Remissdebatt

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till näringsutskottet. Godkänns?

Diskussion.

Minister Torbjörn Eliasson

Tack, herr talman! Jag hoppas att jag inte blir utvisad idag, jag glömde ta slipsen på mig. Jag har i varje fall en snygg kavaj.

Det här är några små ändringar i jaktlagen. Landskapsregeringen föreslår att jaktlagen för landskapet Åland ska ändras så att det möjliggörs för personer med bestående rörelsehinder att bedriva jakt på däggdjur från en stillastående motordriven trehjuling, lätt fyrhjuling, fyrhjuling och snöskoter. Samtidigt föreslår landskapsregeringen att lagen ändras så att ordalydelsen avseende tillstånd för jakt på fridlysta eller fredade arter närmare följer formuleringar i fågel- och habitatdirektiven.

Först till ändringarna som ska anpassas till fågeldirektivet. Det är ingen ändring i sak. Vid kontakter vid EG-kommissionen har det påtalats att även om landskapets regelverk i berörda delar i sak överensstämmer med formuleringar i EG-direktiv så finns det små skillnader i ordalydelser. Det är de som vi korrigerar i det här förslaget.

Sedan till jakt för rörelsehindrade. Det kom ett initiativ från ett antal rörelsehindrade jägare. Vi tyckte att initiativet var bra. Enligt jaktlagen får man inte bedriva jakt från motordrivet fordon. De som är rörelsehindrade har många stora problem. Det är skäligt att vi ska ge dem som är jaktintresserade möjligheter att kunna utöva jakt.

Vi utgick ifrån att vi skulle göra det här så enkelt som möjligt och så lite byråkrati som möjligt. Det har gjort att vi har följt det svenska exemplet där man tillåter jakt från motorfordon. Man kan fråga sig vem som är en rörelsehindrad person. Det är en person som har bestående rörelsehinder. Om man bryter benet eller skadar sig tillfälligt så gäller inte detta. Man ska ha bestående rörelsehinder. Då kan den personen, på de här fyra nämnda motorfordonen, ta sig till en plats där man ska skjuta, sedan måste man stänga av motorn och den måste vara avstängd i två minuter och sedan får personen avlossade skott mot bytet.

Man kan också ställa sig frågan angående detta med bestående rörelsehinder och hur man vet att en person har bestående rörelsehinder. Där har vi minimerat byråkratin. Den person som har bestående rörelsehinder har möjlighet att ta ett intyg på detta. Skulle det visa sig att man inte har gjort det och uppfordras att göra det så har man möjlighet att ta intyget. Det är upp till den rörelsehindrade personens samvete att sköta det här på ett korrekt sätt. Vi har räknat med att det handlar om högst tio personer på Åland.

När lagen bereddes hade lagberedningen kontakt med landskapsläkaren, polisen, handikapprådet och klinikchef för rehabiliterings- och fysiatrienheten Sheila Sundblom, så sakkunnighjälp har funnits med här.

Jag hoppas att det räcker som presentation. Jag svarar gärna på frågor. Landskapsregeringen föreslår de här två ändringarna i jaktlagen. Tack, herr talman.

Ltl Barbro Sundback, replik

Tack, herr talman! All lagstiftning ska uppfylla vissa krav på rättssäkerhet. Det är bland annat för att alla ska behandlas på samma sätt. Jag tycker nog att förklaringen om vem som är bestående rörelsehindrad och hur den ska dokumenteras är lite Grönköpingsaktig. Det är tydligen upp till var och en att själv bedöma om man har ett bestående rörelsehinder. Om man då tycker att det uppfyller lagen så tar man sin bössa och åker ut i ett fordon som här anges. Jag har inte någonting emot själva syftet med lagstiftningen, men i mina öron låter det här nog verkligen inte som rättssäkert. Medborgarna måste via lagen på förhand veta om de har möjligheter att få ett sådant här tillstånd.

Minister Torbjörn Eliasson, replik

Tack, herr talman! Jag tycker att ltl Barbro Sundback kanske förenklar den här situationen och kallar den för Grönköpingsaktig.

Som jag sade från början så tyckte vi att det här berör ett fåtal personer på Åland. Vi ville göra det så enkelt som möjligt så att man inte ska behöva ha onödig byråkrati. Vi måste väl ändå lita på att människorna gör rätt. Jag håller inte med ltl Sundback där, jag tycker att det här är ett bra sätt. Jag är övertygad om att de som har bestående rörelsehinder kommer att se till att det här sköts på ett bra sätt. Det finns möjlighet att ta ett intyg på förhand eller annars att vid uppfordran ta detta intyg.

Ltl Barbro Sundback, replik

Det är ju inte de rörelsehindrade som ska ta ansvaret på sig att lagen uppfylls så som lagstiftaren har tänkt sig. Det är den övervakande myndigheten som är skyldig att se till att man har ett system så att det kan övervakas. Att hantera gevär och skjuta är ju en allvarlig sak.

Det utskott som det här ärendet går till bör titta på det här. Det minsta man kan kräva är någon slags anmälningsskyldighet så att åtminstone den övervakande myndigheten vet vilka personer som med den här motiveringen jagar från ett fordon.

Minister Torbjörn Eliasson, replik

Tack, herr talman! När det gäller säkerheten, för det första så får man inte ha vapnet laddat när man kör, ladda måste man göra sedan. I jaktlagen och i skjutvapenlagen föreskrivs allt sådant. Det torde vara i sin ordning.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Sirpa Eriksson, replik

Tack, herr talman! Jag tycker också att det är bra att funktionshindrade får samma rättigheter som övrig befolkning. Jag har också lite frågor om intyget. Handlar intyget bara om man har fel på benen eller kommer det också fram att man behöver en fyrhjuling på grund av att man har förlamning förorsakat av hjärnblödning, hjärnskador eller hjärninfarkt? Sådana skador kan sedan påverka bedömningsförmågan och synen. Det är många olika saker som kan påverka.

Minister Torbjörn Eliasson, replik

Tack, herr talman! Det är bra att ltl Eriksson tycker att det är okej att vi gör det möjligt för de rörelsehindrade att jaga.

När det gäller de här frågorna så hanteras de i skjutvapenlagen. Har man sådana fel och sjukdomar att man inte kan och får hantera ett vapen så regleras det i den lagen.

Ltl Sirpa Eriksson, replik

Tack, herr talman! Jag är inte så kunnig i skjutvapenlagen. Jag tänker på de personer som redan har jaktkort. Blir det någon kontroll på om man få jaktkortet kvar när man blir handikappad? Hur är det i praktiken?

Minister Torbjörn Eliasson, replik

Tack, herr talman! Nu kommer vi in på detaljer som jag inte kan svara hundra procent säkert på. Utskottet får väl titta på de här sakerna. Jag tycker att man ska se på det här med positiva ögon. Vi har försökt åstadkomma en enkel lag som ger de rörelsehindrade möjligheter men som samtidigt ska fungera även när det gäller risker och liknande.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Torsten Sundblom, replik

Tack, herr talman! Jag har ingenting att invända mot det som är med i den här jaktlagen.

Jag har en fråga om det som inte är med. Det finns också ett behov av att ändra § 47, att möjliggöra att man skulle kunna skjuta vid vakjakt mårdhund med konstgjort lyse. Hur resonerar man när inte det är med?

Minister Torbjörn Eliasson, replik

Tack, herr talman! Ltl Torsten Sundblom, tack för stödet av den här framställningen. När det gäller mårdhunden så vet jag att det finns intresse för det och det har inkommit förfrågningar om möjligheter att jaga mårdhund med konstbelysning. Det här ser jag och avdelningen positivt på. Vi kommer att bereda även detta, vi hann inte med det till den här omgången nu, men arbete är igångsatt.

Ltl Torsten Sundblom, replik

Tack, herr talman! Jag är glad att jag fick beskedet att det här kommer i ett senare skede.

Talmannen

Replikskiftena är avslutade.

Ltl Danne Sundman

Talman! Från obunden samlings sida vill vi ge vårt stöd till den här framställningen. När det gäller handikappades möjligheter att ta sig fram i samhället så gäller det inte bara lokaliteter och praktiska hinder i vardagen utan också hinder för att utöva jakt som är ett viktigt nöje och en viktigt mental näring också för handikappade personer. Det kan vara så att man har varit jägare och man blir handikappad eller så är man handikappad från födseln och inte kan ta del av ett så här stort intresse. Det hindret undanröjs i och med den här framställningen, vilket är jättebra.

Däremot förstår jag inte riktigt när jag läser 50a §. Det står i andra momentet begreppet; bestående rörelsehindrad osv, medan det i första momentet står rullstolsburen person. Handlar det om något stavfel? När man är rullstolsburen då är man ju rätt så mycket mera handikappad än när det gäller bestående rörelsehinder. Man kan vara halt och måste ha käpp, då är man bestående rörelsehindrad, man är inte rullstolsburen men man kanske är så pass rörelsehindrad att man inte kan ta sig fram i skog och mark och alltså inte kan jaga. Jag skulle vilja ha ett förtydligande från ministern vad det är som gäller. Jag skulle gärna se att begreppet bestående rörelsehindrad används. Det är bra att det handlar om bestående, det ska inte vara efter en olycka osv. Man ska konstaterats vara bestående rörelsehindrad och då ska man ha de här specialrättigheterna.

Om man tänker på den diskussion som var här tidigare, så all sådan här lagstiftning baserar sig till stor del på att folk använder sunt förnuft. Man kan aldrig lagstifta bort alla risker med jakt, även om jaktlagstiftningen är rätt så rigorös. Det gäller att lita på att folk tar det här förtroendet, förvaltar det och att det inte missbrukas av friska människor. Det tror jag faktiskt är de allra flesta fjärran att riskera de handikappades rättigheter genom att missbruka. Jag bekymrar mig inte för det.

När det gäller den andra ändringen så är den säkert nödvändig. Om jag inte läser den helt fel så torde den kunna omfatta det som i replik frågades om mårdhundsjakten. Det borde vara i andra momentet andra punkten; fångstredskap och fångstmetoder som tillåts, alltså undantag från det. Jag läste fel, det finns alltså möjlighet att ge de här undantagen i och med att lagtinget ger fullmakt i den här paragrafen, när det t.ex. gäller mårdhund med specialbelysning, det finns också andra fall. Det skulle vara intressant att höra ministerns åsikt även om detta.

Framställningen har vårt stöd.

Minister Torbjörn Eliasson, replik

Tack, herr talman! Första frågan; rörelsehindrad och rullstolsburen. Jag är beredd att hålla med ltl Danne Sundman. Jag tycker att utskottet ska titta på det där och prata med expertis så att man får det klart och tydligt utrett.

När det gäller mårdhundsjakten, vid första anblicken går det med en ganska liten justering att åstadkomma det här. Avdelningen och lagberedningen ville ha ordentligt med tid och kontrollera att det fungerar. Det kommer att fungera, men vi hann inte med det till den här omgången. Det kommer till hösten.

Ltl Danne Sundman, replik

Herr talman! När jag nu tittar på 28 § så stämmer det kanske eftersom det handlar om fågeldirektivet och mårdhunden kan ännu inte räknas in under fågeldirektivet. Det är helt enkelt så att det rör andra saker.

När det återigen gäller begreppet i 50a § så är det bra om utskottet kan titta på det. Man kan vara betydligt lindrigare rörelsehindrad än rullstolsbunden för att behöva komma i åtnjutande av det här undantaget för att kunna jaga, eftersom det handlar om att röra sig i skog och mark. Bestående rörelsehindrad är det begrepp som borde användas generellt.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Barbro Sundback

Herr talman! För att undvika någon anklagelse att jag inte skulle stöda det här lagförslaget i sak så vill jag säga att jag inte har någonting emot att personer med bestående rörelsehinder får rätt att jaga.

Vad jag är emot är själva lagstiftningstekniken. Jag tycker att den inte fyller normerna och kraven på rättssäkerhet. 50§ har vi inte här, men vad jag förstår så ingår i den bestämmelsen att man normalt inte ska jaga från en bil eller något annat fordon. Det är tydligen av olika skäl en norm att så ska man inte göra. Det är den generella normen. Sedan får vi en 50a § som ska möjliggöra att man kan jaga från en trehjuling, lätt fyrhjuling, fyrhjuling eller snöskoter om man har bestående rörelsehinder och är rullstolsburen. Det är två rekvisit. Nu för ltl Sundman in en sådan diskussion att man kanske inte behöver ha begreppet rullstolsburen, utan det ska vara personer som har bestående rörelsehinder. Det är en ganska viktig fråga, vilka ska det gälla? Varför ska vi ha tilläggsrekvisitet, rullstolsburen? Borde det inte gälla alla med bestående rörelsehinder? Detta kanske utskottet måste titta på.

Det som är min största invändning är att ministern säger att den som har bestående rörelsehinder och sitter i rullstol ska själv se till att man har ett intyg om man oroar sig för att bli fast. Man ska då visa upp någonting för övervakande myndighet. Ansvaret för att uppfylla lagen läggs på de personer vars rätt man här nu vill förstärka. Så fungerar inte vårt samhälle normalt. Den övervakande myndigheten ska se till att de personer som lagen gäller, den rätten ska tillkomma dem på lika villkor. Det ska inte vara upp till allmänhetens eller några människors förstånd och goda omdöme, det är väl ingen som ifrågasätter det, utan det är systemet och sättet att lagstifta som är Grönköpingsaktigt. Att det är få spelar i lagen ingen roll, det är en princip, vi ger ett undantag som ska gälla lika för vissa personer som uppfyller kriterierna. Det måste lagstiftaren ta ett ansvar för och övervaka. Jag gav som ett exempel att de personer som det berör borde åtminstone ha en anmälningsskyldighet till övervakande myndighet, så att man vet vilka personer som jagar på de här villkoren. Ett annat sätt är tillståndsförfarande av något slag. Om det är så få så kan det ju inte vara betungande för myndigheten. Jag tror att vi har två personer anställda vid den här byrån. Den är också orimligt stor för vårt landskap.

Hela det här resonemanget vänder jag mig emot att det skulle ha att göra med om människor är förståndiga eller inte och att det är så byråkratiskt. Det är inte byråkratiskt om det gäller bara få personer och det kan göras på ett enkelt sätt. Myndigheten och lagstiftaren har ett ansvar för att lagen följs såsom det är tänkt och inte de som berörs av lagen.

Minister Torbjörn Eliasson, replik

Tack, herr talman! Det är märkligt att ltl Barbro Sundback alltid ska komma med något utfall mot en avdelning eller en byrå. Nu är de alltför många. Jag kan garantera att de här personerna som sköter det här faktiskt har arbete.

När det gäller detta så fungerar det mycket bra i Sverige. Varför inte försöka sig på en enklare och mindre byråkratiskt variant när det finns en möjlighet? Här står det nu rullstolsburen och bestående rörelsehindrad. Jag sade i en replik till ltl Danne Sundman att det här kan utskottet titta på bara för att få det klart definierat. Men det torde vara definierat.

När det gäller ansvaret så inte kan vi känna till om en rörelsehindrad vill börja jaga. Nog är det de själva som i så fall ska skaffa ett intyg. Så måste det vara.

Ltl Barbro Sundback, replik

Om det inte i lagen finns något krav på intyg så kan det intyget knappast ha någon juridisk verkan. Jag ser inte vad det är för mening att prata på det där viset. Antingen ska man ha intyg och sedan får man jaga eller så behövs det inte intyg. Det där pratet har nog inte att göra med rättsprinciperna i vårt samhälle. Dessutom har vi olika principiella inställningar till hur man lagstiftar i det här sammanhanget.

Minister Torbjörn Eliasson, replik

Vi kan konstatera att vi har olika syn på hur man lagstiftar i det här fallet. Min syn är att vi ska försöka undgå onödig byråkrati. Vi ska lita på människan i grunden.

Ltl Barbro Sundback, replik

Drar man det ut till sin yttersta spets så behöver vi väl ingen av lagstiftning alls. Var och en får väl skjuta när man vill. Det är verkligen att ta bort all byråkrati och att lita på människorna. Men nu gör ju inte regeringen det. Man kommer med vissa kriterier för hur den här avvikelsen ifrån 50 § ska ske. Jag menar att sättet som man gör det på inte är rättssäkert.

Ltl Jörgen Strand

Herr talman! Jag är som alla andra också mycket positiv till att vi hittar en lösning på den här frågan.

Jag har också några frågetecken när jag läser det här. Jag håller med minister Eliasson att vi ska göra det så obyråkratiskt som möjligt. Jag ställer mig också frågan om vi i första momentet behöver ha ordet för rullstolsburen med. Det kunde räcka med att säga följande; "Trots bestämmelserna i 50 § får en person med bestående rörelsehinder bedriva jakt på däggdjur från trehjuling, lätt fyrhjuling, fyrhjuling och snöskoter, under förutsättning att fordonet inte är i rörelse och efter att motorn har varit avstängd under minst 2 minuter."

Sedan begreppet bestående rörelsehindrade i moment 2; "Begreppet bestående rörelsehindrad i 1 mom. avser en persons varaktiga och oavbrutna fysiska begränsning, så att han eller hon inte utan rullstol eller liknande hjälpmedel kan röra sig", Där tycker jag att man ska sätta punkt för sedan blir det en tolkningsfråga, "annat än mycket korta sträckor". Vad är korta sträckor? Är det 1 meter, 20 meter, 50 meter eller 100 meter? Det kan bli en tolkningsfråga.

Sedan till den fråga som ltl Sundback tog upp. Man kunde kanske på ett icke byråkratiskt sätt skriva in något liknande att person ska vid kontroll kunna visa upp ett intyg över sitt handikapp. De flesta som idag är handikappade har någon form av intyg som gäller när man ska parkera och liknande. Då skulle det inte vara någon anmälningsplikt men vid en kontroll ska man kunna visa upp ett intyg. Det är bara en idé som kom upp. Jag skulle vilja stryka "annat än mycket korta sträckor", för det ger ett jätte tolkningsutrymme. Vad är korta sträckor?

Minister Torbjörn Eliasson, replik

Tack, herr talman! Tack så mycket ltl Jörgen Strand. Vi menar samma sak. Vi menar väl. Tack för de synpunkterna. Utskottet får titta på det här.

Ltl Jörgen Strand, replik

Mitt mål är att få det enkelt men också fritt från vida tolkningsutrymmen som kan bli processer och i förlängningen så blir det en rättpraxis i så fall. Det är kanske onödigt i det här fallet. Man kan göra det enkelt ändå.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Barbro Sundback, replik

Herr talman! Det är trevligt att ltl Strand vill granska och analysera den här bestämmelsen lite mera. Eftersom han sitter i utskottet känns det tryggt att det finns någon som hinner tänka efter.

Om man tar bort rullstolsburen och bara har bestående rörelsehinder så blir det en ganska vid tolkning. Man kan ju vara rörelsehindrad på grund av dålig syn och det kan väl vara lite svårt i det här sammanhanget att hänvisa till det. Det känns som om man inte har tänkt till slut här. Jag förstår detta med rullstolsburen som att det är detta som omöjliggör att man kan jaga på ett konventionellt sätt. På det viset är den bestämmelsen viktig.

Ltl Jörgen Strand, replik

Herr talman! Jag tror att ltl Sundback missförstod mig. I moment 1 skulle man ta bort det, eftersom det redan finns i moment 2. När man definierar vad bestående rörelsehindrad är så skriver man så här; "i 1 mom. avser en persons varaktiga och oavbrutna fysiska begränsning, så att han eller hon inte utan rullstol…" Det blir tårta på tårta. För att tydliggöra den här lagstiftningen så kunde man ta bort det i moment 1.

Sedan skulle man ta bort det andra som är tolkningsbart, "annat än mycket korta sträckor". Vad är det? Det är en subjektiv bedömning, är det 1 meter, 10 meter eller 50 meter? Sådan lagstiftning borde vi inte ha. Vid en kontroll av myndighet eller polis så ska man kunna visa upp sitt handikapp pass eller liknande och det räcker för mig.

Talmannen

Replikskiftena är avslutade. Begäres ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till näringsutskottet.