Lagförslag 18/2015-2016

Lagtingsår: 2015-2016
Typ av dokument: Lagförslag

Ladda ner Word-dokument

 

LAGFÖRSLAG nr 18/2015-2016

 

Datum

 

 

2016-09-08

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till Ålands lagting

 

 

 

 

 


Kulturhistoriskt värdefulla föremål

 

 

Huvudsakligt innehåll

 

Landskapsregeringen föreslår ändringar i landskapslagen om skydd för kulturhistoriskt värdefulla föremål. Förslaget syftar främst till att genomföra direktiv 2014/60/EU av den 15 maj 2014 om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium. Samtidigt föreslår landskapsregeringen vissa uppdateringar av gällande bestämmelser.

     Europeiska kommissionen har i juli 2016 skickat ett motiverat yttrande till Finland med anledning av det försenade genomförandet av direktivet i landskapet. Avsikten är att den föreslagna lagen ska träda i kraft så snart som möjligt.

 

__________________

 


 

INNEHÅLL

Huvudsakligt innehåll 1

Allmän motivering. 3

1. Nuläge. 3

1.1 Landskapslagstiftning. 3

1.2 EU-lagstiftning. 3

1.3 Internationella konventioner 5

1.4 Lagstiftning i riket och Sverige. 6

2. Lagstiftningsbehörighet 7

3. Landskapsregeringens överväganden. 8

4. Landskapsregeringens förslag. 9

5. Förslagets verkningar 9

6. Ärendets beredning. 10

Detaljmotivering. 10

Ändring av landskapslagen om skydd för kulturhistoriskt värdefulla föremål 10

Lagtext 13

L A N D S K A P S L A G om ändring av landskapslagen om skydd för kulturhistoriskt värdefulla föremål 13

Bilaga 1. 15

FFS 1292/2015 Lag om återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort från territoriet för en medlemsstat i Europeiska unionen. 15

Bilaga 2. 18

FFS / Lag om begränsning av utförseln av kulturföremål 18

Parallelltexter 22

 


 

Allmän motivering

 

1. Nuläge

 

1.1 Landskapslagstiftning

 

Landskapslagen om skydd för kulturhistoriskt värdefulla föremål

 

Landskapslagen (1986:58) om skydd för kulturhistoriskt värdefulla föremål, nedan skyddslagen, trädde i kraft den 1 januari 1987. Skyddslagen har till ändamål att genom begränsning av utförseln av kulturföremål från landskapet skydda det åländska kulturarvet. I 2 § i skyddslagen definieras de kulturföremål som är föremål för skydd. För det första avses med kulturföremål över 50 år gamla konstverk samt konstindustri- och konsthantverksprodukter. För det andra omfattar begreppet andra över 50 år gamla föremål av allmänt kulturhistoriskt värde. I skyddslagen räknas upp ett antal exempel på sådana föremål. För det tredje gäller skyddslagen även värdefulla föremål och manuskript oberoende av ålder, om de har anknytning till den åländska historien eller bemärkta personer.

     Genom skyddslagen infördes en tillståndsplikt för utförsel från landskapet av kulturföremål. Den som har för avsikt att föra ut kulturföremål ska ha tillstånd till utförseln av landskapsregeringen. Ur 2 § i skyddslagen framgår när kulturföremål får föras ut utan tillstånd. Skyddslagen innehåller närmare bestämmelser om bland annat tillståndsförfarandet och grunder för när landskapsregeringen ska och inte ska bevilja tillstånd för utförsel. Skyddslagen innehåller också hänvisningar till bestämmelser i rikslagstiftning. Detta gäller övervakningsmyndigheternas rätt att använda tvångsmedel (8 §), förvaltningsprocessuella bestämmelser i samband med besvär över landskapsregeringens beslut (9 §) och straffrättsliga förverkandepåföljder (10 §).

     Skyddslagen har ändrats två gånger (1993/13 och 1995/26). Som ett resultat av ändringarna år 1993 utvidgades skyddet för de i skyddslagen definierade kulturföremålen till att omfatta även utförsel från landskapet till övriga delar av landet. Skyddet för det åländska kulturarvet hade före detta inneburit begränsningar enbart vid utförsel från landskapet till utlandet.

     År 1993 infördes också bestämmelser i skyddslagen som har till ändamål att skydda det nationella finländska kulturarvet. Eftersom landskapet har behörighet att lagstifta om skyddet av kulturhistoriskt värdefulla föremål kan rikets lagstiftning om begränsning av utförseln av kulturföremål inte tillämpas i landskapet. Därför infördes i 1a § i skyddslagen en bestämmelse om att även sådana kulturföremål som avses i 2 § i lagen om begränsning av utförseln av kulturföremål (FFS 445/1978) ska omfattas av skyddslagens tillämpning. Utförsel av dessa kulturföremål från landskapet förutsätter inte tillstånd från landskapsregeringen om tillstånd tidigare har beviljats av rikets myndigheter enligt rikets lagstiftning.

     Den andra ändringen i skyddslagen år 1995 gjordes för att anpassa landskapslagstiftningen till EES-avtalet. Enligt 1b § i skyddslagen krävs inte tillstånd för utförsel av kulturföremål om behörig domstol beslutat om återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort den 1 januari 1995 eller senare från ett land som ingår i det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

 

1.2 EU-lagstiftning

 

Exportförordningen

 

Inom Europeiska unionen har antagits EU-lagstiftning som gäller både utförsel av kulturföremål och återlämnande av olagligt bortförda kulturföremål. Bestämmelser om utförsel av kulturföremål till länder utanför Europeiska unionen finns i Europeiska rådets förordning (EG) nr 116/2009 om export av kulturföremål, nedan exportförordningen. Utförsel av kulturföremål är tillståndspliktig verksamhet så som bestäms i exportförordningen.

     Enligt exportförordningen krävs för export av kulturföremål utanför gemenskapens tullområde exportlicens. Den som för ut föremålet ska ansöka om exportlicens av den behöriga myndigheten i medlemsstaten. Exportlicensen gäller inom hela unionen. Med kulturföremål avses de föremål som räknas upp i bilagan till exportförordningen. Förteckningen motsvarar i huvudsak de föremålsklasser som räknas upp i bilagan till direktiv 93/7/EEG om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium, nedan återlämnandedirektivet från 1993.

     Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1081/2012 för rådets förordning (EG) nr 116/2009 om export av kulturföremål innehåller sådana bestämmelser om exportlicenser som kompletterar rådets förordning.

 

Återlämnandedirektivet från 1993

 

Återlämnandedirektivet från 1993 antogs för att säkerställa skyddet av kulturföremål som medlemsstaterna klassificerar som nationella skatter. Direktivet skapar ett system för återlämnande av olagligt bortförda kulturföremål inom det område som hör till den inre marknaden. Den stat från vars territorium kulturföremålet olagligt har förts bort kan kräva att det återlämnas. Varje medlemsstat ska utse en eller flera centrala myndigheter som ska utföra de uppgifter som bestäms i artikel 4 i direktivet. Utöver de centrala myndigheterna utförs uppgifter enligt direktivet av de myndigheter som i varje medlemsstat är behöriga i ärendet.

     Till myndigheternas uppgifter hör bland annat att på begäran utreda var ett olagligt bortfört kulturföremål finns samt att vidta de åtgärder som behövs för det fysiska bevarandet av föremålet och för att förhindra åtgärder som syftar till att undvika återlämnande. I återlämnandedirektivet från 1993 föreskrivs det också om ett förfarande där den behöriga domstolen efter ansökan kan besluta att föremålet ska återlämnas. Denna typ av domstolsbeslut har beaktats i 1a § i skyddslagen och det krävs inte tillstånd från landskapsregeringen för utförsel av kulturföremål om behörig domstol beslutat om återlämnande av kulturföremål till ett land som ingår i det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Återlämnandedirektivet från 1993 har ändrats två gånger (direktiv 96/100/EG och direktiv 2001/38/EG).

     Landskapsregeringen meddelade kommissionen år 1995 att återlämnandedirektivet från 1993 har genomförts i landskapet genom landskapslagen (1995/26) om ändring av landskapslagen om skydd för kulturhistoriskt värdefulla föremål. Till den del som direktivet ålägger medlemsstaterna att vidta lagstiftningsåtgärder i fråga om rättskipning och andra rättsområden som hör till rikets behörighet meddelade landskapsregeringen att Finlands notifiering även är giltig för Åland.

 

Återlämnandedirektivet från 2014

 

Rådets direktiv 2014/60/EU om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012, nedan kallat återlämnandedirektivet från 2014, upphäver återlämnandedirektivet från 1993. Till sitt innehåll motsvarar det nya återlämnandedirektivet till stor del det upphävda direktivet.

     Det nya direktivet innehåller främst fyra centrala ändringar i förhållande till återlämnandedirektivet från 1993. Den första ändringen gäller direktivets tillämpningsområde. Tillämpningsområdet för återlämnandedirektivet från 1993 omfattade de kulturföremål som angavs i en bilaga till direktivet. Återlämnandedirektivet utvidgar tillämpningsområdet till att gälla alla de kulturföremål som avses i artikel 36 i EUF-fördraget som i medlemsstaterna har klassificerats som nationella skatter.

     Den andra ändringen gäller det elektroniska system för utbyte av information som ska användas i kontakterna mellan de centrala myndigheterna. De centrala myndigheterna ska samarbeta med varandra och utbyta information genom att använda informationssystemet för den inre marknaden IMI (Internal Market Information System). Den tredje ändringen gäller förlängning av vissa tidsfrister som anknyter till förfarandet för återlämnande av kulturföremål. Den fjärde ändringen gäller införandet av särskilda kriterier för bedömningen av den av kulturföremålets ägare visade vederbörliga omsorg som är en förutsättning för att ersättning ska betalas ut.

     Återlämnandedirektivet från 2014 utfärdades den 15 maj 2014 och direktivet skulle genomföras i medlemsstaterna senast den 18 december 2015. Europeiska kommissionen har i juli 2016 skickat ett motiverat yttrande till Finland. Ur det motiverade yttrandet framgår att direktivet inte ännu har införlivats på Åland.

 

1.3 Internationella konventioner

 

Unescos konvention

 

Konventionen om förbud mot och förhindrande av olovlig import, export och överföring av äganderätt avseende kulturegendom, nedan kallad Unescos konvention, ingicks i Paris år 1970. Enligt Unescos konvention är all import, export eller äganderätt till kulturegendom som sker i strid med de bestämmelser som antagits av konventionsstaterna enligt konventionen olovlig. Konventionsstaterna förutsätts föreskriva om att det krävs tillstånd för att sådan kulturegendom som staterna själva definierar som viktig ska kunna exporteras. Unescos konvention innehåller flertalet allmänt hållna skyldigheter för konventionsstaterna.

     Finland tillträdde Unescos konvention år 1999 (FördrS 92/1999). De av konventionens bestämmelser som hörde till området för lag sattes i kraft genom rikslag (FFS 875/1999). Ålands lagting gav sitt bifall till rikslagen enligt 59 § 2 mom. självstyrelselagen för Åland (ÅFS 1999:63). Bifallet noterades i riksförordningen om konventionens ikraftträdande (FFS 876/1999).

 

Unidroit-konventionen

 

Unescos konvention innehåller inte detaljerade bestämmelser om frågor som rör återlämnande av egendom som förts ut ur ett land i strid med konventionen. Av den orsaken ingicks år 1995 Unidroit-konventionen om stulna eller olagligt exporterade kulturföremål, nedan Unidroit-konventionen. Konventionen gäller återlämnande av stulna kulturföremål och återlämnande av kulturföremål som har förts ut från en konventionsstats territorium i strid med den statens lagstiftning om export av kulturföremål. En konventionsstat kan begära att en domstol eller någon annan behörig myndighet i en annan konventionsstat ska förordna att kulturföremål som olagligt förts ut från den återkrävande statens territorium ska återlämnas.

     Finland tillträdde Unidroit-konventionen (FördrS 94/1999) samtidigt med tillträdet till Unescos konvention från 1970. Även Unidroit-konventionen har satts i kraft i Finland genom lag (FFS 877/1999). I lagen bestäms bland annat om den behöriga domstolen vid behandling av ärenden som gäller ansökan om återlämnande, om myndigheternas uppgifter och om säkringsåtgärder. Ålands lagting gav sitt bifall till rikslagen (ÅFS 1999:63). Bifallet noterades i riksförordningen om Unidroit-konventionens ikraftträdande (FFS 878/1999). Det kan noteras att lagutskottet i samband med behandlingen av Unescos konvention och Unidroit-konventionen i Ålands lagting år 1999 ansåg att landskapslagstiftningen i huvudsak uppfyller de krav konventionerna ställer, men att det kan finnas orsak att se över landskapslagstiftningen (LaUB 11/1998-99).

 

Haagkonventionen

 

År 1954 ingicks i Haag konventionen om skydd av kulturegendom i händelse av väpnad konflikt, nedan kallad Haagkonventionen. Det andra protokollet till Haagkonventionen godkändes 1999. Haagkonventionen tillämpas i huvudsak under krigstid och vid väpnad konflikt, men den innehåller också bestämmelser om åtgärder i anslutning till beredskap och information som ska vidtas redan under fredstid.

     Finland tillträdde konventionen år 1994 (FördrS 93/1994) och godkände 2004 det andra protokollet till Haagkonventionen (FördrS 152/2004). Det första protokollet till Haagkonventionen sattes i kraft genom rikslag (FFS 1135/1994). I lagen föreskrivs det om skydd för samt förvaring och återlämnande av kulturegendom som avses i det första protokollet till Haagkonventionen och som finns i Finland. Ålands lagting gav sitt bifall till rikslagen (ÅFS 1995:9). Bifallet noterades i riksförordningen om ikraftträdandet (FFS 1136/1994).

 

1.4 Lagstiftning i riket och Sverige

 

Riket

 

I riket finns skilda lagar gällande begränsning av utförsel av kulturföremål och återlämnande av kulturföremål. I rikets lagstiftning infördes begränsningar vid utförsel av kulturföremål ursprungligen genom lagen om begränsning av utförseln av kulturföremål (FFS 445/1978). Den rikslagen har senare upphävts och ersatts med lagen om begränsning av utförseln av kulturföremål (FFS 115/1999), nedan rikets utförsellag. Kulturföremål som definieras i rikets utförsellag får inte föras ut ur landet utan utförseltillstånd som utfärdats av Museiverket, Nationalgalleriet eller någon annan tillståndsmyndighet som undervisnings- och kulturministeriet anvisar. Tillstånds- och tullmyndigheterna övervakar att lagen följs.

     Inför Finlands EU-medlemskap antogs även lagstiftning i riket för att genomföra det ovan nämnda återlämnandedirektivet från 1993. Direktivet genomfördes i riket genom en särskild lag, lagen om återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort från en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (FFS 1276/1994). Efter att återlämnandedirektivet från 2014 trädde i kraft genomfördes direktivet så att rikslagen från 1994 ersattes med lagen om återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort från territoriet för en medlemsstat i Europeiska unionen (FFS 1292/2015).

     För tillfället bereds ny rikslagstiftning om begränsning av utförsel av kulturföremål. Enligt förslaget ska rikets utförsellag från 1999 ersättas med en ny utförsellag i riket (RP 112/2016). I propositionen som har överlämnats till riksdagen föreslås även vissa ändringar i den lag som satte i kraft Unidroit-konventionen och som Ålands lagting gav sitt bifall till (FFS 877/1999). I fortsättningen ska undervisnings- och kulturministeriet vara central myndighet i riket i stället för justitieministeriet.

 

Sverige

 

I Sverige finns bestämmelser om utförsel av kulturföremål i kulturmiljölagen (1988:950) och kulturmiljöförordningen (1988:1188). Syftet med bestämmelserna om utförsel är att se till att äldre svenska och utländska kulturföremål som kan vara av stor betydelse för det nationella kulturarvet och som kan hjälpa att förstå äldre tiders kultur ska finnas kvar i landet. De kulturföremål för vilka det fordras tillstånd för utförsel anges i kulturmiljöförordningen. Ansökningar om tillstånd till utförsel ska ges in till Riksantikvarieämbetet, som vid behov styr ansökan vidare till den behöriga myndigheten. Handläggningen av tillstånd till utförsel har fördelats på flera olika myndigheter enligt specialområde.

     Om återlämnande av kulturföremål finns bestämmelser i kapitel 6-8 i kulturmiljölagen. Kapitel 6 gäller återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort från en stat som ingår i EES medan kapitel 7 och 8 avser återlämnande i förhållande till en stat som har tillträtt Unidroit-konventionen. Återlämnandedirektivet från 2014 har genomförts i Sverige genom lag (2015:852) om ändring i kulturmiljölagen (1988:950).

 

2. Lagstiftningsbehörighet

 

Skyddet för kulturhistoriskt värdefulla föremål nämndes inte särskilt i den första eller den andra självstyrelselagen, men i samband med lagstiftningskontrollen hänvisades rättsområdet till landskapets lagstiftningsbehörighet. Tiden före den gällande självstyrelselagen ansågs landskapet ändå inte ha behörighet att begränsa utförseln av kulturföremål från landskapet till riket.

     Enligt 18 § 11 punkten i den nuvarande självstyrelselagen hör skyddet av kulturhistoriskt värdefulla föremål till landskapets lagstiftningsbehörighet. Bestämmelsen medför behörighet att lagstifta både om förbud mot utförsel av sådana föremål till utlandet och mot att föra dem till riket. Enligt detaljmotiveringarna till 27 § 12 punkten i självstyrelselagen ska handelspolitiska begränsningar av införsel och utförsel av varor också i framtiden regleras av riksorganen. Företas begränsningar av andra orsaker, t.ex. tekniska säkerhetskrav eller av kultur- eller miljöpolitiska skäl, ska behörigheten bedömas utgående från det rättsområde som åtgärden i sakligt hänseende närmast hänför sig till.

     I samband med lagstiftningskontrollen av ändring i landskapslagen om skydd för kulturhistoriskt värdefulla föremål kvalificerade högsta domstolen landskapets behörighet även på ett annat sätt (utlåtande 24.2.1993). Domstolen konstaterade att landskapet har behörighet att stadga om begränsningar i rätten att använda och inneha kulturhistoriskt värdefulla föremål förutsatt att begränsningarna inte förhindrar en normal, skälig och förnuftig användning av föremålen.

     Lagförslaget berör genomförandet av EU-lagstiftning och internationella konventioner. Självstyrelselagens utgångspunkt är att EU-lagstiftning och internationella konventioner inte inverkar på behörighetsfördelningen mellan landskapet och riket. Detta innebär i regel att landskapet ska utnämna sina egna behöriga förvaltningsmyndigheter som har hand om de uppgifter som EU-lagstiftning (eller internationella konventioner) förutsätter och som berör landskapets behörighet. Detta kan medföra att förvaltningsmyndigheter i landskapet har kontakter med eller rapporterar till berörda organisationer och länder utanför landskapet. Ett särfall är emellertid situationer då EU-lagstiftning anger att staten kan ha endast en ansvarig central myndighet. Om genomförandet i landskapet av EU-lagstiftning i dylika situationer har närmare reglerats i 59b § i självstyrelselagen.

     Lagförslaget berör vissa av de i Finlands grundlag tryggade grundläggande fri- och rättigheterna. I 15 § i grundlagen anges det att vars och ens egendom är tryggad. Enligt 20 § 1 mom. i grundlagen bär var och en ansvar för kulturarvet. Strävan att bevara kulturarvet har ansetts utgöra en godtagbar grund för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUU 47/1998 rd).

 

3. Landskapsregeringens överväganden

 

Då skyddslagen trädde i kraft år 1987 var landskapet inte föremål för europeisk eller internationell reglering om skyddet av kulturföremål. EU-lagstiftningen och internationella konventioner har medfört rättsligt bindande reglering om utförsel och återlämnande av kulturföremål. Bland annat förutsätter artikel 6 i Unescos konvention att konventionsstaterna gör exporten av kulturföremål beroende av tillstånd och inför ett lämpligt intyg genom vilket anges att exporten av ett kulturföremål sker med tillstånd.

     Det är framförallt EU:s återlämnandedirektiv från 2014 som har aktualiserat en översyn av skyddslagens bestämmelser. Europeiska kommissionen har i slutet av juli 2016 riktat ett motiverat yttrande till Finland gällande genomförandet av detta direktiv på Åland. Förfarandet för återlämnande är till stor del koncentrerat till domstolsväsendet och enligt direktivet ska domstolar besluta om återlämnande av kulturföremål. Till denna del rör återlämnandedirektivet från 2014 rättskipning och rikets behörighet. Domstolars beslut om återlämnande har beaktats i 1b § i skyddslagen.

     Till vissa andra delar berör återlämnandedirektivet från 2014 landskapets behörighet. Enligt artikel 4 ska varje medlemsstat utse en eller flera centrala myndigheter som ska utföra de uppgifter som föreskrivs i direktivet. De centrala myndigheternas huvudsakliga uppgifter har räknats upp i artikel 5. Det handlar främst om olika förvaltningsuppgifter som syftar till en återlämning av kulturföremål som påträffas inom en medlemsstat och som olagligt förts ut från någon annan EU-medlemsstat. Sådana allmänna förvaltningsuppgifter som syftar till bevarandet av kulturhistoriskt värdefulla föremål ska anses falla inom landskapets behörighet. Återlämnandedirektivet från 2014 utesluter inte att medlemsstaterna utser fler än en central myndighet. Vissa medlemsstater har också utsett flera centrala myndigheter (EUT 2016/C 160/02).

     Även om det mest akuta lagstiftningsbehovet gäller genomförandet av återlämnandedirektivet från 2014 finns också ett behov av att uppdatera vissa av skyddslagens bestämmelser. Enligt 1a § i skyddslagen har det nationella finländska kulturarvet skyddats i landskapet så att begränsningarna i utförseln från landskapet även omfattar kulturföremål som avses i rikets utförsellag från 1978. Bestämmelsen fördes in för att förhindra att kulturföremål som inte kan föras till utlandet från riket kunde föras ut från Finland via landskapet. Den rikslagstiftning som skyddslagen hänvisar till har senare upphävts och skyddslagen behöver därför ändras så att den hänvisar till gällande lagstiftning i riket om utförsel av kulturföremål. Till riksdagen har under sommaren 2016 överlämnats en proposition med förslag till ny lag om begränsning av utförseln av kulturföremål (RP 112/2016).

     EU:s exportförordning innehåller bestämmelser om export av kulturföremål till länder utanför Europeiska unionen. Exportförordningen tillämpas på export från Europeiska unionens territorium till tredjeländer. Systemet enligt exportförordningen bygger på att exporten av vissa kategorier av kulturföremål kräver exportlicens. Exportlicens kan nekas om en sådan licens ska nekas enligt den nationella lagstiftningen i ursprungsstaten. För att utreda detta ska den behöriga myndigheten vid prövningen av en licens ta kontakt med de behöriga myndigheterna i den medlemsstat från vilken föremålet i fråga kom.

     Enligt behörighetsfördelningen mellan riket och landskapet hör enbart handelspolitiska begränsningar av införsel och utförsel av varor till rikets behörighet. Avsikten med kravet på exportlicens är däremot att bevara kulturarvet. Därför hör utfärdandet av exportlicens enligt exportförordningen till landskapets behörighet. Exportförordningen utesluter inte att medlemsstaterna utser fler än en myndighet som har befogenhet att utfärda exportlicens för kulturföremål. Publicerade förteckningar visar också att många medlemsstater har utsett flera myndigheter som är behöriga inom landet att utfärda exportlicenser (EUT 2014/C 72/07). I dagsläget uppmärksammar inte skyddslagen exportförordningen och att landskapsregeringen är behörig i landskapet att utfärda exportlicens.

 

4. Landskapsregeringens förslag

 

Landskapsregeringen föreslår ändringar och kompletteringar av skyddslagens bestämmelser. Förslaget syftar främst till att i landskapet genomföra EU:s återlämnandedirektiv från 2014. Landskapsregeringen föreslår att till skyddslagen fogas bestämmelser som gör lagen om återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort från territoriet för en medlemsstat i Europeiska unionen (FFS 1292/2015) tillämplig i landskapet. Enligt förslaget ska landskapsregeringen fungera i landskapet och inom landskapets behörighet som sådan central myndighet som avses i återlämnandedirektivet. Landskapsregeringen föreslår också att till skyddslagen ska fogas en hänvisning till EU:s exportförordning och att landskapsregeringen ska fungera som tillståndsmyndighet enligt exportförordningen.

     Enligt gällande bestämmelser i skyddslagen krävs tillstånd för utförsel från landskapet av de kulturföremål vars utförsel från Finland är tillståndspliktig i riket. Förslaget baserar sig på samma principer som i gällande skyddslag, enbart hänvisningen till lagstiftning i riket uppdateras. Enligt förslaget ska skyddslagen hänvisa till den rikslagstiftning som för tillfället behandlas i Finlands riksdag och som har föreslagits träda i kraft den 1 januari 2017. I övrigt föreslår landskapsregeringen vissa uppdateringar av hänvisningar i skyddslagen till lagstiftning av riksnatur.

 

5. Förslagets verkningar

 

Landskapsregeringen bedömer att förslaget inte medför nämnvärda samhälleliga konsekvenser eller konsekvenser för enskilda personer. De föreslagna bestämmelserna om återlämnande av kulturföremål torde komma att tillämpas mycket sällan. Inte en enda medlemsstat i Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet har återkrävt Finland på ett olagligt bortfört kulturföremål. Landskapsregeringen anser att förslaget inte har några nämnvärda ekonomiska konsekvenser för enskilda personer och begränsningarna vid utförsel av kulturföremål från landskapet ska inte utvidgas utan enbart uppdateras.

     Förslagets konsekvenser är främst av administrativ natur. Landskapsregeringens uppgift som tillståndsmyndighet enligt EU:s exportförordning och central myndighet enligt återlämnandedirektivet från 2014 kan medföra vissa nya administrativa uppgifter vid kulturbyrån vid landskapsregeringens utbildnings- och kulturavdelning. Utfärdandet av exportlicens ska ske enligt exportförordningen och kommissionens genomförandeförordning. Antalet ansökningar om utförsel i enlighet med exportförordningen torde ändå vara mycket lågt. Återlämnandedirektivet förutsätter att de centrala myndigheterna ska samarbeta med varandra och utbyta information genom att använda informationssystemet för den inre marknaden IMI (Internal Market Information System). Det är osannolikt att landskapsregeringen kommer att behöva använda IMI-systemet särskilt ofta, men regelverket förutsätter att de centrala myndigheterna ingår i systemet.

     Landskapsregeringen bedömer att förslaget saknar direkt betydelse för jämställdheten mellan kvinnor och män.

 

6. Ärendets beredning

 

Ärendet har beretts som tjänstemannauppdrag vid lagberedningen i samarbete med kulturbyrån vid landskapsregeringens utbildnings- och kulturavdelning.

 

Detaljmotivering

 

Ändring av landskapslagen om skydd för kulturhistoriskt värdefulla föremål

 

1 §. Enligt förslaget ändras paragrafens 1 mom. så att det hänvisar till skyddslagens huvudsakliga syfte och innehåll. Skyddslagen innehåller bestämmelser om begränsning av utförseln av kulturföremål som är viktiga för det åländska kulturarvet.

     Förslaget till ändrat 2 mom. hänvisar både till bestämmelser i skyddslagen som har till ändamål att skydda det finländska och det europeiska kulturarvet. Det finländska kulturarvet skyddas genom särskilda bestämmelser som ska förhindra att kulturföremål som inte kan föras till utlandet från riket kunde föras ut från Finland via landskapet. Det europeiska kulturarvet skyddas genom särskilda bestämmelser om återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort från ett land som ingår i Europeiska unionen eller det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

     I dagsläget innehåller skyddslagen inte någon hänvisning till de begränsningar vid utförsel av kulturföremål som följer av EU:s lagstiftning. Enligt artikel 2 i rådets förordning (EG) nr 116/2009 om export av kulturföremål, exportförordningen, ska export av kulturföremål till länder utanför gemenskapens tullområde kräva uppvisande av en exportlicens. Exportlicenserna ska på begäran utfärdas av behöriga myndigheter i medlemsstaterna.

     Exportförordningen är direkt tillämplig i medlemsstaterna. I förslaget till nytt 3 mom. hänvisas till exportförordningens bestämmelser om export av kulturföremål. Genom hänvisningen uppmärksammas den tillståndsplikt vid utförsel från landskapet som baserar sig på exportförordningens bestämmelser. De kulturföremål vars utförsel förutsätter exportlicens enligt exportförordningen har definierats i bilaga I till förordningen.

 

1a §. Det föreslås att de nuvarande bestämmelserna som syftar till skyddet av det nationella finländska kulturarvet uppdateras. Enligt 1a § 1 mom. i skyddslagen är även utförseln av sådana föremål som avses i 2 § i lagen om begränsning av utförseln av kulturföremål (FFS 445/1978) föremål för tillståndsplikt i landskapet. Rikslagen upphävdes i riket den 1 maj 1999 och ersattes med lagen om begränsning av utförseln av kulturföremål (FFS 115/1999). Bland annat medförde detta att definitionen av de kulturföremål vars utförsel är begränsad i riket ändrades.

     Enligt förslaget till ändrat 1 mom. ska hänvisningen till lagen om begränsning av utförseln av kulturföremål (FFS 445/1978) ersättas med en hänvisning till aktuell rikslagstiftning. För tillfället behandlas i Finlands riksdag ett förslag till ny lag om begränsning av utförseln av kulturföremål. Rikslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2017 (RP 112/2016). Det skulle vara ändamålsenligt att uppdatera det första momentet med en hänvisning till den mest aktuella rikslagstiftningen, dvs. i detta fall rikslagen som sannolikt kommer att träda i kraft den 1 januari 2017.

     Paragrafens 1 mom. innehåller en hänvisning till den bestämmelse i rikslagen som definierar de tillståndspliktiga kulturföremålen. Det föreslås att hänvisning sker till den i riket föreslagna 3 § som ska definiera de i riket tillståndspliktiga kulturföremålen efter den 1 januari 2017. Enligt förslaget till 2 § 2 mom. i rikslagen ska lagen inte tillämpas på kulturföremål som innehas av upphovsmannen eller av en fysisk person som har planerat föremålet eller annars skapat det. I förslaget till 4 § i rikslagen undantas vissa föremål från krav på utförseltillstånd i riket. Det föreslås att båda dessa grupper av föremål också ska vara undantagna tillståndsplikt i landskapet.

     Det föreslås att paragrafens 3 mom. ska hänvisa till relevant paragraf i förslag till rikslagen som är under behandling i riket. I likhet med gällande lagstiftning föreslås att utförseltillstånd inte behövs från landskapsregeringen om utförseltillstånd har beviljats i riket.

 

1b §. Paragrafen föreslås upphävd och motsvarande bestämmelse intagen i 8c §.

 

3 §. Den gällande bestämmelsen föreskriver att den som har för avsikt att föra ut kulturföremål ska ha tillstånd till utförseln av landskapsregeringen. Enligt förslaget fogas ett nytt 3 mom. till paragrafen som innehåller en upplysning om den tillståndsplikt som även följer av exportförordningen. Enligt förslaget ska landskapsregeringen fungera som sådan behörig myndighet som utfärdar exporttillstånd enligt exportförordningen.

 

6 §. Nuvarande paragraf föreskriver hur utförseltillstånd ska sökas och hur tillstånd ska sökas för föremål som bildar en samling eller annan helhet. Det är möjligt att utförseln av kulturföremål är tillståndspliktig både enligt skyddslagen och exportförordningen. I klargörande syfte föreslås ett nytt 3 mom. om att ansökan då ska ske enligt exportförordningen. Om de formulär som ska användas i samband med ansökningsförfarandet föreskrivs i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1081/2012 för rådets förordning (EG) nr 116/2009 om export av kulturföremål.

 

8a §. EU-lagstiftningen om återlämnande av kulturföremål har delvis uppmärksammats i skyddslagen. Enligt 1b § i skyddslagen krävs inte utförseltillstånd från landskapsregeringen om behörig domstol har beslutat om återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort den 1 januari 1995 eller senare från ett land som ingår i det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Det förfarande för återlämnande av kulturföremål som förutsätts enligt återlämnandedirektivet från 2014 berör till största delen rättsområden inom rikets behörighet, särskilt rättskipning. Flertalet av återlämnandedirektivets artiklar behandlar nämligen förfarandet inför domstol för återlämnandet av kulturföremål som olagligen har förts bort från en medlemsstats territorium.

     Återlämnandedirektivet föreskriver också att centrala myndigheter inom medlemsstaterna ska samarbeta och främja samråd mellan medlemsstaternas behöriga nationella myndigheter. De mera specifika uppgifterna för de behöriga nationella myndigheterna framgår särskilt ur artikel 5 i återlämnandedirektivet. Bland annat innehåller artikeln en skyldighet för de behöriga nationella myndigheterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för det fysiska bevarandet av ett kulturföremål som återkrävs samt underrätta de berörda medlemsstaterna då ett kulturföremål som olagligen har förts bort från en annan medlemsstats territorium påträffats på det egna territoriet.

     Återlämnandedirektivet från 2014 har genomförts i riket med lagen om återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort från territoriet för en medlemsstat i Europeiska unionen. Enligt förslaget till paragraf ska återlämnandedirektivet genomföras i landskapet genom tillämpning av rikslagens bestämmelser inom landskapets behörighet.

     Det bör noteras att rikslagens tillämpning även omfattar stater som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

 

8b §. Enligt förslaget till paragraf ska lagen om återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort från territoriet för en medlemsstat i Europeiska unionen tillämpas så att landskapsregeringen fungerar som sådan central myndighet som det föreskrivs om i 3 § i rikslagen. I riket fungerar undervisnings- och kulturministeriet som central myndighet.

     Artikel 5 i återlämnandedirektivet har i riket främst genomförts genom 3 § i rikslagen. Landskapsregeringen bedömer att vissa av dessa uppgifter som räknas upp i 3 § i rikslagen kan klassas som förvaltningsuppgifter som syftar till skyddet av kulturhistoriskt värdefulla föremål och berör inte rättskipning eller annan förvaltningsutövning inom rikets behörighet. Till dessa uppgifter inom landskapets behörighet hör bland annat att upprätthålla kontakter med de centrala och behöriga myndigheterna i medlemsstaterna i Europeiska unionen (3 § 1 punkten), att underrätta de berörda medlemsstaterna då föremål som misstänks ha förts ut olagligt påträffas i landskapet (3 § 3 punkten) och vidta åtgärder för att skydda olagligt bortförda kulturföremål och säkerställa återlämnandet (3 § 6 punkten).

     Landskapsregeringens uppgifter i landskapet skulle givetvis begränsas till de uppgifter i rikslagen som hör till landskapets behörighet. I klargörande syfte anges att landskapsregeringens uppgifter avgränsas att gälla återlämnandet av olagligt bortförda kulturföremål som finns i landskapet eller som olagligt förts ut ur landskapet.

     Landskapsregeringens utförande av uppgifterna i samband med ett återlämnande torde i praktiken förutsätta samordning och samarbete med behöriga riksmyndigheter. Om erfarenheterna från tillämpningen skulle visa att det är mera ändamålsenligt att förvaltningsuppgifterna överförs på riksmyndighet eller riksmyndigheters uppgifter överförs på landskapsregeringen kan överenskommelseförordning enligt 32 § i självstyrelselagen övervägas.

 

8c §. Förslaget till paragraf motsvarar gällande 1b § i skyddslagen.

 

9-10 §. Den i 9 § i skyddslagen ingående hänvisningen till rikets förvaltningsprocessuella bestämmelser bör uppdateras med en hänvisning till förvaltningsprocesslagen (FFS 586/1996). I 10 § i skyddslagen ingår en föråldrad hänvisning till förverkandepåföljder enligt strafflagen. Med beaktande av att även andra bestämmelser i strafflagen kan bli tillämpliga i anslutning till skyddslagen kan hänvisningen till förverkandepåföljderna leda till missförstånd. Enligt förslaget ska hänvisningen strykas.

 

Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelse. Avsikten är att lagen ska träda i kraft så snart som möjligt. I enlighet med 20 § 2 mom. i självstyrelselagen föreslås därför att datumet för ikraftträdandet lämnas öppen för landskapsregeringen att fatta beslut om.

     Enligt förslaget ska ansökningar om tillstånd för utförsel av kulturföremål som har anhängiggjorts innan lagen träder i kraft slutbehandlas enligt de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet.

 


Lagtext

 

Landskapsregeringen föreslår att följande lag antas.

 

 

L A N D S K A P S L A G
om ändring av landskapslagen om skydd för kulturhistoriskt värdefulla föremål

 

     I enlighet med lagtingets beslut

     upphävs 1b § landskapslagen (1986:58) om skydd för kulturhistoriskt värdefulla föremål sådan den lyder i landskapslagen 1995/26,

     ändras 1 §, 1a § 1 och 3 mom., 9 och 10 §§, av dessa lagrum 1 §, 1a § 1 och 3 mom. och 10 § sådana de lyder i landskapslagen 1993/13,

     fogas till 3 § ett nytt 3 mom. och till 6 § ett nytt 3 mom. samt till lagen nya 8a–8c §§ samt,

     ersätts i lagen ordet ”landskapsstyrelsen” i olika böjningsformer med ordet ”landskapsregeringen” i motsvarande former som följer:

 

1 §

     I denna lag finns bestämmelser om utförsel av vissa kulturhistoriskt värdefulla föremål (kulturföremål). Lagen har till ändamål att genom begränsning av utförseln av kulturföremål från landskapet skydda det åländska kulturarvet.

     Lagen innehåller även bestämmelser om skyddet av det nationella finländska kulturarvet och om återlämnandet av olagligt bortförda kulturföremål.

     Utöver vad som föreskrivs i denna lag finns det bestämmelser om export av kulturföremål till länder utanför Europeiska unionen i rådets förordning (EG) nr 116/2009 om export av kulturföremål.

 

1a §

     Bestämmelserna i denna lag om utförsel av kulturföremål tillämpas även på utförsel till utlandet av de föremål som avses i 3 § lagen om begränsning av utförseln av kulturföremål ( / ). Denna lag tillämpas inte på föremål som avses i 2 § 2 mom. och 4 § lagen om begränsning av utförseln av kulturföremål och som är undantagna från krav på utförseltillstånd.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     Utan hinder av vad i denna lag sägs behöver tillstånd inte sökas för utförsel av föremål som avses i 1 mom., om i 9 § lagen om begränsning av utförseln av kulturföremål nämnt tillstånd beviljats för utförsel av föremålet.

 

3 §

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     Ålands landskapsregering utfärdar även exporttillstånd för kulturföremål enligt rådets förordning om export av kulturföremål.

 

6 §

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     Om det för utförseln av ett föremål samtidigt krävs ansökan om exporttillstånd enligt rådets förordning om export av kulturföremål och ansökan om tillstånd enligt denna lag, ska ansökan göras enligt rådets förordning.

 

8a §

     Lagen om återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort från territoriet för en medlemsstat i Europeiska unionen (FFS 1292/2015), nedan kallad rikslagen, ska tillämpas på Åland med de avvikelser som anges i 8b §.

     Ändringar i rikslagen ska tillämpas på Åland från den dag de träder i kraft i riket.

 

8b §

     De förvaltningsuppgifter som enligt 3 § i rikslagen ankommer på en central myndighet ska på Åland skötas av landskapsregeringen, till den del förvaltningen hänför sig till uppgifter inom landskapets lagstiftningsbehörighet. Landskapsregeringens förvaltningsuppgifter gäller återlämnandet av olagligt bortförda kulturföremål som finns i landskapet eller som olagligt förts ut ur landskapet.

 

8c §

     Utan hinder av vad i denna lag sägs krävs inte tillstånd från landskapsregeringen för utförsel av kulturföremål om behörig domstol beslutat om återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort den 1 januari 1995 eller senare från ett land som ingår i det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

 

9 §

     Ändring i landskapsregeringens beslut om avslag på ansökan om tillstånd till utförsel får, såvitt gäller beslutets laglighet, sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen med iakttagande av vad i förvaltningsprocesslagen (FFS 586/1996) är föreskrivet.

 

10 §

     Den som i strid med denna lag utför eller försöker utföra kulturföremål för vilket krävs tillstånd till utförsel ska för olovlig utförsel av kulturföremål eller för försök därtill dömas till böter.

 

__________________

 

     Denna lag träder i kraft den

     Ansökningar om tillstånd för utförsel av kulturföremål som är anhängiga när lagen träder i kraft slutbehandlas enligt de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet.

 

 

 

Mariehamn den 8 september 2016

L a n t r å d

 

 

Katrin Sjögren

 

 

Föredragande minister

 

 

Tony Asumaa

 


 

Bilaga 1

 

FFS 1292/2015
Lag om återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort från territoriet för en medlemsstat i Europeiska unionen

 

     I enlighet med riksdagens beslut föreskrivs:

 

1 §

Tillämpningsområde

     Ett sådant kulturföremål enligt artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/60/EU om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012, som finns i Finland och som i en annan medlemsstat i Europeiska unionen anges som en nationell skatt och som olagligen förts bort från territoriet för den andra medlemsstaten, ska återlämnas till medlemsstaten i fråga så som bestäms i denna lag.

     I 3 § bestäms även om begäran och underrättelser som gäller kulturföremål som olagligen förts ut ur Finland.

     Vad som i denna lag bestäms om Europeiska unionens medlemsstater gäller också stater som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

 

2 §

Olaglig bortförsel

     Ett kulturföremål har förts bort olagligen, om det har förts bort från territoriet för en medlemsstat i Europeiska unionen i strid med den medlemsstatens lagstiftning om skydd för nationella skatter eller med rådets förordning (EG) nr 116/2009 om export av kulturföremål.

     Ett föremål har också förts bort olagligen om det inte har återlämnats till den medlemsstat i Europeiska unionen varifrån föremålet lagligen har förts bort för att ställas ut, undersökas eller restaureras eller för något annat motsvarande tillfälligt eller tidsbegränsat ändamål och detta skett i strid med lagstiftningen i den staten eller om ett villkor som ställts för tillåten bortförsel överträds.

 

3 §

Central myndighet

     Central myndighet som sköter uppgifterna enligt denna lag är undervisnings- och kulturministeriet. I egenskap av central myndighet har undervisnings- och kulturministeriet till uppgift att i samarbete med behöriga myndigheter i Finland

     1) på det sätt som anges i det direktiv som nämns i 1 § upprätthålla kontakter med de centrala och behöriga myndigheterna i medlemsstaterna i Europeiska unionen och främja samarbetet mellan de behöriga myndigheterna i Finland och i medlemsstaterna,

     2) på begäran av den återkrävande medlemsstaten efterforska olagligt bortförda kulturföremål som finns i Finland, och identifiera ägaren och innehavaren,

     3) underrätta de berörda medlemsstaterna då föremål som misstänks ha förts ut olagligt påträffas,

     4) vid behov göra det möjligt för den återkrävande medlemsstaten att inspektera föremålet inom sex månader från den underrättelse som avses i 3 punkten,

     5) agera som förmedlare i förhandlingarna mellan ägaren eller innehavaren och den återkrävande medlemsstaten i syfte att få till stånd en uppgörelse om återlämnandet,

     6) vidta åtgärder för att skydda olagligt bortförda kulturföremål och säkerställa återlämnandet,

     7) på begäran av den återkrävande medlemsstaten sköta inledande av rättegångar och bidra med annan rättshjälp,

     8) sända begäran om efterforskning och återlämnande av kulturföremål som olagligt förts ut ur Finland till myndigheterna i medlemsstaterna i Europeiska unionen,

     9) underrätta den centrala myndigheten i en stat där ett från Finland olagligt bortfört föremål finns att en ansökan om återlämnande av föremålet har anhängiggjorts i denna stat, samt

     10) vidta andra behövliga åtgärder enligt denna lag och det direktiv som nämns i 1 §.

 

4 §

Ansökan om återlämnande

     Tingsrätten beslutar efter skriftlig ansökan av en annan medlemsstat i Europeiska unionen om återlämnande av ett kulturföremål som finns i Finland och som olagligen förts bort från territoriet för medlemsstaten i fråga.

     Ansökan ska prövas av den tingsrätt inom vars domkrets föremålet finns eller inom vars domkrets föremålets ägare eller innehavare har sin hemort eller är varaktigt bosatt eller vistas.

     I ansökan eller en bilaga till den ska det återkrävda föremålet beskrivas och det ska anges att det rör sig om ett kulturföremål enligt 1 §. Till ansökan ska dessutom fogas en skriftlig bekräftelse av en behörig myndighet i den återkrävande medlemsstaten av att föremålet olagligen har förts bort från territoriet för den medlemsstaten.

 

5 §

Säkringsåtgärder

     För att säkerställa att ett kulturföremål återlämnas kan den tingsrätt som avses i 4 § bestämma att föremålet beläggs med kvarstad eller bestämma om andra säkringsåtgärder.

     Bestämmelser om säkringsåtgärder finns i 7 kap. i rättegångsbalken. Ansökan om säkringsåtgärder kan anhängiggöras av den medlemsstat som avses i 4 § 1 mom. eller av undervisnings- och kulturministeriet.

     Om en ansökan enligt 4 § inte har anhängiggjorts inom sex månader från utfärdandet av beslutet om bestämmande av en säkringsåtgärd, ska säkringsåtgärden återkallas. Bestämmelser om återkallande av verkställighet finns dessutom i 8 kap. 4 § i utsökningsbalken (705/2007).

 

6 §

Tidsfrister

     En ansökan enligt 4 § ska anhängiggöras inom tre år från den tidpunkt då den behöriga centrala myndigheten i den medlemsstat från vars territorium föremålet olagligen fördes bort har fått kännedom om var föremålet finns och om ägarens eller innehavarens identitet. Ansökan kan dock inte anhängiggöras efter det att 30 år har förflutit från det olagliga bortförandet.

     I fråga om ett föremål enligt artikel 2.8 i det i 1 § nämnda direktivet, som hör till en offentlig samling eller ägs av ett kyrkligt samfund och som åtnjuter särskilt skydd i den återkrävande medlemsstaten, ska ansökan anhängiggöras inom den tidsfrist på tre år som avses i 1 mom. Ansökan kan dock inte anhängiggöras efter det att 75 år har förflutit från det olagliga bortförandet.

 

 

 

 

7 §

Rätt till ersättning

     Om det bestäms att ett föremål ska återlämnas är den som efter den olagliga bortförseln har fått äganderätt, panträtt eller någon annan rätt till föremålet berättigad att av den återkrävande medlemsstaten få en skälig ersättning för de skador och olägenheter som återlämnandet ger upphov till.

     Tingsrätten ska i samband med behandlingen av ansökan om återlämnande bestämma om ersättning, om den som innehar en rätt enligt 1 mom. yrkar på detta och kan visa att vederbörlig omsorg iakttagits vid förvärvet av rätten. Vid bedömningen av om rättsinnehavaren har visat vederbörlig omsorg ska det tas hänsyn till alla omständigheter i enlighet med artikel 10.2 i det direktiv som nämns i 1 §.

     Vid prövning av ersättningens belopp ska det tas hänsyn till hur återlämnandet påverkar äganderätten eller någon annan rätt till föremålet samt beaktas föremålets anskaffningspris, förändringar i föremålets värde efter förvärvet, kostnaderna för förvärvet och förvaringen, föremålets särskilda affektionsvärde för dess ägare och andra motsvarande omständigheter.

     Den som genom arv eller i övrigt vederlagsfritt har förvärvat äganderätten eller någon annan rätt till det föremål som ska återlämnas har inte bättre rätt till ersättning än den av vilken han eller hon förvärvade föremålet vederlagsfritt.

     Den ersättning som avses i denna paragraf ska betalas i samband med att föremålet återlämnas.

 

8 §

Kostnader

     Finska staten tar inte av den medlemsstat som krävt återlämnande av ett kulturföremål ut ersättning för kostnaderna för de åtgärder som den centrala myndigheten och den behöriga myndigheten har vidtagit med stöd av denna lag.

     Den medlemsstat som har krävt återlämnande av ett kulturföremål svarar för kostnaderna för anhängiggjorda rättegångar och annat fristående förfarande i Finland. Bestämmelser om ersättning för rättegångskostnader finns i 21 kp. i rättegångsbalken. Den återkrävande medlemsstaten svarar även för de kostnader som i Finland föranleds av förvaring, skydd och återlämnande av föremålet.

 

9 §

Lag som ska tillämpas på förvärv av äganderätten

     När ett kulturföremål enligt denna lag och enligt det direktiv som nämns i 1 § har återlämnats från Finland till en annan medlemsstat i Europeiska unionen, ska på förvärv av äganderätten under tiden mellan det olagliga bortförandet och föremålets återlämnande tillämpas lagen i den medlemsstat till vilken föremålet har återlämnats.

 

10 §

Ikraftträdande

     Denna lag träder i kraft den 18 december 2015.

     Genom denna lag upphävs lagen om återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort från en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (1276/1994). Lagen tillämpas på kulturföremål som finns i Finland och som den 1 januari 1995 eller därefter olagligt har förts bort från territoriet för en annan medlemsstat i Europeiska unionen.

 

RP 12/2015, KuUB 3/2015, RSv 12/2015

 

__________________


Bilaga 2

 

FFS /
Lag om begränsning av utförseln av kulturföremål

 

     I enlighet med riksdagens besluts föreskrivs:

 

1 §

Lagens syfte

     I syfte att skydda nationella skatter som ingår i det nationella kulturarvet begränsas utförseln av konstnärliga, historiska och arkeologiska kulturföremål i enlighet med denna lag.

 

2 §

Tillämpningsområde

     Denna lag tillämpas på utförsel av kulturföremål som avses i 3 § från Finland till andra medlemsstater inom Europeiska unionen och på export av sådana föremål från unionens territorium.

     Lagen tillämpas inte på kulturföremål som innehas av upphovsmannen eller av en fysisk person som har planerat föremålet eller annars skapat det.

     Utöver vad som föreskrivs i denna lag finns det bestämmelser om export av kulturföremål till länder utanför Europeiska unionen i rådets förordning (EG) nr 116/2009 om export av kulturföremål.

 

3 §

Föremål som kräver utförseltillstånd

     Följande föremål som ingår i det nationella kulturarvet eller delar av sådana föremål får inte föras ut ur landet utan tillstånd som avses i denna lag:

     1) föremål med anknytning till Finlands nationella historia och bemärkta personer oavsett föremålens ålder och framställningsland och hur länge de har funnits i Finland,

     2) föremål som avses i lagen om fornminnen (295/1963) och som har upphittats på land eller i vatten,

     3) arkiv och samlingar som är värdefulla av vetenskapliga eller andra särskilda skäl samt delar av sådana arkiv och samlingar oavsett deras ålder och ursprungsland och hur länge de har funnits i Finland,

     4) de kulturföremål som anges i bilagan och är framställda i Finland eller har funnits i Finland minst den tid som anges i bilagan.

 

4 §

Undantag från kravet på utförseltillstånd

     Utförseltillstånd behövs inte

     1) för ett föremål som hör till en offentlig samling eller ett offentligt arkiv eller till evangelisk-lutherska kyrkan eller ortodoxa kyrkosamfundet eller någon av deras församlingar eller kyrkliga samfälligheter, om föremålet förs ut ur landet för att lånas till en utställning, för att konserveras eller för en vetenskaplig forskning och det ska återföras till Finland,

     2) för andra än i 1 punkten avsedda statsägda kulturföremål som efter utförseln förblir i statlig ägo,

     3) för en utövande konstnärs eller en yrkesutövares instrument och redskap som annars används i arbetet och som ska återföras till Finland efter framträdandet eller arbetsprestationen.

 

5 §

Myndigheter

     Allmän tillståndsmyndighet enligt denna lag är Museiverket. I tillståndsärenden som gäller konstverk är Nationalgalleriet tillståndsmyndighet. Om avsikten är att föra ut ett föremål ur landet på grund av flyttning eller arv och tillståndsansökan på samma gång gäller flera föremål, är Museiverket tillståndsmyndighet.

     Tillståndsmyndigheter enligt rådets förordning (EG) nr 116/2009 om export av kulturföremål är Museiverket och Nationalgalleriet inom de verksamhetsområden som anges i 1 mom.

     Tillsynsmyndigheter enligt denna lag är de tillståndsmyndigheter som nämns i 1 mom. och Tullen.

 

6 §

Ansökan om tillstånd

     Ansökan om tillstånd att föra ut ett föremål ur landet ska göras av föremålets ägare. Tillståndet ska sökas skriftligen hos tillståndsmyndigheten på en blankett som fastställts av Museiverket. Till ansökan ska det fogas en beskrivning av kulturföremålet samt de relevanta upplysningar som sökanden har om kulturföremålets ursprung, historia och framställningssätt. Närmare bestämmelser om de handlingar som ska fogas till tillståndsansökan och om uppgifterna på blanketten utfärdas genom förordning av statsrådet.

     Om det för utförseln av ett föremål samtidigt krävs ansökan om licens enligt rådets förordning (EG) nr 116/2009 om export av kulturföremål och ansökan om tillstånd enligt denna lag, ska ansökan göras enligt rådets förordning.

 

7 §

Behandling av tillståndsansökan

     Innan ett tillståndsärende avgörs har tillståndsmyndigheten vid behov rätt att granska det föremål som avses i ansökan och att dokumentera och fotografera det eller ta en kopia av det. Dessa åtgärder får dock inte oskäligt fördröja behandlingen av ansökan.

     Tillståndsmyndigheten kan vid behov begära utlåtande om tillståndsansökan av arkivverket, Nationalbiblioteket, Krigsmuseet, ett riksomfattande specialmuseum eller någon annan sakkunnig aktör.

 

8 §

Tillståndsprövning

     Utförseltillstånd ska beviljas, om det inte finns särskilda vetenskapliga, konstnärliga eller kulturhistoriska skäl för att hålla kvar föremålet i Finland.

     När utförseltillstånd prövas ska följande omständigheter beaktas:

     1) är föremålet sällsynt eller finns det risk för att det blir sällsynt,

     2) är föremålet särskilt representativt med tanke på det nationella kulturarvet,

     3) hör föremålet till väsentliga delar ihop med en värdefull kulturmiljö,

     4) har föremålet anknytning till en person eller händelse som är viktig med tanke på den nationella historien,

     5) finns det någon annan än i 1—4 punkten avsedd särskild anledning till att utförsel av föremålet inte ska tillåtas.

     Tillstånd ska beviljas oberoende av 2 mom., om

     1) föremålet hör till bohaget för en person som flyttar utomlands,

     2) en person som bor utomlands har fått föremålet i arv eller genom avvittring,

     3) föremålet förs ut ur Finland för en viss tid och tillståndsmyndigheten bestämmer att föremålet ska återföras till Finland inom den tid som sökanden angett.

     Den tid som avses i 3 mom. 3 punkten får vara högst två år. Ett nytt tillstånd för viss tid får beviljas tidigast två år från det att det föregående tillståndet upphörde att gälla.

 

9 §

Tillståndsbeslut

     Beslut om utförseltillstånd lämnas på den blankett som avses i 6 §. Om ansökan har gjorts i enlighet med rådets förordning (EG) nr 116/2009 om export av kulturföremål, omfattarbeslutet ett avgörande också om det tillstånd som ska sökas enligt denna lag. Närmare bestämmelser om de handlingar som ska fogas till beslutet utfärdas genom förordning av statsrådet.

     Ett tillstånd förfaller om föremålet inte har förts ut ur landet inom ett år från det att tillståndet beviljades.

     Ett beslut om utförseltillstånd ska visas upp för Tullen innan kulturföremålet förs ut ur landet.

 

10 §

Temporärt utförselförbud

     Den behöriga tillståndsmyndigheten kan temporärt förbjuda att ett föremål förs ut ur landet, om föremålet ska säljas eller annars överlåtas offentligt. Förbud kan utfärdas, om det är sannolikt att utförseltillstånd inte skulle beviljas för föremålet.

     Ett temporärt utförselförbud kan utfärdas utan att föremålets ägare hörs. Förbudet utfärdas bevisligen antingen till föremålets ägare eller till den som säljer föremålet för ägarens räkning eller till något annat ombud för ägaren. Den som handlar för ägarens räkning ska underrätta föremålets ägare om ett temporärt utförselförbud.

     Ett förbud ska iakttas tills ansökan om utförseltillstånd har avgjorts.

     Ägaren eller den som handlar för ägarens räkning ska informera om ett temporärt utförselförbud vid försäljning eller överlåtelse av föremålet, och förbudet ska visas upp när utförseltillstånd söks.

 

11 §

Register över tillståndsbeslut

     För beviljandet av utförseltillstånd och för beslut om temporära utförselförbud samt för tillsynen över dem för Museiverket ett register över tillståndsbeslut och beslut om temporärt utförselförbud.

     Följande uppgifter ska föras in i registret:

     1) sökandens namn och kontaktuppgifter,

     2) namn och kontaktuppgifter för ägaren till det kulturföremål som tillståndsbeslutet gäller,

     3) uppgifter som specificerar det kulturföremål som tillståndsbeslutet eller det temporära utförselförbudet gäller,

     4) tillståndets giltighetstid.

     5) tidpunkten för utfärdandet av temporärt utförselförbud.

     Uppgifterna i registret ska bevaras varaktigt.

     I 2 mom. 1 och 2 punkten avsedda uppgifter i registret får trots sekretessbestämmelserna lämnas ut till Nationalgalleriet och Tullen i den omfattning det behövs för skötseln av uppgifterna.

     Nationalgalleriet ska sända Museiverket beslut om utförseltillstånd och temporärt utförselförbud för kännedom.

 

12 §

Tillsyn

     Tillståndsmyndigheten har på grund av att varor säljs offentligt eller av annan grundad anledning rätt att i behövlig utsträckning granska och få tillräckliga uppgifter om sådana föremål som vid utförsel eventuellt förutsätter utförseltillstånd enligt denna lag.

     Tullen kan ålägga den som för ut ett föremål att ansöka om ett tillstånd som avses i 4 §, om utförseln av föremålet kräver tillstånd eller om det är oklart om utförseln kräver tillstånd eller inte.

     Om tillståndsmyndigheten med stöd av 8 § 3 mom. 3 punkten har bestämt att ett föremål ska återföras inom en viss tid, ska föremålets ägare meddela tillståndsmyndigheten när föremålet har återförts till Finland.

 

13 §

Avgift

     Bestämmelser om avgiften för ett tillstånd som avses i 9 § finns i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992). Avgiften får dock efterskänkas i de fall som avses i 8 § 3 mom., eller om det annars finns särskilda skäl för det.

 

14 §

Överklagande

     Beslut som avses i denna lag får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen (586/1996).

     Över förvaltningsdomstolens beslut får besvär anföras endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.

     Beslut som avses i 10 § får dock inte överklagas genom separata besvär.

 

15 §

Hänvisning till strafflagen

     Bestämmelser om straff för regleringsbrott finns i 46 kap. 1—3 § i strafflagen (39/1889) och om straff för smuggling i 4—5 § i det kapitlet.

 

16 §

Rätt att föra talan

     När ett ärende som avses i 15 § behandlas ska de myndigheter som nämns i 5 § ges tillfälle att föra talan i ärendet.

 

17 §

Ikraftträdande

     Denna lag träder i kraft den 20 .

     Genom denna lag upphävs lagen om begränsning av utförseln av kulturföremål (115/1999).

 

18 §

Övergångsbestämmelser

     Tillståndsansökningar som är anhängiga vid ikraftträdandet av denna lag och besvär som gäller sådana ansökningar slutbehandlas enligt de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet.

     Om tillstånd att föra ut ett kulturföremål har beviljats före ikraftträdandet av denna lag, iakttas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet.

 

__________________

 


Parallelltexter

 

·       Parallelltexter till landskapsregeringens LF nr 18/2015-2016