PLENUM den 2 juni 2005 kl. 9.30.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Peter Grönlund, ltl Dennis Jansson, ltl Ragnar Erlandsson, ltl Katrin Sjögren och ltl Gun-Mari Lindholm. Ltl Lindholm infann sig efter uppropet.)

25 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Peter Grönlund på grund av annan orsak: arbetsresa till Helsingfors. Beviljas.

 

Dagens föredragningslista upptas på så sätt att ärende nr 4 föredras som första ärende:

 

 

 

Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Fredrik Karlströms m.fl. spörsmål angående fiskeripolitik. (S 5/2004-2005).

 

Först tillåts diskussion, därefter antecknas svaret till kännedom. Under diskussionen i ärendet kan väckas förslag om hemställan till landskapsregeringen. Förslaget skall samtidigt skriftligen överlämnas till talmannen. Har förslag till hemställan väckts bordläggs ärendet efter avslutad överläggning till en avgörande behandling vid ett plenum tidigast följande dag. Under överläggningen i ärendet kan det bordläggas första gången på begäran av två lagtingsledamöter och därefter en gång om lagtinget så beslutar. Diskussion.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand:

Fru talman!

Det gäller fiskeripolitik. Spörsmålsställarna ställer följande fråga till landskapsregeringen: Tänker landskapsregeringen ompröva beslutet angående ersättning för skrotning så att förbud mot drivgarn inte kommer att drabba de åländska fiskarna hårdare än andra fiskare? 

 

Landskapsregeringen har avgivit ett skriftligt svar som ni har på era bord. Jag skall här lite vidare utveckla vad som ligger till grund för beslutet, men jag vill först framhålla att landskapsregeringen redan har haft upp ärendet för omprövning och enigt vidblivit sitt tidigare beslut.

 

Som alla vet har verksamhetsförutsättningarna för den åländska fiskerinäringen försämrats eller omöjliggjorts, bl.a. på grund av regleringar och restriktioner i den gemensamma fiskeripolitiken. Enligt EU:s regelverk är det möjligt att med medel från fonden för fiskets utveckling bevilja stöd eller bidrag för permanent avveckling av fiskeriverksamheten. Enligt detta strukturprogram för fiskerihushållningen 2000-2006 finns reserverat 500.000 euro för avvecklingsåtgärder medan det föreslagna stödet uppgår till 582.000 euro. Det här betyder att vi måste anhålla om en förändring i programmet för att kunna vidta åtgärden.

 

Före jag går in på vad som ligger till grund för vårt beslut vill jag framföra några allmänna synpunkter på skrotning. I landskapsregeringens regelverk, som grundar sig på EU:s regelverk och strukturplan för fiskerinäringen 2000-2006, sägs under 3 § 1.1. att ”eventuella avvecklingsstöd beviljas efter anbudsförfarande och behovsprövning i varje enskilt fall”. Märk väl: ”efter behovsprövning i varje enskilt fall”. I debatten har det sagts att det är en förvaltningsfråga där man skall bevilja absolut max. Landskapsregeringen kan alltså utgående från förordning och regelverk bevilja stöd på allt från noll till 100 procent utgående från regelverk.

 

Fru talman!

Landskapsregeringen har i sin bedömning av ansökningarna för permanent upphörande av fiskeriverksamheten beaktat den ekonomiska situationen för fiskeriföretagen alternativt ägarna till fiskebåtarna. Däri ingår en mycket lång beredning där vi verkligen har gått igenom allt, bokslut, skuldsättning, restvärde, tidigare landskapsbidrag, båtarnas ålder. Jag skall utveckla detta lite mera. Båtarna, åtta till antalet, har en medelålder om 29 år, de äldsta är 55 år, respektive 46 år, de yngsta är 17 respektive 11 år. Sex av dessa åtta fiskeföretagen är helt skuldfria, sex av båtarna har inget restvärde i bokföringen. På endast två av åtta finns inteckningar. Beträffande tidigare bidrag till de åtta företagen har landskapsregeringen konstaterat att under perioden 1995-2005 har det utbetalats olika former av bidrag till nämnda åtta företag om totalt 869.465 euro eller 5,16 miljoner gamla mark utöver det nu beviljade skrotningsstödet. Vilka stöd som beviljats före 1996 har inte gått att få fram till fullo varför det lämnats bort i beredningen. Ytterligare kan framhållas att sökande själv kan behålla båten för andra icke-kommersiella ändamål och ändå beviljas avvecklingsstöd, dock med förbehåll att en försäljning av båten inom tio år medför att ett belopp motsvarande köpesumman skall återbetalas till landskapsregeringen. Om båtägarna däremot väljer skrotning gäller det endast båtens skrov, och övrig utrustning kan fritt disponeras och säljas av stödtagarna.

 

Fru talman!

Det är alltså utgående från denna helhetssyn som landskapsregeringen beviljat skrotningsstöd, ett stöd som landskapsregeringen ser som mycket generöst med beaktande av denna helhet. Spörsmålsställarna säger också att de pengar som utbetalats i stöd skulle kunna ha återinvesterats i annat fiske och fiskeredskap. Det är en god tanke som vi också har diskuterat, men vi har inte kunnat få ett klart ja från fiskarna att man är beredda att göra det här. Så finns det ett annat faktum: inom gällande strukturprogram finns det många, många olika åtgärder som berättigar till stöd om man verkligen vill fortsätta med fiske. Det skulle vara framåtsträvande och man kommer in då och visar på att man skall ha nya redskap och liknande, men det har man inte velat ta i sin mun.

 

Spörsmålsställarna säger också att landskapsregeringen har satt marknadspris på båtarna. Det är helt felaktigt. Marknadsvärdet har satts av värderare som fiskarna själva har fått välja - även det generöst gjort av landskapsregeringen. Normalt borde vi ha tagit in någon ytterligare oberoende. Det är fiskarna som har fått komma med dessa värderingar och de skiljer sig inte något mycket från vad värdet var tidigare, fast motsatsen har framställts i media av spörsmålsställarna.

 

Jag vill dock framhålla att landskapsregeringen tycker att EU:s beslut om drivgarnsförbud på grund av tumlare är ett felaktigt beslut. Vi håller på och bereder – jag har beredningen klar – ett initiativ till statsrådet där vi skall försöka få finska regeringen att gå till kommissionen en gång till med detta ärende. Jag vet att det inte är helt lätt därför att det finns olika intressen. Vi värnar om drivgarnet medan man i Finland vill ha upp laxarna till älvarna och det var kanske därför vi inte nådde så långt i den här frågan, fast vi drev den hårt tidigare.

 

Det bör också framhållas att landskapsregeringen kommer att verka för att närhetsprincipen i större utsträckning skall gälla EU:s fiskeripolitik i kommande program. Detta eftersom lokala förhållanden är så olika inom de europeiska länderna. Frågan lyftes upp av mig själv och Lasse Wiklöf så sent som för några veckor sedan på en nordisk kustfiskekonferens. Responsen var god från övriga nordiska länder förutom Danmark. Det skrevs också en resolution från mötet som går vidare till nordiska ministerrådet. Vår målsättning är att vi i Norden skall kunna göra gemensam sak i frågan när det gäller närhetsprincipen.

 

Vi kommer också att driva en kommande fiskeripolitik där vi verkar för mera förädling och marknadsanpassning samt ge bättre förutsättningar för kust- och skärgårds- samt sportfisket. Vi tror att det är samhällsekonomiskt klokt att satsa på sportfisket. Det ger mycket synergier.

 

Vi har också tillsatt en arbetsgrupp för att se över sälproblematiken och planerar också i höst att samla fiskare, industrin, transportörer, branschorganisationer m.fl. för att hitta ytterligare möjligheter i fisk. Det arbetet skall sedan ligga till grund för vårt fortsatta arbete i strukturprogrammet.

 

Fru talman!

Jag vill till sist göra en politisk reflektion i detta ärende med anledning av dem som undertecknat spörsmålet. Jag satt själv i förra landskapsregeringen med Obunden Samling och liberalerna. Den största bidragsmotståndaren var ltl Fredrik Karlström, nu första undertecknare av spörsmålet, som strävar till ännu högre stöd och bidrag än de redan nu höga. Jag har inte heller glömt bort när liberalen Mats Perämaa efter ett liberalt gruppmöte kom till mig och framförde gruppens åsikt om återhållsamhet samt att två båtar skulle ha noll euro i stöd. Det brukar pratas mycket om u-svängar i den här talarstolen, men här har vi väl en till då! Det ger ingen trovärdig politik.

 

Vi hade igår en diskussion om ansvar i den ekonomiska politiken. Jag tror att Obunden Samling har lämnat in ett klämförslag där vi ombeds spara 20 miljoner euro. Här har vi sparat 400.000 av nationella medel mot Obunden Samlings förslag, så man kanske kan ändra den klämmen till 19,6 miljoner.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Näringsansvarige pratar här om avvecklingsstöd som man har gett. Drabbas nu alla de båtar som får avvecklingsstöd av drivgarnsförbudet? Är det dem man ger avvecklingsstöd till eller finns det annat med också?

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Det finns ett par andra båtar med som inte drabbas av drivgarnsförbudet men som uppfyller kriterierna i regelverket.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag tycker att näringsansvarige beter sig som en byracka som har blivit inträngd i ett hörn och står och skäller när han för en debatt på det här viset utifrån vad vi har diskuterat tidigare här utanför salen! Nu gäller det nog för näringsansvarige att ta ställning för den politik som landskapsregeringen för eller inte för. Jag skall ändå hänvisa till den diskussion vi hade. Vi hade konstaterat att det var fråga om laxfiskebåtar och trålbåtar. Det var lite olika politiska beslut som man kan säga att ligger till grund för besluten om stöd eller inte. Det var fråga om ett uttryckligt beslut vad gäller laxfiskarna, ett politiskt beslut att drivgarnsfisket skulle vara förbjudet. Det var den diskussionen vi hade, och det är klart att vi också tyckte att den återhållsamheten skall man försöka ha för att vår ekonomi skall vara så bra som möjligt också. Beredningen hade vi aldrig möjlighet att ta del av på det viset exakt som vicelantrådet Jörgen Strand har gjort, men det har visat sig att våra grannregioner behandlar sina fiskare på ett helt annat sätt än vad denna landskapsregering gör. Nu vet vi det och det är det som vi tar ställning till. Vi kan inte ha det på det viset att vi har det mycket sämre på Åland än vad våra grannregioner har; då har självstyrelsen misslyckats. Det är den här diskussionen vi bör föra, inte huruvida vi i ett tidigare samarbete har fört några andra diskussioner informellt i cafeterian – jag vet precis runt vilket bord det var! Hänvisningar till sådant, ledamoten Strand, gör det här närmast patetiskt.

 

TALMANNEN: Talmannen påminner om det parlamentariska språkbruket i parlamentet!

 

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Det här är en politisk debatt där jag står för mina politiska ställningstaganden, medan liberalen Mats Perämaa inte vill stå för den politik man har drivit tidigare utan här vill höja upp stöden. Det står klart och tydligt i spörsmålet och det var det jag besparade. När det gäller vår politik har jag förklarat grunderna: det är samma regelverk som gäller i övriga Europa som ligger till grund och vi har en möjlighet att bedöma utgående från våra förutsättningar, båtar ålder, skulder och liknande. Vad man gör för bedömningar runt omkring oss är upp till dem, men man skall komma ihåg att här har vi skuldfria båtar med en medelålder om 29 år, medan man kanske har nyare båtar i omkringliggande regioner. Då kommer också nivån i en annan dager. Jag tycker att vi har tagit tillvara det regelverk som finns i självstyrelsesystemet och gett ett mycket generöst stöd utgående från de kriterier som jag räknade upp.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag skall i samband med ett anförande återkomma till hur jag ser att landskapsregeringen behandlar olika grupperingar utifrån deras status och storlek i samhället. Just i detta enskilda fall, när nu ledamoten Strand på sitt sedvanliga sätt hänvisar till diskussioner som har skett utanför denna sal, vill jag säga att i den situationen fanns det inga klara besked, det fanns ingen klar ståndpunkt hur hög stödnivån skulle vara. Vi framförde vår grupps synpunkt. Jag framförde den om att man naturligtvis skall ha återhållsamhet i alla situationer. Det är en grundregel för hur samhällspengar används. Däremot kunde vi inte ta ställning till någonting specifikt, men nu har man kommit till en så låg stödnivå att det inte alls motsvarar det som våra övriga grannregioner har för just den här verksamheten i samband med skrotning av fiskebåtar och det är det som vi vill säga i och med den här debatten. Självstyrelsen skall inte betyda det, som i det här fallet, att våra fiskare har sämre möjligheter, har sämre stödnivåer än man har i Finland och Sverige.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Man har samma möjligheter som i Finland och Sverige, men sedan är grunderna olika. Beträffande pratet utanför salen är det så att regeringsarbetet är utanför den här salen och de politiska diskussionerna förs utanför den här salen.  Jag är nu glad för att vi inte förde samarbetet vidare med liberalerna för de är inte att lita på, utan ena dagen kommer man och säger att det skall vara återhållsamhet, nästa dag skriver man på ett spörsmål där man säger att det skall vara mycket, mycket mer pengar. Vi ser igen, samma sak som i gårdagens debatt, att det finns inget ekonomiskt ansvarstagande. När det gäller beredningen fanns samma material att tillgå för de liberala ministrarna som har funnits när vi tog beslutet nu.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Fredrik Karlström:

Fru talman!

Jag skall bemöta alla minister Strands påståenden i hans anförande, men jag skall göra det efter mitt anförande så behöver jag inte upprepa mig två gånger. Jag kan redan nu berätta att jag kommer att slå huvudet av argumenten utan proble

 

Men innan jag börjar mitt anförande, fru talman, vill jag att lagtinget konstaterar en sak, nämligen att det här spörsmålet handlar om fiskeripolitik och fiskeripolitik handlar om människor.

 

Jag kommer idag försöka göra en grundlig genomgång för er gällande det här ärendet och orsaken till varför jag blev tvungen att ställa ett spörsmål till landskapsregeringen med andemeningen att de bör ompröva sitt beslut taget den 14 april i år. Enligt mig var beslutet de tog inte det bästa för Åland, inte det bästa för dem det berör och sättet det togs på lämnar många frågor obesvarade.

 

I länderna runt omkring oss har det här ärendet hanterats på tjänstemannanivå eftersom ärendet i sig är väldigt komplext och har många infallsvinklar och just därför bör ett sådan här ärende skötas på tjänstemannanivå istället för som det nu har blivit, behandlat med politiskt godtycke och  andra politiska bedömningsgrunder.

 

Ärendet här i förvaltningen bereddes av fiskeribyrån, men efter att det kom till landskapsregeringens kännedom att byråns förslag grundade sig på den gemensamma fiskeripolitiken i EU och att deras förslag skulle betyda lika behandling av våra yrkesfiskare som fiskare i vår närregioner tog landskapsregeringen över ärendet och körde över byrån totalt. Därför är jag nu tvungen att försöka förklara för er här i lagtinget denna komplexa situation som vanliga parlament inte skulle ägna sin tid åt eftersom deras regeringars förvaltning handhar detta ärende och följer den gemensamma fiskeripolitiken som man har kommits överens om.

 

Fiskerinäringen på Åland är en skör näring. De mest aktiva fiskarna är oftast aktiva i flera fiskesätt och kombinerar olika fiskesäsonger under året för att kunna livnära sig på fisket. Liksom i jordbruket står man alltså på flera ostadiga ben, men tar man bort ett är det stor risk att hela företaget stjälper. Dessutom skall vi komma ihåg att även industrin kring det yrkesmässiga fisket, såsom redskapstillverkare, uppköpare, varv etc. profiterar på fiskerinäringen, en konsekvens för Ålands del som man inte skall underskatta. Ofta får vi höra här i lagtinget om att jordbruket har väldigt stora kringeffekter, men kringeffekterna när det  gäller yrkesfisket på Åland är inte obetydliga.

Bakgrunden till detta är att det åländska fisket styrs idag huvudsakligen av den gemensamma fiskeripolitiken, det s.k. Common Fisheries Policy. Detta innebär i klartext att Ålands fiskerinäring spelar enligt samma regler som övriga Europas fiskerinäring, och vi deltar, via Finland, i diskussioner och beslut om Europas fiskeriförvaltning.  Den gemensamma fiskeripolitiken är riktgivande gällande målen för fiskerinäringen i Europa och innehåller en rad direktiv och bestämmelser för fisket och dess utförande. För att ge ytterligare incitament att förverkliga målen finns även styrmedel i form av strukturstöd tillgängliga för näringen, strukturstöd som finansieras både av nationerna själv och av EU gemensamt till lika stor del.

 

När man på ministerådsmötet i mars 2004 tog beslutet om att utöka förbudet för drivgarn på gemenskapens vatten även till Östersjön insåg man givetvis också att det naturligtvis skulle ha konsekvenser för de drabbade yrkesfiskarna. Därför nämnde man även i beslutet att staterna får använda sitt befintliga strukturprogram och stödmöjligheterna däri för att ersätta fiskeriföretagen, de som de facto är de enda som blir drabbade av beslutet.

 

Med det i åtanke så öppnade även landskapsregeringen stödmomentet sommaren 2004 och begärde in anbud av yrkesfiskarna för permanent avveckling av fiskeriverksamheten med drivgarn. Till saken hör att det är landskapsregeringens skyldighet att se till att allt drivgarnsfisket har upphört efter 2008.

 

De fiskebåtar som uppfyllde kriterierna för denna ersättning lämnade in sina anbud, där det framkom hur mycket de behövde för att ha möjlighet att avsluta sin fiskeriverksamhet.

 

I alla dessa fall var det ofta så att det var betydligt högre anspråk man kom in med än vad gällande regelverk tillät, men man drog ner det just med hänsyn till regelverket då möjligheterna för landskapet att betala ut mera än vad som stipuleras i förordningen (2792/1999) är ganska små.

 

Yrkesfiskarnas mål är att kunna fortsätta fiska och därmed bedriva sin näringsverksamhet. Men detta blir ohållbart om inte gemensamma överenskommelser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken hålls från politiskt håll. Gemensamma spelregler är viktiga, inte minst i ersättningsfrågor, så att inte någon skall hamna i en allt för ogynnsam situation gentemot någon annan när man delar på den europeiska marknaden. Med det nuvarande beslutet missgynnas åländska fiskare gentemot fiskare i våra närregioner.

 

Landskapsregeringen konstaterar själv i sitt nuvarande beslut att verksamhetsförutsättningarna är omöjliggjorda efter det horribla drivgarnsförbudet. Det är väl då märkligt att man också frångår själva fundamentet i sin fiskeripolitik, när man skall ersätta de drabbade fiskarna. Särskilt besynnerligt blir landskapsregeringens agerande eftersom  EU är med och finansierar avvecklingen till 50 procent från gemenskapens fiskerifond.

 

Ålands utnyttjande av strukturplanen är idag lågt och det finns mycket pengar kvar att använda för fiskeriets bästa på Åland. Görs inte det kommer dessa pengar att återgå till EU och Finlands och Ålands nettobetalning till EU blir bara större.

 

Ett gott förvaltningsförfarande från landskapsregeringen inför sina medborgare hade varit att med alla medel försökt ersätta de fiskare som drabbats av förbudet så mycket som bara är möjligt enligt gällande strukturprogram och på så sätt lindra skadorna som uppstått på grund av myndighetsbesluten. Faktum är att de blir förbjudna att utöva sin näring med båten byggd och utrustad för detsamma. De tappar alla framtida förtjänstmöjligheter och att ersätta fiskarna enligt maxbeloppet är fortfarande ett väldigt låg pris för att tvinga någon avsluta sin verksamhet.

 

De berörda laxfiskarna har anfört som en del av argumentationen i ersättningsanspråken att de behöver bli av med befintliga investeringar i båtar och redskap - det som redan gjorts är värdelösa av förbudet att använda drivgarn - för att sedan kunna satsa vidare med andra typer av redskap eller andra typer av fisken.

 

Landskapsregeringen har den 14 april i år tagit beslut om att ersätta fiskarna med 75 procent av ”Marknadsvärdet” på deras fiskebåtar. Det är just det jag och de andra undertecknarna av spörsmålet är emot. Vad är marknadsvärdet på något som inte får finnas och bedrivas verksamhet med? Värdet på båten är inte fiskebåten i sig utan möjligheten att tjäna pengar på den, nu och i framtiden. En fiskebåt är inte som en grävmaskin eller lastbil som blir uttjänt efter några år, en fiskebåt är byggd för att användas i 40-50 år eller kanske ännu flera år. Många yrkesfiskare har investerat i sin båtar år efter år för att om möjligt vid pensioneringsålder kunna sälja den på samma sätt som så många andra företagare gör med sina livsverk. Att sälja sitt livsverk och kanske kunna få tillbaka en del av sina årliga investeringar är något alla fiskare räknat med. Nu har politiska beslut utan grund omöjliggjort för dem att någonsin få tillbaka gjorda investeringar och till råga på allt så har fiskarnas egna lokala politiker enbart erbjudit sig att ersätta dem enligt en princip som är 75 procent av ett obefintligt marknadsvärde.

 

Förutom att ersättningen är ett hån mot yrkesfiskaren så har även landskapsregeringens beslut nu inneburit att man fastslagit ett ännu lägre pris på båtarna så att de absolut inte går att sälja. Nu med detta beslut är maxpriset fastslaget på båten och det är gjort av landskapsregeringen. Kontentan blir att de enda som drabbas av drivgarns förbudet är den åländska enskilde yrkesfiskaren, hans företag och familj. 

 

När landskapsregeringen under 2004 öppnade stödmomentet begärde man in anbud på permanent avveckling av fiskeriverksamhet, anbud som nio båtar lämnade in.

 

Att upphandla under sken av att ett system baserat på den gemensamma fiskeripolitikens strukturprogram skall gälla och sedan ändra spelreglerna utifrån sina egna subjektiva bedömningar under pågående upphandling är inte god förvaltningssed. Varför genomförde man  då en upphandling som fiskarna lade ner massa tid på om man inte hade för avsikt att följa sina egna upphandlingsdirektiv?

 

Genom ett snabbt överslag kring hur ersättningen utfaller i praktiken kan konstateras att nettokostnaden för landskapet per drabbad familj inte är stor om maxersättning utbetalas, detta tack vare EU:s 50 procentiga del av stödet. Nettointäkten för Åland är inte obetydlig, samtidigt som fiskarna ges möjlighet att fortsätta som egna företagare med en annan inrikting.

 

Det strukturstöd som erläggs till sökandena är att anse som beskattningsbar inkomst vilket således skall beskattas enligt den inkomstprocent som sökanden har och sålunda kommer kommunen som fiskaren bor i tillgodo. Skrotningen av fartyget innebär även att sökanden måste utge en skrotningskostnad som inte är obetydlig och de nya investeringarna som de kommer att göra resulterar i mer arbete för många företag på Åland och det med 50 procent finansiering av EU.

 

Då den gemensamma politiken är riktgivande, fastställs endast maxbelopp i direktiven, för att inte snedvrida konkurrensen mellan länderna. Civiliserade länder brukar oftast också leta efter möjligheter att stöda sina näringar, men då detta skulle realiseras på Åland möttes det underligt nog på hårt politiskt motstånd, till skillnad från hur samma ärende har skötts av våra grannländer.

 

Orsaken till varför ett maxbelopp bestämts av EU är för att staterna inte skall gynna sina fiskeriföretag på så sätt att det snedvrider konkurrensen bland medlemsländerna, men tanken från EU:s sida var inte att skapa orättvisa mellan fiskeriföretag i olika länder, såsom det nu har blivit. Andemeningen från EU:s sida var att hjälpa de företag som drabbades av det politiska beslutet. EU som institution kunde inte i sin vildaste fantasi tro att det skulle finnas medlemsländer som inte försöker använda sig av de verktyg man har fått till fullo.

 

Men uppenbarligen har landskapsregeringen ensamt rätt att bestämma över verkställigheten i strukturprogrammet, trots att målsättningar är gemensamma tillsammans med branschen och skall vara lika i hela Europa.

 

Jag kan tyvärr inte annat göra den här gången än att konstatera att subsidiaritetsprincipen, alltså att besluten som tas, skall tas så nära den det berör, varit till en stor nackdel för den åländska fiskerikåren. Skulle beslutet ha tagits i Finland eller varit ett EU-direktiv för landskapsregeringen att följa skulle rättvisan i Europa ha fungerat, men nu drabbas de åländska fiskarna mycket värre än sina motsvarande kolleger eftersom de åländska politikerna inte ser till sina egna medborgares bästa, till skillnad från övriga länder i EU.

 

Det är också skrämmande när det finns åländska yrkesfiskare som önskar att behörigheten över fiskefrågor borde överföras tillbaka till Finland eftersom de lokala åländska politikerna inte gör och förstår vad som är bäst för de åländska näringsidkarna.

 

Enligt landskapsregeringen har alltså samhället laglig rätt att förbjuda ett sätt att bedriva näringsverksamhet utan egentlig grund och samtidigt låta de drabbade näringsidkare gå sitt öde till mötes utan rimlig ersättning.

 

Så vad jag önskar är att lagtinget ger landskapsregeringen en uppmaning att ändra sin nuvarande negativa inställning till de åländska laxfiskarna så att de blir lika behandlade som sina nordiska kolleger. Eller menar även lagtinget att de åländska yrkesfiskarna skall vara de som drabbas hårdast av alla yrkesfiskare i Norden efter det beslut som tagits om drivgarnsförbud.

Vi får inte glömma bort att verksamheten är tvungen att upphöra på grund av myndighetsbeslut taget i ministerrådet i EU detta drabbar flera företag och familjer här på Åland.

 

Nämnas bör att samtliga av dessa laxbåtar som är aktuella för denna ersättning är byggda på Åland helt utan bidrag och har skapat uppskattningsvis 22000 arbetstimmar vid byggandet samt haft vida kringeffekter för övrigt näringsliv. Det skall även kommas ihåg att yrkesfiskarnas redskap, såsom garn, maskiner och tillbehör, inte ersätts trots att man blir förbjuden att bedriva sin näringsverksamhet.

 

Slutligen vill jag kort summera varför jag anser att lagtinget bör uppmana landskapsregeringen att följa det gemensamma fiskeriprogrammet och ersätta yrkesfiskarna enligt samma principer som övriga länder gjort.

 

1. Beslutet som startade denna process togs av EU:s ministerråd genom drivgarnsbeslutet

 

2. Den gemensamma fiskeripolitiken förespråkar att yrkesfiskarna skall behandlas lika mellan länderna och ges möjlighet att fortsätta bedriva sin näring trots det tagna beslutet; det kan göras om man följer strukturprogrammet till fullo på samma sätt som de övriga länderna.

 

3. EU medfinansierar beloppet till 50 procent; om inte vi tar emot pengarna går de tillbaka och används av något annat land och vår nettobetalning till EU blir bara större.

 

4. Fiskeribyrån har blivit överkörd av landskapsregeringen och beslutet är taget i plenum utan någon egentlig motivering.
5. En yrkesgrupp som arbetat i motgång i över tio år och kämpat emot fiskeförbud, sälar, tokiga myndighetsbeslut och en sviktande lönsamhet bör inte bli drabbade hårdare än sina kolleger för att landskapsregeringen bedriver lokalpolitik i stället för att följa de gemensamma strukturprogrammen.

 

6. Vi politiker på Åland kan inte acceptera att EU tvingar en yrkesgrupp att upphöra med sin näringsverksamhet och låta dem som blir drabbade betala för de besluten, vi måste ta ett ansvar för de fiskare som blir drabbade och särskilt när EU är med och betalar halva notan!

 

Med det sagda önskar jag att lagtinget skulle anta ett klämförslag av följande lydelse:

 

”Lagtinget hemställer om att landskapsregeringen ändrar sin negativa inställning till de åländska laxfiskarna som blivit drabbade av förbudet mot användandet av drivgarn så att de blir lika behandlade som sina nordiska kolleger och att landskapsregeringen tillämpar strukturprogrammet för fiskeripolitiken fullt ut.”

 

Detta var mitt anförande, fru talman, men jag tänkte återgå till några av de punkter där jag anser att fiskeriminister Strand var helt ute och cyklade. Om jag börjar med det han nämnde om att det finns fiskeföretag som är skuldfria och så använder han det som ett argument till varför man inte skall göra som i andra länder, så tycker jag att det är helt oväsentligt. Menar fiskeriministern att de som har skött sin ekonomi, de som har betalat sina räkningar, de som under 20-30 års tid har fiskat och bedrivit verksamhet och kanske betalat av sina skulder på båten, de skall misskrediteras gentemot de som har skulder kvar på sin båt och inte har skött sin ekonomi? Han nämnde också tidigare bidrag som har givits, vilket är helt oväsentligt. Om man börjar räkna tillbaka tio år på de bidrag som har givits i fiskeriverksamheten är det så att alla bidrag har haft någon orsak, det har varit att myndigheterna har förbjudit dem att bedriva sin verksamhet på grund av laxfiskestopp exempelvis, man har haft sälskador och man har s.a.s. haft andra problem som har gjort att samhället har gått in och betalat en viss del, men yrkesfiskaren har stått för den största delen, så det är en helt oväsentlig fråga i den här debatten.

 

Minister Strand säger att man gjort ett generöst förslag eftersom fiskaren får behålla sin båt. Det är också helt ointressant, för om fiskaren skall behålla sin båt, men inte har möjlighet att bedriva näringsverksamhet mera kommer det bara att kosta. Vilken fiskare vill se sin båt stå vid kaj och betala hamnhyror, avgifter och underhållskostnader på någonting som han inte kan bedriva näringsverksamhet med? Det här beslutet som landskapsregeringen har tagit kommer tyvärr att innebära att ingen av dessa yrkesfiskare kommer att kunna ta emot ersättningen, för de har inte råd att göra det.

 

Ministern säger också att yrkesfiskarna skulle ha varit negativt inställda till att investera i nytt fiske. Det är också helt fel. Först måste man få bort de gamla investeringarna, få tillbaka satsat kapital, före man kan investera i någonting nytt och det är också helt självklart.

 

Så nämner ministern marknadsvärdet på båtarna. Som jag sade är marknadsvärdet på båten är inte vad en värderingsman har satt den till utan marknadsvärdet måste räknas med de här åren och kommande års möjlighet att tjäna pengar på båten; med ett marknadsvärde som landskapsregeringen har satt på 75 procent är det tyvärr så att det kommer att medföra att laxfiskarna inte har råd att ta emot den ersättningen och sålunda blir de enda som blir drabbade av beslutet EU.

 

När det gäller närhetsprincipen som minister Strand tog upp har den i det här fallet gjort att de åländska yrkesfiskarna har blivit hårdare drabbade än sina kolleger i närregionerna.

 

När det gäller de politiska betraktelserna som Strand tog upp om att Karlström alltid har varit emot bidrag, så ja, Karlström har alltid varit mot bidrag. Jag önskar att alla bidrag som har betalats ut  under alla år egentligen inte borde finnas utan det här borde skötas på marknadsmässiga grunder, men nu är vi med i ett system, vi är med i Europa, där systemet byggs på att det skall ges bidrag och då ser inte jag någon anledning till varför vi skall betala mera pengar till EU som sedan skall betalas ut till andra länder; då ser jag det som mycket klokare att vi försöker ta hem så mycket som möjligt och i det här fallet är EU med och betalar 50 procent. Sålunda är det helt självklart, framför allt med tanke på att det är ett myndighetsbeslut taget nere i Bryssel som drabbar i det här fallet nio stycken familjer på Åland och så skall vi hålla inne med de pengarna från EU! Det är beklämmande på alla sätt och vis.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Det var ett känslomässigt tal, men det är förståeligt när ltl Fredrik Karlström är ordförande för Ålands fiskare och här i lagtinget står och talar för ett särintresse. Jag skulle vilja att ltl Fredrik Karlström preciserar till vilka delar vi inte har följt EU:s regelverk och direktiv. Vi har följt det till punkt och pricka. Vi har tagit tillvara de möjligheter som finns för fiskarna och jag hänvisar till den behovsprövning man kan göra i varje enskilt fall enligt rådets förordning 2792/99 samt 2372/002. Jag tycker också att det finns en divergens: ltl Fredrik Karlström står här som Ålands fiskares ordförande och pratar för att man skall ge så mycket pengar som möjligt som slutligt blir i plånboken åt ett antal fiskare, medan vi vill använda pengarna till ett framsträvande jobb för att utveckla fisket mot en mera marknadsanpassning och förädling. Där är skillnaden. Ltl Fredrik Karlström vill ge avgångsvederlag, medan vi vill utveckla fisket.

 

 

 

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Fru talman!

Först till det sista. Att det skulle bli fiskare som sitter med pengar på banken och får något slags avgångsvederlag och kan leva lyckliga dagar och flytta ner till Spanien och vissla, det kommer inte att inträffa! Det är precis det som minister Strand ofta i debatten har tagit fram, att de som har mycket skall ha mer, ett begrepp som jag tycker att man borde skämmas för att som näringsminister gå ut i tidningen och säga. Det kommer inte att inträffa. Skulle man utnyttja möjligheten i strukturprogrammet att betala ut maxersättning skulle en stor del av de pengarna gå tillbaka i skatter, det skall gå tillbaka i att betala skrotningen, det skulle gå tillbaka att i slutändan egentligen inte så många av dem eventuellt skulle ha någon peng över och är det så att någon av dem skulle få en slant över efter det här beslutet så är det väl inte mer än rätt med tanke på att man har investerat i ett redskap som man har bedrivit verksamhet med i 20-30 år och räknat med att någon gång när man pensioneras skall kunna sälja den och så kommer det ett myndighetsbeslut nerifrån Bryssel som säger att nu får ni inte bedriva er verksamhet längre, nu skall ni ta alla era investeringar ni har gjort under alla år och ni får stå för dem själva och vi tänker inte ta ansvar för det. Det är där jag säger att landskapsregeringen har gjort fel. Jag vet att lagligt sett om man skulle dra detta till domstol skulle naturligtvis landskapsregeringen vinna, för de har inte gjort något formellt fel i detta ärende, men jag anser att de har gjort politiskt fel när de tackar nej till pengarna från Europa som s.a.s. skulle gynna hela det åländska samhället. Man gör politiskt fel när man lämnar en yrkesgrupp hängande och dinglande utan någon sorts framanda och på alla sätt känner näringen själv att den är motarbetad av den politiska ministern. 

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Vi har tagit tillvara EU:s pengar. 50 procent av bidraget kommer från EU, så till den delen har vi tagit det tillvara. Sedan säger ltl Fredrik Karlström att pengarna inte skulle komma fiskarna tillgodo. Behåller de båten, lägger den vid bryggan, kan använda den till fritidsbåt, så får de en jättepeng på bankkontot. Det kostar dem ingenting. Ltl Fredrik Karlström har alltså fel och man märker tydligt att ltl Fredrik Karlström är känslomässig för att han är Ålands fiskares ordförande. Det är ju det som det handlar om och det är därför han i dag står här och pläderar mot sin ideologi om ännu högre stöd än vad som tidigare gjorts. Jag känner inte igen ltl Fredrik Karlström i frågan. Vi har gett ett mycket generöst stöd och det står vi upp för därför att fiskarna har drabbats av besluten i EU.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Fru talman!

För det första när det gäller Karlströms politiska ideologi är det så här, att jag har aldrig varit med tidigare om att ett myndighetsbeslut skulle hugga huvudet av en näringsgren och när man gör på det viset anser jag det helt självklart att det också skall finansieras från samma instans. Det har inte alls med någon bidragsanda att göra. Om myndigheterna nere i Bryssel beslutar att man skall upphöra med en näringsverksamhet på helt felaktiga grunder, på grund av en tumlare som inte finns, så är det för mig helt naturligt att inte är det yrkesfiskaren som skall drabbas av den. Då är hela systemet helt åt skogen. Det kan inte vara yrkesfiskaren i slutändan som skall betala det. Att jag sedan måste bedriva någon sorts speciell ideologi för att jag skulle vara yrkesfiskarnas ordförande! För mig är det här mycket, mycket större än att jag skulle vara Ålands fiskares ordförande. Det här handlar om en orättvisa utan dess like där man behandlar fiskeriföretag i Europa på ett sätt, där man följer strukturprogrammet och betalar ut till 100 procent, ett stöd som ändå inte motsvarar pengarna som yrkesfiskarna har stoppat ner under alla år och eventuella kommande förtjänstmöjligheter. Det jag blir upprörd och känslomässigt engagerad över är hur ministerrådet kan ta ett beslut som drabbar nio familjer på Åland och så skall det inte behöva ta något ansvar för det.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Om vi tittar på grunden för detta ärende är det strukturprogrammet för fiskerinäringen för åren 2000-2006 som landskapsstyrelsen, numera landskapsregeringen, har godkänt. Där ser man att det finns möjligheter att bevilja strukturstöd för anpassning av fiskekapaciteten. Den främsta målsättningen med detta är förstås att försöka reducera fiskekapaciteten på ett sådant sätt att de som fortsätter skall ha bättre möjligheter, det är den främsta målsättningen, men det står också att ”stöd för permanent upphörande av verksamheten kan även beviljas om någon form av fiske förbjuds eller möjliggörs genom nationella beslut eller beslut av EU-kommissionen” och det är just på den här grunden som vi behandlar det här, och det var också fiskeriminister Strand inne på. Det som kan vara intressant när det pratas om hur det har beviljats bidrag hit och dit är att under den här planperioden sedan år 2000 har det de facto inte beviljats en euro från de här stödformerna. Det har inte beviljats något skrotningsstöd tidigare; under den tidigare planperioden gjordes det.

 

Jag tror att många håller med mig om att det här är en synnerligen trist stödform. Det är en stödform som man använder för att hjälpa till att en traditionsrik näring går i graven, om man säger så, så det är en trist stödform. Men det som jag tycker att man lite bör stanna upp vid innan vi går vidare är att när en sådan sak inträffar som det har gjort i det här fallet, dvs. att EU tar ett totalförbud för drivgarnsfiske, vilket omöjliggör för laxfiskarna att fortsätta med sitt yrke, är det någonting som man skall anse att hör till den normala företagsrisken eller är det en ovanlig händelse? Jag tycker att det är en synnerligen ovanlig händelse, som skall kompenseras.

 

Per den sista december 2004 har det kommit in nio ansökningar till Åland om skrotningsstöd och summan som fiskarna sökte var ungefär 2 miljoner euro. Det högsta tillåtna skrotningsstödet enligt fiskeribyråns bedömning var i september ifjol, det har ändrat lite, siffrorna var 1.389.000, och det är det man skall sätta i relation till 582.000 som har beviljats. Man kan se att fiskeribyrån genomgående har ansett att man borde kompensera fiskarna på ett annat sätt än vad landskapsregeringen och främst, enligt vad jag har förstått, fiskeriminister Strand på politiska grunder har tyckt att man skall göra. Jag har försökt lyssna och förstå på vilka grunder landskapsregeringen resonerar. Fiskeriminister Strand säger att det är en bra helhetslösning, det är ett generöst stöd. I ett replikskifte spädde han på med att säga att yrkesfiskarna får en ”jättepeng på bankkontot”. Det är ett orimligt uttalande mot bakgrunden av det som har hänt. Vi pratar i många olika sammanhang om att vi skall ha jämförbara, vi skall ha likartade förmåner som man har i riket osv., ofta inom den sociala sektorn. Tittar vi på fiskeriminister Strands ”beviljade stöd” och gör en jämförelse mellan de stöd som har beviljats i Finland är det långtifrån generöst, det är inte fråga om annat. Men jag undrar om det kan vara den åländska avundsjukan som på något sätt har styrt landskapsregeringens agerande i den här frågan? Jag hoppas att det inte är så. Jag har själv varit många gånger i diskussioner med folk som på fullt allvar menar, att, ja, men, herregud, den här näringen har fått så mycket bidrag förut och ni har köpt båtarna åt dem och nu skall ni köpa dem en gång till! Jag tror att man måste ha klart för sig att dethär är en reglerad näring. Om jag skall försöka ta någon sorts jämförande exempel, ta en butiksägare som inte får sälja sina produkter på grund av tumlarförbudet – det finns ingen koppling överhuvudtaget mellan produkterna han säljer och förbudet, men EU bestämmer ingen försäljning mera – alla lokaler, allt, blir utan värde; inte är det någon butiksägare som skulle finna sig i det. Någon verkstadsägare som helt plötsligt inte får använda all sin utrustning, sina byggnader, för att EU har kommit fram till att man reparerar inte gamla maskiner mera utan det skall köpas nya, det är förbjudet med reparationer. Jordbrukarna som jag har pratat med, yrkeskolleger till mig också, resonerar också på det här sättet, att har inte fiskarna fått en hel del stöd redan? Nämner man exemplet, ja, men hur reagerar du som jordbrukare om det helt plötsligt kommer ett förbud om att alla maskiner, alla investeringar du har gjort, så kan du inte använda mera, det finns ingen marknad heller för försäljning av dem. Det är klart att det är en ekonomisk katastrof av stora mått. När det gäller jordbruket kanske det blir en mera långsam process än vad det är här, men jag tycker faktiskt på fullt allvar att regeringen inte riktigt har tagit sitt fulla ansvar här.  Det är väldigt svårt att hitta ett konkret exempel när det gäller en löntagare, men jag funderade om man t.ex. som löntagare i Sund köper en ny bil bara för att kunna ta sig till arbetet och helt plötsligt kommer det ett förbud att den bilen får du inte använda, du kan inte ta dig till arbetet mera, så det är klart att det skulle vara ett oherrans liv! Eller om du jobbar som planskötare och helt plötsligt förbjuder EU att det får inte spelas fotboll mera för det är hälsovådligt, du får gå där på plan som planskötare, men du får ingen lön överhuvudtaget mera! Det är klart att det skulle bli ett oherrans liv. Men det är svårt att hitta exempel när det gäller vanliga löntagare. Men igen det som jag frågade inledningsvis: Är det här någonting som man kan anse att hör till normal företagsrisk eller är det inte? Enligt mitt förmenande är det inte det utan det är resultatet av ett vettlöst politiskt beslut som gör att hederligt folk blir utan arbete och det här måste landskapsregeringen ta ansvar för.

 

Det är också så att man kan ta ansvar på olika sätt, och jag menar inte att man beviljar bidrag till höger och vänster utan att det finns några regler för det. Jag har bekantat mig med regelverket och det är klart att det skall vara ett rättvist och korrekt förfarande, det skall vara ett klart regelverk. Det skall inte vara folk som inte har fiskat eller annars har ledsnat på näringen som ser att, bingo, här har vi en möjlighet att bli av med vår utrustning! Just därför ser man att det i fiskeribyråns regelverk krävs 40 aktiva fiskedagar efter lax per år under två år för att man överhuvudtaget skall kunna vara med, och det vet vi att de bästa fiskedagarna har vi stridit med finska myndigheter om man överhuvudtaget skulle få fiska i maj eller inte. Det är det första kriteriet. Det andra kriteriet är att det skall vara ett oberoende värderingsinstrument för att få fram ett marknadsvärde, men det vet vi också, med parallellen som jag drog till jordbruksnäringen, att står du helt plötsligt med en hel del utrustning som det inte finns någon marknad för – det kan inträffa inom sockerbetsodlingen, ltl Henry Lindström, så småningom om, vem vet! – och därför gjorde fiskeribyrån en uppgradering av marknadsvärdet med 10-15 procent. Skrotningskostnaden har jag sett i bilagorna till ett PM att kan ligga runt ungefär 20.000 euro. Utöver det – man skulle också få kompensation för skrotningskostnaden – får man ett års förlorad arbetsinkomst. Det kan man jämföra med alla fallskärmar som man kunde läsa om i Dagens Industri. Jag tycker att det är ett synnerligen måttfullt avgångsvederlag. Om jag jämför med de stöd som finns – det finns en båt på 20.000 euro t.ex. – är det en femtedel av maxstödet. Det är klart att den berörda fiskaren reagerar när han ser att 20.000 euro beviljar landskapsregeringen mig, medan jag hade fått 100.000 euro om jag hade bott i Finland. Det är klart att man reagerar. Det måste landskapsregeringen förstå. Om vi har pratat om sociala förmåner eller oavsett vad det är, så pratar vi ofta om enahanda grunder; det är klart att om någon som blir beviljad socialbidrag konstaterar att i Finland får man 100 euro, här får man 20 euro, så blir det en stor reaktion.

 

Jag tycker faktiskt avslutningsvis, fru talman, att landskapsregeringen inte har tagit sitt ansvar i det här fallet.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Fru talman!

Det var ett bra anförande som ltl Anders Eriksson höll, men jag vill komplettera med en sak. En stor missuppfattning som ofta förekommer ute bland folk och bland politiker också är att båtarna är byggda med bidragspengar, och det är de inte. Båtarna är byggda totalt utan bidrag med egna pengar, så man betalar inte båten två gånger med samhällspengar. Ltl Anders Eriksson kanske bara slank iväg med den formuleringen, men så är det inte utan båtarna är byggda helt utan bidrag och man har investerat i dem under många, många år.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

 

 

Ltl Ronald Boman:

Fru talman!

Jag tillhör dem som i alla tider har ansett att vår fiskekår har varit en privilegierad grupp när det gäller att få bidrag för sina satsningar. Skattebetalarna har i många fall stått för 40-50 procent vid anskaffning av båtar, deltagit i fiskeredskapens anskaffning, betalat försäkringspremierna och mycket annat. Jag har själv varit företagare i över 40 år och aldrig lyft ett enda bidrag, och det är jag stolt över.

 

Men vad som nu får mig att sympatisera med ltl Fredrik Karlströms åsikter är rättviseaspekten. Våra fiskare skall behandlas på samma sätt som fiskarena i omkringliggande regioner behandlas, som i det här aktuella fallet i samband med avveckling av verksamheten. Oavsett om det gäller en sänkning eller en höjning av ersättningen skall den vara likvärdig med omkringliggande regioners.

 

Landskapsregeringens inställning är något märklig. När det gäller sjöfarten kan lagtingsledamöterna stå i talarstolen i timtal och tala om att våra redare skall ha minst lika bra villkor som sina konkurrenter ute i världen. Men när det gäller våra fiskare är det Jörgens Strands värderingar som gäller.

 

Till sist ett litet tips. Bästa fiskare! Skicka hem några plastkassar med kluckande innehåll till makthavarna, gärna vid juletid och bjud också på resor, då kanske även ni blir behandlade på ett rättvist sätt!

 

Ltl Gun-Mari Lindholm:

Fru talman!

Vicelantrådet och näringsansvariga samt också IFK:s ordförande har tydligen lärt sig någonting i alla fall och det är att anfall är bästa försvar. Han sade nämligen i sitt anförande att Obunden Samling inte brukar vara för bidrag. Och det är sant, det är vi inte heller. Vi anser att verksamheter skall ha egna verksamhetsförutsättningar. Man skall inte upprätthålla verksamheter med bidrag. Det är inte rätt politik mot skattebetalarna eller mot dem som utövar verksamheten. Det måste finnas reella verksamhetsförutsättningar. Men det är inte det vi pratar om nu. Det här är helt tvärtom. Det här är att avskaffa någonting. Och man måste avskaffa verksamheten därför att myndigheterna har satt stopp för den. Fiskarna själva har inte velat det, vi i lagtinget har inte velat det, regeringen har inte velat det. Ändå har vi blivit pådyvlade det här beslutet. Vems fel är det då? Är det fiskarna själva som skall ansvara för och ta konsekvenserna av det? Det tycker inte vi. Vi tycker att det är fel att man skall stå för de konsekvenserna och den ekonomiska konsekvensen som blir i det här fallet.

 

Det brukar pratas mycket från den här talarstolen om likabehandling. Socialdemokraterna, som nu ingår i regeringen, pratar väldigt mycket om likabehandling. När det gäller sociala förmåner, när det gäller bostadsbidrag, då är det väldigt viktigt att man har minst samma förmåner på Åland som man har i Finland. Jordbrukarna, oftast representerade genom centern här i lagtinget, pratar också om att det är väldigt viktigt att man har minst samma förmåner som i Finland, och det vet vi att man har t.o.m. mera än i Finland i vissa fall.

 

Varför går det då och inte nu? Varför är det nu så väldigt konstigt att en ordförande för en branschorganisation kämpar med näbbar och klor för att man skall få likabehandling? Varför är det mindre viktigt än när det gäller andra intresseorganisationers ordföranden? Det finns många ordförande här i salen. IFK:s ordförande! Där har det gått bra att få pengar till en ny idrottsplan och läktare. Här finns lugnskadeförbundets ordförande, Ålands motorklubbs ordförande, alla jobbar för sina olika intressen, det är helt självklart. Ibland går det och ibland går det tydligen mindre bra! Är det mera rätt att en del pratar i egen sak eller för sitt intresseområde? Det här tycker jag att är beklämmande och det är direkt skrämmande att man kommer från en viss person och säger att någon hetsar upp sig och det blir väldigt känslosamt. Jag skulle vilja ha sett jag när vicelantrådet skulle ha dragit ner bidrag till sin intresseorganisation. Det har inte förekommit.

 

Jag vill också passa på och understöda klämmen som ltl Fredrik Karlström har delat.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Jag har inte varit med och tagit beslut om något bidrag till den organisation som jag jobbar i ideellt utan jag har varit med i plenum tillsammans med mina fem andra kolleger – fem i den förra landskapsregeringen inklusive Gun-Mari Lindholm – och ta beslut om ett stöd till Mariehamns stad. Det är stor skillnad det! Det är Mariehamns stad som har ansökt och vi har behandlat Mariehamns stad i paritet med hur man har behandlat Finströms kommun, Eckerö Allhall och liknande. Det är Mariehamns stad som har gjort en ansökan, inte IFK Mariehamn. Ltl Gun-Mari Lindholm måste lära sig att hålla isär begreppen och inte blanda ihop olika saker.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Jag kan nog hålla isär begreppen, men i förlängningen betydde det här beslutet precis det jag sade. Sedan kan man omskriva det hur mycket man vill och få det att låta som om det här inte skulle ha haft med varandra att göra. Vicelantrådet Jörgen Strand var inte IFK:s ordförande när bidraget beviljades men han blev det efteråt – visst gick det så till att man skall bygga ut en läktare, och det har jag ingenting emot, jag tycker att det är väldigt bra, men jag tycker att man skall stå för det man har varit med om och inte kasta smuts på någon annan som försöker hävda sin branschorgansiation. Dessutom är det här fråga om yrkesutövare i motsats till många andra ordförandes intresseföreningar som sitter här i lagtinget. Det här är en yrkeskår vi pratar om .

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Om ltl Gun-Mari Lindholm och Obunden Samling har ett sådant stort motstånd mot den verksamhet som drivs i IFK Mariehamn så är det upp till henne att ha den politiska åsikten. Men jag vidhåller att jag har varit med på en anhållan från Mariehamns stad där de har ansökt om stöd för en anläggning och det beslutet har jag varit med och tagit i förra landskapsregeringen där ltl Gun-Mari Lindholm ingick och jag har förtydligat det i den här landskapsregeringen. Det beslutet står jag för. Sedan är det upp till Mariehamns stad om man vill förverkliga detta. Det är någonting helt annat, ltl Gun-Mari Lindholm!

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Egentligen sade vicelantrådet Jörgen Strand det själv. Först säger han att vi är emot det, men sedan har vi varit med och tagit beslutet. Om vi har varit med och tagit beslutet och hade varit för det, så är vi antagligen för det hela vägen. Men det jag hävdar är att alla skall bli lika behandlade, man skall inte ha någon fördel för det ena eller för det andra för att någon just specifikt pratar för det. Men det är mindre viktigt när en annan person pratar för den branschen. Alla skall behandlas lika. Det tycker jag är viktigt, och det har också varit viktigt för andra grupper här i lagtinget när det har gällt andra saker. Jag tycker att det här är en väldigt viktig sak.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Det är en viktig fråga som Obunden Samling har väckt och en viktig diskussion. Jag tror att vi alla är måna om att de ersättningar som fiskarna har rätt till skall betalas ut på ett sätt som överensstämmer med de beslut och regelverk som ligger till grund. Men det som nog förvånar lite är att de obundna, speciellt då den person som också är ordförande för yrkeskåren och näringsgrenen, generellt brukar uttala sig väldigt negativt vad gäller stöd till näringslivet och till särskilda näringsgrenar. I de flesta fall brukar förslagen vara att de inte skall betalas ut något stöd överhuvudtaget. När samma person då uttalar sig om att i det här specifika fallet skall stöden maximeras, så tycker jag att trovärdigheten är något satt ur spel.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Den här frågeställningen utvecklade jag alldeles i början av mitt anförande, men då var säkert inte vtm Barbro Sundback inne och hörde det. Jag kan upprepa det, att vi är inte för att man skall ge en massa bidrag, man skall oftast klara sitt företag själv, åtminstone skall man ha reella verksamhetsförutsättningar. Men här är det inte fråga om det. Här är det fråga om att avskaffa någonting som varken verksamhetsutövarna eller politiker på Åland har tyckt att det har varit någon rim och reson i, men det har ändå kommit och då anser vi att den myndighet, alltså Ålands lagting och regering får ta konsekvenserna av det. Inte kan det vara verksamhetsutövarna som skall stå för fiolen. De har skött sitt företag, de har inga skulder, vilket vi fick höra, de har inte fått bidrag för verksamheten, men trots det skall de ändå stå för hela fiolen när en myndighet, EU, kommer och sätter stopp för dem. Det tycker vi är fel. Det har åtminstone socialdemokraterna hävdat i andra fall, att det är väldigt viktigt att man behandlar människor på samma sätt och man har hävdat och hänvisat och till att man skall behandlas minst lika bra som i Finland. Det gäller inte i den här frågan och det anser vi att är fel och därför har vi också lämnat in klämmen.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Ursäkta mig, men jag tycker inte att den politiska linjedragningen blev särskilt klarare av det senaste uttalandet. Det är inte så att det här med hela fiolerna stämmer, utan frågan är nivåerna på ersättningarna. De som det berör har använt sig av sina möjligheter till rättelseyrkande och det är det som utgör grunden för likabehandling att man har ett reglerat system och de som berörs av myndighetsbeslutet, om de är missnöjda, skall då ha rätt att söka rättelse. Sedan är det fascinerande att höra att nu skall obundna ha det som i Finland! Jag tycker att på två punkter har man frångått sin traditionella politik, dvs. det ena är att man inte skall ge stöd åt näringslivet, det är marknaden som skall sköta det hela. Det andra är att man inte nu tror på självstyrelsen utan nu skall det plötsligt göras som i Finland och de obundna har rätt att ändra sin politiska linje, men den är sannerligen obunden, den svajar hit och dit beroende på frågan som är aktuell.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Det är så där när argumenten tryter så skall man försöka krångla till saker och ting! Är det så att man inte vill förstå, då förstår man inte heller. Så är det, det hör jag på resonemanget! Kan man läsa innantill ser man att vi jämför med de nordiska kollegerna. Det jag sade var att socialdemokraterna alltid hänvisar till att inga förmåner som de åländska företagarna eller bidragstagarna ställs inför skall vara på något sätt än i Finland, de skall vara minst lika bra. Det var det jag sade och det tycker jag inte att man gör i det här fallet utan nu är det bra att hävda och hänvisa till någonting annat. Det är fult helt enkelt: ibland gör man det och ibland gör man det inte, det är helt enkelt skillnad på folk och folk – men det står inte vi för.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

 

 

 

Ltl Mats Perämaa:

Fru talman!

Först får jag säga att jag tar till mig av den tillrättavisning som jag fick om mitt språkbruk tidigare i samband med en replikväxling. Men mitt språkbruk då grundar sig på den frustration jag känner när jag kan konstatera och följa med hur olika denna landskapsregering behandlar olika grupperingar i vårt samhälle samt nu också att ålänningar skall behandlas sämre än invånarna i våra omgivande regioner. Men jag skall återkomma till det.

 

Jag måste ändå med talmannens tillåtelse lite hänvisa till det anförande vicelantrådet Jörgen Strand hade gällande gårdagens diskussion om budgeter och jag måste få ge svar på den frågan, väldigt kort, men ändå.

 

Ledamoten Strand hänvisade till debatten igår och antydde att liberalerna är ansvarslösa när det gäller ekonomisk politik. Då måste jag konstatera att vad gäller debatten igår diskuterade vi ett betänkande från finansutskottet; liberalerna har inte någon annan syn än någon annan i finansutskottet vad gäller de skrivningarna, så om vicelantrådet vill kritisera finansutskottet för det som fördes fram i det betänkandet blir det en kritik som är lika mycket riktad mot Frisinnad Samverkan som centern, socialdemokraterna och då också liberalerna. Nog om detta .

 

Hur man behandlar olika grupperingar? Vi har kunnat följa med diskussionen och mediebevakningen i det här fallet och i andra fall och jag vill göra några jämförelser. När det gäller en liten gruppering, några få fiskarfamiljer, så har man valt en återhållsam linje, en mycket stram linje, jämfört med stödnivåerna för fiskare i våra omgivande regioner. Däremot är man villig från landskapsregeringens sida att ge hundra procentiga bidrag till näringslivet för utredningar och då har man sagt att det är för att få Chipsmiljonerna i användning, men det är just de rikaste människorna som skall få hundra procentiga stöd för att utreda kommande näringsverksamhet. Där har liberalerna också varit med och stöttat det initiativet, men man måste ändå kunna notera att det finns ett annat sätt att behandla en gruppering här och ett annat mycket stramare sätt att hantera i det här fallet fiskarna. Det är det här som inte är bra. För att det skall finnas en trovärdighet i hur samhället drivs måste man kunna behandla olika grupperingar lika, oberoende om det är starka grupperingar med mycket människor eller svaga grupperingar med bara några få människor. Där har vi en annorlunda syn än landskapsregeringen uppenbarligen har i det här fallet.

 

Jag måste också hänvisa till vicelantrådets sätt att bemöta kritiken från fiskarkåren i mediedebatten om det här fallet när han säger via tidningen åt fiskarkåren att de som har mycket, de vill ha mer! Det här skall då ställas i relation till det hundraprocentiga utredningsstödet man vill ge till Chipsmiljonärerna. Det är här som det finns en avgörande skillnad mellan hur vi liberaler ser på samhällsutvecklingen och på landskapsregeringen, kanske specifikt ledamoten Jörgen Strand.

 

Några ord om det som har sagts om stöd till laxfiskebåtarna. Enligt den information som vi har, eftersom det har framkommit olika synpunkter och olika siffror, har inte laxfiskebåtarna fått något bidrag i samband med tillverkning och köp av båtarna. Det kan vara så att det i ett fall har utfallit ett varvsstöd till varvet för att bygga en av båtarna, men det stödet har inte gått till fiskarna själva. Det är alltså felaktig information att det skulle ha funnits ett stöd i inledningsskedet av verksamheten, enligt vad vi känner till.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Det som stod i tidningen: ”den som har mycket vill ha mer”, var en felcitering och det irriterade mig också. Däremot sade jag, att den som får mycket vill ha mer. När det gäller Investerings Ab kan jag bara säga till ltl Mats Perämaa att det var många gånger mycket mera pengar som man ville ha till utredningen än vad vi har beviljat, så ställer man det i proportion till det här så ligger de nog ganska nära varandra.

 

När det gällde andra stöd sade jag i mitt anförande klart och tydligt ”olika former av stöd”. Jag sade inte att det var enbart investeringsstöd till båten, utan jag sade olika former av stöd. Där har det beviljats närmare 5,2 miljoner gamla mark till dessa företag. Som det är i dag är det från vaggan till graven som man skall ha olika former av bidrag och stöd för att upprätthålla näringen. Det här kommer vi att jobba med för att mera få en marknadsanpassning, jobba med förädling och kustfisket, för att komma bort från bidragsberoendet och det är det vi vill använda strukturprogrammet till: framåtsträvande åtgärder. Däremot tycker vi att utgående från det regelverk som EU har satt, den förordning som finns och de uppgifter vi har haft tillgång till i beredningen så har vi gett ett bra och generöst stöd och det står jag för, och det är enigt i landskapsregeringen.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Det är bra att vicelantrådet om inte backar, men i varje fall korrigerar det uttalande som stod skrivet i tidningarna om det här fallet. Det är bra om inte en representant för landskapsregeringen har sagt på det viset som det stod i tidningarna, för det gick över gränsen. Vad gäller en framåtsträvande syn på fiskeripolitiken som vicelantrådet hänvisar till är det klart att vi alla tycker som så att det vore bättre om vi skulle kunna ge bidrag för en framåtsträvande verksamhet i stället för att ge pengar för ett fiasko i fiskeripolitiken, nu när man måste avveckla laxbåtarna. Det är väldigt lätt att säga att man skall satsa framåt, men vad skall man göra? Det hjälper inte just de här drabbade laxfiskarna, det gör det inte. De har försatts i en situation utifrån politiska beslut och innan vi s.a.s. vänder blicken framåt måste vi, när vi ändå inte specifikt kan säga vad det är man skall göra, reda ut den här saken först. Även om beslutet inte har fattats här utan någon annanstans har politikerna i varje fall fattat beslut som har gjort deras verksamhet omöjlig och då skall fiskarna behandlas på samma sätt som i våra omgivande regioner; annars har självstyrelsen misslyckats.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Vi behandlar fiskarna enligt samma regelverk som man gör i hela EU och det är grunden för detta. Sedan finns det möjlighet att ha olika nivåer i olika länder och det måste baseras på det underlagsmaterial man får in i beredningen. Det är inte samma i omkringliggande regioner som det är här. När det gäller framåtsträvande har vi satt igång olika forskningsprojekt på olika områden som är framåtsträvande. Jag tänker på sportfisket där vi vill visa att Catch and Release är hållbart. Vi gör en undersökning, märker gäddor, vi jobbar med förädlingsbiten. Vi vill ytterligare få till en hållbar fiskodling. Som det är i dag är den inte försvarbar ur miljöhänseende. Här har vi gett en ganska stor peng till ett företag som tittar på slutna kassar. Detta i syfte att få en fiskeripolitik som är marknadsanpassad, ekonomiskt och socialt hållbar. Det jobbar vi mycket strukturerat och målmedvetet med. Det är på det vi vill sätta in våra resurser. När det gäller stödet till avveckling har vi satt de pengar som vi anser att behövs för att fiskarna skall vara skadefria, och det står vi för.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Vicelantrådet var inne på fiskodlingen, hållbar utveckling och allt det där, och det är förstås en retorik som man kan bedriva. Jag kan bara hålla med. Det är någonting som vi alla önskar. Men det är inte så lätt att verkligen uppnå resultat bara genom retoriken så att man skapar mycket arbetsplatser. Prata kan vi alla, men man måste också kunna uppnå resultat. Ändå är det ofrånkomligt på det viset att om vi behandlar vår fiskarkår på ett avgörande sämre sätt än vad man gör i våra omgivande regioner, så är det inte särskilt troligt att någon vill utveckla en fiskeverksamhet just på Åland i framtiden när man vet att man inte har ett stabilt politiskt stöd för sin verksamhet och det är det som jag tycker att vi borde göra, vi borde försvara den här verksamheten genom att ge dem samma förutsättningar som i våra omgivande regioner.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag tyckte att det fanns en intressant diskussion i ltl Mats Perämaas anförande när han försökte redogöra för likabehandlingsbegreppet och bl.a. sade att alla grupper skall behandlas lika och jämförde då med pengarna för utredningar som landskapsregeringen har föreslagit för att Åland skall kunna, åtminstone landskapsregeringen, i den mån det nu är möjligt via utredningarna, bidra till att så mycket som möjligt av det kapitalet stannar på Åland. Hans uppfattning var att stödet var hundraprocentigt till Chipsmiljonärerna, som han sade. Jag tycker att det är ett ganska vulgärt uttalande, men det intressanta är likabehandlingsbegreppet. Nu kan man inte göra sådana där gruppjämförelser. Likabehandling i juridisk mening betyder att alla fiskare skall behandlas lika utgående från strukturprogrammet och det regelverk vi har. Det är det som är likabehandling. Att dra in Chipspengarna blir nog komplicerat; utgår man från att en hundraprocentig kompensation skall gälla för alla grupper får nog många liberala sedelpressar sättas igång! Det blir en kolossal bidragskarusell, så jag tror att det är viktigt att hålla begreppen klara. Likabehandling i det här fallet betyder att alla fiskare eller deras båtar skall värderas på ett liknande sätt enligt de bestämmelser som finns. Det intressanta, och det tycker jag faktiskt att vi skulle behöva få uppgifter, är i vilken mån detta avviker från omkringliggande regioner, det är ju det oppositionen påstår, men jag tycker inte att ni har kunnat, åtminstone inte i siffror, klarlägga det, utan det är ett politiskt motiv som är viktigt men som man inte har riktigt belägg för. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Visst finns det siffermässiga belägg för skillnaden, men dem kommer jag inte att kunna räkna upp här i samband med en replik, och det har flera gjort här tidigare, så det går hur lätt som helst att sätta sig in i det om man ville vara inne och lyssna. Jag tycker att den diskussion som vtm Barbro Sundback kom in på om likabehandling är intressant och mitt huvudanförande utgick från det, inte från de specifika exakta sifferbeloppen, så jag skall hänvisa till den diskussionen. Det är klart att det är komplicerat att börja jämföra olika grupperingar med varandra och det kan aldrig bli precis rätt, men det är fråga om en juridisk bedömning och en politisk bedömning förstås. Juridiskt kan man inte säga att någon gruppering kan exakt jämställas med någon annan, men nu pratar vi politik här och just när det gäller systemet om fiskarna så finns det utifrån juridiska regler en möjlighet att lägga in politik i det och göra bedömningar som man har gjort i det här fallet. Man har tagit över ärendet från tjänstemannanivå, lagt in politiska värderingar och kommit till någonting som är en lägre stödnivå än vad man har i de omgivande regionerna. Politik och juridik är två skilda saker. Just i det här fallet har man valt den politiska vägen att ge sämre stöd. Det hundraprocentiga stödet för utredningar är inte ett liberalt initiativ ursprungligen utan det är majoriteten som har lagt det, men vi ville också v ara med och stöda det för att vi skulle få igång verksamheten, få igång hjulen här på Åland, vi vill inte bromsa det. Den här signalen till fiskarkåren är också ett beslut som bromsar hjulen.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Min uppfattning är nog att inte har vi en heltäckande jämförelse mellan bidragsnivåerna i de omkringliggande regionerna och på Åland och inte hur grunderna för uträknandet är för bidragsnivåerna. Det är klart att när man driver den linjen som nu oppositionen gör vill man hitta sådana siffror som på ett ytligt plan belägger just det påståendet, men med en viss erfarenhet av politik måste nog åtminstone jag säga att jag kräver ett mera heltäckande underlag för att man skall kunna hävda just det påståendet.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

När det gäller politik får vtm Barbro Sundback förstås tycka på det där viset och anse att landskapsregeringens förslag och stödnivåer är motsvarande som i omgivande regioner, men det har klarlagts fullständigt här att så är det inte. Det här är egentligen en fullständigt onödig diskussion som bara drar bort tid. Jag säger det igen, att även om man inte kan jämföra olika grupperingar rakt av när exemplen har gällt utredningspengarna och jag använde tidigare begreppet Chipsmiljonärer, och det är nog ett vulgärt begrepp i det här sammanhanget, men det är det som offentligt och av alla används, också av landskapsregeringen i olika sammanhang, man har sammanfattat situationen med fritt kapital med det begreppet även om det kan vara felaktigt, men det är utifrån det som man har bestämt för att ge ett stöd till utredningar. Stödet är 100 procent, medan man i avvecklingsstöd för fiskarkåren har valt att ge ett mycket lägre stöd än vad man får i omgivande regioner och jag vill göra avvägningen: vilken gruppering är stark i samhället, vem får stora bidrag, vilken gruppering är svag och får den då lägre bidrag? Det skall inte få framstå att det är på det viset – och det gör det nu.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Englund:

Fru talman!

Jag måste säga att jag egentligen känner stor sympati för de drabbade fiskeriföretagarna. Man vet att det här blir ett allt större problem för de flesta näringar och många flera näringsgrenar och det kommer hela tiden nya påbud. Påbuden kommer i första hand från Bryssel, dit vi egentligen har gett makten, men därifrån ger man också en möjlighet som man ofta kanske inte alla gånger tar vara på inom de enskilda parlamenten för att kunna uppfylla och stöda de näringsgrenar som drabbas.

 

Jag vill dra några paralleller till lantbruket i detta ärende. När vi gick med i EU fanns det möjligheter att få rätt höga bidragsprocenter för att göra rationaliseringar inom lantbruket. Men det här tog man inte tillvara i t.ex. Finland förrän man i nya förhandlingar fick påpekande från EU att man borde höja procenten; då kom det i ett sent skede, märk väl.

 

Ytterligare kan vi titta på dagsläget. Jag noterade att ltl Anders Eriksson tog sockerbetorna som ett exempel. Det är en näring som troligen kommer att gå samma väg som med fiskeribåtarna – i dagens läge ser det mörkt ut. Då är inte sockerbetsmaskinerna heller mycket värda, det är skrotpriset till Kuusankoski som gäller, det är inget marknadsvärde som man kanske har investerat i. Det här är ett beslut som man absolut inte var medveten om när man gick in för EU-omröstningen. Det här är saker som jag tycker att är mycket viktiga.

 

Vi har följt med valen i Frankrike och Nederländerna. Det kanske inte var grundlagen så många gånger som man tog ställning till, men det var dessa påbud som drabbar näringarna och även där har man ett större tryck från en internationaliserad arbetsmarknad. Det gör också att man röstar nej.

 

Hur kommer det att gå för våra skärgårdsfärjor? Får vi undantag för dem eller kommer marknadsvärdet även där att vara mycket dåligt för dem i framtiden? Å andra sidan står vi inför investeringar.

 

Jag hoppas faktiskt att man tar sig en mycket noggrann funderare på sådana här saker i framtiden, hur man sköter det här och jag tycker också att fiskarna här har blivit oskäligt drabbade. Förbjuder man en sak som är tillverkad för ett visst ändamål att användas så att man inte har användning för den, då är marknadsvärdet tyvärr mycket dåligt. Det gäller all slags näringsverksamhet. Som vi redan har hört är det inte fråga om så många fiskare och de penningmedel som det fordras att det ställa upp med från landskapet är inte så höga, även om vi har haft strukturprogram som har tagits, men de var troligen tagna före detta EU-beslut kom, och det kom ganska överraskande. Man trodde inte att det skulle komma att bli så här drastiskt heller.

 

Jag tycker alltså att man kunde ompröva beslutet.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag har inga invändningar mot ltl Anders Englunds uppfattning om det här specifika stödfallet, men jag tycker att det är lite okritiskt att ständigt stå och prata om hur svårt och eländigt det är för lantbruk, jordbruk och fiske vad gäller stödet. Det finns inget EU-land som lyfter så mycket jordbruksstöd som Finland och också fiskestödet ingår i det. Jag kan citera: ”År 2003 uppgick stödet till drygt 2 miljarder euro, vilket motsvarar 1,41 procent av Finlands BNP. Det land som kommer närmast är Portugal. Medeltalet för de gamla EU-länderna är 0,57 procent. Den stora, stora biten i Finlands statsstöd är jordbruk och fiske, så man måste lite sätta det i relation till den diskussion som man för här också. Att det sedan är på det här sättet, dvs. att vi är medlemmar i EU, att det sker en globalisering av ekonomierna, att WTO beslutar att EU inte får betala stöd för sockerbetsodlingen, det kan faktiskt inte landskapsregeringen göra så mycket åt.

 

Ltl Anders Englund, replik:

Herr talman!

Här är det fråga om internationell politik. Vi är med i EU och vi deltar också i en fri marknad som är ytterligare utvidgad från EU. Det här betyder nog också att det är många andra länder, bl.a. Frankrike, som lyfter ett mycket stort stöd, de lyfter ungefär en fjärdedel av EU:s sammanlagda jordbruksstöd. Då kommer de också in med landsbygdsstödet där och de har också mindre byråkrati, de har mindre arbetskraftskostnader när de skall ha personal i sitt; släpper vi arbetsmarknaden fri, så kommer också våra kostnader att sjunka betydligt. Jämför vi även våra löner här i lagtinget, så är de högre än t.ex. vad en EU-parlamentariker från Estland, Lettland eller de nya länderna har i dag. Det varierar också väldans mycket.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Det är sant att Frankrike lyfter mycket jordbruksstöd, men av deras BNP är det bara en tredjedel av vad Finland lyfter, så man måste se proportionerna och inte bara komma med svepande kommentarer om det ena och det andra. Så kom ltl Anders Englund in på jordbruket i förhållande till den fria marknaden. Det är bara i u-länderna som det råder fri marknadsekonomi på jordbruket. Här i våra länder är det genomsocialiserat, det finns ingen näring någonsin som har varit så socialiserad som jordbruket. När jordbrukare talar om fria marknadskrafter tror jag inte att man vet vad man pratar om. Skulle vi ha fri marknad på jordbruket skulle ltl Anders Englund ha fått packa ihop sina traktorer för länge, länge sedan!

 

Ltl Anders Englund, replik:

Herr talman!

Jo, det kan jag också säga att det är många i Sundbacks ställning som hade fått packa ihop om det skulle ha varit fri marknad. Här kan vi ytterligare se att från socialdemokraternas vtm Barbro Sundback vill man inte försvara de mindre näringarna, dem stöttar man absolut inte! Här är det fråga om några fiskare. Sedan tar man till jordbruket för att det har en BNP och jämför med det, men den sidan kan man diskutera hur mycket som helst. Vtm Barbro Sundback vill överhuvudtaget inte försvara det finländska lantbruket.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag håller i stort med det som ltl Anders Englund sade. Däremot tycker jag att det är lite fel att jämföra sockerbetsodlingen med laxfiskarna. Laxfiskarna får faktiskt inte fiska lax mera på det sätt som det går att fiska. Det gäller inte något prisstöd. Vad jag förstår finns det inte något hot om att man inte skall få fortsätta att odla sockerbetor. Däremot kan det gå så att det blir olönsamt, men det är en annan sak.

 

Ltl Anders Englund, replik:

Herr talman!

Det är säkert så att man kommer att få odla sockerbetor, men det är sant som ltl Sune Mattsson säger att lönsamheten kommer att sjunka betydligt. Dessutom ger man möjlighet i det kommande förslaget – det har läckt ut – att industrin kanske kan köpa en viss del av kvoterna tillbaka till ett visst pris. Då undergräver man också landskvoten. Sedan är det slut!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Talmannen vill påminna om att det är fiskeripolitik vi diskuterar här och nu!

Ltl Gun Carlson:

Herr talman!

Det är sant som har sagts flera gånger här i dag att våra fiskare, speciellt de laxfiskare vi talar om, har drabbats av förbud som har skapat en situation som är nästan absurd och nästan fullständigt oväntad för dem, åtminstone för alla om vi går fem eller tio år tillbaka. Beslutet har tagits utan att vi har kunnat påverka det. Det som jag tycker att också är lite konstigt är att när finansutskottet var i Bryssel diskuterade vi också den här frågan och då fick vi reda på att EU-beslutet om förbud mot drivgarnsfiske i Östersjön för att skydda tumlarna grundar sig på ett FN-beslut om förbud mot drivgarnsfiske överhuvudtaget. Så lyckades man inom EU fokusera på tumlarna i Östersjön och för vår del då på tumlare som inte finns. Grunden för beslutet tycker jag att fortfarande borde diskuteras och det förvånar mig lite att företrädarna för fiskarna inte har tagit tillvara möjligheten att pröva detta i domstol. Vi vet att landskapsregeringen inte kunde pröva det i domstol, men däremot kunde enskilda fiskare ha gjort det och där kunde det ha funnits möjligheter att göra det. Jag tycker att det är synd att man inte har tagit den möjligheten, för hela det här beslutet är enligt min mening helt absurt just för att man har valt fel grund för själva beslutet.

 

Att vi nu diskuterar fiskeripolitiken, vi diskuterar kanske inte ens det, vi diskuterar stödnivån, för vi skall komma ihåg att landskapsregeringen har gjort precis det som strukturprogrammet säger och det som alla andra nationer har gjort, dvs. man har skapat stöd för nedläggningen eller skrotningen eller upphörande av verksamheten eller vad vi nu vill kalla det, så därvidlag har landskapsregeringen gjort precis allt vad man kan göra. Nu har fokuseringen blivit på som om landskapsregeringen inte skulle ha velat stöda fiskarna överhuvudtaget, men det är ju det man har gjort! Man har skapat ett system, man har skapat en nivå, som kritiseras därför att nivån nu på Åland är 75 procent av marknadsvärdet och så säger man att i Finland är det 100 procent av marknadsvärdet, och det är alltså det som är felet. Då glömmer man, precis som vi hörde tidigare i en replik, att grunderna för marknadsvärdet kanske inte är helt jämförbara. Jag vet att när vi diskuterade detta i centergruppen, för att kunna stöda landskapsregeringen i denna fråga, diskuterade vi just en nivå om 75 eller 100 procent eller var den skulle ligga; då fick vi också höra att i Finland har man skapat någon slags anbudsgivning, något system att man bjöd ut båtarna som man inte mera får fiska med för att få marknadsvärde. Nu kan jag inte exakt säga hur det utföll, men kanske vi kan få ett klarläggande hur anbudsgivningen gick till, för utifrån det beviljade man 100 procent, medan landskapsregeringen har räknat fram grunden för marknadsvärdet på ett annat sätt. Här tycker jag att många uttalanden i dag helt orättvist har gått ut på att landskapsregeringen inte vill stöda fiskarna av olika skäl. Det är inte alls sant. I den diskussion som vi också hade i vår grupp, där alla var närvarande, var vi överens om 75 procent. Det tror jag att alla kan komma ihåg.

 

Jag tycker faktiskt att landskapsregeringen inte har kunnat göra så mycket annat åt detta och med det vill jag i alla fall framföra centerns stöd för landskapsregeringens beslut om stödnivån, som egentligen är det vi diskuterar.

 

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Herr talman!

Jag tycker att vår gruppordförande Gun Carlson höll ett väldigt klokt och korrekt tal. Jag vill bara bekräfta att det hon säger är riktigt och att vi ser på den här frågan på det sättet inom centergruppen och stöder regeringsbeslutet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Barbro Sundback:

Herr talman!

Jag tycker att det är så att den här frågan har ventilerats ur alla synvinklar och min slutsats är den att egentligen är frågan just nu i fel forum. Det man vill diskutera är alltså en förvaltningsåtgärd, ett beslut som landskapsregeringen har gjort eller det som vi också brukar tala om som myndighetsutövande och lagtinget har egentligen inte så mycket med sådana att göra utan vi skall fatta beslut eller inte fatta beslut. I gamla tider blev en landstingsledamot snabbt tillsagd att detta är en förvaltningsåtgärd, sade talmannen, och så var det inte mera diskussion om det. Nu har den politiska kulturen förändrats och det skall man vara öppen för och det har betydelse på det viset att de som berörs av de här frågorna kan få dem ventilerade i det offentliga på det här sättet via sina politiska ombud.

 

Den här frågan berör en grupp som många här har nämnt att har stora svårigheter att utöva sitt yrke och de upplever att de ekonomiskt drabbas av det beslut som landskapsregeringen har tagit. Men det enda sättet att lösa det problemet är att de, som är berörda av det myndighetsbeslut som har fattats, kräver rättelse, att de går vidare osv. osv. Om det alltså är så att något fel har begåtts av landskapsregeringen vid tillämpningen av de strukturprogram och andra regelverk som vi har tagit här i lagtinget för att verkställa beslutet, så kommer de i tid att få en upprättelse och en korrigering måste då ske. Lagtinget kan inte ta ställning till huruvida landskapsregeringens beslut kränker enskild persons rätt eller inte.

 

Den politiska frågan som jag tycker att har blivit mest intressant är huruvida landskapsregeringens beslut följer samma principer som i omkringliggande regioner. Ltl Gun Carlson var inne på en väsentlighet, dvs. hur marknadsvärdet har fastställts, och det verkar bara av den informationen som vi fick av henne vara så att det här har gjorts på olika sätt i olika regioner. Det är väldigt lätt att släppa ur sig sådana här påståenden att de åländska fiskarna är drabbade jämfört med sina bröder och systrar i andra regioner, så frågan är väl uttömd i och med det här.

 

Så här i efterskott har jag börjat fundera om drivgarnsförbudet faktiskt var så entydigt negativt. Drivgarnsförbudet är viktigt om man ser globalt för att förhindra allt rovfiske som förekommer. Det är väl inte helt uteslutet att drivgarnsfisket i Östersjön också har haft sådana sidor. Jag säger inte att de åländska fiskarna har bedrivit rovfiske, men i Östersjön har det förekommit också sådant. Ur miljösynpunkt, ur fiskebeståndets och artbeståndets synvinkel, så kanske det här förbudet långsiktigt har vissa positiva effekter också. Det är intressant att höra att i botten ligger ett beslut i FN att just stoppa drivgarns- och rovfisket i hela världen. Det visar huru globaliserade vi är, att de frågor som gäller naturresurserna i dag är sådana att det krävs internationella beslut för att skydda dem. I allmänhet tycker vi att det är bra, det är bara det att om det drabbar någon av våra näringar, så tycker vi kanske inte att det är så bra, men vi förväntar oss nog att andra skall efterleva internationella beslut och regelverk.

 

Med lite perspektiv på frågan kanske man alltså kan ha en lite mera nyanserad bild på det hela.

 

Det finns också möjlighet att med drivgarnsförbudet diskutera fiskodlingarna på Åland. Det är många av oss som innerst inne tycker att de skall bort och om de skall finnas skall det vara helt slutna system eller på land för att stoppa utsläppen. Där är den stora frågan att om man kräver sådana åtgärder som är väldigt kostsamma för dem som driver fiskodlingarna är samhället skyldigt att gå in och kompensera för de besluten. Det är ett analogt fall. Detta har också diskuterats många gånger; det finns de som har den ganska kategoriska inställningen att betala bort dem, att det är miljömässigt så viktigt att vi skulle vara ekonomiskt beredda att med skattemedel betala bort fiskodlingarna och fiskodlarna! Det där är också en fråga som vi kommer att få tampas med i framtiden och då är det här ett ganska bra jämförelsefall hur man ser på det. Men, som sagt, vad gäller själva uträknandet av ersättningarna kommer inte lagtinget att kunna göra så hemskt mycket, åtminstone inte i det här skedet, utan det blir då antagligen i samband med något budgetförslag när vi skall ta ställning till den tilläggskostnad som landskapsregeringens förslag genererar.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Att det här skulle vara fel forum för frågan just nu är nog kvalificerat struntprat. Lagtinget har sin fulla rätt att granska den förda politiken som landskapsregeringen sysslar med och ta upp de här frågeställningarna i de verktyg som bl.a. finns i lagtingsordningen, bl.a. spörsmål. Det är inte ett förvaltningsfel som har begåtts, vi har också hört om sådana fel här i lagtinget tidigare, utan det här är en politisk bedömning som landskapsregeringen har gjort utan någon grund i någon bedömning som förvaltningen har gjort. Tvärtom, har man gått emot förvaltningen. Dessutom har den drabbade gruppen yrkesfiskarna redan uttömt alla sina möjligheter till omprövning, man har begärt omprövning. Så insatt borde vtm Barbro Sundback vara i frågan att hon känner till det, men tydligen inte! Lagtingsledamöterna har alltså sin fulla rätt att debattera detta och det är tvärtom helt på rätt, det är rätt forum i det här skedet att debattera frågan här. Det är en märklig demokratisyn som vtm Barbro Sundback har lagt sig till med efter att ha blivit regeringstrogen.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Jag är helt enig att det här är ett forum där man kan diskutera och debattera frågan. Det sade jag också, men man når inga resultat med det, ingen förändring för fiskarnas del. Man kan få frågan belyst, och det är säkert det som är en av meningarna med spörsmålet. Men om vi har nått något längre i fråga om bedömningarna av nivåerna, om landskapsregeringens beslut är rätt eller fel, det tror jag knappast. Ltl Danne Sundman sade att landskapsregeringen har gjort sitt beslut utan någon som helst grund. Det stämmer inte heller. Den ansvariga ministern har ganska tydligt redogjort för vilka grunder man har använt och vilka resonemang. Om inte ltl Danne Sundman respekterar den grunden för diskussionen blir det ingen diskussion heller i sak utan det blir bara en fråga på ett väldigt populistiskt plan om det är rätt eller fel. Men ingen av oss när vi går ut härifrån i dag vet något mera om det är rätt eller fel. Sedan är det så att om det skulle sakna grund eller om grunden var felaktig eller tillämpningen, då kan bara en domstol avgöra det, det kan inte lagtinget vare sig nu eller i framtiden, men naturligtvis får man diskutera – till den nytta det nu kan ha för fiskarna.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Detta är ett sätt att på något vis bli av med ansvaret i frågan från lagtingets sida och det stöder jag inte. När man pratar politik finns det aldrig rätt och fel, det finns både och, beroende på vem man frågar, utom i en diktatur, då finns det bara rätt, de som har fel försvinner. Men vi har demokrati och då får man ha uppfattning om vilket beslut som var rätt och fel. När det gäller det beslut som landskapsregeringen har tagit finns det olika åsikter, en del tycker att det är rätt och andra tycker att det är fel. Men det är helt klart att om en majoritet i lagtinget skulle tycka att det vore fel och skulle, vilket jag hoppas, godkänna hemställan, då måste landskapsregeringen ta upp ärendet på nytt och ta ett nytt beslut. Enligt lagtingsordningen kommer annars nästa instrument: att man får lämna sina taburetter. Så fungerar det i en parlamentarism och vi skall inte på något vis försöka komma från vårt ansvar här i lagtinget. Det är ungefär som att landskapsregeringen ibland skyller på att, ja, men, lagtinget har sagt så här. I parlamentarismen finns det en majoritet som tar ansvar för den förda politiken. Antingen gör man det eller så gör man det inte.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Om man skall se detta ur de berördas perspektiv, dvs. fiskarna, så tror jag att för dem är det av avgörande betydelse om landskapsregeringens beslut har fattats i rätt eller fel ordning. Det är det som är viktigt för dem: Har de rätt till större ersättningar än det beslut som har tagits? Det är väsentligt, och det kommer inte lagtinget att kunna avgöra. Vi kan ha synpunkter på det, vi kan rösta om det och om man ändrar på landskapsregeringens beslut i det här skedet eller säger att det är felaktigt så menar jag att då har man nog en beslutsgrund som är ganska vacklande. Här har nog inte framförts sådana detaljinformationer att man skulle kunna säga att landskapsregeringens beslut är fel.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag tycker nog att vtm Barbro Sundback drar väldigt konstiga paralleller när hon talar om att drivgarnsförbudet kan vara bra mot rovfiske. När det gäller rovfiske har EU långt, långt tidigare vidtagit åtgärder mot detta genom att förkorta fisketiden, reglera antalet laxar som man får dra upp. Drivgarnsförbudet är endast till för att freda en art av tumlare som inte finns i åländska vatten. Det är helt horribelt att försvara det. De enda som är nöjda med beslutet är några finska organisationer som vill fiska i älvarna, för då får inte vi någon lax alls här. Vårt enda sätt att fiska lax i havet är via drivgarn, så det här betyder att vi kommer inte att kunna köpa Östersjölax här längre på grund av drivgarnsfisket blir förbjudet. Det är en stor miss av EU och det går inte att försvara.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Herr talman!

Vtm Barbro Sundback använder sig av härskartekniken när hon går upp och säger att det här är ett förvaltningsbeslut, det är fel forum att diskutera frågan. Det är precis som ltl Danne Sundman sade, att lagtinget har rätt att ställa de frågor och de spörsmål som vi från oppositionens sida kanske inte annars kommer att kunna uttala vår uppfattning om. Här finns alla möjligheter och jag tror nog också att vissa av socialdemokraterna har svårt att inte kunna stödja klämförslaget. Det här kan i slutändan leda till att landskapsregeringen får ändra sitt politiska beslut och mera gå in på det beslutsfattande som förvaltningen gjorde före landskapsregeringen tog upp detta. Vi har all rätt att diskutera ärendet och föra fram det. För min del har jag åtminstone blivit klokare av det här. Många frågor som man diskuterar om i bygderna tror jag att har fått svar här i dag. Att alltså påstå att det inte skulle vara rätt forum, det köper vi inte!

 

 

 

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Jag menar rätt forum i den bemärkelsen att diskussionen, om vi antar klämmen, inte leder till någon förändring för fiskarna. Det är alltså en realitet. Om de är missnöjda skall de använda sig av den formella juridiska vägen. De kan naturligtvis ha politiska konsekvenser om det visar sig att beslutet inte har tillkommit i rätt ordning. Det är alldeles klart! I det här fallet uppfattar jag att man från oppositionens sida vill föra fiskarnas talan i den här frågan eftersom de är missnöjda, och den diskussionen förmenar jag ingen, tvärtom, jag deltar i den med intresse. Vad det skulle vara för härskarteknik skulle vara intressant att höra av ltl Raija-Liisa Eklöw!

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Herr talman!

Härskarteknik är att man går upp och säger att det här inte skall diskuteras. Om det leder till någon nytta för fiskarna? Antar ett enigt lagting klämmen är det väldigt svårt att förstå att inte landskapsregeringen skulle ompröva sitt beslut.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Nu säger jag för fjärde gången, att jag har inte sagt att det inte får diskuteras. Jag hoppas att det är klart för alla. Jag har inte sagt att det inte får diskuteras, men här kan inte fattas något beslut som gör att fiskarna skulle få sådana ersättningsnivåer som de önskar. I det avseendet är det här fel forum. Och om klämmen antas, så leder det inte heller till att det sker några förändringar. Det är ett försvar eller ett inlägg i debatten där man vill stöda fiskarna och det har alla rätt att göra här.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Fredrik Karlström:

Herr talman!

Jag skall inte bli så långrandig. Jag sade egentligen i mitt anförande vad jag tycker och tänker i den här frågan, men det finns några saker jag måste ta upp igen och belysa på nytt eftersom det uppenbarligen har förståtts hela vägen ut.

 

Jag börjar med ltl Gun Carlsons anförande om att fiskarna borde ta beslutet om drivgarnsförbudet till domstol. Det funkar inte på det sättet. För det första måste fiskarna bli förbjudna av sin nationella myndighet att bedriva fisket, sedan besvära sig mot det och så få ett beslut från den nationella domstolen att här har man gjort fel och sedan gå vidare till EG-domstolen. Det betyder att eventuellt 2008-2009 kanske man skulle kunna göra det. Sedan när de tar upp frågan i domstol är väl kanske om 15 år! Så kan man inte förvänta sig att en näring skall agera om politiker tar horribla beslut. Vad man från näringens sida förväntar sig är att man tar konsekvenserna av de beslut man tar också. Detta med domstolen och drivgarnsförbudet är alltså helt irrelevant.

 

Jag vill också ta upp vtm Barbro Sundbacks frågor. Det är precis vad jag har sagt att detta är en förvaltningsfråga. På alla andra ställen i Norden har man berett frågan i förvaltningen, man har följt de instrument och de verktyg man har enligt det gemensamma fiskeristrukturprogrammet och så har man aldrig tagit upp det här till en politisk bedömningsfråga, förutom på Åland! På Åland har man stoppat in en politisk bedömning, man har sagt, att, nej, vi går inte fram med frågan som fiskeribyrån förespråkar den utan vi sätter våra egna bedömningar hur vi tycker att det skall betalas ut. Det är bara på Åland man pratar om ett marknadsvärde. I alla andra länder runt omkring har man pratat om ett maxvärde, det finns tabeller i förordningen som sätter ett maxvärde hur mycket man får betala ut på en båt, men på Åland har man skött det på ett annorlunda sätt och börjat prata om ett marknadsvärde. Det är det som jag har ifrågasatt också varför man har gått in, till skillnad från alla andra ställen, och satt politiska bedömningar på det; man har egentligen inte motiverat beslutet heller förutom att man har sagt att man har gjort en helhetsbedömning. I slutändan drabbar det de åländska yrkesfiskarna mycket hårdare än de andra fiskarna i våra närregioner och det är jag motsätter mig och tycker att är orättvist och det är det jag tycker att är fel. Det är helt självklart för mig som lagtingspolitiker att om jag anser att landskapsregeringen har kört över förvaltningen och inte handhaft det här ärendet på samma sätt som man har gjort i de andra länderna utan man har drivit någon sorts egen linje, yrkesfiskarna är missnöjda med beslutet och gör en omprövning, man omprövar det inte utan man sätter en fotostatkopia på förra beslutet och så meddelar man det, så det är klart att det här måste tas upp politiskt i lagtinget. Min förhoppning är att om en majoritet av lagtinget entydigt säger att det sätt på vilket landskapsregeringen har behandlat laxfiskarna tycker vi också att är fel, vi vill att de skall behandlas på lika sätt som de andra laxfiskarna i våra närregioner, det är det jag önskar att lagtinget skall säga. Det har man de facto inte gjort nu. Man har behandlat de åländska fiskarna på ett sämre sätt med en annan bedömningsgrund än vad man har gjort på andra ställen och jag håller med om att det har man full rätt att göra, man får bedöma det såsom landskapsregeringen har gjort, men jag säger att det är ett fel politiskt motiv bakom det. Det är inte rättvist mot dem det drabbar med den politiska bedömningen som landskapsregeringen har gjort. De har all full rätt att göra det; skulle man dra det här till domstol, som jag sade i mitt anförande, så skulle de givetvis vinna för det står i förordningen att man får ge uppemot ett maxtak. Alla andra länder har sett att EU är med och finansierar, man behöver inte betala mer än hälften själv, de s.a.s. sunda länderna har sagt att det är bättre att vi tar emot så pass mycket stöd som vi överhuvudtaget får från Europa för att kanalisera ut till dem det berör. På Åland har man inte gått den vägen, utan man har hittat på en egen bedömningsgrund: 75 procent av ett marknadsvärde som jag säger att inte finns. Det finns inget marknadsvärde på fiskebåtarna längre därför att de är förbjudna att användas, till skillnad från förordningen som sätter ett maxvärde.

 

EU är med och finansierar till 50 procent. Det här varit diskussioner om tidigare stöd och eventuella stöd och det är också helt ointressant i det här fallet med tanke på att det är en näring som blir förbjuden att verka, också med beaktande av det horribla drivgarnsbeslutet. Vtm Barbro Sundback sade att det kanske var bra med tanke på rovfisket, men drivgarnsförbudet har inte någonting med rovfiske att göra. Drivgarnsförbudet handlar enbart om att skydda delfiner. Tumlaren är en sorts delfin som inte finns i våra vatten och orsaken till varför den inte finns i våra vatten är att det finns ett naturligt istäcke som går ungefär här, vilket gör att tumlaren håller sig söder om det, den måste andas ovanför vatten och sålunda finns det inte en tumlare uppe i våra vatten. Men man har förbjudit en yrkesgrupp att bedriva sin näring med ett helt felaktigt motiv och nu vill man från Ålands landskapsregerings sida överföra konsekvensen av det beslutet att drabba enbart fiskarna och det är det jag motsätter mig; jag tycker att det är helt fel. Därför anser jag att jag måste ta upp det i ett spörsmål i Ålands lagting och fråga: Är det här verkligen Ålands lagtings åsikt också att man skall behandla yrkesgruppen i fråga på det sättet att man accepterar ett förbud nere i Europa, man överför kostnaderna på yrkesfiskaren och så är det bra med det och så går man vidare och tar nästa ärende? Jag tycker det är fel, jag tycker att lagtinget måste slå näven i bordet och säga att nu har landskapsregeringen gjort en politisk felbedömning, ni måste ompröva beslutet och göra beslutet på ett annat sätt så att de åländska yrkesfiskarna inte drabbas hårdare än de omkringliggande yrkesfiskarna. Det är det jag ville ta upp i mitt anförande.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Herr talman!

När ltl Fredrik Karlström säger att detta är ett förvaltningsärende som skall följa regelverk vill jag säga att det är ju det vi har gjort. Att sedan den enskilda tjänstemannen har sina politiska värderingar och sprider runt, det får han stå för, det tänker inte jag försvara. Men när det gäller sakfrågan om marknadsvärdet vill jag inte sätta det till noll, utan vi har varit så hyggliga så att fiskarna har fått komma in med värderingarna själva. Det är de som har satt marknadsvärdet, så dör har ltl Fredrik Karlström fel.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman!

Återigen håller jag med om att landskapsregeringen får göra på det sätt som man har gjort, det har man all laglig rätt. Det är dock fel att man inte har tittat på hur man har gjort i omkringliggande regioner, hur man har behandlat yrkesfiskarna i omkringliggande regioner, hur behandlar de sina yrkesfiskare kontra behandlingen en av yrkesfiskarna på Åland. Vad för det för konsekvenser? Jo, konsekvensen är att de yrkesfiskarna som råkar ha bedrivit sin verksamhet på Åland får ett sämre utgångsläge att hitta nya sätt och försörja sin familj på. Det är fakta och så enkelt är det. Man har all rätt att göra på det sätt man har gjort och det kommer ingen att juridiskt kunna klandra landskapsregeringen för, men vad vi kan klandra er för är det politiska sättet i det, där man inte ser till de åländska företagens bästa och möjligheten att gynna dem så att de har möjlighet att fortsätta med någon annan verksamhet. Hälften av summan skulle betalas ut om man skulle gå enligt maxbeloppet kommer från Europa. Är det så att man inte tar emot de pengarna går de pengarna Åland förbi, så nettokostnaden för landskapet – det är en ganska svår ekonomisk ekvation att räkna ut – om man följer maxvärdet som finns i förordningen skulle inte göra att det blev stort mycket dyrare för Åland än det förslag som landskapsregeringen har gått ut med.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Herr talman!

Det skulle kosta de åländska skattebetalarna mellan 400.000 och 500.000 euro enligt ltl Fredrik Karlströms förslag. När det gäller att vi skulle ha gjort som på andra ställen, så har vi gjort precis som på andra ställen, också i Finland, man har begärt in anbud och utgående från anbuden har man bedömt: är de höga eller låga och så har vi tagit en viss nivå som vi är beredda att erbjuda fiskarna, och det har de att anta. Det är precis på samma sätt som man har gjort i Finland. Sedan är det en bedömning: vad finns det för pengar i programmet, vad ligger till grund? Inte är det något annorlunda än i Finland. Det är precis på samma grunder. Kan ltl Fredrik Karlström då gå i bevis, lägg papperen på bordet, varsågod!

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman!

Det jag kan säga är att skulle de åländska fiskarna ha bosatt sig i Finland eller Danmark skulle de ha fått ut betydligt mycket mer för sin fiskebåt än vad de får för att de bor på Åland med den åländska landskapsregeringen. Det är alltså min bevisföring.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman!

När det gäller domstolsförfarandet relaterade jag den informationen som vi fick när vi var i Bryssel, dvs. finansutskottet och social- och miljöutskottet och det var flera ledamöter här som var med på den resan, där man just hänvisade till möjligheten att föra ärendet till domstol. Om det sedan är för invecklat och besvärligt känner jag inte till i detalj, men därav kom min information om det. Man var mycket tydlig därvidlag.

 

Jag tänkte också påpeka detta med maxvärde kontra marknadsvärde, att utgångspunkten är ändå en värdering i vilket fall som helst, så jag ser inte riktigt den stora skillnaden som man skulle kunna sluta sig till att man icke har en likabehandling. Jag känner inte att det här är bevisat. Jag uppfattade också att ltl Fredrik Karlström var överens med mig om att förbudet har uppstått på felaktiga grunder – det är vi väl alla överens om.

 

 

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det är fel att resonera på det sättet att en liten yrkesgrupp skall vara tvungen att gå till EG-domstol för att ifrågasätta vissa beslut som Bryssel tar. Det anser jag inte att är deras skyldighet att behöva göra, utan det är vi som politiker som skall efterfölja att spelreglerna följs och att det blir behandlat lika.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Jag tog upp frågan därför att det bevisligen från början stod klart att landskapsregeringen inte kunde besvära sig i ärendet; annars hade det varit självklart att man kunde ha gjort det. Det sades från början att det är enskilda a fiskare som bör göra det. Jag tycker inte att det är helt fel att den som berörs av felaktiga beslut protesterar och det är det man kunde ha utnyttjat, men jag förstår också att det är en hart när omöjlig uppgift för respektive fiskare. Som en ljusning i frågorna kan man ändå se att omröstningarna som har tagits angående det nya fördraget visar att kanske man ändå bör höra på folkets röster lite mera än vad man har gjort förut, men det är naturligtvis försent för det här.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman!

Det är faktiskt så att en fiskare inte kan skicka en omprövan av drivgarnsförbudet ner till Bryssel. Först måste yrkesfiskaren bli förbjuden av sin nationella stat – i det här fallet Ålands landskapsregering – att bedriva detta fiske, som eventuellt blir efter 2008 och sedan skall man s.a.s. bli nekad till det, då kan han gå till EG-domstolen och säga att jag anser att beslutet har drabbat mig oskäligt och så konstaterar man att det är ett beslut som togs i ministerrådet 2004.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Jag tyckte att  ltl Fredrik Karlström hade en riktigt bra argumentation. Det var intressant att lyssna på honom, men i sitt anförande hänvisar han till hur alla andra länder har gjort. Jag undrar faktiskt om ltl Fredrik Karlström har uppgifter om hur man har gjort i alla andra länder eller om det är jämförelsen med hur man gjort i Finland som är grunden

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman!

Vi går under samma strukturprogram som Finland. Sålunda tycker man att man borde bli behandlad ungefär på samma sätt eftersom man är under samma strukturprogram. Det är också så att i Danmark har man gett 100 procent av maxvärdet som man har kunnat ge. Om de övriga länderna har jag tyvärr inte alla fakta. Som jag inledde i anförandet med är det ett väldigt komplext och svårt ärende som har behandlats av förvaltningen på alla andra ställen. Man har börjat med förvaltningen här men sedan har man gått och stoppat in politiska bedömningar i det. Det är helt klart så att skulle de här yrkesfiskarna ha bedrivit sin verksamhet i något annat land runtom i Norden, så skulle de ha fått ett bättre bud på sin båt än vad de får idag på grund av drivgarnsbeslutet att man är tvungen att upphöra med sin verksamhet.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Det var ett bra förtydligande att det som avses är i första hand Finland och eventuellt Danmark, och övriga länder vet tydligen inte ltl Fredrik Karlström så mycket om och ingen annan heller här i salen. Hans slutsats är den absoluta uppfattningen att det skulle ha varit bättre om fiskarna hade anhållit hos finska eller danska regeringen, så det är det då som återstår att se att är det faktiskt på det viset.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Herr talman!

Diskussionen här försöker av majoriteten föras in på att det är en rent juridisk fråga. Jag vill ta fasta på det som ltl Fredrik Karlström på ett föredömligt sätt förde fram i sina bägge anföranden, att så är det inte eftersom regelverket just i den här specifika frågan ger en möjlighet att ge ett skrotningsstöd till ett visst tak. Då blir allt politik som är mellan noll i stöd och upp till det här taket. Därför är det självklart så att det finns en politisk dimension här och det är den vi vill diskutera. Försöket här att föra in den på juridiken är ett felaktigt resonemang, så jag vill för vår del understöda det resonemang som ltl Fredrik Karlström för fram.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman!

Jag tackar för det understödet. Det är faktiskt som jag sade i mitt huvudanförande att det är väldigt få länder som inte försöker driva sin närings bästa, och det är det som maxtaket grundar sig på. EU har insett att många av länderna runtom givetvis skulle ha försökt ge ännu mera till yrkesfiskarna än vad maxtaket är eftersom EU är med och finansierar halva beloppet och därför finns maxbeloppet. Det är endast Åland som har gett mindre till sina fiskare än vad de andra har gjort och det är det som ifrågasätts här i debatten. Landskapsregeringen har som sagt all rätt juridiskt att anse att man kan behandla de åländska yrkesfiskarna på det här viset. Jag anser att lagtinget borde ta ett större ansvar och behandla dem på liknande sätt som i bl. a. Finland och Danmark.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

Ltl Anders Englund, replik:

Herr talman!

Det är precis som ltl Fredrik Karlström konstaterade tidigare, att det här är inte fråga om att anklaga landskapsregeringen för att ha gjort något formellt fel utan här är det fråga om att kunna bli behandlad som om man vore en fiskare i de omkringliggande regionerna. Det är det här vi kan göra någonting åt i lagtinget. Det är det vi kan ta ställning till: att kunna utnyttja EU:s möjligheter fullt ut.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Herr talman!

Jag tycker naturligtvis att förbudet mot drivgarnsfiske är fel och orättvist mot de åländska fiskarna, vilket vi alla är rörande eniga om här i salen. Men nu diskuterar vi spörsmålets fråga, dvs. ersättningen till fiskarna för båtarna. Då kan vi konstatera att ltl Fredrik Karlström tycker att man inte har gjort något formellt fel utan man har följt regelverket, och det är bra. Sedan är det fråga om detta med marknadsvärdet, där ltl Fredrik Karlström har sagt att det är noll. Det är det inte därför att landskapsregeringen har låtit fiskarnas mäklare komma med ett värde; i Finland har man gjort på ett annat sätt, där man har haft ett anbudsförfarande. Ltl Fredrik Karlström säger att skulle inte fiskarna ha bott på Åland utan på något annat ställe skulle de ha fått ut mycket mer. Jag skulle vilja veta hur mycket mer, ltl Fredrik Karlström? Vi måste få siffror.

 

 

 

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman!

Det är faktiskt på det sättet att drivgarnsförbudet har gjort att vi har hamnat i nuvarande situation. Detta har i sin tur gjort att man i olika länder har gjort på olika sätt för att försöka minska skadorna som det har inneburit. Som jag sade i mitt anförande, om ltl Torbjörn Eliasson skulle ha lyssnat, så har man på Åland gjort ett anbudsförfarande. Fiskarna lämnade in vad de ansåg att deras upphörande av verksamheten skulle kosta. Det överskred det maxtak som fanns i strukturfonderna, det sade jag i mitt huvudanförande. Då insåg fiskarna, att landskapsregeringen kommer inte att kunna betala ut mera än vad strukturfonderna tillåter, på samma sätt som man har gjort i alla andra länder. Sålunda justerade man sina anbudsförfaranden för att s.a.s. möjliggöra och underlätta också för landskapsregeringen att göra som man har gjort i andra länder: man gick ner från det bud som man först hade räknat ut att man skulle behöva för att avsluta sin verksamhet. Marknadsvärdet på en båt som man inte får driva verksamhet med är noll och tyvärr kommer det att bli så att dras beslutet igenom så kommer yrkesfiskarna inte att kunna acceptera det bud som landskapsregeringen ger, enligt vad jag erfarit när jag pratat med många av dem, för det blir i slutändan så att de får betala för det. De kommer att bli tvungna att hitta något annat konstigt sätt att få någonting ur den här båten. Det kan inte vara så att man tar det här politiska beslutet som togs nere i Bryssel och då lyfter över hela ansvaret på laxfiskekåren och undgår att behöva ge någon sorts ersättning för det horribla beslutet. Det är det som är så otroligt fel och därför anser jag att man behöver göra om det.

 

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Herr talman!

Jo, ltl Fredrik Karlström, jag har lyssnat väldigt noga på hela debatten. Vi kan konstatera att fiskarna kunde ha fått mera enligt regelverket här på Åland, ja. Nu har landskapsregeringen tagit ett beslut som vi stöder, men det som ltl Fredrik Karlström skjuter in sig på är att de skulle ha fått mycket mer om de skulle ha bott någon annanstans. Eftersom man har olika principer när man har gjort bedömningarna, så skulle jag vilja ha exempel på det i siffror och belopp: hur mycket mera skulle man ha fått om man hade bott i Danmark, hur mycket mera får man om man fiskar i Finland, Sverige osv. Detta har vi inte fått belyst.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman!

Vi kan ta hela förvaltningsprocessen i lagtinget också och jämföra olika fiskebåtar mot andra fiskebåtar, motorstorlekar och det ena och det andra. Det är ganska irrelevant tycker jag. Som det är nu, enligt uppgifter från vicelantrådet Jörgen Strand, så handlar det om ungefär 580.000 euro. Fiskarna hade från början begärt ungefär 2 miljoner euro. Man har väl dragit ner det när man insåg att maxtaket enligt det som går att ge och som de andra länderna har följt, 100 procent av maxtaket, medan man på Åland har satt 75 procent av ett marknadsvärde när de andra har fått 100 procent av maxersättningen. Maxersättningen var drygt 1 miljon euro och av dessa betalar EU 50 procent, 500.000 euro, så nettokostnaden är som sagt inte så mycket större för Åland om man gör som de har gjort i de andra länderna, alltså enligt maxtaket. Jag tycker att det är ett dåligt förfarande också samhällsekonomiskt för Åland att tacka nej till de pengarna och göra att vår nettobetalning till EU bara blir större, vilket det här de facto innebär.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Barbro Sundback:

Fru talman!

Jag tycker att diskussionen har utmynnat i en väsentlig fråga som vi kanske inte entydigt kan svara på, men det är huruvida de åländska fiskarna har blivit sämre behandlade än sina kolleger och, har det sagts, i omkringliggande regioner och så har det nämnts i Finland. I klämmen talas det om nordiska kolleger. Klämmen är väldigt svårtydbar, för vem skall man då jämföra med. Skall man jämföra åländska fiskare med fiskarna i Finland, i Sverige, i Danmark eller skall man ta ett genomsnitt? Det blir ett ganska omfattande byråkratiskt arbete att reda ut hur man skall tillämpa det. Vad är likabehandling som ”sina nordiska kolleger”? Är det någon slags medeltal av hur de övriga nordiska länderna har tillämpat sina strukturprogram gentemot de fiskare som har ersättningsrätt i respektive nordiskt land? Eftersom vi har tagit ett strukturprogram som är i stort sett detsamma som i riket kan man bara utgå från det. I så fall frångår lagtinget ett tidigare beslut och grunden för hur man skall verkställa beslutet för att ge ersättning till fiskarna.

 

De övriga länderna har sina strukturprogram och vi kan väl inte börja utgå från hur de har tillämpat sina strukturprogram och på något vis komma fram till något slags allnordisk tillämpning. Klämmen kommer att kosta skattebetalarna mycket om den skall gå igenom och tillämpas av landskapsförvaltningen. Det blir bra många utredningar och tjänstemän som skall sitta och reda ut hur man har tillämpat respektive strukturprogram i de olika nordiska länderna och sedan dessutom försöka komma fram till en nordisk norm som landskapsregeringen skall jämföra sitt beslut med och därefter, vad jag förstår, korrigera det i enlighet med hela beslutsgrunden.

 

Jag tycker alltså att om det skulle ha varit någon mening med det här borde man ha sagt att man blir likabehandlad i första hand som sina finländska kolleger eftersom det i stort sett är samma strukturprogram; annars blir jämförelsen väldigt svår att göra.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman!

Det är just därför som jag har ansett att ärendet skulle skötas av fiskeribyrån och förvaltningen, där de kan s.a.s. titta på den komplexa situationen och se att fiskeutövarna på Åland blir behandlade på samma sätt som i Finland, Danmark och Sverige och att det blir en rättvis bedömning på det. Den bedömningen gjordes, den fanns på fiskeribyrån här och förvaltningen, men då gick man från politiskt håll från landskapsregeringen och helt enkelt stoppade in andra subjektiva bedömningar på vad man ansåg vara rättvist, och jag anser att det är fel sätt att göra. Den här debatten hade inte funnits i något annat parlament någonstans, för det här är en fråga som sköts enligt gemensamma fiskeristrukturprogrammen och som gör det s.a.s. så rättvist som det bara kan göras. Jag vill också poängtera att det nuvarande 75 procent av marknadsersättningen motsvarar ungefär en tredjedel av det maxbeloppet om man skulle ha följt de andra ländernas exempel.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Vad som har gjorts på fiskeribyrån är s.a.s. en del av beredningen och svårt för oss i lagtinget att börja granska. Det hör inte till vårt kompetensområde, men i klämmen står det ”lika behandlade som sina nordiska kolleger”. Det förutsätter ju att grunderna är helt lika i de olika strukturprogrammen och det är de inte, så det här går inte att genomföra. Att sedan i något slags beredningsskede hänvisa till vad man har gjort i Danmark, Finland och Sverige, det är rätt vanligt, men det står uttryckligen att man skall få lika behandling som sina nordiska kolleger och det går nog inte, som jag ser det, att förverkliga. I så fall måste lagtinget i efterskott ändra sitt beslut eftersom vi har fastställt ett strukturprogram och det är det utgående från det beslutet som det här ärendet skall verkställas.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det är lite tråkigt med den vändning som debatten tar. Jag försökte lyfta upp frågan där jag vill jämställa de åländska yrkesfiskarna så att de skall få verka på samma och liknande grunder som alla de andra yrkesfiskarna runt om. Jag anser att det här ärendet har skötts fel. Jag anser att de åländska yrkesfiskarna borde ha behandlats på ett bättre sätt än vad som har gjorts. Det är kontentan. Är det det som lagtinget vill så kan lagtinget förmedla den informationen vidare till landskapsregeringen att de gör om det här beslutet, för beslutet är inte rättvist jämfört med de andra laxfiskarna. Hur sedan orden vrids och vänds av vtm Barbro Sundback har ingenting att göra med andemeningen i debatten, och det tror jag att vtm Sundback kan hålla med om, att vi har försökt hålla en debatt som sakligt skall försöka förklara och lyfta fram att vi vill behandla de åländska yrkesfiskarna på liknande sätt som man har gjort runt omkring. Det är det som de önskar, det är det jag anser att är rättvist eftersom beslutet är taget ovanför allas våra huvuden nere i Bryssel på ministerrådsmöte; samtidigt som man har sagt att man vill hjälpa de personer det berör och då tycker jag att vi skall hjälpa de berörda personerna på lika sätt överallt. Det är slutkontentan i hela debatten.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Jag har en viss förståelse för hur ltl Fredrik Karlström driver frågan, men han har för grova argument och de håller inte eftersom vårt system i det här fallet bygger på det strukturprogram som lagtinget har antagit. Det är utgående från det som ersättningarna fastställs och verkställs och det kan man naturligtvis ha åsikter om, om det är gjort på rätt sätt osv. Man kan också jämföra med andra strukturprogram i omkringliggande regioner och hur man där har tillämpat dem i liknande situationer. Men vi kan inte i lagtinget säga att de åländska fiskarna skall bli lika behandlade som sina nordiska kolleger eftersom grunden för de olika besluten i de nordiska länderna bygger på nationella strukturprogram, och de är inte identiska i de olika länderna eller på Åland. Det är därför vi har olika strukturprogram och möjlighet att anpassa dem enligt våra förhållanden. Det här är inte som jordbrukspolitiken att den är direkt fastslagen i Bryssel utan det finns ett visst nationellt utrymme för att implementera särskilda program, så det här går inte att genomföra som jag ser utgående från de beslut som lagtinget tidigare har fattat.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Debatten har svävat iväg ganska mycket. Jag vet inte om jag i ett replikskifte lyckas få den på rätt, men när det står i klämmen att det blir lika behandlade som sina nordiska kolleger, att landskapsregeringen tillämpar strukturprogrammet för fiskeripolitiken fullt ut, så är det inget märkligt med det. Jag stöder den klämmen fullt ut. Vtm Barbro Sundback säger att lagtinget har antagit strukturprogrammet - det har vi överhuvudtaget inte behandlat här i lagtinget utan det är regeringen som slår fast strukturprogrammen och sedan beviljar vi medel i budgeten så att de kan vidta de åtgärder de vill. Det har överhuvudtaget inte varit på lagtingets bord. Strukturprogrammet är identiskt när det gäller åtgärden för strukturstöd för anpassning av fiskekapaciteten i Danmark, i Finland osv. Det behöver inte krånglas till och tillsättas en massa tjänstemän och utredningar och jämföra alla programmen, utan möjligheten finns i det åländska strukturprogrammet. Problemet som vi har tagit fasta på spörsmålet är att man inte tillämpar stödformen fullt ut på samma sätt som man gör i omkringliggande regioner. Vi behöver inte krångla till det här mera än vad det är.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Det stämmer som ltl Anders Eriksson säger att lagtinget inte uttryckligen har diskuterat strukturprogrammet, men via budgeten har vi s.a.s. givit vårt samtycke till programmen. I vissa fall antar jag också att de har diskuterats i näringsutskottet, i alla fall borde de ha gjort det i samband med att landskapsregeringen har givit sitt medgivande i tiden till programmen. Formellt är det beslut som är fattade i lagtinget och det ger också dokumenten en viss status som är betydelsefull för medborgarna när de skall hävda sin rätt. Det är också så att skrivningen ”likabehandling som sina nordiska kolleger” är illa vald om man har ambitionen som här har sagts. Vi har just tagit en lag om likabehandling, där begreppet uttryckligen kräver att medborgarna skall vara lika inför lagen. Då är det så att programmen skiljer sig; det är fråga om olika regelverk och då kan man inte fullfölja begreppet likabehandling. Det enda man kan säga är att om landskapsregeringen inte enligt de som berörs av beslutet, dvs. fiskarna, fullt ut har använt sig av alla möjligheter är det via besvärsvägen som man sist och slutligen kan få kompensation. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Vtm Barbro Sundback sade tidigare att strukturprogrammen har antagits av lagtinget och jag tycker att det är bra att hon börjar komma lite på rätt – de handlingarna har aldrig behandlats i lagtinget! Sedan är det så, som sades tidigare, att i budgeten beviljar lagtinget medel; annars kan inte regeringen göra någonting med sina stödprogram. Det har tidigare också från vtm Barbro Sundbacks sida efterlysts konkreta exempel på vad man får om man skrotar en båt i Finland och vad får man här på Åland. Nu hoppas jag att vtm Barbro Sundback kan vara så just och respektera det så att jag inte behöver säga både båtnamn och båtens ägare utan tar ett exempel som jag har gått igenom och konstaterat att 20.000 euro får man här på Åland, medan man har fått 100.000 euro på finsk sida. Jag har också kollat upp med fiskeribyrån: Är skillnaden så stor? Ja, det är den, säger man från fiskeribyråns sida. Då måste man ställa sig frågan: Om vi inte utnyttjar dessa EU-medel, vad händer med de pengarna? Jo, de rullar tillbakat till Bryssel! Det handlar nu om nio personer som jag tycker att landskapsregeringen behandlar omoraliskt. Hade det varit 500 personer hade det säkert varit kö från regeringens sida för att hjälpa till, men nu är det så få röster att hämta bland de arma fiskarna så därför kan man agera på det sätt man gör och det tycker jag än en gång att är omoraliskt.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Att vi här på basen av ltl Anders Erikssons något enskilt fall där han gör jämförelser med olika summor skulle säga att landskapsregeringens beslut är helt felaktigt och det måste korrigeras, så det är lite väl optimistiskt om man tror att beslutsfattandet går så enkelt till i landskapsregeringen när det gäller enskilda människors ekonomiska rättigheter. Det ligger väl i sakens natur att man förenklar när man vill argumentera för rättvisefrågor, men, som sagt, lagtingets beslut i den här frågan, om klämmen skulle gå igenom är inte till någon hjälp för fiskarna, om landskapsregeringen skall tillämpa den.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

TALMANNEN: Under överläggningen i ärendet har ltl Fredrik Karlström, understödd av ltl Gun-Mari Lindholm, föreslagit att lagtinget godkänner en hemställan till landskapsregeringen av följande lydelse:

 

”Lagtinget hemställer om att landskapsregeringen ändrar sin negativa inställning till de åländska laxfiskarna som blivit drabbade av förbudet mot användandet av drivgarn så att de blir lika behandlade som sina nordiska kolleger och att landskapsregeringen tillämpar strukturprogrammet för fiskeripolitiken fullt ut.”

 

Enligt 38 § 5 mom. arbetsordningen skall ärendet bordläggas till en avgörande behandling vid plenum tidigast följande dag. Talmannen föreslår att förslaget till hemställan bordläggs till plenum den 3.6. Godkänt.

 

Lagtinget ajournerar sig nu för lunchpaus och återupptar behandlingen på föredragningslistan kl. 13.00. (Kl. 12.16).

 

                                                                  -----------------------

Kl. 13.00. Plenum fortsätter.

 

Föredras för remiss ärende nr 1:

 

Landskapsregeringens redogörelse enligt 32 § lagtingsordningen för tiden 1 november 2003-31 oktober 2004. (RS 1/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till självstyrelsepolitiska nämnden. Godkänt. Diskussion.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Enligt den numera rådande ordningen skall redogörelsen enligt 32 § lagtingsordningen för tiden 1 november 2003-31 oktober 2004 remitteras före den går till självstyrelsepolitiska nämnden för behandling och detta är en nyordning jämfört med tidigare.

 

Det kan ju kännas som att tiden 1 november-31 oktober 2004 känns ganska avlägset rent tidsmässigt och den här gången kanske det känns speciellt med tanke på de stora saker som händer ute i Europa att det här börjar lite mera vara historia. Ändå tycker jag att det här dokumentet är bra av flera olika orsaker. En orsak är att det ger ändå en ganska bra beskrivning över hur många ärenden som är aktuella, framför allt på axeln mellan Åland och Helsingfors, landskapsregeringen och statsmakten. Jag tycker också att det ger en bild över hur länge vissa ärenden kan ta när de igångsätts tills de blir avslutade. I den här berättelsen finns det både ärenden som har haft den här långa historien och nu har blivit avslutade och det finns ärenden som är mitt inne i den här processen och det finns ärenden som s.a.s. är just igångsatta.

 

Fru talman!

Det som redogörelsen skall handla om är naturligtvis de konstitutionella frågorna. Kanske den viktigaste frågeställningen för oss att hela tiden bevaka i de här sammanhangen är språket och Ålands status som enspråkigt svenskt landskap i Finland. Den vitbok som lagtinget har hemställt om är under arbete i en parlamentarisk arbetsgrupp och jag vill säga att det finns ett stort engagemang i den arbetsgruppen och vi skall hoppeligen under den här månaden kunna avge en mellanrapport för att sedan i slutet av 2005 avge ett slutgiltigt betänkande från arbetsgruppen. Men det visar sig att när man tar sig an detta arbete är det egentligen avgränsningen som är den svåra problematiken för det finns nästan oändligt med saker som man kan ta tag i och börja analysera, studera och se hur man kunde och borde göra för att det skulle fungera bättre. Det visar också samtidigt på hur viktigt det är att vi hela tiden har de här frågeställningarna uppe på bordet för att vara vaksamma och se till att vi bibehåller vår status som enspråkigt svenskt landskap.

 

Det som speciellt har diskuterats under det här året med statsmakten har varit språket i samband med behandlingen av EU-ärenden.  I samband med arbetet i självstyrelselagsrevisionskommittén har man från rikssidan tillsammans med oss specialanalyserat situationen som vi har och också kommit fram till vissa förslag till förbättringar när det gäller EU-arbetet, såtillvida att det skall möjliggöra i större utsträckning för våra tjänstemän att kunna delta i arbetet i de 32 olika beredningssektionerna som finns. Det görs ansträngningar att på ett pragmatiskt sätt försöka hitta lösningar så att det skall fungera så bra som möjligt. Fortsättningsvis kan man ändå inte säga att Åland och åländska politiker och framför allt tjänstemän kan delta på helt lika villkor när det gäller EU-arbetet, men vi fortsätter våra ansträngningar på det området. Nu handlar det om att göra översättningar där Åland har önskemål om det och att man skall försöka tillmötesgå det så långt som möjligt. Det handlar om att kunna identifiera de handlingar som är av intresse för Åland i ett så tidigt skede som möjligt och det handlar om att se till att få alla dagordningar för mötena på svenska så att man åtminstone vet vilka ärenden som finns där. Sedan är det i praktiken upp till den som är ordförande för de olika beredningssektionerna att bestämma hur de olika ärendena behandlas och när det är ärenden som har åländsk anknytning och som de åländska representanterna begär, så skall de kunna behandlas på svenska. Det sker alltså en viss rörelse i en bättre riktning, men fortsättningsvis återstår mycket arbete. Det finns ingen enkel lösning på EU-problematiken och språket i samband med EU-arbetet utan vi måste fortsätta att från åländsk sida hålla på den principiella inställningen, men samtidigt måste vi också vara medvetna om att vi måste kanske i vissa sammanhang vara pragmatiska för att få det att fungera överhuvudtaget.

 

Det finns anledning för oss att i ett senare ärende som finns på dagordningen återkomma till Åland och Europeiska unionen och diskutera de sakerna.

 

Förutom språket, fru talman, skulle jag vilja nämna några ord innan det här ärendet debatteras vidare och går till självstyrelsepolitiska nämnden om den mycket omtalade Nordic Peace-händelsen, som inträffade under år 2003, som väckte mycket uppmärksamhet här på Åland och där vi protesterade mycket starkt emot de, som vi ansåg, kränkningar av demilitariseringen. Det visade sig i det fallet att våra reaktioner och vårt arbete ledde till att vi har fått förbättrade rutiner och tydligare regelverk när det gäller hur den demilitariserade zonen skall respekteras. Det som återstår med det arbetet är nu de s.k. ytterligare direktiven och det arbetet skall genomföras på tjänstemannanivå.  Till saken hör att försvarsministern från Finland är på väg till Åland i mitten av juni på ett besök och då kommer vi att ytterligare ta upp de här sakerna och understryka vikten av att vi har ömsesidig respekt för gällande internationella avtal och att vi också då skall kunna ha fungerande system så att vi skall undvika onödiga incidenter i fortsättningen, såsom t.ex. flygincidenten som var här för några veckor sedan över Mariehamn och sjukhusområdet. Men det här är en sak som vi ständigt försöker bevaka och det gör vi också i gott samarbete med statens högsta tjänsteman på Åland, nämligen landshövdingen.

 

Ett annat ärende, fru talman, som väldigt tydligt visar på hur viktigt det är att vi hela tiden är vaksamma och själva aktivt lyfter fram Ålands demilitariserade och neutraliserade status är behandlingen av regeringens säkerhetspolitiska redogörelse till riksdagen. Trots idoga ansträngningar under tjänstemannabehandlingen och också efter politiska påstötar lyckades vi ändå inte få in skrivningar om Ålands status i regeringens redogörelse till riksdagen utan det var först efter uppvaktning av försvarsministern från min, riksdagsmannens och landshövdingens sida som vi lyckades få förståelse för våra synpunkter och sedermera också efter hörande i riksdagens utskott fick vi de, som vi ansåg, självklara skrivningarna i den säkerhetspolitiska redogörelsen. Jag tycker att det här är ett skolexempel på hur vi kanske ser lite olika på sakerna från åländsk och från rikssidan. Från rikssidan tycker man att när det inte sker någon förändring vill man inte lyfta fram Åland och vår speciella status utan man tycker att det är bäst om man låter det vara som det är, medan vi från åländsk sida tycker att det alltid i alla sammanhang är viktigt att lyfta fram Åland och Ålands speciella status i de här sammanhangen. Jag tycker att vi har fått goda argument för att man bör göra det mycket tydligare också på rikssidan med tanke på att de s.k. incidenterna som vi har, om vi tar Nordic Peace och den senaste med överflygning över Åland, så alltid när man frågar: Hur kunde det här hända? Jo, det är därför att man har haft för lite kunskap och för lite information om vad det är som gäller. Det är verkligen viktigt att vi orkar stå på oss men också att man mer från statsmaktens sida inser att det är klokare politik att lyfta fram Åland och Ålands speciella ställning både nationellt och internationellt samt visa stolthet över det i stället för att försöka gömma undan det.

 

Fru talman!

När det gäller beskattningen finns det orsak att återkomma till den frågan i morgondagens debatt, men det är ändå skäl att säga att det finns en pågående utredning mellan landskapsregeringen och det åländska näringslivet som har till syfte att undersöka vilka skatteåtgärder som det åländska näringslivet är i behov av för att utvecklas bättre. Här skall det bli en första mellanrapport i månadsskiftet oktober – november och en slutrapport under det här året. Detta kommer att vara ett viktigt material i våra diskussioner med statsmakten.

 

Viktigt att konstatera är att under det här året blev äntligen den s.k. ekonomiska utredningen mellan landskapet, statsmakten och hur penningflödena har fungerat färdigställd. Den har också legat till grund och kommer att ligga till grund för de fortsatta diskussionerna med statsmakten. Men jag tänker, fru talman, inte närmare gå in på de frågeställningarna eftersom det finns orsak att grundligare göra det i samband med den debatt som vi kommer att föra här under morgondagen.

 

När det gäller behörighetsfrågor inom jordbruket är det också ett arbete som kommer att slutföras enligt planerna under sommaren; efter en vecka kommer det förhoppningsvis att vara ett slutmöte här i Mariehamn där man kommer att försöka klargöra behörighetsfördelningen mellan statsmakten och självstyrelsen när det gäller jordbruksfrågorna. Det är inget lätt arbete därför att det finns ganska många s.k. gråzoner och nu gäller det för oss att försöka hitta en sådan fördelning som gör att vi kan föra också en för Åland aktiv jordbrukspolitik så att vi kan försöka skapa förutsättningar för ett levande och livskraftigt jordbruk i det åländska samhället.

 

Fru talman!

Den sista punkten, nummer 15, i betänkandet handlar om den ekonomiska zonen och det har varit en verklig långkörare som det har varit hopp och förtvivlan om under resans gång. Det handlar alltså om att Finland utvidgar sitt territorialvatten och skapar en ekonomisk zon. Vi hävdar i det sammanhanget från åländsk sida, både i den arbetsgrupp som företräder och sedan vidare i det politiska arbetet, att man borde använda sig av samma princip som man gjorde när territorialvattengränsen flyttades ut, nämligen att också den åländska gränsen skulle flyttas och därmed de åländska rättigheterna skulle flyttas ut i den ekonomiska zonen. Vi har haft en konsekvent linje i den arbetsgrupp som gjorde det här arbetet, det var nuvarande landshövdingen, dåvarande kanslichefen Peter Lindbäck, som drev den linjen. Jag har som lantråd haft samråd med dåvarande statsministern Paavo Lipponen, då vi trodde att vi hade fått en förändring till stånd, men det enda vi lyckades med var att på något vis stoppa upp ärendet. Sedan har jag också haft ett flertal möten med utrikesministern för att försöka övertyga om att man skulle använda sig av samma princip. Men trots alla dessa ansträngningar från min sida, från andra politiker, riksdagsmannen och landshövdingen osv., har slutresultatet blivit det att Finland har skapat en ekonomisk zon och man har inte flyttat ut de åländska rättigheterna på samma sätt som i samband med territorialvattnet. Det enda resultatet av vårt arbete blev att det finns skrivningar om att man kan återkomma om det visar sig nödvändigt att vi skulle ha behov av att ha vissa förvaltningsrätter inom den ekonomiska zonen. Det finns ett litet halmstrå där, men det står inte i proportion till de målsättningar och ansträngningar som vi hade i början av vårt arbete.

 

Fru talman!

Det var några av de saker som finns upptagna i berättelsen. I vissa saker har det gått ganska bra för oss när det gäller självstyrelsepolitiska frågorna, medan vissa saker har varit lite tyngre och framför allt den sista frågan om den ekonomiska zonen upplever jag själv som lite jobbig därför att skulle man ha velat visa lite godare vilja från rikets sida hade man mycket väl kunnat använda sig av samma princip som man använder vid territorialvattenutvidgningen, men nu blev det icke så.

 

Jag svarar gärna på frågor, fru talman, här i salen så gott jag kan och naturligtvis i självstyrelsepolitiska nämnden under behandlingen som blir där.

 

 

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Jag tänker börja där lantrådet slutade om den ekonomiska zonen. I början av min lagtingsperiod hade jag en fråga om vad den ekonomiska zonen egentligen innebar för Åland. Jag fick egentligen inget svar utan då fick jag i princip svaret att förhandlingarna pågår, de förhandlingar som lantrådet nu redogjorde för. Jag befarade om vi skulle få våra rättigheter beviljade i samma förhållande som Finland får, och det har vi fått svar på nu att det har vi inte fått. Frågan man ställer sig är: Kan Finland som statsmakt utan att höra Ålands lagting skifta ut en ekonomisk zon? Jag vet inte vad det sist och slutligen innebär, men i framtiden kan det ha en viss betydelse.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Formellt sett har Finland sin fulla rätt att göra precis som man har begått i det här fallet därför att det som skiljer territorialvattengränsens utvidgning från den ekonomiska zonen är det att när det gäller territorialvattengränsens utflyttande finns det klart stadgat i självstyrelselagen exakt hur det skall gå till och vi har våra rättigheter skyddade på det sättet. När det gäller den ekonomiska zonen stadgar självstyrelselagen enbart att det skall vara samråd i ärendet. Vi har velat tolka det på det sättet att samråd bör leda till att man är överens att så här gör vi tillsammans och hittar en bra lösning. Så tolkar man det däremot inte på den andra förhandlingssidan och det är sist och slutligen regeringen och sista ordet har Finlands riksdagen i detta ärende och där har nu klubban fallit på det här sättet. Så gick det med det. Jag vill ändå tillägga att jag använde själv bara ordet rättigheter, precis som ltl Brage Eklund. Man måste väl i sanningens namn säga också att det handlar både om rättigheter och skyldigheter i det här sammanhanget. En av orsakerna till att det har funnits ett starkt intresse från statsmakten att få den ekonomiska zonen till stånd har miljömässiga orsaker och har kanske mest att göra med Finska Viken.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Fredrik Lindqvist:

Fru talman!

Lagtinget har i dag att ta ställning till något som vi kan kalla verksamhetsberättelse från den förra regeringen med liberaler, obundna, Frisinnad Samverkan och centern. Jag tänkte redogöra lite kort för några av den frisinnade gruppens reflektioner på denna redogörelse.

 

Fru talman!

Jag börjar med vitboken, svenska språket. Där konstateras att arbetet fortgår. Jag vill från FS:s gruppen understryka vikten av att arbetet färdigställs så snart det är möjligt. Det stod våren 2005 och den våren tog slut i förrgår, men det är också bättre att arbetet görs ordentligt än att det hastas fram.

 

När det gäller den nya farleden till Västerhamn, som man också nämner vill jag säga att jag förstår säkerhetstänkandet med en parallell farled, men jag vill också samtidigt understryka miljöaspekten. Det skrivs i redogörelsen att en alternativ farled förbättrar säkerheten och riskerna för möjliga miljöolyckor minimeras. Med miljöolyckor gissar jag att det avses oljeutsläpp eller liknande som kan uppstå i samband med en kollision. Det är inte enbart så att en ny farled är positiv för miljön. Vi vet alla som rör oss i skärgården kring inloppet till Västerhamn att fartygstrafiken har en betydande effekt på stränderna.

 

Jag vill också lyfta upp problemet att vi saknar behörighet när det gäller de djupa farlederna och har därmed inte instrumentet att kontrollera dem när det gäller exempelvis farledsavgifter osv.

 

När det gäller eltarifferna konstateras att arbetet med att försöka minimera överföringsavgiften från Sverige fortsätter. Det har inte varit så framgångsrikt under verksamhetsperioden, men efter det har den nya energiministern Britt Lundberg gjort framsteg med svenska ministern Salin och det vill jag lyfta på hatten för och berömma henne för. Jag hoppas att vi småningom närmar oss en bra lösning där.

Fru talman!

Det intressanta med överföringsavgiften från Sverige är faktiskt det att en utbyggnad av den egna åländska elproduktionen, exempelvis genom vindkraft, hjälper oss på vägen att nå ett resultat med Sverige. Det är så att i dag debiteras tariffen till följd av att vi betraktas som någon form av industrikund till den svenska elmarknaden i och med att elen går i en riktning. Med en utbyggnad av vindkraften kommer vi att komma till en situation där vi också kommer att börja exportera el från Åland, dvs. dubbelriktningen av kabeln blir i användning. När projekt Båtskär är förverkligat kommer Åland att vara i en sådan situation att vi stundtals kommer att exportera el, att vi kommer att vara helt försörjda med el men också exportera el. Detta gör att Åland blir som ett eget elland i detta avseende, vilket inte bara är en morot utan hel säck med morötter till energiminister Lundberg i de fortsatta förhandlingarna med svenska regeringen: Åland är snart inte längre en industrikund utan vi är på väg att bli som ett elland, dvs. elen går i båda riktningar i ledningen.

 

Fru talman!

Jag vill kort beröra frågan om Nordic Peace 2003. Jag tycker att det är beklagligt att läsa det som står under den punkten, att det är ”landskapsmyndigheterna åsikt är att konventionen bör tolkas strikt”. Så står det: ”Vidare att Ålandskonventionen är ett internationellt fördrag som inte tolkas av Finland och att signatärmakterna därför skulle underrättas av resultatet av de pågående diskussionerna om tillämpningen av konventionen.” Jag fortsätter längre ner: ”Slutligen anmodades utrikesministeriet att inte fatta beslut i frågan förrän fortsatta diskussioner på politisk nivå förts mellan rikets och landskapets företrädare.” Tyvärr står det sedan att statsrådet valde dock att behandla ärendet och fastslog vissa tolkningar av Ålandskonventionen vad gäller genomfart i åländska vatten och överflygningar i luftterritoriet över Ålandszonen. Ett exempel på den respekt som visas för vår status fick vi för en månad sedan då ett jaktplan höll på att landa på Torggatan. Jag satt själv och åt lunch på en restaurang på Torggatan och det var ett våldsamt ljud. Jag är tyvärr rätt övertygad om att det här var ingen felnavigering. Jag har så pass stor respekt för den finska försvarsmakten att jag inte tror att man släpper ut piloter i luften som vinglar till så att man råkar nästan landa på Torggatan i misstag – tyvärr var det nog en direkt order från högre ort.

 

Jag skulle vilja från FS-gruppen föra fram en sådan tanke att är det kanske inte så att signatärmakterna borde underrättas när sådant här händer direkt från Åland på något enkelt sätt bara att nu har det här hänt och vi vill att ni skall känna till det. Det sägs ofta att diskussionen om Ålands status och överflygningar, kränkningar av vår fredade zon är löjlig och diskussionen är onödig, men då tycker jag att i konsekvensens namn borde man också ställa sig frågan: Skall vi ha kvar demilitariseringen eller skall vi inte? Skall vi inte ha den kvar skall de åländska pojkarna och flickorna till militären och allt det där, men skall vi ha den kvar tycker jag också att den skall respekteras i alla avseenden, och det har inte riktigt gjorts, vilket också landskapsregeringen här konstaterar.

 

När det gäller fartygsbesöken konstaterar landskapsregeringen att antalet har ökat och att ett motiv till det bl.a. är att vissa besök har skett som handräckning på begäran av den åländska polisen. Detta gjorde att jag fick mig en fundering: vad är det för slags handräckning som polisen begär, så jag frågade lantrådet utanför salen tidigare och blev informerad om att det handlar om extrema situationer som bortförande av explosivt ämne eller liknande. Det är väl okej och vi har väl inget alternativ än att anlita oss av handräckning från finska sidan, men varje handräckning som Åland begär bör bifallas eller åtminstone bör lantrådet informeras. Jag tycker att lantrådet eller kanslichefen borde informeras och helst även bifalla en sådan här operation innan den beställs av den åländska polisen.

 

Lantrådet Roger Nordlund, replik:

Fru talman!

Jag delar allt det som ltl Fredrik Lindqvist har sagt, men jag vill ändå komma med ett tillägg när det gäller den senaste incidenten och överflygningar över Mariehamn. Vi reagerade naturligtvis starkt från landskapsmyndigheternas sida och också landshövdingen som är statens högsta representant är och våra reaktioner har lett till att incidenten har beklagats från ”högre ort” och man anger orsaken till det inträffade som brist på information om vilka regler som gäller och som har överenskommits. Misstanken att det alltså skulle vara en medveten handling från högre ort hoppas jag att man skall kunna ta bort. Jag vill ändå tro att det var brist på kunskap och jag hoppas verkligen att man försöker från militärens sida se till att lyfta fram demilitariseringen och neutraliseringen samt det regelverk och de principer som vi har kommit överens om på politisk nivå mellan landskapet och statsmakten så att man tillsammans kan respektera det. Om man får skämta om allvarliga saker så kanske man kan ha större förståelse från vår sida med tanke på andra incidenter som har inträffat på senaste tiden!

 

Ltl Fredrik Lindqvist, replik:

Fru talman!

Jag hoppas att lantrådet har rätt, men samtidigt tycker jag att det är nästan lika allvarligt att den finska försvarsmakten har okunskap i sina led som om man ville framkalla en provokation. Men jag hoppas verkligen att den finska försvarsmakten tar detta på allvar och verkligen ger sina stridspiloter en karta över Norden innan de åker ut med sådana här plan i luften!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

Redogörelsen på vårt bord innehåller många viktiga saker. Jag har dock förmånen att ingå i självstyrelsepolitiska nämnden så jag har möjlighet där att fördjupa mig i dem. Det är några saker jag vill beröra. När det gäller vitboken om språkpolitik är det glädjande att arbetet nu har kommit så här långt att vi har att vänta en mellanrapport. Det var på våren 2003 som lagtinget på mitt initiativ godkände hemställan, så det har redan gått två år och på två år händer faktiskt ganska mycket inom det här området. Till den delen finns det alltså anledning att vara kritisk, men huvudsaken är att det äntligen är på gång och vad jag har förstått är det ett intensivt arbete med utredningen om vitboken.

 

Fru talman!

När det gäller gränsbevakningen/sjöbevakningen var jag den som var kritisk till att man skulle komma till den här överenskommelsen därför att den får inte på något vis ersätta åländska poliser. Det verkar nu som att så har skett. Det är nämligen så att det i överenskommelseförordning sägs att man skall göra en överenskommelse om hur samarbetet i praktiken skulle ske och det har man gjort - jag har inte sett den, men jag skulle gärna vilja se den – där det uttryckligen står att gränsbevakningen t.o.m. kan vara med och övervaka vägtrafik. Jag kan alltså när jag är och hälsar på svärmor på Föglö bli fast i en kontroll där en statlig tjänstemän, en halvmilitär gränsbevakare, tar blåsprov eller vad man nu har för typ av razzia. Det tycker jag att är fel. All sådan kontakt med medborgarna tycker jag att den åländska polisen uttryckligen skall sköta. Om det sedan är någon stor kris eller olycka är det en annan sak, men vad jag förstår – rätta mig om jag har fel – så kan man använda gränsbevakningen också när det gäller övervakning. Då är det enligt min mening ett sätt att ersätta skärgårdspolisen, och det vet jag att man i skärgården inte vill. Man har ingenting emot gränsbevakarna och det är ofta ålänningar som jobbar där, men principen är viktig att det skall vara en åländsk polis som övervakar en. Det skulle kanske bringa klarhet i detta om man skulle få se överenskommelsen hur det är uppgjort. Det är lite oroande att den åländska polisen begär handräckning av militären. Det var nytt för mig att Ålands polismyndighet begär handräckning av Finlands militär. Om man så lättvindigt kränker de åländska konventionerna från polisens sida, hur skall man då kunna fungera på ett korrekt sätt när det gäller gränsbevakningens samarbete och begära handräckning! Då tror jag det nog blir så att man låter bli att besätta skärgårdspolistjänsterna och så begär man handräckning i stället; det är t.o.m. gratis. Det här bör nog redas ut och det bästa är om jag är helt på vils, men tyvärr så tror jag inte det.

 

När det gäller Nordic Peace får man konstatera att det också var en kränkning av våra rättigheter, men det som kom ut av den var på sätt och vis positivt: man fick, för att använda ett finsk uttryckt, katten på bordet på ett visst sätt som man kanske inte skulle ha fått annars. När det gäller kränkningarna och senast överflygningen är det bara att berätta för försvarsminister Seppo Kääriäinen när han kommer hit att det här är lika allvarligt, om inte allvarligare, för oss som när ryssarna flyger över finska gränsen, vi känner precis på samma sätt. Det är bara att göra den jämförelsen, så förstår de nog vad som har inträffat!

 

Med anledning av detta är det, sammantaget, bra att man nu börjar, som jag sade tidigare i samband med en motion fundera på ett säkerhetspolitiskt program för Åland eftersom det uppstår många sådana här situationer när vi kan hamna att hanteras av militären och då skall vi inte vara tvungna att göra, som det tidigare har gjorts här, att våra myndigheter begär handräckning av finsk militär utan vi bör ha andra strategier att vi kan garantera ålänningarnas säkerhet i de fallen. Som sagt, det är märkligt om vi själva begär att man kommer och kränker våra konventioner, då blir det lite extraordinärt.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Jag hoppas att jag har fel, men som jag uppfattar det är gränsbevakning och sjöbevakning i stort sett samma sak. Jag börjar fundera: vad skulle det innebära för konsekvenser om man inte skulle ha gränsbevakningen eller begära hjälp av den i skärgården. För det första har vi en hel del åländska arbetsplatser där. Vad innebär det för sjötrafiken? Vem skall bevaka den? Skall vi ha polisen som gör det eller vem är det? Det skulle vara intressant med lite klargöranden från ltl Danne Sundman.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Min absoluta uppfattning är att man borde driva en sådan ideologi att när åländsk behörighet övervakas skall det göras av åländska poliser. Samtidigt vet jag att skärgården är ett omfattande geografiskt område, det kan vara bra att ha den här möjligheten till handräckning, men det skall inte bli rutin att man ersätter åländska skärgårdspoliser med gränsbevakningsväsendets personal. Det heter inte längre sjöbevakning utan gränsbevakning. Jag motsätter mig inte att Finland bevakar sina gränser utan det handlar om sådant som är innanför åländsk behörighet. Jag vet också att det är ålänningar som till största delen jobbar inom gränsbevakningsväsendet och jag har ingenting emot dem personligen utan tvärtom är flera av dem mina goda vänner, men det är viktigt att vi håller på den principen att åländsk behörighet och åländsk polis sköter övervakningen. Om det är fråga om stora olyckor eller extrema krissituationer tycker jag att det är okej att vi begär handräckning av gränsbevakningen. Då är det bra att instrumentet finns, men det skall inte bli rutin.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Om vi ser på vad gränsbevakningen gör i dag tycker jag att de gör ett otroligt bra jobb och jag ser den inte som någon militär som far runt och spelar rallan eller någonting. Däremot far de runt och håller sjön säker. Vi har poliser, vi har redan nu ganska lite poliser som jag tycker att gör ett otroligt bra jobb på vägarna och jag hoppas att de kan fortsätta med det, men skall polisen bevaka både vattnet och vägarna blir det många poliser! Kan vi inte stället försöka se att här får vi någonting och vi skall vara tacksamma för att de kan ge oss ett komplement. Samtidigt är det så att händer det någonting ute i skärgården kan gränsbevakningen ge den åländska skärgårdspolisen handräckning och finns till undsättning, för vi har inte så många poliser.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Jag motsätter mig som sagt inte att man har detta som en extra back-up, men när det gäller skärgårdspolisen har lagtinget uttryckligen beslutat; från lagtingets sida ändrade man regeringens linje när detta var uppe senast att det skall uttryckligen finnas poliser i skärgården, polistjänster skall vara utlokaliserade till skärgården. Jag tycker att det är jättebra om man t.ex. övervakar trafiknykterheten i skärgården, men då vill jag blåsa i en apparat som sitter i handen på en åländsk polis och inte på en personal från gränsbevakningsväsendet. Det är en viktig symbol för mig. Jag vet inte om det är så för ltl Göte Winé, men för mig är det en viktig symbol att vi har polismyndigheten under landskapsbehörigheten och då bör man också hålla det så och inte smygersätta skärgårdspoliserna med gränsbevakningen. Det är mycket möjligt att jag har fel och det skulle vara det bästa om det stod i överenskommelsen med anledning av förordningen att det inte är så. Därför vill jag se den.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Jag skall försöka klargöra några saker som ltl Danne Sundman tog upp. När det gäller handräckning av militären nämns det i redogörelsen, och man skall inte få den bilden att det är någonting vanligt förekommande, utan det är enbart i enstaka fall och då har det handlat, om jag minns rätt, om vapen och sprängämnen som man skall forsla bort från Åland där det finns speciell utrustning för att hantera sådant, så det är något enstaka fall som det handlar om som jag känner till i varje fall.

 

När det gäller principen som togs upp här om beslutet skall tas av polismästaren, kanslichefen eller lantrådet kan man säkert diskutera det, men det viktiga är att man har någon sorts rimlig överenskommelse om att det här skall ske på ett sådant sätt att det inte inskränker på konventionen och på de regler som gäller.

 

Fru talman!

När det gäller gränsbevakningen, polisen och skärgården vill jag säga det att jag är den första att understryka och hålla fast vid att skärgården är precis som det övriga Åland en del av det åländska samhället som den åländska polisen och polismyndigheten har ansvar för året runt. Det har varit min grundläggande inställning i detta arbete och kommer att vara det framöver. Som jag sade i en tidigare debatt för någon dag sedan är det en utmaning för oss att hitta ett sådant system att vi kan upprätthålla detta. Att gränsbevakningen finns och vi har våra s.k. sjöbevakningsstationer på Kökar t.ex. och Storklubb skall ses som ett komplement till polisens verksamhet, inte att det skall på något sätt ersätta. Här tycker jag att vi var tydliga i de diskussioner som fördes för några år sedan kring de här sakerna både i lagtinget och i självstyrelsepolitiska nämnden. När det gäller gränsbevakningens medverkan i olika uppdrag i skärgården eller någon annanstans på Åland är det så enligt överenskommelseförordningen att det skall vara på begäran av den åländska polisen. Det är inte någon självständig verksamhet som man skall syssla med utan det är på begäran. Det kan säkert vara intressant för självstyrelsepolitiska nämnden att ta del av de överenskommelser och den plan som finns.  Inom ramen för självstyrelsepolitiska nämndens behandling av detta ärende kan vi titta närmare på det och också ta med polismästaren i en sådan diskussion. Men jag vill understryka att vår målsättning är och skall vara att den åländska polisen också skall ansvara för skärgården.

 

Fru talman!

När det gäller säkerhetspolitiken är det så att de diskussioner som vi har fört här i lagtinget och i självstyrelsepolitiska nämnden följdes också upp för ett antal månader sedan av ett säkerhetspolitiskt seminarium som vi arrangerade tillsammans med utrikesministeriet här i auditoriet. De diskussioner och det som framkom där skall vidareföras på ett sådant sätt att vi skall kunna skapa också en beredskap för den nya typen av hot som eventuellt kan föreligga också för det åländska samhället och det är väldigt viktigt att vi försöker tänka igenom alla möjliga och omöjliga situationer och hur vi skall agera från åländsk sida och från finsk sida samt vilka myndigheter som ansvarar för vad. Den processen är alltså igångsatt.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det var en ganska klar redogörelse om sjöbevakningens roll som den har tillsammans med polisen. Jag vill intyga, att det har inte hänt att sjöbevakningen har tagit något polisinitiativ på egen hand utan man är väldigt noga med att alltid kontakta polisen. Det är också en väldig skillnad för polisen och det är en stor trygghet att poliserna kan vända sig till sjöbevakningen vid vissa ingripanden, där man kan bemöta våld och andra problem. Far man fyra i stället för två så har det ganska stor betydelse. Men någonting som jag tycker att man kan belysa i det här sammanhanget är tullens roll, som kanske borde lyftas upp, vad det finns för överenskommelser där. Mellan polisen och tullen finns det i dag en överenskommelse som i princip går ut på att den som först börjar med ärendet tar över det. Tullen jobbar helt självständigt och fritt inne i Mariehamn och på olika ställen, sköter egen patrullering och egna razzior helt oberoende. Är det någonting som man behöver titta på eller är det tillfredsställande som det är på det området? För den skull vill jag framhåll att tulltjänstemännen gör ett föredömligt jobb och är till enorm nytta när det gäller narkotikastoppandet vid gränsen.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

När det gäller tullen kan jag konstatera att det finns något som heter PTG, polis, tull och gränsbevakningssamarbete, dessa tre olika myndigheter skall samarbeta och för det samarbetet görs det årligen upp en plan. Jag måste erkänna att det senaste året har inte jag varit inblandad i eller hört någonting om det, och det man inte hör någonting om brukar ofta vara ett gott tecken faktiskt i de här sammanhangen, så jag utgår från att det samarbetet har en välfungerande form och att man gör ett bra arbete. Jag vill faktiskt i det här sammanhanget lyfta fram, om jag får, fru talman, eftersom tillfälle ges nu, ett bra samarbete och gränsbevakningens goda insatser i och med den nya trafiken hit från Estland senaste vår. Jag måste nog erkänna att jag tillhörde dem som kanske var rädd för att det skulle kunna föra med sig vissa problem, men gränsbevakningen tillsammans med tullen och polisen har agerat på ett sådant sätt att man har visat att Åland är ett sådant område som man inte skall göra sig besväret att komma till för att syssla med olagligheter. Jag vill faktiskt framföra ett stort tack till gränsbevakningen, tullen och polisen för det arbete som man har gjort där.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det stämmer som lantrådet framhöll att på det området har man lyckats ganska bra. Det blev inte den anstormning av kriminella hit till Åland som man hade väntat sig. De PTG-razzior som har varit har fungerat föredömligt. Jag har aldrig hört att det skulle vara något som helst problem med det samarbetet. Det jag ifrågasätter och funderar på är de överenskommelser som jag vet att finns i dag och som är mellan tullmyndigheten och polisen, att det är inte självklart att det är polisen som begär hjälp när det händer någonting på fasta Åland utan oklarheter finns där, utan det är den som börjar med ärendet, den som tycker sig äga ärendet skall man komma överens med och så får den andra biträda. Det är inte väldigt självklart att tullen skall stå vid gränsen och sköta ärendena där och polisen skall jobba på fasta Åland och biträda tullen, men jag rekommenderar att landskapsregeringen tittar lite på den här frågan och utreder rollerna lite bättre, för det är inte klart där.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Två saker. Det förefaller vara så, vad jag har förstått, att det finns polistjänster i skärgården som är obesatta och ändå fungerar det, så det kanske med den situationen blir så att det förekommer mera handräckning än vad som skulle förekomma om det fanns skärgårdspoliser, det är det jag menar att är den viktiga principen att man inte bara konstaterar och suckar att det inte går att få tag i folk och använder gränsbevakningen utan man måste verkligen sätta klutarna till. När det gäller redogörelsen kanske det är lite olyckligt formulerat. Det står faktiskt att ”delta på polisens begäran i övervakning av vägtrafiken”, alltså ha vägrazzior. Du kan alltså bli stoppad av en grön gubbe med de färgglada tecknen på sig i stället för en åländsk polis när du kör bil i skärgården. I teorin kan man också ha sådana här razzior på fasta Åland. Det skall vara uttryckligen vid extraordinära tillfällen som handräckningen skall komma att ske, men jag ser fram emot att ta del av överenskommelsen i självstyrelsepolitiska nämnden så att vi får reda ut begreppen.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Ltl Danne Sundman sade att det ändå fungerar. På sätt och vis är det så att det alltid fungerar på något sätt i de olika samhällena. Man kan ha poliser och man kan vara utan poliser, men jag tror ändå att det innebär en viss grundtrygghet att ha polisövervakning också i skärgårdskommunerna och jag tror framför allt när det gäller ungdomar och ungdomars förhållande till alkohol och att köra bil och sådana saker, så vet man att det är helt riskfritt tror jag att frestelsen är större att man kanske dricker några öl och sätter sig i bilen och kör i varje fall än om man vet att det finns en teoretisk och kanske t.o.m. en praktisk risk för att man hamnar att blåsa och åka fast. Det är den mera preventiva verkan som det innebär att ha polisövervakning på ort och plats i skärgården och det är där som jag tyvärr tycker att vi fallerar i dag, och det är jag inte riktigt glad för.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till självstyrelsepolitiska nämnden.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 2:

 

Landskapsregeringens framställning angående ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om produktsäkerhet. (FR 15/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman:

Fru talman!

Landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland om riksförfattningar av produktsäkerhet är en blankettlag. Ändringen innebär att lagen om konsumtionsvaror och konsumenttjänster med vissa avvikelser kommer att bli tillämpliga här i landskapet. Det egentliga syftet med hela lagstiftningen är att säkerställa produkten för den enskilda konsumenten. Det gäller framför allt att inte åstadkomma skador hos konsumenten. Skadliga varor skall gallras bort på vägen till handeln och det innebär att den enskilda konsumenten inte skall behöva ta det ansvaret utan det skall försvinna på vägen.

 

Också flera nya EU-direktiv har antagits beträffande produktsäkerhet och kosmetika. Produktsäkerheten varierar i dag från land till land och det är inte heller möjligt att ge direktiv i varje enskild produkt. Därför behövs ett regelverk på ett mera övergripande plan. Om vi får den här lagstiftningen i kraft här på Åland har vi möjligheter att notifiera också de EU-direktiven. De kallas med ett samlat namn produktsäkerhetsdirektivet. Kosmetikan är ett område som berör så gott som alla av oss på olika sätt, utgående från att det också påverkar oss många gånger just i form av olika allergiska reaktioner och andra sjukdomssymptom. Också frågan om djurförsök vid framställningar och tester har väckt mycket diskussioner under åren som gått och är en mycket aktuell fråga nu. I den här lagstiftningen fastställer man tydliga direktiv hur man får förfara i de fallen. Djurtester kommer inte att uteslutas, men regelverket kommer att strängeras.

 

Utgående från blankettlagen kan vi alltså konstatera att för Ålands del har vi aldrig haft den kunskapen när det gäller kemikalier osv., så vi har av tradition alltid haft en blankettlagstiftning och det tror jag också är viktigt utgående från att i vissa delar är det en behörighet som går lite om varandra och då blir det väldigt krångligt om vi skulle ha olika lagstiftningar i dessa frågor. Som sagt, så har vi inte heller den kunskap som skulle krävas om vi skulle följa upp den här lagstiftningen på olika områden. Här har vi haft en tradition att ha en blankettlagstiftning och det tror jag är klokt i de här fallen. Förslaget kommer inte heller att leda till att vi här får några ekonomiska eller administrativa verkningar i landskapet.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 3:

 

Landskapsregeringens framställning angående ändrad lagstiftning om elmarknaden samt införande av regler om certifiering av elens ursprung. (FR 16/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till näringsutskottet. Diskussion.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg:

Fru talman!

Det här är en lag som uppfyller två stycken EU-direktiv, en lagstiftning som borde ha varit klar 1 juli 2004, så här har vi ytterligare ett direktiv som det är lite brådskande att få genomförd. Det är nämligen så att när det gäller våra icke-hushållskunder borde de från 1 juli ifjol ha haft rätt att kunna byta elleverantör, medan det för våra hushållskunder gäller från den 1.7.2007, vilket vi har stort hopp om att vi i alla fall skall kunna leva upp till.

 

EU kräver att vi skall ha en öppen elmarknad och det betyder att man utan hinder skall kunna välja vem man köper el av. Hittills har vi haft ett sådant system att man kan byta elleverantör men för att få en installation av timmätare måste man betala 336 euro och den summan anses nu utgöra ett hinder vid byte av elleverantör. Därför måste detta ändras. Om vi skulle införa timmätning för alla elanvändare skulle det bli väldigt dyrt, så i stället föreslår vi ett system med en schablonavräkning som går ut på att kravet på timmätning begränsas till att det är elanvändare med säkringsabonnemang om 80 amper eller högre, medan elanvändare med säkringsabonnemang som har 63 amper och lägre fritt får byta utan att ha timmätning. För de som har lägre säkringsabonnemang skulle man alltså tillämpa ett nytt schablonavräkningssystem, som vi föreslår i lagen och i förordning kommer vi att komma med en mera detaljerad reglering.

Det finns också krav på tillsyn. Eftersom elnätsverksamheten är ett s.k. naturligt monopol ställs höga krav både på reglering och tillsyn. Det handlar då om att anslutning skall ske på skäliga villkor, överföring skall ske på skäliga villkor, elnät skall underhållas, drivas och utvecklas så att tillgång på el tryggas och det finns också krav på att tarifferna skall vara skäliga och utformade på sakliga grunder. Tillsynen över allt detta utövar vi för närvarande i efterhand, även om allmänna anslutnings- och överföringsvillkor fastställs av landskapsregeringen på förhand. Enligt direktivet skall även överföringstariffer eller åtminstone metoden för hur man bestämmer dem godkännas av tillsyningsmyndigheten, alltså landskapsregeringen innan de träder i kraft.

 

Vidare ställs det också krav på att man skall ha åtskillnad och särredovisning av nätverksamheten. Det betyder att man inte i ett och samma bolag både kan producera el och ägna sig åt nätverksamhet, men det här gäller bara sådana nätbolag som har fler än 100.000 abonnenter, så att våra elbolag berörs inte av detta. När det gäller Kraftnät Åland har de inget undantag, trots att de har färre 100.000, men för deras del är det inget problem eftersom de enbart driver nätverksamhet och de har fått rätt att inom ramen handla med el när det gäller att balansera upp sina förluster, också för reservkraftsändamål.

 

I lagen införs också certifiering av elens ursprung. Där har vi helt och hållet tagit blankettlag. Certifieringen skall innehålla information om på vilket sätt och från vilken energikälla elen producerats samt produktionstidpunkt och -plats. Detta ser jag som ett viktigt steg mot ett gemensamt ramverk som sedan i framtiden kommer att underlätta handeln med bl.a. gröna elcertifikat, så av den orsaken är det bra och viktigt också för oss här på Åland.

 

När det gäller hela kapitlet om elmarknadsavtal har landskapsregeringen tidigare tagit ställning till att den här typen av frågor är riksbehörighet. Man har tolkat det som att det rör sig om konsumentfrågor. Däremot finns det under detta kapitel en paragraf om standardersättning och den paragrafen ingick inte i prövningen när det gällde vad landskapsregeringen har behörighet och icke har behörighet om. Landskapsregeringens bedömning är att det här handlar inte om konsumentskydd utan det handlar om leveranssäkerhet, så vi anser att den här paragrafen faller under vår behörighet och vi väljer också i lagen att inte införa standardersättning vid elavbrott som varar längre än 12 timmar.

 

Fru talman!

Innan jag lämnar ordet vidare tänkte jag – för att undvika missförstånd - kort informera om vilken typ av ersättningar man kan få vid strömavbrott just med tanke på att vi väljer att inte gå in för den standardersättning som man har på rikssidan. Det är så att om det är fel i elleveransen, dvs. att man har utsatts för spänningsstörningar eller avbrott, så finns det inte några kvantitativa begränsningar, ingenting om hur lång tid, strömavbrott på sommaren kanske inte orsakar så stor skada, medan ett strömavbrott på vintern kan vara väldigt beklaglig för dem som har elvärme t.ex. Tänker man på frysvaror osv. kan ett ganska kort strömavbrott ge svåra problem. När man konstaterar att man har fått skada har man rätt att antingen få prisavdrag och dessutom ersättning för skadan. Ytterligare kan jag säga att man får ingen ersättning för indirekt skada, t.ex. att man som affärsman skulle kunna säga att nu har jag så här mycket personal som inte har kunnat jobba osv., jag har haft löner för dem; det får man ingen ersättning.

 

Förutom detta har man på rikssidan en standardersättning som vi här väljer att inte gå in för eftersom vi bedömer att när det gäller det åländska nätet -  med tanke på hur det är uppbyggt och att det är andelslag som egentligen levererar strömmen –skulle det bara handla om att vi skulle hålla på och betala åt varandra. Vi tycker att det här är ett väldigt invecklat system att gå in för och vi vet också att man på finska sidan försöker hitta ett bättre system för man tycker att det inte fungerar så bra.

 

Skulle det hända att vi får ett brott på huvudförsörjningen, på Sverigekabeln, utgår ingen ersättning till någon oavsett skada.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Det är en sak som jag kom att tänka på när det gäller vem som skall övervaka och tillsynen i efterhand. När det gäller certifiering av skogsbruket finns det en viss övervakning, en uppföljning. Det finns en tjänsteman på skogsbruksbyrån som har en viss kontrollerande funktion, som far runt och tittar efter att berörda skogsbolag sköter sig plus att det tillkommer en övervakningsmyndighet som man använder och köper tjänster av för att se om det följer certifieringsbestämmelserna. När det gäller skogsbruket tror jag det är EFC. Hur är det tänkt här? Är det meningen att man inom landskapet har tjänstemän som skall följa upp detta eller skall elbolagen anlita ett certifieringsbolag som ser till att man följer certifieringsdirektivet? Har ni tjänstemän inom förvaltningen som kan ha en viss funktion när det gäller uppföljningen eller måste ni anlita utifrån?

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman! När det gäller tillsynen av energifrågor finns den på byggnads- och brandskyddsbyrån på energienheten. När det specifikt gäller energicertifieringen från energivirket, tror jag det talades om – det hörs väldigt dåligt – kan jag inte svara om det faller inom detta ansvarsområde eller om det finns på skogsbruksbyrån, så jag får återkomma med den informationen.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman! Jag ser att ärendet kommer upp i näringsutskottet, så vi har all anledning att höra landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg i utskottet. När det gäller den här frågan får vi alltså ett förtydligande där, så för mig räcker det med att jag kan återkomma vid behandlingen i näringsutskottet.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman! Jag återkommer gärna till näringsutskottet med svar på frågan.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

Framställningen är bra och den har mitt understöd i allt väsentligt. Det är viktigt att fortsätta att avreglera elmarknaden för att uppnå större konkurrens och det är också viktigt för konsumenten att få veta vad man använder för el. Elmarknaden är nämligen väldigt komplex i dag och den går knappast att göra enklare. Det är ett virrvarr av aktörer osv. Ålänningen vet knappast i dag var energin som man använder hemma som kommer ur två hål ur väggen produceras. När det gäller de två åländska distributionsbolagen köper ett av bolagen från Sydkraft, som har en viss produktmix s.a.s. som kunderna får ett tvärsnitt av och i Mariehamn köper kunderna det av Ålands Energi som i sin tur köper det av Vattenfall som har en annan produktmix och när man sätter på lampan i Mariehamn går kolkraftverken lite fortare nere i Tyskland, kolkraftverk som skövlar hela byar osv. Det där kan vara väldigt svårt att överblicka och det är en försvinnande liten del som konsumeras på Åland. Men när vi får det här systemet bringar det lite mera klarhet i varifrån strömmen kommer s.a.s. rent marknadsmässigt, inte rent tekniskt, utan då kommer den säkert från något annat ställe. Det är stor skillnad; om man intervjuar de enskilda elektronerna som kommer genom Sverigekabeln: var har du varit och fått snurr på dej då? Då har säkert de allra flesta varit i Forsmark. Marknaden är sedan en annan sak. Det är nog marknaden som man skall se till, var den el man använder köps osv.

 

Att man tar bort timmätaren gör också att enskilda hushåll i princip får möjlighet att köpa sin el fritt från marknaden inom Nordpol i teorin, men i praktiken från de åländska aktörerna.

 

Det nämns i framställningen att i Sverige infördes den 1 maj 2003 ett system som strävar till att främja el som produceras från förnyelsebara energikällor. Man har gröna elcertifikat där, då elkonsumenter med vissa undantag tvingas ha en viss del av sin elförbrukning täckt med sådana certifikat, och så kan man handla med certifikaten för att gynna förnyelsebara energikällor. Det här har jag noterat med tillfredsställelse att finns med i den nu sittande regeringens handlingsprogram och det vore naturligt att det skulle ha varit med i detta lagpaket, men det saknar jag. Vad jag har sett här står det inte heller när man avser att komma med den framställningen. Jag förstår att det kanske har varit bråttom att få framställningen till lagtinget i och med att det pockar på från Bryssel, men jag hoppas att man inte lämnar den frågan därhän. Det är nämligen en viktig sak för att gynna förnyelsebara energikällor. Det kan vara så när man avreglerar elmarknaden att den billigaste kraften inte alltid är den miljövänligaste. Därför behöver man också sätta in åtgärder som gör att man får en miljövänlig aspekt på elmarknaden, att man gynnar biobränsle, vindkraft osv. Jag känner inte till exakt hur diskussionen går inom EU, men det bästa vore att man sist och slutligen kom fram till en gemensam ceritifikatanvändning med hela EU. Detta skulle gynna och öka möjligheten för åländska producenter också inom biobränsle och vindkraft att producera el som säljs ute i Europa. Kanske energiminister Lundberg är uppdaterad om vad som pågår inom EU. Jag skulle i alla fall gärna vilja ha ett svar på när lagen om elcertifikat kommer, enligt svensk eller någon annan modell, som det står om i handlingsprogrammet.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Det är alldeles rätt som ltl Danne Sundman säger att om vi skulle ha väntat på att vi även i den här lagstiftningen skulle ha fört in hur vi skulle underlätta för handel med gröna elcertifikat skulle den ha fått vänta för länge enligt vår bedömning, utan den här behövde vi få snabbt till lagtinget för att få den snabbt godkänd. Jag kan berätta att vi håller på och jobbar med att utveckla möjligheten med handel med elcertifikat. Det är dock en inte alldeles enkel fråga att lösa. Vi är inte heller helt på det klara med om det krävs lagstiftning utan det handlar om förhandlingar osv. Vi har ett möte på måndag morgon halv nio tillsammans med många sakkunniga på detta område för att ta ställning till de utredningar som vi har gjort så här långt, så det arbetet är på gång och vi hoppas att vi skall få resultat inom detta här året.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Det är glädjande att höra att det är på gång. Det kan säkert vara ett problem med det att man påför ytterligare kostnader på de åländska elkonsumenterna. Elenergipriset är detsamma här som inom hela Nordpolområdet, men överföringskostnaderna är höga och lägger man ytterligare på en kostnad kan jag tänka mig att det blir åtminstone på visst politiskt håll lite svårt att acceptera det, men då kunde man kanske överväga att merkostnaden skulle vara avdragsgill i kommunalbeskattningen, att landskapet tar kostnaden. Det här är ju en stor miljöpolitisk insats som man kunde ta på sig kostnaden för och kanske inte påföra direkt på elkonsumenterna, men det är ett inspel i debatten, ni får diskutera vidare.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson:

Fru talman!

Först vill jag berömma landskapsregeringen för att det har kommit med framställningen om ellagen och att den ser ut såsom den gör. Jag tänker endast ta upp två delar av framställningen och kommentera dem. Vår tjänsteman delar ut en översiktskarta över Åland och jag återkommer till den.

Jag börjar med öppnandet av elmarknaden. Med den framställning som vi nu har fått upplever jag att elmarknaden kommer att öppnas när lagen träder i kraft; vi skall hoppas att det sker så fort som möjligt. Jag vet inte om näringsutskottet kommer att jobba över sommaren, de har tydligen flera framställningar att jobba med, jag vet inte vilken de anser att är viktigast och prioriterar högst. Man kan väl ta den här med det enkla formuläret och bara klubba den direkt – det brukar i och för sig inte vara populärt.

 

För det första borde vi definiera elbolagens primära uppgifter på Åland. Vi har två nätbolag med koncession på sina respektive områden. Ålands Elandelslag för landsbygden och skärgården och Mariehamns stads Elverk för Mariehamns stad och en del av den södra skärgården. Deras primära uppgifter är inte att sälja el, utan deras primära uppgift är att upprätthålla ett elnät för elleveranser och det är ganska väsentligt när man kommer till möjligheten att öppna elmarknader. Med den modell man har valt i ellagen med timmätare om det är över 80 amper – nu är nästan alla abonnenter med 80 amper eller större säkring redan timmätta – så gör lagen ingen inverkan överhuvudtaget. När man sedan går till dem som är från 63 amper och neråt kommer det att räcka med eventuellt en schablon eller med en månadsavläsning, som alltså håller på att införas på landsbygden inom Ålands Elandslag, erfar vi av framställningen. Det här är fullt ut; skulle någon elförbrukare vilja ha timmätt elförbrukning för sitt hushåll får han stå för den merkostnad som det innebär, och det är väl helt okej. Till saken hör att det är väldigt få elförbrukare som har valt att byta elleverantör under de år som har gått. Inom Ålands Elandelslags nät är det bara 25 stycken som har bytt genom tiderna och av dem har mer än mer än hälften bytt tillbaka till det nät där man finns och där man också är andelsägare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                            (karta)

 

 

 

När det gäller avbrottsersättningen tycker jag att den frågan har fått en lycklig lösning och modell, men jag vill ändå ta upp och göra några jämförelser med hur det ser ut i riket. Jag ville dela ut kartan därför att jag ville klargöra för alla och envar hur vårt högspänningsnät ser ut på Åland. Det är ganska intressant och väldigt omfattande; i förhållande till antalet kilometer per abonnent är det kanske det längsta i världen. För att undvika elavbrott kan man se att på vissa områden går det att koppla ihop olika vägar på kartan, men framför allt i skärgården är det inte möjligt att ringmata. T.ex. i Kökar finns det inte en möjlighet om kabeln går av. Vi hade ett avbrott för eldistributionen till Kökar för inte så länge sedan som ställde till mycket stora problem, där vi måste få upp generatoreffekt på plats för att komma igång. Jag vill säga att vindkraften var en god tillgång när vi skulle starta upp nätet på Kökar; utan den hade det ställt till mycket stora problem, t.o.m. kanske oöverskådliga.

 

Kartan innehåller båda röda och gröna elledningar. Det här är ett avbrottstillfälle som var när vår Gudrun var på besök för ett antal år sedan. ? Vid det här tillfället ser ni att den östra skärgården från Sottunga och österut hade elström, det var kabelmatningen från Gustavs, från det finska nätet, som klarade av att strömförsörja den delen. Den klarade också av att försörja en liten del på Föglö – det var avkopplat på Föglö, det finns fjärravbrytare. På kartan ser vi att Mariehamns stads elnät var helt intakt, det är ju i huvudsak nedgrävt i marken och därmed skyddat. Där ser man också den goda effekten ett nedgrävt nät har.

 

Man skulle säkert ha kunnat räkna ut vad avbrottet skulle ha kostat för alla de abonnenter som var utan ström under den här tiden. Vissa av dem var utan ström väldigt länge, detta enligt överenskommelse med nätbolaget, man körde bl.a. med eget elverk.

 

När vi tittar på avbrottsersättningarna enligt den finska modellen börjar man med att ge avbrottsersättning till 10 procent när det har varit minst 12 timmars avbrott och mindre än 24 timmar. Det är 25 procent när avbrottet har varat minst 24 timmar, upp till 72 timmar och 50 procent när det har varat mer än 72 timmar upp till 120 timmar samt efter 120 timmar är ersättningen 100 procent. Standardersättningens maximibelopp till följd av avbrottet i nättjänsten är dock högst 700 euro per elanvändare. Det här skulle antagligen ha förorsakat en väldigt stor utbetalning av standardersättning om vi hade haft den på Åland. Då kan man fråga sig: Skulle inte det ha varit bra? Då måste man vända på steken och fråga sig: Vem betalar den? Det är elanvändarna själva som hade fått betala den! Därför är det kanske bättre att välja den modell vi nu har; det är ingen vits att i ena ändan få pengar och i den andra måsta betala. Alternativet är att man skulle försäkra bort behovet och det har man gjort till största delen i riket. Då betalar man redan på förskott en förhöjande avgift på vägen.

 

Det finns också andra grunder för varför man inte skall ha elavbrott och det handlar om många saker, framför allt är det arbetssäkerheten som kan komma i fråga. Vi vet att inom 12 timmar blir det i regel mörkt och att jobba med sådana här arbeten nattetid i storm och kyla – det är alltid storm när detta händer – är ingenting som gynnar någon och personskador i detta sammanhang – dödsfall, som det har varit i Sverige – är mycket allvarliga och då är det bättre att vi solidariskt inte inför den.

 

När det gäller avbrottsersättningen för Mariehamns elnät är risken, som jag sade i början, betydligt mindre, det finns inget eget intresse i att ens införa det i Mariehamn, man har inte haft ett avbrott i Mariehamn som har berott på elnätsstörningar på lång, lång tid. Det enda avbrottet som vara oroande var när Sverigekabeln slogs ut och reservkraften inte gick att starta. Då var hela Åland strömlöst, men det är ett särfall som det ändå inte skulle ha betalats ut ersättning för.

 

Jag skulle vilja kommentera det som ltl Sundman var inne på om möjligheten att införa elcertifikat även på Åland. Jag vet inte vilken modell som kommer att väljas, men den modell som tidigare påtalades är den modell som jag uppfattar att man använder i Tyskland, där man ålägger kunder med en viss förbrukning över året att köpa in sig på grön el till ett förhöjt pris och det här är någonting som jag inte är en tillskyndare av. Det betyder nämligen att vi får fördyrande produktionskostnader och fördyrande levnadskostnader på Åland.

 

Ltl Ann-Helena Sjöblom, replik:

Fru talman!

Jag vet att ltl Jan-Erik Mattsson är väldigt kunnig i dessa frågor, men det var en sak som jag fäste mig vid som jag skulle vilja ha klarlagd. Det är fråga om elavbrott för användarna. Ltl J-E Mattsson räknade upp en massa olika steg som konsumenten kan få ersättning för och som man i grunden själv skall betala s.a.s. med ett maxbelopp på upp till 700 euro. Jag undrar: Har avbrotten varit så långa att det någonsin har betalats ut ersättningar?

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman!

De ersättningar som jag nämnde är de finska generella avbrottsersättningarna i riket. Det handlar alltså om nättjänstavgiften, det som man betalar för nätet, inte för strömmen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till näringsutskottet.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 5:

 

Självstyrelsepolitiska nämndens betänkande nr 1/2004-2005 om Europeiska unionen och Åland - prioriteringar år 2005 och verksamhet år 2004. (M 1/2004-2005).

 

Först tillåts diskussion, därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

Vtm Johan Ehn:

Fru talman!

Självstyrelsepolitiska nämnden har under den senaste månaden sysselsatt sig med att titta lite närmare på det meddelande som landskapsregeringen sände över till lagtinget angående EU-ärenden och hur man har jobbat med dem under det föregående året och vad man har för prioriteringar för nästa år. Det känns lite extra intressant att diskutera EU-ärenden i en sådan här tid där hela EU:s fortsatta utveckling diskuteras ganska hett runt omkring oss. Jag skall också säga det att i vårt betänkande har vi inte lagt alltför mycket tid på den diskussionen just nu utan vi har koncentrerat oss på flera av de andra frågorna. Jag kommer att återkomma lite till den här diskussionen senare. Den utveckling som vi har haft i Frankrike och Nederländerna är onekligen intressant och är också en fråga som vi säkerligen får orsak att återkomma till, om inte i den här frågan, så åtminstone längre fram här i lagtingets arbete.

 

Jag skall börja med att rent allmänt lyfta fram några saker kring meddelandet som form som självstyrelsepolitiska nämnden har framfört. Det här är det andra meddelandet från landskapsregeringen till lagtinget gällande EU-frågor och tittar vi på det betänkande som självstyrelsepolitiska nämnden hade ifjol så fanns det vissa saker som man då hade synpunkter på rent generellt. Det var framför allt att man tyckte att det kunde bli lite mera av ett politiskt dokument som visar just på de politiska prioriteringarna. Nämndens synpunkter den här gången är att vi nog har gått åt det hållet, vi har fått en betydligt mera politisk produkt, även om det fortfarande finns saker som man kunde vara tydligare på, och jag kommer att återkomma till det något senare också.

 

I hela det dokument som vi har haft till behandling och det som landskapsregeringen har skickat till oss som meddelande utgår prioriteringarna från kommissionens program. I nämnden har vi diskuterat den här frågan och tycker att det är en naturlig utgångspunkt men att man också kanske borde lyfta fram andra viktiga dokument som visar på de frågor som kommer att dyka upp i EU-arbetet under verksamhetsåret. Vi tänker då främst på ministerrådets årsprogram, finska regeringens årsprogram och också på redogörelserna för mötet på stats- och regeringschefsnivå. Man bör också lyfta fram dem i en sådan här redogörelse för att kanske få ytterligare frågor belysta och diskuterade så att man i ett tidigt skede kan komma in i EU-ärendena.

 

Just detta med tid är också någonting vi har resonerat en hel del kring. Vi vet att situationen här i landskapet rent politiskt har varit på det sättet att vi har oftast under den senaste tiden just legat i en ny start av regeringsarbetet och därmed har också meddelandet kommit relativt sett sent. Vi skriver nu i dag den 2 juni och det kanske inte känns riktigt motiverat för alla här i lagtinget att då diskutera prioriteringar för 2005. Här hoppas vi på att man under de kommande åren kan försöka hitta en något snabbare process vad gäller det här. Vi är medvetna om att det här kanske inte är det lättaste. I meddelandet finns också, som jag sade inledningsvis, en redogörelse för det föregående året och förrän man kan lämna en sådan redogörelse måste året s.a.s. vara slut. Här kanske man kan fundera på huruvida man kunde separera de två delarna så att vi före inledandet av ett verksamhetsår får en redogörelse för prioriteringarna för kommande år och sedan en bit in på året får vi en redogörelse för vad som har varit de tidigare åren. Men det här är någonting som man kan resonera kring och överväga huruvida det här kan vara en bra uppdelning. Det är också så att för att man skall kunna sätta upp prioriteringar behöver man också en viss utvärdering av det som har varit tidigare.

 

Tittar vi på lagtingets EU-hantering i stort är det på det sättet att det består av ett paket av olika delar, där redogörelsen är en del i det EU-arbete som lagtinget utför. I övrigt har vi också samrådsförfarande tillsammans med landskapsregeringen och s.k. informationsärenden. Det som vi har noterat i den redogörelse över föregående år är att under det året skedde ett enda samråd och inte ett enda informationsärende fördes till lagtinget. Det här är också någonting som talmanskonferensen har lyft fram och det har förts en diskussion med landskapsregeringen och vi är på båda sidor införstådda med att arbetet skall utvecklas ytterligare. Det ser vi också redan tecken på. I år har vi i lagtingets utskott och nämnd två samråd och ett informationsärende, så vi börjar så småningom också hitta formerna för det här arbetet och det tycker vi att är bra.

 

En sak som vi tyckte från förra året att kunde ha varit intressant att diskutera är tjänstedirektivet och det är en av de bitar som nu också ligger i självstyrelsepolitiska nämnden för att diskuteras på ett samråd, och det är mycket intressant.

 

Vad gäller EU-arbetet berörde vi, i och med att vi också hörde Ålands riksdagsman i utskottet, möjligheten att utnyttja den åländska riksdagsmannens arbete i riksdagen. Det är på det sättet att den åländska riksmannen har en observatörsplats i stora utskottet i vilket samtliga EU-ärenden i riksdagen behandlas. Det är viktigt att komma ihåg att riksdagsmannen inte har någon formell roll i självstyrelsesystemet, men däremot finns han på plats och kan då vara Ålands öron och mun utåt till viss del i det här och här borde man då titta på system som man kan ha för att utveckla detta. I grundlagsutskottets betänkande över den nya självstyrelselagen lyfte fram de här bitarna och där tittade man bl.a. på det att man inför varje ärende som tas upp i stora utskottet, framför allt EU-ärendena, skulle man ha en rubrik där man beskriver den eventuella effekten på de åländska förhållandena och då får vi det också lättare att kunna reagera härifrån. 

 

Det var den formella delen av utlåtandet s.a.s., där vi hade synpunkter på hur EU-arbetet kunde bli effektivare och bättre.

 

Tittar vi på de mera praktiska frågor som finns i meddelandet för 2005, så beskriver landskapsregeringen de huvudsakliga utmaningar som man ser i EU-arbetet under detta år. Jag kommer här att lyfta fram fyra stycken av dem som nämns.

 

För det första lyfter man upp den ekonomiska tillväxten som en viktig och stor fråga inom EU. Vi vet alla att den utvidgning som har skett tillsammans med en fördjupning av samarbetet som man också försöker genomföra samtidigt ställer en hel del krav på den fortsatta utvecklingen av unionen. Sedan fem år tillbaka finns den s.k. Lissabonstrategin som lades till grund för att vi skulle kunna utveckla Europa på ett sådant sätt att vi fick en mycket större konkurrenskraft. Landskapsregeringen säger här att man ser att vi har ännu i EU totalt sett kanske inte kommit fram till de mål som finns där, så här finns en hel del arbete att göra ännu. Dock kan man konstatera att lyckas vi med de intentioner som finns i Lissabonstrategin från EU:s sida så kommer det här att bli någonting som kommer att bli riktigt bra.

 

En annan stor utmaning är just det som jag började mitt anförande med och det är ratificeringsprocessen av det nya fördraget. Nu ser vi en del motgångar i processen i dagsläget, där Frankrike och Nederländerna i folkomröstningen har sagt nej. Luxemburg skall snart folkomrösta och vad som händer där vet vi inte. Överlag är det på det sättet att i dagsläget kan vi inte riktigt förutspå vilka konsekvenser stoppet i arbetet medför som nu blir mer eller mindre ett faktum. Regeringscheferna kommer att ha ett möte den 16 juni och efter det vet vi säkert betydligt mycket mera i de här frågorna; under hösten kommer säkert lagtinget också att kunna diskutera de här frågorna betydligt mycket mera i detalj.

 

Det som jag ändå tycker att är intressant att lyfta fram här är att man måste kanske fundera på EU-håll på de orsaker till att det nu faktiskt går lite trögt. Är det på det sättet att den här processen har gått något för snabbt? Det verkar som om man inte riktigt har folket med sig i de här frågorna, framför allt när man har två länder som har varit med i EU-samarbetet från första början, som nu börjar sätta ner klackarna och säga att stopp, stopp, det här är någonting som vi inte vill fortsätta med just nu. Samtidigt skall vi också komma ihåg att det finns många andra aspekter som naturligtvis påverkar den här biten. Tittar vi t.ex. på Frankrike visar opinionsundersökningar nu att de som röstade kanske inte i första hand röstade mot EU-konstitutionen utan det hade också inrikespolitiska orsaker, men det är då en annan sak.

 

Jag tror att det är viktigt att man faktiskt gör en ansträngning nu och ser till att vi sprider kunskapen kring EU och dess funktion och vad som är tänkt med det nya fördraget till medborgarna så att man kan göra en god bedömning och ser fördelarna. De facto är det på det sättet att oberoende arbetet fortsätter behöver Europa en ny författning för att vi skall få ett samarbete som blir effektivt och som faktiskt tjänar medborgarna i Europa på ett positivt sätt. Detta om ratificeringsprocessen. Jag kommer mera in på de åländska förhållandena i ett senare skede.

 

De finansiella ramarna är en annan sak som landskapsregeringen lyfter fram som en förhållandevis stor utmaning detta år. Man skall slå fast nya finansiella ramar för åren 2007-2013 för den gemensamma politiken. Här finns en spricka mellan framför allt nya länder och gamla länder, där man från de gamla länderna lyfter fram att 1 procent av BNP borde vara tillräckligt av det som man skall satsa i EU-avgiften, medan de nya länderna trycker på för betydligt större summor här. Grunden till det är naturligtvis att man från de nya länderna ser viljan att kunna ta del av samma förmånliga system som övriga länder hade tidigare och det här är framför allt inom jordbrukssektorn och också andra primärnäringar, där EU-politiken ligger närmast till hands. Tittar man på EU:s budget används 46 procent av den budget som finns i dag på jordbruket och tar man och räknar in struktur- och regionalstöden ytterligare har man 30 procent, så vi ligger på 76 procent. Det är någonting som också kan komma att påverka de åländska förhållandena och det kommer jag också till på här när jag kommer närmare in på Åland.

 

Utöver att vi i dag använder en hel del av EU:s gemensamma pengar på jordbrukssidan finns också en press på att förverkliga Lissabonstrategin med ett kunskapsbaserat ekonomiskt system. Det  behöver också då gemensamma resurser och det är också en fråga som landskapsregeringen har lyft fram som en fråga som är viktig att följa med.

 

Vad gäller de större frågorna som EU har att ta sig an under året och som framför allt gäller oss här uppe i norr är den nordliga dimensionen eller Östersjöområdet, där vi vet att det finns utmaningar kring såväl ekonomi som miljö. Vi vill från nämndens sida lyfta fram att det är viktigt att man finns med i arbetet därför att vi vet att miljöarbetet framför allt i Östersjön kräver en enorm insats från alla de länder som finns runt omkring och tillsammans med EU kan man också göra någonting. Från självstyrelsepolitiska nämndens sida finner vi ingen anledning att här lägga någon åsikt kring de här bitarna. Det här är ett konstaterande vilka frågor som finns och arbetas med inom EU i dagsläget.

 

Tittar man på landskapsregeringens övergripande målsättning för dess eget arbete kan man säga att det gäller för det första att man skall trygga Ålands status som svenskspråkigt självstyrt demilitariserat och neutraliserat område. Dessutom skall man fortsätta och driva kraven på en plats i Europaparlamentet, man skall fortsätta att driva kravet på egen talerätt i EU:s institutioner och man skall se till att jobba med att subsidiaritetsprincipen efterlevs i EU, dvs. att sådana beslut som kan ligga så nära medborgarna som möjligt också skall göra det. Dessutom skriver landskapsregeringen att man vill öka landskapets inflytande på några andra sätt också, t.ex. genom att överväga huruvida man kan delta i rådets arbetsgrupper i Bryssel ytterligare, hur man kan öka kontakterna till ministerierna på finska sidan och också ett ökat samarbete med de lagstiftande områdena i EU. Från nämndens sida tycker vi att det här verkar vara de områden som är relevanta för åländsk del. Det är viktiga frågor och det här också sådant som har lyfts fram i framför allt i självstyrelsepolitiska nämndens tidigare betänkande från förra året.

 

Det som vi efterlyser mera är en beskrivning av hur man från landskapsregeringen tänker sig att jobba med de här frågorna. Hur tänker man jobba för att skapa möjligheten för Åland att få talerätt och hur jobbar man vidare med Europaparlamentsplatsen. Detta skulle göra att diskussionen här inne kunde bli aningen livligare också.

 

Landskapsregeringen har också gjort vissa prioriteringar av de EU-ärenden som man skall jobba med och de praktiska EU-ärendena. Lissabonstrategin konstaterar man att är någonting som ganska naturligt faller in i det arbete som man ändå utför i landskapsregeringen i dag. Det bygger på att skapa ett mera effektivt och konkurrenskraftigt Åland och det ramlar ju innanför det arbete som man också skall göra enligt Lissabonstrategin. Man säger också att man skall bevaka utvecklingen av strukturfonderna och regionalstöden och försöka påverka dem på ett sådant sätt att de ger landskapsregeringen största möjliga handlingsutrymme för att kunna stöda näringarna. Från nämnden vill lyfta fram, framför allt i det sistnämnda, att här kan finnas vissa problem, just utgående från det jag försökte beskriva vad gällde diskussionerna kring de officiella ramarna. Är det så att de finansiella ramarna blir väldigt snäva kommer det här också naturligtvis att påverka möjligheterna för det åländska jordbruket att få stöd via de former som man i dagsläget har. Och här bör man aktivt från landskapsregeringen följa med, och det skriver man också i sitt meddelande, men vi vill från självstyrelsepolitiska nämndens sida ytterligare betona den här biten.

 

En fråga som vi också lyfte upp i nämnden vad gäller dessa områden är att vi har noterat att sedan Nine Eleven har mycket diskussioner förts kring terrorbekämpning och vi vet att det ställs mer och mer krav på olika typer av lagstiftning för hur man skall hantera den här typen av situationer. Här bör man enligt nämndens mening vara mycket noggrann med att följa med hur Finland tänker sig att hantera detta med tanke på att på många håll ser vi nu att man börjar diskutera just att militär och gränsbevakningsstyrkor finns med i de planer som där görs. Det är någonting som man också behöver föra ett resonemang kring och vara beredd på här på Åland att hur skall vi då lösa de bitarna.

 

Hösten 2006, om drygt ett år, kommer Finland att ha ordförandeskapet i EU. I fjolårets betänkande från självstyrelsepolitiska nämnden konstaterade man att man hoppades att landskapsregeringen jobbade aktivt med att se till att få Åland på en synlig plats under detta år. Nu kan man konstatera att under hösten kommer ett Coreper 1-möte att hållas på Åland, och det skall vi ta väl vara på, det är ett ypperligt tillfälle att informera högt uppsatta EU-tjänstemän om vad Åland är, vilka våra synpunkter på diverse frågor osv. Coreper 1 är en institution som har rätt stor tyngd i det europeiska arbetet och många av de frågor som sedan blir aktuella som vi skall ta ställning här på ett eller annat sätt går därigenom.

 

Åland och fördraget har jag varit inne och snuddat på tidigare i mitt anförande. Det man kan konstatera nu är att det är klarlagt att det nya fördraget kräver lagtingets bifall. Det kommer att komma hit någon gång under detta år. Justitieministeriet har under detta år haft en arbetsgrupp tillsatt med representanter från rikssidan och representanter för Åland för att titta på lösningar, dels vad som behöver göras i självstyrelselagen efter det att fördraget träder i kraft och också till vissa delar tittat på andra frågor som vi tidigare har lyft fram som viktiga att lösa från åländsk sida. Arbetet i gruppen har nu slutförts och det blev kanske inte det resultat som man hade hoppats på fullt ut, men jag tror att vi får återkomma till den diskussionen i ett senare skede. Jag tror att det är bättre att den diskussionen förs i samband med det arbete som nu kommer att bli viktigt för att kunna diskutera godkännandet här i lagtinget vid ett särskilt tillfälle. Vi har inte diskuterat detta speciellt i nämnden eftersom vi inte när vi skrev vårt betänkande visste hur resultatet skulle bli, men det finns orsak att återkomma till det.

 

Självstyrelsepolitiska nämnden har i arbetet sett till att också specialutskotten har fått utlåta sig kring meddelandet; de finns bifogade och de får tala för sig själva här i debatten nu. Det finns dock några saker som vi har valt att lyfta fram från nämndens sida.

 

En fråga har varit rätt intensivt diskuterad här i dag:  fiskeripolitiken. Vi vet att det har under en tid rått en tro på att nu skall EU komma och reglera vårt strandnära fiske. Det kom sådana indikationer på att ett sådant förslag var på gång. Som det är i dag har EU en gemensam fiskeripolitik och dess behörighet sträcker sig redan i dagsläget ända fram till strandlinjen. Reglerade fiskearter i dagsläget är lax, torsk, strömming och vassbuk. Däremot det som vi ser traditionellt som det strandnära fisket här på Åland, t.ex. sik, abborre, gädda, gös osv., de regleras inte ännu i alla fall. Det är viktigt att man bevakar detta. Behörigheten finns redan, den är en del av den gemensamma fiskeripolitiken, och det är viktigt att vi ser till att alla möjliga förslag som kan dyka upp på det här området för att reglera också de här fiskarterna skulle vara synnerligen till skada för Åland.

 

Från utskottets sida tror vi att det är bra, som vi genom hörande förstod, att landskapsregeringen nu gör: lyfter fram och arbetar med samt tittar på hur fiskbeståndet ser ut så att man har en god grund, ifall att det skulle dyka upp ett sådant här förslag om att man skall reglera fiskarterna, att argumentera från att vi sköter vårt fiskbestånd på ett bra sätt. Dessutom vill vi lyfta fram att husbehovsfisket på Åland är någonting som är väldigt djupt rotad i tradition och sedvänja. Vi har i utskottet fört det resonemanget att Nationernas Förbunds beslut från 1921 tillkom just för att säkra upp traditioner och sedvänjor här på Åland och det borde man kunna använda i argumentationen när man lyfter fram de här frågorna. Detsamma gäller de privatägda vattnen. Här finns samma grund. Det är få ställen i Europa i övrigt som vi har privatägda vatten och den här biten borde man kunna hävda att det här är någonting som ligger djupt i traditionen och sedvänjan här, inte bara på Åland utan också i Finland och Sverige.

 

Under fiskeridebatten som var här tidigare kom vi också in på det sista området som jag tänkte beröra, nämligen sockerbetsodlingen. Här gör de flesta nog bedömningen att här kommer det att bli svårt att kunna rädda den sockerbetsodling som vi i dag har. Här gäller det att vi påpekar att det här är inte en konsekvens enbart av EU-politik utan det hänför sig ända tillbaka till WTO, som har uppmärksammat EU på att den situation som man har i dag med väldigt höga subventioner vad gäller sockerproduktionen kan man inte fortsätta med. Det fungerar inte i det frihandelssystem som man försöker hålla på och bygga upp just nu. Det här leder naturligtvis till att det är sådant som landskapsregeringen måste ta i beaktande och se till att man i det fortsatta arbetet är beredd att stötta upp för strukturomvandling vad gäller dem som i dagsläget är väldigt beroende av sockerbetorna.

 

Detta var i stort det som vårt betänkande går ut på och dem vi har hört finns antecknade i betänkandet. Med hänvisning till det anförda föreslår jag att lagtinget antecknar sig landskapsregeringens meddelande nr 1/2004-2005 för kännedom och bringar betänkandets motivering till landskapsregeringens kännedom.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Det var roligt att höra från självstyrelsepolitiska nämnden att man anser att meddelandeinstrumentet utvecklats åt rätt håll. Det är också roligt att höra att ni omfattar landskapsregeringens målsättningar. Jag tänkte uppehålla mig vid det som sades om tidtabellen och förslaget om att man skulle ha verksamhetsberättelsen och framtidsmeddelandet i två olika delar. Det har vi inte tagit ställning till ännu, men jag kan bara säga att berättelsen för året som har gått är inte den som tar särskilt mycket tid. Jag måste säga att meddelandet har vi i vårt arbete prioriterat väldigt högt efter det att landskapsregeringen blev tillsatt; vid sidan av diskrimineringslagen var det högst prioriterat. Jag kan också nämna att någonting måste vi ha till grund för vårt arbete och vi har då valt kommissionens arbetsprogram. Det fick vi på svenska den 26 januari och från landskapsregeringen lämnade vi meddelandet den 1 mars, så om man nu den 2 juni tycker att det inte är så intressant att diskutera prioriteringar kan man inte enbart lägga på landskapsregeringen!

 

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Jag håller helt och hållet med och vi förstå de problem som kan finnas där, men om skall få prioriteringarna och diskussionen kring dem att bli verkligt verkningsfulla så borde man försöka få dem s.a.s. före verksamhetsåret kör igång. Men självstyrelsepolitiska nämnden har resonerat utgående från det att vi förstår problematiken att få fram det underlagsmaterial som behövs för att kunna göra detta, men det är någonting som vi anser att landskapsregeringen får överväga huruvida man kan göra någonting åt den här biten.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Vi har diskuterat och jag har funderat mycket på hur man skulle kunna göra för att få programmet till lagtinget i januari varje år. Då hoppas jag också att självstyrelsepolitiska nämnden är beredd att ganska snabbt behandla ärendet så att det inte blir väntandes alltför länge. Jag har också en strategi för hur det här skulle kunna läggas upp, men jag tänker presentera den senare i mitt anförande.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det var en bra presentation av ett gediget betänkande från självstyrelsepolitiska nämnden. Det som nu har skett de senaste dagarna ute i Europa vill jag också ha en åsikt om och diskutera lite ikring, nämligen ratificeringsprocessen, som vtm Johan Ehn själv var inne på. Det är en komplicerad situation och jag vill för min egen del säga, även om jag är väl medveten om att lagtingets röst kanske inte hörs så väldigt högt ute i Europa, att nu är det nog en situation då europeiska beslutsfattare noga bör tänka igenom den signal som dessa två länder och invånare där har gett. Det är väldigt viktigt att man både genom information och genom ren politik nu kommer till ett EU som invånarna omfattar; annars kommer det förmodligen att gå på det här sättet igen att man i samband med olika omröstningar går på grund. Det må vara så att invånarna i Frankrike nu och i Holland likaledes har haft andra skäl för att rösta såsom man har gjort, men ändå kommer det att vara så att om inte politiken är sådan att invånarna kan omfatta den, så kommer invånarna att få använda varje tänkbart tillfälle till att se till att hela projektet på det här viset stannar upp och går på grund. Det här är mycket viktigt och det här ville jag säga.

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Ltl Mats Perämaa och jag är nog helt överens i den här frågan. Jag gick inte in speciellt mycket på den i anförandet eftersom det var presentationen av självstyrelsepolitiska nämndens betänkande, där vi av naturliga skäl inte har kunnat resonera kring de här frågorna på det sättet, men personligen håller jag helt och hållet med och det är någonting som jag också ser att i högsta grad gäller de åländska förhållandena, där vi vet att vi också sedan har problem i de diskussioner som vi för gentemot rikssidan. Jag är alltså helt och hållet enig med ltl Mats Perämaa här.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Torbjörn Eliasson:

Fru talman!

Jag tycker att vtm Johan Ehn gjorde en mycket saklig och insiktsfull presentation av självstyrelsepolitiska nämndens betänkande.

 

Beträffande den turbulens som har uppstått ute i Europa är min personliga uppfattning att det kanske är bäst som sker. Det brukar oftast vara så. Jag hade trott att Europa småningom skulle komma till insikt att man inte får centralisera hur mycket som helst och ta beslutsmakten från de enskilda staterna och områdena så att vi kanske får en process som leder till en decentralisering och en nystart på det här sättet. Men det blir intressant och spännande att se vad som kommer att hända under året.

 

Vtm Johan Ehn tog upp många olika punkter som jag tycker att var intressanta och som jag stöder. Beträffande betänkandet stöder centern naturligtvis detta i sin helhet. När det gäller tidpunkten för när meddelandet skall komma fick vi redan av kansliminister Britt Lundberg en liten vink om att nästa gång kanske det kommer i januari och det skulle vara väldigt bra, för nu känns det lite sent.

 

För övrigt fick varje specialutskott uttala sig och komma med ett remissvar och jag tänkte fokusera på finansutskottets åsikter som jag gärna vill att kommer fram. Det är alltså ett enigt finansutskottet som står bakom. Det handlade om tjänstedirektivet, det handlade om skattegränsen, sjöfarten, EU:s stödprogram och så uttalade vi också om säkerhetsbestämmelserna för passagerarfärjor, vad som kan hända om vi inte kan få det klassat som e-område.

 

När det gäller tjänstedirektivet har vi kunnat konstatera att näringsrätten i landskapet är en del av EU:s primärrätt, så det kommer antagligen inte att beröra oss, men finansutskottet tycker ändå att det är väldigt viktigt att landskapsregeringen noga följer upp de här frågorna.

 

Vad beträffar skattegränsen betonar finansutskottet, vilket även landskapsregeringen påpekade, att det är av största vikt att skatteundantaget bibehålls. Samtidigt är det nödvändigt att arbeta för en så smidig skattegränshantering som möjligt.

 

Vidare konstaterar finansutskottet att i de förhandlingar med riket som görs och skall göra är det viktigt att betona fördelarna med en smidig skattegränshantering för företag på båda sidor om skattegränsen. Det är alltså till fördel både för Åland och Finland att få hanteringen lättare och smidigare för företagen.

 

När det gäller sjöfarten som är så viktig för Åland konstaterar finansutskottet att det är väldigt viktigt att stödet till sjöfarten håll spå en sådan nivå att den kan vara konkurrenskraftig i europeiskt perspektiv.

 

Beträffande stödprogrammen har vi flera gånger i finansutskottet diskuterat dem och konstaterat att det är väldigt viktigt för Åland att vi är med i ett så tidigt skede som möjligt så att vi verkligen har möjlighet att påverka det här. Kommer man in för sent är loppet kört och då kan vi ingenting göra. Det är inte så lätt att göra någonting nu heller, men ju tidigare man är med desto bättre samt att man är med vid rätt tidpunkt.

 

När det gäller rikets förordning beträffande säkerhetsbestämmelserna för passagerarfärjor, som har implementerats, har finansutskottet dels erfarit att landskapsregeringen inte blev rådfrågad på förhand om detta, men nu finns det en arbetsgrupp som utreder det, där man skall försöka komma fram till om farlederna kan klassas som e-områden. Finansutskottet konstaterar att ifall inte landskapet kan klassas som ett e-område kommer detta att innebära en osedvanligt stor engångsutgift för ett område som hör till landskapets behörighet, dvs. skärgårdstrafiken. Därför uppmanar finansutskottet landskapsregeringen att utreda möjligheten att ansöka om extra anslag i enlighet med 48 § självstyrelselagen. Eftersom förordningen har som syfte att förbättra sjösäkerheten anser finansutskottet att ansökan om extra anslag bör vara landskapsregeringens prioritering innan man ansöker om undantag från de regler som gäller.

 

För övrigt tycker jag att det är ett bra betänkande som självstyrelsepolitiska nämnden har givit och som centern, som sagt, till fullo omfattar.

 

Ltl Christian Beijar: Herr talman!  Jag föreslår att ärendet bordläggs tills i morgon.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg:

Herr talman!

Jag håller med självstyrelsepolitiska nämnden om att ett visst utvecklingsarbete återstår innan det här meddelandet utgör det instrument som det borde göra, men jag är glad att redogörelsen ändå upplevs som att den utvecklas i rätt riktning.

 

Vårt meddelande utgår från kommissionens årsprogram. Självstyrelsepolitiska nämnden önskar att vi även skall följa ministerrådets arbetsprogram, dvs. de olika ordförandeländernas program. För 2005 är det Luxemburg och Storbritannien som handhar ordförandeskapet och om man tittar på vad som ingår i deras program för ordförandeskapet är det Lissabonprocessen, det är EU:s budget, stabilitet och tillväxtpakten, de har ett gemensamt program där väldigt mycket också sammanfaller med kommissionens program. Men det är klart att det finns detaljer i det som säkert skulle vara värt för oss att ta del av: FN:s milleniemål skall ses över i september t.ex., världens fattigdom skall halveras till 2015. Det finns också skrivningar om asylpolitik och om invandring. Det är säkert så att det är relevant att arbeta mot flera program.

 

Självstyrelsepolitiska nämnden vill också att vi skall ta del av regeringens årsprogram. Jag har funderat lite på vad man menar med regeringens årsprogram och frågar mig om det årsvisa strategidokumenten som avses. Det är omfattande dokument på 120 sidor – det är inget hinder i och för sig – men vad jag funderar på är att när de uppgörs för 2005. Det är någonting som man i så fall måste kontrollera upp. Det är viktigt att det sammanfaller någorlunda med tiden. På nätet finns nämligen inte 2005 års strategiprogram ännu. Men vi tar det här till oss och tittar på om vi kan bredda oss och använda oss av flera program som grund.

 

När det gäller tidtabellen är jag enig med självstyrelsepolitiska nämnden att meddelandet borde överlämnas till lagtinget tidigare; vi överlämnade det som sagt 1 mars och årets försening beror förstås på landskapsregeringens ombildning, men framför allt också på problemen kring tillsättandet av kommissionen, för deras arbetsprogram kom oss tillhanda först den 26 januari.

 

När det gäller tidtabellen är avsikten inför nästa meddelande att börja jobba med det i oktober, som jag tycker att skulle vara en lämplig tidpunkt. Där kommer vi att ha ett strategiskt forum som jag kommer att föreslå att skall ägnas åt EU-arbetet, där vi skall kunna jobba med målformuleringar och vad vi vill med EU och hur vi skall ta tillvara vårt EU-medlemskap.

 

Jag har inte funderat desto mer på självstyrelsepolitiska nämndens förslag att dela meddelandet i två delar. Hittills har mitt mål varit att meddelandet skall vara både bakåt- och framåtriktande och att det ändå skall kunna överlämnas i januari.

 

Självstyrelsepolitiska nämnden har tagit upp lagtingets aktivitet i EU-frågor. Från landskapsregeringens sida välkomnar vi ett ökat engagemang från lagtingets sida i just EU-frågorna. Helt riktigt konstateras det att endast ett ärende fördes till lagtinget för samråd ifjol. Jag har inte analyserat huruvida fler ärenden skulle ha varit av intresse att föra till lagtinget ifjol, men sannolikheten är väl kanske stor att det fanns flera som var intressanta där. Däremot kan jag konstatera att redan i år har vi fört två stycken informationsärenden till lagtinget och inte mindre än fem ärenden för samråd, så utveckling har redan skett.

 

Många av EU:s ärenden lever länge och är en process. Därför kan även ärenden följas upp med jämna mellanrum och där har vi från landskapsregeringen tänkt att fast man vid ett datum har tagit beslut i ett ärende – tjänstedirektivet som exempel – kan man kanske tre månader, ett halvår senare ta upp ärendet på nytt och komma med ett PM och tala om vad som har hänt och vad som just nu är landskapsregeringens ståndpunkt och på det sättet föra det som ett informationsärende. På det här sättet kommer bl.a. tjänstedirektivet att behandlas på måndag i självstyrelsepolitiska nämnden. Men hur mycket vi kan jobba på det här sättet med de olika EU-ärenden handlar också om våra begränsade resurser inom förvaltningen. Målsättningen är dock att viktiga ärenden skall föras till samråd inom några veckor efter att kommissionen har avgivit sitt förslag, som också självstyrelsepolitiska nämnden säger och det är en mycket god målsättning, men jag vill också flagga för att det ställer krav på lagtingets beredskap att arbeta utskott även utanför sina sessioner; annars är det inte så stor idé att vi kommer väldigt snabbt och tidigt och kanske gör det som en brandkårsutryckning, om det ändå sedan blir liggande många, många månader. Kräver man det från lagtingets sida måste vi också vara beredda på att det behöver finnas en beredskap också från lagtingets sida att ta emot när det kommer.

 

När det gäller samarbete med riksdagsmannen har vi ett litet EU-nätverk inom förvaltningen där också riksdagsmannen ingår.

 

Vad gäller EU:s utmaningar under 2005 nämns den ekonomiska tillväxten och som har sagts här redan har EU stora utmaningar framför sig och just den ekonomiska tillväxten, den s.k. Lissabonstrategin, kan man utan att vara alldeles för hård säga att har blivit flopp. Det är jobbigt inom EU just nu. Det gäller att ta nya tag och man borde formulera nya målsättningar som är mer realistiska så att EU skall kunna leva upp till dem.

 

När det gäller ratificeringen av fördraget, som också tidigare har nämnts här, seglar det i motvind just nu. Utvidgningen har också lett till stora utmaningar. Arbetet med budgeten för 2007-2013 är också problematiskt; det finns stora diskussioner inom de olika medlemsländerna om hur mycket man vill betala till EU.

 

Våra mål att trygga Ålands status som ett svenskspråkigt självstyrt demilitariserat och neutraliserat område inom EU är en utmaning i sig. Vidare jobbar vi med att få en Europaparlamentsplats, att fortsättningsvis kämpa för talerätt, subsidiaritetsprincip osv. Jag är glad för att utskottet och nämnden stöder vår målsättning.

 

När det gäller att lyfta in Lissabonstrategiprocessen i vår vardagspolitik tar vi det till oss och till många delar gör vi det också men det kunde tydligare framkomma i meddelandet.

 

När det gäller det finska ordförandeskapet kan jag berätta att det fastslogs hösten 2004 vilka möten som skulle hållas under Finlands ordförandeskap, också var de skulle hållas. Från Ålands sida har man aktivt försökt få ett ministerrådsmöte, men det lyckades inte. Orsaken till det tror jag är att det redan inför förra ordförandeperioden – för fem år sedan – var en delegation hit till Åland för att titta om ministerrådsmötena skulle kunna föras hit, men då påpekade man att det fanns för få högklassiga konferensutrymmen och det fanns också för få övernattningsmöjligheter, så jag tror att det här var orsaken till att Åland inte överhuvudtaget kom med som plats för ministerrådsmötena. Ministerrådsmötena kommer till största delen att hållas i Bryssel, men en del av dem blir i Finland och social- och hälsovårdsministrarna kommer att träffas i Helsingfors, finansministrarna i Jyväskylä, jordbruksministrarna i Uleåborg, miljöministrarna i Åbo, utrikesministrarna i Villmanstrand och justitie- och inrikesministrarna i Tammerfors.

 

Jag tycker, som sagt, som vice talman Ehn sade att vi får göra det bästa av det möte vi har fått som inte alls är ett lite möte heller, Coreper 1-mötet, där har vi goda möjligheter att fördjupa kunskaperna och också försöka få förståelse för de specifika förhållanden som vi har på Åland samt också vårt specifika förhållande till EU.

 

Ytterligare kort om det konstitutionella fördraget. För att vi skall få den paketlösning som lagtinget har frågat efter inför lagtingets behandling av fördraget har justitieministeriet tillsatt en arbetsgrupp som haft i uppdrag att bedöma vilka åtgärder som Åland och riket tillsammans kan vidta med anledning av fördraget. Betänkandet är nu mer eller mindre klart, men det är inte ännu justerat, så jag tror att jag avvaktar och väntar lite med att tala om vad som har kommit ut därifrån. Det är, som vtm Ehn också sade, spännande att se hur arbetet med ratificeringen kommer att ute i Europa. Frankrike har sagt nej, Nederländerna sade nej igår; frågan där lydde: Är du för eller mot att Nederländerna skall godkänna det fördrag som upprättar en konstitution för Europa? 62 procent av de nederländska invånarna röstade. Luxemburg kommer att rösta den 10 juli; det blir sannolikt ja, åtminstone de jag känner från Luxemburg är bekymrade över att det är ett nederlag för EU att endast 70-80 procent kommer att säga jag, därför att man förväntar sig där att man är så EU-positiv att man borde komma upp i 90 procent. Där har man röstplikt så att alla måste gå till urnorna. Danmark kommer att rösta i september, Irland senare i år, Portugal i december, Spanien har redan sagt ja, 77 procent, och Storbritannien väljer att rösta väldigt sent efter det att de har haft sitt ordförandeskap; Tjeckien och Polen diskuterar just nu om de skall folkomrösta eller inte.

 

Jag tolkar folkets nej som en protest mot att EU är för långt från medborgarna och att utvecklingen i EU har gått för snabbt. Jag tror inte att det är direkt konstitutionen, som egentligen är menad som att göra EU mera demokratiskt och föra EU närmare medborgarna, så det blir en liten paradox i och med att man säger nej, men jag tror att man säger nej för att man vill protestera på något sätt, man funderar på utvidgningen och framför allt ekonomin. Det finns en oro i Europa, man är rädd om välfärden och funderar att vad händer om EU utvidgas ytterligare? Vi har knappt hunnit bli ett med de nya medlemsländerna ännu innan vi börjar fundera på Bulgarien, Rumänien, och diskussionen förs också om Turkiet.

 

Det är också många andra frågor som man samtidigt i länderna lyckats fläta in i omröstningarna mer indirekt som är mera interna politiska frågor.

 

Jag tänkte avsluta, herr talman, med att säga att om ratificeringen inte blir av kanske det är ett tecken på att EU behöver stanna upp, tänka efter lite och framför allt vara självkritisk till avståndet till medborgarna. Ur kriser – bara de inte blir för djupa – brukar det alltid komma någonting gått, så vi får hoppas att det här blir en kris som sedan leder till en god utveckling.

 

Ltl Mats Perämaa:

Herr talman!

Jag tycker att vi har haft en rätt uttömmande behandling och den har varit god, så jag skall bara hålla mig till ett enda ämne, speciellt med tanke på att jag sitter i finansutskottet och finansutskottet i sitt utlåtande till självstyrelsepolitiska nämnden har lyft upp den här frågan. Det gäller tjänstedirektivet. EU:s tjänstedirektiv är ett lagförslag som syftar till att underlätta handel för tjänsteföretag eller att man skall kunna i de europeiska länderna kunna verka inom tjänstesektorn. Det har förts ett resonemang i finansutskottet huruvida vårt eget näringsrättsinstrument motverkar de här planerna som man har inom EU eller om det inte gör det. Vi har föranlåtit oss att skriva att det finns anledning för landskapsregeringen att komma med ytterligare information på det här området, men den kanske vi kan få här och nu i dag. Vi har kunnat konstatera att diskussionen om tjänstedirektivet, också den kan man väl säga, har stött på patrull inom Europa; många länder, bl.a. Sverige och Tyskland har varit oroliga för hur det här påverkar den egna hemmamarknaden förstås. Men om det är så att vårt eget näringsrättsinstrument motverkar tjänstedirektivet, att det står s.a.s. över det, så spelar det inte så stor roll hur det kommer att utformas just specifikt för oss på Åland. Jag ber att landskapsregeringen utvecklar resonemanget kring detta och då i så fall konstaterar att näringsrättsinstrumentet är det som står högre, ifall det är så och om det inte är så, talar om hur det eventuellt kan påverka vårt näringsliv inom tjänstesektorn.

 

Ltl A-H Sjöblom:

Herr talman!

Jag skulle be att få understöda ltl Christian Beijars förslag om bordläggning och bordläggningstiden.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Christian Beijar, understödd av ltl Anne-Helena Sjöblom, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 3 juni. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet är bordlagt till plenum i morgon den 3 juni.

 

Lagtingets nästa plenum är i morgon den 3 juni kl. 9.30. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 15.22).