För kännedom

  • Utdrag ur protokollet

    PLENUM den  8 september 2003 kl. 13.00.

    TALMANNEN:

    Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Eklöw, ltl Erlandsson, ltl Wiklöf, ltl Sjölund och ltl Lisbeth Eriksson.) Ltl Lisbeth Eriksson infann sig efter uppropet.

    25 lagtingsledamöter närvarande.

    Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Eklöw på grund av privata angelägenheter samt ltla Wiklöf, Sjölund och Erlandsson på grund av den tolfte parlamentariska Östersjökonferensen. Beviljas.

     

     

    Meddelande

    Meddelas att landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Danne Sundmans enkla fråga nr 16/2002-2003 kommer att avges vid plenum inkommande onsdag den 10 september. Antecknas.

     

     

    Föredras för bordläggning ärende nr 1:

     

    Lagutskottets betänkande nr 13/2002-2003 angående landskapslag om kontroll av brottslig bakgrund hos personer som skall arbeta med barn. (FR 17/2002-2003).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 10 september. Godkänt.

     

     

    Föredras för bordläggning ärende nr 2:

     

    Lagutskottets betänkande nr 14/2002-2003 angående godkännande av Europa- Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Arabrepubliken Egypten, å andra sidan. (RP 5/2002-2003).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 10 september. Godkänt.111

     

     

    Föredras för bordläggning ärende nr 3:

     

    Lagutskottets betänkande nr 15/2002-2003 angående godkännande av protokollet omändring av avtalet med Marocko för undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst och på förmögenhet samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen. (RP 2/2002-2003).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 10 september. Godkänt.

     

     

    Föredras för bordläggning ärende nr 4:

     

    Lagutskottets betänkande nr 16/2002-2003 angående godkännande av avtalet med Vietnam för att undvika dubbelbeskattning och förhindra kringgående av skatt beträffande skatter på inkomst samt med förslag till lag om ikraftträdande av debestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen. (RP 4/2002-2003).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 10 september. Godkänt.

     

     

    Föredras för bordläggning ärende nr 5:

     

    Näringsutskottets betänkande nr 8/2002-2003 angående ändring av jaktlagen beträffande jakt på älg. (FR 9/2002-2003).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 10 september. Godkänt.

     

     

    Föredras för bordläggning ärende nr 6:

     

    Kulturutskottets betänkande nr 3/2002-2003 angående arkivlag för landskapet Åland (FR 21/2002-2003). 

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 10 september. Godkänt.

     

     

    Föredras för bordläggning ärende nr 7:

     

    Social- och miljöutskottets betänkande nr 5/2002-2003 angående alkohol- och narkotikapolitiskt program för landskapet Åland 2002-2005. (M 1/2002-2003).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 15 september. Godkänt.

     

     

    Föredras för remiss ärende nr 8:

     

    Landskapsstyrelsens framställning angående ändring av koefficienterna för beräkning av landskapsandel för grundskolan. (FR nr 27/2002-2003).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion.

     

    Vicelantrådet Erland:

    Fru talman!

    Landskapsstyrelsen har betalat de kommunala grundskollärarnas pensionspremier sedan 1996, då alla övriga arbetsgivare som hör till landskapets pensionssystem måste börja betala premierna till landskapets pensionsfond. I riket gäller sedan 1.1.1999 lagen om vissa pensionsarrangemang inom undervisningssektorn. Denna lag innebär att alla nyanställda grundskollärare försäkrar sig i det kommunala pensionssystemet. Från 1998 införde man en övergångsregel där de kommunala pensionerna i sin helhet skulle betalas till staten över en fyraårsperiod.

     

    Landskapsstyrelsen har fört en framställning till lagtinget om ändring av grundskollärarpensionssystemet så att det skulle införas under detta år och fullt ut nästa år.

     

    I behandlingen i finansutskottet efterlyste man en justering av systemet så att landskapet skulle kompensera minst 37 procent, och den här framställningen föreslår detta. I finansutskottets behandling baserades önskemålet om förändring på en felräkning så att man när det gäller träningsundervisningen hade räknat en för låg landskapsandel. Den koefficient som finansutskottet utgick från var alltså lägre än den faktiska. I samband med den här framställningen ändras koefficienten från 36,9 till drygt 37 procent, såsom man i lagtinget önskade, alltså minst 37 procent. Detta betyder en extra tilldelning till kommunerna på 2.000 euro. Den framställning som landskapsstyrelsen ursprungligen lade fram för lagtinget har i stort sett samma effekt och följde principen för landskapsandelarna i övrigt. Det är kanske lite mer komplicerat att räkna ut effekterna av den här lagen när det gäller pensionerna, men resultatet blir ungefär detsamma. Det är alltså upp till lagtinget att bedöma om framställningen skall anses som bättre än den ursprungliga framställningen.

     

    Vtm Salmén:

    Fru talman!

    Förhoppningen att landskapsstyrelsen skulle ha ändrat sig angående betalningsansvaret för grundskollärarnas pensioner under de vackra sommarmånaderna har tyvärr slagit fel. Med tanke på de morska uttalanden som flera av finansutskottets medlemmar hade under behandlingen av ärendet – det var fråga om minst 37 procent och det troliga var nog att det skulle bli betydligt större betalning – men det har väl varit så att kontakterna inte har fungerat under sommaren. Med tanke på att vi här på Åland har det ekonomiskt bra ställt tycker jag inte att det är så stor idé att vi jämför med hur man har det i riket utan här är det viktiga att vi diskuterar hur vi skall göra. Under flera år har vi diskuterat detta från politikerhåll i landskapet med kommunerna och kommunerna har sagt att det är väl bra om ansvaret för att sköta pensionerna skulle vara på kommunerna och då skulle man kompenseras till 100 procent av landskapet. Detta har jag framfört här flera gånger och jag hoppas att man i finansutskottet nu verkligen tänker sig för innan man börjar föra över kostnader i den här storleksordningen på kommunerna. Jag förstår att en del kommuner är ganska nöjda med de jättestora stöd och bidrag man har fått för icke-lagbundna projekt, men att det skulle drabba alla kommuner kan jag inte förstå att skulle vara riktigt. Jag hoppas verkligen att finansutskottet i lugn och ro tittar igenom om det här verkligen är den mening som man vill i fortsättningen när det gäller förhållandet landskapet-kommunerna.

     

    Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

    Fru talman!

    Om det lugnar vtm Salmén skall jag lova att åtminstone jag för min del i finansutskottet noga skall studera det här; åtminstone i vår grupp är vi lite tvivelaktiga till att framställningen skulle motsvara det som finansutskottet egentligen har sagt i sitt betänkande. Men vi får återkomma till det senare.

     

    Vtm Salmén, replik:

    Fru talman!

    Jag är glad över uttalandet och hoppas att de övriga medlemmarna också tänker på det här när man går igenom framställningen. De facto är det så att kommunerna har det betydligt kärvare än landskapet.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

     

    Ltl Sundback:

    Fru talman!

    Ltl Anne-Helena Sjöblom var redan inne på att vi från socialdemokratiskt håll åtminstone efter en första genomgång av framställningen inte tycker att det motsvarar det vi har kommit överens om. Det är allvarligt eftersom vi hade en överenskommelse med majoritetspartierna om hur det här skulle skötas. Den överenskommelsen resulterade i ett bra resultat när det gällde den nya jordförvärvslagen. Det var bara några få här som inte kunde godkänna det förslaget; det togs med en betryggande majoritet och det berodde på att det fanns stöd från oppositionen att driva igenom den viktiga lagstiftningen. Det här är också mycket viktigt och det gäller nu för majoriteten att föra i bevis att det här faktiskt motsvarar det vi har kommit överens om. Vi uppfattar det inte så just nu.

     

    Vicelantrådet Erland:

    Fru talman!

    Jag vet inte om man skall tala om överenskommelser, det finns ingenting skriftligt, men i en diskussion där ltl Lasse Wiklöf deltog och om jag minns rätt ltl Anne-Helena Sjöblom skulle grundskollärarpensionernas överföring till kommunerna skjutas fram så att de skulle börja gälla från 1 oktober. Det har också framställningen och budgeten utgått från.

     

    När det gäller den här framställningen vill jag påpeka att det är en justering som helt uppenbart är en beställning från lagtinget. Jag skall citera stora utskottets förslag: ”att lagtinget uppmanar landskapsstyrelsen att senast den 1 augusti 2003 överlämna en ny lagframställning om landskapsandelar till lagtinget som kompenserar kommunerna för grundskollärarnas pensionspremier till lägst 37 procent.” Det står inte lägst 38 procent, det står inte lägst 37,5 procent utan det står lägst 37 procent därför att det var denna andel som man fick fram genom att studera rikets statsandelssystem. Vår framställning hade alltså samma grundprincip när det gäller andelarna och skulle ha hamnat på 36,9 procent. Det här rör sig om ett belopp på 2.000 euro som tillkommer kommunerna. Det är precis vad finansutskottet begärde och vad stora utskottet begärde. I övrigt har det här systemet behandlats i lagtinget ett flertal gånger och vtm Salmén har alltid upprepat samma sak: det skall vara mera kompensation, det skall vara mera pengar. Men han har inte fått gehör för det här. Man måste väl ändå i något skede konstatera att lagtinget har tagit beslut och så går man vidare för att göra andra reformer – för att inte fastna i en lagframställning där det handlar om några tiondedelsprocent som dessutom är till kommunernas fördel.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Fru talman!

    Förslaget att man skulle skjuta upp reformen till oktober är ju uppfyllt, men nu gäller det kompensationen via landskapsandelarna och det är vi inte nöjda med. Framställningen skall till utskott för närmare granskning och vi får se vad som sker där.

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

     

    Vtm Salmén:

    Fru talman!

    Jag tackar vicelantrådet för påminnelsen om att jag inte har fått gehör för min önskan om att man skulle göra en rättvisare bedömning förhållandet mellan landskapet och kommunerna! Det är flera saker under dessa två och ett halvt år som jag har förlorat, bl.a. när det gäller överstora överföringar från landskapets kassa till kommunerna, vissa kommuner! Trots allt har jag rätt att kritisera det och jag har rätt att även kritisera det här förhållandet. Precis som ltl Sundback säger diskuterade vi den fantastiska uppgörelsen som gjorde att man fick igenom en lag om jordförvärv och då sade jag till ltl Wiklöf, att inte är det mycket du får över. Jo, jo, men, sade han, det kommer att bli en ny sak när vi får det här nya, nu har vi i alla fall tagit bort de stora kostnaderna för kommunerna under första året genom att vi sköt fram det ända tills första oktober! Nå, sen då? Ja, jag skulle säga att det är synd att ltl Wiklöf inte är här i dag för han skulle väl ha sett ut som pojken som sålde smöret och förlorade pengarna…

     

    Ltl J-E Mattsson:

    Fru talman!

    Eftersom det inte råder samsyn om framställningens innehåll skall jag säga så här: jag förväntar mig samma behandling som ltl Anne-Helena Sjöblom angav, att den skall till utskott för behandling. Där får vi sätta oss in i de siffror som presenteras i framställningen men även plocka fram alla de siffror vi hade vid finansutskottets tidigare behandling av ärendet och där de verkliga ekonomiska effekterna finns med. Att säga att det rör sig om 2.000 euro just nu till kommunerna är kanske rätt, och kanske det är så det skall vara, inte vet jag, men det sades i finansutskottets betänkande och sedan från stora utskottet att det skall vara 37 procent av lärarpensionerna. Menar man det, och det har jag sagt här från talarstolen tidigare, utgör den summan 37 procent av 568.000 euro, och det är väsentligt mer än 2.000 euro. Men att blanda in överenskommelsen om jordförvärvslagen i detta sammanhang och säga att man står på kommunernas sida är att skjuta över målet, för vi vet vad jordförvärvslagen används till ibland i kommunerna också. Det fanns en överenskommelse och det är faktiskt så att den vilar också på lagtingets axlar. Det är ganska väsentligt att komma ihåg att det är inte landskapsstyrelsens fel allting som sker; det är även lagtingets axlar som bär ansvaret för den här frågan. Vi i centern känner mycket starkt för att bära ansvar för kommunernas ekonomi – till skillnad från vissa andra ibland.

     

    Ltl Sundback:

    Fru talman!

    Ltl J-E Mattsson efterlyser ansvar. För mitt partis del kan jag nog säga att vi tar ansvar hundra procent för det vi för fram. Det har vi gjort också i den här frågan.

     

    Fru talman!

    Jag hade hoppats att det här ärendet genast skulle ha gått på remiss till finansutskottet eftersom det behöver granskas grundligt där, men eftersom vtm Salmén gjorde ett personligt påhopp på min kollega Lasse Wiklöf utan att han är här och har tillfälle att framföra sin synpunkt föreslår jag att ärendet bordläggs till plenum på onsdag.

     

    Ltl Häggblom:

    Fru talman!

    Eftersom ärendet kommer att gå till finansutskottet hoppas jag att majoritetsblocket besinnar sig och funderar om. Det här betyder egentligen i slutändan att det kommer att bli skatteöresförhöjningar i kommunen eller att någon verksamhet i kommunen kommer att drabbas, om man vidhåller detta. I vissa kommuner är det fråga om så mycket som upp till 1 skatteöre som pensionerna betyder. Flera av oss i oppositionen har ansett att kommunerna också i fortsättningen skall få full kompensation, som har varit tidigare, att landskapet tar ansvaret; skolor, hälso- och sjukvård och åldringsvård är det viktigaste vi har i ett samhälle och det bör vi prioritera. Överföringen av kostnadsansvaret till kommunerna visar att landskapsstyrelsen inte kan göra de strukturella förändringar som man behöver göra i den egna organisationen utan man lämnar över till kommunerna som redan nu sitter hårt pressade och, skulle jag vilja säga, där det inte finns något utrymme att dra ner, utan det leder i så fall till skatteöresförhöjningar. Det går stick i stäv med vad politiker runt om oss både öst och väst gör, där man sänker skatterna, men vi kommer att få ett ökat skattetryck här eller samma skattetryck eftersom landskapsstyrelsen gör sådana här förändringar. Majoritetsblocket här i lagtinget har ett stort ansvar i finansutskottet att rätta till detta.

     

    TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 10.9 har väckts. Ärendet kommer att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 10.9. Innan ärendet bordläggs bereds de på talarlistan anmälda talarna tillfälle att yttra sig.

     

    Vtm Salmén:  Fru talman! Jag hade tänkt understöda förslaget om bordläggning.

     

    TALMANNEN: Ärendet bordläggs till plenum onsdagen den 10.9.

     

     

    Föredras för remiss ärende nr 9:

     

    Landskapsrevisorernas berättelse  för år 2002. (RB nr 1/2002-2003).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion.

     

    Ltl Perämaa

    Fru talman!

    Lagtinget har som en av sina viktigaste uppgifter att noggrant granska landskapsstyrelsens arbete och åtgärder. Det viktigaste instrumentet för denna granskning är landskapsrevisorerna. De har möjligheter att  mer på djupet och i detalj studera landskapsstyr4elsens och förvaltningens åtgärder och att bedöma dessa åtgärder.

     

    Landskapsrevisorernas berättelse är det stora dokumentet över denna granskning och därmed synnerligen viktig läsning för lagtinget. Landskapsrevisorernas berättelse för år 2002 är ett stramt dokument som denna gång kanske är något mer än strikt siffermässigt och tabellmässigt analyserande. Denna gång har våra revisorer gjort en jämförelse mellan vårt grundläggande fördelningsinstrument till kommunerna och rikets motsvarande, d.v.s. landskapsandelssystemet kontra statsandelssystemet.

     

    I sin sammanfattning ger revisorerna mer eller mindre klart uttryck för behov av förändringar i vårt landskapssandelssystem. Jämförelsen som gjorts är en synnerligen intressant läsning.

    Jämförelsen ger oss informationen att landskapssandelssystemet och statsandelssystemet ger kommunerna ett driftsstöd som nära nog motsvarar varandra i genomsnitt. Skillnader i fördelning finns dock . Man kan få intrycket att statsandelssystemet till vissa delar på ett mera ska vi säga modernt sätt tar hänsyn till t.ex. åldersstrukturerna i samhället. Som exempel kan nämnas att i åldersgruppen över 85 år var landskapsandelen år 2002 3052 euro och 86 cent per person medan statsandelen var 9159 euro och 27 cent. Skillnaden är alltså över 6 000 euro. Befolkningsstrukturen förändras hela tiden så att åldersgruppen över 85 år ökar. Detta gör att det finns anledning att se över landskapsandelssystemet och justera delar av detta. I andra fall ger landskapsandelssystemet enligt jämförelsen kommunerna betydligt mer än statsandelssystemet, till exempel för bibliotek.

    I grunden är alltså landskapsandelssystemet bra och ger den fördelningspolitiska tryggheten och basen åt kommunerna att verka i samhället.

     

    Investeringsstödet till kommunala anläggningsprojekt  såsom skola, åldrings- och servicehus m.m är det delområde där landskapsandelssystemet skiljer sig mest från statsandelssystemet. Landskapsrevisorerna ger mer eller mindre klart uttryck för att stödet till anläggningsprojekt i landskapsandelssystemet är för stort. Det kan vara möjligt att det är så och det kan vara möjligt att vissa kommunala anläggningsprojekt har blivit alltför stora och påkostade p.g.a. möjligheten till landskapsfinansiering. Men i allmänhet tror jag ändå att kommunerna på ett ansvarsfullt sätt gör bedömningar om vilken nivå på investeringar och drift den kommunala ekonomin klarar av.

    Vi måste komma ihåg att dessa investeringar på anläggningsprojekt gäller utbildningssektorn och den sociala sektorn d.v.s skolor och servicehus för äldre. Vi har traditionellt satt ribban högt för att på dessa områden kunna hålla vår goda servicenivå. Ändringar måste föregås av noggranna analyser för att inte omöjliggöra kommunala investeringar på dessa områden.

     

    Däremot vill inte Liberalerna medverka till att kommunerna förleds att bygga och investera i överdådiga anläggningsprojekt så landskapsandelssystemet kan behöva en översyn till den delen.

     

    Budgetunderskottet i  självstyrelsens ekonomi är den stora frågan i landskapsrevisorernas berättelse. Budgetunderskottet har byggts upp under den senare delen av 1990-talet genom att den offentliga sektorn har tillåtits expandera i någon sorts förhoppning om att intäkterna för landskapet kommer att öka på ett motsvarande sätt. Nu står vi inför faktum att den offentliga sektorn måste anpassas till de ekonomiska ramar som nu föreligger. Budgeten måste fås i balans genom ansvarspolitik i landskapsstyrelse och lagting. Lagtinget har ju visat tendenser att hellre plussa på i budgeten än att satsa på bättre anpassning. Ett trendbrott har ändå skett från och med budgeten för 2002 för att möjliggöra en kontrollerad anpassning som inte går ut över vår välfärd och samhällsservice.

     

    Ltl J-E Mattsson:

    Fru talman!

    Eftersom jag anser att vi kanske har ett för dagen viktigare ärende att behandla föreslår jag att ärendet bordläggs till onsdagen den 10.

     

     

    TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 10.9 har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? På talarlistan finns upptagna ltl Sundman, ltl Sundback och ltl Boman, som bereds tillfälle att yttra sig.

     

    Ltl Sundman: Fru talman! Eftersom ärendet kommer att bordläggas understöder jag det och avstår.

     

    Ltl Sundback:

    Fru talman!

    För oppositionen är det alltid speciellt spännande att få ta del av landskapsrevisorernas berättelse. Det är ju så där att på var och varannan sida skulle man kunna skriva ”va var det ja sa”! och det är inte första året som det skulle ske. Här finns massor av intressanta rubriker och av förekommen anledning skulle det kanske lämpa sig att diskutera kapitlet om ÅHS. Det är ÅHS som är nästan det stående numret i landskapsrevisorernas berättelse, och har varit det de senaste 10-15 åren.

     

    Men jag har trots det valt att ta upp utbildningen. Som ltl Perämaa sade har man – det har helt enkelt varit fråga om dålig politik – satsat på landskapsstyrelsens förvaltning de senaste åren och sedan har man pytsat ut pengar på alla världens anläggningar, travbanor osv. så att pengarna nu är slut. Då måste man förstås skära ner någonstans på driften. När det gäller utbildningsväsendet är det inte någon ny fråga. Under hela åttio- och nittiotalet har jag och mitt parti försökt föra fram sådana planer som skulle innebära att man långsamt men målinriktat skulle strukturera om utbildningsväsendet, speciellt utbildningen efter grundskolan. Eftersom samhället förändras kan man inte hålla på och utbilda enligt samma mönster som i början av 1900-talet eller efter andra världskriget. Detta innebär, eftersom våra åsikter inte har blivit beaktade, att man har fortsatt att satsa på traditionella utbildningar, som inom sjöfarten, som fortfarande är ett viktigt område men där vi nu har tre hela skolor med sviktande elevunderlag. Men det bästa exemplet på att samhället förändras och att utbildningen måste förändras är Ålands naturbruksskola. 1980 var ungefär 15 procent av befolkningen sysselsatt inom jordbruk; i dag är det ca 5 procent. Men utbildningen och naturbruksskolan har en majoritet här ständigt satsat nya och nya pengar i, investeringar och tjänster har man fortsatt att gå in för, medan elevantalet har sjunkit. Det betyder att en studieplats i dag i naturbruksskolan kostar 20.000 euro i året. Det är ungefär lika dyrt som att utbilda en läkare att ha elever på naturbruksskolan i dag. Det här är inte nytt, men det är ingen som tar åt sig; sedan 1999, säger landskapsrevisorerna, har kostnaderna per studerande stigit med 161,58 procent och ingen av dem som har ansvaret gör någonting! Det är klart att det inte kan gå med en sådan utbildningspolitik.

     

    Utbildning är en av de viktigaste satsningarna som vi politiker kan göra för ett litet sårbart område som Åland; det är bara med en högt utbildad befolkning som vi har förmåga att själva utveckla vårt samhälle. Därför måste man göra någonting åt naturbruksskolan. De som jobbar där har ju försökt, de har hittat på nya utbildningar med hästskötsel och fritidsledare, men det finns inga visioner och inga långsiktiga mål på utbildningsavdelningen eller i landskapsstyrelsen. Samtidigt har man ett jättestort skoljordbruket anslutet till skolan. Inte skall väl samhället driva jordbruk, låt nu jordbrukarna göra det! Utbildningen kan ändå ordnas på olika sätt. Nu när man i landskapsstyrelsen diskuterar att man skall dra ner timresursen oberoende om det finns elever eller inte i skolorna, så är det dålig utbildningspolitik. Man måste skära där det finns motiv för det och där det är nödvändigt med omstrukturering. Nu när det skall sparas hoppas jag att landskapsstyrelsen inför den kommande budgeten en gång för alla tar tjuren vid hornen – de kanske inte ens har några tjurar på skolan – men att de gör någonting och inte som senast, då det drevs igenom pengar för att bygga en ladugård. Vi kan inte hålla på på det här viset utan det måste tas i med hårdhandskarna nu på naturbruksskolan.

     

     

    Ltl A-M Pehrsson, replik:

    Fru talman!

    Jag måste säga att jag vet inte riktigt vad ltl Sundback menar med utbildningen på naturbruksskolan. Det kan hända att meningen är att det skall finnas någon form av utbildning. Vi vet att efter EU-anslutningen är det nödvändigt med viss utbildning även för jordbrukare om man skall ha kompetens och överhuvudtaget kunna bedriva jordbruk och använda de maskiner som behövs osv. Jag kan hålla med om att det är inte så många platser och det är inte så många som söker dit på grund av att jordbruket minskar i omfattning, men samtidigt är det en viktig näring. Jag tror att ingen vill vara utan jordbrukare, för det handlar om att hålla landskapet öppet och jordbruket genomgår en ganska stor strukturomvandling som gör att det kanske är svårt just nu att riktigt veta hur framtiden ser ut för det. Men jag tycker att det skulle vara intressant att veta ltl Sundbacks intentioner: inte är det väl så att vi bara skall utbilda teoretiker, ekonomer osv., utan nog måste vi ha den praktiska utbildningen också.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Fru talman!

    Landskapsstyrelsen måste ta ställning till om det är värt pengarna och komma med ett förslag, men jag tycker att om en studieplats är 240.000 gamla mark i året och det inte finns sökande för den utbildningen utan man utbildar hästskötare och fritidsledare i lika hög grad, så måste man överväga om det är rätt använda pengar. Jag tycker naturligtvis som de andra människorna att vi skall ha jordbrukare osv., men skall vi upprätthålla utbildningen på det här sättet för de få jordbrukarelever som söker sig till den här skolan. Jag tycker framför allt inte att man skall dra ner på timresurs på yrkesskolan eller på vårdinstitutet eller på lyceet, där det finns elever, utan nog måste man göra det där det inte finns elever. Det säger nog mitt sunda förnuft – jag hävdar inte att jag har något bondförnuft!

     

    Ltl A-M Pehrsson, replik:

    Fru talman!

    Det är klart att man kan resonera som så att man tar där det inte finns elever, men jag tror också att man om anser att en verksamhet och en yrkeskår är viktig måste man försöka hitta på sätt att behålla den verksamheten kvar och inte bara skära bort den. Tar man bort utbildningen är man säker på att verksamheten också försvinner. Jag tycker att det är bra om ltl Sundback håller på vårdinstitutet och yrkesskolan, som också är praktiska utbildningar, men nog måste vi se till att vi i så fall får en ökad tillströmning av elever till naturbruksskolan. Men, som sagt, den pågående omstruktureringen gör att det är en svacka, och jag håller med om att det måste till nya idéer. 

     

    Ltl Sundback, replik:

    Fru talman!

    Nu tycker jag att ltl Pehrsson börjar bli lite gnällig. Hon som representerar kåren skall väl komma med ett vettigt förslag hur man skall trygga utbildningen för några som behöver det, om det skall vara på Åland eller utomlands eller hur det skall gå till. Jag är inte kunnig i det, men kostnaderna måste ner. De skall användas i sådana skolor där det finns elever; för betydligt mindre pengar och resurser måste vi på Åland kunna utbilda de jordbrukare som vi behöver för att hålla landskapet öppet, som det oftast heter.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

     

    Ltl Boman:

    Fru talman!

    Först vill jag säga att det synnerligen roligt och intressant att se så många åhörare på läktarna och så vill jag också  hälsa Radio Västs lyssnare välkomna. Radio Väst direktsänder härifrån i dag och det tycker jag är jättebra och slipper vi höra ltl Sundback så är det ännu bättre!

    Landskapsrevisorernas berättelse för år 2002 känns som om den vore ett beställningsarbete av mig, eftersom den tar upp en del av de ärenden som jag kraftigt kritiserat i samband med ordinarie budget eller tilläggsbudget.

     

    Det första jag vill kommentera är IT-utvecklingen vars tydligaste mål är byggande av en IT-by som till all lycka står stilla för tillfället och jag hoppas att det så skall förbli.

    När denna IT-by först marknadsfördes var det som en ren IT-by där enbart  IT-företag skulle få hyra utrymme. Eftersom det visade sig att rena IT-företag var en bristvara beslöts att i princip vilket företag som helst skulle få hyra utrymme i denna by och det till kraftigt subventionerade hyror. Av de företag som hittills visat intresse är dessutom större delen finansierade med samhällsmedel genom Ålands Utvecklings AB, så det är en form av dubbla bidrag dessa företag får av Ålands skattebetalare. Nåväl, revisorerna efterlyser bättre samordning av IT resurserna och jag anser att hela eländet med IT- byn skall läggas ned omedelbart.

     

    Sedan till något jag granskat under hela min tid som politiker och som också landskapsrevisorerna nu fastnat för, nämligen resekostnaderna. Tjänstemännen och politikerna reser för drygt 1,4 miljoner euro per år. Säkert är en del av dessa resor nödvändiga, men många resenärer kunde ha stannat hemma. Ett sätt för intresserade politiker att granska dessa resor är att ta del av de landskapsstyrelsebeslut som ligger bakom de längre resorna. Där bör framgå bland annat orsaken till resan, dess längd och framförallt kostnaden. Men här syndas det kraftigt. Jag får en känsla av att de ansvariga skriver flummiga texter enbart för att jag inte skall kunna få reda på kostnaderna för resan och vart de skall resa. Jag har flera exempel, bland annat följande landskapsstyrelseprotokoll från 6.6 detta år då lantrådet Roger Nordlund beslöt att kanslichefen skall företa tjänsteresa omfattande fyra dagar men ingen anteckning om kostnaderna. Samma dag beslöt Runar Karlsson att två personer från alarmcentralen skulle fara på studieresa till Österbotten för en kostnad om 1.300 euro. Och det var ett bra protokoll; det var skrivet på rätt sätt.

     

    Ett intressant protokoll var från den 27.8. 2002 då ledamoten Sarin Grufberg antecknade till kännedom Robert von Pfalers tjänsteresa 27.9 -10.10.2002. Ingen anteckning om resmål eller kostnader. Enligt uppgift gick resan till Australien.

     

    Gun Carlson beslöt den 7.5 2002 följande: Studieserviceenhetens deltagande i Nordisk studiestödskonferens 13-17.6 2002. Beslöts godkänna anhållan. I detta ärende finns inte antecknat vart resan skulle gå eller de beräknade kostnaderna. Jag kan meddela att resan gick till Svalbard, Spetsbergen och kostade 5.998,35 euro.                .

     

    Så här kan jag hålla på hur länge som helst. Med detta vill jag peka på den bristfälliga dokumentation som finns när resebesluten tas och jag kan klart konstatera att det företas många onödiga resor och jag anser att pengarna kan användas till viktigare saker såsom vårdpersonalens löner.

     

    När det gäller lantmannaskolan eller, som vissa vill kalla den, naturbruksskolan är revisorerna på samma linje som jag att kostnaderna är alldeles för höga och jag rekommenderar att skolan bör läggas ned och eleverna få utbildning på annan ort.

     

    Satsningen på travbanan var jag på goda grunder emot och  också i detta ärende  tycker jag att jag har fått rätt. Jag skall i annat sammanhang vidare utveckla de fel och brister som finns i detta projekt men jag vill i detta skede enbart konstatera att det finns kraftigt kritik från aktiva hästägare om det sätt travbanan sköts på.

     

    Revisorerna påtalar även de höga försäkringskostnaderna. Jag kan ha en viss förståelse för detta eftersom bolagets kostnader tycks vara höga efter förvaltningsrådet lyfter 1.500 euro per år och medlem för de två sammanträden man håller. Kanske vi borde få in vårdpersonalen som medlemmar i förvaltningsrådet för att dryga ut ett bra tillskott på lönen! Mitt förslag är att slopa försäkringarna och i annat fall bör de åtminstone konkurrensutsättas.

     

    Till sist vill jag konstatera att det alltjämt förekommer missbruk av samhällsmedel och jag hoppas att det i  kommande lagting skall finnas ännu fler lagtingsledamöter med sparsamhet och ekonomiskt sinnelag som förebild.

     

    Ltl Svensson, replik:

    Fru talman!

    I anslutning till ltl Bomans betraktelse kring tjänsteresor finner jag anledning att peka på vad jag tidigare har framfört, nämligen att det vore av värde för vår förvaltning och hela självstyrelsepolitiken om det kunde utvecklas ett system för korta, effektiva reserapporter: vad har de som skickas ut på landskapets ärenden varit med om, vad har de åstadkommit och har de gjort några reflektioner för framtiden. Jag tror att det skulle kunna bli ett mycket viktigt kapital.

     

    Ltl Boman, replik:

    Fru talman!

    Jag understöder på det varmaste det som ltl Svensson sade. Ytterligare vill jag tillägga att det skall skrivas tydligt vad resan kostar.

     

    TALMANNEN: Ärendet är bordlagt till plenum den 10.9.

     

     

     

    Av ltl Bert Häggblom jämte 6 lagtingsledamöter undertecknad skrivelse med yrkande att lagtinget skall förklara att lantrådet och landskapsstyrelsens ledamöter inte åtnjuter lagtingets förtroende. (MY 1/2002-2003).

     

    Till grund för behandlingen läggs ltl Häggbloms m.fl. yrkande om misstroende. Först tillåts diskussion, därefter fattas beslut med anledning av yrkandet. Ärendet kan bordläggas om lagtinget så beslutar. Diskussion.

     

    Ltl Häggblom:

    Fru talman!

    Det misstroendeyrkande som ställts gäller huruvida Ålands landskapsstyrelse fortfarande åtnjuter Ålands lagtings förtroende då landskapsstyrelsen inte lyckats lösa den fackkonflikt som redan pågått sedan 2 april 2003 då Tehys fackavdelning på Åland r.f. i ett brev riktat till landskapsstyrelsen yrkade att föreningen ifråga får rätt att förhandla och ingå separat tjänstekollektivavtal för vårdpersonalen.

     

    Ålands folk har rätt att kräva att de får valuta för sina skattepengar. En av de viktigaste och enligt mig den viktigaste samhällsservicen är att hälso- och sjukvården fungerar. Angående strejken har vi  obundna enbart haft att förlita oss på mediabevakningen. Landskapsstyrelsen har inte på något sätt mig veterligt kallat oppositionen till särskilda överläggningar eller i övrigt till lagtingsledamöterna, men jag utgår från att majoritetsblockets ledamöter har fått sin information. Finansutskottet i Ålands lagting har en central roll när det gäller avtalsförhandlingarna och när dessa skall godkännas. De som påstår att landskapsstyrelsen och lagtinget inte har en roll i denna konflikt försöker enbart undandraga sig sitt ansvar.

     

    Lantrådet började sitt tal med att redan i anförandets andra mening betona: "Tehy har ännu inte förhandlingsavtalsrätt”. Med detta svar medger lantrådet att de sedan 2 april 2003 inte kommit någonvart, inte ens det delmål jag tidigt uttalade att skulle varit  en självklarhet, nämligen att ge Tehy förhandlingsrätt. Lantrådets svar innebär att landskapsstyrelsen fortfarande formellt anser att de inte förhandlar med Tehy. Frågan är: Är detta något som majoriteten av Ålands lagting också anser?

     

    Vad innebär förhandlingsrätten ekonomiskt för landskapsstyrelsen och landskapet? Svar: ingenting i sig. Då är frågan: Varför kan inte landskapsstyrelsen medge och gå med förhandlingsrätten som ett delmål? Man har förlorat den tvist man förde till arbetsdomstolen och helt uppenbart har man varken förutsättningar juridiskt eller i övrigt i denna konflikt att motsätta sig detta krav. I förhandlingar leder ofta delresultat till ett positivare förhandlingsklimat. Då är frågan: Är det fel att få Tehy som förhandlingspart och varför? Tehys representanter har såsom jag uppfattat det varit  starka, kunniga och modiga i sitt handlande vilket i fackförhandlingar är viktigt för slutresultatet. Juridiskt har de enligt arbetsdomstolens tolkning handlat precis korrekt. Viktigt vid fackförhandlingar är att motparten är stark, för en sådan part har ett eget intresse att organisationen där de arbetar går bra och i det här fallet betyder det att hälso- och sjukvården skulle fungera bra.

     

    Lantrådet anför vidare i sitt svar att oaktat att landskapsstyrelsen ansåg att Tehy fick strejka fick de klarlagt av arbetsdomstolens beslut och att landskapsstyrelsen sedan accepterat och följt beslutet. Vad som här direkt avses utgör en gåta för mig, och en förklaring är på sinplats. Frågan är:  Varför agerade inte landskapsstyrelsen kraftfullt från början och förhandlade med Tehy samtidigt som man begärde arbetsfred under en tid. Det hade inte hindrat någonting att säga åt Tehy att vi kommer att föra frågan till arbetsdomstolen därför att vi anser att ni inte är juridiskt korrekta, men vi är beredda att förhandla under tiden. Blir det ett annat slutresultat får var och en infinna sig i det. Något sådant skedde inte, utan det var en tuff attityd från början från landskapsstyrelsens sida. Efter det har förhandlingarna skett i snigelfart, som egentligen enligt landskapsstyrelsens sätt att inte är några förhandlingar, för man har ingen att förhandla med, man vägrade inse det. Ser vi både väst och öst om oss när det gäller strejkförhandlingar så sker dessa nätter och dagar  och man gör det kontinuerligt. Varför gör man det? Jo, för att båda parter vill få slut på strejken så fort som möjligt.  Då är frågan varför landskapsstyrelsen har dragit ut på strejken, till nackdel för Ålands folk, det är inte bara de strejkande parterna, landskapsstyrelsen och facket som har varit lidande, utan det är också skattebetalarna, de människor som behöver hälso- och sjukvård. Varför försöker man svälta ut motparten på detta sätt?

     

    Därefter uppehöll sig lantrådet vid att Tehys lokalavdelning på Åland också stöds av riksorganisationen Tehy både ekonomiskt och personellt och att detta skulle vara en stor sak.  Min fråga till lantrådet är: Vad är det för fel med det? Så är ju förhållandena med alla fack på Åland. De är alla uppknutna till riksorganisationer och sedan är man också internationellt uppknutna.  Rätta mig om jag har fel i mitt påstående till den här delen. Således är situationen inte nu annorlunda än den varit tidigare. Den obalans lantrådet hävdar i fråga om landskapet Åland kontra "stora Tehys resurser", som han uttrycker sig verkar för mig främmande. Tvärtom utvisar dylikt att Tehy har en svag motpart att förhandla med vilket är det värsta scenariot i alla slags förhandlingar. Tycka synd om syndromet leder aldrig till något konkret i förhandlingssituationer utan gör motparten mer taggad. Vad jag förstått är det nog ingen av de strejkande som gått med vinst ännu i denna strejk. Därefter påstår lantrådet att de försökt vara så omdömesgilla som möjligt för att hitta en långsiktig lösning som alla parter kan leva med.  Här skulle jag vilja veta: Vad avser lantrådet med denna fras? Vad ingår i ”alla parter”? Är det de strejkande eller är det något annat också? Har man ännu inte insett att detta är en strejksituation?

     

    Det lantrådet försöker förklara sin omdömesgilla attityd med är: "jag har personligen kanske sagt saker jag ångrat i efterhand", sedan gjorde han flera uppräkningar. Utvisar detta uttalande en stark förhandlare för landskapets del. Avser lantrådet här att han erkänner att han förnedrat och hånat motparten på ett sådant sätt som han inte borde ha gjort?

     

    I förhandlingar är det i mångt och mycket själva uppträdandet hos förhandlingsparterna som medför framgång eller inte. Här medger lantrådet, som jag uppfattar det, att de inte behärskat strejksituationen utan uppenbarligen fortsatt att tro att de var inne i normala avtalsförhandlingar i stället för strejkförhandlingar. Det som styrker detta är att landskapsstyrelsen skickat fram sina sedvanliga avtalsförhandlare fast fråga är om en allvarlig strejksituation. Jag anser inte detta har varit väl genomtänkt samtidigt som motparten haft en skicklig avtalsjurist till sin hjälp i förhandlingarna. Många kloka och hyggliga människor ändrar sin personlighet då de får på sig "förhandlingsmössan." Jag uppfattar att de båda lantråden här tappat tråden, vilket lantrådet medger. Deras sätt att berätta för motparten vad de ska tänka eller känna är dessutom brist på respekt. Sedan anför lantrådet att det är tungt att få motta ett misstroende på allt detta.  Uppenbart har lantrådet helt enkelt tappat den fantasi, kreativitet och effektivitet som krävs vid svåra förhandlingar.

     

    Det är här vi obundna har erbjudit hjälp i och med misstroendet; vi är beredda att ta över med alla dem som är intresserade av att lösa konflikten och se till att strejken tar slut inom 48 timmar. En ny tillsatt landskapsstyrelse skulle ha både kreativitet och fantasi till konfliktlösningar, vilket politik dagligdags går ut på. Helt uppenbart är att lantrådet inte lät övertygande i sin inledning av anförandet. Den andra halvan ägnade han åt att säga att förhandlarna kommit närmare varandra, men hur kan man komma närmare med en part de egentligen inte förhandlar med!  Därefter uttalar lantrådet sig om att han gått igenom många olika processer och tankar senaste sommar utan att konkretisera dessa i ord för oss andra. Därefter avslutade lantrådet med förhoppningen om att strejken skall ta slut och att vi skall ha en välfungerande sjukvård här på Åland. Några tankar om hur detta skulle genomföras framgår inte.

     

    Helt uppenbart är att Ålands landskapsstyrelse i intet skede av denna konflikt analyserat vari aktuell konflikt bottnar. Enligt min uppfattning bottnar hela den konflikt som råder här just på den punkten "hur skall vi ha en välfungerande hälso-och sjukvård på Åland i framtiden."

    Vi har under lång tid erfarit att det är brist på hälso- och sjukvårdspersonal i landskapet som lett till att poster inte tillsätts samt att den arbetande personalen inte har möjlighet att uttaga lediga dagar och semestrar som planerat. Sjukvikarier saknas osv. Helt uppenbart går nu aktuell yrkeskår på knä, vilket medför frustration och irritation över arbetsgivaren.

     

    Facket har tidigare framfört önskemål om branschavtal tidigare och fått avslag. Demonstration har även hållits här i lagtinget, så alla här i lagtinget kan inte ha varit okunniga om den konflikt som pyrt. Oppositionens fanbärare då med nuvarande vice lantrådet Olof Erland och liberalernas nuvarande gruppordförande Raija-Liisa Eklöw utlovade förbättring om de kommer till makten. De har nu makten i sin hand och de gav säkert många förhoppningar om att viss tillit kan göras till politiska löften. Även under pågående konflikt har liberalernas gruppordförande uttalat i media att hon anser Tehy inte skall erhålla förhandlingsrätt men däremot är lönekraven skäliga. Hur uppfattas detta? Såsom löften eller politisk retorik?  Har uppgifterna som jag nämnt här varit fel är det bra om Ni rättar till åtminstone mina antaganden. Liberalerna har också positionerat sig så att denna konflikt aldrig skulle bort utlösas om deras löften var välgrundade. De innehar vicelantrådsposten-finansministerposten-hälsovårdsministerposten, finansutskottes ordförande samt en medlem av landskapsrevisorerna  och ÅHS:s styrelseordförandepost. Alla de centrala posterna har liberalerna i sin hand. Det brukar alltid vara populärt med olika ess till valen, men liberalerna har suttit med alla ess i kortleken. Ett mycket, mycket stort ansvar för denna konflikt står att finna hos liberalerna.

     

     Vad innebär detta med brutna löften?  Jo, allt förtroende för arbetsgivaren är körd i botten. Vad vi i oppositionen eller landskapsstyrelsen . säger är inte relevant för Tehy förutom det som sker i verkligt förhandlingsresultat. De har inte förtroende för någon av oss, glöm bort det!

    Att pådyvla oss som undertecknat misstroendet att vi genom misstroendet skulle påverka facket Tehy utvisar, bästa vice lantråd Erland, en uppenbar nonchalans mot fackmedlemmarnas förmåga att tänka och besluta självständigt. Det utvisar det förakt som vice lantrådet också utvisade mot Ålands folk och hälso- och sjukvården tidigare under strejken "att folk nog hittar plåster hemma”.

     

    Denna syn på vårdfacket upplever jag faktiskt som en jämställdhetsfråga. Det är en förnedrande  syn som framträder och som även underblåses av center-lagtingsledamoten Britt Lundberg, vars mandat i lagtinget är beroende av att lantrådet sitter kvar. Även hon ansåg i en tidningsinsändare, vilken torde ha större trovärdighet av hennes uttalande än en artikel, att vi som inlämnat misstroendet har kunnat påverkat medlemsomröstningen hos Tehy. I egenskap av ordförande för jämställdhetsdelegationen är ett dylikt yttrande mycket förvånansvärt och utvisar en kvinnosyn som jag felaktigt har trott att inte längre förekommer.

     

    Den utbildning som idag krävs av våra i lag legitimerade hälso- och sjukvårdsanställda varierar mellan 4och 6 år. Hur skall vi i framtiden rekrytera personal till denna sektor?  Hur skall vi attrahera åländska ungdomar att ta en utbildning och återvända till Åland? Vad har landskapsstyrelsen för beredskap för detta. Vad är Era tankegångar för att göra yrket så attraktivt att ÅHS inte blir tvungna att fara land och rike runt för att få personal. Vilken hälso- och sjukvård vill vi ha på Åland?

     

     Rätta mig, bästa landskapsstyrelseledamöter, om jag har fel att från de strejkandes sida är detta av yttersta vikt och grundorsaken till strejken. De strejkande vill ingenting hellre än återvända till sitt arbete - men frågan är hur ser deras framtid ut. Har de möjlighet att leva ett normalt liv med ledigheter och semestrar när de arbetar  inom hälso- sjukvården?  Varför kan man inte diskutera sådant här? Det är bäst att kasta prestigen över bord och diskutera det här med facket, ge dem förhandlingsrätten och gå vidare.

     

    Fru talman!

    Som svar på vice lantrådets fråga om vad de obundna skulle ha gjort om de suttit i landskapsstyrelsen vill jag svara att skulle vi ha suttit i landskapsstyrelsen i april 2003 är nog min uppfattning att Tehy omedelbart skulle erhållit förhandlingsrätt samt att man skulle ha ingått med en begäran om arbetsfred under en viss tid medan förhandlingarna pågår. Den kan också vara tidsbegränsad.  Tehys primära yrkanden i det skedet var förhandlingsrätten samt begäran om konstruktiva förhandlingar med landskapsstyrelsen .

     

    Den arrogans och nedvärderande ton landskapsstyrelsen har haft är jag säker på att vi inte skulle ha stått för. Dylikt leder aldrig till lösning. En konflikt måste alltid leda till en lösning  och detta är uppenbart för varje seriös förhandlare.

     

    Bästa vicelantråd Olof Erland!

    Hur Era politiska bindningar inom partiet påverkat Er i hanteringen av den uppkomna konflikten kan enbart  Ni veta. Anmärkningsvärt var Ert uttalade att Tehy bör återgå till tidigare fack. Förekommer här en lojalitetskonflikt där partiintressen går framom landskapets?

     

    Det som även medverkat till uppkomsten av konflikten är att oaktat lönestopp som har funnits inom ÅHS, om jag har uppfattat det rätt, har t.ex. så gott som merparten av läkarna på sjukhuset idag benämningen överläkare eller biträdande överläkare för att de därigenom fått högre lön . Läkarna har eget avtal i form av en lönebilaga där dylikt förfarande har tillämpats. Läkarna har fått högre benämningar och högre lön men deras arbetsuppgifter har inte förändrats.  Även detta har medfört att hälso- och sjukvårdsfacket sett sig sidsteppade. Att ge dem ett branschavtal eller som nu föreslagits en vårdbilaga kan väl i sig inte verka negativt för arbetsgivaren.

     

    Bästa vicelantråd!

    Jag tror att med skicklig förhandling hade strejken aldrig brutit ut. Jag tror att skulle det ha varit en annan landskapsstyrelse med också de obundna skulle man ha tillsett att förhandlare med förhandlingsmandat skulle ha kunnat lösa konflikten. Det var inte rätt att föra fram gamla förhandlare som är vana vid vanligt avtalsförhandlande. Det är inte rätt mot dem, det är inte rätt mot landskapsstyrelsen, det är inte rätt mot facket.

     

    Misstroendet kan också jämföras med ett lag i elitserien. En tränare vars lag inte har lyckats göra mål under fem månaders tid brukar ha förbrukat sitt förtroende. I vicelantrådets anförande fanns ingen som helst ödmjukhet utan enbart hårda nypors politik, vilket medfört att landskapsstyrelsen inte kunnat lösa arbetsmarknadskonflikten inom hälso- och sjukvårdssektorn under fem månaders tid. Jag tror att alla ålänningar har ett krav att strejken bör lösas. Många människor har lidit, många har inte fått sina diagnoser fastställda och prover tagna. Man måste tuffa upp förhandlingarna och ansvaret ligger hos er på landskapsstyrelsen.

     

    Därför är min fråga till lagtinget: Är det då inte tid att låta andra få ta över rodret och visa på förnuftiga lösningar till gagn för Ålands folk och dess invånare?

     

    Ltl Britt Lundberg, replik:

    Fru talman!

    Eftersom mitt namn nämndes här vill jag påpeka några saker. Ltl Bert Häggblom sade att landskapsstyrelsen inte har välgenomtänkt använt tiden när man har behandlat strejken. Alla har säkert många åsikter om strejken och många saker som ltl Häggblom framförde var säkert väldigt kloka och som man borde ha vetat på förhand, men det jag skulle vilja säga om att välanvända tiden är att detta misstroendevotum var lagt i ett mycket känsligt läge mellan avtalsparterna och det var lagt exakt när Tehy skulle gå till omröstning. Jag menar inte, att inte Tehy kan tänka själva och avgöra hur de vill stöda, men eftersom de som lade misstroendet inte gav någon klar signal om konsekvenserna om misstroendet går igenom, så vet ingen det. Därför tycker jag att det är ganska ojust mot hela yrkesgruppen att invagga dem i den förhoppningen att det kommer att se helt annorlunda ut om de obundna skulle finnas vid makten. För det första är det så att om vi utgår från att misstroendeomröstningen leder till att landskapsstyrelsen faller måste vi som röstar få veta vad alternativet är, vilken landskapsstyrelse blir det då? Du kan inte stå här och säga att alla som vill vara med får vara med nu. Ni måste ha ett alternativ; annars finns det en risk att det blir en expeditionsministär som skall sköta landskapsstyrelsen ända fram till valet och då kan jag knappast tänka mig att tehyiterna ger upp sin kamp. Det betyder att vi genom det här misstroendet medverkar till att strejken förlängs och det tycker jag är olyckligt utan att de människor som är med och strejkar vet vad resultatet egentligen blir i sista ändan. Det kanske blir mycket sämre, så vi måste få alternativ här.

     

    Ltl Häggblom, replik:

    Fru talman!

    Jag tror att det var bra att ltl Britt Lundberg kom med den här repliken. Hon förstärkte den tro jag hade, att hon tror så illa om Tehys medlemmar att de inte kan tänka självständigt och kan fatta beslut. Jag sade uttryckligen att de har varken förtroende för mig eller för någon annan i detta parlament. Varför skulle de ha det! Det har getts löften tidigare från politiker som inte har hållits. De för strejkförhandlingar och jag har i inget skede i mitt anförande sagt att jag lovar Tehy det eller det varken i euro eller cent. Det har jag inte ansett att jag skall göra här. De förhandlingarna behåller jag för mig själv. Jag har aldrig under mina 20 år i lagtinget varit med om att vi har blivit utan landskapsstyrelse; när en landskapsstyrelse har fallit finns det många intressenter som vill sitta på de 5-7 stolar som finns, jag är inte det minsta orolig att vi blir utan landskapsstyrelse! Jag har sagt, eftersom jag inte tänker ställa upp i kommande lagting, att jag är beredd att ta det ansvaret och se till att denna strejk blir slut. Jag tror att jag har kunskap att se till att jag har sådana medarbetare runt mig så att det också blir till.

     

    Ltl Britt Lundberg, replik:

    Fru talman!

    Jag vet inte vad replikväxlingen egentligen leder till, men det sades att det ej var genomtänkt och att man har varit väldigt arrogant. Jag tycker att det också skulle finnas utrymme för lite självkritik, för jag tror att vi alla har sett en sista sida i en tidning som var både var arrogant och inte så välgenomtänkt, så jag tror att det finns orsak att lite sopa rent framför egen trappa. Nog är det viktigt att man erbjuder ett alternativ när man använder det starkaste verktyg som finns inom vår självstyrelse, att man använder det på ett riktigt sätt. Vi har också kunnat läsa i tidningen att tidpunkten var så viktig – från Frisinnad Samverkans sida har man talat om att det var så bråttom, så därför skrev man på misstroendet. Visst måste alltså de obundna erkänna att man hade en strategi med att lämna in misstroendet just vid den här tidpunkten. Jag är helt övertygad om att alla kvinnor och män som ingår i Tehy är tänkande människor, inte är det fråga om det, men det är klart att man ställer sin förhoppning till om man får höra att landskapsstyrelsen kanske faller, den landskapsstyrelse som man har förhandlat mot.  Det kanske inte har någonting med dagens debatt att göra, men av en slump i så fall, om ltl Häggblom tror det, kommer Tehy igen att samlas i morgon, så det är klart att man måste vara så realistisk att man tar till alla förhoppningar man man bara kan ha i ett sådant här förhandlingsläge.

     

    Ltl Häggblom, replik:

    Fru talman!

    Misstroendet lades den 15 augusti. Av någon outgrundlig anledning har misstroendet givits landskapsstyrelsen till kännedom den 27 augusti detta år. Vad gäller någon artikel i tidningen har jag aldrig lovat något i artikeln, utan jag har hållit tyst om vad mitt förhandlingsresultat skulle vara. Är inte det ett korrekt handläggande från min sida i oppositionen?  Jag tycker att det visar på ett ansvarstagande. Jag har inte invaggat någon i en falsk förhoppning eftersom jag inte kan säga vad en majoritet av Ålands lagting i en ny landskapsstyrelse kommer att ge för bud, men jag anser att det har gått för långt när en landskapsstyrelse inte får slut på en konflikt. Jag har varit med 20 år här i lagtinget och jag har aldrig upplevt en så svag landskapsstyrelse som inte skulle ha fått slut på en konflikt på fem månader. Då är det dags för mig, med mitt mandat från Ålands folk, att reagera och agera. Jag begärde redan i juli månad att lagtinget skulle sammankallas, men vad ville majoriteten? – nej! Då hade vi kanske kunnat debattera misstroendet tidigare och vi hade kanske haft en ny landskapsstyrelse som hade fått se till att strejken skulle ha varit slut. Ålands folk kräver att det blir slut på strejken och ansvaret för det bär landskapsstyrelsen. Det är det som misstroendet går ut på och undervärdera inte motparten, de har förmåga att tänka och handla självständigt.

    ´

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

     

    Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

    Fru talman!

    Till den sista frågan som ltl Häggblom ställde måste jag säga att som medlem av Ålands lagstiftande församling har jag all respekt för den lagstiftning som har tagits här och också tidigare av landstinget. Bl.a. i landskapslagen om tjänstekollektivavtal regleras det noggrant vem som förhandlar på landskapsstyrelsens vägnar och det tror jag nog att jag tänker hålla fast vid så länge den lagen är i kraft, så några möjligheter till nya förhandlingar ser inte jag att finns, utan jag anser nog att Ålands lagtings ledamöter har skyldigheten att följa gällande lagstiftning.

     

     

     

     

    Ltl Häggblom, replik:

    Fru talman!

    Enligt gällande lagstiftning har Ålands lagting och landskapsstyrelsen huvudansvaret för att hälso- och sjukvården fungerar på Åland. Och när den inte fungerar längre, på grund av den strejksituation som föreligger, så är det också Ålands lagtings skyldighet att agera och göra någonting.

     

    Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

    Fru talman!

    Jag vet inte med stöd av vad Ålands lagting skulle kunna agera. Det är så att Finland anslöt sig till ILO-konventionen 1951 och där finns ganska starka regleringar om vår roll i det här sammanhanget.

     

    Ltl Häggblom, replik:

    Fru talman!

    Ltl Anne-Helena Sjöblom förde inte fram vad hon anser. Men det är så att det är Ålands landskapsstyrelse som är förhandlingspart här och har fört förhandlingarna, också vicelantrådet och lantrådet har gått ut i pressen. Om man inte har förtroende för landskapsstyrelsen, så har man rätt att i Ålands lagting kräva att vi får en ny landskapsstyrelse. Det är det vi har gjort; i övrigt har vi inte sagt eller givit löften åt någon, men vi vill ha slut på strejken, sedan får var och en göra de bedömningar man själv anser.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

     

    Ltl Strand:

    Fru talman!

    Eftersom jag kritiserade ltl Bert Häggblom för hans uttalande på sista sidan i Ålandstidningen måste jag säga att i dag höll ltl Häggblom ett av de mest balanserade anföranden jag har hört här i Ålands lagting. Då måste jag också kunna vara så god att jag berättar det.

     

    Med anledning av ltl Häggbloms anförande kommer jag inte att ta upp så många saker eftersom det innehöll det mesta, men jag kommer att berätta varför vår lagtingsgrupp skrev på misstroendet. Det är, precis som det kom fram från ltl Häggblom, att landskapsstyrelsen har skött strejken på ett dåligt sätt; även om vi naturligtvis vet att man inte kan dra tillbaka ville vi politiskt markera hur illa frågan är skött.

     

    En strejk som på många sätt drabbar tredje part, dvs. patienterna, måste tas på mycket större allvar än vad landskapsstyrelsen gjorde speciellt under strejkens första veckor. Vi anser att det var fel att dra frågan om strejkrätt inför domstol. I stället borde man i ett tidigt skede ha skaffat sig kunskapen, kanske från utomstående jurister; här förlorade man mycket viktig tid. Vi anser också att arroganta och nedvärderande uttalanden från landskapsstyrelsen, speciellt från de bägge lantråden, har bidragit till att förlänga strejken. Uttalanden om plåster, permitteringar och annat visar bara att man inte tog strejken på allvar. Även lantrådets uttalande om att man skall se över organisationen, trots att en arbetsgrupp tillsatts av ÅHS:s styrelse redan jobbar med frågan, visar på ointresse i vårdfrågan.

     

    Vår åsikt och erfarenhet är att det är oerhört viktigt, trots delade åsikter, att man respekterar varandra. Husbondementaliteten hör till det förgångna. Ytterligare är det vår åsikt att man direkt borde ha givit förhandlingsrätt – det som ltl Häggblom var inne på. Det kunde ha skapat jordmån för ett mera konstruktivt sätt att lösa frågan. I ett tidigt skede framförde vi det till lantrådet personligen och även senare i offentligheten. Vår åsikt är att avtalen i framtiden kommer att vara mera inriktade mot speciella sektorer i stället för att man försöker hitta lösningar för stora kollektiv som inte har gemensamma intressen. Vår övertygelse är också att avtalen i framtiden kommer att vara mera individualiserade. Vi har inte heller förståelse för att landskapsstyrelsen accepterar att det är så långt mellan förhandlingstillfällena; man borde ha förhandlat och man borde förhandla dag och natt när det gäller en strejk inom vården, speciellt när det är fråga om en strejk inom ett område som vi alla partier i olika sammanhang säger att vi prioriterar och värnar. Här handlar det om trovärdighet. Att som nu låta det gå en vecka eller mera mellan förhandlingstillfällena är helt oacceptabelt.

     

    Fru talman!

    Då landskapsstyrelsen presenterade sitt svar på misstroendeyrkandet ställde vicelantrådet en rad frågor. Vicelantrådet efterlyste bl.a. lösningar på konflikten. Såsom landskapsstyrelsen ställt till det finns det i dag, med dagens ekonomiska situation, ingen enkel lösning på konflikten, det skall ödmjukt erkännas. Den långa strejktiden har gjort att många av de strejkande har förlorat mycket pengar, vilket det är naturligt att man vill ha en kompensation för på något sätt. Det känns därför lite magstarkt av vicelantrådet Erland att kräva lösningar på något som man själva har ställt till med och inte klarat av att lösa. Jag skall vara så ärlig att säga, att vi kommer inte här, precis som ltl Häggblom, att gå in i någon auktion eller i någon budgivning, vi kommer att respektera och acceptera det som förhandlingsparterna kommer fram till. Sätter man däremot in frågan i ett större och bredare framtidsperspektiv handlar det om vad man vill prioritera. Alla partier säger att man vill prioritera vård, skola och omsorg. Har vi verkligen prioriterat i den omfattning som skulle ha varit nödvändigt de senaste åren? Min uppfattning är att detta inte har gjorts, utan i stället har senaste års budgeter varit belagda med rekordstora underskott. Vi måste våga prioritera också inom vården, inom utbildningen, lägga ner omoderna utbildningar, få kostnadseffektivitet i många verksamheter, inte minst i skärgårdstrafiken, inte syssla med verksamheter i samhällsbolag som andra kan sköta bättre. Det finns mycket annat som vi måste våga ta tag i om vi skall kunna prioritera våra välfärdsområden. Den dag vi på allvar vågar ta tag i dessa problem och landskapets ekonomi kommer förutsättningarna för de prioriterade områdena att vara mycket bättre. Det blir en av den kommande landskapsstyrelsens största utmaningar. Sittande landskapsstyrelse har inte haft förmågan att komma till rätta med underskottet.

     

    Herr talman!

    Vår förhoppning är att avtalsparterna hittar varandra de närmaste dagarna. Den dag strejken är slut är det ändå min övertygelse att parterna igen, och vi politiker har mycket stort ansvar där, måste hitta förtroende och respekt för varandra. Vi som politiker och de kommande måste bli ännu mer engagerade, pålästa och lyhörda för de olika problem som finns inom olika sektorer. När det gäller specifikt vården bör jobbet med att se över organisationen fortgå, kanske det nu vore klokt att höra personalen igen, även om jag vet att man har fått en förfrågan. Lantrådets initiativ att se över hur och om pengarna används rätt var ett initiativ som vi stöder. Arbetstider bör ses över. Jag såg i en debattartikel från en vårdstuderande att man jobbar två á tre helger. Är det rimligt? Ltl Häggblom var inne på det här. En arbetsvärdering som vi alla partier varit överens om bör komma igång fortast möjligt. Vikariesituationen bör alltid fungera och vi måste på alla sätt få det här yrket attraktivt.

     

    Sammanfattningsvis kan vi bara konstatera att arbetskonflikten skötts dåligt av landskapsstyrelsen och den dag det är över bör man ta lärdom av alla misstag som har gjorts så att vi inte gör om dem i framtiden.

     

    Ltl Perämaa:

    Herr talman!

    Misstroende mot landskapsstyrelsen kan yrkas i lagtinget av olika orsaker. Misstroende är ett instrument för att pröva vilket förtroende landskapsstyrelsen har i lagtinget. Men detta instrument är inte tänkt som ett allmänt debattforum. Är det debatt som de frisinnade vill ha så finns det andra möjligheter att få till stånd en sådan. Just i detta fall gäller det dock nu en arbetsmarknadsfråga, där systemet visar att lagtinget inte är en part.

     

    Därför kan vi i dag inte diskutera själva arbetsmarknadskonflikten., utan enbart själva misstroendet. Det är viktigt att inse och komma ihåg detta.

     

    Lagtinget ska fatta olika beslut, stifta lagar, anta budgetar och så vidare. Att endast fungera som diskussionsforum är alltså inte förenligt med lagtingets roll.

     

    För liberalerna står det helt klart att de frisinnade och obundna inlämnat misstroendeyrkandet av enbart valtaktiska och populistiska skäl. Men vi tror inte att missnöjeskoalitionen når fram till den allmänna opinionen i detta fall. Misstroendet visar mycket klart att undertecknarna inte vill låtsas om de regler som styr förhandlingar mellan arbetstagare och arbetsgivare. Inte förs fackliga förhandlingar på annat håll heller i parlamenten utan kring förhandlingsbord  med berörda parter.

    I den aktuella arbetsmarknadskonflikten har parterna ändå närmat sig varandra. Vi hoppas att denna aktion i lagtinget inte har lett till att konflikten förlängts.

     

    Liberalerna har under årens lopp målmedvetet arbetat för bättre arbetsförhållanden för vårdpersonalen. Liberalerna har länge kämpat för ökad grundbemanning , arbetsvärdering,  handledning, ökade utbildningsanslag , för förnyad organisationsmodell osv. Men allt detta fordrar långsiktighet. Sjukvården har varit ett högt prioriterat område under de senaste åren, både i förhandlingar om avtal och i budgetbehandling i lagtinget.

     

    Herr talman!

    Det är klart att en strejk inom hälso- och sjukvården drabbar många människor, både patienter och personal. Den drabbar också de som står utanför strejken med extra arbetsbelastning och den drabbar dem som strejkar  ekonomiskt . Således vill alla att en strejk skulle vara så kortvarig som möjligt. 

     

    Men vad göra om situationen är sådan att det  inte finns enkla lösningar. För en utomstående är det  enkelt att säga att betala det som de strejkande begär och även skulle vara värda. Det är väl det som misstroendeivrarna har i tankarna  utan att behöva ta ansvar för landskapets finanser. Men det är inte så det fungerar i ett samhälle. Landskapsstyrelsen som arbetsgivare har ett stort ansvar att se till att hela samhället fungerar.

     

    Det är inte utan en viss saknad man tänker på hur de frisinnade fungerade i sådana här situationer för inte alltför länge sedan. Det fanns då ansvarsfulla och samarbetsvilliga politiker inom fs på den tiden. Dessa hade aldrig  kommit på idén att göra ett misstroendespektakel av en arbetsmarknadskonflikt, något som missnöjeskoalitionen frisinnade-obundna numera ägnar sig så obehärskat åt.

     

    Den ekonomiska situationen i landskapet är idag sådan att vi måste tänka på helheten inte bara på en sektor. Det är svårt att förstå hur misstroendeivrarna skulle ha skött detta bättre.

    Liberalerna litar fullständigt på att landskapsstyrelsen genom sina förhandlare har skött och kommer att sköta förhandlingarna i pågående konflikt med alla ålänningars bästa för ögonen.

     

    Ltl G-M Lindholm, replik:

    Herr talman!

    Ltl Häggblom har redan hållit vårt gruppanförande och jag trodde att det skulle vara tillräckligt från vår sida, men eftersom det kommer sådana här saker, rena dårskaperna hoppandes ut från ltl Perämaas mun, så kan jag inte låta det gå förbi utan att påtala det. Vi anser att det här är alldeles för viktiga saker att hålla på och valfläska om. Det kanske går med motorbanor och annat, men en sjukvårdsstrejk är ingenting som man håller på och diskuterar i onödan i lagtinget. Det skulle vara väldigt intressant att höra vilka forum ltl Perämaa avser när han säger att det finns andra forum för att diskutera det här. Vi försökte samla ihop lagtinget under pausen mellan sessionerna, men se det gick inte det heller! Vilka andra ess har nu liberalen Perämaa i bakfickan som inte vi känner till?

     

    Ltl Perämaa, replik:

    Herr talman!

    Vilka andra forum det finns för en sådan här debatt? Det finns vilket som helst, det finns media, man kan ordna allmänna möten osv. Alla möjligheter finns för att diskutera den här arbetsmarknadskonflikten och sjukvården i allmänhet. Men just lagtinget kan inte vara och är inte en part i just nu pågående förhandling. Oberoende hur mycket man pratar om dårskaper och andras valfläsk från obundet håll, så kan det inte bli på det viset. Systemet och lagstiftningen är sådan att förhandlingar sköts av de förhandlare som är utsedda, inte lagtinget.

     

    Ltl G-M Lindholm, replik:

    Herr talman!

    Man frågar sig om ltl Perämaa alls har förstått vad vi är här för i dag. Man säger att vi inte är en part, men en majoritet i lagtinget har utsett en landskapsstyrelse och nu är det så att vi inte kan förlita oss på att den landskapsstyrelsen sköter sina saker som de bör göra. Det är därför vi är här i dag för att kunna ändra på det så att samhället startar igen, att hjulen börjar rulla. Ltl Perämaa säger att han litar på liberalerna. Det förstår jag – det skulle vara hemskt annars, om man inte litar på sina egna. Men vi gör det inte längre. Vi måste få saker att starta upp på nytt. Vi har en strejk som det måste bli slut på. Vi är här i dag därför att vi inte litar på den part som majoriteten har utsett och som också en stor del av den åländska befolkningen har förlitat sig på, blundat men kanske fått upp ögonen efter det här.

     

    Ltl Perämaa, replik:

    Herr talman!

    Kanske att ltl Lindholm lite grann i sin andra replik insåg vad det är fråga om: det är två skilda saker att vi debatterar misstroendet här i lagtinget – det är fullt berättigat och det får vem som helst ställa – men vi kan inte diskutera innehållet i arbetsmarknadskonflikten. Jag anser inte att man kan ta ställning varken för arbetsgivaren eller mot den andra parten eller ha åsikter om hur förhandlingarna skulle ha skett, för det är någonting som måste ske i förhandlingarna just för den saken. Men misstroendet kan vi diskutera hur mycket som helst; om ni inte har förtroende för landskapsstyrelsen är det fullt berättigat för er del. Det är det vi skall rösta om här i dag, men en pågående arbetsmarknadskonflikt är någonting helt annat, den skall inte diskuteras här.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

     

    Ltl Häggblom, replik:

    Herr talman!

    Det här visar bara på den syn som liberalerna har inte bara, som jag sade i mitt anförande, på facket och Ålands folk, utan det gäller också oppositionen: hur obehärskad jag var som har tagit initiativet till misstroende. Under de fem valperioder jag har haft mandat av Ålands folk i lagtinget är detta första gången jag ställer ett misstroende mot Ålands landskapsstyrelse. Det är också den allvarligaste situationen jag under alla dessa år har varit med om, att vi har en strejk som har pågått sedan 2 juni, vi har en landskapsstyrelse som är tillsatt av Ålands lagting som inte har fått något gjort. Jag anser att det är min skyldighet att agera och reagera. Och att det skulle vara något fel! Är det därför som landskapsradion också har tystnat för att vi inte får ha en öppen debatt, herr lagtingsledamot Perämaa? Det är uppenbarligen därför det inte sänds. Tacka för friheten!

     

     

     

     

    Ltl Perämaa, replik:

    Herr talman!

    Tyvärr är jag inte så förberedd att jag kan svara för radions agerande och sändningar när det gäller denna fråga. Det är helt klart att ltl Häggblom har full rätt att som invald ledamot i Ålands lagting ställa ett misstroende. Men just i den här situationen är det så att instrumentet misstroende har använts för att påverka själva förhandlingen och det är det som är fel. Det kan vi inte heller diskutera här i dag. För min personliga del kan jag ha mycket åsikter om förhandlingar både från den ena och den andra parten hur det har gått till, men vi har inte lagstiftningsmöjliga rättigheter att diskutera det i det här skede. Den lagstiftning som vi har förutsätter att det är andra parter som sköter om det. Själva misstroendet kan vi diskutera och vi kommer så småningom till en omröstning, det är helt rätt.

     

    Ltl Häggblom, replik:

    Herr talman!

    Det är bra att ltl Perämaa faktiskt ger landskapsstyrelsen ett mandat att börja förhandla och accepterar att motparten får förhandlingsrätt, för det är det han ger uttryck för, eftersom han säger att parterna skall förhandla. Hittills har man inte ens tillåtit förhandlingar. Då är det väl bäst att gå vidare och se till att förhandlingarna kommer till slut. Vad avser han med att man tar ett stort ansvar för hela landskapet? Skall förhandlingarna leda till att alla ålänningar skall få högre lön? Jag tror att det är viktigt att man inser att det är fråga om strejkförhandlingar och att det gäller de strejkande och ingen annan, så att man inte blandar in övriga Åland – ”liberalerna ser alltid till helheten”. Ser man alltid till helheten blir det alltid någonting som blir snett och det är det som det har blivit här och därför har landskapsstyrelsen inte något förtroende längre.

     

    Ltl Perämaa, replik:

    Herr talman!

    Jag vill bara enas om det som ltl Häggblom sade sist: liberalerna ser till helheten och jag är glad för att vi är ense om den saken!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

     

    Ltl Strand, replik:

    Herr talman!

    Vad beträffar pajkastningen mot vårt parti tänker jag inte beröra det desto mer för det hör inte hemma här. När ltl Perämaa säger att vi har diskuterat innehållet och lönenivåer vill jag dementera det. Jag lyssnade mycket noggrant på ltl Häggbloms anförande och jag sade uttryckligen att jag lägger mig inte i någon budgivning eller auktion utan det sköter förhandlingsparterna. När det gäller sakfrågan om att lagtinget inte skulle få diskutera detta håller jag inte med om det; skulle ltl Perämaa vara konsekvent så skulle inte landskapsstyrelsen, som sitter på lagtingets mandat, ta olika politiska beslut såsom man har gjort enligt protokoll, man skulle inte kasta ur sig en massa saker om förhandlingarna, utan landskapets förhandlare skulle få sköta de här frågorna. Skulle allting ha skett på det viset kunde jag ha respekterat ltl Perämaas resonemang, men landskapsstyrelsen håller på och tar olika politiska beslut och de sitter på vårt mandat, så jag tycker att ltl Perämaas resonemang är inkonsekvent.

     

    Ltl Perämaa, replik:

    Herr talman!

    Jag tycker inte alls att det finns någonting inkonsekvent i det jag säger. Landskapsstyrelsen gav sitt svar på misstroendeyrkandet och lantrådet gav uttryck för att han kanske har uttalat sig på ett felaktigt sätt i något sammanhang. Det sade han här för en vecka sedan. Om landskapsstyrelsen eventuellt har handlat på ett vis, ger det väl inte lagtinget några som helst möjligheter att handla på ett sätt som skulle vara ännu mera fel. Jag kan inte förstå logiken i det överhuvudtaget. Vi har ingen förhandlingsroll här i lagtinget, vi skall inte heller ha det; därför ville jag enbart för min del diskutera själva misstroendet och den kommande omröstningen.

     

    Ltl Strand, replik:

    Herr talman!

    Landskapsstyrelsen sitter på ett politiskt mandat från majoriteten här i lagtinget och det är endast via en förtroendeomröstning eller ett förtroendeyrkande som vi kan påpeka om landskapsstyrelsen har gjort fel. Man har enligt vår mening gjort många fel under den här processen, inte minst initialt i förhandlingar och därför ställer vi misstroendet och det står vi bakom. Är det så att ltl Perämaa börjar tappa tron på sin egen landskapsstyrelse är vi självklart beredda att ta ett ansvar.

     

    Ltl Perämaa, replik:

    Herr talman!

    Jag säger det ännu en gång, att det är er fulla rätt att ställa misstroendeyrkande, men vi kan inte föra en heltäckande debatt om den här frågan från i lagtinget just nu under den pågående konflikten, det går inte, utan det är någonting som vi måste göra senare när den här konflikten är klar och överstökad, förhoppningsvis med ett bra resultat, men vi kan inte ta den nu. Hela ÅHS-politiken, alltihopa, bör diskuteras, det finns mycket att göra på många håll, men vi kan inte ta den diskussionen här i dag.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

     

    Ltl J-E Mattsson:

    Herr talman!

    Först vill jag verkligen beklaga att vi har en strejk. Om viljan hade funnits på båda sidor att förhindra en strejk borde man ha tagit sådana beslut. Med facit i hand har det sagts ord i den här salen i dag redan som kunde ha gjort att strejken hade undvikits. Det är hypotetiskt att stå här och göra spekulationer.

     

    Misstroendet som sådant väcker mera frågor hos mig. Det har sagts att det är ett instrument som i den här formen i dag har fel användningsområde. Vi kan klart utläsa av de två gruppanföranden som Obunden Samling och Frisinnad Samverkan har haft att vi förmodligen har bara fyra av undertecknarna som verkligen vill ha ett misstroende som fäller landskapsstyrelsen. Det tycker jag är skäl att också komma ihåg. Viktigt att också komma ihåg är att det finns skäl att diskutera den  här frågan. Det finns också forum där den kunde ha diskuterats om det hade varit en mycket allvarlig fråga för Åland och Ålands folk, som det framförs. Lagtinget kan samlas till enskild överläggning, sammankallat av andre vicetalmannen Olof Salmén i så fall. Så har icke skett. Därför måste man som en fråga också konstatera att en sådan enskild förhandling för lagtinget sker bakom lyckta dörrar, där kan inte någon läktare användas, då sitter vi inlåsta i lagtingets auditorium. Det har skett en gång under mina åtta år i lagtinget.

     

    Jag undrar hur undertecknarna egentligen skulle ha behandlat situationen i stället. Vi har inte fått några klargivande svar annat än att man nu säger, jo, man borde ha gått med på förhandlingsrätt. Det var också min spontana reaktion när strejkvarslet kom på bordet. Nu har man fått en i och för sig begränsad handlingsrätt men ändock -  men strejken fortsätter, tydligen var det inte tillräckligt! Vi skall också komma ihåg att det lönekrav som fanns från början om 200 euro på grundlönen plus Ålandstillägget inbakat i grundlönen, med den effekt det skulle ha haft, skulle ha utgjort ca 2 miljoner euro, något under, på årsbasis. Är misstroendeyrkarna inne på att det här skulle ha givits? Knappast. Avsikten har tydligen varit att man skulle ha velat ge mindre än nuvarande bud. Detta måste man härleda till de starka krav på en budget i balans i landskapsekonomin som den frisinnade gruppen och den obundna gruppen under de senaste åren och även före det har framfört i lagtinget. I dag har vi fått höra med egna öron allihopa att så är fallet; medlingsbudet, som nu ligger vid 86 euro, är antagligen alldeles för högt.

     

    Så till frågan om hur förhandlingar går till. Det tycker jag är en fråga som också har ett behov av att diskuteras. Jag antar att vi kommer att få höra av ltl Anne-Helena Sjöblom senare, som är väl insatt i frågan, men även jag har fått en del information om hur förhandlingar går till. Det som hände när Tehy gick ur den stora sammanhållande organisationen var att man inte längre utgjorde en avtalspart. Skulle då landskapsstyrelsen direkt börja förhandla med en organisation som inte längre är avtalspart? Enligt delar av oppositionen ja! Jag finner det skäligt att landskapsstyrelsen i arbetsdomstolen sökte huruvida man skulle förhandla eller inte. Resultatet känner vi till. Dessutom kunde man inget annat göra när förlikningsmannen kallade parterna till förhandling. Då förhandlade landskapsstyrelsen; man infann sig till möten med parterna, förlikningsmannen och förhandlare för Tehy. Det var rätt och riktigt gjort.

     

    Jag anser att landskapsstyrelsen, som skall upprätthålla lag och ordning på Åland, inte kan börja åsidosätta de lagar och regelverk som tidigare lagting har fastslagit hur förhandlingar går till. Att en intresseorganisation kan anse att lagar och förordningar är fel är helt okej, det måste man kunna göra och det har också arbetsdomstolen sagt att man kan i den här frågan, men landskapsstyrelsen som högsta myndighet kan inte börja bete sig på det viset.

     

    Sedan till det som har framförts om vad lagtingsledamöterna har fått kännedom om när det gäller strejkläget. Personligen sitter jag som medlem i finansutskottet och där har vi fått mycket noggrann information vid tre tillfällen av förhandlingschefen Jörgen Erlund. Där har ltl Bert Häggblom rätt att närvara som ersättare. Ltl Dennis Jansson är ordinarie ledamot med ltl Jörgen Strand som ersättare. Vid ett tillfälle fanns ltl Bert Häggblom närvarande, så jag finner det märkligt att han påstår att han inte har fått någon information. Han har fått samma information vid det tillfälle som jag har fått och han kunde ha fått den vid de två andra tillfällena om han hade varit närvarande.

     

    Sedan vill jag ställal frågan: Har det varit fel av landskapsstyrelsen att hävda sin roll? Jag förutsätter att landskapsstyrelsen hävdar sin roll som arbetsgivare i ett avtalsläge. Vem skulle annars hävda den? Skulle de avhända den till Ålands lagting? Jag ser ingen annan möjlighet än att landskapsstyrelsen måste hävda sin roll; de har också ett budgetansvar som vi från lagtinget har ålagt dem och detta budgetansvar är ytterligare understruket och förstärkt i sina krav på återhållsamhet av Obunden Samling och Frisinnad Samverkan.

     

    Det har också framförts kritik att förhandlingarna har ”stått i stilla”. Det är riktigt: förhandlingarna har stått i stilla. Jag har också upplevt att man har träffats en dag och så säger man att vi träffas om en vecka och det var t.o.m. någon gång under perioden som man sade att vi träffas om två veckor. Det är väl så att har ingen något att komma med, den ena bevakar sin rätt och har inget nytt att komma med och den andra bevakar sin rätt och har inget nytt att komma med, vad skall man då förhandla om! Det här är nog en uppmaning till båda parter att man måste försöka se någonting att förhandla om mellan mötena. Om det nu inte är de här eurona som man skall ha eller någonting som påverkar lönen, så är det väl det som har framtalats starkast här i alla fall och som lagtinget under alla år som jag har varit med alltid har pratat om: ÅHS:s hela verksamhet, arbetstillfredsställelse och att ha en skälig och bra arbetsplats. Har man en bra arbetsplats och mår bra där är inte lönen det som är det viktigaste. Jag har själv jobbat i 30 år i byggbranschen utan att vara medlem i någon fackorganisation. Jag har haft både skälig lön, skäliga arbetskamrater och bra arbetsförhållanden, men de har också funnits sådana som inte har varit det, arbetsresultatet är det som det blir när man inte är nöjd på sin arbetsplats. Lönen är inte det enda instrumentet.

     

    Då kommer jag till ÅHS som verksamhetsmodell. Vi har från finansutskottet under de tre senaste åren haft skrivningar om det här. Då måste vi veta: vem har beslutanderätten över verksamheten? Lagtinget antar en verksamhetsplan för ÅHS och en rambudget; i princip under alla år utom i den senaste budgeten har man i lagtinget genom finansmotioner försökt att plussa på ÅHS:s budget. Med vad? Jo, med de hårda varorna: material, mera tjänster, inte med de mjuka varorna, som nu kanske är på väg att komma fram, att man skall ha en dräglig och bra arbetssituation, eller drägligare, kan vi säga, för inte tror jag att den är odräglig på något vis. Men den kunde säkert vara bättre; därför finns det ett missnöje. Lagtinget har alltid, även när Frisinnad Samverkan och de obundna satt med i landskapsstyrelsen, avslagit alla motioner som har velat ge ÅHS mera av de hårda varorna. Men diskussionen om de mjuka varorna har tyvärr hamnat i skymundan. Den har framförts av ett antal ledamöter men inte i rent konkret form.

     

    Jag har erfarit att det under strejkperioden har utförts ett väldigt bra skyddsarbete. Det skall inte riktas någon som helst kritik mot hur Tehy har använt sin strejkrätt, den har inte drabbat Ålands folk så här långt, och jag hoppas den inte skall göra det. Min förhoppning är att båda parter efter den här debatten, som jag nödgas tro att inte utmynnar i ett misstroende, för vi hörde att en landskapsstyrelse skall innehålla minst ledamöter och det finns bara fyra i Obunden Samling som kommer att rösta för misstroendet, så vi får det som ett litet skämt, men jag tror inte att det blir ett misstroende. Däremot tror jag att det har varit nyttigt när dagen är slut att den här debatten kom till stånd.

     

    Ltl Häggblom, replik:

    Herr talman!

    Det förvånar mig lite vad majoritetsblocket står för. Jag måste säga att jag uppskattar ltl J-E Mattsson som säger att det är bra att misstroendet har kommit till och att vi har fått föra diskussionen här i dag. Vi fick höra annat av liberalerna, så det är olika åsikter här, men det här erkännandet var bra. Han medgav också att det kunde ha skett på ett annat sätt, alltså kritik riktad till landskapsstyrelsen att strejken kanske inte kommit till om man givit förhandlingsrätt. Det erkännandet är också bra. När fackförhandlingarna avslutades i mars månad före avtalet underskrevs hade Tehy gått ur det aktuella facket. Landskapsstyrelsen borde veta att man ingått fackavtal utan att alla som jobbar inom hälso- och sjukvården hade ett giltigt avtal. 552 medlemmar på Åland stod utanför. Tehy är ett stort fack och det borde ligga i intresset att få fackförhandlingarna klara med dem. Det är nu intressant att man har delat upp debatten här och också sökt hjälp av socialdemokraterna eftersom man hänvisar till att ltl Anne-Helena Sjöblom kommer att komma med ett anförande som säkert kommer att sätta oss misstroendeyrkare på plats! Det är bra att ni samarbetar med socialdemokraterna, men det visar också attityden mot oss som har skrivit på misstroendet.

     

    Ltl J-E Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Jag välkomnade definitivt inte något misstroende. Jag sade att det var välkommet att ha en diskussion i ämnet, det var tydligen av stor nödvändighet. Tydligen finns det inget annat forum. Enskild överläggning hade förmodligen inte tillgodosett önskemålen vare sig från opposition eller offentlighet. Något annat forum kan jag inte finna.

     

    Jag sade att med facit i hand har vi kunnat konstatera att kanske ett medgivande om förhandlingsrätt omedelbart kanske också skulle ha fått krav på arbetsfrid och skulle ha fått en annan utgång. Men vi kanske ändå hade stått i samma situation. Det är bara kanske, kanske och om.

     

    När det gäller det ingångna avtalet vet jag inte om ltl Häggblom eller jag har rätt, men enligt min uppfattning skulle Tehy ha suttit med vid förhandlingarna ända fram tills avtalet var klart i övriga organisationer och sedan steg man av. Det är en väsentlig skillnad med den uppfattning som ltl Häggblom har.

     

    Att jag skulle ha begärt hjälp av socialdemokraterna! Nej, men jag har suttit i samma utskott som ltl Anne-Helena Sjöblom i snart fyra år. Hon har propagerat för mycket av det hon kommer att säga. Hon har berättat många saker för mig, t.o.m. när ltl Häggblom någon gång har varit närvarande. Det skulle vara underligt om jag inte hade en uppfattning om vad hon kommer att säga i sitt anförande.

     

    Ltl Häggblom, replik:

    Herr talman!

    Det intressanta var att ltl J-E Mattsson visste vad som kommer att sägas i anförandet. Det var den reflektionen jag gjorde och det betyder att man behöver ha en viss hjälp. När fackförhandlingarna avslutades, före de avslutades, före avtalet var underskrivet, hade Tehy uträtt. Det framgår av domskälen i arbetsdomstolen, det är ingen diskussion om det. Av den anledningen fattade arbetsdomstolen det beslut man gjorde, dvs. Tehy var inte bundet av det avtal som landskapsstyrelsen har gjort med de andra fackförbunden. Det är ingen diskussion om det. Ltl J-E Mattsson har inte satt sig in i ärendet och det är det som är svårt här; om man inte är insatt i det kommer vi aldrig att komma till någon lösning.

     

    Ltl J-E Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Jag har inte tagit del av någon arbetsdomstolsutslag eller några inlämnade handlingar dit, det får jag ärligen erkänna. Jag är inte jurist till yrket utan jag är bara en vanlig elektriker, så det kanske kan förklara min okunskap i frågan. Däremot vet jag med säkerhet att Tehy satt vid samma förhandlingsbord tills man hade ett avtal klart.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

     

    Ltl Strand, replik:

    Herr talman!

    Ltl J-E Mattsson försökte i sitt anförande på något sätt pådyvla oss en nivå som vi kunde tänka oss erbjuda, men jag vill poängtera att jag i mitt anförande framförde att vi kommer att respektera och acceptera det som förhandlingsparterna har kommit överens om.

     

    Ltl J-E Mattsson sade att Frisinnad Samverkan har jobbat för en budget i balans, och det är riktigt. Vi vill ha en budget i balans för att vi skall ha råd att prioritera vård, skola och omsorg i stället för dubbla badhus, fiskodlarkonferenser och liknande. Det är det det handlar om. En budget i balans och att vi har råd med det som samhället skall sköta, det står vi för.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

     

    Ltl Lindeman, replik:

    Herr talman!

    Det talades om hårda varor och mjuka varor. För mig är nog personal mjuka varor. För mig är hårda varor en röntgenapparat osv. Det är nog en del av den vara man skall ge till dem som måste vara på sjukhus och ligga på avdelningarna. Jag tror att de upplever personalen väldigt mycket som mjuk vara, så jag kan inte hålla med om den kategoriseringen.

     

    Det sades att det har varit ett bra skyddsarbete och det håller jag med om. Jag håller däremot inte med om att det inte har drabbat Ålands folk. Det är klart att det har drabbat Ålands folk, men det har kanske inte drabbat Ålands folk på liv och död på något sätt. Hur många är det inte som väntar i dag på att få sin diagnos ställd osv. Vi vet inte resultatet ännu av på vilket sätt det har drabbat Ålands folk. Det är så med en strejk att drabbar den ingen på något sätt är det också lönlöst att ha en strejk. Det är en del av strejkinstrumentet att det skall bli lite obekvämt för Ålands folk.

     

    Ltl J-E Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Jag delar helt och hållet ltl Lindemans uppfattning när det gäller mjuka varor. Jag har inte pratat om någonting annat heller. Men när man framställer mjuka varor i form av enbart nya tjänster är en ny tjänst till sin omfattning en hårdvara, anser jag, för man måste tillsätta någonting. Den mjuka varan är väl ändå att se till att man har arbetstillfredsställelse och mår gott på sin arbetsplats. Det har det inte förekommit några finansmotioner för att göra någonting åt det. När det gäller frågan om att det skulle drabba Ålands folk har jag precis samma uppfattning som ltl Lindeman; vi har ingen katastrof ännu, vi har inte sett effekterna av det, det kommer att ta många år innan vi har sett alla effekter och jag hoppas att vi inte behöver se dem alltför negativt. Jag tycker att så här långt har man genom ett gott skyddsarbete tillsett att ingen enskild person har drabbats hårdare än att han har blivit sjuk naturligtvis, men det kan inte strejken undvika.

     

    Ltl Lindeman:

    Herr talman!

    Jag går tillbaka till personal och mjuk eller hård vara. När man tillsätter mer personal är det i grunden för att den personal som finns i dag skall få drägliga förhållanden. Det är det som har varit orsaken till det, att man har upplevt att det är för tungt, det är det vanligaste, det är inte tillräckligt med personal på en avdelning, man orkar helt enkelt inte med och då ser jag det faktiskt som en mjukvara, inte som en hårdvara. Det handlar om möjligheter till att få bättre ledigheter, att överhuvudtaget få vikarier, det har pågått under en par års tid nu att man har ordinarie besatt vikarier för att man överhuvudtaget skall få tag i vikarier osv. För mig är också tillsättandet av mer tjänster en mjuk vara.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    I sitt anförande refererade ltl J-E Mattsson till sina privata erfarenheter som elektriker inom byggbranschen i 30 år i Sverige (Från salen: nej, inte i Sverige ) och med en viss stolthet tyckte jag att han kommenterade att han aldrig hade varit fackföreningsansluten men tydligen ändå levt gott. Jag tycker att det tyder på en väldigt negativ inställning till det fackliga arbetet; om man ser på det historiskt är det sättet på vilket stora löntagargrupper har skapat sig bättre arbets- och lönevillkor. Nu är det så lyckligt att de som har både modet och kunskapen att kämpa för sina fackliga rättigheter delar med sig till dem som är mindre beslutsamma och kanske mera tänker på sig själva i första hand samt det egna skinnet. Men i ett långt perspektiv är det fackliga arbetet oerhört viktigt för att förändra arbetsvillkoren för stora grupper i vårt samhälle och jag är alldeles övertygad om att hur den här strejken än slutar kommer det att bli ett intressant historiskt kapitel i Ålands självstyrelses historia. Den har inte bara en löntagaraspekt som är intressant utan också en jämställdhetsdimension som är ganska enastående i nordisk arbetsmarknadshistoria.

     

    Ltl J-E Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Jag sade helt att jag inte har jobbat 30 år som elektriker och inte i Sverige; där hörde ltl Sundback definitivt fel. Jag har varit fackligt engagerad i Sjömans-Unionen en gång i tiden. Det måste man vara när arbetsgivaren kräver det när man jobbar till sjöss. Däremot har jag inte någon negativ inställning till fackligt arbete i övrigt. Inte någon som helst! Det är fritt för var och en att tillhöra ett fack. Det är en uppenbar mänsklig rättighet för alla. Jag har valt att försöka föra fram mina individuella krav i mitt arbete och försöka uppnå de förutsättningar på min arbetsplats som det ger mig. Det har jag lyckats med under 28 år. Jag hörde under debatten här att löneutvecklingen och arbetsutvecklingen även inom vården kommer att bli på en mera individuell bas. Det fanns åtminstone sådana förhoppningar. Inte vet jag, det får framtiden utvisa!

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

     

    Ltl Sune Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Det jag skulle säga har redan sagts en gång, men jag vill ändå upprepa det. Jag hörde ltl J-E Mattsson säga, att ”strejken har inte drabbat Ålands folk”. Jag menar då att han har fel; det är just Ålands folk som är drabbat. Jag kan däremot hålla med om hans förklaring att tack vare skyddsarbete osv. har ingen blivit skadad, men Ålands folk lider, Ålands folk vill ha slut på strejken, så de är klart drabbade.

     

    Ltl J-E Mattsson, replik:

    Herr talman!

    När det gäller det sista har ltl Sune Mattsson mitt starkaste stöd: Ålands folk vill ha slut på strejken. Jag vill ha slut på strejken och jag tror att även de strejkande vill ha slut på strejken, även landskapsstyrelsen vill ha slut på strejken. Vi har en gemensam uppfattning här. Men när jag sade att Ålands folk inte har lidit hittills har jag inte uppfattat att någon har lidit. Vi har en sjukvård på Åland som är outstanding och redan nu med skyddsarbete har vi en hög vårdnivå när det gäller. Det är klart att man lider av att vissa undersökningar inte kan göras. Vi kommer att se en effekt efteråt, det är alla medvetna om, men det har inte skett en katastrof och det måste det ske för att Ålands folk skall lida.

     

    Ltl Sune Mattsson, replik:

    Herr talman!

    När det gäller påståendet att vi skulle ha en hög vårdnivå vill jag säga att vi har väl aldrig på många herrans år haft en så låg vårdnivå som nu. Om man inte har träffat någon som lider och säger att det är besvärligt, man får inte komma till doktor, man får inte komma till mottagningar, så är det nog just nu. Det har nog inte varit så här på många år, som jag ser det.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

     

    Ltl Anne-Helena Sjöblom:

    Herr talman!

    För att det inte skall uppstå något missförstånd vill jag börja med att säga, att det är nog ingen i den här salen som har sett mitt anförande; däremot har jag nog nämnt för ltl J-E Mattsson att jag skall göra ett litet inlägg i misstroendedebatten.

     

    Bästa lagtingsledamöter och åhörare!

    Under de senaste drygt fem månaderna har jag mer och mer känt mig som Astrid Lindgrens Rumpnissar och frågat mig: ”Voffor gör de på detta viset, voffor gör de på detta viset och voffor gör de på detta viset? Inte bara då det gäller Tehys fackavdelning på Åland och landskapsstyrelsen  utan också då det gäller misstroendeyrkandet från obundna och frisinnade som diskuteras här i dag. Den uppkomna konflikten kan inte Ålands lagstiftande församling lösa genom att fälla sittande landskapsstyrelse.

     

    Jag skall upprepa vad jag har sagt många gånger här i salen då direkta kollektivavtalsfrågor har dykt upp i diskussionen. Ett avtal måste ha minst två parter. En part kan inte ensidigt bestämmma om avtalets innehåll. Konflikten kan bara lösas av Tehys fackavdelning på Åland och landskapsstyrelsen under ledning och tillsammans med distriktförlikningsmannen.

    Under konflikten måste landskapsstyrelsen hela tiden ha silkesvantarna på gentemot de övriga parter som landskapsstyrelsen har ingått tjänstekollektivavtal med under våren, av den anledningen att det är riskabelt att utan samtliga avtalsparter bundna göra ensidiga förändringar i gällande tjänstekollektivavtal till förmån för Tehys medlemmar. Det kan finnas en stor risk att någon eller några eller alla fackorganisationer som har ett gällande tjänstekollektivavtal med landskapsstyrelsen drar landskapsstyrelsen inför arbetsdomstolen, om det uppfattas att landskapsstyrelsen gör ensidiga förändringar i gällande tjänstekollektivavtal.

     

    Jag skall citera landskapslagen om tjänstekollektivavtal 15 § 1 mom.: ”Har bestämmelserna i tjänstekollektivavtal så väsentligt åsidosatts, att det icke rimligtvis kan fordras, att de övriga av avtalet bundna skall kvarstå i avtalsförhållandet, kan arbetsdomstolen förklara avtalet omedelbart hävt.”

     

    Jag skulle för min del och för mitt partis del önska att Ålands lagtingsledamöter i den här komplicerade konflikten åtminstone tar hänsyn till gällande lagstiftning. De lagar och avtal som finns för arbetsmarknadens parter och för dem som vill bli parter på arbetsmarknaden gäller, oberoende av vilken sammansättning Ålands landskapsstyrelsen och lagting har!

     

    Jag har alltid i mitt yrkesverksamma liv varit intresserad av arbetsmarknadsfrågor och jag har ägnat en stor del av mitt liv till arbetsmarknadsfrågor, till fackföreningsrörelsen och till fackpolitiskt samarbete. Jag har under 30 års tid samlat på mig många erfarenheter och mycket kunskap på det här området, och det skäms jag inte för, utan jag är både glad och stolt över det och ingen kan ta varken glädjen eller kunskapen från mig. Jag har däremot förvånat mig över att Ålands självstyrelse har ett så komplicerat behörighetsområde som alldeles för få behärskar på Åland och jag har ofta en känsla av att då sakfrågorna inom det här behörighetsområdet diskuteras, bland allmänheten, bland politiker, handlar det mest om mycket tyckande och tänkande och väldigt lite om faktabaserade kunskaper.

     

    Herr talman!

    Konflikten mellan Tehys fackavdelning på Åland och landskapsstyrelsen är väldigt speciell och jag var säker på redan från början att den skulle bli långvarig, allting tydde på att det. Det är många som har undrat över hur jag kunde vara så säker på det, men på basen av min långa erfarenhet och kunskap kunde jag avläsa det i ett mycket tidigt skede. Tehys fackavdelning på Åland var inte och är inte ännu part i landskapets avtal. Det är inte endast landskapsstyrelsen som kan avgöra frågan, utan det kräver hörande av övriga avtalsparter. Regelverket är sådant. Så länge de i konflikten inblandade talar med media finns det inte förutsättningar för en lösning. Så länge de inblandade talar med media pågår endast en mätning av muskelmasssan och pulsen hos motparten. Först då locket sätts på och alla inblandade tiger, först då har förhandlingarna förutsättningar att påbörjas. Det kan ni gå till historien och läsa hur långt som helst, så har det alltid varit. I den här konflikten tog det elva veckor innan jag sade, nå, nu äntligen börjar förhandlingarna! Det betyder dock inte att konflikten får ett snabbt slut, men den har tagit ett steg framåt. Jag tror, som sagt, att så här kommer det också i fortsättningen att gå vid eventuella arbetsmarknadskonflikter på Åland och i regionerna runt om; de får ingen lösning så länge parterna pratar med media. Det är inte media som löser konflikten, utan det är bara parterna själva, ibland måste de ha en förlikningsman till hjälp.

     

    Långa konflikter på arbetsmarknaden har vad jag känner till haft förödande konsekvenser för de anställda av många olika orsaker som jag inte skall nämna här, men enskilda individer och grupper kan blir mycket primitiva då vardagliga mänskliga relationer är naggade i kanten. Det finns nog allt skäl att studera, speciellt för arbetsgivaren, ÅHS som myndighet och landskapsstyrelsen, vad som hände efter brandmännens ungefär lika långa strejk i riket i slutet av nittiotalet. De stora och allvarliga problemen kom som ett brev på posten efter strejken då det gällde personalfrågorna.

    Jag är övertygad om att den här konflikten på grund av att den har pågått så länge har skadat Åland och ålänningarna på många olika sätt. Det ansvaret kan inte läggas bara på en part, det måste båda parter ta ett ansvar för.

     

    På grund av konflikten har inte rekryteringen av utbildad och kompetent personal till ÅHS underlättats, men den långvariga konflikten har även drabbat och oroat enskilda individer som är brukare av hälso- och sjukvård. Dessutom har den oroat väldigt många enskilda individer på Åland som behöver specialsjukvård utanför Åland.

     

    De åländska kommunernas skatteinkomster har under ett kvartal reducerats från en stor grupp lönearbetande kvinnor och män som deltar i strejken, vilket även i viss mån kan komma att påverka de åländska kommunernas ekonomi negativt detta år. Det åländska näringslivets möjligheter att rekrytera utbildad yrkeskunnig och kompetent personal från omgivande regioner har sannolikt även påverkats på grund av det stora allmänintresset och mediabevakningen och framför allt de inblandade parternas otroliga talförmåga utan att noggrannare analysera vad de egentligen säger och hur långt utanför de åländska gränserna detta når.

     

    Herr talman!

    År 1951 anslöt sig republiken Finland till FN:s ILO-konvention, där det stadgas om löntagarnas rätt att fritt organisera sig och föra kollektiva förhandlingar och nå överenskommelser med arbetsgivare. Konventionen gäller inte statens tjänstemän, men den skall heller inte tolkas till skada för dessa tjänstemäns rättigheter eller ställning. År 1987 gjordes ett tillägg som innebär att offentliga myndigheter skall avhålla sig från inblandning som kan betraktas som hämmande på utövandet av den fria organiserings- och avtalsrätten. För mig och mitt parti är just den fria organiserings- och avtalsrätten närmast att betrakta som helig. Vi blandar oss inte i arbetsmarknadens organiserings- och avtalsfrågor. Då Finland och Åland gick med i EU och EMU påfördes arbetsmarknadens parter ett stort ekonomiskt samhällsansvar. Parterna skall ta ansvar för att trygga den ekonomiska tillväxten, trygga det finländska näringslivets konkurrenskraft, särskilt på exportmarknaden, så att vi kan öka den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen i det privata näringslivet för att trygga välfärden och den offentliga sektorn. Avtalsuppgörelserna och löneutvecklingen skall vara moderata, låga eller små, vilket ord man nu vill använda, för att undvika en galopperande inflation med prisstegringar som följd som urholkar Finlands konkurrenskraft på den inhemska och på den internationella marknaden. För att klara allt det här har Finland utvecklat ett avtalssystem på trepartsbas: fackorganisationerna, arbetsgivarna och staten. Det är det avtalet som heter inkomstpolitiskt avtal eller den populärare förkortningen INPO-avtal. Det är ett omfattande dokument som består av 34 A4-sidor: 10 sidor avtalstext, 20 sidor bilagor och 4 sidor regeringens ställningstagande och vad de förbinder sig att göra under avtalsperioden.

     

    Till sist, herr talman, vill jag önska Tehys fackavdelning på Åland, landskapsstyrelsen och distriktförlikningsmannen all framgång och lycka i den fortsatta förlikningen så att en överenskommelse snart kan nås i de frågor konflikten gäller.

     

    Ltl Häggblom, replik:

    Herr talman!

    Jag har en avvikande åsikt, om jag uppfattade det rätt, att landskapsstyrelsen inte kan ingå avtal med Tehy utan att de andra skall vara med på det. Det stämmer inte. I det avtal som landskapsstyrelsen gör med Tehy finns det inte några hinder, de kan göra vilket avtal de vill. Vad landskapsstyrelsen kommer överens om med de andra har Tehy ingenting med att göra, men det här får inte vara något hinder för att uppnå en lösning på konflikten. Jag vill också säga att det var Tehy som hela tiden har hållit i taktpinnen. Om man läser arbetsdomstolens domskäl, som ingen har kritiserat, framgår det tydligt att det är Tehy som också begär att distriktförlikningsmannen skulle bli involverad, eftersom landskapsstyrelsen hela tiden blankt har sagt att man inte förhandlar med Tehy, och man har ännu inte börjat förhandla, så därför har distriktförlikningsmannen inträtt på scenen. Man kan uppenbarligen inte föra förhandlingar fastän distriktförlikningsmannen är med och det är en brist och därför går det vecka efter vecka, man sitter två-tre timmar en dag eller något sådant i stället för att man skulle ha lite mera fart på det här och förhandla kontinuerligt. Det hoppas jag ännu att landskapsstyrelsen ser till att blir gjort. Men se till att det inte hakar upp sig på de andra fackföreningarna för det står inte så i lagen, som ltl Sjöblom säger.

     

    Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

    Herr talman!

    Jag tar inte ställning till om landskapsstyrelsen beslutar att föra förhandlingar med Tehy eller inte. Jag har bara citerat tjänstekollektivavtalets 15 § 1 mom. Min erfarenhet säger att för att inte ställa till en konflikt med de parter som man redan har ingått avtal med måste man ha silkesvantarna på att för att inte ställa till ytterligare komplikationer på arbetsmarknaden. Det är inte jag som bestämmer om landskapsstyrelsen skall förhandla med Tehy eller om man vill organisera sina avtalsparter på något annat sätt, det måste landskapsstyrelsen diskutera och kanske då tillsammans med de andra föreningarna. Det är ingenting som jag tar ställning till.

     

    Ltl Häggblom, replik:

    Herr talman!

    Det var bra att det klarläggandet kom. Det hindrar inte landskapsstyrelsen att ingå ett avtal med Tehy som inte har ett gällande tjänstekollektivavtal överhuvudtaget. Vad sedan landskapsstyrelsen kommer överens om med de andra angår i det skedet inte Tehy och det är kanske också någonting som skulle snabba upp processen. Man skall också se till att de strejkande inte skall uppleva att de också har strejkat för andra; vad som sker efter förhandlingarna tror inte att ett strejkande fackförbund blandar sig i. Reglerna på arbetsmarknaden är sådana att oberoende om man är ansluten eller inte så är fackförhandlingarna upphöjda till lag. Så är det i den privata sekorn och om man också inte är ansluten gäller minimireglerna. Det har Finlands riksdag gått in för.

     

    Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

    Herr talman!

    Jag hänvisade just till FN:s ILO-konvention som mycket strikt stadgar om löntagarnas rätt att fritt organisera sig och föra kollektiva förhandlingar och nå överenskommelser med arbetsgivaren. Hur detta ordnas praktiskt för att man skall godkännas som avtalspart kan inte jag uttala mig om, men det finns inga hinder i världen för Tehy, tack vare att Finland har anslutit sig till ILO-konventionen, att fritt organisera sig och försöka få ett avtal till stånd. Det finns inga hinder för det och ingen kan säga att de skall höra hit eller dit eller någon annanstans. Vi är bundna av konventionen.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

     

    Ltl Boman:

    Herr talman!

    Äntligen får man ”taltur”! Jag tror att Ålands Framstegsgrupp behöver bli större i nästa lagting så att man får taltur!

     

    Det finns en klar poäng med detta misstroende och det är att vi får debattera den utdragna vårdstrejken i Ålands lagting.

     

    Jag tillhör dem som anser att landskapsstyrelsen skulle ha gått med på Tehys krav så att denna strejk kunnat undvikas. Men landskapsstyrelsen har behandlat de strejkande på ett skamlöst sätt. Så länge jag varit politiker har det i olika sammanhang framförts att vårdpersonalen ligger i en lönegrop och att vi måste justera detta missförhållande. Nu hade landskapsstyrelsen möjligheten, men istället för att lösa problematiken drev de ärendet till strejk.

     

    Det går ju att spekulera i varför landskapsstyrelsen handlat så klantigt som de gjort. Min förklaring ligger i det politiska system som möjliggör  att ett enda parti, i detta fall liberalerna, sitter på samtliga beslutandeposter som berör detta ärende. På toppen i beslutsprocessen sitter vicelantrådet, finansansvarige Olof Erland, liberal, som är den tongivande i detta ärende, omkring sig har han sjukvårdsansvarige Sune Eriksson, liberal,  ÅHS styrelse ordförande Torbjörn Björkman, liberal samt framför allt TCÅ-organisationschefen Tuula Mattsson, också liberal, och i periferin finns också liberala politikern och förlikningsmannen Roger Eriksson. Hade dessa poster varit fördelade på två eller fler partier skulle en spricka i denna grupp uppstått för länge sedan och strejken kunnat undvikas!!!

     

    Men nu är strejken här och nu skall den avbrytas. Vi skall gå med på de strejkandes krav och pengar skall i första hand tas från Ålands Utvecklings Ab, ett bolag som enbart snedvrider den fria konkurrensen. Dess aktieinnehav skall säljas och samtidigt kan vi räkna den årliga förlusten om drygt 100.000 euro oss till godo. Aktieförsäljningen bör inbringa ca 3,5 miljoner euro  och med denna summan klarar vi löneförhöjningen under kanske 3-4 års tid. Det nya lagtinget kan sedan ta tag i överbemanningen på museibyrån, höja avgifterna i skärgårdstrafiken, granska om exempelvis vägstationer och Möckelöverkstaden behövs eller om det i vanlig ordning kan skötas förmånligare av privata sektorn. Det finns massor av pengar att spara inom landskapsförvaltningen om enbart viljan finns.

     

    Men dagens ärende gäller lönen till den strejkande vårdpersonalen och jag säger: vi har råd att ger er minst 200 euro till per månad, allt annat är undanflykter. Efter detta vill jag vända mig till landskapsstyrelsen: gå med på de strejkandes krav så att strejken kan ta slut fast redan i morgon!

     

    Till sist några ord om trovärdigheten i detta misstroende. Jag uppfattar den som rena rama skenheligheten på följande grunder: När vårdpersonalen den 5 april år 2000 uppvaktade lagting och landskapsstyrelse togs de emot i lagtingets auditorium kl. 13.00 av dåvarande finansanvarige Olof Salmén och hälsovårdsansvariga Harriet Lindeman. Också denna gång gällde ärendet förhöjning av grundlön samt även ett så kallat Ålandstillägg. Jag åhörde de två ledamöternas – den ena var ltl Lindeman - totala brist på förståelse för vårdpersonalens krav.  Allt var omöjligt och att det funnits en finansmotion i lagtinget om Ålandstillägg var närmast barnsligt. Nu stöder samma ledamöter ett misstroende i detta ärende och det tycker jag inte är trovärdigt. Kan man verkligen ha en åsikt när man är i regeringsställning och en helt motsatt när samma personer är i opposition?

     

    Ltl Lindeman, replik:

    Herr talman!

    Det var det här jag väntade på! Jag kan konstatera att jag var ansvarig då när det uppvaktades här i lagtinget. Det tänker jag inte på något sätt undandra mig. Det sätt som ltl Boman sade att jag uttryckte mig på tror jag att de människor som känner mig vet, att så uttrycker jag mig inte. Den gången var det inte strejkhot utan man anhöll hel enkelt om högre lön och de tyckte att de var berättigade till det, och säkert var de också det. Vi i landskapsstyrelsen diskuterade frågan mycket och gav våra förhandlare den gången rätt till, som vi uttryckte det på den tiden, en miljon extra till vården. Det var inte alls så lätt med den samordning som då var att ge bara vården. Jag kommer ihåg att diskussionerna var långa och svåra hur andra skulle acceptera att vården skulle få mer, som det uttrycktes, men man lyckades ändå ge vården en större pott. Med detta vill jag inte ha sagt att det på något sätt var tillräckligt. Naturligtvis behövs det mera. Ålandstillägget kom den gången.

     

    Ltl Boman, replik:

    Herr talman!

    Eftersom det var jag som låg bakom en motion om Ålandstillägget kommer jag mycket väl ihåg debatten. Det var nedvärderande ord om mig: okunnighet och barnsligt att lagtingsmän i finansmotioner lägger sådana här förslag. Om ltl Lindeman har glömt bort det, må det vara henne förlåtet. Jag har i alla fall inte glömt bort det och det är därför jag tycker det är så skenheligt!

     

     

    Ltl Lindeman, replik: 

    Herr talman!

    Vi har sagt här i dag i samband med debatten att vi inte kommer att vara med och föra direkta förhandlingar – det sker på annat håll – utan vi kritiserar landskapsstyrelsen för deras sätt att föra fram förhandlingarna, men vi har inte blandat oss i någon budgivning och det kommer vi inte att göra eftersom det är andra parter som gör det. Vi har sagt att vi kommer att acceptera det bud som förhandlarna kommer fram. Samma sak gällde då, att jag tyckte inte att man kunde komma med en budgivning här i salen och det vidhåller jag fortfarande.

     

    Ltl Boman, replik:

    Herr talman!

    Eftersom ltl Lindeman var hälsovårdsansvarig och Olof Salmén var finansansvarig så hade ni i det skedet kunnat ge löneförhöjningarna och då hade aldrig den situation som vi har i dag uppstått utan då hade vi åtminstone sedan år 2000 haft en glad och nöjd personal med tillräckligt god lön!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

     

    Ltl G-M Lindholm, replik:

    Herr talman!

    Misstroendedebatten fortsätter och vi vet att med ltl Bomans röst finns det ett stöd för nuvarande landskapsstyrelse med 19 röster. Ltl Boman har också uttalat att det här är den bästa landskapsstyrelse som någonsin har funnits. Jag hörde inte, men jag kanske missade det, och kräver ett förtydligande om det är så att ltl Boman nu avser att ge upp sitt förtroende för denna landskapsstyrelse.

     

    Ltl Boman, replik:

    Herr talman!

    Jag har tidigare deklarerat att vi har en bättre landskapsstyrelse än förut och jag kan i det här sammanhanget säga att de enda spår som de obundna lämnade efter sig efter fem år var nya möbler till ett rum. Det var höga telefonräkningar och det var också ett avtal om ett konsultarvode om 10.000 mark per dag åt en svensk konsult. Det var de obundna spåren och någonting sådant vill inte jag komma tillbaka till, absolut inte!

     

    Ltl G-M Lindholm, replik:

    Herr talman!

    Jag vet inte vad det där hade med min fråga att göra, det var inte det jag frågade. Jag ber att få ett förtydligande på den fråga jag ställde eftersom ltl Boman sitter på ett mandat som kan vara ett stöd för landskapsstyrelsen i längden och det skulle vara intressant att höra hans åsikt. Eftersom han kritiserar den liberala politiken och de liberala ledamöterna kan jag inte förstå varför det skulle vara den bästa landskapsstyrelsen, för det är först nu på långa tider som liberalerna har suttit med i landskapsstyrelsen. Centern har varit med tidigare – jussom!

     

    Ltl Boman, replik:

    Herr talman!

    Det är så att jag har förmånen att själv få välja vem jag stöder, jag behöver inte fråga någon partistyrelse eller någonting annat! Det är alldeles klart att jag också kritiserar den landskapsstyrelse som jag stöder, men i det här fallet kan jag inte vara med om att fälla en landskapsstyrelse om alternativet är att de obundna återigen kommer in i landskapsstyrelsen – det vore förskräckligt!

    (Från salen, ltl Sundback:och ändå har du svårt att hålla linjen!)

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

     

    Ltl Häggblom, replik:

    Herr talman!

    Efter att ha hört ltl Boman kunde man tro att han kritiserar landskapsstyrelsen, en landskapsstyrelse som han uppenbarligen stöder och som han har varit med och tillsatt. Misstroendet går ut på att man har en möjlighet att få en ny landskapsstyrelse, där också ltl Boman har möjligheter att ingå och lössa konflikten samt få igenom det han anser. Det kan väl inte anses som trovärdigt om man först kritiserar och sedan vill man inte ta något regeringsansvar, som ltl Boman tidigare har sagt. Ett klarläggande!

     

    Ltl Boman måste väl hålla med om att det kom ett tillägg. Menar ltl Boman att det tillägg, som han själv anser sig som pappa till, inte kom till, så bör han redogöra för det! Har det inte skett en förbättring? Det blev ingen arbetskonflikt, som vi nu har haft i fem månader. Men om han understöder det skall han fortsätta att understöda den landskapsstyrelse som sitter.

     

    Ltl Boman, replik:

    Herr talman!

    Jag tror och hoppas att den debatt som har försiggått här i dag har gett så klara direktiv till den sittande landskapsstyrelsen att de reder upp situationen, och gärna redan i morgon, för jag tror att de kan klara av det fastän det har tagit lång tid.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

     

    Ltl Lindqvist

    Herr talman, bästa ledamöter, åhörare!

    Jag vill börja med att ursäkta min dåliga röst, vilket flera har gjort här i dag. Man kan väl säga att det talar sitt tydliga språk när lagtinget också börjar bli sjukt!

     

    Herr talman!

    Vård handlar om trygghet – just nu är trygghet en stor bristvara inom vården, för såväl patienter, vårdare och anhöriga.

     

    Vårdstrejken på Åland har pågått i över 12 veckor utan att resultat och vapenvila uppnåtts. Konsekvenserna börjar bli märkbara och allvarliga. Patienter får inte en adekvat vård, det är köer till labb och andra avdelningar, arbetsmoralen sjunker.

     

    Det inlämnade misstroendeyrkandet har väckt känslor. Landskapsstyrelsen som ytterst ansvarig för verkställigheten av lagtingets beslut att vi ska bedriva sjukvård på Åland reagerar naturligtvis negativt. Vem skulle inte det – det är aldrig roligt att få höra att man inte gör ett bra jobb. Media har reagerat negativt, för det är tydligen inte den borgerliga oppositionen förunnat att klaga på liberalernas och centerns sätt att sköta Ab Åland. Den borgerliga oppositionen ska inte lägga sig i en arbetsmarkandskonflikt, har det sagts.

     

    Nej, visserligen, budgivningen hör inte till vår uppgift, men däremot herr talman, ska ingen tro att vi som ledamöter av Ålands lagting bara kan fortsätta att sitta och se på hur strejken fortgår utan att resultat samtidigt uppnås och alltfler patienter får lida. Speciellt för oss inom FS känns det olidligt, eftersom vårdfrågorna är oerhört viktiga för oss. Misstroendeyrkandet är det enda sätt för oss att få till en debatt här i lagtinget, och det är ju sist och slutligen vi, Ålands lagting, som bär det yttersta ansvaret för att vården fungerar.

     

    Dessutom bör det göras ytterst klart, att vårdstrejken är ingalunda det enda som gett oss anledning till att vara missnöjda med liberalernas och centerns sätt att sköta vårt Åland. Man kunde säga att bägaren nu har runnit över, men att påfyllningen har skett ända sedan mars 2001. Lagtingsordningen förhindrar mig tyvärr att närmare gå in på dessa detaljer.

     

    Herr talman! För oss alla är pengar inte allt, vill jag påstå, det finns många andra värden, som motivation, arbetsgemenskap, uppskattning, kolleger, m.m., men när det inte finns så många värden kvar så blir pengarna, lönen, viktigare än någonsin, dvs. det är min övertygelse, efter diskussioner med många ÅHS anställda, att kraven på lönejusteringar inte hade varit desamma om andra problem inom ÅHS hade stävjats och bearbetas tidigare. När personalen uppmanas att spara på tvättlappar samtidigt som för dem obegripliga investeringar görs, skapas irritation bland de anställda. När avdelningar stängs utan att personalen rådgjorts, vittnar det om att kommunikationen mellan personal och beslutsfattare inte fungerar.

     

    Herr talman!

    Vård handlar om trygghet – just nu är trygghet en stor bristvara inom vården, för såväl patienter, vårdare och anhöriga. Därför är det oerhört viktigt att vården på Åland börjar fungera. Hur och på vilket sätt står till liberalerna och centern att avgöra genom pritorieringar och bedömninar. För mig som lagtingsledamot, anhörig till patient och ålänning är det enda självklara att vården börjar fungera igen, å vården fungerar inte när en stor del av personalen strejkar. Därför måste denna strejk få ett slut.

     

    Slutligen, herr talman, det är min förhoppning att detta misstroendeyrkande och dagens debatt leder till ett snabbt slut på strejken. När strejken är över återstår ett jättearbete med att återskapa förtroendet hos de anställda. Prioriteringar måste göras på personalutveckling och arbetsmiljö. Motivationen  måste återskapas och arbetsglädje upprättas.

     

    För, herr talman, jag upprepar, Vård handlar om trygghet – just nu är trygghet en stor bristvara inom vården, för såväl patienter, vårdare och anhöriga. 

     

    Så kan vi inte ha det på Åland.

     

    Ltl Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Jag är helt säker på att vi alla vill att vården skall fungera och att vi alla tycker att det är av största vikt att hela ÅHS-organisationen skall ses över. Men när Frisinnad Samverkans gruppordförande gick ut i pressen och tog avstånd från de obundnas uttalande och försvarade sig med tidsbrist att det blev så här, ”det blev ett misstroende fast vi egentligen bara vill diskutera”, så tycker jag ändå att det är väldigt viktigt att ni på något sätt bestämmer er om ni stöder misstroendet, om ni i så fall har något alternativ att komma med. Det är väldigt viktigt att veta vad man går till omröstning om. Jag har själv varit studerande när en större strejk pågick på Åland där en av landskapsstyrelsemedlemmarna, nu obunden, valde att respektera strejken på det sättet att man låser upp dörrarna när vaktmästaren är i strejk. Det är viktigt att man faktiskt vet vilka det är som skall ta hand om det. Jag tycker också att det är viktigt att man kommer ihåg att ett misstroende är ett tungt instrument och när man lägger ett misstroende skall man före det ha en landskapsstyrelsebas i beredskap och ha ett program så att man vet vid omröstningen vad det är vi tar ställning till. I dag har vi det här, men i det som FS nu har valt att gå in och stöda har vi ingen aning om vad alternativet är. Det tycker inte jag är ansvarsfullt.

     

    Ltl Lindqvist, replik:

    Herr talman!

    Jag är inte FS:s gruppordförande, men jag skall ändå försöka svara på ltl Lundbergs frågor. Det var faktiskt så att vi bad om en debatt i den här frågan tidigare i somras. Vi kunde ha haft en allmän debatt om vården, vilket vi bad om tidigare, men då valde den liberala talmannen att inte ta upp en sådan debatt i lagtinget; då fanns det här instrumentet kvar. Inom Frisinnad Samverkan skulle vi kanske vara nöjda med att landskapsstyrelsen bytte ut de ansvariga ministrarna, dvs. vicelantrådet och socialministern, men det är tekniskt sett kanske ingen möjlighet och därför kommer vi också att stöda misstroendet i den votering som senare sker eftersom det tekniskt sett är det enda sättet för oss att markera vårt missnöje med handläggningen av vårdstrejken. Skulle socialministern ha visat det engagemang i de här frågorna som han visade i somras när han åkte in och stängde Mariepark över en natt kanske den här frågan skulle ha varit löst mycket tidigare. Men engagemanget har saknats och därför kan vi inte stöda de ansvariga ministrarna. Tekniskt sett kommer vi inte heller att kunna stöda denna landskapsstyrelse.

     

    Ltl Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Vi fick nu svar på tal! Det som Frisinnad Samverkan är ute efter är en landskapsstyrelse utan liberaler. Det andra var att ni bad om en debatt, och det är helt sant, men jag tycker att det är lite orättvist att sätta hela ansvaret på talmannen; vi har en talmanskonferens som avgör och där är också oppositionen representerad. Jag tycker att en mycket snyggare lösning skulle ha varit att man i dag skulle ha lämnat in ett spörsmål.

     

    Ltl Lindqvist, replik:

    Herr talman!

    Jag förstår att ltl Lundberg och övriga ledamöter i regeringspartierna tycker att en misstroendeförklaring och en debatt är obehaglig, för den är obehaglig. Det här är kanske bland det mest obehagliga vi kan ha i lagtinget att diskutera, men det är faktiskt så, ltl Lundberg, att Frisinnad Samverkan inte har stött den här landskapsstyrelsen från första början, så därför är det ingenting konstigt i sig att vi inte gör det i dag heller. Vi röstade emot denna regering i mars 2001 och efter det har vårt förtroende inte ökat, snarare försvunnit. Det här är ett instrument att föra upp frågan till debatt; om centern och liberalerna hade velat få det på ett mer behagligt sätt fanns det en möjlighet i somras, men man valde att inte göra det.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

     

    Ltl Lindeman:

    Herr talman!

    Mycket har sagts här i dag och jag skall inte upprepa det – vi politiker har lätt för det att man inte tror på det förrän vi har sagt det själva!

     

    Jag vill börja med att vara självkritisk. Vi har fått kritik för att jag i ett tidigt skede hoppades och trodde att det skulle gå att lösa frågan genom att man fick ett branschavtal och att organisationen med de tre stora takorganisationerna kunde bibehållas. Jag trodde som sagt att det skulle vara möjligt och hoppades att så skulle vara fallet. Jag ställde också en fråga då det var aktuellt med ett branschavtal varför det inte kunde få det som de önskade. Hade man fått det i det skedet hade det antagligen gått, men det tåget gick i och med att man sedan valde att gå ut i strejk. Varför jag stödde tanken är nog, om jag skall vara ärlig, att jag själv var med om att bygga upp en organisation och det är mänskligt att man gärna vill tro på det man har varit med och planerat och byggt upp. Men man måste också erkänna att tiden förändras och ingenting är i morgon som det var igår. Jag insåg ganska snart att nu handlar det om att ge Tehy egen förhandlingsrätt på Åland och att välja den vägen; då borde de också ha fått det i ett ganska snabbt skede, särskilt så att man kände att man hade stöd för de tankarna. Det var mycket om och men innan man kom så långt i diskussionerna.

     

    När det gäller branschavtalet tyckte jag mig läsa någonstans att jag gav inte heller branschavtal på min tid. Mig veterligen, och jag har faktiskt kontrollerat det också, var det aldrig aktuellt med branschavtal förrän i slutet av 2001, åtminstone inte officiellt, så att vi hade det att ta ställning till, utan det var högre lön som gällde.

     

    En sak som jag tycker att har fått för lite utrymme i debatten i dag är faktiskt en så viktig fråga som lika lön för likvärdigt arbete. Det påbörjades under min tid i landskapsstyrelsen och det har säkert fortsatt nu, men skulle man ha kommit till en bra lösning på lika lön för likvärdigt arbete skulle Tehy-medlemmarna antagligen i dag varit på väg till rätt lönenivå. Vi är alla medvetna om i dag att det är ett typiskt kvinnligt yrke som i många, många år har legat för lågt och det är alltid så många, så man har aldrig råd och ni vet precis hur diskussionen har varit, och jag tror att det också är en av orsakerna till att man inte riktigt har lyckats få till stånd utvärderingen och lika lön för likvärdigt arbete. Jag vill nog säga att jag hoppas att strejken tar i slut i morgon och att man kommer till en lösning, men det är inte färdigt med det, utan vi skall hoppas att man får arbetsfred. Men arbetsfred betyder inte att nu kan vi gå tillbaka och tro att allting har varit som förr, nej, långt därifrån! Glöm inte att man måste fortsätta att jobba med att få lika lön för likvärdigt arbete. Jag vet själv att min partikollega Eva Dahlén har skrivit insändare i Ålandstidningen om de frågorna, det är korrekta insändare och det är någonting vi alla måste ta med oss in i framtiden, vi får inte låta det släpa efter så många år som det redan har gjort.

     

    Det har också nämnts mycket om att hur skall det gå när strejken är slut. Jag har själv i samband med budgettider rört mig ganska mycket särskilt i centralsjukhuset och visst kommer det att ta tid att få det man hoppas på av arbetsglädje och motivation – det kommer att rinna ganska mycket vatten under broarna innan man lyckas med det. Jag hoppas innerligen att när strejken slut man tar del av och försöker arbeta med de frågorna. Jag sitter med i styrelsen och det är framför allt en styrelsefråga att se till att det arbetet fortgår. Det görs en utredning just nu; jag tror att också den utvärderingen kommer i slutändan att färgas av det som har pågått nu i alla dessa veckotal, kan man säga.

     

    Avslutningsvis vill jag understryka vikten av att komma ihåg den tredje parten. Det har sagts här att det inte har uppstått några ”farligheter” ännu, det har gått ganska bra, skyddsarbetet har skötts på ett bra sätt, och det har det gjort, men ack och ve, nog finns det människor i vårt samhälle i dag som är oroliga. Det är inte bara en och två, det är många som inte vet hur de mår i dag, som inte vet vad de har för diagnos, varför de mår dåligt osv. Bara att få komma fast med det att alla som nu är på hög får korrekt behandling kommer att ta månader, så jag hoppas att man har en beredskap inom ÅHS att t.o.m. kanske snabba upp den möjligheten så att man kommer på rätt nivå i förhållande till tredje part, alltså alla ålänningar. På alla ålänningars vägnar tror jag man vågar säga i dag hoppas strejken tar slut i morgon!

     

    Ltl Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Arbetsvärdering tror jag också på. Jag saknade en liten slutkläm på ordet arbetsvärdering och det var under förutsättning att den har ett jämställdhetsperspektiv. Det tror jag är oerhört viktigt om det är så att vi skall få den envisa löneklyftan mellan kvinnor och män att minska. Lönepolitiken som skulle sträva till en utjämning av löneskillnaderna tror jag att är den bästa vägen att komma framåt på, men däremot är den mycket långsammare och den kräver tålamod och den är svår. Jag tror ändå att den för kvinnor är den bästa lösningen. Problemet hittills är att det har varit svårt att hitta en bra metod och man har varit rädd för att komma in på en sådan metod som i slutändan inte skulle vara rättvis, men det jag tror att skulle vara det absolut viktigaste, och det finns bra exempel i både Sverige och Finland som jag tror att vi kan använda på Åland, nämligen den som man har inom Jämo i Sverige och den som man har på ministerierna i Finland. Men vi skall inte göra samma misstag som man har gjort på ministerierna i Finland, dvs. genomfört en arbetsvärdering utan att ha en 5-10-15 års plan på hur lönerna skall jämnas upp. Man blir besviken om man genomgår en arbetsvärdering och så finns det inte några pengar. Viktigt är också att fundera på vad man skall göra med dem som vi sedan kommer underfund med att har fått för höga löner. Där måste det också finnas en plan för att lönerna fryses och en fundering kring vad man gör med de nyanställda. Kanske man t.o.m. är tvungen att rekrytera nytt folk till samma arbete till lägre lön. Det är svåra men otroligt viktiga frågor och tack för att du tog upp dem.

     

    Ltl Lindeman, replik:

    Herr talman!

    Jag glömde antagligen nämna jämställdhetsperspektivet därför att min bedömning är att det egentligen är på grund av det som man överhuvudtaget har börjat diskutera att göra utvärdering av arbetet. Grundorsaken är naturligtvis att vi är medvetna om att kvinnolönerna är för dåligt betalda i förhållande till männens rent generellt. Jag håller naturligtvis med om att det är jämställdhetsperspektivet som ligger i botten. En av orsakerna till att det går så trögt, vågar jag påstå, är att de stora mansgrupperna, om jag får lite generalisera, är rädda att de kommer att bli stannande på plats ganska länge, för det regnar inte pengar från himlen utan det handlar till en viss del i alla fall om att omfördela de pengar som finns i dag, och de kommer högst troligt att hamna i kvinnors ficka.

     

    Ltl Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Det är just för att man kommer att möta på ett jättestort motstånd som det är otroligt viktigt att aldrig glömma bort att lägga till jämställdhetsperspektivet.

     

    Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

    Herr talman!

    Jag skall upplysa igen om att vi pratar om kollektivavtalsfrågor i den lagstiftande församlingen och vad gäller jämställdhetskorrigeringarna, svårighetsgraden, utbildning osv., så finns det faktiskt inskrivet i det inkomstpolitiska avtalet under punkt 2.2.3. Sedan finns det dessutom en bilaga som kräver att fackförbunden skall lösa det här så att man skall få fram en bättre statistik för att löneskillnaderna mellan män och kvinnor utjämnas så att det skall gynna kvinnorna. Det står i det inkomstpolitiska avtalet som gäller.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

     

    Vicelantrådet Erland:

    Herr talman!

    Den här debatten har handlat om många olika saker och bl.a. vad som händer med hälso- och sjukvården, hur den fungerar och hur människor mår. Det är alldeles klart att landskapsstyrelsen är medveten om att strejken är någonting som ingen kanske vinner på, men vi har en viktig grundprincip som gäller den fria organiseringen och fritt att förhandla på arbetsmarknaden. Där är också svårigheten för landskapsstyrelsen, som dels har ett allmänt ansvar för verksamheten, för personalen, för ÅHS och för allmänheten, samtidigt som vi skall vara arbetsgivarparten i dessa förhandlingar och se till att det ekonomiska utrymmet.

     

    Det har sagts en hel del här om att löften har svikits, och det är mycket möjligt, men jag vill ändå påpeka att i de föregående förhandlingarna var vårdsektorn prioriterad och i förhandlingarna i år ansågs det att det inte var möjligt och därför har vi alltså hamnat i den här strejksituationen, som förhoppningsvis skall kunna gå mot ett slut. Jag värdesätter mycket det som ltl Anne-Helena Sjöblom sade om arbetsmarknadens funktionssätt och också hennes analys av strejken att den blev långvarig. Det är inte fråga om en part med förhandlingsrätt, utan det är en part som har fått rätt att strejka av arbetsdomstolen. Jag vill också påpeka att vi sade i vårt brev till arbetsdomstolen att vi låter arbetsdomstolen avgöra eftersom frågan var komplicerad och att det låg en åländsk lagstiftning i botten. För det andra är det inte bara en part med en oklar förhandlingsrätt utan det är de andra parterna som ingår i ett tjänstekollektivavtal. För det tredje nämnde ltl Anne-Helena Sjöblom om detta att tala med massmedia. Jag tror att jag och andra har insett att det skall man vara försiktig med. Jag har gjort uttalanden som har ryckts ur sitt sammanhang och som togs upp här i lagtinget; jag har faktiskt offentligt bett om ursäkt för det därför att det tas illa upp av både dem som jobbar inom vården och av dem som är patienter. Det ordet har ryckts ur sitt sammanhang, så det finns ingen anledning att kommentera det desto mer. Om jag skall ta den fjärde punkten i ltl Anne-Helena Sjöbloms analys är det ett förlikningsbud nu som inte diskuteras desto mera av parterna utan vi kommer att ta ställning till det efter en överläggning i landskapsstyrelsen i morgon och på onsdag skall det lämnas in ett svar. Det beror naturligtvis också på vad misstroendedebatten utmynnar i.

     

    Den fria förhandlingsrätten och de fria parterna som skall göra upp är en grundläggande sak; samtidigt har vi en parlamentarism som bygger på att landskapsstyrelsen skall ha förtroende av en majoritet, och det är egentligen det som misstroendet handlar om. Ett misstroende lägger man för att utkräva ansvar av landskapsstyrelsen.

     

    Om jag skall göra en bedömning av de inlägg som har gjorts här tycker jag att ltl Bert Häggblom gav uttryck för ett allmänt missnöje. Han tycker att varken lantrådet eller vicelantrådet gör ett jobb som man borde göra och när det gäller förhandlingarna var det fel – allt var fel, hela vägen. Jag skall återkomma till vad som kan ha varit fel.

     

    Detsamma gäller Frisinnad Samverkans gruppanförande, där det var ett allmänt missnöje som jag känner igen från så många andra sammanhang men som inte var preciserat. Det intressanta var skillnaden mellan ltl Häggblom och ltl Strand. Ltl Häggblom är allmänt missnöjd, ltl Strand säger att Frisinnad Samverkan accepterar förhandlingsresultatet. Varför accepterar Frisinnad Samverkan förhandlingsresultatet om man är missnöjd med hela processen? Skall landskapsstyrelsen kunna fullfölja processen när man initialt inte kunde klara av det? Då måste man ställa frågan: Varför tog inte partierna ett kraftigt initiativ i initialskedet? Jag vet att representanter för Frisinnad Samverkan var ut i debatten och tog part för en part, dvs. när det gäller strejkrätten. Man kan alltid fråga sig om det är så särskilt ansvarsfullt att göra det och om det påverkar strejken. Men frågan är: Vad skall detta misstroende leda till? Kan det leda till en annan behandling av avtalssituationen? Ltl Häggblom sade att inom 48 timmar skall strejken vara löst. Finns det någonting annat än det förlikningsförbud som ligger? Är det i så fall ett bud som är högre eller lägre? Det borde man kunna ge svar på här. Det är säkert många som vill veta det. När det gäller Frisinnad Samverkan uttryckte ltl Jörgen Strand en ideologisk skillnad om förhandlingssystemet; landskapsstyrelsen har från början utgått från att vi skall balansera alla parter som är med och förhandlar och som är löntagare, dvs. vi vill hålla en sammanhållen förhandlingsorganisation. Man kunde kalla det att det är den klassiska arbetsmarknadsorganisationen där man gemensamt försöker se vad löneutrymmet är och sedan värdera de olika sektorerna mot varandra. Det finns en tendens i många länder, den s.k. anglosaxiska modellen, där man går in för att förhandla med sektorer och med individer. Jag har själv upplevt det individuella systemet och jag skulle faktiskt höja ett varningens finger: när man går ut och förhandlar med enskilda personer på en arbetsplats leder det till att löneskillnaderna kan bli ganska stora utan att det egentligen bygger på något allmänt kollektivt ansvarstagande. Det är helt berättigat att ha den politiska uppfattningen, men så länge vi har det tjänstekollektivavtal vi har, så länge vi har de parter vi har i övrigt på arbetsmarknaden är det vår ambition att försöka hålla det här och göra det vid samma bord s.a.s.

     

    Min fråga är fortfarande: Vad skall detta misstroende leda till? Vad är konsekvenserna? Ser vi på vilka handlingsalternativ som finns i dag är de mycket få. Vi har ett förlikningsbud och om inte det antas av båda parter fortsätter förhandlingen med tre parter: Tehy, landskapsstyrelsen och distriktförlikningsmannen, men vi har fortfarande problemet med de andra organisationerna som vill ha en uppgörelse som de kan acceptera; annars har vi naturligtvis problem framför oss som kan bli stora. Det är alltså en balansgång för oss som inte är lätt att försöka sy ihop det här. Frågan är då om vi kunde ha gjort annorlunda från början. Ja, när strejkvarslet kom tog vi det verkligen på allvar eftersom vi måste pröva de juridiska grunderna för det via arbetsdomstolen. Vi sade från början att vi utgår från arbetsdomstolens avgörande och arbetar vidare; vi erbjöd i ett tidigt skede ett branschavtal. Men den här processen gick vidare och strejken satte igång; man har sagt att vi borde ha suttit och förhandlat dag och natt, men parterna var så långt från varandra när det gäller lönebudet att det inte ansågs möjligt. Jag vill också påstå att våra förhandlare var vana vid vanliga förhandlingar, men landskapsstyrelsen har naturligtvis fullt förtroende för dem, liksom vi accepterar att Tehy utser sina förtroendemän; de har specialkompetens, de har lång erfarenhet. Strejk är en ny situation för oss, i alla fall i den här omfattningen och då kan alltid misstag och felbedömningar göras, men vi var i ett tidigt skede införstådda med att branschavtal var en möjlig lösning. Om det var en stor skillnad i lönekraven var det en sak, det var problematiskt, en annan sak var att förhandlingsrätten skulle utformas enligt vår uppfattning så att man kunde ha med alla organisationer. Det förslaget lade vi fram som ett skriftligt bud den 15.7 och det förslaget finns i stort sett kvar, en särskild lönebilaga för vårdsektorn. Det har jag förstått att kan accepteras av parterna. Det är inte accepterat eftersom inget avtal har gjorts. Sedan har vi frågan om grundlönen kvar och där finns det ett medlingsbud som har till syfte att göra parterna benägna att skriva under avtalet. Alla förstår att ingen kan vara nöjd eftersom kraven har varit helt annorlunda och vår beräkning av utrymmet har varit begränsad, men så där ligger saken till.

     

    Kunde vi ha gjort annorlunda? Jo, naturligtvis kunde vi ha gett en exklusiv förhandlingsrätt åt Tehy, men det var också så att redan i mitten av april lade Tehy fram sina lönekrav: 200 euro, 118 i grundlönen, så det var alltså inte fråga om enbart förhandlingsrätten utan det var förhandlingsavtalsrätt och lön. Kunde den processen ha snabbats upp? Ja, parterna har mötts ett tjugotal gånger, alla tre parter, förhandlingsparterna och distriktförlikningsmannen har diskuterat när skall nästa möte vara för att det skall vara meningsfullt. För vår del har det varit ganska mycket jobb i förvaltningen, som gjordes under semestertid med svårighet att samla andra organisationer, att komma in på jobb osv., med att utforma avtalet; vi måste också göra ingående beräkningar på konsekvenserna osv. Jag tror alltså att båda parter har haft en hel del att göra under den mellantid som har varit upp till en vecka. Förhandlingarna kunde ha påskyndats genom att parterna skulle ge efter på sina krav och där är alltid en övervägning som man måste göra på plats; vi har sagt till våra förhandlare att vi kan inte avgöra exakt när förhandlingen skall fortsätta utan det måste de komma överens om.

    När det gäller lagtingets roll är det så att lagtinget kan diskutera, men lagtinget kan inte besluta i det här ärendet. Om någon av partierna vill säga att de kommer att gå in för ett annat bud, ett annat sätt, så förstår jag inte varför man skulle hålla det för sig själv. Om ltl Bert Häggblom tror att han har ett bättre förslag - om det är bättre för landskapsstyrelsen eller bättre för arbetstagarorganisationen, det vet vi inte - där han snabbt lovade göra ett slut på strejken, så skall han väl tala om det för lagtinget, eller är det så att han är så övertygad om att han får stöd i misstroendeförfarandet att den här landskapsstyrelsen får lämna in och ersättas av en annan, ja, då tar det lång tid; att bilda en landskapsstyrelse kan gå på tre veckor. Och ltl Lindqvist, som ville byta ut de liberala ledamöterna, har alla möjligheter att göra det – man fäller landskapsstyrelsen och ser till att det blir en annan uppsättning. Vi har ansvar som arbetsgivare och som landskapsstyrelse för strejken och för förhandlingarna samt för ÅHS. Vi är mycket väl medvetna om att ÅHS behöver ses över, vi har prioriterat ÅHS i förhandlingarna, vi har sagt att vårdsektorn, vårdpersonalen, sjukskötarna, bör få en annan uppmärksamhet än tidigare. Vi har också sagt det i det bud vi gav 15.7 att vi vill gå in för att snabba upp arbetsvärderingen, vi vill göra en utvärdering av arbetsförhållandena och vi vill se över organisationen. Det kommer den landskapsstyrelse som fortsätter efter valet att få jobba med intensivt därför att det är en viktig organisation, det är en organisation som under snart tio år har haft en form som kanske nu behöver reformeras, t.ex. när det gäller styrelsearbetet, men detta  hör inte till avtalsförhandlingarna, de förs inom ramen för tjänstekollektivavtalslagen; i ÅHS:s interna arbete är det fråga om organisation och där har landskapsstyrelsen ett övergripande ansvar.

     

    Fru talman!

    Den här strejken har landskapsstyrelsen naturligtvis tagit på största allvar, men jag vill påstå att våra handlingsmöjligheter inte har varit så stora; när vi kommer in i ett system med förlikning som innebär förlikningsförhandlingar så är det alla parter tillsammans, inklusive distriktförlikningsmannen och förlikningsinstitutet, som skall bestämma hur det går vidare. Där är vi. Den här debatten i lagtinget handlar om att vi bör få vägkost om vi skall göra på ett annat sätt än vad vi gör enligt lagtingets mening; å andra sidan har vi konstaterat att det inte är lagtinget som är en part, dvs. återstår alternativet: vill lagtinget, de obundna och Frisinnad Samverkan att landskapsstyrelsen skall bli en bättre förhandlingspart, då måste ni fälla landskapsstyrelsen och bilda en ny. Men om det inte är så, så är det mycket mening med att hypotetiskt säga vad vi skulle ha gjort i våras, i mars, april osv. Det är så att i förhandlingarna under många år har frågan om branschavtal varit uppe till diskussion. Det är klart att vi kan säga att det här borde man ha avgjort i förhandlingarna 2001 eller i förhandlingarna 1999 eller någonting sådant. Faktum är att det blev strejk, och strejk är ingenting normalt, men nu är vi där och måste lösa den. Jag hoppas att alla tre parter som skall behandla de svar som kommer på onsdag kan komma till en lösning. Jag tror att det finns mycket att lära av strejken, men jag har svårt att se ur landskapsstyrelsens perspektiv att vi skulle vinna på att den fortsätter.

     

    Ltl Lindqvist, replik:

    Fru talman!

    Vicelantrådet kallade Frisinnad Samverkan för ett parti som är mest missnöjt nuförtiden. Det är intressant för jag har under den här mandatperioden haft förmånen att få uppleva ett liberalt parti både i opposition och i maktställning. Minns jag inte fel var nog det liberala partirepresentanterna ganska ofta uppe i talarstolen och var missnöjda med den förda politiken när man var i opposition. Nu är det mest tyst i klassen, de som nu är kvar här i klassen. Det kanske är så, vicelantrådet, att det är oppositionens roll att vara missnöjd om den politik som förs av makthavarna inte är riktigt bra.

     

    Det vi begär och önskar är att ni skall sätta er ner och förhandla på ett effektivt sätt. Vi begriper att det som är gjort inte går att göras om, fast man skulle önska att det skulle vara så, men det vi kräver är att förhandlingarna ges större kraft, att visa lite engagemang, entreprenörskap och samarbete så att strejken får ett slut. Det har nu kunnat gå två veckor mellan varje förhandlingsträff. Det känns inte som att landskapsstyrelsen har givit strejken det engagemang som har behövts. Det är därför som vi i oppositionspartiet Frisinnad Samverkan igen är missnöjda för de krafter som en sådan här process behöver har inte landskapsstyrelsen visat, som i många andra frågor. Det är därför vi är missnöjda, men vi är fullt medvetna om att det som har gjorts fel inte går att göra om.

     

    Vicelantrådet Erland, replik:

    Fru talman!

    Det är klart att vi har varit missnöjda med väldigt mycket under vår tid i opposition och kan väl vara det fortfarande. Det viktiga för ett oppositionsparti är att visa vilka alternativen är. Det är så man utkräver ansvar och därför frågade jag också vad som har gjorts. Jag vill påstå att Frisinnad Samverkan knappast känner till vilka mandat våra förhandlare har. Jag vill säga klart och tydligt att de som har förhandlat för landskapsstyrelsens del och den lednings- och styrningsgrupp, som vi har haft för att diskutera förberedelserna, har visat engagemang, samarbetsvilja och entreprenörskap. De förslag som vi har lagt fram har varit kreativa; de synpunkter vi har fått från motparten i förhandlingarna har också varit kreativa. Det är inte fråga om brist på engagemang och de som förhandlar samarbetar trots att de har olika uppfattningar, och entreprenörskapet visar sig när det här paketet har sytts ihop så att det kan vara hållbart. Där sparas ingen möda även om Frisinnad Samverkan naturligtvis skjuter in sig på mig personligen och ledamoten Sune Eriksson, men vi har våra roller och jag hoppas att vi står för att sköta våra befattningar -  även om Frisinnad Samverkan är missnöjda med oss måste vi ändå se till att vi sköter vårt jobb.

     

    Ltl Lindqvist, replik:

    Fru talman!

    Vi inom Frisinnad Samverkan har visat på de alternativ som vi tycker att skulle ha varit bättre. Vi har sagt här i dag att man borde ha skapat ett bättre arbetsklimat inom ÅHS långt tidigare. Man kunde ha undvikit denna segdragna process genom att möta andra problem inom organisationen och arbeta med motiveringsfrågor osv. Man kunde ha förhandlat kraftfullt, man kunde ha förhandlat på ett mycket kraftfullare sätt. För ett par timmar sedan ringde det en mycket upprörd patient till mig som sade, att när man förhandlar i en strejkkonflikt sitter man inte då till fyra på natten och börjar om åtta på morgonen igen för att på det viset visa att man menar allvar. Här har det gått två veckor mellan varje träff. Det känns inte som om engagemanget har funnits i förhandlingen. Vad är orsaken till det? Finansminister Erland har sparat pengar, det har han gjort och det är i och för sig någonting nytt för en liberal minister, men det var nog fel sätt att spara pengar på att spara på vården!

     

    Vicelantrådet Erland:

    Fru talman!

    Jag håller med om att det finns mycket som kunde ha gjorts inom ÅHS, redan under ledamoten Harriet Lindemans tid kunde mycket ha gjorts och också efter det. När det gäller att förhandla och sitta hela natten förstår jag att det kanske finns en uppfattning hos allmänheten om att man sitter hela natten, och det kan man göra i ett slutskede, det ser man ofta på tevebilder, men här har det varit två parter med bud som har varit så långt från varandra att parterna själv har ansett att det är meningslöst att sitta och se på varandra s.a.s., utan man måste tillbaka till sina organisationer, skapa opinion, göra utredningar osv. Det finns ingen i den här situationen som har ansett att det skulle vara värt att sitta på natten utan allt har varit på dagarna, två-tre timmar ibland, något längre, ett tjugotal gånger har man mötts och nu har man ansett att parterna skall ha tid på sig för att förankra det förlikningsbud som ligger. Det är situationen.

     

    När det gäller att spara pengar vill jag verkligen avfärda alla tankar att vi skulle kalkylera med att vinna på strejken. För det skyddsarbete som Tehy gör utbetalas ersättningar till dem och vi ser att det här kommer, när strejken är över, att kosta i tid och pengar och ansträngningar att göra organisationen bättre. Men det vi har lärt oss av strejken, och jag hoppas att den skall ta slut så att vi skall gå vidare, det är att nu behöver vi ta krafttag för att se över den interna organisationen, den saken är helt klar, och förbättra arbetsförhållandena.

    TALMANNEN: Tiden är ute! Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Häggblom, replik:

    Fru talman!

    Vicelantrådet berättade hur strejken kom igång och vad som skedde. Det var så att redan den 2 april begärde Tehy rätt att få förhandla. Inget svar från landskapsstyrelsen, varför Tehy den 15.4 begärde nytt och kom också med förslag till landskapsstyrelsen om ett tjänstekollektivavtal. Landskapsstyrelsen har överhuvudtaget inte brytt sig; man meddelade bara den 6.5 att man inte ämnade inleda förhandlingar. Det tog över en månad innan man kom underfund med att man inte inleder några förhandlingar! Här i dag säger man att man håller på och förhandlar. Distriktförlikningsmannen blev inblandad därför att landskapsstyrelsen ännu inte har givit Tehy förhandlingsrätt. Här står vicelantrådet och säger att man förhandlar när det måste ske via distriktförlikningsmannen. Ingenting hindrar att man skulle ha fört separata förhandlingar, och distriktförlikningsmannen skulle inte ha behövt vara med, men man har vägrat göra det från landskapsstyrelsens sida. Man har fördröjt det. Man försöker svälta ut motparten. Man har inte haft vetskap om vilken stark strejkambition motparten har haft. Visst har man sparat in pengar – nu har landskapsstyrelsen sparat in 500.000 på strejken, det har man gått ut med i pressen. Det här har landskapsstyrelsen och understödspartierna godkänt och det är det misstroendet går ut på. Jag tror att många andra skulle ha skött det här mycket bättre.

     

    Vicelantrådet Erland:

    Fru talman!

    Jag vill återigen säga att det här med pengar är verkligen ingenting som vi kalkylerar med. Vi ser vilken press det är på hälso- och sjukvården och på alla personer som är involverade här, så det vill jag absolut avfärda.

     

    När det gäller den ansökan som lämnades in den 2.4 har den beretts i förvaltningen; det har begärts kompletteringar och enligt den lag som vi följer skall de andra parterna höras, och det tog sin tid, ungefär en månad. När frågan om lagligheten av strejken var klar blev det så att distriktförlikningsmannen blev den instans där man skulle förhandla. Från Tehys sida sade man klart att det är via förlikningsförhandlingsprocessen som vi för diskussionerna. Det är klart att vi som part accepterar det, därför att det är den formella vägen man skall gå. De informella diskussionerna som har förts och diskussionen om skyddsarbete på sjukhuset är en annan sak, men det är den formella vägen vi skall gå. Det var samma sak med anhållan. Den skall beredas och eftersom det är viktiga frågor måste vi se till konsekvenserna av lagstiftningen och allt som har att göra med vårt ansvar som arbetsgivare men också som ansvarig för helheten.

     

    Ltl Häggblom, replik:

    Fru talman!

    Det framgår också av arbetsdomstolens material att Tehy från början inte avsåg att strejka, men eftersom man aldrig fick någon reaktion från landskapsstyrelsen meddelade man den 15 maj 2003 både till distriktförlikningsmannen och till landskapsstyrelsen om att stridsåtgärder kommer att inledas den 2.6 om ingenting händer. Det hände inte någonting från landskapsstyrelsen under tiden, man brydde sig väl inte ens om att försäkra sig om att de kommer att utföra det skyddsarbete som erbjöds. Detta visar på en slapphet som under två månaders tid har funnits hos landskapsstyrelsen. Landskapsstyrelsen konstaterade säkert den 2.6, att, oj, vi har en strejk på gång! Ingenting hade hindrat att man hela tiden skulle ha fört konstruktiva diskussioner med Tehy i stället för att hela tiden visa kalla handen mot några som är deras egna anställda i en organisation. Är det rätt sätt att behandla sina anställda? Kan man inte resonera? Vi pratar om vårt lilla samhälle där det är så lätt att prata med chefen, men man ids inte ens göra det i en sådan här situation. Till vilket samhälle är vi på väg? Vi har skrutit tidigare att vi inte har det samhället, men mitt förtroende för det har totalt brustit på det sätt som det sätt som det här ärendet har hanterats. Det är för mig främmande att ledarna för Ålands folk har gjort på detta sätt. Det är faktiskt deras egna arbetstagare som gör detta; ingen egenföretagare på Åland skulle behandla sina anställda som ni har gjort – att inte ens svara på brev.

     

    Vicelantrådet Erland, replik:

    Fru talman!

    Under den förhandlingsprocess som föregick kollektivavtalet har Tehy deltagit i förhandlingarna hela tiden och fört diskussioner med landskapsstyrelsens utsedda förhandlare. Det är en process som var ganska intensiv, den pågick i tre månader. När Tehy ansökte om förhandlingsavtalsrätt med landskapsstyrelsen 2.4 begärde landskapsstyrelsen kompletteringar och begärde också klarläggande om vad rätten skulle innebära - det är alltså ganska komplicerat – samtidigt fördes den 8.5 remissen till Akava-Åland, FÅA, TCÅ och ÅTFC. Den processen tog en tid därför att i allmänhet ger man två veckors tid för ett utlåtande, och det fanns ingen möjlighet att förhindra att Tehy skulle avisera om strejkåtgärder. Vi meddelade att vi förhandlar inte så länge avtalsrätten är oklar. Vi har alltså följt det regelverk som finns, vi har haft kontakt med ÅHS-ledningen under hela processen och när det avgjordes av arbetsdomstolen att strejken var laglig var det förlikningsinstitutet som hade det i sin hand. Så är det fortfarande. Det är helt naturligt att Bert Häggblom, och det begriper väl alla, som har väckt misstroende i lagtinget och litar inte på oss, har inte förtroende för oss, vill ha en annan regering och då är väl nästa steg att tala om hur den skulle se ut, vad den skall göra och hur den här strejken skall föras till slut på ett annat sätt än genom det förlikningsbud som nu föreligger och skall avgöras på onsdag.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

     

    Vtm Salmén:

    Fru talman!

    Det har under misstroendets gång kommit en del som man nästan kan kalla trevliga svängningar. Efter det att vi lämnade in misstroendet blev vi i samband med att svaret kom från landskapsstyrelsen uppmanade att ge besked för att vi förstår också mycket väl att vi inte hade landskapsstyrelsens förtroende. Det var ungefär så det lades upp. Vi skulle svara på vilket sätt, vilka andra partier som skulle ingå i en landskapsstyrelse och vilka politiska linjer som den kommande landskapsstyrelsen skulle ha. Om jag börjar med frågan om på vilket sätt skulle jag säga att man måste ta upp hela frågan om hurdan hälso- och sjukvård vi skall ha i framtiden, se om det finns onödig byråkrati i organisationen, och när den finns, lösgör medel för att justera de löner som skall utbetalas till dem som är oundgängliga för vården. Jag noterade att sjuksköterskornas ledning efterlyste en sådan genomgång. Jag har under strejktiden flera gånger uppmanat lantrådet att se över organisationen, se efter vilka rationaliseringsmöjligheter som finns, se efter om effektiviseringar finns. Det är så man måste titta efter. Det skulle antagligen ha varit lätt, i de diskussioner som har förts under den här långa tiden, när båda parter verkar att vara överens om att det här måste tas upp till diskussion!

     

    Jag talar alltså inte för att man bara skall diskutera en lönenivå utan man måste ta ett helhetsgrepp på hela området. Flera stycken från landskapsstyrelsens sida säger att det är man absolut färdig att göra, men varför gör man inte det då! När man förhandlar bör man se efter vad båda parter kan tillföra i ärendet och då är det troligt att man hittar besparingsåtgärder som möjliggör eventuella lönepåslag, men att bara diskutera hur mycket mera det skall vara i lönepåsen gör att det enda som blir slutresultatet är merkostnader för samhället utan att man samtidigt kan få rationaliserings- och effektiveringsvinster.

     

    Här har också talats om tre parter och att man har förhandlat under ledning av distriktförlikningsmannen. Jag skall inte värdesätta det, men jag har haft möjligheter att vara med i en stor strejk och jag skall återkomma till en del detaljer i den. Jag är nog övertygad om att det måste till distriktförlikningsmannens erfarenhet och kunnande att se helheten med konstruktiva förslag till lösningar. Så gjordes det i början av åttiotalet, som ltl Lundberg talade om. För dem som inte har varit så länge med att ni minns hur det var för 20 år sedan kan jag berätta att när det då var strejk låste jag – det var mig hon avsåg – upp dörren, trots, som hon sade, att vaktmästaren var i strejk. Men hon glömde en sak: det blev godkänt, och vaktmästaren skulle ha lämnat nycklarna åt rektorn som inte var i strejk och som ser till att de elever som ville gå och få undervisning skulle få det! Ibland är det bra att tala om hela sanningen och inte bara rycka ut åsikter. Men vi har alla varit unga; jag accepterar det här, en del blir mogna med åren. Så fick jag det sagt!

     

    Det talades om att vi har varit emot olika saker som skulle ha inneburit förbättringar till ÅHS. Det är helt okej. Vi har talat emot överstora byggen, vi gör det fortfarande, vi tror nämligen inte att stora fina hus i sig medverkar till en absolut förbättrad vård. Jag har märkt att också sjukskötarnas ledning är inne på att vilja diskutera det med landskapsstyrelsen , och vad är bättre än det när man får sådana som är engagerade i organisationen att ha åsikter.

     

    Jag tror att det var ltl Perämaa som sade, att vi inte får diskutera löneförhandlingar här. Jag vet inte om det har diskuterats; i alla fall har jag nog hört flera stycken från majoritetsblocket som har fört fram olika åsikter, prisat det som har varit osv., så nog har det väl varit diskussioner. Är det så att vi skall lägga band på en massa sådana här saker tror jag att det skulle vara viktigt att tänka efter lite.

    En liten rekommendation till. Under de sista dagarna har det varit en hel del intressanta artiklar i Hufvudstadsbladet; en var i söndags och handlade om privat kontra offentlig hälsovård. Jag har sagt det förut från talarstolen att det är synd att vi har så lite konkurrensmöjligheter, men de facto finns det en del, och i artikeln talar man om vilken skillnad det är att gå till en privat och få betala mera än att vara tvungen att gå igenom hela byråkratin, som vi, inklusive mig, har varit med och byggt upp. Men då anser jag att vi måste ge oss in och titta på: är det det  vi skall ha kvar eller kan vi skala bort någonting av den. Jag tror nämligen inte att nuvarande landskapsstyrelse har något mycket pengar över genom att man har varit ganska generös och pumpat ut en del pengar som har gjort att vi i dag är i den sits vi är. Däremot vänder jag mig mot att det finns ytterligare parter som skall godkänna avtal än de två – sjuksköterskorna och landskapsstyrelsen – så några flera skall vi inte blanda in. Talar man om, som har sagts här av ltl Anne-Helena Sjöblom, att vi har fri organisationsrätt och fri förhandlingsrätt är det ganska enkelt att dra ut konsekvenserna av det. Jag hoppas verkligen att lantrådet skärper tonen. Efter att ha hört företrädare för majoritetsblocket förstår jag mycket väl att vi inte får tillräckligt många som fäller landskapsstyrelsen, så därför bryr jag mig inte så mycket om att säga hur den kommande landskapsstyrelsen skulle se ut; ni förstår mycket väl att inte är det de båda partierna som i dag är där, men så länge har jag varit med i politik att skulle landskapsstyrelsen fällas i dag, så inte är det något problem att bilda en landskapsstyrelse, kanske inte riktigt med de personerna men med partierna skulle det säkert gå bra och några till från oppositionen! Det tror jag alltså inte att är något stort problem, som en del oroar sig för, utan det skulle nog gå mycket bra!

     

    Ltl A-M Pehrsson, replik:

    Fru talman!

    Jag vet inte om jag hörde rätt, men jag förstod på vtm Salmén att man också från sjuksköterskornas sida också har efterlyst vilka tjänster som är viktiga i vården och vilka som kan rationaliseras bort. Menar vtm Salmén att sjuksköterskorna själva vill ha bort vissa tjänster som skall finansiera högre löner för dem som är kvar? Det är möjligt, men det handlar väl i så fall om hela organisationens genomgång. Från ÅHS:s styrelse har vi tillsatt en grupp som håller på och tittar på hur organisationen fungerar, vad man eventuellt kan göra för rationaliseringsåtgärder, och om jag inte minns helt fel är de obundna med i den gruppen. Kanske jag minns fel, men i alla fall vet jag att Frisinnad Samverkan är med i den gruppen. Jag hoppas att det skall komma ett bra resultat från den gruppen där man hittar nya åtgärder, för jag vet minsann att det inte är lätt att se var rationaliseringsvinsterna finns. Vtm Salmén har själv suttit med i ÅHS-styrelsen, t.o.m. som ordförande och han var säkert ganska återhållsam med budgetmedel, men organisationen har trots allt svällt undan för undan, och det är inte lätt att se vad man kan skala bort.

     

    När det gäller att uttala sig om hur en kommande landskapsstyrelse skall se ut förstår jag mycket väl att man inte från oppositionens sida vill tala om hur man har tänkt göra och hur den skall se ut, men om vi skall rösta vet vi inte heller från vår sida vad vi har för alternativ att välja på. Det finns alltså bara ett alternativ, för vi vet inte vad det andra alternativet är.

     

    Vtm Salmén, replik:

    Fru talman!

    Mycket skall man höra innan öronen faller av! Åtminstone det här sista var verkligen intressant – precis som om ltl Pehrsson inte skulle ha varit med och fällt landskapsstyrelsen i sina dagar och vet att nog går det följande dag att bilda en ny landskapsstyrelse, det är enkelt det!

     

    Jag vill bara tala om min tid som ordförande för ÅHS; då hette finansansvarige Roger Nordlund. Vi gjorde upp att det här är budgeten, det här är ramen och då gäller det att hålla den. Jag vet inte någonting annat än det. Rationalisering finns överallt. Jag rekommenderar, som sagt, att man läser söndagens Hufvudstadsblad för där ser man vilken byråkrati som måste tilll för att på den offentliga sidan få en ungdom till undersökning och vilken tid det tar i förhållande till det andra. Det finns alltså säkert rationaliseringsvinster.

     

    Ltl A-M Pehrsson, replik:

    Fru talman!

    Jag vet att det gäller att hålla ramen. Vi har också nu under ledning av lantrådet Roger Nordlund fått en ram inom ÅHS som vi skall hålla och som vi försöker hålla och som har lett till beslut som har kritiserats ganska mycket. Det är minsann inte lätt att hitta de pengar som man måste spara in för att kunna hålla ramen. Jag vet minsann att man måste hålla en ram, men det går ut över verksamheten och därför hoppas jag innerligt att organisationsgruppen som sitter skall hitta fel i organisationen som gör att man kan bibehålla en lika god vårdkvalitet som vi har nu men ändå till en mindre kostnad.

     

    Nog vet jag att det går att fälla en landskapsstyrelse, men jag sade att vi måste i så fall veta att vi har ett bättre alternativ för att vi skall kunna ta ställning till vilken sida man skall rösta på.

     

    Vtm Salmén, replik:

    Fru talman!

    Det är bra att man alltid vet! Det påbörjas ju förhandlingar mellan lagtingspartierna; när man är utan landskapsstyrelse börjar det precis som vid ett nyval, så det är hur enkelt som helst det! Elementära saker trodde jag att Pehrsson åtminstone var insatt i!

     

    Hon säger att vi har vissa ramar och det är svårigheter. Ja, vi har ju sett här i lagtinget vad de ramarna gäller! Det är fråga om rätt stora summor som det varje år har ”bunkats till”. Jag hoppas verkligen att landskapsstyrelsen förstår att de inte har tid att vänta på någon kommitté som är tillsatt av ÅHS-styrelsen, utan de måste nu se efter: var kan vi hitta pengautrymme så att vi kan vara med och godkänna vissa förslag som skall till för att lösa strejken.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Omröstning kommer att verkställas angående yrkandet om misstroende. De som omfattar misstroendeyrkandet röstar ja; de som inte omfattar yrkandet röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

     

    Talmannen meddelar samtidigt att yrkandet för att godkännas enligt 60 § 3 mom. lagtingsordningen skall omfattas av minst 16 lagtingsledamöter.

     

    Öppen omröstning kommer att verkställas. Jag ber lagtingsledamöterna Andersson och Dennis Jansson att biträda vid rösträkningen. Rösterna avges efter upprop. Upprop.

     

    Talmannen: nej, Eklöw borta, Perämaa: nej, Andersson: nej, Englund borta, Dennis Jansson: ja, Lindqvist: ja, Sjöblom: avstår, Sundback: avstår, Wiklöf borta, Lindeman: ja, Strand: ja, P-E Eriksson: nej, Erlandsson borta, Holmberg borta, Sjölund borta, Sune Mattsson borta, Lisbeth Eriksson: nej, Sjöstrand: nej, Svensson borta, Wickström-Johansson borta, vtm Christer Jansson: nej, J-E Mattsson: nej, Lundberg: nej, Pehrsson: nej, Häggblom: ja, Lindholm: ja, vtm Salmén: ja, Sundman: ja, Boman: nej.

     

    Vid omröstningen har avgivits 8 ja-röster och 11 nej-röster medan två ledamöter avstått från att rösta. Lagtinget har sålunda förkastat yrkandet om misstroendeförklaringen mot landskapsstyrelsen.

     

    Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

     

     

    Föredras för enda behandling ärende nr 11:

     

    Näringsutskottets betänkande nr 7/2002-2003 angående stöd till tjänsteföretag. (HM 25/2001-2002).

     

    Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

     

    Ltl A-M Pehrsson:

    Fru talman!

    Här är det fråga om en motion som vi behandlade i näringsutskottet före vi gick på sommarledighet. Vi klubbade motionen den 15 april och den handlar om stöd till tjänsteföretag. Det är en motion som vi i utskottet ansåg att handlar om ett mycket viktigt ärende, nämligen att den skall stimulera företagsamheten och kanske i första hand småföretagsamheten i landskapet. Den stöder också kvinnligt företagande. Det här är en motion som de obundnas Gun-Mari Lindholm är första undertecknare på.

     

    Vi har diskuterat liknande frågor många gånger i näringsutskottet, just om svårigheterna att starta företag när det gäller tjänstesektorn, eftersom det är mycket begränsade möjligheter att kunna få stöd för sådan företagsverksamhet. Vi har också sett det som viktigt att detta är en verksamhet som gynnar glesbygd och skärgård, förutom att den gynnar kvinnligt företagande och vi anser att det skulle vara viktigt att landskapsstyrelsen verkligen tittar på lagstiftningen som nu riktar sig till produktionsinriktade företag och inte så mycket till tjänsteföretag. Det här skulle också ge möjlighet till privat företagsamhet inom den sociala sektorn och det är någonting som vi tycker är ganska viktigt när det gäller i synnerhet den kvinnliga delen av företagarna. Därför har vi enhälligt i utskottet valt att stöda motionen, där klämmen lyder: ”att lagtinget hos landskapsstyrelsen hemställer om att landskapsstyrelsen kommer med förslag för att uppmuntra ökat företagande inom tjänstesektorn. Det här är någonting som vi hoppas att landskapsstyrelsen tar i; även om kanske inte den nu sittande hinner göra så mycket åt det här, men det finns ändå en viss tid kvar ännu, så hoppas vi att nästa landskapsstyrelse annars skall ta de här frågorna på allvar.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg, replik:

    Fru talman!

    Under motionens behandling har det införts ett nytt stöd just för skärgården där det finns möjligheter att få en typ av startstöd just för tjänsteproducerande företag/företagare som på ett sätt skulle, får jag hoppas, också tillfredsställa motionärens synpunkter i detta fall.

     

    Ltl A-M Pehrsson, replik:

    Fru talman!

    Jag vill bara uttrycka min tillfredsställelse över att vi kan höra att det redan är på gång, men det finns säkert också ytterligare mycket att göra inom denna sektor. Det är inte enbart fråga om skärgården utan det gäller nog också fasta Åland, både stad och landsbygd.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

     

    Ltl G-M Lindholm:

    Fru talman!

    Saknaden av en möjlighet till startstöd eller åtminstone någon form av ekonomisk uppmuntran för tjänsteföretag har jag egen erfarenhet av att inte har fungerat. Det har varit möjligt, brukar jag säga, om man drar paralleller till muttrar och skruvar, det har man fått ekonomisk hjälp med, men om man t.ex. skall ta hand om barn på dagarna har man inte fått hjälp med det om man gör det i företagarregi. Jag har den erfarenheten genom det enskilda daghemmet Paletten och det har också sin upprinnelse i den lagda motionen, som nu har funnits i näringsutskottet under en ganska lång tid. Jag vet inte vad som gjorde det så här på slutrakan, men det var i alla fall väldigt trevligt att vi kunde enas om att godkänna motionen. Vi brukar många gånger säga, och jag har själv också sagt det härifrån, att oppositionens möjligheter att påverka och ändra är väldigt få, men det här är ett undantag och det är väldigt roligt att det har gått vägen så här pass långt. Jag vill tacka näringsutskottet för det. Överlag har det varit ett väldigt gott samarbete, men det här visar också på att man kan se över partigränserna och också se i sak till det riktiga, så tack skall ni ha alla ledamöter i näringsutskottet.

     

    TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandets kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

     

    Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd.

     

    Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

     

     

    Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

     

    Ltl Barbro Sundbacks lagmotion angående ändring av landskapslagen om utbetalning av pensioner i landskapet Åland. (LM 4/2002-2003).

     

    Ärendet upptas till behandling onsdagen den 10.9.

     

    Lagtingets nästa plenum hålls onsdagen den 10.9. kl. 13.00. Plenum är avslutat.

    (Plenum avslutades kl. 17.05).