Lagförslag 6/2016-2017
|
|
| ||
|
| LAGFÖRSLAG nr 6/2016-2017 | ||
|
| Datum |
| |
|
| 2016-11-10 |
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
| Till Ålands lagting |
| |
|
| |||
|
| |||
|
| |||
|
| |||
Ändrade avgiftsgrunder i vården
Huvudsakligt innehåll
I detta lagförslag föreslår landskapsregeringen en uppdatering av högkostnadsskydden. Syftet med förlaget är att höja gränsen för högkostnadsskyddet för att stärka Ålands hälso- och sjukvårds ekonomi men samtidigt införa ett förmånligare högkostnadsskydd för de patientgrupper där det ingår barn- och ungdomar, barnfamiljer och ensamförsörjare.
Lagändringen sammanhänger med landskapsregeringens förslag till budget för 2017 på ett sådant sätt att den bör sättas i kraft på de grunder som anges i 20 § 3 mom. självstyrelselagen.
INNEHÅLL
2. Landskapsregeringens förslag
Ändring av landskapslagen om grunderna för avgifter till Ålands hälso- och sjukvård
Allmän motivering
1. Bakgrund
I regeringsprogrammet, för ett hållbart Åland - kraftsamling för stabilitet och förändring anges att under mandatperioden ska möjligheter till ökad självfinansiering inom Ålands hälso- och sjukvård (ÅHS) utredas och avgifterna vid ÅHS ses över. Hänsyn ska tas till de ekonomiskt mest utsatta patientgrupperna och till barns och ungdomars tillgång till vård. Sjukvårdskostnaderna för den enskilde får inte bli avgörande för om man söker vård så införande av ett låginkomsttak ska övervägas.
Med anledning av detta gav landskapsregeringen styrelsen för ÅHS i uppdrag att se över samtliga avgifter inom ÅHS i syfte att utreda möjligheter till ökad självfinansiering. I uppdraget ingick också en översyn av högskostnadsskydden och de avgiftsfria tjänsterna vid ÅHS.
2. Landskapsregeringens förslag
2.1 Avgiftsfria tjänster
2.1.1 Den psykiatriska öppenvården
Det finns viss typ av vård som inte ska kosta patienten någonting. Det är bland annat vård av allmänfarliga smittsamma sjukdomar, barn- och mödravård, skolhälsovård, vissa vaccineringar och psykiatrisk sjukhusvård oberoende av patientens vilja. I gällande lag är även besök inom den psykiatriska öppenvården med på listan över avgiftsfria tjänster. Nu föreslår landskapsregeringen att den psykiatriska öppenvården ska tas bort från listan över avgiftsfria tjänster. Det motiveras med att synen på psykiatrisk vård är en annan idag än historiskt och den somatiska och den psykiatriska vården blir allt mer integrerad vilket inte längre motiverar denna särbehandling. Därtill representerar personer i behov av psykiatrisk öppenvård alla inkomstnivåer. För närvarande finns det inga planer på att införa några avgifter för besök inom den psykiatriska öppenvården men landskapsregeringen anser att möjligheten ska finnas.
2.1.2 Undersökning och vård av levande organdonator
Landskapsregeringen föreslår att det i lagen skrivs in att undersökning och vård av den som vill donera organ ska vara avgiftsfri. Redan idag tillämpas detta av ÅHS men genom att skriva in det i lagen görs det mer synligt vilket kan ha en viss positiv effekt på eventuella donatorer. Den avgiftsfria vården rör donation av organ eller vävnader för att lindra eller bota en annan persons allvarliga sjukdom. Bestämmelsen gäller inte i fråga om donation och transplantation av könsceller eller organ som producerar könsceller.
I regeringens proposition RP 276/2009 där man föreslog kostnadsfri vård och behandling av levande donatorer konstaterade man att ”I internationell jämförelse görs mycket få njurdonationer med levande givare i Finland. År 2008 var antalet njurdonatorer per miljon invånare i Finland l,7, i Sverige 14,8, i Norge 20,5, i Danmark 13,5, i Storbritannien 15,3, i Spanien 3,4, i Tyskland 6,9, i Frankrike 3,5, i Nederländerna 25,1 och i Rumänien 1,5. I exempelvis Danmark ordnar läkaren utbildning för patienten och de släktingar och anhöriga som han eller hon utsett där man reder ut olika alternativ, inklusive njurtransplantation från levande givare. I dessa fall får patienten och de anhöriga objektiv information av en expert om alla vård-alternativ, inklusive information om för- och nackdelarna med anhörigdonation. I Norge och Sverige drabbas levande givare inte heller av extra kostnader på grund av donationen.”
2010 blev vården av levande donatorer avgiftsfri i riket och enligt den senaste statistiken[1] görs det nu ca 2,8 njurdonationer från levande givare per miljon invånare i Finland. Väntetiden för de som behöver en ny njure är lång och det finns fler behövande än det finns donatorer. Förhoppningsvis kan man få fler att överväga en donation genom att synliggöra behovet.
2.2 Högkostnadsskydd
2.2.1 Avgifternas roll
Som bakgrund till en närmare analys av avgiftssystemens effekter är det viktigt att komma ihåg varför vi har avgifter inom vården. Man brukar urskilja följande syften:
• att styra efterfrågan till ”rätt” vårdnivå,
• att öka kostnadsmedvetandet hos befolkningen,
• att begränsa vårdefterfrågan och därmed kostnaderna, och
• att bidra till finansieringen av vården.
De tre första punkterna handlar om avgifterna som styrinstrument, vilket vanligen anses vara det viktigaste motivet för egenavgifter. Att t.ex. ett besök i primärvården oftast kostar hälften så mycket som ett sjukhusbesök är följden av en medvetet vald prisdifferentiering, i syfte att styra vårdefterfrågan till primärvården, som erfarenhetsmässigt är ”rätt” vårdnivå för huvuddelen av befolkningens hälsoproblem.
På Åland liksom i de flesta andra jämförbara samhällen spelar avgifterna en relativt begränsad roll som finansieringskälla. Enligt ÅHS bokslut står patient- och klientavgifter för ca 3,5 % av ÅHS intäkter. Landskapsregeringen har nu ambitionen att få upp den siffran till ca 5 % genom höjda avgifter.
Frågan om avgifter i vården är mångfacetterad. En infallsvinkel är, att om patienten inte behöver betala något alls för tjänster så kan det leda till överkonsumtion, ineffektivitet och därmed en välfärdsförlust för samhället som helhet. Detta argument kan dock ifrågasättas i och med att det felaktigt utgår ifrån grundantagandet att patienter alltid är rationella, välinformerade konsumenter. Ett annat sätt att betrakta patientavgifter är att de per definition är orättvisa, eftersom det alltid kommer att finnas en risk för att någon av ekonomiska skäl avstår från vård trots att de behöver det.
Ett sätt att minimera denna sistnämnda orättvisa är att införa ett uppdelat högkostnadsskydd där de som har bättre ekonomiska möjligheter betalar lite mer för vården än de som inte har lika höga inkomster.
2.2.2 Ett uppdelat högkostnadsskydd
Landskapsregeringen föreslår att högkostnadsskyddet ska falla ut när patienten under året har betalat 475 euro i patientavgifter. Högkostnadsskyddet gäller de personer som under kalenderåret fyller 21 år till och med det kalenderår personen fyller 74 år, förutsatt att personen inte har beviljats sjukpension eller har en inkomst under 16 000 euro. Det nuvarande högkostnadsskyddet gäller personer mellan 18-64 år och är 375 euro. Förändringen motiveras av att flertalet av de yngre pensionärerna idag har arbetspension och därmed en betydligt bättre ekonomi än tidigare generationer som ofta enbart hade folkpension. Från och med det år man fyller 75 sänks högkostnadsskyddet till 125 euro.
För barn och ungdomar till och med det kalenderår de fyller 20 år är högkostnadsskyddet 100 euro. Högkostnadsskyddet för barn- och ungdomar är idag 120 euro och gäller till dess de fyller 18 år. Höjningen till 20 års ålder motiveras med att flertalet av ungdomarna fortfarande studerar vid den åldern eftersom gymnasieutbildningarna idag är minst treåriga.
2.2.3 Högkostnadsskydd baserat på inkomst
För att ingen av ekonomiska skäl ska behöva avstå från vård införs ett inkomstbaserat högkostnadsskydd för de som vid den senaste fastställda beskattningen hade sammanlagda beskattningsbara kapital- och förvärvsinkomster i statsbeskattningen som understeg 14 000 euro. Skyddet börjar gälla när patienten har betalat 125 euro i patientavgifter under kalenderåret. De som vid den senaste beskattningen hade sammanlagda beskattningsbara kapital- och förvärvsinkomster i statsbeskattningen från 14 000 euro men under 16 000 euro har rätt till ett högkostnadsskydd på 250 euro. För att kunna komma i åtnjutande av ett mer förmånligt högkostnadsskydd ska patienten visa upp sitt senaste fastställda beskattningsintyg på ÅHS. Informationen om de olika högkostnadsskydden och om ansökningsförfarandet ska finnas väl synlig i väntrum och i andra publika utrymmen på ÅHS.
3. Förslagets konsekvenser
Att beräkna vilka förväntade intäktsökningar ett förändrat högkostnadsskydd ger är utmanande och felmarginalen är betydande. I förslaget till budget för 2017 (moment 84000) räknar landskapsregeringen med att den sammanlagda effekten av höjda avgifter inom ÅHS och förändrat högkostnadsskydd ska ge landskapet ett tillskott på 600 000 euro per år.
För vissa patientgrupper stiger kostnaderna för vården och för vissa sjunker den. För personer mellan 65 och 74 år med en inkomst över 16 000 euro kan kostnaden stiga med så mycket som 355 euro per år.
Avgiftsförändringarna avses utvärderas under mandatperioden varvid ytterligare förändringar, såsom ett familjetak kan övervägas.
Artikel 24 i FN:s konvention om barnets rättigheter bygger på och utvecklar rätten till liv, överlevnad och bästa möjliga utveckling. Staterna ska erkänna att alla barn utan åtskillnad har ”rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa” och ”rätt till sjukvård och rehabilitering”. Konventionsstaterna måste också sträva efter att säkerställa ”att inget barn är berövat sin rätt att ha tillgång till sådan hälso- och sjukvård”. Detta har beaktats i lagförslaget genom att högkostnadsskyddet har sänkts med 20 euro för barn och ungdomar vilket hjälper till att jämna ut barnens uppväxtvillkor som är väldigt olika beroende på föräldrarnas ekonomiska förutsättningar. Även införandet av ett högkostnadsskydd baserat på inkomst kan gynna barnfamiljer. Förslaget påverkar inte miljön.
Det är inte möjligt att ge några exakta svar på hur förslaget påverkar jämställdheten. Generellt kan man dock säga att eftersom kvinnor har en högre genomsnittlig livslängd, besöker läkare oftare än vad män gör och har en lägre genomsnittlig inkomst än vad män har så torde de föreslagna förändringarna av högkostnadsskyddet påverka kvinnors ekonomiska situation positivt i större utsträckning än mäns.
Detaljmotivering
Ändring av landskapslagen om grunderna för avgifter till Ålands hälso- och sjukvård
1 § Tillämpningsområde. Paragrafen har förtydligats så att det framgår att lagen reglerar grunderna för de patientavgifter som ÅHS har rätt att ta ut. Då stämmer lagen överens med bestämmelserna i landskapslagen (2011:114) om hälso- och sjukvård. I 17 § i landskapslagen om hälso- och sjukvård finns bestämmelser om ÅHS avgifter. Lagen anger att landskapsregeringen, i enlighet med landskapslagen (2007:23) om grunderna för avgifter till Ålands hälso- och sjukvård, beslutar om patientavgifterna för de tjänster som Ålands hälso- och sjukvård producerar medan det är styrelsens uppgift att besluta om andra avgifter och ersättningar för de varor och tjänster som Ålands hälso- och sjukvård säljer eller producerar.
Ett påpekande att lagen inte gäller avgifter inom miljöhälsovården har tagits bort eftersom den inte längre hör till ÅHS verksamhetsområde. Miljöhälsovården sköts numera av Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet.
3 § Avgiftsfria tjänster. Förbudet mot att ta ut avgifter för besök inom den psykiatriska öppenvården har tagits bort och landskapsregeringen har nu möjlighet att i framtiden välja att ta ut patientavgifter för vården.
I punkt ett finns nu bestämmelsen att undersökning och vård av den som vill donera organ ska vara avgiftsfri. Här rör det sig om organ eller vävnader för att lindra eller bota en annan persons allvarliga sjukdom. Bestämmelsen gäller inte i fråga om donation och transplantation av könsceller eller organ som producerar könsceller.
Ändringen av punkt fem är språklig. Sexuellt överförd syftar bara på klamydiainfektion.
4 § Högkostnadsskydd. Högkostnadsskyddet gäller patientavgifter för öppenvård eller kortvarig institutionsvård med vissa uppräknade undantag. Bland undantagen kan det trots allt finnas avgifter som ingår i högkostnadsskyddet om landskapsregeringen fattar beslut om det och anger det i avgiftshandboken.
Högkostnadsskyddet är uppdelat i fyra nivåer utgående antingen från patientens ålder eller från dennes ekonomiska förutsättningar eller beviljade sjukpension. Åldersgränserna följer kalenderåret för att synkronisera med högkostnadsskyddets period.
Det allmänna högkostnadsskyddet höjs från 375 euro till 475 euro och omfattar personer som under året fyller 21 till personer som under året fyller 75 år, förutsatt att personen inte har beviljats sjuk eller invalidpension eller har en sammanlagd beskattningsbar kapital- och förvärvsinkomst i statsbeskattningen under 16 000 euro. I de fallen är högkostnadsskyddet 250 euro. För yngre personer är högkostnadsskyddet 100 euro och för äldre samt för personer med en sammanlagd beskattningsbar kapital- och förvärvsinkomst i statsbeskattningen under 14 000 euro är skyddet 125 euro. Den som på ekonomiska grunder har rätt till ett förmånligare högkostnadsskydd måste på eget initiativ visa upp sitt senaste beskattningsintyg för ÅHS.
Genom att ordet ”högst” som fanns framför beloppen i paragrafens tidigare lydelse har tagits bort tydliggörs att patienten måste betala patientavgifter tills avgifterna sammanlagt uppgår till gränsen för högkostnadsskyddet innan kostnadsbefrielsen inträder.
I övrigt görs språkliga justeringar.
Lagtext
Landskapsregeringen föreslår att följande lag antas.
L A N D S K A P S L A G
om ändring av landskapslag om grunderna för avgifter till Ålands hälso- och sjukvård
I enlighet med lagtingets beslut ändras 1 §, 3 § 1 mom. 1 och 5 punkten och 4 § landskapslagen (2007:23) om grunderna för avgifter till Ålands hälso- och sjukvård, av dessa lagrum 4 § sådan den lyder i landskapslagen 2011/82 som följer:
1 §
Tillämpningsområde
I denna lag regleras grunderna för de patientavgifter som Ålands hälso- och sjukvård tar ut. Lagen tillämpas inte på prissättningen av de varor och andra tjänster som Ålands hälso- och sjukvård säljer.
3 §
Avgiftsfria tjänster
Följande tjänster är avgiftsfria:
1) undersökning och vård av levande organdonator när ingreppet görs för att ta till vara organ eller annat biologiskt material för behandling av sjukdom eller kroppsskada hos en annan människa eller för annat medicinskt ändamål,
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
5) undersökning och behandling av allmänfarliga smittsamma sjukdomar samt HIV-infektion, gonorré och sexuellt överförd klamydiainfektion.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
4 §
Högkostnadsskydd
Högkostnadsskyddet ska skydda patienten från alltför höga utgifter för hälso- och sjukvård. Den som under kalenderåret har nått gränsen för högkostnadsskyddet är befriad från att därefter betala ytterligare sådana avgifter som ingår i skyddet under resten av året. I högkostnadsskyddet ingår patientavgifter för öppenvård eller kortvarig institutionsvård. Följande avgifter ingår inte i högkostnadsskyddet om inte landskapsregeringen beslutar annat:
1) avgifter för tandvård,
2) avgifter för uteblivna besök,
3) grunddelen av dygnsavgiften för sjukhusvistelse,
4) avgifter för grovrengöring, service och transport av hjälpmedel,
5) avgifter för intyg och utlåtanden,
6) avgifter för individuell träning eller självträning i sal efter program samt
7) avgifter för gruppbesök inom livsstilsmottagningen, rehabiliterings- och fysiatrikliniken och motsvarande verksamhet.
Gränsen för högkostnadsskyddet är 475 euro per kalenderår. Högkostnadsskyddet är dock:
1) 125 euro för de som under kalenderåret fyller 75 år eller mer samt för de som vid den senaste beskattningen hade sammanlagda beskattningsbara kapital- och förvärvsinkomster i statsbeskattningen under 14 000 euro,
2) 250 euro för de som har beviljats sjukpension eller invalidpension på heltid samt för de som vid den senaste beskattningen hade sammanlagda beskattningsbara kapital- och förvärvsinkomster i statsbeskattningen från 14 000 euro men under 16 000 euro,
3) 100 euro för barn och ungdomar till och med det kalenderår de fyller 20 år.
Om en person under kalenderåret har betalat patientavgifter till ett högre belopp än vad som anges ovan har han eller hon rätt att få tillbaka den överstigande delen. Om krav på återbetalning inte har ställts före utgången av kalenderåret efter det år då högkostnadsskyddet uppnåddes går personen miste om sin rätt till återbetalning. Om det på grund av en myndighets eller ett försäkringsbolags beslut eller på grund av en ändringsansökan blir klart först efter uppföljningsåret om avgifterna omfattas av högkostnadsskyddet eller inte, ska kravet på återbetalning ställas inom ett år från det beslutet har meddelats eller beslut med anledning av besvär har vunnit laga kraft.
Lagtinget bemyndigar landskapsregeringen att bestämma att denna lag helt eller delvis ska träda i kraft i den ordning som föreskrivs i 20 § 3 mom. självstyrelselagen.
Denna lag träder i kraft den
| Mariehamn den 10 november 2016 | |
|
L a n t r å d |
Katrin Sjögren |
|
Föredragande minister |
Wille Valve |
Parallelltexter
· Parallelltexter till landskapsregeringens lagförslag nr 6/2016-2017