Lagförslag 19/2021-2022

		LAGFÖRSLAG nr 19/2021-2022
		Datum
		2022-05-12
	Till Ålands lagting

Ändring av jaktlagen

 

 

Huvudsakligt innehåll

 

Landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar en landskapslag om ändring av jaktlagen för landskapet Åland. De föreslagna ändringarna är föranledda av ett behov att uppdatera vissa av jaktlagens bestämmelser för att uppnå bättre överensstämmelse med rådande förhållanden.

     I syfte att underlätta predatorkontrollen och säkerställa sjöfågelstammens fortbestånd, föreslås ändringar i bestämmelserna om fågelskyddsområden, fångstredskap och fångstsätt. Vidare föreslås att paragrafen om jaktfria helgdagar upphävs i sin helhet på grund av att den bedöms vara otidsenlig. Rådande oklarhet vad gäller rätten att vid jakt ta med jaktgäster med hemkommun utanför Åland har i sin tur påkallat ett förtydligande i bestämmelsen om jakt på allmänningar. Lagförslaget innehåller även bestämmelser som berör användandet av enhandsskjutvapen och motordrivna fordon. Det övergripande syftet med dessa sistnämnda ändringar är att förbättra möjligheterna till en säker och human avlivning av vilt i olika situationer.

     Den föreslagna lagen avses träda i kraft så snart som möjligt.

 

 

INNEHÅLL

Huvudsakligt innehåll 1

Allmän motivering. 3

1. Bakgrund. 3

1.1 Medborgarinitiativ. 3

1.2 Jaktlagen för landskapet Åland. 3

1.3 Landskapslagen och landskapsförordningen om naturvård. 4

1.4 Djurskyddsförordningen. 5

1.5 Landskapsförordningen om invasiva främmande arter 5

2. EU-bestämmelser av betydelse för de föreslagna ändringarna i jaktlagen. 5

2.1 EU:s förordning om invasiva främmande arter 5

2.2 Habitatdirektivet 6

2.3 Fågeldirektivet 6

3. Bedömning av nuläget och behovet av åtgärder 6

4. Landskapsregeringens överväganden och förslag. 8

4.1 Jakt på allmänningar 8

4.2 Jaktfria helgdagar 9

4.3 Fångstredskap och fångstsätt 9

4.4 Slutkommentar 10

5. Lagstiftningsbehörighet 10

6. Förslagets konsekvenser 10

6.1 Ekonomiska och administrativa konsekvenser 10

6.2 Miljökonsekvenser 11

6.3 Konsekvenser för barn och jämställdhet mellan könen. 11

7. Beredningsarbetet 11

Detaljmotivering. 11

Landskapslag om ändring av jaktlagen för landskapet Åland. 11

Lagtext 17

L A N D S K A P S L A G om ändring av jaktlagen för landskapet Åland. 17

Parallelltexter 20

 

 

Allmän motivering

 

1. Bakgrund

 

1.1 Medborgarinitiativ

 

I ett medborgarinitiativ rubricerat ”Skydda sjöfågelstammen”, som inlämnades till lagtinget den 24 juni 2020, uttrycks oro över predatorernas negativa inverkan på sjöfåglarnas reproduktionsförmåga och överlevnad.[1] För att möjliggöra en effektivare predatorkontroll och därmed säkerställa sjöfågelstammens långsiktiga fortbestånd, föreslår initiativtagarna att erforderliga ändringar görs i jaktlagen (1985:31) för landskapet Åland, nedan kallad jaktlagen.

     Den 14 april 2021 beslöt lagtinget, efter att ha inhämtat social- och miljöutskottets utlåtande[2] i frågan, att godkänna ovannämnda medborgarinitiativ, varvid landskapsregeringen uppmanades att till lagtinget överlämna ett förslag till sådana ändringar i jaktlagen som bidrar till att uppnå en bättre balans mellan sjöfågelstammen och dess predatorer.

 

1.2 Jaktlagen för landskapet Åland

 

I jaktlagen finns bestämmelser som i detalj reglerar hur och på vilka villkor jakt får utövas på Åland. Nedan redogörs översiktligt för innehållet i de paragrafer som är aktuella för ändringar i denna framställning.

     I 5 § 1 mom. föreskrivs att den som har hemort i Finland har rätt att bedriva bland annat säl- och sjöfågeljakt på allmänna vattenområden, så kallade allmänningar. Bestämmelsens ordalydelse och avsaknaden av reglering om jaktgäster ger sken av att det inte är tillåtet för jägare med hemort i exempelvis Sverige att följa med ut på jakt på dessa områden.

     Bestämmelsen om jaktfria helgdagar i jaktlagens 19 § föreskriver att jakt med användande av skjutvapen eller hund inte får bedrivas under 24 timmars tid efter klockan aderton dagen före juldagen, nyårsdagen, långfredagen, påskdagen, pingstdagen och allhelgonadagen. Utmärkande för bestämmelsen är dess förhållandevis starka kyrkliga förankring.

     I enlighet med jaktlagens 26 § kan landskapsregeringen på anhållan av markägare besluta att inrätta fågelskyddsområde för skydd av sjöfåglar. Enligt bestämmelsens nuvarande ordalydelse åtföljs ett sådant beslut automatiskt av ett vitesbelagt landstigningsförbud under tiden 15 mars - 31 juli. Landstigningsförbudets huvudsakliga syfte är att säkerställa en lugn miljö för fåglarnas parning och häckning. För att skydda känsliga arter, främst svärtan, gäller även vissa inskränkningar för båttrafiken inom de vattenområden som ingår i ett fågelskyddsområde. Landskapsregeringen kan genom ett liknande förfarande även besluta om att inrätta särskilda sälskyddsområden där vistelseförbud råder under hela året.

     Jaktlagens 47 § 1 mom. innehåller en uppräkning av sådana fångstredskap och fångstsätt vars användning är generellt förbjuden. Bestämmelsen har successivt anpassats till EU:s fågeldirektiv[3] och habitatdirektivet[4] och syftar till att säkerställa att jakt bedrivs på ett hållbart, säkert och etiskt försvarbart sätt. Följaktligen har även bestämmelserna om förbjudna jaktmedel och jaktmetoder i fågeldirektivets artikel 8 och bilaga IV samt habitatdirektivets artikel 15 och bilaga VI införlivats i jaktlagens 47 §. Förbudet i 47 § 1 mom. gäller dock enbart vid jakt efter de däggdjursarter som avses i habitatdirektivets artikel 15 (och som upptas i bilagorna IV a och V a till nämnda direktiv). Undantag från bestämmelserna om förbjudna fångstmedel- och metoder kan, beroende på viltart och sakens natur, ges med stöd av antingen 28a, 31a eller 51a §§. Vissa djurarter som inte omfattas av bestämmelserna i habitatdirektivets artikel 15, och som specifikt omnämns i jaktlagens 51b §, har bedömts utgöra ett sådant hot mot biologisk mångfald att det vid jakt på dessa djurarter ansetts befogat att frångå det generella förbudet i 47 § 1 mom. 4 punkten och i stället tillåta användandet av fast belysning. Enligt 51b § får vid jakt på mårdhund, mink, räv och grävling även ficklampor eller annan liknande belysning användas, dock under förutsättning att detta sker i anslutning till jakt i gryt, vittjande av fångstredskap eller i samband med att ett djur avlivas vid jakt med ställande hund. Sammanfattningsvis kan konstateras att de ovannämnda undantagsbestämmelserna tillsammans med 51b § anger de yttre rättsliga ramarna för när det är tillåtet att vidta åtgärder i syfte att t.ex. motverka negativ påverkan av främmande arter, hindra smittspridning mellan djur och begränsa skador på egendom orsakade av vilda djur. Att viltvårdsaspekter utgör en integrerad och väsentlig del av jaktförvaltningen, kommer således tydligt till uttryck i dessa lagrum.

     I 47 § 2 mom. förbjuds, med hänvisning till 13 § djurskyddslagen (1998/95) för landskapet Åland, användandet av fångstredskap- och anordningar som kan åsamka djur onödigt lidande, onödig smärta eller plåga. Vid avlivning av djur får det vapen användas som lämpar sig bäst för en snabb och smärtfri avlivning. Enligt uppräkningen i jaktlagens 48 § 2 mom. gäller detta dock enbart vid grytjakt, vid avlivning av djur som fångats i en fälla och vid avlivning av skadat djur. Följaktligen är det i dagsläget inte tillåtet att använda enhandsskjutvapen i samband med jakt med ställande hund, som är den effektivaste metoden för att begränsa mårdhundsstammen. Vad som däremot gäller vid avlivning av skadat vilt från båt regleras närmare i 50 §. Eftersom sjöfågeljakt från land med användande av vettar länge varit den dominerande jaktformen, inskränks i nämnda lagrum möjligheten att avliva skadskjuten fågel från båt till att enbart omfatta sådana situationer där jakt bedrivs med utsatta vettar.

     Jaktlagens 54 § 2 mom. reglerar förfarandet vid betalning av jaktvårdsavgift och utskick av inbetalningskort. Av bestämmelsen framgår bland annat att landskapsregeringen förutsätts skicka inbetalningskort per post till de personer som föregående år betalat jaktvårdsavgift.

 

1.3 Landskapslagen och landskapsförordningen om naturvård

 

Enligt 14 § i landskapslagen (1998:82) om naturvård, nedan kallad naturvårdslagen, är alla vilda däggdjur, fåglar samt dessa fåglars bon och ägg ständigt fridlysta, förutsatt att de inte ingår i den förteckningen över vilt som finns i landskapsförordningen (2006:70) om jakt och således omfattas av jaktlagens bestämmelser. Vidare framgår av naturvårdslagens 15 § 1 mom. att en fridlyst djurart som riskerar att utrotas kan genom landskapsförordning förklaras som särskilt skyddsvärd, varvid dess fortsatta existens utan landskapsregeringens tillstånd inte får äventyras. Havsörnen samt dess bo och ägg har upptagits i den lista över särskilt skyddsvärda däggdjur och fåglar som finns i 2 § i landskapsförordningen (1998:113) om naturvård.

     Naturvårdslagen innehåller även andra relevanta beröringspunkter med bestämmelserna i jaktlagen, i synnerhet när det gäller områdesskydd och djurarter av främmande ursprung. Det framgår av 7 § och 21 § 4 mom. i naturvårdslagen att landskapsregeringen kan, i samband med att ett område fredas med stöd av jaktlagen, förbjuda att området används på ett sådant sätt att områdets skyddsvärde minskar. Dessa bestämmelser kan i viss utsträckning läggas till grund för tolkningen av jaktlagens 26 §, på grund av likheterna i bestämmelsernas materiella innehåll. Vad främmande djurarter anbelangar kan landskapsregeringen, om det kommer till dess kännedom att en främmande djurart sprider sig snabbt i naturen eller medför ett hot mot arter som utgör ett naturligt inslag i landskapets fauna, med stöd av naturvårdslagens 19 § 2 mom. vidta erforderliga åtgärder för att begränsa spridningen. Jaktlagens 47 och 51b §§ kan m.a.o. tolkas i ljuset av naturvårdslagens 19 § 2 mom.

 

1.4 Djurskyddsförordningen

 

Djurskyddsförordningens (1998:96) 25 § innehåller en uppräkning av sådana behandlingsmetoder som anses åsamka djur onödigt lidande. Listan, som består av nio punkter, kompletterar jaktlagens bestämmelser om förbjudna jaktredskap och jaktsätt.

 

1.5 Landskapsförordningen om invasiva främmande arter

 

För att förtydliga när jaktlagen ska tillämpas på invasiva främmande arter, dit bl.a. mårdhund och tvättbjörn räknas (se kapitel 2.1 nedan), har det ansetts vara påkallat att i landskapsförordningen (2020:114) om invasiva främmande arter inta en bestämmelse (3 §) som fastslår att jaktlagen ska iakttas vid jakt på sådana däggdjurs- och fågelarter som är att hänföra till denna specifika kategori. Lagstiftaren har på detta sätt velat markera att bestämmelser som reglerar hanteringen av invasiva främmande arter inte enbart intagits i naturvårdslagen i syfte att komplettera EU:s förordning om invasiva främmande arter.[5]

 

2. EU-bestämmelser av betydelse för de föreslagna ändringarna i jaktlagen

 

2.1 EU:s förordning om invasiva främmande arter

 

EU:s förordning om invasiva främmande arter tillämpas på de invasiva arter av unionsbetydelse som uppräknas i kommissionens genomförandeförordning, den så kallade unionsförteckningen. Bisamråtta, mårdhund och tvättbjörn finns för närvarande med bland de däggdjur som definieras som invasiva främmande arter av unionsbetydelse. Det framgår av bland annat artikel 19 i EU:s förordning om främmande invasiva arter att medlemsstaterna ska ha effektiva hanteringsåtgärder till sitt förfogande för att förhindra de invasiva främmande arternas etablering och spridning. De metoder som används för att utrota eller begränsa invasiva främmande arter ska enligt artikel 19.3 ”ta hänsyn till människors hälsa och miljön, särskilt till icke-målarter och deras livsmiljöer, och att de djur som utgör målarten skonas från smärta, oro eller lidande som kan undvikas, utan att hanteringsåtgärdernas effektivitet äventyras.”

     Åland har i enlighet med artikel 12 i EU:s förordning om invasiva främmande arter och med stöd av 19a § i landskapslagen om naturvård genom förordning utfärdat närmare bestämmelser om sådana invasiva främmande arter som inte ingår i förteckningen över arter av unionsbetydelse men som likväl bedömts vara av betydelse för landskapet Åland när de förekommer utanför sitt naturliga utbredningsområde. Bland annat mink ingår i denna kategori av däggdjur som upptagits i bilaga A till landskapsförordningen om invasiva främmande arter. Vad som ovan sagts om tillåtna utrotnings- och begränsningsmetoder för arter av unionsbetydelse gäller enligt artikel 12.1 i EU-förordningen även när sådana åtgärder riktas mot invasiva främmande arter av betydelse för landskapet Åland. Den generella regeln att bekämpningen inte får medföra negativa effekter på miljön, och att möjliga skador på andra än målarterna ska minimeras, bör m.a.o. beaktas i lika hög utsträckning när åtgärder vidtas för att antingen utrota eller begränsa sådana invasiva arter som tillhör någondera av dessa två kategorier.

 

2.2 Habitatdirektivet

 

Eftersom habitatdirektivet reglerar under vilka förutsättningar jakt på vilda däggdjur får idkas, har dess bestämmelser haft en stor påverkan på jaktlagens nuvarande utformning. Såsom redogjorts för ovan i samband med genomgången av jaktlagens 47 §, är det förbjudet enligt habitatdirektivets artikel 15 och bilaga VI a att använda icke selektiva, artificiella (konstgjorda) ljuskällor, anordningar för belysning av målet och bandspelare vid fångst eller dödande av de djurarter som anges i direktivets bilagor IV a och V a. Bland de viltarter som upptagits i bilaga IV a, och som därmed åtnjuter ett strikt skydd, har varg, björn, lodjur och utter påträffats på Åland. Viltarter som anges i bilaga V a är bl.a. bäver, knubbsäl, östersjövikaren, iller, mård och skogshare. Flygplan och motorfordon i rörelse utgör sådana transportmedel som enligt bilaga VI b är förbjudna vid jakt.

 

2.3 Fågeldirektivet

 

I fågeldirektivet regleras om medlemsstaternas skyldighet att skydda fåglar, deras ägg, bon och livsmiljöer. Direktivets övergripande syfte är att bevara alla fågelarter som förekommer naturligt inom medlemsstaternas territorium. De fågelarter som omfattas av det striktaste skyddet, och som det är förbjudet att avsiktligt döda eller fånga, har upptagits i fågeldirektivets bilaga I, medan de arter som under bestämda förutsättningar får jagas nämns i bilagorna 2 A och 2 B. Vid jakt på fåglar är det generellt förbjudet att använda alla medel och metoder som är ämnade för storskalig eller icke-selektiv fångst, särskilt sådana som anges i bilaga IV (dessa har även intagits i 47 § 1 mom. i jaktlagen). Vidare är det enligt bilaga IV b förbjudet att idka jakt från följande transportmedel: flygplan, motordrivna fordon och båtar som kan uppnå högre hastighet än fem kilometer i timmen (eller 18 kilometer i timmen om båten ska framföras på öppet hav).

     Landskapsregeringen har möjlighet att med stöd av fågeldirektivets artikel 9 (som implementerats i jaktlagens 28 §) medge undantag från förbudet att fånga och döda fredat och fridlyst vilt, och i samband därmed även tillåta användandet av förbjudna fångstredskap- och metoder, förutsatt att det inte finns någon annan lämplig lösning för att skydda flora och fauna.

 

3. Bedömning av nuläget och behovet av åtgärder

 

Det ökade predationstrycket har utpekats som en av de främsta orsakerna till förhöjd dödlighet bland häckande sjöfåglar. I Åtgärdsplanen för ejderstammen på Åland (2017), som sammanställts av enheten för jakt- och viltvård vid Ålands Landskapsregering, konstateras att framför allt havsörn, mink och mårdhund orsakar avsevärd skada för sjöfågelpopulationerna, däribland ejderstammen. Eftersom havsörnen omfattas av ett strikt skydd både på det lokala och internationella planet, är det inte möjligt att inom de gällande rättsliga ramarna vidta åtgärder som är direkt inriktade på att minska havsörnpopulationen.[6] Mot den bakgrunden är det angeläget att trygga häckningsmiljöerna på de något större, vegetationsbeklädda, skären dit bland annat ådorna söker sig för att undgå havsörnens predation. Då bland annat mårdhund, mink och räv är allmänt förekommande i sådana tillflyktsmiljöer, är det viktigt att regelverket tillåter användandet av möjligast effektiva metoder vid jakt efter dessa predatorer. I annat fall kan sjöfågelstammens tillgång till trygga häckningsskär allvarligt äventyras. Av denna anledning har lanskapsregeringen sett över de verktyg som jaktlagens bestämmelser om fångstredskap och fångstsätt tillhandahåller.

     Förslaget att införa effektivare jaktmetoder har även föranlett en granskning av de avlivningsmetoder som är tillåtna enligt jaktlagen. En sådan kontroll ska anses vara befogad, inte minst med tanke på att en jaktforms effektivitet och etiskhet till en betydande del bestäms utifrån de redskap och metoder som får användas när ett skadat djur ska avlivas. Landskapsregeringen anser att de gällande bestämmelserna i jaktlagens 48 och 50 §§ inte möjliggör en tillräckligt human och säker avlivning i alla tänkbara jaktsituationer. Av den anledningen, och på grund av att förhållandena vid jakt med ställande hund kan anses motsvara de omständigheter som råder vid grytjakt och vid avlivning av djur som fångats i en fälla, föreslås att bestämmelsen i 48 § om användandet av enhandsskjutvapen preciseras såtillvida att den även omfattar avlivning av djur som befinner sig i ett hjälplöst tillstånd i samband med jakt med ställande hund.

     Eftersom skadat vilt kan påträffas även i andra sammanhang än vid sjöfågeljakt med utsatta vettar, anser landskapsregeringen det vara ändamålsenligt att utvidga tillämpningsområdet för 50 § så att det i alla situationer är tillåtet att avliva skadat vilt från båt. Att förkorta lidandet för ett skadat vilt är det huvudsakliga motivet bakom förslagen till ovannämnda ändringar i 50 §.

     Landskapsregeringen har i samband med beredningen av lagförslaget även uppmärksammat behovet av att införa ett nytt moment om jaktgäster i jaktlagens 5 §. Förslaget bottnar i den oklarhet som råder beträffande möjligheten att ta med jaktgäster bosatta utanför Åland (t.ex. jägare med hemkommun i Sverige) vid jakt på allmänna vattenområden och kronoallmänningar. Den nya bestämmelsen syftar därför till att förtydliga förhållandet mellan 5 § och 54 §, av vilka den sistnämnda föreskriver under vilka förutsättningar personer bosatta utanför Åland får idka jakt. Den föreslagna ändringen kan således betraktas som en skälig avvägning mellan det grundläggande kravet som ställs i 5 § 1 mom. (endast den som har hemort i Finland får bedriva jakt på allmänningar), och bestämmelsen i 54 § 4 mom. som föreskriver att även den som inte har hemkommun i landskapet har rätt att erhålla jaktkort genom att uppvisa giltigt intyg från hemlandet. Enligt landskapsregeringens mening är det befogat att utgå ifrån att den som är bosatt utanför Åland (till exempel i ett annat EU-land), och uppfyller de i 54 § 4 mom. uppställda villkoren för erhållande av jaktkort, kan rimligtvis anses besitta tillräckliga kunskaper och färdigheter om jakt för att i egenskap av jaktgäst kunna delta i jakt på allmänningar.

     Under beredningen har även noterats att det till följd av ändringar i rikslagstiftningen uppstått ett behov av att göra en lagteknisk justering i 5 § 1 mom. Således ska den 1993 upphävda lagen om befolkningsböcker (FFS 141/1969) ersättas med en hänvisning till den nu gällande lagen om hemkommun (FFS 201/1994).

     Bestämmelsen om jaktfria helgdagar i 19 § är ytterligare ett av jaktlagens ursprungliga lagrum vars ändamålsenlighet, nödvändighet och proportionalitet bedömts under beredningen av lagförslaget. Landskapsregeringen finner, på de grunder som närmare utvecklas i kapitel 4, att ifrågavarande regel är otidsenlig och saknar stöd i gällande ordningslagstiftning. Paragrafen föreslås därför att upphävas i sin helhet.

     För att skapa kundvänligare processer och möjliggöra en effektivare ärendehandläggning i jaktfrågor, har landskapsregeringen utvecklat en plattform där jägare erbjuds möjlighet att betala jaktvårdsavgiften och erhålla jaktkort digitalt. Eftersom den nuvarande bestämmelsen i 54 § 2 mom. förutsätter att informationsöverföringen sker analogt, dvs. att jaktförvaltningen skickar jaktkort per post till de personer som föregående år betalat jaktvårdsavgift, anser landskapsregeringen att bestämmelsen bör uppdateras så att den även möjliggör tillhandahållande och utnyttjande av digitala myndighetstjänster.

 

4. Landskapsregeringens överväganden och förslag

 

4.1 Jakt på allmänningar

 

På grund av det oklara rättsläget som i dag råder, anser landskapsregeringen att det finns ett direkt behov av att tydliggöra under vilka förutsättningar de som inte har hemkommun i Finland[7] får delta i jakt på allmänningar. Enligt landskapsregeringens mening bör den som besitter tillräckliga kunskaper och färdigheter om vilt och jakt för att erhålla jaktkort i enlighet med jaktlagens 54 § 4 mom. också ha möjlighet att delta som jaktgäst vid jakt på allmänningar, när sådan jakt leds av en jägare som har rätt att idka jakt enligt 5 § 1 mom. Liknande resonemang fördes redan vid tidpunkten för utarbetandet av jaktlagen, vilket dessvärre inte kommer tillräckligt tydligt till uttryck i själva lagtexten.[8] Man har i olika sammanhang även noterat att de krav som ställs på hanteringen av skjutvapen, t.ex. i de flesta EU-länder, är genomgående höga.[9] Inget tyder med andra ord på att frågan lämnats oreglerad på grund av att den mött på hårt principiellt motstånd.

     Under beredningen av lagförslaget har ett resonemang förts kring huruvida det är lämpligt att begränsa rätten att ta med jaktgäster till att endast omfatta den som har sin hemkommun på Åland och innehar giltigt åländskt jaktkort. Det konstaterades att en sådan ändring högst sannolikt skulle strida mot likabehandlingsprincipen i 6 § 1 mom. i grundlagen (FFS 731/1999) och således utgöra en behörighetsöverskridning, eftersom det i förevarande fall, särskilt med beaktande av ordalydelsen i jaktlagens 5 § 1 mom., saknas godtagbara skäl för att särbehandla personer på grund av ursprung. Vidare kan det inte bortses från det faktum att en person som har bosättningsort utanför Åland kan ha lika god kännedom om åländska naturförhållanden som den som har sin hemkommun på Åland. Mot den bakgrunden kan det inte anses vara lämpligt att motivera en dylik särbehandling enbart med hänvisning till ett tvivelaktigt antagande om att de på Åland bosatta jägarna har ipso facto den bästa kännedomen om lokala särförhållanden (en kunskap som i sin tur bidrar till att upprätthålla allmän säkerhet). Ett tänkbart alternativ kunde vara att revidera jaktlagens 5 § 1 mom. så att den gav exklusiv rätt till den som har sin hemkommun på Åland att idka jakt på allmänningar. Landskapsregeringen föreslår dock att jakten på allmänningar ska, liksom i dag, vara knuten till hemort i Finland.

 

4.2 Jaktfria helgdagar

 

Eftersom regeln om jaktfria helgdagar kan närmast härledas till 5 § 1 och 2 mom. i den år 2009 upphävda landskapslagen (1969:28) om offentliga nöjestillställningar, och då en motsvarande bestämmelse inte upptagits i vare sig lagen om sammankomster (FFS 530/1999) eller landskapslagen (2010:30) om tillämpning i landskapet Åland av lagen om sammankomster (en blankettlag genom vilken rikets lag om sammankomster görs tillämplig i landskapet), anser landskapsregeringen att bestämmelsen är otidsenlig.

     Då det inte längre finns ett generellt förbud att ordna offentliga tillställningar under kyrkliga helgdagar (bl.a. för att trygga den allmänna ordningen och säkerheten), finner landskapsregeringen att bestämmelsen i 19 § om jaktfria helgdagar försätter enskilda jägare och jaktlag i en ojämlik ställning i förhållande till personer som deltar i andra typer av offentliga tillställningar. Det är m.a.o. tveksamt om 19 § kan betraktas som konform med den allmänna principen om jämlikt bemötande i 3 § i lagen om sammankomster (FFS 530/1999), som Åland alltså antagit som blankettlag. Här bör tilläggas att regeln om jaktfria helgdagar heller inte uppnått sedvanerättslig status varken i Finland eller Sverige. Likaså finns idag ingenting som tyder på att de ansvariga instanserna (tillsynsmyndigheterna och jaktledarna) inte skulle klara av att upprätthålla tillräcklig ordning och säkerhet när jakt bedrivs under kyrkliga helgdagar. Sammanfattningsvis finner landskapsregeringen att 19 § inte längre återspeglar förhållandena i dagens samhälle på ett rättvisande sätt och ska därför upphävas i sin helhet.

 

4.3 Fångstredskap och fångstsätt

 

Med hänsyn till det starka skydd som havsörnen åtnjuter genom fågeldirektivet och 2 § i landskapsförordningen om naturvård, har landskapsregeringen kartlagt andra, mindre ingripande, alternativ för att minska predatortrycket på sjöfågelstammen. Landskapsregeringens bestämda uppfattning är att nattsiktesanordningar, konstgjorda ljuskällor och ljuduppspelare utgör sådana jaktmedel som, utan att medföra risk för att någon art utsätts för onödigt lidande eller att den allmänna säkerheten äventyras, kan bidra till att avsevärt effektivisera jakten, inte bara på invasiva arter utan även på andra arter där det i vissa fall kan vara befogat att utnyttja effektivare jaktmetoder. Mycket talar även för att dessa metoder betydligt underlättar bedrivandet av t.ex. skyddsjakt på räv och vildsvin. Skyddsjakt på vildsvin är befogat för att förhindra skador i jordbruket, medan utökat jakttryck på räv kan vara befogat i områden där t.ex. markhäckande fåglar lider av ett överstort sammanlagt predatortryck. Eftersom både vildsvin och räv dessutom kan drabbas av smittosamma sjukdomar och parasiter, som visserligen ännu inte har påträffats på Åland men som kan sprida sig till landskapet (främst afrikansk svinpest, rävens dvärgbandmask och rabies), är det också viktigt att det vid behov finns tillräckligt effektiva hjälpmedel att tillgå för att minska tätheten av dessa arter och sålunda hindra allvarlig sjukdomsspridning mellan djur. Gemensamt för de arter som upptas i 51b § (dvs. bisam, mink, mårdhund, räv, tvättbjörn, råtta och vildsvin) är att de alla, vare sig det sker genom predation, smittspridning eller annan negativ påverkan, utgör ett potentiellt hot mot antingen den biologiska mångfalden, ekosystemet eller jordbruket. Det bör också understrykas att ingen av de ovannämnda däggdjuren finns med bland de arter som omfattas av habitatdirektivets förbud mot användning av icke-selektiva fångstmedel, däribland nattsikten, artificiella ljuskällor och bandspelare.

     Eftersom de föreslagna ändringarna i jaktlagens 47 och 51b §§ syftar till att möjliggöra en effektiv utrotning av sådana arter som inte är naturligt förekommande på Åland, bör det erinras om att de på ett övergripande plan också bidrar till att genomföra EU:s förordning om invasiva främmande arter.

 

4.4 Slutkommentar

 

Mot bakgrund av det ovan anförda finner landskapsregeringen det sannolikt att de föreslagna ändringarna i jaktlagen kan bidra till att både minska predationstrycket på sjöfågelstammen och förkorta lidandet för skadat vilt. Samtidigt bör ändringarna i fråga om jaktgäster, jaktfria helgdagar och digitala jaktkort ses som viktiga led i jaktlagens modernisering och anpassning till rådande samhälleliga förhållanden och rättsregler.

 

5. Lagstiftningsbehörighet

 

Den föreslagna landskapslagen innehåller bestämmelser som berör myndighetsverksamheten inom landskapsregeringen, allmän ordning och säkerhet, natur- och miljövård samt jakt. Samtliga dessa sakområden är enligt 18 § 1, 6, 10 och 16 punkterna i självstyrelselagen (1991:71) för Åland att hänföra till landskapets lagstiftningsbehörighet. Under beredningen av lagförslaget har särskilt beaktats att riket enligt 27 § 1 punkten i självstyrelselagen har lagstiftningsbehörighet i fråga om stiftande, ändring och upphävande av grundlag samt avvikelse från grundlag. Enligt landskapsregeringens bedömning har landskapet hållit sig inom ramen för sin behörighet även i detta avseende. Vidare finner man att de föreslagna ändringarna står i konformitet med de krav som följer av EU-lagstiftningen.

 

6. Förslagets konsekvenser

 

6.1 Ekonomiska och administrativa konsekvenser

 

Kodifieringen av rätten att ta med jaktgäster vid jakt på allmänningar i jaktlagens 5 § 2 mom. kan förväntas ha positiva effekter på utvecklingen av jaktturism. Detta kan komma till uttryck exempelvis genom bildandet av nya företag inom området. Under det senaste decenniet har jakturism i allt större utsträckning kommit att betraktas som en växande industri och framtidsbransch i flera nordiska länder, särskilt i Sverige. Ökade möjligheter att få besök av utländska jägare kan också medföra bättre ekonomiska verksamhetsförutsättningar för t.ex. inkvarterings-, guide och måltidstjänstföretag.

     De föreslagna ändringarna om tillåtna fångstredskap och fångstsätt i jaktlagens 47 § 1 mom. 4 och 5 punkten samt 51b § kommer inte att medföra ytterligare arbetsinsatser för jaktförvaltningen i form av tillståndsgivning, eftersom jakt enligt 51b §, till skillnad från de andra undantagsbestämmelserna i 28, 31a och 51a §§, inte förutsätter att landskapsregeringen fattar ett särskilt beslut om att förbjudna fångstredskap och fångstsätt får användas vid jakt efter de viltslag som omfattas av bestämmelsen. Detta avvikande förfaringssätt när det gäller 51b § i jaktlagen återspeglar den särställning som skadeorsakande främmande viltarter intar i jaktsammanhang; enligt den rådande uppfattningen skiljer sig utrotning (eller begränsning) av dessa viltarter i flera avseenden väsentligt från vad som avses med normal jakt enligt jaktlagen.

     Att i enlighet med 54 § 2 mom. tillhandahålla jägare möjligheten att erhålla jaktkort i digitalt format, kommer på sikt att minska de administrativa kostnader som förvaltningen ådrar sig genom att skicka pappersversioner av jakt- och inbetalningskort per post. Vidare bedömer landskapsregeringen att enheten för jakt- och viltvårdsfrågor har tillräcklig personalkapacitet för att kunna erbjuda digitaliserade och analoga myndighetstjänster parallellt på ett sätt som uppfyller kraven på rättssäkerhet, jämställdhet och tillgänglighet.

 

6.2 Miljökonsekvenser

 

De föreslagna ändringarna i bestämmelserna om fågel- och sälskyddsområden (26 §) markerar ett avsteg från det absoluta landstigningsförbudet till förmån för en mer situationsanpassad och balanserad prövning av behovet av ifrågavarande skyddsåtgärd. Även om landstigningsförbud alltjämt kommer att betraktas som huvudregel när sådana prövningar görs (eftersom det oftast är olämpligt att vistas på fågelskär under häckningstid), kan det likväl, under specifika omständigheter, finnas skäl att tillåta landstigning för att bevara den biologiska mångfalden och skydda de naturmiljöer som är viktiga för sjöfåglarnas häckning.

     Landskapsregeringen anser att de fångstmetoder som undantagsvis ska tillåtas vid jakt efter bisam, mink, mårdhund, räv, tvättbjörn, råtta och vildsvin enligt 51b § i jaktlagen är både nödvändiga och proportionerliga i förhållande till de omfattande skador som dessa viltarter orsakar. Eftersom användandet av konstgjorda ljuskällor, bandspelare och lövblåsare kan på sin höjd endast medföra ringa olägenhet för andra djur än målarterna, kan sådana eventualiteter inte anses stå i rimlig proportion till det viktiga syfte som dessa redskap bidrar till att uppnå. De ovannämnda fångstredskapen finns heller inte med på den lista över förbjudna hanteringssätt som enligt 25 § i djurskyddsförordningen anses åsamka djur onödigt lidande. Även ibruktagandet av det digitala jaktkortet, vilket innebär en successiv avveckling av det fysiska pappersjaktkortet, kan förväntas ha en gynnsam påverkan på miljön. Mot denna bakgrund kan konstateras att förslagets miljökonsekvenser är överväldigande positiva.

 

6.3 Konsekvenser för barn och jämställdhet mellan könen

 

Lagförslaget har inga följdeffekter på varken barns hälsa och välbefinnande eller jämställdheten mellan könen.

 

7. Beredningsarbetet

 

De föreslagna ändringarna har utarbetats som tjänstemannauppdrag vid lagberedningen i samarbete med näringsavdelningens enhet för jakt- och viltvårdsfrågor. Lagförslaget har sänts på remiss till följande instanser: Jaktvårdsföreningarna i Brändö, Eckerö, Finström, Föglö, Geta, Hammarland, Jomala, Kumlinge, Kökar, Lemland, Lumparland, Saltvik, Sottunga, Sund och Vårdö, Ålands Natur och Miljö, Ålands skogsvårdsförening, Ålands polismyndighet, Gränsbevakningsväsendet, miljöbyrån vid Ålands landskapsregering, Ålands fågelskyddsförening r.f., Archipelago Pares r.f., Ålands prosteri, Ålands producentförbund samt Ålands Kenneldistrikt r.f.

     Det inkom sammanlagt 10 yttranden inom svarsfristen. Landskapsregeringen har gjort vissa justeringar i lagförslaget för att tillmötesgå inkomna synpunkter.

 

Detaljmotivering

 

Landskapslag om ändring av jaktlagen för landskapet Åland

 

5 § Jakt på så kallade allmänningar (allmänt vattenområde, kronoallmänningar) är tillåten för den som har hemort i Finland. Det är i huvudsak säl- och sjöfågeljakt som bedrivs i dessa områden, eftersom det är fråga om mindre holmar och skär som inte erbjuder annat jaktbart vilt. Det allmänna vattenområdet har stor betydelse framför allt för säljakten, på grund av att sälarna uppehåller sig mycket på mindre grund i ytterskärgården som ofta ligger inom allmänt vattenområde. För möjligheten att ha med sig jaktgäster har bestämmelserna om vem som har rätt att bedriva jakt upplevts som otydliga och begränsande. Följaktligen har paragrafen tolkats som att det inte är tillåtet att ha med sig en jaktgäst från exempelvis Sverige. För att det överhuvudtaget ska vara möjligt att utveckla säljakten genom jaktturism, föreslås att ett nytt 2 mom. intas i paragrafen där det stipuleras att även kompetenta jägare bosatta utanför Åland får delta som jaktgäst vid jakt på allmänningar. Rätten att ta med jaktgäster ska, med respekt för principerna om likabehandling och vad som föreskrivs i 1 mom., åtnjutas av personer med hemort i Finland. För att ersätta den upphävda lagen om befolkningsböcker (FFS 141/1969), införs i 1 mom. en hänvisning till den nu gällande lagen om hemkommun (FFS 201/1994).

 

19 § Enligt bestämmelsen är jakt med skjutvapen eller hund förbjuden under tjugofyra timmars tid efter klockan aderton dagen före juldagen, nyårsdagen, långfredagen, påskdagen, pingstdagen och allhelgonadagen. Förbudet har motiverats med att jaktformer som orsakar ljud kan verka störande och begränsa det övriga friluftslivet under ifrågavarande dagar. Eftersom jaktförbudet kan närmast härledas till den år 2009 upphävda landskapslagen om offentliga nöjestillställningar och regeln inte överförts till den nu gällande lagstiftningen om sammankomster, begränsas rätten att bedriva jakt på ett sätt som saknar motsvarighet bland andra fritidssysselsättningar. Bestämmelsen bör därför betraktas som både otidsenlig och oproportionerlig. Det är mer förenligt med andan i gällande lagstiftning att eventuella meningsskiljaktigheter som kan uppstå i samband med offentliga tillställningar i första hand reds ut genom en kombination av öppnare kommunikation mellan inblandade parter (här främst jägare och övriga boende) och aktiva övervakningsinsatser från myndigheternas sida. Att upprätthålla ett kategoriskt förbud mot jakt under helgdagar är heller inte proportionerligt med tanke på att jaktens upplevda störningsgrad kan variera kraftigt beroende på jaktmarkens belägenhet och den jaktform som bedrivs. Mot den bakgrunden föreslås att paragrafen upphävs i sin helhet.

 

26 § Enligt bestämmelsens nuvarande ordalydelse ska landstigningsförbud under 15 mars ­‒ 31 juli införas i samband med att landskapsregeringen, på markägarens begäran, beslutar om att inrätta ett fågelskyddsområde. Eftersom fågelskyddsområden oftast är av sådan karaktär, dvs. fågelskär, att det är direkt olämpligt att vistas inom sådana områden under häckningstid, anser landskapsregeringen att landstigningsförbud även fortsättningsvis ska gälla som huvudregel. För att möjliggöra en mer situationsanpassad praxis där även de aktiva viltvårdsåtgärdernas betydelse för uppnåendet av en gynnsam bevarandestatus uppmärksammas i tillräcklig grad, föreslås att bestämmelsen ändras så att landskapsregeringen vid behov kan besluta om att bevilja undantag från nämnda huvudregel. Då fågeldirektivet inte uttryckligen föreskriver något förbud mot vare sig landstigning eller körning med motordriven farkost i högre hastighet än sju knop inom fågelskyddsområden, finns det enligt landskapsregeringens uppfattning inga rättsliga hinder för att utveckla en mer situationsanpassad och flexibel landskapslagstiftning i detta avseende. Den föreslagna ändringen av jaktlagens 26 § kan också anses ligga i linje med 21 § 4 mom. i naturvårdslagen i vilken det föreskrivs att åtgärder som syftar till att bibehålla en gynnsam bevarandestatus för vilda djur kan innefatta reglering av tillträdet till vissa områden. Enligt den rådande uppfattningen är det heller inte meningen att fågelskyddsområden ska omfattas av lika långtgående inskränkningar i allemansrätten som de som gäller inom naturreservaten.

 

47 § Enligt 47 § 1 mom. 4 punkten är för nattskytte avsedda siktanordningar vilka elektroniskt förstärker eller förändrar bilden förbjudna vid all jakt, samtidigt som det enligt 47 § 1 mom. 5 punkten är förbjudet att använda bandspelare eller härmed jämförbara anordningar för ljudåtergivning vid jakt. Det har konstaterats att nattsiktesanordingar och ljuduppspelare är redskap som på ett meningsfullt sätt kan bidra till att effektivisera jakten på både invasiva arter och arter som inte är naturligt förekommande på Åland, samt vara ett värdefullt verktyg även i andra situationer där det kan vara påkallat att tillåta utökade jaktmetoder. Mot den bakgrunden föreslås att 47 § 1 mom. 4 och 5 punkten ändras så att de innehållsmässigt överensstämmer med de ändringar som föreslås i 51b §, som är en undantagsbestämmelse. Vidare föranleder ändringarna i 48 § en utvidgning av tillämpningsområdet för bestämmelsen om konstgjorda ljuskällor i 47 § 1 mom. 4 punkten så att det även blir tillåtet att använda denna form av belysning vid grytjakt, vid avlivning av djur som befinner sig i hjälplöst tillstånd samt när fångstredskap vittjas. Även här syftar ändringarna till att underlätta eftersök och förkorta lidandet för ett skadat vilt.

     Eftersom bestämmelsen om invasiva främmande arter i jaktlagens 31a § enbart hänvisar till 47 § i fråga om tillåtna jaktredskap och jaktmetoder, är det ur lagteknisk synpunkt påkallat att i 47 § 1 mom. 4 och 5 punkten införa hänvisningar till 51b § för att sålunda ge en mer samlad och lättöverskådlig bild av de undantag som tillåts från det generella förbudet i 47 §. På så sätt bildas också en länk mellan 31a § och 51b § som påminner om att dessa lagrum kan behöva läsas parallellt med varandra för att undgå onödiga tolkningssvårigheter.

 

48 § I paragrafens 1 mom. uttrycks huvudregeln, dvs. att jakt med enhandsskjutvapen är förbjuden. Vid grytjakt, vid avlivning av djur som fångats i fälla och vid avlivning av skadat djur får dock lämpligaste vapen användas. Enhandsskjutvapen är med andra ord tillåtna när de används i avlivningssyfte. Vid predatorjakt med ställande hund är förhållandena vid själva avlivandet sådana att de motsvarar de ovannämnda undantagen. Det finns därför goda skäl att utvidga undantaget till att även omfatta denna jaktmetod. Trots att mårdhundsjakt med ställande hund betraktas som den överlägset effektivaste jaktmetoden på dessa invasiva predatorer, finns det fortfarande utrymme för förbättring och ytterligare effektivisering när det gäller möjligheterna till en human och säker avlivning. Genom att tillåta avlivning med enhandsskjutvapen förbättras förutsättningarna för att uppnå detta. För att tydliggöra när avlivning med enhandsskjutvapen är tillåten föreskrivs i paragrafens 2 mom. att djuret ska vara i hjälplöst tillstånd, vilket i praktiken innebär att djuret är förhindrad att röra sig fritt och saknar flyktvägar.

 

50 § Paragrafen föreskriver att jakt inte får bedrivas från eller med direkt tillhjälp av motordrivet fordon. Skadskjuten fågel får dock förföljas med båt eller avlivas från båten, såvida det sker i omedelbar anslutning till sjöfågeljakt med utsatta vettar. I dagsläget finns emellertid även andra än den specificerade jaktsituationen där det kan vara nödvändigt och lämpligt att avliva ett skadat vilt från båt för att förkorta lidandet. Därför föreslås att paragrafens 1 mom. ändras så att skadat vilt alltid får avlivas från båt, eller förföljas med båt i syfte att avliva. Jakt från motordrivna fordon, inklusive båtar, är delvis förbjudna fångstmetoder enligt fågeldirektivets bilaga IV b och habitatdirektivets bilaga VI b. Det bör likväl understrykas att den föreslagna ändringen inte syftar till att underlätta jakt, utan om att förkorta lidandet för ett skadat vilt.

     Paragrafens 1 mom. innehåller även ett förbud mot användande av ljudframkallande maskiner. Undantaget i 3 mom. möjliggör dock användandet av lövblåsare för att driva ut t.ex. en mink som tagit skydd i ett stenröse eller liknande svårtillgängligt ställe. Eftersom det i vissa fall kan vara nödvändigt att använda lövblåsare vid mink- och mårdhundsjakt även inom ett fågelskydds-, sälskydds- eller fredningsområde, föreslås att ett nytt 4 mom. införs i paragrafen varmed mink och mårdhund undantas från de begränsningar som föreskrivs i 3 mom.

 

51b § Mårdhund och mink är invasiva arter som framför allt orsakar skador på den naturliga faunan genom predation på markhäckande fåglar, groddjur och små däggdjur. I skärgården, på fåglarnas häckningsskär, har etableringen av mårdhund och mink varit särskilt förödande, eftersom fåglarna är anpassade till att häcka i en miljö där naturligt förekommande marklevande predatorer är sällsynta. Mot den bakgrunden föreslås att nattsiktesanordningar och ljuduppspelare tillåts vid jakt på mårdhund och mink genom undantagsbestämmelsen i 51b §. Eftersom bisam, tvättbjörn och vildsvin är antingen invasiva eller inte naturligt förekommande arter på Åland, är det ändamålsenligt att tillåta användandet av ovanstående jaktmetoder även vid jakt på dessa arter för att möjliggöra en effektiv begränsning av stammarna och förhindra oönskad etablering. Vad bekämpning av råtta anbelangar, bör de föreslagna jaktmetoderna närmast ses som ett angeläget alternativ till den kemiska bekämpningen med rodenticider, dvs. råttgift. Det bör i detta sammanhang särskilt erinras om de negativa effekter som dessa kemikalier, felaktigt hanterade, kan ha på människors hälsa och miljön. Enligt landskapsregeringens mening är det därför av rena säkerhetsskäl viktigt att jägarkåren har tillgång till tillräckligt effektiva mekaniska bekämpningsmedel.

     Vidare finns det skäl att uppta räv bland de arter som omfattas av de föreslagna undantagsbestämmelserna. Trots att räven är en naturligt förekommande art på Åland, kan det uppstå situationer, t.ex. vid skyddsjakt, i områden där markhäckande fåglar lider av överstora predatorstammar eller vid risk för spridning av sjukdomar, där möjligheten att utnyttja dessa hjälpmedel kan göra stor skillnad. Gemensamt för de ovanstående arterna är att de är utpräglat nattaktiva, vilket försvårar jakten under normala förhållanden. Eftersom nattsikten möjliggör jakt när djuren är som mest aktiva, kan de bidra till att uppnå olika viltförvaltningsmålsättningar.

     Det bör emellertid påminnas om att det finns två olika typer av nattsikten, nämligen bildförstärkare/bildomvandlare och termiska sikten. Bildförstärkare skapar en svartvit bild av målet genom att antingen förstärka det befintliga ljuset eller belysa målet med hjälp av en infraröd lampa som är osynlig för människor och djuren, men som ses i siktets bildskärm. Bildförstärkare/bildomvandlare presenterar en tredimensionell bild av djuren på ett sätt som är naturligt för jägaren att observera djuren på. Det är lätt att tolka det man ser, djurets färgteckning kan bedömas och eventuella hinder mellan djuret och jägaren framträder tydligt. Termiska sikten återger i stället en bild av djurens kroppsvärme. Användandet av termiska sikten ställer stora krav på jägarens omdöme och erfarenhet eftersom det är svårare att tolka bilden och göra säkra artbestämningar, särskilt om djuret är delvis skymt (vilket inte alltid är lätt att se) eller om det befinner sig på ett okänt avstånd eller i obekant miljö. Samtidigt framträder alla levande djur väldigt tydligt, även om   det råder skymning och djuren befinner sig på långt avstånd, vilket innebär att risken för felbedömningar och misstag ökar. Enligt landskapsregeringens mening ska det därför vara uttryckligen förbjudet att använda termiska sikten. Den tekniska utvecklingen av termiska sikten går dock för tillfället mycket snabbt framåt samtidigt som priserna för ändamålsenliga enheter sjunker. Förutsättningarna för att använda termiska sikten på ett säkert sätt kommer troligtvis att bli bättre inom överskådlig framtid, samtidigt som jägarna har hunnit få värdefull erfarenhet av att jaga i mörkret med andra typer av nattsikten. Landskapsregeringen kommer att följa utvecklingen på området och kontinuerligt utvärdera behovet av eventuella ändringar i jaktlagen.

     Såsom redogjorts för ovan är nattsikten och bandspelare delvis förbjudna fångstmetoder enligt habitatdirektivet. Inga av de arter som omnämns i lagförslaget omfattas dock av dessa förbud. Genom ändringen faller grävlingen bort där det tidigare varit tillåtet att skjuta grävling på belyst åtel, en metod som innebär att jägaren använder sig av foder för att locka till sig djuren vid jakt.

     Beträffande frågan hur bestämmelsen förhåller sig till regleringen om invasiva främmande arter i 31a § kan det konstateras att 51b § i första hand syftar till att underlätta bekämpningen av redan etablerade arter av ifrågavarande slag, medan 31a § kan tillämpas när snabba utrotningsåtgärder behöver vidtas, genom landskapsregeringens beslut, mot antingen nyupptäckta invasiva arter som orsakar skada och olägenhet eller arter som inte upptagits i 51b §.

 

54 § Landskapsregeringen har utvecklat en digital plattform för jägare som bland annat innehåller digitalt jaktkort och möjlighet att betala jaktvårdsavgiften. Detta möjliggör en successiv avveckling av det fysiska pappersjaktkortet och det årliga utskicket av inbetalningskort för jaktvårdsavgiften. I och med ibruktagandet av den digitala plattformen föreslås att paragrafens 2 mom. kompletteras med ett tillägg som medger att den som har tagit i bruk det digitala jaktkortet kan avstå från att få pappersjaktkortet och inbetalningskortet hemskickat per post.

 

60b § Med anledning av den ovan beskrivna ändringen av 54 § 2 mom., föreslår landskapsregeringen att det i jaktlagen införs en ny paragraf som innehåller närmare bestämmelser om den personuppgiftsbehandling som landskapsregeringen och jaktvårdsföreningarna utför i sådana elektroniska tjänster som hänför sig till jakt och viltvård. Landskapsregeringen noterar att grundlagens 10 § 1 mom. kräver att närmare bestämmelser om skydd för personuppgifter ska utfärdas genom lag.[10] Grundlagsutskottet har dock konstaterat att dataskyddsförordningens[11] detaljerade bestämmelser utgör en tillräcklig rättslig grund även med avseende på skyddet för privatlivet och personuppgifter enligt 10 § i grundlagen. Eftersom bestämmelserna i dataskyddsförordningen och den nationella allmänna lagstiftningen kan anses, korrekt tolkade och tillämpade, motsvara den nivå på skyddet för personuppgifter som bestäms utifrån Europakonventionen, är det enligt utskottets mening inte längre nödvändigt att speciallagstifta inom förordningens tillämpningsområde. I anslutning härtill bör särskilt understrykas att det i den nya digitala plattformen som avses i 54 § 2 mom. inte kommer att behandlas känsliga personuppgifter.

     Enligt den föreslagna lydelsen av 1 mom. ska landskapsregeringen och jaktvårdsföreningarna vara gemensamt personuppgiftsansvariga när de sköter sina offentliga förvaltningsuppgifter med stöd av elektroniska tjänster. De gemensamt personuppgiftsansvarigas respektive roller specificeras tydligt i lagtexten. Paragrafens 1 mom. utgör samtidigt den rättsliga grund som gör det möjligt för jaktvårdsföreningarna att, i enlighet med artikel 6 i dataskyddsförordningen, behandla personuppgifter i sådana elektroniska tjänster som är avsedda att stöda och underlätta jakt- och viltvårdsförvaltningen.

     Då innehav av giltigt jaktkort är den enskilt viktigaste förutsättningen för att få tillgång till sådana digitala tjänster som avses i 1 mom. och 54 § 2 mom., är det enligt landskapsregeringens mening ändamålsenligt att personuppgifternas förvaringstid bestäms utifrån jaktlagens 54 § 4 mom., som föreskriver att inbetalningskort (för jaktkortet) inte kan erhållas om den erforderliga dokumentationen (antingen kvitto på tidigare år betald jaktvårdsavgift eller intyg över vapenhantering, kunskap om jaktlagstiftningen etc.) är äldre än fem år. För att skingra eventuella oklarheter och minska risken för misstolkningar, bör det emellertid understrykas att den föreslagna 2 mom. ska tolkas teknikneutralt, vilket innebär att samma raderingsskyldighet och raderingsfrist även gäller personuppgifter som behandlas i analog form (t.ex. manuella jägarregister).

 

Ikraftträdande. Lagen föreslås träda i kraft så snart som möjligt. I enlighet med 20 § 2 mom. i självstyrelselagen föreslås datumet för ikraftträdande lämnas öppet för landskapsregeringen att fatta beslut om.

 

Lagtext

 

Landskapsregeringen föreslår att följande lag antas.

 

 

L A N D S K A P S L A G
om ändring av jaktlagen för landskapet Åland

 

     I enlighet med lagtingets beslut

     upphävs 19 § jaktlagen (1985:31) för landskapet Åland,

     ändras 5 § 1 mom., 26 §, 47 § 1 mom. 4 och 5 punkten, 48 § 2 mom., 50 § 1 mom., 51b § och 54 § 2 mom., av dessa lagrum 47 § 1 mom. 4 punkten sådan den lyder i landskapslagen 2019/89, 48 § 2 mom. sådan den lyder i landskapslagen 2005/77, 50 § 1 mom. sådan den lyder i landskapslagen 1995/68, 51b § sådan den lyder i landskapslagen 2012/13 och 54 § 2 mom. sådan den lyder i landskapslagen 1995/19, samt

     fogas till lagens 5 § ett nytt 2 mom., varvid nuvarande 2 mom. blir nytt 3 mom., till 50 § ett nytt 4 mom. samt till lagen en ny 60b § som följer:

 

5 §

     På vattnet utanför byarågång, vid havsstränder samt på holmar och skär som tillhör landskapet och inte underlyder viss lägenhet eller av någon under särskilda villkor innehas, har den som enligt lagen om hemkommun (FFS 201/1994) har hemkommun i Finland rätt att jaga.

     Den som har rätt att jaga i enlighet med vad som föreskrivs i 1 mom. har även rätt att medta jaktgäster med hemkommun utanför Åland. I denna paragraf avses med jaktgäst en person som uppfyller de i 54 § uppställda villkoren för idkande av jakt.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

 

26 §

     Visar sig fridlysning av särskild holme eller ögrupp med eller utan intilliggande vattenområde nödvändig för skydd av sjöfåglar som avses i 20 § kan landskapsregeringen, såvida områdets ägare det begär, förordna att området ska utgöra fågelskyddsområde. I ett område som utsetts till fågelskyddsområde är det under tiden 15 mars – 31 juli förbjudet vid vite att landstiga och, om även vattenområde ingår, förbjudet att med högre hastighet än sju knop framföra motorbåt och annan liknande motordriven farkost, såvida inte landskapsregeringen beslutat om undantag från dessa förbud.

     Visar sig särskild fridlysning av holme eller ögrupp och intilliggande vattenområde nödvändig för sälstammarnas bevarande kan landskapsregeringen, såvida områdets ägare det begär, förordna att området ska utgöra sälskyddsområde. Det är förbjudet vid vite att vistas i ett område som utsetts till sälskyddsområde, såvida inte landskapsregeringen beslutat om undantag från detta.

 

47 §

     Vid jakt är det förbjudet att använda följande fångstredskap och fångstmetoder:

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     4) konstgjorda ljuskällor, anordningar för belysning av viltet samt för nattskytte avsedda siktanordningar vilka elektroniskt förstärker eller förändrar bilden, dock får konstgjorda ljuskällor användas vid grytjakt, vid avlivning av djur som befinner sig i hjälplöst tillstånd, när fångstredskap vittjas, vid jakt enligt 28a § samt när belysning och för nattskytte avsedda sikt-

anordningar får användas enligt 51b §,

     5) bandspelare eller härmed jämförbara anordningar för ljudåtergivning, dock får bandspelare eller härmed jämförbara anordningar användas vid jakt enligt 51b §,

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

 

48 §

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     Vid grytjakt, vid avlivning av djur som fångats i en fälla, vid avlivning av djur som befinner sig i ett hjälplöst tillstånd i samband med jakt med ställande hund, samt vid avlivning av skadat djur får dock lämpligaste vapen användas.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

 

50 §

     Jakt får inte bedrivas från motordrivet fordon, flyg eller med direkt tillhjälp av motordrivet fordon, av annat maskindrivet fortskaffningsmedel eller av ljudframkallande maskin. Under tiden 15 mars – 25 maj får jakt på sjöfågel inte idkas från något slag av båt eller annan därmed jämförbar anordning. Utan hinder av bestämmelserna i denna paragraf får skadat vilt avlivas eller förföljas i avlivningssyfte från båt.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     Utan hinder av bestämmelserna i denna paragraf får lövblåsare användas för att driva ut mårdhund och mink.

 

51b §

     Vid jakt på bisam, mink, mårdhund, räv, tvättbjörn, råtta och vildsvin, samt vid eftersök på skadat vilt, får konstgjorda ljuskällor, för nattskytte avsedda siktanordningar vilka elektroniskt förstärker eller omvandlar bilden användas, dock inte termiska sikten. Vid jakt på dessa arter får även bandspelare och härmed jämförbara anordningar användas.

 

54 §

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     Jaktvårdsavgift betalas en gång per år till landskapet. Kvittering på betald jägaravgift gäller såsom jaktkort under jaktåret som börjar den 1 augusti och avslutas den 31 juli. Landskapsregeringen ska per post sända inbetalningskort till de personer som föregående år betalat jaktvårdsavgift. På inbetalningskortet ska antecknas fullständigt namn, personbeteckning och hemort beträffande den för vars räkning jaktvårdsavgiften betalas och det jaktår avgiften gäller. Den som har tagit i bruk landskapsregeringens elektroniska tjänst för jägare, som innefattar elektroniskt jaktkort och betalning av jaktvårdsavgiften, kan avstå från att få inbetalningskort för jaktvårdsavgiften hemskickad per post.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

 

60b §

     Landskapsregeringen får tillhandahålla elektroniska tjänster som stöd för administration av uppgifter hänförliga till jakt och viltvård. Landskapsregeringen och jaktvårdsföreningarna har delat personuppgiftsansvar för den personuppgiftsbehandling som sker i de elektroniska tjänsterna. Landskapsregeringen ansvarar för tillgängligheten och säkerheten av de elektroniska tjänsterna. Jaktvårdsföreningarna ansvarar för riktigheten av de uppgifter som de för in i de elektroniska tjänsterna.

     Personuppgifter tillhörande den som under de fem senaste jaktåren inte har betalat jaktvårdsavgiften ska före utgången av det följande året raderas ur sådana elektroniska tjänster som avses i 1 mom.

 

__________________

 

     Denna lag träder i kraft

 

__________________

 

Mariehamn den 12 maj 2022
L a n t r å d	Veronica Thörnroos
Föredragande minister	Fredrik Karlström

 

 

Parallelltexter

 

·      Parallelltexter till landskapsregeringens lagförslag nr 19/2021-2022