Remissdebatt

Ändring av jaktlagen FR 18/2003-2004

  • Utdrag ur protokollet

    PLENUM den 3 november 2004 kl. 13.00.

    TALMANNEN:

    Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Dennis Jansson, ltl Anders Eriksson, ltl Ragnar Erlandsson och ltl Lasse Wiklöf).

    26 lagtingsledamöter närvarande.

    Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Anders Eriksson på grund av Nordiska rådets session i Stockholm. Beviljas.

     

     

    Föredras för remiss, efter bordläggning ärende nr 1:

     

    Landskapsregeringens framställning angående ändring av jaktlagen. (FR 18/2003-2004).

     

    Beslut om remiss till näringsutskottet är tidigare fattat. Ärendet är bordlagt den 20.9. Diskussionen fortsätter.

     

    Vtm Barbro Sundback:

    Fru talman!

    Den nya jaktlagen är mycket omdebatterad av dem som sysslar med jakt och har stort intresse av lagstiftningen. Jag kan inte påstå att detta är någonting som jag dagligdags funderar över, men i samband med att förslaget kom till lagtinget förvånades jag över ett uttalande av ansvariga ministern Kerstin Alm då hon med hänvisning till just den lag som är på kommande hade beviljat ett undantag. Hela resonemanget är väldigt originellt, dvs. att man beviljar ett undantag med hänvisning till en lag som skall förändras och hoppas att lagen skall förändras i den riktning så att det blir förenligt med det beslut man har tagit. I stöd av gällande lag påstår många att beslutet var lagstridigt. Jag tycker att det är oroväckande med den nuvarande landskapsregeringen att ministrarna tar rättigheter som inte stöder sig på lag och ordning. Det är igen ett uttryck för det som man brukar kalla ministerstyre.

     

    Jag undrar om lantrådet eller ansvariga ministern, eftersom hon är här, skulle kunna redogöra vad det är för principer man har när man tar beslut i stöd av kommande lagstiftning. Det är i sig ett orimligt förvaltningsförfarande, men dessutom kan väl landskapsregeringen rimligen inte veta ens om lagen går igenom. Lite konstiga trudelutter tycker jag att man måste markera i det här fallet med den kommande lagen, att den tydligen redan tillämpas av landskapsregeringen trots att den inte ens ännu har remitterats till ett expertutskott i lagtinget. Om inte något svar fås här måste jag uppmana näringsutskottet att titta närmare på just den här typen av förvaltningsförfarande.

     

    Vad gäller själva lagförslaget vet jag att det redan har varit bordlagt och det är inte av eget intresse som jag vill föreslå att det skall bordläggas, men om lagtinget inte har något emot det skulle jag föreslå att lagen bordläggs till nästa onsdag, dvs. den 10 november.

     

    Landskapsregeringsledamoten Kerstin Alm, replik:

    Fru talman!

    Det ärende som vtm Barbro Sundback hänvisar till har inte att göra med förändringar av jaktlagen och jag kommer gärna till näringsutskottet och redogör för hela problematiken.

     

    Vtm Barbro Sundback, replik:

    Fru talman!

    Vad har då undantaget att göra med? Undantag och dispenser är avvikelser från gällande lag och fattas på grunder som gör det möjligt att avvika från lagen. Det är väl en avvikelse från gällande lag som man har gjort, i skydd, som man säger, att måna om någon minoritet bland jaktsällskapen. Lite förvånande var nog det här uttalandet nu igen vad som har försiggått i landskapsregeringen i den här frågan.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

     

    Ltl Sune Mattsson:

    Fru talman!

    Ändringen av jaktlagen har redan debatterats lite. Jag har talat för de olika jaktvårdsföreningarna och deras utlåtande, att man i förslaget borde ha följt det som de sagt. Det har man inte gjort utan man har gjort en skrivning när det gäller älgjakten som gör att man på något vis kan räkna samman areal som sammanhängande som inte är det. Jag fick förra gången ett svar av ministern som jag inte riktigt förstod att man hade en 2.000 meters gräns från ett huvudområde, en ganska krånglig och ganska invecklad konstruktion som jag tror att inte i verkligheten kan fungera. Jag tycker att den delen bör man stryka – 500 hektar – och fastslå att man kan få jaga älg. Den finns redan egentligen fastslaget att man kan få en älg; det kanske har varit fel att det skulle vara en älg utan det borde stå undantagstillstånd eller få tillstånd att fälla älg, om man har sammanhängande. Alla människor vet vi vad sammanhängande område är, inte behöver vi några beskrivningar på det. Har man en tomt som är 2.000 kvadratmeter och får byggnadslov så är den 2.000 kvadratmeter. Det är inte så att man har en tomt på ett ställe som är 1.000 kvadratmeter och en som är 1.000 på ett annat och de ligger en bit från varandra och då är de sammanhängande! Det är en mycket mystisk tolkning.

     

    Fru talman!

    Det som vtm Barbro Sundback tar upp tycker jag att stämmer precis. Med hänvisning till att man har gett ett undantag enligt 39 § i jaktlagen så skriver man att man har gjort det därför att en ändring är på gång i lagtinget. Inte kan man ta ut sådana saker i förskott utan man väntar först att lagen ändrar och hänvisar i alla fall inte till ändringarna. Detta gör man antagligen därför att justitiekanslern har sagt, att så här kan man inte göra, det får inte upprepas. Det har kommit en tydlig skrivning från justitiekanslern att så här får inte ske. För att kringgå det har man gjort en sådan här manöver, en manöver som dessutom ifrågasätts av både den ansvariga jaktförvaltaren och avdelningsjuristen enligt deras skrivelse till landskapsregeringen. Det är egentligen inte nog med det; i det första beslutet utpekade man också att landskapsregeringsledamoten Tuula Mattsson hade varit med och det är justerat av både lantrådet och ansvariga ministern. När jag har forskat i det har det visat sig att det där var tydligen inte heller riktigt.

     

    Ltl Ronald Boman:

    Fru talman!

    Detta är ett svårt ärende där det gäller att tillgodose både små och stora jaktlags rättigheter.

     

    Redan på första sidan blir man fundersam över framställningens opartiskhet eftersom den talar om att "En jaktvårdsförening måste därför kunna ta beslut som innebär att en mindre  andel beviljas ett område som sammanlagt omfattar minst 500 hektar men inte utgör 2000 hektar, än om området ingått i ett jakträttsområde."

     

    Jag hoppas att denna passus enbart gäller sådana jaktlag som vägrar att ansluta sig till ett jakträttsområde.

     

    Däremot borde jaktlag som mot sin vilja och utan godtagbara viltvårdsmässiga skäl förvägras anslutning till närmaste jakträttsområde beviljas en större kvot, vilket på sikt torde betyda att jaktlaget får ansluta sig till jakträttsområdet. Jag anser det alldeles självklart att jaktlag som förfogar över jaktmarker som inte uppgår till 2000 hektar skall beredas möjlighet att jaga älg. Allt annat är minoritetsförtryck.

     

    För övrigt i denna fråga ber jag lagtingsledamöterna och speciellt näringsutskottet att noggrant ta del av skriften "Jaktutövning i ett rättssamhälle- en utopi."  Denna skrift undertecknad av Jan-Erik Leandersson i Lemland torde ha utdelats till ledamöterna i september.  Det är också viktigt att näringsutskottet hör representanter för Flaka Viltvård, Järsö och Nåtö älgjaktlag  vid behandlingen av denna framställning.

     

    När det gäller rådjursjakten i landskapet har jag redan tidigare framfört att vi borde ha fri jakt på rådjur. Jag tror att det är enda  sättet att få ned stammen till en vettig nivå. Nu har även Finlands jordbruksminister föreslagit att rådjursjakten i Finland skall bli fri, man skall få jaga rådjur på samma villkor som man jagar exempelvis hare. Jag har inte hört eller sett något vettigt argument för att bibehålla licensjakten. Någon byråkrat i förvaltningen får mindre arbetsuppgifter; på sikt kan detta betyda en eller flere tjänster mindre, vilket är värt att uppmuntra.

     

    Sedan tycks det vara någon tjänsteman eller politiker som sett för mycket på Robin Hood-filmer eftersom det föreslås att jakt med pil och båge skall tillåtas. Jakt med pil och båge tilltalar i alla fall inte mig. Jag har svårt att förstå att man överhuvud lägger ett sådant förslag. Varifrån kommer idén, varför har man ödslat tid på ett sånt idiotiskt förslag? Personalen i vår förvaltning borde syssla med något vettigare än att föreslå jakt med pil och båge.

     

    Till sist vill jag säga att näringsutskottet har en grannlaga uppgift att se till att denna lag tillgodoser även de mindre jaktlagens möjlighet att jaga älg i fortsättningen.  Troligtvis kommer denna framställning att behandlas även i stora utskottet.

     

    Ltl Göte Winé: Fru talman! Jag avstår.

     

    Vtm Barbro Sundback:

    Fru talman!

    Det var för mig befriande att höra ltl Sune Mattssons inlägg. Han är vad jag förstår väl insatt i de här frågorna och för en kort stund kände jag mig lite osäker om jag var inne på rätt, men efter att ha hört honom är jag övertygad om att det förvaltningsförfarande som man har tillgripit här under beredningen av den nya lagen inte är förenligt med våra principer. Det betyder att det spelar ingen roll hur vi lagstiftar om man beviljar sådana här dispenser. Det betyder också att den grundläggande principen att alla skall vara lika inför lagen inte kan följas. Det är ett otyg för Åland när rättssäkerheten helt sätts ur spel. Det är inte så att ministrarna har obegränsad rätt att bevilja enskilda människor eller sökande förmåner som strider mot lag. Det är ett mycket, mycket allvarligt konstitutionellt brott. Nu fungerar inte vårt parlamentarism. Med ett normalt system borde detta ha lett till misstroende, pressen skulle ha skrikit på avgång osv. Det är nämligen så pass allvarligt. Jag får nästan känslan av att man själv kanske inte riktigt uppfattar det på det sättet utan man talar om att man tolkar själv justitieombudsmannens utlåtande, och det kan inte heller ministrarna börja syssla med. Då är det helt oklart vad rättsskyddet är för de enskilda människorna. I den här frågan förefaller det alltså som om landskapsregeringen i egenskap av ansvariga ministern har tagit sig alltför mycket makt och utvidgat sina befogenheter utöver det man har rätt till.

     

    Jag tycker inte att det är fel att näringsutskottet tittar på frågan. Det som det här kunde stävjas med är att vi har en lag om förvaltningsförfarande, att landskapsregeringen själv måste börja följa förvaltningsrättsliga principer.

     

    Fru talman!

    Jag skulle vilja ta tillbaka mitt förslag om bordläggning av det skälet att just den dagen råkar andra vice talmannen Harriet Lindeman vara ensam här i salen och för att hon inte skall utmattas fullkomligt av dessa detaljer i jaktlagen föreslår jag i stället att ärendet bordläggs till måndagen den 15 november. 

    För övrigt anser jag att pilbågsskyttet också förefaller lite väl pojkaktigt och Robin Hoodliknande. Men det är faktiskt inte tjänstemännen som skall skyllas för det utan det är också landskapsregeringen och framför allt den ansvariga ministern som ansvarar för det förslaget.

     

    Landskapsregeringsledamoten Kerstin Alm, replik:

    Fru talman!

    Den paragraf som vtm Barbro Sundback och ltl Sune Mattsson hänvisar till i gällande jaktlag lyder:

     

    ”39 §.  Föreligger synnerliga vägande skäl kan landskapsstyrelsen på ansökan bevilja tillstånd att fälla rådjur eller älg med avvikelse från bestämmelserna i denna lag. I landskapsstyrelsens beslut får ändring inte sökas.” Alternativet i det här ärendet skulle då ha varit att lämna stora områden utan jaktmöjligheter.

     

    Vtm Barbro Sundback, replik:

    Fru talman!

    Jag förstår att om man läser bara så där långt och inte ser till andra förvaltningsrättsliga principer kan man säkert komma fram till det som landskapsregeringsledamoten Alm har gjort, men nu är det så att både de ansvariga tjänstemännen och justitieombudsmannen menar att man skall tolka det här väldigt snävt just bl.a. för att medborgarna inte skall gentemot myndigheten och lagen ställas i olika position. Det är intressanta för utskottet är vad som är rätt och vad som är fel. Jag är böjd att hålla med justitieombudsmannen.

     

    Landskapsregeringsledamoten Kerstin Alm, replik:

    Fru talman!

    I och med det här beslutet om tillämpande av den här paragrafen blir de jägare som tidigare har blivit åsidosatta lika behandlade.

     

    Vtm Barbro Sundback, replik:

    Fru talman!

    Men alla andra som söker om dispens? Skall de också automatiskt beviljas? Antingen gäller det lika för alla eller så gör det inte det. Då har det gällt lika s.a.s. för en, men då kan man inte stoppa där. Nog måste väl landskapsregeringen inse problematiken, åtminstone lyssna till sina egna tjänstemän.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Göte Winé: Fru talman! Jag understöder vtm Barbro Sundbacks förslag om bordläggning till den 15 november.

     

    TALMANNEN: Under diskussionen har vtm Barbro Sundback, understödd av ltl Göte Winé, föreslagit att ärendet bordläggs ytterligare en gång till plenum den 15.11. Enligt 52 § LO kan ärendet vid detta plenum inte längre bordläggas om inte lagtinget beslutar om ytterligare en bordläggning. Önskar någon yttra sig om förslaget om bordläggning och bordläggningstiden? Kan förslaget om bordläggning till plenum den 15 november omfattas av lagtinget? Förslaget är omfattat. Ärendet bordläggs till plenum den 15.11.

     

    På talarlistan finns upptagen ltl Sune Mattsson, som bereds tillfälle att yttra sig.

     

    Ltl Sune Mattsson:

    Fru talman!

    Eftersom det har blivit diskussion huruvida man har gjort rätt eller fel vill jag i alla fall säga att det är justitiekanslern som har sagt nej. Han har sagt i ett utlåtande att detta förfarande inte får ske upprepade gånger. Enligt mitt sätt att tolka hans utlåtande är det helt klart att det inte borde ha skett. Att som ansvariga ministern Alm säga att på det här sättet beviljade man några jägare älgar kan ju stämma, men frågan är om man kan göra det om lagen inte tillåter det. Dessutom är det fel, som ledamoten Alm säger, att man inte annars hade kunnat få någon älg. I den nuvarande lagen som gäller och som landskapsregeringen enligt mitt sätt att se borde följa står det att den som har 500 hektar mark sammanhängande kan få tillstånd att fälla en älg. Det var det som hade gällt för det här jaktlaget; man har nämligen 500 hektar sammanhängande och då borde det vara, som för alla andra medborgare, att man hade fått en älg. Om det som står i lagen är rätt eller fel kan man väl ta ställning till så småningom, men jag förutsätter att landskapsregeringen följer de lagar som i dag gäller, inte dem som eventuellt kan komma.

     

    Landskapsregeringsledamoten Kerstin Alm, replik:

    Fru talman!

    I det här fallet har landskapsregeringen försökt hitta en så rättvis och bra lösning som möjligt  på ett speciellt jaktproblem som finns på Åland.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Ärendet bordläggs till plenum den 15.11.

     

     

    Föredras för remiss ärende nr 2:

     

    Landskapsregeringens framställning angående ändring av vissa landskapslagar till följd av gjorda ändringar i rikets pensionslagstiftning och självstyrelselagen för Åland. (FR 2/2004-2005).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

     

    Vicelantrådet Jörgen Strand:

    Fru talman!

    Lagstiftningen om pensionsbestämmelser för offentligt anställda träder i kraft fr.om. 1 januari i riket. I och med att  vi har blankettlagstiftning på området träder förändringarna automatiskt i kraft också här på Åland. Till följd av det föreslås endast några mindre ändringar i landskapets pensionslagstiftning.

     

    Enligt förslaget skall lagens 1 § 9) punkten, vilken innehåller hänvisning till riksbestämmelserna om ordnande av pensionsskyddets statliga förhållanden som varar kortare än en månad, strykas. Vidare föreslås mindre justeringar av lagens 5 § innehållande avvikelser från rikets pensionslagstiftning i fråga om landskapets privaträttsligt anställda.

     

    Till följd av ändringen av självstyrelselagen skall även besvärsbestämmelserna i lagens 6 § ändras. Besvär som tidigare riktades till högsta förvaltningsdomstolen skall nu riktas till försäkringsdomstolen. Samma ändring görs i lagen om pension för lagtingsmän.

     

    Lagförslaget innehåller även en ändring av tjänstemannalagen så att en tjänstemans avgångsålder ändras från 65 till 68 år.

     

    Ltl Christian Beijar:

    Fru talman!

    Det är säkert riktigt som vicelantrådet Jörgen Strand säger att det är fråga om blankettlagstiftning. Det som ändå lite grann förvånar mig är att man i samband med beredningen av framställningen överhuvudtaget inte har hört tjänstemannaorganisationerna, de fackliga företrädarna. Det är ändå ett sådant ärende där jag tycker det hör till god kutym att höra organisationerna. Som jag läser framställningen har man från landskapsregeringen i samband med beredningen av ärendet inte överhuvudtaget hört någon utomstående. Jag skulle gärna vilja ha svar på den frågan.

     

    Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

    Fru talman!

    Vi har ansett att det bara varit proforma. Eftersom det är bara fråga om tekniska ändringar i stort sett anser vi att det inte har varit nödvändigt att höra dem. Men om lagutskottet anser att det är nödvändigt har jag ingenting emot att man hör organisationerna i utskottet; vi har ingenting att dölja.

     

    Ltl Christian Beijar, replik:

    Fru talman!

    Jag sitter själv med i lagutskottet och vi kommer då att göra bedömningen om vi skall höra dem eller inte utan att vicelantrådet Jörgen Strand behöver ha några synpunkter på det. Min fråga var, och det fick jag svar på, att man tyckte att i det här fallet behövde man inte ”i stort sett”, som vicelantrådet Jörgen Strand uttryckte det, höra några fackorganisationer. Men jag tycker att i framtiden borde man i alla fall ha den principen från landskapsregeringens sida när det gäller dessa frågor.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

     

    Vtm Barbro Sundback:

    Fru talman!

    Det här är en blankettlagstiftning både för enskilda människor men också med tanke på de demografiska förändringarna som kommer att bli alltmera påträngande under den närmaste framtiden, dvs. att allt fler går i pension och allt färre skall försörja dem som är pensionstagare. Därför föreslår man att pensionsåldern skall kunna förlängas. Det är säkert bra. Syftet med det är att om man stannar extra år i arbetslivet skall man dessutom belönas för det med en något förhöjd pension.

     

    Det är en sak som alltid är lika intressant med framställningarna och det är punkten jämställdhetskonsekvenser. I det här fallet har faktiskt landskapsregeringen kommit med en skrivning, och man kommer väl fram till att det i detta fall skulle gälla ”dom”, och dom är i detta fall kvinnor som inte har förtjänat in alla sina pensionspoäng på grund av studier eller barnavård. Om kvinnorna alltså stannar längre i arbetslivet skulle de också kunna få pension, och riktigt bra pension! Men det betyder bara plus för dem som inte sysslar med barnavård och kanske inte studerar lika länge som kvinnorna. På något vis känns det alltså som om jämställdhetsbedömningen inte tar upp båda situationerna. Jag tycker att lagutskottet skulle pröva jämställdhetskonsekvensen av lagstiftningen. Är man helt enig om att det här är den enda positiva effekten eller finns det kanske andra som är ännu mer positiva? Då bibehålls ojämställdheten mellan män och kvinnor. Det skulle vara väldigt bra om man skulle få detta med barnavård mera jämställt. Då skulle inte situationen alls se likadan ut. Tyvärr kan man inte lagstifta om det, åtminstone inte i den här lagen. Men jag är tveksam till om konsekvensbedömningen är riktigt fullkomlig.

     

    TALMANNEN: Begärs ordet? Ärendet remitteras till lagutskottet.

     

    Föredras för första behandling ärende nr  3:

     

    Lagutskottets betänkande nr 28/2003-2004 om godkännande av protokollet om vatten och hälsa till 1992 års konvention om skydd och användning av gränsöverskridande vattendrag och internationella sjöar och med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i protokollet. (RP 27/2003-2004.)

     

    Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion. Ingen diskussion. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ingen remiss.

     

    Ärendets första behandling är avslutad.

     

     

     

    Finansutskottets betänkande nr 7/2003-2004 angående revisionsberättelse för Ålands lagting och Ålands delegation i Nordiska rådet för år 2003. (RB 2/2003-2004).

     

    Först tillåts diskussion, därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

     

    Ltl Gun Carlson:

    Fru talman!

    Finansutskottet har i sin läsning av revisionsberättelsen för Ålands lagting och Ålands delegation i Nordiska rådet för år 2003 inte funnit någonting att anmärka mot revisionsberättelsen eller den utförda granskningen och därför föreslår utskottet att lagtinget måtte anteckna sig revisionsberättelsen för Ålands lagting och Ålands delegation i Nordiska rådet till kännedom.

     

    TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandets kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

     

    Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

     

     

    Föredras för remiss ärende nr 5:

     

    Vtm Barbro Sundbacks m.fl. lagmotion angående ändring av hyreslagen för landskapet Åland. (LM 3/2003-2004).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

     

    Vtm Barbro Sundback:

    Fru talman!

    Socialdemokraterna har tidigare i år lämnat in en lagmotion som berör hyreslagen. I den efterlyser vi kompletterande bestämmelser för att det skall vara möjligt att pröva i domstol om hyran och hyresändringen är skälig.  Det kan man inte göra med gällande lagstiftning. Det är som vi ser det, igen, en viktig rättssäkerhetsfråga för enskilda människor att vi har en lagstiftning att om man är missnöjd så skall man kunna gå till domstol och i det här speciella fallet kan det vara väldigt avgörande för många människors ekonomi och trygghet.

     

    Nu kommer vi med ett nytt förslag och det här minsann inte så lätt att förstå, speciellt om man kanske inte är så insatt i hyreslagstiftningen, men det beror på, som vi ser det, inkonsekvenser i lagstiftningen, inkonsekvenser som kanske inte bara grundar sig på att man inte har tänkt efter utan att det faktiskt finns en ganska så lurisk tanke bakom det.

     

    Men, fru talman, om vi ser på den hyreslag vi har i dag vad gäller uppsägningsskyddet i 46 § är det normala att när en hyresvärd säger upp ett hyreskontrakt är uppsägningstiden tre månader. Om hyresförhållandet fortgått utan avbrott i minst två år är uppsägningstiden sex månader. Helt avvikande från detta är det en månads uppsägningstid för hyresgästen. Det finns också en paragraf om arbetsbostad, men jag tror inte jag ids gå in på den, det är inte nödvändigt, men där är det i stort sett samma system. Så kommer då det intressanta att i 51 § säger man uttryckligen att ett villkor som förkortar hyresvärdens uppsägningstid eller förlänger hyresgästens tid över vad som regleras i 46 och 47 §§ är ogiltigt. Det är alltså grundregeln; man skall inte kunna avvika från det som sägs i 46 och 47 §§ om uppsägningstiden. Det är alltså ganska klart, men sedan kommer det: ”Hyresgästens uppsägningstid kan dock genom avtal förlängas maximalt tre månader från det månadsskifte som inträffar närmast efter uppsägningen.” I hyresavtalet kan man då reglera detta genom att förlänga denna en månads uppsägningstid till maximalt tre. Det här har praktiska konsekvenser som är ganska besvärliga, framför allt för hyresgästerna. Nu är det så att många hyresgäster inte alltid är så väl insatta i sina hyreskontrakt. Det kan man naturligtvis kritisera dem för, men det är inte så att de flesta som söker sig en hyresbostad kan hyreslagen utantill. Då kan det hända att hyresgästen inte medvetet kommer ihåg att det står i hyreskontraktet att uppsägningstiden för deras en månad har förlängts till tre månader. Man söker en ny bostad, säger upp sin bostad och tror att man skall få flytta in om en månad. Så konstaterar hyresvärden att, nej, nej, du har faktiskt tre månaders uppsägningstid. Om hyresgästen då flyttar in i sin nya bostad är han/hon tvungen att betala två extra månaders hyra till hyresvärden. Vi tycker inte att det där är riktigt snyggt och just, utan skall det vara en månad, så är det en månad och man skall inte kunna avtala avvikande från det.

     

    Ett annat fall är då att hyresgästen vet att det är tre månader, säger upp sin bostad och hyresvärden söker ny hyresgäst och den personen som han tycker att är bra säger att, jo, okej, men jag har tre månaders uppsägningstiden, hyresvärden och jag har kommit överens om tre månader. Då är det inte troligt att hyresvärden låter bli att hyra ut sin bostad till en annan person; risken är att han eller hon blir utan hyra två månader. Bestämmelsen gör också att det blir en sorts obalans på hyresmarknaden när inte bestämmelserna är lika.

     

    Därför, fru talman, menar vi att man skall stryka andra meningen i 51 § och att det skall vara så att för hyresgästen gäller en månads uppsägningstid och för hyresvärden tre eller sex månader, som är grundregeln i hela lagstiftningen. Det här är också en fråga om rättssäkerhet, om lagstiftning som skyddar, i det här fallet speciellt den svagare parten. Vi vet alla att det är svårt att få bostad. Det kan i vissa fall vara rätt dyrt och för dem som inte har så höga inkomster kan det här vara en rätt så stor katastrof. Vi önskar alltså här en justering av lagen.

     

    Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

    Fru talman!

    Jag tänkte inte gå in på några större detaljer här i dag. De facto har vi en arbetsgrupp som jobbar med hyreslagstiftningsfrågorna och inkommande vår torde det arbetet vara klart och då kommer vi att titta på det. En sak som jag själv åtminstone skulle vilja ha med är att man skulle vara tvungen att avtala om alla de här sakerna. Om domstol skall avgöra är jag mera tveksam till. Däremot borde det i lagen stå att hyresgästen och hyresvärden är tvungna att avtala. Då vet båda parter vad som gäller när man går in i ett hyresförhållande. Så är det inte alltid i dag och då kommer det många överraskningar. Jag tror att man hanterar det bäst så.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

     

    Ltl Danne Sundman:

    Fru talman!

    Det stämmer som vicelantrådet Jörgen Strand nämnde att det sitter en arbetsgrupp och jobbar med de här frågorna tillsatt av landskapsregeringen och den leds av mig som ordförande. Som också framgick kommer vi att under våren ta upp ärendet på nytt. Vi har delat upp arbetet så att vi först tar oss an biten med bostadsfinansieringen och sedan under senare halvan av arbetet hyreslagen. Då kommer vi att börja med att göra en enkät till både hyresgäster, hyresgästföreningen och också hyresvärdar, och varför inte också till de politiska partierna, där man kan framföra sina åsikter. Det är så att hyreslagen har fungerat nu i dryga fyra år och det är bra att en så stor lagstiftning tittas över lite och det är kanske några små detaljer som behöver ändras, för det är svårt att överblicka konsekvenserna innan man har använt en lagstiftning och det är brukligt att göra så. Det kommer att ske under våren och eventuella förändringar kommer troligtvis att föreläggas lagtinget nästa höst i form av en ändring i så fall av hyreslagen.

     

    Fru talman!

    Till sakfrågan. Jag förstår faktiskt inte riktigt – jag måste blotta min dumhet. Den bestämmelse som man nu vill stryka socialdemokraternas sida är de facto en fördel för hyresgästen, att man har en möjlighet att förlänga sin uppsägningstid med den här typen av bostäder. Problemet är om du blir uppsagd från din bostad att hitta en annan eftersom det är bostadsbrist, åtminstone fortfarande till viss mån och då är det bra om man kan ha en längre uppsägningstid så att man inte blir på bar backe. Jag måste faktiskt säga att det är så i vårt samhälle att man är skyldig att veta vad man skriver på, man är skyldig att veta hur lagen är utformad, man är skyldig att ta reda på när man är en myndig person.  Om man har rättshandlingskraft måste man veta vad man skriver på. Skriver man på ett avtal med en sådan här bestämmelse måste man veta det. Vi kan inte här i Ålands lagting lagstifta efter att folk inte har läst vad man skriver på, som verkar vara ett problem här, man verkar inte vara medveten om bestämmelsen. Vi måste nog utgå från det. Man kan inte heller i rättsskipningen utgå från att någon bröt mot en lag som man inte hade läst! Man är skyldig att kunna lagen eller ta reda på när det behövs.

     

    När det gäller uppsägningstiden och man kommer i en sådan situation att man skall flytta från sin bostad går det oftast att överenskomma om att man flyttar snabbare. Det skall vara ett väldigt dåligt förhållande mellan hyresvärden och hyresgästen om man tvingar hyresgästen att bo kvar under uppsägningstiden, särskilt i dessa tider av stort sug efter bostäder. Jag tror att alla hyresvärdar har lätt att hyra ut. Vi kan inte ta hänsyn till enskilda fall här i Ålands lagting. Däremot kommer vi i arbetsgruppen att ta det här till oss och undersöka det och det finns också, som sagt, möjlighet att uppmärksamma andra saker som man anser att borde ändras i samband med arbetsgruppens arbete.

     

    Vtm Barbro Sundback:

    Fru talman!

    Arbetsgruppen som man hänvisar till består av ltl Danne Sundman, en välkänd i de här sammanhangen är Christer Jansson, pappa, kan kan man väl säga, till den förra hyreslagen närmast, så är det Inga-Britt Fagerholm och Christina von Hertzén. Som jag läser sammansättningen är den sammansatt av politiker som representerar regeringspartierna. Det är alltså inte en parlamentarisk kommitté i den bemärkelsen att alla skulle vara med. Socialdemokraterna har inte överhuvudtaget blivit tillfrågade.

     

    Det andra är att den organisation som kanske bäst känner till hyresgästernas situation, hyresgästföreningen, inte heller är med. Det visar huru lite respekt man fäster både vid socialdemokraternas kunskaper i de här frågorna, men framför allt hyresgästföreningen. Det är lite igen sådan här von oben, man behöver liksom inte ha någon kunskap på det här området - bara man representerar de rätta partierna skall man komma överens. Jag måste säga att jag är väldigt förvånad över gruppens sammansättning. Den enda som väl har verklig kunskap på området är Christer Jansson och han representerar i mycket hög grad hyresvärdarna. Han är själv hyresvärd. Det skall alltså bli intressant att se vad gruppen kommer fram till.

     

    Jag förstår nog att ltl Danne Sundman inte förstår när han läser lagen som han gör. Det betyder alltså att det finns hyresgäster som har uppsägningstid på en månad och det finns sådana som har på tre, och det är hyresvärden som gynnas ekonomiskt av det. Om det är fråga om en hyresvärd som har ett kontrakt på tre månader och hyresgästen säger upp sig och tror att det är en månad som det står i lagen,  så tror ni hyresvärden säger, jovisst, får du flytta ut, men du får betala för dina tre månaders uppsägningstid! Det är i alla fall fullt möjligt, och det är inte något fel i det, det är alldeles rätt. Hela lagstiftningen är i många avseenden sådan att den gynnar den starkare parten i det här sammanhanget. När man inte har bostad eller om man söker bostad av olika skäl och vill flytta så är det klart att man i många situationer kan vara rätt desperat och gå med på bra mycket, om man får en bostad som man är i behov av. Jag tror inte att man kan säga att det är två jämlika parter som avtalar om det här. Det är därför som det skulle vara till fördel att lagen var entydig på den här punkten, inte så att det finns ett utrymme för att avtala i situationer där hyresvärden naturligtvis är i en starkare position.

     

    Vicelantrådet Jörgen Strand säger att han, om jag förstår honom rätt, anser att det borde i lagen stå att man är skyldig att avtala. Det är man ju, men det är det som är problemet att också muntliga avtal godkänns. Vi hade en lång diskussion om det när lagen tillkom och från socialdemokraterna förutsatte vi att det skulle vara skriftliga avtal, men vi röstades ner just på den punkten. Det betyder alltid att om man har muntliga avtal att det blir väldigt svårt för hyresgästen att hävda sig. Det här med att domstolen skulle avgöra frågor som gäller hyran är också, så länge man har muntliga avtal, mycket besvärligt. Jag delar till fullo den uppfattningen att det borde vara skriftliga avtal och landskapet borde tillhandahålla rätt sorts blanketter, på svenska och allt det här i enlighet med vår lagstiftning och det borde finnas en tjänsteman på landskapet som är sakkunnig i de här frågorna och kan ge råd både åt hyresvärdar och hyresgäster.

     

    Jag tror fortfarande att om vi skall ha en lagstiftning som är entydig och bra både för hyresvärdar och hyresgäster så skall den andra meningen i 51 § strykas.

     

    Ltl Danne Sundman, replik:

    Fru talman!

    Jag vill säga att det är helt korrekt att det här är en politiskt tillsatt grupp bestående av representanter för de fyra regeringspartierna. Det är ingenting konstigt eller hemligt med det. Det har att göra med parlamentarismen, där det är fyra partier som bildar regering och när den här regeringen vill ha en arbetsgrupp som utreder vad den skall föra för politik i detalj anlitar den sina partiers folk. Det är inget märkligt med det.

     

    När det gäller hyresgästföreningen sade jag i mitt anförande att vi kommer att höra hyresgästföreningen i vårt arbete och när man har en sådan här typ av politisk grupp tillsatt så skall man ha hyresgästföreningen med måste man också ha hyresvärdarna med, och det är lite svårare att hitta en representant för alla hyresvärdar. Då blir det mera en sakkunniggrupp. Nu tänker vi fråga oss till sakkunskapen. Vad har hyresvärdarna för praktiska problem med hyreslagarna? Vad har hyresgästerna för praktiska problem med hyreslagen? I det här fallet är hyresgästerna en starkare part eftersom man har en gemensam röst i hyresgästföreningen, som är mycket engagerad.

     

    När det gäller frågan om att det står i lagen och att lagen inte blir entydig att man kan avtala om saker och ting så är det normal rättspraxis både på Åland och i övriga Norden; ofta i hela världen förekommer det att man i lag ger parter rätt att avtala om saker och ting. Ta t.ex. arbetsavtalslagen, den är helt omöjlig för en lekman att förstå sig på. Där är det en paragraf på slutet där man räknar upp alla paragrafer som inte gäller utan som kan avtalas om och så måste man läsa arbetsavtalslagen och kollektivavtalet parallellt. Skall man börja reda upp så i lagstiftningen att man tar bort allt sådant är det nog en stor principändring i vårt sätt att stifta lagar. Skall man reda upp så att alla har samma uppsägningstider hela tiden blir det så att alla får en månads uppsägningstid. Det är orimligt. Det här är till för att möjliggöra ett skydd för hyresgästen. Det är en fördel för hyresgästen, inte en nackdel.

     

    Vtm Barbro Sundback, replik:

    Fru talman!

    Nej, ltl Danne Sundman, det är ingen fördel för hyresgästen. Det är mycket enklare om alla har bara en månads uppsägningstid. När det gäller det sista resonemanget om att man skall skapa utrymme för att förhandla så ger hela lagen möjlighet att förhandla fritt om det mesta. Men det finns dock vissa begränsningar som man måste iaktta i lagen och de finns när det gäller uppsägningstiden i 46 och 47 §§; i 51 § säger man att det är ogiltigt att avvika från tiderna. Men sedan ger man plötsligt en möjlighet till tre månader, och jag har försökt förklara på vilket sätt det ekonomiskt gynnar hyresvärden.

     

    Ltl Danne Sundman, replik:

    Fru talman!

    Det är helt korrekt beskrivet från vtm Barbro Sundbacks sida att det i 46 och 47 §§ anges grunder för att avtala om uppsägningstiden. Det står uttryckligen i 51 § att allt annat är ogiltigt. Men det finns en möjlighet att man kan dock genom avtal förlänga uppsägningstiden för hyresgästen, alltså hyresgästen kan säga nej: jag vill inte förlänga eller hyresgästen kan begära eller hyresvärden kan också begära eller säga nej. Man avtalar om det och när man sätter namnet på papperet vet man: har jag avtalat om det här eller inte. Så mycket måste man veta när man skriver under ett hyresavtal. I det rättssamhälle som vi har byggt upp är principen central att man skall känna till vad man skriver på, man skall kunna läsa det, annars måste man anlita någon som kan läsa det för en och man måste veta konsekvenserna av det, och det vet man när det står ”kan” i lagstiftningen. Det är ingenting tvingande för endera parten utan det här är en möjlighet som är till fördel för hyresgästen. Är det så att det är ett fall där man från hyresvärdens sida tvingar hyresgästen att skriva på det här är det prekärt. De stora hyresvärdar vi har på Åland tror jag inte att beter sig så mot sina hyresgäster, man vill ha en god relation. Det är några få. Det här måste komma ur ett enskilt exempel där man i så fall har en väldigt dålig relation hyresgäst-hyresvärd. Det är bara att beklaga i så fall.

     

    Vtm Barbro Sundback, replik:

    Fru talman!

    Ltl Danne Sundman drar alltför långtgående konsekvenser av mitt anförande. Han vet hur det är, han, och det kan vara ett enskilt exempel det här osv.! Det är fantasier som han kommer med för att få det hela att gå ihop. Dessutom citerar han lagen fel. Det står att man maximalt kan förlänga hyresavtalet med tre månader. Det är inte fritt. Man kan fråga sig varför just hyresgästens uppsägningstid kan förlängas. Varför inte tvärtom? Den tanken har tydligen inte slagit ltl Danne Sundman överhuvudtaget.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Katrin Sjögren, replik:

    Fru talman!

    Vtm Barbro Sundback har åsikter om kommitténs medlemmar. Beträffande liberalernas medlem i kommittén kan jag informera och garantera att Inga-Britt Fagerholm har bred erfarenhet. Hon är aktiv kommunalpolitiker och har erfarenhet från Marstads styrelse och är själv hyresgäst.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Kalle Alm:

    Fru talman!

    Vtm Barbro Sundback går hela tiden in på den omständigheten att det är hyresgästen, men man borde diskutera hyresvärdens roll i det hela också. Jag har personlig erfarenhet av det, men kanske inte vtm Barbro Sundback har det. Fastän man har ett giltigt kontrakt, x antal månader, så kommer det från hyresgästen: nej, jag skall flytta. Så påstår man att man har ett giltigt kontrakt, nej, det gäller inte. Följande kontakt kommer från hyresgästföreningen, där man blir kallad för diverse ord, som jag inte vill nämna här, hurudan hyresvärd man är. När det inte hjälper att man har diskuterat med dem, så ringer en jurist att man är kallad. Vem betalar? Jo, samhället. Man borde se det från hyresvärdens sida också. Det är inte alltid så lätt att vara hyresvärd i dessa tider. Det är någonting som vtm Barbro Sundback borde fundera på.

     

    Vtm Barbro Sundback, replik:

    Fru talman!

    Nu har lagmotionen tagit fasta på hyresgästen. Om ltl Kalle Alm vill tala för hyresvärdarna är det hans val. Jag kan inte anpassa mig efter hans behov. Det verkar som ett väldigt känslomässigt inlägg. Jag förstod nästan ingenting av vad principfrågan gällde. Det kanske skulle vara bättre om ltl Kalle Alm försökte lyfta debatten mera på en principiell nivå.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

     

    Lagtingets nästa plenum hålls måndagen den 8 november kl. 13.00. Plenum är avslutat.

    (Plenum avslutades kl. 14.03).