Lagförslag 3/2021-2022

Tillhör ärendet: Ny blankettlag om foder
Lagtingsår: 2021-2022
Typ av dokument: Lagförslag

Ladda ner Word-dokument

 

LAGFÖRSLAG nr 3/2021-2022

 

Datum

 

 

2021-11-25

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till Ålands lagting

 

 

 

 

 


Ny blankettlag om foder

 

 

Huvudsakligt innehåll

 

Landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar en landskapslag genom vilken foderlagen (FFS 1263/2020), med vissa avvikelser, görs tillämplig på Åland. Förslaget innebär att den nuvarande landskapslagen (2010:83) om tillämpning i landskapet Åland av foderlagen upphävs.

     Den föreslagna landskapslagen innebär att uppdaterade materiella bestämmelser om bl.a. kvalitets- och märkningskrav på foder, krav gällande bedrivande av verksamhet, myndigheterna och deras uppgifter, tillsyn och kontroll, administrativa tvångsmedel och straff görs tillämpliga på Åland. I förslaget finns även nya bestämmelser om påföljdsavgifter som kan komma i fråga vid försumlighet hos foderföretagare att iaktta foderlagstiftningen.

     Den föreslagna landskapslagen innebär att regelverket blir tydligare och övervakningen smidigare, samtidigt som en hög fodersäkerhet bibehålls. Uppdateringen enligt förslaget innebär att det åländska regelverket tydligare motsvarar den gällande EU-lagstiftningen samtidigt som det bättre korresponderar med utformningen av övrig lagstiftning rörande olika segment inom livsmedelskedjan.

 

__________________

 


 

INNEHÅLL

Huvudsakligt innehåll 1

Allmän motivering. 3

1. Inledning. 3

2. Gällande bestämmelser 3

3. EU-lagstiftning. 4

3.1 Allmän lagstiftning om foder och livsmedel 4

3.2 Europeiska unionens speciallagstiftning om foder 7

4. Lagändringarna i riket och deras huvudsakliga orsaker 13

4.1 Allmänt om lagändringarna. 13

4.2 Mål och syften – en närmare beskrivning. 14

5. Landskapsregeringens förslag. 15

5.1 Lagstiftningsteknik. 15

5.2 Mål och tillvägagångssätt 15

6. Förslagets konsekvenser 15

6.1 Ekonomiska konsekvenser 15

6.2 Administrativa konsekvenser 16

6.3 Jämställdhets- och barnkonsekvenser 16

6.4 Miljömässiga konsekvenser 16

6.5 Övriga konsekvenser 16

7. Lagstiftningsbehörighet 17

7.1 Allmänt 17

7.2 Särskilt om GMO. 18

8. Särskilt om påföljdsavgifter 19

9. Andra särskilda påföljder 20

10. Beredningsarbete. 20

Detaljmotivering. 20

Landskapslag om tillämpning på Åland av foderlagen. 20

Lagtext 24

L A N D S K A P S L A G om tillämpning på Åland av foderlagen. 24

Bilaga - foderlagen. 27

 


 

Allmän motivering

 

1. Inledning

 

Hälsotillståndet och det allmänna välbefinnandet hos de djur som utgör basen i den animala livsmedelsproduktionen har stor inverkan på kvaliteten på de livsmedelsprodukter som härrör dessa djur. Ett villkor för att djuren ska må bra är att de får tillgång till foder av god beskaffenhet varmed inte enbart avses hälsomässiga fördelar för djuren utan även för oss människor. Detta förutsätter i sin tur att foderhanteringen, alltifrån produktion via bearbetning och distribution till försäljning och användning, är så säker som möjligt. För att i sin tur åstadkomma en säker foderhantering är det av yttersta vikt att i görligaste mån gynna djurproducenters och foderföretagares verksamhetsförutsättningar på ett likvärdigt sätt men även vid behov styra upp verksamheten i fråga så att den bedrivs på ett ur miljö-, hälso- och djurskyddssynpunkt godtagbart sätt. Härvid erfordras en ändamålsenlig foderlagstiftning vars primära syfte är att se till att våra livsmedel i slutändan håller en hög standard samtidigt som utrymme ges till förbättringar av foderhanteringen allteftersom samhällsutvecklingen framskrider. En funktionell foderlagstiftning och tillsyn bidrar även till att foderföretagarna kan konkurrera på jämbördiga villkor, något som i förlängningen främjar utvecklingen och produktionen av kvalitetsfoder. För att foderlagstiftningens syfte ska uppnås är det viktigt med likabehandling vid tillsynsutövningen samtidigt som djurproducenter och foderföretagare tar sitt ansvar och vidtar de åtgärder som behövs för att foderhanteringen blir så säker som möjligt. Fodret kan därigenom uppfylla de krav som förutsätts i lag och med stöd därav utfärdade bestämmelser.

 

2. Gällande bestämmelser

 

För närvarande regleras foderhanteringen på Åland av landskapslagen (2010:83) om tillämpning i landskapet Åland av foderlagen (nuvarande blankettlagen) Genom nuvarande blankettlagen har foderlagen (FFS 86/2008, äldre foderlagen), med vissa smärre avvikelser, tillämpliggjorts i på Åland.

     Äldre foderlagen reglerar tillverkning, distribution, försäljning, användning, import och export av foderfabrikat samt hanteringen av foderfabrikat som transporteras via Finland utan att förtullas. Lagen gäller i tillämpliga delar också tillverkning av foderfabrikat för eget bruk och användning av foderfabrikat på gårdsbruksenheter. Syftet med den numera i riket upphävda men alltjämt på Åland tillämpade äldre foderlagen är att säkerställa att det på marknaden endast finns tillgång till sådana foderfabrikat som uppfyller lagens krav och sålunda är oförfalskade och av god kvalitet och därigenom ofarliga och lämpliga för sitt ändamål.

     Genom den med stöd av den nuvarande blankettlagen utfärdade landskapsförordningen (2013:38) om tillämpning på Åland av vissa riksförfattningar om foder har, med vissa smärre avvikelser, ett antal av jord- och skogsbruksministeriet tidigare utfärdade förordningar rörande foder tillämpliggjorts på Åland. Dessa förordningar är:

     1) jord- och skogsbruksministeriets förordning om genomförande av offentlig kontroll av foder (JSMf 11/2009),

     2) jord- och skogsbruksministeriets förordning om användning av mjölk, mjölkbaserade produkter och biprodukter som uppkommer vid bearbetningen av mjölk vid utfodringen av djur som används i livsmedelsproduktionen (JSMf 665/2010),

     3) jord- och skogsbruksministeriets förordning om foder för särskilda näringsbehov (JSMf 4/2011) samt

     4) jord- och skogsbruksministeriets förordning om bedrivande av verksamhet inom foderbranschen (JSMf 548/2012).

     Den nuvarande lagstiftningen har tillkommit som ett resultat av den kontinuerliga gemenskapsrättsutvecklingen på foderområdet.

 

3. EU-lagstiftning

 

3.1 Allmän lagstiftning om foder och livsmedel

 

3.1.1 Livsmedelslagstiftning – allmänna principer

 

EU:s foderlagstiftning har på ett centralt sätt inverkat på den nationella foderlagstiftningen. EU:s foder- och livsmedelslagstiftning genomgick i början av 2000-talet en omfattande översyn och utsträcktes till att omfatta hela livsmedelskedjan, från primärproduktionen till konsumenten. Man utgick från principen att de åtgärder som gäller livsmedelssäkerhet ska vara vetenskapligt grundade och beslutsfattandet ska vara öppet, konsekvent och verkningsfullt.

     Den viktigaste EU-rättsakten i sammanhanget är Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet (allmänna livsmedelsförordningen). I allmänna livsmedelsförordningen anges de allmänna definitioner och principer för livsmedel och foder vilka bildar grunden för de åtgärder som gäller livsmedelssäkerheten, på EU-nivå och i medlemsstaterna. För att man ska kunna hålla en hög nivå på livsmedelssäkerheten är det nödvändigt att reglera hela livsmedelskedjan, inbegripet primärproduktionen och foderhaneringen, på ett enhetligt sätt. Genom allmänna livsmedelsförordningen skapar man också ramar för de områden där det inte finns någon gällande speciallagstiftning. Genom allmänna livsmedelsförordningen har det inrättats en europeisk myndighet för livsmedelssäkerhet (EFSA)[1]. Myndigheten producerar vetenskaplig information för att tillgodose de behov som politiska beslutsfattare, verksamma inom de sektorer som har direkt eller indirekt inverkan på livsmedels- och fodersäkerheten, har av att utveckla och förbättra EU-lagstiftningen. EFSA sköter också om riskkommunikationen på området.

     Inom ramen för kommissionens horisontella program för bedömning av EU-regleringens ändamålsenlighet (Refit) har det utretts om den allmänna livsmedelsförordningen fortfarande lämpar sig för sitt ändamål och om de överenskomna metoderna för att uppnå målen har fungerat. De viktigaste målen för förordningen, dvs. skyddet av konsumenthälsan och en fungerande inre marknad anses ha uppnåtts relativt väl. Den vetenskapliga riskbedömningen har blivit bättre, även om transparensen fortsättningsvis bör utvecklas ytterligare. Kommunikationen om riskerna har dock inte alltid ansetts vara verkningsfull.

     Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1381 om insyn och hållbarhet i EU:s system för riskbedömning i livsmedelskedjan och om ändring av förordning (EG) nr 178/2002 och åtta sektorspecifika förordningar har tillämpats alltsedan den 27 mars 2021. Genom ändringarna effektiviseras insynen i EU:s riskbedömning samtidigt som oberoendet i den vetenskapliga forskningen framhävs. De ändringar som anknyter till EFSA:s förvaltning befäster myndighetens legitimitet med avseende på riskbedömningsarbetet och bidrar till att stärka det allmänna förtroendet för myndighetens arbete. Genom den förordningen stärks också medlemsstaternas roll i EU:s vetenskapliga riskbedömning.

 

3.1.2 Foderkontroll

 

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001, (EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU) 2016/429 och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG, (kontrollförordningen), antogs våren 2017 och den började i huvudsak tillämpas från och med den 14 december 2019.

     Kontrollförordningen har ersatt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd. Genom kontrollförordningen har regelverket om tillsynen över jordbruks- och livsmedelskedjan förenhetligats. Tillämpningsområdet för kontrollförordningen är mer omfattande än den tidigare ovannämnda förordningen från år 2004 på så sätt att det omfattar nästan alla sektorer som gäller livsmedelskedjan. Enligt kontrollförordningen ska den offentliga kontrollen vara riskbaserad, regelbunden och verkningsfull och den ska utföras i alla skeden av produktionen och i huvudsak genomföras utan förhandsanmälan. Vid den offentliga kontrollen bör man beakta tillförlitligheten hos aktörernas egenkontroll och resultatet av den och vid behov privata kvalitetssäkringssystem. Dessutom bör uppgifter som antyder att konsumenterna sannolikt vilseleds tas i beaktande. Kontrollen bör vara planenlig, den ska rapporteras och den ska vara insynsvänlig.

     På basis av kontrollförordningen är uppgifterna indelade i offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet. Den offentliga kontrollen innebär närmast att överensstämmelse med kraven konstateras och annan offentlig verksamhet innefattar exempelvis vidtagna åtgärder i samband med uppföljning och bekämpning av djursjukdomar. I kontrollförordningen ingår bestämmelser om den offentliga kontroll som ska utföras av medlemsstaterna och annan offentlig verksamhet som de ska bedriva, om myndigheternas kompetens och om kraven på att utbilda myndigheterna och utföra revisioner av dem. Det anges mer detaljerat än förut om överföring av offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet från myndigheter till andra instanser. Enligt kontrollförordningen ska medlemsstaterna säkerställa att tillräckliga finansiella resurser finns att tillgå för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet.

     Kontrollförordningen fastställer också de allmänna principerna för olika verkställighetsåtgärder och påföljder. Förteckningen över exempel på åtgärder med anknytning till bristande efterlevnad har också utökats. Myndigheterna har möjlighet att bl.a. meddela föreskrifter om utökad frekvens av egenkontroller eller nedstängning av webbplatser som aktören upprätthåller eller använder under en lämplig tidsperiod. I kontrollförordningen finns föreskrifter om när en myndighet måste ta ut avgift och när myndigheten får göra det. Det föreskrivs också på vilka grunder avgifterna ska beräknas. Gällande foder ska avgift tas ut vid godkännande av foderföretagsanläggningar som tillverkar foder med fodertillsatser o. dyl. Avgifter ska även tas ut i samband med extra kontroller, dvs. sådana som inte var planerade från början men som måste genomföras p.g.a. en konstaterad bristande efterlevnad av bestämmelserna hos aktören. I kontrollförordningen finns även angivet vilka ekonomiska påföljder som kan komma i fråga då någon genom att agera bedrägligt eller vilseledande gör sig skyldig till överträdelser av bestämmelserna i den. Medlemsstaterna ska säkerställa att det inrättats lämpliga arrangemang för att skydda personer som anmält överträdelser av bestämmelserna från repressalier.

 

3.1.3 Genetiskt modifierade livsmedel och foder

 

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1829/2003 om genetiskt modifierade livsmedel och foder (GMO-förordningen) tillämpas på genetiskt modifierade organismer (GMO) som används som livsmedel eller foder och på livsmedel eller foder som innehåller, består av eller har framställts av genetiskt modifierade organismer. Syftet med GMO-förordningen är att säkerställa människors och djurs hälsa och att skapa ett gott skydd för miljö- och konsumentintressen i fråga om genetiskt modifierade livsmedel och foder. Samtidigt vill man med förordningen garantera en effektiv inre marknad. GMO-förordningen innehåller bestämmelser om förfaranden som gäller genetiskt modifierade foder. Den innehåller dessutom bestämmelser om gemensamma förfaranden för godkännande av en genetiskt modifierad produkt som används som både livsmedel och foder. Godkännandet av genetiskt modifierade livsmedel eller foder beviljas genom ett öppet och centraliserat förfarande utifrån EFSA:s vetenskapliga riskbedömning, under förutsättning att kriterierna för godkännande uppfylls. Godkännandet är giltigt i tio år och produkten kan därefter godkännas för en ny tioårsperiod. De produkter som godkänts införs i ett register över godkända genmodifierade livsmedel och foder, där det också införs uppgifter om produkten och de undersökningar och analysmetoder som har visat att produkten är säker. När produkten har godkänts ska innehavaren av godkännandet säkerställa att de villkor eller begränsningar som eventuellt uppställts för leverans eller användning av livsmedlet eller fodret iakttas.

     I GMO-förordningen ställs vissa allmänna krav på genetiskt modifierade livsmedel och foder. Enligt GMO-förordningen får en produkt inte utgöra en risk för människors eller djurs hälsa eller för miljön. Produkten får inte heller vara beskaffad på ett sådant sätt som är ägnat att vilseleda konsumenten eller användaren. Produkten får inte kvalitetsmässigt avvika från motsvarande livsmedel eller foder på ett sådant sätt att den vid normal användning är näringsmässigt ofördelaktig för människor eller djur. Foder får inte vara framställt på ett sådant sätt att det försämrar de karaktäristiska egenskaperna hos animaliska produkter och därigenom skadar den enskilde konsumenten. Dessutom innehåller GMO-förordningen bestämmelser om märkningskrav i fråga om livsmedel och foder som framställts av GMO. Av praktiska orsaker anges dock ett gränsvärde för oavsiktliga förekomster av genetiskt modifierat material, där halten av nämnda förekomster inte får överstiga 0,9 procent. Om detta värde underskrids behöver märkningskraven inte iakttas.

 

3.1.4 Spårbarhet och märkning av GMO

 

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1830/2003 om spårbarhet och märkning av genetiskt modifierade organismer och spårbarhet av livsmedel och foderprodukter som är framställda av genetiskt modifierade organismer och om ändring av direktiv 2001/18/EG (spårbarhetsförordningen) tillämpas på produkter som består av eller innehåller GMO, samt livsmedel och foder som framställts av GMO[2]. Med produkt som framställts av genetiskt modifierade organismer avses att den helt eller delvis har utvunnits från genetisk modifierade organismer, men inte innehåller eller består av genetiskt modifierade organismer. Med spårbarhet avses att genetiskt modifierade organismer och produkter som är framställda av dessa organismer kan spåras vid utsläppandet på marknaden i alla stadier av produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan. Med hjälp av systemet för spårbarhet blir det lättare att dra bort produkter från marknaden i sådana fall där de konstaterats skada människors hälsa eller miljön. Systemet underlättar också vid behov riktad övervakning av effekterna på dels människors hälsa och miljön, dels på kontrollen och verifieringen av påståenden i märkningen av genetiskt modifierade produkter.

     Spårbarhetsförordningen ställer flera krav på aktörerna. Aktörerna ska till sin disposition ha system och förfaranden för att reda ut vem som levererar produkten och vem som tar emot den. Aktörerna ska leverera produkten till mottagaren med de i förordningen angivna unika identitetsbeteckningarna för alla de genetiskt modifierade organismer som ingår i produkten. Produkten i fråga ska även vara försedd med uppgifter om att ett livsmedel eller foder är framställt av genetiskt modifierade organismer. Aktörerna, med undantag för slutanvändarna, ska bevara uppgifterna under en period på fem år och på begäran överlämna dem till behöriga myndigheter.

 

3.1.5 Gränsöverskridande förflyttning av genetiskt modifierade organismer

 

Syftet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1946/2003 om gränsöverskridande förflyttning av genetiskt modifierade organismer är att i enlighet med försiktighetsprincipen och utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i direktiv 2001/18/EG inrätta ett gemensamt anmälnings- och informationssystem för gränsöverskridande förflyttningar av genetiskt modifierade organismer som kan få skadlig effekt på bevarandet och det hållbara nyttjandet av den biologiska mångfalden, även med hänsyn till riskerna för människors hälsa. Ett annat syfte är att säkerställa genomförandet av bestämmelserna i Cartagenaprotokollet om biosäkerhet i gemenskapen. I enlighet med förordningen ska exportören se till att skicka en skriftlig påminnelse till den behöriga myndigheten i det land där den importerande parten för in organismerna i fråga, före den första avsiktliga gränsöverskridande förflyttningen av en genetiskt modifierad organism vilken är avsedd för avsiktlig utsättning i miljön. Huvudregeln är att ingen första avsiktlig gränsöverskridande förflyttning får ske utan att den importerande parten i förväg ger sitt uttryckliga medgivande. Om det är fråga om en genetiskt modifierad organism som är avsedd att användas direkt som livsmedel eller foder eller för bearbetning, ska kommissionen informera förmedlingscentret för biosäkerhet om saken.

 

3.2 Europeiska unionens speciallagstiftning om foder

 

3.2.1 Foderhygien

 

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 om fastställande av krav för foderhygien (foderhygienförordningen), innehåller allmänna bestämmelser om foderhygien, spårbarhet av foder och registrering och godkännande av foderföretagare. Principen om att företagarna i branschen har ansvaret för efterlevnaden av lagstiftningen gäller hela foderkedjan, eftersom tillämpningsområdet för foderhygienförordningen omfattar också primärproduktionen och andra djur än livsmedelsproducerande djur. Förordningen tillämpas emellertid inte på sådana aktörer och företag där det producerade fodret används för utfodring av gårdens egna djur och dessa används för produktion av livsmedel som helt och hållet används på den egna gården eller där det fråga om en gårdsbruksenhet som odlar högst 3 ha årligen och levererar allt till en annan gårdsbruksenhet för användning där. Registreringen av samtliga företag i foderbranschen behövs för att uppnå en fullständig spårbarhet av fodret. Det förutsätts i förordningen att andra företag i foderbranschen än de som är sysselsatta inom primärproduktionen ska iaktta principerna för faroanalys och kritiska styrpunkter, HACCP (Hazard Analysis and Critical Control Point). I vissa fall krävs det att företagen genomgår ett förfarande för godkännande. Den behöriga myndigheten kan godkänna produktionsanläggningen utifrån ett kontrollbesök på plats. För att förbättra foderproduktionens och utfodringens säkerhet rekommenderas det i förordningen att anvisningar för god hygienpraxis ska utarbetas för primärproduktionen inom hela fodersektorn. Anvisningarna ska utarbetas av företagarna i foderbranschen. I Finland är det Livsmedelsverket som svarar för utvärderingen av de nationella anvisningarna.

 

3.2.2 Livsmedelshygien

 

Bestämmelser om livsmedelshygien finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 om livsmedelshygien (livsmedelshygienförordningen). Förordningen ifråga innehåller de allmänna kraven på livsmedelshygien för samtliga företagare i branschen, alltifrån de som är verksamma inom primärproduktionen till de som arbetar inom detaljhandeln. Förordningen innehåller de grundläggande kraven på processhantering inom livsmedelsproduktionen, dvs. HACCP-kraven, som har angetts som sju principer i enlighet med de internationella hygienprinciperna i Codex Alimentarius (se nedan). Tillämpningen av principerna är flexibel i fråga om små företag. Det förutsätts i livsmedelshygienförordningen att alla företagare i livsmedelsbranschen ska registreras. Vissa livsmedelslokaler där livsmedel av animaliskt ursprung hanteras och sådana primärproduktionsställen som bedriver primärproduktion av groddar ska godkännas innan produktionen inleds. Förordningen innehåller allmänna hygienkrav i fråga om primärproduktion, livsmedelslokaler och livsmedelsverksamhet. Det finns också i förordningen riktlinjer för god praxis på dels nationell nivå, dels unionsnivå. Vissa verksamheter i liten skala kan lämnas utanför tillämpningsområdet för förordningen, men det måste finnas nationella bestämmelser om sådana verksamheter. Dessutom kan vissa eftergifter göras i fråga om förordningens krav på livsmedelslokalernas struktur och när det gäller traditionella produktionsmetoder eller på grundval av geografiska begränsningar. Nationella särbestämmelser och anpassningsåtgärder kräver samtycke från kommissionen och en majoritet av medlemsstaterna.[3]

 

3.2.3 Utsläppande på marknaden och användning av foder

 

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2009 om utsläppande på marknaden och användning av foder, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003 och om upphävande av rådets direktiv 79/373/EEG, kommissionens direktiv 80/511/EEG, rådets direktiv 82/471/EEG, 83/228/EEG, 93/74/EEG, 93/113/EG och 96/25/EG samt kommissionens beslut 2004/217/EG (förordningen om utsläppande på marknaden och användning av foder), är det senaste av de 16 förslag till rättsakter som ingår i den vitbok som kommissionen lade fram år 2000 och där ett omfattande program för livsmedelssäkerhet presenterades.

     Syftet med förordningen är att i överensstämmelse med de allmänna principer som fastslagits i allmänna livsmedelsförordningen harmonisera villkoren för utsläppande på marknaden och användning av foder för säkerställande av fodersäkerheten. I förlängningen syftar förordningen till att skapa ett gott folkhälsoskydd och goda förutsättningar att tillhandahålla tillräcklig användar- och konsumentinformation och förbättra den inre marknadens effektivitet. I förordningen ingår gemenskapsbestämmelser om utsläppande på marknaden och användning av foder för såväl livsmedelsproducerande som icke-livsmedelsproducerande djur inom gemenskapen samt bestämmelser för märkning, förpackning och presentation.

     Den förteckning över foderråvaror som avses i artikel 24 i förordningen om utsläppande på marknaden och användning av foder fastställs genom kommissionens förordning (EU) nr 68/2013. Aktörerna i foderbranschen får använda förteckningen på frivillig basis. Namnet på en foderråvara som ingår i förteckningen får emellertid endast användas förutsatt att alla relevanta krav som gäller märkningen följs. Foderråvarans botaniska renhet ska vara minst 95 procent. Halterna av botaniska orenheter från tidigare tillverkningsprocesser, såsom resterna av andra oljehaltiga frön eller frukter, får vara högst 0,5 procent av för varje typ av frön eller frukter. Om avvikelser görs från dessa allmänna bestämmelser, fastställs separata nivåer för dessa i förteckningen över foderråvaror.

 

3.2.4 Bekämpning av sjukdomar

 

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati (TSE-förordningen) fastställs bestämmelser om förebyggande, kontroll och utrotning av transmissibel spongiform encefalopati (TSE) hos djur.[4] Den ska tillämpas på framställning och avyttring, samt, i vissa särskilda fall, export av levande djur och animaliska produkter. Enligt TSE-förordningen är det med vissa undantag förbjudet att använda protein som härrör från djur då man utfodrar djur som används för livsmedelsproduktion. Livsmedelsproducerande djur får utfodras med mjölk- och äggprodukter, kollagen och gelatin som härrör från andra djur än idisslare samt hydrolyserat protein som härrör från delar av andra djur än idisslare eller hudar och skinn som härrör från idisslare. Dessutom får fiskmjöl, dikalciumfosfat och trikalciumfosfat av animaliskt ursprung och blodprodukter som härrör från andra djur än idisslare användas vid utfodringen av icke-idisslande produktionsdjur på vissa villkor. Fiskmjöl får användas i kommersiell mjölknäring för idisslare som inte är avvanda. Dessutom är bearbetat animaliskt protein (animaliskt protein som härrör från benmjöl, blodmjöl eller bearbetat protein från insekter) tillåtet då man utfordrar vattenbruksdjur. Kraven sammanhänger med den skyldighet aktörerna har att anmäla uppgifter för registrering och godkännande. Som ytterligare villkor för godkännande ställs bl.a. att de proteiner som nämns ovan hålls permanent åtskilda från foder för idisslare. Godkännande krävs för sådana gårdsbruksenheter som föder upp både en-magade livsmedelsproducerande djur och idisslare och som vid sin tillverkning av hemmagjorda foderblandningar för de icke-idisslande djuren, använder kompletteringsfoder som innehåller fiskmjöl. Godkännande krävs också av alla gårdar som använder fiskmjöl som sådant i sin fodertillverkning.

     Syftet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen är att säkerställa att ändamålsenliga och effektiva åtgärder vidtas för att upptäcka och bekämpa salmonella och andra zoonotiska smittämnen i alla relevanta led inom produktionen, bearbetningen och distributionen för att minska dessa smittämnens förekomst och de risker de medför för folkhälsan.[5] Bekämpningen av zoonoser grundar sig på Europeiska unionens mål att minska förekomsten av dessa sjukdomar. För att unionen ska uppnå sina mål måste medlemsstaterna utarbeta nationella bekämpningsprogram. Bekämpningen inriktas i första hand på primärproduktionen av livsmedelsproducerande djur, men vid behov också på andra delar av livsmedelskedjan. De program för salmonellabekämpning som gäller djur som används för livsmedelsproduktion måste alltid också omfatta bekämpning av salmonella i foder.

     Tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1069/2009 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter och därav framställda produkter som inte är avsedda att användas som livsmedel och om upphävande av förordning (EG) nr 1774/2002 (förordningen om animaliska biprodukter) är omfattande och gäller insamling, transport, hantering, utsläppande på marknaden och bortskaffande av biprodukter och därav framställda produkter. Förordningen om animaliska biprodukter tillämpas också på import, export och transitering. Det finns dock vissa undantag från tillämpningsområdet för förordningen. Till tillämpningsområdet hör bl.a. inte vattenlevande djur som fångats i annat än kommersiellt syfte och inte heller frilevande vilt, om djuren inte anses bära på djursjukdomar. Förordningen om animaliska biprodukter ska inte heller tillämpas på färskt sällskapsdjursfoder framställt från djur som slaktats inom det ursprungliga jordbruksföretaget, för privat konsumtion i det egna hushållet.

     Animaliska produkter kan kategoriseras som animaliska biprodukter av två orsaker. Om produkterna inte uppfyller lagstiftningens krav på animaliska livsmedel eller det inte finns efterfrågan på produkterna för användning som livsmedel, blir de biprodukter. Biprodukterna och därav framställda andra produkter indelas i tre olika kategorier utifrån den risk som förknippas med dem på så sätt att kategori 1-material anses innebära störst risk och kategori 3-material minst risk för djursjukdomar. Orsaken till de risker som är förknippade med biprodukter kan vara antingen risk för spridning av djursjukdomar eller kemiska rester i biprodukterna. Kemiska orenheter kan bestå av exempelvis miljögifter eller läkemedelsrester. Möjligheterna att använda animaliska biprodukter och därav framställda produkter och kraven i fråga om användning och bortskaffande av sådana produkter är starkt bundna till i vilken kategori de är placerade.

     I förordningen om animaliska biprodukter ingår också krav på registrering och godkännande av aktörer, som i förordningen kallas driftsansvariga, i branschen. De vars verksamhet anses vara förknippad med mindre risk ska göra en anmälan till den övervakande myndigheten för registrering av verksamheten. Däremot ska de som bedriver verksamhet förknippad med större risk först godkännas. Den övervakande myndigheten ska föra en offentlig förteckning över de registrerade och godkända aktörerna. Förordningen innehåller krav på egenkontroller, animaliska biprodukters och därav framställda produkters spårbarhet samt allmänna hygienkrav i fråga om anläggningarna. Detaljerade bestämmelser och verkställighetsåtgärder i förordningen om animaliska biprodukter fastställs genom kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 142/2011.

 

3.2.5 Offentlig kontroll

 

I kommissionens förordning (EG) nr 152/2009 om provtagnings- och analysmetoder för offentlig kontroll av foder ingår bestämmelser om sådana metoder. Provtagning för offentlig kontroll av foder ska utföras enligt de metoder som fastställs i bilaga I till förordningen och vid provanalyserna ska metoderna i bilagorna III—VI tillämpas. Förordningen innehåller också bestämmelser om beräkning av energivärden i foderblandningar för fjäderfä.

     I kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/1793 om tillfällig ökning av offentlig kontroll av och nödåtgärder avseende införsel till unionen av vissa varor från vissa tredjeländer, om genomförande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2017/625 och (EG) nr 178/2002 och om upphävande av kommissionens förordning (EG) nr 669/2009 och genomförandeförordningar (EU) nr 884/2014, (EU) 2015/175, (EU) 2017/186 och (EU) 2018/1660 fastställs en förteckning över de livsmedel och foder av icke-animaliskt ursprung från vissa tredjeländer som omfattas av en tillfällig ökning av offentlig kontroll vid import till unionen. Genom förordningen fastställs också de särskilda villkor som gäller för import från vissa tredjeländer till unionen av vissa livsmedel och foder på grund av risken för kontaminering med mykotoxiner, inklusive aflatoxiner, bekämpningsmedelsrester, pentaklorfenol och dioxiner samt mikrobiologisk kontaminering.[6]

 

3.2.6 Fodertillsatser

 

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003 om fodertillsatser (tillsatsförordningen), anges grunderna för ett gemenskapsförfarande för godkännande av utsläppande på marknaden och användning av fodertillsatser. I tillsatsförordningen har det vidare antagits bestämmelser om övervakning och märkning av fodertillsatser och förblandningar. Förordningen tillämpas på ämnen, mikroorganismer och preparat som avsiktligt tillsätts foder eller vatten. Förordningen tillämpas inte på processhjälpmedel som inte av tekniska skäl kan undvikas i slutprodukten och inte heller på veterinärmedicinska läkemedel enligt definitionen i direktiv 2001/82/EG, med undantag av koccidiostatika och histomonostatika som används i fodertillsatser.[7] Förordningen innehåller också villkor för godkännande av fodertillsatser. Fodertillsatserna indelas i kategorier enligt funktion och egenskaper. En ansökan om godkännande ska överlämnas till EFSA, som avger sitt yttrande inom sex månader. Kommissionen ska i regel inom tre månader från mottagandet av yttrandet om ansökan utarbeta ett förslag till förordning om godkännande eller förkastande. Om fodertillsatsen godkänns, förs den in i unionens register över fodertillsatser som kommissionen har inrättat och håller uppdaterat.

 

3.2.7 Skadliga ämnen och produkter

 

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/32/EG om främmande ämnen och produkter i djurfoder ska tillämpas på alla produkter avsedda för djurfoder, inklusive foderråvaror, tillsatser och kompletteringsfoder. I bilaga 1 till direktivet ingår en förteckning över främmande ämnen där det också anges vilka gränsvärden dessa inte får överskrida i foder. De ämnen som nämns i förteckningen är t.ex. vissa tungmetaller (såsom bly och kadmium), dioxiner och vissa bekämpningsmedel. Förteckningen uppdateras med jämna mellanrum i syfte att anpassa den till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen. För att bekämpa bedrägerier är det enligt direktivet förbjudet att (i utspädningssyfte) blanda sådana produkter som tillsammans gör att halterna av främmande ämnen överskrider gränsvärdena. Det anges vidare att myndigheterna och verksamhetsutövare i foderbranschen är skyldiga att vidta åtgärder för att identifiera källorna till främmande ämnen i foder om de tillåtna maximihalterna överskrids eller om förhöjda halter av sådana ämnen upptäcks.

     Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 396/2005 om gränsvärden för bekämpningsmedelsrester i eller på livsmedel och foder av vegetabiliskt och animaliskt ursprung och om ändring av rådets direktiv 91/414/EEG (förordningen om bekämpningsmedelsrester) upphävs fyra direktiv som gäller gränsvärden för bekämpningsmedelsrester (76/895/EEG, 86/362/EEG, 86/363/EEG och 90/642/EEG) jämte senare ändringar av dem.[8] Genom förordningen om bekämpningsmedelsrester fastställs vilka uppgifter olika aktörer har i den process som gäller fastställande av de högsta godtagbara mängderna av bekämpningsmedelsrester. EFSA svarar för riskbedömningen i fråga bekämpningsmedelsresterna, i samarbete med sitt nätverk av experter och med medlemsstaterna, och avger yttranden om hur säkra gränsvärdena för resterna är. Kommissionen svarar för riskhanteringen utifrån EFSA:s yttrande. Besluten fattas i en särskild kommitté. Alla gränsvärden för bekämpningsmedelsrester fastställs på unionsnivå. Säkerheten hos alla produkter som införs från länder utanför unionen ska kunna påvisas på samma grunder som när det gäller produkter som sker inom unionen. Lagstiftningen om bekämpningsmedelsrester omfattar inte typiska produkter som används som djurfoder, såsom grovfoder och produkter som härrör från vattenlevande djur (fiskolja, fiskmjöl). Därför har gränsvärden för bekämpningsmedelsrester också behövts, och ingår i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/32/EG om främmande ämnen och produkter i djurfoder. Särskild vikt har lagts vid de bekämpningsmedel som är förbjudna inom unionen.

 

3.2.8 Foder för särskilda näringsbehov

 

Kommissionens förordning (EU) 2020/354 om upprättande av en förteckning över avsedda användningsområden för foder avsett för särskilda näringsbehov och om upphävande av direktiv 2008/38/EG (förordningen om särskilda näringsbehov) har tillämpats alltsedan den 25 december 2020. Foder för särskilda näringsbehov ska till sin kvalitet och sammansättning samt sina övriga egenskaper vara lämpade för att tillgodose särskilda näringsbehov hos djur. Endast sådana foder för särskilda näringsbehov får släppas ut på marknaden vars användningsområden och viktigaste näringsegenskaper motsvarar det syfte som avses i förteckningen över användningsområden för foder avsett för särskilda näringsbehov. I förordningen om foder för särskilda näringsbehov finns allmänna bestämmelser om foder för särskilda näringsbehov och en förteckning över användningsområden, där de viktigaste näringsegenskaperna anges. Kommissionen uppdaterar förteckningen på ansökan. Kommissionen kan vid behov begära att EFSA gör en riskbedömning på basis av ansökan. Behandlingen i samband med uppdateringen av bilagan till förordningen sker centraliserat på unionsnivå genom ett kommittéförfarande. Villkoren för utsläppande på marknaden av foder för särskilda näringsbehov och uppdatering av förteckningen över användningsområden anges i förordningen om utsläppande på marknaden och användning av foder. Tillsatsämnena i foder avsett för särskilda näringsbehov ska vara godkända i enlighet med unionslagstiftningen.

     Förteckningen över användningsområden för djurfoder för särskilda näringsbehov ingick tidigare i kommissionens direktiv 2008/38/EG om upprättande av en förteckning över användningsområden för djurfoder för särskilda näringsbehov. Direktivet har upphävts genom kommissionens förordning (EU) 2020/354 om upprättande av en förteckning över avsedda användningsområden för foder avsett för särskilda näringsbehov och om upphävande av direktiv 2008/38/EG (förordningen om särskilda näringsbehov). Förordningen har tillämpats alltsedan den 25 december 2020.

 

3.2.9 Foderläkemedel

 

Rådets direktiv 90/167/EEG innehåller bestämmelser om fastställande av villkor för framställning, utsläppande på marknaden och användning av foderläkemedel inom gemenskapen (direktivet om foderläkemedel). Direktivets syfte är att skydda mot de faror som kan uppstå vid användning av foder innehållande läkemedel till livsmedelsproducerande djur. Direktivet om foderläkemedel innehåller bestämmelser om tillverkning, lagring och utsläppande på marknaden av foderläkemedel. Det innehåller dessutom bestämmelser om godkännande av tillverkare, anteckning av uppgifter om foderläkemedel och förskrivning av foderläkemedel. Direktivet om foderläkemedel har upphävts genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/4 om tillverkning, utsläppande på marknaden, användning av foder som innehåller läkemedel, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 och om upphävande av rådets direktiv 90/167/EEG. Den nya förordningen om foderläkemedel ska tillämpas fr.o.m. den 28 januari 2022.

 

4. Lagändringarna i riket och deras huvudsakliga orsaker

 

4.1 Allmänt om lagändringarna

 

Den numera i riket upphävda men ännu på Åland tillämpade äldre foderlagen trädde i kraft den 1 mars 2008. Den gäller foder, foderföretagare och tillsyn inom alla stadier i produktions-, tillverknings- och distributionskedjan för foder, från primärproduktionen av fodret tills det släpps ut på marknaden och används. Syftet med den äldre foderlagen har varit att säkerställa kvaliteten och spårbarheten hos foder samt sakkunniginformation om foder för att trygga djurhälsan och kvaliteten på animaliska livsmedel och att se till att övervakningen av dessa är planmässig, rätt riktad, effektiv och behandlar olika aktörer på ett jämlikt och rättvist sätt. Dessutom har avsikten hos lagstiftaren med den lagen varit att förbättra verksamhetsförutsättningarna för aktörerna i foderbranschen genom tydliga och konsekventa krav.

     Den äldre foderlagen innehåller bestämmelser om bl.a. allmänna krav på kvalitet, märkning och förpackningar samt krav som gäller verksamhetsutövning inom foderbranschen, till exempel i anknytning till registrering och journaler. Lagen ifråga innehåller också bestämmelser om tillsynsmyndigheter och deras uppgifter, om laboratorier samt om tvångsmedel och påföljder. Eftersom den äldre foderlagen innan den upphävdes den 1 januari 2021ändrats nio gånger på grund av nationella behov och för att EU-lagstiftningen har ändrats har en översyn av foderlagstiftningen bedömts nödvändig för att den ska kunna uppdateras med bibehållande av en konsekvent struktur och för att det ska bli lättare att tillämpa den. Med anledning av detta har en ny foderlag (FFS 1263/2020, foderlagen) trätt i kraft den 1 januari 2021.

 

4.2 Mål och syften – en närmare beskrivning

 

4.2.1 Mål

 

Målet med 2020 års foderlag är att göra regelverket tydligare och övervakningen smidigare, samtidigt som en hög fodersäkerhet bibehålls. Verksamhetsomgivningen gör att livsmedelskedjan är underkastad ständig förändring, vilket bidrar till att såväl aktörerna i foderbranschen som tillsynsmyndigheterna ställs inför nya utmaningar. Detta i sin tur har lett till ett behov av att ändra lagstiftningen. I 2020 års foderlag har lagstiftaren strävat efter att förbättra lagens tillgänglighet genom att omstrukturera innehållet, som på grund av de många tidigare ändringarna har varit splittrat. Bestämmelserna i 2020 års foderlag har uppdaterats så att de tydligare motsvarar den gällande EU-lagstiftningen samtidigt som de bättre korresponderar med utformningen av övrig lagstiftning rörande olika segment inom livsmedelskedjan. Genom att foderlagstiftningen förenhetligats och vidareutvecklats har det bedömts att fodren och därigenom också livsmedlen är säkra att använda såväl i hälsomässigt som ekonomiskt hänseende. En tydligare lagstiftning har vidare ansetts öka tillförlitligheten i verksamheten för företagarna och förebygger osund konkurrens.

     Genom att regelverket förtydligats har verksamhetsförutsättningarna förbättrats inom hela livsmedelskedjan. Genom kontrollförordningen fastställs principen att det primära ansvaret för livsmedels- och fodersäkerheten ligger hos aktören, därav det i 2020 års föreskrivna egenansvaret för produktsäkerheten och skyldigheten för aktörer att utföra s.k. egenkontroller. Det är sedan myndigheternas skyldighet att genom egna vidtagna åtgärder se till att berörda aktörer fullgör sina skyldigheter. Genom en utvecklad tillsyn och kontroll stödjer man denna princip varigenom förtroende hos konsumenterna för marknaden skapas. Samtidigt skapas ett ökat förtroende mellan myndigheter och aktörer.

 

4.2.2 Syften

 

Foderlagens syften är till centrala delar desamma som i äldre foderlagen. De huvudsakliga syftena med foderlagen är sålunda att främja användningen av foder av god kvalitet samt att motverka ekonomiska förluster orsakade av foder av låg standard. Därigenom blir animalieproduktionen och i förlängningen de animaliska livsmedlen säkrare. Foderlagens tillämpningsområde motsvarar huvudsakligen tillämpningsområdet för äldre foderlagen. I riket tillämpas foderlagen på alla faser i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan för foder, allt från primärproduktionen av foder till utsläppandet på marknaden och användningen av foder. Ytterligare ett syfte med den nya foderlagstiftningen är att skapa ett regelverk som effektivt bekämpar den s.k. grå ekonomin som även kan förekomma inom fodersektorn.

 

5. Landskapsregeringens förslag

 

5.1 Lagstiftningsteknik

 

EU-lagstiftningens utveckling och förändrade verksamhetsförutsättningar inom fodersektorn inverkar även på den åländska foderlagstiftningens ändamålsenlighet. Det har gett upphov till ett förändringsbehov vilket bättre tillgodoses genom att på Åland anamma det regelverk som ryms inom foderlagens ramar. Mot bakgrund av detta föreslår landskapsregeringen att lagtinget antar en ny landskapslag om tillämpning i landskapet av foderlagen (blankettlagen). Härigenom uppdateras lagstiftningen inom området i fråga på ett kort, koncist, klart och ändamålsenligt sätt. Vidare innehåller foderlagen reglering av rikslagstiftningsnatur från vilken det inte det finns möjlighet att avvika. Foderlagen handlar dessutom till stor del om hur berörda förvaltningsmyndigheter ska förfara för att lagen ska kunna verkställas. Allt detta, inklusive det faktum att man på Åland sen tidigare valt att använda sig av blankettlagstiftningstekniken inom det rättsområde som reglerar hanteringen av foder gör det mest rationellt att även fortsättningsvis använda sig av nämnda lagstiftningsteknik inom rättsområdet i fråga.

 

5.2 Mål och tillvägagångssätt

 

Det centrala när det gäller den offentliga kontrollen inom fodersektorn är att utveckla dess genomslagskraft och effektivitet. Det ligger i verksamhetsutövarnas intresse att kontrollen avslöjar de aktörer som agerar i strid med lagstiftningen. Ett nytt, snabbverkande tvångsmedel, en påföljdsavgift (se avsnitt 8 nedan) inom foderkontrollen, ska medverka till att detta mål nås. Förslaget innebär också att det lagstiftningsvägen tas in nya arbetsmetoder för tillsynsmyndigheterna hämtade ur kontrollförordningen, såsom att utan att identifiera sig ta prov på foder och att göra inspektioner i utrymmen som omfattas av hemfriden. Det innebär även att myndigheternas rätt att få relevanta uppgifter i anslutning till foderkontroll förbättras samtidigt som samarbetet mellan myndigheterna utvecklas.

     Det är viktigt att bekämpningen av den s.k. grå ekonomin effektiviseras för att en sund konkurrens och en rättvis arbetsmarknad ska kunna garanteras för företagen på Åland. De materiella bestämmelserna om utredning av en livsmedelsföretagares tillförlitlighet i den på Åland tillämpliggjorda foderlagen och den rätt till information som den ger myndigheterna stöder bekämpningen av grå ekonomi. Kravet på ekonomisk tillförlitlighet och god förmåga att uppfylla föreskrivna skyldigheter är vid sidan av bekämpningen av brottsligheten inom livsmedelskedjan en effektiv metod för att förbättra verksamhetsförutsättningarna för aktörerna i branschen. Kravet på ekonomisk tillförlitlighet av alla aktörer i foderbranschen minskar risken för att konkurrensen snedvrids och förbättrar därmed verksamhetsförutsättningarna i branschen för alla aktörer som följer reglerna, något som även ligger i konsumenternas intresse.

 

6. Förslagets konsekvenser

 

6.1 Ekonomiska konsekvenser

 

Med stöd av landskapslagen om grunderna för avgifter till landskapet (1993:27) beslutar landskapsregeringen vilka prestationer som är avgiftsbelagda och storleken på avgifterna. Avgifter kommer sannolikt inte att uppbäras för registreringsansökningar och för de ansökningar om godkännande av fodermedel som kommer att lämnas in i framtiden. Enligt landskapsregeringens bedömning kommer sådana ansökningar att lämnas in tämligen sällan. Sålunda medför lagförslaget inte några nämnvärda ökade nettokostnader för landskapet. [9]

 

6.2 Administrativa konsekvenser

 

De grundläggande principerna för tillsynen ändrar inte, utan tillsynen ska också i framtiden i stor utsträckning grunda sig på övervakning av företagarens system för kvalitetssäkring. Det finns och kommer fortsättningsvis att finnas personal med den kompetens som krävs för att fullgöra de uppgifter som ankommer på landskapsregeringen och som landskapsregeringen enligt EU-rätten är skyldig att utföra. Vidare bedömer landskapsregeringen att det arbete i administrativt hänseende som iakttagandet av tillsynskraven medför kan skötas utgående från de resurser som för närvarande finns i landskapsförvaltningen. Förslaget har således inga direkta verkningar på landskapsförvaltningens organisation. De nya reglerna kommer att leda till att samarbetet mellan olika myndigheter underlättas vilket är till fördel för övervakningen som därmed blir smidigare.

 

6.3 Jämställdhets- och barnkonsekvenser

 

Såvitt bekant har förslaget inga konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för barn.

 

6.4 Miljömässiga konsekvenser

 

Sett ur ett internationellt perspektiv är kvaliteten på foder och livsmedelssäkerheten vid foderhanteringen mycket hög både på Åland och i riket. De verkningar som användningen av foderfabrikat har på miljön beror praktiskt taget alltid på att de näringsämnen och eventuella menliga ämnen som finns i foder hamnar i omgivningen i form av djursekret. I och med att den åländska lagstiftningen, genom en tydlig anpassning till den nuvarande gemenskapsrätten, på sikt medför att foder och livsmedelssäkerheten kan höjas ytterligare allteftersom den tekniska utvecklingen fortskrider kommer ett antagande av föreliggande förslag inte att medföra några skadeverkningar alls på miljön utan förslaget får enligt landskapsregeringens bedömning positiva konsekvenser för miljön genom att verksamhetsförutsättningarna för övervakning förbättras.

 

6.5 Övriga konsekvenser

 

Syftet med de föreslagna ändringarna är att garantera fodersäkerheten och foderkvaliteten och att de uppgifter som ges om dem är riktiga. Härigenom främjas en ökad produktsäkerhet samtidigt det förebyggande arbetet mot osund konkurrens effektiveras. Näthandeln och andra nya försäljningssätt har varit en växande trend redan i många år. Den föreslagna möjligheten att stänga en webbplats förbättrar konsumentskyddet i samband med foderköp. Landskapsregeringen kan förelägga att en webbplats ska stängas om foder som saluförs via den eller uppgifter som lämnas om fodret orsakar eller kan orsaka fara för djurs hälsa eller för kvaliteten på animaliska livsmedel. Webbplatsen kan även stängas om den vilseleder konsumenter på ett väsentligt sätt eller på något annat sätt väsentligen strider mot foderbestämmelserna. Inom den allt allmännare handeln över internet finns det inget sätt för konsumenten att försäkra sig om kvaliteten hos de produkter som bjuds ut till försäljning förrän varorna har tagits emot. Genom tvångsmedel som bl.a. innebär en möjlighet för landskapsregeringen, i egenskap av tillsynsmyndighet, att fatta beslut om att en webbplats ska stängas ned, helt eller delvis i avvaktan på slutligt beslut p.g.a. pågående utredning, får tillsynsmyndigheten en möjlighet att ingripa mer effektivt i sådan verksamhet som strider mot bestämmelserna.

 

7. Lagstiftningsbehörighet

 

7.1 Allmänt

 

Blankettlagen hänför sig till olika rättsområden som dels ligger inom den åländska behörigheten dels utanför. Enligt 18 § 1 punkten i självstyrelselagen (1991:71) för Åland ankommer det på Åland att lagstifta om landskapets myndigheter. Enligt 18 § 15 punkten självstyrelselagen (1991:71) för Åland har Åland lagstiftningsbehörighet i fråga om jord- och skogsbruk samt styrningen av lantbruksproduktionen. Av förarbetena till lagen framgår det att lagstiftningen om jord- och skogsbruk ska höra till Åland med vissa undantag. Uttryckligen nämns i förarbetena att handeln med beredda fodermedel har överförts till den åländska lagstiftningsbehörigheten.

     Sådan begränsning av import och export av varor som grundar sig på handelspolitiska skäl är enligt självstyrelselagen en angelägenhet som hör till rikets lagstiftningsbehörighet. I ärenden som gäller begränsningar som avser t ex kvalitetskrav är fördelningen av lagstiftningsbehörigheten däremot beroende av vilket rättsområde det är fråga om. Fördelningen av lagstiftningsbehörigheten innebär att Åland har lagstiftningsbehörighet bl.a. i fråga om kvalitetskrav på foder som importeras eller införs till Åland.

     Blankettlagen innebär vidare att materiella bestämmelser om animaliska livsmedel i foderlagen intas i den åländska lagstiftningen. Lagstiftning om livsmedel är att hänföra till hälsovård samt näringsverksamhet, rättsområden som faller inom den åländska lagstiftningsbehörigheten enligt 18 § 12 och 22 punkterna i självstyrelselagen med vissa undantag. Till rikets behörighet har i 27 § 33 punkten i självstyrelselagen hänförts ärenden angående förebyggande av införsel av växtförstörare till Åland. Även bestämmelser om foderläkemedel blir genom blankettlagen tillämpliga på Åland. Bestämmelser rörande mediciner och produkter av läkemedelstyp, narkotiska ämnen samt framställning av gifter och fastställande av deras användningsändamål utgör rättsområden som enligt i 27 § 30 punkten i självstyrelselagen hänförs till rikets behörighet men som för vinnande av enhetlighet och överskådlighet, enligt 19 § 3 punkten i självstyrelselagen kan intas i den åländska lagstiftningen. I foderlagen ingår även bestämmelser om genteknik. Lagstiftning om genteknik och genetiskt modifierade organismer är att hänföra till rikets behörighet.

     I foderlagens 14 och 15 §§ har intagits bestämmelser om krav som gäller informationen om foder samt krav på märkning och förpackning av foder. Till den del foderlagen reglerar ärenden gällande konsumentskydd och otillbörligt förfarande i näringsverksamhet berör lagen områden på vilka lagstiftningsbehörigheten enligt 27 § 10 punkten i självstyrelselagen tillkommer riket.

     I foderlagen finns bestämmelser om skadeståndsskyldighet vari ingår även hänvisningar till annan lagstiftning. Skadeståndslagstiftningen är att hänföra till de privaträttsliga angelägenheter som avses i 27 § 41 punkten i självstyrelselagen och faller därmed utanför den åländska lagstiftningsbehörigheten. Ansluter sig en privaträttslig angelägenhet emellertid direkt till ett rättsområde som faller under den åländska behörigheten utgör frågan en angelägenhet för Åland. De genom blankettlagen tillämpliggjorda bestämmelserna överensstämmer de med motsvarande bestämmelser i foderlagen och kan med hänvisning till 19 § 3 mom. i självstyrelselagen intas i den åländska lagstiftningen.

     Foderlagens 6 kap. reglerar tillsyn och utlämnande av uppgifter. Inom ramen för den åländska lagstiftningsbehörigheten ingår även att lagstifta om övervakning och inspektioner. Enligt nämnda kapitel har tillsynsmyndigheten och auktoriserade inspektörer rätt att få tillträde till platser där foder och handlingar som gäller foder hanteras, används eller förvaras, inspektera transportmedel, foderföretagarens bokföring och journaler, samt avgiftsfritt ta nödvändiga prover av foder. Dessa bestämmelser kan beröra det i garanterade skyddet i 2 kap. 10 § i Finlands grundlag (FFS 731/1999) för bl.a. privatlivet på vilket område lagstiftningsbehörigheten jämlikt 27 § 1 punkten i självstyrelselagen tillkommer riket. Till den del dessa bestämmelser berör rikets behörighet kan de med stöd av 19 § 3 mom. i självstyrelselagen göras tillämpliga på Åland genom blankettlagen. Det gäller även bestämmelserna i foderlagen om rätt att få uppgifter, utlämnande av sekretessbelagda uppgifter samt skyldighet att lämna uppgifter.

     Enligt 18 § 26 punkten i självstyrelselagen har Åland rätt att lagstifta i fråga om utsättande och utdömande av vite samt andra tvångsmedel inom rättsområden som hör till den åländska lagstiftningsbehörigheten. Straffbestämmelserna i foderlagens 60 § har med stöd av 18 § 25 punkten i självstyrelselagen tillämpliggjorts på Åland genom blankettlagen. Bestämmelsen i blankettlagens 9 § om avgifter kan med stöd av 18 § 5 punkten i självstyrelselagen intas i landskapslagen. I fråga om grunderna för avgifter ska landskapslagen om grunderna för avgifter till landskapet tillämpas. Besvärsbestämmelsen i landskapslagens 11 § överensstämmer med 25 § i självstyrelselagen.

     Enligt beskrivningen av lagstiftningsbehörigheten ovan innehåller blankettlagen bestämmelser som hör till områden underlydande rikets lagstiftningsbehörighet. Då dessa bestämmelser överensstämmer med rikslagstiftningen kan de för vinnande av enhetlighet och överskådlighet jämlikt 19 § 3 mom. i självstyrelselagen intas i landskapslagen. Med stöd av nämnda lagrum har även statliga myndigheter kunnat påföras uppgifter vilka överensstämmer med motsvarande uppgifter i rikslagstiftningen.

 

7.2 Särskilt om GMO

 

Lagstiftningsbehörigheten gällande GMO är komplicerad. I enlighet med kraven på reglering överlämnade landskapsstyrelsen i oktober 1995 en framställning till lagtinget (FR 1/1995-96) med förslag till landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om genteknik och genetiskt modifierade organismer (vilket var ett förslag till blankettlag). Gentekniklagen (FFS 377/1995) föreslogs med vissa avvikelser bli tillämplig på Åland. Högsta domstolens fann att Åland saknade behörighet i de reglerade frågorna, vilket också blev Republikens presidents ståndpunkt. Dessa frågor rörde innesluten användning, avsiktlig utsättning eller utsläppande på marknaden av genetiskt modifierade organismer. Presidenten konstaterade bl.a. att ”av behörighetsfördelningen i självstyrelselagen framgår att riket har förbehållits lagstiftningsbehörigheten rörande omständigheter som förutsätter en särskild naturvetenskaplig sakkunskap hos de berörda myndigheterna eller som på ett vittgående eller svåröverskådligt sätt kan påverka miljön och hälsan både inom landskapet och utanför landskapet.” Slutsatsen blev att förslaget enligt 27 § 42 punkten självstyrelselagen hänfördes till rikets behörighet, trots att gentekniken i viss mån sågs beröra områden som hör till Ålands behörighet. Gentekniklagstiftningen faller följaktligen inom ramen för rikets behörighet.

 

8. Särskilt om påföljdsavgifter

 

Enligt artikel 139 i kontrollförordningen ska medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner för överträdelse av bestämmelserna i förordningen och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Enligt punkt 2 i den artikeln ska medlemsstaterna säkerställa att ekonomiska sanktioner för överträdelser av kontrollförordningen och av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 i den, om de begåtts genom bedrägligt eller vilseledande agerande, i enlighet med nationell rätt återspeglar åtminstone antingen aktörens ekonomiska fördel eller, beroende på vad som är lämpligt, en procentandel av aktörens omsättning. I 51 § i foderlagen finns det därför en bestämmelse om påföljdsavgift inom foderkontrollen enligt vilken det är möjligt att ålägga försumliga foderföretagare att betala en påföljdsavgift om de inte iakttar vissa i foderlagen angivna skyldigheter.

     I enlighet med vad Ålandsdelegationen kommit fram till är påföljdsavgifter att beakta som en sanktion varom Åland har rätt att lagstifta.[10] Därför har det införts en avvikande bestämmelse om påföljdsavgifter i blankettlagen som säkerställer att avgiften i fråga tillfaller landskapet. I utlåtandet rörande bl.a. en överenskommelseförordning om skötseln på Åland av vissa uppgifter som har samband med överträdelse av bestämmelserna i den Europeiska unionens gemensamma fiskeripolitik konstaterar Ålandsdelegationen följande. Unionslagstiftningen har ”infört ett påföljdssystem som inte bygger på kriminaliseringar utan på administrativa påföljder av straffkaraktär. I dessa fall är det fråga om överträdelseavgift, påföljdsavgift för allvarliga överträdelser och förbud att idka fiskeri. Förbuden är tidsbundna eller permanenta och de tilldelas på basis av varningar som kallas prickar. Tilldelade prickar kan medföra att den licens som behövs för att idka fiske dras in för en bestämd tid eller permanent beroende på antalet prickar. Högsta domstolen hänvisade till sitt utlåtande OH2009/24, som gällde landskapslagen om ändring av landskapslagen om bekämpande av oljeskador, där domstolen tagit ställning till landskapets lagstiftningsbehörighet beträffande avgifter av sanktionskaraktär. I det utlåtandet ansåg Högsta domstolen att då landskapet hade lagstiftningsbehörighet i fråga om natur- och miljövård, hade landskapet även behörighet att lagstifta om sådana sanktioner som den då aktuella oljeutsläppsavgiften. Detta konstaterades även vara i överensstämmelse med grundtanken bakom stadgandet i 18 § 25 punkten i självstyrelselagen. Enligt denna punkt har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om beläggande med straff och storleken av straff inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet. I linje med nämnda utlåtande ansåg Högsta domstolen i utlåtandet 12.6.2015, att eftersom landskapet enligt 18 § 16 punkten i självstyrelselagen har lagstiftningsbehörighet i fråga om fiske, registrering av fiskefartyg och styrning av fiskerinäringen, har landskapet även behörighet att lagstifta om administrativa sanktioner på dessa områden.”

     I konsekvens härmed faller det inom Ålands lagstiftningsbehörighet att införa bestämmelser om hur påföljdsavgiften ska verkställas så länge som verkställigheten inte innefattar förfaranderegler varom riket har rätt att lagstifta såsom utsökning. I 51 § 4 mom. finns en informationsbestämmelse som innehåller en hänvisning till lagen om verkställighet av böter (FFS 672/2002, bötesverkställighetslagen) som är en lag som innehåller bestämmelser som faller inom ramen för både rikets och Ålands lagstiftningsbehörighet. Blankettlagens första paragraf innebär i det här hänseendet endast ett tillämpliggörande av en informationshänvisning som inte i sig möjliggör en tillämpning av bötesverkställighetslagen fullt ut. Därför har det nedan i förslaget till lagtext, i avvikelseparagrafen om påföljdsavgifter, intagits en aktiverande bestämmelse enligt vilken bötesverkställighetslagen, inom landskapets behörighet, ska tillämpas. Därutöver finns i samma paragraf en avvikelse enligt vilken avgiften ska tillfalla landskapet eftersom det i 51 § 2 mom. föreskrivs att avgiften ska tillfalla staten och en avsaknad av avvikelse skulle innebära avgiften inte skulle komma Åland till del.

 

9. Andra särskilda påföljder

 

Foderlagstiftningen utgör ett sådant lagstiftningsområde som ingår i tvärvillkorssystemet som är villkorsgrundande för jordbruksstödet. Det innebär att avvikelser från foderlagstiftningen som uppmärksammas hos en producent vid en stödkontroll kan få konsekvenser i neddragningar av odlarens jordbruksstöd.

 

10. Beredningsarbete

 

Beredningen av förslaget har utförts som tjänstemannauppdrag vid Ålands landskapsregerings lagberedning i samarbete med landskapsregeringens jordbruksbyrå.

 

Detaljmotivering

 

Landskapslag om tillämpning på Åland av foderlagen

 

1 § Lagens tillämpningsområde. Genom 1 mom. i denna paragraf kommer blankettlagstiftningstekniken till användning i det att foderlagen, med beaktande av lokala förhållanden, tillämpliggörs på Åland på i paragrafen föreskrivet sätt.

     Foderlagen kan framdeles komma att ändras av olika skäl. För att det åländska regelverket, inom det rättsområde som foderlagen berör, ska överensstämma med rikslagstiftningen är det viktigt att det finns bestämmelser som automatiskt gör ändringarna i foderlagen tillämpliga på Åland[11]. Med anledning av detta har bestämmelsen i 2 mom. om författningsändringar intagits i förslaget.

     Rätten att lagstifta om utrikeshandeln är en riksangelägenhet vilket framgår av redogörelsen i den allmänna motiveringen ovan. Detta beaktas genom bestämmelsen i 3 mom.

 

2 § Förvaltningsuppgifter. Foderlagen innehåller ett antal bestämmelser som reglerar sådant som hör till den åländska behörigheten. För att sådana bestämmelser ska kunna verkställas på Åland förutsätts i vanlig ordning en uttrycklig bestämmelse varigenom de till dessa bestämmelser hörande förvaltningsuppgifterna åläggs landskapsregeringen. Med anledning av detta har denna paragraf intagits i förslaget.

 

3 § Hänvisningar. Mot bakgrund av vad som anförts i den allmänna motiveringen är det viktigt att blankettlagen samverkar med andra delar av det åländska regelverket i analogi med hur foderlagen i riket samverkar med övrig rikslagstiftning. I foderlagen hänvisas till bestämmelser i annan rikslagstiftning som äger motsvarighet i den åländska lagstiftningen. Således måste det i blankettlagen intas ett hänvisningsstadgande varigenom ifrågavarande hänvisningar i foderlagen i 1 mom. ersätts med hänvisningar till bestämmelser i motsvarande författningar i den åländska lagstiftningen.

     Bestämmelsen i 2 mom. föreslås införd eftersom det inte finns motsvarande lagstiftning på Åland.

     I 51 § 4 mom. i foderlagen finns en hänvisning till bötesverkställighetslagen i vilken det i sin tur, i dess 1 § 2 mom. återhänvisas till 51 § i foderlagen. Genom den föreslagna bestämmelsen i 3 mom. säkerställs att hänvisningen i fråga i bötesverkställighetslagen avser relevant åländsk lagstiftning, dvs. blankettlagen. Bestämmelsen anger vad landskapsregeringen ska iaktta för att förfarandet vid tillämpningen av de materiella reglerna om påföljdsavgifter ska bli korrekt.

 

4 § Språkkrav. I 43 § i självstyrelselagen föreskrivs att statsrådet ska verka för att behövlig information om varor och tjänster till åländska konsumenter i mån av möjlighet ges på svenska. Statsrådet ska även se till att bestämmelser och föreskrifter som ska gälla på Åland finns tillgängliga på svenska. För att understryka vikten av självstyrelselagens språkkrav, inte minst i detta sammanhang, har därför bestämmelsen i 1 mom. intagits i förslaget.

     Att Åland är enspråkigt svenskt är en del i grunden för självstyrelsen vilket även kommer till uttryck i 36 § i självstyrelselagen i vilken det föreskrivs att ämbetsspråket i stats-, landskaps- och kommunalförvaltningen är svenska. Med avvikelse från bestämmelserna från i 30 § i foderlagen har därför bestämmelsen i paragrafens 2 mom. intagits i förslaget.

 

5 § Årlig kontrollplan och rapport. I paragrafen föreslås att landskapsregeringen utarbetar motsvarande årliga kontrollplaner och rapporter som Livsmedelsverket gör inom ramen för sin behörighet. Paragrafen reglerar foderkontrollen på Åland.

     Genom paragrafen preciseras och avgränsas landskapsregeringens planerings- och rapportskyldighet sett mot bestämmelsen i 40 § i foderlagen som även innehåller krav på utarbetande av riksomfattande kontrollplaner, krav som det åligger Livsmedelsverket att uppfylla men som inte ska åläggas landskapsregeringen med hänsyn till omfattningen av Ålands lagstiftnings- och förvaltningsbehörighet.

 

6 § Skyldigheten att lämna uppgifter och göra anmälningar. Bestämmelsen i 1 mom. utgör ett materiellt undantag från foderlagen och är en konsekvens av att landskapsregeringen ska handha bl.a. de förvaltningsuppgifter som i riket ska handhas av Livsmedelsverket.

     I riket har Europeiska gemenskapens inspektörer enligt 41 § 4 mom. i foderlagen tillerkänts samma rätt som rikets myndigheter har då det gäller att genomföra inspektioner för upprätthållande av foderlagens efterlevnad. På samma sätt bör Europeiska gemenskapens inspektörer lagstiftningsvägen tillerkännas en motsvarande rätt visavi den eller de som med stöd av blankettlagen kommer att ansvara för att likartade inspektioner genomförs på Åland, i den mån sådana inspektioner utförs. Med anledning av detta har bestämmelsen i 2 mom. intagits i förslaget.

 

7 § Tillsynsregister. För att åstadkomma ett effektivt förvaltningsförfarande anser landskapsregeringen att det är mest ändamålsenligt att på Åland föra ett motsvarande tillsynsregister över anmälningsskyldiga foderföretagare och godkända laboratorier som av Livsmedelsverket, i enlighet med 45 § i foderlagen, förs i riket och i görligaste mån använda sig av uppgifterna i det tillsynsregistret. Därför har bestämmelsen i 1 mom. intagits i förslaget.

     Det är viktigt att foderhanteringen på Åland är så säker som möjligt, sett ur miljö- och hälsoskyddssynpunkt. Det måste därför tydligt framgå vilket kriterium som måste vara uppfyllt för att verksamhet som relaterar sig till nämnda hantering på Åland ska kunna tillåtas. Genom att i lag stipulera att endast sådana anmälningsskyldiga foderföretagare och godkända laboratorier om vilka det finns uppgifter i det av landskapsregeringen förda registret får bedriva verksamhet på Åland, uppfylls enligt landskapsregeringens bedömning nämnda kriterium. Av den anledningen har bestämmelsen i 2 mom. intagits i förslaget.

 

8 § Påföljdsavgifter. I 51 § 2 mom. i foderlagen föreskrivs bl.a. att avgiften tillfaller staten. Mot bakgrund av vad som anförts i den allmänna motiveringen föreslås bestämmelsen i 1 mom. införd varigenom påföljdsavgiften tillfaller landskapet.

     Med hänvisning till vad som anförts i den allmänna motiveringen i avsnitt 8 föreslås i 2 mom. att bestämmelserna i lagen om verkställighet av böter inom landskapets behörighet ska tillämpas på Åland vid verkställighet i enlighet med bestämmelserna i blankettlagen.

 

9 § Avgifter. I 63 § i foderlagen föreskrivs bl.a. att bestämmelser om avgifter för den tillsyn som statliga myndigheter utövar med stöd av foderlagen eller Europeiska unionens lagstiftning finns i kontrollförordningen. Dessutom föreskrivs att lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992), om inte något annat föreskrivs i kontrollförordningen, tillämpas.

     Eftersom Åland vid sidan av EU-rätten har egen lagstiftning som anger under vilka förutsättningar avgifter ska tas ut i samband med att myndighetsprestationer utförs (något som framgår av landskapslagen (1993:27) om grunderna för avgifter till landskapet) och landskapsregeringen ytterst ansvarar för myndighetsutövningen vid verkställandet av blankettlagen, behövs det således i blankettlagen intas avvikande bestämmelser av i denna paragraf förevarande slag.

 

10 § Rättelseyrkande. Ett rättelseyrkande kan endast lämnas av sakägare och ska framställas skriftligen, landskapsregeringen prövar endast de krav som har framställts i rättelseyrkandet. Om ett beslut inte har tillkommit på rätt sätt eller om det innehåller uppenbara felaktigheter kan myndigheten ta upp ärendet på nytt. Möjligheten att begära rättelse av ett beslut är ett förvaltningsförfarande som föregår ett besvär till högsta förvaltningsdomstolen. Endast de beslut som fattats med anledning av ett rättelseyrkande kan överklagas till högsta förvaltningsdomstolen.

 

11 § Besvärsbestämmelser. Besvärsbestämmelser syftar i allmänhet till att förmå förvaltningsmyndigheter att vinnlägga sig om att en god förvaltning upprätthålls till gagn för samhällsmedborgarna. Genom att införa besvärsbestämmelser i lagen får den enskilde tillgång till ett rättsäkerhetsinstrument som kan användas exempelvis då materiellt oriktiga förvaltningsbeslut fattats till nackdel för honom eller henne.

     Jämlikt 27 § 23 punkten i självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet inom rättsområdet för rättsskipning med beaktande av beaktande av bl.a. vad som föreskrivs i 25 § om förvaltningsrättskipning i självstyrelselagen. I förevarande fall innebär detta att besvär över lagligheten i landskapsregeringens beslut överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen (förutsatt att beslut i enligt med allmänna förvaltningsrättsliga principer är att anse som överklagbara). Besvärsbestämmelserna i självstyrelselagen gäller oavsett man tar in besvärsbestämmelser i en blankettlag eller inte. Likväl har denna paragraf i informativt syfte intagits i förslaget för att klargöra besvärsvägarna och därigenom underlätta situationen för lagtillämparen.

 

12 § Landskapsförordning. Paragrafen har formulerats i överensstämmelse med den modell som tillämpas inom annan landskapslagstiftning, exempelvis hälsovård och livsmedelskontroll. Ordalydelsen i paragrafen gör det möjligt att på ett smidigt sätt tillämpliggöra de riksförfattningar på förordnings- och beslutsnivå som detaljreglerar hanteringen av foder och vad som i anslutning därtill ska iakttas på Åland. Ordalydelsen i paragrafen ger dessutom utrymme för landskapsregeringen att välja om landskapsförordningar inom det aktuella området i framtiden ska utformas som blankettförordningar eller som fulltextförordningar. Generellt sett är dock blankettförordningar alltid att föredra eftersom det på Åland inte finns någon anledning att i vidare bemärkelse avvika från rikets regelverk på förordnings- och beslutsnivå härvidlag.

 

13 § Ikraftträdande. Avsikten är att lagen ska träda i kraft så snart som möjligt. I enlighet med 20 § 2 mom. i självstyrelselagen föreslås därför i 1 mom. att datumet för ikraftträdande lämnas öppen för landskapsregeringen att fatta beslut om. Bestämmelsen i 2 mom. är ytterst nödvändig för att undvika att det uppstår ett ohållbart och oacceptabelt rättsläge med parallella och varandra motstridiga regelsystem. Genom den formuleringsteknik som används i förslaget till lagtext nedan säkerställs enligt landskapsregeringens uppfattning den härvid avsedda målsättningen. Denna lags ikraftträdande förutsätter att information sprids om lagen. Genom bestämmelsen i 3 mom. möjliggörs en arbetsprocess som utmynnar i att denna lag kan fungera i praktiken från den tidpunkt den träder i kraft.

 

14 § Övergångsbestämmelser. I denna paragraf har det intagits bestämmelser som anger vad som bör gälla för foderärenden som anhängiggjorts hos landskapsregeringen med stöd av den lagstiftning som gäller ända fram till dess denna lag träder i kraft.

 


Lagtext

 

Landskapsregeringen föreslår att följande lag antas.

 

L A N D S K A P S L A G
om tillämpning på Åland av foderlagen

 

     I enlighet med lagtingets beslut föreskrivs:

 

1 §

Lagens tillämpningsområde

     Inom landskapets behörighet och med de avvikelser som följer av denna lag ska foderlagen (FFS 1263/2020) tillämpas på Åland.

     Ändringar i foderlagen ska gälla på Åland från tidpunkten för deras ikraftträdande i riket, om inte annat följer av denna lag.

     Bestämmelser i foderlagen som rör utrikeshandel innefattas inte i tillämpningsområdet för denna lag. Om detta gäller vad som föreskrivs i rikslagstiftningen.

 

2 §

Förvaltningsuppgifter

     De förvaltningsuppgifter som enligt foderlagen ankommer på riksmyndigheterna ska på Åland skötas av landskapsregeringen eller någon annan i landskapslag bestämd myndighet, till den del förvaltningen grundar sig på lagtingets lagstiftningsbehörighet.

 

3 §

Hänvisningar

     Inom landskapets behörighet ska hänvisningen till

     1) lagen om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål eller undervisningsändamål (FFS 497/2013) i 4 § i foderlagen avse landskapslagen (2013:75) om tillämpning av lagen om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål eller undervisningsändamål,

     2) förvaltningslagen (FFS 434/2003) i 30 § 3 mom. i foderlagen avse förvaltningslagen (2008:9) för landskapet Åland,

     3) till lagen om tillhandahållande av digitala tjänster (FFS 306/2019) i 30 § 3 mom. i foderlagen avse landskapslagen (2019:7) om tillgängliga webbplatser och mobila applikationer inom förvaltningen,

     4) lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (FFS 621/1999) i 30 § 3 mom. i foderlagen avse offentlighetslagen (2021:79) för Åland,

     5) 9 kap. 1 § i polislagen (FFS 872/2011) i 43 § i foderlagen avse landskapslagen (2021:12) om tillämpning på Åland av polislagen samt

     5) viteslagen (FFS 1113/1990) i 59 § 2 mom. i foderlagen avse landskapslagen (2008:10) om tillämpning i landskapet Åland av viteslagen.

     Hänvisningen till lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (FFS 906/2019) i 30 § 3 mom. i foderlagen tillämpas inom landskapets behörighet inte på Åland.

     Inom landskapets behörighet ska hänvisningen till 51 § i foderlagen i 1 § 2 mom. i lagen om verkställighet av böter (FFS 672/2002) avse denna lag.

 

4 §

Språkkrav

     Anvisningar, anteckningar och annan information som enligt foderlagen ska finnas på eller i anslutning till foder som säljs eller används på Åland ska åtminstone vara avfattade på svenska.

     När auktoriserade inspektörer utför uppgifter enligt 30 § i foderlagen ska språkstadgandena i självstyrelselagen för Åland tillämpas.

 

5 §

Årlig kontrollplan och rapport

     Landskapsregeringen ska för organiseringen av foderkontrollen på Åland utarbeta en motsvarande årlig kontrollplan som Livsmedelsverket utarbetar enligt 40 § 1 och 2 mom. i foderlagen. Landskapsregeringen ska även avfatta en rapport om genomförandet av foderkontrollen på Åland som motsvarar den rapport som Livsmedelsverket avfattar enligt 40 § 3 mom. i foderlagen.

 

6 §

Skyldigheten att lämna uppgifter och göra anmälningar

     Uppgifter och anmälningar som enligt foderlagen ska lämnas till rikets myndigheter ska på Åland lämnas till landskapsregeringen.

     Vad som i 41 § 4 mom. i foderlagen föreskrivs om rikets myndigheter ska på Åland avse landskapsregeringen.

 

7 §

Tillsynsregister

     Landskapsregeringen ska föra ett motsvarande tillsynsregister som Livsmedelsverket för enligt 45 § i foderlagen med uppgifter om anmälningsskyldiga foderföretagare och godkända laboratorier på Åland.

     Endast sådana anmälningsskyldiga foderföretagare och godkända laboratorier som registrerats i det av landskapsregeringen förda registret får bedriva verksamhet på Åland.

 

8 §

Påföljdsavgifter

     Med avvikelse från vad som föreskrivs i 51 § 2 mom. i foderlagen, tillfaller påföljdsavgifterna landskapet.

     Inom landskapets behörighet ska bestämmelserna i lagen om verkställighet av böter tillämpas på Åland vid verkställighet i enlighet med bestämmelserna i denna lag.

 

9 §

Avgifter

     Med avvikelse från vad som föreskrivs i 63 § 1 mom. i foderlagen, till den del det avser lagstiftning som ska tillämpas vid sidan av den Europeiska unionens lagstiftning, ska, om inte annat följer av den lagstiftningen, avgifter tas ut till landskapet för de prestationer som landskapsregeringen utför enligt denna lag i enlighet med de grunder som anges i landskapslagen (1993:27) om grunderna för avgifter till landskapet.

 

10 §

Rättelseyrkande

     En sakägare som är missnöjd med ett beslut som landskapsregeringen har fattat med stöd av denna lag kan inom 30 dagar, räknat från beslutsdagen, skriftligen begära rättelse hos landskapsregeringen. Ett rättelseyrkande ska behandlas utan dröjsmål.

 

11 §

Besvärsbestämmelser

     Besvär över lagligheten av ett beslut som landskapsregeringen fattat enligt denna lag med anledning av ett rättelseyrkande får anföras hos högsta förvaltningsdomstolen.

 

12 §

Landskapsförordning

     Landskapsregeringen kan inom landskapets behörighet genom landskapsförordning besluta att författningar som utfärdats med stöd av foderlagen ska tillämpas på Åland oförändrade eller med de ändringar landskapsregeringen föreskriver.

 

13 §

Ikraftträdande

     Denna lag träder i kraft den

     Genom denna lag upphävs landskapslagen (2010:83) om tillämpning i landskapet Åland av foderlagen (den gamla lagen) jämte ändringar.         Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan lagen träder i kraft.

 

14 §

Övergångsbestämmelser

     Foderföretagare som godkänts eller anmälts med stöd av den gamla lagen eller lagen om Europeiska unionens direktstöd till jordbruket (FFS 193/2013) innan denna lag träder i kraft får utan särskilt godkännande eller separat anmälan fortsätta sin verksamhet.

     På sådana anmälningar och ansökningar om godkännande som gäller foderföretagare och som är anhängiga innan denna lag träder i kraft tillämpas de bestämmelser som gäller vid ikraftträdandet.

 

 

 

Mariehamn den 25 november 2021

 

 

Vicelantråd

 

 

Harry Jansson

 

 

Föredragande minister

 

 

Fredrik Karlström

 


 

Bilaga - foderlagen

 

Foderlag
(FFS 1263 2020)

 

     I enlighet med riksdagens beslut föreskrivs:

 

1 kap.
Allmänna bestämmelser

 

1 §

Syfte

     Syftet med denna lag är

     1) att säkerställa kvaliteten, säkerheten och spårbarheten hos foder samt sakkunnig information om foder för att trygga djurhälsan och kvaliteten på animaliska livsmedel,

     2) att främja verksamhetsförutsättningarna för foderföretagare inom lagens tillämpningsområde.

 

2 §

Tillämpningsområde

     Denna lag tillämpas på foder och foderhantering, foderföretagare, laboratorier samt kontrollen i alla stadier av produktions-, tillverknings- och distributionskedjan, från primärproduktionen av fodret tills det släpps ut på marknaden och används.

     Denna lag tillämpas inte på foder som används vid utfodring av djur för vetenskapliga ändamål eller undervisningsändamål. Lagens 23 och 24 § tillämpas dock på ämnen som används i vetenskapliga experiment som fodertillsatser i foder för produktionsdjur och som inte har godkänts för ändamålet i fråga.

 

3 §

Europeiska unionens foderlagstiftning

     Om inte något annat föreskrivs i någon annan lag, tillämpas denna lag också på tillsynen över efterlevnaden av följande rättsakter om foder, om bedrivande av verksamhet inom foderbranschen och om foderkontroll som antagits av Europeiska unionen och på tillsynen över efterlevnaden av rättsakter som utfärdats med stöd av dessa rättsakter:

     1) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet, nedan allmänna livsmedelsförordningen,

     2) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 999/2001, (EG) nr 396/2005, (EG) nr 1069/2009, (EG) nr 1107/2009, (EU) nr 1151/2012, (EU) nr 652/2014, (EU)2016/429 och (EU) 2016/2031, rådets förordningar (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009 och rådets direktiv 98/58/EG, 1999/74/EG, 2007/43/EG, 2008/119/EG och 2008/120/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 854/2004 och (EG) nr 882/2004, rådets direktiv 89/608/EEG, 89/662/EEG, 90/425/EEG, 91/496/EEG, 96/23/EG, 96/93/EG och 97/78/EG samt rådets beslut 92/438/EEG (förordningen om offentlig kontroll), nedan kontrollförordningen,

     3) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 om fastställande av krav för foderhygien, nedan foderhygienförordningen,

     4) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003 om fodertillsatser, nedan tillsatsförordningen,

     5) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1069/2009 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter och därav framställda produkter som inte är avsedda att användas som livsmedel och om upphävande av förordning (EG) nr 1774/2002 (förordning om animaliska biprodukter), nedan förordningen om animaliska biprodukter,

     6) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 396/2005 om gränsvärden för bekämpningsmedelsrester i eller på livsmedel och foder av vegetabiliskt och animaliskt ursprung och om ändring av rådets direktiv 91/414/EEG,

     7) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1829/2003 om genetiskt modifierade livsmedel och foder, nedan förordningen om genetiskt modifierade livsmedel och foder,

     8) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1830/2003 om spårbarhet och märkning av genetiskt modifierade organismer och spårbarhet av livsmedel och foderprodukter som är framställda av genetiskt modifierade organismer och om ändring av direktiv 2001/18/EG, nedan GMO-spårbarhetsförordningen,

     9) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1946/2003 om gränsöverskridande förflyttning av genetiskt modifierade organismer,

     10) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati, nedan TSE-förordningen,

     11) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen,

     12) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2009 om utsläppande på marknaden och användning av foder, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003 och om upphävande av rådets direktiv 79/373/EEG, kommissionens direktiv 80/511/EEG, rådets direktiv 82/471/EEG, 83/228/EEG, 93/74/EEG, 93/113/EG och 96/25/EG samt kommissionens beslut 2004/217/EG, nedan förordningen om utsläppande på marknaden och användning av foder,

     13) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 om livsmedelshygien,

     14) Kommissionens förordning (EU) nr 68/2013 om en förteckning över foderråvaror,

     15) rådets förordning (EG) nr 834/2007 om ekologisk produktion och märkning av ekologiska produkter och om upphävande av förordning (EEG) nr 2092/91,

     16) Kommissionens förordning (EU) 2020/354 om upprättande av en förteckning över avsedda användningsområden för foder avsett för särskilda näringsbehov och om upphävande av direktiv 2008/38/EG, nedan förordningen om särskilda näringsbehov.

 

4 §

Förhållandet till annan lagstiftning

     Bestämmelser om import av foder från stater utanför Europeiska unionen och om kontrollen av denna import finns förutom i denna lag även i lagen om införselkontroll av djur och vissa varor (1277/2019). Bestämmelser om grunderna för bedömningen av strålsäkerheten i fråga om foder finns i strålskyddslagen (859/2018). Bestämmelser om innesluten användning och avsiktlig utsättning i miljön av genetiskt modifierade organismer samt om ibruktagande av och verksamhet vid anläggningar och lokaler för hantering av genetiskt modifierade organismer finns i gentekniklagen (377/1995). Bestämmelser om tillverkning, import, distribution och försäljning av läkemedel samt annan överlåtelse till förbrukning finns i läkemedelslagen (395/1987). I lagen om medicinsk behandling av djur (387/2014) föreskrivs det om användning av och tillsyn över läkemedel och andra ämnen som är avsedda för behandling av djur samt om redskap som är avsedda att användas vid medicinsk behandling av djur och om tillsynen över dessa redskap. I lagen om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål eller undervisningsändamål (497/2013) föreskrivs det om krav som ställs på verksamhetsutövare och anläggningar inom sektorn samt om tillståndsbeviljande och tillsyn.

 

5 §

Definitioner

     I denna lag avses med

     1) foder foder enligt artikel 3.4 i allmänna livsmedelsförordningen,

     2) foderråvaror foderråvaror enligt artikel 3.2 g i förordningen om utsläppande på marknaden och användning av foder,

     3) foderblandning foderblandning enligt artikel 3.2 h i förordningen om utsläppande på marknaden och användning av foder,

     4) foderparti foderparti enligt artikel 3.2 r i förordningen om utsläppande på marknaden och användning av foder,

     5) fodertillsatser fodertillsatser enligt artikel 2.2 a i tillsatsförordningen,

     6) genetiskt modifierat foder foder enligt artikel 2.7 i förordningen om genetiskt modifierade livsmedel och foder,

     7) foderläkemedel sådana blandningar av ett eller flera veterinärmedicinska läkemedel och foder som har färdigställts för utsläppande på marknaden och som på grund av sina botande eller förebyggande egenskaper eller övriga medicinska egenskaper är avsedda att ges till djur utan vidare bearbetning,

     8) foder för särskilda näringsbehov foder för särskilda näringsbehov enligt artikel 3.2 o i förordningen om utsläppande på marknaden och användning av foder,

     9) skadliga ämnen, produkter och organismer sådana ämnen, produkter och organismer i foder som kan förorsaka hälsofara för djur eller via animaliska produkter för människor eller fara för miljön,

     10) etikett etikett enligt artikel 3.2 t i förordningen om utsläppande på marknaden och användning av foder,

     11) foderföretagare fysiska eller juridiska personer som utför vilket som helst stadium i fodrets produktions-, tillverknings- och distributionskedja samt företagare som producerar, tillverkar eller lagrar foder för utfodring av de livsmedelsproducerande djur de äger eller innehar; med foderföretagare avses dock inte företagare som enbart

     a) bedriver privat produktion, tillverkning eller lagring av foder i hemmet för utfordring av livsmedelsproducerande djur som är avsedda för privat konsumtion,

     b) levererar primärprodukter som de producerat på en areal på högst tre hektar per år direkt till en lokal gårdsbruksenhet för vidareanvändning,

     c) bedriver fiskevårdande fiske eller fritidsfiske,

     d) bedriver detaljhandel med sällskapsdjursfoder,

     12) primärproduktion av foder primärproduktion av foder enligt artikel 3 f i foderhygienförordningen,

     13) primärproducent av foder den som bedriver verksamhet enligt artikel 5.1 a–c i foderhygienförordningen,

     14) stadier i produktions-, tillverknings- och distributionskedjan alla stadier från primärproduktion till leverans av fodret till slutkonsumenten,

     15) anläggning en enhet som genomför vilket som helst av stadierna i produktions-, tillverknings- och distributionskedjan i ett foderföretag,

     16) egenkontroll foderföretagarens eget kontrollsystem genom vilket företagaren strävar efter att försäkra sig om att fodret och foderhanteringen uppfyller krav som ställs i bestämmelserna,

     17) prov en samling av ett eller flera stickprov som har tagits från det undersökta foderpartiet eller en del av det,

     18) avgångsland det land från vilket foderpartiet importeras till Finland,

     19) beräkningsmetoder Naturresursinstitutets formler med konstanter, i fodertabellen angivna koefficienter för smältbarhet och i fråga om idisslarfoder även mängden protein som sönderdelas,

     20) utsläppande på marknaden utsläppande på marknaden av foder enligt artikel 3.8 i allmänna livsmedelsförordningen,

     21) spårbarhet möjlighet att spåra foder genom alla stadier i produktions-, tillverknings- och distributionskedjan och följa det genom dessa stadier,

     22) handel på den inre marknaden införsel till Finland från andra medlemsstater i Europeiska unionen eller utförsel från Finland till andra medlemsstater i Europeiska unionen,

     23) salmonellabakterie alla bakterier som hör till släktet Salmonella,

     24) produktionsdjur djur som avses i artikel 3.6 i förordningen om animaliska biprodukter,

     25) särskilt riskbenäget foder foder som enligt anmälningar via det system för snabb varning för livsmedel och foder som avses i artikel 50 i allmänna livsmedelsförordningen eller enligt vetenskapliga riskbedömningar är förenat med en större risk för salmonella än andra foder.

     Vad som i denna lag föreskrivs om Europeiska unionen eller Europeiska unionens medlemsstater gäller också Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och dess stater.

 

2 kap.
Krav som gäller foder

 

6 §

Allmänna kvalitetskrav för foder

     Foder ska uppfylla kraven enligt denna lag och Europeiska unionens foderlagstiftning och vara oförfalskade, av god kvalitet och säkra samt lämpliga som näring för djur. Bestämmelser om allmänna krav på fodersäkerhet finns också i artiklarna 11 och 15 i allmänna livsmedelsförordningen och bestämmelser om särskilda krav på foder som exporteras från gemenskapen i artikel 12 i den förordningen.

     Foder får inte innehålla skadliga ämnen, produkter eller organismer så att användningen av det kan orsaka fara för människors eller djurs hälsa eller för miljön, eller ge upphov till kvalitetsfel hos animaliska produkter. Det får inte förekomma salmonellabakterier i foder.

     Bestämmelser om de tillåtna maximihalterna av skadliga ämnen och produkter i djurfoder finns i kommissionens förordningar om ändring av bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/32/EG om främmande ämnen och produkter i djurfoder.

 

7 §

Foderråvaror

     Foderråvaror ska till sin kvalitet och sammansättning samt sina övriga egenskaper vara lämpade för utfodring av djur.

     Europeiska unionen publicerar en gemenskapsförteckning över foderråvaror enligt artiklarna 24 och 26 i förordningen om utsläppande på marknaden och användning av foder.

 

8 §

Foder för särskilda näringsbehov

     Foder för särskilda näringsbehov ska till sin kvalitet och sammansättning samt sina övriga egenskaper vara lämpade för att tillgodose särskilda näringsbehov hos djur.

     Endast sådana foder för särskilda näringsbehov får släppas ut på marknaden vars användningsområden och viktigaste näringsegenskaper motsvarar det syfte som avses i förteckningen över användningsområden för foder avsett för särskilda näringsbehov.

     Bestämmelser om förteckningen över användningsändamål för foder avsett för särskilda näringsbehov och de allmänna kraven på dessa foder finns i artikel 10 i förordningen om utsläppande på marknaden och användning av foder och i förordningen om särskilda näringsbehov.

 

9 §

Fodertillsatser

     Bestämmelser om godkännande och utsläppande på marknaden av fodertillsatser finns i artiklarna 3–5 i tillsatsförordningen.

 

10 §

Genetiskt modifierade foder

     Bestämmelser om godkännande och utsläppande på marknaden av foder som omfattas av förordningen om genetiskt modifierade livsmedel och foder finns i artiklarna 17–19 i den förordningen.

     Närmare bestämmelser om de nationella kontaktmyndigheter, den säkerhetsbedömning av genetiskt modifierade foder och utformningen av den nationella ståndpunkten i fråga om godkännande av genetiskt modifierade foder som förordningen om genetiskt modifierade livsmedel och foder förutsätter utfärdas genom förordning av statsrådet.

 

11 §

Foderblandningar

     Foderblandningar ska till sin kvalitet och sammansättning samt sina övriga egenskaper vara lämpade för utfodring av djur. Foderblandningar får innehålla endast sådana foder som avses i 7–10 § och som uppfyller föreskrivna krav.

 

12 §

Foderläkemedel

     För tillverkning av foderläkemedel får användas endast sådana läkemedel som är godkända i enlighet med Europeiska unionens centraliserade förfarande eller för vilka Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet med stöd av läkemedelslagen har beviljat försäljningstillstånd eller annat tillstånd för utlämnande till konsumtion.

     Den som tillverkar och släpper ut foderläkemedel på marknaden ska föra journal över uppgifter om tillverkning och överlåtelser. Foderläkemedel ska lagras, förpackas och transporteras på behörigt sätt.

     Tillverkare och återförsäljare får överlåta foderläkemedel endast med stöd av ett av en veterinär utskrivet recept på foderläkemedel till den som äger eller innehar djuret.

     På foderläkemedel tillämpas utöver bestämmelserna i 1–3 mom. de bestämmelser som gäller foderblandningar.

     Närmare bestämmelser om krav som gäller tillverkning, bokföring över tillverkning och överlåtelser, ordnande av verksamheten, förskrivning och överlåtelse samt import i fråga om foderläkemedel utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.

 

13 §

Allmänna krav som gäller information om foder

     Utöver det som föreskrivs någon annanstans i lag om information som ska ges om foder ska det på foderförpackningar, etiketter och medföljande dokument samt i broschyrer, reklamer och annars i samband med marknadsföringen och presentationen av fodret ges sanningsenlig och tillräcklig information om fodret.

     Bestämmelser om principerna för tillåtna påståenden i märkning och presentation av foderråvaror och foderblandningar finns i artikel 13 i förordningen om utsläppande på marknaden och användning av foder.

 

14 §

Krav på märkning av foder

     Bestämmelser om obligatoriska märkningsuppgifter för foderråvaror och foderblandningar och om presentation av märkningsuppgifterna finns i förordningen om utsläppande på marknaden och användning av foder, TSE-förordningen, förordningen om genetiskt modifierade livsmedel och foder, GMO-spårbarhetsförordningen och förordningen om animaliska biprodukter. Även andra uppgifter om foderråvaror och foderblandningar kan lämnas förutsatt att de allmänna principerna i förordningen om utsläppande på marknaden och användning av foder följs och att uppgifterna är entydiga och mätbara och kan motiveras. Bestämmelser om märkningskraven för fodertillsatser och förblandningar finns i tillsatsförordningen.

     För foderblandningar för sällskapsdjur får foderråvarans särskilda namn ersättas med namnet på den kategori foderråvaran tillhör i enlighet med artikel 17 i förordningen om utsläppande på marknaden och användning av foder.

     Bestämmelser om märkning av icke tillåtna foderråvaror och foderblandningar finns i artikel 20 i förordningen om utsläppande på marknaden och användning av foder.

     Märkningar av foder som är direkt eller indirekt avsedda för slutanvändare ska göras åtminstone på finska och svenska. På foder som endast säljs i enspråkiga kommuner får dock enspråkiga märkningar på kommunens språk användas. I tvåspråkiga kommuner får märkningarna på foder som har förpackats på försäljningsstället, på foder i lösvikt som en fodertillverkare levererar direkt till slutanvändaren och på foder som en foderföretagare inom primärproduktionen levererar till en annan foderföretagare inom primärproduktionen göras på slutanvändarens språk, antingen finska eller svenska.

     Energi- och proteinvärden hos foderråvaror och foderblandningar ska bygga på de beräkningsgrunder som Naturresursinstitutet har publicerat, om inte något annat föreskrivs i Europeiska unionens lagstiftning.

     Närmare bestämmelser om bestämning av, lämnande av information om och märkning av energi- och proteinvärden hos foderråvaror och foderblandningar samt om kategorier av foderråvaror i fråga om foderblandningar för sällskapsdjur utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.

 

15 §

Krav på förpackning av foder

     Foder ska vara förpackade på ett säkert och med beaktande av produktens egenskaper lämpligt sätt.

     Bestämmelser om förpackningskraven för foderråvaror och foderblandningar finns i artikel 23 i förordningen om utsläppande på marknaden och användning av foder och bestämmelser om förpackningskraven för fodertillsatser och förblandningar finns i artikel 16 i tillsatsförordningen.

 

16 §

Temporära begränsningar

     Livsmedelsverket har rätt att meddela ett temporärt föreläggande genom vilket tillverkning, utsläppande på marknaden, användning, import eller export av ett foder förbjuds eller begränsas samt genom vilket det bestäms att förbjudna foder dras bort från marknaden och avlägsnas från lagren på primärproduktionsställena och hos övriga innehavare, om det finns grundad anledning att anta att fodret kan orsaka allvarlig fara för människors eller djurs hälsa eller för miljön.

     Livsmedelsverket får i enskilda fall ge tillstånd att avvika från de förbud och begränsningar som avses i 1 mom., om det kan säkerställas att det foder som tillståndet gäller inte medför fara för människors eller djurs hälsa eller för miljön.

 

3 kap.
Krav som gäller bedrivande av verksamhet

 

17 §

Ordnande av verksamhet

     En foderföretagare är skyldig att ordna sin verksamhet så att de krav på verksamheten och fodret som föreskrivs i Europeiska unionens foderlagstiftning samt i denna lag och bestämmelser som utfärdats med stöd av den uppfylls.

     En foderföretagare ska ha lämpliga lokaler, anordningar och redskap för de olika stadierna i produktions-, tillverknings-, och distributionskedjan. Vid bearbetning, användning, transport och lagring av foder ska tillräcklig omsorgsfullhet och varsamhet iakttas i syfte att förebygga negativa effekter i fråga om hälsan, säkerheten och miljön.

     Vid export av foder till en stat utanför Europeiska unionen är det foderföretagarens ansvar att utreda och uppfylla de importkrav och eventuella krav i fråga om transitering som den mottagande statens myndigheter har ställt.

     Närmare bestämmelser om kraven i fråga om bearbetning, användning, transport och lagring av foder, om foderföretagarnas egenkontroll, de undersökningar som ska utföras inom ramen för kvalitetssäkringen och om åtgärder när sådant foder påträffas som inte uppfyller bestämmelserna utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.

 

18 §

Foderföretagares tillförlitlighet

     En foderföretagare ska vara tillförlitlig. Företagaren anses inte vara tillförlitlig om företagaren

     1) under tre år före bedömningen i sin näringsverksamhet upprepade gånger har visat uppenbar likgiltighet för att trygga fodersäkerheten,

     2) under tre år före bedömningen upprepade gånger eller i betydande grad har försummat sina registrerings-, anmälnings- eller betalningsskyldigheter i anslutning till skatter, lagstadgade pensions-, olycksfalls- eller arbetslöshetsförsäkringsavgifter eller avgifter som Tullen tar ut, eller

     3) enligt utmätning eller annan utredning är oförmögen att svara för sina skulder.

     Om foderföretagaren är en juridisk person gäller kravet på tillförlitlighet verkställande direktören och dennes ställföreträdare, medlemmar och suppleanter i styrelsen, medlemmar och suppleanter i förvaltningsrådet och jämförbara organ samt ansvariga bolagsmän och andra som hör till den högsta ledningen. Kravet på tillförlitlighet gäller även personer som direkt eller indirekt innehar minst 25 procent av aktierna i ett aktiebolag eller av den rösträtt som aktierna medför eller motsvarande ägande- eller bestämmanderätt, om det är fråga om en annan sammanslutning än ett aktiebolag.

     För bedömning av tillförlitligheten kan de omständigheter som avses i 1 mom. utredas för sådana registrerade företag och organisationer som avses i 3 § i företags- och organisationsdatalagen (244/2001) och som har en direkt eller indirekt koppling till en foderföretagare eller till personer som avses i 2 mom. i denna paragraf.

     Livsmedelsverket kan av Enheten för utredning av grå ekonomi i fråga om en företagare begära en sådan fullgöranderapport som avses i 5 § i lagen om Enheten för utredning av grå ekonomi (1207/2010).

     18 § tillämpas fr.o.m. 1.6.2021.

 

19 §

Anmälningsskyldighet för foderföretagare

     En foderföretagare ska i enlighet med artikel 9 i foderhygienförordningen för registrering göra en skriftlig anmälan till Livsmedelsverket om verksamheten, betydande förändringar i den och upphörande med verksamheten.

     Av anmälan ska framgå

     1) företagarens namn och adress samt annan kontaktinformation anläggningsvis,

     2) företagarens företags- och organisationsnummer, eller om sådant saknas, personbeteckning eller lägenhetssignum,

     3) uppgifter om verksamhetens art eller betydande förändringar i verksamheten.

     En foderföretagare ska en gång per år lämna uppgifter till Livsmedelsverket på det sätt som verket begär om foder som har använts vid tillverkningen och foder som tillverkats. I anmälan ska också foder som importerats och foder som exporterats specificeras.

     Närmare bestämmelser om de uppgifter i fråga om verksamhetens art som ska meddelas och om anmälningsförfarandet utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.

 

20 §

Godkännande av foderföretagare

     En foderföretagare ska innan verksamheten inleds hos Livsmedelsverket ansöka om godkännande av verksamheten, om avsikten är att bedriva verksamhet enligt artikel 10 i foderhygienförordningen eller enligt punkt 10 i avsnittet "lokaler och utrustning" i bilaga II till den förordningen, verksamhet som kräver godkännande enligt bilaga IV till TSE-förordningen eller artikel 8.2 i förordningen om utsläppande på marknaden och användning av foder, verksamhet enligt punkt 1 i bilaga VIII till förordningen om utsläppande på marknaden och användning av foder, eller tillverkning eller utsläppande på marknaden av foderläkemedel. Bestämmelser om förutsättningarna för godkännande enligt foderhygienförordningen finns i artikel 13 i den förordningen och om förutsättningarna för godkännande enligt TSE-förordningen i bilaga IV till den förordningen.

     Av en ansökan om godkännande ska framgå

     1) företagarens namn och adress samt annan kontaktinformation anläggningsvis,

     2) företagarens företags- och organisationsnummer, eller om sådant saknas, personbeteckning eller lägenhetssignum,

     3) uppgifter om verksamhetens art eller betydande förändringar i verksamheten,

     4) tidpunkten då verksamheten eller verksamheten i ändrad form avses bli inledd.

     Även betydande förändringar i en godkänd anläggnings verksamhet ska vara godkända innan den ändrade verksamheten inleds. En företagare ska ge tillsynsmyndigheten tillfälle att inspektera produktionsenheter och andra lokaler innan verksamheten inleds.

     En foderföretagare ska godkännas om de krav som ställs i foderhygienförordningen och TSE-förordningen är uppfyllda. Ett godkännande kan utfärdas villkorligt i enlighet med artikel 13.2 i foderhygienförordningen. För en godkänd företagare kan uppställas krav, begränsningar och andra villkor som gäller verksamheten i syfte att förebygga fara för människors eller djurs hälsa eller för miljön.

     Närmare bestämmelser om de uppgifter som ska lämnas i en ansökan om godkännande av en företagare och om ansökningsförfarandet utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.

 

21 §

Krav som gäller journaler och spårbarhet

     En foderföretagare ska föra journal över uppgifter som har att göra med verksamheten och ur vilken de uppgifter som behövs med tanke på tillsynen och fodrets spårbarhet vid behov kan klarläggas. Bestämmelser om skyldigheten att föra journal finns också i artikel 18.2 och 18.3 i allmänna livsmedelsförordningen, i bilagorna I och II till foderhygienförordningen samt i artikel 22 till förordningen om animaliska biprodukter. Skyldigheten att föra journal gäller uppgifter med hjälp av vilka foder kan spåras samt användningen av produktionsinsatser och kontrollen av produktionsprocesserna kan följas.

     Närmare bestämmelser om journalens innehåll, uppläggning och bevarande utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.

 

22 §

Foderföretagarens skyldighet att lämna uppgifter

     Om en foderföretagare har skäl att misstänka att det foder som företagaren har släppt ut på marknaden eller använder inte uppfyller kraven på säkerhet eller om det vid egenkontrollen upptäcks att de högsta tillåtna halterna av skadliga ämnen, produkter eller organismer har överskridits, ska företagaren omedelbart informera Livsmedelsverket. För att undvika riskerna med foder som har släppts ut på marknaden, ska den foderföretagare som släppt ut fodret på marknaden omedelbart meddela salmonellaobservationer till den aktör som har mottagit fodret. En företagare som använder foder ska omedelbart informera fodertillverkaren om det för en sådan anläggning som avses i artikel 4.27 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/429 om överförbara djursjukdomar och om ändring och upphävande av vissa akter med avseende på djurhälsa (”djurhälsolag”) har fattats ett beslut om förhindrade av spridning av sjukdom på grund av misstankar om salmonella eller ett konstaterat fall av salmonellasmitta.

     En foderföretagare ska utan dröjsmål underrätta Livsmedelsverket om undersökningsresultat som tyder på foder som inte uppfyller bestämmelserna, om undersökningen har gjorts av ett i 37 § avsett laboratorium, och ge laboratoriet anvisningar för att sända i 35 § avsedda anmälningar och sammandrag.

     Närmare bestämmelser om anmälningarna får utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.

     Bestämmelser om tillbakadragning av foder som inte uppfyller bestämmelserna, men som redan har släppts ut på marknaden, finns i artikel 20 i allmänna livsmedelsförordningen.

 

23 §

Tillstånd att använda icke-godkända fodertillsatser

     Företagare som i utfodringen av produktionsdjur i vetenskapliga experiment som fodertillsats har för avsikt att använda ett ämne som inte har godkänts för ändamålet i fråga ska ansöka om tillstånd för detta av Livsmedelsverket. Livsmedelsverket får bevilja tillståndet, om det för godkännande av ämnet som fodertillsats krävs att ämnets effekt påvisas i produktionsexperiment. Tillstånd beviljas, om bedömningen är att experimentet sannolikt inte har skadliga verkningar för människors eller produktionsdjurs hälsa eller för miljön.

     Den som ansöker om tillstånd ska utse en ansvarsperson för experimentet. Av ansökan ska det framgå vilket ämne som ska användas, dess användningssyfte, den mängd som ska användas, vilka produktionsdjur som ska användas i experimentet, utformningen av experimentet och experimentets varaktighet.

     Närmare bestämmelser om förfarandet vid ansökan om tillstånd och om innehållet i ansökan utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.

 

24 §

Avbrytande av vetenskapligt experiment

     Ett i 23 § avsett experiment ska avbrytas, om det under experimentets gång framgår att ämnet har sådana betydande skadliga verkningar för människors eller produktionsdjurs hälsa eller för miljön som inte kunde förutses när tillståndet att använda ämnet beviljades. Ansvarspersonen för experimentet ska utan dröjsmål underrätta Livsmedelsverket om att experimentet avbrutits.

 

4 kap.
Myndigheterna och deras uppgifter

 

25 §

Jord- och skogsbruksministeriet

     Jord- och skogsbruksministeriet sörjer för den allmänna styrningen och uppföljningen av verkställigheten av denna lag och Europeiska unionens foderlagstiftning.

     Jord- och skogsbruksministeriet utser nationella referenslaboratorier i enlighet med artikel 100 i kontrollförordningen.

 

26 §

Livsmedelsverket

     Livsmedelsverket

     1) planerar, styr och utvecklar foderkontrollen på nationell nivå,

     2) svarar för den riksomfattande tillsynen över verkställigheten och efterlevnaden av denna lag och av Europeiska unionens foderlagstiftning,

     3) sköter den riksomfattande informationen och det årliga offentliggörandet av kontrollresultaten,

     4) utarbetar kontrollplaner och rapporter om genomförande av kontrollen,

     5) utser och godkänner laboratorier på ansökan,

     6) övervakar att de laboratorier som avses i 32 och 34 § iakttar foderbestämmelserna,

     7) utfärdar exportintyg,

     8) beviljar tillstånd för icke-godkända ämnen som i vetenskapliga experiment används som fodertillsats i foder,

     9) är en sådan nationell kontaktpunkt i systemet för snabb varning som avses i artikel 50 i allmänna livsmedelsförordningen,

     10) utvärderar de nationella riktlinjer för god praxis som avses i artikel 21 i foderhygienförordningen,

     11) för en sådan förteckning över anläggningar i tredjeländer som avses i artikel 24 i foderhygienförordningen,

     12) svarar för den i artikel 5.4 i kontrollförordningen avsedda utbildningen av personer som utför offentlig kontroll,

     13) svarar för sådan samordning och sådana kontakter med kommissionen och övriga medlemsstater som avses i artikel 4.2 b i kontrollförordningen,

     14) utser fysiska personer till vilka vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen har delegerats med stöd av artikel 28 i kontrollförordningen,

     15) är ett sådant förbindelseorgan mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter som avses i artikel 103 i kontrollförordningen,

     16) ansvarar för upprättandet av en sådan riksomfattande beredskapsplan inför exceptionella situationer som avses i artikel 115 i kontrollförordningen och lämnar in den och ändringar i den till jord- och skogsbruksministeriet.

     Dessutom svarar Livsmedelsverket för de uppgifter som enligt Europeiska unionens foderlagstiftning ska skötas av den behöriga myndigheten, om inte en viss uppgift enligt denna lag har överförts på en annan myndighet.

 

27 §

Närings-, trafik- och miljöcentralerna

     Närings-, trafik- och miljöcentralerna utöver jämsides med Livsmedelsverket tillsyn över foder inom sina egna verksamhetsområden.

 

28 §

Regionförvaltningsverken

     Regionförvaltningsverken utövar jämsides med Livsmedelsverket tillsyn över foderläkemedel inom sina egna verksamhetsområden.

 

29 §

Tullen

     Tullen utövar jämsides med Livsmedelsverket tillsyn över exporten av annat foder än foder av animaliskt ursprung samt förekomsten av salmonellabakterier i samband med import av särskilt riskbenäget foder.

 

30 §

Auktoriserade inspektörer

     Livsmedelsverket kan skriftligen utse en utomstående fysisk person till att utföra särskilt angivna uppgifter som anknyter till den offentliga kontrollen i enlighet med artiklarna 28 och 30 i kontrollförordningen (auktoriserad inspektör). De administrativa beslut som inspektionerna eventuellt ger anledning till ska fattas av Livsmedelsverket.

     På auktoriserade inspektörer tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar när de utför uppdrag enligt denna lag. Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (412/1974).

     På auktoriserade inspektörer som sköter de uppgifter som avses i 1 mom. tillämpas förvaltningslagen (434/2003), språklagen (423/2003), samiska  språklagen (1086/2003), lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019) och lagen om tillhandahållande av digitala tjänster (306/2019). Bestämmelser om offentlighet för handlingar som lämnas till auktoriserade inspektörer och handlingar som de upprättar, inspektörernas tystnadsplikt och hur offentligheten för handlingar förverkligas finns i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999).

     En auktoriserad inspektör ska visa upp ett skriftligt intyg över sitt bemyndigande om foderföretagaren kräver det.

 

31 §

Export av foder

     Livsmedelsverket utfärdar på begäran av foderföretagaren exportintyg för foder, om det går att säkerställa att de uppgifter som ska intygas är korrekta och de krav som den mottagande staten har ställt för intyg uppfylls, samt deltar vid behov i utredningen av sådana myndighetskrav som avses i 17 § 3 mom., om inte dessa krav kan klarläggas på något annat sätt. Dessutom deltar Livsmedelsverket vid behov i utarbetandet av sådana dokument som krävs för att få tillträde till och stanna kvar på fodermarknaden och i annat utredningsarbete.

     Livsmedelsverket kan avbryta sitt deltagande i skötseln av dessa uppgifter om det inte längre finns förutsättningar för att fortsätta utredningsarbetet.

 

5 kap.
Laboratorier

 

32 §

Officiella laboratorier och undersökning av myndighetsprov

     De prov som tillsynsmyndigheten tagit eller låtit ta för tillsynen enligt denna lag ska undersökas hos Livsmedelsverket eller i ett av Livsmedelsverket utsett officiellt laboratorium i Finland eller i en annan medlemsstat i Europeiska unionen. De laboratorier som undersöker prov ska uppfylla kraven i kontrollförordningen. Laboratoriet kan också ha en mobil verksamhetsenhet.

 

33 §

Undersökning av egenkontrollprov

     De egenkontrollprov som lagstiftningen förutsätter och som tas med tanke på salmonella ska undersökas i ett sådant laboratorium för egenkontroll som godkänts av Livsmedelsverket, hos Livsmedelsverket eller i ett officiellt laboratorium som utsetts av Livsmedelsverket. Laboratoriet kan också ha en mobil verksamhetsenhet.

     Bestämmelser om undersökning av egenkontrollprov med avseende på dioxin finns i bilaga II till foderhygienförordningen.

 

34 §

Godkännande av laboratorier för egenkontroll

     Förutsättningen för att ett egenkontrollaboratorium ska godkännas är att dess kompetens har påvisats genom ackreditering eller med ackreditering jämförbar bedömning av kompetens i enlighet med lagen om konstaterande av tillförlitligheten hos tjänster för bedömning av överensstämmelse med kraven (920/2005). Kompetensen hos ett bedömt laboratorium ska bedömas på nytt minst vart tredje år.

     Om ett laboratorium inte uppfyller kraven i 1 mom., men bristerna inte äventyrar undersökningarnas tillförlitlighet, kan Livsmedelsverket godkänna laboratoriet för viss tid. Laboratoriet ska inom utsatt tid avhjälpa bristerna och ansöka om slutligt godkännande.

     För ett godkänt laboratorium kan det ställas krav, begränsningar och andra villkor som gäller verksamheten i syfte att förebygga fara för människors eller djurs hälsa eller för miljön.

     Närmare bestämmelser om de standarder som beskriver godkända laboratorier och om de krav som ställs på laboratoriernas kvalitetssystem och om övriga krav för godkännande av laboratorier utfärdas genom förordning av statsrådet.

 

35 §

Anmälningsskyldighet för officiella laboratorier och godkända laboratorier för egenkontroll

     Ett officiellt laboratorium och ett godkänt laboratorium för egenkontroll ska utan dröjsmål underrätta sin uppdragsgivare om undersökningsresultat som tyder på foder som inte uppfyller bestämmelserna och Livsmedelsverket om undersökningar och undersökningsresultat som hänför sig till uppföljning och övervakning av sjukdomar eller infektioner som direkt eller indirekt kan överföras mellan djur och människor.

     Ett officiellt laboratorium och ett godkänt laboratorium för egenkontroll ska sända de mikrobstammar som isolerats i undersökningar till ett nationellt referenslaboratorium samt på Livsmedelsverkets begäran lämna verket ett sammandrag av de i 32 och 33 § avsedda undersökningar som laboratoriet utfört och om undersökningsresultaten. Sammandragen av de undersökningar som avses i 33 § och av undersökningsresultaten får inte innehålla personuppgifter eller identifieringsuppgifter om tillsynsobjekt.

     Ett officiellt laboratorium och ett godkänt laboratorium för egenkontroll ska utan dröjsmål underrätta Livsmedelsverket om det görs betydande ändringar i verksamheten, om verksamheten avbryts och om verksamheten upphör.

     Närmare bestämmelser om innehållet i och lämnande av anmälningar och sammandrag och om sändande av mikrobstammar utfärdas genom förordning av statsrådet.

 

36 §

Nationella referenslaboratoriers anmälningsskyldighet

     Ett nationellt referenslaboratorium ska på begäran lämna Livsmedelsverket och Institutet för hälsa och välfärd sådan information som behövs för epidemiologisk uppföljning och dessutom lämna Livsmedelsverket sådan information om mikrobstammar enligt 35 § 2 mom. som behövs för styrning av tillsynen. Informationen till Institutet för hälsa och välfärd får inte innehålla identifieringsuppgifter om tillsynsobjekt.

     Närmare bestämmelser om innehållet i och lämnande av anmälningar får utfärdas genom förordning av statsrådet.

 

37 §

Utsedda laboratorier

     Livsmedelsverket kan utse ett laboratorium i en annan medlemsstat i Europeiska unionen för att undersöka sådana egenkontrollprov som krävs enligt lagstiftningen och som tagits med tanke på salmonella.

     Livsmedelsverket utser ett sådant laboratorium som avses i 1 mom. på ansökan av en foderföretagare. Förutsättningen för att ett laboratorium ska utses är att laboratoriet uppfyller kraven i artikel 12.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2160/2003 om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen med avseende på kvalitetssäkringssystem och att kvalitetssäkringssystemet har verifierats av det behöriga organet i medlemsstaten i fråga.

     Ansökan behöver inte göras om laboratoriet uppfyller kraven i artikel 37.4 e i kontrollförordningen.

     Närmare bestämmelser om ansökningsförfarandet och om hur laboratorierna ska utses får utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.

 

6 kap.
Tillsyn

 

38 §

Organisering av offentlig kontroll

     Foder och foderföretagare ska kontrolleras objektivt och regelbundet. Kontrollen ska effektiviseras om det kan misstänkas att fodret eller foderföretagarens verksamhet inte uppfyller de krav som anges i Europeiska unionens foderlagstiftning eller i denna lag eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den. Kontrollåtgärderna ska vara ändamålsenliga och ska på ett lämpligt sätt omfatta alla stadier i produktions-, tillverknings- och distributionskedjan för foder, från primärproduktionen av fodret tills det släpps ut på marknaden och används.

     Närmare bestämmelser om organisering av kontrollen får utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.

 

39 §

Förhandsanmälan om och provtagning av särskilt riskbenäget foder

     Innan en foderföretagare tar emot ett parti särskilt riskbenäget foder som importeras från en stat utanför Europeiska unionen ska företagaren med tanke på eventuell provtagning lämna en anmälan till Livsmedelsverket.

     Av förhandsanmälan ska framgå

     1) importörens namn och adress,

     2) importörens företags- eller organisationsnummer eller, om sådant saknas, personbeteckning eller lägenhetssignum,

     3) fodrets namn och typ,

     4) foderpartiets storlek,

     5) avgångsland,

     6) tid för ankomsten till finskt territorium och ankomstort,

     7) importsätt.

     Foder som importeras kan, om Livsmedelsverket så bestämmer, förvaras under Tullens uppsikt på ett av Livsmedelsverket godkänt ställe tills verket har fått tillräcklig utredning om att de krav som anges i Europeiska unionens foderlagstiftning samt i denna lag eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den är uppfyllda.

     Närmare bestämmelser om när och hur foderföretagare ska göra förhandsanmälan till Livsmedelsverket om foderpartier som avses i 1 mom. och om hur provtagning och annan importkontroll ska utföras utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.

 

40 §

Livsmedelsverkets kontrollplan och rapportering

     För att styra och samordna foderkontrollen utarbetar Livsmedelsverket en riksomfattande kontrollplan som ett led i den fleråriga nationella kontrollplan som avses i artikel 109 i kontrollförordningen. Dessutom utarbetar Livsmedelsverket en årlig kontrollplan för organiseringen av foderkontrollen samt en rapport om genomförandet av foderkontrollen.

     I den årliga kontrollplanen ska innehållet i kontrollerna samt antalet kontroller av tillsynsobjekten anges. I planen ska dessutom grunderna för riskbedömningen av tillsynsobjekten och för utvärderingen av genomförandet av planen anges.

     Den årliga rapporten ska inbegripa resultaten av analysen av foderprov och en sammanställning av andra resultat som är väsentliga för kontrollen, betydande förändringar, antalet konstaterade överträdelser och deras art samt de åtgärder som förelagts med anledning av överträdelserna. Rapporteringen ska också inbegripa uppgifter om fodrets ursprung samt statistik över det foder som har använts vid tillverkningen i Finland och det foder som har tillverkats här, med det foder som har importerats och exporterats specificerat separat, samt uppgift om mängderna av dessa foder.

     Livsmedelsverket ska lämna jord- och skogsbruksministeriet kontrollplanen för det innevarande året före utgången av mars månad varje år samt rapporter om kontrollen under det föregående kalenderåret före utgången av juni månad varje år.

 

41 §

Myndighetens rätt att utföra inspektioner

     Tillsynsmyndigheten och auktoriserade inspektörer har för den offentliga kontrollen rätt att vidta åtgärder som föreskrivs i denna lag och i Europeiska unionens lagstiftning, få tillträde till lokaler där foder och handlingar som gäller foder hanteras, används eller förvaras, inspektera transportmedel, foderföretagarens journal och i 21 § avsedda journaler, avgiftsfritt ta behövliga prov av foder och vid behov ge uppmaningar att iaktta foderbestämmelserna. Företagaren ska få ett intyg över provtagningen.

     I ett tillsynsobjekt som är beläget i utrymmen som används för boende av permanent natur får en inspektion göras för att uppfylla de krav på offentlig kontroll som ställs i artiklarna 9, 10 och 14 i kontrollförordningen, om en inspektion är nödvändig för att utreda de omständigheter som inspektionen gäller. Sådana inspektioner får endast göras av en behörig tillsynsmyndighet.

     Tillsynsmyndigheten får utan att identifiera sig beställa prov på foder som erbjuds till försäljning genom distanskommunikation. Proven får användas i den offentliga kontrollen. Efter att ha fått provet ska tillsynsmyndigheten meddela företagaren att provet har beställts för offentlig kontroll. Företagaren har rätt att på egen bekostnad få ett andra sakkunnigutlåtande om provet.

     Det som föreskrivs i 1 och 2 mom. om finska myndigheters rätt att utföra inspektioner gäller också inspektörer som avses i Europeiska unionens lagstiftning och i internationella avtal som är bindande för Finland, om den förpliktelse som binder Finland förutsätter detta. Tillsynsmyndigheten ska vid dessa inspektioner samarbeta med dessa inspektörer.

     Närmare bestämmelser om provtagning och undersökningen av prov samt om inspektions- och kontrollförfarandet i övrigt får utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.

 

42 §

Myndighetens rätt att få information

     Tillsynsmyndigheten och Europeiska unionens inspektörer har trots sekretessbestämmelserna rätt att av statliga och kommunala myndigheter, de som sköter offentliga uppdrag, foderföretagare samt sådana i 5 § 11 punkten avsedda aktörer som inte betraktas som foderföretagare få de uppgifter som är nödvändiga för kontrollen. Även de auktoriserade inspektörerna har trots sekretessbestämmelserna rätt att av de aktörer som avses ovan få de uppgifter som är nödvändiga för kontrollen.

     Tillsynsmyndigheten har trots sekretessbestämmelserna rätt att av andra myndigheter och andra som sköter offentliga uppdrag få sådana uppgifter om hur foderföretagaren skött registrerings-, anmälnings- och betalningsskyldigheter i anslutning till skatter, lagstadgade pensions-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkringsavgifter och av Tullen uttagna avgifter samt om foderföretagarens verksamhet, ekonomi och kopplingar som är nödvändiga för att klargöra den tillförlitlighet som avses i 18 § eller för avbrytande eller återkallelse av registreringen eller godkännande i enlighet med 54 §.

     Tillsynsmyndigheten har trots sekretessbestämmelserna rätt att för att påföra en påföljdsavgift enligt 51 § få nödvändiga uppgifter ur det bötesregister som avses i 46 § i lagen om verkställighet av böter (672/2002), för att säkerställa att en person inte har dömts till bötesstraff i domstol för samma brott.

 

43 §

Handräckning

     Polisen och Tullen är skyldiga att ge tillsynsmyndigheten handräckning för utförande av tillsynsuppdrag. Bestämmelser om polisens skyldighet att ge handräckning finns i 9 kap. 1 § i polislagen (872/2011) och bestämmelser om Tullens handräckning finns i 100 § i tullagen (304/2016).

 

44 §

Myndighetens rätt att på eget initiativ lämna ut information

     Tillsynsmyndigheten får trots sekretessbestämmelserna på eget initiativ till en annan myndighet eller den som sköter ett offentligt uppdrag lämna ut sådan information om en enskild persons eller en sammanslutnings ekonomiska ställning och företagshemligheter som tillsynsmyndigheten fått vid skötseln av de uppgifter som avses i denna lag, om informationen är nödvändig för myndigheten för att utreda tillförlitligheten enligt 18 § eller för att avbryta eller återkalla en registrering eller ett godkännande enligt 54 §.

 

45 §

Tillsynsregistret

     För tillsynsändamål för Livsmedelsverket ett riksomfattande register över sådana anmälningsskyldiga foderföretagare som avses i 19 § och sådana laboratorier som avses i 32, 34 och 37 § (tillsynsregistret).

     Tillsynsregistret är en del av landsbygdsnäringsförvaltningens informationssystem enligt lagen om landsbygdsnäringsförvaltningens informationssystem (284/2008).

 

46 §

Uppgifter som införs i tillsynsregistret

     I tillsynsregistret ska i fråga om foderföretagare införas

     1) foderföretagarens namn och adress samt övriga kontaktuppgifter,

     2) verksamhetsställenas adresser och kontaktuppgifter,

     3) foderföretagarens företags- och organisationsnummer, eller om sådant saknas, personbeteckning eller lägenhetssignum,

     4) verksamhetsbeskrivning,

     5) godkännandenummer, om det är fråga om godkännande enligt foderhygienförordningen,

     6) uppgifter om förelägganden, förbud, straff och andra påföljder som meddelats foderföretagaren med stöd av 50–55 eller 57–60 § eller med stöd av artiklarna 14–16 i foderhygienförordningen,

     7) verkställda tillsynsåtgärder samt andra motsvarande uppgifter enligt denna lag som behövs med tanke på tillsynen.

     I tillsynsregistret ska i fråga om officiella laboratorier, godkända laboratorier för egenkontroll och utsedda laboratorier införas

     1) laboratoriets namn och adress samt övriga kontaktuppgifter,

     2) analysmetoder som tillämpas vid bedömning eller ackreditering,

     3) analysmetoden i fråga om ett i 37 § avsett laboratorium,

     4) namnet på den person som ansvarar för undersökningarna i laboratoriet,

     5) uppgift om återkallelse av godkännande med stöd av 55 § och om återkallelse av beslut om att utse ett laboratorium med stöd av 56 § 2 mom. samt uppgift om andra påföljder,

     6) uppgifter om tillsynsåtgärder som genomförts i officiella laboratorier och godkända laboratorier för egenkontroll samt andra motsvarande uppgifter enligt denna lag som behövs med tanke på tillsynen.

     Livsmedelsverket offentliggör utifrån de uppgifter som avses i 1 och 2 mom. en förteckning över foderföretagarna och laboratorierna.

     Uppgifterna om en foderföretagare avförs ur registret tio år och uppgifterna om ett laboratorium tre år efter det att företagaren eller laboratoriet har meddelat tillsynsmyndigheten om att verksamheten upphört eller efter det att verksamheten upphört. Uppgifter om straff avförs dock när straffbarhet inte längre föreligger för gärningen. Om en uppgift beror på ett beslut som ännu inte har vunnit laga kraft och beslutet senare upphävs, ska uppgiften avföras så snart beslutet om upphävande har vunnit laga kraft.

     Närmare bestämmelser om registrering av foderföretagare får utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.

 

47 §

Tillsynsmyndighetens skyldighet att lämna uppgifter

     Om en tillsynsmyndighet eller en auktoriserad inspektör vet eller har skäl att misstänka att ett foder eller användningen av det kan orsaka fara för människors eller djurs hälsa eller för miljön, ska tillsynsmyndigheten eller den auktoriserade inspektören omedelbart underrätta den behöriga miljö-, livsmedels-, veterinär-, genteknik- eller hälsoskyddsmyndigheten om saken. En anmälan ska också alltid göras till Livsmedelsverket. Livsmedelsverket ska göra en anmälan till Institutet för hälsa och välfärd, om ett foder eller användningen av ett foder kan orsaka fara för människors hälsa. Anmälningarna ska göras trots sekretessbestämmelserna.

     Tillsynsmyndigheten och den auktoriserade inspektören är skyldig att meddela Livsmedelsverket de uppgifter som behövs för tillsynsregistret. Tillsynsmyndigheten är dessutom skyldig att på begäran meddela Livsmedelsverket de övriga uppgifter om inspektioner, tillsynsåtgärder, tillsynspersonal, avgifter och tillsyn som behövs för uppföljningen av tillsynen enligt denna lag.

     Tillsynsmyndigheten och den auktoriserade inspektören ska lämna de uppgifter som avses i 1 och 2 mom. på det sätt som Livsmedelsverket bestämmer.

     Närmare bestämmelser om tillsynsmyndighetens och auktoriserade inspektörers anmälningsskyldighet får utfärdas genom förordning av statsrådet.

 

48 §

Offentliggörande av kontrollresultat

     Livsmedelsverket offentliggör årligen på sin webbplats de berättelser om foderkontrollen som avses i 40 §. Sekretessbelagda uppgifter får dock inte offentliggöras.

     Närmare bestämmelser om offentliggörandet av kontrollresultaten får utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.

 

49 §

Maskinell underskrift

     Beslut enligt denna lag som utarbetats med hjälp av automatisk databehandling och de handlingar som hänför sig till ärendet får undertecknas maskinellt.

 

7 kap.
Administrativa tvångsmedel och påföljder

 

50 §

Föreläggande

     Tillsynsmyndigheten ska med hänsyn till ärendets art meddela den som inte iakttar denna lag, Europeiska unionens foderlagstiftning eller de bestämmelser som utfärdats med stöd av dem ett föreläggande att fullgöra skyldigheterna i enlighet med artikel 138.2 i kontrollförordningen.

     Tillsynsmyndigheten kan bestämma att ett missförhållande ska avhjälpas om ett foder, informationen om fodret, ett stadium i produktions-, tillverknings- eller distributionskedjan eller produktionslokalerna, primärproduktionsstället eller den verksamhet som bedrivs där kan orsaka hälsofara, äventyra sanningsenligheten eller tillräckligheten när det gäller informationen om fodret eller vilseleda konsumenten eller i övrigt inte uppfyller kraven i foderlagstiftningen. Tillsynsmyndigheten ska bestämma att missförhållandet ska avhjälpas omedelbart eller inom den tid myndigheten anger.

 

51 §

Påföljdsavgift inom foderkontrollen

     Den behöriga tillsynsmyndigheten kan ålägga foderföretagaren att betala en påföljdsavgift på minst 300 och högst 5 000 euro inom foderkontrollen, om företagaren

     1) försummar sina skyldigheter enligt 14 och 15 § i fråga om märkning och förpackning av foder,

     2) bedriver foderverksamhet utan att göra anmälan enligt 19 §,

     3) underlåter att ansöka om godkännande enligt 20 § av sin verksamhet,

     4) försummar skyldigheten enligt 21 § att föra journal,

     5) försummar skyldigheten enligt 22 § att lämna uppgifter, eller

     6) i strid med 24 § underlåter att avbryta ett experiment eller att underrätta om avbrytandet.

     Vid bedömningen av påföljdsavgiftens storlek ska hänsyn tas till förfarandets art och skadlighet och hur ofta förfarandet upprepats. Avgiften behöver inte påföras eller avgiften kan påföras till ett mindre belopp än minimibeloppet, om gärningen kan anses vara ringa eller om det med tanke på försummelsens art, hur ofta den upprepats, försummelsens planmässighet och andra omständigheter är skäligt att ingen avgift påförs eller att den är lägre än minimibeloppet. Påföljdsavgiften ska betalas till staten.

     Påföljdsavgift får inte påföras en fysisk person som misstänks för samma gärning i en förundersökning, en åtalsprövning eller ett sådant brottmål som behandlas i domstol eller som har dömts för samma gärning genom en lagakraftvunnen dom. Om en påföljdsavgift påförts en fysisk person, får personen inte i domstol dömas till straff för samma gärning.

     Påföljdsavgift får inte påföras om det har förflutit mer än ett år sedan gärningen begicks. En påföljdsavgift preskriberas fem år efter det att det lagakraftvunna avgörandet om påföljdsavgiften meddelades. Påföljdsavgiften avskrivs när den betalningsskyldige avlider. Bestämmelser om verkställighet av påföljdsavgifter finns i lagen om verkställighet av böter.

 

52 §

Förbud

     Tillsynsmyndigheten kan förbjuda att ett foder

     1) produceras och tillverkas, om produktions-, tillverknings- eller förvaringslokalerna, de metoder eller den utrustning som används vid tillverkningen eller tillverkarens kvalitetssäkringssystem eller produkter inte uppfyller de krav som ställs på dem i Europeiska unionens foderlagstiftning eller i denna lag eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den,

     2) bearbetas, om bearbetnings- eller förvaringslokalerna, de metoder eller den utrustning som används vid bearbetningen eller foderföretagarens kvalitetssäkringssystem eller produkter inte uppfyller de krav som ställs på dem i Europeiska unionens foderlagstiftning eller i denna lag eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den,

     3) släpps ut på marknaden eller används, om

     a) fodret, förpackandet av det eller uppgifterna om det inte uppfyller de krav som ställs i Europeiska unionens foderlagstiftning eller i denna lag eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den,

     b) fodret används i strid med bruksanvisningarna,

     c) fodertillverkaren eller den som släpper ut fodret på marknaden eller använder det har underlåtit att iaktta anmälningsskyldigheten enligt 19 §,

     d) fodertillverkaren eller den som släpper ut fodret på marknaden eller använder det inte är godkänd i enlighet med 20 §, eller

     e) salmonellabakterier har påträffats i produktionsmiljön eller transportmaterielen,

     4) transporteras eller lagras, om transportmaterielen eller lagerlokalerna inte uppfyller de krav som ställs i Europeiska unionens foderlagstiftning eller i denna lag eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den,

     5) är föremål för handel på den inre marknaden eller importeras eller exporteras, om fodret inte uppfyller de krav som ställs i Europeiska unionens foderlagstiftning eller i denna lag eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den.

     Ett förbud får meddelas endast om missförhållandet kan medföra fara för människors eller djurs hälsa eller för miljön, om missförhållandet fortgår eller återkommer eller om det förorsakas uppsåtligen.

     Ett förbud ska meddelas temporärt, om det är möjligt att avhjälpa det missförhållande som ligger till grund för förbudet. Det temporära förbudet gäller tills tillsynsmyndigheten ger sitt slutliga avgörande i ärendet. Förbudet ska återkallas utan dröjsmål om det missförhållande som förbudet grundar sig på avhjälps eller om missförhållandet inte längre är av betydelse för förbudet.

     Ett förbud ska iakttas även om ändring söks, om inte besvärsmyndigheten förbjuder verkställighet av tillsynsmyndighetens beslut eller bestämmer att verkställigheten ska avbrytas.

 

53 §

Ny bearbetning, förstörande och återsändande av foder

     Har tillsynsmyndigheten med stöd av 52 § meddelat ett förbud mot produktion, tillverkning, bearbetning, utsläppande på marknaden, användning, handel på den inre marknaden, import eller export av foder, får Livsmedelsverket bestämma att fodret på ett sätt som verket godkänner och på foderföretagarens bekostnad ska bearbetas på nytt, förstöras, användas för annat ändamål eller återsändas till avgångslandet. Beslutet kan förenas med bestämmelser om det förfarande som ska iakttas vid verkställigheten.

 

54 §

Avbrytande, ändring och återkallelse av registrering och godkännande av foderföretagare

     Bestämmelser om avbrytande, ändring och återkallelse av registrering och godkännande av en foderföretagare finns i artiklarna 14–16 i foderhygienförordningen. Bestämmelser om registrering och godkännande enligt TSE-förordningen finns i bilaga IV till TSE-förordningen.

     Livsmedelsverket kan dessutom avbryta eller återkalla registreringen eller godkännandet av en foderföretagare, om företagaren inte längre är tillförlitlig på det sätt som avses i 18 § och grunden för att företagaren inte anses vara tillförlitlig är av väsentlig och allvarlig art och företagaren inte har avhjälpt försummelsen trots föreläggande från en myndighet.

 

55 §

Återkallelse av godkännande av ett laboratorium för egenkontroll

     Livsmedelsverket ska återkalla godkännandet av ett godkänt laboratorium för egenkontroll, om laboratoriet lägger ned den verksamhet som utgör grund för godkännandet.

     Dessutom kan Livsmedelsverket återkalla godkännandet av ett laboratorium för egenkontroll, om laboratoriet på något väsentligt sätt bryter mot eller det i laboratoriets verksamhet på något väsentlig sätt bryts mot de krav som föreskrivs i denna lag och laboratoriet trots Livsmedelsverkets föreläggande inte avhjälper bristerna inom skälig tid. Ett godkännande kan dock återkallas omedelbart, om det är nödvändigt på grund av en oskälig skada som verksamheten medför för människors eller djurs hälsa eller för miljön.

     Livsmedelsverket kan också återkalla ett godkännande av ett laboratorium för egenkontroll under tiden för behandling av ett ärende som avses i 2 mom., om bristerna i laboratoriets verksamhet riskerar äventyra undersökningsresultatens tillförlitlighet.

 

56 §

Återkallelse av beslut om att utse ett laboratorium

     Jord- och skogsbruksministeriet kan återkalla sitt beslut om utseende av ett nationellt referenslaboratorium, om referenslaboratoriet eller den verksamhet som bedrivs där inte uppfyller kraven i 36 § eller i artiklarna 100 och 101 i kontrollförordningen, missförhållandet är väsentligt och referenslaboratoriet trots jord- och skogsbruksministeriets föreläggande inte avhjälper bristerna inom skälig tid.

     Livsmedelsverket kan återkalla sitt beslut om utseende av ett officiellt laboratorium, om laboratoriet på något väsentligt sätt bryter mot eller det i laboratoriets verksamhet på något väsentlig sätt bryts mot de krav som föreskrivs i denna lag och laboratoriet trots Livsmedelsverkets föreläggande inte avhjälper bristerna inom skälig tid.

     Livsmedelsverket ska återkalla sitt beslut om utseende av ett sådant laboratorium som avses i 37 §, om foderföretagaren begär det eller om laboratoriet lägger ned sin verksamhet.

     Jord- och skogsbruksministeriet och Livsmedelsverket kan återkalla sitt beslut om utseende av ett laboratorium också för tiden för behandling av ett ärende, om det är nödvändigt på grund av att verksamheten medför oskälig skada för människors eller djurs hälsa eller för miljön eller om bristerna i laboratoriets verksamhet riskerar äventyra undersökningsresultatens tillförlitlighet.

 

57 §

Återkallelse av tillstånd att använda en fodertillsats

     Livsmedelsverket kan återkalla ett i 23 § avsett tillstånd, om tillståndsinnehavaren på ett väsentligt sätt bryter mot de tillståndsvillkor som avses denna lag.

 

58 §

Stängning av webbplats

     Livsmedelsverket kan bestämma att en webbplats eller del av en webbplats som drivs eller används av en foderföretagare ska stängas, om det är uppenbart att ett foder som saluförs via den eller uppgifter som lämnas om fodret orsakar eller av grundad anledning kan befaras orsaka fara för djurs hälsa eller för kvaliteten på animaliska livsmedel, vilseleder köparen av fodret på ett väsentligt sätt eller på något annat sätt väsentligen strider mot bestämmelser eller föreskrifter som gäller foder.

     Livsmedelsverket ska bestämma att en sådan del av en webbplats ska stängas där det saluförs foder som strider mot föreskrifter eller bestämmelser om foder på det sätt som avses ovan. Om stängningen av en del av webbplatsen inte undanröjer överträdelsen av bestämmelserna eller föreskrifterna, ska det vid behov bestämmas att hela webbplatsen ska stängas.

     Föreläggandet att stänga webbplatsen eller delen av webbplatsen kan meddelas temporärt för den tid då ärendet utreds eller missförhållandet avhjälps. Webbplatsen eller delen av den ska hållas stängd tills Livsmedelsverket har fattat ett slutligt beslut i ärendet.

 

59 §

Vite samt hot om tvångsutförande och avbrytande

     Livsmedelsverket kan förena ett föreläggande enligt 50 §, ett förbud enligt 52 § samt ett föreläggande om ny bearbetning, förstörande eller återsändande enligt 53 § med vite eller hot om tvångsutförande eller avbrytande.

     Bestämmelser om vite och hot om tvångsutförande och avbrytande finns i viteslagen (1113/1990).

 

60 §

Foderlagsförseelse

     Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet

     1) producerar, tillverkar, på marknaden släpper ut, importerar eller exporterar foder som inte uppfyller de krav som föreskrivs i 6–15 § eller i bestämmelser som utfärdats med stöd av de paragraferna,

     2) bryter mot bestämmelserna om tillverkning, bearbetning, transport, lagring, användning eller egenkontroll av foder i 17 § 1 eller 2 mom. eller mot bestämmelser som utfärdats med stöd av 17 § 4 mom.,

     3) bryter mot ett temporärt förbud som meddelats med stöd av 16 §,

     4) försummar anmälningsskyldigheten enligt 19 §, skyldighet att föra journal eller skyldigheten enligt 42 § 1 mom. att lämna uppgifter,

     5) försummar att ansöka om godkännande som foderföretagare enligt 20 §,

     6) i strid med 13 eller 14 § eller i övrigt ger en vilseledande uppgift om ett foder eller ett foders egenskaper,

     7) försummar att iaktta förpackningskrav enligt 15 §,

     8) bryter mot ett föreläggande som meddelats med stöd av 50 §, ett förbud som meddelats med stöd av 52 §, ett föreläggande om bearbetning, förstörande eller återsändande som meddelats med stöd av 53 § eller fortsätter utöva sin verksamhet fastän en registrering eller ett godkännande har avbrutits med stöd av artikel 14 eller återkallats med stöd av artikel 15 i foderhygienförordningen, eller

     9) bryter mot

     a) de allmänna kraven om fodersäkerhet i artikel 15 i allmänna livsmedelsförordningen, artikel 4 i foderhygienförordningen eller bilaga I del A, bilaga II eller bilaga III till den förordningen eller artikel 4 eller 6 i förordningen om utsläppande på marknaden och användning av foder,

     b) kraven om fodrets spårbarhet och om registrering av uppgifter i artikel 18 i allmänna livsmedelsförordningen, artikel 4 A eller artikel 5 i GMO-spårbarhetsförordningen eller bilaga I del A II eller bilaga II till foderhygienförordningen,

     c) kravet om anmälan med tanke på registrering i artikel 9 i foderhygienförordningen,

     d) kravet om godkännande av anläggningar i artikel 10 i foderhygienförordningen eller punkt 10 i avsnittet "lokaler och utrustning" i bilaga II till den förordningen, artikel 8.2 i förordningen om utsläppande på marknaden och användning av foder eller punkt 1 i bilaga VIII till den förordningen eller bilaga IV till TSE-förordningen,

     e) bestämmelserna om skyldigheter för foderföretagare i artikel 20 i allmänna livsmedelsförordningen eller artikel 5 i förordningen om utsläppande på marknaden och användning av foder,

     f) egenkontrollskyldigheterna i artiklarna 5–7 i foderhygienförordningen eller bilagorna I och II till den förordningen,

     g) bestämmelserna om export i artikel 12 i allmänna livsmedelsförordningen,

     h) bestämmelserna om utsläppande på marknaden i artikel 3 i tillsatsförordningen eller artikel 9 i förordningen om utsläppande på marknaden och användning av foder,

     i) bestämmelserna om märkning eller presentation i artikel 16 i tillsatsförordningen eller bilaga III till den förordningen, artikel 25 i förordningen om genetiskt modifierade livsmedel och foder, artikel 4 b i GMO-spårbarhetsförordningen eller artiklarna 11 eller 13–20 i förordningen om utsläppande på marknaden och användning av foder eller bilaga II eller V–VIII till den förordningen,

     j) bestämmelserna om förpackning i artikel 16 i tillsatsförordningen eller artikel 23 i förordningen om utsläppande på marknaden och användning av foder,

     k) bestämmelserna om allmänna användningsvillkor i bilaga IV till tillsatsförordningen och bilaga I till förordningen om utsläppande på marknaden och användning av foder,

     l) kravet om ansökan om godkännande i artikel 4 i tillsatsförordningen eller artikel 16 i förordningen om genetiskt modifierade livsmedel och foder,

     m) ett förbud angående utfodring av djur i bilaga IV till TSE-förordningen eller bilaga III till förordningen om utsläppande på marknaden och användning av foder, eller

     n) en foderrättsakt i Europeiska unionens lagstiftning om genomförande av en sådan förordning som nämns i någon av underpunkterna a–m,

ska, om inte försummelsen eller den fara för människors eller djurs hälsa eller för miljön som gärningen medfört ska anses ringa eller om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag, för foderlagsförseelse dömas till böter.

     Den som bryter mot ett förbud eller åläggande som har meddelats med stöd av denna lag och förenats med vite, kan lämnas obestraffad för samma gärning, om vitet har dömts ut.

 

61 §

Polisanmälan

     Livsmedelsverket gör polisanmälan om foderlagsförseelse för de myndigheters räkning som avses i 25–29 § och för de auktoriserade inspektörers räkning som avses i 30 §. Anmälan behöver dock inte göras, om överträdelsen som helhet betraktad ska anses som uppenbart ringa.

     Vid förundersökning av en gärning som omfattas av tillämpningsområdet för foderlagen och som är straffbar enligt strafflagen (39/1889) eller enligt 60 § i denna lag ska Livsmedelsverket ges tillfälle att bli hört. Åklagaren ska ge Livsmedelsverket tillfälle att yttra sig innan åtalsprövningen avslutas. Livsmedelsverket har rätt att närvara och yttra sig vid den muntliga förhandlingen i ärendet vid domstol.

 

8 kap.
Särskilda bestämmelser

 

62 §

Skadeståndsskyldighet

     Den som tillverkat eller låtit tillverka foder eller som fört in foder från ett land inom Europeiska unionen eller importerat foder från ett land utanför Europeiska unionen ska ersätta en skada som i yrkesanvändning orsakas köparen av att fodret inte uppfyller de krav som ställs i Europeiska unionens foderlagstiftning, i denna lag eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den. Ersättning ska betalas även om skadan inte orsakats uppsåtligen eller av oaktsamhet.

     Någon skadeståndsskyldighet enligt 1 mom. föreligger dock inte, om den mot vilken skadeståndsanspråket framställs gör sannolikt att fodret inte varit behäftat med det fel som orsakat skadan vid den tidpunkt då denne släppte ut fodret på marknaden.

     Bestämmelser om skyldigheten att ersätta skada som fodret har orsakat på person eller på sådan egendom som är avsedd för enskild användning eller konsumtion och som den skadelidande huvudsakligen har använt på ett sådant sätt finns i produktansvarslagen (694/1990).

 

63 §

Avgifter för statliga myndigheters prestationer

     Bestämmelser om avgifter för den tillsyn som statliga myndigheter utövar med stöd av denna lag eller Europeiska unionens lagstiftning finns i kontrollförordningen. Dessutom tillämpas lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992), om inte något annat föreskrivs i kontrollförordningen.

     Närmare bestämmelser om de nationella arrangemangen enligt artiklarna 79–82 i kontrollförordningen och bestämmandet av avgifternas storlek får utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.

 

64 §

Ändringssökande

     I fråga om beslut av statliga myndigheter, med undantag av de beslut som avses i 20 och 50–58 §, får omprövning begäras. Bestämmelser om begäran om omprövning finns i förvaltningslagen.

     Bestämmelser om sökande av ändring i förvaltningsdomstol finns i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019).

     Bestämmelser om sökande av ändring i en avgift som påförts av en statlig myndighet finns i lagen om grunderna för avgifter till staten.

     Bestämmelser om sökande av ändring i Tullens beslut finns i tullagen.

     Bestämmelser om sökande av ändring i beslut enligt 59 § om utsättande och utdömande av vite finns i viteslagen.

 

65 §

Skydd för rapportörers identitet

     Om en sådan rapport om överträdelse av bestämmelser som avses i artikel 140 i kontrollförordningen lämnats till tillsynsmyndigheten av en fysisk person, ska personens identitet hållas hemlig, om det utifrån omständigheterna kan bedömas vara till nackdel för personen att hans eller hennes identitet röjs.

 

9 kap.
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

 

66 §

Ikraftträdande

     Denna lag träder i kraft den 1 januari 2021.

     Genom denna lag upphävs foderlagen (86/2008). De förordningar och beslut som jord- och skogsbruksministeriet har utfärdat med stöd av den lag som upphävs genom denna lag förblir alltjämt i kraft.

 

67 §

Övergångsbestämmelser

     Bestämmelserna i 18 § tillämpas från och med den 1 juni 2021.

     Foderföretagare som före ikraftträdandet av denna lag godkänts eller anmälts med stöd av foderlagen eller lagen om Europeiska unionens direktstöd till jordbruket (193/2013) får utan särskilt godkännande eller separat anmälan fortsätta sin verksamhet.

     På sådana anmälningar och ansökningar om godkännande som gäller foderföretagare och som är anhängiga vid ikraftträdandet av denna lag tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet.

 

     RP 200/2020, JsUB 13/2020, RSv 201/2020, Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/32/EG (32002L0032); EGT nr L 140, 30.5.2002, s. 10, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003 (32003R1831); EUT nr L 268, 18.10.2003, s. 29, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 (32005R0183); EUT nr 35, 8.2.2005, s. 1, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 396/2005 (32005R0396); EUT nr L 70, 16.3.2005, s. 1, Kommissionens förordning (EG) nr 429/2008 (32008R0429); EUT nr L, 133, 22.5.2008, s. 1, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2009 (32009R0767); EUT nr L 229, 1.9.2009, s. 1, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2017/625 (32017R0625); EUT nr 95, 7.4.2017, s. 1–142

 

__________________



[1] EFSA – av det engelska namnet European Food Safety Authority.

[2] Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/18/EG om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön och om upphävande av rådets direktiv 90/220/EEG.

[3] De HACCP-baserade förfarandena beskrivs i artikel 5.2 till livsmedelshygienförordningen och grundar sig på följande sju principer.

1.       Identifiera alla faror som måste förebyggas, elimineras eller reduceras till en acceptabel nivå (faroanalys).

2.       Identifiera kritiska styrpunkter vid det eller de steg där kontroll är nödvändig för att förebygga eller eliminera alla relevanta faror eller för att reducera dem till en acceptabel nivå.

3.       Fastställa kritiska gränsvärden vid kritiska styrpunkter som särskiljer en acceptabel nivå från en icke acceptabel nivå för att förebygga, eliminera eller reducera identifierade faror.

4.       Upprätta och genomföra effektiva förfaranden för att övervaka de kritiska styrpunkterna.

5.       Fastställa de korrigerande åtgärder som ska vidtas när övervakningen visar att en kritisk styrpunkt inte är under kontroll.

6.       Upprätta förfaranden som ska genomföras regelbundet för att verifiera att de åtgärder som avses i principerna 1-5 fungerar effektivt.

7.       Upprätta dokumentation och journaler avpassade till livsmedelsföretagets storlek och art för att visa att de åtgärder som avses i principerna 1-6 tillämpas effektivt.

[4] Transmissibla spongiforma encefalopatier (TSE) kallas en grupp obotliga hjärnsjukdomar som kan drabba både människor och djur. Sjukdomarna, kallas även prionsjukdomar då orsaken till sjukdomarna är en sjuklig förändring av det så kallade prionproteinet som finns rikligt i hjärnan. Sjukdomarna, som är mycket ovanliga, kan uppträda sporadiskt, vara ärftliga eller förvärvas/överföras. Gemensamt för samtliga former är typiska tvättsvampsliknande (spongiforma) hjärnförändringar, där av namnet TSE. Transmissibla kan närmast översättas med överförbara.

[5] Zoonoser är sjukdomar eller infektioner som på ett naturligt sätt kan spridas mellan djur och människor. De kan orsakas av olika typer av smittämnen som virus, bakterier, svampar och parasiter vilka kallas zoonotiska smittämnen. Överföringen av smittämnen mellan djur och människor kan ske via livsmedel, foder eller vatten, direkt kontakt med smittbärande djur eller människor, vektorer, såsom fästingar, knott eller myggor eller föremål eller miljö som förorenats med dessa smittämnen.

[6] Mykotoxiner är gifter som kan bildas av mögelsvampar när dessa växer på vegetabilier och annat organiskt material. Bildning av mykotoxiner påverkas i hög utsträckning av faktorer i mögelsvamparnas omgivning, såsom temperatur, fukt, surhetsgrad och tillgång på syre. Mykotoxiner kan finnas i fri eller modifierad form. Modifierad form innebär att de kan ombildas till derivat av ursprungstoxinet eller förenas med andra ämnen, som till exempel glukos eller sulfat. Dessa s.k. konjugat har tidigare förbisetts i analyser av livsmedel men idag vet man att dessa kan omvandlas till sin fria form i tarmen.Viktiga mykotoxiner är aflatoxiner, ochratoxin A, trichotecener, zearalenon, fumonisiner och patulin.

[7] Koccidiostatika ges i fodret för att förebygga en allvarlig parasitsjukdom som finns i kycklingens miljö, såväl inomhus som utomhus.

[8] Rådets direktiv 91/414/EEG av den 15 juli 1991 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden.

[9] På Åland finns ingen fodertillverkning men däremot bedrivs näringsverksamhet där foderimport, -förvaring, -distribution och försäljning ingår som huvudsaklig eller väsentlig del i verksamheten. Vad beträffar redan etablerad härvid avsedd verksamhet har erforderlig registrering gjorts. Framtida eventuella verksamhetsetableringar måste givetvis undergå registrering i enlighet med foderhygienförordningens bestämmelser.

[10] Se Ålandsdelegationens utlåtande nr 6/2009 över landskapslagen om ändring av landskapslagen om bekämpande av oljeskador (antagen av lagtinget den 21 januari 2009), givet den 28 januari 2009, Ålandsdelegationens utlåtande nr 24/2017 över dels en överenskommelseförordning om skötseln på Åland av vissa uppgifter som har samband med överträdelse av bestämmelserna i den Europeiska unionens gemensamma fiskeripolitik och dels ny överenskommelseförordning om gränsbevakningsväsendets uppgifter på Åland, givet den 12 maj 2017 samt Ålandsdelegationens utlåtande nr 15/2021 över landskapslagen om tillämpning på Åland av utsädeslagen (antagen av lagtinget den 27 januari 2021), givet den 18 mars 2021.

[11] Se avsnitt 5 i den allmänna motiveringen på sida 15.