Lagförslag 8/2019-2020

Tillhör ärendet: Invasiva främmande arter
Lagtingsår: 2019-2020
Typ av dokument: Lagförslag

Ladda ner Word-dokument

 

LAGFÖRSLAG nr 8/2019-2020

 

Datum

 

 

2020-02-06

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till Ålands lagting

 

 

 

 

 


Invasiva främmande arter

 

 

Huvudsakligt innehåll

 

Landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar en landskapslag om ändring av landskapslagen om naturvård. De föreslagna ändringarna härrör från Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1143/2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter, vilken kräver att det på nationell nivå vidtas lagstiftningsåtgärder för att motverka spridningen av invasiva främmande arter dvs. främmande arter vilkas introduktion eller spridning har konstaterats hota eller negativt inverka bl.a. på den biologiska mångfalden.

     Lagförslaget innehåller bestämmelser om förbud mot att släppa ut främmande arter i miljön, fastighetsägares och -innehavares samt olika marknadsaktörers omsorgsplikt att tillse att spridningen av invasiva främmande arter motverkas, allmän styrning och särskilda förvaltningsuppgifter, landskapsregeringens rätt att få uppgifter och utföra inspektioner. Det innehåller även bestämmelser om administrativa ingrepp och straffbestämmelser.

 

 

__________________

 


 

INNEHÅLL

Huvudsakligt innehåll 1

Allmän motivering. 3

1. Inledning. 3

2. Nuläge och bedömningen därav. 3

2.1 Gällande bestämmelser för Ålands del 3

2.2 Slutsatser 5

3. Lagstiftningen i riket och i Sverige – en kortfattad jämförelse. 5

3.1 Rikets lagstiftning. 5

3.2 Sveriges lagstiftning. 5

3.3 Jämförelser och slutsatser 6

4. Landskapsregeringens förslag. 6

5. Förslagets konsekvenser 7

5.1 Ekonomiska och administrativa konsekvenser 7

5.2 Jämställdhetskonsekvenser 8

5.3 Miljökonsekvenser 8

5.4 Övriga konsekvenser 9

6. Lagstiftningsbehörighet 10

7. Beredningsarbete. 10

Detaljmotivering. 11

1. Ändring av landskapslagen om naturvård. 11

Lagtext 24

L A N D S K A P S L A G om ändring av landskapslagen om naturvård. 24

Parallelltexter 29

 


 

Allmän motivering

 

1. Inledning

 

Att främmande arter, antingen de är djur, växter, svampar eller mikroorganismer, uppträder i nya miljöer behöver inte alltid vara oroande. En betydande andel av de främmande arterna kan emellertid bli invasiva och ha allvarliga negativa effekter på biologisk mångfald och relaterade ekosystemtjänster samt andra negativa sociala och ekonomiska effekter, något som bör förhindras.[1]

     Det finns omkring 12 000 främmande arter i miljön inom EU och andra europeiska länder, varav ungefär 10 - 15 procent betraktas som invasiva. Situationen har dessutom utvecklats i den riktningen att ett av de största hoten mot den biologiska mångfalden i dagsläget utgörs av invasiva främmande arter. Effekterna av dessa arter kan bli särskilt tydliga i geografiskt isolerade ekosystem, såsom öar, däribland Åland. I och med den ökande globaliseringen, internationell handel och klimatförändringar ökar risken för introduktion av dessa arter och därför behövs en effektiv reglering för att motverka denna utveckling.

 

2. Nuläge och bedömningen därav

 

2.1 Gällande bestämmelser för Ålands del

 

2.1.1 EU-rätt

 

År 2014 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1143/2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter (EU-förordningen om invasiva främmande arter). Förordningen ifråga inriktas endast på arter som har introducerats i EU till följd av mänsklig aktivitet, alltså inkluderas inte arter som förflyttat sig på egen hand på grund av ändrade klimatförhållanden eller dylikt.

     I artikel 3 i EU-förordningen om invasiva främmande arter finns ett antal begrepp fastställda, varav de mest centrala definieras på följande sätt.

1.       Främmande art: levande exemplar av en art, underart eller lägre taxonomisk enhet av djur, växter, svampar eller mikroorganismer som introduceras utanför sitt naturliga utbredningsområde, inbegripet alla delar, gameter, frön, ägg och förökningskroppar av dessa arter samt hybrider, sorter eller raser som kan överleva och sedan reproducera sig.[2]

2.       Invasiv främmande art: främmande art vars introduktion eller spridning har konstaterats hota eller negativt inverka på biologisk mångfald och relaterade ekosystemtjänster.

3.       Invasiv främmande art av unionsbetydelse: en invasiv främmande art vars negativa effekter anses vara sådana att de kräver samordnade åtgärder på unionsnivå enligt artikel 4.3.

4.       Invasiv främmande art av medlemsstatsbetydelse: en invasiv främmande art, som inte är en invasiv främmande art av unionsbetydelse, avseende vilken en medlemsstat på grundval av vetenskapliga belägg anser att de negativa effekterna av dess utsättning och spridning, även om dessa effekter inte är fullt bekräftade, är av betydelse för dess territorium eller en del av det, och kräver åtgärder på medlemsstatsnivå.

5.       Biologisk mångfald: variationsrikedomen bland levande organismer av alla ursprung, inklusive landbaserade, marina och andra akvatiska ekosystem och de ekologiska komplex i vilka de ingår; detta innefattar mångfald inom arter, mellan arter och av ekosystem.

     I EU-förordningen om invasiva främmande arter finns, vid sidan av allmänna bestämmelser om syfte, tillämpningsområde och definitioner avseende invasiva arter, bestämmelser om bl.a. förteckning över invasiva arter av unionsbetydelse, riskbedömning, bestämmelser för de yttersta randområdena, restriktioner och tillstånd. Vidare finns i nämnda förordning bl.a. bestämmelser om godkännande, nödåtgärder, handlingsplaner för invasiva främmande arters spridningsvägar, övervakningssystem, offentliga kontroller och anmälan om tidig upptäckt. Det finns i förordningen ifråga även bestämmelser om bl.a. snabb utrotning i ett tidigt skede av invasionen, undantag från skyldigheten att snabbt utrota, hanteringsåtgärder, återställande av skadade ekosystem, samarbete och samordning, rapportering och översyn samt om allmänhetens deltagande.

     I kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/1141 om antagande av en förteckning över invasiva främmande arter av unionsbetydelse i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1143/2014 finns närmare angivet vilka de invasiva arterna av unionsbetydelse är. Denna förordning har uppdaterats år 2017.[3]

 

2.1.2 Landskapslagen om naturvård

 

Åland har ännu ingen egen heltäckande lagstiftning på området gällande invasiva främmande arter. EU-förordningen om invasiva främmande arter är visserligen gällande rätt på Åland enligt principen om direkt effekt, men en mer detaljerad anpassning av den åländska lagstiftningen gentemot EU-förordningen om invasiva främmande arter behövs likväl.

     Åland står emellertid inte helt utan reglering på landskapslagsnivå vad gäller invasiva arter. I 19 § i landskapslagen (1998:82) om naturvård (naturvårdslagen) finns bestämmelser om begränsning av spridning av arter med främmande ursprung. Enligt 19 § 1 mom. får inte djurarter som inte utgör ett naturligt inslag i landskapets fauna, utan landskapsregeringens tillstånd, släppas ut i naturen, om det finns anledning att misstänka att detta kan ge upphov till ett permanent bestånd. Enligt 19 § 2 mom. får inte växtarter som inte utgör ett naturligt inslag i landskapets flora, utan landskapsregeringens tillstånd, planteras eller sås utanför gårdar, åkrar, bebyggda eller på annat sätt specifikt ibruktagna områden eller i naturliga vattendrag, om det finns anledning att misstänka att detta kan ge upphov till ett permanent bestånd. Detta gäller inte sådan plantering eller sådd av träd som regleras i annan lagstiftning. Om det kommer till landskapsregeringens kännedom att en djur- eller växtart av främmande ursprung sprider sig snabbt i naturen eller om det finns anledning att misstänka att den kan medföra en hälsorisk eller ett hot mot arter som utgör ett naturligt inslag i landskapets flora eller fauna, kan landskapsregeringen enligt 19 § 3 mom. vidta erforderliga åtgärder för att begränsa spridningen.

 

2.1.3 Jaktlagen för landskapet Åland

 

Den 10 oktober 2019 trädde nya bestämmelser i jaktlagen (1985:31) för landskapet Åland (jaktlagen) i kraft genom vilka det ges möjlighet att vidta effektiva åtgärder för att förhindra spridning av invasiva främmande arter. Enligt den i jaktlagen införda 31a § kan landskapsregeringen bl.a. för att förhindra invasiva främmande arters spridning i landskapet tillåta att visst vilt får jagas av viss person under en bestämd tid samt därvid tillåta användning av i 47 och 50 §§ i jaktlagen förbjudna fångstredskap, fångstmetoder eller motordrivna fordon. I sådana fall får även jakten bedrivas oberoende av att jakträtten tillkommer annan eller om jakt inte annars skulle få utövas där. Detta ger möjlighet till snabb utrotning av nyupptäckta invasiva främmande arter och kan också ge möjlighet att utnyttja nya metoder för att utrota redan etablerade arter av invasivt främmande slag.

 

2.2 Slutsatser

 

Trots att de nuvarande bestämmelserna i jaktlagen och naturvårdslagen ger vissa möjligheter till bekämpning av invasiva främmande arter i det åländska natur- och kulturlandskapet är regleringen på området inte fullständig. Bestämmelserna i naturvårdslagens 19 § är som ovan konstaterats otillräckliga och det materiella innehållet i naturvårdslagens reglering rörande invasiva arter måste därför modifieras och kompletteras med ytterligare regleringar. Detta med hänsyn till den åländska myndighetsstrukturen och kraven i Finlands grundlag (FFS 731/1999, grundlagen) på att straffbestämmelser, vilka behövs för att EU-rätten jämte erforderliga nationella bestämmelser ska kunna verkställas fullt ut, ska finnas i lag.

 

3. Lagstiftningen i riket och i Sverige – en kortfattad jämförelse

 

3.1 Rikets lagstiftning

 

I riket har lagen om hantering av risker orsakade av främmande arter (FFS 1709/2015, IAS-lagen) trätt i kraft den 1 januari 2016. Den är en detaljerad och omfångsrik lag och antogs som en direkt följd av att EU-förordningen om invasiva främmande arter antagits.[4] Med stöd av IAS-lagen har även statsrådets förordning om hantering av risker orsakade av invasiva främmande arter (FFS 704/2019, IAS-förordningen) utfärdats och börjat gälla den 1 juli 2019. IAS-förordningen har ersatt statsrådets förordning om invasiva främmande arter av nationell betydelse (FFS 1725/2015) som varit i kraft fr.o.m. den 1 januari 2016 t.o.m. 30 juni 2019.[5]

 

3.2 Sveriges lagstiftning

 

I Sverige har man anpassat den nationella lagstiftningen till förordningen om invasiva främmande arter genom att införa vissa ändringar i 8 och 29 kap. i den svenska miljöbalken (1998:808, MB). Nämnda kapitel i MB innehåller bestämmelser om den biologiska mångfalden resp. påföljder och straff.

 

3.3 Jämförelser och slutsatser

 

Riket och Sverige har sinsemellan haft relativt olika tillvägagångssätt för att införa EU-förordningen om invasiva främmande arter i den nationella rätten. Riket har tagit fram en mycket detaljerad lagstiftning som i vissa fall går utöver det som EU-förordningen om invasiva främmande arter föreskriver. Sverige å sin sida har endast gått in för en mycket övergripande och generell reglering på lagnivå genom sina ändringar av miljöbalken och även sanktions- och straffbestämmelserna består endast av blankettstraffbud som hänvisar till EU-förordningen om invasiva främmande arter.

     De ändringar som genomförts i miljöbalken utgörs huvudsakligen av bemyndiganden för svenska regeringen eller en av svenska regeringen utsedd myndighet att utfärda ytterligare detaljföreskrifter. Sveriges reglering på området ifråga innehåller en upplysningsparagraf angående förordningen om invasiva främmande arter, föreskrivna möjligheter för svenska regeringen samt myndigheter att anta detaljerade bestämmelser, straff- och sanktionsbestämmelser samt en rätt att utföra inspektioner. Med stöd av de generella bestämmelserna i miljöbalken har i Sverige förordningen (2018:1939) om invasiva främmande arter utfärdats. Den förordningen innehåller detaljerade bestämmelser om bl.a. riskbedömning, förbud och undantag för arter i unionsförteckningen, tillstånd till viss hantering av arter i unionsförteckningen, nödåtgärder i fråga om arter som inte finns i unionsförteckningen, arter som bör tas upp i den nationella förteckningen, arters spridningsvägar, övervakningssystem, offentliga kontroller, utrotningsåtgärder, möjlighet att inte utrota arter som finns i unionsförteckningen, arter i unionsförteckningen med stor spridning i Sverige, hanteringsåtgärder för arter i unionsförteckningen, information om spridningsrisk, återställandeåtgärder, sällskapsdjur som finns i unionsförteckningen, kommersiella lager av arter som finns i unionsförteckningen och rapportering till Europeiska kommissionen.

     Riket å sin sida har i IAS-lagen intagit förbuds- och restriktionsbestämmelser, bestämmelser om s.k. omsorgsplikt för fastighetsägare och -innehavare samt aktörer, bestämmelser rörande ansvariga myndigheter och den allmänna styrningen, bestämmelser om nationell lista över invasiva främmande arter av medlemsstatsbetydelse med tillhörande regleringar, bestämmelser om tillståndsansökningar och återkallande av dessa ansökningar, detaljerade plan- och utrotningsbestämmelser, bestämmelser om upplysning kring överklagande samt några straff- och sanktionsrelaterade bestämmelser.

 

4. Landskapsregeringens förslag

 

På Åland finns det mot bakgrund av naturvårdslagstiftningens utformning i övrigt inte samma behov av att införa en IAS-reglering som helt och fullt följer rikets modell samtidigt som det inte, med hänsyn till grundlagens delgeringskrav, går att anamma den lagstiftningsmodell som ligger till grund för regelverket i Sverige. Det är även skäl att poängtera att allt som regleras genom EU-förordningen om invasiva främmande arter behöver inte införas landskapslagstiftningen. EU-förordningen om invasiva främmande arter har, som tidigare konstaterats, direkt effekt och är gällande i samtliga medlemsstater. Likväl är det viktigt att i landskapslag införa tydliga bestämmelser om sådant som rör enskilda (åligganden, restriktioner, tillstånd, sanktioner, deltagande och övergångsbestämmelser) och om upplysning om vilka myndigheter som är ansvariga för verkställigheten samt tillsynen. Mot bakgrund av dessa faktorer föreslår landskapsregeringen att det i naturvårdslagen införs ändringar på det sätt som framgår av förslaget till lagtext nedan.

     Syftet med EU-förordningen om invasiva främmande arter är att förebygga skador som invasiva främmande arter kan medföra för naturens mångfald, hållbart utnyttjande av naturresurser och människors hälsa. Den nytta som de föreslagna hanteringsåtgärderna (exempelvis utrotning) medför måste därför bedömas främst i ljuset av de alternativkostnader som kan tänkas uppstå genom de ekologiska, hälsomässiga, ekonomiska och sociala negativa konsekvenserna av uteblivna åtgärder. De negativa effekterna av främmande arter kan vara av direkt eller indirekt karaktär, och på genetisk nivå kan de utsträcka sig till hela organismsamhället och den växelverkan som förekommer mellan olika arter. Konsekvenserna på ekosystemnivå visar sig ofta med lång fördröjning, vilket gör att de kan vara svåra att upptäcka. Invasiva främmande arter kan förorsaka allergier och främmande djurarter kan fungera som sjukdomsbärare. När främmande arter erövrar en ny livsmiljö kan de konkurrera ut de ursprungliga arterna och därmed försämra inte bara naturens mångfald utan också möjligheterna att använda naturen för rekreation till följd av att terrängen med viss sannolikhet blir svårare att forcera och naturlandskapet mer monokulturellt. Förekomster av främmande arter kan också försvåra markanvändningen och därmed sänka fastigheters värde. De ovan till de främmande arterna relaterade negativa effekterna kan orsaka medborgarna och samhället avsevärda kostnader som man genom hanteringen av risker med främmande arter strävar efter att förebygga och minska. De föreslagna bestämmelserna bidrar till att främja den processen.

 

5. Förslagets konsekvenser

 

5.1 Ekonomiska och administrativa konsekvenser

 

Landskapsregeringen ska övervaka efterlevnaden av de förbud som det föreskrivs om i EU-förordningen om invasiva främmande arter och de föreslagna bestämmelserna i naturvårdslagen, med undantag för övervakning av import som ankommer på Tullen. I och med att kommersiell import hindras, blir behovet av övervakning av andra begränsningar, såsom uppfödning och odling, utsläppande på marknaden och överlåtelse av arterna troligtvis mindre omfattande. Landskapsregeringen ska dessutom övervaka efterlevnaden av de skyldigheter som föreskrivs för fastighetsägare och -inne-havare samt aktörer (på marknaden). På basis av de uppgifter som finns om de arter som genom landskapsförordning ska fastställas som invasiva kommer antalet objekt som kräver tillsyn att bli betydligt mindre jämfört med antalet invasiva främmande arter av unionsbetydelse. De tvångsmedel som möjliggörs av de föreslagna bestämmelserna kommer därför sannolikt inte att behöva användas i någon högre grad. Enligt de föreslagna bestämmelserna ska landskapsregeringen också fatta beslut om de snabba utrotningsåtgärder som avses i artikel 17 i förordningen om invasiva främmande arter där en invasiv främmande art upptäcks i ett tidigt skede i annat fall än i samband med övervakningen av import av arter. Enligt landskapsregeringens bedömning kommer situationer som kräver snabba utrotningsåtgärder inte att vara högfrekventa.

     De ekonomiska och administrativa konsekvenserna av förslaget är mot bakgrund av det som anförts ovan likväl inte att betrakta som ringa. Arbetet med att utrota mårdhund och mink kräver för närvarande omfattande administration och även behov av utökade budgetmedel för att det ska framledes kunna bedrivas effektivt. Landskapsregeringen arbetar för närvarande med riktade insatser mot de främmande invasiva arterna mink och mårdhund främst utgående från en av landskapsregeringen fastställd åtgärdsplan för ejderstammen på Åland. Vidare, understöder landskapsregeringen jaktvårdsföreningarnas arbete med att begränsa stammarna i större sammanhängande områden genom bidrag för nödvändig utrustning som viltkameror och fällor. Mellan år 2017 och år 2019 har c:a 57 000 euro beviljats för detta ändamål och arbetet har hittills varit framgångsrikt.

     Då en förteckning med invasiva främmande arter av betydelse för landskapet upprättas, en förteckning vilken innehåller arter som exempelvis vresros och blomsterlupin krävs att administrativa resurser för detta ändamål ställs till förfogande. Att ta fram informationsmaterial som ansluter till nämnda förteckning kommer också att kräva en del merarbete då det inte finns möjlighet att direkt anamma motsvarande material rörande nationella förteckningar som finns att tillgå i riket och Sverige. För åländsk del kommer det att behövas en förteckning även om den troligen inte behöver vara lika omfattade som i riket eller Sverige.

     I artiklarna 8 och 9 i EU-förordningen om invasiva främmande arter föreskrivs det om ett tillståndssystem som medlemsstaterna ska inrätta som möjliggör beviljande av särskilda undantag för eventuell användning av invasiva främmande arter. När det gäller växter, svampar och mikroorganismer kan hanteringen av tillståndsärenden förutsätta sakkunskap och behörighet jämförbar med den som krävs i fråga om bekämpning av skadegörare på växter. Behovet av de tillstånd som avses i artiklarna 8 och 9 i EU-förordningen om invasiva främmande arter bedöms dock vara litet. Förvaltningsuppgifterna som hänför sig till beviljande av tillstånd och tillsynsutövningen kommer att skötas av landskapsregeringen.

     En effektiv hantering av de risker som invasiva främmande arter orsakar förutsätter i främsta hand att det ges information och rådgivning. Allmänheten och företagen bör vara medvetna om arternas typiska spridningssätt, de metoder som finns tillgängliga för att förhindra spridning och sitt ansvar i bekämpningen av främmande arter. Det ankommer på landskapsregeringen att tillse att dessa krav uppfylls.

     Sammanfattningsvis kan konstateras att förslaget i sig inte har avgörande och omfattande ekonomiska och administrativa konsekvenser. Emellertid leder de uppgifter, som genom EU-rätten redan påförts landskapsregeringen och som i dagsläget inom ramen för befintliga resurser inte kan genomföras fullständigt, till att det krävs att det anslås ytterligare medel för att möjliggöra en ändamålsenlig verkställighet av bestämmelserna och därmed uppfylla EU-rättens krav. I annat fall uppstår svårigheter att verkställa regelverket. Det handlar om ganska omfattande skyldigheter som ska fullgöras såsom införande av övervakningssystem, rapportering till kommissionen, upprättande av handlingsplaner, kartläggning av spridningsvägar, spridande av information osv.

 

5.2 Jämställdhetskonsekvenser

 

Förslaget har inga kända konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män.

 

5.3 Miljökonsekvenser

 

Syftet med EU-förordningen om invasiva främmande arter är att minimera den skadliga inverkan som invasiva främmande arter har på den biologiska mångfalden och de ekosystemtjänster som baserar sig på den. Genom planering och förbud, utfärdade i enlighet med EU-förordningen ifråga, parat med en ändamålsenlig tillsynsutövning samt rätt riktade åtgärder skapas förutsättningar för att förhindra att invasiva främmande arter kommer in på och sprids inom EU:s och därmed Ålands territorium. De åtgärder som det föreskrivs om i EU-förordningen om invasiva främmande arter och de föreslagna bestämmelserna i naturvårdslagen bidrar till att invasiva främmande arters skadliga effekter på den åländska naturen i möjligaste mån motverkas. Åtgärderna syftar till att förhindra att den biologiska mångfalden minskar och att ekosystemens status försämras. I bästa fall främjas genom åtgärderna även ett återställande av den ursprungliga floran och faunan och vissa livsmiljöer i det ursprungliga naturlandskapet.

     De mest betydande positiva effekterna uppnås sannolikt i landekosystem. I och med att ekonomiskt och tekniskt effektiva metoder saknas är det betydligt svårare att påverka vattenekosystemens nuvarande status på annat sätt än genom att förhindra att nya invasiva främmande arter får fotfäste och sprider sig i naturliga vattendrag. Som effektivast kan man genom de åtgärder som det föreskrivs om i EU-förordningen om invasiva främmande arter om främmande arter påverka florans och faunans och även näringskedjornas strukturer, växternas sundhet och djurs välmående samt bland annat vattendragens kvalitet. Därigenom främjas även möjligheterna till rekreationsanvändning. Enligt EU-förordningen om invasiva främmande arter får bekämpningen av invasiva främmande arter inte ha negativa effekter på miljön. Vid valet av åtgärder bör man beakta hur effekterna påverkar andra arter än de som är föremål för åtgärderna och dessa andra arters livsmiljöer. Skadliga effekter på andra än här avsedda arter ska minimeras.

 

5.4 Övriga konsekvenser

 

5.4.1 Fastighetsägares och fastighetsinnehavares omsorgsplikt

 

Om en invasiv främmande art förekommer på en fastighet är fastighetsägaren och fastighetsinnehavaren enligt förslaget skyldiga att utrota eller inne-sluta arten ifråga. Den föreslagna skyldigheten förutsätter att fastighets-ägare och fastighetsinnehavare övervakar förekomsten av invasiva främmande arter på sina områden noggrannare än i nuläget och att de gör en bedömning av behovet att utrota dessa arter.

     Enligt de föreslagna bestämmelserna är fastighetsägarnas och fastighetsinnehavarnas skyldighet att vidta åtgärder avhängig av att flera kriterier ska vara uppfyllda. Skyldigheten föreligger om den invasiva främmande arten eller en spridning av den kan orsaka betydande skada för den biologiska mångfalden eller medföra fara för människors hälsa eller säkerhet. Det finns en viss sannolikhet för att det ska uppstå en sådan situation som innebär fara för eller att skada uppkommer till men för den biologiska mångfalden, exempelvis på ett skogsbruksområde. Exempelvis är mårdhunden en art som kan förorsaka omfattande skador för den biologiska mångfalden. Även andra av arterna på unionsförteckningen är sådana som kan förorsaka omfattande skador på miljön om de får fotfäste. Likaså kan vissa arter som lokalt kan klassas som invasiva främmande arter (genom en nationell förteckning) leda till att det uppstår ett behov av att i praktiken vidta rätt omfattande bekämpningsåtgärder. Det kan uppstå skador på den biologiska mångfalden på vilka områden som helst inte bara naturskyddsområden till följd av förekomst av invasiva främmande arter.

     Förslaget innebär dock att berörda parter endast är skyldiga att vidta åtgärder i skälig omfattning. Vid skälighetsbedömningen bör man beakta vilka sedvanliga metoder som det går att använda sig av vid utrotning eller inneslutning av arterna, kostnaderna för åtgärderna och kostnadernas förhållande till den nytta som kan dras av åtgärderna ifråga. Det främsta syftet med regleringen är att understryka fastighetsägarens och -innehavarens ansvar att övervaka förekomsten av främmande arter på sin fastighet och att sträva efter att begränsa spridningen av dem i ett så tidigt skede som möjligt. Syftet är också att understryka i första hand fastighetsägarens och -in-nehavarens omsorgsplikt, så att invasiva främmande arter inte kan sprida sig från fastigheten exempelvis med trädgårdsavfall eller jordmaterial som flyttas. I situationer där invasiva främmande arter redan förekommer på stora områden på en fastighet, finns det på grund av det skälighetskrav som ingår i avsedda bestämmelser sannolikt ingen grund för att ålägga en skyldighet att vidta åtgärder. Dock måste detta bedömas från fall till fall. Riskerar de invasiva främmande arterna att spridas till exempelvis skyddade eller hotade biotoper eller annans mark, så är det oskäligt ur såväl miljöskydds- som ur egendomsskyddssynpunkt om berörd part inte åläggs en skyldighet att begränsa spridningen av arterna ifråga. Vissa arter måste utrotas för att uppnå en faktisk begränsning. På de grunder som anförts ovan bedöms utrotning eller inneslutning av invasiva främmande arter likväl inte leda till betydande kostnader i allmänhet för hushåll, företag eller offentliga samfund. Det föreligger således inte någon omständighet som talar emot att i lag stipulera nämnda för fastighetsägare och -innehavare att vidta utrotnings- eller inneslutningsåtgärderna ifråga.

 

5.4.2 Konsekvenser för enskilda hushåll

 

Den ägare som håller en invasiv främmande djurart som finns angiven i ovan nämnda landskapsförordning ska enligt förslaget ha rätt att fortsätta med det tills djuret dör en naturlig död. Djuret måste dock hållas i sluten förvaring och det måste säkerställas att djuret inte kan föröka sig eller rymma. En sådan skyldighet bedöms inte orsaka ägaren ifråga några betydande kostnader.

 

6. Lagstiftningsbehörighet

 

I den föreslagna landskapslagen finns bestämmelser som hänför sig till rättsområdena för landskapsregeringen och under landskapsregeringen lydande myndigheter och inrättningar, natur- och miljövård, jord- och skogsbruk, jakt och fiske, djurskydd, beläggande med straff och storleken av straff inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet samt utsättande och utdömande av vite samt användning av andra tvångsmedel inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet. Landskapet har enligt bestämmelserna i 18 § i självstyrelselagen (1991:71) för Åland lagstiftningsbehörighet inom dessa rättsområden enligt bestämmelserna i nämnda paragrafs 1, 10, 15, 16, 17, 25 respektive 26 punkt.

     I den förslagna landskapslagen finns även bestämmelser som hänför sig till rättsområdena för statsmyndigheternas verksamhet, rättskipning samt administrativa ingrepp i den personliga friheten. Riket har enligt bestämmelserna i 27 § i självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet inom dessa rättsområden enligt bestämmelserna i nämnda paragrafs 3, 23 och 24 punkt.

     Enligt 19 § 3 mom. i självstyrelselagen kan i en landskapslag, för vinnande av enhetlighet och överskådlighet, upptas stadganden av rikslagstiftningsnatur som i sak överensstämmer med motsvarande stadganden i rikslag. Upptagande av sådana stadganden i en landskapslag medför inte ändring i fördelningen av lagstiftningsbehörigheten mellan riket och landskapet.

 

7. Beredningsarbete

 

Arbetet har utförts som tjänstemannauppdrag vid lagberedningen i samarbete med närings- samt social- och miljöavdelningen vid Ålands landskapsregering. Lagförslaget har utarbetats med utgångspunkt från den utredning rörande invasiva främmande arter som under år 2018 tillsattes och färdigställdes av social- och miljöavdelningen. Företrädare för social- och miljöavdelningen har även under arbetets gång fört diskussioner med naturvårdsverket i Sverige och miljöministeriet i riket för att få nödvändig information vilken i sin tur möjliggjort utarbetandet av ett ändamålsenligt lagförslag.

 

Detaljmotivering

 

Landskapslag om ändring av landskapslagen om naturvård

 

1 § Lagens syfte. Paragrafen föreslås kompletterad med ett 3 mom. där det framgår att de övriga i detta lagförslag angivna bestämmelserna utgör en komplettering till EU-förordningen om invasiva främmande arter. Detta för att säkerställa en korrekt tolkning av regelverket om invasiva främmande arter som innefattar dels EU-förordningen ifråga, dels nationella bestämmelser, vilket för Ålands del främst innebär landskapslagstiftningen på det berörda området.

 

3 § Definitioner Syftet med bestämmelserna i denna paragraf är att skapa en enhetlig lagterminologi och att ge de i lagen regelbundet återkommande termerna en innebörd varigenom tillämpningsområdet för lagens övriga bestämmelser tydligt avgränsas. I konsekvens härmed utökas listan över begrepp med sådana som är centrala med tanke på innehållet i de övriga i detta lagförslag behandlade bestämmelserna.

     Alla definitioner i EU-förordningen om invasiva främmande arter gäller direkt på Åland och behöver inte tas in i landskapslag. Det finns dock inget som hindrar att man i en landskapslag likväl väljer att åter ange alla eller vissa av nämnda definitioner, så länge man i landskapslagen inte ger dem en innebörd som avviker från gemenskapsrätten. Vissa av de begrepp som definierats i EU-förordningen återkommer regelbundet i de föreslagna till EU-förordningen kompletterande bestämmelserna i detta lagförslag, varför landskapsregeringen anser att de i 2 mom. 1-3 punkterna angivna begreppen behöver tas in i definitionslistan för att skapa erforderlig överskådlighet. I 2 mom. 1 punkten definieras åter således invasiv främmande art som ingår i unionsförteckningen, genom en hänvisning till EU-förordningen ifråga.

     En medlemsstat får enligt artikel 12 i EU-förordningen om invasiva främmande arter upprätta en nationell förteckning över invasiva främmande arter av medlemsstatsbetydelse. Samma restriktioner gällande förteckningen över invasiva främmande arter av unionsbetydelse enligt artikel 7 i EU-förordningen får även tillämpas på de invasiva främmande arterna på den nationella förteckningen. Invasiva främmande arter av betydelse för landskapet mot-svarar i det här sammanhanget således invasiva främmande arter av medlemsstatsbetydelse. Enligt artikel 3.4 i EU-förordningen om invasiva främmande arter avses med en invasiv främmande art av medlemsstatsbetydelse en art vars utsättning och spridning enligt medlemsstaten orsakar sådana negativa effekter på dess territorium eller en del av det som kräver åtgärder på medlemsstatsnivå. Fast de negativa effekterna ska bedömas på grundval av vetenskapliga belägg, behöver dessa effekter inte vara fullt bekräftade. Enligt artikel 12 i EU-förordningen ifråga får på invasiva främmande arter av medlemsstatsbetydelse också tillämpas restriktioner enligt EU-förordningens artikel 7, den tillsyn över avsiktlig import som det föreskrivs om i EU-förordningens artikel 15 i förordningen, det system för undantagstillstånd som det föreskrivs om i EU-förordningens artikel 8 och de planerings- och övervakningssystem och åtgärder som det föreskrivs om i artiklarna 13, 14, 16, 17, 19 och 20 i samma förordning. Enligt 2 mom. 2 punkten ska en art anses vara en invasiv främmande art av betydelse för landskapet om den inte ingår i unionsförteckningen och den på grundval av tillgängliga vetenskapliga belägg kan orsaka betydande skada för den biologiska mångfalden eller annan skada på vilda organismer eller medföra fara för människors hälsa eller säkerhet. Bedömningen av skadligheten för den biologiska mångfalden ska grundas på den skada som arten kan medföra på den biologiska mångfalden, skadan behöver alltså inte redan ha skett. Såsom annan skada på vilda organismer enligt momentets 2 punkt kan betraktas exempelvis det att arten, om den råkar komma ut i frihet, kan korsa sig med i naturtillstånd levande arter, livnära sig på eller annars jaga vilda arter och därmed försvaga deras bestånd eller sprida sjukdomar som är skadliga för vilda arter. Risken för att dylika situationer uppstår är särskilt påtaglig då djur importerats för att hållas som sällskapsdjur och då dessa djur rymmer och kommer ut i miljön. Trots att de förrymda individerna inte kan överleva i naturen under en lång tid kan de likväl orsaka betydlig skada i synnerhet lokalt.

     I 2 mom. 3 punkten definieras, med hänsyn till att begreppet ifråga återkommer nedan i lagtexten, aktör som en fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt producerar, lagrar, på marknaden släpper ut, transporterar, förmedlar eller säljer eller på annat sätt överlåter produkter eller material med vilka en sådan invasiv främmande art som ingår i unionsförteckningen eller en sådan invasiv främmande art av betydelse för landskapet som anges i landskapsförordning med stöd av 19a § utifrån allmänt tillgänglig information sannolikt kan spridas ut i miljön.

 

19 § Förbud mot att släppa ut främmande arter i miljön Bestämmelsen i 1 mom. innehåller ett allmänt förbud mot att släppa ut främmande arter i naturen. Förbudet gäller samtliga främmande arter och inte bara invasiva främmande arter. I det föreslagna 3 § 2 mom. fastställs vad som menas med främmande arter genom en hänvisning till artikel 3 i EU-förordningen om invasiva främmande arter, som i sin tur innehåller definitioner av olika begrepp, däribland främmande arter. Innebörden av bestämmelserna i 1 mom. i denna paragraf och 3 § 2 mom. är således att det råder ett förbud mot att hålla, föda, odla, så eller plantera, arter, underarter eller lägre taxonomiska enheter av djur, växter, svampar eller mikroorganismer som introduceras utanför sitt naturliga utbredningsområde, inbegripet alla delar, gameter, frön, ägg och förökningskroppar av dessa arter samt hybrider, sorter eller raser som kan överleva och sedan reproducera sig. Bestämmelsen innebär även ett förbud mot att behandla dessa främmande arter så att de kan komma ut i naturen.

     De föreskrivna undantagen i 2 mom. motiveras av att det fortsättningsvis likväl ska vara möjligt att plantera ut främmande arter i naturen under vissa förutsättningar, eftersom alla främmande arter inte är invasiva eller på annat sätt skadliga för miljön. Undantagen gäller endast främmande arter som inte ingår i unionsförteckningen över invasiva främmande arter eller den åländska förteckningen över invasiv främmande art av betydelse för landskapet.

     Enligt undantaget i 2 mom. 1 punkten ska förbudet mot att släppa ut en främmande art i naturen inte gälla plantering eller sådd av växtarter på gårdar, åkrar eller byggda områden. Bestämmelsen äger sin motsvarighet i den nuvarande 19 § i naturvårdslagen, med den skillnaden att det inte längre ska vara tillåtet att plantera eller så en främmande växtart på andra områden som tagits i särskilt bruk, såsom vägrenar eller rastplatser vid landsvägar.

     Enligt undantaget i 2 mom. 2 punkten ska förbudet inte heller gälla plantering eller sådd av främmande trädarter om tillstånd getts av landskapsregeringen och i enlighet med bestämmelserna i landskapslagen (1998:83) om skogsvård (skogsvårdslagen) Enligt 8 § 5 mom. i skogsvårdslagen kan landskapsregeringen genom landskapsförordning utfärda bestämmelser om vad som ska anses vara ett godtagbart plantbestånd, om uppskattningsgrunder för ändamålet samt om val av skogsodlingsmaterial. I 4 § i landskapsförordningen (1998:86) om skogsvård (skogsvårdsförordningen), utfärdad med stöd av skogsvårdslagen, finns närmare bestämmelser om godtagbara plantbestånd. I den bestämmelsens 1 mom. anges att ett godtagbart plantbestånd enligt 8 § i skogsvårdslagen ska bestå av plantor av sådana trädslag som i ekonomiskt hänseende är utvecklingsdugliga på växtplatsen. Som utvecklingsdugliga trädslag på olika växtplatser räknas i första hand tall på växtplats av harsyre-blåbärstyp eller sämre samt gran och vårtbjörk på växtplats av blåbärstyp eller bättre. Enligt 2 mom. i samma förordningsbestämmelse godtas på växtplats av lingontyp dock 20 procent inblandning av gran och vårtbjörk i beståndet. Enligt 3 mom. i nämnda förordningsbestämmelse kan även följande trädslag på lämplig växtplats anses vara utvecklingsdugliga: glasbjörk, klibbal, ek, lönn, ask samt odlad alm och lind. Andra trädslag som tillhör Ålands naturliga flora kan räknas som utvecklingsdugliga i ekonomiskt hänseende om de producerar marknadsdugligt virke eller används för specialändamål som ger tillräcklig ekonomisk avkastning. Vid skogsodling med andra trädslag som inte tillhör Ålands naturliga flora ska enligt 4 mom. i bestämmelsen ifråga vid bedömningen av deras utvecklingsduglighet speciellt beaktas deras naturliga krav på växtplats och utbredningsområde.

     Regelkonstruktionen i 8 § i skogsvårdslagen och i 4 § i skogsvårdsförordningen öppnar för att genom landskapsförordning modifiera bestämmelserna på förordningsnivå så att det med stöd av dessa och i kombination med beviljat tillstånd enligt denna paragraf sedan blir möjligt för den enskilde skogsägaren att genom sådd eller plantering införa främmande arter i det åländska skogsbeståndet. Genom detta undantag blir det möjligt att utveckla det åländska skogsbruket samtidigt som de miljöintressen som EU-förordningen om invasiva främmande arter avser att värna inte åsidosätts. I förordningen kan listan på godtagbara plantbestånd utökas samtidigt som det införs bestämmelser om vilka främmande frösorter som med hänsyn till EU-förordningen om invasiva främmande arter ändå ska kunna godkännas.

     Undantag för inplantering av arter av främmande ursprung i skog finns för närvarande i 19 § 2 mom. i naturvårdslagen. I nämnda moment föreskrivs att ”Växtarter som inte utgör ett naturligt inslag i landskapets flora får inte utan landskapsregeringens tillstånd planteras eller sås utanför gårdar, åkrar, bebyggda eller på annat sätt specifikt ibruktagna områden eller i naturliga vattendrag, om det finns anledning att misstänka att detta kan ge upphov till ett permanent bestånd. Detta gäller inte sådan plantering eller sådd av träd som regleras i annan lagstiftning.” I förarbetena till naturvårdslagen (landskapsregeringens framställning nr 26 1996/97) konstateras det i sin tur att det i förarbetena till skogsvårdslagen finns bestämmelser om skogsodlings-material (plantor, frön m.m.) som ska tillämpas i sådana fall.

     Enligt undantaget i 2 mom. 3 punkten kan landskapsregeringen bevilja tillstånd för att i frihet sätta ut främmande fågel- och däggdjursarter som hör till vilt av främmande ursprung. Andra fågel- och däggdjursarter som anses vara främmande arter ska omfattas av det totala förbudet i paragrafens 1 mom. Tidigare reglerades utsättande av vilt i 17 § i jaktlagen, paragrafen togs dock bort genom landskapslagen (2005:77) om ändring av jaktlagen för landskapet Åland med motiveringen att 19 § naturvårdslagen numera även täcker inplantering av vilt. I förarbetena till lagändringen ifråga konstateras vad beträffar upphävandet av 17 § följande: ”Landskapsregeringen föreslår att paragrafen upphävs samt att samtliga ärenden som rör prövning av införande av djurarter i landskapets fauna skall ske med stöd av landskapslagen om naturvård. I 19 § landskapslagen om naturvård (82/1998) stadgas om begränsning av spridning av arter med främmande ursprung i landskapets fauna. Bestämmelsen har hittills tillämpats endast på djurarter som inte är vilt enligt 1 § jaktlagen, i vilka fall 17 § jaktlagen såsom en särskild bestämmelse har tillämpats. Prövningen avser dock i grunden ekologiska frågor och hör därför enligt landskapsregeringens mening naturligt hemma i landskapslagen om naturvård. Ändringen avser ingen ändring i sak av förutsättningarna för att få införa en djurart i landskapets fauna.” [6] I detaljmotiveringen till 19 § i naturvårdslagen konstateras följande: ”Till viss del överlappar den här bestämmelsen och bestämmelserna i jaktlagen och landskapslagen om fiske varandra, men det torde inte utgöra något problem eftersom landskapsstyrelsen är tillståndsmyndighet i samtliga fall.” Syftet med 19 § var då att ge ett mer heltecknade skydd som inbegrep övriga djur och växtarter som inte täcktes av jaktlagen och landskapslagen (1956:39) om fiske i landskapet Åland (fiskelagen). Det föreslagna undantaget i 2 mom. 3 punkten innebär alltså att ett nytt tillståndsförfarande för utsättning av vilt införs, vilket behövs eftersom 19 § i naturvårdslagen där det nu gällande tillståndsförfarandet finns med föreslås ersatt med denna paragraf.

     Enligt undantaget i 2 mom. 4 punkten får främmande fiskarter endast utplanteras med stöd av 25 § i fiskelagen. Även här krävs tillstånd från landskapsregeringen. Detta torde inte leda till några problem då det är landskapsregeringen som är tillståndsmyndighet samt ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av EU-förordningen om invasiva främmande arter.

     Enligt undantaget i 2 mom. 5 punkten får makroorganismer fortfarande användas i enlighet med 9 och 9 a §§ i lagen om skydd för växters sundhet (FFS 702/2003). Lagen är tillämplig på Åland genom landskapslagen (2013:98) om tillämpning på Åland av lagen om skydd för växters sundhet.

     För att motverka en godtycklig tillståndshandläggning är det av rättssäkerhetsskäl och för att främja naturvårdsintressen viktigt att ange tydliga ramar för vad som ska ligga till grund för tillståndsansökan och som ska kunna åberopas i händelse av framtida rättstvister. Av hänsyn till den enskildes rätt att inte bli föremål för en godtycklig myndighetsutövning ska det ställas krav på god förvaltning hos den handläggande myndigheten varför avslag på tillståndsansökan ska motiveras utifrån den generella avslagsgrunden som innebär att arter som skadar den naturliga biologiska mångfalden inte får införas. Av den anledningen föreslår landskapsregeringen att bestämmelserna i 3 mom. ska införas.

     I övrigt kan konstateras att det är mer ändamålsenligt att ge denna paragraf en helt ny ordalydelse även om den lydelsen till sitt innehåll delvis överensstämmelser med ordalydelsen för närvarande. Dock överensstämmer inte begreppen i den nuvarande lydelsen med begreppen i EU-förordningen om invasiva främmande arter och dessutom lämnar den lydelsen större möjligheter att införa främmande arter i den åländska naturen än vad som kanske är önskvärt med tanke på riskerna det medför. I praktiken kommer de beviljade tillstånden enligt de föreslagna reglerna till sin omfattning att motsvara de som skulle sökas enligt paragrafen i sin äldre lydelse, bortsett från att tillståndskraven i förslaget är mer specifika eftersom ett generellt förbud ska råda gentemot inplantering och utsättning av främmande arter.[7]

 

19a § Invasiva främmande arter av betydelse för landskapet Enligt 1 mom. 1 punkten är det förbjudet att släppa ut en invasiv främmande art av betydelse för landskapet i miljön. Enligt 1 mom. 2 punkten får inte invasiva främmande arter av betydelse för landskapet avsiktligt innehas, födas upp eller odlas, transporteras, släppas ut på marknaden, förmedlas eller säljas eller på annat sätt överlåtas. Bestämmelserna i denna punkt motsvarar i stort restriktionerna i artikel 7.1 i EU-förordningen om invasiva främmande arter. Det som dock undantas är förbudet i artikel 7 i EU-förordningen mot att föra in arten på unionens territorium, inklusive transitering under tullövervakning. Detta eftersom import av djur hör till rikets lagstiftningsbehörighet enligt 27 § 32 punkten i självstyrelselagen. Åland skulle kunna upprätthålla importförbud för växter och arter som inte är djur, men å andra sidan är en sådan reglering obehövlig om innehav, överlåtelse, försäljning och annan form av hantering av en art är förbjuden på Åland.

     Enligt 2 mom. kan landskapsregeringen i landskapsförordning fastställa aktuella arter i en förteckning över invasiva främmande arter av betydelse för landskapet. Restriktionerna i 1 mom. i den föreslagna paragrafen kommer alltså endast att gälla de arter som finns uppräknade på landskapsförordningsnivå.

     Enligt 3 mom. får vissa undantag göras från förbuden i 1 mom. 2 punkten i den föreslagna paragrafen samt från skyldigheterna i 19b och 19c §§ för någon specifik art på den åländska förteckningen. Dessa eventuella undantag ska framgå av landskapsförordningen. Undantagen förutsätter dock att ett förbud eller en stipulerad skyldighet att vidta vissa åtgärder för att motverka en sådan i 3 § 2 mom. 2 punkten avsedd skada eller fara som arten orsakar inte kan anses motiverad. Detta kan aktualiseras då arten ska utnyttjas i samband med en verksamhet som regleras i annan lagstiftning, såsom vid användning av djur för vetenskapliga ändamål eller undervisningsändamål. Så kan även vara fallet då det i praktiken inte är möjligt att helt utrota av en främmande växtart på grund av att den har för stor utbredning, men det ändå finns en strävan att begränsa artens spridning till nya områden genom att införa förbud mot handel med frön och avsiktlig odling av växten. Att genom landskapsförordning fastställa vilka hanteringsåtgärder som ska vidtas mot en invasiv främmande art är ett instrument som med tanke på riskhantering ger möjlighet att vidta effektiva bekämpningsåtgärder. Vid behov kan utrotningsskyldigheten begränsas exempelvis till ett sådant biotopområde och kringliggande områden där artens spridning skulle orsaka särskild skada.

     Enligt 4 mom. kan det även genom landskapsförordning föreskrivas om övergångsperioder för innehav av olika i den åländska förteckningen angivna arter då förbuden i 1 mom. 2 punkten inte ska gälla om arten var i ägarens besittning innan arten infördes i den åländska förteckningen.

 

19b § Fastighetsägares och fastighetsinnehavares omsorgsplikt Enligt 1 mom. är fastighetsägaren och -innehavaren skyldiga att se till att skäliga åtgärder vidtas för att utrota eller innesluta invasiva främmande arter som förekommer på en fastighet. Fastighetsägare och -innehavare kan genom sin aktivitet i betydande grad bidra till att i synnerhet invasiva främmande växtarter inte får fäste på fastigheten och inte sprider sig från fastigheten och ut i miljön. Bestämmelsen innebär också förbud mot att exempelvis placera trädgårdsavfall som innehåller en invasiv främmande art i miljön utanför fastigheten. Fastighetsägarens och -innehavarens skyldighet gäller de invasiva främmande arter som ingår i unionsförteckningen samt de invasiva främmande arterna av betydelse för landskapet som ingår i den åländska förteckningen.[8]

     Enligt artikel 7.1 i EU-förordningen om invasiva främmande arter är uppfödning eller odling av invasiva främmande arter som ingår i unionsförteckningen förbjuden och enligt den föreslagna 19a § (se detaljmotiveringen ovan) gäller förbuden även mot invasiva främmande arter som ingår i den åländska förteckningen. Den som bryter mot förbudet kan enligt den föreslagna 42b § (se detaljmotiveringen nedan) föreläggas att rätta till sitt förfarande. Omsorgsplikten i den här föreslagna paragrafen gäller endast när en invasiv främmande art har spridit sig till fastigheten på naturlig väg eller annars oavsiktligt. I EU-förordningen om invasiva främmande arter ingår ingen allmän förpliktelse exempelvis för markägarna att utrota förekomster av invasiva arter. I EU-förordningen åläggs inte heller medlemsstaterna att ovillkorligen vidta utrotningsåtgärder, utan åtgärdernas innehåll ska bestämmas med beaktande av bland annat dess kostnader i förhållande till den nytta som fås. Detta ska också beaktas när lagstiftaren förskriver om fastighetsägarens och -innehavarens omsorgsplikt. Dessutom ska lagstiftaren definiera de grunder på vilka fastighetsägarna och -innehavarna kan förpliktas att vidta kostsamma åtgärder för att förebygga sådana skadliga inverkningar som de inte själva bär ansvar för. Skyldigheten begränsar också fastighetsägarens och -innehavarens rätt att bestämma över användningen av fastigheten på ett sätt som kan kränka egendomsskyddet enligt grundlagen. Av den anledningen gäller enligt 1 mom. att fastighetsägaren och -innehavaren ska vara skyldiga att utrota en invasiv främmande art endast när förekomsten eller spridningen av den invasiva främmande arten kan orsaka betydande skada för den biologiska mångfalden eller medföra fara för människors hälsa eller egendom. Skyldigheten förutsätter också att förekomsten ifråga kan utrotas eller inneslutas med skäliga åtgärder.

     Skadan för den biologiska mångfalden måste vanligen bedömas från fall till fall. Vid bedömningen ska hänsyn tas till naturvärdena på det område som den invasiva främmande arten kan sprida sig till samt områdets användning och andra omständigheter som kan öka eller minska sannolikheten för spridning. Risken för spridning kan variera beroende på hur olika invasiva främmande arter klarar sig under de regionala klimatförhållandena och även mellan förekomster av samma art i olika områden på Åland. Trots att de sällsynta och hotade arterna och de skyddade naturtyperna utgör endast en del av den biologiska mångfalden, orsakas de allvarligaste och svårast återställbara skadorna för biologiska mångfalden troligen på sådana förekomstplatser där fridlysta eller särskilt skyddsvärda växter finns inklusive deras närområden, från vilka arterna kan sprida sig till förekomstplatserna ifråga. Detta betyder emellertid inte att åtgärder överhuvudtaget inte behöver övervägas om de invasiva främmande arterna har fått fotfäste i andra områden än nämnda områden med omnejd. Detta eftersom invasiva främmande arter som sprider sig på ett aggressivt sätt måste bekämpas innan de vinner för mycket terräng däri inbegrips en skyldighet att vidta åtgärder för att förhindra spridning till annans mark.

     Fastighetsägarens och -innehavarens skyldighet att utrota invasiva främmande arter eller att innesluta dem gäller enligt 2 mom. inte däggdjur eller fåglar. Förekomsten av däggdjur eller fåglar begränsar sig i allmänhet inte till en enskild fastighet på samma sätt som förekomsten av växter och andra organismer, varför det skulle vara oskäligt visavi fastighetsägaren och -innehavaren att stipulera motsvarande krav som gäller enligt 1 mom.

     Utrotning av en invasiv främmande art eller inneslutning av den kan beroende på art kräva åtgärder som i tekniskt och ekonomiskt avseende är väldigt olika. Det är fastighetsägarens och -innehavarens skyldighet att vidta åtgärder som anses skäliga. Enligt det föreslagna 3 mom. ska det vid bedömningen av vad som är skäligt beaktas huruvida det finns allmänt använda metoder att tillgå för att utrota den invasiva främmande arten eller för att begränsa dess spridning, såsom mekaniska, biologiska eller kemiska bekämpningssätt. På skälighetsbedömningen inverkar också kostnaderna för åtgärderna. Att exempelvis i stor omfattning byta ut jordmassor på en fastighet för att utrota en växtart som hör till de invasiva främmande arterna kan med avseende på kostnaderna visa sig vara oskäligt. I stället för utrotning kan skyldigheten i sådana fall sträcka sig till att vidta åtgärder för att förhindra att den främmande arten sprider sig. Vid skälighetsbedömningen ska även beaktas den nytta som kan fås ut av åtgärderna. Skyldigheten gäller åtgärder genom vilka en förekomst av en invasiv främmande art kan utrotas eller inneslutas på ett kostnadseffektivt sätt, så att omständigheter utanför fastigheten, exempelvis andra förekomster av arten i miljön, inte omintetgör de resultat som fås till stånd genom åtgärderna. Fastighetsägarens och -innehavarens skyldigheter att vidta åtgärder gäller oftast invasiva främmande arter som förekommer på en fastighets landområde. En framgångsrik och kostnadseffektiv utrotning eller inneslutning av en invasiv främmande art i vattendrag eller havsområden är i allmänhet inte möjlig med fastighetsspecifika metoder, med undantag för vattenväxter i strandzonen. Bestämmelsen förutsätter att fastighetsägaren och -innehavaren är medvetna om vilka invasiva främmande arter som ingår i unionsförteckningen och vid behov också känner igen arterna. Kravet på att på det sättet hålla sig informerad kan inte anses vara oskäligt eftersom eventuella försummelser därvidlag av att vidta åtgärder inte är förenade med något direkt hot om påföljd. Sist och slutligen kommer fastighetsägaren och -inne-havaren att få kännedom om förekomsten av en invasiv främmande art och om sin skyldighet att utrota den om landskapsregeringen uppmanar dem att vidta åtgärder med hot om att en användning av de tvångsmedel som det föreskrivs om i 42b § annars kan komma ifråga.

 

19c § Aktörers omsorgsplikt Invasiva främmande arter kan få mycket stor spridning via olika produkter och material. Man vet att exempelvis jätteloka ofta sprider sig med kontaminerat jordmaterial. Invasiva främmande arter kan komma ut i miljön också med växtplantor som ska säljas. I 1 mom. föreskrivs därför att aktörer är skyldiga att se till att invasiva främmande arter inte kan sprida sig utanför det område som aktören innehar genom de produkter och material som behandlas i verksamheten. Även aktörer omfattas enligt förslaget av de i 19b § föreskrivna skyldigheterna för fastighetsägare och -innehavare att vidta i den paragrafen avsedda åtgärderna. För en fastighetsägare och -innehavare gäller skyldigheten dock endast om man på förhand kan anta att spridningen av en invasiv främmande art orsakar betydande skada på bland annat den biologiska mångfalden. Om en invasiv främmande art sprider sig exempelvis med plantor eller jordmaterial som har kontaminerats av invasiv främmande art, är det inte möjligt att separat bedöma vilka konsekvenser spridningen har för den biologiska mångfalden på varje enskilt ställe där jordmaterialet eller plantorna används. Av den anledningen och med hänsyn till försiktighetsprincipen är det inte motiverat att på det sätt som i den föreslagna 19b § begränsa aktörernas omsorgsplikt. Om det inte är tekniskt eller ekonomiskt möjligt att rengöra materialet från en invasiv främmande art, bör aktören överhuvudtaget inte använda materialet. Eftersom sådana förluster kan anses höra till de sedvanliga riskerna med näringsverksamhet, föreskrivs det inte om någon ersättning för den skada som aktören därmed lider.

     Syftet med förslaget är inte att överföra ansvaret för förhindrande av spridning av en invasiv främmande art från aktören till någon annan person till vilken en vara överlåts för lagring eller vidaretransport. Ett sådant övergående ansvar skulle kunna innebära en kortsiktig vårdslös hantering av oönskat material hos den som ursprungligen handlar med det. En möjlighet att snabbt frånhända sig ansvaret ifråga skulle dessutom vara oskäligt i synnerhet med tanke på de handlare som befinner sig i nästa steg i överlåtelsekedjan och som agerat i god tro och i överensstämmelse med handelsetiska principer. Dessa skulle då eventuellt få stå till svars för överträdelser som begåtts i ett skede och under omständigheter som de inte kunnat påverka. För att motverka att sådana situationer uppstår föreslås i 2 mom. en bestämmelse som innebär att omsorgsplikten fortsättningsvis åvilar den aktör som har överlåtit varan eller materialet ifråga. Ansvaret för att en invasiv främmande art inte sprids under lagring eller vidaretransport kvarblir således hos den förste överlåtande aktören.

 

19d § Allmän styrning och särskilda förvaltningsuppgifter I 1 mom. finns bestämmelser som rör verkställigheten av regleringen av invasiva främmande arter. Dessa bestämmelser liksom övriga bestämmelser i denna paragraf är nödvändiga till följd av att EU-förordningen om invasiva främmande arter förutsätter nationell reglering av medlemsstaternas respektive behöriga myndigheters handlingsutrymme samtidigt som sådan reglering hör till den åländska lagstiftningsbehörigheten. Verkställigheten omfattar också den rapportering till kommissionen som det föreskrivs om i artikel 24 i EU-förordningen om invasiva främmande arter samt förfarandena bl.a. för anmälan och information till kommissionen och övriga medlemsstater enligt artiklarna 10, 17 och 18 i EU-förordningen ifråga.

     I 2 mom. finns bestämmelser rörande nödåtgärder och snabba utrotningsåtgärder. Landskapsregeringen är den myndighet som fattar beslut om snabb utrotning enligt artikel 17 i EU-förordningen om invasiva främmande arter. Åtgärder för snabb utrotning ska göras inom tre månader efter den tidiga upptäckten och ska leda till utrotning. Uppgifter om tidig upptäckt fås från det övervakningssystem som ska inrättas enligt artikel 14 i EU-förordningen. Om landskapsregeringen inte anser att det är möjligt av tekniska eller kostnadseffektiva skäl att utrota en invasiv främmande art ska landskapsregeringen i enlighet med artikel 18 i EU-förordningen om invasiva främmande arter inom två månader efter upptäckten besluta att avstå från att vidta utrotningsåtgärder och meddela detta till kommissionen. Landskapsregeringen ansvarar även för tillsynen över efterlevnaden av de skyldigheter som föreskrivs för fastighetsägare och -innehavare samt aktörer i 19b och 19c §§.

     I 3 mom. regleras tillståndsförfaranden i enlighet med vad som krävs enligt EU-förordningen om invasiva främmande arter. Vad som ska ingå i en tillståndsansökan enligt artikel 8 eller 9 i EU-förordningen framgår av artikel 8.4 i samma förordning. Vid handläggning av tillståndsansökan ska de allmänna bestämmelserna i förvaltningslagen (2008:9) för landskapet Åland iakttas. Bestämmelser om beviljande av det tillstånd som avses i artikel 8 i EU-förordningen om invasiva främmande arter finns i artikel 8.1 och 8.2 och bestämmelser om beviljande av det tillstånd som avses i artikel 9 i samma förordning finns i artikel 9.6. En förutsättning för beviljande av tillstånd är bl.a.  att den invasiva främmande arten hålls och hanteras i slutna förvaringsutrymmen, att den personal som hanterar arten har lämpliga kvalifikationer och att rymnings- och spridningsrisken hanteras effektivt med hänsyn till artens biologi och spridningssätt. Den som ansöker om tillstånd ska utarbeta ett övervakningssystem och en beredskapsplan, inbegripet en plan för utrotning, som omfattar eventuella fall av att exemplar av en art slipper ut eller sprids. Invasiva främmande djurarter ska vid behov märkas eller på något annat sätt effektivt identifieras med metoder som inte orsakar smärta, oro eller lidande. I artikel 8 i EU-förordningen om invasiva främmande arter föreskrivs det också om de krav som gäller för sluten förvaring. När landskapsregeringen beviljar tillstånd ska den bedöma huruvida de ovannämnda förutsättningarna uppfylls. Landskapsregeringen är den myndighet som godkänner beredskapsplanen.

     Enligt artikel 9 i EU-förordningen om invasiva främmande arter måste en medlemsstat få kommissionens godkännande innan den beviljar tillstånd för användning av de invasiva främmande arter som avses i artikeln. För att godkännande ska erhållas förutsätts att det finns ett tvingande skäl relaterat till allmänintresset, inbegripet sociala och ekonomiska skäl. Det är landskapsregeringen som på Åland fattar beslut om ansökan om godkännande. Möjligheten att ansöka om godkännande enligt artikel 9 i förordningen om invasiva främmande arter gäller för en medlemsstat och ger ingen person, varken fysisk eller juridisk, rättigheter. Landskapsregeringen behöver därför inte fatta något separat beslut om man väljer att inte ansöka om ett godkännande. Om landskapsregeringen beslutar att ansöka om ett godkännande, påverkar beslutet inte heller direkt någons rätt, skyldigheter eller fördelar och därför går det inte att ansöka om ändring av beslutet.

     Utöver vad som föreskrivs i 3 mom. finns det bestämmelser om återkallande av tillstånd som avses i artiklarna 8 och 9 i EU-förordningen om invasiva främmande arter i artikel 8.5 i den förordningen. Enligt artikeln ska en medlemsstat ge sina behöriga myndigheter befogenheter att när som helst, tillfälligt eller slutgiltigt, återkalla det i artikel 8 avsedda tillståndet. Enligt artikel 9.6 i EU-förordningen ifråga gäller bestämmelsen också de tillstånd som avses i artikel 9. Ett tillstånd kan enligt artikel 8.5 återkallas, om oförutsedda händelser som har en negativ effekt på den biologiska mångfalden eller relaterade ekosystemtjänster inträffar. Ett återkallande av tillstånd ska enligt förordningen vara vetenskapligt motiverat, och om de vetenskapliga uppgifterna är otillräckliga, motiverat av försiktighetsprincipen och med beaktande av nationella administrativa bestämmelser. Återkallande av ett tillstånd är en exceptionellt hård administrativ påföljd. Enbart de grunder som anges i artikel 8.5 i EU-förordningen om invasiva främmande arter kan därför inte betraktas som tillräckliga för ett beslut om återkallande. Detta medför att tillståndet bara kan återkallas om någon på ett väsentligt sätt har agerat mot tillståndsvillkoren och situationen inte åtgärdas så att den blir förenlig med vad som förutsätts i tillståndet, inom en av landskapsregeringen meddelad skälig tidsfrist.

     Enligt 4 mom. ska landskapsregeringen utarbeta och godkänna den handlingsplan som krävs enligt artiklarna 13 och 19 i EU-förordningen om invasiva främmande arter. I handlingsplanen ska prioriterade spridningsvägar och mekanismer utredas som oavsiktligt kan föra invasiva främmande arter som ingår i unionsförteckningen via Åland in på unionens territorium. Planen ska vidare innehålla åtgärder för att förebygga den oavsiktliga spridningen samt en tidsplan för åtgärderna. Landskapsregeringen ska enligt 4 mom. även utarbeta och godkänna en plan för hanteringsåtgärder enligt artikel 19 i EU-förordningen om invasiva främmande arter. Hanteringsplanen ska innehålla en utredning om de invasiva främmande arter som ingår i unionsförteckningen och som har stor spridning på Åland. Ut-över det ska en bedömning av riskerna som arten medför samt förslag på lämpliga åtgärder och preliminära kostnader för dessa åtgärder inkluderas i handlingsplanen. Utgångspunkten är att åtgärderna i första hand inte ska genomföras genom myndighetsarbete eftersom ett visst ansvar har tilldelats fastighetsägare och -innehavare samt aktörer genom bestämmelserna i 19b och 19c §§.

     Enligt artikel 26 i EU-förordningen om invasiva främmande arter ska medlemsstaterna när de upprättar handlingsplaner enligt artikel 13 i nämnda förordning och fastställer hanteringsåtgärder enligt artikel 19 i samma förordning se till att allmänheten på ett tidigt stadium ges en faktisk möjlighet till deltagande i förberedande, ändringar eller översyn på ett likadant sätt som avses i artikel 2.3 andra stycket i direktiv 2003/35/EG, alltså det s.k. direktivet om rätt till deltagande. Enligt artikel 2 i det direktivet ska medlemsstaterna se till att allmänheten informeras om förslag till planer eller program och att allmänheten har rätt att framföra sina åsikter om dem. Man bör ta vederbörlig hänsyn till resultatet av allmänhetens deltagande och informera allmänheten om godkända planer eller program. Med allmänheten avses en eller flera fysiska eller juridiska personer och sammanslutningar, organisationer eller grupper av dessa. Dessa krav beaktas genom ordalydelsen i övrigt i 4 mom.

     Bestämmelserna i 5 mom. hänvisar till bestämmelser som rör Tullens ansvar. Ordalydelsen i momentet motiveras av landskapsregeringens bedömning av behörighetsfördelningen på det berörda lagstiftningsområdet. Enligt 27 § 1 mom. 3, 12 och 36 punkterna självstyrelselagen hör regleringen för tullväsendet och tullarna till rikets lagstiftningsbehörighet.[9] I förarbetena till nuvarande självstyrelselagen anförs följande ”Enligt 11 § 2 mom. 17 punkten i den gällande självstyrelselagen hör lagstiftningen om tullar och tullväsendet samt tullens och utrikeshandelns enhetliga ordnande till rikets behörighetsområde. Handelspolitiska begränsningar av införsel och utförsel av varor skall också i framtiden enligt förslaget regleras av riksorganen. Företas begränsningar av andra orsaker, t.ex. tekniska säkerhetskrav eller av kultur- eller miljöpolitiska skäl, skall behörigheten bedömas utgående från det rättsområde som åtgärden i sakligt hänseende närmast hänför sig till. Tullväsendet är enligt denna punkt och 3 punkten en riksangelägenhet. Tullarna regleras med stöd av 36 punkten i rikslagstiftningen. Under denna punkt faller även lagstiftningen om ursprungsbeteckning samt upplags- och warrantrörelse till den del den gäller utrikeshandeln.”[10]

     Formuleringen ”företas begräsningar av andra orsaker, t.ex. tekniska säkerhetskrav eller av kultur- eller miljöpolitiska skäl, skall behörigheten bedömas utgående från det rättsområde som åtgärden i sakligt hänseende närmast hänför sig till” torde inte ändra behörighetsbedömningen. Visserligen rör regleringen om invasiva främmande arter miljöpolitik men det som ska göras enligt artikel 15 i EU-förordningen om främmande invasiva arter torde anses höra till de grundläggande tulluppgifterna och därför i sakligt hänseende närmast hänföra sig till den ordinära tullverksamheten varför aktuell reglering ska anses falla in under rikets lagstiftningsbehörighet. Av den anledningen är 5 mom. utformat som en informationsbestämmelse.

     Tullen ansvarar i enlighet med rikslagstiftningen för tillsynen över den införsel som avses i artikel 15 i förordningen om invasiva främmande arter. I enlighet med artikel 15 ska Tullen utföra övervakning som består av kontroller av handlingar och identitet samt vid behov fysiska kontroller och genom vilken avsiktlig införsel i unionens territorium av invasiva främmande arter som ingår i unionens förteckning förhindras. Artikel 15 gäller inte oavsiktlig införsel av dessa invasiva främmande arter, och Tullen ska därmed inte övervaka eventuell införsel av invasiva främmande arter som ingår i unionsförteckningen till unionens territorium exempelvis tillsammans med andra importvaror. Kontrollen i enlighet med artikel 15 i EU-förordningen riktas mot varupartier som är märkta med de koder som nämns i unionsförteckningen enligt den kombinerade tulltaxe- och statistiknomenklaturen. Tullen ska stoppa varupartier som är märkta med en kod som nämns i förteckningen för att utreda om varan är en sådan invasiv främmande art som ingår i unionsförteckningen. Om en vara ingår i unionsförteckningen och det för import av den inte finns ett sådant tillstånd som avses i artikel 8 i förordningen om invasiva främmande arter, kan varan inte hänföras till ett tullförfarande eller hanteras i ett friområde eller frilager.

     Ifall Tullen behöver sakkunnigtjänster i samband med importkontrollen ska landskapsregeringen vara behjälplig med det. Om identifieringsresultat-et visar att arten ingår i unionsförteckningen, ska Tullen avbryta hänförandet till tullförfarande eller ta varan i beslag. I praktiken blir Tullen i allmänhet tvungen att ta den invasiva främmande arten i beslag och förstöra den vid tullkontrollen. Om importören har beviljats ett i artikel 8 i EU-förordningen om invasiva främmande arter avsett undantagstillstånd för import av en art som ingår i unionsförteckningen, ska Tullen kontrollera tillståndet och dess giltighet innan varan övergår till fri omsättning. Vid kontroll av den icke-kommersiella importen av invasiva främmande arter till EU-området, såsom resandeinförsel och postförsändelser ska Tullen också följa ovan nämnda förfarande. Kontrollåtgärderna ska vara likadana med dem som används för kontroll av andra icke-kommersiella varor.

     Meddelanden till kommissionen och övriga medlemsstater ska följa det informationsstödsystem som ska inrättas av kommissionen enligt artikel 25 i EU-förordningen om invasiva främmande arter. I övrigt innebär paragrafen att landskapsregeringen ska följa förekomsten av invasiva främmande arter och koordinera den rapportering om förekomst av invasiva främmande arter som kommer in från enskilda och ta fram information för bekämpning av främmande invasiva arter.

 

19e § Landskapsregeringens rätt att få uppgifter och utföra inspektioner Bestämmelsen reglerar landskapsregeringens rätt att få uppgifter och utföra inspektioner i anslutning till arbetet med att bekämpa främmande invasiva arter. Utgångspunkten är att hemfriden ska värnas och att det inte föreligger något motstående skyddsintresse av sådan vikt att det vore motiverat att utvidga tillsynen till områden som omfattas av hemfriden. Till den konstitutionella hemfriden som skyddas av bestämmelsen hör dock inte gården till en bostad eller utrymmen som används för annat än boende.

 

41 § Naturvårdsbrott I fall av otillåtna överlåtelser i strid med Rådets förordning (EG) nr 338/97 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem (CITES-förordningen) är rättspraxis i riket att den som överlåtit egendomen döms för naturskyddsbrott enligt 48 kap. 5 § i strafflagen (FFS 39/1889). Detta straffstadgande är enligt tidigare rättspraxis inte tillämpligt på Åland. Bestämmelserna i en EU-förordning är i sig direkt tillämpliga i medlemsstaterna. Därmed krävs det inte att de sätts i kraft genom nationella åtgärder. En förordning kan dock inte innehålla direkt tillämpliga straffstadganden utan någon form av nationella lagstiftningsåtgärder. Den straffrättsliga legalitetsprincipen som uttrycks bland annat i 8 § i Finlands grundlag (FFS 731/1999). förutsätter att det i en straffbestämmelse där det föreskrivs om straff för brott mot bestämmelserna i en EU-förordning tydligt hänvisas till förordningen i fråga.[11] Detta innebär att även om utförsel av vissa arter av vilda djur inte är tillåten på grund av CITES-förordningen är gärningen ändå inte straffbar såvida ett straffstadgande i den nationella lagstiftningen med hänvisning till CITES-förordningen saknas.

     I landskapslagstiftningen finns för närvarande inte något straffstadgande som hänvisar till CITES-förordningen vilket medför att vissa gärningar som innebär att man handlar i strid med förordningen ifråga inte straffbara på Åland, en lagstiftningsmässig brist som enligt landskapsregeringen bör åtgärdas. Av den anledningen föreslås att till denna paragraf fogas ett nytt 3 mom. med den ordalydelse som framgår att förslaget till lagtext nedan. Genom förslaget tillämpliggörs straffstadgandet om naturskyddsbrott i 48 kap. 5 § 1 mom. 3 punkten i strafflagen. Nämnda strafflagsstadgande föreskriver att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet ”i strid med rådets förordning (EG) nr 338/97 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem för in i landet, för ut ur landet eller transporterar genom finskt territorium ett föremål som anges i bilaga A eller B till nämnda förordning utan sådant tillstånd eller intyg som avses i förordningen eller i strid med villkoren i ett tillstånd eller intyg, eller köper, erbjuder sig att köpa, förvärvar för kommersiella ändamål, offentligt förevisar i kommersiellt syfte, använder i vinstsyfte, säljer, innehar för försäljning, saluför eller transporterar för försäljning ett föremål som anges i bilaga A eller B till nämnda förordning, ska för naturskyddsbrott dömas till böter eller fängelse i högst två år.”

     Genom den nya bestämmelsen tillgodoses bättre syftet med CITES-förordningen som enligt sin artikel 1 är att skydda bland annat arter av vilda djur och säkerställa deras bevarande genom kontroll av handeln med dem.

 

41a § Otillåten hantering av en invasiv främmande art Enligt artikel 30 i EU-förordningen om invasiva främmande arter ska medlemsstaterna ta fram effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner för överträdelser av EU-förordningen om invasiva främmande arter. En straffbar handling kan i praktiken innebära en överträdelse av de restriktioner som det föreskrivs om i artikel 7.1 i nämnda förordning.

     I 1 mom. föreskrivs det om det straff som ska dömas ut för avsiktlig överträdelse av restriktioner och förbud som gäller annat än import. Dessa restriktioner och förbud föreskrivs det om i artikel 7.1 b–h i EU-förordningen om invasiva främmande arter och i 19a § 1 mom. 2 punkten. Överlåtelse enligt 1 mom. 1 punkten inbegriper det utbyte som avses i artikel 7.1 f i EU-förordningen om invasiva främmande arter. Användning enligt 2 punkten i momentet avser sådana fall då någon utnyttjar en invasiv främmande art trots att denne inte är innehavare av arten ifråga och inbegriper också den tillåtelse av reproduktion, växande eller odling som avses i artikel 7.1 g i EU-förordningen. Med transport enligt 2 punkten avses transport av en invasiv främmande art för egen räkning eller dess överlämnande för transport för egen räkning. Med utsläppande på marknaden enligt 3 punkten avses sådana fall då någon tillhandahåller tredje part en invasiv främmande art mot ersättning. Någon straffbestämmelse om de gärningar som avses i paragrafens 1 mom. finns ännu inte i landskapslagsstiftningen och föreslås därför införd.

     I 2 mom. föreslås bestämmelser om straffet för utsläppande i miljön av en invasiv främmande art eller en främmande art enligt lagens 19 § 1 mom. och 19a § 1 mom. Gärningen ska vara straffbar också när arten släpps ut i miljön av oaktsamhet.

     I 3 mom. föreslås bestämmelser som avser att förhindra sanktionskumulation. Om både vite och straff utdöms för samma överträdelse eller försummelse, är det i många fall fråga om en oskälig sanktionskumulation. Det är motiverat att låta bli att döma ut ett straff endast om även vite är utdömt.

     I 4 mom. föreslås att strafflagens bestämmelser om straff för regleringsbrott i 46 kap. 1–3 §§, straff för smuggling i 46 kap. 4 och 5 §§ samt straff för olaga befattningstagande med infört gods i 46 kap. 6 och 6 a §§ görs tillämpliga på Åland. En tillämpning av dessa bestämmelser torde dock inte aktualiseras i någon nämnvärd utsträckning. Emellertid finns det inget som talar för att något av de i dessa straffbestämmelser angivna brott inte kommer att begås på Åland varför det i förebyggande syfte ändå får anses behövligt med sådana bestämmelser för den händelse att en i dessa paragrafer angiven situation inträffar och som kräver att lagföring är möjlig.

 

42b § Förbud och förelägganden vid överträdelser och försummelser som hänför sig till invasiva främmande arter Landskapsregeringen får enligt 1 mom.1 punkten utfärda förbud och meddela förelägganden för att förmå berörda parter att upphöra med förfaranden som strider mot reglerna för invasiva främmande arter, utom för avsiktlig införsel av invasiva främmande arter till unionens territorium och transitering under tullövervakning som enligt artikel 15 i EU-förordningen om invasiva främmande arter ska höra till Tullens uppgifter.

     Enligt 1 mom. 2 och 3 punkterna kan landskapsregeringen förelägga den som uppsåtligen eller av oaktsamhet släpper ut en invasiv främmande art eller en i 19 § 1 mom. avsedd främmande art i miljön att utrota den förekomst av den främmande arten som uppkommer till följd av detta. Landskapsregeringen har även enligt 1 mom. 4 punkten möjlighet att förelägga fastighetsägare eller -innehavare samt aktörer att fullgöra sina skyldigheter enligt 19b och 19c §§.

     Landskapsregeringen ska enligt 2 mom. om ett utrotningsföreläggande gäller däggdjur- eller fiskart även meddela hur utrotningen ska ske.

     Privata aktörer har inte rätt att ansöka om att landskapsregeringen meddelar ett föreläggande för att rätta till en överträdelse eller försummelse som avses i paragrafen. Genom restriktionerna i artikel 7 i EU-förordningen om invasiva främmande arter och genom de förbud och skyldigheter som det föreskrivs om i 19, 19b och 19c §§ strävas det efter att förhindra skador på naturens mångfald och att främja människors hälsa och i vissa hänseenden skydda egendom. Naturens mångfald och människors hälsa och egendomsskyddet i detta fall är med tanke på hanteringen av invasiva främmande arter värden som bör skyddas som allmänintresse. Det är inte motiverat att definiera risken för att dessa värden skadas som en kränkning av en enskilds rättighet eller intresse. I paragrafen är det därmed fråga om användning av förvaltningstvång för att trygga allmänintresset. I ett tillsyns-ärende som gäller verkställighet av EU-förordningen om invasiva främmande arter eller de föreslagna bestämmelserna är det inte heller fråga om sådant miljöbeslutsfattande som avses i direktivet 2003/35/EG eller det så kallade direktivet om rätt till deltagande och som förutsätter att allmänheten reserveras rätt att inleda ett ärende. Vid kränkning av enskildas rättigheter och intressen finns det andra rättsmedel att använda, exempelvis skadeståndstalan vid domstol.

     Den föreslagna bestämmelsen i 3 mom. innebär att kravet i artikel 21 i EU-förordningen om invasiva främmande arter, enligt vilket medlemsstaterna ska sträva efter att täcka kostnaderna för de åtgärder som krävs för att förebygga och minimera de invasiva främmande arternas negativa påverkan i enlighet med principen att förorenaren betalar, uppfylls. Rikets viteslag (FFS 1113/1990) är tillämplig på Åland genom landskapslagen (2008:10) om tillämpning i landskapet Åland av viteslagen.

 


Lagtext

 

Landskapsregeringen föreslår att följande lag antas.

 

 

L A N D S K A P S L A G
om ändring av landskapslagen om naturvård

 

     I enlighet med lagtingets beslut

     ändras 19 § landskapslagen (1998:82) om naturvård samt

     fogas till lagens 1 § ett nytt 3 mom. 3 § ett nytt 2 mom., 41 § sådan den lyder i landskapslagarna 2011/43 och 2013/109 ett nytt 3 mom. samt till lagen nya 19a – 19e §§ samt nya 41a och 42b §§ som följer:

 

1 §

Lagens syfte

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     Denna lag syftar även till att komplettera bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 1143/2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter (EU-förordningen om invasiva främmande arter).

 

3 §

Definitioner

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     Definitioner av främmande art, invasiv främmande art, utrotning och inneslutning finns i artikel 3 i EU-förordningen om invasiva främmande arter. Vidare avses i denna lag med

     1) invasiv främmande art som ingår i unionsförteckningen en art som ingår i den förteckning över invasiva främmande arter av unionsbetydelse som avses i artikel 4.1 i EU-förordningen om invasiva främmande arter,

     2) invasiv främmande art av betydelse för landskapet en art som inte ingår i unionsförteckningen och som på grundval av tillgängliga vetenskapliga belägg kan orsaka betydande skada för den biologiska mångfalden eller annan skada på vilda organismer eller medföra fara för människors hälsa eller egendom,

     3) aktör en fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt producerar, lagrar, på marknaden släpper ut, transporterar, förmedlar eller säljer eller på annat sätt överlåter produkter eller material med vilka en sådan invasiv främmande art som ingår i unionsförteckningen eller en sådan invasiv främmande art av betydelse för landskapet som anges i landskapsförordning med stöd av 19a § utifrån allmänt tillgänglig information sannolikt kan spridas ut i miljön.

 

19 §

Förbud mot att släppa ut främmande arter i miljön

     En främmande art får inte hållas, födas upp eller odlas, planteras, sås eller på annat motsvarande sätt behandlas så att den kan komma ut i miljön.

     Det som föreskrivs i 1 mom. gäller inte

     1) plantering av växtplantor eller sådd av växtfrön på gårdsområden, åkrar eller bebyggda områden, om det inte finns någon risk för att arten sprider sig utanför planterings- eller såddområdet,

     2) plantering av trädplantor eller sådd av trädfrön av främmande art i skogsbruksområden med tillstånd av landskapsregeringen och i enlighet med bestämmelserna i landskapslagen (1998:83) om skogsvård,

     3) utsättande i frihet av vilt och viltbestånd av främmande ursprung med tillstånd av landskapsregeringen,

     4) utplantering av främmande fiskarter med tillstånd av landskapsregeringen enligt 25 § i landskapslagen (1956:39) om fiske i landskapet Åland,

     5) användning av makroorganismer som anses vara främmande arter för biologisk bekämpning eller pollinering när det är tillåtet med stöd av landskapslagen (2013:98) om tillämpning på Åland av lagen om skydd för växters sundhet.

     Sådana i 2 mom. 2-4 punkterna avsedda tillstånd ska inte beviljas om landskapsregeringen bedömer att de däri angivna åtgärderna kan medföra skada på den biologiska mångfalden eller på de växt- och djurarter som utgör ett naturligt inslag i landskapets flora och fauna. I 40 § förvaltningslagen (2008:9) för landskapet Åland (förvaltningslagen) finns bestämmelser om motivering av beslut. Den som ansöker om tillstånd ska i anslutning till ansökan inkomma med en utredning om vilka arter som den sökande avser att införa i landskapets miljö på i nämnda punkter föreskrivet sätt och vilka effekter på miljön och människors hälsa och säkerhet de bedöms medföra.

 

19a §

Invasiva främmande arter av betydelse för landskapet

     Invasiva främmande arter av betydelse för landskapet får inte

     1) släppas ut i miljön,

     2) avsiktligt innehas, födas upp eller odlas, transporteras, släppas ut på marknaden, förmedlas eller säljas eller på annat sätt överlåtas.

     Landskapsregeringen kan i landskapsförordning utfärda närmare bestämmelser om de arter som är invasiva främmande arter av betydelse för landskapet eller om de artgrupper vars arter är invasiva främmande arter av betydelse för landskapet.

     Landskapsregeringen kan i landskapsförordning utfärda närmare bestämmelser om villkoren för att de förbud som avses i 1 mom. 2 punkten eller de skyldigheter som åvilar fastighetsägare och fastighetsinnehavare enligt 19b § eller aktörer enligt 19c § inte ska gälla för en invasiv främmande art eller för användningen av den i visst syfte i hela landskapet eller i någon del av landskapet, om landskapsregeringen bedömer att en tillämpning av bestämmelserna om förbuden eller skyldigheterna ifråga inte kan anses motiverad för att minska en sådan i 3 § 2 mom. 2 punkten avsedd skada eller fara som arten orsakar.

     Landskapsregeringen kan i landskapsförordning utfärda närmare bestämmelser om att något av de förbud som avses i 1 mom. 2 punkten inte ska gälla för individer av en sådan i 1 mom. avsedd art som dessas innehavare har fått i sin besittning före ikraftträdandet av denna förordning under en i nämnda förordning fastställd övergångsperiod. En sådan övergångsperiod får inte sträcka sig längre än två år räknat från den tidpunkt då förordningen ifråga trätt i kraft. Om förbudet ifråga gäller en djurart, får det dock i landskapsförordningen föreskrivas att ägaren får hålla djuret i sin besittning tills djuret dör en naturlig död och det kan säkerställas att djuret inte kan föröka sig eller rymma.

 

19b §

Fastighetsägares och fastighetsinnehavares omsorgsplikt

     Om en invasiv främmande art som ingår i unionsförteckningen eller en invasiv främmande art av betydelse för landskapet förekommer på en fastighet, ska fastighetens ägare och innehavare se till att skäliga åtgärder vidtas för att utrota eller innesluta arten, om förekomst av den invasiva främmande arten eller spridning av den kan orsaka betydande skada för den biologiska mångfalden eller medföra fara för människors hälsa eller egendom.

     Det som föreskrivs i 1 mom. gäller inte däggdjur eller fåglar.

     Vid bedömning av om de åtgärder som avses i 1 mom. är skäliga ska hänsyn tas till vilka sedvanliga metoder som kan användas för utrotning eller inneslutning av den invasiva främmande arten, vilka kostnaderna för åtgärderna är och den nytta som kan fås med åtgärderna i förhållande till kostnaderna.

 

19c §

Aktörers omsorgsplikt

     En aktör ska se till att det i produkter eller material som aktören producerar, lagrar, släpper ut på marknaden, transporterar, förmedlar, säljer eller på annat sätt överlåter inte finns sådana invasiva främmande arter som ingår i unionsförteckningen eller invasiva främmande arter av betydelse för landskapet som med produkten eller materialet kan sprida sig utanför det område som aktören innehar.

     Det som i 1 mom. föreskrivs om aktörens omsorgsplikt gäller inte lagring eller transport av produkter eller material för någon annans räkning.

 

19d §

Allmän styrning och särskilda förvaltningsuppgifter

     Landskapsregeringen utövar tillsyn över efterlevnaden av EU-förordningen om invasiva främmande arter samt efterlevnaden av bestämmelserna som hänför sig till invasiva främmande arter i denna lag och i landskapsförordning som utfärdats med stöd därav, om inte något annat föreskrivs nedan i denna paragraf.

     Landskapsregeringen fattar beslut om genomförande av snabba utrotningsåtgärder i enlighet med artiklarna 17 och 18 i EU-förordningen om invasiva främmande arter.

     Landskapsregeringen är den i artiklarna 8 och 9 i EU-förordningen om invasiva främmande arter behöriga tillståndsmyndigheten och ansvarar för tillsynen över de verksamhetsställen som avses i de i dessa artiklar angivna tillstånden. Landskapsregeringen får hos Europeiska kommissionen ansöka om godkännande enligt artikel 9 i EU-förordningen om invasiva främmande arter. Landskapsregeringen kan även återkalla ett tillstånd som beviljats med stöd av artikel 8 eller 9 i EU-förordningen om invasiva främmande arter, om det på ett väsentligt sätt har brutits mot villkoren i tillståndet och verksamheten inte har gjorts förenlig med tillståndet inom en skälig tidsfrist som sätts ut av landskapsregeringen. Landskapsregeringen kan i landskapsförordning utfärda närmare bestämmelser om innehållet i de ansökningar som avses i artikel 8.4 i EU-förordningen om invasiva främmande arter och om de för tillståndsprövningen behövliga utredningarna som ska bifogas till ansökningen, de tillståndsvillkor som ska meddelas i enlighet med artiklarna 8 och 9 i EU-förordningen om invasiva främmande arter samt om förfarandet vid återkallande av med stöd av artikel 8 eller 9 i EU-förordningen om invasiva främmande arter beviljade tillstånd.

     Landskapsregeringen ska utarbeta och godkänna en handlingsplan i enlighet med artikel 13 och en plan för hanteringsåtgärder i enlighet med artikel 19 i EU-förordningen om invasiva främmande arter. När planerna utarbetas ska de myndigheter och intressegrupper vilka berörs av planerna ges tillfälle att avge utlåtande över utkast till planerna. Utkasten ifråga ska publiceras i det allmänna datanätet och allmänheten ska i tillräckligt god tid innan planerna godkänns ges tillfälle att framföra sina åsikter om planerna. Information om en godkänd plan och om hur de framförda åsikterna har blivit beaktade ska ges i det allmänna datanätet.

     Tullen utövar i enlighet med vad som föreskrivs särskilt tillsyn över i artikel 15 i EU-förordningen om invasiva främmande arter avsedd import.

 

19e §

Landskapsregeringens rätt att få uppgifter och utföra inspektioner

     Landskapsregeringen eller en tjänsteman eller tjänsteinnehavare som landskapsregeringen förordnat har rätt att för utförandet av sina uppgifter

     1) röra sig på annans område,

     2) få tillträde till en plats där det bedrivs sådan verksamhet som kräver tillstånd enligt artikel 8 eller 9 i EU-förordningen om invasiva främmande arter eller som avses i 19a § 1 mom. 2 punkten,

     3) utföra inspektioner, undersökningar och mätningar samt ta prover.

     Vid inspektioner ska bestämmelserna i 34 § i förvaltningslagen iakttas.

     Det som föreskrivs i 1 mom. gäller inte utrymmen som används för boende av permanent natur.

 

41 §

Naturvårdsbrott

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     Inom landskapets behörighet döms för naturvårdsbrott den som på ett i 48 kap. 5 § 3 punkten i strafflagen (FFS 39/1889) angivet sätt handlar i strid med rådets förordning (EG) nr 338/97 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem, i enlighet med vad som enligt den bestämmelsen i strafflagen föreskrivs om straffansvar och straff för sådana överträdelser.

 

41a §

Otillåten hantering av en invasiv främmande art

     Den som uppsåtligen i strid med artikel 7 i EU-förordningen om invasiva främmande arter eller i strid med 19a § 1 mom. 2 punkten eller i strid med ett tillstånd som beviljats med stöd av artikel 8 eller 9 i EU-förordningen om invasiva främmande arter

     1) innehar, föder upp, odlar, säljer eller på något annat sätt överlåter,

     2) för egen räkning använder, transporterar eller för transport överlämnar, eller

     3) på marknaden släpper ut,

en invasiv främmande art som ingår i unionsförteckningen eller en invasiv främmande art av betydelse för landskapet ska, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag, för otillåten hantering av en invasiv främmande art dömas till böter.

     Om strängare straff för gärningen inte föreskrivs någon annanstans i lag ska för otillåten hantering av en invasiv främmande art också dömas den som uppsåtligen eller av oaktsamhet i strid med artikel 7 i EU-förordningen om invasiva främmande arter eller i strid med 19 § 1 mom. eller 19a § 1 mom. 1 punkten i miljön släpper ut en invasiv främmande art som ingår i unionsförteckningen eller en invasiv främmande art av betydelse för landskapet eller en främmande art som avses i 19 § 1 mom.

     Den som bryter mot ett med vite förenat förbud eller föreläggande som har meddelats med stöd av 42b § kan lämnas obestraffad för samma gärning, om vitet har dömts ut genom ett lagakraftvunnet beslut.

     Inom landskapets behörighet tillämpas även bestämmelserna om straff för regleringsbrott i 46 kap. 1-3 §§ i strafflagen (FFS 39/1889), bestämmelserna om straff för smuggling i 46 kap. 4 och 5 §§ i strafflagen samt bestämmelserna om straff för olaga befattningstagande med infört gods i 46 kap. 6 och 6 a §§ i strafflagen på otillåten hantering av en invasiv främmande art.

 

42b §

Förbud och förelägganden vid överträdelser och försummelser som hänför sig till invasiva främmande arter

     Landskapsregeringen kan

     1) förbjuda den som i strid med artikel 7.1 i EU-förordningen om invasiva främmande arter eller i strid med denna lag eller bestämmelser som utfärdats eller förelägganden som meddelats med stöd av den, innehar, föder upp eller odlar, transporterar, på marknaden släpper ut, förmedlar eller säljer eller på annat sätt överlåter en invasiv främmande art som ingår i unionsförteckningen eller en invasiv främmande art av betydelse för landskapet, från att fortsätta eller upprepa det förfarande som strider mot bestämmelserna,

     2) förelägga den som uppsåtligen eller av oaktsamhet i miljön släpper ut en invasiv främmande art som ingår i unionsförteckningen eller en invasiv främmande art av betydelse för landskapet att utrota förekomsten av den art som kommit ut i miljön,

     3) förelägga den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbudet enligt 19 § 1 mom. mot att släppa ut främmande arter i miljön att utrota förekomsten av den art som till följd av överträdelsen har kommit ut i miljön,

     4) förelägga en fastighetsägare eller fastighetsinnehavare att fullgöra sin skyldighet enligt 19a §,

     5) förelägga en aktör att fullgöra sin skyldighet enligt 19c §.

     Landskapsregeringen ska när sådant i 1 mom. 2 eller 3 punkten avsett föreläggande meddelas även bestämma på vilket sätt en däggdjurs- eller fågelart som betraktas som främmande art eller invasiv främmande art ska utrotas.

     Landskapsregeringen ska, om det inte är uppenbart onödigt, förena ett förbud eller ett föreläggande som den har meddelat med stöd av 1 mom. med vite eller med hot om att den försummade åtgärden vidtas på den försumliges bekostnad.

 

__________________

 

     Denna lag träder i kraft den

__________________

 

 

Mariehamn den 6 februari 2020

 

 

L a n t r å d

 

 

Veronica Thörnroos

 

 

Föredragande minister

 

 

Alfons Röblom

 


Parallelltexter

 

·       Parallelltexter till landskapsregeringens lagförslag nr 8/2019-2020



[1] Ekosystemtjänster är de funktioner hos ekosystem som gynnar människor, dvs. upprätthåller eller förbättrar människors välmående och livsvillkor. Dessa tjänster produceras av ekosystemen och är alltså gratis. Exempel på ekosystemtjänster är pollinering (som utförs av pollinerande insekter eller andra djur), skydd mot naturkatastrofer som översvämningar och jordskred, vattenrening via exempelvis våtmarker eller musslor, skadedjursbekämpning (som utförs av naturliga fiender, kan vara både insekter, svampar, bakterier och virus), grönytor för rekreation, reducering av partikelhalter och växthusgaser samt bildandet av bördig jord.

[2] Taxonomi (av grekiska: taxis, 'ordning' och nomi, 'bruk', 'regel') är den biologiska vetenskapen om indelning, eller klassificering som det också heter, av organismerna i taxa, det vill säga domän, rike, stam, klass, familj, släkten, art, underart, etc. Inom taxonomin identifierar, beskriver, namnger och klassificerar man organismer.

[3] Se kommissionens genomförandeförordning (EU) 2017/1263 om uppdatering av den förteckning över invasiva främmande arter av unionsbetydelse som fastställs i genomförandeförordning (EU) 2016/1141 i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1143/2014.

[4] Jämför redogörelsen i avsnitt 3.3.

[5] Förkortningen IAS står för invasive alien species dvs. invasiva främmande arter.

[6] Se landskapsregeringens framställning nr 18/2003-2004.

[7] Angående restriktioner och förbud har landskapet lagstiftningsbehörighet för natur- och miljövård enligt 18 § 1 mom. 10 p. självstyrelselagen och restriktionerna som framkommer i förslaget bör anses falla in under denna lagstiftningsbehörighet. Det framkommer även av propositionen till självstyrelselagen att 18 § 1 mom. 10 punkten i lagen innefattar lagstiftning angående inplantering av främmande djurarter.

[8] Observera att termen ”invasiv främmande art av betydelse för landskapet” används genomgående i detta förslag. Anledningen till att termen ”invasiv främmande art av betydelse för Åland” inte används har att göra med att begreppet ”landskapet” används på många ställen i naturvårdslagen, i ett flertal paragrafer som inte berörs i detta lagförslag. Således för att undvika begreppsförvirring används den förstnämnda termen.

[9] Bestämmelserna i nämnda punkter rör statsmyndigheternas organisation och verksamhet, utrikeshandeln respektive skatter och avgifter med de undantag som nämns i 18 § 5 punkten i självstyrelselagen som handlar om landskapet tillkommande tilläggsskatt på inkomst och tillfällig extra inkomstskatt, landskapet tillkommande närings- och nöjesskatter, grunderna för avgifter till landskapet, kommunerna tillkommande skatter.

[10] Se RP 73/1990, s 75.

[11] Se RP 157/2010 rd. s. 11