Föredras

Samma procedur för denna fråga. För svaret tillämpas ingen tidsbegränsning medan övriga yttranden inte får överstiga tre minuter. Svaret kommer att ges av vicelantrådet Harry Jansson. Ordet ges först till lagtingsledamoten Katrin Sjögren.

Talman! Olycksutredningscentralen har utrett ambulanshelikopterolyckan som inträffade i februari 2022. Utredningen är både detaljerad och mycket professionell. Dessvärre identifieras graverande luckor och risker i vår beredskap.

Med hänvisning till 38 § 1 mom. lagtingsordningen ställer jag till vederbörande medlem av landskapsregeringen följande skriftliga fråga: Hur avser landskapsregeringen förbättra, utveckla samt minimera risker i den civila beredskapen?

Tack, talman! Tack också här till vicetalman Sjögren för möjlighet att redogöra för landskapets arbete med den civila beredskapen. En oerhört viktig och central fråga, inte minst i ljuset av ett kommande Natomedlemskap med allt vad det innebär att ha en operationalisering av ett Natomedlemskap som kommer att påverka det civila samhället och därmed vår beredskap, räddning etc. Men det får vi återkomma till en annan gång.

I mina inledande kommentarer i media till denna olycksfallsutredning är jag lite förvånad över vilka slutsatser som har valts att dras i den föreliggande rapporten. Jag tycker kanske inte att den är så professionell som vicelantrådet sade, för det finns uppenbara brister där som jag inte har möjlighet att gå in på här. Vicetalman får gärna exemplifiera, var är de här graverande luckorna och riskerna? Jag tar hemskt gärna del av det.Under tiden medan vicetalman funderar på en precisering där så ska jag redogöra lite för det arbete vi gjort de senaste åren.

Vi har sannerligen jobbat aktivt för att Åland ska bli en del av det nordiska Hagasamarbetet. Jag känner här lite förtret över att det som har klarerats av ministern, statssekreteraren i inrikesministeriets ledningsgrupp i Helsingfors, fortfarande inte har lett till en officiell inbjudan för Åland att delta i det kommande möte på generaldirektörens nivå som man rör sig med i det övriga Norden. Hagasamarbetet är en nyckel för oss när det gäller att ha tillgång till de beredskapsutvecklingsinsatser som pågår på nordisk nivå. Vi kan bara ta det här med bränder. Vi kan ju behöva hjälp av räddningsstyrkor, precis som vi fick hjälp att reda upp under stormen Alfrida. Här måste vi nog tillsammans snart lyfta det på en nordisk nivå. Det är bara att konstatera att här finns det ett tydligt behov för oss.

Under det senaste året har vi lyckats få till stånd den första totalsäkerhetskursen på svenska där ett 40-tal personer i ledande ställning från det åländska samhället deltog. Vi har lyckats skapa samarbetsgrupper med utrikesministeriet, försvarsministern och inrikesministeriet. Det här är ju oftast kopplat till den här typen av frågeställningar som är aktuella i detta nu.

Vår särskilda jurist för beredskap och räddning deltar också i utbildningen via Hanaholmsinitiativet, också det bygger på den här typen av frågeställningar. Åland deltar numera i statsrådets sammanställning av den regionala lägesbilden. Vi har utvecklat samarbete med försörjningsberedskapscentralen. Det hålls regelbundet möten. Landskapsregeringen har också hittat en modell för myndighetssamarbete och har nu regelbundna myndighetsavstämningar två gånger per månad för att hålla i gång kunskapen och relationerna mellan våra olika sektorer i samhället.

Vi upprätthåller nuförtiden kris.ax. Vi kan snabbt kommunicera ut information om en ny typ av situation som Alfrida skulle uppstå, alla kan googla där och hitta information om vad som är viktigt. Med tanke på den kommunikations- och informationsbrist som inledningsvis uppstod i samband med stormen Alfrida så är det ett viktigt litet steg framåt. Vi har ju ändå på grund av pandemin en helt annan förmåga idag att hålla presskonferenser så fort en kris är på gång.

En arbetsgrupp är tillsatt för att utreda interaktionen mellan vårt alarmsystem Ålarm och det finska Erica och det jobbas som bäst på en överenskommelseförordning som ska ge den slutliga lösningen för den integreringen. Vad gäller överenskommelseförordning så har vi också en liknande på gång med gränsbevakningen vad gäller bekämpning av miljöskador, alltså i praktiken oljeskydd. Det har pågått nu sedan vi senast träffade ledningen för gränsbevakning, generalmajor Kostamovaara.

Sedan har vi också ett tätt samarbete med Uppsala län med tanke på kärnkrafts- och strålningsriskerna. Denna vecka kommer tre tjänstemän att besöka den delen av vårt nätverk.

Mycket har gjorts under den här regeringen. Vi har fortfarande tyvärr ingen tjänsteman i permanent beredskap. Det är bara att konstatera att vi har en förvaltningschef som jobbar 24/7 och alltid är tillgänglig för alla och envar som då från någon del av vår värld tar kontakt med Åland. Det är en "stand by" tjänst som förvaltningschefen har.

Sedan om vi går ännu närmare i närtid så antar jag att vicetalmannen kommer att fokusera på uppdelningen i två räddningsområden och den kommunala uppdelningen av räddningsväsendet. Här hoppas jag nu då att det i går kväll togs ett gigantiskt steg för att lyckas uppnå målsättningen om att Åland utgör ett enda räddningsområde. Här kan jag väl säga att vi har fortlöpande haft diskussioner med räddningschefen och det gläder mig sannerligen att våra två ledande funktionärer inom sektorn har tagit till sig budskapet om att vi behöver en samordning, inte bara på grund av Natosidans operationalisering, utan redan på grund av att vi önskar vara med i Hagasamarbetet. Det finns en part på Åland som är motvikten, bollplanket på åländsk mark. Här kan vi bara hoppas att det fortsatta diskussionerna mellan Mariehamn å ena sidan och Jomala som värd för räddningsområdets södra Åland, att de når varandra. Vi har inte tid och råd att vänta längre på den samordningen.

Av någon anledning tar de också upp i den här olycksfallsrapporten att det inte alltid är den närmaste eller den mest lämpade brandkåren som rycker ut. Ja, det är väl ett konstaterande vi kan göra. Det är ju geografin som avgör det och ingenting annat. Det har ju ingenting som helst att göra med den olycka som skedde av tragisk natur i Brändö under början av fjolåret. Det är klart, vi är alltid glada över att få professionell vägledning, men det kunde kanske vara mera sammansatta slutsatser än vad man har lyckats prestera här.

Det centrala för landskapsregeringen är att när det sker en samordning förhoppningsvis av räddningssidan så kommer brandkårernas resursstarka och fria ställning att bibehållas. Vi är ju helt beroende av de frivilliga krafterna ute i bygderna för att ha ett räddningsväsen som inte är alltför kostsamt. Så den ambitionen försvinner inte trots att räddningsområdena förhoppningsvis slås ihop.

Förlåt talman, det här blir väldigt långt, men det är mycket som har hänt och det är det mycket som är aktuellt. Vad gäller beredskapssidan i övrigt så har vi ju ett samarbete med den finska sidan i form av statens ämbetsverk och landskapet. Det sker ju ett samarbete; inspektioner, arrangera kurser till och med under pandemin och arrangera övningar i samarbete både med Sveriges olika län och med räddningsinstitutet i Kuopio osv. Det är mycket som händer där.

Sen några avslutande ord. Förutom det som har gjorts för att stärka den civila beredskapen under den innevarande mandatperioden så måste vi fortsätta att stöda arbetet med en gemensam räddningsmyndighet. Jag har varit tydlig i min kommunikation med räddningschefen. Är det som så att landskapsregeringens insats behövs till någon del när det gäller det här samgåendet så då ska vi finnas där, både med stöd och eventuella behov av resurser till den delen.

Sedan har vi någonting som vi måste åstadkomma nu så fort vi får ett enda räddningsområde och det är ju den övergripande planen. Här håller jag med om utredarens slutsatser att det nog är hög tid och någonting som borde ha gjorts för över 15 år sedan, men som fortfarande saknas. Det saknas en övergripande plan där man tar ett helhetsgrepp om beredskap, säkerhet och civil beredskap i stort. Här har vi en hel del att göra. Här behöver även den finska statsmakten involveras på olika sätt. Det sker ju naturligt genom den existerande samarbetsdelegationen för beredskapsärenden som leds turvis av landshövding och lantråd.

Vi måste fortsätta att stärka kontakterna med de statliga säkerhetsmyndigheterna. Här har vi stora förhoppningar att kontaktgruppen med inrikesministeriet ska fungera som den brygga som vi behöver in till det arbetet. Jag skulle säga att det särskilda behovet här är nog kopplat till de särskilda översiktliga lägesbilder som med tanke på läget i stort nog behövs vad gäller beredskap och säkerhet.

Sist men inte minst så tvingas vi nog alla fundera på: Måste landskapsregeringens resurser förstärkas till den delen? Jag vet att många kritiserar budgetunderskott och annat, men frågan igen som vi måste ställa oss är: Har vi råd, med tanke på de utmaningar vi har, att ha en underdimensionerad förvaltning också till den här delen? På vissa områden kan det stå oss alltför dyrt att inte ha resurserna på plats när läget så kräver. Tack, talman!

Talman! Till det sista först. Skulle jag få prioritera så skulle jag prioritera den här frågan, inte någon informatör till infrastrukturavdelningen, definitivt.

Jag tycker att den här rapporten som jag rekommenderar alla att läsa är väldigt intressant. Den pekar på, som jag uppfattar det, graverande brister. Vicelantrådet ville att jag skulle förtydliga det. Man skriver om att det saknas en heltäckande riskbedömning av räddningsväsendet i landskapet. Man skriver att planen för storolyckor saknas nästan helt och hållet. Man skriver också att en övergripande samordning av räddningsväsendet är bristfällig och att landskapsregeringens tillsyn och ledning har varit obetydlig. Det är hårda ord, tycker jag, som inte bara landskapsregeringen ska ta åt sig. Men det är väldigt viktiga frågor. Jag tycker att det är oerhört frustrerande att vi står och stampar på stället i så många frågor. Politiken fastnar alltid i ändlösa debatter om former och strukturer i stället för att diskutera innehåll som är viktigt och som har betydelse för människorna. Jag tror att vi alla minns den eldfängda debatten under den förra mandatperioden när vi försökte få ihop räddningsområdena. Det var minsann ord och inga visor!

Nu står vi här och behovet har ju inte minskat utan tvärtom, hela beredskapsbehovet har ökat i Europa och i Norden. Den nya svenska regeringen har en egen minister för civilt försvar och civil beredskap. Så det är nog dags att vi börjar kavla upp ärmarna också.

Den civila beredskapen har utgångspunkten i krisberedskap i samhället och syftar till att höja beredskapen för att säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna. Hur ser då de närmsta planerna ut på att göra den här riskbedömningen av räddningsväsendet i landskapet? Vilka planer finns för att vi skulle ha ha egna planer för storolyckor och samordning av räddningsväsendet? Räddningsväsendet är egentligen grunden, polisen och brand- och räddningsväsendet är grunden för den civila beredskapen och där borde vi få ihop de här myndigheterna snarast. Vilka är de konkreta stegen? Hur ser vicelantrådet på storolyckor till exempel?

Svaret ligger i det jag redan sagt, att räddningsområdena blir ett, då skapas en tillräcklig intellektuell grund för att ta itu med allt det som räddningssidan har att arbeta med i vardagen. Det är först då vi har en helhet. Det är först då man kan närma sig aktörerna också utanför Åland och prata med en röst. För det här med två områden har inte fungerat och det förstår jag, det blir förvirrande för omvärlden.

Jag ser inte lika besvärligt läge som vicetalmannen. Som sagt var, jag tycker redan Alfrida visade att när det gäller så fungerade räddningssidan föredömligt. Det var andra saker som brast utan att påminna om den delen av det hela.

Vad gäller de här bitarna som jag redan nämnde så hänger de ihop, när vi har ett räddningsområde då kan vi ta steget mot den här övergripande planen.

Jag noterade vicetalmannens beredskap att skjuta till pengar. Jag ska påminna om det när det är dags sedan, med tanke på hur det brukar låta i andra sammanhang. Det här måste nog finansieras med nya medel, för vi har inte möjlighet att lägga det här på våra tjänstemän. De är så pass överbelastade. En sådan här plan kräver nog ett sådant kunnande som vi kanske inte ska begära av våra tjänstemän som idag jobbar med detta område vid sidan av många andra uppgifter, som tidigare lantråd och ministrar säkert vet mycket väl. De är mångsysslare.

Det är naturligt för mig att hoppas på att det blir ett räddningsområde och utgående från det en övergripande plan och sedan tar man itu med det som olycksfallsutredningen i övrigt lyfte. Tack!

Talman! Jag vill igen understryka att vicelantrådet inte har fått carte blanche av Liberalerna att tillsätta tjänster hit och dit. Det vi har pratat om hela tiden är prioriteringar och där finns det åtskilligt att kritisera, men det är en annan debatt.

Landskapsregeringen har tillsyns- och ledningsansvar när det gäller beredskapen. Då utgår jag ifrån att landskapsregeringen nu tänker idka tillsyns- och ledningsansvar när det gäller räddningsmyndigheterna.

När det gäller Alfrida så finns det en omfattande rapport kring hur man hanterade Alfrida. Vi vet alla att civilsamhället är starkt på Åland. Det är politiken som stundvis är trasig. I rapporten om Alfrida framkommer det att det var ganska mycket ad hoc lösningar. Stan slogs inte ut, det var inte kallt och snödjupet var minimalt. Vi hade ren och skär bondröta helt enkelt.

När man pratar om civil beredskap så gäller det att bygga strukturer så att vi klarar oss till nästa gång. Det behöver inte bli krig, utan det kan bli en Alfrida igen eller någon liknande naturkatastrof.

Det finns också kritik, vicelantrådet, att man har en räddningsdelegation som inte haft ett enda möte, vad jag förstår, under den här mandatperioden. Man ifrågasätter arbetarskyddet för dem som jobbar inom brand- och räddningsväsendet. Det finns oklarheter kring instruktioner och ansvarsfrågor. Och visst, jag gratulerar och önskar landskapsregeringen kraft och mod vad det gäller Hagasamarbete. Men vi har vettlöst mycket att göra på hemmaplan också, där behöver vi få system och strukturer på plats. Hur ser vicelantrådet på landskapsregeringens tillsyns- och ledningsansvar när det gäller den civila beredskapen?

Till det sistnämnda kan vi konstatera att det utförs regelbundna inspektioner från landskapsregeringens sida ihop med statens ämbetsverk. Om vicetalman vill kritisera det så det övergår lite mitt förstånd att vicetalman kritiserar att sådana inspektioner görs. Vad begär man mera än att man då inspekterar och får en presentation? Tre kommuner har hittills i år fått det här besöket.

När det gäller Alfrida så visar ju händelserna där, om något, vikten av de frivilliga brandkårerna. För utan att de frivilliga hade ryckt ut i natten, till och med lite med risk för eget liv, så hade nog vardagen varit mycket tuffare för oss andra som sov gott i våra sängar. Så det visar behovet av att den frivilliga sidan får fortsätta att utvecklas och frodas.

Så för mig är det helt centralt att vi får ett enda räddningsområde på Åland. Vi får tillgång till Hagasamarbetet. Sedan tvingas vi alla inom kort, bakom lyckta dörrar inledningsvis, diskutera vilka typer av resurser som behövs med tanke på den globala sidan av utvecklingsdelen.

Sedan vicetalmannens argumentation att ställa olika behov mot varandra. Med tanke på omtanken om skärgården så kanske man kan tänka sig att ett förestående beslut om upphandling av ny färjoperatör leder till hundratals samtal. I sig bekräftar kanske det behovet av informatörerna när det gäller infrastruktursidan. Som alltid är det lätt att ställa behoven mot varandra. Vi måste alltid tänka på vad som är viktigast för ålänningen som sådan.

Landskapsregeringens svar antecknas för kännedom. Ärendet är slutbehandlat.