PLENUM den  30 maj 2005 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Ragnar Erlandsson och ltl Veronica Thörnroos).

28 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet för tiden 30.5-3.6 anhåller ltl Ragnar Erlandsson på grund av enskilda angelägenheter och ltl Veronica Thörnroos från dagens plenum på grund av privata angelägenheter. Beviljas.

 

Meddelas att landskapsregeringens svar med anledning av ltl Anders Erikssons enkla fråga nr 7 kommer att ges vid lagtingets plenum i morgon tisdagen den 31 maj. Antecknas.

Meddelas vidare att enligt 49 § lagtingsordningen avsedd debatt utan anknytning till särskilt ärende kommer att hållas vid lagtingets plenum fredagen den 3 juni. Debatten skall avse frågan om skattebehörighet. Vid debatten tillämpas i 39b § arbetsordningen avsedd tidsbegränsning: för gruppanförande en tidsbegränsning om högst 20 minuter och för övriga anföranden 10 minuter.

Antecknas.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Lagutskottets betänkande nr 9/2004-2005 angående lagstiftning mot diskriminering. (FR 10/2004-2005 och LM 5-7/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum tisdagen den 31.5. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 2:

 

Finansutskottets betänkande nr 4/2004-2005  angående förslag till första tilläggsbudget för år 2005. (FR 14/2004-2005 och FM 61/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum tisdagen den 31.5. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 3:

 

Finansutskottets betänkande nr 5/2004-2005 angående budgetram för år 2006 och plan för åren 2007-2008. (M 2/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum onsdagen den 1 juni. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 4:

 

Näringsutskottets betänkande nr 3/2004-2005 angående ändring av jaktlagen. (FR 18/2003-2004).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum tisdagen den 31.5. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 5:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 3/2004-2005 angående ändring av lagstiftning om vattenkvalitet. (FR 5/2004-2005).

Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum onsdagen den 1 juni. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 6:

 

Självstyrelsepolitiska nämndens betänkande nr 1/2004-2005 om Europeiska unionen och Åland - prioriteringar år 2005 och verksamhet år 2004. (M 1/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum torsdagen den 2 juni. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 7:

 

Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Fredrik Karlströms m.fl. spörsmål angående fiskeripolitik. (S 5/2004-2005).

 

Enligt 38 § arbetsordningen skall då svaret eller meddelande att svar inte avges första gången fördras ärendet bordläggas till plenum som hålls tidigast följande dag. Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 1.6. Godkänt.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 8:

 

Ålands delegations i Nordiska rådet berättelse för tiden 1.1.2004 - 31.12.2004. (NRB 1/2004-2005).

 

Enligt 6 § landskapslagen om Ålands representation i Nordiska rådet skall Ålands delegation i Nordiska rådet årligen uppgöra omständigheten till lagtinget överlämna en berättelse över de för åland väsentliga frågorna i Nordiska rådet. Först tillåts diskussion, därefter antecknar sig lagtinget berättelsen till känna.

 

Diskussion.

 

Ltl Brage Eklund:

Fru talman!

Vi har fått Ålands delegations i Nordiska rådet berättelse på vårt bord och med anledning av den kan jag inte låta bli att reflektera lite över dess arbete och tillvägagångssättet vid lagtingets tillsättande av de åländska representanterna.

 

Även om en del av de nordiska länderna inte prioriterar det nordiska samarbetet längre är det dock ålänningarnas viktigaste plattform för att ta upp de problem som det innebär att leva och verka på en svenskspråkig ö inom Finlands gränser. Det är Ålands Framtids åsikt om Nordiska rådet och därför var vi mycket glada när lagtingsledamoten Anders Eriksson utsågs till suppelant av lagtinget. Denna plats ingick, som ni alla vet som sitter med i lagtinget, i en större uppgörelse. I november 2004 då platserna åter skulle tillsättas invaldes en annan i stället för ltl Anders Eriksson, något som väckte uppmärksamhet långt utanför denna byggnads väggar.

 

Nåväl, det är inte så mycket att orda om detta; för oss är det historia. Men för mig som sitter med första perioden i lagtinget var det en nyttig läxa hur mycket en politisk uppgörelse är värd. Orsaken till att ltl Anders Eriksson blev sparkad ur Nordiska rådet är det som väckt mest uppmärksamhet bland ålänningarna. Hans tal finns i bilaga 3. Om ni läser igenom talet och är riktigt ärliga: Står det något i talet som inte stämmer? Är det inte en korrekt beskrivning av några av de problem som vår statstillhörighet medför? Varför skulle dessa problem inte få tas upp i Nordiska rådet? Rubrikerna från Nordiska rådets session i Stockholm, som finns på sidan 6 i berättelsen, överenstämmer helt med de problem ltl Anders Eriksson beskriver. Var skall ålänningarna agera om inte i Nordiska rådet! Vi har som ni alla vet ingen egen EU-parlamentsplats. Toppmötena i Helsingfors leder i bästa fall till en utredning. Hur skall vi lösa våra problem med avsaknaden av VAT-nummer, examensgiltighet, krav på finskt medborgarskap för att få åländsk hembygdsrätt, svenska språkets hotade ställning, om vi inte utnyttjar de få kanaler vi har till omvärlden.

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

Jag vill tacka för att Ålands delegation i Nordiska rådet driver frågan vidare om ett åländskt litteraturpris så att ålänningarna skulle få nominera egna kandidater. Det är en viktig fråga för den åländska litteraturen. Kulturutskottet har tagit ett initiativ som nu har förts vidare. Jag hoppas att det kunde bära ända fram, men så kanske inte blir fallet. Jag vet inte om det finns några upplysningar i det här skedet att få från delegationen, men man kanske får återkomma om det är så att det inte den här gången blir godkänt.

 

Trots att det är historia nu, som ltl Brage Eklund sade, vill jag säga några ord om den affär som gjordes av ltl Anders Erikssons tal i Nordiska rådet. Som bekant stödde Obunden Samling det uttalande som gjordes och vi stödde inte det ganska barska avsättandet av ltl Anders Eriksson som suppleant. Precis som sades här är det bara raka sanningar som framfördes. Alla kan läsa det själva och stiga upp om man inte håller med vad som sades på sidan 2 i bilaga 3. Men det är så att man förväntas som ålänning att påstå, fast kejsaren är naken, att han har fina kläder och den uppfattningen skall vi alltid ha. Vi får inte som ett finskt uttryck säger ”sätta katten på bordet” utan vi skall bara hålla god min, och håller vi inte god min får vi inte heller de problem lösta som vi sedan runt kaffebordet anser oss ha. Jag tycker alltså att det är bra att man säger till och vi borde nog säga till oftare i internationella sammanhang när vi har chansen.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Lagtinget antecknar sig berättelsen till kälnna. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 9:

 

Ltl Katrin Sjögrens m.fl. hemställningsmotion angående elevvård i landskapets gymnasialstadieskolor. (HM 65/2004-2005).

 

Beslut om remiss till kulturutskottet är tidigare fattat. Ärendet är bordlagt den 4.4. Diskussion.

 

Ltl Katrin Sjögren:

Fru talman!

Skall man göra en enda sak för att förbättra de åländska skolungdomarnas livssituation skall man stärka elevvården i landskapets skolor. Att arbeta preventivt är effektivt och kostnadsmedvetet. Skolhälsovårdare, kurator och skolpsykolog kan hjälpa till att orientera i den ibland förvirrande tid som tonåren innebär. Man kan aktivt arbeta för att förebygga ätstörningar, skolavhopp och missbruk. Enligt folkhälsan uppger en tredjedel av våra ungdomar att deras föräldrar inte bryr sig. Paradoxalt nog uppger 98 procent av ungdomarnas föräldrar att de är oroade. En undersökning i Sverige visar att många ungdomar tycker att de saknar bärande vuxenrelationer, de uppger sig vara mycket ensamma.

 

I dag ser situationen ut på följande sätt i våra skolor: på gymnasialstadiet finns det en psykolog som arbetar 30 procent av heltid och enligt samarbetsgruppen som har tittat på elevvården uppger man att behovet skulle vara 1,3 tjänster. Man har en kurator som jobbar heltid, 100 procent, och där uppger samarbetsgruppen att behovet skulle vara 1,6 tjänster enligt Stakes rekommendationer. Man har diskuterat kring den och skulle kunna tänka sig att ha två kurator på grund av skärgårdseleverna och deras speciella situation. Jag har förstått att skolhälsovården är under omorganisation, så vi får veta lite längre fram hur den kommer att se ut.

 

Med anledning av det jag anfört föreslår vi motionärer att lagtinget hos landskapsregeringen hemställer om att elevvården på gymnasialstadiet stärks och prioriteras senast under år 2006.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Det är förstås en viktig och angelägen fråga som ltl Katrin Sjögren lyfter fram och vi kommer senare i veckan att diskutera budgetramarna och även där framgår det att landskapsregeringen också anser att det här är en viktig fråga och att vi inför budgeten 2006 kommer att föreslå att elevvården stärks med en kurator samt att man också bildar skolhälsan, en mera samlad gemensam resurs som skall finnas för hela gymnasialstadiet. Frågan har alltså en hög prioritet och vi återkommer till den i samband med budgetförslaget.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Det gläder mig att landskapsregeringen har tagit fasta på detta. Det var så att när jag skrev motionen råkade det sig inte bättre än att Ålandstidningen samtidigt presenterade rapporten i en artikel och underströk vikten av att man ser över hela elevvården i landskapets skolor. Jag rekommenderar den lilla rapporten som rektorerna på landskapets gymnasialstadieskolor har sammanställt. Där står allt vad man behöver och på ett mycket lättfattligt och adekvat sätt.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Det är givetvis så att den här rapporten ligger till grund för diskussionen, så det är också på basen av den som vi nu kommer med de förslag som vi, som sagt, skall bereda inför budgettiden.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Tack, det låter mycket bra!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Barbro Sundback:

Fru talman!

Det är lätt hänt att man läser alla möjliga rapporter och bedömningar om allt möjligt som gäller människor. Inte sällan får man läsa om ungdomar och hur de har det ställt. Det som förvånar mig i den här motionen är att det sägs att en tredjedel av våra ungdomar anser att deras föräldrar inte bryr sig, och detta uppges av Folkhälsan. Jag faktiskt tvivlar på att det riktigt stämmer. Man kan ju fråga vad det är som inte stämmer: Är det så att eleverna uppger det här men de kanske inte känner till sina föräldrars ansvar eller hur de känner för sina barn? Det är en kolossal siffra – en tredjedel av dagens ungdomar på Åland säger att deras föräldrar inte skulle bry sig om dem! Jag tror faktiskt att det är något fel i utredningen.

 

Om man presenterar den här typen av påståenden tycker jag nog att man måste ha dem klart underbyggda. Vad är det för undersökning? Är det Folkhälsan på Åland? Gäller det här bara Åland eller är det hela Finland? När det sedan står att 98 procent av föräldrarna oroar sig för sina tonåringar är det en helt motsatt bild man får, dvs. att föräldrarna faktiskt oroar sig. Det måste väl vara ett tecken på att de bryr sig. Jag är lite kritisk faktiskt till öppningen av den här motionen. Det är förstås lätt hänt när man skriver motioner, om man argumenterar för en sak, att man vill få fram en väldigt negativ bild för att åtgärderna skall kunna upplevas som motiverade och relevanta. Uppgifterna – hur man nu skall tolka dem och varifrån de kommer – är väldigt förvånande med tanke på de utredningar som fältarna har gjort om högstadieungdomarna. De senaste utredningarna har visat på det motsatta, dvs. att ungdomarna, åtminstone i högstadiet, både trivs och mår rätt bra och avstår från droger, de känner sig viktiga och värdefulla och de tycker att det är kul att gå i skolan. Att det då på gymnasiet skulle ha förbytts till en så här radikalt försämrad situation för ungdomarna känns inte riktigt övertygande, måste jag säga. Men det finns som sagt många rapporter och man väljer väl lite rapport ofta beroende på vad man vill få fram, och det är ju det som är politik. Jag skulle gärna höra lite mera om den här utredningen och jag tror att utskottet skall titta närmare på den.

 

I själva sakfrågan håller jag med motionärerna att elevvården på gymnasialstadiet måste stärkas och omorganiseras. När det gäller dem som jobbar i sådana här jobb som skolpsykologer och kuratorer och sådant är resurserna splittrade och de flesta som har sysslat med det här tror jag att kan intyga att det effektivaste är om man kan jobba i team eller grupper för att man skall nå resultat. Det är också värdefullt för dem som jobbar i det här arbetet att de inte är så ensamma med sitt ansvar.

 

Bortsett från inledningen tycker jag att det är en viktig sak som tas upp. Jag sitter själv med i gymnasialstadiekommittén Struktur 07 och här har vi redan kommit med ett förslag just i den här frågan.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Ingalunda vill jag komma med några domedagsprofetior. Om man vänder på steken är det faktiskt 70 procent av ungdomarna som mår alldeles förträffligt eller som mår bra. Det som jag hänvisar till i inledningen av min motion är en undersökning som man har gjort i Folkhälsan i Svenskfinland och där man också spekulerar och gräver i det och tror att det handlar om konflikträdsla i familjerna. Man har föräldrar som bryr sig, men man vågar inte som förälder ta konflikterna. Tyvärr kan jag inte helt redogöra för rapporten. Jag har citerat Folkhälsan och jag tror att det var i deras medlemsblad nr 1/2005. Vill vtm Barbro Sundback forska mera i detta kan säkert Folkhälsan här komma med större uppgifter. Samtidigt som vi har väldigt många som mår bra, som tar för sig och som studerar, så finns det en klick som mår dåligt och det kan man inte bortse från, det tycker jag absolut inte att man kan göra.

 

Beträffande nätverket står det också i gymnasialrektorernas rapport att det är absolut det man tänker utgå från, dvs. att skolhälsovårdare, kurator och skolpsykolog skall bilda en enhet som kan serva landskapets alla skolor. Tyvärr kan jag inte svara på hur man har gjort undersökningen, men jag får hänvisa vidare till Folkhälsan.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det var en relevant uppgift att utredningen gäller hela Svenskfinland. Det betyder att den inte säger särskilt mycket om åländska förhållanden utan den är gjord på ett ganska brett urval. Man undrar då hur många de har frågat på Åland. Det var bra att vi fick veta det. Jag tycker att en tredjedel är nog inte bara en liten klick, det är ganska många, jag tycker helt enkelt inte om hänvisningen med tanke på hur vi skall utveckla elevvården här på Åland. Det är roligt att höra rapporten och det som har stått i tidningarna, för det stämmer väl överens med det som vi diskuterar i kommittén Struktur 07. Slutresultatet tror jag faktiskt kommer att tillfredsställa också ltl Katrin Sjögren.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag tycker att vi är överens. Jag tycker att vtm Barbro Sundback hänger upp sig på petitesser. Jag tror också att det finns anledning att tro att åländska ungdomar mår ganska motsvarande vad man gör i Svenskfinland eller i Sverige. Jag tror att vi har det varken bättre eller sämre på Åland. Jag nöjer helt med det positiva bemötandet från kultur- och utbildningsansvariga och till vtm Barbro Sundback vill jag uttrycka en förtröstan om att det blir ett bra resultat. Det var mitt huvudsyfte.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm:

Fru talman!

Det är ett jättebra innehåll i ltl Katrin Sjögrens motion. Det är ett väldigt angeläget område. Det har varit mycket debatt och skriverier om just det här ämnet i media och vi har också tagit del av resultatet av de olika undersökningarna som har varit. Det är värt att poängtera att det står i budgeten för 2005 på sidan 11 under rubriken Hälso- och sjukvård att landskapsregeringen för detta år – och man har inte meddelat någonting annat heller att man avser att inte göra det – ”skall i sitt arbete prioritera hälsofrämjande åtgärder och förebyggande vård för att på sikt stärka folkhälsan. För att kunna fokusera insatserna på rätta punkter inleds ett flerårigt övergripande projekt i avsikt att, med tyngdpunkten primärt lagd på barn och ungdomar och deras levnadsbetingelser i ett psykosocialt perspektiv i det åländska samhället och med utnyttjande av resultaten från tidigare utförda undersökningar, utreda hur de olika samhällssektorerna kan och bör samverka för att samfällt verka för en förbättrad folkhälsa.”  Det här var jag med och skrev – nu är inte ansvarig politiker i regeringen på detta område närvarande – och det skulle ha varit väldigt intressant att höra vad man anser och hur man diskuterar i regeringen i dag just på det här specifika området. Då resonerade vi så att det är inte tillräckligt att man bara sätter in de olika punktinsatserna för att förbättra vissa situationer som en åtgärd, utan man måste gå in i de olika situationerna för att ta reda på: vad är det som egentligen behöver ändras. Vi menar alltså att det inte är tillräckligt att man sätter psykologer, kuratorer, sätter mera medel till mentalvårdsbyråns mottagning; det behövs till en del, men det är inte tillräckligt. Vi måste få reda på orsakerna varför det är på det här sättet, annars kommer vi att hålla på med det här i det oändliga. Jag tycker alltså att det skulle vara intressant att veta hur långt man har kommit i det här arbetet. Hur har man samlat in fakta från skolorna t.ex.? Motionen riktar in sig på gymnasiet och där tycker jag att det är väldigt intressant att veta hur den nya kursbundna undervisningen har slagit ut. Ställer det en större press på de studerande än vad det har gjort förut i och med att man har vitsordet som släpar med hela tiden och gör att det också i slutändan höjer eller sänker medelvärdet? Hur upplever man kursbundenheten överlag? Är det system man har där bra för de studerande? När vi själva gick i skola hade man kontinuerliga prov och tentamen men i dag har man dem centrerade var femte eller sjätte vecka. Är det ett bra koncept eller är det någonting som gör att man känner en väldig press och att man blir stressad och har det i sin förlängning betydelse för hur man upplever hela sin studietid och sin situation under den tiden man studerar. Är tiden på dagarna den bästa? Vi har diskuterat detta förut med att man börjar tidigt. Lärarna själva gått ut med någon uppmaning att man tycker att man kunde börja senare på dagen, dvs. att börja klockan åtta är absolut för tidigt därför att folk sitter och tittar på TV så länge och eftersom vi ser på svensk tid blir det ytterligare en timme försenat.

 

Det finns säkert mycket orsaker till varför det är på det här viset och det är det som är det väsentliga att ringa in och försöka göra någonting åt. Nu är det här ett sätt att möta problemet, men man gör inte på det sättet någonting åt själva problemet, och det är det som är det viktiga att man kan åtgärda det före det uppstår.

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

När elevvård fungerar på det mest ultimata sättet har man också en dialog med familjen, så jag tror att stärka elevvården är också ett sätt att hjälpa familjerna i den många gånger besvärliga tiden när man har tonåringar. Jag tror också att en stark elevvård kan hjälpa familjerna.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Det gör det säkert, men då har det redan gått så långt att man är i behov av någon form av hjälp. Jag menar att man skulle försöka göra det så att insatserna egentligen behövs bara vid vissa speciella tillfällen och speciella fall. Ofta skall det gå utan det här. Det skall inte vara speciellt jobbigt att gå i skola utan det skall vara roligt, man skall tycka att det här är någonting som jag vill göra, men man har i undersökningarna kommit fram till att en stor del av eleverna upplever inte det, utan man upplever just den här stressen och man upplever att man får väldigt dåligt feed-back både från föräldrahåll och från lärarhåll. Man känner sig ganska ensam och utlämnad och då måste man göra någonting åt den situationen. Att man sedan man måste ha kontakt med föräldrar betyder att det har gått för långt. Vi behöver inte komma dit. Det är det jag vill säga. De flesta har i dag under sin gymnasietid redan blivit myndiga och då blir inte föräldrarna ens inkopplade, så det är oftast när eleverna går första året i gymnasiet som föräldrarna blir inkopplade. Föräldrarna är offside när det gäller det här.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till kulturutskottet.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 10:

 

Ltl Raija-Liisa Eklöws m.fl. hemställningsmotion angående program för hälso- och miljövänligt byggande. (HM 56/2004-2005).

 

Beslut om remiss till social- och miljöutskottet är tidigare fattat. Ärendet är bordlagt den 6.4. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw:

Fru talman!

Denna motion har samma innehåll som min motion under förra perioden, men eftersom den då blev obehandlad och eftersom vi anser att ärendet ännu är viktigt och inte på något sätt utagerat väljer vi att ta fram den på nytt.  Jag börjar med att läsa klämmen:

 

Vi önskar att lagtinget hemställer hos landskapsregeringen om att snarast utarbeta ett program som klarlägger vilka åtgärder som bör vidtas för att allt byggande som helt eller delvis finansieras med landskapsmedel skall uppfylla de krav som kan ställas på ett ekologiskt hållbart byggande och

använda byggnadsmaterial och –metoder som minimerar riskerna för hälsa och miljö.

 

Sedan nittiotalet har larmen om mögelskadade daghem, skolor och vårdinrättningar avlöst varandra. Egentligen myntades begreppet ”sjuka hus” redan 1982 av WHO, då man hade konstaterat att många människors hälsoproblem berodde på boendemiljön. Samhällets kostnader för att renovera ”sjuka ”offentliga byggnader är enormt stora. De kostnader som enskilda hushåll har fått betala är svåra att uppskatta men är sannolikt lika stora belopp och dessa kostnader drabbar de enskilda människorna både ekonomiskt och psykiskt.

 

Trots dessa, för det åländska samhället, oerhörda kostnader och trots att problemen idag är gamla och välkända, fortsätter byggandet i samma takt och med, i princip, samma metoder som tidigare.

 

Landskapsregeringen har till uppgift att övervaka att den offentliga byggverksamheten på Åland fungerar på ett sätt som hushållar med våra resurser, både vad gäller ekonomi och miljö. Landskapsregeringen är därtill en av de största  finansiärerna av det officiella byggandet, således skolor, daghem, sjukhus, idrottshallar, hyresbostäder, osv. Den plan –och bygglag som landskapet väntat på länge skulle vara ett naturlig fundament för bestämmelser vad gäller byggandet av sunda hus, men eftersom det verkar vara omöjligt att politiskt komma till skott med den lagen bör åtgärder som motionen efterlyser komma tillstånd snarast.

 

Landskapsregeringen har i egenskap av byggherre och finansiär av i stort sätt allt offentligt byggande förutsättningar att gå i spetsen för byggandet av sunda och miljövänliga hus.

 

Motionen har två dimensioner: först av allt det att vi har så många sjuka hus i motsats till friska, sunda hus där människor kan bo och verka utan risk att bli sjuka. Alla vet vi ju  om de stora hälsoproblem som många fått lida av i samband med att hemmen och skolor och arbetsplatser har drabbats av  ”sjuka-hus sjukan”. Den problematiken är inte lätt att diagnostisera. Det finns oerhört många olika varianter av problem allt från direkta vattenskador till felaktiga materialval och brister i byggnadsteknik. Men den gemensamma nämnaren blir att människor blir sjuka, får obehag och konstiga symptom och har inte alltid haft lätt att få sin röst hörd . Idag finns det nog en stor förståelse för dessa hälsoproblem , men huvudorsaken kvarstår, vi fortsätter att bygga sjuka hus.

 

Fru talman !

Det går att ändra metoder om man vill. Och forskning pågår hela tiden. Men det är också fråga om attityder och ändring av dem.   Redan i min presentation av den tidigare motionen berättade jag om en projekt som Andningsförbundet i riket hade. Andningsförbundet är huvudorganisation för astmasjuka i Finland och har lagt mycket arbete i att föra fram vikten av god kvalitet i inomhusluften. De har även jobbat hårt med den tekniska sidan av problematiken och har möjlighet att ge sakkunnighjälp.  De byggde ett servicehus innefattande daghem, äldreservice samt boende.

Allt har gått i andan att bygga ett friskt hus. I projektet har ingått utbildning av alla som deltagit i byggandet från diversearbetaren till arkitekten. Som kuriositet kan nämnas att de till och med frivilligt bestämde att arbetsplatsen skulle vara rökfri.!

All material genomgår  ”hälsokontroll” . Man väljer de material som orsakar minsta möjliga skador för människan. Kontrollen att ytorna är torra innan man fortsätter med nästa fas är ytterst viktig. För snabba byggtider har ofta varit en betydande orsak till fuktskador och mögel. Samma kontrollant följer hela projektet och garanterar att det inte sker fel i skarvarna från ett moment till ett annat.

 

Man räknar med att för ett projekt av denna storlek blir det ca. fyra månader längre byggtid och att det blir ca 10  procent dyrare.  Men både tiden och pengarna kan i slutändan vara insparade om man slipper fukt- och materialskador i senare skede.

 

Jag anser att det t.ex. borde. vara förbjudet att fordra böter av entreprenören om ett projekt inte blir färdigt i tid . Den bestämmelsen gör ju att entreprenören är piskad att gå vidare med byggandet fast man kanske märker att det vore bättre att vänta tills t.ex. golvet torkar.

 

Fru talman!

Metoder är många, forskning pågår men det gäller för oss att ta tillvara på det och få tillstånd regelverk som garanterar att människor får bo, gå i skola och arbeta i lokaler som inte gör dem sjuka.

 

Den andra dimensionen av motionen är att byggandet sker på ett för miljön optimalt sätt så att vi kan garantera en hållbar utveckling och spara på naturresurserna. Detta gäller hela byggprocessen från placering av husen till val av material, uppvärmningssätt och handhavandet av byggavfall. Också här är det fråga om attitydförändringar , att redan i utbildning av byggjobbare få en grundinställning på miljötänkande. Visst görs det redan idag mycket och exempelvis återanvändning av byggmaterial har blivit populärt.  Det finns även  regelverk som reglerar detta men information kunde bli ännu bättre . Och de regelverk som finns gäller mera rivning av hus och mindre styr användningen av miljövänligt material.

 

Fru talman!

Jag önskar att social –och miljöutskottet behandlar ärendet  och att kan få landskapsregeringen att arbeta fram bättre arbets- och boendemiljöer för oss alla.

 

Jag föreslår att social- och miljöutskottet skulle använda den bok som Agenda 21 gav oss här i dag och som jag tyvärr inte hann titta på inför behandlingen i dag och där jag säkert skulle ha kunnat hitta mycket nyttigt. Jag hoppas att alla lagtingsledamöterna läser boken och tar vara på den kunskap som här finns när det gäller att bygga ett hållbart samhälle.

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

Det är en angelägen fråga som motionärerna lyfter och jag blev lite exalterad när jag läste boken som vi fick utdelad. Där ingår det mycket tankar kring detta med hållbart boende. Det är en mycket intressant bok vi har fått. Den skall bli bra att bruka i hängmattan under eventuellt lediga stunder. Jag skulle vilja säga att på den tiden när det begav sig, i slutet av förra seklet, får man väl säga, när jag var ansvarig minister för byggandet hade vi fokus på dessa frågor. Vi hade bl.a. ett seminarium en dag där vi hade flera föreläsare som berättade om just problemen med sjuka hus. Då i första hand med sådana som uppstod när material reagerade med varandra och när fukt kommer in fel i byggnader. Då blev slutsatsen att man skulle göra någonting som man kunde kalla för fuktdimensionering av byggnader. Det är ungefär som man gör hållfasthetsberäkningar för att inte byggnaderna skall rasa ihop; på samma sätt skulle man tvingas visa på hur man hanterar fukten i byggnaderna. Utan att gå in i detalj på det är det så här på Åland att vi har ett sådant klimat att vi har ingetdera. Vi har långa höstar och vårar med mycket regn och det regnar sällan rakt uppifrån utan ofta rakt från sidan när det tillika blåser storm. Det där ställer stora krav på våra byggnader, mycket större än i södra Sverige eller i norra Norrland, där man har ganska stabila väderförhållanden. Detta var tänkt att införas i samband med den nya plan- och bygglagen som avgavs till lagtinget, där det också fanns skrivningar om att det skulle vara en del av den åländska byggbestämmelsesamlingen. Det här skulle vara någonting nytt, detta begrepp finns inte någon annanstans och det förekom också diskussioner med en professor vid Chalmers, så det finns tydligen forskning och Åland kunde bli ett litet försöksområde för det här som sedan kunde implementeras i Norden, kanske i hela Europa, där det finns behov. Det är så att det är främst i våra breddgrader som behovet är stort.

 

Jag vill säga att det är en angelägen fråga och man borde från regeringens sida komma fram med den nya lagstiftningen så att man får just den här saken också belyst i den.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 11:

 

Ltl Åke Mattssons m.fl. hemställningsmotion angående ungdomsstraff. (HM 69/2004-2005).

 

Beslut om remiss till lagutskottet är tidigare fattat. Ärendet är bordlagt den 11.4. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Åke Mattsson:

Fru talman!

Varje brott måste få konsekvenser för gärningsperson, ju tidigare desto bättre. Utdömda påföljder bör framstå som rimliga med hänsyn till brottet och vara anpassade efter eventuellt tidigare brottslighet. Villkorliga fängelsedomar uppfattas idag som verkningslösa. Åtskilliga av de ungdomar som döms anser att de har klarat sig utan egentlig påföljd.

 

För flertalet utdöms den första kännbara påföljden först efter att de har en lång historia av norm- och lagöverträdelser bakom sig. Tyvärr är det så att många av ungdomar som sedan har avtjänat fängelsestraff upplever att de genomgått något som kan liknas vid en brottsskola.

 

För att komma till rätta med dessa problem har man på rikshåll infört en ny påföljd som infördes i strafflagen den 1.1.2005 "Ungdomsstraff". Det är en form av strängare villkorlig dom med syfte att förhindra att unga lagöverträdare övergår till ett liv i kriminalitet. Innehållet i ett ungdomsstraff och hur det avtjänas består av en stor del av sammanträden med övervakaren. Man fångar alltså upp ungdomar med risk för att bli gravt kriminella och försöker ge dem en påföljd samt försöker ge dem en hjälp tillbaka in i samhället. På samma gång som det är en påföljd är det också en ganska stor handledning och hjälp. Uppgifterna och programmet genomförs under övervakning och det är en orientering i arbetsliv och arbete. Övervakarens viktigaste uppgift är alltså att motivera den unga lagöverträdaren att förändra sig, att stödja och handleda honom och det här kommer att vara högst sex timmar per vecka. Varje avtjänad dag eller timme som man gör i samhällstjänsten kommer att motsvara en dags fängelse. Samtliga unga lagöverträdare skall tillsammans med övervakaren fullfölja åtgärdsprogrammet som kan vara ganska gediget. Det är diskussion om kriminalitet och det görs alltid i överensstämmelse med den unga kriminellas tidigare lagöverträdelser. Han lär sig problemlösning, sociala färdigheter, hantering av sin vrede, en del samhällskunskap och beteende i trafiken. Som polis kan man många gånger när man träffar på ungdomar som har kommit på glid i samhället och kommit lite fel vara förvånad över hur svag social kompetens och samhällskompetens man har. Man vet inte hur man skall söka ett jobb, man vet inte hur man skall bete sig inför vuxna när man kommer till en skola och när man hamnar i olika situationer, så det här kan vara ett bra tillfälle att ge dem en sista chans att komma på rätt. Det skall också vara orientering i arbetslivet där man utreder utbildningsmöjligheter och man försöker få till en studieplats som kan påbörjas under tiden som straffet avtjänas. På samma gång som det är ett straff, att man skall infinna sig på en viss plats, en viss tid och fullfölja saker och ting är det uteslutande till för den här ungdomens bästa. Vi kan notera från fångvårdsstyrelsen att det i Finland för närvarande finns ungefär 3.700 fångar, 50 mer än året före. Problemet är att våldsbrotten ökar. En tredjedel av dem som sitter i dag har blivit lagförda på grund av våldsbrott. Det är också största gruppen bland fångarna.

 

Narkotikabrott är också på stark uppgång sedan nittiotalet och det har sexfaldigats sedan början av nittiotalet. Hela 18 procent av dem som sitter inne i dag är narkotikarelaterade. Det är betydligt fler som kan ha narkotikaproblem och som därför har gjort sig skyldiga till olika brott.

 

Intressant är en undersökning av brottspåföljdsverket som ger vid handen att 35 procent av förstagångsintagna återvänder till fängelset efter det först avtjänade fängelsestraffet, men för den skull blir det bara en liten del som blir återkommande klienter. För varje nytt fängelsestraff är det ungefär en tredjedel som inte återkommer, så det är en väldigt liten grupp som blir kvar och blir klienter hos fängelsesystemet och det är de mest sjuka, fattiga och utslagna av vår vuxenbefolkningsdel. Det är en stor utmaning att försöka hantera det här problemet och komma till rätta med det.

Med anledning av det jag anfört föreslår vi i motionen att landskapsregeringen hemställer om att förhandlingar med kriminalvårdsväsendet förs så att ungdomsstraff effektivt kan verkställas på Åland och att nödvändiga blanketter och information finns att tillgå på svenska språket samt också att man kan köpa tjänster. Det finns nämligen ingen möjlighet att den enda person som för närvarande är anställd av kriminalvårdsväsendet i dag kan hantera en enda person utan det behöver vara så att man köper in olika tjänster så att man s.a.s. i en dialog förbereder möjligheten att döma någon till ungdomsstraff.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Unga lagöverträdare särbehandlas sedan en lång tid tillbaka, så de har kanske inte fått det straff som behövs utan det har getts villkorlig dom på villkorlig dom osv. Det är helt klart att någonting behöver göras och det tar sin tid. Här kommer ltl Åke Mattsson med en för mig ny sak och det var intressant. Jag funderar på hur man skall få det här att fungera hos oss. Hur skall vi ha det? Är det här den rätta saken vi behöver? Jag börjar också fundera på dessa sex timmar per dag som man skall jobba, om jag förstod ltl Åke Mattsson rätt. Skall man sedan bo hemma och det blir ett tillräckligt straff eller känns det som att ja, nu har jag vunnit mot samhället igen!  Ltl Åke Mattsson sade att brotten bland narkotikamissbrukarna har ökat och att man skulle kunna göra stora omändringar. Då funderar jag på om man inte först skulle kunna se om det finns någon möjlighet för oss, även om vi går in för lagstiftning, att börja se på om man kan döma till vård i stället för straff. Jag funderade också på hur liberalerna ser på detta med ungdomsbrotten. Den 11 april hade nämligen ltl Roger Eriksson en motion om förlikning i brottsmål och det här är en annan väg. Kanske vi först måste titta på hur vi vill ha det på Åland och hur vi skall föra detta innan vi tar kontakt med kriminalvårdsväsendet. Jag tror att det finns många olika och vi borde ha ett gemensamt mål på det hela.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Ungdomsstraff är ingenting som vi väljer på Åland eller inte. Det är domstolen som väljer när den dömer ungdomsstraff och då gäller det att vi skall vara förberedda på det att vi kan ta hand om det här så att det fungerar. Det har visat sig på många områden i fastlandet att ungdomsstraffet inte fungerat på grund av att myndigheter och runt omkring varande verksamheter inte har varit beredda att kunna hantera och ta hand om detta, så det har varit bortkastad tid, man har återfallit till kriminalitet. Det var en timme om dagen sex timmar i veckan; jag kanske sade fel, men det är den tiden. Det är meningen att man skall kunna ha ett jobb eller att man skall kunna studera under tiden som man avtjänar straffet. Det är ingenting som vi kan välja om vi vill ha eller inte utan det kommer hit. En viktig sak som jag inte nämnde med ungdomsstraffet är också det att det är väldigt snabbt, det skall verkställas omedelbart när domen trätt i laga kraft, men det som är speciellt med ungdomsstraffet är att man kan välja att avtjäna det redan före domen har vunnit laga kraft om man så kommer överens. Men det här är någonting som man inte väntar med utan det här skall sättas igång omedelbart och vara bra förberett när det döms ut.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Det här är någonting som jag anser att egentligen finns redan, nämligen fältarnas konsekvensprogram. Så fort man har haft polisförhör och ungdomen har erkänt brottet börjar man jobba med det. Det verkar vara ganska likt samhällstjänsten som jag vill påstå att i dag inte fungerar. Jag har själv fått lite konstiga samtal om just samhällstjänsten osv. Vi måste börja se på det som ltl Åke Mattsson själv skriver i sin motion, att ungdomar måste ta konsekvenserna och vi måste sätta oss ner och se vad det har för konsekvenser, blir det en tillräcklig konsekvens av det hela med ungdomsstraff osv.? Jag tycker att vi måste börja se vad vi kan göra av det, vi måste göra någonting för våra ungdomar. Det är nämligen så att ungdomarnas väg in i vuxenvärlden är lång och krokig – ibland kanske den blir lite för lång och krokig.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag vill påpeka än en gång, att det här är ingenting som vi här i lagtinget kan påverka eller göra någonting åt, utan när ungdomsstraffet döms ut får vi göra det bästa möjliga av det. Det är det som vi har motionerat om: att det skall finnas blanketter, att det skall fungera den dagen domstolen väljer det. Vi kan inte välja om den ger villkorlig dom eller ovillkorlig dom, än mindre om den ger ungdomsstraff. Jag håller med om att fältarnas konsekvensprogram är väldigt bra, för det var jag och Ola Nyqvist som i tiden startade upp det, så det fungerar och domstolarna är inte skyldiga att ta hänsyn till konsekvensprogrammet som fältarna har i dag, men det här är någonting som domstolen måste beakta och som gör att man också kan komma tillbaka och bli dömd till straff längre fram. Man ger ungdomarna en sista chans. Den dagen man ger ungdomarna chansen här på Åland skall vi ge dem bästa möjliga förutsättningar här, det skall inte vara så att vi tappar bort en ungdom som får den här chansen på grund av att myndigheterna här inte har tagit detta på allvar utan låtit det vara ogjort.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Jag tänkte säga någonting i det här ärendet därför att jag tyckte att det var ganska väl diskuterat redan, men jag kan inte bli att i alla fall komma med en åsikt i den här frågan när det gäller ungdomsstraff. Min erfarenhet har åtminstone givit vid handen att det största problemet när det gäller ungdomar och eventuella straffpåföljder är att tiden mellan det begångna brottet och domslut är för lång. Det blir en så väldigt lång tid mellan ett begånget brott och en avkunnad dom och detta gör att tiden för många känns väldigt lång plus att sedan när konsekvenserna av ett brott kommer så känns det för många som en gammal synd som man igen lyfter upp på bordet. Det kan i många fall slå negativt. Det har också påtalats flera gånger att det är viktigt att domstolarna fungerar snabbt när det gäller ungdomsbrottslighet och att framför allt åklagarämbetet och domstolen bör få tillräckliga resurser för att prioritera och utdöma eventuella ungdomsstraff så fort som möjligt.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 12 och nr 13:

 

Ltl Åke Mattssons m.fl. hemställningsmotion angående inrättande av polisstyrelse. (HM 71/2004-2005).

 

Ltl Åke Mattssons m.fl. hemställningsmotion angående inrättande av en polisbyrå. (HM 72/2004-2005).

 

Beslut om att behandlas ärendena i ett sammanhang är tidigare fattat. Det också tidigare fattat beslut att ärendena remitteras till lagutskottet. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Åke Mattsson:

Fru talman!

Motionen gäller inrättande av en polisstyrelse i den åländska polisverksamheten. Åland är en av de få autonomier i världen som har en helt egen poliskår. Polisen har en rad uppdrag i samhället. Den viktigaste är väl att förebygga brott, upprätthålla ordning samt utreda och beivra brott och därmed skapa trygghet och säkerhet för medborgarna.

 

Eftersom polisväsendet är en hörnpelare i rättssamhället är den rådande poliskrisen här på Åland synnerligen allvarlig. Vi vet att många människor känner stor oro och rädsla för att utsättas för brott. Att bli utsatt för brott innebär en allvarlig kränkning för de flesta. Det är inte svårt att sätta sig in i hur många av de här människorna känner sig. Senaste års dystra bild av kriser inom polisen skapar inte den trygghet som borde vara en självklarhet på fredens öar.

 

Problemen är inte nya, de är förskräckligt ålderstigna. Problemets kärna är välkänt sedan tidigare: det finns brister i polisens ledarskap. Jag anser att ledningen av polisorganisationen måste ses över så att tilltron till hela rättsväsendet förbättras. Arbetsmiljön inom polisen måste ses över med fokus på ledningsfrågor och kompetens. Om polisväsendet skall kunna byggas upp igen krävs lyhördhet för de verkliga behoven. Arbetet skall organiseras så att personalens hälsa kan bevaras. Det krävs nu politiskt initiativ för att komma till rätta med rådande missförhållanden. Som läget är i dag finns det ingen konkret politisk styrelse över Ålands polismyndighet. Det känns som en stor brist.

 

Polisväsendet förändras ständigt, det vet vi, verksamheten måste anpassas hela tiden till förändringar i vår omgivning. Emellanåt måste också organisationen förändras så att den passar in i verksamheten. Viktigt är att fundera på hur samhället kan få maximal allmännytta av de polisresurser som faktiskt finns här i landskapet. En fråga som vi bör ställas oss är: Gör polisutbildade rätt saker?

 

För ledningen av polismyndigheten på Åland bör det införas en polisstyrelse. Denna kan bestå av polischefen, hans ställföreträdare och ett antal utvalda ledamöter med uppgift att organisera och utveckla polisarbetet samt precisera landskapets mål för åländsk polisverksamhet. Det är nämligen just det som vi behöver ha när vi har en egen poliskår, en åländsk polisverksamhet.

 

Jag är förvånad över att man har överlåtit polisstyrelsen till en enda person. Jag har själv uppdrag inom den kommunala socialverksamheten och jag vet genom min familj hur skolverksamheten fungerar. Jag slås dagligen av hur viktigt det är att en kommundirektör, socialsekreterare eller skoldirektör har en styrelse som de kan diskutera och bolla problem med, att man kan samarbeta vid framtida planering osv. Det här ger också en trygghet för personalen. Förändringen sker öppet i en påverkbar process. Det är inte så att statistik och andra uppgifter som ofta helt saknar verklighetsförankring är det som ligger till grund utan det är också mycket kunskap och kundinformation. Ser man överallt: skolorna har egen direktion, det är väldigt få organisationer i vårt samhälle som inte har en styrsel eller en ledning, men man anser att polismyndigheten på Åland skall klara sig med det. Någon kan hävda att det i och för sig finns en polisdelegation. Jag har jobbat som polis sedan 1975 och jag har pratat med andra poliser och jag har aldrig personligen upplevt att jag har haft någon nytta eller stöd av polisdelegationen. Den är väldigt tandlös i och med att den inte har någon beslutanderätt, men däremot är det väldigt många gånger som man har använt polisdelegationen till att begrava ärenden i. Är det så att man får ett positivt besked från delegationen har de ändå ingenting att besluta om; är det negativt, att de säger ifrån, tar man det till sig och följer det ganska bra, om det passar ändamålet för den som har fört dit ärendena.

 

En styrelse kan arbeta med budgeten, inriktningsmål, brottsförebyggande råd, skärgårdspolisfrågor, skall vi ha ett kontor i Godby? Hur är det med ett polishus, hur skall det vara för att det skall fungera? Jag återkommer till dessa frågor.

 

Åland är alltså unikt i världen med egen poliskår. Men för att vi som bor i landskapet skall kunna dra någon fördel av det är det så att allmänheten och förtroendevalda bör ha en insikt och möjlighet att påverka organisationen. Ett rättssamhälles uppbyggnad är en långsiktig process som förutsätter att allmänheten har insyn.

 

Om man ser på den finska organisationen är det statsrådet som styr polisverksamheten enligt det mål som ingår i regeringsprogrammet och det principbeslut som godkänts av statsrådet. Sedan är det inrikesministeriet som leder polisverksamheten över hela landet. Organisationen har tre nivåer: inrikesministeriet, det är så underställt en länsledning och så är det lokala polisverksamheten i varje enskilt polisdistrikt som har en egen ledning.

 

Landskapet Ålands polisdistrikt är självständigt enligt uppgifter från inrikesministeriet och där rapporterar man till förvaltningsmyndigheterna på Åland. Den riksomfattande polisverksamheten på Åland sköts av centralkriminalpolisen. Inrikesministeriet tar också övergripande verksamhetsberättelser och polisens årsberättelser som man jobbar efter: har man uppfyllt målen och var ligger man? Jag känner inte till att vi har någonting liknande på Åland.

 

Huvuduppgiften för en polisstyrelse bör vara att utöva medborgerlig insyn och kontroll. Styrelsen bör biträda myndighetens chef och föreslå för honom de åtgärder som styrelsen finner motiverade.

 

Med hänsyn till den betydelse som polisen har på grund av sina befogenheter att utöva tvång gör kravet på insyn sig särskilt starkt. Det gäller inte bara att myndigheten uppnår de kvalitetsmål och den omfattning av polisverksamheten som man vill utan det är minst lika betydelsefullt att verksamheten prövas ur ett medborgarperspektiv, att medborgarna har full insyn i vad som händer, vad är det som sker där. Är det så att det är stölder på Ålands polismyndighet så skall det komma till allmän kännedom. Det är ingenting som skall mörkas bort utan man skall ha allting klart och tydligt i sådana fall. De frågor som skall gälla är för det första frågor om planering och inriktning av verksamheten och ekonomi och sedan viktiga frågor som rör hela polismyndighetens organisation. Polisstyrelsen bör ha insyn i polisverksamheten och kontrollera att den bedrivs i enlighet med de prioriteringar och riktlinjer som landskapsregeringen anger. Den skall se till att polisarbetet bedrivs effektivt och uppfyller rättssäkerhetens krav och att förvaltningen fungerar väl i överensstämmelse med hela den verksamhet som har planerats. För att hålla koll på detta bör polisstyrelsen årligen utvärdera hela polisverksamheten och därvid redovisa eventuella behov av förändringar och förändringarnas konsekvenser. Polisstyrelsen skall se till att verksamheten är organiserad på ett sätt att den är samordnad med andra verksamheter i landskapet, som tull, sjöbevakning, skola, trafikavdelning, social verksamhet och även med verksamheter utanför landskapet.

 

Man skall också se till att goda arbetsförhållanden finns på arbetsplatsen utan mobbning och ta till vara och utveckla de anställdas kompetens och erfarenhet. Man skall se till att anställda är väl förtrogna med de mål som har satts upp för verksamheten. Man bör också ha hand om disciplinansvar, avskedande, uppsägning, avstängning osv. inom polisväsendet.

 

Om det är så målet för verksamheten inte uppnås eller om verksamheten inom polisen inte bedrivs på ett tillfredsställande sätt skall polisstyrelsen påverka det genom anmärkningar eller försöka åstadkomma rättelser. Vid behov skall naturligtvis landskapsregeringen kopplas in. Den skall också se till att alla chefer inom polisen får den kompetensutveckling som behövs inom deras verksamhetsområde. Det är också viktigt att utveckla en modell för chefsförsörjningen som tillåter att det rekryteras och utvecklas rätt chefer som behöver anpassas till det åländska polisväsendet. Naturligtvis skall man också långsiktigt uppställa fokusmål för polisen, i och för sig årliga också, men även tioårsplaner. Där gäller att gå igenom våldsbrottsligheten, ekonomisk brottslighet, narkotikabrottslighet, trafik osv.

 

Som det är i dag har alltid ett ansvar lagts på polismästaren. Jag anser att det är helt orimligt att en person skall belastas med allt det ansvar som det innebär att leda en självstyrd poliskår.

 

Det bör påpekas, att polisstyrelsen inte skall arbeta med sådant som rör det egentliga operativa polisarbetet. Beslutanderätten bör ligga hos myndighetschefen i de frågorna. Det är, som sagt, viktigt att polisstyrelsen inriktar sig på långsiktiga frågor av väsentlig art.

 

Polisstyrelsens ledamöter kan på olika sätt informera sig om polisarbetet, dels genom att begära att polischefen själv eller annan personal lämnar särskild redovisning vad som gäller verksamheten och ekonomin eller på annat sätt vid olika tillfällen genom olika höranden eller besök följer polisarbetet. Till ledamöter i en polisstyrelse kan utses personer med särskilt intresse för polisverksamheten eller kunskap som kan vara till nytta för denna. Det gäller bl.a. områdena ekonomi, personaladministrativa rutiner, förbindelsetjänster, larmrutiner, beväpning, övrig utrustning som polispersonal har: skall polisen på Åland vara beväpnad hela tiden? Skall alla poliser vara beväpnade? Vilken typ av beväpning skall det vara? Kan man skaffa skjutvapen som inte skadar som är pistol men ändå är effektivare än batonger? Säkerheten i samband med automatisk databehandling bör man ha kunskap i. Gemensamma informationssystem för polisen på Åland och i Finland. Polismyndighetens samarbete med utländska brottsbekämpande myndigheter och andra organ och framför allt rekryteringsverksamheten inom polisen: vad vill vi ha för poliser på Åland, är det samma som i hela riket eller har vi speciella behov av poliserna här på Åland? Vi skall naturligtvis se till att man hushållar med landskapets medel. Vi skall se till att allmähetens och andras kontakter med myndigheten underlättas genom god service och tillgänglighet samt att myndighetens organisation är så utformad att det är lätt att kontrollera den på ett betryggande sätt. Naturligtvis skall man skapa kontakt med medborgarna och främja informationsutbytet ute i kommunerna. Vi har också språkproblemen, att vi får undervisning på rätt språk, specialundervisning av någon som är insatt i det här ordentligt. Utbildningen bör tittas över: var skall vi utbilda och hur skall vi ha utbildningen.

 

Det kan också många gånger vara ganska banala frågor, som t.ex. utformningen av ett tillstånd, hur länge ett diskotek skall vara öppet, som kan vara prejudicerande eller under vilka förutsättningar skall en biltävling ordnas osv. Det kan också vara en sådan sak som polisdelegationen tar hänsyn till.

 

Med anledning av det som jag har anfört här anhåller jag om att lagtinget hos landskapsregeringen hemställer om att nödvändiga lagändringar vidtar så att en polisstyrelse för landskapets polisförvaltning kan inrättas.

 

Fru talman!

Jag har ytterligare en motion som behandlas nu vid samma tillfälle. Det gäller inrättandet av en polisbyrå. Det är ganska nära en polisstyrelse, men det är ändå inte riktigt samma sak. Ålands ställning med ett lagstiftande parlament med en egen polismyndighet är, som vi tidigare har sagt här, unikt i världen med beaktande av landskapets storlek framför allt. Beredning för tillämpning och övervakning av den lagstiftning som kommer från landskapsförvaltningen har hittills till stora delar skötts av polismyndigheten. Revideringen av självstyrelselagen 1991 gav Ålands lagstiftningsbehörighet på en rad områden som berör polisen. Integreringen med EU:s lagstiftning och de komplicerade behörighetsfrågor som finns i landskapet har medfört att polismyndigheten nu har ett orealistiskt stort lagberedningsarbete. Polismästaren är den som under en lång rad år ensam har haft ansvaret för dessa uppgifter som i riket ankommer på inrikesministeriets polisavdelning och på länsstyrelsens polisavdelning. Detta har lett till att ledarskapsarbetet har blivit lidande. Det har också naturligtvis gett ett betydande merarbete för polisens hela ledningsgrupp. Jag vill poängtera, att det finns ingen som ifrågasätter polismästarens kompetens på detta område. Han är väldigt duktig och har hanterat den här frågan väldigt bra så här långt. Men polisledningen måste få använda sin tid till att leda och verka med egentligt polisarbete.

 

Med beaktande av rättssäkerheten är det viktigt att tjänstemän som har i uppdrag att övervaka att lagen efterföljs har ett lagligt och väl underbyggt tillämpningsunderlag. Detta gäller inte bara polisen utan även motorfordonsbyrån, gränsbevakningen, tullen m.fl. myndigheter. Polisbyrån som bör inrättas vid landskapsregeringen bör i samarbete med berörda parter arbeta med tillämpningen av lagstiftningsfrågor, utfärda anvisningar, föreskrifter, ordna utbildningar, ge utlåtanden i nationella och internationella polisfrågor samt vara rådgivare för eventuell polisstyrelse.

 

Med anledning av det anförda föreslår vi att lagtinget  hos landskapsregeringen hemställer om att landskapsregeringen inrättar en polisbyrå.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Det är två stycken synnerligen aktuella motioner som ltl Åke Mattsson har förelagt lagtinget för diskussion, nämligen inrättande av en polisbyrå och inrättande av en polisstyrelse. De här sakerna diskuteras både inom landskapsförvaltningen/landskapsregeringen och även inom den nuvarande polisdelegationen.

 

Men före jag går in på själva sakfrågorna, fru talman, måste jag säga att jag reagerade lite på ltl Åke Mattssons inledning, att den åländska befolkningen känner otrygghet; han vidareutvecklar det lite grann också och följde upp med att det är kris inom polisen. Detta gav en väldigt negativ bild av vårt samhälle och människornas situation här. Den här frågan hade vi faktiskt upp till diskussion i den nuvarande polisdelegationen för ca en och en halv månad sedan. Polisdelegationens uppgift är nämligen att förmedla allmänhetens synpunkter och uppfattningar om polisen verksamhet till polisledningen. Ingen av de närvarande ledamöterna i polisdelegationen hade någon sådan kritik att framföra till polisen, utan man ansåg att polisen nog i sitt arbete fungerar på ett sådant sätt att den åländska befolkningen känner trygghet att man har en bra poliskår på Åland.

 

Vi har haft och har rekryteringsproblem framför allt när det gäller utredningssidan och det har varit mycket diskussion om dem, inte minst i offentligheten. Jag vågar dock påstå att både polisdelegationen och polisledningen samt landskapsregeringen gör vad vi kan för att försöka komma till rätta med de här sakerna så att vi skall få en så bra rekryteringssituation som möjligt så att både ordningssidan och utredningssidan får de resurser som behövs. Det som vi är överens om är att totalt sett har polisen på Åland en tillräcklig ekonomisk resurs och ett tillräckligt antal tjänster; problemet har varit att få en jämn besättning på det sättet att också utredningssidan skall ha tillräckliga resurser. De sakerna jobbas det med för tillfället.

 

Annars, fru talman, så rent principiellt tycker jag att man skall ha ett öppet sinnelag när det gäller motionerna som ltl Åke Mattsson har lagt, nämligen om en polisstyrelse och en polisbyrå. Det tilltalar mig så här strukturellt att det skulle vara väldigt snyggt och stilenligt om vi skulle kunna bygga upp det så på Åland också. Samtidigt är det, som ltl Åke Mattsson sade, att vi har en unik autonomi och då gäler det också att se till att vi hittar egna lösningar som gör att vi kan fungera så rationellt och effektivt som möjligt också. Det här med polisstyrelse och polisbyrå är att vi kopierar lite systemen från större sammanhang och bygger upp det och det är på det sättet helt korrekt och riktigt. I dag har vi en situation med att vi har en polisdelegation och även om ltl Åke Mattsson gav en väldigt negativ bild också av polisdelegationen, att sedan 1975 ingen nytta av polisdelegationen, så vill jag ändå kontra med att säga att polisdelegationen har under de år jag har varit med haft ett flertal diskussioner med ltl Åke Mattsson som polisman och vi har haft stor glädje av den information och den kunskap som han har förmedlat i den egenskapen till polisdelegationen när vi har diskuterat, så vi har i varje fall varit nöjda för vår del med polisman Mattssons arbete.

 

När det gäller polisdelegationen är det så att vi har ett ärende aktuellt och ltl Åke Mattssons kollega, som sitter alldeles bredvid just nu, ltl Mats Perämaa, driver hårt i polisdelegationen just frågan om att utvärdera polisdelegationens arbete och tyvärr på grund av byte av ordförande och rekryteringsfrågan som vi har fokuserat på under våren så har det ärendet blivit bordlagt och framskjutet. Jag tror att man kan vara så ärlig också i det här sammanhanget – ltl Mats Perämaa får rätta mig om jag har fel – att det kanske finns lite delade åsikter också i polisdelegationen om huruvida det är delegationens arbete och uppgift att göra det här, men jag har själv ett öppet sinnelag för jag tycker att vi skall försöka utveckla verksamheten på bästa möjliga sätt och det är ingenting som säger att det som har varit är det bästa och så skall det alltid vara utan vi skall se nu vad vi kan göra. Vi har bl.a. planerat in att göra en studieresa västerut för att se hur man organiserar och arbetar i polisverksamheten där och kan få lite mera kött på benen i vårt eget arbete när det gäller de här sakerna.

 

Samtidigt vill jag också lyfta fram, även om ltl Åke Mattsson tyckte att polisdelegationen är lite tandlös, att på ett sätt, jämfört med alla de uppgifter som ltl Åke Mattsson ville lägga på polisstyrelsen, så har naturligtvis den nuvarande delegationen begränsade möjligheter, men till polisdelegationens särskilda uppgifter hör faktiskt att följa polisens verksamhet och att initiativ till att utveckla polisens verksamhet samt att avge utlåtande i ärenden som gäller polisen samt att handlägga till delegationens kännedom inkomna ärenden. Det är väl också lite grann upp till polisdelegationen s.a.s. att ta sig utrymme och ta sig lite mera befogenheter. Vi får väl ta till oss kritiken som vi har fått här i dag, ltl Mats Perämaa och jag, och försöka skärpa till oss lite grann i vårt arbete!

 

Jag är som sagt öppen för att diskutera att ettdera gå över till en polisstyrelse eller att polisdelegationens arbete skulle kunna utvecklas och skulle kunna ges mera befogenheter därför att jag tror att det skulle vara ett steg i rätt riktning. Samtidigt vill jag ändå framhålla att dagens situationen med en polisdelegation, där oftast lantrådet, som är ansvarigt för polisärenden i landskapsregeringen, sitter som ordförande, kanslichefen, som är högsta ansvariga tjänsteman också har medverkat aktivt speciellt nu på de senaste mötena och inom polisen är det polismästaren och överkommissarien som ständigt är med. På det sättet har man en kontakt både till landskapsregeringen, kansliavdelningen och också en kontakt in till polismyndigheten och till den ledningsgrupp som finns inom polismyndigheten. Jag tycker nog att det finns ett system i dag också som bör kunna fungera om alla faktiskt lägger manken till och gör sitt bästa.

 

Ltl Åke Mattsson sade att den huvudsakliga uppgiften för en polisstyrelse skulle vara att ge medborgerlig insyn och kontroll. Där tycker jag att det tangerar helt och hållet det som polisdelegationen i dag sysslar med, för det är medborgerlig insyn och kontroll i polisverksamheten och att kunna vara ett bollplank också för polisen och kunna ge feed-back när olika händelser sker i samhället. Ett sådant fall kan man säga att var den i media uppmärksammade diskussionen om när polisen valde att inte ingripa på en fest. Polisdelegationen fyllde sin funktion där och vi meddelade att det här är inte ett sätt som vi tycker att polisen skall fungera på utan vi tycker att man skall ha en aktivare roll i sådana här sammanhang. På det sättet tycker jag att polisdelegationen har fungerat och gett den signal som vi uppfattar att samhället vill ge till polisen.

 

Fru talman!

När det gäller polisbyrån är det en riktig beskrivning som ltl Åke Mattsson ger att polismästaren har fått eller varit tvungen, hur man skall uttrycka sig, att jobba mycket med juridiska frågor och lagberedningsfrågor. Där har jag sagt i offentligheten, och det står jag för, att min uppfattning är den att kansliavdelningen bör ta på sig en större del av det här arbetet, kansliavdelningen i kombination med lagberedningen, så att polisen skall mera kunna syssla med sin operativa verksamhet. Jag tycker inte att vi skall behöva inrätta en speciell polisbyrå; det blir ändå sist och slutligen lite kosmetik av det hela. Det är kansliavdelningen som har det här ansvaret i dag och det gäller bara för oss att se till att vi får rätt prioritering och tillräckliga resurser så skall också det arbetet kunna fungera.

Fru talman! Avslutningsvis tycker jag det är intressant att ltl Åke Mattsson tar upp de båda motionerna om polisstyrelse och polisbyrå för då får vi också en lite mera allmän debatt kring de här frågorna så att vi sedan när vi sätter ner fötterna i de här frågorna också känner att vi har ett så brett stöd som möjligt och att de blir ordentlig belysta från olika håll.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

När det gäller påståendet att det finns en negativ uppfattning om polisen just nu, att man inte klarar sina arbetsuppgifter är det väl den kontakten jag har haft med allmänheten. Jag har fått framföra till polisdelegationen att det är folk som tar kontakt med mig, man hinner inte med brottsutredningar i den omfattningen som man borde och man känner inte igen ingripandena som kan variera lite från fall till fall, man upplever kanske att vi inte har en åländsk polis utan vi har en fastländsk polis. Det behöver inte vara något negativt om det är så att vi bestämmer att vi skall ha det så. Jag sade att polisdelegationen är tandlös; jag kan mycket väl acceptera om det är så att man tar hela polisdelegationen i dag och gör om den till en polisstyrelse som får makt och befogenheter att styra över polisen och dess polismästare. Det är det jag efterlyser, att allmänheten skall ha insyn, att man kommer åt att börja jobba på det sättet. Jag är inte kritisk direkt till de personer som sitter där, de gör så gott de kan och det har de gjort hela tiden. När det gäller min kritik mot polisdelegationen har jag haft kontakt med övriga poliser och pratat med dem, att har ni någonsin haft någon nytta av polisdelegationen, har ni känt att de har varit stöd för er och tycker ni att de fyller någon funktion och svaret jag har fått är enhetligt. Jag har inte träffat en enda polis ännu – kanske någon hör av sig efter det här anförandet och säger att de tycker att det har varit bra – så det är kanske negativt ändå att man välkomnar en annan form av styrelse. Däremot kan jag inte säga att poliserna helt öppenhjärtligt tar emot en massa politiker som kommer att styra, det finns delade meningar där också, så jag kanske är ganska ensam som anser att politikerna skall ta över helt och hållet, men jag har en känsla av att arbetet i utskotten och hur man går vidare där skulle vara ett sätt också för en polisstyrelse att jobba i olika frågor och komma vidare. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

När det gäller frågan om att utredningar släpar efter är det en frågeställning som vi har diskuterat ganska mycket i den nuvarande polisdelegationen och konstaterat att så är fallet, att det finns en eftersläpning som är frustrerande både för de medborgare som det berör och också för de poliser och de som har ansvaret för den uppgiften inom polismyndigheten. Just därför försöker vi förbättra rekryteringsmöjligheterna till utredningssidan så att man skulle kunna få full besättning där också, för då skulle vi i varje fall ha bättre möjligheter att komma ikapp med utredningarna. Det är inget försvar men det är ändå en förklaring av verkligheten och det är den att den s.k. eftersläpning, om vi kallar den för det, som vi har på Åland är inte större än vad den är på andra områden och jag brukar få den förklaringen att när vi har det som värst här på Åland – minst bemannat och släpar efter mest – då är det egentligen så som man har det som bäst i våra omkringliggande regioner i Sverige och i Finland. Vi måste också komma ihåg att vi är vana vid att vi skall ha en ganska hög nivå här på Åland när det gäller olika verksamheter. Med detta inte sagt att vi inte skall se till att vi blir så bra som möjligt.

 

Herr talman!

Ltl Åke Mattsson sade att vi har en fastländsk polis, och det bekymrar mig lite om det finns sådan kritik mot polisverksamheten för det är absolut någonting som vi skall ta upp på nästa polisdelegationsmöte och diskutera i sådana fall. Vi har en egen åländsk polismyndighet och vi skall ha en egen åländsk profil och där tycker jag att både lagtinget och landskapsregeringen har varit väldigt tydliga i våra beslut och våra riktlinjer som vi har givit. Jag tackar för den informationen och skall vidareföra den på lämpligt sätt.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Det var en fråga som jag tog upp om att utredningar släpar efter och det finns också andra saker som man ifrågasätter. En viktig fråga som jag borde ha tagit upp i anförandet och som jag vill trycka på ganska hårt är: Vad är ett bra polisarbete? I dagens läge är det en polismästare ensam som bestämmer om det är ett bra polisarbete. Mitt narkotikaarbete var inte bra. Jag har aldrig fått någon respons eller någonting från polisledningen att jag har gjort ett bra polisarbete, men allmänheten hade en helt annan uppfattning och det finns många andra som har samma  tryck på sig som enskild arbetstagare också från polisens sida. Skulle det finnas en polisstyrelse med udd och kraft så var det den som avgjorde: vad är ett bra polisarbete, vilken polis vill vi ha på Åland. Jag är glad för det positiva mottagande som jag har fått från lantrådet i det här sammanhanget och jag är också nöjd med det samarbete jag har haft med polisdelegationen. Jag kanske borde ha uttryckt det lite tydligare också att vi har diskuterat i delegationen i en positiv anda. Jag har inte känt att det har fört mitt arbete fram någonting alls, snarare tvärtom, det resulterade i att jag blev avstängd från polisarbetet och deporterad till centralkriminalpolisen. Det kan hända att det var jag som hade fel där också, det är inte alltid som man får saker och ting att fungera som man vill. Vad gäller att titta på andra områden skall vi inte uppfinna hjulet själva här hela tiden, det är vi för små till, vi måste titta på våra närområden och ta de små pärlorna som finns på varje ställe och använda dem på bästa möjliga sätt. Jag tror att det är ganska viktigt för oss. Skall vi börja med allting från scratch lam det bli ganska besvärligt.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

När det gäller det sista som ltl Åke Mattsson sade, att vi skall inte uppfinna hjulet på nytt, håller jag helt och hållet med om. Det är därför som jag har haft ett ganska öppet sinnelag också när det gäller att både hantera och diskutera dessa två motioner. Samtidigt som man har ett öppet sinnelag och skall kunna ta fungerande modeller måste man också kunna utgå från den verkliga situationen som vi redan har här på Åland och se att är det någonting som vi kan förändra i den som gör att det blir tillräckligt bra eller skall man gå över till det redan uppfunna hjulet och ta den modellen. Här har jag själv inte bestämt mig var jag skall sätta ner foten, men jag tycker att man skall vara försiktig och pröva sig fram och se hur vi kan utveckla befintliga ledningsmodeller och strukturer som vi har, för jag tror faktiskt att de sist och slutligen är för åländska förhållanden relativt välfungerande och framför allt kostnadseffektiva modeller, och det är någonting som vi i vårt arbete i landskapsregeringen alltid i dag måste sätta väldigt stor vikt vid också.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Herr talman!

Eftersom lantrådets anförande i mycket härrörde sig till ltl Åke Mattssons huvudanförande kommer min replik att lite utgå från det också. Jag uppfattade det så att ltl Åke Mattsson som svar till lantrådet ändå förde fram en kritik närmast mot polisdelegationens möjligheter att utöva bestämmande, inte till de personer som har suttit i polisdelegationen nu och framför allt tidigare. Det som också sades att ltl Åke Mattsson skulle ha uttryckt att det är en kris i hur ålänningarna ser på polisverksamheten och att detta inte har diskuterats på det viset i polisdelegationen. Det sade lantrådet, och så är det säkert – det har framkommit i debatten att jag också sitter där – men däremot har polisdelegationen nu vid många sammanträden diskuterat den interna personella situationen hos polisen, vilken också har fått belysning via media, att det finns problem där och det finns många sätt att se på hur man borde driva polisverksamheten vidare. Det har diskuterats väldigt mycket och sist i samband med att polisen kanske underlät att närmare undersöka en drogsituation där det fanns en anmälan om att någonting höll på att ske. Det diskuterades mycket. Polisdelegationen ser inte heller att den här situationen är problemfri. Det finns nog orsak att diskutera det här mycket. Problemet är ändå det att det som polisdelegationen framför aldrig kan komma till något formellt beslut, det blir bara synpunkter och det är det vi måste komma ifrån enligt det här förslaget.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

Det kan vara svårt att tillägga någonting bra när ltl Åke Mattsson har pratat om polisen eftersom det var ganska fullödigt och det var i mycket väsentligt sådant som jag stöder. Jag har haft mycket diskussioner med ltl Åke Mattsson både före och efter hans början här i lagtinget. Jag vill ändå ge min syn på problematiken med polisen.

 

För det första är det så att Åland har behörighet över polisen, det ingår i självstyrelsen. Det är någonting av en juvel i självstyrelsekronan, det är någonting man förundras över när man kommer hit från vida världen och besöker oss. Men vad gör vi då med juvelen? Putsar vi på den och framhäver den eller gör vi det inte? Jag skulle säga att vi inte gör det utan Ålands polismyndighet är bara en kopia av finsk polis och det är t.o.m. en dålig kopia i många avseenden, vill jag säga. Vad beror det på? Det beror dels på att man inte har satt fokus på att utveckla Ålands polismyndighet till någonting med en åländsk profil. Detta kan sedan i sin tur skyllas på många olika saker och jag tror att en viktig sak är att man inte har de resurserna inom polisen, man har visserligen tillräckligt många tjänster för att upprätthålla polisverksamhet, men allt utvecklingsarbete i dag koncentreras till polismästaren. Oavsett hurudan krutuppfinnare polismästaren än är kan omöjligt en person hinna med att dels leda polismyndigheten i allt vad det innebär och också fundera på framtiden. Därför tror jag att själva sakfrågan här att inrätta en polisstyrelse är mycket viktig för att komma vidare med utvecklingen överlag; annars hinner man bara vara en kopia och i värsta fall hinner man inte det heller utan man blir en dålig kopia av den finska polisen. Därmed inte sagt att finsk polis är dåligt, tvärtom, är den finländska polisen bra på många sätt och det finländska rättsväsendet är föredömligt på många vis. Men jag tycker att på Åland skall vi ha en egen profil på polisen, och detta både internt och externt. Om man ser internt skall man ställa just sådana frågor som ltl Åke Mattsson ställde: vilken typ av poliser skall vi ha? Skall vi ha sådana här fyrkantiga RoboCop-poliser med så mycket grejer runt bältet att de knappt kommer in i polisbilen eller skall vi ha en annan typ av poliser på det demilitariserade fredliga Åland? Skall vi ha en mjukare form på poliserna? Skall vi t.ex. ha som  i Norge där man inte har vapen? Varför klarar man av det i Norge och inte här? Sådana frågor tycker jag man skall ställa. Hur skall polisen arbeta? Skall man satsa mer på förebyggande? Skall man vara mera ute i samhället, s.k. sociala poliser? Det är också sådana frågor som motionären har nämnt.

 

Hur skall polisens profil se ut externt? Skall vi ha samma utseende på polisbilarna på Åland som i Finland? Det här är en symbolfråga, men det säger ganska mycket att vi faktiskt har exakt samma utseende som i Finland. Om inte polisbilarna kan ha ett annat utseende, hur skall då verksamheten, profilen och inriktningen på polisens profil kunna vara en annan? Sådana frågor tycker jag, herr talman, är av stor vikt att ställa.

 

Man bör alltså satsa mer på utvecklingsarbete inom polismyndigheten. Det finns många poliser som har mycket idéer och det är inte heller sagt att alla dessa idéer är kloka, men i dag är polisen organiserad så att det är locket på med sådant. Polisdelegationen finns, men den är, som sades här, tandlös och den har ingen reell makt utan det är en institution där man kan diskutera lite om det kracklar och om allmänheten har några åsikter om polisen, men mest är det nog ett tillfälle att dricka kaffe och äta bulle, som jag hörde att någon hade sagt om polisdelegationen. När det gäller utvecklingsarbetet har det i flera omgångar ropats på hjälp från polisen, det känner vi alla till och det har inte, vill jag påstå, hörsammats tillräckligt från landskapsregeringens sida. Jag efterlyste åtgärder i rambudgetsdiskussionen men utan att få svar och i rambudgeten som skall visa på de politiska åtgärder som skall göras för flera år framåt lyser det här starkt med sin frånvaro; det finns inte ens någonting nämnt om att det skulle vara problem hos polisen.

 

Det är alltså ytterst angeläget att man skulle komma med ett helhetsgrepp från landskapsregeringen hit till lagtinget så att vi skulle få diskutera och att man verkligen skulle förnya. Det hjälper inte att ratta på kranarna om det är stock i ledningen, man måste byta ut ledningen, man måste få en förnyad organisation. Det kan hända att man till viss del måste kopiera sådant som görs österut eller västerut, men det tycker jag att inte är någon fara, man skall däremot inte överbyråkratisera utan man skall sköta det rationellt. Det är inte att överbyråkratisera att införa en polisstyrelse som får befogenhet och kompetens att leda och utveckla polisens verksamhet. Det tycker inte jag utan det skall vi satsa på, vi skall putsa upp den juvel som vi har i vår självstyrelsekrona och inte låta den förgås som vi gör i dag.

 

Jag hoppas alltså att man från landskapsregeringens sida tar ett helhetsgrepp och hörsammar motionerna samt de förslag som kommer från polisen själv. Det är viktigt att ta det bästa av öst och väst och införa det på Åland och kanske visa på att man kan ha polisverksamhet på litet eget sätt, kanske det kan bli så att polisen inte blir intressant bara för att vi har behörighet, utan den blir intressant för att den har en annan inriktning. Jag tror alltså att det finns mycket att göra där.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag får tacka för ltl Danne Sundmans understöd. Vi är till stora delar överens. Det är uniformer och sådant som vi kan ha lite olika uppfattningar om, men annars har vi till stora delar en samsyn i denna fråga att någonting måste göras och detta med det snaraste.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Ltl Danne Sundman sade att i rambudgeten sägs det ingenting speciellt om polisverksamheten. Jag tycker ändå att det är skäl att i det här sammanhanget framhålla två viktiga grundläggande saker: för det första att när det gäller den totala ekonomiska resursen som ges till polisverksamhet på Åland anses den av alla tillräcklig. Det har alltså inte funnits någon att säga att den skall ändras uppåt eller ner utan det är en verksamhet som fortsätter ekonomiskt och resursmässigt på den nivå som vi har i dag. Den andra saken är en fråga som har lite farit hit och dit under årens lopp och in och ut ur de olika budgeterna, nämligen skall polisverksamheten få en nybyggnation här i Mariehamn. Den frågan har vi nu tagit ställning till så att polisen skall få förbättrade utrymmen, nämligen en tillbyggnad och utbyggnad av det polishus där man finns i dag.

 

Herr talman!

Det som jag ser som en av våra utmaningar när det gäller polisverksamheten och som vi nog har anledning att gnugga våra geniknölar både i landskapsregeringen och inom polismyndigheten, gärna här i lagtinget också, är hur vi i framtiden skall klara polisverksamheten i skärgården. Enligt lagen skall det finnas polisverksamhet i skärgården och skärgårdsborna har precis samma rätt till trygghet året runt som man har om man bor i Mariehamn eller på övriga fasta Åland. Vi har en teoretisk situation där vi har polistjänster i dag ute i skärgården, men vi kan inte få dem besatta därför att det är ingen som söker dem. Här måste vi kanske se om vi kan hitta någon egen åländsk modell för hur vi i framtiden skall kunna sköta polisverksamheten på ett så bra sätt som möjligt också i den åländska skärgården. Jag tror att vi här måste hjälpas åt och försöka vara så kreativa som möjligt. Där är det sant att den nuvarande modellen tyvärr inte fungerar.

 

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Jag efterlyser mera ekonomiska resurser. Det stämmer mycket riktigt som lantrådet säger att det finns upptaget ekonomiska resurser till polisen i rambudgeten. Jag tror att man kan göra mera inom befintliga resurser än vad som görs i dag när det gäller utvecklingsarbetet. Det behöver s.a.s. inte kosta någonting mera. När det gäller skärgärdspoliserna har man löst det genom att ingå en överenskommelseförordning med sjöbevakningen, vilket jag har varit lite kritisk till. Det tar bort behovet av skärgårdspoliser på sätt och vis eftersom sjöbevakningen finns där. Där måste man nog diskutera den självstyrelsesymboliska verkan som det har haft att man anlitar mer eller mindre militära organisationer i stället för åländsk polis. Det är det som gör att att det fungerar i dag, att vi kan ha tjänsterna obesatta; annars skulle det vara sådan kritik att det inte fungerar. Det är alltså både bra och dåligt att man kom till den överenskommelsen och jag håller med lantrådet att det är angeläget att vi har åländska poliser i skärgården och inte till hundra procent förlitar oss på gränsbevakningsväsendet.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Det är alldeles riktigt att vi har en överenskommelse med sjöbevakningen som möjliggör att de kan ge handräckning vid behov, men åtminstone har inte jag kommit så långt i mitt tänkande att detta skall vara en ersättande resurs för den åländska polisen och polisverksamheten i den åländska skärgården. Min grundinställning är fortsättningsvis – och det vill jag nog hålla fast vid ganska länge eftersom jag upplever att det politiska löftet gavs till skärgårdspolitikerna i lagtinget och också till skärgårdsbefolkningen att överenskommelseförordningen inte skulle ersätta vår ersätta vår normala och ordinarie polisverksamhet. Däremot är det en alldeles utomordentlig komplettering som ökar tryggheten ute i den åländska skärgården och det skall vi naturligtvis vara tacksamma för eftersom gränsbevakningen besitter resurser som långt överstiger det som vi har här på Åland.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Rätta mig om jag har fel, men visst är det så att tack vare att sjöbevakningen utför dessa uppgifter så har vi inte behövt ha några skärgårdspoliser. Det var så att det också pågick före i strid med lagstiftningen före överenskommelseförordningen, det har inte ändrat på något vis. Däremot står det i överenskommelseförordningen att det skall göras ett direktiv från landskapsregeringen hur man skall få begära handräckning och där är det så att man bör begränsa det så att de uppgifter som är tänkta att skötas av skärgårdspolisen skall skötas av skärgårdspolisen och inte av gränsbevakningen, utan gränsbevakningen skall vara ett tillskott vid större tillbud och olyckor. Den har inte gjorts ännu, vad jag har förstått, utan den har fördröjts lite konstigt länge för det var ganska länge sedan överenskommelseförordningen togs så att det dokumentet som visar mer i detalj hur det här skall fungera är av största vikt i diskussionen om just skärgårdspoliser. Det är ett bra exempel också på vad en polisstyrelse skulle syssla med.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

När det gäller att vi inte har fått tjänsterna besatta i skärgården har åtminstone inte från arbetsgivarens och myndigheten sida det någonting att gör med att överenskommelseförordningen finns. Däremot har det naturligtvis underlättat för lokalbefolkningen att man har kunnat ha den trygghet som det innebär. Men vår absoluta målsättning har varit och är från polismyndigheten och från landskapsregeringen att de tjänster vi har ute i skärgården bör vi också försöka få besatta, men vårt problem har varit och är: var skall vi hitta de personer som vill ta dem under de nuvarande omständigheterna. Det är därför det går ut en uppmaning nu att förändra modellerna på ett sådant sätt att det blir intressant för unga män eller kvinnor att satsa på polisyrket och på polisverksamhet i skärgården, för det skulle vara ett alldeles ypperligt sätt att också skapa sysselsättning ute i skärgårdskommunerna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Mats Perämaa:

Herr talman!

Det är intressant att lantrådet i diskussionen om polisstyrelse och polisbyrå kommer in på frågan om skärgårdspoliserna och ser den situation som vi har här i dag som problematisk. Det kan jag bara hålla med om. För skärgårdsborna är det är en stor fråga. Detta är samtidigt belysande för den tandlöshet som jag har uppfattat det som att många medgivit att polisdelegationen har i dag. I polisdelegationens behandling är det kanske jag närmast som skärgårdsrepresentant som har drivit den här frågan, men i ett tidigt skede har jag insett vilken roll polisdelegationen har – att man är tandlös – så har jag vänt det den vägen att vi från polisdelegationen på förslag av mig har föreslagit för landskapsregeringen att man skall tillsätta en arbetsgrupp för att reda ut den här frågan en gång för alla. Bollen ligger just nu hos lantrådet. Därför är det intressant att lantrådet lyfter den här frågan här för, för då kan man kanske få det belyst ytterligare för att nu är det inte en fråga om polisstyrelse, det är inte en fråga om polisdelegation, problemen känner alla till och bollen ligger hos lantrådet, men det kanske visar hur tandlöst det är när en uppmaning från polisdelegationen till landskapsregeringen inte åtminstone omedelbart får gehör genom fortsatta beslut och fortsatta behandlingar.

 

Eftersom jag sitter i polisdelegationen har jag kunnat konstatera att vid relativt många möten per år och ganska mycket diskussioner har jag inte kommit fram till att ett enda av de ärenden som har behandlats har behandlats på grund av polisdelegationen har en skyldighet att behandla det. De beslut man fattar i polisdelegationen är inte på något vis avgörande för hur de här sakerna hanteras vidare. Det betyder att det här är fråga om enbart diskussioner. Det är det som jag tycker att är nästan förnedrande mot förtroendevalda. Det är i varje fall fel att man tillsätter personer enbart för att diskutera utan att de har ett formellt beslutsmandat. Jag har alltid tyckt att förtroendevalda politiskt tillsatta personer har mycket att tillföra för samhällsutvecklingen och så skulle jag vilja att det skulle vara också i det här fallet. Jag håller med ltl Åke Mattsson när han säger att samma personer kunde gärna överföras till en polisstyrelse, det är inte där som problemet är, utan det är beslutsmandatet. De personer som lägger ner sin tid på det här borde ges den möjligheten att de beslut de fattar skulle ha en verklig betydelse för den polisiära verksamhetens utveckling. Så länge det inte är på det viset är det nästan bortkastad tid. Polisen har interna problem i sin förvaltning, inom sin verksamhet och någonting måste vi göra för att det skall bli bättre och jag tycker att det är ett sällsynt bra sätt att ta tag i ledningsfrågor för polisen genom att diskutera de här sakerna vidare, så jag hoppas att utskottet tar sig an den här uppgiften på ett positivt sätt och jag ser helst att man kommer till resultat.

 

För övrigt omfattar jag precis alla de argument och åsikter som ltl Åke Mattsson har framfört här i dag.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag tänkte göra ett tillrättaläggande ifall det var oklart; jag tyckte att det hördes lite så här i debatten att jag ansåg att polisstyrelsen skulle syssla med alla de frågor som jag berörde i mitt tidigare anförande. Det var inte min avsikt, men jag försökte belysa en del av alla de frågor som en polisstyrelse kan arbeta med och hur viktigt det är att man får till en ny styrelse som tar hand om de här frågorna. Man skall veta att just nu har vi lagt all beslutanderätt och all bedömning på en enda person. Det kan i vissa sammanhang ha en stor fördel att man kan fatta snabba beslut, men det är också så med all förvaltning och all verksamhet att det behöver finnas en entreprenör som ser framåt, en förvaltare; alternativet därmellan kan vara ganska viktigt. En av de viktigaste uppgifterna som jag inte fick fram riktigt tydligt är att polisledningen, om de har en styrelse, skall vid varje beslut de fattar och varje gång de tar ställning till någonting också fundera på: hur skall jag motivera det här inför en styrelse. Jag är personligen bekant med folk som sitter i den här ställningen och som vet hur mycket det påverkar deras arbete och hur viktigt det är att man s.a.s. har en styrelse så småningom och vilken nytta man kanske har av den.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendena remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för remiss 14:

 

Ltl Danne Sundmans hemställningsmotion angående säkerhetspolitiskt program. (HM 11/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt.  Diskussion.

 

Ltl Danne Sundman:

Herr talman!

Den säkerhetspolitiska diskussion för landskapet och dess närområde har ändrat avsevärt under de senaste decennierna. Risken för s.k. traditionella mellanstatliga krig är i praktiken obefintlig. En historiskt orolig region med ett Åland som varit mycket militärstrategiskt intressant har förbytts till en hur det hänseendet fredlig och stabil region. Det hot som i dag står inför ålänningarnas dörr är i stället oljekatastrofer, virusepidemier, klimatförändringar, dricksvattenbrist, Östersjöns tillstånd och haverier i den tekniska infrastrukturen, såsom del och datanät samt logistiska problem, eftersom vi bor i ett ösamhälle.

 

Ett nyligen aktualiserat hot är också eventuell skada som stora grupper ålänningar kan drabbas av utanför Åland, vilket ställer krav på krishantering på distans. Katastrofhantering är delad behörighet mellan Åland och Finland och eftersom Åland är demilitariserat kan inte militären användas vid en eventuell katastrofsituation. Det finns planer för hur de flesta av dessa potentiella hot skall mötas och hur befolkningen skall skyddas, men någon heltäckande säkerhetspolitisk strategi för landskapet finns inte som beaktar även de nya potentiella hoten. En sådan samlad strategi kunde lista de befintliga planerna och de tillägg och revideringar som behövs samt också leda till en nyttig och informativ debatt om säkerheten för Ålands folk.

 

Det är så i dag att för att kunna motivera de stora försvarsanslagen i så pass fredliga stater som vi lever granne med påför man militären mera av sådana här uppgifter som har att göra med annat än att försvara rikets gränser. Det här kan bli ett problem om Åland indirekt tvingas förlita sig på militära styrkor när det gäller katastrofberedskap. Den dagen ålänningarna är utsatta för ett hot och vi får frågan: Får vi komma med militära styrkor och hjälpa er eller vill ni vara hjälplösa? Vilken politiker ställer sig då upp för demilitariseringen och säger att, jo, så här och så här många ålänningar får stryka med bara vi håller demilitariseringen. Det förstår man själv att då skulle svaret bli att vänligen kom och hjälp oss för vi är i kris. De frågorna skall vi försöka undvika och därför tycker jag att man skall ha ett säkerhetspolitiskt program.

 

De nya hoten kanske alltid har funnits men tack vare att vi nu är i fredstid gör att de relativt sett blir större och just sådant som virusepidemier och klimatförändringar är delvis nya potentiella hot. Om vattnet stiger – det steg 1 meter och 30 centimeter som mest här – 3 meter, vilket enligt forskare är fullt möjligt, vad händer då med Åland? Vad händer då med lobbyn på Arkipelag osv.? Vi är mycket beroende av el. Vi såg att det var ett 5 timmars strömavbrott för två år sedan och det var stora tillbud. De datanät vi har i dag förlitar vi oss också på i stor utsträckning och det skulle lamslå Åland om någon ankrade i Sverigekabeln och slet av vår Internet och elanslutning till Sverige en kall vinterdag när det för övrigt brukar vara så att ankaret lossnar på båtarna.

 

Herr talman!

Man kan orda länge om detta, men det gläder mig att när jag läste landskapsregeringens redogörelse enligt 32 § lagtingsordningen så står det under en rubrik på sidan 5 att man skall göra en säkerhetspolitisk utredning och det är nästan som om man skulle ha klippt och klistrat från min motion, så jag får tacka och förväntansfullt se fram emot den utredningen eftersom den, vad jag förstår, tar sikte på samma frågeställning som jag nämner i min motion.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 15-24:

 

Ltl Danne Sundmans hemställningsmotion angående variabla hastighetsbegränsningar. (HM 8/2004-2005).

 

Ltl Fredrik Karlströms hemställningsmotion angående sänkning av körkortsåldern till 16 år. (HM 16/2004-2005).

 

Ltl Fredrik Karlströms hemställningsmotion angående stopplikt bakom stillastående buss. (HM 22/2004-2005).

 

Ltl Gun-Mari Lindholms hemställningsmotion angående införande av alkolås. (HM 24/2004-2005).

 

Ltl Katrin Sjögrens m.fl. hemställningsmotion angående en långsiktig trafiksäkerhetskampanj. (HM 46/2004-2005).

 

Ltl Åke Mattssons m.fl. hemställningsmotion angående förbud mot ovarsam användning av mobiltelefon vid bilkörning (HM 60/2004-2005).

 

Ltl Åke Mattssons m.fl. hemställningsmotion angående sänkning av promillegränsen för rattonykterhet. (HM 70/2004-2005).

 

Ltl Åke Mattssons m.fl. hemställningsmotion angående lagstiftningen om körförbud. (HM 73/2004-2005).

 

Ltl Åke Mattssons m.fl. hemställningsmotion angående lagstiftning om alkolås. (HM 74/2004-2005).

 

Ltl Åke Mattssons m.fl. hemställningsmotion angående trafiksäkerhetsåtgärder mot fortkörning. (HM 75/2004-2005).

 

Talmannen föreslår med beaktande bestämmelserna i 74 § arbetsordningen att motionerna nr 8, 16, 22, 24, 46, 60, 70, 73, 74 och 75 behandlas i ett sammanhang eftersom de nära ansluter till varandra. Motionerna föredras i så fall samtidigt för remiss och gemensam diskussion om dem tillåts. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Talmanskonferensen föreslår att motionerna remitteras till lagutskottet. Godkänt. Talmannen vill framhålla möjligheten för motionärerna att presentera flera av sina motioner under samma taltur. Diskussion.

Ltl Katrin Sjögren:

Herr talman!

Jag skall be att få diskutera hemställningsmotion nr 46 som berör en trafiksäkerhetskampanj. När vi diskuterar trafik i lagtinget är det oftast fokus på tre saker. Det är skärgårdstrafik, tunnlar och rondeller. Men trafik är som bekant mycket mer än så. Trafiksäkerhet är ett område som berör alla ålänningar och följer man debatten i media tycker jag att det finns en beställning från allmänheten på en säkrare trafik för alla i landskapet.

 

Nordisk statistik visar att antalet olyckor och dödsfall bland unga förare i trafik ökar. Det beror bl.a. på att många kör för fort, slarvigt och med alkohol i kroppen. Det kan tyckas självklart att man inte skall köra för fort eller med alkohol i kroppen. Ändå gör fler och fler och råkar ut för trafikolyckor. Bakom ratten i varje bil sitter en människa med sina personliga förutsättningar och sin egen uppfattning om att köra säkert. Det handlar många gånger om attityder i trafiken. Det är faktiskt så att en bilförares attityd både kan döda och rädda liv.

 

Därför hemställer liberalerna att lagtinget hos landskapsregeringen hemställer om att tillsammans med berörda parter genomföra en långsiktig, omfattande trafiksäkerhetskampanj med målet att antalet trafikolyckor på Åland skall halveras år 2010 i jämförelse med 2004.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm:

Herr talman!

Det här är hemställningsmotion nr 24 och den gäller införande av alkolås. En liknande motion har också ltl Åke Mattsson. Jag kan läsa upp hemställningsmotionens kläm där jag föreslår att lagtinget hos landskapsregeringen hemställer om att en ändring av vägtrafiklagstiftningen införs som möjliggör för domstolen att som alternativ till körförbud utdöma krav på alkolås i fordonet. Det här säger ganska tydligt vad det är fråga om. Är det så att man har blivit fast för att man har kört onykter och man får ett utdömt straff där det sägs att man blir av med sitt körkort så kan man få behålla möjligheten att köra, men man har ett lås i sin bil som gör att den endast startar när man har avgett ett utandningsprov som visar att man inte är påverkad av alkohol. Det här har varit på tapeten flera gånger om; ibland är det lite mera prioriterat inom landskapsstyrelserna/-regeringarna och har fått en knuff framåt och sedan kommer det en svacka igen där man inte har prioriterat det här. Det skulle ha varit väldigt intressant att veta vad nuvarande trafikansvarige Runar Karlsson tycker om detta förslag. Jag vet inte om det är så att han har fastnat i någon rondell eller var han håller hus, men det hade varit väldigt intressant att veta för är det så att man tycker att det här är en prioriterad fråga så hade den fått en knuff framåt igen. Jag vet också att i nya bilar inför man alkolås som en standardutrustning och det är egentligen det bästa för alla. Det kan finnas skäl till att det här som ett alternativ när man utdömer domstolsbeslutet. Det här är ett exempel som skulle göra att möjligheten att köra ånyo är åtminstone lite reducerad.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det är en intressant aspekt ltl Gun-Mari Lindholm har. Det är ett mycket allvarligt brott att köra berusad. Tyvärr nordiska siffror i statistiken att det också ökar i trafiken. Alkolås är ett sätt att handskas med det problemet och jag har förstått att i Sverige har regeringen fastställt att senast 2012 skall alla nya bilar ha alkolås. Men alkolås är inte det enda rätta när det gäller trafikonykterhet; en viktig del att arbeta med är det som man i trafikskolorna kallar för en påverkans- och insiktsutbildning, där man speciellt utbildar ungdomar som tar körkort i konsekvenserna av att köra berusad. Dessutom diskuteras det bl.a. i Sverige att man skulle införa ett pricksystem: kör man berusad eller kör man för hårt så får man prickar och samlar man tillräckligt många prickar så blir man av med körkortet för en ganska lång tid framöver.

 

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Herr talman!

Jag tackar för stöder från liberalernas sida. Jag förstår att man har en positiv syn på detta ärende eftersom man också har en motion inom samma område. Alla försök till att hindra det här är bra. Har man det i utbildningen för de nya körarna är det säkert bra med en attitydförändring, för man förstör inte bara för sig själv när man kör  full utan det är också så att man förstör eller kan helt och hållet utplåna andra människors liv. I Finland har man faktiskt tänkt sig att man skall införa detta på försök och då brukar det också gå bättre för oss att göra det, så det kanske lyckas här också nu så småningom, vi får hoppas det!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Fredrik Karlström:

Herr talman!

Jag börjar med min motion nr 16 om sänkning av körkortsåldern. Det är troligtvis en motion som kommer att behandlas ganska snabbt av lagutskottet och det skulle inte förvåna mig om den föreslås förkastad. Med tanke på hur många människor som sitter i salen just nu så kommer den väl att gå ganska snabbt igenom och förkastas skulle jag kunna tro.

 

Det finns några tankar och idéer som jag skulle vilja ta fram och förmedla. I flera länder runt om i världen ger man ungdomar som fyllt 16 år möjlighet att framföra bil på allmän väg. I Sverige gör man det i form av s.k. Epatraktorer, vanliga bilar ombyggda till att gå lite långsammare och i vissa delstater i USA får man framföra vanlig bil med vissa restriktioner. På Åland är det också så att man egentligen får framföra en bil; en 15-åring med mopedkörkort kan framföra en s.k. mopedbil som är ett litet fordon som ser ut som en liten personbil som går ungefär 15 kilometer i timmen och detta får man göra utan någon egentlig trafikutbildning. Dessa små fordon har en dieselmotor på 400 kubik och jämförs väldigt mycket med en vanlig liten personbil förutom att de är väldigt mycket sämre att vara med i en krock då de är nästan bara byggda av plast. Det är inte riktigt trafiksäkert att vara ute och köra med de bilarna utan trafikutbildning med sådana fordon, så det är ett argument för varför man skulle kunna köra vanliga bilar med lite mer trafikutbildning. Detta om hur det ser ute både i världen och på Åland.

 

Det finns ett antal fördelar med att sänka körkortsåldern till 16 år som jag ser det, bl.a. måste man utbilda de unga förarna ordentligt med trafikutbildning. Det skulle gå igenom likadant som i dag, kanske ännu hårdare krav s.a.s. för att få möjligheten att framföra fordonet före man blir i myndig ålder. Detta skulle göra att man får rätt trafikattityd från första början. Man skulle också förknippa detta  med en hel del skyldigheter som jag också tänkte ta upp.

 

Fördelar är också att man växer med ett ökat ansvarsgivande; får man lite mera ansvar så växer man som person också för att kunna ta hand om sig själv och sin omgivning, så det är en av fördelarna. Sedan är det en fördel, förutom att ungdomarna får en ny fritidssysselsättning så slipper många föräldrar skjutsa barn kors och tvärs, de kan ta sig själva till träningar på olika ställen på Åland.

 

Framför allt skulle detta ge en ökad tidigare trafikutbildning som skulle medföra att man från början skulle få rätt trafikattityd. Rättigheten att framföra motorfordon vid 16-års ålder skulle förknippas med väldigt stränga villkor, exempelvis absolut nykterhet, enbart användning av fordonet under dygnets ljusa timmar, man skulle max få framföra fordonet i kanske 70 km/h och på så sätt skulle man s.a.s. inpräntas med rätt trafikattityd från början. Om man överträder begränsningarna och åker fast för att man har gjort någonting dumt skulle körkortet dras bort med en gång och man skulle få sin trafikutbildning underkänd som förmodligen har kostat en del pengar också eftersom man måste gå igenom en godkänd trafikutbildning för att få den och så måste man göra den på nytt. Det är inte många ungdomar som skulle vilja ställa sig i den situationen heller.

 

Förutom att det här är en liten självstyrelsepolitisk viktig fråga – jag tycker att den är mer intressant än de av landskapsregeringen föreslagna färdskrivarkorten som på något sätt skulle bli någon sorts marknadsförare av Åland – tror jag att det här skulle lyftas fram på ett helt annat sätt i positiva ordalag runtom i världen att man, förutom i USA och vissa andra delar av världen, också på Åland kan få framföra en bil under 18 år.

 

Med det sagda föreslår jag att lagtinget hos landskapsregeringen hemställer om att körkortslagen ändras så att körkortsåldern sänks till 16 år enligt vissa villkor.

 

Min nästa motion nr 22 gäller stopplikt bakom stillastående buss. Det var en motion som jag första gången i mitt liv lämnade in i Mariehamns fullmäktige för fem-sex år sedan. Den behandlades och konstaterades vara ganska klok.  Det som motionen resulterade i var att man insåg att det var fel forum och man hänvisade till att motionen borde inlämnas till Ålands lagting. Sålunda tar jag nu upp den en gång till. En buss i tätort har företräde då den blinkar vänster för att lämna avstigningsplatsen och detta medför också att bakomvarande trafikanter alltför ofta ökar sin egen hastighet för att hinna förbi bussen innan den har börjat blinka. Det här innebär stora risker för avstigande passagerare och många fall av personskador har rapporterats runtom i världen och även på Åland.

 

Jag har då föreslagit att alla bussar i tätort och på landsorten som stannar på allmän väg bör utrustas med en utvikbar stoppskylt på samma sätt som skolbussarna har utrustats med och att bakomvarande förbjuds att köra om. Förutom att stoppskylten skulle vikas ut när bussen står stilla och folk stiger av bussen skulle det också vara lite blinkande varningslampor som skulle installeras och tändas när stoppskylten viks ut. Det skulle också vara ett litet annorlunda inslag i den europeiska trafiklagen som jag tycker självstyrelsemässigt skulle vara lite intressant!

 

Med detta föreslår jag att landskapsregeringen hemställer om att vägtrafiklagen ändras så att stoppskylt och varningslampor blir obligatorisk tilläggsutrustning på bussar i landskapet.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Eftersom inte trafikansvarige Runar Karlsson är här får jag drista mig till att debattera med ltl Fredrik Karlström. Först till den första motionen där motionären föreslår att man skulle sänka körkortsgränsen till 16 år. Där är jag tveksam. Det beror på att om man tittar på olycksstatistik visar det sig att unga kvinnor från 18 år till 23 år råkar ut för samma mängd trafikolyckor, men när det gäller unga män så från 18-års ålder stiger olyckskurvan brant för att falla ganska dramatiskt vid 24 år. Skulle man diskutera detta med 16-års ålder kanske det skulle gälla flickor – för att vara lite provocerande. Pojkar kanske inte skulle få ta körkort förrän de är 24. Det var en liten provokation. Statistiken talar sitt tydliga språk där. När det gäller att ta körkort vid 16-års ålder har man det faktiskt i Norge på ganska nära håll, har jag förstått. Men det är en omfattande utbildning. Man börjar med en grundkurs på 15 timmar som hålls i trafikskolornas regi och som är ganska dyr. Sedan fortsätter man med en trestegsutbildning där det är först en grundläggande trafikkurs, man har körträning och sedan slutligen avancerad träning, där det handlar om mörkeskörning och körning i halka. Det är trafiklärare som avgör om eleverna är mogna att gå vidare. Det är alltså försett med väldigt stor restriktion. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman!

Om jag börjar med det sista skulle givetvis körkortsutbildningen på Åland för dem som är under 18 år vara åtminstone lika hård som den är i dag; förmodligen skulle man sätta lite mera krav på dem att genomgå en ordentlig trafikutbildning för att få framföra fordonet. Det är självklart och  det innehåller min motion också. När det gäller det första uttalandet att man borde ge det kvinnliga könet företräde framom det manliga och att man därför är mot en sådan här motion så hänger det inte riktigt ihop, för om det är så att 18-åriga pojkar upp till 24 år är väldigt olycksdrabbade borde man göra någonting åt det i så fall. Jag tror inte att man kommer åt dem genom att fortsätta som man gör i dag utan då kanske man skulle börja få in rätt trafikattityd från första början. Det är någonting som de unga herremännen inte riktigt har förstått ännu, kanske genom att ge dem möjlighet att börja köra när de är 16 år i stället för att behöva gå och vänta tills man är 18 år och med en väldigt hård trafikutbildning skulle få dem att inse att man ändrar trafikmönstret redan vid 16-års ålder i stället för att man vid 18-års ålder skall kunna få framföra fordon hur som helst. Jag tror också att många av de yngre herremännen skulle ha aktat sig väldigt noga om man hade genomgått en väldigt dyr trafikutbildning att chansa genom att köra för fort och sålunda måsta göra utbildningen en gång till. Jag tror att man på så sätt skulle kunna lära in rätt trafikattityd från första början. Det är väl två olika sätt att se på ett problem hur man kan se lösningen på det, antingen gör man ingenting eller så försöker man hitta på någonting nytt.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Nej, jag är absolut öppen för alla förslag och det visade jag med min motion också. Jag tycker att man borde ha en omfattande trafiksäkerhetskampanj. När det gäller trafiksäkerhet är attitydförändringar en sak och sedan praktiska grejer en helt annan. Man pratar om mera polisövervakning, man kanske pratar om kameror och sådana saker. Som sagt, trafikutbildningen för 16-åringar i Norge tror jag att är väldigt dyr, det är säkert ett fåtal som kan ta den och vad jag har förstått – jag är inte helt säker – så kan man inte själv i privat regi utbilda 16-åringar utan det sker i trafikskolornas regi.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman!

Tänker man på att i dag redan finns möjligheten att framföra egentligen en bil vid 15-års ålder utan trafikutbildning i form av mopedbilarna, som är en som bil, man kan ta passagerare med sig och de går 50 km/h så tycker jag att steget inte är så långt att man s.a.s. skulle kunna ta en riktig bil med riktiga säkerhetsbälten och riktiga krockanordningar och ha begränsningar på dem där man har lärt upp ungdomarna väldigt ordentligt hur de skall bete sig i trafiken och få rätt trafikattityd. Det är en EU-bestämmelse som gör det möjligt att dessa fordon finns på våra vägar i dag och det kommer vi inte ifrån, men detta skulle vara ett sätt för att utbilda yngre personer att börja framföra motorfordon på ett säkrare sätt än i dag.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Mycket har sagts, men jag har lite synpunkter. Min son har nämligen tagit mopedkörkort för ett par veckor sedan och jag vill framhålla att den utbildningen som man skall ha i dag för att klara mopedkort är ganska avancerad med trafikmärken och alltihopa. På min tid satte man sig på mopeden samma dag som man fyllde år och så drog man iväg, men skall ha en hel del kunskaper och framför allt är det attityder som man försöker påverka ganska mycket. Det ser man när man läser igenom frågorna. När det gäller attityder vill jag framhålla att kunskap och attityder vill man gärna jämföra med varandra, men det är två helt skilda saker. Attityder är känslor, inte kunskap alla gånger; har man inte rätt känsla hjälper det inte med hur mycket kunskap man försöker stoppa in. Jag tycker om idén, den är lite revolutionerande och jag förutsätter att man skall få körkoret vid 17-års ålder, att man sänker bara ett år; annars är det lite väl dramatiskt. Det finns problem med att vi har 70 km/h, bilar som kommer att hindra trafiken och det kommer att bli omkörningar som kan vara lite besvärligt och inte nattetid, som påpekades, men jag förutsätter att man inte heller får ha passagerare med i bilen. Jag läste nyligen en intressant undersökning om nya förare: de som åker med upplever alltid att nya körare alldeles för fort och nya förarna tycker att de måste köra mycket fortare på grund av trycket från dem som åker med.  När det gäller dessa små bilar håller jag med och tycker att det skulle vara en stor saftblandare på taket för det är förskräckande vad snabbt de dyker upp på landsvägarna nuförtiden och det blir alltfler av dem också. Vi skall inte heller glömma traktorerna som har flera hundra hästkrafter, stora moderna fina saker som man också har rätt att köra från 15-års ålder. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman!

Ltl Åke Mattsson och jag har ganska lika syn på de här frågorna. Det är klart att kan vi komma överens om att sänka åldern till 17 skall jag inte motarbeta den kompromissen, sedan skall vi se hur det går i lagutskottet! Som vi konstaterar är det möjligt att framföra de s.k. mopedbilarna med ett mopedkörkort och jag vet också att det är helt andra bestämmelser i dag för att få mopedkörkortet än när jag tog det för 15-17 år sedan. Mitt mål med motionen är att höja trafikutbildningen ännu mera från att kunna lite trafikmärken. Man måste då vid 16-17-års ålder genomgå samma trafikutbildning som vid 18-års ålder i dag. Skulle man sedan sätta skyldigheterna som jag förknippar ihop med att du eventuellt inte får köra på natten och du absolut måste ha nolltolerans vad gäller alkohol och du skulle åka fast för en sådan kontroll så ryker ditt körkort omedelbart och du får göra om trafikutbildningen på nytt. Detta skulle göras att man fostras till att vara lite rädd att det drabbar en själv ganska hårt, ekonomi osv. Jag skulle kunna tänka mig själv att jag skullle tänka en gång extra om jag körde snabbare än 70 om jag hade en sådan klausul i mitt körkort före jag fyllde 18 år. Det skulle alltså vara ett sätt att skapa rätt trafikattityd från början fastän det även i generna är så att man skulle vilja köra lite fortare, men jag vet att gör jag det drabbar det mig själv mest!

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Vi är väldigt överens på en punkt här och det gäller körkortsprovet. Det är inte för inte som man kallar det för ångestens korridor, den som leder fram till det rum där datorn finns och man avlägger provet. Det är många som är väldigt oroliga för det  och jag har själv provat på hur det känns att avlägga prov och jag garanterar att det är inte speciellt lätt att klara av den här biten. Så jag tror att det kan vara en viktig sak att hålla körkortsprovet väldigt löst så att man kan ta tillbaka hela examen från dem.

 

När det gäller traktorerna har vi t.ex. stora skördetröskor, men sedan finns det också som att  ungdomarna hamnar med gamla obesiktade traktorer från sextiotalet som knappast har bromsar och någonting överhuvudtaget som man också har rätt att framföra från 15-års åldern, så det är en liten paradox här som ltl Fredrik Karlström har lyft fram som är ganska intressant.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Åke Mattsson:

Herr talman!

Jag kommer att hålla ett anförande angående trafiken och trafiksäkerhet. Inkommande år 2006 kommer att bli ett internationellt trafikår så vi skall inför det planera och fundera hur vi skall lägga upp strategin för att få Åland så trafiksäkert som möjligt. Som ett långsiktigt mål skall vi sträva efter att ha en nollvision. Med en nollvision menar jag att ingen skall dödas eller skadas allvarligt i trafiken. Det är en av det viktigaste uppgifterna som man skall ha i trafikplaneringen. En sak är då trafiksäkerhetsåtgärder mot fortkörning enligt min hemställningsmotion nr 75. Där är attitydpåverkan för en säkrare trafikmiljö som jag pratar om och hur man kommer åt det här. Det är viktigt att man genom förbud och straff påverkar allmänhetens inställning till säkrare trafikbeteende, men jag tror att även information av olika former kan ge effekt för den breda allmänheten. Ett alternativ som man har pratat mycket om är att införa trafikövervakningskameror. Man har provat på detta i Sverige och man har också utvärderat det. Kameran har funnits i 13 av Sveriges 21 polismyndigheter och 16 personer från vägverket och 31 poliser har intervjuats på olika nivåer i samband med detta. På alla försökssträckorna har hastigheten minskat, på de flesta har hastigheten minskat mer än vad man hade förväntat sig. Hastigheten minskade så fort stolpar och skåp kom upp, innan det alls fanns några kameror där. Under den tidsperiod som försöket har varit igång har det knappast inträffat några olyckor alls på de här sträckorna. En av de största fördelarna med övervakningen har varit dess preventiva verkan dygnet runt och osäkerheten om i vilket skåp kameran är. Hastigheten har inte bara påverkats vid kamerorna; man hade förväntat sig att det skulle bli en viss kängurukörning att man bromsar ner vid stolparna och kamerorna och sedan ökar man hastigheten. Så är det t.ex. med rondeller; efter vad jag har förstått från trafikavdelningen är en av anledningen till att vi har så många rondeller på Godbyvägen att lämnar man för långa raksträckor mellan en rondell vill man köra igen den tid som man har förlorat där. Det upplevde man inte vid kamerorna. Resursinsatsen vid kameraövervakningen var mycket större än man hade förväntat sig. Det är poliser som hanterar detta, också från vägverket har man varit dit och monterat upp dem, det skall dras el och mycket andra saker. Det är mycket administrativt arbete när man skall bötfälla personerna, men trots detta är de flesta positiva till det.

 

Inför vi kameror här på Åland har vi en viss inkomst från böterna som man får från dem som åker fast för fortkörning, men det är ingenting som direkt kommer landskapet tillgodo utan det går direkt till fastlandet, så det kan bli en väldigt dyr administration om vi satsar på övervakningskameror här.

 

Man har accepterat kamerorna väldigt bra bland allmänheten, men man har också informerat väldigt hårt om det i Sverige också, hur viktigt det är och att det handlar om trafiksäkerhet. Det skall användas som ett komplement till annan övervakning. Det kan inte utesluta poliserna. Det kan användas vid trafikljuskorsningar, vid 30-zoner i stället för gupp, utanför skolor osv. Det kan vara en viktig åtgärd att använda på sådana ställen. I Sverige har man korta skyltar;  på varje ställe där man har kameran uppsatt kommer det en skylt upp; vid landets gränser skall man i fortsättningen sätta upp att det är kameraövervakning i Sverige. Samma sak skulle vi kunna ha på Åland, att när man kör av färjan finns det en skylt att här på Åland har vi kameraövervakning, vilket kan påverka turisterna också ganska mycket.

 

Tekniken förbättras alltmer. När det gäller lagstiftningen och om det inte är rätt person i bilen, om det är en firmabil osv., är de som äger bilen skyldiga att meddela myndigheterna vem som körde bilen vid det tillfället. Har man lånat ut bilen har man en angivarplikt att man måste berätta vem som har haft bilen. Det är en intressant fråga i det här fallet.

 

Man behöver inte alltid satsa på kameror och gupp och de här hårdametoderna utan ett alternativ är att man inför skyltar som man t.ex. har vid Arlanda. Folk är väldigt positiva till dem; kör man förbi skylten med högre hastighet än 30 km/h blinkar den helt kallt att du kör för fort, den varnar och säger till att du kör för fort och det kan vara ganska generande för dem som har lite skam i kroppen, har man barn och familj med sig påpekar de, har jag märkt, väldigt radikalt, att nu körde du för fort farsan, så på det viset kan en så enkel åtgärd också göra att man ändrar attityder. I stället för bumpers som ruskar om bilen och som kan vara mycket irriterande för många och kanske inte ger en positiv effekt kan man helt enkelt måla enkla ränder i körbanan: varje gång man kör över vid en 50-skylt eller en 30-skylt, där man verkligen vill att folk skall sänka hastigheten, så brummar det till lite i bilen, det skakar till lite lätt, så att man blir mentalt påmind att här finns det en anledning att dra ner hastigheten. Är det så här regelbundet lite överallt kan det påverka så att man tar det till sig.

 

Som vi var inne på i replikskiftet tidigare och som också ltl Katrin Sjögren berörde är det pojkar i åldern 18-24 år som står för de flesta fortkörningarna, grovt äventyrande av trafiksäkerhet osv. Det är där som vi har det största problemet och ett sätt att komma till rätta med det är, som vi tidigare nämnt, att man inte får ha passagerare med sig i bilen och att man inte får köra efter klockan 22 på kvällarna, att man får klart för sig att det är en annan kvalitet, att man nyligen har fått körkort och inte är fullvärdig bilförare ännu.

 

Vi har redan diskuterat lagstiftningen om alkolås. Jag har en egen motion i den frågan. Det var ett bra anförande som hölls här om den frågan, så jag tror inte jag behöver tillägga så mycket mera. Det viktiga som framkom där är att det här är inte den enda lösningen utan man måste hitta på flera olika områden. Om det blir alltför vanligt med alkolås kommer man snart att ha till försäljning olika sprayer osv. som gör att man kan manipulera med låset för att komma vidare. Även om man försöker utbilda unga förare är det, som jag redan sagt, attityden som man måste komma åt, att man försöker lära folk. De flesta 18-åringar har kunskap hur farligt det är med hastigheten men för den skull tror de inte att det händer dem.

 

Största effekten kan vara ökad rätt till körkortsindragning. Bristande trafiksäkerhet är en av våra största och viktigaste folkhälsofrågor just nu; risken att dö eller skadas i en trafikolycka är den vanligaste dödsorsaken bland ungdomar mellan 16 och 24 år, oavsett drogproblem och allting annat. Det är trafiken som är den vanligaste dödsorsaken. För att komma till rätta med avsiktlig ovarsamhet i trafiken måste följderna ses över. Polisen måste få större befogenheter att dra in körkortet redan vid vanlig ovarsamhet, inte grov ovarsamhet, framför allt om det felaktiga trafikbeteendet upprepas måste en kortare körkortsindragning uppföljas med att man gör ett förnyat körkortsprov. Har man skola, arbete osv. i 18-20-års åldern kan det räcka med att man håller inne körrätten 14 dagar, en månad, kanske sex veckor, men inom ett halvt år skall man ha ett förnyat prov från bilskola och också att man har gjort teoriprovet ytterligare en gång och bevisat att man har tagit informationen till sig. Beter man sig på det här sättet i trafiken visar det att man inte har förstått körlektionen, man har inte kunnat ta till sig den information man har gett vid körskolorna. Fullföljer man inte det här åliggandet kommer körkortet att ånyo dras in inom en utsatt tid. Gör man sig skyldig till ett visst antal av den här typen av förseelser mellan första och andra körkortsprovet skall naturligtvis rätten till att göra körkortsprov nummer två förverkas så att man får i stället göra om körkortsprov nummer ett; innan man får fullständig körrätt kommer det sedan att ta ytterligare några år.

 

Med anledning av det som jag har framfört föreslår jag att lagtinget hos landskapsregeringen hemställer om att en ändring av trafiklagstiftningen införs som möjliggör större befogenheter för polisen att dra in bilförares körrätt.

 

Fru talman!

En annan av mina kärnfrågor är promillegränsen vid bilkörning. Som jag tidigare anfört anser jag att det finns fyra områden som skall vara helt alkoholfria: barndomen, graviditeten, arbetslivet och trafiken. Vi skall veta att vart fjärde dödsfall i vägtrafiken i Finland beror på olyckor där någon av parterna har varit påverkad av alkohol. Rattfylleri är en betydande trafiksäkerhetsrisk och det gäller att satsa på alla områden för att förhindra det. Vi hade en könsdiskussion här tidigare och det gäller också rattfylleri, för det är faktiskt så att nio av tio rattfulla är män. Vi kan konstatera att kvinnornas antal har ökat under de senaste åren. En väsentlig sak här är att 60 procent är storkonsumenter av alkohol. Det betyder att de har alkoholskador och ganska stora problem.

 

Med min motion är jag ute efter att man skall sänka promillegränsen för påverkan av alkohol; man bibehåller lagstiftningen som den är i dag, men man inför ett nytt stadgande om alkoholförseelse i trafiken som skall vara mellan 0,2 och 0,5 promille. Straffet kan också vara därefter. I mitt jobb som polis har jag diskuterat många gånger med sådana som har åkt dit för rattfylleri, det är sådana människor som jag tycker normalt att har ett väldigt vettigt omdöme, är familjefäder och är helt okej människor, att hur kan man sätta sig bakom ratten och köra i fyllan, på gränsen till redlöst berusade också och alla hävdar att de har inte kontroll över vad de gör. De tänker att de skall dricka en eller två öl på morgonen, de vet att de skall hämta barnen eller familjen någon gång på eftermiddagen, men de vet å andra sidan att man får ju dricka lite sprit och köra bil, lite påverkad av det här. Sedan är det så med alkoholister att de inte har kontroll över sitt användande, de har inte en missbrukare; annars skulle de inte supa bort familj, arbete, körkort, respekten, allting som betyder någonting för dem normalt. De är beredda att lämna allt det åt sidan, t.o.m. sätter man sig och kör bil rattonykter. Man fortsätter dricka, man tar en öl till, en ytterligare och sedan är man så pass dimmig och så pass påverkad av alkoholen att man inte är medveten om hur pass berusad man är, men man har klart för sig att man får köra om man har druckit lite ”och jag är nog inte så full”, så sätter man sig i bilen och kör iväg. Det är den typen av rattfyllerier som man vill få bort. Det här ger också en dubbeleffekt. De som har alkoholproblem avstår kanske från ölen på morgonen på grund av att de vet att de skall köra senare på eftermiddagen, jag skall köra bil någon gång under dagens lopp så jag kan absolut inte dricka och då är det någonting som kan motivera dem att låta bli att starta alkoholkonsumtionen den dagen. På grund av det tycker jag att det är motiverat att gå in och påpeka här att man skall inte överhuvudtaget vistas i trafiken när man är påverkad av alkohol, inte köra bil i alla fall.

 

En annan fråga som är viktig är mobiltelefoner vid bilkörning. Bruket av mobiltelefoner har blivit rutin i dag och det är ett måste för många yrkesutövare. På Åland är det alltjämt tillåtet att köra bil utan några restriktioner under pågående mobiltelefonsamtal. Det är vanligt att bilföraren har en hand upptagen av mobiltelefonen och en ledig för att manövrera bilen, och det borde definitivt inte vara tillåtet med tanke på vilka telefonsamtal som kan komma och vilka upplysningar man kan få som kan påverka också uppmärksamheten i trafiken. I flera länder har användningen av mobiltelefon under bilkörning blivit helt förbjuden, i bl.a. Finland, Norge, Danmark och Tyskland finns krav på handsfreeutrustning vid bilkörning. En möjlighet att underlätta och förbättra trafiksäkerheten är alltså att bara tillåta samtal när man använder hörsnäcka.

 

Med anledning av detta föreslår jag att lagtinget hos landskapsregeringen hemställer om en ändring av trafiklagen där man inför lagstiftning om ovarsam användning av mobiltelefon vid bilkörning.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Jag skulle önska två förtydliganden av ltl Åke Mattsson. Hur många av dem som förolyckas i trafiken, som avlider och skadas, har mellan 0,2 och 0,5 promille? Jag undrar också om ltl Åke Mattsson inte känner till att det redan är förbjudet i lag på Åland att använda radiosändare på ett sådant sätt att den stör bilkörningen, inklusive mobiltelefoner, som ju är en radiosändare?

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag tror att det är en marginell del som har mellan 0,2 och 0,5 promille, men det är inte det det handlar om. Det är attityden. Vi skall inte åka omkring fulla i trafiken. Vi skall inte vara påverkade av alkohol. Det är en signal vi behöver ge till våra ungdomar och våra barn att man dricker inte sprit. Är det så att någon har druckit en öl sätter man sig inte och åker med honom i bilen. Jag vet själv när jag var ung att man satt och åkte med någon till olika danser, efteråt visade det sig att killen var redlöst berusad, men själv hävdade han att han hade druckit en eller två öl. Han doftade alkohol och man får ju dricka en eller två öl. De som kanske hade 2 promille var i den villfarelsen att de inte hade mer än 0,2. När det gäller mobiltelefonen är det någonting som jag tycker att man behöver lyfta fram ytterligare för det räcker om man tittar i trafiken i dag. Det är ganska vanligt att man sitter och slår upp i telefonkatalogen, letar nummer, man bläddrar, skickar mess osv. medan man kör. Jag har själv åkt med när folk håller på med det där. För den skull bör man lyfta fram och göra klart att det är ett beteende som inte är tillåtet.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Det är så i dag att det är förbjudet att framföra fordonet på ett sådant sätt att man inte har kontroll över det enligt vägtrafiklagen. Tittar man i telefonkatalogen är man nog på andra sidan lagens råmärken, likadant om man skriver ett SMS och har blicken på telefonens knappar. Om man pratar använder man också en radiosändare som enligt lag är förbjudet. Man får inte använda radiosändare i bilen så att det stör bilkörningen. Det finns redan i dag, så det kanske skulle behövas en upplysning till allmänheten om att det är förbjudet.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Det var intressanta synpunkter som ltl Danne Sundman framförde. Vi skall titta närmare på om det finns möjligheter till det. I vissa länder kontrollerar man upp om man strax före en olycka eller i samband med olyckan har haft ett pågående mobiltelefonsamtal och då är det avgjort en mycket allvarligare incident som har hänt. På det viset jobbar man inte här för närvarande.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Herr talman!

Ltl Åke Mattsson talar om att han vill att trafiken skall vara alkoholholfri, och det kan väl de flesta vara eniga om. Problemet är naturligtvis att så länge man accepterar en promillehalt skapar det möjlighet till att chansa och dricka alkohol. Vi känner till att det är ett stort problem. I samband med att trafikbrottslagen behandlas för ett antal månader sedan i lagtinget hade jag ett förslag om att man skulle sänka promillehalten från 0,5 till 0,2 för vanligt rattfylleri och sedan från 1,2 till 1 promille när det gäller grovt rattfylleri. I sak är jag överens med ltl Åke Mattsson. Det jag förundrar mig över i hans resonemang är att han ytterligare skall skapa en ny straffsats så att vi har en straffsats mellan 0,2 och 0,5 som är lite lindrigare, sedan har vi en straffsats som är lite strängare mellan 0,5  och 1,2 och sedan 1,2 vidare. Detta skapar lite förvirring. Viktigt i sammanhanget är att hitta effektiva medel där personer som åker fast för rattfylleri skulle ändra sin attityder. Det gäller att utveckla kursverksamheten, som i dag är bra. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag tror att ltl Christian Beijar och jag är väldigt överens i den här frågan. Jag understödde den motion som ltl Christian Beijar tidigare hade. Det gick inte igenom och det här känns som en liten kompromiss, att man får gärna ha fullt straff från 0,2 promille. Jag har själv jobbat som trafikpolis och stått vid någon av hamnarna, haft folk att blåsa och de har blåst 0,5 första gången, de har fått blåsa om ett par gånger och då har det varit 0,4 och det har betytt att de har fått fara vidare, det har inte hänt någonting; har de blåst 0,5 två gånger har det resulterat i att hela semestern har blivit körd, de har fått lämna bilen där, körkortet har blivit indraget och väldigt stora konsekvenser. Jag tycker inte om den lagstiftningen som slår så pass hårt omedelbart; jag tycker att det skall trappas upp efter grovleken på brottet. Väger du ett kilo mera den dagen eller har lite mera vätska i kroppen så klarar du dig kanske, du får fortsätta färden eller annars blir det väldigt stora problem. Det som ltl Christian Beijar framförde om utbildning för alkoholister och sådana som har alkoholproblem skulle vara extremt viktigt att jobba på. Det var en viktig synpunkt.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Herr talman!

Ltl Åke Mattssons resonemang präglas av synen på alkohol och trafik. Ju mindre alkohol i kroppen desto lägre straff och ju mera desto högre. Problemet är att det skapar fortsättningsvis en acceptans för fortsatt alkohol i trafiken. Man borde ytterligare betona att man måste få ökad utbildning, ökad information för trafikanter som har åkt fast för rattfylleri för att därigenom öka kunskapen och förhindra fortsatt rattfylleri. Vi är också medvetna om att det är många rattfyllerister som är kroniker och som kör i alla fall, men den gruppen är ändå gudskelov ltl Brage Eklund försvinnande liten del och för de flesta av våra rattfyllerister är bibehållandet av körkortet det viktigaste. Det är det som skall vara kopplat till en utvecklad kursverksamhet.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Ltl Christian Beijar  och jag är helt överens i frågan om utbildning och jag tror att det är ett sätt att komma fram. Det är så med politik att det är lite kompromissande osv. Är det så att man försöker en gång och huvudet tar i den gången att det smäller, så nästa gång får man böja sig lite lägre och acceptera att man får in en liten del i alla fall. Jag tycker att det är ett stort framsteg om man redan från 0,2 promille. Som jag upplever 0,2 är det en nolltolerans i trafiken, att det är kanske det lägsta man kan gå till. Skall man ha absolut noll fungerar det inte.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

Trafiksäkerhet är ett engagerande problem; det har varit mycket debatt och debatten återkommer med jämna mellanrum. Tanken med att slå ihop motionerna till samma behandling var att få en allmän trafiksäkerhetsdebatt och det skall jag försöka bidra till. Jag har också en specifik motion som jag skall beröra lite under mitt anförande.

 

Ser man på problemet trafiksäkerhet är det för det första ett lyxproblem. Bara det att vi har möjlighet och råd att ha trafik är fantastiskt om man jämför med andra problem som finns i världen, men så blir det i ett välfärdssamhälle att vi har många sådana problem som vi själva har konstruerat s.a.s. Det är väldigt komplext: framför allt hur skall man komma tillrätta med trafiksäkerheten? Det här funderar man på framför allt i Europeiska unionen där man har kommit underfund med att trafikolyckorna årligen kostar motsvarande 2 procent av Europas BNP. Det är alltså en otroligt hög kostnad och tiotusentals människor omkommer i trafiken varje år. Det sätts alltså stort fokus också från EU på trafiksäkerheten. Vi har inga problem här jämfört med Sydeuropa och övriga delar av världen där trafikdödligheten är mycket högre. Ändå kan det vara så att vi delvis kan tjäna som exempel på hur man kan lösa det.

 

Det blir också en diskussion om ideologi. Den personliga friheten och integriteten ställs mot övervakning. Det var någon som ropade polisstat här i salen under debatten och det blir lätt så om man har kameror som övervakar oss när vi kör på vägarna, man har många kontroller osv. Det är frågan om man skall gå hur långt som helst där, men det kan också vara befogat för att komma tillrätta med vissa problem. Man måste tänka på båda saker.

 

Det här är ett väsentligt problem för ålänningarna, och det som är väsentligt för ålänningarna skall vara väsentligt för oss här i lagtinget. Jag är personligen mycket intresserad och engagerad i trafiksäkerhet; det är ett intressant område och jag tror att det finns mycket att göra på Åland. Därför är det bra att landskapsregeringen nu har satt fokus på det här och utnämnt 2006 till ett trafiksäkerhetsår. Det handlar nämligen mycket om att debattera och försöka ändra folks attityder. Det är kanske lättare att komma åt problemet den vägen än att försöka lagstifta bort det med ännu flera lagar som folk inte följer utan bryter mot. Som lagstiftare måste man alltid tänka på att lagstiftningen s.a.s. får fäste ute i samhället, man kan inte bara lagstifta om sådant som folk sedan inte följer.

 

När det gäller trafiksäkerhet är det förebyggande arbetet väldigt viktigt. Där finns mycket att göra. Det nämndes här tidigare att man bör jobba med attityderna. Jag kan i likhet med ltl Åke Mattsson bara gå till mig själv och se hur mina attityder har varit och hur de är i dag. Jag kan nog säga, utan att erkänna någonting, att det är en väsentlig skillnad. En viktig sak är att lyssna på bilskollärarna. Det är de som trots allt känner bilskoleleverna som kommer ut i trafiken, körkortsaspiranterna. Bilskollärarna har flera gånger uppmärksammat de förändrade attityderna, som i kombination med att ungdomarna i dag har allt snabbare fordon osv., gör att det körs mycket fort på de åländska vägarna. Man kan inte uppmana bilskollärarna att säga till på skarpen när ni sitter där bredvid i framsätet utan man måste utveckla utbildningen med andra medel och då tycker jag att Gillingebanan, som det passligt nog var ett reportage om i Nya Åland i dagens tidning, utgör ett mycket bra exempel på hur man kunde utveckla körkortsutbildningen. På Gillingebanan tar inte pedagogiken sikte på att lära ungdomarna att köra bil utan den tar sikte på att lära dem att förstå att det är väldigt små marginaler, framför allt vid halt väglag och också på att försöka visa på konsekvenserna av visst handlande; om det sker en olycka kan det och det hända. Man får köra s.k. halkövning, inte i syfte att lära sig utan att bara se vilka små marginaler det är för att det skall gå på tok. De har en hall som passligt nog heter konsekvensen, där man får se t.ex. en bil som har krockat med en älg, älgen ligger kvar uppstoppad på huven och man får åka med en bältessläde och krocka i 7 km/h, man får ta sig ur en bil som ligger på taket och mycket annat. När man har gått en kurs på Gillingebanan, vilket jag har gjort, tar det verkligen tag i en och man börjar verkligen fundera på att det är faktiskt ganska farligt att röra sig i trafiken. Jag tror t.o.m. att de allra ivrigaste ”gloparna” tar åt sig av det; även unga män som verkar vara det stora problemet här, åtminstone några av dem tror jag nog att tar intryck av e sådan dag, för det berör en verkligen om man ser vad som kan hända.

 

Att jobba med attityder att införa en åländsk variant av Gillingebanan-kurs, givetvis på en åländsk anläggning som är på väg att förverkligas i kombination med lite annat, så skulle vara ett stort steg framåt. Där är det väldigt viktigt att man gör det seriöst och att man har rätt pedagogik i botten. Där kan säkert Gillingebanan fungera som exempel.

 

Det är också väldigt viktigt med trafiksäkerhet att man har trovärdig lagstiftning och rätt trafikmiljö. Man kan inte bara sätta upp en 30-skylt på en väg där man tidigare har kört 90 utan att ändra trafikmiljön. Ett bra exempel på det, lokalt hem till mig, är Lemströms kanal, där det i dag är 50 km/h och jag kan lova att det är väldigt få som kör 50 km/h, det är en bred väg, lika bred som där man kör 90 just före och det finns ingenting som är onormalt med att glida förbi i t.ex. 70 km/h. Det beror på att vägen är bred och det känns onormalt att köra så sakta som 50. Det finns många sådana exempel där trafikmiljön signalerar en sak och det står en annan sak på skyltarna. Där kommer min motion in. Jag har föreslagit i en motion att man skulle ha variabla hastighetsbegränsningar på Åland. Det finns på många håll i Europa där man på vissa vägsträckor har så att under vissa tider på dygnet, årstider, trafikbelastning eller väderleksförhållanden, så fluktuerar hastighetsbegränsningen; olika begränsningar för olika fordon förekommer också i kombination med de övriga faktorerna. På Åland kunde man tänka sig att vid vissa tider på vissa vägsträckor ha högre begränsning än 90 km/h och vissa tider så kan det vara lägre på sådana sträckor där det annars är hastighetsbegränsning. Det finns möjlighet med trafikmärken att inom vissa tider, helger osv. begränsa det t.ex. utanför skolor, men det kunde utvecklas genom att ha elektroniska skyltar som varierar och det behöver inte heller bli speciellt dyrt att göra det. Då skulle man få en större trovärdighet vid hastighetsbegränsningen som folk följer i större utsträckning. Det föreslår jag i motionen och där skriver jag också att det kan jämföras med elektroniska skyltar eller med villkorade skyltar eller en kombination av dem.

 

När det gäller trafikmiljön finns det mycket att göra inom trafiksäkerheten. Man har i Sverige någonting som heter nollvisionen, där man försöker få ner antalet trafikoffer till noll. Det kommer nog tyvärr att stanna vid en vision – olyckan finns alltid framme – men där har man tagit ett sådant grepp att man inser att man får aldrig bort olyckorna; den mänskliga faktorn och olyckorna försvinner aldrig. I stället måste man göra trafikmiljön förlåtande: det kan hända en olycka, och det gör ingenting om bilen blir helt tillbucklad, bara människan inte skadas. Det här är också riktgivande för fordonsindustrin, man räknar helt kallt med att det sker olyckor och så utrusar man bilarna mer och mer med säkerhet, både passiv och aktiv sådan: airbag osv., elektroniska hjälpmedel. När man utformar trafikmiljön måste man i större utsträckning tänka på att man inte skall ha djupa diken som slutar i en bergknall osv. Det finns många sådana ställen kvar på Åland där det är potentiellt farligt att köra av vägen, och där borde man sätta staket om man inte just skall bygga om vägen. Jag har noterat att när man bygger vägar i dag har man bättre slänter och man undviker att bergsskärningar går nära vägen osv. Rör man sig mycket på de åländska vägarna märker man att det finns många ställen där man tänker sig att här skulle det vara jättefarligt att köra i diket, och det borde man åtgärda.

 

Viktigt med trafiksäkerhetsarbetet på Åland är också lokal förankring. Lemlands kommun har nyligen antagit ett trafiksäkerhetsprogram, en grupp har arbetat med detta och det har getts till kommunstyrelsen och skall vidare till fullmäktige för slutligt antagande. Där har lokal kännedom varit riktgivande. De personer som har tagit fram det har varit från olika delar av kommunen och har listat potentiella olycksställen samt vad man borde göra. Det tror jag att är väldigt viktigt. Det är också så att väldigt få av dessa ställen är kommunens vägar utan det är landskapets vägar och där hoppas jag att man kan s.a.s. lyssna på den lokala kunskapen från landskapets sida och ta till sig av den.

 

Fru talman!

Avslutningsvis skulle jag säga att det samlande begreppet för lösningarna är att fundera på någonting som heter trafikkultur. Trafikkultur är ett ganska brett begrepp, men det handlar i stort sett om hur man umgås i det gemensamma rummet i trafiksystemet. Där märker man ganska stora skillnader om man har kört lite bil eller, som jag, motorcykel i Europa, att det är väldigt stor skillnad på de olika europeiska länderna hur man ser på varandra i trafiken. Det är intressant att se hur ett sådant trafiksystem som Tysklands Autobahn kan fungera där man på långa sträckor har fri fart och där det visserligen sker olyckor, men per bil är det väldigt lite olyckor. Farten är ofta över 200 km/h, men där är det en sådan trafikkultur att man respekterar varandra och hjälps åt; om det blir en kö så sprider sig alla varningsblinkers bakåt som en löpeld, ända upp till dem som har full fart s.a.s., så man krockar väldigt sällan på grund av köbildningen. Man märker det tydligt när man kommer från Tyskland via Danmark till Sverige att det är en helt annan trafikkultur i Sverige, då är det armbågarna ut ofta och man jagar varandra nästan. Om någon råkar köra om är det någon som anser sig äga vägen, man låter inte någon köra före osv. Det är en helt annan trafikkultur. I Danmark t.ex. har man ett trafikmärke som ser ut som en dragkedja: meningen är att man skall släppa varandra. Det finns inte här, utan här skall jag först och vid alla tillfällen!

 

Det är just trafikkulturen man skall ändra när man försöker ändra attityderna. Jag tror att det är på gott och ont att vi bor på en ö. Det är nämligen många åländska bilister som kanske aldrig är utanför Åland och kör bil och är man det så är det E18 till Stockholm eller någon av riksvägarna i Finland.

 

Fru talman!

Utan att bli långrandig skulle jag vilja kommentera de andra motionerna i smörgåsbordsform. Givetvis är jag positivt inställd till min egen motion, som kommer först. När det gäller ltl Fredrik Karlströms motion om sänkning av körkortsåldern tror jag att det är ett bra sätt att påverka attityderna, att ge ungdomar frihet under ansvar ännu tidigare. Jag tycker inte att man skall höja åldern, utan man skall angripa det så att man börjar forma trafikkulturen tidigare, givetvis under de uppräknade villkoren. Det skulle innebära att när en ungdom kommer till 18-års ålder har den redan fostrats i trafikkultur i två år.

 

När det gäller stoppskylt bakom stillastående buss är det ett bra exempel på en teknisk lösning som kan skydda trafikanter. Det finns på andra håll i världen, i flera delstater i USA. Vi har nyligen upplevt en olycka på Åland där en person blev påkörd i just en sådan situation som kunde ha undvikits av den här tekniken.

 

När det gäller alkolås är det också en bra teknisk lösning där man kan förhindra återfall av rattonykterhet. På sikt borde alla bilar ha alkolås, så skulle rattonykterheten vara ur världen.

 

Trafiksäkerhetskampanj är det jag efterlyser, och det internationella trafikåret kommer förstås att leda till en årslång kampanj.

 

När det gäller mobiltelefon vid körning kommer frågan hur mycket samhället skall övervaka, hur mycket som skall vara förbjudet eller hur mycket man skall lita på folks omdöme och förmåga. Där är det så redan i dag enligt åländska lag att användning av radiosändare är förbjudet om den inverkar menligt på bilkörning plus att det i vägtrafiklagen finns allmänna paragrafer att man vid varje tillfälle skall anpassa hastigheten och ha kontroll över fordonet. Har man inte det så är man olaglig.

 

När det gäller sänkning av promillegränsen för rattonykterhet tror jag inte att man genom att sänka promillegränsen blir kvitt de problem som räknades upp här med alkoholister som kör i fyllan osv., utan det är mycket grövre. Jag tror man genom informationskampanjer och på annat sätt kan komma åt attityderna. Man behöver inte begränsa den personliga friheten ytterligare till den delen. Där är jag av den ideologiska uppfattningen.

 

När det gäller att strängera möjligheten till körförbud är det tvärtom så i dag att polisen har bra rättigheter enligt den nya polislagen att ta körkortet, t.o.m. så att man lite missbrukar det. Man har lite dålig täckning bevismässigt, har jag fått erfara, inte personligen men av bekanta, så det behöver nog inte strängeras, utan tvärtom att man borde luckra upp det för att någon skall bli lidande rent säkerhetsmässigt.

 

Alkolås kommer igen och likadant åtgärder mot fortkörning. Där finns också ideologiska aspekter: skall vi ha övervakningskameror eller skall vi förlita oss på manuell övervakning. Där tycker jag att man skall gå in för att försöka förbättra attityderna till just den typen av trafikbrott.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Trafikskyddets forskningschef i Finland Sirpa Raijalin säger att mycket vore vunnet om vägtrafikanterna inte bröt så mycket trafikreglerna. Ltl Danne Sundman tar upp trafiksäkerheten i ett europeiskt och globalt perspektiv. I Europa dödas 50.00 människor per år i trafiken. I hela världen dör ungefär 1.200.000 människor direkt av trafikolyckor. Beträffande ltl Danne Sundmans motion om variabla hastigheter i landskapet är jag positivt inställd till att man kör 30 där det kan vara befogat, vid skolor, daghem osv., men jag måste säga att jag är skeptisk till att man får köra hårdare än 90 km/h i timmen när det gäller landskapets andra vägar. Alla trafikolyckor är direkt korrelerade till hastigheten. Vägarna i landskapet har varken viltstängsel eller mitträcken så jag tycker att resonemanget att jämföra med Europa inte håller. Man kan inte jämföra vägen ut till Lemland eller till Saltvik med Tysklands Autobahn som är flerfilig och enkelriktad. Det resonemanget tycker inte jag att håller. Där talar jag delvis av egen yrkeserfarenhet. De värsta trafikolyckorna jag har varit med och tagit hand om på akuten har varit nattetid och det har varit singelolyckor där farten har varit av avgörande betydelse.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Jag kan bara konstatera att de siffror som ltl Katrin Sjögren nämnde uppgav jag också i mitt anförande, nämligen att det dör 50.000 människor inom EU:s gränser i trafiken varje år. Om det årligen skulle vara en stor olycka där det dör 50.000 människor skulle man vara rysligt angelägen att kalla det för storkatastrof osv., men det här är en tyst, ständigt pågående katastrof och framför allt globalt när det är över en miljon människor som avlider i trafiken. Det visar på att problemet är ytterst angeläget. När det gäller min motion om variabla hastighetsbegränsningar är det givetvis sådant här man måste överväga, om det är rätt att stundtals ha högre hastighet än 90 km/h; det kan hända att det inte är befogat, men när det gäller det exempel som ltl Katrin Sjögren nämnde, en skola, kan det vissa tider vara 70, men vissa tider kan man dra ner begränsningen. Då tar folk det på större allvar om det är elektroniska skyltar som blinkar. Det kan t.o.m. vara så när du kommer till ett övergångsställe och trycker på knappen som gångtrafikant att då sätts hastighetsbegränsningen ner en bit före. Det är sådana tekniska lösningar som är möjliga om man inför tekniken. Det kan också vara så att det finns trafikhinder som inte existerar, men om du kör för fort kommer en bumpers upp, det finns exempel på det i Malmö stad. Kör man 30 är vägen slät, men kör man 50 är det ett ordentligt gupp. Det finns alltså många möjligheter och det är den generella utvecklingen jag skulle vilja se.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det var ett intressant anförande som ltl Danne Sundman hade och vi är båda medvetna om hur viktigt det är med trafikkultur. Jag tror att ett problem på Åland som försämrar trafikkulturen är sjökörningen. Halkbanan är nog ett bättre alternativ, men tyvärr är det många av våra killar som lär sig bil på isvägarna på vintern och får ett körbeteende som inte är det som riktigt passar på andra vägar. Angående dessa tekniska lösningar är det intressant att tekniken går väldigt snabbt framåt och det finns säkert många som är lämpliga för Åland. Kameraövervakningen kan vara bra i vissa fall, men vi är båda överens om att det är någonting vi skall titta på väldigt länge innan vi tar det till oss här. I Dalarna i Sverige t.ex. där det är genomfartstrafik kan det vara en bra lösning, men här där det är många som kör kanske det inte är så lyckat. Körkortsprovet har ltl Danne Sundman inte nämnt någonting om, men  man måste lämna ett läkarintyg när man fyller 40 och 50 år på att man har vissa funktioner i behåll, men att man har kunskap att vistas i trafiken behöver man inte uppvisa, så man kanske borde förnya provet också. Angående alkohol tror jag ingen anser att promillesänkning är det allena saliggörande, men jag tror att de flesta som jobbar med de här frågorna, är insatta i dem och har hållit på med dem en tid vet att det här är ett av de sätt som man kommer en bit framåt. Man tar ett litet steg på vägen. Däremot är det inte någon säker lösning, det vet både ltl Christian Beijar och jag, men vi är nog båda ganska övertygade om att det kommer att hjälpa till. Framför allt när det gäller hastighetsbegränsningarna som är på fel ställe så anförde min tidigare chef och vän polismästaren Björn Andersson att det är ett stort problem om man har hastighetsbegränsning på fel ställe; man förstör attityderna lite. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Som man hör av debatten är detta ett väldigt komplext område, men när det gäller utbildningen av nya körkortsaspiranter, generellt också enligt undersökningar i Sverige, så tror sig folk nog kunna köra bil väldigt bra, och detta är ett problem i sig för man överskattar sin egen förmåga att kunna manövrera fordonet vid ovanliga situationer. Man kan inte i någon större utsträckning gå in för att försöka bättra förarnas rent tekniska handhavande av bilen utan man måste försöka få dem att förstå att det är stora risker och att man inser konsekvenserna av köra för fort vid vissa tillfällen; det är där man måste börja. Man kan säkert med yrkeschaufförer osv. träna upp deras körskicklighet, men det kräver en helt annan pedagogik och den kommer vi också att kunna erbjuda i anläggningen som jag talade om. Att börja göra det för körkortsaspiranter skulle innebära att körkortsutbildningen blir dubbelt dyrare, men nog kan man lära upp dem rent tekniskt att vara väldigt kunniga, men då börjar man också utnyttja det som ltl Åke Mattsson sade, att om man har lärt sig köra bil på isen tror man sig kunna köra också på halt väglag och det kan ofta sluta med att man överskattar sin förmåga. Det gäller alltså att visa på riskerna och få ungdomar medvetna om konsekvenserna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Ltl Danne Sundman pratade om konsekvenshallen vid Gillingebanan skulle ge ungdomarna bättre attityder att köra försiktigare. Jag vet inte om alla som går i bilskolan får fara dit och titta eller hur det görs, men jag tror att många pojkar tänker att fy fasen va de de kör dåligt, det här gäller inte mej, dom här kan ju inte köra, dom kör ju som gamla…! När man sedan i alla fall får sin första bil eller andra och det skall visas hur den går och man har fått tre mess i någon av våra lokaltidningar om hur sur bilen är, så skall man köra race och visa i alla fall. Då tror jag att man glömmer bort hela konsekvenshallen. Det är tyvärr här som ordet polisstat kommer. Tyvärr är det nog så att man ibland måste övervaka av dem som ibland har fått tre mess om sina nya fina bil och vi vet att vi har oerhört hästkraftstarka bilar på Åland i dag och många vill visa det ena och det andra. Tyvärr är jag nog beredd att stöda att vi måste börja övervaka detta på något sätt, vi kan inte släppa vägarna hur fria som helst utan vi måste få ner farten lite. Samtidigt måste vi nämna att butikerna får videokameror för att få ner snattandet. Skall butikerna kunna ha det måste väl vägen också kunna ha det för att man skall hålla sig till lagen. Det är nog faktiskt så att jag vill vara trygg på vägen när jag sitter och kör min lagliga fart försiktigt hem till Sund!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Som det är i dag är det inte obligatoriskt att genomgå några kurser i samband med körkortet. Det är ganska unikt därför att runt om oss är det obligatoriskt. När det gäller konsekvenshallen vid Gillingebanan är den en del av en helhet och just detta ”att det här gäller inte mej” kommer nog ikapp en i verkligheten när man kör bilarna på Gillingebanan och märker hur små marginaler det är. Det är upplagt så att det skall tydligt visa att det går på tok med små marginaler, så just detta att man överskattar sin egen förmåga och det gäller inte mej, just den attityden går man åt i kursen på Gillingebanan. Det är, som sagt, inte obligatoriskt för åländska bilskolelever. När det gäller gruppen som ltl Göte Winé som får dessa mess i lokaltidningarna är bästa sättet att råda bot på det att de under kontrollerade former på en motorbana får visa om messen stämmer eller inte. Jag skulle säga att det är inte heller en allena saliggörande lösning, men att få bort dem som tror att de sysslar med motorsport på allmän väg, som de inte gör, utan det är vansinneskörning de sysslar med, få bort dem och låt dem leva ut på en bana och få visa på sin förmåga osv. är nog också en byggsten i det hela; där har jag i tio års tid själv arrangerat s.k. streetrace-tävlingar och där ser man nog att de som börjar satsa på den sporten inte ligger och kör på vägen mera utan de kör sina tävlingar och det är tvärtom en ”töntstämpel” hos det gänget på dem som kör fort på landsbygden, det är ingenting som är tekniskt utmanande, utan speciellt för dem är att köra på banan, dragracing eller streetracing. Det är också en viktig byggsten när det gäller att få bort ett visst klientel från vägarna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Helt kort när det gäller promillegränserna och ltl Danne Sundmans ideologiska syn att bibehålla 0,5 promille. Man kan ändå konstatera att undersökningar visar att risken för dödsfall i trafiken ökar med 1-2 gånger när promillehalten är mellan 0,2 och 0,5 promille. Det är en nog så viktig trafiksäkerhetsåtgärd.

 

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Om någon visar situation för mig att det är ett stort problem att folk kör omkring med mellan 0,5 och 0,2 promille i blodet är jag direkt beredd att sänka det till 0,2 promille, men sanningen är att på Åland finns det knappt inget fall och runt om oss är fallen väldigt få. Det kan t.o.m. bero på andra omständigheter.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Ronald Boman:

Fru talman!

Egentligen borde man inte kommentera motionerna för de hamnar förr eller senare i papperskorgen - det är väl lika bra. Men eftersom jag har en helt annan åsikt än de flesta om promillegränsen skall jag säga några ord och det är angående ltl Åke Mattssons motion om sänkning av promillegränsen. Då undrar jag om ltl Åke Mattsson vill ha en polisstat där allting är reglerat i lag och förbjudet?

 

Jag tillhör dem som anser att man skall kunna ta vin eller öl till maten och trots detta ha rätt att köra hem sin bil. Jag tror att det är väldigt många som i likhet med mig av tradition dricker vin eller öl till maten. Det är fråga om livskvalitet. Att i ett slag kriminalisera en stor befolkningsgrupp högst ofarliga matvanor verkar vara ett kraftigt utslag av förbudsmentalitet.

 

För att det skall vara någon relevans i ltl Åke Mattssons förbudsiver borde han i motionen ha pekat på hur många procent av det totala antalet bilolyckor som har förorsakats av sådana som har haft mellan 0,2 och 0,5 promille. Jag förstår att ltl Åke Mattsson som tjänstledig polis vill öka polisens övervakning av samhället och därigenom även polisernas antal. Om ltl Åke Mattsson får sin vilja igenom i detta och andra ärenden som är aktuella kan slutresultatet bli en polisstat, och det vill inte jag ha, så 0,5 för mig!

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag skulle med glimten i ögat vilja tipsa ltl Ronald Boman om taxi. Det är egna företagare som sliter hårt och vi applåderar ju företagsamhet här i plenisalen med jämna mellanrum. Det får hjulen att rulla om vi alla åker taxi efter vårt glas vin eller öl till maten!

 

Ltl Ronald Boman, replik:

Fru talman!

Jag tror att det är många som hör till mitt lag i det här fallet, så vi skulle säkert få kanske tio eller dubbla antalet taxibilar på Åland. Men vi behöver inte göra det: vi har som nu 0,5 promille, det är alldeles okej! Inom 0,5 ryms säkert två glas vin eller två glas öl, t.o.m. vissa hävdar att man kan t.o.m. ta en liten ”rackabajsare” och ändå inte komma upp till 0,5!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag hade förväntat mig att ltl Ronald Boman skulle begära en förhöjning av promillegränsen, men så långt gick det inte den här gången! Jag vidhåller 0,2-0,5 promille; det är ett och det är inte speciellt stränga krav jag kommer med, utan jag tycker att jag har backat ganska mycket när det skall beaktas som en förseelse. Undersökningar visar att man är påverkad, förmågan att köra bil är nedsatt. Det är sedan olika variationer mellan kroppsbyggnad osv., så man vet inte om man har 0,5 eller inte, så en stor del av dem som har 0,5 promille när de blåser i alkometern är övertygade om att de har 1 promille eller mer därför att man är ganska kraftigt påverkad. Med 0,5 promille minskar precision i rörelsen, upprymdhet, värmekänsla, psykiska spänningstillstånd släpper. Vid 0,4 är det en försämring av det perifera synfältet, man missar trafikljus, dålig avståndsbedömning, försämrad iakttagelseförmåga. Hela vägen kan man påvisa olika variationer ned till 0,2 promille, så man är en sämre bilförare och det finns ingen anledning till att låta folk åka omkring fulla i trafiken. Det har inte med någon förbudsiver att göra utan det har med att göra att acceptera hur det är i omkring liggande regioner.

 

Ltl Ronald Boman, replik:

Fru talman!

Eftersom jag inledde mitt anförande med att motionen inte leder till någonting ids jag inte heller besvara den senaste repliken.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendena remitteras till lagutskottet.

 

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Landskapsregeringens framställning angående ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om produktsäkerhet. (FR 15/2004-2005).

 

Landskapsregeringens framställning angående ändrad lagstiftning om elmarknaden samt införande av regler om certifiering av elens ursprung. (FR 16/2004-2005).

 

Ärendena upptas till behandling vid lagtingets plenum torsdagen den 2.6.

 

Lagtingets nästa plenum är i morgon tisdag den 31 maj kl. 9.30. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.16.32).