Lagförslag 26/2022-2023
|
|
| ||
|
| LAGFÖRSLAG nr 26/2022–2023 | ||
|
| Datum |
| |
|
| 2023-05-17 |
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
| Till Ålands lagting |
| |
|
| |||
|
| |||
|
| |||
|
| |||
Näringsrätt och näringstillstånd
Huvudsakligt innehåll
Landskapsregeringen föreslår att landskapslagstiftningen om åländsk näringsrätt revideras och moderniseras genom att lagtinget antar en landskapslag om näringsrätt och näringstillstånd. I den föreslagna lagen definieras närmare när näringsrätt med stöd av lag föreligger och på vilka grunder näringstillstånd beviljas och tillståndsvillkor fastställs. Lagen innehåller också bestämmelser om tillsyn och de befogenheter landskapsregeringen har i förhållande till näringsidkare.
Den föreslagna landskapslagen motsvarar huvudsakligen den landskapslag som lagtinget antog den 25 april 2022 och som landskapsregeringen inte satte i kraft. I den föreslagna landskapslagen har beaktats att vissa bestämmelser förordnades att förfalla av presidenten, dock så att det i lagen ingår språkbestämmelser som i lagstiftningskontrollen ansågs stå i uppenbar konflikt med unionsrätten. I lagförslaget redogörs närmare för de förhållanden som motiverar en ny prövning av bestämmelsernas förhållande till unionsrätten.
Genom den föreslagna landskapslagen upphävs landskapslagen om rätt att utöva näring som har tillämpats sedan 1996. Landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar landskapslagen om näringsrätt och näringstillstånd i kvalificerad ordning enligt 35 § i lagtingsordningen för Åland. Lagförslaget har samordnats med lagförslag nr 27/2022-2023 om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd.
INNEHÅLL
1.1 Ålands särställning enligt folkrätten och nationalitetsskyddet
1.2 Den åländska näringsrättens ursprung och utveckling
1.3 Syftet med inskränkningarna i rätten att utöva näring
2. Gällande lagstiftning om näringsrätt
2.1 Självstyrelselagens bestämmelser om näringsrätt
2.2 Landskapslagen om rätt att utöva näring
2.3 Landskapsregeringens principdokument och beslutspraxis
2.4 Rättspraxis gällande näringsrätten
3. Landskapsregeringens överväganden
3.1 Förhållandet till landskapslagen som antogs den 25 april 2022
3.2 Lagförslagets förhållande till annan lagstiftning
4. Landskapsregeringens förslag
5.1 Landskapslag om inskränkningar i näringsutövningen
5.2 Lagstiftningsbehörigheten gällande näringsverksamhet
5.4 Unionsrätten och Ålandsprotokollet
5.5 Unionsrätten och de föreslagna språkbestämmelserna i 2 kap.
Landskapslag om näringsrätt och näringstillstånd
L A N D S K A P S L A G om näringsrätt och näringstillstånd
Allmän motivering
1. Bakgrund
1.1 Ålands särställning enligt folkrätten och nationalitetsskyddet
Vid tiden för Ryska kejsardömets sammanfall och Finlands väg mot självständighet 1917 växte det på Åland fram en stor folkopinion som stödde en återförening med Sverige. Den s.k. Ålandsfrågan blev föremål för internationell behandling efter att det uppstod en konflikt mellan Finland och Sverige om Ålandsöarnas nationstillhörighet. En åländsk delegation hade närvarit vid fredskonferensen i Paris 1919 för att framföra de åländska kraven på självbestämmanderätt. I Finland godtogs inte de åländska strävandena efter en återförening med Sverige utan istället antog riksdagen den första självstyrelselagen. Lagen avvisades inledningsvis av företrädare för den åländska befolkningen och Ålandsfrågan blev föremål för behandling av det nygrundade Nationernas förbund.
Behandlingen inom Nationernas förbund år 1921 resulterade i folkrättsliga garantier för skyddet av den åländska befolkningens språk, kultur och lokala svenska traditioner. Dessa språkliga och kulturella rättigheter utgör ett nationalitetsskydd för den åländska befolkningen. Nationalitetsskyddet utgår från Nationernas förbunds råds beslut av den 24 juni 1921 som anger att särskilda ytterligare garantier skulle ges för ålänningarnas skydd. Enligt beslutet skulle garantierna särskilt avse att bevara det svenska språket i skolorna, att bevara jordegendomen i öbornas händer, att inom rimliga gränser begränsa rösträtten för nyinflyttade, samt att säkerställa utnämning av en landshövding som har befolkningens förtroende. Garantierna konkretiserades i Ålandsöverenskommelsen av den 27 juni 1921. Ålandsöverenskommelsens innehåll kom sedan i sin tur att överföras till den s.k. garantilagen som riksdagen stiftade i grundlagsordning som tillägg till den första självstyrelselagen. Därmed fick nationalitetsskyddet också en konstitutionell förankring.
Sedan den åländska självstyrelsen inrättades och den första självstyrelselagen började tillämpas har nationalitetsskyddets folkrättsliga förankring bekräftats många gånger. I samband med Finlands anslutning till Europeiska unionen fogades till anslutningsakten det s.k. Ålandsprotokollet. I Ålandsprotokollet finns en preambel eller ingress som anger att med hänsyn till Ålands särställning enligt folkrätten ska de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen omfatta Åland med vissa undantag. Preambeln innebär ett erkännande av det ovan nämnda nationalitetsskydd som blev ett resultat av Ålandsfrågans behandling i Nationernas förbund år 1921. Denna hänvisning till Ålands särställning enligt folkrätten har också ansetts inkludera Ålands demilitariserade och neutraliserade status.[1] I rättspraxis har Ålandsprotokollets bestämmelser tolkats i ljuset av att protokollet syftar till att trygga det åländska nationalitetsskyddet.[2]
1.2 Den åländska näringsrättens ursprung och utveckling
Till skillnad från jordförvärvsfrågan nämns inskränkningarna i näringsutövningen inte i Ålandsöverenskommelsen. Dock motiverades behovet av restriktioner i ägandet av fast egendom på Åland med näringslivets sannolika utveckling på Åland i den s.k. rapportörskommissionens rapport.[3] Rapportörskommissionen menade nämligen att Ålands geografiska läge skulle kunna innebära att Åland blev ett skeppbyggnadscentrum. Detta skulle i sin tur leda till en ”tillströmning till landet av finska arbetare, med alla de följder, som ålänningarna frukta”. Således skulle ålänningarnas och de åländska kommunernas rätt att lösa in fast egendom kunna användas för att förhindra en sådan utveckling. Trots att beslutet från Nationernas förbunds råd och Ålandsöverenskommelsen inte innehåller uttryckliga hänvisningar till inskränkningar i näringsfriheten syftade den folkrättsliga lösningen i sista hand också till ett nationalitetsskydd som omfattar utvecklingen inom näringslivet på Åland.
Den första självstyrelselagen innehöll inga särskilda inskränkningar av hur näringar skulle få idkas på Åland och dylika bestämmelser fanns inte heller i garantilagen. Det nationalitetsskydd som har en folkrättslig förankring kom ändå senare att utvidgas genom bestämmelser i självstyrelselagen. Genom den andra självstyrelselagen introducerades särskilda inskränkningar av näringsfriheten på Åland i syfte att ”skänka ålandsbefolkningen full trygghet på nationalitetsskyddets område”.[4] Bestämmelserna i den andra självstyrelselagen utgick från att rätten att driva näring var tillståndspliktig medan det särskilt föreskrevs vilka fysiska och juridiska personer som inte var underkastade sådan tillståndsplikt. Person med hembygdsrätt samt den som under fem år utan avbrott haft sitt egentliga bo och hemvist i landskapet hade rätt att idka näring för vars utövande enligt lag erfordrades anmälan eller tillstånd. Anmälnings- och tillståndspliktig näring kunde också idkas av juridiska personer som hade laglig hemort på Åland och vilkas alla styrelsemedlemmar hade hembygdsrätt eller under fem år utan avbrott hade haft sitt egentliga bo och hemvist på Åland.
Således infördes genom den andra självstyrelselagen en omfattande tillståndsplikt gällande idkandet av näring. Landskapsstyrelsen hade en mycket vid prövningsmarginal eftersom tillstånd kunde lämnas ”då skäl därtill äro, efter prövning i varje särskilt fall”. Den andra självstyrelselagens bestämmelser kompletterades senare med landskapslagen (1957:11) om rätt att idka näring i landskapet Åland. Sammantaget bildade regleringen en konstruktion som förutsatte att näringsanmälan skulle göras skriftligen (i Mariehamn till magistraten och på landet till länsman) innan näringsrörelse påbörjades eller övertogs. Till sådan anmälan skulle fogas utredning bl.a. om att personen inte var underkastad sådan tillståndsplikt som avsågs i självstyrelselagen eller att landskapsstyrelsen hade gett personen tillstånd att utöva näring. Därtill var ett stort antal näringar reglementerade, dvs. landskapslagen innehöll en förteckning med 21 punkter över olika näringar som var underkastade särskilda villkor och bestämmelser i annan lagstiftning.
När det gäller perioden från slutet av 1950-talet till början av 1990-talet fanns det få försök till mera innehållslig utveckling av näringsrättslagstiftningen med avseende på övergripande målsättning, avgränsning och typ av medel.[5] Från och med 1990-talet kom den åländska näringsrättsliga regleringen att påverkas av olika förändringar både på Åland, i Finland och inom Europeiska unionen. För det första, reformeringen av den andra självstyrelselagen hade inletts redan i slutet av 1970-talet och denna slutfördes i början av 1990-talet. Den gällande självstyrelselagen trädde i kraft år 1993 men medförde inte några större principiella förändringar gällande regleringen om idkande av näring på Åland. I viss mån utvidgades möjligheterna att inskränka utövningen av näring på Åland eftersom samtliga juridiska personer blev föremål för inskränkningar enligt landskapslag.
För det andra, redan då den gällande självstyrelselagen trädde i kraft var förhandlingarna om villkoren för Ålands anslutning till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och Europeiska unionen (EU) i full gång. De här förhandlingarna skulle komma att medföra att de åländska inskränkningarna i rätten att idka näring trädde in i en helt ny rättslig omgivning. Unionsrätten bygger på delvis motsatta målsättningar eftersom den inre marknaden syftar till att avskaffa de inre gränserna för varornas, tjänsternas, personernas och kapitalets fria rörlighet. Därför förhandlades fram ett särskilt Ålandsprotokoll som möjliggör fortsatta inskränkningar i rätten att bedriva näring på Åland. Till protokollet anknyter en s.k. stand still-klausul som innebär att inga nya inskränkningar kan införas i förhållande till undantaget med stöd av regler som utfärdats efter den 1 januari 1994.
För det tredje, i medlet av 1990-talet trädde grundrättighetsreformen i kraft. Även detta har förändrat förutsättningarna för antagandet av landskapslagstiftning som innehåller inskränkningar i rätten att idka näring på Åland. I riket hade näringsfriheten visserligen erkänts som en huvudprincip redan i lagen angående rättighet att idka näring (FFS 122/19), men nu fick näringsfriheten uttryckligen ett konstitutionellt skydd. I samband med grundrättighetsreformen ansågs det särskilt problematiskt att näringsidkande förutsätter tillstånd.[6] Enligt förarbeten till den gällande självstyrelselagen gäller även näringsfrihetens grundsats i landskapet, även om den inte uttryckligen har nämnts i lagförslaget.[7] Dock är näringsfriheten inte absolut utan den kan inskränkas genom bestämmelser i landskapslag. Inom lagstiftningskontrollen har landskapslagars förenlighet med näringsfriheten prövats flertalet gånger.[8]
För det fjärde så ändrades den åländska näringsrättsliga lagstiftningen i medlet av 1990-talet. I ett första skede anpassades näringslagstiftningen till EES/EU-medlemskapet.[9] Till exempel förbjöd anslutningsfördraget och unionsrätten all diskriminering på grund av nationalitet vilket föranledde ändringar i ett antal landskapslagar. I ett andra skede var den sedan 1957 gällande landskapslagen om rätt att idka näring i landskapet Åland föremål för en totalrevision. Det reformarbetet ledde till att landskapslagen (1996:47) om rätt att utöva näring, senare den gällande landskapslagen, kunde träda i kraft den 1 juli 1996. Landskapslagen gäller fortsättningsvis och den har ändrats en gång. Den ändringen medförde en skärpning av följderna gällande brott mot landskapslagen.
1.3 Syftet med inskränkningarna i rätten att utöva näring
Ålänningarnas nationalitetsskydd förverkligas genom en sammansatt helhet av lagstiftning. I huvudsak förverkligas nationalitetsskyddet genom att vissa grundläggande rättigheter har inskränkts för att den åländska befolkningens språk, kultur och lokala svenska traditioner ska kunna skyddas. Enligt lagtingsordningen syftar autonomin till att säkerställa och garantera Ålands befolkning bevarandet av det svenska språket, dess kultur och lokala traditioner. Nationalitetsskyddet har inte varit statiskt utan dess omfattning och förverkligande har förändrats under hela självstyrelsetiden. Till exempel nämndes varken hembygdsrätten eller näringsrätten då Ålandsfrågan behandlades i Nationernas förbund. Även skyddet av den åländska jordegendomen har förändrats i grunden eftersom dagens tillståndssystem skiljer sig markant från det tidigare inlösningssystemet.
En annan märkbar förändring under självstyrelsetiden har varit att ansvaret för förverkligandet av nationalitetsskyddet huvudsakligen har överförts till landskapet. I självstyrelselagen och jordförvärvslagen finns visserligen grundläggande bestämmelser om såväl hembygdsrätten, näringsrätten som jordförvärv. Däremot kan i landskapslag föreskrivas såväl om närmare grunder för beviljande av hembygdsrätt på ansökan som förlust av hembygdsrätt för den som annat än tillfälligt flyttar från Åland. Jordförvärvslagen möjliggör i sin tur att den krets av personer som inte är föremål för inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom kan utvidgas genom landskapslag. En delvis avvikande konstruktion finns gällande den åländska näringsrätten eftersom rätten att utöva rörelse eller yrke som näring kan inskränkas genom landskapslag. De landskapslagar som sedan antagits i syfte att förverkliga nationalitetsskyddet har vanligen erhållit en högre rättslig dignitet i den meningen att landskapslagarna har antagits med kvalificerad majoritet i lagtinget.
Då landskapslagstiftningen om näringsrätten ändras bör detta ske i förenlighet och samordning med de andra delarna av den landskapslagstiftning som syftar till skyddet av den åländska befolkningens språk, kultur och lokala svenska traditioner. I förarbetena till den landskapslag som antogs efter att näringsrättsinstrumentet infördes i den andra självstyrelselagen framgår bakgrunden i språk- och nationalitetsfrågan.[10] Samtidigt har det också funnits mera näringspolitiskt inriktade skyddsmotiv knutna till näringsrätten. Dock påpekade lagtingets näringsutskott i anslutning till beredningen av den gällande landskapslagen att begränsningarna i rätten att idka näring ”inte primärt skall utnyttjas i konkurrensbegränsande syfte”. Enligt utskottet kan näringsrätt förvägras av konkurrensskäl endast om den tilltänkta näringsverksamheten står i konflikt med det åländska nationalitetsskyddet genom att äventyra en fungerande, konkurrensmättad marknad eller näringsgren.[11]
År 2009 utgick den parlamentariska kommittén för hembygdsrätt, jordförvärv och näringsrätt från en relativt vid definition av syftet med inskränkningarna i rätten att utöva näring på Åland. Kommittén ansåg att näringsrättens målsättning är att näringsutövningen på Åland ska handhas av ålänningarna själva för att långsiktigt kunna upprätthålla och garantera sysselsättning och försörjning för den fast bosatta och svenskspråkiga lokalbefolkningen. Genom att ålänningarna själva handhar och kontrollerar företagsamheten så finns även bästa möjliga förutsättningar för att det lokala näringslivet utvecklas och anpassas till de lokala, småskaliga och enspråkigt svenska förhållandena. Ett aktivt företagande bland den åländska befolkningen är också av stor vikt för självstyrelsens långsiktiga utvecklingsförutsättningar.[12]
Numera följer av rättspraxis en avgränsning av för vilka syften näringsrätt kan vägras en näringsidkare. Högsta förvaltningsdomstolen har år 2013 tillämpat Ålandsprotokollets bestämmelser i förhållande till näringsrättslagstiftningen. Domstolen hänvisade till att de inskränkningar som avses i Ålandsprotokollet syftar till att trygga det svenska språkets och den åländska kulturens fortbestånd på Åland. Vare sig Nationernas förbunds beslut eller bestämmelserna i Ålandsprotokollet ger något stöd för slutsatsen att inskränkningarna i etableringsfriheten kunde användas i rent syfte att trygga den åländska ekonomin eller att en sökande som uppfyller de villkor för etablering som gällde den 1 januari 1994 kunde förvägras rätt att utöva näring enbart med hänvisning till konkurrensskäl på den grunden att den tilltänkta näringsverksamheten skulle äventyra en fungerande, konkurrensmättad marknad eller näringsgren.[13] Domstolens slutsatser måste beaktas när landskapslagstiftningen om näringsrätt ses över och ändras.
Rätten att utöva specifika näringar har också inskränkts på andra grunder än med hänvisning till nationalitetsskyddet. I landskaps- och rikslagstiftning finns ett antal s.k. reglementerade näringar där inskränkningarna följer av orsaker som är specifika för den enskilda näringen. Till exempel har införts en särskild tillstånds- eller registreringsplikt i samband med utövandet av fastighetsmäklar- och postverksamheten. I dylika fall syftar inskränkningarna i rätten att utöva näring huvudsakligen till något annat än skyddet av den åländska befolkningens språk, kultur och lokala svenska traditioner. Till exempel kan det röra sig om skyddet av konsumenter eller tryggandet av en viss servicenivå i en allmännyttig verksamhet. I dessa fall kan näringsverksamhet vara föremål både för tillståndsplikt enligt den näringsrättsliga lagstiftning som riktar in sig på nationalitetsskyddet och den tillståndsplikt som är specifik för den reglementerade näringsutövningen.
2. Gällande lagstiftning om näringsrätt
2.1 Självstyrelselagens bestämmelser om näringsrätt
Den nuvarande regleringen om inskränkningar i näringsverksamheten utgår från 11 § i den gällande självstyrelselagen. Enligt bestämmelsen kan rätten att i landskapet utöva rörelse eller yrke som näring inskränkas genom landskapslag för den som inte har hembygdsrätt. Dock får en sådan landskapslag inte inskränka rätten för den som är bosatt i landskapet att idka sådan näring som bedrivs utan annat biträde än make eller egna omyndiga barn och utan begagnande av affärslokal, kontor eller något annat särskilt driftställe. De inskränkningar som möjliggörs enligt 11 § ingår främst i den gällande landskapslagen.
2.2 Landskapslagen om rätt att utöva näring
Närmare bestämmelser om inskränkningarna i rätten att utöva näring ingår i landskapslagen (1996:47) om rätt att utöva näring i landskapet Åland. Tidigare framgick att den gällande landskapslagen bereddes och antogs i medlet av 1990-talet (avsnitt 1.2). Vid denna tid medförde EU-medlemskapet och grundrättighetsreformen att den näringsrättsliga regleringen hamnade i en helt ny rättslig omgivning. Framförallt EU-medlemskapet ledde till ett behov av att ändra den tidigare landskapslagen om näringsrätt. Landskapsstyrelsen lämnade två framställningar till lagtinget om antagandet av en ny landskapslag om rätt att utöva näring.[14] Den landskapslag som antogs i ett första skede passerade inte lagstiftningskontrollen för att vissa bestämmelser ansågs stå i strid med Ålandsprotokollets stand still-klausul.[15]
Landskapslagens struktur är enkel och består av fyra kapitel. Det första kapitlet innehåller allmänna bestämmelser om lagens tillämpningsområde och en definition av näringsutövning. Näringsutövning definieras som fortsatt verksamhet som avser ekonomiskt förvärv och som är självständig, förenlig med god sed och tillåten i lag (2 §). Lagens andra kapitel gäller rätten att utöva näring och avser den reglering som ska trygga det svenska språkets och den åländska kulturens fortbestånd på Åland. Kapitlet innehåller de inskränkningar i rätten att idka näring på Åland som avses i självstyrelselagens 11 §. Lagen skiljer mellan näringsrätt med stöd av lag och beviljad näringsrätt. De personer som har näringsrätt med stöd av lag är inte föremål för tillståndsplikt. Lagen skiljer på tre grupper av näringsrätt med stöd av lag:
a) Myndiga fysiska personer som inte är försatta i konkurs och som har hembygdsrätt eller utan avbrott har varit bosatta i landskapet under minst fem år har rätt att utöva rörelse eller yrke som näring i landskapet (3 §).
b) Var och en har rätt att utöva näring utan annat biträde än make eller egna omyndiga barn och utan att använda affärslokal, kontor eller något annat särskilt driftsställe (5 §).
c) Var och en har rätt att idka fiske och jordbruk (6 §).
I lagens 4 § föreskrivs om näringsrätt som beviljas av landskapsregeringen. Myndiga fysiska personer som inte är försatta i konkurs men saknar hembygdsrätt och inte utan avbrott varit bosatta i landskapet under minst fem år samt juridiska personer kan av landskapsregeringen, då skäl föreligger och efter prövning i varje enskilt fall, beviljas rätt att utöva näring. I paragrafens andra moment har landskapsregeringens prövning av juridiska personers ansökan om näringsrätt begränsats så att juridiska personer som har hemort i landskapet och vars samtliga bolagsmän eller styrelsemedlemmar har hembygdsrätt eller utan avbrott har varit bosatta i landskapet under minst fem år kan inte utan särskilda skäl förvägras näringsrätt. Den beviljade näringsrätten kan avse viss tid eller viss näring och kan beviljas på villkor som landskapsregeringen anser nödvändiga. Därtill framgår att landskapsregeringen ska föra ett register över beviljade näringsrätter.
Lagens andra kapitel innehåller också bestämmelser om näringsidkares filialverksamhet (7 §). En näringsidkare vars huvudrörelse finns utanför landskapet och som inrättar en avdelning eller filial i landskapet ska ha beviljats näringsrätt av landskapsregeringen. Enligt förarbetena bör begreppen avdelning eller filial ges en vidsträckt tolkning, sålunda att bland annat försäljning från bil, hållande av varulager i landskapet och nyttjande av ett i landskapet bosatt ombud vid försäljningen omfattas. Skyldighet att ansöka om näringsrätt föreligger även då vara eller tjänst som hänför sig till näringsutövning säljs inom landskapet till åländska konsumenter. Inskränkningen innebär inte att det fria varuutbytet mellan landskapet och riket begränsas eftersom varuflödet mellan näringsidkare fortsättningsvis är fritt. Syftet med begränsningen av försäljningen på minuthandelsnivå är att öka landskapets möjligheter att kontrollera att den försäljning som sker direkt till konsumenter uppfyller de krav som ställs enligt landskapslagstiftningen, främst att anvisningar om varans användning finns på svenska.[16]
Den tillståndsplikt som följer av landskapslagens bestämmelse om näringsidkares filialverksamhet gäller också i situationer då filial inte inrättas på Åland. Även en näringsidkare som utsträcker sin näringsverksamhet till landskapet så att vara eller tjänst mot ersättning säljs till enskilda konsumenter eller till en väsentlig del produceras inom landskapet, utan att egentlig avdelning eller filial inrättas i landskapet, ska ha beviljats näringsrätt av landskapsregeringen. Av förarbetena följer att försäljning på Åland omfattar bl.a. situationer då näringsidkaren förevisar och därefter omedelbart överlämnar varan eller tjänsten till konsumenten eller tar upp en beställning och levererar varan eller tjänsten senare samt att en konsult säljer en tjänst till en konsument i landskapet, även om uppdraget utförs utanför landskapet. Det att en konsument i landskapet på eget initiativ beställer en vara av en utomstående näringsidkare innebär inte att näringsidkaren utövar näring i landskapet, såvida varan eller tjänsten inte kan anses vara till väsentlig del producerad inom landskapet.[17]
Lagens tredje kapitel gäller reglementering av näring (8-11 §§). Enligt 8 § kan genom landskapslag fastställas en skyldighet att ansöka om tillstånd hos landskapsregeringen för utövande av viss näring. Därmed är bestämmelsen av informativ karaktär eftersom de närmare bestämmelserna om tillståndsplikten gällande den specifika näringen föreskrivs i annan landskapslag. I 9 § föreskrivs om en förordningsfullmakt vilken möjliggör att i landskapsförordning fastställs en skyldighet att göra anmälan innan utövande av viss näring inleds. Före landskapslagen trädde i kraft den 1 juli 1996 hade näringsidkare varit skyldiga att göra en näringsanmälan som ansågs fylla en viss kontrollfunktion. Näringsanmälan hade inte haft någon juridisk verkan eftersom näringsverksamheten kunde inledas även om anmälan inte gjorts.[18]
Av lagens 10 § följer att landskapsregeringen kan fastställa särskilda bestämmelser för utövande av viss näring. Enligt detaljmotiveringen är det för vissa näringar fortsättningsvis motiverat med särskilda krav på näringsidkaren, näringsverksamheten eller andra förhållanden. Därför ska särskilda bestämmelser om utövande av viss näring kunna utfärdas genom landskapsförordning eller genom landskapsstyrelsebeslut.[19] Möjligheterna att reglera näringsverksamhet på andra sätt än genom lag har inskränkts betydligt genom att näringsfriheten har gjorts till en grundrättighet. I lagens 11 § finns också en hänvisning till skyldigheten för juridiska personer samt enskilda näringsidkare att göra grundanmälan till patent- och registerstyrelsen innan verksamheten inleds. Om denna skyldighet föreskrivs i handelsregisterlagen (FFS 129/1979). I företags- och organisationsdatalagen (FFS 244/2001) föreskrivs närmare om företags- och organisationsdatasystemet som upprätthålls av Patent- och registerstyrelsen.
I lagens fjärde kapitel finns kompletterande bestämmelser. I 12 § finns bestämmelser om anvisningar om varas användning eller funktion. En näringsidkare är skyldig att se till att de varor han säljer har tydliga anvisningar om varans användning och funktion. Anvisningarna ska vara skrivna på svenska eller framställda i bild. Den här skyldigheten föreligger inte om det är uppenbart att upplysningar om varans användning eller funktion inte behövs eller om det kan anses skäligt att köparen nöjer sig med muntliga anvisningar. I sistnämnda fall är näringsutövaren skyldig att ge de anvisningar som behövs. Paragrafen förutsätter att skäliga kostnader för åtgärder som näringsidkarens skyldigheter föranleder ska ersättas med medel som beviljats genom anslag i landskapets budget.
Lagens 13 § föreskriver om straff då
1) näring utövas utan näringsrätt eller tillstånd,
2) näring utövas utan anmälan som avses i lagens 1 § 4 mom. eller 9 §,
3) näring utövas i strid med särskilda bestämmelser för utövande av viss näring eller näring utövas ombord på fartyg som avses i lagens 1 § 2 mom. utan att uppfylla de krav som uppställts i 1 § 3 mom. och då
4) näringsidkaren inte uppfyller sina skyldigheter enligt lagens 12 § gällande anvisningar om varas användning eller funktion.
Om något av rekvisiten är uppfyllda ska för brott mot bestämmelserna om rätt att utöva näring dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Lagens 15 § innehåller övergångsbestämmelser som anger att juridiska personer, som när lagen träder i kraft utövar näring med stöd av den tidigare landskapslagen, har rätt att fortsätta sin näringsutövning med stöd av bestämmelserna i den lagen. Enligt den tidigare landskapslagen behövde juridiska personer vars samtliga styrelsemedlemmar hade hembygdsrätt eller hade varit bosatta fem år i landskapet inte söka om tillstånd. Genom övergångsbestämmelsen förhindrades att dessa juridiska personer behövde söka om tillstånd efter att den gällande landskapslagen trädde i kraft.[20]
2.3 Landskapsregeringens principdokument och beslutspraxis
Landskapsregeringen hade redan år 1994 antagit principer för behandling och tillståndsgivning avseende näringsutövning, inklusive etableringsrätt och rätt att tillhandahålla tjänster på Åland. Dessa principer utgick från tidigare beslutspraxis vid tillämpningen av landskapslagen (1957:11) om rätt att idka näring i landskapet Åland. Enligt detta s.k. principdokument utgick tillståndsgivningen från det åländska nationalitetsskyddet och principen om att näringsutövningen på Åland ska handhas av lokalbefolkningen. Enligt denna grundsyn skulle tillstånd i regel endast beviljas i de fall den sökta näringsutövningens upplägg i allt väsentligt uppfyllde kriterierna om en lokal etablering på Åland och ett lokalt handhavande av näringsutövningen på Åland. Av juridiska personer skulle det som huvudregel krävas att de hade sin hemort på Åland och att minst 2/3 av styrelsemedlemmarna respektive bolagsmännen innehade åländsk hembygdsrätt.
I slutet av 1999 antog landskapsregeringen ett nytt beslut om principer för behandling av tillståndsgivning gällande näringsutövning, etableringsrätt och rätt att tillhandahålla tjänster på Åland för fysiska personer som inte har åländsk hembygdsrätt eller har varit fast bosatta på Åland i fem år samt för juridiska personer.[21] Enligt detta principdokument fäster landskapsregeringen vikt vid följande kriterier då det prövas om näringsrätt ska beviljas.
I. Fortlöpande (permanent) näringsrätt
För nedanstående personer görs bedömningen utgående från nedanstående kriterier
A. Enskilda (fysiska personer)
a) att sökanden är fast bosatt på Åland,
b) att näringsverksamheten, t.ex. tillhandahållandet av tjänsten, förädlingen eller tillverkningen av produkten, tillverkningen och dyl. utförs på Åland,
c) att lokala resurser, exempelvis lokal arbetskraft, lokala tjänster och lokala råvaror, används, samt
d) att en fysisk lokalisering till Åland i form av exempelvis produktionsanläggning, fabrik, kontor, lager eller annan central funktion för näringsutövningen finns
B. Juridiska personer
a) att som huvudregel minst 2/3 av styrelsemedlemmarna respektive bolagsmännen har åländsk hembygdsrätt alternativt utan avbrott har varit bosatta på Åland under minst fem år
b) att ovannämnda styrelsemedlemmar respektive bolagsmän har anknytning till bolaget, exempelvis i form av branschkännedom eller annan för bolaget viktig sakkunskap,
c) att bolaget har hemort på Åland,
d) att bolaget fysiskt är lokaliserat till Åland i form av exempelvis produktionsanläggning, fabrik, lager eller annan för näringsutövaren central funktion,
e) att lokala resurser, exempelvis lokal arbetskraft, lokala tjänster och lokala råvaror används i verksamheten, samt
f) att betydande förädling av varor och tjänster sker lokalt på Åland.
II. Tillfällig näringsrätt
Tillfällig näringsrätt beviljas framom permanent. Vid beviljande av s.k. tillfälliga tillstånd kan landskapsstyrelsen frångå kravet om hemort, styrelsens och bolagsmännens sammansättning, lokal etablering och anlitandet av lokal arbetskraft om det med beaktande av det allmänna samhällsintresset (näringsutövare, beställare, konsumenter, löntagare m.fl.) kan anses påkallat.
Principdokumentets kriterier innebär inte några tydliga minimikrav på näringsverksamheten utan de utgör allmänna grunder för prövningen av tillståndsansökningar. Principdokumentet avslutas med ett undantag. Tillstånd bör förvägras ifall den tilltänkta verksamheten på annat sätt kan anses stå i konflikt med det åländska nationalitetsskyddet, t.ex. genom att hota språkbalansen eller genom att äventyra en fungerande, konkurrensmättad marknad eller näringsgren. På motsvarande sätt kan tillstånd förvägras om ingen egentlig verksamhet bedrivs på Åland. Vid beviljande av tillstånd kan landskapsregeringen foga till tillståndet villkor för att upprätthålla nationalitetsskyddet. Principdokumentet bör ses som en sammanställning av de beslutslinjer som landskapsregeringens tillståndsgivning utgår från. Motsvarande principdokument har tidigare använts i samband med tillståndsgivningen i jordförvärvsärenden. Det dokumentet kritiserades av lagtingets lagutskott för att det är ”otillfredsställande ur såväl rättssäkerhets- som informationssynvinkel att viktiga grunder för landskapsstyrelsens beslutsfattande framgår endast av ett internt dokument”.[22] I rättspraxis har ansetts att principdokumentet inte hade juridiskt bindande verkan.[23]
Eftersom den gällande landskapslagen lämnar stort utrymme för prövning och då principdokumentet är tämligen allmänt formulerat har de närmare grunderna för beviljande av näringsrätt till stor del kommit att utformas genom beslutspraxis. Landskapsregeringens beslutspraxis i näringsrättsärenden efter den 1 januari 1994 har varit föremål för vissa förändringar. Enligt landskapsregeringens tidigare tillståndspraxis förutsattes för beviljande av en fortlöpande näringsrätt att en juridisk person hade sin hemort i landskapet. Därtill behövde normalt minst två tredjedelar av medlemmarna i ett aktiebolags styrelse ha åländsk hembygdsrätt eller ha varit bosatta i landskapet Åland sedan minst fem år tillbaka. I ett fåtal enskilda fall och med hänsyn till särskilda omständigheter hade landskapsregeringen tillåtit mindre andel lokal representation i ett aktiebolags styrelse. I dessa fall hade mer än hälften av medlemmarna i styrelsen representerat den åländska befolkningen. Överlag har beslutspraxis och tillståndsvillkor gällande de fortlöpande näringsrätterna med tiden blivit mera utförliga, bl.a. så att det numera alltid fastställs tillståndsvillkor om att verksamhetsspråket ska vara svenska.
Den ovan nämnda beslutspraxisen gällande de fortlöpande näringsrätterna har ändrats den 18 februari 2021. Ändringen innebär att minst en ordinarie styrelseledamot, eller dennes ersättare vid förfall, alternativt bolagsman ska ha hembygdsrätt eller ska utan avbrott varit bosatt i landskapet under de fem senaste åren. Vidare förutsätts att verksamheten ska bedrivas på svenska, att lokala resurser och lokal arbetskraft ska användas av bolaget i mån av möjlighet och att verksamheten ska vara förenlig med god sed och tillåten i lag. I vissa undantagsfall har landskapsregeringen beviljat fortlöpande näringsrätter till bolag som inte har sin hemort på Åland och där ingen av styrelsemedlemmarna haft åländsk hembygdsrätt eller varit bosatta på Åland under minst fem år. Dessa undantag har motiverats med att bolagets respektive verksamheter har ansetts utgöra basservice för samhällsfunktioner. Kriterierna för när en verksamhet kan anses utgöra basservice för samhällsfunktioner tolkas mycket restriktivt. Vid bedömningen utreds bland annat på vilket sätt verksamheten är direkt nödvändig för de åländska samhällsfunktionerna och om den aktuella servicen redan tillgodoses på annat sätt.
Landskapsregeringens nuvarande tillståndspraxis utgår från att tillfällig näringsrätt kan beviljas för maximalt fem år åt gången. Dock har det varit möjligt att erhålla ett nytt tillfälligt tillstånd efter denna femårsperiod. Genom de tillfälliga näringsrätterna har det varit möjligt att frångå de krav på bolagets hemort och styrelsens sammansättning som ställts vid beviljande av fortlöpande näringsrätt. De tillfälliga tillstånden är begränsade till en viss verksamhet och tillstånden innehåller krav på svenska som verksamhetsspråk. I praktiken avslås ansökningar om tillfälliga tillstånd sällan.
Efter att den åländska näringsrätten introducerades genom den andra självstyrelselagen började det föras viss statistik om näringsrättsärendena i landskapsstyrelsens berättelser till landstinget. Fram till medlet av 1970-talet var antalet ansökningar mycket lågt. Därefter började antalet årliga ansökningar öka så att de i allmänhet översteg hundra ansökningar fr.o.m. 1990-talet. Vissa år under 1960-talet kunde avslagen utgöra mer än hälften av de inkomna ärendena. Detta utslag berodde antagligen på det mycket låga antalet ansökningar. Dock var antalet avslag överlag mycket lågt vilket i hög grad berodde på det faktum att huvuddelen av ärendena gällde tillfällig näringsrätt där det ställdes låga krav för beviljande.[24] Under 2000-talet ökade antalet ärenden ytterligare så att de fortlöpande näringsrätterna kretsade mellan 50 och 100 ärenden per år, medan antalet tillfälliga näringsrätter var ungefär det dubbla i förhållande till de fortlöpande näringsrätterna. Andelen avslag var fortsättningsvis mycket lågt.[25] År 2015 behandlades 69 fortlöpande näringsrätter och 138 tillfälliga näringsrätter. För 2020 var motsvarande antal 133 respektive 121.
2.4 Rättspraxis gällande näringsrätten
Sedan den gällande landskapslagen trädde i kraft har den tillämpats enbart ett fåtal gånger i domstol. År 1999 prövade högsta förvaltningsdomstolen lagligheten av landskapsregeringens avslag i ett näringsrättsärende och domstolen ansåg att avslaget hade gjorts ”inom gränserna för den landskapsstyrelsen tillkommande prövningsrätten”.[26] År 2002 behandlade högsta förvaltningsdomstolen ett annat ärende där landskapsstyrelsen hade avslagit en ansökan om näringsrätt, bl.a. för att den tilltänkta verksamheten kunde anses stå i konflikt med det åländska nationalitetsskyddet samt strida mot principen att näringsutövningen ska handhas av lokalbefolkningen. Domstolen ansåg att landskapsstyrelsen inte hade närmare preciserat på vilket sätt den ansåg att den tilltänkta verksamheten kunde stå i konflikt med det åländska nationalitetsskyddet samt strida mot principen att näringsutövningen ska handhas av lokalbefolkningen. Domstolen ansåg att det inte heller framgick huruvida det i ärendet förfarits på sådant icke-diskriminerande sätt som avses i Ålandsprotokollet. Landskapsstyrelsens beslut upphävdes och ärendet återförvisades för ny behandling.[27]
År 2013 avgjorde högsta förvaltningsdomstolen ett näringsrättsärende som har en vidare principiell betydelse. Landskapsregeringen hade avslagit ett aktiebolags ansökan om tillstånd att utöva näring på den grunden att aktiebolaget inte hade hemort på Åland och att ingen av medlemmarna i bolagets styrelse hade åländsk hembygdsrätt eller sedan minst fem års tid hade varit bosatt i landskapet. Aktiebolaget hade till stöd för sin ansökan hänvisat till att det skulle komma att fusioneras med sitt dotterbolag, som tidigare hade beviljats tillstånd att utöva näring på Åland. Då ärendet prövades av domstolen kom Ålandsprotokollet att få en central ställning. Prövningen syftade till att avgöra om landskapsregeringen genom bestämmelser i landskapslag, principbeslut eller faktisk praxis hade infört och vid avgörande av ansökningar om rätt att utöva näring på Åland hade tillämpat regler som innebar en sådan skärpning av förutsättningarna att beviljas näringsrätt som är förbjuden enligt Ålandsprotokollet. Domstolen begärde in utredning av landskapsregeringen om hur beslutspraxis gällande näringsrätt hade utvecklats efter den 1 januari 1994. Avsikten med detta var att bedöma om det skett sådana genomgående lindringar i beslutspraxis som är relevanta vid tillämpningen av stand still-klausulen i Ålandsprotokollet.
Av den utredning som landskapsregeringen hade tillställt domstolen framgick att landskapsregeringen i något fall hade beviljat ett aktiebolag tillstånd att utöva näring på Åland trots att bolaget inte hade haft hemort på Åland och inte uppfyllde de sedvanliga kraven gällande styrelsens sammansättning. Domstolen ansåg ändå att det av utredningen i ärendet inte framgick att landskapsregeringen genom sin beslutspraxis efter den 1 januari 1994 skulle ha infört sådana genomgående lindringar i reglerna för beviljande av tillstånden att beslutet att avslå aktiebolagets ansökan kunde anses innebära nya inskränkningar i rätten att utöva näring på Åland, i strid med stand still-klausulen i artikel 1 i Ålandsprotokollet och unionens domstols rättspraxis i fråga om tillämpningen av stand still-klausuler. Av intresse är också att domstolen i sitt beslut betonade att Ålandsprotokollet syftar till att trygga det åländska nationalitetsskyddet. Landskapsregeringens beslut om avslag var inte lagstridigt.[28]
Landskapslagstiftningen om näringsrätt har också tillämpats i andra rättsinstanser. Åtminstone i två domar har Ålands tingsrätt dömt till straff för brott enligt 13 § i den gällande landskapslagen. I det ena ärendet idkade bolaget försäljningsverksamhet på Åland utan att det hade beviljats näringsrätt. Bolaget besökte kunder med bolagets demonstrationsbil och tog emot beställningar av dessa. Bolagets verkställande direktör samt två områdesförsäljningschefer dömdes till ett bötesstraff för brott enligt 13 §.[29] Även i det andra ärendet ansågs förekomma brott då bolaget hade utövat näring på Åland utan tillstånd. Bolagets styrelseordförande ansågs skyldig till brott, men tingsrätten avstod från att döma ut ett straff (domseftergift) eftersom brottet inte kunde anses ha varit skadligt samt eftersom styrelseordförandens skuld varit ringa.[30]
Näringsrättsärenden har också behandlats av justitieombudsmannen. I ett ärende hade landskapsregeringen nekat företaget näringsrätt på den grunden att företagets verksamhetsspråk inte var svenska. Justitieombudsmannen konstaterade att Åland har en grundlagsfäst självstyrelse, vilket bl.a. tar sig uttryck i att landskapet har självständig rätt att stifta lagar. Den landskapslag som reglerar frågan ger landskapsregeringen möjlighet att ställa villkor för beviljande av näringsrätt. Landskapsregeringen har i allmänhet ställt som villkor att sökandens verksamhetsspråk är svenska. Det faktum att klaganden inte förmådde kommunicera med landskapsregeringen på svenska och att sökandeföretagets webbsidor inte fanns på svenska tydde på att språkvillkoret inte kunde uppfyllas. Landskapsregeringen förfor inte lagstridigt och missbrukade inte heller sin prövningsrätt.[31]
3. Landskapsregeringens överväganden
3.1 Förhållandet till landskapslagen som antogs den 25 april 2022
Den landskapslag som lagtinget antog den 25 april 2022 syftade till att trygga den åländska befolkningens nationalitetsskydd. Lagen skulle särskilt skydda det svenska språkets ställning i näringsverksamheten på Åland. Lagen delades in i sex kapitel. I det första kapitlet definierades lagens syfte och tillämpningsområde medan det andra kapitlet reglerade språket i näringsverksamheten. Det tredje kapitlet innehöll bestämmelser om när näringsidkare har näringsrätt med stöd av lag medan det fjärde kapitlet huvudsakligen föreskrev om på vilka grunder näringstillstånd ska beviljas och vilka tillståndsvillkor som ska fastställas. I det femte kapitlet ingick bestämmelser om tillsyn och påföljder. Den gällande landskapslagen om rätt att utöva näring skulle upphävas. Landskapslagen antogs i kvalificerad ordning på det sätt 35 § i lagtingsordningen föreskriver.
I lagförslag nr 5/2021-2022 ingick närmare överväganden om lagen. Övervägandena gällde näringsrättens syfte och skyddet av det svenska språket, regleringen i lag av näringsrätt och näringstillstånd samt behovet av en tillsyn och effektiva sanktioner. Lagförslaget var föremål för behandling i lag- och kulturutskottet samt finans- och näringsutskottet.[32] Efter att lagtinget hade antagit lagen förordnade presidenten att lagens 6 § 1 mom., 2 mom. andra meningen, 3 och 4 mom. samt 7 § 1 mom., 2 mom. och 3 mom. 1 och 3 punkten samt 27 § 4 mom. skulle förfalla. Den sistnämnda bestämmelsen är av mindre betydelse och 6 § 3 mom. ansågs höra till arbetsrättens område. Däremot förordnades övriga bestämmelser om språket i näringsverksamheten att förfalla för att de ansågs stå uppenbart i strid med unionsrätten. Landskapsregeringen gjorde bedömningen att dessa bestämmelser var av så central betydelse för lagens syfte och innehåll att lagen inte kunde sättas i kraft. I samband med att landskapsregeringen fattade detta beslut hänvisades till att förhållandet till unionsrätten ska beaktas vid den fortsatta beredningen och att ett ställningstagande till bestämmelser om språkliga krav i näringsverksamheten ska inhämtas från unionens institutioner.
Landskapsregeringen konstaterar att ett av de huvudsakliga syftena med den landskapslag som lagtinget antog den 25 april 2022 var att såväl grunderna för beviljande av näringstillstånd som de villkor som kan komma att ansluta sig till dessa tillstånd ska framgå så tydligt och klart som möjligt på lagnivå. Avsikten var också att i lag fastställa klara befogenheter för tillsynen och de sanktioner som näringsidkarna kan bli föremål för. En övergång till utförligare reglering på lagnivå hade redan tidigare föreslagits år 2009 av den parlamentariska kommittén gällande hembygdsrätt, jordförvärv och näringsrätt.[33] Denna målsättning uppnåddes också eftersom landskapslagens bestämmelser inte förordnades att förfalla till dessa delar. Dessa bestämmelser ska också ingå i förslaget till en ny landskapslag om näringsrätt och näringstillstånd. Det görs enbart nödvändiga tekniska anpassningar av de bestämmelser som inte förordnades att förfalla i lagstiftningskontrollen. Till denna del är de överväganden som gjordes i lagförslag nr 5/2021-2022 och under lagtingsbehandlingen fortsättningsvis relevanta.
I lagstiftningskontrollen ansågs bestämmelserna om språk i landskapslagens 6 § 1 mom., 2 mom. andra meningen, och 4 mom., 7 § 1 mom. och 2 mom. samt 3 mom. 1 punkten utgöra behörighetsöverskridningar eftersom de stod i uppenbar konflikt med unionsrätten. I slutet av december 2022 anmälde landskapsregeringen ett utkast till landskapslag i enlighet med artiklarna 15.7 och 39.5 i tjänstedirektivet.[34] Den anmälda lagen utgick från en strukturell anpassning av de ovan nämnda språkbestämmelserna som förordnades att förfalla för att de ansågs stå i uppenbar konflikt med unionsrätten. Kommissionen framförde inte några invändningar till dessa bestämmelser. Därefter ställde landskapsregeringen en uttrycklig fråga till kommissionen som bekräftade per mejl att den inte har några kommentarer till den anmälda åtgärden. Kommissionen hade inte några unionsrättsliga invändningar i ärendet.
Landskapsregeringen föreslår att bestämmelserna i 2 kap. om det svenska språket separeras från bestämmelserna om näringsrätt med stöd av lag och näringstillstånd samt den tillsyn och de påföljder som rör dessa bestämmelser. Avsikten med detta är att de föreslagna bestämmelserna i 2 kap. inte ska sammankopplas med den lagstiftning som undantogs i Ålandsprotokollet. I lagstiftningskontrollen ansågs nämligen att språkbestämmelserna utgjorde en sådan utvidgning av tidigare gällande undantag till näringsfriheten som stod i uppenbar konflikt med unionsrätten. Landskapsregeringen menar att den föreslagna separationen av bestämmelserna i 2 kap. innebär att deras förenlighet med unionsrätten borde bedömas oberoende av Ålandsprotokollet. Landskapsregeringen anser att dessa bestämmelser är av central betydelse, inte enbart för den föreslagna lagstiftningen, utan också med tanke på syftet med autonomin och Ålands särställning enligt folkrätten.[35] I avsnitt 5 ingår en närmare bedömning av språkbestämmelsernas förhållande till unionsrätten.
Högsta domstolens utlåtande över den landskapslag som lagtinget antog den 25 april 2022 antyder att landskapsregeringens etablerade tillståndspraxis om att verksamhetsspråket ska vara svenska faller inom ramen för Ålandsprotokollets undantag. Därför föreslår landskapsregeringen att denna praxis fastställs i landskapslagens bestämmelser om grunder för beviljande av näringstillstånd och villkor i dessa näringstillstånd. Det rör sig inte om sådana nya inskränkningar som har ansetts följa av den s.k. stand still–klausulen i Ålandsprotokollet. I Ålandsprotokollets preambel hänvisas också till Ålands särställning enligt folkrätten.[36] Framför allt avser detta de folkrättsliga garantierna för skyddet av den åländska befolkningens språk, kultur och lokala svenska traditioner. Näringsrätten infördes uttryckligen för att ”skänka ålandsbefolkningen full trygghet på nationalitetsskyddets område”.[37]
3.2 Lagförslagets förhållande till annan lagstiftning
Efter att lagtinget antog landskapslagen om näringsrätt och näringstillstånd i slutet av april 2022 har det skett förändringar som måste beaktas i detta lagförslag. Beredningen av ny landskapslagstiftning om jordförvärv har fortsatt och i ett annat lagförslag föreslår landskapsregeringen att lagtinget antar en ny landskapslag om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd. Begrepp och bestämmelser i den landskapslagen ska samordnas med den föreslagna landskapslagen om näringsrätt och näringstillstånd. Samordningsbehovet gäller särskilt bestämmelserna om på vilka grunder en näringsidkare erhåller jordförvärvsrätt med stöd av lag eller beviljas jordförvärvstillstånd för fast egendom som behövs för den egentliga näringsverksamheten. Landskapsregeringen föreslår att landskapslagen om näringsrätt och näringstillstånd samt landskapslagen om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd träder i kraft samtidigt.
Efter att lagtinget antog landskapslagen om näringsrätt och näringstillstånd har i riket antagits en ny handelsregisterlag och en näringsverksamhetslag. Lagarna träder i kraft den 1 juni 2023. Den föreslagna landskapslagen ska uppdateras med en hänvisning till den nya handelsregisterlagen. Näringsidkare som är föremål för tillståndsplikt enligt den föreslagna landskapslagen ska i regel också göra en anmälan till riksmyndighet enligt handelsregisterlagen. I den föreslagna landskapslagen ska också beaktas den definition av näringsverksamhet som finns i näringsverksamhetslagen. Det ingår ett antal förordningsfullmakter i förslaget till ny landskapslag om näringsrätt och näringstillstånd. Ikraftsättandet av lagen förutsätter att landskapsförordningar bereds och sätts i kraft samtidigt som lagen sätts i kraft. På samma gång upphävs det principdokument som behandlas närmare i avsnitt 2.3.
4. Landskapsregeringens förslag
Landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar en landskapslag om näringsrätt och näringstillstånd. Den föreslagna landskapslagen motsvarar huvudsakligen den landskapslag som lagtinget antog den 25 april 2022. Det rör sig om en teknisk och strukturell anpassning av bestämmelserna i den tidigare antagna landskapslagen. Efter att centrala språkbestämmelser i den lagen förordnades att förfalla i lagstiftningskontrollen beslöt landskapsregeringen den 15 december 2022 att inte sätta i kraft lagen. I lagtinget har ansetts att självstyrelselagens 20 § ger landskapsregeringen rätt att fritt avgöra om den lag mot vilken presidenten inlagt partiellt veto ska träda i kraft till övriga delar eller förfalla i sin helhet.[38]
I den föreslagna landskapslagen om näringsrätt och näringstillstånd har gjorts följande ändringar i förhållande till den landskapslag som lagtinget antog den 25 april 2022.
1) I 3 § 1 mom. har beaktats den nya handelsregisterlag som träder i kraft den 1 juni 2023.
2) I 4 § 1 punkten har definitionen av näringsverksamhet ändrats, främst för att beakta definitionen i rikets nya näringsverksamhetslag. I 4 § 5 punkten ingår en definition gällande pågående hemvistperiod. Motsvarande definition ingår i förslaget till ny landskapslag om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd.
3) Bestämmelserna i 2 kap. om det svenska språket i näringsverksamheten har ändrats. Ändringarna beaktar att 6 § 3 mom. och 7 § 3 mom. 3 punkten i den landskapslag som lagtinget antog den 25 april 2022 förordnades att förfalla för att lagtinget överskred sin lagstiftningsbehörighet. I den föreslagna landskapslagen kvarstår bestämmelser som motsvarar sådana som förordnades att förfalla för att dessa ansågs uppenbart strida mot unionsrätten.
4) Bestämmelserna i 2 kap. har ändrats strukturellt så att det i 2 § 5 punkten föreskrivs att bestämmelserna inte ska påverka tillämpningen av bestämmelserna i 3 och 4 kap. eller den tillsyn och de påföljder som avser dessa bestämmelser. I 6 § 5 mom. har beaktats sådana bestämmelser i unionsrätten som fullständigt harmoniserar användningen av språk i näringsverksamheten. I 8 § finns särskilda bestämmelser om tillsyn, påföljder och straff som enbart ansluter till språkbestämmelserna i det andra kapitlet. De närmare bestämmelserna om kravet på språkkunskaper och undantag från detta, förordningsfullmakter och hänvisningar till annan lagstiftning om språk har samlats i 7 §.
5) I 4 och 5 kap. har strukits alla hänvisningar till bestämmelserna i det andra kapitlet. I bestämmelserna om grunderna för beviljande av näringstillstånd och de villkor som ska fastställas i dessa tillstånd har förts in nya bestämmelser om att verksamheten ska bedrivas på svenska. Dessa ingår i 14, 15 och 17 §§.
Landskapsregeringen föreslår att den bemyndigas i enlighet med 20 § 2 mom. i självstyrelselagen att fatta beslut om tidpunkten för lagens ikraftträdande. Genom den föreslagna lagen upphävs landskapslagen om rätt att utöva näring. Då lagen sätts i kraft upphäver landskapsregeringen också det principdokument från 1999 som gäller prövningen av ansökningar om näringsrätt och andra principbeslut som avser tillämpningen av den gällande landskapslagen. Avsikten är att landskapslagen ska sättas i kraft samtidigt med den föreslagna landskapslagen om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd (LF 27/2022-2023). I båda de föreslagna landskapslagarna ingår förordningsfullmakter. Ikraftsättandet av lagarna förutsätter att landskapsförordningarna bereds och sätts i kraft samtidigt.
Enligt 69 § 2 mom. i självstyrelselagen kan i landskapslag stadgas att beslut om antagande av landskapslag ska fattas av lagtinget med minst två tredjedelar av de avgivna rösterna. En landskapslag där ett sådant stadgande ingår ska antas i samma ordning. Enligt 35 § 2 mom. i lagtingsordningen kan i en landskapslag bestämmas att ändring och upphävande av eller avvikelse från landskapslagen ska omfattas av minst två tredjedelar av de avgivna rösterna. Landskapslagar som rör det åländska nationalitetsskyddet har givits en sådan karaktär av konstitutionell landskapslagstiftning. Denna kvalificerade lagstiftningsordning gäller såväl landskapslag (2015:99) om åländsk hembygdsrätt som landskapslagen (2003:68) om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd. För att samtliga huvudsakliga element i det åländska nationalitetsskyddet ska behandlas på samma sätt bör också den föreslagna landskapslagen omfattas av kvalificerad lagstiftningsordning.
5. Lagstiftningsbehörighet
5.1 Landskapslag om inskränkningar i näringsutövningen
Av 11 § i självstyrelselagen följer en behörighet för lagtinget att genom landskapslag inskränka rätten att i landskapet utöva rörelse eller yrke som näring för den som inte har hembygdsrätt. Landskapslagen får inte inskränka rätten för den som är bosatt i landskapet att idka sådan näring som bedrivs utan annat biträde än make eller egna omyndiga barn och utan begagnande av affärslokal, kontor eller något annat särskilt driftställe (s.k. självförsörjning). Av den gällande självstyrelselagen följer således inte omedelbart några inskränkningar utan de är beroende av landskapslag. Enligt detaljmotiveringen till 11 § kan inskränkningarna i landskapslag innebära direkta förbud eller begränsande villkor.[39] Ur förarbetena framgår också att de begränsningar som avses i 11 § inte avgränsar sig till landskapets lagstiftningsbehörighet gällande näringsverksamhet utan att sådana begränsningar kan uppställas även beträffande näringar som inte omfattas av lagtingets behörighet.[40] Likaså kan lagtinget besluta om främjande även av dessa näringar.
Lagförslaget utgår från den lagstiftningsbehörighet som följer av 11 § i självstyrelselagen. Vid prövningen av den landskapslag som lagtinget antog den 25 april 2022 konstaterade högsta domstolen att det omfattande tillståndskravet är oproblematiskt i förhållande till grundlagen med beaktande av den särskilda behörighet att inskränka näringsfriheten som uttryckligen givits landskapslagstiftaren i 11 §. Domstolen menade emellertid att 11 § inte tillåter ytterligare inskränkningar i grundlagens fri- och rättigheter genom landskapslag med beaktande av bestämmelsen i 27 § 1 punkten självstyrelselagen.[41] Därefter hänvisades till de allmänna kraven på en lag som begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna. Utlåtandet kan tolkas så att landskapslagar antagna med stöd av 11 § kan innehålla nya begränsningar i näringsfriheten så länge som dessa uppfyller de allmänna kraven på en lag som begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna, t.ex. så att lagen inte inskränker kärnan i näringsfriheten.
Landskapsregeringen noterar att näringsfriheten har tillkommit som en grundlagsfäst grundrättighet först efter att självstyrelselagens 11 § trädde i kraft. Vid lagstiftningskontrollen av gällande landskapslag berördes inte förhållandet till näringsfriheten i regeringsformen. För att befogenheten att anta landskapslagar enligt 11 § ska ha en betydelse måste bestämmelsen innebära något annat än det som gäller vid prövningen av rikslagars förenlighet med näringsfriheten. Landskapsregeringen konstaterar att näringsfriheten i grundlagen och näringsrätten, liksom övriga bestämmelser i 2 kap. i självstyrelselagen, bygger på olika värden och målsättningar. Bestämmelserna i självstyrelselagen knyter an till lagens på folkrätten grundade syfte att garantera landskapets befolkning dess svenska språk, kultur och lokala sedvänjor.[42] Detta syfte är av central betydelse vid en prövning av landskapslagar antagna med stöd av 11 § i självstyrelselagen.
I högsta domstolens utlåtande över den landskapslag som lagtinget antog den 25 april 2022 hänvisas till att språkstadgandena i självstyrelselagen inte direkt gäller näringsverksamhet eller förhållandet mellan privata parter. Lagtingets behörighet att anta bestämmelser för att skydda det svenska språket i näringsverksamheten ifrågasätts inte, dvs. denna typ av reglering är principiellt möjlig med stöd av 11 § i självstyrelselagen. I dagsläget beaktas skyddet av det svenska språket främst i tillståndsvillkoren i de näringsrätter som landskapsregeringen beviljar enligt 4 § i den gällande landskapslagen. Landskapsregeringen anser att detta skydd inte är tillräckligt heltäckande med tanke på det svenska språkets centrala ställning för självstyrelsen. Den rättsliga och samhälleliga utvecklingen har medfört att de språkliga skyldigheterna behöver preciseras och framgå tydligare på lagnivå. Till skillnad från den landskapslag som lagtinget antog den 25 april 2022 ska de direkt tillämpliga språkbestämmelserna tydligare avskiljas från näringsrättsinstrumentet och bestämmelsernas proportionalitet ska motiveras ytterligare.
5.2 Lagstiftningsbehörigheten gällande näringsverksamhet
5.2.1. Landskapets lagstiftningsbehörighet
Enligt 9 § 2 mom. 8 punkten i den första självstyrelselagen hörde det till rikets behörighet att lagstifta om ”annan privaträtt, dock icke lagstiftning om idkande av jordbruk, fiske och andra näringar och yrken, med undantag av grunderna för rätt att idka näring och yrke”. I samband med beredningen av den andra självstyrelselagen ansågs att uttrycket ”grunderna för rätt att idka näring och yrke” var alltför obestämt och att det därför skulle utmönstras.[43] Av 13 § 1 mom. 9 punkten i den andra självstyrelselagen följde sedan att ”näring, för vars utövande enligt lag erfordras anmälan eller tillstånd, och näring till självförsörjning, med iakttagande av näringsfrihetens grundsats; uppdelning i fria och reglementerade näringar samt annan än i 11 § 2 mom. avsedd näringsrätt” hörde till landstingets lagstiftningsbehörighet. Hänvisningen till 11 § 2 mom. avsåg olika reglementerade näringar som föll inom rikets lagstiftningsbehörighet. I förarbetena angavs också att landskapet var bundet av villkoren för utlännings näringsrätt vid utnyttjandet av sin lagstiftningsbehörighet.[44]
Den gällande självstyrelselagen utgår från att näringslagstiftningen i huvudsak faller inom den åländska lagstiftningsbehörigheten. Om landskapets lagstiftningsbehörighet föreskrivs i 18 § 22 punkten i självstyrelselagen. Enligt bestämmelsen har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om näringsverksamhet med beaktande av vad som stadgas i 11 §, 27 § 2, 4, 9, 12–15, 17–19, 26, 27, 29–34, 37 och 40 punkten samt 29 § 1 mom. 3–5 punkten, dock så att även lagtinget har behörighet att vidta åtgärder för att främja sådan näringsverksamhet som avses i de nämnda punkterna. Landskapsregeringen anser att den föreslagna landskapslagen faller inom landskapets lagstiftningsbehörighet gällande näringsverksamhet. Därtill kan 11 § i självstyrelselagen ligga till grund för begränsningar gällande näringar som inte omfattas av lagtingets behörighet.
Landskapets lagstiftningsbehörighet gällande näringsverksamhet inkluderar även möjligheten att reglementera särskilda näringar, t.ex. så att idkande av en viss näring förutsätter ett tillstånd av myndigheterna. I annan landskapslagstiftning finns reglering om specifika näringar, t.ex. har i landskapslagen (2019:68) om fastighetsmäklarverksamhet föreskrivits om en särskild tillståndsplikt för utövandet av fastighetsmäklarverksamhet. I den gällande landskapslagens 3 kap. finns bestämmelser om reglementering av näring medan den föreslagna landskapslagen inte föreskriver om s.k. reglementerade näringar. Landskapsregeringen anser att bestämmelserna om reglementerade näringar bör hänvisas till särskilda landskapslagar och det finns inte behov av några bestämmelser i den föreslagna landskapslagen om särskilda reglementerade näringar.
5.2.2. Rikets lagstiftningsbehörighet
Rikets lagstiftningsbehörighet över näringsverksamhet följer indirekt av ovan nämnda 18 § 22 punkten i självstyrelselagen eftersom där hänvisas till ett antal av de enskilda punkterna gällande rikets lagstiftningsbehörighet. Särskilt kan nämnas att hela riket gällande allmänna villkor för utlänningars och utländska sammanslutningars rätt att idka näring faller inom rikets lagstiftningsbehörighet enligt 27 § 9 punkten. Enligt 30 § 7 punkten har förvaltningsbehörigheten ordnats så att beviljande av tillstånd för utlänningar eller utländska sammanslutningar att idka näring ankommer på landskapsregeringen, som innan ett sådant ärende avgörs ska inhämta utlåtande av behörig riksmyndighet. Landskapsregeringen ska tillämpa rikslag då sådant tillstånd beviljas. Fortsättningsvis faller vissa reglementerade näringar på Åland under rikets lagstiftningsbehörighet. I 3 § i lagen angående rättighet att idka näring (FFS 122/1919) finns en förteckning över näringar som är reglementerade i riket. Till exempel idkande av apoteksverksamhet faller inom rikets lagstiftningsbehörighet och rikslagstiftningen om apoteksverksamheten är tillämplig på Åland.
Lagstiftningen om näringsverksamheten knyter ofta nära an till annan rikslagstiftning, t.ex. rikslagstiftningen om konsumentskydd eller konkurrensrätten. Konsumentskydd och främjande av konkurrens utgör riksbehörighet enligt 27 § 10 punkten i självstyrelselagen. Enligt den andra självstyrelselagen hörde illojal konkurrens till rikets lagstiftningsbehörighet, men detta begrepp ändrades till otillbörligt förfarande i näringsverksamhet enligt 27 § 10 punkten i den gällande självstyrelselagen. Detta innebär att lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet (FFS 1061/1978) också ska tillämpas på Åland. Landskapsregeringen anser att den föreslagna landskapslagen har utformats med beaktande av behörighetsgränsen mellan landskapet och riket. Landskapsregeringen anser att behörigheten för lagtinget att anta den föreslagna landskapslagen följer av 11 § i självstyrelselagen och landskapets lagstiftningsbehörighet gällande näringsverksamhet.
5.3 Finlands grundlag
Riket har enligt självstyrelselagens 27 § 1 punkt lagstiftningsbehörighet i fråga om stiftande, ändring och upphävande av grundlag samt avvikelse från grundlag. I detta ärende är framför allt den näringsfrihet som har fastställts i grundlagens 18 § 1 mom. av intresse. Redan före grundrättighetsreformen hade näringsfriheten en etablerad ställning i Finlands statsförfattningsrätt. Enligt förarbeten till den gällande självstyrelselagen gäller även näringsfrihetens grundsats i landskapet.[45] Lagförslaget har utformats med beaktande av både näringsfriheten och självstyrelselagens reglering gällande inskränkningar i näringsutövningen på Åland. Självstyrelselagens reglering kan avvika från grundlagens innehåll. Självstyrelselagens 11 § ger lagtinget befogenhet att genom landskapslag inskränka rätten att i landskapet utöva rörelse eller yrke som näring på sätt som inte är möjliga i riket.
Enligt 18 § 1 mom. i grundlagen har var och en i enlighet med lag rätt att skaffa sig sin försörjning genom näring som han eller hon har valt fritt. Uttrycket "i enlighet med lag" antyder att det finns en möjlighet att begränsa denna lagfästa rättighet genom lag.[46] Bestämmelsen infördes genom den grundrättighetsreform som trädde i kraft år 1995. Både Ålandsdelegationen och högsta domstolen har prövat landskapslagars förenlighet med grundlagens bestämmelse om näringsfrihet. Högsta domstolen har konstaterat att ett system med koncession innebär ett visst intrång i näringsfriheten och i det specifika fallet saknades i landskapslag närmare kriterier för utövande av landskapsregeringens prövningsrätt vid beviljande av koncession. Landskapslagen kompletterades senare med sådana kriterier med anledning av domstolens påpekanden.[47] På ett motsvarande sätt bedömde Ålandsdelegationen förhållandet mellan den grundlagsfästa näringsfriheten och bestämmelser i landskapslag om förutsättningar för tillstånd till trafikskolor och trafiklärartillstånd samt om återkallande av sådana tillstånd.[48]
I lagstiftningskontrollen har högsta domstolen hänvisat till grundlagsutskottets tolkningspraxis om hur näringsfriheten kan begränsas.[49] Grundlagsutskottet har ansett att grundlagen utgår från att näringsfrihet ska råda men att tillstånd i undantagsfall kan krävas för näringsverksamhet. En reglering där näringsverksamhet blir beroende av tillstånd måste ske genom lag och lagen måste också uppfylla övriga allmänna krav på en lag som begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna. Inskränkningar i näringsfriheten ska vara exakta och noga avgränsade. Begränsningarnas omfattning och förutsättningarna för dem ska framgå av lagen. När det gäller innehållet har utskottet ansett det viktigt att bestämmelserna om tillståndsvillkor och tillståndets giltighet garanterar en tillräcklig förutsebarhet i myndigheternas verksamhet. Dessutom ska myndighetens befogenhet att förena tillstånd med villkor grunda sig på exakta bestämmelser i lag.[50] När det gällt bestämmelser om näringsverksamhet har ansetts att återkallande av tillstånd ska kopplas till allvarliga eller väsentliga förseelser eller försummelser och till att eventuella anmärkningar och varningar till tillståndshavaren inte har lett till att bristerna i verksamheten har korrigerats.[51]
Vid prövningen av den landskapslag som lagtinget antog den 25 april 2022 konstaterade högsta domstolen att den ifrågavarande landskapslagen innehöll tillräckligt exakta bestämmelser beträffande ansökan om näringstillstånd, tillståndsförfarandet och förutsättningarna för beviljande av näringstillstånd. Även bestämmelserna om påföljder och återkallande av näringstillstånd tog hänsyn till grundlagsutskottets praxis. Domstolen ansåg också att landskapslagens bestämmelser om tillsyn och sanktioner uppfyllde de krav som 18 § 1 mom. grundlagen och dess tolkningspraxis ställer. Till dessa delar är lagförslagets grundlagsenlighet klar eftersom dessa bestämmelser inte har ändrats i den nu föreslagna landskapslagen. De bestämmelser som ansågs utgöra behörighetsöverskridningar för att de gällde förfarandet vid förundersökning har strukits från den föreslagna landskapslagen.
När det gäller de språkbestämmelser som fanns i den landskapslag som lagtinget antog den 25 april 2022 ansåg Ålandsdelegationen att de är diskriminerande och innebär sådana inskränkningar i näringsfrihetens princip i grundlagens 18 § 1 mom. som inte kan anses innefattas i undantaget i självstyrelselagens 11 §.[52] Det är visserligen svårare för vissa näringsidkare att uppfylla krav på kunskaper i ett enskilt språk, men dessa krav riktar sig till alla näringsidkare och utesluter inte något annat språk. I högsta domstolens utlåtande låg betoningen mera på en prövning av bestämmelsernas förenlighet med unionsrätten och vissa bestämmelser ansågs utgöra klara utvidgningar av tidigare gällande undantag till näringsfriheten. Bestämmelserna ansågs stå i strid med unionsrätten för att det rörde sig om otillåtna utvidgningar av undantagen i Ålandsprotokollet. Landskapsregeringen noterar ändå att näringsfriheten numera också har erkänts i unionsrätten enligt artikel 16 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Denna rättighet tillämpas om unionsrätten är tillämplig, också när nationell lagstiftning inskränker en grundläggande frihet som garanteras i fördraget.[53]
5.4 Unionsrätten och Ålandsprotokollet
Inför Finlands medlemskap i Europeiska unionen förhandlades fram särskilda fördragsbestämmelser om Åland. Artikel 355.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt innehåller en specifik hänvisning till Åland och de särskilda fördragsbestämmelserna om Åland. Dessa specifikt åländska bestämmelser ingår i Ålandsprotokollet som har fogats till Finlands anslutningsfördrag. EU-medlemskapet och unionsrätten har andra utgångspunkter än lagstiftningen om hembygdsrätt, jordförvärv och näringsrätt. Den åländska näringsrätten har ett nationalitetsskyddande syfte medan etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster ska garantera fri rörlighet för företag och yrkesutövare inom EU. För att säkerställa att de åländska inskränkningarna i rätten att utöva rörelse eller yrke skulle kunna kvarstå fördes det in särskilda undantag i Ålandsprotokollet.
Artikel 1 i Ålandsprotokollet hänvisar till de bestämmelser om Åland som är i kraft den 1 januari 1994. Detta utgör en s.k. stand still-klausul som innebär att inga ytterligare inskränkningar eller begränsningar i etableringsrätten och rätten att tillhandahålla tjänster i landskapet får införas efter nämnda datum.[54] Det är inte heller möjligt att införa strängare tillståndsvillkor än de som förelåg den 1 januari 1994. Vid bedömningen av när en ”ny begränsning” anses ha införts ska det tas hänsyn till i vilket syfte undantagen har införts, dvs. det ska beaktas att Ålandsprotokollet syftar till att trygga det åländska nationalitetsskyddet. I vilket fall som helst utesluter inte stand still-klausuler att det görs ändringar i den nationella lagstiftning som är föremål för undantag, t.ex. så att lagstiftningen i huvudsak är identisk med tidigare lagstiftning eller ändringar avskaffar ett hinder för utövandet av unionsrättsliga rättigheter och friheter.[55]
Det åländska undantaget gällande näringsrätten i artikel 1 i Ålandsprotokollet utgör ett undantag från etableringsrätten och rätten att tillhandahålla tjänster. Dessa begrepp är unionsrättsliga och unionens grundläggande fördrag definierar det närmare innehållet i begreppen. Det har antagits en mängd unionslagstiftning för att förverkliga etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster. Framför allt tjänstedirektivet ska stärka friheten att tillhandahålla tjänster inom EU.[56] Tjänstedirektivet antogs i huvudsak i syfte att gå längre än vad som redan föreskrivs i EUF‑fördraget beträffande friheten att tillhandahålla tjänster. Direktivet utgör i tillämpliga fall i praktiken lex specialis i förhållande till de tillämpliga bestämmelserna i fördraget. EU-domstolen har konsekvent tillämpat bestämmelserna i tjänstedirektivet som rättslig ram för att avgöra om nationella åtgärder är förenliga med den fria rörligheten för tjänster när dessa åtgärder har omfattats av tillämpningsområdet för detta rättsliga instrument.[57]
EU-domstolen har i sin rättspraxis ansett att en stand still-klausul, utöver bestämmelser som finns i lag eller förordning, även kan avse bestämmelser i ett cirkulär med preciseringar om hur den berörda regeringen avser att tillämpa lagen.[58] Det principdokument som landskapsregeringen antagit den 23 december 1999 innehåller preciseringar och förklaringar om hur landskapslagen ska tillämpas. Därför kan principdokumentet innehålla sådana preciseringar på vilka stand still-klausulen i artikel 1 i Ålandsprotokollet ska tillämpas. Landskapsregeringen har använt principdokumentet som ett regelverk och tillämpat dess bestämmelser vid beviljandet av näringsrätter. De begränsningar som följer av stand still-klausulen måste också bedömas i förhållande till landskapsregeringens faktiska beslutspraxis. Högsta förvaltningsdomstolen har nämligen prövat om och i så fall hur etablerad beslutspraxis innebar sådana nya begränsningar som var förbjudna enligt stand still-klausulen (se avsnitt 2.4).
Det är möjligt att i landskapslag fastställa det som redan varit en etablerad del i beslutspraxis sedan den 1 januari 1994. Detta är också den huvudsakliga avsikten med lagförslaget, dvs. beslutsgrunder och tillståndsvillkor ska framgå tydligt i den föreslagna landskapslagen. Landskapsregeringen anser att den etablerade tillståndspraxisen om att verksamhetsspråket ska vara svenska faller inom ramen för Ålandsprotokollets undantag. Till skillnad från den landskapslag som lagtinget antog den 25 april 2022 föreslår landskapsregeringen att denna praxis fastställs i lagbestämmelser om grunder för beviljande av näringstillstånd och villkor i dessa näringstillstånd. I landskapslag kan också föras in nya bestämmelser för effektivare uppföljning, övervakning och påföljder utan att detta innebär sådana nya begränsningar som är förbjudna enligt stand still-klausulen.[59] Enligt landskapsregeringen förhindrar Ålandsprotokollet inte att det i landskapslagstiftningen förs in nya inskränkningar av den fria rörligheten i unionsrätten, förutsatt att dessa inskränkningar uppfyller de kriterier som ställs upp i unionsrätten. I rättspraxis om stand still-klausuler har sådana nya inskränkningar också tillåtits, trots att dessa berör den nationella lagstiftning som är föremål för dylika klausuler.[60]
Således kan de inskränkningar i näringsverksamheten på Åland som fanns den 1 januari 1994 och som annars skulle vara oförenliga med unionsrätten fortsättningsvis tillämpas med stöd av Ålandsprotokollet. Högsta domstolen ansåg att språkbestämmelser i 6 § i den landskapslag som lagtinget antog den 25 april 2022 utgjorde klara utvidgningar av tidigare gällande undantag till näringsfriheten. Landskapsregeringen anser att direkt tillämpliga språkliga krav i landskapslagens 2 kap. riktade till näringsidkare inte står i strid med unionsrätten under förutsättning att dessa uppfyller de kriterier som har satts upp i unionsrätten och EU-domstolens tolkningspraxis för inskränkningar i de grundläggande friheter som tryggas i unionens fördrag. I detta lagförslag har de tidigare språkbestämmelser som ansågs stå i strid med unionsrätten separerats från den näringslagstiftning som Ålandsprotokollet avser. Samtidigt har motiveringarna kompletterats och det har framkommit nya omständigheter. Detta föranleder ett behov av en ny prövning av språkbestämmelsernas förenlighet med unionsrätten.
5.5 Unionsrätten och de föreslagna språkbestämmelserna i 2 kap.
5.5.1. De huvudsakliga förändringarna
I detta förslag har gjorts en klarare skillnad mellan de direkt tillämpliga språkbestämmelserna i 2 kap. och de bestämmelser som gäller näringsrätt med stöd av lag och näringstillstånden. I högsta domstolens utlåtande över den landskapslag som lagtinget antog den 25 april 2022 påpekades att bestämmelserna om permanenta näringstillstånd samt i 5 kap. om påföljder hänvisade till dessa språkkrav. Därför skulle de direkt tillämpliga språkbestämmelserna inte egentligen behöva ingå i den föreslagna landskapslagen utan de kunde i likhet med lagstiftningen i andra medlemsstater föras in i en separat lag.[61] Å andra sidan riktar sig bestämmelserna i praktiken till samma näringsverksamhet som den föreslagna lagen vilket gör att ett sådant upplägg verkar onödigt komplicerat.
Utöver att det har gjorts en klarare åtskillnad mellan språkbestämmelserna i 2 kap. och bestämmelserna i de påföljande bestämmelserna har bestämmelserna om permanenta näringstillstånd ändrats så att där beaktas den etablerade tillståndspraxisen om att verksamhetsspråket ska vara svenska. Av högsta domstolens utlåtande torde följa att detta befästande av tillståndspraxis i lag anses vara förenligt med unionsrätten och Ålandsprotokollet. Lagens bestämmelser om att det ska fastställas tillståndsvillkor om verksamhetsspråket skulle enbart tillämpas i förhållande till framtida ansökningar, dvs. inte i förhållande till samtliga näringsidkare och inte heller retroaktivt på sådan näringsverksamhet som sker med stöd av äldre tillstånd. Bestämmelserna om tillsyn och påföljder gällande språkbestämmelserna i 2 kap. skulle avgränsas på motsvarande sätt.
5.5.2. Språkbestämmelserna och den nationella identiteten
När det gäller språkbestämmelserna i 2 kap. i den föreslagna landskapslagen har EU-domstolen sedan 1980-talet ansett att fördragsbestämmelserna inte utgör hinder för att en medlemsstat antar en politik som syftar till att skydda och främja ett språk, t.ex. så att det krävs språkkunskaper på ett proportionerligt och icke-diskriminerande sätt.[62] Till exempel kan en arbetsgivare kräva att en arbetssökande har en viss språklig kompetens beroende på vilken typ av arbete det gäller, men detta får inte ske genom krav på utbildningsbevis som endast kan erhållas i en enda provins i en medlemsstat.[63] I ett annat ärende prövade EU-domstolen den flamländska regionens lagstiftning i Belgien som krävde att alla arbetsgivare som hade driftställe inom territoriet måste avfatta gränsöverskridande anställningsavtal endast på den federerade enhetens officiella språk. Domstolen hänvisade till målet med lagstiftningen som var att främja och stimulera användningen av nederländska och att detta utgjorde ett legitimt intresse som i princip kunde motivera en inskränkning av de skyldigheter som följer av fördraget.[64] Det centrala i rättspraxisen har varit att krav som syftar till skyddet av ett särskilt språk inte utesluter användningen av andra språk.
Efter att Lissabonfördraget trädde i kraft föreskriver artikel 4.2 i EU-fördraget att unionen ska respektera medlemsstaternas nationella identitet, som kommer till uttryck både i deras politiska och i deras konstitutionella grundstrukturer. Till denna identitet hör även skyddet för den berörda medlemsstatens officiella språk. Samtidigt kan målet att främja och stimulera användningen av ett av de officiella språken i en medlemsstat utgöra ett legitimt intresse som i princip kan motivera en inskränkning av de skyldigheter som följer av de grundläggande fördragen. Det svenska språkets ställning på Åland faller inom ramen för den nationella identitet som avses i artikel 4.2. Medlemsstaterna har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid valet av åtgärder för att förverkliga målen för sin politik som syftar till att skydda det officiella språket eftersom en sådan politik är ett uttryck för den nationella identiteten i den mening som avses i artikel 4.2.[65] Redan tidigare har grundlagsutskottet beaktat artikel 4.2 i samband med behandlingen av förslag till rikslagstiftning.[66] Därtill har Ålandsprotokollet en koppling till målsättningen att skydda det svenska språket eftersom preambeln hänvisar till Ålands särställning enligt folkrätten. Till den delen kan också hänvisas till att unionen är skyldig att utöva sin befogenhet med iakttagande av internationell rätt i sin helhet, inklusive allmänna folkrättsliga och sedvanerättsliga regler och principer.[67]
5.5.3. Den fria rörligheten och tjänstedirektivet
Vid prövningen av språkbestämmelserna i den landskapslag som lagtinget antog den 25 april 2022 konstaterade högsta domstolen att de i sig utgör så väsentliga och i förhållande till sitt syfte oproportionella inskränkningar i den fria rörligheten inom unionen att det är uppenbart att lagstiftningen leder till en konflikt mellan unionens lagstiftning och landskapslagstiftningen, om inte bestämmelserna om Ålands särställning ger anledning att bedöma frågan på annat sätt. Den tillämpliga unionsrätten specificeras inte men i första hand torde domstolen avse artikel 49 i EUF-fördraget om etableringsfriheten, artikel 57 i EUF-fördraget om den fria rörligheten för tjänster och tjänstedirektivet. Det är visserligen så att varje åtgärd som innebär att utövandet av etableringsfriheten förbjuds, försvåras eller blir mindre attraktivt ska anses utgöra en inskränkning i denna frihet.[68] Å andra sidan är EU-domstolens prövning av de språkliga inskränkningarnas berättigande och proportionalitet tämligen omfattande och komplex.[69] Det har också påpekats att både unionslagstiftaren och unionsdomstolarna har genomgående intagit en ganska försiktig, diplomatisk och pragmatisk hållning när det gäller språkanvändning.[70]
I tjänstedirektivet fastställs de allmänna bestämmelser som ska underlätta utövandet av etableringsfriheten för tjänsteleverantörer och den fria rörligheten för tjänster. EU-domstolen har tillämpat bestämmelserna i tjänstedirektivet som rättslig ram för att avgöra om nationella åtgärder är förenliga med den fria rörligheten för tjänster när dessa åtgärder har omfattats av tillämpningsområdet för detta rättsliga instrument. Enligt skäl 60 bör tjänstedirektivet inte påverka den regionala och lokala behörighetsfördelningen i de enskilda medlemsstaterna, inbegripet regionalt och lokalt självstyre och användningen av officiella språk. I vissa fall har språkliga krav i nationell lagstiftning ansetts stå i strid med tjänstedirektivet, men det har då rört sig om direkt diskriminering på grund av nationalitet.[71] Språkbestämmelserna i den föreslagna landskapslagen är inte bundna till nationalitet och de förbjuder inte användningen av något språk i näringsverksamheten.
Landskapsregeringen har anmält ett utkast till landskapslag i enlighet med artiklarna 15.7 och 39.5 i tjänstedirektivet.[72] Även i samband med beredningen av rikslagar har påtalats behovet av en notifiering till kommissionen för att eliminera osäkerhet.[73] Landskapsregeringens anmälan utgick från språkbestämmelser som motsvarar sådana som finns i den föreslagna landskapslagens andra kapitel, särskilt 6 §. Enligt artikel 15.7 ska kommissionen inom tre månader från mottagandet av anmälan undersöka om de nya kraven är förenliga med gemenskapsrätten och vid behov fatta ett beslut om att begära att medlemsstaten i fråga ska avstå från att anta dem eller upphäva dem. Kommissionen fattade inte något beslut gällande de anmälda bestämmelserna och framförde inte heller några andra kommentarer inom dessa tre månader. Därefter ställde landskapsregeringen en uttrycklig fråga till kommissionen som bekräftade per mejl att den inte har några kommentarer till den anmälda åtgärden. Kommissionen hade inte några unionsrättsliga invändningar i ärendet.
5.5.4. Språkbestämmelsernas proportionalitet
EUF-fördragets bestämmelser om etableringsfrihet och fri rörlighet för tjänster syftar till att avskaffa all form av diskriminering, på grund av nationalitet, av en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat. Bestämmelserna syftar också till att avskaffa mera indirekta hinder för ekonomisk verksamhet mellan medlemsstaterna. Om flera grundläggande friheter berörs ska den nationella lagstiftningen prövas i förhållande till den frihet som berörs mest. Enligt domstolens fasta praxis kan inskränkningar i etableringsfriheten vara motiverade om de för det första grundas på tvingande skäl av allmänintresse och de för det andra iakttar proportionalitetsprincipen, vilket innebär att de ska vara ägnade att på ett sammanhängande och systematiskt sätt säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och att de inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.[74] I tjänstedirektivet hänvisas till att främjandet av det nationella språket utgör en sådan grund och att direktivet inte bör påverka användningen av officiella språk.[75] Det bör också beaktas att målsättningarna och grunderna för sådana inskränkningar kan avvika från varandra inom en medlemsstat om flera olika lagstiftningsorgan är behöriga.[76]
Landskapsregeringen konstaterar att användningen av språk i näringsverksamhet inte har harmoniserats mera generellt på unionsnivå. På ett allmänt plan kan skyddet av ett officiellt språk utgöra ett tvingande skäl av allmänintresse som tillåter inskränkningar i de grundläggande friheterna inom unionen.[77] I den föreslagna landskapslagens 6 § har föreslagits sådana inskränkningar. Dessa språkliga skyldigheter gör inte någon skillnad på näringsidkarnas nationalitet. Enligt förslaget till 6 § 1 mom. ska var och en ha rätt att betjänas på det svenska språket då varor och tjänster erbjuds på marknaden. Den som är i kontakt med näringsidkare ska kunna betjänas av någon som har tillfredsställande kunskaper i svenska. EU-domstolen har tidigare ansett att en tillförlitlighet av kommunikation mellan en näringsidkare och en kund rättfärdigade ett krav på rimliga kunskaper i språket i den berörda staten.[78] Enligt förslaget till 6 § 2 mom. ska en näringsidkare tillse att väsentlig och nödvändig dokumentation om de varor och tjänster som erbjuds på marknaden tillhandahålls på svenska. I lagstiftningskontrollen förordnades den bestämmelse att förfalla som förutsatte att marknadsföring av varor eller tjänster på den åländska marknaden ska ske på svenska.
Detta förordnande gällande marknadsföring på svenska kan inte ha skett på den grunden att det rör sig om direkt diskriminering. Bestämmelsen utesluter inte heller marknadsföring på andra språk än svenska. Tidigare har liknande krav gällande marknadsföring ansetts vara förenliga med folkrätten, under förutsättning att marknadsföring på andra språk inte förbjuds.[79] Om det inte förekommer fullständig harmonisering på unionsnivå gällande språkkrav som är tillämpliga på en viss produkt är det möjligt att uppställa ytterligare språkkrav i nationell lagstiftning. Det har också påpekats att den information som företagen har skyldighet att ge köparen eller slutkonsumenten saknar praktisk nytta om den inte formuleras på ett språk som förstås av de personer informationen är avsedd för.[80] Bestämmelser i landskapslag som medför begränsningar vid marknadsföring har tidigare ansetts falla inom landskapets behörighet om bestämmelserna och deras syfte huvudsakligen knyter an till landskapets behörighet.[81]
Landskapsregeringen anser att de språkliga krav som ställs i förslaget till 6 § 1 och 2 mom. är ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås. Lagstiftningen skulle främja användningen av det svenska språket i hela den åländska näringsverksamheten och den skulle på ett konsekvent och systematiskt sätt möjliggöra att ålänningarna kan konsumera på det svenska språket. I förslaget har beaktats att vissa näringsidkare, t.ex. med anledning av en hörsel-, syn- eller talskada, inte har förutsättningar att uppfylla krav gällande tillfredsställande kommunikation på det svenska språket. Lagstiftningen skulle påföra näringsidkarna språkliga skyldigheter, men detta görs så att den åländska befolkningen ska ha rätt till varor och tjänster på det svenska språket på en grundläggande nivå. I den föreslagna landskapslagen preciseras att de föreslagna språkbestämmelserna inte gäller om det förekommer särskilda språkliga krav i form av fullständig harmonisering i unionsrätten.
I unionsrätten har förutsatts att åtgärder som begränsar en grundläggande frihet endast kan motiveras om det eftersträvade målet inte kan uppnås genom åtgärder med mindre begränsande verkan. Det är inte heller nödvändigt, vad gäller den restriktiva åtgärd som vidtagits av myndigheterna i en medlemsstat, att samtliga medlemsstater delar uppfattning om formerna för att skydda den grundläggande rättigheten eller det berörda legitima intresset. Att en medlemsstat har valt ett annat skyddssystem än det som har antagits i en annan medlemsstat utesluter inte i sig att de bestämmelser som antagits på området är nödvändiga och proportionerliga.[82] I vilket fall som helst förbjuder de föreslagna bestämmelserna inte användningen av andra språk än svenska på ett sådant sätt som har ansetts stå i strid med unionsrätten.[83] Landskapsregeringen anser att förslaget utgår från en rimlig balans mellan den fria rörligheten i unionsrätten och det skydd för det svenska språket på Åland som har en grund i den folkrätt som Ålandsprotokollets preambel hänvisar till.
5.5.5. Möjligheterna till EU-domstolens prövning
I lagstiftningskontrollen av landskapslagar har tagits ställning till eventuella oförenligheter med unionsrätten som upptäcks vid lagstiftningskontrollen och en vedertagen praxis har uppstått i detta hänseende. Stadganden i en landskapslag har förordnats förfalla om det varit uppenbart att de skulle leda till en konflikt mellan unionens lagstiftning och landskapslagstiftning. Den omständigheten att man utgått ifrån att det är påkallat att förordna om att en landskapslag ska förfalla endast då konflikten är uppenbar motiveras av att det i sista hand är EU-domstolen som tolkar unionsrätten och därför också om en lagstiftningsakt i en medlemsstat innebär att staten bryter mot sina förpliktelser enligt grundfördragen. Utgångspunkten har varit att ett fördragsbrott innebär ett ingrepp i förhållande till utländska makter. Enligt 27 § 4 punkten självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om förhållandet till utländska makter med beaktande av bestämmelserna i 9 och 9 a kap.[84]
Genom de fördrag som ligger till grund för unionen, till skillnad från vad som gäller vid vanliga internationella fördrag, har införts en ny rättsordning, utrustad med egna institutioner, till förmån för vilken medlemsstaterna inom allt vidsträcktare områden har inskränkt sina suveräna rättigheter och som inte enbart medlemsstaterna utan även medborgarna lyder under. Även inom självstyrelsen ska säkerställas att de skyldigheter fullgörs som följer av fördragen eller av unionens institutioners akter. EU-domstolen har exklusiv behörighet att slutgiltigt tolka unionsrätten.[85] Av principen om unionsrättens företräde följer att unionsrätten ska ges full verkan så att oförenlig nationell lagstiftning åsidosätts. Dock är unionsrättens företräde bunden till förekomsten av direkt effekt, dvs. bestämmelserna i unionsrätten förutsätts vara klara, precisa och ovillkorliga.[86] Det bör också beaktas att det inom unionen har upprättats olika förfaranden som ska upprätthålla korrekt genomförande och tillämpning av unionsrätten samt enhetlig tolkning av unionsrätten. Förenligheten mellan unionsrätten och landskapslagar som har trätt i kraft kan vara föremål för EU-domstolens prövning genom att kommissionen inleder s.k. fördragsbrottsärenden mot Finland.
När det gäller förhandskontrollen av lagar inom medlemsstaterna så är huvudregeln att dessa inte förordnas förfalla på grund av oförenlighet med unionsrätten. Det ingår inte heller i grundlagsutskottets konstitutionella uppdrag att bedöma den nationella genomförandelagstiftningen med avseende på den materiella unionsrätten. Landskapsregeringen noterar också att kärnan i unionens domstolssystem utgörs av förfarandet för förhandsavgörande som, genom att det inrättas en dialog mellan EU-domstolen och domstolarna i medlemsstaterna, syftar till att säkerställa en enhetlig tolkning av unionsrätten. Möjligheterna för en nationell domstol att vända sig till EU-domstolen i anslutning till en abstrakt kontroll av lagstiftning som har antagits inom medlemsstaterna är beroende av hur lagstiftningskontrollen är organiserad.[87] Eftersom lagstiftningskontrollen av landskapslagar inte utgör en kontradiktorisk efterhandskontroll torde det vara uteslutet att högsta domstolen eller något annat organ kan ställa tolkningsfrågor till EU-domstolen i anslutning till lagstiftningskontrollen av landskapslagar.
Landskapslagarnas förenlighet med unionsrätten eller internationella fördrag kontrolleras inte på något systematiskt eller heltäckande sätt i lagstiftningskontrollen. Till exempel brukar Ålandsdelegationen regelbundet hänvisa till att delegationen och justitieministeriet har en överenskommelse så att justitieministeriet kan inkomma med bedömningar av landskapslagars förenlighet med unionens regelverk.[88] Ett förordnande i lagstiftningskontrollen om att en bestämmelse i en landskapslag ska förfalla på den grunden att det anses förekomma en konflikt med unionsrätten medför att tolkningen av dessa bestämmelsers förhållande till unionsrätten aldrig kan föras till EU-domstolen. Eftersom det inte heller är möjligt att begära förhandsavgöranden av EU-domstolen inom ramen för lagstiftningskontrollen bör tröskeln för konstaterandet av att det finns en uppenbar konflikt med unionsrätten vara hög. Denna tröskel kunde motsvara grunderna för när en nationell domstol som dömer i sista instans inte är skyldig att hänvisa tolkningsfrågor till EU-domstolen.[89] Om landskapslagens bestämmelser förordnas att förfalla i lagstiftningskontrollen är det inte senare möjligt att erhålla EU-domstolens tolkning genom fördragsbrotts- eller förhandsavgörandeförfarandet.
Om tröskeln för konstaterande av att det finns en konflikt med unionsrätten sätts lägre än när en nationell domstol som dömer i sista instans inte är skyldig att hänvisa tolkningsfrågor till EU-domstolen så påtar sig organ inom lagstiftningskontrollen i obestämt hög grad en uppgift som ankommer på EU-domstolen. Detta kan också medföra risker för att det uppstår en inhemsk rättspraxis som inte står i överensstämmelse med unionsrätten eller hur den tolkas av EU-domstolen. Det bör också noteras att prövningen av språkbestämmelsernas förenlighet med unionsrätten skulle ske i ett annat sammanhang om den görs efter att bestämmelserna har trätt i kraft eftersom prövningen då beaktar de konkreta omständigheterna i ett enskilt ärende. Den enskildes rättsskydd skulle inte åsidosättas eftersom denne kan besvära sig till domstol. Samtidigt skulle självstyrelsens unionsrättsliga rättsskydd och möjlighet att framföra synpunkter inom ramen för ett fördragsbrotts- eller förhandsavgörandeförfarande inte uteslutas.
Landskapsregeringen anser att de föreslagna språkbestämmelserna i 2 kap. är förenliga med unionsrätten. Eftersom språkbestämmelserna i den landskapslag som lagtinget antog den 25 april 2022 förordnades att förfalla ville landskapsregeringen eliminera eventuella osäkerheter i förhållande till unionsrätten genom att göra en anmälan till kommissionen. Med anledning av den anmälan verkar det osannolikt att kommissionen senare inleder ett fördragsbrottsförfarande. Åtminstone torde det vara klart att kommissionen inte anser att språkbestämmelserna i fråga utgör ett uppenbart brott mot unionslagstiftningen. Landskapsregeringen anser sammantaget att den nuvarande unionsrättsliga hanteringen av landskapslagar är otillfredsställande. Efter att unionsrätten har tillämpats mer än 25 år har EU-domstolen inte en enda gång fått en begäran om förhandsavgörande från en finländsk domstol som rör självstyrelse- eller landskapslagstiftningens förhållande till unionsrätten.[90] I samband med ett sådant förhandsavgörandeförfarande skulle också Ålandsprotokollet kunna tolkas. Både självstyrelsemyndigheterna och kommissionen skulle kunna yttra sig i ett sådant ärende.
Åland saknar fortfarande efter snart 30 år av EU-medlemskap en egen plats i Europaparlamentet och den demokratiska legitimitet denna skulle medföra för ålänningarnas del. Genom en ändring av självstyrelselagen påfördes Åland år 2004 det fulla ansvaret för eventuella EU-böter som utdöms av EU-domstolen för att lagstiftning står i strid med unionsrätten. Den demokratiska obalansen har nu avsevärt förstärkts i och med att lagtingslagar i vissa fall inte kan bli föremål för EU-domstolens annars så självklara och suveräna tolkning. Detta till följd av en intern nationell lagkontroll vars juridiska grund till denna del saknar ett uttryckligt stöd i självstyrelselagen för Åland.
6. Förslagets verkningar
Landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar en landskapslag om nä-ringsrätt och näringstillstånd som huvudsakligen motsvarar den landskapslag som lagtinget antog den 25 april 2022. Därför är de bedömningar av konsekvenserna som gjordes i lagförslag nr 5/2021-2022 fortsättningsvis aktuella. I lagstiftningskontrollen förföll bestämmelsen om att en näringsidkare ska upprätta anställningsavtal och tillhandahålla annan för anställningsförhållandet och utförandet av arbetet nödvändig information på svenska. Denna bestämmelse ingår inte heller i den föreslagna landskapslagen. I den föreslagna landskapslagens bestämmelser om grunderna för beviljande av näringstillstånd och de villkor som ska fastställas i dessa tillstånd har förts in nya bestämmelser om att verksamheten ska bedrivas på svenska. Dessa ingår i 14, 15 och 17 §§. Eftersom dessa bestämmelser motsvarar gällande tillståndspraxis medför de inte några förändringar i praktiken, varken för näringsidkare som söker om näringstillstånd eller för myndigheter.
I den föreslagna landskapslagens 6 § 1 och 2 mom. ingår språkliga förpliktelser för näringsidkare. Motsvarande bestämmelser ingick i den landskapslag som lagtinget antog den 25 april 2022. Dessa förordnades att förfalla i lagstiftningskontrollen, förutom första meningen i 6 § 2 mom. Dessa bestämmelser förutsätter att näringsidkare utövar näring på Åland eller som riktar sin verksamhet till Åland kan tillhandahålla service på tillfredsställande svenska. Näringsidkare ska kunna tillhandahålla väsentlig och nödvändig dokumentation om de varor och tjänster som erbjuds på marknaden på svenska. Då dessa varor eller tjänster marknadsförs ska det ske på svenska. I vissa fall kan bestämmelserna förutsätta att näringsidkare anpassar sin verksamhet så att förpliktelserna kan efterlevas.
Ålands statistik- och utredningsbyrå har år 2016 utfört en studie om språklig kompetens inom det privata näringslivet på Åland.[91] Studien visade att bristerna i svenska språket inom företagens olika verksamhetsområden var förhållandevis små. Det enda området som litet grann stack ut var det löpande produktionsarbetet. De föreslagna språkbestämmelserna påverkar inte direkt det löpande produktionsarbetet utan riktar in sig på kundkontakter och marknadsföring till allmänheten. Däremot visade studien att det finns ett ganska stort behov av kunskaper i andra språk inom näringslivet (främst finska och engelska).[92] Lagförslaget syftar till att skydda det svenska språket och uppställer inte några begränsningar för användningen av andra språk.
7. Ärendets beredning
Redan år 2009 föreslog en parlamentarisk kommitté ändringar i landskapslagstiftningen om det åländska nationalitetsskyddet.[93] Därefter reviderades landskapslagstiftningen om hembygdsrätt som trädde i kraft den 1 januari 2016. Landskapsregeringen tillsatte en arbetsgrupp den 25 februari 2020 som hade till uppgift att ta fram förslag till modernisering av näringsrätts- och jordförvärvbestämmelserna.[94] I ett första skede färdigställde arbetsgruppen ett delbetänkande med förslag till modernisering av näringsrättslagstiftningen. Den landskapslag som lagtinget antog den 25 april 2022 baserar sig på det betänkandet. Beredningen av landskapslagen har beskrivits närmare i lagförslag nr 5/2021-2022.
Efter att landskapsregeringen beslöt att inte sätta i kraft den tidigare nämnda landskapslagen gjorde landskapsregeringen en notifiering till kommissionen enligt tjänstedirektivet. Efter att tiden för anmälningsförfarandet löpte ut i slutet av mars 2023 har beredningen av ett nytt lagförslag fortsatt vid lagberedningen i samråd med arbetsgruppen. Samtidigt har det skett en parallell beredning av ett lagförslag om ny jordförvärvslagstiftning. Dessa två lagförslag har samordnats med varandra. Landskapsregeringen tillsatte den 18 september 2020 en politisk referensgrupp bestående av representanter för samtliga lagtingspartier.[95] Landskapsregeringen inhämtade synpunkter från referensgruppen till båda dessa lagförslag.
Detta lagförslag har inte varit föremål för ett formellt remissförfarande. En bidragande orsak till detta har varit en ansträngd tidtabell, men landskapsregeringen har också gjort bedömningen att lagförslaget inte innehåller något väsentligt nytt som inte fanns i det tidigare lagförslaget som ledde till den landskapslag som lagtinget antog den 25 april 2022. Remissförfarandet och de inkomna synpunkterna har redovisats i avsnitt 7 i lagförslag nr 5/2021-2022. Den föreslagna landskapslagen har anpassats strukturellt och tekniskt till slutsatserna från lagstiftningskontrollen gällande den tidigare antagna landskapslagen. Därtill har det gjorts tekniska anpassningar till senare antagen rikslagstiftning och samordning i förhållande till det parallella lagförslaget om ny jordförvärvslagstiftning.
Landskapsregeringen överlämnade ett utkast till lagförslag till den politiska referensgrupp som tillsattes den 18 september 2020. Referensgruppen består av representanter för samtliga lagtingspartier. Landskapsregeringen presenterade utkastet och inhämtade synpunkter vid ett gemensamt möte den 12 maj 2023.
Detaljmotivering
Landskapslag om näringsrätt och näringstillstånd
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 § Lagens syfte. Då näringsrätten infördes genom den andra självstyrelselagen gjordes detta i syfte att ”skänka ålandsbefolkningen full trygghet på nationalitetsskyddets område”.[96] Lagens syfte har inte angetts i den gällande landskapslagen, men i förarbetena konstateras att näringsrätten har införts i syfte att stärka nationalitetsskyddet. Samtidigt betonas att begränsningarna i rätten att idka näring inte primärt ska utnyttjas i konkurrensbegränsande syfte.[97] I den allmänna motiveringen har närmare redogjorts för hur syftet med inskränkningarna i rätten att utöva näring har utvecklats och avgränsats (se avsnitt 1.3). I 1 § 2 mom. i lagtingsordningen (2011:97) för Åland finns numera en bestämmelse om att autonomin syftar till att säkerställa och garantera Ålands befolkning bevarandet av det svenska språket, dess kultur och lokala traditioner. Även jordförvärvslagen för Åland inleds med en bestämmelse om att lagens inskränkningar syftar till att förverkliga den åländska befolkningens rätt till jordbesittningen på Åland.
Enligt paragrafen ska lagen trygga den åländska befolkningens nationalitetsskydd i näringsverksamheten på Åland. Det åländska nationalitetsskyddet utgår från de folkrättsliga garantierna för skyddet av den åländska befolkningens språk, kultur och lokala svenska traditioner. Även om inskränkningarna i rätten att idka näring inte har ett formellt ursprung i dessa folkrättsliga garantier har de senare kommit att bli en del av ett sammantaget regelverk med det åländska nationalitetsskyddet som huvudsakligt syfte. I paragrafen anges att lagen särskilt ska skydda det svenska språkets ställning. Genom att lagen skyddar det svenska språkets ställning ska den åländska befolkningen fortsättningsvis kunna bedriva näringsverksamhet, förvärvsarbeta och göra inköp på svenska på Åland.
Gällande landskapslag har skyddat det svenska språket främst genom de tillståndsvillkor som landskapsregeringen fört in i de näringsrätter som landskapsregeringen har beviljat. I 4 kap. ingår särskilda bestämmelser om de tillståndsvillkor gällande verksamhetsspråket som har fastställts i etablerad tillståndspraxis. Vid tillämpningen av gällande landskapslag har det svenska språket främst beaktats genom tillståndsvillkor som landskapsregeringen har fastställt i de beviljade näringsrätterna. I 2 kap. finns bestämmelser om det svenska språket i näringsverksamheten. Dessa bestämmelser är direkt tillämpliga i förhållande till näringsidkare och de påverkar inte tillämpningen av bestämmelserna om näringsrätt med stöd av lag eller näringstillstånd. Landskapsregeringens tillsyn och påföljderna gällande dessa särskilda bestämmelser har avskilts på motsvarande sätt.
2 § Lagens tillämpningsområde. I paragrafen definieras vilken näringsverksamhet som är föremål för lagens tillämpning. Enligt 1 mom. tillämpas lagen på näring som utövas på Åland. Med detta avses näringsverksamhet som sker inom det territorium som definieras närmare i självstyrelselagens 2 §. Begreppet näringsverksamhet definieras i 4 § 1 punkten. Även om näringsverksamheten riktar sig till marknader utanför Åland ska lagen tillämpas, om näringsidkaren är etablerad på Åland eller annars är fysiskt lokaliserad till Åland. Lagen tillämpas på en näringsidkare som är etablerad på Åland. I unionsrätten har begreppet etablering ansetts innebära ett faktiskt utövande av en ekonomisk verksamhet genom en fast inrättning under obestämd tid.[98] Tolkningen av om en näringsidkare är etablerad på Åland är flexibel, dvs. platsen för näringsidkarens registrering är inte den enda faktorn som ska beaktas. Det är nödvändigt att beakta både i vilken mån näringsidkarens centrala administrativa funktioner utförs på Åland och i vilken grad det faktiska sätet för näringsidkarens ekonomiska verksamhet finns på Åland.
I 2 mom. föreskrivs att lagen också tillämpas om en näringsidkare som är etablerad utanför Åland aktivt erbjuder varor eller tjänster på Åland. Enligt 4 § 1 punkten definieras näringsverksamhet som utövande av yrke eller näring i syfte att få inkomst eller annan ekonomisk vinning. Definitionen gör inte en skillnad på om näringsidkaren erbjuder varorna eller tjänsterna till en enskild fysisk person eller till en annan näringsidkare. Det kan förekomma att en näringsidkare inte har etablerat sig på Åland, men att näringsverksamheten ändå utsträcks till Åland på olika sätt. Bestämmelsen gäller gränsöverskridande näringsverksamhet i olika former, t.ex. genom tillfälliga besök, över internet eller genom någon annan metod. Vid bedömningen av om näringsverksamheten har utsträckts till Åland ska beaktas inte bara verksamhetens varaktighet, utan även hur ofta och regelbundet den förekommer. Särskilt om det upprättas infrastruktur på Åland ska verksamheten anses ha utsträckts till Åland.
Ett aktivt erbjudande av varor och tjänster på Åland förutsätter att näringsidkaren tar initiativet till att rikta in verksamheten på Åland, t.ex. genom riktad marknadsföring över internet eller genom postförsändelser. Enbart den omständigheten att en konsument bosatt på Åland besöker en webbsida och gör en beställning där medför inte att lagen blir tillämplig. I ett sådant fall har näringsidkaren inte aktivt riktat in sig på den åländska marknaden eftersom näringsidkarens webbplats har varit allmänt tillgänglig utan att varor eller tjänster har aktivt erbjudits på Åland. Motsvarande slutsats gäller även då en näringsidkare som inte är etablerad på Åland säljer varor eller tjänster till en annan näringsidkare på Åland. Vid bedömning av om verksamheten har utsträckts till Åland bör beaktas i vilken mån näringsverksamheten har en anknytning till Åland. Till exempel ska lagen tillämpas på en fastighetsmäklare som är etablerad utanför Åland och som saknar ett lokalt kontor på Åland om förmedlingsobjektet finns på Åland.[99]
Frågan om när en vara eller tjänst har aktivt erbjudits på Åland bedöms från fall till fall. Vid denna bedömning kan beaktas tidigare rättspraxis om gränsöverskridande verksamhet. Till exempel har EU-domstolen ansett att unionsrätten om tjänsternas fria rörlighet tillämpas då tjänsterna erbjuds per telefon åt potentiella mottagare som är etablerade i andra medlemsstater.[100] Domstolen har också tagit ställning till när näringsidkare kan anses rikta sin verksamhet på en webbplats till en medlemsstat där konsumenten har hemvist. Verksamheten är inte riktad enbart på den grunden att en webbplats är tillgänglig i andra medlemsstater än den där den berörda näringsidkaren är etablerad. Det finns ett stort antal omständigheter som talar för att en verksamhet är riktad genom en viss webbplats, t.ex. att ett visst språk eller en viss valuta används som är en annan än det språk eller den valuta som vanligen används i den medlemsstat där näringsidkaren är etablerad.[101]
Enligt 3 mom. ska sporadisk näringsverksamhet undantas från lagens tillämpning. I dagsläget finns inte någon motsvarande bestämmelse, men i definitionen av näringsutövning enligt 2 § i den gällande landskapslagen hänvisas till att verksamheten ska vara fortsatt. Enligt detaljmotiveringen uppfylls kravet på att verksamheten ska vara fortsatt då den sker mer än en gång. Däremot innebär det att en enskild verksamhet pågår under en lång tid (t.ex. ett målningsarbete som pågår en månad) inte att verksamheten är fortsatt. Även de fall då verksamheten är avsedd att vara fortsatt, men i praktiken ännu inte har upprepats eller har förhindrats att upprepas av orsaker som inte beror på näringsidkaren (t.ex. en skomakare som efter att ha lagat det första paret skor inte har hunnit ta emot flera uppdrag eller inte har erbjudits flera uppdrag), omfattas av definitionen. Verksamheten behöver inte vara avsedd att fortsätta på obestämd tid utan även verksamhet som pågår under en begränsad tid (t.ex. en kiosk som är öppen endast under sommarmånaderna) kan vara fortsatt.[102]
Förslaget om att sporadisk näringsverksamhet ska undantas från lagens tillämpning ska huvudsakligen motsvara det som föreskrivs om fortsatt verksamhet i den gällande landskapslagen. Näringsverksamheten är sporadisk om det är fråga om en engångsföreteelse eller om den upprepas mycket sällan. Dock ska verksamheten inte anses vara sporadisk om försäljningen av varan eller utförandet av tjänsten pågår för en längre tid än en vecka. Enligt bestämmelsen ska lagen tillämpas också på sporadisk näringsverksamhet som marknadsförs på Åland. Med marknadsföring avses allt slags informerande om varor eller tjänster till konsumenter på Åland i syfte att främja försäljningen. Marknadsföringen kan anses visa att näringsidkaren i fråga eftersträvar verksamhet i större skala och kontinuitet. Därför ska landskapslagen tillämpas, trots att försäljningen på Åland kan vara marginell. De som anlitar näringsidkarens tjänster ska kunna lita på att en person som aktivt marknadsför sig omfattas av den lagstiftning och övervakning som följer av lagen. I 2 § 1 punkten i landskapslagen (2019:68) om fastighetsmäklarverksamhet finns ett motsvarande undantag gällande sporadisk fastighetsmäklarverksamhet.
Enligt 1 § i fartygsregisterlagen (FFS 512/1993) för Statens ämbetsverk på Åland register över de fartyg som har hemort på Åland. I 4 mom. regleras lagens tillämpning på fartyg som är registrerade på Åland. Momentet motsvarar huvudsakligen det som föreskrivs i 1 § 2-4 mom. i den gällande landskapslagen. För de närmare motiveringarna till dessa bestämmelser hänvisas till landskapsstyrelsens framställning.[103] I momentet har också förts in en hänvisning till att de näringsidkare som bestämmelsen avser inte ska ha meddelats näringsförbud. Lagen om näringsförbud (FFS 1059/1985) innehåller närmare reglering om på vilka grunder näringsförbud kan meddelas. Näringsförbud kan meddelas för minst tre och högst sju år. Näringsförbudet meddelas av allmän domstol på yrkande av åklagaren.
I 5 mom. avgränsas tillämpningen av de i 2 kap. ingående bestämmelserna om det svenska språket i näringsverksamheten. Av bestämmelserna i 2 kap. följer särskilda skyldigheter för näringsidkare gällande det svenska språket. Dessa språkliga bestämmelsers tillämpning sammanfaller med lagens tillämpningsområde i 2 §, om inte annat följer av bestämmelserna i det andra kapitlet. Enligt momentet ska bestämmelserna i 2 kap. inte påverka tillämpningen av bestämmelserna i 3 och 4 kap., dvs. uppfyllandet av de språkliga förpliktelserna är inte en förutsättning för rätten att utöva näring med stöd av 9 och 10 §§. Rätten att erhålla ett näringstillstånd begränsas inte heller av om näringsidkarna uppfyller de språkliga förpliktelserna i 2 kap., men med stöd av 14 § 2 mom. 2 punkten, 15 § 3 mom. 4 punkten och 17 § 2 mom. 1 punkten ska i näringstillstånd föras in särskilda villkor om att verksamhetsspråket ska vara svenska. Dessa villkor följer etablerad tillståndspraxis.
Avgränsningen innebär också att de språkliga bestämmelserna i 2 kap. inte ska påverka den tillsyn och de påföljder som gäller näringsrätt med stöd av lag och näringstillstånden. Till exempel kan landskapsregeringen inte återkalla ett näringstillstånd för att näringsidkaren inte uppfyller de språkliga skyldigheterna i 6 §. I 8 § finns särskilda bestämmelser om tillsyn och påföljder gällande näringsidkarnas skyldigheter gällande de särskilda bestämmelserna om det svenska språket. Syftet med dessa avgränsningar är att förhindra en sådan utvidgning som ansågs stå i strid med unionsrätten i samband med lagstiftningskontrollen gällande den landskapslag som lagtinget antog den 25 april 2022. Avsikten har varit att bestämmelserna i 2 kap. inte mera ska ha en koppling till de bestämmelser som artikel 1 i Ålandsprotokollet hänvisar till och som var i kraft den 1 januari 1994. I kapitel 5.4.2 ingår en närmare bedömning av de föreslagna språkbestämmelsernas förhållande till unionsrätten.
3 § Annan lagstiftning om näringsverksamhet. Paragrafen innehåller informativa hänvisningar till annan lagstiftning som anknyter till den föreslagna landskapslagen. I 1 mom. ingår en hänvisning till den skyldighet att göra sådan etableringsanmälan som det föreskrivs om i handelsregisterlagen (FFS 564/2023). Handelsregisterlagen träder i kraft den 1 juni 2023 och genom lagen upphävs handelsregisterlagen (FFS 129/1979). I 11 § i den gällande landskapslagen hänvisas till den gamla handelsregisterlagen och bestämmelserna uppdateras. I 10 § i den nya handelsregisterlagen föreskrivs att en anmälningsskyldig ska göra en etableringsanmälan till handelsregistret innan näringsverksamhet inleds. Det finns också en skyldighet att göra ändringsanmälan och anmälan om nedläggning.
Från och med 2026 måste företag (förutom enskilda näringsidkare, stiftelser och föreningar) lämna in anmälningar via en e-tjänst. Enskilda näringsidkare behöver inte längre registrera sig i handelsregistret. Handelsregistret ingår i en större helhet av nationella register, det s.k. organisationsdatasystemet. Handelsregistret upprätthålls av patent- och registerstyrelsen. Magistratsenheten vid Statens ämbetsverk på Åland har blanketter för anmälan till handelsregistret, men ingen handläggning eller rådgivning. Anmälningar skickas vidare till patent- och registerstyrelsen.
Enligt 2 mom. kan genom landskapslag föreskrivas särskilt om utövandet av viss näring. I 8-10 §§ i den gällande landskapslagen finns bestämmelser om reglementering av näring. Dessa bestämmelser ska ersättas med en allmän hänvisning till det som föreskrivs om reglementerade näringar i annan landskapslag. Den grundlagsfästa näringsfriheten bygger på att inskränkningar i näringsfriheten ska föreskrivas i lag, t.ex. måste tillståndsplikt eller andra begränsningar framgå exakt och noga avgränsat av lag. I 9 § och 10 § i den gällande landskapslagen föreskrivs om att det genom landskapsförordning kan fastställas en skyldighet att göra anmälan innan utövande av viss näring inleds samt att landskapsregeringen kan fastställa särskilda bestämmelser för utövande av viss näring. Dessa bestämmelser ska utgå eftersom dylika inskränkningar numera behöver fastställas i lag. Viss näringsverksamhet har reglementerats genom landskapslag, bl.a. i landskapslagen (2019:68) om fastighetsmäklarverksamhet och landskapslagen (2007:60) om posttjänster. I 29 § 5 mom. ingår övergångsbestämmelser som syftar till att vissa landskapsförordningar som antagits med stöd av 9 § i den gällande landskapslagen ska förbli i kraft efter att den föreslagna landskapslagen har trätt i kraft.
I 3 mom. finns en informativ hänvisning till vissa näringar som är reglementerade med stöd av rikslagstiftning. Till exempel innehåller 6 kap. i läkemedelslagen (FFS 395/1987) bestämmelser om rätten att bedriva apoteksrörelse som också är tillämpliga på Åland.
4 § Definitioner. I paragrafen definieras centrala begrepp. I 1 punkten definieras begreppet näringsverksamhet. Enligt den gällande landskapslagens 2 § definieras näringsutövning som fortsatt verksamhet som avser ekonomiskt förvärv och som är självständig, förenlig med god sed och tillåten i lag. Förarbetena anger bl.a. att definitionen är näringsrättslig och kan till vissa delar avvika från den skatterättsliga eller handelsrättsliga definitionen av begreppet näringsutövning. Verksamheten bör rikta sig till tredje person för att anses som näringsutövning.[104] Den gällande definitionen liknar den som finns i 1 § i lagen angående rättighet att idka näring (FFS 122/1919), men systematiken i den gällande landskapslagen avviker från rikslagens. Dock kan begreppsapparaten variera i olika landskapslagar, bl.a. förekommer hänvisningar till näring, näringsutövning, näringsidkande och näringsverksamhet. I flertalet landskapslagar hänvisas till begreppet näringsverksamhet medan begreppet näringsutövning är betydligt ovanligare. Begreppet näringsverksamhet finns också i flertalet rikslagar. Begreppet näringsverksamhet är etablerat både i Finland och Sverige.[105]
I riket har begreppet näringsverksamhet nyligen uppdaterats. Näringsverksamhetslagen (FFS 565/2023) träder i kraft den 1 juni 2023 och samtidigt upphävs den tidigare nämnda lagen angående rättighet att idka näring. Enligt 1 § i näringsverksamhetslagen avses med näringsverksamhet utövande av yrke eller näring i syfte att få inkomst eller annan ekonomisk vinning. Ur näringsidkarnas perspektiv är det ändamålsenligt om den verksamhet som är föremål för anmälningsplikt till handelsregistret huvudsakligen sammanfaller med tillståndsplikten enligt den föreslagna landskapslagen. Begreppet näringsverksamhet föreslås också ingå i förslaget till 2 § 3 punkten i en ny landskapslag om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd. Den definitionen förknippas med tillägget om att det ska röra sig om den egentliga näringsverksamheten. I dagsläget hänvisar 9 § i den gällande landskapslagen om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd till den egentliga näringsutövningen.
Verksamhet som enbart avgränsar sig till förvaltning av egendom, till exempel en fastighet eller en del av den eller en byggnad eller lägenhet, är inte näringsverksamhet. Enbart lönearbete som utförs under ledning och övervakning av en arbetsgivare är inte självständig näringsverksamhet. Näringsverksamhet ska till sin natur vara verksamhet som syftar till ekonomiskt resultat och som omfattas av en företagarrisk. För att en verksamhet ska betraktas som näringsverksamhet ska den bedrivas i syfte att få en inkomst eller annan ekonomisk vinning. Det har ingen betydelse om verksamheten avkastar en faktisk vinst. Ekonomisk vinning framgår vanligtvis av att varor, tjänster och andra produkter säljs eller på annat sätt erbjuds mot en ersättning. Ersättningens väsentliga egenskap är att den är en ekonomisk ersättning för prestationen i fråga. Om ingen särskild ersättning i någon form tas ut i verksamheten kan den inte betraktas som näringsverksamhet. Kravet på ekonomisk vinning innebär att till exempel verksamhet som utförs som gratis talkoarbete inte är näringsverksamhet. Allmännyttig verksamhet räknas inte som näringsverksamhet.[106]
Begreppet näringsverksamhet omfattar inte utförandet av offentliga förvaltningsuppgifter eller myndighetsutövning. Det är möjligt att en myndighet till viss del bedriver näringsverksamhet. Lagen ska enbart tillämpas i förhållande till myndighetens näringsverksamhet medan myndighetsutövningen och skötseln av offentliga förvaltningsuppgifter faller utanför lagens tillämpning. Myndighetsutövningen och de offentliga förvaltningsuppgifterna står i regel utanför marknadsmekanismerna och utgör inte näringsverksamhet. Därmed ska de offentliga förvaltningsuppgifter som avses i grundlagens 124 § inte anses utgöra näringsverksamhet. I landskapslagar förekommer ganska få bestämmelser där andra än myndigheter anförtros offentliga förvaltningsuppgifter. Dock kan juridiska personer ha anförtrotts skötseln av offentliga förvaltningsuppgifter både i riks- och landskapslagstiftningen. Till exempel arbetspensionsbolagens verksamhet vid verkställandet av arbetspensioner har ansetts utgöra skötsel av offentliga förvaltningsuppgifter. Behörigheten gällande arbetspensionsskyddet för de offentligt anställda på Åland är delad mellan landskapet och riket. Lagen ska inte tillämpas till den del arbetspensionsbolagen sköter offentliga förvaltningsuppgifter.
Den gällande landskapslagens 7 § utgår från att skyldigheten att ansöka om näringsrätt föreligger då vara eller tjänst säljs inom landskapet till åländska konsumenter. Enligt förarbetena innebär inskränkningen inte att det fria varuutbytet mellan landskapet och riket begränsas eftersom varuflödet mellan näringsidkare fortsättningsvis är fritt. Begränsningarna riktar sig till försäljningen på minuthandelsnivå vilket ska öka landskapets möjligheter att kontrollera att den försäljning som sker direkt till konsumenter uppfyller de krav som ställs enligt landskapslagstiftningen.[107] Den föreslagna definitionen gör inte någon sådan skillnad mellan verksamhet som enbart sker i relationen mellan näringsidkare och sådan som sker i relationen mellan näringsidkare och enskild konsument.
Näringsverksamhet är också föremål för unionsrätten vars tillämpning utgår från en unionsrättslig definition av företagsverksamhet. EU-domstolen har konsekvent definierat företag som enheter som bedriver ekonomisk verksamhet, oberoende av deras rättsliga ställning och hur de finansieras. Det är inte avgörande vilken rättslig form enheten har eller om den har upprättats i vinstsyfte. Även icke-vinstdrivande enheter kan erbjuda varor och tjänster på en marknad. Klassificeringen av en enhet som ett företag är alltid relaterad till en viss verksamhet. För att klargöra uppdelningen mellan ekonomisk och icke-ekonomisk verksamhet har domstolen konsekvent slagit fast att all verksamhet som går ut på att erbjuda varor och tjänster på en marknad utgör ekonomisk verksamhet.[108] Trots att det är fråga om självständiga begrepp sammanfaller den unionsrättsliga definitionen vanligen med begreppet näringsverksamhet.
Enligt 2 punkten är näringsidkare fysiska eller juridiska personer som utövar näring, dvs. sådan näringsverksamhet som avses i den första punkten. Det är inte avgörande vilken rättslig ställning en näringsidkare har utan det kan vara fråga om vilket rättssubjekt som helst. Till exempel en fysisk person som idkar näring (enskild näringsidkare), ett öppet bolag eller aktiebolag. I 3 § i handelsregisterlagen (FFS 564/2023) räknas upp de fysiska och juridiska personer som är anmälningsskyldiga. I annan lagstiftning kan finnas varierande definitioner av näringsidkare. Enligt 1 kap. 5 § i konsumentskyddslagen (FFS 38/1978) avses med näringsidkare en fysisk person eller en privat eller offentlig juridisk person som i syfte att få inkomst eller annan ekonomisk nytta yrkesmässigt håller till salu, säljer eller i övrigt bjuder ut konsumtionsnyttigheter för anskaffning mot vederlag.
Enligt 3 punkten avser näringsrätt rätt att utöva näring med stöd av lag. Den gällande landskapslagen skiljer mellan näringsrätt med stöd av lag och beviljad näringsrätt. Den föreslagna lagen skiljer mellan rättigheter som härleds direkt från lag och sådana som fås med stöd av tillstånd. Motsvarande uppdelning finns i landskapslagen om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd. Begreppet näringsrätt gäller sådan rätt att utöva näring som har direkt stöd i lag. I 3 kap. ingår närmare bestämmelser om när det finns en sådan i lag föreskriven näringsrätt.
I 4 punkten definieras näringstillstånd som rätt att utöva näring med stöd av tillstånd. Annan än sådan näringsutövning som avses i 3 kap. är tillståndspliktig och förutsätter att näringstillstånd beviljas av landskapsregeringen. I 4 kap. finns närmare bestämmelser om näringstillstånden. Således ersätter begreppet näringstillstånd den beviljade näringsrätt som avses i 4 § i den gällande landskapslagen.
I 5 punkten definieras den pågående hemvistperiod som avses i 9 § 1 mom. och 15 § 1 mom. 2 punkten. Olika typer av boendeperioder har definierats närmare i 3 § landskapslagen (2015:99) om åländsk hembygdsrätt. Enligt landskapslagens 3 § 1 punkt avses med en hemvistperiod en boendeperiod under vilken sökanden utan avbrott har haft sitt egentliga bo och hemvist på Åland. I 3 § 2 punkten avses med den pågående hemvistperioden sökandens nuvarande hemvistperiod från och med den senaste inflyttningen till Åland. Lagstiftningen om såväl hembygdsrätt, näringsrätt som jordförvärv har antagits i syfte att förverkliga nationalitetsskyddet. Därför bör tillämpningen av i de olika lagarna ingående kraven på viss tids bosättning på Åland samordnas.
5 § Rätt att utöva näring. Paragrafen är av informativ karaktär och anger på vilka grunder näring får utövas. De fysiska och juridiska personernas rätt att utöva näring måste antingen basera sig på sådan näringsrätt med stöd av lag som det föreskrivs om i 3 kap. eller de näringstillstånd som beviljas av landskapsregeringen med stöd av bestämmelserna i 4 kap.
2 kap. Bestämmelser om det svenska språket i näringsverksamheten
I den föreslagna landskapslagen får bestämmelserna om det svenska språket en mera framträdande ställning. I den allmänna motiveringen har närmare redogjorts för syftet med landskapslagstiftningen om näringsrätt (se avsnitt 1.3). I 1 § 2 mom. i lagtingsordningen har autonomins syfte bundits till bevarandet av den åländska befolkningens svenska språk. Därför utgår också lagens syfte i förslaget till 1 § från skyddet av det svenska språkets ställning. I dagsläget fastställs villkor om att verksamheten ska utövas på svenska i de näringsrätter som landskapsregeringen beviljar. Det finns också beslutsvillkor där det fastställs att kunder ska garanteras service och information på svenska. I laglighetskontroll har ansetts att dylika språkliga krav gällande verksamheten kunde ställas och att tillstånd kunde förvägras på den grunden att sökanden inte hade kunnat uppfylla kraven gällande idkandet av näring på svenska.[109]
Detta kapitel innehåller särskilda bestämmelser om språket i näringsverksamheten. Bestämmelserna ska konkretisera och förverkliga lagens syfte i form av direkt tillämpliga språkliga skyldigheter som riktas till näringsidkarna. Detta är motiverat med tanke på det svenska språkets centrala ställning för nationalitetsskyddet. För att uppnå ett effektivt och likvärdigt skydd av det svenska språket behöver samtliga näringsidkare vara direkt föremål för dessa bestämmelser. Näringsidkarna kan ge bättre språklig service på svenska än vad dessa förpliktelser förutsätter. Av annan lagstiftning kan följa särskilda språkliga förpliktelser. Tillämpningsområdet för bestämmelserna i kapitlet har begränsats enligt 2 § 5 mom. och bestämmelserna ska inte påverka den rätt att utöva näring som följer av bestämmelserna om näringsrätt med stöd av lag och näringstillstånden.
6 § Näringsidkares skyldigheter gällande det svenska språket. Enligt 1 mom. har var och en rätt att betjänas på det svenska språket då varor och tjänster erbjuds på marknaden. Bestämmelsen utesluter inte att det också används andra språk i näringsverksamheten. Denna rätt att betjänas på det svenska språket riktar sig framför allt till de personer som är bosatta på Åland. Anledningen till detta är att nationalitetsskyddet gäller den åländska befolkningens språk, kultur och lokala svenska traditioner. Dock avser uttrycket var och en alla fysiska personer, framför allt då dessa kommer i kontakt med näringsidkare i egenskap av konsumenter. I bestämmelserna om grundläggande fri- och rättigheter hänvisas till uttrycket var och en. Det avser i första hand fysiska personer men utsträcker sig också indirekt till juridiska personer genom de individer som befinner sig bakom den juridiska personen.[110]
I momentets andra mening föreskrivs närmare om hur rätten till svenskspråkig betjäning ska förverkligas. För att trygga en effektiv kommunikation på svenska måste det föreskrivas om en viss miniminivå på den svenskspråkiga betjäningen. Enligt bestämmelsen ska den som är i kontakt med en näringsidkare kunna betjänas av någon som har tillfredsställande kunskaper i svenska. Bestämmelsen innebär inte att alla de som är anställda hos en näringsidkare måste uppfylla detta krav. Bestämmelsen innebär enbart att den person som är i kontakt med enskilda åländska kunder ska kunna kommunicera på svenska som är tillfredsställande. I 7 § 1 mom. finns närmare föreskrivet om innehållet i de tillfredsställande kunskaperna och hur näringsidkarna kan påvisa att språkkunskapskravet uppfylls. I 7 § 2 mom. 1 punkten ingår en förordningsfullmakt som möjliggör att det i landskapsförordning föreskrivs mera detaljerat om nivån på språkkunskaperna och hur dessa kunskaper kan påvisas.
I högsta domstolens utlåtande över den landskapslag som lagtinget antog den 25 april 2022 hänvisades till att språkstadgandena i självstyrelselagen gäller myndigheternas verksamhet och skolundervisning, men däremot inte direkt näringsverksamhet eller förhållandet mellan privata parter. Dock utesluts inte att det i landskapslag kan föreskrivas om språkliga krav mellan privata parter. I landskapslag har tidigare föreskrivits om språkliga krav i samband med särskild näringsverksamhet.[111] Även i rikslagar om näringsverksamhet föreskrivs krav om tillräckliga språkkunskaper.[112] Ur 4 § 1 mom. i landskapslagen (2022:43) om tillämpning av diskrimineringslagen framgår också att med stöd av bestämmelser i självstyrelselagen, eller i en lag som stöder sig på dessa bestämmelser, införda krav på kunskaper i svenska som rör tillträde till näringsverksamhet inte ska betraktas som diskriminering. Avsikten med kravet är att främja skyddet för det svenska språket, inte förbjuda eller utesluta användningen av något språk.
I 12 § i den gällande landskapslagen finns bestämmelser gällande anvisningar om varas användning eller funktion. En näringsidkare är skyldig att se till att de varor han säljer har tydliga anvisningar om varans användning och funktion. Anvisningarna ska vara skrivna på svenska eller framställda i bild. Denna skyldighet föreligger inte om det är uppenbart att upplysningar om varans användning eller funktion inte behövs eller om det kan anses skäligt att köparen nöjer sig med muntliga anvisningar. Skyldigheterna enligt 2 mom. har delvis samma målsättning, men omfattar både varor och tjänster. Detta kan anses vara motiverat eftersom tjänstesektorn har expanderat märkbart sedan den gällande landskapslagen antogs. En näringsidkare ska tillse att väsentlig och nödvändig dokumentation om de varor och tjänster som erbjuds på marknaden tillhandahålls på svenska. Till den dokumentation som kan komma att omfattas hör bl.a. instruktionshandböcker, garantier, kvitton och fakturor, etiketter, prospekt, hemsidor, kataloger och broschyrer samt all annan relevant information.
Det kan förekomma omfattande dokumentation om varor och tjänster som inte nödvändigtvis är tillgänglig på svenska i samma omfattning som på något annat språk. All denna dokumentation behöver inte vara väsentlig och nödvändig för den enskilde. Dokumentationens väsentlighet och nödvändighet ska främst bedömas i ljuset av hur viktig den är för användningen av varan eller tjänsten samt för tillvaratagandet av den enskildes rättigheter. Dokumentation som i det avseendet är av marginell betydelse behöver inte tillhandahållas på svenska. Bestämmelsen kompletterar näringsidkares skyldigheter att tillhandahålla dokumentation på svenska som kan följa av annan lagstiftning (t.ex. i konsumentlagstiftning eller lagstiftningen om produktsäkerhet). I 7 § 3 mom. 2 punkten ingår en förordningsfullmakt som möjliggör att det i landskapsförordning föreskrivs mera detaljerat om de handlingar som ingår i den väsentliga och nödvändiga dokumentationen. Till dessa delar förordnades motsvarande reglering i den landskapslag som lagtinget antog den 25 april 2022 inte att förfalla. I unionens lagstiftning har för vissa produkter föreskrivits om det språk som ska användas på produkter.[113] Dylika språkliga krav i unionens lagstiftning uppvisar en stor variation, dvs. det finns inte en enda modell för hur dessa har fastställts i unionsrätten.
Enligt momentet ska näringsidkarna använda svenska då varor eller tjänster marknadsförs. Detta utesluter inte att också andra språk används i samband med marknadsföringen. Med marknadsföring avses kommersiella meddelanden, såsom reklam, information som ges i en förpackning eller bruksanvisning eller annars i samband med ett köpslut samt olika säljfrämjande åtgärder, såsom prisavdrag, tilläggsförmåner eller marknadsföringslotterier. Genom marknadsföring kan man främja inte bara försäljning av en viss konsumtionsnyttighet utan också näringsidkarens image i allmänhet.[114] Framförallt gäller den föreslagna bestämmelsen reklam som riktar sig till allmänheten, t.ex. i åländska tidningar, men det rör sig också om reklamutskick till hushåll eller andra mottagare per post. Punkten omfattar också sådan marknadsföring och offentlig information som är synlig i det offentliga rummet (t.ex. på kaféer och restauranger, i butiker och köpcenter samt i transportmedel). Även marknadsföring på internet som aktivt riktar in sig på den åländska marknaden ska omfattas av bestämmelsen.[115]
I lagstiftningskontrollen gällande den landskapslag som lagtinget antog den 25 april 2022 förordnades kravet på svenskspråkig marknadsföring att förfalla. I detta lagförslag har bestämmelserna om språk i detta kapitel tydligare skiljts åt från bestämmelserna om näringsrätt och näringstillstånd. Den föreslagna bestämmelsen om marknadsföring på svenska har sin motsvarighet i andra medlemsstater. Till exempel föreskrivs i fransk lagstiftning om en obligatorisk användning av det franska språket i samband med marknadsföring av varor och tjänster.[116] Motsvarande språklig lagstiftning finns också i självstyrande regioners lagstiftning.[117] Den föreslagna bestämmelsen om marknadsföring på svenska bör inte stå i konflikt med eventuella språkliga krav på marknadsföring som finns i unionens lagstiftning. Om det i unionens lagstiftning föreskrivs om en sådan fullständig harmonisering ska de bestämmelserna tillämpas. I 5 mom. föreskrivs om de språkliga bestämmelsernas förhållande till sådan fullständig harmonisering i unionsrätten.
I 3 mom. föreskrivs om vissa begränsningar gällande tillämpningen av de språkliga skyldigheterna i paragrafen. Skyldigheterna ska inte gälla till den del näringsverksamheten riktar sig till marknader utanför Åland. Undantaget är nödvändigt eftersom på Åland etablerade näringsidkare behöver kunna sköta sin verksamhet enligt andra språkliga förutsättningar om den riktar sig utanför Åland. I globala företag arbetar människor från olika kulturer och behovet av olika språk är helt annorlunda i jämförelse med företag som enbart eller främst riktar sig till kunder på Åland. Nationalitetsskyddet ska trygga den åländska befolkningens rätt till användning av det svenska språket. Därför behöver det beaktas om näringsverksamheten riktar sig utanför Åland och till helt andra individer och grupper än ålänningarna. Den näringsverksamheten behöver inte uppfylla de språkliga skyldigheterna i denna paragraf. I andra länders lagstiftning kan föreskrivas om språkliga skyldigheter då näringsidkare som är etablerade på Åland riktar sin verksamhet till de länderna.
Momentets andra mening gäller tillämpningen av paragrafen om näringsidkaren inte är etablerad på Åland. Eftersom näringsidkaren inte befinner sig faktiskt och varaktigt på Åland finns det skäl att inte föreskriva alltför strikta eller oproportionerliga krav som är svåra att övervaka. Dock ska de språkliga skyldigheterna gällande svenskspråkig betjäning och dokumentation enligt 1 och 2 mom. också tillämpas i förhållande till en sådan näringsidkare vad gäller de varor eller tjänster som erbjuds aktivt på den åländska marknaden. Definitionen följer det som gäller lagens tillämpningsområde enligt 2 § 2 mom., dvs. de språkliga skyldigheterna i 1 och 2 mom. ska också gälla om näringsidkaren tar initiativet till att aktivt erbjuda varor eller tjänster till försäljning på Åland.
Enligt 4 mom. förhindrar näringsidkarens skyldigheter gällande det svenska språket inte användningen av andra språk i näringsverksamheten. I avsnitt 5.4.2 har närmare beskrivits möjligheterna enligt unionsrätten att skydda det svenska språket i landskapslagstiftningen. Det centrala i EU-domstolens rättspraxis har varit att krav som syftar till skyddet av ett särskilt språk inte får utesluta användningen av andra språk.[118] Betoningen på ett visst språk ska stå i proportion till det mål som eftersträvas, i det här fallet den åländska befolkningens nationalitetsskydd. Enligt den föreslagna regleringen kan näringsidkare fritt erbjuda varor och tjänster också på andra språk än svenska. Dock får detta inte medföra att näringsidkarens skyldigheter gällande det svenska språket åsidosätts eller försummas.
I 5 mom. hänvisas till de språkkrav som förekommer i Europeiska unionens lagstiftning. I unionsrätten finns varierande bestämmelser om användningen av språk i näringsverksamhet, t.ex. om de språk som ska eller kan användas vid märkningen av produkter. Av rättspraxis följer att medlemsstaterna inte kan uppställa ytterligare språkkrav om unionens lagstiftning medför en fullständig harmonisering av de språkkrav som är tillämpliga på en viss produkt. När harmonisering på unionsnivå endast delvis skett eller helt saknas fortsätter medlemsstaterna i princip att vara behöriga att uppställa ytterligare språkkrav.[119] Av principen om unionsrättens företräde följer att alla myndigheter i medlemsstaterna ska säkerställa unionsbestämmelsernas fulla verkan, och medlemsstaternas lagstiftning kan inte påverka verkan av de unionsrättsliga bestämmelserna inom medlemsstaterna.
7 § Närmare bestämmelser och annan lagstiftning. I paragrafen finns bestämmelser som kompletterar det som föreskrivs i 6 § om näringsidkares skyldigheter gällande det svenska språket. Av 6 § 1 mom. följer att den som är i kontakt med en näringsidkare ska kunna betjänas av någon som har tillfredsställande kunskaper i svenska. I 7 § i självstyrelselagen finns ett motsvarande krav på tillfredsställande kunskaper i svenska för den som beviljas hembygdsrätt. Enligt förarbetena avses sådana kunskaper som gör det möjligt att både med tanke på arbetslivet och det vardagliga livet i övrigt komma till rätta i ett enspråkigt svenskt samhälle.[120] Enligt 1 mom. ska språkkunskaperna i 6 § 1 mom. motsvara kravet i 7 § 2 mom. 3 punkten i självstyrelselagen på tillfredsställande kunskaper i svenska. I samband med antagandet av gällande landskapslagstiftning om hembygdsrätt har närmare redogjorts för tolkningen och tillämpningen av språkkunskapsvillkoret i 7 § 2 mom. 3 punkten i självstyrelselagen.[121]
Enligt bestämmelsen kan kunskaperna i svenska påvisas genom utbildning som har genomgåtts på svenska, språkexamensintyg, annan dokumentation av språkkunskaperna eller annan muntlig eller skriftlig information om språkkunskaperna. Bestämmelsen motsvarar det som föreskrivs i 3 § 1 mom. i landskapslagen (2015:100) om hembygdsrättsförfaranden. På begäran av tillsynsmyndigheten ska näringsidkaren kunna visa att näringsidkaren har förutsättningar att betjäna kunder på Åland av någon som har tillfredsställande kunskaper i svenska. Möjligheterna för näringsidkaren att påvisa kunskaperna begränsas inte till särskilda intyg, utan skriftlig eller muntlig information från näringsidkaren är tillräcklig. Till exempel kan språkkunskaperna bekräftas genom tillsynsmyndighetens platsbesök eller telefonsamtal.
I 7 § i landskapslagen (2015:99) om åländsk hembygdsrätt fördes in särskilda bestämmelser om undantag från språkkunskapsvillkoret. I vissa situationer är det nämligen oskäligt att en person som ansöker om hembygdsrätt uppfyller språkkunskapsvillkoret. En person som söker om hembygdsrätt och som inte förmår påvisa tillfredsställande kunskaper i svenska på grund av hälsotillstånd, en hörsel-, syn- eller talskada, särskilda inlärningssvårigheter eller motsvarande omständigheter kan beviljas hembygdsrätt på ansökan. Enligt den andra meningen ska näringsidkare som uppfyller dessa grunder för undantag inte vara föremål för den i 6 § 1 mom. föreskrivna skyldigheten att kunna betjäna på svenska som är tillfredsställande. Detta innebär att ett enmansföretag där näringsidkaren har t.ex. en talskada som omöjliggör kommunikation på svenska inte behöver uppfylla språkkravet. Däremot gäller undantaget inte företag där det finns anställda som har förutsättningar att kommunicera på svenska.
I 2 mom. fastställs förordningsfullmakter och i landskapsförordning kan föreskrivas närmare detaljbestämmelser. Enligt 1 punkten kan genom landskapsförordning utfärdas närmare bestämmelser om nivån på de kunskaper i det svenska språket som avses i 6 § 1 mom., dvs. de tillfredsställande kunskaperna i svenska som den person som betjänar enskilda ska inneha. Kunskapskravet ska trygga en effektiv kommunikation på svenska mellan näringsidkare och enskilda på Åland. Behovet av svenskspråkig betjäning kan komma att förändras på grund av olika faktorer, t.ex. kan den tekniska utvecklingen medföra att betjäning i allt större grad automatiseras. Sätten för hur en effektiv kommunikation på svenska ska tryggas kan komma att förändras med tiden. Förordningen kan innehålla närmare bestämmelser som är anpassade till dylika förändringar i den omgivning som näringsidkarna ger sin betjäning.
Enligt den första punkten kan genom landskapsförordning också utfärdas närmare bestämmelser om förfarandet för påvisandet av tillfredsställande kunskaper i svenska. I förordningen kan föreskrivas närmare om hur landskapsregeringen ska bedöma språkkunskaperna hos näringsidkaren, bl.a. det närmare innehållet i den muntliga och skriftliga information genom vilken näringsidkaren kan påvisa att betjäning sker på svenska som är tillfredsställande. Till exempel kan språkkunskaperna bekräftas genom platsbesök eller telefonsamtal.
Enligt 2 punkten kan i förordning också fastställas närmare bestämmelser om de undantag från språkkunskapskravet som föreskrivs i 7 § 1 mom. Av det momentet och 7 § i landskapslagen om åländsk hembygdsrätt följer grunderna för förekomsten av ett sådant undantag, medan det i landskapsförordning kan föreskrivas närmare om det hälsotillstånd, den hörsel-, syn- eller talskada, inlärningssvårigheter eller motsvarande omständigheter som medför att undantaget är tillämpligt. I förordningen kan också föras in närmare bestämmelser om förfarandet för fastställandet av sådant undantag. Till exempel kan i landskapsförordning föreskrivas närmare om förfarandet då landskapsregeringen bedömer sådan hörsel-, syn- eller talskada som medför att undantaget är tillämpligt.
Enligt 3 punkten kan genom landskapsförordning utfärdas närmare bestämmelser om de handlingar som ingår i den väsentliga och nödvändiga dokumentation som avses i 6 § 2 mom., dvs. de handlingstyper som kan anses vara väsentliga och nödvändiga för användningen av varan eller tjänsten eller för tillvaratagandet av den enskildes rättigheter. Det är möjligt att de handlingstyper som för tillfället är aktuella inom näringsverksamheten ersätts av eller kompletteras med andra typer av handlingar. Genom landskapsförordning kan upprätthållas en uppdaterad förteckning av de handlingar som ingår i den väsentliga och nödvändiga dokumentationen på svenska.
I 3 mom. finns en hänvisning till språkbestämmelser i annan landskaps-lagstiftning. Till exempel föreskrivs i 5 § i landskapslagen (2021:48) om tillämpning på Åland av utsädeslagen att den som marknadsför, tillverkar eller överlåter utsäde ska tillhandahålla varudeklarationer eller liknande handlingar på det svenska språket. Dylika särskilda språkliga skyldigheter gällande det svenska språket kompletterar bestämmelserna i detta kapitel. Detta gäller under förutsättning att bestämmelserna i landskapslag inte baserar sig på unionslagstiftning som medför en fullständig harmonisering gällande användning av språk i näringsverksamheten. I 6 § 5 mom. hänvisas till att unionslagstiftningen i ett sådant fall utesluter tillämpningen av ytterligare språkkrav i landskapslagstiftningen.
I självstyrelselagens 6 kap. finns språkstadganden som till övervägande delar reglerar språkliga förhållanden mellan myndigheter och enskilda. Dock finns i 43 § i självstyrelselagen särskilda bestämmelser om information och föreskrifter på svenska. Dessa bestämmelser avser också språkliga förhållanden inom näringsverksamheten. I 4 mom. hänvisas till dessa särskilda bestämmelser om statsrådets skyldigheter gällande information och föreskrifter på svenska. Enligt 43 § 1 mom. ska statsrådet verka för att behövlig information om varor och tjänster till åländska konsumenter i mån av möjlighet ges på svenska. Av 43 § 2 mom. följer att statsrådet ska se till att bestämmelser och föreskrifter som ska gälla i landskapet finns tillgängliga på svenska.
I 5 mom. hänvisas till att det i rikets konsumentlagstiftning föreskrivs om en näringsidkares språkliga skyldigheter i konsumentförhållanden. Denna hänvisning gäller framförallt konsumentskyddslagen som innehåller specifika bestämmelser om språk riktade till näringsidkare. Till exempel föreskriver 10 kap. 6 § om språkkrav gällande avtal om tidsdelat boende.
8 § Tillsyn, påföljder och straff. Enligt 1 mom. utövar landskapsregeringen tillsyn av bestämmelserna i kapitlet. I 2 § 5 mom. har tillämpningen av bestämmelserna i kapitlet avgränsats så att de inte påverkar bestämmelserna i 3 och 4 kap. eller den tillsyn och de påföljder som avser de bestämmelserna. Därför sker också landskapsregeringens tillsyn av bestämmelserna om det svenska språket i det andra kapitlet enbart med stöd av 8 §.
I 2 mom. föreskrivs att en näringsidkare ska på begäran kunna påvisa hur de språkliga skyldigheterna i 6 § 1 och 2 mom. uppfylls i näringsverksamheten. Näringsidkare ska kunna betjäna på svenska samt tillhandahålla svenskspråkig dokumentation och marknadsföring. Om en näringsidkare utövar näringen i strid med dessa skyldigheter ska landskapsregeringen i första hand uppmana näringsidkaren att uppfylla sin skyldighet inom en utsatt tid. Om förseelserna eller försummelserna inte rättas till inom den utsatta tiden kan landskapsregeringen ge näringsidkaren en anmärkning. Landskapsregeringen ska ge näringsidkaren en varning om försummelserna eller förseelserna är allvarliga och de fortgår trots uppmaning. Eftersom bestämmelserna i kapitlet utgör en separat och avskild del av lagen ska dessa varningar inte heller föras in i det näringsregister som avses i 18 §.
I 3 mom. föreskrivs om möjligheten för landskapsregeringen att förstärka uppmaningar enligt 2 mom. med vite. Närmare bestämmelser om vite finns i landskapslagen (2008:10) om tillämpning i landskapet Åland av viteslagen. Blankettlagen innebär att viteslagen (FFS 1113/1990) också ska tillämpas av landskapsregeringen till den del myndigheten handhar uppgifter inom landskapsförvaltningen. Enligt 8 § i viteslagen ska vitesbeloppet bestämmas med beaktande av huvudförpliktelsens art och omfattning, den förpliktades betalningsförmåga och övriga omständigheter som inverkar på saken. Vid sökande av ändring i ett beslut som gäller föreläggande av vite tillämpas vad som föreskrivs om sökande av ändring i ett beslut som gäller huvudförpliktelsen. Enligt 25 § i självstyrelselagen anförs besvär över lagligheten av landskapsregeringens beslut hos högsta förvaltningsdomstolen.
I 13 § i den gällande landskapslagen finns straffbestämmelser. Bestämmelserna omfattar också uppfyllandet av skyldigheterna enligt 12 § om att anvisningar om varas användning eller funktion ska vara skrivna på svenska. Enligt 4 mom. ska den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet utövar näring i strid med 6 § 1 eller 2 mom. för brott mot bestämmelserna om det svenska språket i näringsverksamheten dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Om det rör sig om en lindrigare gärning av oaktsamhet ska näringsidkaren dömas till böter.
I bestämmelsen föreskrivs att åklagaren får väcka åtal för brott endast om landskapsregeringen har gjort en polisanmälan. I lagstiftningskontrollen gällande den landskapslag som lagtinget antog den 25 april 2022 ansåg högsta domstolen att det i landskapslag kunde föras in en dylik bestämmelse. Eftersom språkliga brister inom näringsverksamheten kan vara mycket mångfacetterade bör dessa i första hand åtgärdas i samband med landskapsregeringens tillsyn. Det är inte ändamålsenligt att polismyndigheten och domstolsväsendet belastas utan att tillsynsmyndigheten har tagit ställning till dem i ett första skede. Landskapsregeringen ska i samband med tillsynen och med stöd av uppmaningar sträva efter att näringsidkaren rättar till bristerna utan att ärendet förs vidare till de brottsbekämpande myndigheterna.
3 kap. Näringsrätt med stöd av lag
9 § Fysiska personers näringsrätt med stöd av lag. Enligt den gällande landskapslagens 3 § 1 mom. har myndiga fysiska personer som inte är försatta i konkurs och som har hembygdsrätt eller utan avbrott har varit bosatta i landskapet under minst fem år rätt att utöva rörelse eller yrke som näring i landskapet. Denna näringsrätt med stöd av lag överförs till 1 mom. med vissa mindre ändringar och tillägg. I den gällande bestämmelsen finns inte en hänvisning till näringsförbud som en grund för avsaknad av näringsrätt med stöd av lag. Lagen om näringsförbud (FFS 1059/1985) innehåller närmare reglering om på vilka grunder näringsförbud kan meddelas. Näringsförbud kan meddelas för minst tre och högst sju år. En sådan fysisk person som paragrafen avser ska inte inneha näringsrätt med stöd av lag för den tid som denna har meddelats näringsförbud av allmän domstol. Således förutsätter den näringsrätt med stöd av lag som momentet avser att den fysiska personen varken har försatts i konkurs eller meddelats näringsförbud.
För det första ska fysiska personer med hembygdsrätt ha näringsrätt med stöd av lag. Detta följer av 11 § i självstyrelselagen som föreskriver att rätten att på Åland utöva rörelse eller yrke som näring inte kan inskränkas genom landskapslag för den som har hembygdsrätt. För det andra ska näringsrätt med stöd av lag också gälla för en fysisk person som har en pågående hemvistperiod på Åland under minst fem år. Det finns en viss otydlighet gällande den femårsperiod som har fastställts i 3 § 1 mom. i den gällande landskapslagen. Enligt förslaget ska näringsrätten med stöd av lag vara bunden till den begreppsapparat som används i landskapslagen om åländsk hembygdsrätt. Enligt 3 § 2 punkten i den landskapslagen definieras en pågående hemvistperiod som nuvarande hemvistperiod från och med den senaste inflyttningen till Åland. Beräkningen av boendetiderna och när avbrott i dessa ska anses ha skett berörs närmare i förarbetena till den gällande hembygdsrättslagstiftningen.[122]
I 2 mom. beaktas och hänvisas till den näringsrätt som gäller självförsörjning och som följer av 11 § i självstyrelselagen. Utan hinder av bestämmelserna i denna lag har fysiska personer med hembygdsrätt och de som utövar näring till självförsörjning näringsrätt enligt 11 § i självstyrelselagen. Definitionen av självförsörjning i självstyrelselagen är uttömmande.
10 § Fiske och jordbruk. Enligt den gällande landskapslagens 6 § har var och en rätt att idka fiske och jordbruk. Denna bestämmelse överförs i en förenklad form till den föreslagna paragrafen. Enligt 7 § 2 mom. i landskapslagen (1957:11) om rätt att idka näring i landskapet Åland erfordrades inte anmälan eller tillstånd för idkande av lantbruk och fiske. Den paragrafen omfattade enbart fysiska personer. I samband med beredningen av den gällande landskapslagen hade denna näringsrätt med stöd av lag inledningsvis slopats så att även idkandet av jordbruk och fiske hade blivit tillståndspliktigt. Detta ansågs stå i strid med Ålandsprotokollet eftersom införandet av tillståndsplikt gällande fiske och jordbruk hade inneburit en inskränkning av etableringsrätten jämfört med den situation som var rådande i landskapet den 1 januari 1994. Den slutliga lösningen blev att det rättsläge som hade gällt enligt 7 § 2 mom. i landskapslagen om rätt att idka näring i landskapet Åland överfördes till 6 § i den gällande landskapslagen.[123] Eftersom den ursprungliga bestämmelsen i 7 § 2 mom. gällde enbart fysiska personer bör även uttrycket var och en i den föreslagna bestämmelsen avse enbart fysiska personer.
4 kap. Näringstillstånd
11 § Tillståndsplikt. I kapitlet föreskrivs om den tillståndsplikt som gäller för näringsverksamhet som inte är föremål för näringsrätt med stöd av lag. Enligt den föreslagna paragrafen är annan än i 3 kap. avsedd näringsverksamhet tillståndspliktig och förutsätter att landskapsregeringen beviljar ett näringstillstånd åt den berörda näringsidkaren. Tillståndspliktens omfattning följer av vad som definieras som näringsverksamhet och om den verksamheten faller inom det tillämpningsområde som definieras i lagens 2 §. Begreppet beviljad näringsrätt som används i 4 § i den gällande landskapslagen ersätts med näringstillstånd.
12 § Ansökan om näringstillstånd. I paragrafen ingår grundläggande bestämmelser gällande ansökan om näringstillstånd. Enligt 1 mom. ska näringsidkare ansöka om ett näringstillstånd i god tid före den tillståndspliktiga näringsverksamheten kommer att inledas. Landskapsregeringen ska ha en rimlig tid för behandling av ansökan före näringsverksamheten inleds. Denna tid kan variera från det ena fallet till det andra. Till exempel kan näringsidkare behöva ansöka om näringstillstånd en längre tid före näringsverksamheten ska inledas om det rör sig om omfattande näringsverksamhet eller komplicerade bolagsarrangemang. Enligt momentet får näringsverksamheten inte inledas före näringstillståndet har beviljats. Enligt 22 § 1 mom. ska landskapsregeringen uppmana näringsidkaren att söka om näringstillstånd om denna försummar att söka om ett näringstillstånd. Landskapsregeringen ska förbjuda näringsverksamheten om näringsidkaren inte söker om ett näringstillstånd inom en av landskapsregeringen utsatt tid.
De näringstillstånd som landskapsregeringen beviljar ska specificeras och avgränsas till en viss näringsverksamhet. I ansökan ska verksamhetsområdet omfatta alla de branscher som näringsidkaren är eller kommer att vara verksam i. En tillståndsinnehavares näringsverksamhet kan förändras på ett grundläggande sätt efter att näringstillståndet har beviljats. Om näringsverksamheten utvidgas utöver det som har specificerats i näringstillståndet ska näringsidkaren ansöka om ett nytt näringstillstånd. Enligt 2 mom. är en tillståndsinnehavare skyldig att ansöka om ett nytt näringstillstånd om näringsverksamheten ändras så att näringstillståndet inte mera omfattar all verksamhet. En särskild fråga är hur näring som utövas med stöd av gällande landskapslag och tillstånd förhåller sig till den föreslagna landskapslagen. Om detta föreskrivs närmare i övergångsbestämmelserna enligt 29 §.
Det kan förekomma att näringsverksamhet inleds utan att landskapsregeringen har beviljat ett näringstillstånd. Detta kan ske av oaktsamhet, t.ex. om en näringsidkare som är etablerad utanför Åland tillfälligt utsträcker sin näringsverksamhet till Åland. Utomåländska näringsidkare kan vara omedvetna om skyldigheten att söka om näringstillstånd inför inledandet av näringsverksamhet på Åland. I sådana fall är det inte alltid rimligt att näringsidkaren genast blir föremål för sanktioner. I 3 mom. behandlas de situationer då näringsverksamheten har inletts av oaktsamhet så att det saknas ett av landskapsregeringen beviljat näringstillstånd. I ett sådant fall ska landskapsregeringen underrätta näringsidkaren om skyldigheten att ansöka om ett näringstillstånd och sätta ut en tidsfrist för inlämnandet av en ansökan om tillstånd.
I 4 mom. finns grundläggande bestämmelser om innehållet i en ansökan om ett näringstillstånd. Sökanden ska lämna uppgifter som identifierar näringsidkaren och preciserar vilken typ av näringsverksamhet som ansökan gäller. Av ansökan ska framgå grundläggande uppgifter som har förts in i handelsregistret om den fysiska eller juridiska person som söker om ett näringstillstånd. I ansökan ska också preciseras vilken typ av näringsverksamhet som ansökan gäller. Detta är nödvändigt eftersom ett näringstillstånd enbart ska kunna beviljas för en i tillståndet närmare preciserad näringsverksamhet. Behandlingen av ett tillståndsärende förutsätter att landskapsregeringen har tillräcklig information om sökanden och näringsverksamheten. Av 26 § i förvaltningslagen följer att en myndighet ska se till att ett ärende utreds tillräckligt och på behörigt sätt.
För att ett ärende som anhängiggörs med anledning av en ansökan om näringstillstånd ska kunna avgöras ska landskapsregeringen skaffa den information och den utredning som behövs för att ärendet ska kunna avgöras. I det föreslagna momentet föreskrivs mera specifikt att sökanden ska på begäran av landskapsregeringen lämna sådana uppgifter som är nödvändiga för prövningen av att näringsverksamheten är förenlig med i lag föreskrivna grunder för beviljande av tillstånd, de villkor som kommer att fastställas i näringstillståndet samt det som föreskrivs om språket i näringsverksamheten enligt denna lag. I 13 § 6 mom. ingår en förordningsfullmakt för att vid behov i en landskapsförordning föra in närmare bestämmelser av teknisk natur gällande innehållet i en ansökan om näringstillstånd.
13 § Tillståndsförfarandet. I paragrafen finns bestämmelser om skötseln av ett tillståndsärende. Av 20 § i förvaltningslagen följer en skyldighet för en myndighet att sköta ett ärende utan ogrundat dröjsmål. Ett ärende som har inletts hos myndigheten ska behandlas utan ogrundat dröjsmål och såvitt möjligt upptas för avgörande inom tre månader från den dag då ärendet inleddes. Eftersom tillståndsplikten utgör ett betydligt ingrepp i näringsfriheten och då näringsverksamheten i många fall behöver inledas tämligen omgående föreskrivs särskilt i 1 mom. att landskapsregeringen ska behandla en ansökan om ett näringstillstånd utan dröjsmål. Den behandlingstid på tre månader som föreskrivs i förvaltningslagen är i de flesta fall för lång vid skötseln av ett näringstillståndsärende, trots att behovet av utredning och komplettering kan fördröja behandlingstiden. Dock bör det beaktas om fördröjningar vid behandlingen av ett ansökningsärende har förorsakats av sökandens eget förfarande.
I en akut situation kan det finnas ett särskilt behov av att inleda näringsverksamheten trots att landskapsregeringen inte har behandlat färdigt tillståndsärendet. I 2 mom. föreskrivs att landskapsregeringen kan, om det finns särskilt vägande skäl, meddela att näringsverksamheten får inledas före ansökan har tagits upp till slutlig prövning och tillstånd har beviljats. Vid bedömningen av om det finns sådana särskilt vägande skäl ska beaktas bl.a. hur sannolikt det är att näringstillstånd kommer att beviljas, hur brådskande näringsverksamheten är och om näringsidkaren själv har förorsakat behovet av att inleda näringsverksamheten före tillståndsärendet har avgjorts. Landskapsregeringen bör meddela näringsidkaren skriftligen om att näringsverksamheten kan inledas och snarast möjligt slutföra behandlingen av tillståndsärendet.
Enligt 3 mom. får landskapsregeringen bevilja näringstillstånd åt en juridisk person som håller på att bildas. I regel ska ett tillstånd inte beviljas åt ett under bildning varande bolag på den grunden att sökanden själv har orsakat behovet av ett tillstånd redan i bildningsskedet. Om landskapsregeringen beviljar ett näringstillstånd åt en juridisk person som håller på att bildas ska i tillståndet som villkor föreskrivas att den juridiska personen ska till landskapsregeringen meddela utan dröjsmål när bildningen är slutförd.
I 4 mom. finns en informativ bestämmelse om att förvaltningslagen och övriga allmänna förvaltningsrättsliga bestämmelser ska tillämpas vid handläggningen av en ansökan om näringstillstånd, om inte annat föreskrivs i denna lag. Till de förvaltningsrättsliga landskapslagarna räknas främst offentlighetslagen för Åland, landskapslagen om dataskydd inom landskaps- och kommunalförvaltningen samt arkivlagen för landskapet Åland.
Av 5 mom. följer en förordningsfullmakt enligt vilken närmare bestämmelser av teknisk natur som gäller innehållet i en ansökan om näringstillstånd enligt 12 § 4 mom. och tillståndsförfarandet enligt denna paragraf kan utfärdas genom landskapsförordning. I samband med lagstiftningskontrollen gällande 14 § i landskapslagen om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd konstaterade högsta domstolen att i landskapslagen fastställd rätt att utfärda förordning är begränsad till bestämmelser av teknisk natur som gäller förfarandet, dvs. förordningen får inte gälla grunderna för individens rättigheter eller skyldigheter.[124] Denna förordningsfullmakt är begränsad på ett motsvarande sätt till bestämmelser av teknisk natur som gäller innehållet i en ansökan och förfarandet.
14 § Fysiska personers permanenta näringstillstånd. I paragrafen föreskrivs om grunder för beviljande av permanenta näringstillstånd åt fysiska personer och om villkoren i dessa tillstånd. I den gällande landskapslagens 4 § 1 mom. föreskrivs att myndiga fysiska personer som inte är försatta i konkurs men saknar hembygdsrätt och inte utan avbrott varit bosatta i landskapet under minst fem år samt juridiska personer kan av landskapsregeringen, då skäl föreligger och efter prövning i varje enskilt fall, beviljas rätt att utöva näring. I 3 kap. i den föreslagna landskapslagen räknas upp när en fysisk person har näringsrätt med stöd av lag, bl.a. när personen idkar fiske och jordbruk. Utöver dessa situationer behöver den fysiska personen ansöka om ett näringstillstånd inför påbörjandet av näringsverksamheten.
Enligt 1 mom. ska landskapsregeringen bevilja en fysisk person som inte har näringsrätt med stöd av lag ett permanent näringstillstånd om personen har sin hemort på Åland och näringsidkarens verksamhet bedrivs på svenska.
Förslaget utgår från en inskränkning av landskapsregeringens prövningsmarginal vid beviljandet av näringstillstånd. Landskapsregeringen ska bevilja ett näringstillstånd om de i bestämmelsen angivna grunderna är uppfyllda.
Den ena av tillståndsgrunderna är att den fysiska personen har sin hemort på Åland. Landskapsregeringens gällande principdokument om näringsrätt tar upp sökandens fasta bosättning på Åland som ett av de kriterier som landskapsregeringen fäster vikt vid i tillståndsprövningen. Begreppet inflyttning har likheter med begreppet egentligt bo och hemvist som följer av 7 § 2 mom. 2 punkten i självstyrelselagen. En persons egentliga bo och hemvist är personens faktiska och huvudsakliga vistelseställe. Med faktiskt vistelseställe avses den plats där en person fysiskt vistas och med huvudsakliga den plats där personen vistas mest. En persons vistelse på Åland ska inte vara av enbart tillfällig art för att kravet på hemort ska vara uppfyllt. Det ska röra sig om personens faktiska och huvudsakliga vistelseställe. I samband med beredningen av landskapslagstiftningen om hembygdsrätt har närmare redogjorts för tillämpningen av hemvistvillkor.[125]
Den andra grunden som ska vara uppfylld för att landskapsregeringen ska bevilja näringstillstånd är att den planerade näringsverksamheten kommer att bedrivas på svenska. Landskapsregeringen ska vid behov begära tilläggsutredning av sökanden för att säkerställa överensstämmelse med detta språkkrav. Denna grund för beviljande baserar sig på etablerad tillståndspraxis. I samband med behandlingen av ett ärende i högsta förvaltningsdomstolen redogjorde landskapsregeringen för sin tillståndspraxis och det framgick att det som villkor ofta hade ställts att verksamheten ska bedrivas på svenska.[126] Detta villkor är annars också betydelsefullt med tanke på att både landskapslagen och Ålandsprotokollet syftar till att trygga det åländska nationalitetsskyddet. Ålandsprotokollet utesluter inte att tillståndsvillkor preciseras, t.ex. för att dessa behöver beakta nya företeelser i näringslivet som inte fanns på 1990-talet. I tillstånden brukar alltid förutsättas att verksamheten ska bedrivas på svenska.
Bestämmelserna i 2 mom. är riktade till landskapsregeringen och tillämpas då villkor fastställs i det tillstånd som den fysiska personen är berättigad till på de i 1 mom. angivna grunderna. När landskapsregeringen beviljar ett sådant näringstillstånd ska enligt 1 punkten föreskrivas att tillståndet gäller för en avgränsad näringsverksamhet. Enligt 12 § 4 mom. ska sökanden i en ansökan om näringstillstånd precisera vilken typ av näringsverksamhet som ansökan gäller. Näringstillståndet kan inte beviljas för en ospecificerad eller obegränsad näringsverksamhet eftersom prövningen av förenligheten med många av de grunder och villkor som lagen fastställer måste beakta verksamhetens karaktär. Om näringsverksamheten senare utvidgas utöver den näringsverksamhet som tillståndet beviljats för blir näringsidkaren skyldig att ansöka om ett nytt näringstillstånd.
Av 2 punkten följer att det ska fastställas ett villkor om att verksamheten ska bedrivas på svenska. Vid den gällande tillståndsgivningen förutsätts att verksamheten ska bedrivas på svenska. Till sådana villkor brukar fogas en förklaring om att kunder ska garanteras service och information på svenska samt att de anställda som är placerade på Åland ska kunna använda svenska i sitt dagliga arbete och få all information rörande anställningsförhållandet på svenska.[127]
Enligt 3 punkten ska i tillståndet föreskrivas att den fysiska personens hemort ska vara på Åland. Detta villkor behöver ingå i näringstillståndet eftersom syftet måste vara att bosättning på Åland både ska gälla som en tillståndsgrund och som ett villkor för tillståndets fortsatta giltighet. Bosättningskravet ska ges ett innehåll som motsvarar i 1 mom. angiven tillståndsgrund.
Enligt 3 mom. ska näringstillståndet förfalla när den fysiska personen erhåller näringsrätt med stöd av lag. Eftersom rätten att utöva näring då härleds direkt från lagens bestämmelser behövs näringstillståndet inte mera. Däremot kvarstår de förpliktelser i lagen som är direkt tillämpliga i förhållande till alla näringsidkare. Detta innebär att de språkliga förpliktelser som följer av det andra kapitlet också gäller för en näringsidkare vars näringstillstånd förfaller enligt detta moment.
15 § Juridiska personers permanenta näringstillstånd. I paragrafen föreskrivs om grunder för beviljande av permanent näringstillstånd åt juridiska personer och om villkoren i dessa tillstånd. I den gällande landskapslagens 4 § 2 mom. föreskrivs att juridiska personer som har hemort i landskapet och vars samtliga bolagsmän eller styrelsemedlemmar har hembygdsrätt eller utan avbrott har varit bosatta i landskapet under minst fem år inte kan utan särskilda skäl förvägras näringsrätt. Bestämmelsen utgör en inskränkning av landskapsregeringens prövningsrätt i samband med tillståndsgivningen. Utöver denna bestämmelse finns inte närmare föreskrivet i lag på vilka grunder en juridisk persons ansökan ska prövas av landskapsregeringen.
Till skillnad från fysiska personer har det inte föreskrivits om en näringsrätt med stöd av lag för juridiska personer i den gällande landskapslagen. Däremot fanns en begränsad näringsrätt med stöd av lag för juridiska personer i den landskapslag som upphävdes genom den gällande landskapslagen. Det är möjligt att vissa juridiska personer fortfarande idkar näring på Åland utgående från en sådan näringsrätt med stöd av lag som var gällande före den gällande landskapslagen trädde i kraft den 1 juli 1996. Övergångsbestämmelserna i 15 § i den gällande landskapslagen möjliggör detta.
Enligt 1 mom. ska landskapsregeringen bevilja en juridisk person ett permanent näringstillstånd om de grunder som räknas upp är uppfyllda. Förslaget utgår från att landskapsregeringens prövningsmarginal inskränks. I dagsläget har i landskapsregeringens principdokument räknats upp ett antal kriterier som landskapsregeringen fäster vikt vid då ansökningar från juridiska personer prövas.
Enligt 1 punkten ska den juridiska personen ha sin hemort på Åland. I handelsregisterlagen föreskrivs närmare vilka uppgifter som ska nämnas i den juridiska personens grundanmälan. Antingen ska anmälaren uppge den kommun från vilken verksamheten leds eller hemorten. På ett motsvarande sätt föreskrivs i 4 § i företags- och organisationsdatalagen (FFS 244/2001) att i företags- och organisationsdatasystemet lagras uppgift om hemort eller den kommun från vilken verksamheten leds. I särskilda lagar om de olika bolagsformerna föreskrivs att den juridiska personens hemort ska ändras i bolagsordningen, stadgarna eller bolagsavtalet. Till exempel anges i 2 kap. 3 § i aktiebolagslagen att aktiebolagets bolagsordning ska innehålla uppgift om den kommun i Finland som är bolagets hemort. Den föreslagna bestämmelsen innebär att den juridiska personen alltid ska ha en kommun på Åland som hemort, dvs. det är möjligt att byta hemkommun så länge denna finns på Åland.
I 2 punkten föreskrivs om krav som gäller den juridiska personens organisatoriska sammansättning. Sedan näringsrätten infördes har nationalitetsskyddet förverkligats genom krav på de juridiska personernas organisation, särskilt styrelsernas sammansättning. Det finns skillnader mellan de olika typerna av juridiska personer. Öppna bolag och kommanditbolag har bolagsmän medan övriga juridiska personer har en styrelse. I den allmänna motiveringen har redogjorts närmare för landskapsregeringens tidigare beslutspraxis gällande styrelsernas sammansättning. Landskapsregeringens principer och beslutspraxis gällande de fortlöpande näringsrätterna har ändrats den 18 februari 2021 (se avsnitt 2.3). Ändringen av beslutspraxis gjordes med stöd av 4 § i den gällande landskapslagen och denna ändring överförs som sådan till den föreslagna bestämmelsen. Bestämmelsen innebär att minst en ordinarie styrelseledamot, eller dennes ersättare vid förfall, alternativt bolagsman ska ha hembygdsrätt eller ska utan avbrott varit bosatt på Åland under de fem senaste åren.
Bestämmelsen förutsätter inte att det alltid måste finnas en ersättare. I många fall tillåter bolagslagstiftningen att det inte tillsätts ersättare, t.ex. förutsätter 6 kap. 8 § i aktiebolagslagen att det finns ersättare endast om styrelsen har färre än tre ledamöter. Bestämmelsen innebär enbart att de eventuella ersättare som tillsätts ska uppfylla kravet på hembygdsrätt eller oavbruten bosättning på Åland under de fem senaste åren då personen ersätter den ordinarie ledamoten. När det gäller styrelseledamotens eller bolagsmannens bosättning på Åland gäller det som framförs ovan i anslutning till 14 § 1 mom. om fysiska personers hemort på Åland. En styrelseledamot eller bolagsman som inte har hembygdsrätt ska ha haft sitt egentliga bo och hemvist på Åland så att landskapet har varit personens faktiska och huvudsakliga vistelseställe under de fem senaste åren. Det ska röra sig om en sådan pågående hemvistperiod på Åland som avses i 3 § i landskapslagen om åländsk hembygdsrätt. Tillfälliga avbrott i boendetiden är tillåtna. Beräkningen av boendetiderna och när avbrott i dessa ska anses ha skett har berörts närmare i förarbetena till den gällande hembygdsrättslagstiftningen.[128]
Enligt 3 punkten utgör det ytterligare en förutsättning för beviljandet av tillstånd att den juridiska personens verksamhet bedrivs på svenska. Landskapsregeringen ska vid behov begära tilläggsutredning av sökanden för att säkerställa överensstämmelse med språkkraven.
I 2 mom. föreskrivs om de villkor som landskapsregeringen ska fastställa i ett permanent näringstillstånd som beviljas åt en juridisk person som uppfyller de i 1 mom. angivna tillståndsgrunderna.
Enligt 1 punkten ska i tillståndet fastställas en närmare avgränsad och angiven näringsverksamhet. Ett näringstillstånd ska inte beviljas för en ospecificerad eller obegränsad näringsverksamhet, t.ex. för all laglig verksamhet, eftersom prövningen av förenligheten med många av de grunder och villkor som lagen fastställer måste beakta verksamhetens karaktär. Om näringsverksamheten senare utvidgas utöver den näringsverksamhet som tillståndet beviljats för blir den juridiska personen skyldig att ansöka om ett nytt näringstillstånd.
Av 2 punkten följer att det ska ingå ett tillståndsvillkor om att den juridiska personen ska ha sin hemort på Åland. Till denna del motsvarar villkoret om hemort det som anges ovan i anslutning till 1 mom. 1 punkten, dvs. den juridiska personen ska ha en kommun på Åland som hemort eller den juridiska personens verksamhet ska ledas från en kommun på Åland.
Enligt 3 punkten ska som villkor för tillståndet fastställas att grunden för beviljande av tillstånd enligt 1 mom. 2 punkten ska vara uppfylld. Den bestämmelsen utgår från att minst en ordinarie styrelseledamot, eller dennes ersättare vid förfall, alternativt att en bolagsman ska ha hembygdsrätt eller ska utan avbrott varit bosatt på Åland under de fem senaste åren. Bestämmelsen förutsätter också att det i tillståndsvillkoret föreskrivs att styrelseledamoten eller bolagsmannen ska ha en faktisk anknytning till den juridiska personen. Kravet på faktisk anknytning, t.ex. i form av branschkännedom eller sakkunskap, syftar till att förhindra bulvanförhållanden. Motsvarande hänvisning till anknytning till bolaget finns i landskapsregeringens principdokument. Den styrelseledamot eller bolagsman som uppfyller ovan nämnda krav på hembygdsrätt eller oavbruten bosättning på Åland under de fem senaste åren får inte fungera som mellanhand för någon som inte uppfyller dessa krav. Det finns även bestämmelser i jordförvärvslagstiftningen som syftar till att förhindra bulvanförhållanden, dvs. att personen huvudsakligen uppträder för annans räkning såsom ägare (bulvan) till fast egendom.[129]
Enligt 4 punkten ska det fastställas villkor om att verksamheten ska bedrivas på svenska. Detta motsvarar gällande praxis för fastställande av villkor.
16 § Permanent näringstillstånd vid särskilda förhållanden. Tillgången till viss slags näringsverksamhet är särskilt betydelsefull för det åländska samhället. Enligt gällande beslutspraxis har landskapsregeringen beviljat näringsrätt med undantag från de vanliga tillståndsgrunderna om det rört sig om basservice för samhällsfunktioner. Till exempel har Finavia Abp erhållit permanent näringsrätt för den näringsverksamhet som ansluter till Mariehamns flygplats.[130] Ett annat exempel är den permanenta näringsrätt som har beviljats åt Suomen Erillisverkot Ab för utövandet av i lag föreskrivna nät- och infrastrukturtjänster i det statsägda säkerhetsnätet.[131] Paragrafen beaktar denna tidigare beslutspraxis.
Enligt 1 mom. ska landskapsregeringen kunna bevilja ett permanent näringstillstånd med avvikelse från det som föreskrivs i 14 § och 15 § om näringsverksamheten gäller basservice för samhällsfunktioner som är samhälleligt betydelsefull för Åland. Exempel på dylik näringsverksamhet är elbolag, vattenbolag, flygtransport, ambulanshelikopterverksamhet, teleföretag, bredbandsleverantörer, serverhallar och hamnar. Undantaget innebär en möjlighet att avvika från de tillståndsgrunder som fysiska och juridiska personer annars ska uppfylla för att få ett permanent näringstillstånd, t.ex. att hemorten ska vara på Åland. Det är också möjligt att bevilja undantag från de villkor som landskapsregeringen annars ska fastställa i ett permanent näringstillstånd.
Enligt momentet ska det också vara möjligt att avvika från de krav som följer av 14 § eller 15 § om det av lag följer särskilda krav för utövandet av viss näring som är oproportionerligt svåra att uppfylla i förenlighet med det som annars gäller i samband med beviljandet av ett permanent näringstillstånd. I riket kan viss verksamhet vara tillståndspliktig och föremål för särskild lagstiftning. Till exempel bedriver Alko Abp i riket tillståndspliktig verksamhet som inte nödvändigtvis kan klassificeras som basservice. Det är också möjligt att viss näringsverksamhet är föremål för strikta i lag föreskrivna krav, t.ex. gällande yrkeskompetens, som kan medföra att det blir oproportionerligt svårt att uppfylla grunderna för beviljandet av näringstillstånd. När det gäller prövningen av vilken typ av verksamhet som kan komma inom ramen för bestämmelsens tillämpning ska särskilt beaktas näringsverksamhetens karaktär och den betydelse tillgången till verksamheten har för Åland.
Bestämmelserna i 2 mom. gäller de villkor som fastställs i ett permanent näringstillstånd som omfattas av paragrafens tillämpning. Enligt momentet ska som villkor för tillståndet föreskrivas att det enbart gäller för närmare definierad basservice eller särskild i lag reglerad näringsutövning. Därmed kan ett permanent näringstillstånd med de lindrigare tillståndsgrunder och -villkor som paragrafen möjliggör inte utvidgas till näringsverksamhet som paragrafen inte omfattar. Dock förutsätts att de lindrigare tillståndsvillkor som fastställs i mån av möjlighet motsvarar de som annars gäller vid beviljandet av permanenta näringstillstånd enligt 14 § och 15 §, dvs. avsikten är att inte avvika mer än nödvändigt från de ordinarie tillståndsvillkoren för permanenta näringstillstånd. Därför ska landskapsregeringen kunna fastställa sådana tillståndsvillkor som anges i 14 § 2 mom. eller 15 § 2 mom., men endast i den utsträckning detta är förenligt med tillståndets syfte och verksamhetens karaktär. Till exempel ska landskapsregeringen inte fastställa tillståndsvillkor om bolagets hemort eller styrelsens sammansättning om detta skulle förhindra att basservice för samhällsfunktioner som är samhälleligt betydelsefull förläggs till Åland.
17 § Tillfälligt näringstillstånd. Den gällande landskapslagens 4 § 3 mom. anger att näringsrätten kan avse viss tid. Enligt landskapsregeringens principdokument ska tillfällig näringsrätt beviljas framom permanent. Vid beviljande av tillfälliga tillstånd kan landskapsregeringen frångå de krav som ställs i samband med beviljandet av permanenta tillstånd. Beslutspraxis har utvecklats så att tillfälliga näringsrätter har beviljats med lindrigare tillståndsvillkor som främst riktar in sig på svenska som verksamhetsspråk. Enligt gällande beslutspraxis har de tillfälliga tillstånden beviljats för en period om maximalt fem år i sänder. I en del fall söks om och beviljas tillstånd för kortare tid än fem år. Det har förekommit att tillfälliga tillstånd förnyas så att näringsidkare kan erhålla tillfälliga tillstånd som sträcker sig längre än en period som kan anses vara tillfällig. Förslaget utgår från att det ska vara möjligt för landskapsregeringen att bevilja tillfälliga näringstillstånd, men att det föreskrivs tydligare i lag vilka tillståndsvillkor som ska fastställas och för hur lång tidsperiod tillfälliga näringstillstånd i regel ska kunna beviljas.
Enligt 1 mom. kan landskapsregeringen bevilja fysiska och juridiska personer ett tillfälligt näringstillstånd med avvikelse från det som gäller vid beviljande av permanenta näringstillstånd. Detta hänvisar till det som föreskrivs om permanenta näringstillstånd i såväl 14 §, 15 § som 16 §. Behovet av sådana avvikelser uppstår vanligen för att en utomåländsk näringsidkare utsträcker aktivt och tillfälligt sin näringsverksamhet till Åland, t.ex. så att varor och tjänster marknadsförs och erbjuds åt ålänningarna. Eftersom näringsidkaren inte är etablerad på Åland kan denna i regel inte uppfylla de tillståndsgrunder och -villkor som är förknippade med ett permanent näringstillstånd. I en sådan situation är det motiverat med ett tillfälligt näringstillstånd som möjliggör att näringsidkaren under en begränsad tidsperiod förbereder sig för en varaktigare etablering på Åland med stöd av ett permanent näringstillstånd beviljat av landskapsregeringen. Enligt momentet ska det inte vara möjligt att göra avvikelse från att verksamheten ska bedrivas på svenska. I grunderna och tillståndsvillkoren gällande de permanenta näringstillstånden har nämligen angivits som grund för erhållandet av tillståndet att verksamheten ska bedrivas på svenska och att motsvarande tillståndsvillkor ska föras in.
I 2 mom. föreskrivs vilka villkor som ska fastställas i de tillfälliga näringstillstånden. Enligt 1 punkten ska det alltid föreskrivas som villkor att verksamheten ska bedrivas på svenska. Således är det inte möjligt att avvika från kravet gällande verksamhetsspråket. Dylika villkor om att verksamheten ska ske på svenska baserar sig på etablerad tillståndspraxis.
Enligt 2 punkten ska det föreskrivas villkor om att tillståndet gäller en närmare angiven näringsverksamhet och tidsperiod. En precisering av näringsverksamheten är nödvändig, bl.a. för att landskapsregeringen ska kunna bedöma om näringsidkaren kommer att verka inom en bransch där kontakter till åländska konsumenter och kunskaper i svenska är särskilt framträdande. Enligt bestämmelsen ska tillståndet enbart gälla en viss närmare angiven tidsperiod, dvs. avsaknaden av en sådan period skulle strida mot att det ska röra sig om ett tillfälligt tillstånd.
Enligt 3 mom. kan tillfälliga näringstillstånd beviljas för en sammanlagd period som överstiger fem år enbart om det finns särskilt vägande skäl för detta. Detta förslag kan i praktiken medföra en åtstramning av beslutspraxis eftersom det i dagsläget har förekommit att tillfälliga näringstillstånd förnyas efter att det första femåriga näringstillståndet löper ut. I 29 § 1 mom. föreslås en övergångsbestämmelse gällande denna tidsbegränsning. Tröskeln för att bevilja tillfälliga näringstillstånd för längre perioder än fem år ska vara hög, men det kan finnas särskilda situationer då det är motiverat att bevilja tillfälliga näringstillstånd för en längre tidsperiod. Till exempel kan detta vara fallet om sökanden har erhållit ett tillfälligt näringstillstånd för utförandet av näringsverksamhet inom en viss bransch där verksamheten inte kan utföras av en näringsidkare på Åland. I dylika situationer kan det finnas särskilt vägande skäl för att bevilja tillfälliga näringstillstånd för längre perioder än fem år. Vid prövning av en ansökan om ett tillfälligt näringstillstånd för en längre period bör också beaktas möjligheterna att erhålla ett permanent näringstillstånd enligt 16 §.
18 § Näringsregister. Enligt 4 § 4 mom. i den gällande landskapslagen ska landskapsregeringen föra ett register över beviljade näringsrätter. I förarbetena anges att registret förs i syfte att underlätta övervakningen av utomstående näringsidkares etablering i landskapet.[132] Detta ska fortsättningsvis vara registrets huvudsakliga syfte. I 1 mom. föreskrivs att syftet med det näringsregister som landskapsregeringen ska upprätthålla är att stöda tillsynen av att näringsverksamheten sker i förenlighet med denna lag. Förekomsten av en uppgift om en viss näringsidkare i registret ger inte i sig upphov till rättigheter eller skyldigheter. Rätten att idka näring följer av lagens bestämmelser eller det näringstillstånd som landskapsregeringen har beviljat. Näringsregistret är en förutsättning för att landskapsregeringen ska kunna administrera och hålla reda på de näringstillstånd som beviljats. Dock ska uppgifterna i registret också kunna ligga till grund för en övervakning av den näringsverksamhet som sker på basis av en näringsrätt med stöd av lag. Uppgifterna i näringsregistret är inte avgränsade till näringstillstånden. Av denna anledning bör registret ha den mera allmänna benämningen näringsregister.
I momentet föreskrivs att landskapsregeringen får i näringsregistret föra in uppgifter både om de näringsidkare som har beviljats näringstillstånd och de som har näringsrätt med stöd av lag. Därmed ska näringsregistret kunna innehålla uppgifter om alla de näringsidkare och all den näringsverksamhet som faller inom landskapslagens tillämpningsområde. Syftet med detta är att såväl tillsynsmyndigheten, näringsidkare som andra berörda ska kunna få ta del av så heltäckande uppgifter som möjligt om vem som har rätt att idka näring på Åland. För att registret ska vara så heltäckande som möjligt bör uppgifter om de näringsrätter som tidigare beviljats med stöd av gällande och tidigare landskapslag föras in i registret i så stor utsträckning som möjligt. Detta beaktas i övergångsbestämmelserna enligt 29 § 4 mom. Dock är det huvudsakliga syftet med näringsregistret att utöva tillsyn över näringstillstånden och bestämmelserna i denna lag. Bland annat är registret en förutsättning för landskapsregeringens systematiska tillsyn av tillståndsvillkor.
I 2 mom. räknas upp närmare vilka uppgifter som får föras in i näringsregistret. Av grundlagen följer att regleringen på lagnivå av ett dylikt register behöver vara täckande och detaljerad.[133] Numera ska skyddet av personuppgifter inom landskapsförvaltningen i första hand garanteras genom dataskyddsförordningen. Landskapslagen (2019:9) om dataskydd inom landskaps- och kommunalförvaltningen kompletterar och preciserar dataskyddsförordningen. Särskild landskapslagstiftning om skyddet för personuppgifter bör reserveras för situationer då lagstiftningen dels är tillåten enligt dataskyddsförordningen, dels nödvändig för att tillgodose skyddet för personuppgifter på ett grundlagsenligt sätt. Grundlagen har tolkats så att det är viktigt att reglera åtminstone syftet med registreringen av uppgifterna, uppgifternas innehåll, det tillåtna användningsändamålet inklusive rätten att överlåta registrerade uppgifter, den tid uppgifterna finns kvar i registret och den registrerades rättsskydd. Dessutom ska regleringen av dessa faktorer på lagnivå vara heltäckande och detaljerad.[134]
Enligt 1 punkten får landskapsregeringen föra in uppgifter i registret om de anmälningar som gjorts enligt 2 § 4 mom., dvs. näringsverksamhet som sker ombord på fartyg som är registrerade på Åland och som huvudsakligen färdas i internationell trafik.
Av 2 punkten följer att landskapsregeringen får föra in uppgifter i näringsregistret om de näringsidkare som erhållit näringstillstånd. Syftet med dessa uppgifter är att kunna identifiera de fysiska och juridiska personer som har rätt att idka näring med stöd av näringstillstånd. I handelsregisterlagen finns närmare föreskrivet vilka grundläggande uppgifter de fysiska och juridiska personerna ska uppge i de anmälningar som ska lämnas in till registermyndigheten innan näringsverksamhet inleds. Därtill framgår av företags- och organisationsdatalagen att i företags- och organisationsdatasystemet lagras förutom företags- och organisationsnumret olika identifikationsuppgifter om de registreringsskyldiga. Dylika grundläggande uppgifter om de näringsidkare som erhållit näringstillstånd får föras in i näringsregistret.
Enligt 3 punkten får landskapsregeringen föra in uppgifter i registret om de näringstillstånd som landskapsregeringen har beviljat. I registret kan antecknas grundläggande identifikationsuppgifter som ärendenummer och beslutsdatum.
Av 4 punkten följer att landskapsregeringen kan föra in uppgifter i registret om de villkor och giltighetstider som ansluter till ett näringstillstånd. Eftersom registret är elektroniskt kan de näringstillstånd som landskapsregeringen fattar beslut om göras sökbara och tillgängliga i ett elektroniskt format. Tillståndsvillkoren är centrala för tillsynen av näringstillstånden. Eftersom merparten av näringstillstånden är tillfälliga och tidsbundna bör också giltighetstiderna framgå ur registret. Detta möjliggör att landskapsregeringen vid behov inför systematiska tillsynsrutiner som syftar till att kontrollera att näringsverksamheten inte fortskrider efter att giltighetstiden har löpt ut.
Enligt 5 punkten kan landskapsregeringen föra in uppgifter i registret om de näringsidkare som har näringsrätt med stöd av lag. Detta avser de fysiska personer som har näringsrätt med stöd av 9 § och 10 § i denna lag.
Tillsynen av de skyldigheter som följer av lagen eller villkoren i näringstillstånden kan initieras av enskilda som riktar anmälningar till landskapsregeringen eller så kan landskapsregeringen initiera tillsynsåtgärder på eget initiativ. Till exempel kan tillsynen ske i form av sådana inspektioner som avses i 21 §. Denna tillsyn kan i sin tur leda till fortsatta åtgärder från tillsynsmyndighetens sida. Av 6 punkten följer att landskapsregeringen får föra in uppgifter i registret om de administrativa påföljder, varningar, återkallanden och straff som avses i denna lag. De administrativa påföljder som avses i 22 § och som kan registreras inkluderar, förutom varningar, förbud och vite. Enligt 23 § har landskapsregeringen befogenhet att återkalla ett näringstillstånd och uppgift om beslutet kan föras in i registret. Motsvarande gäller för straff som kan komma att dömas ut enligt 27 §. Till de uppgifter som kan föras in i näringsregistret räknas inte de påföljder och straff gällande det svenska språket som avses i 8 §.
Av 3 mom. följer att uppgifterna i registret över beviljade näringstillstånd är som utgångspunkt offentliga, dvs. var och en har rätt att få information om de uppgifter som har förts in i registret samt utdrag ur registret. Det är av allmänt intresse vem som har rätt att utöva näring på Åland. Den som har för avsikt att anlita en näringsidkares tjänster kan begära uppgift om att företaget har rätt att utöva näring på Åland. I bestämmelsen anges att utlämnandet ska ske i förenlighet med offentlighets- och dataskyddslagstiftningen. Det är möjligt att det i registret ingår uppgifter som är föremål för sekretess enligt offentlighetslagstiftningen. I 21 § i offentlighetslagen för Åland finns närmare föreskrivet när myndighetshandlingar och uppgifter i dessa är föremål för sekretess. Behandlingen av personuppgifter kan ha begränsats genom dataskyddslagstiftningen. Detta avser huvudsakligen dataskyddsförordningen och landskapslagen om dataskydd inom landskaps- och kommunalförvaltningen.
Digitaliseringen av den offentliga förvaltningen har medfört nya möjligheter att ge allmänheten tillgång till uppgifter som lagras hos myndigheterna. I framtiden är det möjligt att landskapsregeringen vill göra vissa av uppgifterna i registret tillgängliga på webbplats. Grundlagens skydd för personuppgifter och privatlivet har tolkats så att endast personuppgifter som är nödvändiga med tanke på tillgången till information publiceras i handlingar som blir offentliga på webben.[135] Grundlagens skydd för privatlivet och personuppgifter har tillämpats så att omfattande webbaserade personregister inte får vara sökbara på stora grupper utan till exempel bara genom enskild sökning.[136] Om landskapsregeringen inför en elektronisk tjänst där allmänheten har tillgång de offentliga uppgifter som momentet hänvisar till får tjänsten inte möjliggöra sökning på stora grupper personuppgifter. Med stöd av momentets andra mening kan landskapsregeringen publicera på webbplatsen offentliga uppgifter om de näringsidkare som har rätt att idka näring och den grund som denna rätt baserar sig på. Med det sistnämnda avses uppgift gällande näringsrätt med stöd av lag eller förekomsten av ett giltigt näringstillstånd. Publiceringen ska vara förenlig med dataskyddslagstiftningen, t.ex. föreskrivs i 31 § i landskapslagen om dataskydd inom landskaps- och kommunalförvaltningen om restriktioner vid behandlingen av personbeteckningar.
Enligt 4 mom. får landskapsregeringen utan hinder av sekretessbestämmelser lämna uppgifter från registret till åklagar- och polismyndigheter för utredning av brott eller för väckande av åtal. Bestämmelsen möjliggör också överlämnandet av sekretessbelagda uppgifter i registret. Detta gäller främst den situationen då landskapsregeringen gör en polisanmälan enligt 24 § om det finns en misstanke om brott enligt 27 §.
5 kap. Tillsyn och påföljder
19 § Tillsynsmyndighet. I den gällande landskapslagen finns inte någon entydig bestämmelse som pekar ut landskapsregeringen som tillsynsmyndighet. Inte minst i samband med bestämmelser som har kopplingar till de grundläggande fri- och rättigheterna har det ansetts nödvändigt att den behöriga myndigheten entydigt framgår av lagen eller annars exakt eller att åtminstone principerna för myndigheternas behörighetsförhållanden och villkoren för delegering av behörighet framgår tillräckligt exakt av lagen.[137] Enligt 1 mom. utövas tillsynen enligt denna lag av landskapsregeringen. I dagsläget administreras näringsrättsärendena inom landskapsregeringen vid regeringskansliet.
Landskapsregeringens tillsynsmedel kan delas in i preventiv tillsyn och reparativ tillsyn, dvs. i åtgärder som vidtas i föregripande syfte och åtgärder som vidtas i efterskott efter att ett missförhållande eller en lagöverträdelse upptäckts. Till de preventiva tillsynsmedlen hör medel som myndigheter använder sig av för att inhämta information om tillsynsobjektens verksamhet. Dessa innefattar till exempel inspektioner. De reparativa tillsynsmedlen omfattar däremot sådana medel som en myndighet kan tillgripa då ett tillsynsobjekt inte iakttar förpliktelser som ingår i lagstiftningen eller ett tillstånd. De reparativa tillsynsmedlen innebär att myndigheten verkställer innehållet i lagstiftningen eller tillståndet genom tvång eller hot om tvång. I 20 § och 21 § föreskrivs om preventiva tillsynsmedel medan möjligheten till administrativa påföljder enligt 22 § och återkallande av näringstillstånd enligt 23 § bör klassas som reparativa.
Tillsynen enligt denna lag kan i vissa fall förutsätta handräckning av polisen. I 2 mom. finns en informativ hänvisning till bestämmelserna i rikets polislag om polisens skyldighet att ge handräckning åt andra myndigheter. Polislagens bestämmelser gäller med vissa avvikelser inom landskapets behörighet enligt blankettlag som trädde i kraft den 1 mars 2021. Enligt 9 kap. 1 § i polislagen ska polisen på begäran ge andra myndigheter handräckning, om så föreskrivs särskilt. Polisen ska ge andra myndigheter handräckning också för fullgörande av en lagstadgad tillsynsskyldighet, om den myndighet som begär handräckning hindras i sin tjänsteutövning. Landskapsregeringen har 2017 fastställt särskilda riktlinjer för begäran om handräckning av riksmyndigheter.[138]
20 § Tillsynsmyndighetens rätt att få uppgifter. För att tillsynen ska kunna utföras på ett ändamålsenligt sätt behöver landskapsregeringen få tillgång till nödvändiga uppgifter, både av näringsidkare och andra myndigheter. Enligt 1 mom. är näringsidkare skyldiga att utan hinder av sekretessbestämmelser och på uppmaning lämna till landskapsregeringen de uppgifter som behövs för tillsynen enligt denna lag. Landskapsregeringen ska därmed ges de uppgifter och handlingar som behövs för tillsynen av att verksamheten är förenlig med skyldigheterna i denna lag och villkor som har fastställts i ett näringstillstånd. Detta gäller oberoende av att det i dem ingår uppgifter som ska anses vara näringsidkarens eller kunders affärs- eller yrkeshemligheter. Landskapsregeringen är i sin tur bunden av de sekretessbestämmelser som ingår i offentlighetslagstiftningen då dessa uppgifter hanteras inom myndigheten. Landskapsregeringens uppmaning att få uppgifter måste ha en koppling till tillsynen enligt denna lag, dvs. landskapsregeringen får inte begära uppgifter av nyfikenhet eller annan ovidkommande anledning. Tillsynsmyndighetens uppmaning att lämna uppgifter kan rikta sig till samtliga näringsidkare, dvs. såväl näringsidkare som idkar näring med stöd av lag och näringstillstånd som näringsidkare som helt saknar rätt att idka näring på Åland. Rätten att få uppgifter gäller också sådana uppgifter som har registrerats i elektronisk form, dvs. uppgifterna ska finnas tillgängliga för myndigheterna i läsbar form.
Enligt 2 mom. ska andra myndigheter på landskapsregeringens begäran lämna de uppgifter som behövs för tillsynen enligt denna lag. Bestämmelsen kompletterar och preciserar 7 § 1 mom. i förvaltningslagen som anger att varje myndighet ska lämna andra myndigheter hjälp inom ramen för den egna verksamheten, om det kan ske utan att inverka negativt på arbetet. I momentets andra mening ingår en förpliktelse som riktar sig till andra myndigheter då de kommer över uppgifter som tyder på att näringsverksamheten sker i strid med denna lag. Om en annan myndighet konstaterar att näringsverksamheten sker i strid med lagen ska myndigheten, utan hinder av sekretessbestämmelser, anmäla detta till landskapsregeringen. Till exempel kan en annan myndighet i anslutning till tillsyn få information om sådan näringsverksamhet som står i strid med denna lag eller tillståndsvillkor som fastställts i näringstillstånd.
21 § Inspektion. I 6 kap. i förvaltningslagen finns bestämmelser om utredning av ärenden och hörande av parter. Utredningen av ärendena kan bland annat ske genom syn och inspektion. Förvaltningslagens 33 § innehåller grundläggande bestämmelser om förrättande av syn. Syn är en separat förrättning i samband med förvaltningsförfarandet och som vidtas för att utreda omständigheter som är av betydelse för att ett ärende ska kunna avgöras. Förvaltningslagens bestämmelser om syn kan tillämpas som sådana och förutsätter inte särskilda bestämmelser i lag om behörigheten att förrätta syn. Till skillnad från bestämmelserna om syn ger förvaltningslagens 34 § ingen allmän behörighet att utföra inspektioner, utan det krävs en särskild i lag föreskriven behörighet.[139] Syftet med en inspektion är att i detalj och sanningsenligt utreda en sak. Vid en inspektion får man ofta fram sådana fakta som det inte alltid är möjligt att utreda vid normal skriftlig behandling av ett förvaltningsärende. I den gällande landskapslagen finns inte några särskilda bestämmelser om inspektion, dvs. landskapsregeringen saknar i dagsläget behörighet att utföra inspektion i syfte att utreda om en näringsidkares näringsverksamhet är förenlig med landskapslagens bestämmelser eller de tillståndsvillkor som fastställts i de beviljade näringsrätterna.
Enligt 1 mom. ska landskapsregeringen vid tillsynen enligt lagen kunna inspektera en näringsidkares verksamhet och lokaler som används i verksamheten i syfte att utreda att näringsverksamheten är förenlig med denna lag. Näringsidkaren ska vara skyldig att vid en granskning visa att verksamheten är förenlig med skyldigheterna i denna lag och villkor som har fastställts i ett näringstillstånd. Det kan förekomma att enskilda riktar anmälningar till tillsynsmyndigheten om att näringsverksamheten inte är förenlig med lagen eller tillståndsvillkor. Dessa anmälningar kan föranleda ett behov av att utföra en inspektion.
Enligt 2 mom. får inspektion utföras i utrymmen som används för boende av permanent natur endast om det är nödvändigt för att utreda omständigheter som är föremål för inspektion och om det i det aktuella fallet finns motiverade och specificerade skäl att misstänka att brott skett eller kommer att ske så att påföljden kan vara ett fängelsestraff enligt denna lag eller strafflagen. Enligt 10 § 3 mom. i grundlagen kan genom lag bestämmas om åtgärder som ingriper i hemfriden och som är nödvändiga för att de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna tryggas eller för att brott ska kunna utredas. Grundlagens bestämmelse om hemfriden omfattar i princip alla slag av rum som används för varaktigt boende.[140] Vid tolkningen har ansetts att ett ingrepp i hemfriden är godtagbart "för att brott skall kunna utredas", om åtgärden i bestämmelsen binds vid förekomsten av en konkret och specificerad orsak att misstänka att brott mot lagen har skett eller kommer att ske.[141] För att lagförslag ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning har grundlagsutskottet förutsatt att bestämmelser om inspektionsrätt anger att en bostad bara kan inspekteras om det är nödvändigt för att utreda omständigheter som gäller föremålet för inspektionen.[142]
I 3 mom. finns en informativ bestämmelse om att förvaltningslagens bestämmelser om inspektioner gäller i övrigt. Detta hänvisar främst till 34 § i förvaltningslagen som föreskriver om hur en inspektion ska gå till, t.ex. har parten rätt att närvara vid inspektionen och den som förrättar inspektion ska utan dröjsmål avfatta en skriftlig inspektionsberättelse över inspektionen. Bestämmelserna motsvarar 39 § i rikets förvaltningslag.
22 § Administrativa påföljder. Paragrafen ger landskapsregeringen befogenhet att vidta tvingande åtgärder om näringsverksamheten inte är förenlig med lagen. De administrativa påföljderna avser främst näringsidkare som utövar näring med stöd av lag eller saknar giltigt näringstillstånd. I 23 § föreskrivs om påföljder gällande näringsidkare som har beviljats ett näringstillstånd. Om bristerna gäller näringsverksamhet som sker med stöd av ett näringstillstånd kan landskapsregeringen i sista hand återkalla tillståndet enligt 23 §.
I 1 mom. föreskrivs om när landskapsregeringen ska uppmana en näringsidkare att uppfylla en i lag föreskriven skyldighet inom en viss av landskapsregeringen utsatt tid. Denna tid ska vara proportionell och rimlig med beaktande av omständigheterna i det enskilda ärendet. Landskapsregeringen ska lämna uppmaningen skriftligen och så att det anges inom vilken tid näringsidkaren måste ha uppfyllt sin i lag föreskrivna skyldighet.
Enligt 1 punkten ska landskapsregeringen lämna en uppmaning om näringsidkaren försummar att anmäla att den idkar näring på ett fartyg som är registrerat på Åland och som huvudsakligen färdas i internationell trafik.
Enligt 2 punkten ska landskapsregeringen också rikta en uppmaning till näringsidkaren om denna inte söker ett näringstillstånd trots att det finns en sådan tillståndsplikt som avses i 11 §. Enligt 12 § 1 mom. är näringsidkaren skyldig att ansöka om ett näringstillstånd i god tid före den tillståndspliktiga näringsverksamheten inleds.
Av 3 punkten följer en skyldighet för landskapsregeringen att vid försummelse uppmana näringsidkaren att lämna de uppgifter som behövs för tillsynen enligt 20 § 1 mom.
Enligt momentet ska landskapsregeringen förbjuda näringsverksamheten om näringsidkaren inte gör en anmälan eller söker om ett näringstillstånd inom den av landskapsregeringen uppmanade och utsatta tiden. Näringsverksamheten får nämligen inte pågå utan enligt lag föreskriven rätt eller tillstånd till stöd för detta. Landskapsregeringens förbud kan stärkas med vite.
I 2 mom. föreskrivs om uppmaningar som landskapsregeringen ska rikta till näringsidkare som har näringsrätt med stöd av lag och som anses utöva näringen i strid med skyldigheter som följer direkt av lagens bestämmelser. Före landskapsregeringen riktar en uppmaning till näringsidkaren behöver det utredas om näringsverksamheten står i strid med förpliktelserna i denna lag. Detta förutsätter tillämpning av det som föreskrivs i lag om utredning av förvaltningsärenden, framför allt 6 kap. i förvaltningslagen. I det kapitlet finns särskilda bestämmelser om utredning av ärenden och hörande av parter, bl.a. måste part höras före landskapsregeringen uppmanar näringsidkaren att uppfylla sin skyldighet enligt den föreslagna lagen. Landskapsregeringen ska lämna uppmaningen skriftligen och så att det anges inom vilken tid näringsidkaren måste ha uppfyllt sina i lag föreskrivna skyldigheter.
I 3 mom. föreskrivs om anmärkningar då förseelserna eller försummelserna kan rättas till inom den utsatta tiden. Om det vid tillsynen av näringsverksamheten framkommer att bristerna kan rättas till inom den utsatta tiden kan landskapsregeringen ge näringsidkaren en skriftlig anmärkning. Detta kan bli aktuellt om näringsidkarens förfarande varit klandervärt. Landskapsregeringen ska ge näringsidkaren en varning om försummelserna eller förseelserna är allvarliga och de fortgår trots uppmaning. Om bristerna är allvarliga eller dessa fortsätter trots uppmaning kan landskapsregeringen också göra en polisanmälan enligt 24 §.
Enligt 4 mom. kan landskapsregeringen förena en uppmaning, ett förbud eller en varning enligt denna paragraf med vite. Vite föreläggs och döms ut av landskapsregeringen. Närmare bestämmelser om vite finns i landskapslagen (2008:10) om tillämpning i landskapet Åland av viteslagen. Blankettlagen gör viteslagen (FFS 1113/1990), senare rikets viteslag, gällande inom landskapets behörighet. Således kan landskapsregeringen förelägga ett löpande vite enligt 9 § i rikets viteslag. För vitet kan bestämmas ett fast grundbelopp och ett tilläggsbelopp för varje i föreläggandet angiven tidsperiod (vitesperiod) under vilken parten har underlåtit att uppfylla huvudförpliktelsen. En part ska innan vite föreläggs ges tillfälle att lämna förklaring i ärendet enligt 28 § i förvaltningslagen.
Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att vite inte är en påföljd av straffkaraktär. Syftet med vitespåföljden är att försäkra att huvudförpliktelsen fullgörs. Eftersom vitespåföljden inte är en påföljd av straffkaraktär kunde den inte enligt domstolen strida mot förbudet mot dubbelbestraffning (ne bis in idem-principen).[143] Vite är en åtgärd genom vilken en förvaltningsmyndighet syftar till att tvinga ett rättssubjekt att rätta sig efter sina lagstadgade skyldigheter. Vite innebär med andra ord ett sanktionshot som kan realiseras. Genom att följa myndighetens uppmaning kan en part undgå att betala vitesbeloppet.
23 § Återkallande av näringstillstånd. Paragrafen möjliggör att landskapsregeringen återkallar ett näringstillstånd på de närmare föreskrivna grunderna. Bestämmelserna bildar en trappstege där tvångsmedlet blir kraftigare ju längre en tillståndsinnehavare vägrar åtgärda brister och försummelser. Den i grundlagen tryggade näringsfriheten har tolkats så att återkallande av tillstånd är en myndighetsåtgärd som ingriper i individens rättsliga ställning och har då kraftigare effekter än om en ansökan om tillstånd avslås. Därför har det ansetts nödvändigt att möjligheten att återkalla tillstånd binds vid allvarliga eller väsentliga förseelser eller försummelser och vid att eventuella anmärkningar och varningar till tillståndsinnehavaren inte har lett till att uppenbara brister i verksamheten har korrigerats.[144]
I 1 mom. föreskrivs att landskapsregeringen har en befogenhet att återkalla ett näringstillstånd tidsbundet eller permanent. Detta ska ske i förenlighet med de övriga bestämmelserna och förfarandena i paragrafen. Återkallande av tillstånd har inte ansetts vara en administrativ påföljd som kan jämställas med ett straffrättsligt straff. Därför har ett beslut om återkallelse inte varit relevant med avseende på ne bis in idem-principen.[145] Därför utesluter återkallandet av ett näringstillstånd inte att näringsidkaren senare döms för brott mot straffbestämmelserna.
I 2 mom. framgår en skyldighet för landskapsregeringen att uppmana tillståndsinnehavaren att inom en utsatt tid rätta till brister eller försummelser gällande skyldigheterna i denna lag eller tillståndsvillkoren innan ett näringstillstånd återkallas eller varning ges. Vid tolkningen av grundlagen har konstaterats att en aktör först måste få en anmärkning eller varning och ges en möjlighet att korrigera sitt fel inom en bestämd tidsfrist innan aktören får avföras ur ett register som ger rätt att idka näring.[146] Det är ett problem om det inte finns någon koppling mellan strykningen ur registret och hur stort felet eller försummelsen är. De bestämmelser som ger landskapsregeringen rätt att återkalla ett näringstillstånd och ge en varning har utarbetats med beaktande av proportionalitetsprincipen.
Enligt 3 mom. kan landskapsregeringen ge tillståndsinnehavaren en anmärkning, om de förseelser eller försummelser som har framkommit kan rättas till. I en situation där tillståndsinnehavaren har rättat eller kommer att rätta till bristerna finns inte mera behov av att ge en varning eller återkalla tillståndet. Syftet med de administrativa tvångsmedlen är inte att bestraffa utan att få en person att iaktta förpliktelser som ingår i lagstiftningen eller ett tillstånd. Om detta är fallet kan landskapsregeringen ändå tilldela tillståndsinnehavaren en anmärkning. Detta kan bli aktuellt om näringsidkarens förfarande varit klandervärt. Enligt momentet ska landskapsregeringen ge tillståndsinnehavaren en varning om försummelserna eller förseelserna gällande skyldigheterna i denna lag eller tillståndsvillkoren är allvarliga och de fortgår trots uppmaning. Syftet med varningen är att få tillståndsinnehavaren att rätta till de uppdagade bristerna i en situation där denna inte vidtar aktiva åtgärder för att rätta till dessa. En varning är en strängare åtgärd än anmärkning och ska tillgripas om förpliktelser som ingår i lagstiftningen eller ett tillstånd inte iakttas. Varningarna ska antecknas i näringsregistret.
Enligt 4 mom. ska landskapsregeringen återkalla ett näringstillstånd om försummelserna eller förseelserna gällande skyldigheterna i denna lag eller tillståndsvillkoren är allvarliga och de fortgår trots varning. Vid bedömningen av allvarlighet ska särskilt beaktas graden av uppsåt eller oaktsamhet. Vid prövningen av om tillståndet ska återkallas bör också beaktas hur långvariga och systematiska de har varit. Återkallandet av ett näringstillstånd utesluter inte att näringsidkaren senare ansöker om ett nytt näringstillstånd. Även om ingen varning getts kan landskapsregeringen återkalla ett näringstillstånd om tillståndsinnehavarens försummelser och förseelser tyder på uppenbar likgiltighet för skyldigheterna i denna lag eller tillståndsvillkoren. I exceptionella fall kan tillståndsinnehavaren göra sig skyldig till försummelser som är så allvarliga att landskapsregeringen ska kunna återkalla näringstillståndet utan en föregående varning. I regel ska detta förutsätta att förfarandet som helhet betraktat är grovt och att straff enligt 27 § 1 mom. sannolikt skulle komma att dömas ut.
I momentet föreskrivs om återkallandet av näringstillstånd om försummelserna visserligen är så allvarliga och fortgående att ett återkallande är påkallat, men där ett permanent återkallande skulle vara oskäligt. I en sådan situation ska landskapsregeringen inte återkalla ett näringstillstånd för en period som är längre än sex månader. Även ett sådant tidsbundet återkallande förutsätter att landskapsregeringen gett tillståndsinnehavaren en varning. Avsikten med landskapsregeringens befogenhet att återkalla ett näringstillstånd är att myndigheten ska få tillståndsinnehavaren att rätta till de brister som har uppdagats, dvs. återkallandet ska i första hand vara tidsbundet. I ett fall där omständigheterna visar att tillståndsinnehavaren inte kommer att rätta till sitt förfarande under en tidsbunden period är det inte oskäligt med ett permanent återkallande. Om näringsverksamheten fortgår efter återkallandet kan landskapsregeringen förbjuda verksamheten enligt 22 § 1 mom. och göra en polisanmälan enligt 24 §.
Enligt 5 mom. ska landskapsregeringen också återkalla ett näringstillstånd om tillståndsinnehavaren begär det. Detta alternativ kan vara aktuellt t.ex. om näringsidkaren avser avsluta sin verksamhet på Åland och därför inte mera behöver ett näringstillstånd.
Enligt 6 mom. kan landskapsregeringen förena en uppmaning eller varning enligt denna paragraf med vite. Vite föreläggs och döms ut av landskapsregeringen. Närmare bestämmelser om vite finns i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av viteslagen. Blankettlagen gör rikets viteslag gällande inom landskapets behörighet.
24 § Polisanmälan. I paragrafen föreskrivs om sådan polisanmälan som landskapsregeringen kan göra i samband med tillsynen av denna lag. Lagen bygger på att landskapsregeringen i första hand ska avhjälpa olika brister och försummelser vid efterlevnaden av denna lag eller villkor i näringstillstånd genom de uppmaningar, varningar och återkallanden som 22 § och 23 § möjliggör. Brister i lagens eller tillståndens efterlevnad ska i regel polisanmälas först i ett skede då de tidigare nämnda instrumenten är uttömda eller om förseelserna är allvarliga.
Enligt 1 mom. kan landskapsregeringen göra en polisanmälan för de brott som avses i 27 §. Detta förutsätter att näringsidkarens försummelser eller förseelser gällande skyldigheterna i denna lag eller tillståndsvillkor är allvarliga eller om de fortgår trots uppmaning. Landskapsregeringen ska göra en polisanmälan främst i samband med förseelser och försummelser som tyder på uppenbar likgiltighet för skyldigheterna i lagen eller tillståndsvillkoren. Därmed ska tillsynsmyndigheten inte belasta polismyndigheten eller domstolsväsendet med mindre förseelser som kan rättas till i samband med tillsynen.
I 2 mom. begränsas tillsynsmyndighetens befogenhet att polisanmäla. Tillsynsmyndigheten ska inte polisanmäla om överträdelsen som helhet betraktad ska anses som ringa och om näringsidkaren rättar till de brister eller försummelser som har framkommit.
25 § Sökande av ändring i tillsynsmyndighetens beslut. Paragrafen gäller sökande av ändring genom besvär. Förvaltningsrättsskipningen utgör rikets lagstiftningsbehörighet enligt 27 § 23 punkten i självstyrelselagen, dock med beaktande av det som föreskrivs i självstyrelselagens 25 och 26 §§. I 25 § i självstyrelselagen föreskrivs om besvärsinstans då besvär anförs över beslut som fattas av myndigheterna inom landskaps- och kommunalförvaltningen. Enligt 1 mom. får besvär över lagligheten av landskapsregeringens beslut anförs hos högsta förvaltningsdomstolen. I momentet hänvisas i informativt syfte till att besvärsanvisning ska fogas till landskapsregeringens beslut på det sätt som föreskrivs i 42 § i förvaltningslagen för landskapet Åland. I besvärsanvisningen ska nämnas besvärsmyndigheten, den myndighet som ska tillställas besvärsskriften samt besvärstiden och från vilken tidpunkt den räknas. I besvärsanvisningen ska det också redogöras för de krav som ställs på innehållet i och bilagorna till besvärsskriften samt på frambefordrandet av besvären.
Lagen om rättegång i förvaltningsärenden (FFS 808/2019) innehåller närmare bestämmelser om rättskipningen i allmänna förvaltningsdomstolar. I rikslagen föreskrivs om vilka slags beslut av myndigheterna som kan vara föremål för besvär. Enligt rikslagens 5 § avses med ett beslut över vilket besvär kan anföras ett beslut genom vilket en myndighet har avgjort eller avvisat ett förvaltningsärende. Ett beslut som endast gäller beredning eller verkställighet av ett ärende får inte överklagas genom besvär. En förvaltningsintern order om att utföra ett uppdrag eller vidta någon annan åtgärd får inte heller överklagas genom besvär. I rikslagens 6 § föreskrivs att besvär får anföras över ett förvaltningsbeslut av den som beslutet avser eller vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av beslutet samt av den som har besvärsrätt enligt särskilda bestämmelser i lag. Bestämmelser om sökande av ändring i beslut om föreläggande och utdömande av vite finns i 24 § i viteslagen (FFS 1113/1990).
Enligt 2 mom. kan landskapsregeringen bestämma att ett beslut som fattats med stöd av denna lag ska iakttas trots eventuella besvär, såvida inte besvärsmyndigheten beslutar något annat. I landskapslagstiftningen finns motsvarande bestämmelser, t.ex. i 47 § 1 mom. i landskapslagen (1998:82) om naturvård. I 122 § 3 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden finns föreskrivet om de grunder enligt vilka ett beslut får verkställas trots att det inte har vunnit laga kraft. Enligt dessa grunder kan beslutet verkställas då så föreskrivs i lag, när beslutet till sin natur är sådant att det ska verkställas omedelbart eller då verkställigheten med hänsyn till ett allmänt intresse inte kan skjutas upp. I vissa fall kan det vara särskilt motiverat med omedelbar verkställighet av landskapsregeringens beslut. Enligt 22 § 1 mom. ska landskapsregeringen förbjuda tillståndspliktig näringsverksamhet som sker utan att landskapsregeringen har beviljat ett näringstillstånd. Det är skäligt att ett sådant förbud verkställs genast eftersom den olagliga näringsverksamheten annars kunde fortgå under den tid besvären behandlas i domstol. På ett motsvarande sätt är det viktigt att landskapsregeringens beslut om att återkalla ett näringstillstånd iakttas genast trots att det är föremål för överklagande. I ett sådant fall rör det sig i regel om allvarliga eller upprepade förseelser mot lagen eller tillståndsvillkor.
26 § Avgifter. Paragrafen innehåller en informativ hänvisning till att landskapsregeringen beslutar om de prestationer som är avgiftsbelagda vid genomförandet av denna lag i enlighet med vad som föreskrivs i landskapslagen (1993:27) om grunderna för avgifter till landskapet. Av den nämnda landskapslagens 4 § och 6 § följer att avgifterna för offentligrättsliga prestationer ska beräknas så att full kostnadstäckning uppnås och att landskapsregeringen ska besluta om vilka prestationer som är avgiftsbelagda. Landskapsregeringen har antagit beslut som har publicerats i Ålands författningssamling och som har legat till grund för uppbärande av avgifter. Det senaste beslutet om avgifter för prestationer vid landskapsregeringens allmänna förvaltning trädde i kraft den 1 december 2022.[147] Enligt detta beslut är avgiften för ett permanent och ett tillfälligt näringstillstånd 100 euro.
27 § Straffbestämmelser. I 13 § i den gällande landskapslagen finns straffbestämmelser. I paragrafen räknas upp när en person ska för brott mot bestämmelserna om rätt att utöva näring dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. I den allmänna motiveringen framgick att det funnits ett fåtal domar med anledning av att bolag idkat näringsverksamhet på Åland utan att tillstånd hade beviljats för detta (se avsnitt 2.4). Bolagens verkställande direktör, försäljningschefer eller styrelseordförande ansågs skyldiga till brott mot straffbestämmelserna. Enligt förslaget ska straffbestämmelserna revideras i sin helhet, dock så att det inte ska vara möjligt att döma till strängare straff än det som gäller enligt gällande landskapslag. I 8 § 4 mom. finns särskilda straffbestämmelser gällande brott mot näringsidkares skyldigheter gällande det svenska språket i 6 §.
Bestämmelserna i 1 mom. gäller gärningar som är uppsåtliga eller grovt oaktsamma. Om något av de rekvisit som räknas upp i momentets enskilda punkter är uppfyllda ska, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans, för brott mot bestämmelserna om rätt att utöva näring dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Uppsåt definieras närmare i strafflagens 3 kap. 6 §. Gärningsmannen har uppsåtligen orsakat en följd som omfattas av en brottsbeskrivning, om han eller hon har avsett att orsaka följden eller ansett följden vara säker eller övervägande sannolik. Följden har likaså orsakats uppsåtligen, om gärningsmannen ansett att den med säkerhet har samband med den följd han eller hon avsett. Grov oaktsamhet definieras närmare i 3 kap. 7 § 2 mom. i strafflagen. Frågan om oaktsamheten ska anses vara grov avgörs utifrån en helhetsbedömning. Vid bedömningen ska beaktas hur betydande den åsidosatta aktsamhetsplikten är, hur viktiga de äventyrade intressena är och hur sannolik kränkningen är, hur medveten gärningsmannen är om att han eller hon tar en risk samt övriga omständigheter som har samband med gärningen och gärningsmannen.
I 1 punkten hänvisas till den anmälan som avses i 2 § 4 mom. och som gäller fartyg som är registrerade på Åland och som huvudsakligen färdas i internationell trafik. Bestämmelsen tillämpas om näringen utövas uppsåtligen eller av grov oaktsamhet utan att en sådan anmälan har gjorts. Motsvarande rekvisit finns i de gällande straffbestämmelserna.
Av 2 punkten följer en kriminalisering då näringen utövas trots att det varken finns näringsrätt med stöd av lag eller ett näringstillstånd. Motsvarande rekvisit finns i den gällande landskapslagen.
Av 3 punkten följer att straffbarheten omfattar näringsverksamhet som sker i strid med villkor som ställs upp i ett näringstillstånd. Landskapsregeringen fastställer sådana tillståndsvillkor med stöd av bestämmelserna i 14-17 §§. I den gällande landskapslagen finns inte motsvarande rekvisit. Detta har förhindrat utdömande av straff i samband med verksamhet som är oförenlig med de villkor som landskapsregeringen fastställt i beviljade näringsrätter.
Enligt 4 punkten ska vägran att lämna till landskapsregeringen de uppgifter som behövs för tillsyn enligt 20 § 1 mom. vara straffbar. Enligt det sistnämnda momentet är näringsidkare skyldiga att utan hinder av sekretessbestämmelser och på uppmaning lämna till landskapsregeringen de uppgifter som behövs för tillsynen enligt denna lag.
Av 2 mom. följer straffbarhet för den som genom oaktsamhet gör sig skyldig till någon av de i 1 mom. uppräknade gärningarna. Oaktsamhet definieras närmare i strafflagens 3 kap. 7 § 1 mom. En gärningsmans förfarande är oaktsamt, om gärningsmannen åsidosätter den aktsamhetsplikt som han eller hon under de rådande omständigheterna har, trots att han eller hon hade kunnat rätta sig efter den. Om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans ska den som av oaktsamhet gör sig skyldig till en i 1 mom. angiven gärning dömas för näringsförseelse till böter.
6 kap. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
28 § Ikraftträdande. Enligt 1 mom. lämnas datum för ikraftträdande öppet för landskapsregeringen att fatta beslut om i enlighet med 20 § 2 mom. i självstyrelselagen. Avsikten är att landskapslagen ska träda i kraft så snart som möjligt. I ett parallellt lagförslag har föreslagits en ny landskapslag om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd. Den landskapslagen ska sättas i kraft samtidigt som landskapslagen om näringsrätt och näringstillstånd.
Enligt 2 mom. ska landskapslagen om rätt att utöva näring upphävas. I samband med att den föreslagna landskapslagen sätts i kraft ska landskapsregeringen upphäva det principdokument som har använts i tillståndsgivningen sedan 1999 och principbeslut som landskapsregeringen har fattat gällande tillämpningen av den gällande landskapslagen.
29 § Övergångsbestämmelser. Den föreslagna landskapslagen tillämpas i förhållande till näringsverksamhet som sker på Åland och berör ett stort antal näringsidkare. Därför behöver det finnas övergångsbestämmelser som reglerar hur övergången mellan tillämpningen av den gällande och den föreslagna landskapslagen ska gå till. Detta garanterar förutsebarheten i näringsverksamheten och näringsidkarnas berättigade förväntningar. Principen om skyddet för berättigade förväntningar ska även skydda enskildas förväntningar gentemot lagstiftaren. Sedan den gällande landskapslagen trädde i kraft den 1 juli 1996 har ett stort antal näringsidkare beviljats näringsrätt. Det är också möjligt att det finns näringsidkare som lagligen idkar näring med stöd av ännu äldre lagstiftning eller tillstånd som beviljats med sådan lagstiftning.
Enligt 1 mom. får den som när denna lag träder i kraft har näringsrätt med stöd av lag eller som innehar en av landskapsregeringen beviljad näringsrätt fortsätta näringsverksamheten utan att behöva söka ett näringstillstånd enligt denna lag. Bestämmelsen innebär att näringsverksamhet som lagligen inletts före lagens ikraftträdande får fortsätta i enlighet med tillståndsvillkoren i de av landskapsregeringen tidigare beviljade näringsrätterna. I momentet föreskrivs också att den tidsmässiga begränsning för beviljandet av tillfälliga näringstillstånd som följer av 17 § 3 mom. tillämpas enbart på ansökningar som lämnas in efter att denna lag träder i kraft. Enligt 17 § 3 mom. ska det vara möjligt att bevilja tillfälliga näringstillstånd för en sammanlagd period som överstiger fem år enbart om det finns särskilt vägande skäl för detta. Övergångsbestämmelsen innebär att denna femårsperiod ska inledas först då ett tillfälligt näringstillstånd beviljas enligt 17 § efter att lagen trätt i kraft.
Övergångsbestämmelsen innebär inte att de näringsidkare som beviljats näringsrätt före den föreslagna landskapslagen träder i kraft skulle vara undantagna från lagens bestämmelser i övrigt. Landskapsregeringens befogenheter gällande tillsyn och påföljder gäller också denna verksamhet. Därtill bör understrykas att ett tillstånd som beviljats av landskapsregeringen med stöd av tidigare lagstiftning inte kan utvidgas till att gälla vilken framtida näringsverksamhet som helst. Om näringsidkaren utvidgar näringsverksamheten till helt nya verksamhetsområden som inte omfattas av det tidigare tillståndet blir näringsidkaren tillståndspliktig enligt den föreslagna lagens bestämmelser.
I 2 mom. föreskrivs om den lag som tillämpas vid behandlingen av en ansökan som anhängiggjorts före lagen träder i kraft. Enligt den första meningen ska huvudregeln vara att den upphävda landskapslagen ska tillämpas om ansökan har anhängiggjorts före den föreslagna lagen träder i kraft. Enligt momentets andra mening ska bestämmelserna i landskapslagen om näringsrätt och näringstillstånd tillämpas på en sådan ansökan om detta skulle leda till ett förmånligare slutresultat för den sökande. Detta kan vara fallet om den föreslagna landskapslagen innehåller lindrigare grunder för beviljande av tillstånd än vad som har gällt vid tillämpningen av den landskapslag som upphävs.
I 3 mom. finns en informativ bestämmelse om att den som när denna lag träder i kraft innehar en av landskapsregeringen beviljad näringsrätt med striktare villkor har rätt att ansöka om att få sina tillståndsvillkor ändrade i förenlighet med denna lag. De näringsrätter som beviljats av landskapsregeringen enligt 4 § i den landskapslag som upphävs kan innehålla tillståndsvillkor som är striktare än det som ska gälla enligt den föreslagna landskapslagen. I dylika fall kan tillståndsinnehavaren ansöka om att få sina tillståndsvillkor ändrade i förenlighet med den föreslagna lagen. En sådan ansökan ska behandlas som en ordinarie ansökan om näringstillstånd och för behandlingen av ansökan uppbärs samma avgift som för en ansökan om näringstillstånd.
I 18 § finns bestämmelser om ett näringsregister i vilket får föras in uppgifter både om de näringsidkare som har beviljats näringstillstånd och de som har näringsrätt med stöd av lag. Avsikten är att uppgifterna i registret ska vara så heltäckande som möjligt gällande vem som har rätt att idka näring på Åland. I 4 mom. finns övergångsbestämmelser enligt vilka landskapsregeringen kan i näringsregistret föra in uppgifter om näringsrätt med stöd av lag och beviljad näringsrätt som fortsättningsvis gäller efter att den föreslagna lagen träder i kraft. På detta sätt blir registret mera heltäckande och informativt. I 18 § 2 mom. räknas upp de uppgifter som landskapsregeringen får föra in i registret. Landskapsregeringen får föra in motsvarande uppgifter om de tillstånd som erhållits före landskapslagen träder i kraft och sådan näringsrätt med stöd av lag som fortsättningsvis gäller efter att lagen träder i kraft.
Enligt 5 mom. ska landskapsförordningar som utfärdats med stöd av den gällande landskapslagen förbli i kraft, om de inte annars strider mot bestämmelserna i denna lag. I dagsläget gäller fortfarande två landskapsförordningar som antagits med stöd av 9 § eller 10 § i landskapslagen om rätt att utöva näring. Det rör sig om landskapsförordningen (1996:49) om inkvarterings- och trakteringsverksamhet och landskapsförordningen (2006:112) om kvalitetsfordringar inom räddningsväsendet. Avsikten är att dessa förordningar ska ses över snarast, bl.a. med tanke på det som föreskrivs i självstyrelselagens 21 § om att bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter ska finnas på lagnivå.
30 § Lagstiftningsordningen. Enligt 35 § 2 mom. i lagtingsordningen kan i en landskapslag bestämmas att ändring och upphävande av eller avvikelse från landskapslagen ska omfattas av minst två tredjedelar av de avgivna rösterna. En sådan landskapslag antas i samma ordning som 35 § 1 mom. i lagtingsordningen, dvs. lagtingets beslut ska vid ärendets andra behandling omfattas av minst två tredjedelar av de avgivna rösterna. Självstyrelsepolitiska nämnden har ansett att huvudregeln bör vara att lagar som reglerar principiellt viktiga självstyrelsepolitiska frågor ska antas med kvalificerad majoritet.[148] Landskapsregeringen anser att den föreslagna landskapslagen är så nära förknippad med det åländska nationalitetsskyddet att den bör ges karaktären av konstitutionell landskapslagstiftning. Därmed kommer samtliga huvudsakliga landskapslagar om det åländska nationalitetsskyddet att omfattas av denna kvalificerade lagstiftningsordning. I 9 § 3 mom. i landskapslagen (2015:99) om åländsk hembygdsrätt och förslaget till 27 § i landskapslagen om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd ingår liknande bestämmelser.
Lagtext
Landskapsregeringen föreslår att följande lag antas.
L A N D S K A P S L A G
om näringsrätt och näringstillstånd
I enlighet med lagtingets beslut, tillkommet i den ordning 35 § lagtingsordningen för Åland anger, föreskrivs:
1 kap.
Allmänna bestämmelser
1 §
Lagens syfte
Lagens syfte är att trygga den åländska befolkningens nationalitetsskydd i näringsverksamheten på Åland. Lagen ska särskilt skydda det svenska språkets ställning.
2 §
Lagens tillämpningsområde
Lagen tillämpas på näring som utövas på Åland.
Lagen tillämpas om en näringsidkare som är etablerad utanför Åland aktivt erbjuder varor eller tjänster på Åland.
Lagen tillämpas på sporadisk näringsverksamhet endast om den marknadsförs på Åland.
Lagen tillämpas inte ombord på fartyg som är registrerade på Åland och som huvudsakligen färdas i internationell trafik. Den som inleder näringsverksamhet på ett sådant fartyg ska ändå anmäla detta till landskapsregeringen innan verksamheten inleds. En sådan näringsidkare ska vara myndig och inte ha meddelats näringsförbud eller vara försatt i konkurs.
Bestämmelserna i 2 kap. påverkar inte tillämpningen av bestämmelserna i 3 och 4 kap. eller den tillsyn och de påföljder som avser dessa bestämmelser.
3 §
Annan lagstiftning om näringsverksamhet
Om skyldighet att göra etableringsanmälan innan näringsverksamhet inleds föreskrivs i handelsregisterlagen (FFS 564/2023).
Genom landskapslag kan föreskrivas särskilt om utövandet av viss näring.
I rikslagstiftningen föreskrivs särskilt om utövandet av vissa näringar inom rikets lagstiftningsbehörighet.
4 §
Definitioner
I denna lag avses med
1) näringsverksamhet utövande av yrke eller näring i syfte att få inkomst eller annan ekonomisk vinning,
2) näringsidkare fysiska eller juridiska personer som utövar näring,
3) näringsrätt rätt att utöva näring med stöd av lag enligt 3 kap.,
4) näringstillstånd rätt att utöva näring med stöd av tillstånd enligt 4 kap.,
5) pågående hemvistperiod sådan boendeperiod på Åland som avses i 3 § 2 punkten i landskapslagen (2015:99) om åländsk hembygdsrätt.
5 §
Rätt att utöva näring
Näring får utövas endast av en fysisk eller juridisk person som har näringsrätt med stöd av lag eller som har beviljats näringstillstånd av landskapsregeringen.
2 kap.
Bestämmelser om det svenska språket i näringsverksamheten
6 §
Näringsidkares skyldigheter gällande det svenska språket
Var och en har rätt att betjänas på det svenska språket då varor och tjänster erbjuds på marknaden. För att trygga en effektiv kommunikation på svenska ska den som är i kontakt med en näringsidkare kunna betjänas av någon som har tillfredsställande kunskaper i svenska.
En näringsidkare ska tillse att väsentlig och nödvändig dokumentation om de varor och tjänster som erbjuds på marknaden tillhandahålls på svenska. Då dessa varor eller tjänster marknadsförs ska det ske på svenska.
Skyldigheterna i denna paragraf tillämpas inte på en näringsidkare som är etablerad på Åland till den del denna riktar sig till marknader utanför Åland. Om näringsidkaren inte är etablerad på Åland tillämpas skyldigheterna enbart till den del varor eller tjänster erbjuds aktivt på den åländska marknaden.
En näringsidkares särskilda skyldigheter gällande det svenska språket enligt denna paragraf förhindrar inte att andra språk används i näringsverksamheten.
Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas inte till den del det i Europeiska unionens lagstiftning föreskrivs om en fullständig harmonisering gällande användning av språk i näringsverksamheten.
7 §
Närmare bestämmelser och annan lagstiftning
Språkkunskaperna i 6 § 1 mom. ska motsvara kravet i 7 § 2 mom. 3 punkten i självstyrelselagen på tillfredsställande kunskaper i svenska. Språkkunskaperna kan påvisas genom utbildning som har genomgåtts på svenska, språkexamensintyg, annan dokumentation av språkkunskaperna eller annan muntlig eller skriftlig information om språkkunskaperna. Näringsidkare som inte förmår påvisa tillfredsställande kunskaper i svenska på de grunder som avses i 7 § i landskapslagen (2015:99) om åländsk hembygdsrätt undantas från kunskapskravet.
Genom landskapsförordning kan utfärdas närmare bestämmelser om
1) nivån på de tillfredsställande kunskaperna i det svenska språket enligt 6 § 1 mom. och förfarandet för påvisandet av dessa kunskaper,
2) undantaget från språkkunskaperna enligt 7 § 1 mom. och förfarandet för fastställandet av sådant undantag, samt
3) de handlingar som ingår i den väsentliga och nödvändiga dokumentation som avses i 6 § 2 mom.
I annan landskapslagslagstiftning finns särskilda bestämmelser om språket i näringsverksamheten som kompletterar bestämmelserna i detta kapitel.
I självstyrelselagen finns särskilda bestämmelser om statsrådets skyldigheter gällande information och föreskrifter på svenska.
Om näringsidkares språkliga skyldigheter i konsumentförhållanden föreskrivs i rikets konsumentlagstiftning.
8 §
Tillsyn, påföljder och straff
Landskapsregeringen utövar tillsyn av bestämmelserna i detta kapitel.
På begäran ska en näringsidkare kunna påvisa hur de språkliga skyldigheterna i 6 § 1 och 2 mom. uppfylls i näringsverksamheten. Om en näringsidkare utövar näringen i strid med dessa skyldigheter ska landskapsregeringen uppmana näringsidkaren att uppfylla sin skyldighet inom en utsatt tid. Om de förseelser eller försummelser som har framkommit inte rättas till inom den utsatta tiden kan landskapsregeringen ge näringsidkaren en anmärkning. Landskapsregeringen ska ge näringsidkaren en varning om försummelserna eller förseelserna är allvarliga och de fortgår trots uppmaning.
Landskapsregeringen kan förena en uppmaning enligt 2 mom. med vite. Närmare bestämmelser om vite finns i landskapslagen (2008:10) om tillämpning i landskapet Åland av viteslagen.
Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet utövar näring i strid med 6 § 1 eller 2 mom. ska för brott mot bestämmelserna om det svenska språket i näringsverksamheten dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Den som genom oaktsamhet gör sig skyldig till en sådan gärning ska för näringsförseelse dömas till böter. Åklagaren får väcka åtal för brott endast om landskapsregeringen har gjort en polisanmälan.
3 kap.
Näringsrätt med stöd av lag
9 §
Fysiska personers näringsrätt med stöd av lag
Myndiga fysiska personer som varken har försatts i konkurs eller meddelats näringsförbud och som har hembygdsrätt eller en pågående hemvistperiod på Åland under minst fem år har rätt att utöva rörelse eller yrke som näring.
Den som är bosatt på Åland och bedriver näring utan annat biträde än make eller egna omyndiga barn och utan begagnande av affärslokal, kontor eller något annat särskilt driftställe har näringsrätt med stöd av 11 § i självstyrelselagen.
10 §
Fiske och jordbruk
Var och en har rätt att idka fiske och jordbruk.
4 kap.
Näringstillstånd
11 §
Tillståndsplikt
Annan än i 3 kap. avsedd näringsverksamhet är tillståndspliktig och förutsätter att Ålands landskapsregering beviljar ett näringstillstånd.
12 §
Ansökan om näringstillstånd
Näringsidkare ska ansöka om ett näringstillstånd i god tid före den tillståndspliktiga näringsverksamheten inleds. Näringsverksamheten får inte inledas före näringstillståndet har beviljats.
Tillståndsinnehavare är skyldiga att ansöka om ett nytt näringstillstånd om näringsverksamheten ändras så att näringstillståndet inte längre omfattar all verksamhet.
Om näringsverksamheten har inletts av oaktsamhet utan att landskapsregeringen har beviljat ett näringstillstånd ska näringsidkaren underrättas om skyldigheten att ansöka om ett näringstillstånd och sätta ut en tidsfrist för inlämnandet av ansökan om tillstånd.
I ansökan ska sökanden lämna uppgifter som identifierar näringsidkaren och preciserar vilken typ av näringsverksamhet som ansökan gäller. På begäran av landskapsregeringen ska sökanden särskilt lämna sådana uppgifter som är nödvändiga för prövningen av att näringsverksamheten är förenlig med i lag föreskrivna grunder för beviljande av tillstånd och de villkor som kommer att fastställas i näringstillståndet.
13 §
Tillståndsförfarandet
Landskapsregeringen ska behandla en ansökan om näringstillstånd utan dröjsmål.
Om det finns särskilt vägande skäl kan landskapsregeringen meddela att näringsverksamheten får inledas före ansökan har tagits upp till slutlig prövning och tillståndet har beviljats.
Om det finns särskilda skäl får ett näringstillstånd beviljas en juridisk person som håller på att bildas. I tillståndet ska som villkor föreskrivas att till landskapsregeringen ska meddelas utan dröjsmål när den juridiska personen har bildats.
Vid handläggningen av en ansökan om ett näringstillstånd tillämpas förvaltningslagen för landskapet Åland och övriga allmänna förvaltningsrättsliga bestämmelser, om inte annat föreskrivs i denna lag.
Närmare bestämmelser av teknisk natur som gäller innehållet i en ansökan om näringstillstånd och tillståndsförfarandet enligt denna paragraf kan utfärdas genom landskapsförordning.
14 §
Fysiska personers permanenta näringstillstånd
Landskapsregeringen ska bevilja ett permanent näringstillstånd åt en fysisk person som inte har näringsrätt med stöd av lag om personen har sin hemort på Åland och näringsidkarens verksamhet bedrivs på svenska.
När landskapsregeringen beviljar ett permanent näringstillstånd i enlighet med 1 mom. ska som villkor för tillståndet föreskrivas att
1) tillståndet gäller för en närmare avgränsad näringsverksamhet,
2) verksamheten ska bedrivas på svenska och att
3) den fysiska personens hemort ska vara på Åland.
Näringstillståndet förfaller om den fysiska personen erhåller näringsrätt med stöd av lag.
15 §
Juridiska personers permanenta näringstillstånd
Landskapsregeringen ska bevilja en juridisk person ett permanent näringstillstånd om
1) den juridiska personen har sin hemort på Åland,
2) minst en ordinarie styrelseledamot, eller dennes ersättare vid förfall, alternativt bolagsman har hembygdsrätt eller en pågående hemvistperiod på Åland under minst fem år, samt
3) näringsverksamheten bedrivs på svenska.
När landskapsregeringen beviljar ett permanent näringstillstånd i enlighet med 1 mom. ska som villkor för tillståndet föreskrivas att
1) tillståndet gäller för en närmare avgränsad näringsverksamhet,
2) den juridiska personen ska ha sin hemort på Åland,
3) det som föreskrivs i 1 mom. 2 punkten ska vara uppfyllt och att personen ska ha en faktisk anknytning till den juridiska personen, samt att
4) verksamheten ska bedrivas på svenska.
16 §
Permanent näringstillstånd vid särskilda förhållanden
Landskapsregeringen kan bevilja ett permanent näringstillstånd med avvikelse från det som föreskrivs i 14 § och 15 § om näringsverksamheten gäller basservice för samhällsfunktioner som är samhälleligt betydelsefull för Åland, eller om det i lag föreskrivs särskilda krav gällande utövandet av viss näring som är oproportionerligt svåra att uppfylla i förenlighet med det som föreskrivs i 14 § eller 15 §. Vid prövningen av ansökan ska särskilt beaktas näringsverksamhetens karaktär och den betydelse tillgången till verksamheten har för Åland.
När landskapsregeringen beviljar ett permanent näringstillstånd i enlighet med 1 mom. ska som villkor för tillståndet föreskrivas att det enbart gäller för närmare definierad basservice eller särskild i lag reglerad näringsverksamhet. I den mån detta är förenligt med tillståndets syfte och verksamhetens karaktär kan också fastställas sådana villkor som annars ska fastställas enligt 14 § 2 mom. eller 15 § 2 mom. i ett permanent näringstillstånd.
17 §
Tillfälligt näringstillstånd
Landskapsregeringen kan bevilja fysiska och juridiska personer ett tillfälligt näringstillstånd med avvikelse från de grunder och tillståndsvillkor som gäller vid beviljande av permanenta näringstillstånd. Dessa avvikelser kan inte gälla de grunder och villkor som förutsätter att verksamheten ska bedrivas på svenska.
När landskapsregeringen beviljar ett tillfälligt näringstillstånd ska som villkor föreskrivas att
1) verksamheten ska bedrivas på svenska och att
2) tillståndet gäller en närmare angiven näringsverksamhet och tidsperiod.
Tillfälliga näringstillstånd kan beviljas för en sammanlagd period som överstiger fem år enbart om det finns särskilt vägande skäl för detta.
18 §
Näringsregister
Landskapsregeringen ska upprätthålla ett näringsregister i syfte att stöda tillsynen av att näringsverksamheten sker i förenlighet med denna lag. I näringsregistret får föras in uppgifter både om de näringsidkare som har beviljats näringstillstånd och de som har näringsrätt med stöd av lag.
I registret får landskapsregeringen föra in uppgifter om
1) anmälningar som gjorts enligt 2 § 4 mom.,
2) de näringsidkare som har erhållit näringstillstånd,
3) beviljade näringstillstånd,
4) villkor och giltighetstider för näringstillstånd,
5) de näringsidkare som har näringsrätt med stöd av lag, samt
6) administrativa påföljder, varningar, återkallanden och straff som avses i denna lag.
Var och en har rätt att få information om de uppgifter som har förts in i registret i enlighet med offentlighets- och dataskyddslagstiftningen. Offentliga uppgifter om de näringsidkare som har rätt att idka näring och den grund som rätten baserar sig på kan publiceras på landskapsregeringens webbplats i enlighet med dataskyddslagstiftningen.
Landskapsregeringen får utan hinder av sekretessbestämmelser lämna uppgifter från näringsregistret till åklagar- och polismyndigheter för utredning av brott eller för väckande av åtal.
5 kap.
Tillsyn och påföljder
19 §
Tillsynsmyndighet
Tillsyn enligt denna lag utövas av landskapsregeringen. I 8 § finns särskilda bestämmelser om tillsyn och påföljder gällande bestämmelserna i 2 kap. om det svenska språket i näringsverksamheten.
Bestämmelser om polisens skyldighet att ge handräckning åt myndigheter för fullgörande av en lagstadgad tillsynsskyldighet finns i 9 kap. 1 § i polislagen (FFS 872/2011), tillämplig på Åland i enlighet med landskapslagen (2021:12) om tillämpning på Åland av polislagen.
20 §
Tillsynsmyndighetens rätt att få uppgifter
En näringsidkare är skyldig att utan hinder av sekretessbestämmelser och på uppmaning lämna till landskapsregeringen de uppgifter som behövs för tillsynen av att verksamheten är förenlig med skyldigheterna i denna lag och med villkor som har fastställts i ett näringstillstånd.
På landskapsregeringens begäran ska andra myndigheter lämna de uppgifter som behövs för tillsyn enligt denna lag. Om en annan myndighet konstaterar att näringsverksamhet sker i strid med denna lag ska denna, utan hinder av sekretessbestämmelser, anmäla detta till landskapsregeringen.
21 §
Inspektion
Landskapsregeringen får vid tillsynen enligt denna lag inspektera en näringsidkares verksamhet och lokaler som används i verksamheten i syfte att utreda om näringsverksamheten är förenlig med denna lag. Näringsidkaren är skyldig att vid en granskning visa att verksamheten är förenlig med skyldigheterna i denna lag och med villkor som har fastställts i ett näringstillstånd.
I utrymmen som används för boende av permanent natur får inspektion utföras endast om det är nödvändigt för att utreda omständigheter som är föremål för inspektion och om det i det aktuella fallet finns motiverade och specificerade skäl att misstänka att brott skett eller kommer att ske så att påföljden kan vara ett fängelsestraff enligt denna lag eller strafflagen (39/1889).
Om utförandet av inspektioner gäller i övrigt det som föreskrivs i förvaltningslagen för landskapet Åland.
22 §
Administrativa påföljder
Om en näringsidkare försummar att
1) lämna in en anmälan enligt 2 § 4 mom.,
2) söka ett näringstillstånd, trots tillståndsplikt, eller
3) lämna de uppgifter som behövs för tillsynen enligt 20 §
ska landskapsregeringen uppmana näringsidkaren att uppfylla sin skyldighet inom en utsatt tid. Landskapsregeringen ska förbjuda näringsverksamheten om näringsidkaren inte gör en anmälan eller söker om ett näringstillstånd inom den utsatta tiden.
Om landskapsregeringen anser att en näringsidkare som har näringsrätt med stöd av lag utövar näringen i strid med skyldigheterna i denna lag ska landskapsregeringen uppmana näringsidkaren att uppfylla sin skyldighet inom en utsatt tid.
Om de förseelser eller försummelser som har framkommit vid tillämpningen av 1 och 2 mom. kan rättas till inom den utsatta tiden kan landskapsregeringen ge näringsidkaren en anmärkning. Landskapsregeringen ska ge näringsidkaren en varning om försummelserna eller förseelserna är allvarliga och de fortgår trots uppmaning.
Landskapsregeringen kan förena en uppmaning eller ett förbud enligt denna paragraf med vite. Närmare bestämmelser om vite finns i landskapslagen (2008:10) om tillämpning i landskapet Åland av viteslagen.
23 §
Återkallande av näringstillstånd
Landskapsregeringen kan återkalla ett näringstillstånd för viss tid eller permanent.
Landskapsregeringen ska innan ett näringstillstånd återkallas eller en varning utdelas uppmana tillståndsinnehavaren att inom en utsatt tid rätta till brister eller försummelser gällande skyldigheterna i denna lag eller tillståndsvillkoren.
Landskapsregeringen kan ge tillståndsinnehavaren en anmärkning om de förseelser eller försummelser som har framkommit kan rättas till. Landskapsregeringen ska ge tillståndsinnehavaren en varning om försummelserna eller förseelserna gällande skyldigheterna i denna lag eller tillståndsvillkoren är allvarliga och de fortgår trots uppmaning.
Landskapsregeringen ska återkalla ett näringstillstånd om tillståndsinnehavarens försummelser eller förseelser gällande skyldigheterna i denna lag eller tillståndsvillkor är allvarliga och de fortgår trots en varning. Även om ingen varning getts kan landskapsregeringen återkalla ett näringstillstånd om tillståndsinnehavarens försummelser och förseelser tyder på uppenbar likgiltighet för skyldigheterna i denna lag eller tillståndsvillkoren. Landskapsregeringen ska inte återkalla ett näringstillstånd för en period som är längre än sex månader om ett permanent återkallande skulle vara oskäligt.
Landskapsregeringen ska återkalla ett näringstillstånd om tillståndsinnehavaren begär det.
Landskapsregeringen kan förena en uppmaning eller varning enligt denna paragraf med vite.
24 §
Polisanmälan
Landskapsregeringen kan göra en polisanmälan för de brott som avses i 27 § om näringsidkarens försummelser eller förseelser gällande skyldigheter i denna lag eller tillståndsvillkor är allvarliga eller om de fortgår trots uppmaning.
Landskapsregeringen ska inte göra en polisanmälan om överträdelsen som helhet betraktad ska anses som ringa och om näringsidkaren rättar till de brister eller försummelser som har framkommit.
25 §
Sökande av ändring i tillsynsmyndighetens beslut
Besvär över lagligheten av landskapsregeringens beslut får anföras hos högsta förvaltningsdomstolen. Besvärsanvisning ska fogas till ett sådant beslut på det sätt som föreskrivs i 42 § i förvaltningslagen för landskapet Åland.
Landskapsregeringen kan bestämma att ett beslut som fattats med stöd av denna lag ska iakttas trots eventuella besvär, såvida inte besvärsmyndigheten beslutar något annat.
26 §
Avgifter
Landskapsregeringen beslutar om vilka prestationer som är avgiftsbelagda vid genomförandet av denna lag i enlighet med vad som föreskrivs i landskapslagen (1993:27) om grunderna för avgifter till landskapet.
27 §
Straffbestämmelser
Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
1) utövar näring utan att ha gjort den anmälan som avses i 2 § 4 mom.,
2) utövar näring utan att varken ha näringsrätt med stöd av lag eller näringstillstånd,
3) utövar näring i strid med villkor som ställs upp i ett näringstillstånd enligt 14–17 §§, eller
4) vägrar lämna till landskapsregeringen de uppgifter som behövs för tillsyn enligt 20 § 1 mom.
ska, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans, för brott mot bestämmelserna om rätt att utöva näring dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.
Den som genom oaktsamhet gör sig skyldig till en gärning som nämns i 1 mom. ska, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans, för näringsförseelse dömas till böter.
6 kap.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
28 §
Ikraftträdande
Denna lag träder i kraft den
Genom denna lag upphävs landskapslagen (1996:47) om rätt att utöva näring.
29 §
Övergångsbestämmelser
Den som när denna lag träder i kraft har näringsrätt med stöd av lag eller som innehar en av landskapsregeringen beviljad näringsrätt får fortsätta näringsverksamheten utan att behöva söka ett näringstillstånd enligt denna lag. Den tidsmässiga begränsning för beviljandet av tillfälliga näringstillstånd som följer av 17 § 3 mom. tillämpas enbart på ansökningar som lämnas in efter att denna lag träder i kraft.
På en ansökan om tillstånd som anhängiggjorts före denna lag träder i kraft tillämpas den tidigare landskapslagen. Bestämmelserna i denna lag tillämpas dock på en sådan ansökan om detta leder till ett förmånligare slutresultat för den sökande.
Den som när denna lag träder i kraft innehar en av landskapsregeringen beviljad näringsrätt med striktare villkor har rätt att ansöka om att få sina tillståndsvillkor ändrade i förenlighet med denna lag.
Landskapsregeringen får i det näringsregister som avses i 18 § föra in motsvarande uppgifter om sådan näringsrätt med stöd av lag eller beviljad näringsrätt som fortsättningsvis är giltig efter att denna lag träder i kraft.
Landskapsförordningar som har utfärdats med stöd av landskapslagen om rätt att utöva näring förblir i kraft, om de inte annars strider mot bestämmelserna i denna lag.
30 §
Lagstiftningsordningen
Denna lag får inte ändras eller upphävas, inte heller får avvikelse från den göras på annat sätt än 35 § lagtingsordningen (2011:97) för Åland föreskriver.
| Mariehamn den 17 maj 2023 | |
|
V i c e l a n t r å d |
Harry Jansson |
|
Föredragande minister |
Roger Höglund |
[1] Se bl.a. UtUB 4/2003 rd, s. 39.
[2] HFD:2013:34.
[3] Rapport avgiven till Nationernas Förbunds råd av Rapportörskommissionen 1921.
[4] RP 100/1946 rd, s. 3.
[5] ÅSUB-rapport 2002:5, s. 10.
[6] RP 309/1993 rd, s. 71.
[7] RP 73/1990 rd, s. 44.
[8] Se bl.a. högsta domstolens utlåtande 28.5.2019, OH 2019/104.
[9] LS-framställning nr 30/1993-94.
[10] Lagframställningen nr 7/1956.
[11] Lagtingets näringsutskotts betänkande nr 13/1993-94.
[12] Betänkande från den parlamentariska kommittén för hembygdsrätt, jordförvärv och näringsrätt, Åländsk utredningsserie 2009:4, s. 61.
[13] HFD:2013:34.
[14] Landskapsstyrelsens framställning nr 40/1993-94 och nr 6/1995-96.
[15] Republikens president förordnade den 13 oktober 1995 landskapslagen om rätt att utöva näring att förfalla i sin helhet.
[16] Landskapsstyrelsens framställning nr 40/1993-94, s. 13-14.
[17] Landskapsstyrelsens framställning nr 40/1993-94, s. 14.
[18] Landskapsstyrelsens framställning nr 40/1993-94, s. 8.
[19] Landskapsstyrelsens framställning nr 40/1993-94, s. 14.
[20] Näringsutskottets betänkande nr 13/1993-94, s. 2.
[21] Beslut nr 67/23.12.1999.
[22] Lagutskottets betänkande nr 15/2001-2002.
[23] HFD 3.9.2002, dnr 3279/1/01
[24] ÅSUB-rapport 2002:5, s. 12-13.
[25] Åländsk utredningsserie 2009:4, s. 32.
[26] HFD 22.12.1999, dnr 2388/1/97.
[27] HFD 31.12.2002, dnr 1700/1/01.
[28] HFD:2013:34.
[29] Ålands tingsrätt, 20.5.2011, dom 11/258, ärendenummer R 11/63.
[30] Ålands tingsrätt, 30.1.2009, dom 09/49, ärendenummer R 08/592.
[31] Justitieombudsmannens beslut 1.7.2011, dnr 3723/4/09.
[32] FNU nr 1/2021-2022 och LKU nr 8/2021-2022.
[33] Betänkande från den parlamentariska kommittén för hembygdsrätt, jordförvärv och näringsrätt. Åländsk utredningsserie 2009:4.
[34] Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden.
[35] Se 1 § 1 mom. i lagtingsordningen (2011:97) för Åland.
[36] Preambeln till protokoll nr 2 i akten om villkoren för Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning.
[37] RP 100/1946 rd, s. 3.
[38] LU 16/1992-93, s. 2. Se även RP 73/1990 rd, s. 46.
[39] RP 73/1990 rd, s. 62.
[40] RP 73/1990 rd, s. 69.
[41] Högsta domstolens utlåtande 29.6.2022, HD/1019/2022.
[42] RP 73/1990 rd, s. 5.
[43] RP 100/1946 rd, s. 7. Se John Uggla, Om Ålands självstyrelse, SvJT 1947, s. 74.
[44] RP 100/1946 rd, s. 7.
[45] RP 73/1990 rd, s. 44.
[46] RP 309/1993 rd, s. 71/II och GrUB 25/1994 rd.
[47] Högsta domstolens utlåtande 16.9.2011, OH 2011/178.
[48] Ålandsdelegationens utlåtande nr 18/15, 2.6.2015.
[49] Högsta domstolens utlåtande 28.5.2019, OH 2019/104.
[50] GrUU 69/2014 rd och GrUU 13/2014 rd.
[51] GrUU 31/2006 rd, s. 2 och GrUU 8/2006 rd, s. 3/II.
[52] Ålandsdelegationens utlåtande nr 20/22, s. 2-3.
[53] Dom i mål C‑617/10, Fransson. ECLI:EU:C:2013:105, punkt 21 och dom i mål C‑390/12, Pfleger. ECLI:EU:C:2014:281, punkt 36.
[54] Se även HFD 2013:34 och högsta domstolens utlåtande OH2015/155.
[55] T.ex. domen i mål C-302/97, Klaus Konle. ECLI:EU:C:1999:271, punkt 52.
[56] Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden.
[57] Förslag till avgörande i mål C‑391/20, Boriss Cilevičs. ECLI:EU:C:2022:166, punkt 48.
[58] Dom av den 9 december 2010 i mål C-300/09, Toprak och C-301/09, Oguz. ECLI:EU:C:2010:756, punkt 30.
[59] Högsta domstolens utlåtande av den 29 april 1999, OH 99/46.
[60] Se t.ex. dom i mål C‑379/20 av den 2 september 2021, Udlændingenævnet. EU:C:2021:660 och HFD:2023:15.
[61] I t.ex. Frankrike finns en särskild lag för skyddet av det franska språket (Loi no 94-665 relative à l’emploi de la langue française).
[62] Dom av den 28 november 1989 i mål C-379/87, Anita Groener. ECLI:EU:C:1989:599, punkt 19.
[63] Dom av den 6 juni 2000 i mål C-281/98, Roman Angonese. ECLI:EU:C:2000:296, punkt 48.
[64] Dom av den 16 april 2013 i mål C‑202/11, Las. EU:C:2013:239, punkt 26.
[65] Dom i mål C‑391/20, Boriss Cilevičs. ECLI:EU:C:2022:638, punkt 83.
[66] T.ex. GrUU 39/2020 rd, s. 3.
[67] Dom i mål C‑266/16, Western Sahara Campaign UK. ECLI:EU:C:2018:118, punkt 47.
[68] Till exempel dom av den 6 oktober 2020 i mål C‑66/18, kommissionen/Ungern. EU:C:2020:792, punkt 167 och där angiven rättspraxis.
[69] Dom i mål C‑391/20, Boriss Cilevičs. ECLI:EU:C:2022:638, punkterna 48-87.
[70] Förslag till avgörande i mål C‑64/20, An tAire Talmhaíochta. ECLI:EU:C:2021:14, punkterna 71-82.
[71] Dom i mål C‑206/19, ”KOB” SIA. ECLI:EU:C:2020:463.
[72] Anmälan gjordes den 19 december 2022 i kommissionens informationssystem för den inre marknaden (IMI). Nummer: 469396.1.
[73] GrUU 15/2018 rd, s. 53.
[74] Dom i mål C‑66/18, kommissionen/Ungern. EU:C:2020:792, punkt 178.
[75] Skäl 40 och 60 i tjänstedirektivet.
[76] Dom i mål C‑156/13, Digibet. ECLI:EU:C:2014:1756.
[77] Dom i mål C‑15/15, New Valmar. EU:C:2016:464, punkt 50.
[78] Fallet rörde kommunikationen mellan tandläkare och patient. Dom i mål C-424/97, Haim. ECLI:EU:C:2000:357.
[79] Ballantyne Davidson, McIntyre v Canada, HRC Dec 359/1989 and 385/1989, UNHRC, 47th Sess, UN Doc CCPR/C/47/D/359/1989 (1993).
[80] Dom i mål C-33/97, Colim NV. ECLI:EU:C:1999:274.
[81] Till exempel ÅD-utlåtande nr 12/03 och nr 16/16.
[82] Dom i mål C‑391/20, Boriss Cilevičs. ECLI:EU:C:2022:638, punkt 82.
[83] Dom i mål C‑391/20, punkterna 85-86.
[84] Högsta domstolens utlåtande 29.6.2022, HD/1019/2022.
[85] Dom i mål C‑741/19, Republiken Moldavien, EU:C:2021:655, punkt 45.
[86] Dom i mål C‑573/17, Popławski. ECLI:EU:C:2019:530.
[87] För EU-domstolens prövning av regional lagstiftning i Italien, se dom i mål C-169/08, Presidente del Consiglio dei Ministri. ECLI:EU:C:2009:709.
[88] Till exempel Ålandsdelegationens utlåtande nr 18/20, s. 4.
[89] Dom i mål C‑561/19, Consorzio. ECLI:EU:C:2021:799.
[90] Ålands förvaltningsdomstol har en gång begärt ett förhandsavgörande gällande förhållandet mellan rikets skattelagstiftning och unionsrätten. Dom i mål C-42/02, Diana Elisabeth Lindman. ECLI:EU:C:2003:613.
[91] ÅSUB Rapport 2016:6. Språkbehovet i det privata näringslivet.
[92] ÅSUB Rapport 2016:6, s. 32-34.
[93] Betänkande från den parlamentariska kommittén för hembygdsrätt, jordförvärv och näringsrätt. Åländsk utredningsserie 2009:4.
[94] ÅLR 2020/1677.
[95] ÅLR 2020/7263.
[96] RP 100/1946 rd, s. 3.
[97] Lagtingets näringsutskotts betänkande nr 13/1993-94, s. 1.
[98] Domstolens dom av den 25 juli 1991 i mål C-221/89, Factortame. ECLI:EU:C:1991:320, punkt 20.
[99] LF 25/2017-2018, s. 32.
[100] Dom i mål C‑384/93, Alpine Investments. EU:C:1995:126, punkt 22.
[101] Se dom i målen C-585/08 och C‑144/09, Pammer och Hotel Alpenhof. EU: C:2010:740, punkt 93.
[102] Landskapsstyrelsens framställning nr 40/1993-94, s. 11-12.
[103] Landskapsstyrelsens framställning nr 40/1993-94, s. 8-9.
[104] Landskapsstyrelsens framställning nr 40/1993-94, s. 11.
[105] I svensk lagstiftning, t.ex. 13 kap. 1 § inkomstskattelagen (1999:1229).
[106] RP 244/2022 rd, s. 149-151.
[107] Landskapsstyrelsens framställning nr 40/1993-94, s. 13-14.
[108] Se t.ex. domstolens dom av den 12 september 2000, Pavlov m.fl., C-180/98–C-184/98. ECLI:EU:C:2000:428, punkt 75.
[109] Justitieombudsmannens beslut 1.7.2011, dnr 3723/4/09.
[110] RP 309/1993 rd, s. 25.
[111] Till exempel 3 § i landskapslag (2021:5) om tillämpning på Åland av lagen om privata säkerhetstjänster.
[112] Till exempel taxiförare ska ha tillräckliga språkkunskaper, se 151 § i lagen om transportservice (FFS 320/2017).
[113] Till exempel artikel 8.1 i direktiv 2014/40/EU om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter och om upphävande av direktiv 2001/37/EG.
[114] RP 32/2008 rd, s. 18.
[115] I 2 kap. i konsumentskyddslagen (FFS 38/1978) finns också bestämmelser gällande marknadsföring samt förfaranden i kundrelationer.
[116] Artikel 2 i Loi n° 94-665 du 4 août 1994 relative à l’emploi de la langue française.
[117] Till exempel artikel 128 i den katalanska konsumentlagen, LLEI 22/2010, de 20 de juliol (DOGC núm. 5677, del 23), del Codi de consum de Catalunya. Se också
< https://llengua.gencat.cat/en/serveis/empresa_/marc-legal/pmf-empreses/>.
[118] Till exempel dom i mål C-202/11, Anton Las. ECLI:EU:C:2013:239, punkt 32.
[119] Till exempel dom i mål C-33/97, Colim NV. ECLI:EU:C:1999:274, punkterna 34-35.
[120] RP 73/1990 rd, s. 61.
[121] Se särskilt kap. 2.4 och 7.3 i lagförslag 16/2013-2014.
[122] Lagförslag nr 16/2013-2014, särskilt kapitel 4.
[123] Landskapsstyrelsens framställning nr 6/1995-96.
[124] Högsta domstolens utlåtande 9.9.2003. Dnr OH 2003/67.
[125] Lagförslag 16/2013-2014, se särskilt kapitel 4.2.
[126] HFD:2013:34.
[127] Till exempel tillstånd av den 15 november 2022, ÅLR 2022/9286.
[128] Lagförslag nr 16/2013-2014, särskilt kapitel 4.
[129] Se 9 § i jordförvärvslag för Åland (FFS 3/1975).
[130] ÅLR 2019/8295, 8.1.2020.
[131] ÅLR 2020/7028, 23.3.2021.
[132] Landskapsstyrelsens framställning nr 40/1993-94, s. 13.
[133] Se t.ex. GrUU 14/2009 rd, s. 2 och GrUU 11/2008 rd, s. 3.
[134] Se t.ex. GrUU 31/2017 rd, s. 2, GrUU 42/2016 rd, s. 2, GrUU 38/2016 rd, s. 2, GrUU 29/2016 rd.
[135] GrUU 63/2014.
[136] Se t.ex. GrUU 46/2016 rd.
[137] GrUU 2/2012 rd, s. 3, och GrUU 21/2009 rd, s. 4—5.
[138] ÅLR 2017/7701, beslut 15.11.2017.
[139] Framställning 8/2006-2007, detaljmotivering till 34 §.
[140] Se t.ex. GrUU 2/1996 rd och GrUU 12/1998 rd.
[141] Se t.ex. GrUU 20/2001 rd, s. 3.
[142] GrUU 46/2001 rd.
[143] HFD:2016:96.
[144] Till exempel GrUU 16/2003 rd, s. 2/II, GrUU 44/2004 rd, s. 2—3, GrUU 48/2005 rd, s. 2/I, GrUU 8/2006 rd, s. 3/II.
[145] T.ex. HFD:2013:172, HFD:2014:96, HFD:2016:186 och HFD:2017:84.
[146] GrUU 56/2002 rd.
[147] Ålands landskapsregerings beslut (2022:72) om avgifter för prestationer vid landskapsregeringens förvaltning.
[148] Självstyrelsepolitiska nämndens betänkande nr 2/2012-2013.