Lagförslag 4/2013-2014

Lagtingsår: 2013-2014
Typ av dokument: Lagförslag

Ladda ner Word-dokument

 

LAGFÖRSLAG nr 4/2013-2014

 

Datum

 

 

2013-12-19

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till Ålands lagting

 

 

 

 

 


Patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård

 

 

Huvudsakligt innehåll

 

Landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar en landskapslag om tillämpning av lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård med vissa i lagen angivna avvikelser. Genom lagförslaget implementeras Europaparlamentets och rådets direktiv om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Syftet med direktivet är att göra det lättare för patienter att få tillgång till hälso- och sjukvårdstjänster som erbjuds i andra EU-länder än där patienten är försäkrad. Landskapsregeringen föreslår dessutom några mindre ändringar i landskapslagen om hälso- och sjukvård och landskapslagen om grunderna för avgifter till Ålands hälso- och sjukvård vilka har samband med det första lagförslaget om gränsöverskridande hälso- och sjukvård.

__________________

 


 

INNEHÅLL

Huvudsakligt innehåll 1

Allmän motivering. 3

1. Bakgrund. 3

1.1 EU-direktivet om patienträttigheter 3

1.2 Behörighetsfördelningen. 3

1.3 Samordning med andra länders system för social trygghet 3

1.4 Sammandrag av det viktigaste innehållet i direktivet 5

1.5 Regeringens förslag till implementering av direktivet 6

1.6 Implementering av direktivet i Sverige. 10

1.7 Nuläge. 11

2. Landskapsregeringens förslag. 11

2.1 Förslag till en blankettlag och en överenskommelseförordning. 11

2.2 Utbudet av hälso- och sjukvårdstjänster i landskapet 12

2.3 Landskapets ansvar när patienter söker vård utomlands. 12

2.4 Landskapets ansvar när hälso- och sjukvård ges till patienter från andra EU-medlemstater 13

2.5 Informationsuppgifterna vid kontaktpunkten. 15

2.6 Landskapets deltagande i hälso- och sjukvårdssamarbetet 15

2.7 Förslagets konsekvenser i landskapet 16

2.8 Ärendets beredning. 17

Detaljmotivering. 17

1. Landskapslag om tillämpning på Åland av lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård  17

2. Landskapslagen om upphävande av 22 § landskapslagen om hälso- och sjukvård  20

3. Landskapslagen om ändring av landskapslagen om grunderna för avgifter till Ålands hälso- och sjukvård  20

Lagtext 22

L A N D S K A P S L A G om tillämpning på Åland av lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård  22

L A N D S K A P S L A G om upphävande av 22 § landskapslagen om hälso- och sjukvård  24

L A N D S K A P S L A G om ändring av 2 och 12 §§ landskapslagen om grunderna för avgifter till Ålands hälso- och sjukvård  24

Bilaga 1. 26

Lagförslag 1 i regeringens proposition 103/2013, riksdagens svar 26

Lag om gränsöverskridande hälso- och sjukvård. 26

Parallelltexter 36

 


 

Allmän motivering

 

1. Bakgrund

 

1.1 EU-direktivet om patienträttigheter

 

Den 24 april 2011 trädde Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/24/EU om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård, det s.k. patientrörlighetsdirektivet i kraft. Medlemsländerna skulle senast den 25 oktober 2013 ha införlivat direktivet i sina nationella lagstiftningar. Direktivets syfte är att göra det lättare för patienter att få tillgång till hälso- och sjukvårdstjänster som erbjuds i andra EU-länder än där patienten är försäkrad. Redan innan direktivet antogs har EU-domstolen slagit fast att hälso- och sjukvårdstjänster, oberoende hur de finansieras, inte kan undantas från den grundläggande principen om fri rörlighet för tjänster. Detta innebär att en person fritt kan söka och anlita hälso- och sjukvårdstjänster i alla EU-medlemstater. Medlemstaterna är skyldiga att utan diskriminering tillhandahålla tjänster till andra länders medborgare till samma arvoden som inhemska patienter får betala eller då det inte finns något pris fastslaget, ett pris som beräknats enligt objektiva, icke-diskriminerande grunder. Direktivet berör också de fall då en person tillfälligt befinner sig utomlands och insjuknar akut. I båda fallen har patienten rätt till ersättning för kostnader från den försäkrande medlemstaten enligt samma grunder som skulle gälla om kostnaden uppstått i försäkringslandet. Endast kostnaderna för sådan vård som är ersättningsgill i försäkringsstaten måste ersättas till patienten enligt direktivet.

 

1.2 Behörighetsfördelningen

 

Behörighetsfördelningen av de lagstiftningsområden som berörs av direktivet är delad mellan landskapet och riket. Landskapet har med stöd av 18 § 12 punkten i självstyrelselagen behörighet att lagstifta om hälso- och sjukvård med vissa undantag. De undantag som är av särskild relevans i det här sammanhanget gäller smittsamma sjukdomar, behörigheten att vara verksam inom hälso- och sjukvården, apoteksväsendet, mediciner och produkter av läkemedelstyp. Förutom de lagstiftningsområden som räknas upp i undantagen har riket lagstiftningsbehörighet över socialförsäkringen med stöd av 29 § 1 mom. 3 punkten i självstyrelselagen. Till området för socialförsäkringen hör bland annat sjukförsäkringslagstiftningen.

 

1.3 Samordning med andra länders system för social trygghet

 

1.3.1 EU-förordningarna om samordning av systemen för social trygghet

 

Bestämmelser om gränsöverskridande hälso- och sjukvård finns också i förordning (EG) nr 883/2004. I denna förordning samt i dess tillämpningsförordning (EG) nr 987/2009 regleras vilken medlemsstats lagstiftning om social trygghet som tillämpas på personer som rör sig mellan EU- eller EES-staterna eller Schweiz.

     En av grundreglerna är att endast en medlemsstats lagstiftning om social trygghet samtidigt kan vara tillämplig på en person. En annan grundregel är att en person inte förlorar den sociala trygghet som intjänats då han eller hon flyttar från en medlemsstat till en annan.

     I förordning (EG) nr 883/2004 är huvudprincipen att en person som förvärvsarbetar eller verkar som självständig yrkesutövare i en medlemsstat ska omfattas av den medlemsstatens lagstiftning. Tjänstemän och personer som arbetar i flera länder är undantagna från denna princip. När det gäller personer som är utanför arbetslivet ska lagstiftningen i bosättningsmedlemsstaten tillämpas. I förordning (EG) nr 883/2004 garanteras dessutom rätten till medicinskt nödvändig sjukvård under en tillfällig vistelse eller ett långvarigt boende i en annan stat. När det är fråga om en tillfällig vistelse ska sådan medicinskt nödvändig vård ges som inte kan skjutas upp till en tidpunkt efter den planerade returresan. Med tillfällig vistelse avses i allmänhet en vistelse utomlands som varar i högst ett år, t.ex. en veckas semester, en pensionärs några månader långa utomlandsvistelse under vinterhalvåret eller utbytesstudier som varar en termin. I samma förordning regleras dessutom villkoren för att få sjukvård utanför bosättningsmedlemsstaten. EG-förordningarna ska tillämpas direkt i medlemsstaterna.

     När patientrörlighetsdirektivet har införts i den nationella lagstiftningen kan en persons rätt till vård eller behandling i gränsöverskridande hälso- och sjukvårdssituationer grunda sig på antingen EU-förordningarna eller patientrörlighetsdirektivet. En persons rätt till ersättning och ersättningsförfarandet beror på vilken bestämmelse som tillämpas. Bestämmelserna i patientrörlighetsdirektivet och i förordningarna (EG) nr 883/2004 och (EG) nr 987/2009 överensstämmer med varandra i stor utsträckning, men det finns också viktiga skillnader mellan dem. Förordningarna ska alltid tillämpas i första hand. Enligt direktivet bör patienten kunna välja att den bestämmelse som är fördelaktigare tillämpas i de fall då både förordningarna och direktivet är tillämpliga. Utgående från de bestämmelser som gäller för närvarande så är förordningarna i allmänhet det fördelaktigare alternativet för patienten. Om hälso- och sjukvård getts under de förutsättningar som anges i förordningarna, ska det hälso- och sjukvårdsdistrikt till vilket patienten hör betala de faktiska kostnaderna. Enligt förordningen kan patienten ansöka om ett förhandstillstånd. Om ett sådant ges så behöver patienten bara betala den behandlande statens patientavgift (i rikets lagstiftning klientavgift). Försäkringsmedlemstaten som utfärdat förhandstillståndet svarar fullt ut för de vårdkostnader som överskrider patientavgiften. Patienten har också rätt till ersättning för rese- och vistelsekostnader för sig själv och eventuell nödvändig följeslagare.

     Om i stället direktivet tillämpas betalar patienten de kostnader som den behandlande staten uppbär och därefter kan patienten söka ersättning för kostnaderna i försäkringsmedlemsstaten. Försäkringsmedlemsstaten är skyldig att ersätta kostnaderna till högst det belopp som motsvarande vård skulle ha kostat i försäkringsmedlemsstaten.

 

1.3.2 EU-förordningens tillämpning i landskapet

 

När landskapslagen om hälso- och sjukvård (2011:114) antogs år 2011 infördes en ny bestämmelse i 22 § om förhandstillstånd i enlighet med förordningen (EG) 883/2004. I bestämmelsen anges: ”Om Ålands hälso- och sjukvård inte kan uppfylla vårdgarantin enligt 21 § ska den på patientens begäran ge ett förhandstillstånd om att patienten på bekostnad av Ålands hälso- och sjukvård kan söka vård i medlemstaterna inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomska samarbetsområdet eller i Schweiz.” Bestämmelsen har tillämpats en gång år 2012 och en gång under år 2013. I båda fallen har Ålands hälso- och sjukvård fört över ärendena till Folkpensionsanstalten som har avgjort ärendena. Ålands hälso- och sjukvård har gett ett utlåtande till Folkpensionsanstalten i vardera ärende. I båda fallen har patienterna fått tillstånd till att söka vård i Sverige, som vid tidpunkten för beredningen av lagförslaget inte har fakturerat för vården. Fakturorna kommer att skickas till Folkpensionsanstalten som i sin tur kommer att fakturera Ålands hälso- och sjukvård för den vård som har getts i enlighet med förhandstillstånden.

 

 

1.3.3 Den nordiska konventionen om social trygghet

 

Den nordiska konventionen om social trygghet tillämpas på samma förmåner som de vilka tas upp i förordning (EG) nr 883/2004. Bestämmelserna i konventionen utvidgar personkretsen som har rätt till hälso- och sjukvård. Förutom personkretsen enligt förordning (EG) nr 883/2004 inkluderas de som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i ett nordiskt land eller får rättigheter i egenskap av familjemedlem eller förmånstagare. Enligt konventionen behöver patienten inte iaktta de administrativa förfarandena i förordning (EG) nr 883/2004 för att få sjukvård. Under sin vistelse i ett annat nordiskt land har patienten rätt till den vård han eller hon behöver och betalar samma patientavgift som en invånare i den behandlande staten. Med stöd av konventionen fakturerar staterna inte varandra eller patienten för de faktiska vårdkostnaderna. Enligt konventionen har den patient som fått vård eller behandling dessutom rätt att i sin vistelsestat få ersättning för de extra kostnader som returresan ger upphov till.

 

1.3.4 Bilaterala överenskommelser om social trygghet med andra länder

 

Finland har bilaterala överenskommelser om social trygghet med USA, Australien, Chile, Israel och Kanada. Finland har dessutom en avtalsreglering om social trygghet med provinsen Quebec i Kanada och ett sjukvårdsavtal med Australien. Gemensamt för de olika överenskommelserna är att de innehåller bestämmelser som har betydelse för en persons rätt att få vård eller ersättningar för vårdkostnader. Det finns dock stora skillnader när det gäller sakområdena och de personer som omfattas av tillämpningsområdet för överenskommelserna. Lagtinget har lämnat bifall till att landskapet ska omfattas av överenskommelser om social trygghet med alla de länder som nämns i regeringens proposition RP 103/2013 med förslag till lag om gränsöverskridande hälso- och sjukvård samt vissa lagar som har samband med den.

 

1.4 Sammandrag av det viktigaste innehållet i direktivet

 

1.4.1 Patienter som söker vård i en annan medlemsstat

 

Direktivet ska tillämpas på enskilda patienter som beslutar sig för att söka hälso- och sjukvård i en annan medlemsstat än där personen är försäkrad. Direktivet omfattar såväl akut som planerad vård och det är ingen skillnad om den ges av en privat eller offentlig vårdgivare. Patienten erlägger de avgifter som uppbärs i den behandlande staten och kan begära ersättning i efterhand i den försäkrande staten. Den försäkrande staten är skyldig att ersätta kostnader för sådan vård som patienten är berättigad till enligt lagstiftningen i försäkringsmedlemsstaten. Direktivet ska inte tillämpas på tjänster som ges vid ett långvarigt vårdbehov såsom hemtjänst, stödboende, äldreboenden eller vårdhem. Det ska inte heller tillämpas på organtransplantation eller allmänna vaccinationsprogram mot infektionssjukdomar. Den försäkrande medlemsstaten kan begränsa ersättningen då vissa förutsättningar föreligger och med hänvisning till något av de skäl som anges i direktivet, t.ex. för att skydda folkhälsan eller ett allmänintresse.

 

1.4.2 Information

 

Direktivet innehåller bestämmelser om den information som medlemsstaterna på begäran ska tillhandahålla de egna medborgarna och personer från andra medlemsstater. I varje medlemsstat ska minst en nationell kontaktpunkt inrättas som har till uppgift att samla och förmedla information. Medlemsstaten kan själva besluta om utformandet av kontaktpunkterna samt om antalet. Kontaktpunkterna bör kunna samråda med patientorganisationer, sjukförsäkringsgivare och med dem som tillhandahåller hälso- och sjukvårdstjänster. Medlemsstaterna kan dessutom inrätta kontaktpunkter på lokal och regional nivå som kopplas till den nationella kontaktpunkten.

     Den behandlande medlemstaten ska bl.a. ge relevant information om den hälso- och sjukvård som tillhandahålls samt säkerhets- och kvalitetsnormer och de vårdgivare som dessa tillämpas på. Försäkringsmedlemstaten ska informera om patienters rättigheter t.ex. när det gäller villkoren för att få ersättning, rätten till sin journal och medicinsk uppföljning vid hemkomsten.

     Bestämmelserna om information riktar sig också till vårdgivarna. Vårdgivaren ska ge sådan information som bl.a. hjälper enskilda patienter att göra ett välgrundat val i fråga om behandlingsalternativ, om tillgänglighet, kvalitet och säkerhet, tydlig information om priser, försäkringsskydd samt vad som gäller i fråga om yrkesansvar. Om den behandlande medlemsstaten redan ger patienter den här typen av information anges i direktivet att informationen till patienter från andra EU-länder inte behöver vara mer omfattande än vad som annars ges.

 

1.4.3 Förhandstillstånd

 

Enligt direktivet får medlemsstaten fastställa ett system för förhandstillstånd för att en patient ska få kostnaderna för vård i en annan medlemsstat ersatta. Förhandstillstånd får endast krävas i de fall som räknas upp i direktivet. Det ska begränsas till hälso- och sjukvård som kräver planering för att garantera ett tillräckligt utbud av behandlingar av ifrågavarande art i medlemsstaten eller för att kontrollera kostnaderna för den vård det är fråga om. Vården ska innebära att patienten läggs in på sjukhus minst en natt eller att vården kräver högt specialiserad och kostnadsintensiv medicinsk infrastruktur eller utrustning. Förhandstillstånd kan dessutom krävas för behandlingar som utgör en särskild risk för patienten eller befolkningen eller då vården i det speciella fallet ger upphov till farhågor när det gäller vårdens kvalitet och säkerhet. Under de förutsättningar som anges i direktivet får förhandstillstånd nekas, t.ex. med hänsyn till patientens eller allmänhetens säkerhet. Medlemsstaterna kan låta bli att införa förhandstillstånd om staten anser att det inte finns behov av ett sådant system.

 

1.4.4 Hälso- och sjukvårdssamarbete såsom erkännande av recept

 

Direktivet innehåller ett kapitel om samarbete mellan medlemsstaterna inom hälso- och sjukvården. I kapitlet finns bestämmelser om ömsesidigt bistånd och samarbete, erkännande av recept som utfärdas i en annan medlemsstat, utvecklandet av europeiska referensnätverk, utvecklandet av diagnos- och behandlingskapaciteten av sällsynta sjukdomar, skapandet av ett nätverk för e-hälsa samt samarbete om utvärdering av medicinsk teknik. Bestämmelserna om erkännande av recept innebär att medlemsstaterna är skyldiga att se till att ett recept för ett läkemedel som är godkänt för att släppas ut på marknaden i enlighet med gällande direktiv och förordningar och då det är förenligt med den nationella lagstiftningen, ska godkännas så att läkemedlet kan lämnas ut till patienten. Bestämmelser om erkännande av recept hör till rikets behörighet och behandlas därför inte närmare i lagförslaget.

 

1.5 Regeringens förslag till implementering av direktivet

 

1.5.1 Delad behörighet

 

Landskapsregeringen har under beredningen tagit del av regeringens proposition med förslag till lag om gränsöverskridande hälso- och sjukvård samt förslag till ändringar i andra lagar som har samband med den, RP 103/2013 rd. Genom lagförslagen i propositionen föreslås direktivet genomföras i riket. Propositionen berör dels områden som hör till rikets lagstiftningsbehörighet, dels områden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet. Vissa delar av regeringens lagförslag kommer därför att bli direkt tillämpliga i landskapet när de träder i kraft. Detta gäller framförallt bestämmelserna i sjukförsäkringslagstiftningen som hör till rikets behörighet med stöd av 29 § 1 mom. 3 punkten i självstyrelselagen.

     Regeringens förslag innebär i korthet att staten genom sjukförsäkringsfonden både kommer att betala ersättning för gränsöverskridande hälso- och sjukvårdstjänster till patienter som är sjukförsäkrade i Finland och till kommuner och samkommuner i Finland som producerar hälso- och sjukvårdstjänster för personer som omfattas av direktivet och förordning (EG) nr 883/2004 och som är försäkrade i en annan EU-stat. I det första fallet söker patienten ut ersättningen i efterhand från Folkpensionsanstalten. I det andra fallet söker kommunen eller samkommunen ut ersättning från Folkpensionsanstalten för kostnader för hälso- och sjukvårdstjänster som getts till en patient från en annan medlemstat, i de fall patienten inte själv har betalat för vården.

     Med hänvisning till detta har landskapsregeringen avvaktat behandlingen i riksdagen och utarbetat lagförslaget med beaktande av de lagförslag som riksdagen antog i andra behandling den 11 december 2013.

 

1.5.2 Tjänsteutbudet i den finländska hälso- och sjukvården

 

Enligt propositionen måste tjänsteutbudet i den finländska hälso- och sjukvården definieras för att patientrörlighetsdirektivet ska kunna införlivas i den nationella lagstiftningen. Tjänsteutbudet ska innefatta alla de tjänster som tillhandahålls för ett visst hälsoproblem eller som finansieras med hjälp av offentliga medel eller ersättningar. Detta har inte gjorts tidigare i Finland. Genom att definiera tjänsteutbudet kan medlemsstaterna begränsa ersättningsskyldigheten för gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Det är endast för sådan vård som ingår i det finländska tjänsteutbudet som en person som söker vården i ett annat EU-land kan få ersättning. Vid sidan om detta sägs uttryckligen i direktivet att det inte är tillämpligt på tillgång till och fördelning av organ avsedda för organtransplantationer eller allmänna vaccinationsprogram. I hälso- och sjukvårdslagen intas en allmänt formulerad definition över vilken vård som ska ingå i tjänsteutbudet. Det ska omfatta medicinskt och odontologiskt motiverat förebyggande av sjukdomar, medicinskt och odontologiskt motiverade undersökningar för konstaterande av sjukdom samt medicinskt och odontologiskt motiverad diagnos, vård och rehabilitering. Det ska inte omfatta vård som innebär orimligt stora risker eller vård vars effekt är liten och kostnaderna är orimligt stora i förhållande till hälsofördelarna och det terapeutiska värdet.

     Eftersom uppgiften att definiera tjänsteutbudet är helt ny ska ett nytt organ inrättas i anslutning till social- och hälsovårdsministeriet. Organet ska vara permanent och bestå av ett råd, en sakkunnigsekreterare och ett nätverk av sakkunniga. Rådet, som föreslås tillsättas av statsrådet för fyra år i sänder, ska bestå av en ordförande representanter för expertis inom medicin, odontologi, vårdarbete, juridik, hälsoekonomi samt det finländska hälso- och sjukvårdssystemet och det sociala trygghetssystemet. Social- och hälsovårdsministeriet, Institutet för hälsa och välfärd (THL)[1], Valvira, Folkpensionsanstalten (FPA) och Finlands Kommunförbund föreslås få permanent representation i rådet. Organet ska inte fatta beslut som gäller enskilda patienter. Kostnaderna för organet uppskattas till 572.000 euro år 2014, 663.000 euro år 2015 och från och med år 2016 och framåt 717.000 euro per år.

     Bestämmelserna om tjänsteutbud har ändrats under riksdagsbehandlingen av propositionen. Se vidare i avsnitt 1.5.8 Viktigare ändringar av lagförslagen under riksdagsbehandlingen.

 

1.5.3 Ersättning av vårdkostnader till patienten

 

Enligt direktivet ska en patient få kostnaderna för vård utomlands ersatta endast om samma vård ersätts i hemlandet, dvs. sådan vård som omfattas av hälso- och sjukvårdssystemet i staten i fråga. I propositionen redogörs för fem möjliga ersättningsmodeller. Regeringen föreslår att den femte ersättningsmodellen införs i lagen. Enligt förslaget ska en person som söker vård i en annan EU- eller EES-stat eller Schweiz ersättas för vårdkostnaderna i enlighet med kapitel 3-5 i sjukförsäkringslagen i form av sjukvårdsersättningar från sjukförsäkringen, om personen inte har fått tillstånd att söka vård enligt förordning (EG) nr 883/2004. Om en person under sin tillfälliga vistelse i ovan nämnda länder får vård ersätts dessa vårdkostnader till beloppet av de faktiska kostnaderna, men högst till det belopp som svarar mot kostnaderna för att ordna motsvarande vård inom den offentliga hälso- och sjukvården i personens hemkommun. Från den ersättning som betalas till personen dras den klientavgift av som personen skulle ha betalat för motsvarande vård i Finland. Eftersom ersättningen knyts till sjukförsäkringen innebär detta att samma bestämmelser ska tillämpas som när en patient söker ersättning för kostnader för hälso- och sjukvårdstjänster hos en privat producent. Av den allmänna motiveringen i propositionen framgår att ersättningsnivån för dessa tjänster generellt sett är låg i förhållande till den kostnad som patienten får betala. Under år 2012 var den genomsnittliga ersättningsprocenten från sjukförsäkringen för läkararvoden 22,1 procent, undersökning och vård 28,4 procent och för tandläkararvoden 33,3 procent.

     I propositionen föreslås vidare att sjukförsäkringslagen ändras så att patientens resekostnader ersätts till närmaste vårdplats där vården i fråga tillhandahålls.

 

1.5.4 Ersättningsförfarande

 

En patient som sökt vård i en annan EU-stat kan efteråt ansöka om ersättning för de uppkomna kostnaderna hos FPA som fastställer ersättningsbeloppet. Vid fastställande kan FPA begära in information om kostnaden för motsvarande hälso- och sjukvårdstjänst i patientens hemkomun. Informationen är bindande för FPA.

 

1.5.5 Fördelning av kostnadsansvaret

 

Kostnader för medicinsk nödvändig vård till en person som tillfälligt vistas i en annan EU- eller EES-stat eller Schweiz ska enligt propositionen ersättas från statens medel endast om det är fråga om sådan vård som ingår i det finländska tjänsteutbudet och om patienten själv har betalt för vården och söker ut ersättning i efterhand. Det är de faktiska kostnaderna som ersätts, men högst till det belopp som svarar mot kostnaderna för att ordna motsvarande vård inom den offentliga hälso- och sjukvården i patientens hemkommun. Patientens resekostnader ersätts från sjukförsäkringen.

     Staten ska dessutom betala för vård som i Finland ges till en patient som inte har hemkommun i Finland och för vars sjukvårdskostnader Finland med stöd av EU-lagstiftningen eller någon internationell överenskommelse svarar. Även när det gäller hälso- och sjukvård för personer som omfattas av migrationsdirektivet ska staten stå för kostnaderna enligt propositionen.

 

1.5.6 Förhandstillstånd

 

I rikets proposition framgår att regeringen föreslår att möjligheten att införa ett system med förhandstillstånd i enlighet med direktivet inte ska utnyttjas (avsnitt 1.4.3). Samtidigt föreslås att det redan gällande systemet med förhandstillstånd i enlighet med EU-förordningen (avsnitt 1.3.1) och som har funnits i hälso- och sjukvårdslagen ska flyttas till den nya lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Syftet är att samla bestämmelserna om gränsöverskridande hälso- och sjukvård i en och samma lag.

 

1.5.7 Rätten att använda hälso- och sjukvårdstjänster i Finland för personer från andra EU-medlemsstater

 

I propositionen föreslås att en person som är försäkrad i en annan EU-stat har rätt att använda hälso- och sjukvårdstjänster i Finland på samma grunder som personer som är bosatta i Finland.  Mottagningen av patienter från utlandet inom den offentliga hälso- och sjukvården kan i undantagsfall begränsas under en viss tid för att kunna garantera en tillräcklig och permanent tillgång till tjänster inom den offentliga hälso- och sjukvården eller om begränsningen är nödvändig på grund av ett tvingande skäl som gäller det allmänna intresset. Begränsningen kan användas till exempel när de tider för vårdgarantin som anges i hälso- och sjukvårdslagen har överskridits eller när hot om detta föreligger. Ett beslut om begränsning fattas av den kommun eller samkommun som ansvarar för ordnandet av hälso- och sjukvården. Begränsningen kan enligt propositionen gälla högst 12 månader åt gången.

     Som ett undantag från de övriga bestämmelserna i lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård tillämpas inte bestämmelserna i 6 § om rätten att använda hälso- och sjukvårdstjänster i Finland på personer försäkrade i Schweiz eller andra EES-stater, utan enbart på personer försäkrade i andra EU-stater. Denna begränsning beror på att patientrörlighetsdirektivet inte gäller i Schweiz, Norge, Island eller Liechtenstein när lagen träder i kraft.

 

1.5.7 Kontaktpunkt för gränsöverskridande hälso- och sjukvård

 

Patientrörlighetsdirektivet förpliktar medlemsstaterna att inrätta en eller flera nationella kontaktpunkter för information till patienter om gränsöverskridande hälso- och sjukvård och för informationsutbyte mellan staterna. I propositionen föreslås att en kontaktpunkt inrättas vid Folkpensionsanstalten. Kontaktpunktens huvudsakliga uppgift är att tillhandahålla information om att söka vård från Finland till utlandet och från utlandet till Finland. Kontaktpunkten svarar för att producera och samla in den information som förutsätts i direktivet samt att överföra den till en webbläsarbaserad informationsportal som fungerar som kontaktpunktens huvudsakliga informationskanal.

 

1.5.8 Viktigare ändringar av lagförslagen under riksdagsbehandlingen

 

Under samma tid som landskapsregeringen har behandlat detta lagförslag har riksdagen behandlat regeringens proposition om gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Social- och hälsovårdsutskottet föreslår i sitt betänkande om propositionen (23/2013 rd) med hänvisning till ett utlåtande från grundlagsutskottet att den tvingande bestämmelsen om tjänsteutbudet stryks i 7 a § 3 mom. lagen om ändring av hälso- och sjukvårdslagen, dvs. att tjänsteutbudet ska tillämpas dels inom den offentliga hälso- och sjukvården, dels som kriterium för ersättningar för sjukvårdskostnader. Dessutom föreslår utskottet en strykning av bestämmelsen i 4 mom. samma paragraf om att organet i 78 a § ska bestämma vilka behandlingsmetoder som ska ingå i tjänsteutbudet. Utskottet hänvisar till grundlagsutskottet som i sitt utlåtande säger: ”För att undersökningar och behandlingar och ersättning enligt sjukförsäkringslagen ska kunna vara bundna av tjänsteutbudet måste utbudet vara så heltäckande som möjligt redan när bestämmelserna träder i kraft. Annars kan det hända att många behandlingsmetoder som inte ingår i utbudet, men som i dag anses motiverade, åtminstone till en början inte räknas som tillåtna och ersättningsgilla bara för att organet enligt 78 a § inte har hunnit bestämma att de ska ingå i tjänsteutbudet. I det hänseendet är det ett problem att man enligt regeringen allt efter kommer att komplettera uppgifterna om vilka behandlingar som ingår i den offentligt finansierade och organiserade hälso- och sjukvården i vårt land. (RP102/2013 rd). Ett större problem är det att tjänsteutbudet inte kommer att vara fastslaget när lagen träder i kraft. Det är självfallet ohållbart med avseende på 19 § 3 mom. i grundlagen och även i övrigt med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna. Därför anser grundlagsutskottet det nödvändigt att 7 a § i det andra lagförslaget träder i kraft och börjar tillämpas först när det kan anses att det tjänsteutbud för den finländska hälso- och sjukvården som ska läggas fast av ett organ är tillräckligt heltäckande.”

     Riksdagens ändring innebär att det tjänsteutbud inom hälso- och sjukvården som läggs till grund för beslut om ersättning vid Folkpensionsanstalten bygger på rikets gällande hälso- och sjukvårdslagstiftning och rådande vårdpraxis. Detsamma kommer att gälla för personer som tillhör ÅHS:s ansvarsområde oavsett om den åländska hälso- och sjukvårdslagen definierar vårdtjänstutbudet på ett annorlunda sätt. Sjukförsäkringslagstiftningen tillämpas lika för alla personer som omfattas av det finländska sjukförsäkringssystemet. Det är för övrigt detsamma som gäller för närvarande när Folkpensionsanstalten behandlar ansökningar om ersättning för kostnader för privat sjukvård. En av tankarna bakom ett enhetligt tjänsteutbud för hälso- och sjukvården i Finland är att alla ska ha rätt till samma hälso- och sjukvårdstjänster oberoende i vilket sjukvårdsdistrikt som en person hör hemma. Landskapet kommer inte att vara bundet av det tjänsteutbud som så småningom kommer att antas av det nya organet eftersom behörigheten att besluta om vilken vård som ska erbjudas av ÅHS är åländsk behörighet. Det är därför möjligt att det kommer att finnas skillnader i tjänsteutbudet i landskapet jämfört med övriga riket.

 

1.6 Implementering av direktivet i Sverige

 

1.6.1 Proposition 2012/13:150 Patientrörlighet i EU – kort beskrivning

 

I likhet med den modell som föreslås införas i Finland så föreslås i en proposition till Sveriges riksdag att Försäkringskassan ska pröva frågor om ersättning och betala ut beslutade ersättningar enligt direktivet. Försäkringskassan har motsvarande roll också i fråga om EU-förordning (EG) nr 883/2004. Skälet till att Försäkringskassan föreslås få denna roll är att det vid Försäkringskassan finns kompetens att pröva dessa ärenden och att det av rättsäkerhetsskäl och ändamålsenlighetsskäl därför är bäst att beslutsansvaret samlas hos försäkringskassan. Till skillnad från den finländska modellen kan de personer som begär det få ett förhandsbesked från försäkringskassan huruvida den vård som patienten söker i ett annat EU-land ger rätt till ersättning enligt lagstiftningen. Förhandsbeskedet är bindande vid en senare prövning om ersättning. Ersättningen för hälso- och sjukvårdskostnader som uppkommit för vård som getts i ett annat EU-land betalas ut på ansökan till patienten efter det att vården getts. Ersättningen ska bestämmas till ett belopp som motsvarar den vårdkostnad som skulle ha uppkommit om patientens vård hade tillhandahållits i Sverige. Bestämmelserna i Sverige är således generösare mot patienterna än motsvarande bestämmelser i Finland. Landstingen och kommunerna ska i efterhand ersätta Försäkringskassan för sådana utbetalda ersättningar som omfattas av landstingets och kommunens kostnadsansvar.

     Vidare föreslås i propositionen att Försäkringskassan och Socialstyrelsen vara de nationella kontaktpunkter som anges i patientrörlighetsdirektivet.

 

1.7 Nuläge

 

Ålands hälso- och sjukvård köper vård utanför Åland för drygt 9 miljoner euro per år, varav merparten av vården gäller remitterade patienter med betalningsförbindelse. Totalt köps ca 3.200 besök och 6.300 vårddagar per år. Den enskilt största patientgruppen är patienter med cancersjukdomar. Ålands hälso- och sjukvård köper mest vård från Åbo universitets centralsjukhus (ÅUCS) och Akademiska sjukhuset i Uppsala (UAS). Avtal har ingåtts med de största sjukvårdsproducenterna som Ålands hälso- och sjukvård köper vård från. Det finns ingen formell prisjämförelse mellan de största producenterna, men vården vid ÅUCS är i praktiken billigare än vid UAS. Prisbilden påverkas bl.a. av valutakursen. I huvudsak styrs den remitterade vården till ÅUCS, beroende på den specialitet som behövs. Patienternas preferenser påverkar i viss mån valet av remissjukhus, i första hand utgående från språk.

     Ålands hälso- och sjukvård uppger att patienterna blir allt mer medvetna om att de omfattas av en vårdgaranti enligt landskapslagen om Ålands hälso- och sjukvård. Om patienten inte kan vårdas inom den stipulerade tiden är Ålands hälso- och sjukvård skyldig att utfärda en betalningsförbindelse så att vården kan ges vid något annat sjukhus på bekostnad av Ålands hälso- och sjukvård.

 

2. Landskapsregeringens förslag

 

2.1 Förslag till en blankettlag och en överenskommelseförordning

 

Landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar en lag om tillämpning av lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård med vissa i lagen angivna avvikelser. Landskapsregeringen har dessutom för avsikt att inleda förhandlingar med riket om att Folkpensionsanstalten ska sköta vissa av de uppgifter i lagen som hör till landskapets behörighet och som Folkpensionsanstalten kommer att sköta för kommuners och samkommuners räkning i riket. De förvaltningsuppgifter som föreslås överföras är för det första kontaktpunktens informationsuppgifter. Information ska både ges till personer som söker vård utomlands och till personer från andra EU-länder som söker vård i landskapet. Det här är helt nya arbetsuppgifter för landskapsförvaltningen.

     Enligt landskapsregeringen hör frågan om rätten att söka vård i ett annat EU-land ihop med rätten till ersättning för vårdkostnaderna. Som framgått ovan ska Folkpensionsanstalten handlägga ansökningar om ersättning för vård som en person fått i ett annat EU-land i enlighet med sjukförsäkringslagstiftningen. Det är mot denna bakgrund ändamålsenligt att Folkpensionsanstalten, som enligt rikslagen ska vara den nationella kontaktpunkten som tar emot information om hälso- och sjukvårdsutbudet i andra EU-länder, övertar uppgiften att ge samma information till personer i landskapet. Kontaktpunkten ska även samla information om den hälso- och sjukvård som finns inom det egna landet och att förmedla informationen till personer som kommer till Finland för att söka hälso- och sjukvårdstjänster.

     I det andra lagförslaget föreslås att bestämmelsen om tillstånd till lämplig behandling utanför bosättningsstaten, dvs. förhandstillstånd för att få hälso- och sjukvård i ett annat EU-land enligt förordning (EG) nr 883/2004 upphävs i landskapslagen om hälso- och sjukvård. Det föreslås att en bestämmelse med motsvarande innehåll tas in i landskapslagen om tillämpning på Åland av lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård. I likhet med gällande lydelse ska en ansökan prövas av ÅHS. Landskapsregeringen anser att det är ändamålsenligt och lämpligt att överföra prövningen av dessa ansökningar från ÅHS till Folkpensionsanstalten. Avsikten är därför att inför riksmyndigheterna föreslå att uppgiften överförs genom en överenskommelseförordning.

 

2.2 Utbudet av hälso- och sjukvårdstjänster i landskapet

 

I avsnittet ovan 1.5.2 om tjänsteutbudet i den finländska hälso- och sjukvården framgår att det i rikets proposition föreslås att ett organ ska inrättas i anslutning till social- och hälsovårdsministeriet och som har till uppgift att följa upp och bedöma tjänsteutbudet inom den finländska hälso- och sjukvården. Organet ska besluta vilka hälso- och sjukvårdsåtgärder, undersökningar samt vård- och rehabiliteringsmetoder som hör till tjänsteutbudet i Finland. I detta arbete ska forskningsdata och annan evidens från olika områden samt etiska frågor och ordnandet av hälso- och sjukvården beaktas.

     Bestämmelserna om vilka åtgärder, undersökningar samt vård- och rehabiliteringsmetoder som närmare ska ingå i den finländska hälso- och sjukvården finns i rikets lag om hälso- och sjukvården. Lagen gäller inte i landskapet. Bestämmelserna om de finländska hälso- och sjukvårdstjänsterna blir ändå tillämpliga på personer i landskapet via sjukförsäkringslagstiftningen vid prövningen av ansökningar om ersättning för sjukvård som en person har fått av en privat vårdgivare eller hos en hälso- och sjukvårdsproducent i ett annat EU-land.

     Eftersom landskapet har egen behörighet på detta område är det i landskapets hälso- och sjukvårdslag som bestämmelser finns om vilka hälso- och sjukvårdstjänster som Ålands hälso- och sjukvård är skyldiga att ge. För närvarande är tjänsteutbudet inte närmare definierat. Precis som i rikets gällande lagstiftning är bestämmelserna allmänt formulerade och närmare beskrivningar av åtgärder, undersökningar och behandlingar saknas.

     Landskapsregeringen bedömer att det inte i nuläget finns någon anledning att vidta några åtgärder för att närmare definiera tjänsteutbudet i landskapet. Avsikten är dock att följa med arbetet med att definiera hälso- och sjukvårdsutbudet i riket samt att i ett senare skede ta ställning till om det finns skäl att anta egna definitioner av hälso- och sjukvårdstjänsterna i landskapet.

     I avsnittet ovan, 1.5.8 Viktigare ändringar av lagförslagen under riksdagsbehandlingen, framgår att riksdagen har beslutat att tjänsteutbudet tillsvidare ska bestämmas utgående från gällande hälso- och sjukvårdslagstiftning och rådande vårdpraxis. Först när det kan anses att ett tillräckligt heltäckande tjänsteutbud har slagits fast för den finländska hälso- och sjukvården ska regeringen återkomma till riksdagen med en ny proposition med förslag om att bestämmelserna om tjänsteutbud antas.

 

2.3 Landskapets ansvar när patienter söker vård utomlands

 

Ålands hälso- och sjukvård har ett ansvar för att personer i landskapet, för vilkas vård Ålands hälso- och sjukvård ansvarar, får den hälso- och sjukvård som de behöver. Ålands hälso- och sjukvårds skyldighet att erbjuda i landskapet producerade tjänster alternativt köpta tjänster utanför landskapet förändras inte genom lagförslaget. Om patienten av någon anledning inte vill ta emot den erbjudna vården ska Ålands hälso- och sjukvård informera om rätten att söka vård i ett annat EU-land.

     När en patient som erhållit vård utomlands kommer hem har denna enligt direktivet rätt att vid behov få samma medicinska uppföljning som om vården hade getts av Ålands hälso- och sjukvård.

     Enligt direktivet ska Ålands hälso- och sjukvård se till att patienter som söker eller får gränsöverskridande hälso- och sjukvård, får tillgång till sin patientjournal eller en kopia på journalen. Om patienten befinner sig utanför landskapets ska journalen göras tillgänglig på distans, med vissa förbehåll som syftar till att skydda personuppgifter.

     När kriterierna för att få vård enligt EU-förordning (EG) nr 883/2004 är uppfyllda, dvs. ett tillstånd har beviljats, så har Ålands hälso- och sjukvård ett ansvar för att bekosta vården. Vården ska i första hand betalas till den behandlande hälso- och sjukvårdsmyndigheten direkt. Om patienten trots det har lagt ut kostnaderna själv så ska Ålands hälso- och sjukvård ersätta patienten i efterhand. Som anges i avsnittet ovan avser landskapsregeringen att förhandla med riket om att uppgifterna att handlägga en ansökan om förhandstillstånd och ansökan om ersättning ska överföras till Folkpensionsanstalten.

     Den gällande bestämmelsen om förhandstillstånd i enlighet med EU-förordningen finns i 22 § landskapslagen om hälso- och sjukvård. Landskapsregeringen föreslår att bestämmelsen flyttas till det första lagförslaget så att alla bestämmelser om som rör gränsöverskridande hälso- och sjukvård samlas i en lag.

 

2.4 Landskapets ansvar när hälso- och sjukvård ges till patienter från andra EU-medlemstater

 

2.4.1 Tillhandahållande av hälso- och sjukvård

 

När landskapet tar emot personer från andra EU-länder som kommer i syfte att söka hälso-och sjukvård måste landskapet uppfylla vissa skyldigheter enligt patientrörlighetsdirektivet. När en person däremot befinner sig i landskapet huvudsakligen av något annat skäl än för att få hälso- och sjukvård så är landskapet skyldig att erbjuda hälso- och sjukvård enligt EU-förordningen (EG) nr 883/2004, när det behövs och om vården inte kan skjutas upp till efter hemfärden. Huvudregeln är att patienter från andra länder inte får diskrimineras och att vården därför ska ges på samma villkor som om personen var bosatt och försäkrad här.

 

2.4.2 Informationsskyldigheten

 

Enligt patientrörlighetsdirektivet ska relevant information om den hälso- och sjukvård som tillhandahålls finnas tillgänglig. I avsnittet 1.4.2 Information ovan redogörs kort om vilken information som ska ges. Informationsskyldigheten åläggs både kontaktpunkten och vårdgivaren, dvs. Ålands hälso- och sjukvård. Det ska bl.a. vara relevant information om den hälso- och sjukvård som tillhandahålls samt om de säkerhets- och kvalitetsnormer som gäller och vilka vårdgivare som dessa tillämpas på. En del av dessa områden hör till landskapets behörighet medan delar av det som hör till säkerhets- och kvalitetsnormerna är angelägenheter som riket utövar tillsyn över vid regionförvaltningsverket och Valvira. Nämnda myndigheter övervakar bl.a. att den som utövar ett yrke inom hälso- och sjukvården är behörig att göra det. Landskapsregeringen sköter med stöd av en överenskommelseförordning en del av tillsynsuppgifterna. Landskapsregeringen anser att det skulle vara ändamålsenligt om kontaktpunktens informationsansvar skulle överföras till Folkpensionsanstalten som ska sköta det i övriga delar av riket. Se vidare om detta i avsnittet 2.5.

 

2.4.3 Arvoden och avgifter till Ålands hälso- och sjukvård

 

Likabehandlingsprincipen innebär personer som omfattas av lagen ska behandlas lika när det gäller arvoden och avgifter. Enligt gällande lagstiftning är det möjligt att fastställa avgifter på andra grunder för den som inte har hemort i landskapet. Landskapsregeringen föreslår därför en ändring av 12 § LL (2007:23) om grunderna för avgifter till Ålands hälso- och sjukvård. Ändringsförslaget innebär att avvikande avgifter endast kan fastställas för den som inte försäkrad i ett EU-land och bara om det inte finns något internationellt avtal som anger något annat.

     Förutom denna lagändring är det är nödvändigt att utveckla bättre instrument för att prissätta hälso- och sjukvårdstjänsterna inom Ålands hälso- och sjukvård. Landskapsregeringen fattar enligt gällande lagstiftning beslut om grunderna för avgifterna till ÅHS med stöd av landskapslagen (2007:23) om grunderna för avgifter till Ålands hälso-och sjukvård. Grunderna bör utvecklas så att prissättningen blir enkel och tydlig och samtidigt speglar de kostnader som tjänsterna ger upphov till.

     I det här sammanhanget är det viktigt att skilja på patientavgifter och på prissättningen av hälso- och sjukvårdstjänsterna. I den föreslagna lagtexten i rikets proposition framgår av 9 § 3 mom. och 20 § lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård att skillnad görs mellan klientavgifter (nedan patientavgifter) och kostnaden som kan debiteras för en hälso- och sjukvårdstjänst. Patientavgiften uppbärs alltid av patienten och motsvarar i regel inte kostnaden för att producera tjänsten. En skild prislista eller ett prissättningssystem måste därför finnas vid sidan av patientavgifterna för de olika hälso- och sjukvårdstjänsterna som tillhandahålls. Hälso- och sjukvårdstjänster som ges till personer från andra EU-länder ska faktureras till FPA i enlighet med prissättningssystemet om vården har getts med stöd av EU-förordningen eller någon internationell överenskommelse. FPA fakturerar sedan i sin tur den försäkrande staten om inte något annat är särskilt bestämt för det aktuella landet. Om vården däremot har getts med stöd av direktivet ska patienten själv betala fakturan och söka ersättning i efterhand i den EU-stat där patienten är försäkrad.

     Prissättningen behövs både när en person från utlandet får vård vid Ålands hälso- och sjukvård och när en person i landskapet söker vård i ett annat EU-land. I det första fallet behövs prissättningen för att kunna fakturera kostnaden till den som ska betala, dvs. patienten eller Folkpensionsanstalten. I det andra fallet ska Ålands hälso- och sjukvård på Folkpensionsanstaltens begäran tillhandahålla uppgifter om vad motsvarande vårdtjänst skulle ha kostat om den getts vid Ålands hälso- och sjukvård. Uppgiften behövs för att bestämma storleken på patientens ersättning från sjukförsäkringen.

 

2.4.4 Andra bestämmelser för patientens säkerhet, integritet och rättsskydd

 

I direktivet finns också bestämmelser om rätten till patientjournal, personlig integritet, förfarande vid klagomål och yrkesansvarsförsäkring. Även i fråga om dessa bestämmelser ska likabehandlingsprincipen gälla. Gällande bestämmelser inom dessa områden hör delvis till landskapets behörighet och dels till rikets behörighet. Landskapsregeringen konstaterar att den gällande lagstiftningen är förenlig med EU-direktivets krav och att den inte gör någon skillnad på patienter som kommer från andra EU-länder och dem som hör till Ålands hälso- och sjukvårds ansvarsområde. Direktivet förutsätter därför inte några lagändringar till dessa delar.

 

2.5 Informationsuppgifterna vid kontaktpunkten

 

Med direktivet följer ett omfattande informationsansvar. Informationen ska enligt direktivet skötas vid en s.k. kontaktpunkt. Landskapsregering avser att förhandla om att detta ansvar i en överenskommelseförordning överförs till Folkpensionsanstalten. I rikets proposition med förslag om lag till gränsöverskridande hälso- och sjukvård anges kontaktpunktens uppgifter närmare. Folkpensionsanstalten ska bl.a. sammanställa, tillhandahålla och sprida information som hänför sig till det finska hälso- och sjukvårdssystemet och som gäller hälso- och sjukvårdstjänsterna samt användningen av och tillgången till dem. Vidare ska information ges om vårdpraxis och förfarandena i anslutning till sökande av vård samt kraven på vårdens kvalitet och säkerhet samt tillsynen över och utvärderingen av verksamhetsenheterna inom hälso- och sjukvården. Folkpensionsanstalten ska dessutom informera om patientens rättigheter och huruvida en patient kan söka ändring och rättelse i ett beslut.

     Folkpensionsanstalten ska också informera om användningen av utländska hälso- och sjukvårdstjänster, ersättningen för kostnaderna för dessa samt förfarandena som gäller detta. Slutligen ska folkpensionsanstalten informera om kontaktpunkter i andra stater. Den information som kontaktpunkten ska sammanställa ska vara lättillgänglig, även för personer med funktionshinder. Vid behov ska den lämnas elektroniskt.

     Landskapsregeringen konstaterar att informationsansvaret är omfattande och att det inkluderar både uppgifter som hör till rikets och landskapets behörighet. Det mest ändamålsenliga skulle därför vara om en och samma myndighet samlade och tillhandahöll samma information till personer som efterfrågar den i landskapet. Även om Folkpensionsanstalten övertar informationsuppgifter från landskapet kommer införlivandet av direktivet att leda till nya arbetsuppgifter för Ålands hälso- och sjukvård när det gäller att sammanställa information. Ålands hälso- och sjukvård måste bl.a. lämna uppgifter till kontaktpunkten om den vård som ges i landskapet och vad den kostar. Ålands hälso- och sjukvård kommer också att vara tvungen att ge utlåtanden och andra uppgifter till Folkpensionsanstalten i enskilda ärenden.

 

2.6 Landskapets deltagande i hälso- och sjukvårdssamarbetet

 

Ett av syftena med patientrörlighetsdirektivet är att främja vårdsamarbetet mellan medlemsstaterna. Enligt artiklarna 10-15 i direktivet ska medlemstaterna bistå varandra med information i den utsträckning som behövs för att genomföra direktivet. Informationsutbytet ska bl.a. gälla information om respektive lands legitimerade hälso- och sjukvårdspersonal. Samarbetet omfattar vidare erkännandet av recept, ett Europeiskt referensnätverk, dvs. nätverk för högspecialiserad vård, ett europeiskt e-hälsonätverk som ska sammanföra allt det e-hälsosamarbete som redan pågår på EU-nivå, ett nätverk för utvärdering av medicinska metoder samt sällsynta sjukdomar.

     För att genomföra artiklarna om hälso- och sjukvårdssamarbetet förutsätts ytterligare utredningar. Arbetet leds av kommissionen och kommer att resultera i så kallade genomförande- och delegerade akter. En del av de lagstiftningsområden som berörs hör till rikets behörighet medan andra hör till landskapet. I takt med att nätverken tar form och samarbetena växer fram kan det bli aktuellt att ändra eller anta ny lagstiftning. I detta skede föreslår landskapsregeringen inte några bestämmelser om hälso- och sjukvårdssamarbete men avser att fortsättningsvis följa utvecklingen och om behov uppstår återkomma till lagtinget med ett lagförslag.

 

2.7 Förslagets konsekvenser i landskapet

 

2.7.1 Ekonomiska konsekvenser

 

På grund av att riket har valt att finansiera vård med stöd av patientrörlighetsdirektivet via sjukförsäkringen så har de nu aktuella lagförslagen begränsade ekonomiska effekter för landskapet.

     När det gäller vård med stöd av EU-förordningen (EG) nr 883/2004 så ska ÅHS bekosta vården. Tillsvidare är det svårt att förutse om antalet patienter som söker förhandstillstånd med stöd av EU-förordningen kommer att öka. Om väntetiderna till vård vid ÅHS av någon anledning skulle bli så långa att ÅHS får svårt att efterleva vårdgarantin så ökar förutsättningarna för att ansökningar som lämnas in måste beviljas. Sedan möjligheten infördes år 2011 har endast två ansökningar inlämnats. I båda fallen har ansökningarna bifallits. Det första fallet avgjordes i februari 2012 och det andra i januari 2013. Båda fallen gällde hälso- och sjukvård i Sverige. Sverige har ännu inte fakturerat för vården. Fakturorna kommer att sändas över till FPA som i sin tur kommer att fakturera ÅHS. Det befintliga underlaget och den korta tid som förflutit sedan EU-förordningen trädde i kraft gör att det inte är möjligt att dra några tillförlitliga slutsatser om utvecklingen framöver.

     Inte heller den vård som ÅHS med stöd av EU-förordningen (EG) nr 883/2004 eller patientrörlighetsdirektivet till patienter från andra EU-länder kommer att leda till några större kostnader. ÅHS tillhandahåller vården och kan sedan fakturera Folkpensionsanstalten, som i sin tur fakturerar försäkringsstaten.

 

2.7.2 Nya uppgifter

 

Direktivet innebär nya skyldigheter som genom föreliggande lagförslag huvudsakligen påförs ÅHS i första hand. Landskapsregeringen har för avsikt att förhandla med riket om att en del av dessa överförs till Folkpensionsanstalten genom en överenskommelseförordning.

     ÅHS ska bl.a. ge information om rätten till gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Lagförslagen innebär dessutom att ÅHS ska ge utlåtanden, information och prisuppgifter till Folkpensionsanstalten i ärenden som gäller gränsöverskridande hälso- och sjukvård. De nya uppgifterna förutsätter fortbildning såväl av personal i ansvarsställning som personal som möter patienter. Resurser måste också avsättas för att ta fram ett system för att beräkna ÅHS:s kostnader för vård i syfte att prissätta vårdtjänsterna.

     Tillsvidare är det inte möjligt att förutse om lagstiftningen kommer ge upphov till ökad efterfrågan på hälso- och sjukvårdstjänster från andra EU-medborgare som kommer till landskapet i syfte att söka vårdtjänster. Om efterfrågan ökar kan detta ge upphov till längre väntetider.

 

2.7.3 Konsekvenser för patienterna

 

Avsikten med patientrörlighetsdirektivet och EU-förordningen (EG) nr 883/2004 är att ge patienter större valfrihet när det gäller att söka hälso- och sjukvårdstjänster utanför det egna försäkringslandet. Rikets val av finansieringsmodell innebär dock att ersättningsnivåerna kommer att motsvara de nivåer som gäller för hälso- och sjukvård som ges inom den privata hälso- och sjukvården. Det är å ena sidan positivt att modellen är bekant för patienter som har erfarenhet av att söka ersättning från Folkpensionsanstalten. De vet till vilken myndighet de ska vända sig och FPA har erfarenhet av att handlägga den här typen av ansökningar. Å andra sidan är nivån på sjukvårdsersättningarna låg i förhållande till den andel som patienten får betala själv. Lagstiftningen kommer därför inte att innebära någon stor förbättring när det gäller valfriheten i fråga om hälso- och sjukvårdstjänster. Möjligheten att utnyttja valfriheten kommer att begränsas av patientens betalningsförmåga, i synnerhet då patienten själv måste förskottera alla kostnader och söka ersättning i efterhand.

 

2.8 Ärendets beredning

 

Ärendet har beretts vid landskapsregeringens lagberedning tillsammans med hälso- och sjukvårdbyrån. Lagförslaget har sänts på remiss till Ålands hälso- och sjukvård, Förtroenderådet, Ålands handikappförbund, Handikapprådet, Medimar, Cityläkarna och Ålands tandläkarförening.

     Remissinstanserna har i allmänhet ställt sig positiva till lagförslagen. Patientorganisationerna har bl.a. framhållit vikten av att patienter får vård på svenska och att förhandstillstånd till vård i Sverige därför bör beviljas på denna grund. I remissvaren framkommer kritik mot den ersättningsmodell som riket har valt. Vidare framförs farhågor för att kontaktpunkten blir gemensam för hela Finland och att servicen för patienter i landskapet därför skulle bli lidande, t.ex. när det gäller servicen på svenska och beträffande handläggningstiden.

 

Detaljmotivering

 

1. Landskapslag om tillämpning på Åland av lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård

 

1 § Lagens tillämpningsområde. Landskapsregeringen föreslår med hänvisning till den allmänna motiveringen ovan att rikets lag om gränsöverskridande hälso- och sjukvård görs tillämplig i landskapet med vissa avvikelser som anges i denna lag. Lagen innebär att EU:s s.k. patientrörlighetsdirektiv implementeras. I rikslagen finns också bestämmelser som införs för att genomföra EU-förordningarna (EG) 883/2004 och 987/2009. De flesta ersättningar som ska betalas ut till patienterna enligt lagen föreslås betalas ut med stöd av sjukförsäkringslagen som är rikets behörighet.

     Landskapsregeringen föreslår vidare att de ändringar som införs i rikslagen samtidigt ska träda ikraft i landskapet.

 

2 § Personer som omfattas av tillämpningsområdet. I bestämmelsen definieras de personer som omfattas av landskapslagen. I landskapet ansvarar Ålands hälso- och sjukvårdsmyndighet för att personer i landskapet vid behov har tillgång till hälso- och sjukvård. När det gäller personer som inte har hemkommun i landskapet och som vistas här tillfälligt för arbete, studier eller av något annat skäl så finns vid sidan om landskapslagstiftning bestämmelser om skyldighet att tillhandahålla hälso- och sjukvård och om betalningen av hälso- och sjukvårdstjänsterna i EU-lagstiftning och internationella överenskommelser.

     Enligt punkt 1 ska landskapslagen tillämpas, i fråga om hälso- och sjukvårdstjänster som en person söker eller redan har fått i någon annan EU-stat, på personer med hemkommun i landskapet. Dessutom omfattas personer som är sjukförsäkrade i Finland och som hör till Ålands hälso- och sjukvårdsmyndighets ansvar på grund av lag eller en internationell överenskommelse som landskapet omfattas av.

     Enligt punkt 2 så omfattas de personer som definieras i 2 § 2 punkten rikets lag med tillägget att Ålands hälso- och sjukvårdsmyndighet ska vara den ansvariga hälso- och sjukvårdsmyndigheten med stöd av lag eller en internationell överenskommelse.

     Punkt 3 gäller tillstånd till hälso- och sjukvård utanför bosättningsstaten enligt artikel 20 i EU-förordningen (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen. Landskapslagen ska i fråga om sådana tillstånd omfatta personer för vilka Ålands hälso- och sjukvård är ansvarig hälso- och sjukvårdsmyndighet. Om tillstånd till vården ges innebär det att Ålands hälso- och sjukvård tar på sig kostnadsansvaret för vården.

 

3 § Begränsning av tillämpningsområdet. I rikslagen undantas vissa angivna områden från lagens tillämpning i enlighet med artikel 1 punkt 3 i direktivet. Ett av de uppräknade undantagen i direktivet gäller allmänna vaccinationsprogram. Enligt bestämmelsen ska direktivet inte tillämpas på allmänna vaccinationsprogram mot infektionssjukdomar som inriktas uteslutande på att skydda hälsan hos befolkningen i en medlemsstat och som är föremål för särskilda planerings- och genomförandeåtgärder. I 3 § 3 punkten i rikslagen anges att lagen inte ska tillämpas på vaccinationer i enlighet med det nationella vaccinationsprogrammet. Landskapsregeringen föreslår i tillägg till detta att de allmänna vaccinationer som ges till en krets personer i landskapet för att förhindra en smittosam sjukdom och där beslut om att ordna vaccineringen fattats och bekostas av Ålands hälso- och sjukvård inte ska omfattas av lagens tillämpningsområde. Landskapet har behörighet att inta en sådan bestämmelse i lagen då ett sådant beslut hör till ordnandet av hälso- och sjukvården. Ett exempel på ett sådant beslut är erbjudandet av HPV-vaccin till flickor mellan 12 och 14 år i landskapet. Landskapsregeringen har gett ÅHS i uppdrag att anta ett eget allmänt vaccinationsprogram för landskapet.

     När det gäller TBE-vaccineringen i landskapet konstateras att den har beslutats och bekostats av riksmyndigheterna.

 

4 § Hänvisningar till annan lag. Hänvisningar i rikslagen till annan rikslagstiftning eller andra lagrum i rikslagstiftningen, på de områden där landskapet har egen lagstiftning, har ersatts med hänvisningar till motsvarande lagrum i landskapslagstiftningen.

     I 3 mom. hänvisas till 2 och 9 §§ i landskapslagen om grunderna för avgifter till Ålands hälso- och sjukvård (2007:23). I syfte att möjliggöra motsvarande avgränsning av lagens tillämpningsområde i fråga om högkostnadsskyddet som finns i rikslagen, föreslår landskapsregeringen att 2 § i landskapslagen om grunderna för avgifter till Ålands hälso- och sjukvård ändras. Denna ändring finns i lagförslag nr 2 nedan.

 

5 § Definitioner. Landskapsregeringen föreslår vissa kompletteringar i blankettlagen till definitionerna i 4 § rikslagen.

     Enligt denna lag ska begreppet överenskommelser om social trygghet begränsas till de internationella överenskommelser som lagtinget har gett samtycke till att ska gälla i landskapet. Det finns inte någon heltäckande uppräkning i propositionen, men några överenskommelser omnämns särskilt i allmänna motiveringen. Landskapet är bundet av dem som nämns i propositionen.

     Definitionen för begreppet offentlig hälso- och sjukvård anpassas i lagförslaget till vad som är offentlig hälso- och sjukvård enligt lagstiftningen i landskapet. I landskapet är Ålands hälso- och sjukvård skyldig att ordna offentlig hälso- och sjukvård med stöd av 37 § i landskapslagen om hälso- och sjukvård.

     En kommun eller samkommun som ansvarar för ordnandet av hälso- och sjukvårdstjänster ska i landskapet avse Ålands hälso- och sjukvård.

 

6 § Begränsningar i mottagning för vård. Landskapsregeringen föreslår att det i landskapet är Ålands hälso- och sjukvård som fattar beslut om begränsningar i mottagning för vård. Ett sådant beslut ska meddelas landskapsregeringen, Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet och den kontaktpunkt som ansvarar för informationen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Målsättningen är att överenskomma med riket om att Folkpensionsanstalten även ska vara kontaktpunkt för landskapet. I kontaktpunktens uppgifter ska ingå att informera om vilken vård som ges i landskapet och vilka eventuella begränsningar som har beslutats. Överföringen av uppgifterna förutsätter en överenskommelseförordning.

     Enligt rikslagens 7 § ska ett beslut om begränsningar meddelas till tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården och regionförvaltningsverket. Förvaltningsuppgifter som regionförvaltningsverket har med stöd av gällande rikslagstiftning i landskapet har överförts till landskapsregeringen med stöd av Republikens presidents förordning (2010:2) om vissa förvaltningsuppgifter inom hälso- och sjukvården i landskapet Åland. Enligt landskapsregeringens bedömning hör beslut om begränsningar i mottagning för vård i enlighet med direktivet till landskapets behörighet med stöd av självstyrelselagen och det ska därför inte ska anmälas till riksmyndigheterna.

 

7 § Tillstånd till lämplig behandling utanför bosättningsstaten. Med avvikelse från rikslagen är det Ålands hälso- och sjukvård som med stöd av självstyrelselagens behörighetsfördelning ska fatta beslut om tillstånd till hälso- och sjukvård utanför bosättningsstaten. Enligt EU-förordningen är det den beslutande hälso- och sjukvårdsmyndigheten som är betalningsansvarig för den vård som tillståndet gäller. Om patienten i den behandlande staten själv har betalat för vården kan patienten i efterhand begära ersättning för kostnaderna från Ålands hälso- och sjukvård.

     Enligt rikslagen är det Folkpensionsanstalten som ska bevilja tillstånd i fråga om patienter i övriga riket. Folkpensionsanstalten ska före beslutet inbegära ett utlåtande från den ansvariga hälso- och sjukvårsmyndigheten. Utlåtandet är bindande för Folkpensionsanstalten.

     Landskapsregeringen avser att förhandla med riket om att Folkpensionsanstalten ska handlägga och besluta i dessa ärenden för personer i landskapet på motsvarande sätt som i övriga riket. Folkpensionsanstalten blir i så fall den myndighet som tar emot och handlägger en ansökan. Ålands hälso- och sjukvårds utlåtande angående den vård som patienten söker tillstånd till blir bindande för Folkpensionsanstalten. På motsvarande sätt som i övriga riket ska Ålands hälso- och sjukvård betala för den vård tillståndet gäller. Om patienten trots det har fått erlägga kostnaderna i den behandlande staten kan patienten söka ut ersättning i efterhand från Folkpensionsanstalten som i sin tur kan fakturera Ålands hälso- och sjukvård i enlighet med 21 § i rikslagen.

 

8 § Information om rätten att använda hälso- och sjukvårdstjänster. Landskapsregeringen föreslår att Ålands hälso- och sjukvård ska informera en person om rätten att använda gränsöverskridande hälso- och sjukvårdstjänster. I den föreskrivna skyldigheten ingår att informera patienten om kontaktpunkten för gränsöverskridande hälso- och sjukvård och vid vilken myndighet som patienten kan ansöka om ersättning för vården. Informationen bör dessutom finnas tillgänglig elektroniskt på Ålands hälso- och sjukvårds hemsida.

 

9 § Kontaktpunkt för gränsöverskridande hälso- och sjukvård. I lagförslaget är det Ålands hälso- och sjukvård som för landskapets del ska sköta de uppgifter som kontaktpunkten för gränsöverskridande hälso- och sjukvård ska sköta enligt direktivet. Uppgifterna räknas upp i 24 § i rikslagen. Uppgifterna beskrivs också närmare i avsnittet 2.2 ovan. Det föreskrivs bl.a. i rikslagen att informationen ska finnas i elektronisk form och vara lättillgänglig även för funktionshindrade personer.

     Landskapsregeringen avser att förhandla med riket om att Folkpensionsanstalten sköter dessa uppgifter också för landskapets del.

 

10 § Ändringsökande

Eftersom lagstiftningsbehörigheten är delad mellan landskapet och riket inom det område som detta lagförslag behandlar så beror besvärsvägen på om det aktuella ärendet hör till landskapets eller rikets behörighet. Med hänsyn till att lagstiftningen handlar om personers rätt till hälso- och sjukvårdstjänster och att den riktar sig till större krets föreslås att en bestämmelse intas i lagförslaget som informerar om de olika besvärsbestämmelserna. Bestämmelsen föreslås ingå i lagen med stöd av 19 § 3 mom. självstyrelselagen.

     I ett beslut som fattats enligt 7 § 1 eller 2 mom. denna lag om tillstånd till och ersättning för kostnader för behandling utanför bosättningsstaten i enlighet med artikel 20 i förordning (EG) nr 883/2004 ska ändring sökas med stöd av 25 § 1 mom. självstyrelselagen. Om uppgiften att besluta i ärendet har överförts till Folkpensionsanstalten genom en överenskommelseförordning är samma besvärsbestämmelse tillämplig.

     När det gäller FPA:s beslut om ersättning för gränsöverskridande hälso- och sjukvårdskostnader som avgjorts med stöd av kapitel 3-5 i sjukförsäkringslagen så kan ändring sökas med stöd av besvärsbestämmelserna i rikslagen.

 

2. Landskapslagen om upphävande av 22 § landskapslagen om hälso- och sjukvård

 

Landskapsregeringen föreslår att bestämmelsen om tillstånd till lämplig behandling utanför bosättningsstaten i 22 § landskapslagen om hälso- och sjukvård upphävs. En motsvarande bestämmelse föreslås ingå i 7 § i den föreslagna lagen om tillämpning på Åland av lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård. Förutsättningarna för att bevilja tillstånd regleras närmare i artikel 20 i förordning (EG) nr 883/2004.

 

3. Landskapslagen om ändring av landskapslagen om grunderna för avgifter till Ålands hälso- och sjukvård

 

2 § Avgift för hälso- och sjukvårdstjänst. Ett tillägg till den nu gällande bestämmelsen föreslås för att tydliggöra att de hälso- och sjukvårdstjänster som ges med stöd av den föreslagna lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvården är avgiftsbelagda. En hänvisning till denna bestämmelse finns i det första lagförslagets 4 § 4 mom.

     Priset för en hälso- och sjukvårdstjänst som ges till en person från något annat EU-land ska vara detsamma som debiteras för motsvarande tjänst till en person från landskapet. En avgift kan uppbäras i enlighet med en fastställd prislista. Om en prislista inte finns ska avgiften beräknas enligt objektiva, icke-diskriminerande kriterier. Avgiften för en tjänst får vara högst lika stor som kostnaden för att producera tjänsten.

     Rikslagen skiljer på kostnaden för en hälso- och sjukvårdstjänst och klientavgift (i landskapet patientavgift). Klientavgiften betalas alltid av patienten. Kostnaden för en hälso- och sjukvårdstjänst som getts till en person som en annan hälso- och sjukvårdsmyndighet ansvarar för debiteras antingen patienten, den ansvariga hälso- och sjukvårdsmyndigheten eller faktureras till Folkpensionsanstalten då det gäller en person som är försäkrad i ett annat EU-land. Bestämmelser om kostnadsadministrationen för den gränsöverskridande hälso- och sjukvården finns i 5 kapitlet i rikslagen.

 

12 § Avgift för den som inte är bosatt i landskapet. En ändring föreslås i bestämmelsen så att grunderna för avgifter för hälso- och sjukvårdtjänster ska vara desamma för personer som omfattas av landskapslagen om tillämpning av lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård på Åland som för personer i landskapet för vars vård Ålands hälso- och sjukvård ansvarar. Ändringen innebär samtidigt att avgifter för hälso- och sjukvårdstjänster som ges till personer som är försäkrade i andra länder utanför EU fortsättningsvis kan bestämmas på andra grunder än som anges i landskapslagen om grunderna för avgifter till Ålands hälso- och sjukvård, om inte annat sägs i lag eller en internationell överenskommelse.

 


Lagtext

 

Landskapsregeringen föreslår att följande lagar antas.

 

1.

L A N D S K A P S L A G
om
tillämpning på Åland av lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård

 

     I enlighet med lagtingets beslut föreskrivs:

 

1 §

Lagens tillämpningsområde

     Inom landskapets behörighet ska lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård (FFS  /  ), nedan rikslagen, tillämpas i landskapet Åland med de avvikelser som anges i denna lag.

     Ändringar i rikslagen ska tillämpas i landskapet från det att de träder i kraft i riket, om inte annat följer av denna lag.

 

2 §

Personer som omfattas av tillämpningsområdet

     Denna lag omfattar de personer som definieras i 2 § i rikslagen med följande avvikelser:

     1) Med avvikelse från 2 § 1 punkten i rikslagen ska denna lag omfatta personer som ansöker om eller har fått hälso- och sjukvårdstjänster i en annan EU-stat än Finland och som har hemkommun i landskapet enligt lagen om hemkommun (FFS 201/1994) eller som är försäkrade med stöd av sjukförsäkringslagen (FFS 1224/2004) och för vilka Ålands hälso- och sjukvård är behörig sjukvårdsmyndighet enligt lag eller en internationell överenskommelse.

     2) Denna lag omfattar sådana personer som definieras i 2 § 2 punkten i rikslagen och för vilka Ålands hälso- och sjukvård är behörig sjukvårdsmyndighet enligt lag eller en internationell överenskommelse.

     3) Denna lag omfattar personer som avses i 2 § 3 punkten i rikslagen och för vilka Ålands hälso- och sjukvård är behörig myndighet att bevilja ett sådant tillstånd till lämplig behandling utanför bosättningsstaten som avses i artikel 20 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen.

 

3 §

Begränsning av tillämpningsområdet

     Förutom begränsningarna i 3 § rikslagen ska denna lag inte tillämpas på ett allmänt vaccinationsprogram för Åland som Ålands hälso- och sjukvård har fattat beslut om.

 

4 §

Hänvisningar till annan lag

     Skol- och studerandehälsovård i 3 § 5 punkten rikslagen ska i landskapet avse skol- och studerandehälsovård enligt 29 och 30 §§ landskapslagen (2011:114) om hälso- och sjukvård.

     Hänvisningen i 6 § rikslagen till 6 § 1 mom. lagen om likabehandling (FFS 21/2004) ska i landskapet avse 15 § 2 mom. landskapslagen om hälso- och sjukvård.

     Hänvisningen i 8 § rikslagen till 1-3 §§ lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (FFS 734/1992) ska i landskapet avse 2 och 9 §§ landskapslagen (2007:23) om grunderna för avgifter till Ålands hälso- och sjukvård. Denna lag omfattar personer som avses i 2 § 3 punkten i rikslagen och för vilka Ålands hälso- och sjukvård är behörig myndighet att bevilja ett sådant tillstånd till lämplig behandling utanför bosättningsstaten som avses i artikel 20 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen.

 

5 §

Definitioner

     Med överenskommelser om social trygghet i 4 § 4 punkten rikslagen avses ett avtal om sjukvård eller ett avtal om social trygghet som innehåller bestämmelser om sjukvården och som landskapet omfattas av.

     Med offentlig hälso- och sjukvård i 4 § 6 punkten rikslagen avses hälso- och sjukvård som Ålands hälso- och sjukvård är skyldig att ordna med stöd av 37 § landskapslagen om hälso- och sjukvård.

     Med en kommun eller en samkommun som ansvarar för ordnandet av hälso- och sjukvårdstjänster i rikslagen ska i landskapet avse Ålands hälso- och sjukvård.

 

6 §

Begränsningar i mottagning för vård

     Beslut om begränsningar i mottagning för vård i 7 § rikslagen ska i landskapet fattas av Ålands hälso- och sjukvård. Ett sådant beslut ska med avvikelse från 7 § 2 mom. i rikslagen utan dröjsmål meddelas till landskapsregeringen, Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet och kontaktpunkten för gränsöverskridande hälso- och sjukvård.

 

7 §

Tillstånd till lämplig behandling utanför bosättningsstaten

     En ansökan om tillstånd till lämplig behandling utanför bosättnings-staten i enlighet med artikel 20 i förordning (EG) nr 883/2004 ska med avvikelse från 13 § i rikslagen göras hos Ålands hälso- och sjukvård, som ska fatta beslut om tillståndet, om inte uppgiften i en överenskommelseförordning med stöd av 32 § självstyrelselagen har överförts på en riksmyndighet.

     Om Ålands hälso- och sjukvård har beviljat ett tillstånd enligt 1 mom. och en patient själv har betalat kostnaderna för hälso- och sjukvården ska Ålands hälso- och sjukvård ersätta kostnaderna till patienten i enlighet med 9 § 3 eller 4 mom. i rikslagen för den vård som har getts enligt tillståndet.

 

8 §

Information om rätten att använda hälso- och sjukvårdstjänster

     Ålands hälso- och sjukvård ska informera om rätten att använda gränsöverskridande hälso- och sjukvårdstjänster.

 

9 §

Kontaktpunkt för gränsöverskridande hälso- och sjukvård

     Ålands hälso- och sjukvård ska svara för den kommunikation och det informationsutbyte som hänför sig till den gränsöverskridande hälso- och sjukvården i enlighet med 24 § i rikslagen, om inte uppgiften i en överenskommelseförordning med stöd av 32 § självstyrelselagen har överförts på en riksmyndighet.

 

10 §

Ändringssökande

     I ett beslut som fattats enligt 7 § 1 eller 2 mom. kan ändring sökas i enlighet med 25 § 1 mom. självstyrelselagen.

     I fråga om beslut om ersättning för gränsöverskridande hälso- och sjukvårdskostnader som fattats av Folkpensionsanstalten med stöd av sjukförsäkringslagen finns bestämmelser om ändringssökande i rikslagen.

 

11 §

Ikraftträdande

     Denna lag träder i kraft den   .

 

__________________

 

 

2.

 

L A N D S K A P S L A G
om upphävande av 22 § landskapslagen om
hälso- och sjukvård

 

     I enlighet med lagtingets beslut föreskrivs:

 

1 §

Upphävande

     Genom denna lag upphävs 22 § landskapslagen (2011:114) om hälso- och sjukvård.

 

__________________

 

     Denna lag träder i kraft den   .

 

__________________

 

 

3.

 

L A N D S K A P S L A G
om ändring av 2 och 12 §§ landskapslagen om
grunderna för avgifter till Ålands hälso- och sjukvård

 

     I enlighet med lagtingets beslut ändras 2 och 12 §§ landskapslagen (2007:23) om grunderna för avgifter till Ålands hälso- och sjukvård, av dessa lagrum 12 § sådan den lyder i landskapslagen 2007/78 som följer:

 

2 §

Avgift för hälso- och sjukvårdstjänst

     En avgift kan uppbäras för en hälso- och sjukvårdstjänst. Avgiften för en tjänst får vara högst lika stor som kostnaden för att producera tjänsten.

 

12 §

Avgift för den som inte är bosatt i landskapet

     Avgifter och ersättningar som uppbärs av den som inte har hemort på Åland och som inte omfattas av landskapslagen om tillämpning på Åland av lagen ( / ) om gränsöverskridande hälso- och sjukvård kan fastställas på andra grunder än de som anges i denna lag, om inte något annat följer av internationella avtal som är bindande för landskapet. Vid fastställandet tillämpas landskapslagen (1993:27) om grunderna för avgifter till landskapet. Avgiften för en tjänst får vara högst lika stor som kostnaden för att producera tjänsten.

__________________

 

     Denna lag träder i kraft den   .

__________________

 

 

Mariehamn den 19 december 2013

 

 

L a n t r å d

 

 

Camilla Gunell

 

 

Föredragande minister

 

 

Carina Aaltonen

 


Bilaga 1

 

Lagförslag 1 i regeringens proposition 103/2013, riksdagens svar

 

1.

 

Lag
om gränsöverskridande hälso- och sjukvård

 

     I enlighet med riksdagens beslut föreskrivs:

 

1 kap.

Allmänna bestämmelser

 

1 §

Lagens syfte och förhållande till annan lagstiftning

     I denna lag föreskrivs det om rätten att använda gränsöverskridande hälso- och sjukvårdstjänster och om ersättningen av kostnaderna för dessa tjänster, om förfarandena i anslutning till gränsöverskridande hälso-och sjukvård och om rätten för en person som är försäkrad i en annan medlemsstat i Europeiska unionen (EU-stat) att få hälso- och sjukvårdstjänster i Finland. Genom lagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/24/EU om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård.

     I fråga om en persons rätt att använda hälso- och sjukvårdstjänster och om ersättningen av kostnaderna för dessa tjänster gäller dessutom vad som föreskrivs någon annanstans i lag samt i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen.

     Det som i denna lag, med undantag för 6 §, föreskrivs om en EU-stat eller om en person som är försäkrad i en EU-stat tillämpas på motsvarande sätt på en stat som hör till det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och på Schweiz samt på personer som är försäkrade i dessa stater.

 

2 §

Personkrets

     Denna lag tillämpas på

     1) personer som ansöker om eller har fått hälso-och sjukvårdstjänster i en annan EU-stat än Finland och som har en hemkommun i Finland i enlighet med lagen om hemkommun (201/1994) eller som är försäkrad med stöd av sjukförsäkringslagen (1224/2004),

     2) dem som är försäkrade personer enligt artikel 1 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen eller på vilka Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen tillämpas på grundval av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1231/2010 om utvidgning av förordning (EG) nr 883/2004 och förordning (EG) nr 987/2009 till att gälla de tredjelandsmedborgare som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av dessa förordningar och som enligt bestämmelserna om tillämplig lagstiftning i avdelning II i förordning (EG) nr 883/2004 omfattas av lagstiftningen i Finland samt på en sådan persons familjemedlemmar och förmånstagare,

     3) personer för vilka Finland är behörig stat att bevilja sådant tillstånd till lämplig behandling utanför bosättningsstaten som avses i artikel 20 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen.

 

3 §

Begränsning av tillämpningsområdet

     Denna lag tillämpas inte på

     1) långvarigt vårdbehov vars syfte är att vara till stöd för personer som behöver hjälp med utförande av rutinmässiga vardagssysslor,

     2) överlåtelse av och tillgång på organ avsedda för organtransplantationer,

     3) vaccinationer i enlighet med det nationella vaccinationsprogrammet,

     4) företagshälsovård som avses i lagen om företagshälsovård (1383/2001),

     5) skol-och studerandehälsovård som avses i hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010).

 

4 §

Definitioner

     I denna lag avses med

     1) patientrörlighetsdirektivet Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/24/EU om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård,

     2) förordning (EG) nr 883/2004 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen och i tillämpliga delar rådets föregående förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen,

     3) förordning (EG) nr 987/2009 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen,

     4) överenskommelse om social trygghet av Finland ingångna avtal om sjukvård och avtal om social trygghet som innehåller bestämmelser om sjukvård,

     5) hälso- och sjukvårdstjänst sådana åtgärder för bestämmande av patientens hälsotillstånd eller för återställande eller upprätthållande av hälsan som vidtas av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården eller som vidtas vid en verksamhetsenhet för hälso- och sjukvård, inklusive förskrivning av läkemedel,

     6) offentlig hälso- och sjukvård hälso-och sjukvård som kommunerna är skyldiga att ordna enligt 1 § 1 mom. i hälso- och sjukvårdslagen,

     7) gränsöverskridande hälso- och sjukvård en hälso- och sjukvårdstjänst som en person har fått eller kostnader för hälso- och sjukvårdstjänster som har uppkommit i en annan stat än i den stat som svarar för personens sjukvårdskostnader i enlighet med förordning (EG) nr 883/2004, förordning (EG) nr 987/2009, en överenskommelse om social trygghet eller denna lag,

     8) person som är försäkrad i en annan EU-stat en medborgare i en annan EU-stat, en statslös person utan medborgarskap och en flykting som är en sådan försäkrad person som avses i artikel 1 c i förordning (EG) nr 883/2004 och som enligt bestämmelserna om tillämplig lagstiftning i avdelning II i den förordningen omfattas av lagstiftningen i en annan stat än Finland samt en sådan persons familjemedlemmar och förmånstagare samt en medborgare i en annan stat än en EU-stat på vilken förordning (EG) nr 883/2004 tillämpas på grundval av förordning (EU) nr 1231/2010 om utvidgning av förordning (EG) nr 883/2004 och förordning (EG) nr 987/2009 till att gälla de tredjelandsmedborgare som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av dessa förordningar, och

     9) hemkommun en kommun som avses i 2 kap. 2 § i lagen om hemkommun.

 

2 kap.

Rätt till gränsöverskridande hälso- och sjukvårdstjänster

 

5 §

Tjänster som ges utomlands

     En person har rätt att anlita hälso- och sjukvårdstjänster utomlands. Om grunderna för ersättning av kostnaderna för tjänsterna föreskrivs nedan i denna lag.

 

6 §

Rätt att anlita hälso- och sjukvårdstjänster i Finland

     Om en person som är försäkrad i en annan EU-stat söker vård hos den offentliga hälso- och sjukvården i Finland, ska kommunen utan att diskriminera personen ordna dessa tjänster för honom eller henne på samma grunder som för den som bor i Finland.

     En verksamhetsenhet inom den privata hälso- och sjukvården och en självständig yrkesutövare ska ordna tjänster för en person som är försäkrad i en annan EU-stat utan att diskriminera personen och på samma grunder som för en person bosatt i Finland.

 

7 §

Begränsningar i mottagning för vård

     En kommun eller en samkommun som ansvarar för att hälso- och sjukvårdstjänster ordnas kan under en viss tid begränsa mottagningen hos en viss verksamhetsenhet inom den offentliga hälso- och sjukvården av personer som är försäkrade i en annan EU-stat och som söker vård i Finland, om begränsningen är nödvändig för att trygga hälso-och sjukvårdstjänster för kommunens invånare. Begränsningen kan gälla högst tolv månader åt gången och ska gälla endast den del av verksamheten vid verksamhetsenheten inom hälso-och sjukvården för vilken det finns en grund för begränsning.

     Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården, regionförvaltningsverket och den kontaktpunkt för gränsöverskridande hälso- och sjukvård som avses i 24 § ska utan dröjsmål underrättas om att en begränsning införs.

     Denna paragraf tillämpas inte om någon måste ges vård med stöd av förordning (EG) nr 883/2004, en överenskommelse om social trygghet eller ett annat internationellt avtal.

 

8 §

Avgifter som tas ut för den offentliga hälso- och sjukvårdens tjänster

     Av en person som är försäkrad i en annan EU-stat kan en avgift enligt 1—3 § i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (734/1992) tas ut för hälso-och sjukvårdstjänster som ordnas för personen inom den offentliga hälso- och sjukvården, såvida personens rätt att anlita en tjänst inom den offentliga hälso- och sjukvården inte grundar sig på förordning (EG) nr 883/2004, en överenskommelse om social trygghet eller ett annat internationellt avtal.

 

3 kap.

Ersättning för kostnader

 

9 §

Rätt till ersättning för kostnader för hälso- och sjukvårdstjänster som ges i en EU-stat

     Om en person reser till en annan EU-stat i syfte att där anlita en hälso- och sjukvårdstjänst, ersätts hans eller hennes vårdkostnader på det sätt som föreskrivs i 2—5 kap. i sjukförsäkringslagen, under förutsättning att den givna vården hör till det tjänsteutbud inom hälso- och sjukvården som avses i 7 a § i hälso- och sjukvårdslagen och personen inte har fått ett tillstånd som avses i 13 § i denna lag.

     En person får ersättning enligt denna lag för kostnaderna för medicinskt nödvändig vård som ges i en annan EU-stat under en sådan tillfällig vistelse som avses i artikel 19 i förordning (EG) nr 883/2004, om den givna vården hör till det tjänsteutbud inom hälso- och sjukvården som avses i 7 a § i hälso- och sjukvårdslagen och personen har betalat kostnaderna för hälso-och sjukvårdstjänsten. Kostnader ersätts inte om de har uppkommit för vård som getts med stöd av det europeiska sjukvårdskortet eller motsvarande intyg eller om kostnaden har uppkommit i en stat som är den berörda personens bosättningsstat på det sätt som avses i artikel 17 i förordning (EG) nr 883/2004.

     De kostnader som avses i 2 mom. ersätts till högst det belopp som kostnaden för motsvarande vård skulle ha varit inom den offentliga hälso- och sjukvården i personens hemkommun eller den samkommun där personens hemkommun ingår. Med kostnad för motsvarande vård avses den kostnad enligt 58 § i hälso- och sjukvårdslagen som, när hemkommunen inte är densamma som den vårdgivande kommunen, ska betalas av hemkommunen eller den samkommun som ansvarar för att ordna vården. Från ersättningen avdras den klientavgift enligt lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården som enligt beslut av personens hemkommun eller den samkommun som ansvarar för att ordna vården ska tas ut för motsvarande vård.

     Om personen inte har en hemkommun, avses med kostnad för motsvarande vård den kostnad som Helsingfors stad eller Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt enligt 58 § i hälso-och sjukvårdslagen, när hemkommunen inte är densamma som den vårdgivande kommunen, skulle fakturera av personens hemkommun, eller den samkommun som ansvarar för att ordna vården. Från ersättningen avdras den klientavgift enligt lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården som enligt beslut av Helsingfors stad eller Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt ska tas ut för motsvarande vård.

 

10 §

Rätt till ersättning för kostnader för hälso- och sjukvårdstjänster som ges i en annan stat än en EU-stat

     En person ersätts för kostnader för en hälso- och sjukvårdstjänst som har getts i en annan stat än en EU-stat på det sätt som föreskrivs i sjukförsäkringslagen.

 

11 §

Ersättning för resekostnader

     En person ersätts för resekostnader som uppkommit till följd av anlitande av en hälso-och sjukvårdstjänst i en annan EU-stat på det sätt som föreskrivs i 4 kap. i sjukförsäkringslagen.

     En person ersätts inte för resekostnader som uppkommit till följd av anlitande av en hälso- och sjukvårdstjänst i en annan stat än en EU-stat.

 

12 §

Ansökan, fastställande och utbetalning av ersättningsbelopp

     På ansökan om och utbetalning av ersättning tillämpas 15 kap. 2, 3, 7, 8, 13—15 och 17—20 § i sjukförsäkringslagen.

     För att fastställa det ersättningsbelopp som ska betalas till en patient med stöd av 9 § 3 eller 4 mom. ska Folkpensionsanstalten av patientens hemkommun begära en utredning om vad motsvarande hälso- och sjukvårdstjänst skulle ha kostat i den hemkommunen.

 

13 §

Tillstånd till lämplig behandling utanför bosättningsstaten

     Ansökan om ett sådant tillstånd till lämplig behandling utanför bosättningsstaten som avses i artikel 20 i förordning (EG) nr 883/2004 ska göras hos Folkpensionsanstalten. Folkpensionsanstalten fattar beslut om tillståndet utifrån ett bindande utlåtande av den verksamhetsenhet inom den offentliga hälso-och sjukvården som ansvarar för patientens vård.

     En verksamhetsenhet inom den offentliga hälso- och sjukvården ska lämna in det utlåtande som avses i 1 mom. till Folkpensionsanstalten. Utlåtandet ska innehålla en bedömning av huruvida förutsättningarna enligt artikel 20.2 i förordning (EG) nr 883/2004 uppfylls. Det skriftliga utlåtandet ska lämnas in inom 21 dygn efter det att begäran mottogs. Om det i utlåtandet anses att förutsättningarna för beviljande av tillstånd uppfylls eller om verksamhetsenheten inom den offentliga hälso- och sjukvården inte lämnar in ett utlåtande trots Folkpensionsanstaltens begäran, ska Folkpensionsanstalten bevilja det tillstånd som avses i 1 mom.

     Om en ansökan har lämnats in till en verksamhetsenhet inom den offentliga hälso- och sjukvården, ska denna ge in ansökan och sitt eget utlåtande till Folkpensionsanstalten inom den tid som avses i 2 mom.

     Vid tillämpningen av artikel 27.3 i förordning (EG) nr 883/2004 fattar Folkpensionsanstalten beslut utifrån den information som ges av patientens bosättningsstat och som motsvarar det utlåtande som avses i 2 mom. Om Folkpensionsanstalten inte har fått den information som behövs för tillståndet inom den utsatta tid som avses i 2 mom., ska Folkpensionsanstalten fatta beslut efter att på begäran ha fått en medicinsk bedömning om patientens vård av Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt. Bedömningen ska beakta patientens aktuella hälsotillstånd och sjukdomens sannolika förlopp.

     Om det i samband med ersättningsansökan framgår att patienten inte har ansökt om det tillstånd som avses i 1 mom., undersöks förutsättningarna för tillståndet utifrån ansökan. Tillstånd ska då ges i efterhand, om det fanns förutsättningar för beviljande av tillstånd innan hälso- och sjukvårdstjänsten anlitades.

 

14 §

Ersättning av kostnader för vård som ges enligt tillstånd

     Om en person har beviljats ett sådant tillstånd som avses i 13 § och han eller hon själv har betalat kostnaderna för hälso- och sjukvårdstjänsten, ersätts kostnaderna för den vård som har getts enligt tillståndet till ett belopp i enlighet med 9 § 3 eller 4 mom.

 

4 kap.

Utlämnande av uppgifter och utfärdande av handlingar

 

15 §

Intyg som används i andra EU-stater om rätt att få vårdförmåner

     Folkpensionsanstalten ska på ansökan eller på eget initiativ utfärda

     1) europeiskt sjukvårdskort och intyg som temporärt ersätter kortet,

     2) registreringsintyg enligt artikel 24 i förordning (EG) nr 987/2009 för att få vårdförmåner,

     3) intyg enligt artikel 29 i förordning (EG) nr 987/2009 om en tidigare gränsarbetares rätt att få vård i den medlemsstat där han eller hon senast arbetade.

 

16 §

Intyg som används i Finland om rätt att få vårdförmåner

     Folkpensionsanstalten ska på begäran av den berörda personen eller den offentliga hälso- och sjukvården utreda personens rätt att i Finland få hälso- och sjukvårdstjänster och andra sjuk-och moderskapsförmåner på grundval av förordning (EG) nr 883/2004, en överenskommelse om social trygghet, ett annat internationellt avtal eller den nationella lagstiftningen. Folkpensionsanstalten kan utreda saken också på eget initiativ.

     Med stöd av den utredning som avses i 1 mom. utfärdar Folkpensionsanstalten ett intyg om personens rätt att få vårdförmåner i Finland.

     Ett beslut om att intyg inte utfärdas ska meddelas den berörda personen. Om någon annan än den berörda personen har ansökt om intyget, meddelas beslut om att inte bevilja intyget endast på personens begäran.

     Intyget gäller under en viss tid, dock högst 24 månader. Den offentliga hälso-och sjukvården ska tillhandahålla personer som innehar ett intyg enligt denna paragraf sådana tjänster som avses i 1 mom.

 

17 §

Utlämnande av uppgifter om rätten att anlita hälso- och sjukvårdstjänster

     Folkpensionsanstalten ska meddela en person om dennes rätt att anlita gränsöverskridande hälso- och sjukvårdstjänster och lämna honom eller henne uppgifter om utfärdande och registrering av de handlingar som avses i 15 och 16 § samt om ändringar, återkallelse och uppföljning av registreringen.

     För lämnandet av uppgifterna i 1 mom. ska personen vid behov ge Folkpensionsanstalten nödvändiga uppgifter om sina förhållanden och förändringar i dem.

 

5 kap.

Kostnadsadministration

 

18 §

Uppgifter i anslutning till Folkpensionsanstaltens ersättning av kostnader

     Folkpensionsanstalten ansvarar för uppgifterna i anslutning till ersättningen av kostnader för hälso- och sjukvårdstjänster och andra sjuk- och moderskapsförmåner vid verkställigheten av bestämmelserna i förordning (EG) nr 883/2004, i denna lag och i överenskommelserna om social trygghet på det sätt som föreskrivs i denna lag.

     Folkpensionsanstalten ska varje år lämna social- och hälsovårdsministeriet en utredning om kostnaderna för de hälso- och sjukvårdstjänster och andra sjuk- och moderskapsförmåner som har getts med stöd av förordning (EG) nr 883/2004, överenskommelser om social trygghet och denna lag.

 

19 §

Ersättning av kostnader mellan stater

     Folkpensionsanstalten ersätter med statliga medel kostnaderna för hälso-och sjukvårdstjänster och andra sjuk- och moderskapsförmåner för en annan EU-stat, när Finland ansvarar för kostnaderna enligt förordning (EG) nr 883/2004.

     Folkpensionsanstalten fakturerar en annan EU-stat för kostnaderna för hälso- och sjukvårdstjänster och andra sjuk- och moderskapsförmåner som har getts med stöd av förordning (EG) nr 883/2004. En ersättning som en annan stat har betalat till Folkpensionsanstalten beaktas när den statens finansieringsandel bestäms.

     Folkpensionsanstalten kan vid tillämpningen av artikel 35 i förordning (EG) nr 883/2004 med stöd av ett bemyndigande från social- och hälsovårdsministeriet avstå från att indriva en fordran som Finland har hos en annan EU-stat, om det rör sig om ett litet belopp eller det annars inte är ändamålsenligt att fortsätta driva in fordran.

 

20 §

Statlig ersättning till den offentliga hälso- och sjukvården

     Folkpensionsanstalten ersätter av statens medel de kostnader en kommun eller samkommun har för den offentliga hälso- och sjukvårdens tjänster, om hälso-och sjukvårdstjänsten har getts en person som inte har en hemkommun i Finland med stöd av förordning (EG) nr 883/2004, en överenskommelse om social trygghet, ett annat internationellt avtal, 3 § 1 mom. i lagen om specialiserad sjukvård eller 14 § 5 mom. i folkhälsolagen.

     Folkpensionsanstalten ersätter kostnaderna av statens medel också om en person med hemkommun i Finland har fått hälso- och sjukvårdstjänster och det på grundval av artikel 17 eller 18 i förordning (EG) nr 883/2004 är en annan EU-stat som ska svara för kostnaderna för hälso- och sjukvård och andra sjuk- och moderskapsförmåner och som enligt artikel 35.1 och 35.2 i förordning (EG) nr 883/2004 ska faktureras i sin helhet för de faktiska kostnaderna.

     Dessutom ersätter Folkpensionsanstalten av statens medel de kostnader en kommun eller samkommun har för den offentliga hälso-och sjukvårdens tjänster, när sådan brådskande vård som avses i 50 § i hälso- och sjukvårdslagen har getts en person som inte har hemkommun i Finland och vars vårdkostnader inte har kunnat tas ut enligt 1, 2 och 13 § i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården.

     I fråga om de kostnader som avses i 1—3 mom. ersätts ett belopp som motsvarar de kostnader för hälso- och sjukvårdstjänster som en kommun, samkommun eller samkommun för ett sjukvårdsdistrikt skulle fakturera med stöd av 58 § i hälso- och sjukvårdslagen för kostnader för vård som getts till en invånare i en annan kommun. Den som ansöker om ersättning ska till Folkpensionsanstalten ge in de uppgifter som är nödvändiga för ersättning av kostnaderna.

     Om en kommun eller samkommun för de kostnader som nämns i 1—3 mom. har rätt till den avgift som avses i 13 a § 1 mom. i lagen om klientavgifter inom social-och hälsovården, betalas inte statlig ersättning.

 

21 §

Kommunens och samkommunens ansvar för ersättningskostnader

     Om en patient som har en hemkommun i enlighet med lagen om hemkommun har betalats ersättningar med stöd av 14 §, svarar den kommun eller samkommun som är huvudman för den offentliga hälso- och sjukvården och som har gett det utlåtande som avses i 13 § för ersättningskostnaderna.

     Om en patient som har en hemkommun i enlighet med lagen om hemkommun har fått vård utomlands med stöd av artikel 20 i förordning (EG) nr 883/2004, svarar den kommun eller samkommun som är huvudman för den offentliga hälso- och sjukvården och som har gett det utlåtande som avses i 13 § för de kostnader som staten har betalat till en annan EU-stat.

     Folkpensionsanstalten fakturerar de kostnader som avses i 1 och 2 mom. av den kommun eller samkommun som svarar för dem. Folkpensionsanstalten ger de uppgifter som är nödvändiga för ersättning av kostnaderna till den kommun eller samkommun som svarar för kostnaderna. Den kommunen eller samkommunen ska utan dröjsmål betala kostnaderna till Folkpensionsanstalten.

 

22 §

Missbruk av det europeiska sjukvårdskortet

     Folkpensionsanstalten kan vidta åtgärder för att debitera och driva in de kostnader som staten har orsakats för vård med stöd av det europeiska sjukvårdskortet hos den som har använt sjukvårdskortet, trots att han eller hon visste eller borde ha vetat att kortet inte får användas.

     Folkpensionsanstalten kan avstå från att debitera och driva in kostnaderna helt eller delvis, om det anses vara skäligt eller om de kostnader staten orsakats för användningen av kortet är ringa. Dessutom kan Folkpensionsanstalten låta bli att driva in kostnaderna efter ett beslut om att driva in dem också när det inte längre är ändamålsenligt att fortsätta att driva in kostnaderna med hänsyn till personens ekonomiska situation eller när det skulle medföra oskäligt stora kostnader i förhållande till fordran att fortsätta att driva in kostnaderna.

     Ett lagakraftvunnet beslut om indrivning får verkställas på samma sätt som en lagakraftvunnen dom.

 

23 §

Bemyndigande att utfärda förordning

     Närmare bestämmelser om fakturering och betalning av kostnader, ansökan om samt bestämmande och betalning av statlig ersättning och andra omständigheter som gäller kostnadsadministrationen i enlighet med detta kapitel utfärdas genom förordning av statsrådet.

 

6 kap.

Kontaktpunkt för gränsöverskridande hälso- och sjukvård

 

24 §

Kontaktpunkten för gränsöverskridande hälso- och sjukvård

     Vid Folkpensionsanstalten finns en kontaktpunkt för gränsöverskridande hälso- och sjukvård som svarar för den kommunikation och det informationsutbyte som hänför sig till den gränsöverskridande hälso- och sjukvården.

Kontaktpunktens uppgift är att samla in, producera och dela ut sådan information som hänför sig till det finländska hälso- och sjukvårdssystemet och som gäller

     1) hälso- och sjukvårdstjänster samt anlitande av och tillgången till sådana tjänster och tillgängligheten till byggnader,

     2) vårdpraxis och förfaranden i anslutning till sökande av vård,

     3) de krav som hänför sig till vårdkvaliteten och vårdsäkerheten samt övervakning och utvärdering av verksamhetsenheter inom hälso-och sjukvården,

     4) patienträttigheter samt förfaranden för ändringssökande samt omprövning och rättelse.

     Dessutom är kontaktpunktens uppgift att samla in, producera och dela ut information om

     1) hälso-och sjukvårdstjänster och anlitande av dem i EU-stater,

     2) ersättningen av kostnaderna för hälso- och sjukvårdstjänster som tillhandahållits i EU-stater och förfaranden i anslutning till ersättningen,

     3) kontaktpunkterna i andra stater.

     De uppgifter som avses i 2 och 3 mom. ska vara tillgängliga i elektronisk form och vid behov i annan form. Uppgifterna ska vara tillgängliga i en form som är lättillgänglig för funktionshindrade personer.

 

     Kontaktpunkten ska samarbeta med kontaktpunkterna i andra stater och delta i nationellt och internationellt samarbete som gäller den gränsöverskridande hälso- och sjukvården.

 

25 §

Samarbetsförpliktelse

     Verksamhetsenheterna inom den offentliga hälso-och sjukvården, Folkpensionsanstalten, Institutet för hälsa och välfärd, Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet, regionförvaltningsverken och Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården är skyldiga att utan avgift ge kontaktpunkten all den information som är nödvändig för att den ska kunna utföra sina uppgifter.

 

26 §

Samarbetsgrupp för kontaktpunkten

     I anslutning till kontaktpunkten finns en samarbetsgrupp som svarar för samordningen av insamlingen och produktionen av den information som avses i 24 §. Samarbetsgruppen stöder beredningen av kontaktpunktens informationsinnehåll och säkerställer att informationsinnehållet presenteras på ett enhetligt och kundinriktat sätt.

     I samarbetsgruppen ska det finnas representanter åtminstone för Folkpensionsanstalten, Institutet för hälsa och välfärd, Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet, Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården, Patientförsäkringscentralen, Finlands Kommunförbund rf och en patientorganisation.

     Kontaktpunktens chef är ordförande i samarbetsgruppen, som sammanträder vid behov.

 

27 §

Finansiering av kontaktpunkten

     Staten finansierar Folkpensionsanstaltens kostnader för kontaktpunktens verksamhet med ett belopp som årligen fastställs i statsbudgeten. De medel som är avsedda för kontaktpunktens verksamhetskostnader fördelas inte som verksamhetskostnader för Folkpensionsanstaltens förmånsfonder.

 

7 kap.

Ändringssökande

 

28 §

Ändringssökande hos besvärsnämnden för social trygghet

     Bestämmelserna i 17 kap. i sjukförsäkringslagen tillämpas på sökande av ändring i ett beslut som Folkpensionsanstalten har fattat med stöd av 9 § 2—4 mom. eller 15, 16, 20 eller 22 § i denna lag.

 

29 §

Ändringssökande hos förvaltningsdomstolen

     Ändring i ett beslut som Folkpensionsanstalten har fattat med stöd av 13, 14 eller 21 § får sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen (586/1996).

     Ändring i förvaltningsdomstolens beslut får sökas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.

 

8 kap.

Särskilda bestämmelser

 

30 §

Styrning av gränsöverskridande hälso- och sjukvård

     Social- och hälsovårdsministeriet ska ha hand om den allmänna planeringen, styrningen och utvecklingen av den gränsöverskridande hälso- och sjukvården och om tillsynen över dess finansiering.

 

31 §

Delegationen för gränsöverskridande hälso- och sjukvård

     I anslutning till social- och hälsovårdsministeriet finns en delegation för gränsöverskridande hälso-och sjukvård som tillsätts av statsrådet för tre år åt gången på förslag av social- och hälsovårdsministeriet. Delegationens uppgift är att följa tillämpningen av lagstiftningen om gränsöverskridande hälso-och sjukvård, komma med förslag och initiativ till utveckling av lagstiftningen och behandla andra frågor som gäller verkställigheten av denna lag och gränsöverskridande hälso- och sjukvård.

     Bestämmelser om delegationens närmare uppgifter och sammansättning utfärdas genom förordning av statsrådet.

 

32 §

Vissa persongruppers rätt att få vårdförmåner i Finland

     Trots bestämmelserna i bilagorna III och IV till förordning (EG) nr 883/2004 har en person som avses i artiklarna 18.2 och 27.2 i den förordningen rätt att anlita offentlig hälso- och sjukvård, och kommunen är skyldig att ordna tjänsterna utan att diskriminera honom eller henne och på samma grunder som för en person som är bosatt i Finland.

     Folkpensionsanstalten ersätter av statens medel kommunen och samkommunen för kostnaderna för dessa offentliga hälso- och sjukvårdstjänster.

     Personer som avses i 1 mom. får ersättning för vårdkostnader i Finland enligt 2—5 kap. i sjukförsäkringslagen.

 

33 §

Ikraftträdande

     Denna lag träder i kraft den                                      20 .

     På kostnader som uppkommit före lagens ikraftträdande tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet.

 


Parallelltexter

 

·       Parallelltexter till landskapsregeringens lagförslag nr 4/2013-2014



[1] Institutet för hälsa och välfärd (THL) är ett forsknings- och utvecklingsinstitut inom social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde. Institutet betjänar statliga och kommunala beslutsfattare, sektorns aktörer, organisationer, forskningsvärlden och medborgarna.