Föredras

En fråga ska läsas upp av frågeställaren och efter det ger lantrådet eller en minister svar på frågan. Frågeställaren får sedan hålla högst två anföranden som också kan besvaras. Någon annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning medan övriga yttranden inte får överstiga tre minuter.

Svaret kommer att ges av vicelantrådet Annika Hambrudd. Ordet ges först till lagtingsledamoten Alfons Röblom.

Tack, talman!

Stödet för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) och deras familjer är i dagsläget inte tillräckligt. Landskapsregeringen driver projektet Barn och ungas hälsa och välmående och har också tillsatt Arbetsgruppen för utbildningssektorns stödinsatser till barn och unga.

Oberoende resultatet av projektet och arbetsgruppens arbete har landskapsregeringen tidigare konstaterat behovet av en resursskola.

Med hänvisning till 38 § 1 mom. lagtingsordningen ställer jag till vederbörande medlem av landskapsregeringen följande fråga: När räknar landskapsregeringen med att en resursskola, speciellt för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF), ska vara i drift?

Tack, talman!

Tack, ledamot Röblom, för den här angelägna frågan kring när en resursskola ska förverkligas.

Precis som ledamot Röblom nämner har landskapsregeringen tillsatt en arbetsgrupp gällande utbildningssektorns stödinsatser till barn och unga. Det är ett pågående arbete sedan maj förra året och har mandat fram till juni i år.

Arbetsgruppens huvudsakliga uppgift är att se hur man kan stärka utbildningssektorns förutsättningar för att ge barn och unga, med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller sociala och beteendemässiga utmaningar som påminner om NPF, det stöd de behöver.

Arbetsgruppen har även i uppdrag att kartlägga möjligheter att hantera problematisk skolfrånvaro, oavsett anledning, och att ta ställning till hur stödinsatserna kan stärkas utifrån en helhetsbedömning som tar hänsyn till utbildningssektorns samlade resurser. Inom uppdraget ingår även att bedöma vilka behov som kan tillgodoses med en resursskola eller ett resurscenter på Åland.

Det som kan konstateras är att engagemanget kring resursskola eller resurscentrum är stort. Samtidigt kan man se att man sätter in olika aspekter om resursskola eller resurscenter, avsett om man är pedagogisk personal, föräldrar eller representanter från tredje sektorn. Önskemålen, eller rättare sagt behoven, är faktiskt rätt så breda, vilket även kunde konstateras i tidigare ÅSUB-rapport "Barn och elever och studeranden med neuropsykiatriska funktionsvariationer".

Just nu tittar man närmare på olika modeller för att se hur man kan skapa en åländsk modell för resursskola eller resursenhet. En intressant modell är en resursskola som inte är riktad specifikt till elever med NPF, utan till elever i svåra livssituationer som av olika anledningar inte kan gå i sin skola. Det viktigaste i denna modell är sektorsövergripande samarbete och att det finns en social handledare som arbetar heltid i skolan, med hela familjen i fokus.

Det här är en modell jag tycker är intressant, eftersom man ser eleven och elevens familj som en helhet. Man behöver kunna erbjuda stöd, handledning och bollplank till lärare och skolledare. Föräldrar behöver få stöd i hur de hanterar vardagen och kan vara ett stöd för barnet, likaså den pedagogiska personalen. Det handlar om att ge stöd i hur man kan lösa situationer i skolan tillsammans med eleven, så att både skolan och vardagen fungerar.

Ledamotens fråga om när resursskolan ska vara i drift går tyvärr inte att besvara idag. Vi behöver låta den pågående arbetsgruppen genomföra sitt arbete, och just nu pågår även hörande av hälso- och sjukvård, sociala sektorn, utbildningssektorn och tredje sektorn.

Målsättningen är att landskapsregeringen sedan tillsammans med kommunerna ska arbeta fram en färdplan, eftersom det i slutändan är ett kommunalt ansvar. Men först och främst måste vi klargöra vad vi ska gå vidare med.

Tack, talman!

Tack, ministern. Varje sekund räknas för barn med NPF eller ungdomar med motsvarande problematik. Det handlar om unga människor och deras familjer som kan ha det väldigt, väldigt jobbigt. Tidiga insatser och rätt stöd är avgörande för att skapa en dräglig tillvaro.

Det finns vittnesmål om otillräckligt stöd, om att bli bollad mellan olika myndigheter och om strul i övergångarna mellan skolstadierna. Den bild som målas upp av hur det offentliga Åland hanterar NPF-utmaningen är inte särskilt ljus. När jag hör dessa vittnesmål beskriver de ett Åland som jag inte riktigt vill känna igen.

Många barn med NPF blir hemmasittande eftersom skolan inte kan möta deras behov. En resursskola skulle ge dessa elever en trygg miljö och samtidigt avlasta lärarna i den vanliga skolan.

När jag hör ministerns svar uppfattar jag att det finns en bred ansats med många aktörer involverade. Det är mycket information som hanteras, och det pågår hörande och arbetsgrupper som relativt snart, men ändå om några månader, ska presentera sina resultat.

Jag tror att för de som berörs av detta, i ljuset av att varje sekund räknas, kan det uppstå en rädsla för att detta kan bli en väldigt lång process, och att det kan dras i långbänk. Det finns så mycket information och så många aspekter att ta hänsyn till att man undrar om det någonsin kommer att bli av.

Så min fråga till ministern är: Finns det en risk, som ministern ser det, att man i den här processen inte kan plocka några viktiga "träd" på grund av all "skog"? Kan den här processen som landskapsregeringen nu driver leda till snara åtgärder för de som behöver hjälpen?

Tack, talman!

Jag håller helt med ledamoten om att ett enda barn som inte lyckas i skolan är ett misslyckande. Oavsett om det beror på en NPF-funktion eller någon annan problematik, så är det naturligtvis ett misslyckande.

Men jag tycker också att vi inte ska glömma att mycket har hänt de senaste åren, om vi ser tillbaka en tid. Vi har lagstiftning och tillgången till specialpedagogiskt stöd och mångprofessionellt arbete. Det har skett en ökning av medvetenheten och kompetensen bland personalen, vilket har lett till ett bättre bemötande.

Vi har också viktiga föreningar på Åland, såsom NPF Åland, Funktionsrätt Åland och Folkhälsan på Åland, som erbjuder stöd och bevakar samt leder detta påverkansarbete.

Jag anser att det är viktigt att ha en bred ansats, för det är inte så enkelt att en resursskola kan lösa all problematik för alla med till exempel NPF eller andra svårigheter. Om det inte fungerar i resursskolan, vart ska man då ta vägen? Var är kriterierna?

Vi behöver faktiskt arbeta brett i den här frågan, så att vi använder våra resurser så smart och effektivt som möjligt.

Tack, talman!

Tack igen, ministern. Det är viktigt att ministern nämner NPF-föreningen. Det är väldigt viktigt att de som har direkt insyn i denna problematik hörs under hela processen och har en aktiv del i den.

ÅSUB-rapporten, som jag tidigare nämnde i min förra fråga och som ministern också tog upp i sitt inlägg, framgår tydligt att, i kombination med erfarenheter från många familjer, så får inte elever det stöd de behöver i tid.

Det påpekas att skolor ofta väntar på diagnoser innan anpassningar görs, trots att barnkonventionen och skolans ansvar säger att stöd ska ges utifrån behov, inte enbart baserat på papper. Det är ett exempel bland många. Det finns redan nu flera åtgärder som har identifierats.

När dessa rapporter färdigställs och når landskapsregeringens kännedom, är ministern beredd att prioritera det arbete som behövs för att stärka det åländska arbetet med NPF? Detta kan till exempel handla om investeringar, förslag på lagändringar, förtydliganden i regelverk och så vidare. Jag tänker särskilt på den kommande vårbudgetprocessen, där ramarna ska läggas för de kommande åren. Jag är också medveten om den begränsade lagberedningen och de resurser som finns tillgängliga inom landskapsregeringen. Kan ministern lova att åtgärder som berör NPF-barn prioriteras så snart man får klarhet i de frågor som ministern redogjorde för?

Tack, talman!

Tack till ledamoten för det. Alla frågor behöver prioriteras. Jag vill inte rangordna dem, att det är någon fråga som är mer prioriterad än någon annan.

Jag vet inte riktigt vad rapporten kommer att säga, när den kommer, men det är klart att vi måste fortsätta att arbeta vidare.

Ledamoten ställde också en fråga om ekonomiska resurser med mera. Det är fortfarande ett kommunalt ansvar. Tyvärr hör jag inte riktigt nu att det finns ett intresse, till exempel från Mariehamn, som nu har tagit över tillsynsenheten. Det handlar också om skolpsykologerna. Det skulle vara väldigt bra, och jag efterfrågar ett kommunalt intresse, att vara delaktiga i att lösa den här frågan. Det är inte enbart landskapsregeringens ansvar; det här är ett brett samhälleligt ansvar, särskilt när det gäller de kommunala frågorna.

Landskapsregeringens svar antecknas för kännedom. Ärendet är slutbehandlat.