsdatasystemet och lämnar in blanketten samma dag. Det förekommer även allmänt att sökanden själv skriver ut sin blankett. Nuvarande praxis med pdf-publicering på landskapsregeringens webbplats uppfyller den föreslagna lagens krav på publicering såväl som pappersblankett som på webbplatsen Lagtexten är dock utformad med tanke på planerna att införa en elektronisk ansökningsprocess som inkluderar elektronisk identifiering.

     Innehållet i formuläret som ska fastställas motsvarar nuvarande innehåll, dock med vissa kompletteringar, särskilt gällande uppgifterna som sökanden ska redovisa till stöd för bedömningen av kunskaperna i svenska och informationen om bilagor.

     Ansökan om åländsk hembygdsrätt är ett sådant ärende som inleds skriftligen enligt 16 § förvaltningslagen (2008:9) för Åland: ”Vid inledande av ett ärende uppfyller även ett meddelande som har sänts med telefax eller elektronisk post till myndigheten kravet på skriftlig form.” Det är ovanligt att själva ansökningen om hembygdsrätt skickas in med elektronisk post, men kompletteringar inkommer ofta på detta sätt. Enligt den föreslagna bestämmelsen i förfarandelagen krävs underskrift eller annan, exempelvis elektronisk, identifiering. Om underskrift saknas tillämpas dock 19 § 2 mom. förvaltningslagen för Åland enligt vilken en handling som har kommit in till en myndighet inte behöver kompletteras med en underskrift, om handlingen innehåller uppgifter om avsändaren och det inte finns anledning att betvivla handlingens autenticitet och integritet.

     Jämfört med nuvarande förfarande ingår inget krav på utdrag ur befolkningsdatasystemet. Landskapsregeringen kan dock vid fastställandet av ansökningsformuläret bestämma att vissa uppgifter i ansökan ska fyllas i enligt befolkningsdatasystemet eller fylls i automatiskt från befolkningsdatasystemet, om ansökan görs elektroniskt. Landskapsregeringen kan exempelvis, under förutsättningen att sökanden även bereds möjlighet att anföra avvikande uppgifter om när den pågående hemvistperioden inletts, begära att befolkningsdatasystemets uppgift om senaste flyttningsdagdag till landskapet anges i ansökan.

 

3 § Hur kunskaper i svenska påvisas och redovisas. Enligt gällande 3 § 2 mom. landskapslagen om åländsk hembygdsrätt kan landskapsregeringen ”för att styrka att sökanden innehar i 7 § 2 mom. 3 punkten självstyrelselagen avsedda tillfredsställande kunskaper i svenska […] av sökanden inbegära sådan utredning som anses nödvändig”. I nuvarande ansökningsblankett ombeds sökanden uppge om han eller hon är ”svenskspråkig” med svarsalternativen ja eller nej samt bifoga ”dokumentation över tillfredsställande kunskaper i svenska (om annat modersmål än svenska)”. Dessutom framgår modersmål av ämbetsbeviset (utdraget ur befolkningsdatasystemet om person och familjeförhållanden). Normalt konstateras i beredningen av ansökan att sökanden har modersmål svenska och några ytterligare bedömningar görs inte i dessa fall. När sökanden har ett annat modersmål finns ibland intyg över språkkunskaper bifogade ansökan eller språkkunskaperna kontrolleras på annat sätt, genom att komplettering om språkkunskaperna inbegärs skriftligt eller genom ett personligt samtal med sökanden. Skriftliga kompletteringar kan bestå av betyg av olika slag, exempelvis från utbildning som sökanden genomgått på svenska eller ett fritt formulerat brev från arbetsgivaren som intygar att sökanden använder flytande svenska i sitt arbete. Ibland förs en diskussion med sökanden på svenska när ansökan lämnas in. Språkkunskaperna kan även bekräftas genom telefonsamtal.

     I den föreslagna paragrafens 1 mom. konstateras vilka uppgifter som kan påvisa minst tillfredsställande kunskaper i svenska. Avsikten är att ge en fingervisning om vilken information som tydligast påvisar kunskaperna genom att först ange de mest standardiserade typerna av information (utbildning som sökanden genomgått på svenska och språkexamensintyg) och sist ange övriga alternativ. I praktiken begränsas inte möjligheterna att påvisa kunskaperna till särskilda intyg, utan skriftlig eller muntlig information från den sökande eller från någon annan som känner sökanden är tillräckligt. Sökanden kan välja att bifoga intyg över utbildning på svenska, men normalt är detta inte nödvändigt.

     Till grund för landskapsregeringens bedömning av om språkkunskapsvillkoret uppfylls ska vissa uppgifter enligt 2 mom. 1 och 2 punkten uppges: modersmål och föräldrarnas modersmål samt, om sökanden genomgått utbildning på svenska, information om utbildningen. Formuläret som landskapsregeringen fastställer enligt 2 § kan utformas så att tillräcklig information om utbildning på svenska framkommer, exempelvis genom att sökanden kan kryssa i om han eller hon på svenska genomgått grundskoleutbildning på svenska, gymnasieutbildning eller motsvarande utbildning, eller högre utbildning och ange den längsta av dessa utbildningars längd med årtal samt den utbildningens anordnare.

     Den som har svenska registrerad som sitt modersmål kan normalt antas ha betydligt bättre kunskaper i svenska än minimikravet. Eftersom ingen kontroll av kunskaperna görs vid registrering av modersmål i befolkningsdatasystemet är det i princip, om dock aldrig eller sällan i praktiken, viktigt att även andra bedömningsgrunder tas i beaktande. Den som slutfört en längre utbildning på svenska kan alltid antas ha minst tillfredsställande kunskaper. Vid bedömningen kan landskapsregeringen fästa vikt vid vilken typ av utbildning, i hur stor omfattning den krävt aktivt bruk av svenska och under vilken del av sitt liv personen ifråga deltagit i utbildningen. Exempelvis om någon gått två år i svenskspråkig grundskola som 7-8-åring och därefter endast studerat på ett annat språk, som kanske dessutom är registrerat som personens modersmål, kan det finnas skäl att ha ytterligare uppgifter till stöd för bedömningen. Landskapsregeringen ska normalt utgående från 2 mom. 1 och 2 punkten tillförlitlig kunna bedöma att sökanden har minst de ”tillfredsställande kunskaper” som krävs. Sökanden kan när han eller hon så önskar, vilket anges i 1 mom. 3 punkten ge ytterligare information, om hur kunskaperna förvärvats (med dokument eller fritt formulerat i ansökningsformuläret) och framföra sin egen bedömning av sin språkkunskapsnivå.

     I paragrafens 3 mom. förstärks landskapsregeringens normala utredningsskyldighet jämfört med de allmänna bestämmelserna i 6 kap. förvaltningslagen för Åland. Enligt 26 § förvaltningslagen ska en myndighet se till att ett ärende utreds tillräckligt och på behörigt sätt genom att i detta syfte skaffa den information och den utredning som behövs för att ärendet ska kunna avgöras. Dessutom har parten, i detta fall sökanden, en skyldighet att medverka till utredningen av ett ärende som han eller hon inlett (i detta fall inleds ärendet genom att sökanden lämnar in sin ansökan). Enligt 31 § förvaltningslagen ska myndigheten för komplettering av en handling sätta ut en tidsfrist som är tillräcklig med hänsyn till ärendets art och underrätta parten om att ärendet kan avgöras om parten inte inom utsatt tid vidtar de åtgärder som begärts. Gällande språkkunskaperna införs dock en dubbel skyldighet att begära komplettering. Åtminstone två gånger måste landskapsregeringen bereda sökanden möjlighet att visa sina kunskaper innan en ansökan eventuellt kan avgöras till sökandens nackdel. Landskapsregeringen ska ”aktivt bereda sökanden tillfälle att muntligen visa sina kunskaper”, vilket lämpligen kan ske genom att handläggaren ringer upp sökanden och diskuterar med denna. Särskilt om det är svårt att få tag på sökanden på detta sätt eller om det annars bedöms ändamålsenligt kan landskapsregeringen skriva till sökanden och erbjuda möjligheter för sökanden att muntligen visa sina kunskaper, per telefon eller personligen. Kravet att erbjuda muntlig utredning avviker från förvaltningslagen enligt vars 32 § en myndighet ”skall på begäran ge en part tillfälle att framföra ett yrkande eller lägga fram utredning muntligen, om det behövs för att ärendet skall kunna utredas och ett skriftligt förfarande skulle medföra oskäliga svårigheter för parten”. I oklara fall är det oftast tillräckligt att utreda kunskaperna muntligt. Om det visar sig att en muntlig utredning eller ytterligare skriftlig utredning som sökanden inlämnat inte bekräftar att sökanden har tillfredsställande kunskaper, ska sökanden även beredas tillfälle att visa sin förmåga att skriva svenska. Det kan exempelvis röra sig om en möjlighet att skriva en uppsats på svenska enligt av landskapsregeringen givna riktlinjer. Landskapsregeringen har dessutom enligt 35 § i förslaget rätt att exempelvis hos en i ansökan uppgiven utbildningsanordnare kontrollera uppgifterna i ansökan.

     Om det kan vara aktuellt att bevilja hembygdsrätt med undantag från självstyrelselagens språkkunskapsvillkor och tillräckliga skäl för beviljande inte framgår av ansökan, ska sökanden naturligtvis dessutom beredas möjlighet att visa på svårigheter som avses i 7 § hembygdsrättslagen. I samband med detaljmotiveringen till den paragrafen och i de allmänna motiveringarna avsnitt 7 behandlas tolkningen av ”tillfredsställande kunskaper i svenska”.

 

5 § Uppgifter till stöd för prövningen. Enligt 9 § lagen om befolkningsdatasystemet och Befolkningsregistercentralens certifikattjänster (FFS 661/2009) lämnar Befolkningsregistercentralen ut uppgifter för skötsel av myndighetsuppgifter, inklusive för förvaltningsförfarande och för myndigheternas planerings- och utredningsuppdrag under förutsättning att det är frågan om myndighetsuppgifter och befolkningsdatauppgifter som föreskrivs i lag för utförande av arbetsuppgiften. Sådana personuppgifter i befolkningsdatasystemet som behövs vid domstols- och förvaltningsförfarande och annan skötsel av myndighetsuppgifter ska skaffas på tjänstens vägnar, om inte den registrerade då ett ärende anhängiggjorts utan dröjsmål har meddelat att han eller hon själv lämnar in de nödvändiga uppgifterna, eller om det inte finns särskilda skäl för något annat förfarande.

     De uppgifter om fastigheter, byggnader, lägenheter eller lokaler i befolkningsdatasystemet som lämnats ut för sådan verksamhet som avses i 1 mom. får, med undantag för anteckningar som specificerar hemkommunen eller bostaden där eller tillfällig bostad, inte användas vid rättsligt eller administrativt beslutsfattande som berör en person, om inte personen i samband med beslutsfattandet får en redogörelse om innehållet i uppgifterna och om hur de använts.

     Landskapsregeringen ska vid prövningen av ansökan beakta de uppgifter ur befolkningsdatassystemet om sökanden som behövs. Förutom de grundläggande personuppgifterna, medborgarskap och modersmål finns det ett behov av tillgång till information om sökandens stadigvarande adresser med boendetider i landskapet under den pågående hemvistperioden och sökandens eventuella övriga registrerade adresser under denna tid, senaste stadigvarande adress utanför Åland med boendetid samt sökandens eventuella övriga registrerade adresser under denna tid, adresser under boendetider i landskapet som sökande angett till stöd för sin ansökan och adresser närmast före och efter de angivna boendetiderna. Dessutom kan det finnas behov av uppgifter om familjeförhållanden som sökanden angett som stöd för sin ansökan. För sökandens eventuella minderåriga barn krävs uppgifter om medborgarskap och boende.

     När det är frågan om en person som har ett annat modersmål än svenska eller finska registrerat kan även kontaktspråk vara av betydelse. Även fastighetsägande kan visa på anknytning till landskapet.

     I och med att utdrag ur befolkningsregistret inte längre kommer att behövas får ansökningsförfarandet vissa likheter med förfarandet för registreringen av minderårigas förvärv av hembygdsrätt direkt enligt 6 § självstyrelselagen. Detta förfarande grundar sig redan nu på befolkningsdatasystemets uppgifter utan att den som förvärvar hembygdsrätt själv behöver ta fram dessa uppgifter. De aktuella uppgifterna som ligger till grund för registreringen enligt 6 § självstyrelselagen mottar landskapsregeringen automatiskt en gång per vecka. Historiska uppgifter sparas normalt inte, utan i landskapsregeringens ”befolkningsregister” ingår endast aktuell information och inte heller information om medborgarskap som är nödvändig för prövningen av hembygdsrätt. Historiska uppgifter om boende och modersmål har nämligen inte betydelse när hembygdsrätt följer direkt av lagen, medan dessa uppgifter är nödvändiga vid en prövning av en ansökan enligt 7 § självstyrelselagen. Landskapsregeringen har dock sedan 2012 datatillstånd till direktförfrågning i befolkningsdatasystemet för ytterligare uppgifter än de som sparas lokalt.

     Befolkningsregistercentralen erbjuder på sin webbplats möjligheten för den registrerade att avgiftsfritt kontrollera vilka uppgifter som finns registrerade om honom eller henne i befolkningsdatasystemet, enligt rätten till insyn i 26 § rikets personuppgiftslag (FFS 523/1999).     De egna uppgifterna kan även kontrolleras avgiftsfritt genom besök hos Statens ämbetsverk på Åland.

     Uppgifterna i befolkningsdatasystemet är inte till alla delar kompletta, särskilt inte historiska uppgifter. Uppgifter om familjerelationer har registrerats i befolkningsdatasystemet enligt 1 oktober 1973 och senare, uppgifter om föräldrar i regel endast för minderåriga. Normalt saknas därför uppgifter om föräldrar för personer som fötts före 1953 i befolkningsdatasystemet. Tidigare stadigvarande adress och hemort/hemkommun har uppdaterats kontinuerligt sedan registret bildades 1971. Fram till 1982 var det endast möjligt att spara de två sista adresserna, men från och med 1983 har hela boendehistoriken sparats. Tillfälliga adresser och postadresser med giltighetstider har lagrats sedan 1989. Äldre boendeuppgifter kan krävas för beviljande av hembygdsrätt med avvikelse från självstyrelselagens hemvistvillkor då tidigare hemvistperioder är avgörande för om hembygdsrätt kan beviljas. De flesta äldre folkbokföringsuppgifter finns registrerade hos församlingarna. Normalt är de uppgifter som landskapsregeringen har tillgång till tillräckliga. Uppgifterna om äldre mantalsskrivningsperioder och förälders tidigare hembygdsrätt finns i det äldre historiska hembygdsrättsregistret (kortregistrets som tidigare upprätthölls av häradsskrivaren).

 

4 § Övrig dokumentation till stöd för ansökan. Till ansökan fogas vid behov utredningar som styrker uppgifterna i ansökan, såsom intyg över kunskaper i svenska och belägg för boende i landskapet. Sådana belägg för boende i landskapet kan vara arbetsintyg, hyreskontrakt, fordon som är registrerade på Åland, intyg över studier som krävt närvaro på Åland. Det kan även röra sig om en fritt formulerad redogörelse av en person som känner personens boendehistoria.

     I paragrafen ingår även en hänvisning till 5 § 2 mom. hembygdsrättslagen om dokument som ska styrka en återflyttad sökandes avsikt att stanna i landskapet. Sådana dokument krävs inte om sökandens pågående hemvistperiod varat tre månader eller längre.

     Dessutom ingår i upplysningssyfte en hänvisning till att det i förvaltningslagen (2008:9) för landskapet Åland finns bestämmelser om komplettering av handlingar. Dels ska landskapsregeringen vid behov inbegära kompletterande handlingar, dels har sökanden möjlighet att på eget initiativ inkomma med ytterligare handlingar till stöd för ansökan.

 

3 kap. Stadigvarande utflyttning och återflyttning

 

6 § Stadigvarande utflyttning. I förfarandelagens 3 kap. finns de materiellt betydande bestämmelserna om stadigvarande utflyttning och återflyttning för tillämpning av den grundläggande förlustbestämmelsen i 8 § hembygdsrättslagen. Stadigvarande utflyttad för inledande av femårsperioden för förlust av hembygdsrätt är den som har sitt egentliga bo och hemvist utanför landskapet, dock inte den som bedriver studier enligt 7 §.

     Kompletterande bestämmelser finns i 4-6 kap. De innehåller bestämmelser om hur 8 § hembygdsrättslagen och 3 kap. förfarandelagen tillämpas genom fastställande av utflyttningsdagar och hur dessa registreringar handhas för att stadigvarande utflyttning och återflyttning ska registreras på ett korrekt sätt.

 

7 § Frånvaro för studier. Avsikten med bestämmelserna om frånvaro för studier som inte betraktas som stadigvarande utflyttning är att studerande ska ha möjlighet att bedriva studier utanför Åland utan att förlora sin hembygdsrätt. Enligt tidigare folkbokföringsbestämmelser var huvudregeln att adressen på studieorten registrerades som tillfällig adress i befolkningsdatasystemet och att hemorten inte ändrades under studietiden, men enligt lagen om hemkommun räknas endast studier som understiger ett år som grund för tillfälligt boende. De som studerar i Sverige är enligt den svenska folkbokföringslagen skyldiga att folkbokföra sig på studieorten. Det har av dessa orsaker blivit allt vanligare att studerande förlorar sin hembygdsrätt under studietiden.

     I bestämmelsen anges vad som avses med att bedriva sådana studier under vilken femårsperioden för förlust av hembygdsrätt inte inleds. Frånvarande för studier är den som efter utflyttningen bedriver studier i sådan utbildning och i den omfattning som enligt landskapslagen (2006:71) om studiestöd, nedan studiestödslagen, kan berättiga till studiestöd, eller i läroavtal som bedrivs med sikte på examen enligt en, med stöd av bestämmelser i lag eller annan författning, antagen läroplan. Utflyttningen är således inte stadigvarande enligt 8 § hembygdsrättslagen och femårsperioden för förlust av hembygdsrätt inleds inte under en maximalt femårig frånvarotid för studier. Det innebär att den som bedriver studier efter utflyttningen maximalt kan vara frånvarande under tio års tid, de sista fem åren som stadigvarande utflyttad, innan hembygdsrätten förloras.

     Enligt bestämmelserna i 4 kap. och 5 kap. är en hembygdsrättsinnehavare utflyttad i och med att en folkbokförd utflyttningsdag registrerats enligt befolkningsdatasystemet. I och med denna första registrering av utflyttningsdag antas även studerande vara stadigvarande utflyttade, men uppgiften korrigeras genom tillämpningen av 14 § om studiestödsbaserad utflyttningsdag enligt beviljat studiestöd och genom möjligheten till individuell prövning enligt 19 § om studiebaserad utflyttningsdag enligt studietid. Femårsperioden för förlust av hembygdsrätt inleds därför först från och med att hembygdsrättsinnehavaren inte längre bedriver studier, dock senast fem år efter utflyttningen.

 

8 § Stadigvarande återflyttning. Stadigvarande återflyttad för avbrytande av frånvarotiden enligt 8 § hembygdsrättslagen är den som enligt befolkningsdatasystemet åter under sex månaders tid utan avbrott har haft hemkommun i landskapet. När återflyttningen blivit stadigvarande betraktas hembygdsrättsinnehavaren inte längre som utflyttad; om han eller hon senare flyttar ut igen har tidigare frånvarotid inte längre betydelse, utan förfarandet börjar från början. Om återflyttningen däremot inte blev stadigvarande före den nya utflyttningen, fortsätter femårsperioden att löpa från den första utflyttningen.

     Landskapsregeringen gör enligt bestämmelsen ingen prövning av återflyttningen, utan denna konstateras helt utgående från befolkningsdatasystemet. Det bedöms som osannolikt att personer under en så lång tidsperiod försöker folkbokföra sig på Åland endast för att inte förlora sin hembygdsrätt. Därför kan folkbokföringens uppgifter betraktas som tillräckliga. Det bedöms dessutom skäligt att kräva att hembygdsrättsinnehavaren inte bara faktiskt återflyttar, utan även sköter sin flyttningsanmälan till befolkningsdatasystemet på ett korrekt sätt. I och med kravet på information till utflyttade hembygdsrättsinnehavare enligt 7 kap. förväntas medvetenheten om när flyttningsanmälan senast måste göras förväntas öka.

     Något krav på en viss periods bosättning på Åland för avbrytande av frånvarotiden finns inte i gällande lagstiftning. Femårsperioden för förlust avbryts i praktiken av en mycket kort folkbokförd period på Åland. När inflyttningen införs i hembygdsrättsregistret genom samkörning med befolkningsdatasystemet avlägsnas utflyttningsdagen. När sedan en ny utflyttningsdag genom en senare samkörning registreras, inleds en ny femårsperiod med bibehållen hembygdsrätt. Landskapsregeringen känner till att en del studerande har utnyttjat möjligheten att registrera stadigvarande adress i sitt föräldrahem under sommarmånaderna, vilket det även funnits en viss förståelse för med tanke på målsättningarna gällande studerande som framgår av avsnitt 7 ovan. Sannolikt har möjligheten att förlänga sin hembygdsrätt även utnyttjats av andra grupper i enskilda fall. Hur vanligt förekommande detta varit kan dock inte utläsas av hembygdsrättsregistret, eftersom tidigare utflyttningsdagar inte sparas.

     Kravet på en sexmånaders folkbokförd närvaroperiod för avbrytande av frånvaroperioden införs dels för att förfarandet ska bli förutsägbart och entydigt, dels för att hembygdsrätten grundar sig på stadigvarande boende i landskapet.

 

4 kap. Registerförfarande vid utflyttning och förlust

 

9 § Förlustbestämmande utflyttningsdag. En hembygdsrättsinnehavare anses utflyttad när en utflyttningsdag enligt denna lag har införts i hembygdsrättsregistret. Den första utflyttningsdag som registreras är folkbokförd utflyttningsdag enligt 13 §. I och med att en utflyttningsdag registreras antas hembygdsrättsinnehavarens utflyttning vara stadigvarande tills det eventuellt framgår att utflyttningen blivit stadigvarande först senare. När fler än en utflyttningsdag har registrerats anger nämligen den utflyttningsdag som infaller sist när utflyttningen blivit stadigvarande. Den utflyttningsdag som anger när utflyttningen blev stadigvarande inleder femårsperioden för förlust av hembygdsrätt och benämns förlustbestämmande utflyttningsdag.

 

10 § Förestående förlustdag. Den dag som infaller fem år efter den förlustbestämmande utflyttningsdagen är den förestående förlustdagen. Den dagen kommer den utflyttade hembygdsrättsinnehavaren att förlora sin hembygdsrätt om han eller hon inte före denna dag stadigvarande återflyttar. Eftersom den förestående förlustdagen följer av den förlustbestämmande utflyttningsdagen förnyas den då en ny utflyttningsdag registreras. Det innebär att den förestående förlustdagen flyttas framåt.

 

11 § Återflyttningsdag. Som återflyttningsdag registreras den dag då en utflyttad hembygdsrättsinnehavare enligt befolkningsdatasystemet har återflyttat. Flyttningsdagen som registreras som återflyttningsdag ska infalla före den förestående förlustdagen. Därmed avbryts femårsperioden för förlust av hembygdsrätt. När hembygdsrättsinnehavarens återflyttning enligt 8 § blivit stadigvarande, det vill säga när han eller hon haft hemkommun i landskapet oavbrutet under sex månaders tid, avlägsnas den förestående förlustdagen.

     Återflyttningsdag ska inte förväxlas med inflyttningsdag som registreras vid förvärv av hembygdsrätt. Inflyttningsdag och återflyttningsdag har olika funktioner, inflyttningsdag för förvärv av hembygdsrätt och återflyttningsdag för undvikande av förlust av hembygdsrätt vid återflyttning under den tid då personen fortfarande trots utflyttning har kvar sin hembygdsrätt.

 

12 § Förlustdag. Landskapsregeringen ska sedan den förestående förlustdagen infallit registrera den dagen som förlustdag, om ingen återflyttningsdag har avbrutit frånvarotiden. När en förlustdag registreras överflyttas enligt 30 § i 8 kap. om hembygdsrättsregistret uppgifterna om personen från det aktiva till det historiska registret.

     I praktiken är det nödvändigt att registreringen av förlust sker med en viss fördröjning eftersom en flyttningsdag, som ska registreras som återflyttningsdag, även kan anmälas till befolkningsdatasystemet efter att själva flyttningen inträffat. Dessutom kan en viss handläggningstid krävas innan uppgifterna i flyttningsanmälan har införts i befolkningsdatasystemet och landskapsregeringen får uppgifter som registrerats i början av en arbetsvecka fört så att de finns tillgängliga i början av nästa arbetsvecka.

     Hembygdsrättsinnehavaren ansvarar för att flyttningsanmälan görs i rätt tid. Enligt 7 § lagen om hemkommun har den som flyttar anmälningsskyldighet. När någon flyttar från sin hemkommun eller till en annan bostad inom hemkommunen, ska han eller hon tidigast en månad före och senast en vecka efter flyttningsdagen anmäla detta till magistraten, i landskapet till Statens ämbetsverk på Åland. En familjemedlem som flyttar tillsammans med personen kan göra anmälan för hans eller hennes räkning. Enligt 10 § lagen om hemkommun anses som en persons flyttningsdag den dag som uppgetts i flyttningsanmälan, om denna har gjorts inom en månad från flyttningen. Inkommer anmälan efter denna tid, anses som flyttningsdag den dag då anmälan inkommit. Bestämmelserna i 7 och 10 §§ kan leda till olika antaganden om hur flyttningsdagen bestäms om flyttningsanmälan lämnas för sent.

     Enligt 8 § landskapslagen (1970:39) om lagtingsval och kommunalval ska valregistermyndigheten senast den måndag som infaller den 41 dagen före valdagen upprätta ett register, i vilket införs varje person som enligt uppgifterna i befolkningsdatasystemet och hembygdsrättsregistret är röstberättigad i de kommande valen (rösträttsregister). Uppgifterna intas i rösträttsregistret sådana de är i befolkningsdatasystemet och hembygdsrättsregistret den 1 september klockan 24.00. Om en person efter den förestående förlustdagen, på grund av den fördröjda registeringen av förlust, finns kvar i hembygdsrättsregistret när rösträttsregistret upprättas, är det skäl att överväga om även dessa personer borde införas i rösträttsregistret. En sådan tolkning är inte till nackdel för personen, trots att en strikt tolkning av förlustbestämmelserna skulle innebära att han eller hon redan förlorat sin hembygdsrätt. Det är betydligt allvarligare om förlusten registrerats för tidigt. Om en person överförts till historiska registret för tidigt och det senare visar sig att personen faktiskt återflyttat före den förestående förlustdagen måste det finnas rutiner för att garantera att registreringen rättas. I en situation då det annars är klart att en återflyttning inte skett, fast överföringen till historiska registret inte genomförts, ska dock inte den vars förestående förlustdag passerat kunna utöva sina rättigheter endast på basen av att själva registreringen av förlusten inte genomförts.

     I 2 mom. regleras en situation där en återflyttning infallit före den förestående förlustdagen, men hembygdsrättsinnehavaren ändå efter denna åter utflyttat från landskapet innan sexmånadersperioden för stadigvarande återflyttning enligt 8 § förfarandelagen löpt till ända. I ett sådant fall registreras den nya flyttningsdagen som förlustdag.

 

5 kap. Utflyttningsdag på grund av lag

 

13 § Folkbokförd utflyttningsdag enligt befolkningsdatasystemet. Flyttningsdagen enligt befolkningsdatasystemet registreras som folkbokförd utflyttningsdag när en person med hembygdsrätt har flyttat från landskapet. I och med att en folkbokförd utflyttningsdag införts i hembygdsrättsregistret anses personen enligt 9 § utflyttad. Om inte någon ytterligare utflyttningsdag införs senare, räknas femårsperioden för förlust av hembygdsrätt från och med den folkbokförda utflyttningsdagen.

 

14 § Studiestödsbaserad utflyttningsdag enligt beviljat studiestöd. Den som för en period som infaller efter utflyttningen beviljats studiestöd av Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet (Ams) anses frånvarande för studier enligt 7 §. Landskapsregeringen ska av Ams få tillgång till uppgifterna om för vilka perioder utflyttade hembygdsrättsinnehavare beviljats studiestöd och enligt dem registrera en studiestödsbaserad utflyttningsdag (som blir förlustbestämmande, i stället för den folkbokförda). Studiestödsdagar som infaller efter att fem år förflutit från den folkbokförda utflyttningen beaktas inte.

     Den studiestödsbaserade utflyttningsdagen är den dag som följer på den sista dag för vilken studiestöd har beviljats, dock senast den dag som infaller fem år efter den folkbokförda utflyttningsdagen.

     Uppgifterna från studiestödsregistret måste beaktas innan ett meddelande om förestående förlust av hembygdsrätt (enligt bestämmelserna i 7 kap.) annars ska skickas ut, det vill säga i praktiken senast i början av det femte folkbokförda frånvaroåret.

     Det är även möjligt att samköra tidigare, exempelvis redan under det första frånvaroåret, och sedan uppdatera den studiestödsbaserade utflyttningsdagen med jämna mellanrum fram till att den maximala frånvarotiden för studier på fem år löpt ut.

     Exempel på hur tillämpningen av bestämmelserna utfaller för två exempelstuderande finns i avsnitt 7 i de allmänna motiveringarna.

 

6 kap. Utflyttningsdag efter individuell prövning

 

15 § Individuell prövning. När den folkbokförda utflyttningsdagen eller en senare utflyttningsdag inte korrekt anger när hembygdsrättsinnehavaren faktiskt stadigvarande utflyttat ska landskapsregeringen i ett beslut om utflyttningsdag fastställa en senare utflyttningsdag.

     I detta kapitel finns bestämmelser om förutsättningarna för beslut om utflyttningsdag och bestämmelser om hur en begäran om individuell prövning ska utformas. Prövningen kan grunda sig på egentligt bo och hemvist eller alternativt på studietid.

     Något lagstadgat krav på att ett formulär för begäran om individuell prövning av utflyttningsdag ska fastställas finns inte. Däremot är det såväl för hembygdsrättsinnehavaren som för handläggningen till fördel att sådana görs upp och distribueras.

     Landskapsregeringen gör ingen egen prövning vid registreringen av utflyttningsdagarna enligt det föregående kapitlet utan ska gällande dessa följa uppgifterna i befolkningsdatasystemet och studiestödsregistret. Därför tillämpas inte bestämmelserna om individuell prövning ifall den folkbokförda utflyttningsdagen eller den studiestödsbaserade utflyttningsdagen registrerats felaktigt. I så fall tillämpas 33 § om rättelse av anteckning i hembygdsrättsregistret.

 

16 § Tiden för individuell prövning. Hembygdsrättsinnehavaren har rätt att inlämna sin begäran om individuell prövning av utflyttningsdag ett år före den förestående förlustdagen och senast tre månader före den förestående förlustdagen. I en normalsituation inlämnas begäran efter att hembygdsrättsinnehavaren mottagit meddelandet om förestående förlust av hembygdsrätt som ska skickas enligt 7 kap. Det är dock möjligt att begära prövningen innan landskapsregeringen skickat meddelandet.

     Landskapsregeringen har minst tre månader på sig att fatta sitt beslut om utflyttningsdag, men normalt kan beslutet fattas tidigare. Beslutet om utflyttningsdag ska fattas före den förestående förlustdagen. Av beslutet ska klart framgå den förnyade förestående förlustdag som följer av den nya förlustbestämmande utflyttningsdagen. En bilaga om förnyad förestående förlustdag enligt 7 kap. ska bifogas beslutet.

 

17 § Boendebaserad utflyttningsdag enligt egentligt bo och hemvist. Landskapsregeringen kan inte registrera någon annan dag som folkbokförd utflyttningsdag än den flyttningsdag som registrerats i befolkningsdatasystemet. Det kan dock finnas situationer då det finns orsak att som en del av förlustförfarandet pröva egentligt bo och hemvist, motsvarande den autonoma prövning som landskapsregeringen gör i samband med ansökan om hembygdsrätt. Det är inte sannolikt att sådana situationer förekommer ofta, men det är principiellt viktigt att förlusten av hembygdsrätt inte enbart är bundet till ett enligt rikslagstiftningen upprätthållet register och de bedömningar av boende som riksmyndigheterna gör vid registreringen.

     Om en felaktig eller missvisande uppgift om en viss persons aktuella boendeuppgifter finns i befolkningsdatasystemet, kan felet bero på registermyndigheten eller på personen själv. Oberoende av hur felet uppkommit kan registreringen ha följder för om hembygdsrätten bibehålls. Trots att den som flyttar har anmälningsplikt är det inte ovanligt att flyttningsanmälan försummas av en eller annan anledning, särskilt om personen ifråga har möjlighet att vara bosatt på två ställen. Exempelvis kan den som efter studier i Sverige återflyttar till sitt familjehem inte komma att tänka på att den svenska adressen registrerarats som stadigvarande i befolkningsdatasystemet på grund av att adressen meddelats av Skatteverket, Sveriges folkbokföringsmyndighet.

     Till målsättningarna vid utformandet av det föreslagna förlustförfarandet hör att minimera risken för att någon förlorar sin hembygdsrätt på grund av bristande kunskap om när femårsperioden löper ut eller hur man ska förfara för att avbryta frånvaroperioden. Kraven i 7 kap. på information till hembygdsrättsinnehavare utanför landskapet före den förestående förlustdagen införs i detta syfte. Den som är registerad som utflyttad, men i praktiken redan återflyttat, har möjlighet att göra flyttningsanmälan före den förestående förlustdagen. Då krävs ingen individuell prövning för att rätta till situationen, och möjligheten till individuell prövning erbjuds inte heller i en sådan situation. Om en person faktiskt återflyttat för en längre period sedan den registrerade utflyttningen och sedan åter utflyttat före den förestående förlustdagen är det dock inte möjligt att i efterskott registrera den tidigare faktiska boendetiden i befolkningsdatasystemet. I en sådan situation kan det finnas skäl att begära prövning av utflyttningsdag enligt egentligt bo och hemvist. Även om situationen har uppkommit på grund av att personen inte skött sin anmälningsskyldighet gällande sin återflyttning till landskapet och sin nya utflyttning, är det om någon befinner sig i denna belägenhet skäligt att boendet kan prövas.

     Den folkbokförda närvaroperioden som leder till stadigvarande återflyttning föreslås enligt 8 § vara sex månader lång. I samklang med detta krav bedöms även en faktisk, redan avbruten, hemvistperiod som varat minst sex månader vara tillräcklig för att det ska vara skäligt att pröva boendet och fastställa en senare boendebaserad utflyttningsdag.

     Den boendebaserade utflyttningsdagen är den dag från och med vilken hembygdsrättsinnehavaren faktiskt har sitt egentliga bo och hemvist utanför landskapet. Det är naturligt att en strikt tolkning av egentligt bo och hemvist tillämpas i dessa fall eftersom boendeperioden i landskapet inte kan vara väldigt lång. Den som haft bostad på två ställen kan ha svårt att i efterskott visa att boendet på Åland, trots att uppgift om stadigvarande adress på Åland inte registrerats för denna tid, faktiskt hade karaktären av egentligt bo och hemvist. Exempelvis i en situation då det kan visas att den andra bostaden varit uthyrd och personen haft arbete på Åland under den ifrågavarande perioden kan dock egentligt bo och hemvist konstateras i efterskott. Det kan även förekomma att den som är registerad på en viss folkbokförd adress inte alls har tillgång till denna längre, trots att adressuppgiften finns kvar i befolkningsdatasystemet.

     Landskapsregeringen kan vid bedömningen av de boendeuppgifter som hembygdsrättsinnehavaren lämnat beakta familjeförhållanden, försörjning och andra motsvarande omständigheter. Avgörande är om hembygdsrättsinnehavaren faktiskt och huvudsakligen vistats på Åland.

     Avgift för handläggning av begäran om individuell prövning enligt egentligt bo och hemvist fastställs enligt landskapslagen om grunderna för avgifter till landskapet.

 

18 § Begäran om individuell prövning enligt egentligt bo och hemvist. Eftersom prövning av egentligt bo och hemvist är undantag från det normala antagandet att befolkningsregistrets stadigvarande adress visar på faktiskt och huvudsakligt boende är utredningskravet på hembygdsrättsinnehavaren i detta fall relativt omfattande. I en begäran om individuell prövning av utflyttningsdag enligt egentligt bo och hemvist ska ingå dels hembygdsrättsinnehavarens egen redogörelse för sitt boende, dels dokumentation som styrker uppgifterna om boendeperioden i landskapet. Sådana dokument kan vara anställningsavtal, hyresavtal och motsvarande. Även fritt formulerade redogörelser av personer som känner till personens boendeförhållanden under perioden kan utgöra sådan dokumentation.

     Gällande kravet på identifiering och möjligheten att inlämna begäran elektroniskt se detaljmotiveringarna under 2 §.

 

19 § Studiebaserad utflyttningsdag enligt studietid. Den som bedrivit studier enligt 7 § och inte beviljats åländskt studiestöd för denna tid kan begära individuell prövning enligt studietid. Studierna ska ha inletts inom två år från den folkbokförda utflyttningsdagen. Som studiebaserad utflyttningsdag fastställer landskapsregeringen den dag som följer på den sista dag under vilken hembygdsrättsinnehavaren bedrivit studier eller rimligen förväntas bedriva studier. Den som är inskriven för studier när begäran inlämnas och vars studier beräknas fortgå tills fem år har förflutit från den folkbokförda utflyttningsdagen ska få den studiebaserade utflyttningsdagen fastställd till den dag som infaller fem år efter den folkbokförda utflyttningsdagen. Det kan vara svårt att avgöra exakt vilken dag som är den sista dagen då studier bedrivits, särskilt om studierna inte kräver närvaro på lektioner. Man kan anta att den studerande själv gör en skälig bedömning av när studierna inte längre bedrivits i den omfattning som studiestödslagen, enligt hänvisningen i 7 §, kräver. I flera utbildningar och när det är frågan om läroavtal enligt 7 § 1 mom. 2 punkten torde de officiella intygen klart ange när studierna bedrivits.

     Begäran om individuell prövning enligt studietid ska, trots bestämmelserna i landskapslagen om grunderna för avgifter till landskapet, handläggas utan avgift.

 

20 § Begäran om individuell prövning enligt studietid. I en begäran om individuell prövning av utflyttningsdag enligt studietid ska ingå hembygdsrättsinnehavarens redogörelse för sina studier och officiella intyg som styrker uppgifterna om studietiden. Intyg på andra språk än svenska ska översättas i den mån det är nödvändigt för att tillräcklig information till stöd för beslutet ska framkomma. Hembygdsrättsinnehavaren ansvarar för översättningen. Vid behov kan landskapsregeringen begära att intygen kompletteras med bestyrkta översättningar.

     Gällande kravet på identifiering och möjligheten att inlämna begäran elektroniskt se detaljmotiveringarna under 2 §.

 

21 § Delgivning av beslut om utflyttningsdag. Landskapsregeringens beslut om utflyttningsdag ska delges genom vanlig delgivning eller elektronisk delgivning i enlighet med bestämmelserna i förvaltningslagen för landskapet Åland. Enligt 58 § förvaltningslagen för Åland gäller vid elektronisk delgivning att myndigheten ska meddela att mottagaren kan hämta beslutet från en av myndigheten anvisad server, databas eller någon annan fil. Mottagaren ska identifiera sig när beslutshandlingen hämtas. För identifieringen krävs en identifieringsteknik som myndigheten har godkänt som datatekniskt tillförlitlig och bevislig. Ett beslut anses enligt förvaltningslagen ha delgivits när handlingen har hämtats från den länk som myndigheten anvisat enligt 1 mom. Om beslutet inte har hämtats inom sju dagar efter myndighetens meddelande, ska en ny delgivning ske med något annat i lag föreskrivet delgivningssätt.

 

7 kap. Information till hembygdsrättsinnehavare utanför landskapet

 

22 § Information om förestående förlust. Tidigast ett år och senast sex månader före den förestående förlustdagen ska landskapsregeringen skicka ett meddelande om förestående förlust av hembygdsrätt till hembygdsrättsinnehavarens folkbokförda adress utanför landskapet. Mottagaren har då minst tre månader på sig att begära individuell prövning om den förlustbestämmande utflyttningsdagen inte korrekt anger när den registrerade stadigvarande utflyttat. Mottagaren har minst sex månader på sig att återflytta innan den förestående förlustdagen. Om mottagaren faktiskt återflyttat men underlåtit att göra flyttningsanmälan blir detta en påminnelse om att hembygdsrättsinnehavaren fortfarande är folkbokförd utanför landskapet och att flyttningen till landskapet med det snaraste bör anmälas (om meddelandet alls når fram i en sådan situation).

     Landskapsregeringen har möjlighet att begära uppdaterade boendeuppgifter från befolkningsdatacentralen för den som flyttat inom Finland efter utflyttningen från Åland. Den som bor utomlands ska dock själv meddela sina flyttningar utomlands till Statens ämbetsverk på Åland. Inom Norden sköter folkbokföringsmyndigheten i inflyttningslandet att utflyttningslandets folkbokföringsmyndighet får den första adressen i inflyttningslandet. Ett visst utbyte av senare adresser kan förekomma mellan de nordiska länderna, men även i Norden gäller att finska medborgare ska se till att själva anmäla flyttningar för att befolkningsdatasystemets uppgifter ska hållas aktuella. Att aktuell adress utomlands anmäls har betydelse förutom för att meddelandet om förestående förlust av hembygdsrätt ska nå rätt adress även exempelvis för distributionen av meddelandekort inför riksdagsval och presidentval.

     Den som begärt individuell prövning av hembygdsrätt får inte ett nytt meddelande om förestående förlustdag när det igen är minst sex månader kvar till den förestående förlustdagen, utan förväntas kunna hålla reda på sin förestående förlustdag utan särskild påminnelse. I stället får han eller hon en bilaga om förnyad förestående förlustdag, med motsvarande innehåll som i meddelandet, tillsammans med beslutet om utflyttningsdag.

 

23 § Meddelande om förestående förlust av hembygdsrätt. Meddelandet ska innehålla dels individspecifik information (den folkbokförda utflyttningsdag samt i tillämpliga fall även den studiestödsbaserade utflyttningsdagen och den förestående förlustdagen) och dels allmän information som är lika för alla. I den allmänna delen redogörs för bestämmelserna om stadigvarande återflyttning och för när och vart flyttningsanmälan ska inlämnas för att återflyttningen säkert ska registreras korrekt samt för bestämmelserna om individuell prövning av återflyttningsdag. Något krav på att formulär för begäran om individuell prövning ska bifogas finns inte, utan den bedömningen behöver landskapsregeringen vid tillämpningen av bestämmelsen. Dessutom ska det ingå information om gällande bestämmelse för hur den som förlorat sin hembygdsrätt efter återflyttning till landskapet på ansökan kan återfå sin hembygdsrätt.

 

24 § Bilaga om förnyad förestående förlustdag. I en bilaga om förnyad förestående förlustdag ska ingå samma information som enligt 23 § ska ingå i ett meddelande om förestående förlust av hembygdsrätt, med vissa uppdateringar.

     Om landskapsregeringen som ett resultat av den individuella prövningen valt att bibehålla den tidigare utflyttningsdagen, ska bilagan i stället rubriceras ”Bilaga om bibehållen förestående förlustdag”. Innehållskravet är det samma, men med den skillnaden att det bör framgå att den förestående förlustdagen inte förnyas.

 

8 kap. Hembygdsrättsregistret

 

25 § Hembygdsrättsregistrets syfte och innehåll. Några särskilda bestämmelser om hembygdsrättsregistret finns inte i gällande landskapslag och åländsk hembygdsrätt. För att den som har hembygdsrätt ska kunna åtnjuta de rättigheter som följer av denna rättsliga status är det nödvändigt att hembygdsrätten registreras. Eftersom rättigheten att rösta i lagtingsvalet följer av hembygdsrätten är det naturligt att det enda omnämnandet av hembygdsrättsregistret i lag finns i landskapslagen (1970:39) om lagtingsval och kommunalval, som källa för rösträttsregistret. 

     Dessutom finns bestämmelser i förvaltningslagen för Åland och landskapslagen (2007:88) om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen som är subsidiära i förhållande till särskilda bestämmelser.

     Syftet med hembygdsrättsregistret är att säkerställa att hembygdsrättsinnehavarnas rättigheter kan tillgodoses. Registret upprätthålls av landskapsregeringen som registeransvarig myndighet.

     I registret införs och bevaras uppgifter om personer som har hembygdsrätt och personer som tidigare har haft hembygdsrätt. De grundläggande uppgifterna om när en person förvärvat och förlorat sin hembygdsrätt ska inte förstöras, inte heller då personen avlidit eller något visst antal år förflutit från förlusten. Bevarandet är befogat med tanke på rättigheterna som är kopplade till hembygdsrätten och bestämmelserna om förälders hembygdsrätt som grund för ett tidigare beviljande av hembygdsrätt. Vissa historiska uppgifter bevaras inte, exempelvis äldre adresser och tidigare frånvaroperioder som inte längre är relevanta. Eftersom bestämmelserna som nu föreslås kräver vissa justeringar i registrets upplägg är det samtidigt lämpligt att göra en översyn av vilka uppgifter som försvinner vid uppdateringar och vilka som ska bevaras. Avgörande vid denna bedömning är om uppgifterna har en funktion utgående från hembygdsrättsregistrets syfte.

     I registret kan även registreras avslagsbeslut och de vid tidpunkten för avslagsbeslutet gällande uppgifter om sökanden. Sådana uppgifter ingår i nuläget inte i hembygdsrättsregistret.

 

26 § Hembygdsrättsregistrets uppbyggnad. Registret är i nuläget uppdelat i ett aktivt register över hembygdsrättsinnehavare och i ett historiskt register över personer som förlorat hembygdsrätten och denna uppdelning föreslås nu bli lagreglerad. Registret är elektroniskt. Dessutom finns ett äldre historiskt register på kort.

     I det aktiva registret registreras identifikationsuppgifter om hembygdsrättsinnehavaren, hembygdsrättsdag samt vad hembygdsrättsdagen grundar sig på. Det aktiva registret uppdateras regelbundet. Detta betyder att samkörning måste ske tillräckligt ofta att hembygdsrättsinnehavarnas rättigheter ska tillgodoses och för att en överföring till det historiska registret vid förlust av hembygdsrätt ska genomföras. Det aktiva registret samkörs med befolkningsdatasystemet (för uppdatering av adress med mera samt eventuell folkbokförd utflyttningsdag). Dessutom ska registret samköras med studiestödsregistret (för studiestödsbaserad utflyttningsdag).

 

27 § Uppgifter enligt befolkningsdatasystemet. I lagförslaget ingår flera bestämmelser där en åtskillnad görs mellan folkbokföringens uppgifter och prövningen av egentligt bo och hemvist. Folkbokföringens uppgift om stadigvarande adress är en stark indikation på egentligt bo och hemvist, men inte tillräcklig. Huvudregeln är och föreslås även i fortsättningen vara, att den som enligt befolkningsdatasystemet har sin hemkommun i landskapet registreras som bosatt i landskapet och den som inte längre har sin hemkommun i landskapet som bosatt utanför landskapet. Vissa uppgifter i hembygdsrättsregistret ska alltid antecknas enligt befolkningsdatasystemet. För den som redan förvärvat hembygdsrätt och har hemkommun på Åland görs ingen prövning av fortsatt hemvisttid.

 

28 § Registrering av hembygdsrätt som förvärvats på grund av lag. Registreringen av hembygdsrätt som förvärvats på grund av 6 § självstyrelselagen skiljer sig betydligt från registreringen av beviljad hembygdsrätt. Därför fördelas bestämmelserna om dessa två hembygdsrättsförvärv på skilda paragrafer. Med hembygdsrättsdag avses den dag då en person förvärvat hembygdsrätt. Hembygdsrättsdagen registreras redan enligt gällande praxis, men avsikten med de detaljerade bestämmelserna är att registeringen ska bli konsekvent och att det av hembygdsrättsregistret ska framgå hur förvärvet uppkommit. Ett sådant förfarande gör informationen om vilka som förvärvar hembygdsrätt mer lättillgänglig. Ett konsekvent registerförfarande bidrar även till att mer informativ och tillförlitlig statistik kan sammanställas.

     Förvärvet av hembygdsrätt enligt 6 § omfattar ingen prövning utan grundar sig helt på befolkningsdatasystemets uppgifter. Då ett barn under 18 år med minst en hembygdsrättsinnehavande förälder flyttar in till landskapet registreras inflyttningsdagen som hembygdsrättsdag. Som inflyttningsdag registreras då den folkbokförda flyttningsdagen till stadigvarande adress i landskapet. När barnen förvärvar hembygdsrätt tillsammans med sin far eller mor grundar sig barnens förvärv på 6 § (och förälderns på 7 § och eventuellt även på särskilda skäl enligt landskapslagen). Ett adopterat barn följer adoptivföräldrarna.

 

29 § Registrering av landskapsregeringens beslut om hembygdsrätt. Landskapsregeringen ska registrera den som beviljats hembygdsrätt i hembygdsrättsregistret. Hembygdsrättsdag är dagen för beviljande. Det ska alltid framgå med stöd av vilka bestämmelser ansökan bifölls. Hittills har denna uppgift inte alltid registrerats och vid olika tillfällen har anteckningarna med samma innehåll registrerats på olika sätt. Inflyttningsdagen kan inte vara hembygdsrättsdag vid förvärv på ansökan eftersom inflyttningen måste ha infallit innan ansökan inlämnas. Inflyttningsdagen är den dag som inledde den pågående hemvistperioden, oftast den folkbokförda inflyttningsdagen, men om landskapsregeringen vid prövningen av ansökan gjort en annan bedömning, ska inflyttningsdagen registreras enligt beslutet.

 

30 § Registrering av förlustdag. Bestämmelser om registrering av utflyttningsdagar och av förlustdag när hembygdsrätten förloras efter utflyttning finns i 4 kap. Övriga dagar som registreras som förlustdag är dagen för förlust av finskt medborgaskap, en grund för förlust av hembygdsrätt som är ovanlig, och dödsdagen. En person som avlidit förlorar inte sin hembygdsrätt i vanlig mening, men har inte längre hembygdsrätt och ska därför överföras till det historiska registret.

 

31 § Myndigheters tillgång till hembygdsrättsregistret. Ålands polismyndighet har redan tillgång till det aktiva hembygdsrättsregistret. Denna rätt ska nu framgå direkt av lagen. Polismyndighetens behov av uppgifterna grundar sig på 30 § 2 punkten självstyrelselagen, det vill säga skyldigheten att utfärda pass där ordet ”Åland” ingår åt den som har hembygdsrätt. Självstyrelselagens bestämmelser gäller endast pass som utfärdas på Åland. Den som har hembygdsrätt och ansöker om pass någon annanstans får således ett lika utformat pass som finska medborgare utan hembygdsrätt.

     Landskapsregeringen kan ge en annan myndighet tillgång till hembygdsrättsregistret för att fullgöra myndighetens på lag grundade uppgifter. Ett särskilt beslut ska i så fall fattas. I beslutet ska anges för vilka på lag grundade uppgifter myndigheten får tillgång till registret, inklusive hänvisningar till dessa bestämmelser i lag.

     Den som behöver utreda någons hembygdsrätt bör vara uppmärksam på att det inte alltid går att sluta sig till att någon som saknas i hembygdsrättsregistret med säkerhet saknar hembygdsrätt. Detta gäller särskilt små barn som förvärvar hembygdsrätt på grund av förälders hembygdsrätt, eftersom registreringen sker med en viss fördröjning. En finsk medborgare som är under 18 år, har hemkommun i landskapet och minst en förälder med hembygdsrätt har alltid hembygdsrätt.

 

32 § Rätt till information om registrerade uppgifter. Var och en har rätt att få upplysning om han eller hon är registrerad i hembygdsrättsregistret och, om så är fallet, vilka uppgifter som är registrerade om honom eller henne. Rätten gäller även vårdnadshavare och andra lagliga företrädare för personen. Rätten till information gäller redan enligt landskapslagen (2007:88) om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen (landskapets personuppgiftslag). Det är ganska vanligt att utflyttade personer ringer och frågar om de fortfarande har kvar sin hembygdsrätt och i så fall när de kan komma att förlora den.

     I den gällande landskapslagen finns en bestämmelse om hembygdsrättsintyg. Landskapsregeringen har övervägt möjligheten att helt avstå från hembygdsrättsintyg och endast allmänt reglera rätten till utdrag, men föreslår nu en reglering enligt vilket ett hembygdsrättsintyg är en särskild typ av utdrag. Den registrerade har rätt att få ett utdrag avgiftsfritt.

 

33 § Rättelse av anteckning i hembygdsrättsregistret. Det är av särskild vikt att uppgifterna i hembygdsrättsregistret är korrekta. Rättelser av stavfel och motsvarande kan göras utan att detta särskilt antecknas. Betydelsefulla ändringar behöver dock kunna spåras. Rättelser i det historiska registret behöver sällan göras. Det är dock möjligt att göra frivilliga korrigeringar i det historiska registret, exempelvis för att underlätta uppgörandet av statistik.

     En stor del av uppgifterna i hembygdsrättsregistret grundar sig på befolkningsdatasystemets uppgifter, vilka inte kan rättas av landskapsregeringen. Om en skriftlig begäran om rättelse gäller uppgifter som registrerats enligt befolkningsdatasystemet ska landskapsregeringen skicka begäran vidare till rätt myndighet och informera den registrerade. Om en sådan begäran inkommit muntligt är det lämpligt att be personen själv ta kontakt med rätt myndighet.

 

34 § Försenad registrering av hembygdsrättsinnehavare. Eftersom avsaknaden av en registrering av hembygdsrätt har avsevärd betydelse för en enskilds möjlighet att utöva sina rättigheter, införs en särskild bestämmelse om försenad registrering. Normalt är det inte nödvändigt att särskilt informera om att den försenade registringen verkställts, men tidpunkten för en försenad registrering ska alltid antecknas.

     I vissa fall ska hembygdsrättsinnehavaren informeras. Avgörande för om en person har hembygdsrätt grundad på 6 § självstyrelselagen är omständigheterna vid förvärvet. Därför kan det finnas situationer då en person som är över 18 år inte har blivit registrerad direkt vid förvärvet. För en myndig person har hembygdsrätten särskild betydelse på grund av rösträtten och valbarheten i lagtingsval, för män som bott i landskapet före 12 års ålder även på grund av befrielsen från värnplikt.

 

9 kap. Särskilda bestämmelser

 

35 § Landskapsregeringens rätt till uppgifter. En särskilt i lag angiven rätt för landskapsregeringen att för kontroll av riktigheten av uppgiven information få tillgång till uppgifter införs. Det kan exempelvis gälla uppgifter om studier och boende som angivits i en begäran om individuell prövning av utflyttningsdag.   

 

36 § Besvär. I bestämmelsen hänvisas till 25 § självstyrelselagen, enligt vilken framgår att besvär över landskapsregeringens beslut anförs hos Högsta förvaltningsdomstolen, och till förvaltningsprocesslagen (FFS 586/1996), där de allmänna bestämmelserna om besvär ingår.

 

37 § Ikraftträdande. Den exakta tidpunkten för ikraftträdandet lämnas öppen för att bestämmas av landskapsregeringen enligt 20 § självstyrelselagen.

     Den förestående förlustdagen följer normalt av den förlustbestämmande utflyttningsdagen, men eftersom det är oklart om den utflyttningsdag (den folkbokförda) som registrerats enligt gällande förlustförfarande fyller kriterierna för förlustbestämmande utflyttningsdag enligt de nya bestämmelserna, ska alla utflyttade hembygdsrättsinnehavare ha möjlighet att bli delaktiga i det nya förfarandet. Exempelvis ska beviljat studiestöd beaktas, meddelande om förestående förlust av hembygdsrätt skickas ut och möjligheten till individuell prövning av utflyttningsdag erbjudas. Under en övergångstid på ett år ska därför ingen förlora sin hembygdsrätt enligt 8 § hembygdsrättslagen. Landskapsregeringen ska som förestående förlustdag registrera den dag som infaller ett år efter lagens ikraftträdande, om det inte följer av den folkbokförda utflyttningsdagen att en senare förestående förlustdag ska registreras.

 


 

Lagtext

 

Landskapsregeringen föreslår att följande lagar antas.

 

1.

 L A N D S K A P S L A G
om åländsk hembygdsrätt

 

     I enlighet med lagtingets beslut, tillkommet i den ordning 35 § lagtingsordningen för Åland anger, föreskrivs:

 

1 kap.
Allmänna bestämmelser

 

1 §

Lagens innehåll

     Denna lag kompletterar grunderna för åländsk hembygdsrätt i självstyrelselagen för Åland (självstyrelselagen) med i 7 § 3 mom. och 8 § 2 mom. självstyrelselagen avsedda bestämmelser om särskilda skäl för beviljande av hembygdsrätt och om förlust av hembygdsrätt för den som annat än tillfälligt flyttar från landskapet.

     I en annan landskapslag bestäms om registrering av hembygdsrättsinnehav samt om förfarandena vid förvärv och förlust av hembygdsrätt (förfarandelagen).

 

2 kap.
Särskilda skäl för beviljande av hembygdsrätt

 

2 §

Undantag från villkoren i självstyrelselagen

     I detta kapitel finns bestämmelser om när en sökande som uppfyller de övriga kraven i 7 § 2 mom. självstyrelselagen av särskilda skäl kan beviljas hembygdsrätt med avvikelse från kravet i momentets 2 punkt på att sökanden utan avbrott har haft sitt egentliga bo och hemvist i landskapet under minst fem års tid (hemvistvillkoret) eller med avvikelse från kravet i momentets 3 punkt på att sökanden har tillfredsställande kunskaper i svenska (språkkunskapsvillkoret).

 

3 §

Pågående och tidigare hemvistperioder

     I bestämmelserna om avvikelse från självstyrelselagens hemvistvillkor avses med

     1) en hemvistperiod en boendeperiod under vilken sökanden utan avbrott har haft sitt egentliga bo och hemvist i landskapet,

     2) den pågående hemvistperioden sökandens hemvistperiod från och med den senaste inflyttningen till landskapet, och

     3) en tidigare hemvistperiod en hemvistperiod som sökanden avbrutit.

 

4 §

Hembygdsrätt efter tre års hemvist

     Landskapsregeringen ska trots självstyrelselagens hemvistvillkor bevilja en sökande hembygdsrätt om

     1) den pågående hemvistperioden har varat minst tre år, och

     2) sökanden har ytterligare anknytning till landskapet på grund av att

     a) sökanden har haft hembygdsrätt,

     b) sökanden har en tidigare hemvistperiod som varade minst fem år,

     c) sökanden har tidigare hemvistperioder som sammanlagt varade minst sju år, eller

     d) minst en av sökandens föräldrar har eller har haft hembygdsrätt.

     Grunden i 1 mom. 2 punkten underpunkt d tillämpas även på den vars förälder före den 1 januari 1952 under minst fem års tid varit mantalsskriven i landskapet.

 

5 §

Hembygdsrätt direkt efter återflyttning

     Landskapsregeringen ska trots självstyrelselagens hemvistvillkor bevilja en sökande som återflyttat till landskapet hembygdsrätt om sökanden

     1) efter den senaste inflyttningen har visat sin avsikt att stanna i landskapet, och

     2) har en tidigare hemvistperiod som varade eller tidigare hemvist­perioder som sammanlagt varade minst

     a) tio år om sökanden har haft hembygdsrätt, eller

     b) tolv år.

     För att uppfylla kravet i 1 mom. 1 punkten ska sökanden i ansökan förklara sin avsikt att stanna i landskapet. Har sökandens pågående hemvistperiod varat en kortare tid än tre månader ska avsikten dessutom styrkas med dokument om anställning eller andra långsiktiga åtaganden som knyter sökanden till landskapet.

 

6 §

Undantag från hemvistvillkoret efter särskild prövning

     Landskapsregeringen kan, i fråga om en sökande som inte uppfyller villkoren i 4 eller 5 §, utgående från en helhetsbedömning av sökandens anknytning till landskapet bevilja sökanden hembygdsrätt trots självstyrelselagens hemvistvillkor om

     1) den pågående hemvistperioden har varat minst ett år, och

     2) anknytningen till landskapet är betydande och långvarig.

     Landskapsregeringen ska vid prövningen beakta om sökanden har anknytning till landskapet genom boende, familjeband, försörjning och långsiktiga åtaganden som knyter sökanden till landskapet. Vid prövningen ska landskapsregeringen fästa särskild vikt vid tidigare hemvistperioder och den pågående hemvistperiodens hela längd.

 

7 §

Undantag från språkkunskapsvillkoret

     Landskapsregeringen kan trots självstyrelselagens språkkunskapsvillkor bevilja en sökande hembygdsrätt om den sökande inte förmår påvisa tillfredsställande kunskaper i svenska på grund av sitt hälsotillstånd, en hör-sel-, syn- eller talskada, särskilda inlärningssvårigheter eller motsvarande omständigheter.

     Vid prövningen enligt 1 mom. räknas studier i svenska och aktiva försök att tillgodogöra sig svenska till sökandens fördel.

     I förfarandelagen bestäms hur tillfredsställande kunskaper i svenska kan påvisas och hur kunskaperna ska redovisas i ansökan om hembygdsrätt.

 


 

3 kap.
Förlust av hembygdsrätt

 

8 §

Förlust efter utflyttning

     Den som stadigvarande utflyttat från landskapet förlorar sin hembygdsrätt efter fem år om inte frånvarotiden därförinnan avbrutits genom stadigvarande återflyttning till landskapet.

     I förfarandelagen bestäms när en hembygdsrättsinnehavares utflyttning och återflyttning är stadigvarande.

 

4 kap.
Särskilda bestämmelser

 

9 §

Ikraftträdande och lagstiftningsordning

     Denna lag träder i kraft den

     Genom denna lag upphävs landskapslagen (1993:2) om åländsk hembygdsrätt.

     Beslut om ändring, upphävande eller avvikelse från denna lag antas med kvalificerad majoritet i den ordning som 35 § lagtingsordningen (2011:97) för Åland anger.

 

10 §

Övergångsbestämmelser

     På ansökningar om hembygdsrätt som är anhängiga när lagen träder i kraft tillämpas denna lags bestämmelser om särskilda skäl för beviljande av hembygdsrätt om inte tillämpning av 2 § i den upphävda lagen leder till ett fördelaktigare resultat för sökanden.

     Under det första året från ikraftträdandet förlorar ingen sin hembygdsrätt på grund av 8 § 1 mom. i denna lag. Under övergångstiden förlorar ingen heller sin hembygdsrätt på grund av 4 § i den upphävda lagen

 

__________________

 


 

2.

L A N D S K A P S L A G
om
hembygdsrättsförfaranden

 

     I enlighet med lagtingets beslut föreskrivs:

 

1 kap.
Allmänna bestämmelser

 

1 §

Lagens innehåll

     I denna lag finns bestämmelser om registrering av hembygdsrättsinnehav samt om förfarandena vid förvärv och förlust av åländsk hembygdsrätt enligt självstyrelselagen för Åland (självstyrelselagen) och landskapslagen (  :  ) om åländsk hembygdsrätt (hembygdsrättslagen).

 

2 kap.
Ansökan om hembygdsrätt

 

2 §

Formulär för ansökan om hembygdsrätt

     Landskapsregeringen ska fastställa ett formulär för ansökan om åländsk hembygdsrätt där sökanden ska uppge de uppgifter som behövs för handläggningen av ansökan. Formuläret ska publiceras dels som pappersblankett, dels elektroniskt på landskapsregeringens webbplats. Versionerna av formuläret kan till upplägg och formulering anpassas till publiceringssättet.

     Formuläret ska vara utformat så att den sökande handleds att uppge följande uppgifter:

     1) fullständigt namn och eventuellt tidigare namn,

     2) personbeteckning,

     3) medborgarskap,

     4) adress och övriga kontaktuppgifter,

     5) senaste inflyttningsdag till landskapet,

     6) information om kunskaper i svenska enligt 3 § 2 mom.,

     7) uppgift om sysselsättning såsom yrke, arbetsplats eller studieplats,

     8) uppgifterna i 1-5 punkten för de av sökandens barn som är under 18 år och bosatta i landskapet,

     9) i tillämpliga fall utredning rörande sådana i 2 kap. hembygdsrättslagen angivna grunder som åberopas för beviljande av hembygdsrätt trots självstyrelselagens hemvistvillkor och språkkunskapsvillkor,

     10) vid behov övriga uppgifter till stöd för ansökan,

     11) datering,

     12) underskrift eller annan identifiering, och

     13) en förteckning över bilagor till ansökan.

     I formuläret ska ingå information om vilka rättigheter som är anknutna till hembygdsrätten och om grunderna för beviljande av hembygdsrätt enligt självstyrelselagen och hembygdsrättslagen.

 

3 §

Hur kunskaper i svenska påvisas och redovisas

     Att en sökande har tillfredsställande kunskaper i svenska enligt 7 § 2 mom. 3 punkten självstyrelselagen kan påvisas genom utbildning som sökanden genomgått på svenska, språkexamensintyg, annan dokumentation av språkkunskaperna eller annan muntlig eller skriftlig information om språkkunskaperna.

     Sökanden ska med anledning av kravet på tillfredsställande kunskaper i svenska i ansökan ange:

     1) sitt modersmål och sina föräldrars modersmål,

     2) om sökanden genomgått utbildning på svenska, information om utbildningen, och

     3) vid behov även annan information om hur sökanden förvärvat sina kunskaper i svenska samt en egen bedömning av språkkunskapsnivån.

     Om landskapsregeringen bedömer att informationen om språkkunskaperna som framkommer i ansökan, och vid en eventuell kontroll av riktigheten av uppgifterna enligt 35 §, inte är tillräcklig för att avgöra om sökanden har tillfredsställande kunskaper i svenska, ska landskapsregeringen aktivt bereda sökanden tillfälle att muntligen visa sina kunskaper. Vid behov ska landskapsregeringen även bereda sökanden tillfälle att visa sin förmåga att skriva svenska.

      I 7 § hembygdsrättslagen bestäms om beviljande av hembygdsrätt med avvikelse från språkkunskapsvillkoret.

 

4 §

Övrig dokumentation till stöd för ansökan

     I 5 § 2 mom. hembygdsrättslagen bestäms när dokument som styrker sökandens avsikt att stanna i landskapet ska bifogas en ansökan om hembygdsrätt direkt efter återflyttning.

     Till ansökan fogas vid behov annan utredning som styrker uppgifterna i ansökan, såsom intyg över kunskaper i svenska och belägg för boende i landskapet.

     I förvaltningslagen (2008:9) för landskapet Åland finns bestämmelser om komplettering av handlingar.

 

5 §

Uppgifter till stöd för prövningen

     Landskapsregeringen ska beakta de uppgifter om sökanden i befolkningsdatassystemet som behövs för prövningen av ansökan om hembygdsrätt. Bestämmelser om befolkningsdatasystemet och om hemkommun finns i lagen om befolkningsdatasystemet och Befolkningsregistercentralens certifikattjänster (FFS 661/2009) och i lagen om hemkommun (FFS 2001/1994).

     Landskapsregeringen kan för prövningen av om det enligt 7 § självstyrelselagen finns vägande skäl som föranleder att ansökan avslås begära utlåtande av Ålands polismyndighet för att utreda huruvida sökanden gjort sig skyldig till en straffbar gärning, meddelats besöksförbud eller är misstänkt för en straffbar gärning. Utlåtandet ska dock inte omfatta information om straffbara gärningar för vilka straffet är ordningsbot.

     Landskapsregeringen kan vid handläggningen av en ansökan om hembygdsrätt inbegära utredning eller utlåtande av andra myndigheter.

     I 35 § bestäms om landskapsregeringens rätt att kontrollera uppgifter.

 

3 kap.
Stadigvarande utflyttning och återflyttning

 

6 §

Stadigvarande utflyttning

     Stadigvarande utflyttad för inledande av femårsperioden för förlust av hembygdsrätt enligt 8 § hembygdsrättslagen är den som har sitt egentliga bo och hemvist utanför landskapet, dock inte den som bedriver studier enligt 7 §.

     Om registerförfarandet vid utflyttning och förlust samt om hur utflyttningsdag fastställs bestäms i 4-6 kap.

 

7 §

Frånvaro för studier

     Frånvarande för studier är den som efter utflyttningen bedriver studier

     1) i sådan utbildning och i den omfattning som enligt landskapslagen (2006:71) om studiestöd, nedan studiestödslagen, kan berättiga till studiestöd, eller

     2) i läroavtal som bedrivs med sikte på examen enligt en med stöd av bestämmelser i lag eller annan författning antagen läroplan.

     Utflyttningen för den som varit frånvarande för studier blir stadigvarande när hembygdsrättsinnehavaren inte längre bedriver studier, dock senast fem år efter utflyttningen.

 

8 §

Stadigvarande återflyttning

     Stadigvarande återflyttad för avbrytande av frånvarotiden enligt 8 § hembygdsrättslagen är den som enligt befolkningsdatasystemet åter under sex månaders tid utan avbrott har haft hemkommun i landskapet.

 

4 kap.
Registerförfarande vid utflyttning och förlust

 

9 §

Förlustbestämmande utflyttningsdag

     En hembygdsrättsinnehavare anses utflyttad och antas stadigvarande utflyttad när en utflyttningsdag enligt denna lag har införts i hembygdsrättsregistret. När fler än en utflyttningsdag har registrerats anger den utflyttningsdag som infaller sist när utflyttningen blivit stadigvarande.

     Den utflyttningsdag som enligt 1 mom. inleder femårsperioden för förlust av hembygdsrätt benämns förlustbestämmande utflyttningsdag.

 

10 §

Förestående förlustdag

     Som förestående förlustdag registreras den dag då en utflyttad hembygdsrättsinnehavare kommer att förlora sin hembygdsrätt om han eller hon inte före denna dag stadigvarande återflyttar.

     Den förestående förlustdagen förnyas när en ny utflyttningsdag enligt 9 § blir förlustbestämmande.

 

11 §

Återflyttningsdag

     Som återflyttningsdag registreras den dag då en utflyttad hembygdsrättsinnehavare enligt befolkningsdatasystemet har återflyttat. Flyttningsdagen som registreras som återflyttningsdag ska infalla före den förestående förlustdagen.

     Den förestående förlustdagen avlägsnas när hembygdsrättsinnehavarens återflyttning enligt 8 § blivit stadigvarande.

 

12 §

Förlustdag

     Landskapsregeringen ska sedan den förestående förlustdagen infallit registrera den dagen som förlustdag, om ingen återflyttningsdag registrerats.

     När en återflyttningsdag registrerats och hembygdsrättsinnehavaren efter den förestående förlustdagen åter utflyttat innan återflyttningen blivit stadigvarande, ska den nya flyttningsdagen registreras som förlustdag.

 

5 kap.
Utflyttningsdag på grund av lag

 

13 §

Folkbokförd utflyttningsdag enligt befolkningsdatasystemet

     Landskapsregeringen ska för den som inte längre har hemkommun i landskapet registrera flyttningsdagen enligt befolkningsdatasystemet som folkbokförd utflyttningsdag.

 

14 §

Studiestödsbaserad utflyttningsdag enligt beviljat studiestöd

     Landskapsregeringen ska för den som enligt studiestödslagen har beviljats studiestöd för en period som infaller efter utflyttningen, enligt Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighets uppgifter registrera en studiestödsbaserad utflyttningsdag.

     Den studiestödsbaserade utflyttningsdagen är den dag som följer på den sista dag för vilken studiestöd har beviljats. Har studiestöd beviljats för en period som infaller helt eller delvis efter att fem år förflutit från utflyttningen, ska dock som studiestödsbaserad utflyttningsdag registreras den dag som infaller fem år efter den folkbokförda utflyttningsdagen.

 

6 kap.
Utflyttningsdag efter individuell prövning

 

15 §

Individuell prövning

     Landskapsregeringen ska enligt bestämmelserna i detta kapitel efter individuell prövning fastställa en utflyttningsdag på begäran av en hembygdsrättsinnehavare som stadigvarande utflyttat senare än den registrerade förlustbestämmande utflyttningsdagen anger.

 

16 §

Tiden för individuell prövning

     Begäran om individuell prövning av utflyttningsdag ska inlämnas tidigast ett år och senast tre månader före den förestående förlustdagen.

     Landskapsregeringen ska fatta sitt beslut om utflyttningsdag före den förestående förlustdagen.

 

17 §

Boendebaserad utflyttningsdag enligt egentligt bo och hemvist

     Den som enligt befolkningsdatasystemet utflyttat från landskapet, men som därefter, trots att anteckning i befolkningsdatasystemet saknas, åter under en period omfattande minst sex månader har haft sitt egentliga bo och hemvist i landskapet och först därefter stadigvarande utflyttat kan få sin senare utflyttning fastställd av landskapsregeringen efter individuell prövning.

     Den boendebaserade utflyttningsdagen som landskapsregeringen fastställer efter prövning av egentligt bo och hemvist är den dag från och med vilken hembygdsrättsinnehavaren faktiskt har sitt egentliga bo och hemvist utanför landskapet.

 

18 §

Begäran om individuell prövning enligt egentligt bo och hemvist

     I en begäran om individuell prövning av utflyttningsdag enligt egentligt bo och hemvist ska ingå hembygdsrättsinnehavarens redogörelse för sitt boende enligt 2 mom., dokumentation som styrker uppgifterna om boendeperioden i landskapet samt fullständigt namn, personbeteckning, nuvarande adress och eventuella övriga kontaktuppgifter, datering samt underskrift eller annan identifiering.

     I redogörelsen ska följande information ingå:

     1) orsaken till att den folkbokförda utflyttningsdagen inte korrekt anger när innehavarens egentliga bo och hemvist i landskapet faktiskt upphörde,

     2) vilken dag som korrekt anger tidpunkten för innehavarens senaste stadigvarande utflyttning från landskapet,

     3) under vilken boendeperiod omfattande minst sex månader efter den folkbokförda utflyttningsdagen som innehavaren hade sitt egentliga bo och hemvist i landskapet samt på vilken eller vilka adresser innehavaren var bosatt under denna tid,

     4) till vilken adress utanför landskapet innehavaren flyttade samt eventuella övriga adresser där innehavaren därefter varit bosatt, samt

     5) familjeförhållanden, försörjning och andra motsvarande omständigheter som påverkat boendet.

 

19 §

Studiebaserad utflyttningsdag enligt studietid

     Den som enligt 7 § varit frånvarande för studier som inletts inom två år från den folkbokförda utflyttningsdagen kan få sin senare utflyttning fastställd av landskapsregeringen efter individuell prövning.

     Den studiebaserade utflyttningsdagen som landskapsregeringen fastställer efter prövning av studietid är den dag som följer på den sista dag under vilken hembygdsrättsinnehavaren bedrivit studier eller rimligen förväntas bedriva studier. Den som är inskriven för studier när begäran inlämnas och vars studier beräknas fortgå tills fem år har förflutit från den folkbokförda utflyttningsdagen ska få den studiebaserade utflyttningsdagen fastställd till den dag som infaller fem år efter den folkbokförda utflyttningsdagen.

     Begäran om individuell prövning enligt studietid handläggs utan avgift.

 

20 §

Begäran om individuell prövning enligt studietid

     I en begäran om individuell prövning av utflyttningsdag enligt studietid ska ingå hembygdsrättsinnehavarens redogörelse för sina studier enligt 2 mom., officiella intyg som styrker uppgifterna om studietiden samt fullständigt namn, personbeteckning, nuvarande adress och eventuella övriga kontaktuppgifter, datering samt underskrift eller annan identifiering. Intyg på andra språk än svenska ska översättas i den mån det är nödvändigt för att tillräcklig information till stöd för beslutet ska framkomma.

     I redogörelsen ska följande information ingå:

     1) utbildningsinstitutionens namn och rättsliga status i det land där den är belägen,

     2) studieinriktningens namn och för vilken examen studierna bedrivs,

     3) när studierna inletts, under vilka perioder studierna bedrivits och i vilken takt studierna bedrivits i förhållande till den studietakt som enligt studiestödslagen utgör heltidsstudier eller deltidsstudier, samt

     4) när studierna avslutats eller hur länge studierna rimligen förväntas fortgå.

 

21 §

Delgivning av beslut om utflyttningsdag

     Landskapsregeringens beslut om utflyttningsdag ska delges genom vanlig delgivning eller elektronisk delgivning i enlighet med bestämmelserna i förvaltningslagen för landskapet Åland.

 

7 kap.
Information till hembygdsrättsinnehavare utanför landskapet

 

22 §

Information om förestående förlust

     Tidigast ett år och senast sex månader före den förestående förlustdagen ska landskapsregeringen skicka ett meddelande om förestående förlust av hembygdsrätt till hembygdsrättsinnehavarens folkbokförda adress utanför landskapet.

     Efter att en hembygdsrättsinnehavare begärt individuell prövning av utflyttningsdag enligt 6 kap. tillämpas 1 mom. inte, utan i stället fogas till beslutet om utflyttningsdag en i 24 § avsedd bilaga om förnyad förestående förlustdag eller bibehållen förestående förlustdag.

 

23 §

Meddelande om förestående förlust av hembygdsrätt

     I ett meddelande om förestående förlust av hembygdsrätt ska ingå information om

     1) den folkbokförda utflyttningsdag samt i tillämpliga fall även den studiestödsbaserade utflyttningsdagen,

     2) den förestående förlustdagen,

     3) att hembygdsrättsinnehavaren inte förlorar sin hembygdsrätt den förestående förlustdagen om han eller hon därförinnan enligt 8 § stadigvarande återflyttar,

     4) hur hembygdsrättsinnehavaren ska förfara för att få en återflyttning registrerad i befolkningsdatasystemet,

     5) individuell prövning av utflyttningsdag enligt 6 kap., och

     6) gällande bestämmelser för hur den som förlorat sin hembygdsrätt efter återflyttning till landskapet på ansökan kan återfå sin hembygdsrätt.

 

24 §

Bilaga om förnyad förestående förlustdag

     I en bilaga om förnyad förestående förlustdag ska ingå samma information som enligt 23 § ska ingå i ett meddelande om förestående förlust av hembygdsrätt, med följande avvikelser:

     1) informationen uppdateras så att den efter individuell prövning fastställda utflyttningsdagen framgår och den tidigare förestående förlustdagen ersätts med den förnyade förestående förlustdagen, och

     2) informationen kompletteras med ett påpekande om att landskapsregeringen inte kommer att skicka något ytterligare meddelande om förestående förlust av hembygdsrätt.

     Om landskapsregeringen efter begäran om individuell prövning i sitt beslut om utflyttningsdag i stället för att fastställa en ny utflyttningsdag väljer att bibehålla den redan registrerade, ska bilagan rubriceras bilaga om bibehållen förestående förlustdag.

 

8 kap.
Hembygdsrättsregistret

 

25 §

Hembygdsrättsregistrets syfte och innehåll

     Landskapsregeringen upprätthåller hembygdsrättsregistret för att säkerställa att hembygdsrättsinnehavarnas rättigheter kan tillgodoses.

     I registret införs och bevaras uppgifter om personer som har hembygdsrätt och personer som tidigare har haft hembygdsrätt. I registret kan även registreras avslagsbeslut och vid tidpunkten för avslagsbeslutet gällande uppgifter om sökanden.

 

26 §

Hembygdsrättsregistrets uppbyggnad

     Hembygdsrättsregistret upprättshålls elektroniskt och är uppdelat i ett aktivt register över hembygdsrättsinnehavare och i ett historiskt register över personer som förlorat hembygdsrätten eller inte beviljats hembygdsrätt. Dessutom finns ett äldre historiskt register.

     Det aktiva registret uppdateras med uppgifter enligt befolkningsdatasystemet, landskapsregeringens beslut och vid behov med andra uppgifter som är förenliga med hembygdsrättsregistrets syfte.

 

27 §

Uppgifter enligt befolkningsdatasystemet

     I det aktiva hembygdsrättsregistret registreras och uppdateras följande i befolkningsdatasystemet folkbokförda uppgifter:

     1) släktnamn, förnamn, personbeteckning, medborgarskap, stadigvarande adress och hemkommun samt eventuell tillfällig adress, samt

     2) folkbokförd utflyttningsdag och återflyttningsdag.

     Dessutom införs enligt 28 och 29 §§ övriga folkbokförda uppgifter på vilka förvärvet av hembygdsrätt grundar sig.

 

28 §

Registrering av hembygdsrätt som förvärvats på grund av lag

     Senast tre månader efter det att ett barn under 18 år på grund av 6 § 2 mom. självstyrelselagen förvärvat hembygdsrätt ska landskapsregeringen registrera barnet i hembygdsrättsregistret. Om barnets namn inte registrerats i befolkningsdatasystemet får landskapsregeringen dock välja att registrera hembygdsrättsinnehavaren först efter att namnet registrerats.

     Den dag då barnet förvärvat hembygdsrätt ska registreras som hembygdsrättsdag. I anslutning till hembygdsrättsdagen ska det framgå om hembygdsrätten förvärvats

     1) på grund av faderns, moderns eller båda föräldrarnas hembygdsrätt, samt om den förvärvats

     2) vid födseln, den dag då adoption fastställdes, inflyttningsdagen, dagen då finskt medborgarskap förvärvades eller dagen då fadern, modern eller båda föräldrarna förvärvade hembygdsrätt.

 

29 §

Registrering av landskapsregeringens beslut om hembygdsrätt

     Landskapsregeringen ska registrera den som beviljats hembygdsrätt i hembygdsrättsregistret.

     Den dag då hembygdsrätten beviljats ska registreras som hembygdsrättsdag. I anslutning till hembygdsrättsdagen ska det framgå med stöd av vilken eller vilka bestämmelser i självstyrelselagen och hembygdsrättslagen som hembygdsrätten beviljats.

     Inflyttningsdagen ska registreras enligt befolkningsdatasystemet eller, om landskapsregeringen i beslutet om beviljande gjort en annan bedömning av när den pågående hemvistperioden inletts, enligt landskapsregeringens beslut.

 

30 §

Registrering av förlustdag

     Bestämmelser om registrering av förlustdag när hembygdsrätten förlorats efter utflyttning finns i 4 kap.

     När hembygdsrätten förlorats enligt 8 § 1 mom. självstyrelselagen ska landskapsregeringen registrera dagen för förlust av finskt medborgarskap som förlustdag.

     När en hembygdsrättsinnehavare avlidit ska lanskapsregeringen registrera dödsdagen som förlustdag.

     När en förlustdag för en person registreras överflyttas uppgifterna om personen från det aktiva registret till det historiska registret.

 

31 §

Myndigheters tillgång till hembygdsrättsregistret

     Ålands polismyndighet har rätt att få tillgång till hembygdsrättsregistret för att åt hembygdsrättsinnehavare enligt 30 § 2 punkten självstyrelselagen utfärda pass där ordet ”Åland” ingår.

     Landskapsregeringen kan ge en annan myndighet tillgång till hembygdsrättsregistret för att fullgöra myndighetens på lag grundade uppgifter. I beslutet som ger en myndighet tillgång till registret ska de villkor som följer av lag anges. Vid behov kan landskapsregeringen uppställa ytterligare villkor för rätten att ta del av uppgifterna.

     Om en myndighet som beretts tillgång till hembygdsrättsregistret observerar brister i registret ska myndigheten uppmärksamgöra landskapsregeringen på bristerna.

 

32 §

Rätt till information om registrerade uppgifter

     Var och en har rätt att få upplysning om han eller hon är registrerad i hembygdsrättsregistret och, om så är fallet, vilka uppgifter som är registrerade om honom eller henne.

     Den registrerade har rätt att avgiftsfritt få ett utdrag ur hembygdsrättsregistret. Utdraget kan begäras med eller utan angivande av ändamål. Om ändamålet inte anges levereras ett utdrag med alla uppgifter om den registrerade.

     Om ett utdrag önskas för att utdraget för ett särskilt ändamål ska intyga innehav av hembygdsrätt, ska ändamålet anges. Ett sådant utdrag benämns hembygdsrättsintyg. I ett hembygdsrättsintyg ingår endast de uppgifter som behövs för att för det angivna ändamålet intyga innehav av hembygdsrätt.

     Begäran om upplysning enligt 1 mom. och utdrag enligt 2 och 3 mom. kan vara muntlig eller skriftlig. Om begäran om utdrag inkommit elektroniskt levereras utdraget elektroniskt, om det inte framgår av begäran att utdraget önskas på papper.

 

33 §

Rättelse av anteckning i hembygdsrättsregistret

     Var och en har rätt att begära rättelse av uppgifter som är registrerade om honom eller henne i hembygdsrättsregistret. Landskapsregeringen kan även införa rättelser på eget initiativ.

     Landskapsregeringen ska informera den rättelsen berör om resultatet av begäran. Landskapsregeringen behöver dock inte särskilt informera om rättelser av stavfel eller andra fel av mindre betydelse eller om det finns skäl att anta att den som berörs inte förväntar sig att informationen ges.

     En daterad anteckning om rättelsen ska införas när rättelsen kan ha betydelse för fastställande av en persons förvärv eller förlust av hembygdsrätt eller den tid under vilken personen har haft eller kommet att bibehålla sin hembygdsrätt.

     En rättelse i det historiska registret ska göras om rättelsen har betydelse för utredande av en persons hembygdsrättsinnehav eller för beviljande av hembygdsrätt.

 

34 §

Försenad registrering av hembygdsrättsinnehavare

     En hembygdsrättsinnehavare som inte registrerats i hembygdsrättsregistret ska införas i registret utan obefogat dröjsmål. Datum för den försenade registreringen ska antecknas i registret.

     Landskapsregeringen ska meddela innehavaren om den vidtagna åtgärden om den försenade registreringen verkställts på hembygdsrättsinnehavarens initiativ eller om registreringen som landskapsregeringen gjort på eget initiativ gäller en person som fyllt 18 år.

 

9 kap.
Särskilda bestämmelser

 

35 §

Landskapsregeringens rätt att kontrollera uppgifter

     Landskapsregeringen har rätt att kontrollera riktigheten i de uppgifter som sökanden angett i ansökan om hembygdsrätt eller hembygdsrättsinnehavaren angett i en begäran om individuell prövning av utflyttningsdag. För kontrollen krävs ingen misstanke om att sökanden angett felaktiga uppgifter.

     Den som har uppgifter som behövs för kontrollen ska på landskapsregeringens begäran ge ut uppgifterna.

 

36 §

Besvär

     Om anförande av besvär över landskapsregeringens beslut finns bestämmelser i 25 § självstyrelselagen och i förvaltningsprocesslagen (FFS 586/1996).

 

37 §

Ikraftträdande

     Denna lag träder i kraft den

     Om inte en senare förestående förlustdag följer av lagens bestämmelser ska landskapsregeringen som förestående förlustdag registrera den dag som infaller ett år efter lagens ikraftträdande.

 

__________________

 

 

Mariehamn den 28 augusti 2014

 

 

L a n t r å d

 

 

Camilla Gunell

 

 

Föredragande minister

 

 

Wille Valve

 

 



[1] Olika översättningar förekommer av beslutet. Även Nationernas Förbunds råd översätts på olika sätt. I den översättnings som publiceras i Ålands lagsamling benämns beslutet ”Folkförbundsrådets beslut av den 24 juni 1921”.

[2] Översättningen med ”hemortsrätt” för ”domicile légal” och ”legally domiciled” i Ålandsöverenskommelsen finns publicerad i Ålands lagsamling 2012 och tidigare upplagor. En annan översättning (”sitt lagliga bo och hemvist”) återges i Tollet, Artur och Uggla, John, Lagstiftningen angående självstyrelse för Åland (Holger Schildts förlag, Helsingfors, 1930).

Originaltexterna på franska och engelska samt en utgående från originalen redigerad översättning (”laga hemvist”) ingår i Internationella avtal och dokument rörande Åland 1956-1992 (Ålands kulturstiftelse, Mariehamn, 1993), även samlade på: http://www.kulturstiftelsen.ax/internationella-avtal.

[3] Spiliopoulou Åkermark, Sia ”Hembygdsrättens framväxt: från Ålandsöverenskommelsen till 1951 års självstyrelselag – och idag?” i Spiliopoulou Åkermark (red.) Den åländska hembygdsrätten: Rapport från seminariet Hembygdsrätt, näringsrätt, medborgarrätt – hörnstenar i den åländska självstyrelsen i Helsingfors den 14 juni 2007 (Ålands lagting & Ålands fredsinstitut, 2007) citerar och analyserar rapportörskommissionens yttrande.

[4] Tollet och Uggla, 1930, s. 141, ytterligare resonemang s. 142 samt 144-145. Det citerade resonemanget hänför författarna till Hermanson, Robert ”Några tvistefrågor beträffande Ålandslagarne” s. 145-162 i Tidskrift, utgiven av Juridiska Föreningen i Finland (JFT), 1922. Robert Hermanson, som var delegerad för Finland vid Ålandsfrågans behandling och en auktoritet inom statsrätt och rättshistoria, framför sin tolkning av ”bo och hemvist” som ett led i en argumentation för garantilagens tolkning av Ålandsöverenskommelsen, enligt vilken kravet på fem års laga bo och hemvist inte ska tolkas gälla även fastighetsförvärv.

[5] Sjölund, Anna-Lena ”Förvärv av åländsk hembygdsrätt på ansökan” i Spiliopoulou Åkerrnark (red.), 2007 beskriver förvaltningsförfarandet, med många exempel på konkreta hembygdsrättsbeslut och hur de motiverats.

[6] Dom 9.12.2010 i målet C-300/09, Staatssecretaris van Justitie mot F. Toprak och C-301/09, Staatssecretaris van Justitie mot I. Oguz, stycke 30, Rättsfallssamlingen 2010 I-12845.

[7] Dom 15.11.2011 i målet C-256/11 Murat Dereci m.fl. mot Bundesministerium für Inneres. Rättsfallssamlingen 2011. I-11315.