Remissdebatt

Enligt arbetsordningens 44 § beslutar lagtinget på förslag av talmannen till vilket utskott ett ärende ska remitteras. Beslutet fattas efter avslutad diskussion. Talmannens förslag är att ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet.

Diskussion.

Minister Wille Valve

Fru talman! Bästa ålänningar, landskapsregeringen presenterar idag två betydelsefulla lagar. I stöd av dessa lagar förlänger vi "förtöjningslinan" för åländska studerande utanför Åland och gör det möjligt att behålla hembygdsrätten lite längre; vi skapar ett system som gör att varje hembygdsrättsinnehavare får ett brev när man håller på att förlora hembygdsrätten. Det brevet beskriver dessutom vad du behöver göra för att behålla hembygdsrätten.

Vi verkställer nu den parlamentariska kommitténs betänkande från 2009 och med dessa två lagar verkställer vi också flera punkter i regeringsprogrammet, nämligen:

· Frågor rörande hembygdsrätt, jordförvärvsrätt och näringsrätt ska följa tydliga och klara normer för att skapa ett rättssäkert och jämlikt förfarande.

· Reformer för att öka valdeltagandet: ”Förtöjningslinan” för studerande ökar dessutom möjligheten för studerande att delta och ställa upp i val.

· Vi har också lovat att göra en översyn av hembygdsrättsregistret i god tid inför nästa val, vilket vi gjorde under sommaren 2012. Denna process finns beskriven på s. 25 i lagförslaget. Som ett resultat av översynen infördes ca 300 personer i hembygdsrättsregistret. Jag vågar påstå att rättssäkerheten har stärkts, i enlighet med regeringens målsättningar.

· Avslutningsvis har vi lovat att stärka medborgarnas rättsskydd, vilket vi gör genom att tydligt reglera hembygdsrätten i lag och skriva in i lagen att du ska få ett besked om att du håller på att förlora hembygdsrätten samt vilka åtgärder som förutsätts av dig.

Landskapsregeringen har haft ett gott samarbete med självstyrelsepolitiska nämnden, som lett till att lagstiftningen förenklats och att resonemangen kring standstill-bestämmelsen kompletterats, se sid. 33-34. Det kan också vara skäl att nämna att grundbestämmelserna nu finns i en egen lag som ska antas med kvalificerad majoritet – för också det handlar om att hörsamma självstyrelsepolitiska nämndens synpunkter.

Det som har väckt viss munterhet är 74 sidor motiveringar i förhållande till 12 sidor lagtext. Den här korrelationen är på intet sätt unik om vi tittar på tidigare lagstiftning. Här vill jag poängtera att hembygdsrätten är unik för Åland, det finns nästan inget motsvarande ute i världen. Det finns tämligen lite juridisk litteratur i ämnet och mig veterligen finns det ingen systematiserad genomgång av hur hembygdsrätten utvecklats genom praxis – förutom dessa 70 sidor. Se t.ex. detaljmotiveringen till 5 § om hur praxis för hembygdsrätt direkt efter återflyttning vuxit fram. Jag kan också tycka att det finns ett visst intresse i t.ex. den statistiska granskningen av hembygdsrätten på s. 35, där det konstateras att 60 % av hembygdsrättsförvärven grundar sig direkt på 6§ i självstyrelselagen. Och alltså bara 40 % grundar sig på ansökan i stöd av 7 § självstyrelselagen.

Massmedialt har ”den förlängda förtöjningslinan” för studerande rönt mest uppmärksamhet. Detta verkställer landskapsregeringen nu i §§ 7, 14 och 19 i den s.k. förfarandelagen. Den berömda ”klockan” börjar ticka först när du slutfört dina studier, dock senast 5 år efter att du inlett studierna. Alltså kan du få 10 års respit, innan hembygdsrätten upphört.

Dessa bestämmelser – Lex Lindholm, om man så vill – bottnar i den parlamentariska kommitténs betänkande, där alla lagtingspartier inklusive det största oppositionspartiet var överens om följande: ”Kommittén uppfattar att det är viktigt att ålänningar med åländsk hembygdsrätt, som studerar utanför Åland, i hembygdsrättsavseende jämställs med studerande på Åland.” Denna problemställning har samtliga åländska partier reservationslöst satt sitt namn under, likaså slutsatsen som lyder: ”Kommittén föreslår att studier utanför Åland som understiger fem år inte borde räknas med i den tidsperiod som leder till förlust av hembygdsrätt. Enbart studier efter det femte året skulle betraktas som sådan bosättning utanför landskapet som efter fem år leder till förlust av hembygdsrätt.”

Vår regering har ”knäckt nöten” och löst problemet med de studerandes förtöjningslina, i enlighet med en enig parlamentarisk kommittés önskemål. Efter att ha bekantat oss med några av grundlagsutskottets betänkanden kommer vi dessutom att motivera det på samma sätt som den parlamentariska kommittén från 2009, nämligen att vi härmed ökar den s.k. ”faktiska likabehandlingen” mellan studerande på Åland och de som studerar utanför Åland. De studerande som inhämtar kompetens utanför Åland ska inte behandlas sämre för detta, de ska uppmuntras till det.

Mot bakgrunden av detta, har vi i regeringsblocket med viss förvåning betraktat ”den liberala evolutionen”, eller snarare devolutionen, från ett gemensamt, parlamentariskt förankrat ställningstagande till ”8 år åt alla på ett bräde”. Det är något oroväckande att liberalerna inte längre verkar betrakta parlamentariska kommitténs slutsatser som sina egna.

Varför inte 8 år för alla? Det finns en poäng i att om du innehar hembygdsrätt så är du verksam i det åländska samhället och du betalar skatt och deltar i det gemensamma beslutsfattandet. På 8 år hinner du förlora din anknytning till samhället. Har du inte satt din fot på Åland på 8 år så kan man med fog fråga sig om det är vettigt att du ännu ska ha fritt jordförvärv och rösträtt i lagtingsval.

Den parlamentariska kommittén sammanfattar detta kärnfullt på sida 40: ”Förvärv av hembygdsrätt medför att en enskild person får tillgång till ett antal rättigheter som kan anses vara centrala i det åländska samhället.”

Den andra orsaken är att detta skulle innebära ett oproportionerligt stort ingrepp i hembygdsrättslagstiftningen. Det vi gör är nämligen att kodifiera hembygdsrättspraxis i lag. Att ändra till ”8 år för alla” har vi i intet skede överenskommit om i den parlamentariska kommittén, som är den allmänt omfattade grunden för detta arbete.

Låt oss dessutom minnas att den ”förlängda förtöjningslinan” är en återgång till den praxis och, med facit i hand, goda ordning som rådde före år 1996. Innan lagen om hemkommun trädde i kraft år 1996 gällde att studerandena skulle hålla kvar sin hemort under studietiden. Det vill säga: femårsperioden för hembygdsrätt började löpa först då boendet utanför Åland inte längre baserade sig på studier.

Vi tar alltså makten över hur utflyttning definieras i vår egen hembygdsrättslagstiftning enligt den grundläggande bestämmelsen om förlust i 8 § hembygdsrättslagen. Fem år är samma för alla oberoende av om de är studerande eller inte, men när femårsperioden inleds - det bestämmer vi själva.

Avslutningsvis, fru talman, denna lagstiftning handlar i stort om att kodifiera en gedigen ansamling besluts- och HFD-praxis och samla detta i lag. Nästa anhalt i arbetet är förnyandet av jordförvärvslagstiftningen, vilken har inletts.

Talman! Detta kan tjäna som inledning till debatten. Jag besvarar gärna frågor med anledning av detta enligt bästa förmåga.

Ltl Katrin Sjögren, replik

Talman! Minister Valve är nog lite förvånande och han polemiserar i sin presentation av lagförlaget. Det får vi nog tillfälle att göra här under debatten. Jag tyckte att det var lite förvånande.

Jag har en detaljfråga till ministern. Det gäller meddelande om föregående förlust av hembygdsrätt. Hur ska det fungerar rent praktiskt? Om man bor i en studieort, man utbildar sig i Stockholm till exempel och så flyttar man till London. Hur ska man kunna ha koll på enskilda individer och vart flyttströmmarna rör sig?

Minister Wille Valve, replik

Tack för en bra fråga. Avsikten är att var och en själv ska kunna ändra sina uppgifter i hembygdsrättsregistret. Det är den långsiktiga ambitionen. Hur det rent konkret ska gå till, i stöd av den lagstiftningen som har presenterats idag, så senast ett halvår före man håller på att förlora hembygdsrätten så får man ett meddelande att man håller på att förlora den.

Ltl Katrin Sjögren, replik

Talman! Blir inte det här lite kejsarens nya kläder? Är man så observant att man går in och ändrar sina flyttningsuppgifter och sin bostadsort i registret så har man nog koll på när man förlorar hembygdsrätten också. Är det inte så att den här nöten som man har knäckt har visat sig vara lite besk?

Minister Wille Valve, replik

Givetvis kommer inte hembygdsrättsregistret att fungera i något slags vakuum. Det kommer att ha en direktlinje till folkbokföringsregistret och andra behöriga myndigheter för att kunna säkerställa att det är uppdaterat.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Mats Perämaa, replik

Fru talman! Visst är det ett intressant när ansvarig minister i sin presentation av landskapsregeringens lagförslag lägger ungefär 1/3 av tiden på att analysera liberalernas förslag som i viss mån avviker från det här. Det kanske visar att vi politiskt har en viss betydelse i det åländska samhället i varje fall. Det är intressant iakttagelse.

Vad gäller likabehandling så har jag inte riktigt samma uppfattning som minister Valve i frågan, att alla kommer att behandlas lika. De facto blir det så nu att studeranden kommer att få en större förmån boende på annan ort under studietiden, man börja räkna de här fem åren senare. Minister Valve sade att om man inte är studerande och man bosätter sig utanför Åland så kan man inom åtta år tappa rötterna till det åländska samhället. Det är ett intressant uttalande. Jag känner väldigt många personer som har tappat hembygdsrätten men som känner sig oerhört rotade i det åländska samhället ändå. Men där har tydligen moderaterna en annan uppfattning än vad vi har.

Minister Wille Valve, replik

Under remissrundan har det kommit in många olika synpunkter på hur vi borde se på hembygdsrätten och när man förlorar den. Om jag ska berömma liberalerna så är det för en tydlighet i sin politik i det här avseendet. Ärligt talat väcker liberalernas syn en viss förvåning om vi tittar på vad den parlamentariska kommittén kom fram till ursprungligen.

Vad gäller frånvaro för studier så kan vi notera att i 7 § i förfarandelagen så är det inte bara studier i stöd av studiestödslagen. Det är också läraravtal som bedrivs med sikte på examen enligt den med stöd av bestämmelser i lag eller annan författning antagen läroplan. Det är de två grunderna för den så kallade förlängda förtöjningslinan. Är detta positiv diskriminering? Javisst! Positiv diskriminering är tillåtet, enligt grundlagsutskottets mångåriga praxis, under vissa givna förutsättningar vilka vi anser att uppfylls.

Ltl Mats Perämaa, replik

Fru talman! Det som möjligen är tillåtet behöver inte alltid vara bra för det.

Jag förvånar mig lite, här finns en klar koppling när man börjar räkna den femåriga perioden innan man mister hembygdsrätten. Det finns en väldigt tydlig koppling till studiestödet. Man ska vara berättigad till studiestöd i varje fall för att kunna komma i åtnjutande av en längre tid innan man tappar hembygdsrätten. Hembygdsrätten kopplar ihop med jordförvärv, rösträtt och många sådana saker. Det har förvånat mig hela tiden att moderaterna väljer den linje där man ska vara berättigad till stöd eller bidrag, det är ingenting fel i studiestödet i sig. Men endast den som är berättigad till bidraget ska få mera medborgerliga rättigheter. Men det är kanske en ny politik nu när moderaterna har slagit sig samman med ett annat parti. Det är lite förvånande att moderaterna driver en sådan här linje.

Minister Wille Valve, replik

Om ltl Perämaa läser förfarandelagen 7 § så ser han att det inte är i stöd av studiestödslagen exklusivt som man har möjlighet till denna förlängda förtöjningslina. Det är även i stöd av läroavtal vilket torde besvara ltl Perämaas argument till den delen.

Finns det fler förslag från liberalernas sida över hur denna paragraf kunde förbättras så kommer vi givetvis att lyssna med öppet öra.

Avslutningsvis håller jag med ltl Perämaa om den övergripande principen som en levnadsregel; att det som är tillåtet inte nödvändigtvis behöver vara bra,

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Vtm Viveka Eriksson, replik

Talman! Även jag reagerade på ministerns presentation. Ministern ägnade en så stor del av presentationen åt att polemisera med liberalerna. Vi förväntade oss en presentation av framställningen i första hand.

I framställningen beskrivs ett ganska omfattande och nytt system som tenderar att bli omfattande och byråkratiskt. Jag är inte riktigt nöjd med de ekonomiska konsekvensanalyserna. Hur bedömer ministern och landskapsregeringen behovet av mera tjänster och resurser för att kunna administrera alla dessa register och påminnelser?

Minister Wille Valve, replik

Det är min avsikt är inte gå i klinch med liberalerna. De facto presenterade vi ett förslag som liberalerna i alla skeden har aviserat att man inte håller med om. Vi håller inte med om åtta år för alla. Därför förefaller det mig naturligt att jag som ansvarig minister motiverar och berättar varför vi inte håller med och på vilka grunder, vilket jag gjorde i mitt anförande.

Vad gäller kostnaderna för omställningen så kommer det att fodras, så som det står i lagförslaget, extra resurser inledningsvis. Men på lång sikt så kommer vi att effektivera verksamheten i och med att den kommer att vara mycket mera elektronisk än vad den är idag.

Vtm Viveka Eriksson, replik

Talman! När jag tittar på konsekvenserna har jag kunnat läsa att det kommer att krävas flera personer för att jobba med det här. Det är ju väldigt förvånande att man bygger upp ett byråkratiskt system bara för en liten grupp där vi dessutom inte är alldeles säkra på att landskapsregeringen har rätt att det här kommer att hålla när det gäller likabehandlingsprincipen. Att urskilja de studerande är inte alldeles enkelt, inte kan man endast jämföra dem med studerande på Åland. En som studerar borta kan ju avbryta sina studier, komma tillbaka till studierna, man kan ha viss praktik och man kan vara vårdledig för att man föder barn. Hur gör man i alla dessa fall? Hur ska man jämföra detta med en studerande från Åland som kanske måste fara bort för att utnyttja praktiktillfällen? Likabehandlingsprincipen är mycket ifrågasatt.

Minister Wille Valve, replik

I slutet av vtm Erikssons replik framkom flera intressanta saker som jag tror att det kan vara värt för utskottet att begrunda.

Vad gäller detta med kostnaderna igen, vtm Eriksson sade att det krävs flera personer och det bidrar till mera byråkrati. Landskapsregeringen anser att det handlar om projektanställning för att effektivera verksamheten och stärka den enskildas rättigheter. Det är motiverat att anställa folk för att få det här projektet att funka.

Har landskapsregeringen rätt eller fel? Ja, en enig parlamentarisk kommitté 2009 bekräftade att landskapsregeringen har rätt i det vi gör just nu och där satte också liberalerna sitt namn under. Jag kan förstå att det kan vara en svår nöt för liberalerna att förklara varför de var för det här 2009 men nu plötsligt har ändrat sig under vägen.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Harry Jansson, replik

Tack, fru talman! Jag får tacka kansliministern för en god presentation och likaså för att vi har ett historiskt dokument på lagtingets bord.

Efter att vi har haft ett rättsinstitut i hembygdsrätt i över 60 år så är det första gången som vi nu får en heltäckande behandling av frågan.

När vi ändå har ministern i talarstolen så skulle jag vilja fråga när det gäller de övriga rättigheterna som är knutna till institutet hembygdsrätt, vilka förhoppningar tidsmässigt har minister när det gäller jordförvärvssidan? Idag är det drygt fem år sedan den parlamentariska kommitténs betänkande förelåg i slutlig form. Det finns en osäkerhet i dagens åländska samhälle vart vi är på väg när det gäller jordskyddet.

Minister Wille Valve, replik

Tack ltl Jansson. Som antytts i tidigare ordväxlingar så är den parlamentariska kommittén från 2009 väldigt konkret och specifik vad gäller förslag till förbättringar och förändringar av hembygdsrätten och näringsrätten. Den är något mindre specifik när vi kommer till jordförvärvslagstiftningen, även om jag tror att alla i detta hus stöder de övergripande målsättningarna som finns i den parlamentariska kommittén. Min personliga åsikt är att jordförvärvslagstiftningen är något svårare att arbeta med. Vi har inlett det arbetet. Jag hoppas att snart kunna återkomma med närmare besked om hur det framskrider.

När det gäller att jobba med näringsrätten så är det ungefär samma svårighetsgrad som hembygdsrätten.

Ltl Harry Jansson, replik

Tack, fru talman! Jag tror att ministern kommer ihåg att jag har en viss förkärlek för att vi ska jobba över alla gränser när det gäller den här typen av grundläggande åländska samhällsfrågor. Vi ska försöka behålla en enighet så långt det är möjligt. Min rekommendation är att ministern, när det gäller särskilt jordförvärvssidan, tillsätter en politisk referensgrupp så att det finns fortsatt framtida fokus på den frågan i och med att vi de facto har ett lagtings-och kommunalval om ett år. Då kan frågan sedan drivas vidare, förhoppningsvis i en enighet.

Minister Wille Valve, replik

Jag instämmer med ltl Jansson. Det handlar mycket om att förankra grundläggande principer. Det som har att göra med hembygdsrätt, jordförvärv och näringsrätt är allas vår fråga. Jag betraktar åtminstone det som nära knutet till vår konstitution. Någon form av förankring kommer att behövas, det är helt klart. Tack för tipset.

Talmannen

Replikskiftena är avslutade.

Ltl Gun-Mari Lindholm

Talman! Jag är jätteglad idag över att den här lagstiftningen har kommit i salen. Det är ett arbete som jag själv satt igång när jag var minister och som Wille Valve nu har slutfört och som han också presenterade på ett föredömligt sätt här idag.

2006 skrev jag en motion där jag hade en vision och en önskan om att man skulle få behålla sin hembygdsrätt om man är studerande utanför Åland och Finland. Föga visste jag då att det var just jag själv som skulle få lov att ta fram den.

Under den debatten var det stor uppslutning kring frågan. I går kväll läste jag stenografiska protokollet och kunde konstatera att samtliga partier deltog i debatten. Dåvarande lantråd, Roger Nordlund, såg också fram emot att detta skulle lösa sig.

2008 tillsattes den parlamentariska gruppen som också hade i uppdrag att titta på hembygdsrätten. I april 2009 kom man fram med sitt betänkande. De punkterna som var under hembygdsrätten, den önskan man hade till förändring, har också legat som grund i det arbetet som vi startade 2012 i landskapsregeringen.

Det finns två punkter som egentligen inte är åtgärdade och de har vi inte egen behörighet på heller. Det gäller att andra medborgare än finska medborgare kunde få hembygdsrätt och det gäller också folkbokföringen som även finns med i det här betänkandet. Båda dessa frågor är dock aviserade att tas upp på diskussionsbordet med den finska regeringen så fort man får en chans.

Nu har vi en lagframställning där man har betat av alla de synpunkter och önskemål som man hade. Frågan om ett register, man hade inte på det sättet rätt att föra register. Det fanns också otydligheter och det fanns människor som inte var med i detta register men som ändå hade hembygdsrätt men de var inte upptagna i registret.

Under sommaren 2012 gick en högskolepraktikant genom registret och fann alltså 300 personer med hembygdsrätt. De fanns inte med men borde ha ingått i det registret.

Under resans gång har det varit väldigt angeläget att hitta lösningar på hur man ska definiera vad som avses med tillfredsställande kunskaper i svenska. När man har lämnat in sin ansökan, i den kontakten man har haft och genom den diskussionen man har fört där så har man kunna kontrollera det. Idag finns det i lagen reglerat hur man ska definiera det och hur man ska kunna visa på det.

Egentlig bo- och hemvist i landskapet har det varit många frågetecken runt. Nu fastställs den också i den här lagframställningen.

Frågan om tre års bosättning när ska den räknas? Är det för att man har varit född och uppvuxen här eller är det att man har bott här under tre år? Detta reglerar man också i den här lagframställningen. Det medför att det blir mycket mera lätthanterligt för den som ska bevilja hembygdsrätt.

Sedan detta med studier. Det här är egentligen enbart att återgå till den praxis och det förfarande som var gällande innan en annan lagstiftning gjorde att en studerande måste skriva sig på annan ort. Det var alltså en rikslag som gjorde att ålänningars praxis och tidigare förfaranden ändrades över en natt. Det här har egentligen varit det mest svåra att hitta en lösning på. Nu finns den och det är också säkert juridiskt hållbart eftersom vi också har de här särrättigheterna och diskriminerande som egentligen självstyrelselagen i många andra områden också är och självstyrelselagen är ändå godkänd av EU. Det här är ingenting nytt. Det är en återgång till det som vi tidigare har haft.

Vi ska också komma ihåg att om man ändrar grunden för våra internationella garantier så betyder det också att varje uppluckring av särrättigheterna innehåller ”beyond point of no return”. Vi kan inte gå tillbaka till det sedan om vi märker att vi borde ha gjort det på ett annat sätt. Nu håller vi fast vid det som tidigare har varit.

Med den debatten som har varit här tidigare i salen redan 2006, flera av oss var med då och är med nu och också i det parlamentariska betänkandet som kom 2009, så känner jag mig ganska trygg att den här lagen också kommer att passera lagtinget i den tappning som vi ser här. I den här lagframställningen finner man de här olika punkterna som man har önskat. Därför tycker jag att det är väldigt roligt idag att se att den har kommit så här långt. Tack.

Ltl Katrin Sjögren, replik

Talman! Jag har också en detaljfråga eftersom ltl Lindholm har varit aktiv i framtagande av lagstiftningen. När det gäller de 300 ålänningarna som hade hembygdsrätt och som man hittade, det kan väl vara på sin plats, som jag läste i framställningen, att påpeka att det berodde ju på att man bytte system. Det fanns personer som föll bort då.

Min slutsats, när jag läser framställningen, är att det ändå har fungerat hyfsat när man har haft register som har talat med folkbokföringen. Det var ett systemfel helt enkelt, en engångshändelse.

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik

Till stora delar så var det på grund av det. Jag tycker inte att man kan säga att det har varit ett hyfsat förfaringssätt när det ändå är 300 personer som har varit utanför registret. Det behöver man jobbar på när man ska bygga upp det nya systemet så att det faktiskt också fungerar. Att det inte är någon som till exempel ska ställa upp i val sedan märker att man inte har hembygdsrätt och då inte kan ta del av det arbetet.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Harry Jansson

Tack, fru talman! Bästa kollegor, för oss självstyrelsenördar är detta en välkommen dag. Vi trivs särskilt gott nu både i självstyrelsepolitiska nämnden och i lag- och kulturutskottet där vi dryftar både internationella avtal och demilitariseringsstrategin. Nu har vi då på bordet för behandling i lag- och kulturutskottet inom kort förslaget till hur vi ska reglera hembygdsrätten framöver.

Som jag redan sade i mitt lilla replikskifte med kansliminister Valve så är det oerhört angeläget att vi nu får på papper det som har utvecklats som en praxis under drygt 60 år.

När det gäller hembygdsrätten så har det skett en rättsutveckling. För oss, som ibland hade det tvivelaktiga nöjet att slåss för Åland i samband med EU-förhandlingarna, så ställdes vi redan i ett tidigt skede inför viss domdagsprofetia. Ni kommer inte att klara av att säkerställa hembygdsrätten och därmed de grundläggande rättigheterna knutna till institutet, i och med att det inte direkt går att härleda tillbaka till Ålandsfrågans lösningar i Genève 1921. Men den typen av profetior fick ju bara vår stab att känna ännu mer energi. Nog var det tusan om vi inte skulle kunna övertyga världen att det har funnits ett internationellt samfund som har ansett att Ålandsfrågan skulle hanteras på ett sätt som skulle säkerställa Ålandsöarnas befolknings svenskspråkiga kultur och sedvänjor, som det heter i beslutet. Vi lyckades.

Det är väl också i ljuset av det som vi nu idag har att tackla en direkt EU-dimension. Det vill säga hur den så kallade standstill effekten kommer att påverka de övriga rättigheterna, frånsett rösträtten, som är knutna till hembygdsrätten. Det är därför som jag i ett tidigare replikskifte med minister Valve underströk vikten av att ska vi behålla en enighet när det gäller jordförvärvssidan, det är bra om det finns en politisk bred förståelse för den komplexa situation som vi ställs inför.

När det gäller standstill så har nu så väl EU-domstolen, EU-kommissionen som till och med de högsta finska domstolarna sagt att man tittar även på praxis, till och med anvisningar. Det betyder att vi måste röra oss oerhört försiktigt när det gäller hur vi reglerar jordförvärvsidan framöver.

Naturligtvis skulle man idag ha välkomnat att vi skulle ha haft helheten på bordet, att vi kunde ha tagit ställning till ett helt paket. Men jag tror att alla i salen har förståelse för att det skulle ha varit en omöjlig uppgift. Redan att förverkliga detta steg har egentligen tagit nästan fem år, från det att den, av Gun Carlson ledda, parlamentariska kommittén lade fram sitt betänkande.

Rättsutvecklingen när det gäller hembygdsrättsinstitutet är på något vis en märklig process om man ser det rent juridiskt, man har kunnat leva i någon form av informell praxisvärld.

Det mycket uppmärksammade Oinas fallet ledde till att man på Åland insåg att hembygdsrätten inte var trygg när det för ålänningarna gäller den självklara kopplingen till kunskaper i svenska. Det var en ögonöppnare när högsta förvaltningsdomstolen, efter omröstning bland justitieråden, kom fram till att ålänningarna inte kan ställa krav på svenskakunskaper när det gäller hembygdsrättens beviljande.

Här har vi fått en viktig förändring i och med 1991 års självstyrelselag. Eftersom hembygdsrätten är en del av vår konstitution, en av de verkliga grundbultarna, så för mig är det obegripligt hur ett tidigare parlament i detta hus kunde stifta den nu gällande hembygdsrättslagen med enkel majoritet. För mig är det faktiskt förvånande.

Det gläder mig att landskapsregeringen nu har gått på självstyrelsepolitiska nämndens linje om att det är kvalificerad majoritet som ska vila under hela hembygdsrättsinstitutet framöver.

När det gäller själva sakfrågan så ansluter ja mig mycket till det som Gun-Mari Lindholm redan sade. Vi återställer egentligen läget som var gällande en bit in på nittiotalet. Man får fortsätta att känna sig som en ålänning. Vi klipper inte banden i onödan när man av olika anledningar väljer studier utanför Åland och till och med utanför de statliga gränserna. Då skapar vi ett instrument som ser till att banden består under studietiden.

 Jag förstår att det finns en hel del frågetecken som kommer att resas under resans gång. I ljuset av den här kompletterande lagframställningen och själva processen kan jag se att det här är rutiner som kommer att sätta sig ganska snabbt i vardagen, det vill säga hur man hanterar tveksamma fall. Det kommer att utmejslas en praxis.

Jag ser med tillförsikt fram mot att lag- och kulturutskottet kommer att ägna den här delen en hel del uppmärksamhet.

När det gäller likabehandlingsprincipen så är jag inte det minsta orolig när vi de facto ser till att vi egentligen behandlar alla åländska ungdomar som väljer studier utanför Åland på samma sätt. Jag kan inte se att det här på något sätt skulle vara i konflikt med de grundläggande likabehandlingsprinciperna. Vi har ett starkt argument. Man främjar ett godtagbart samhällsintresse, kalla det nu positiv särbehandling, det är väl bra ord för det.

Jag sällar mig till kansliminister Valves åsikt. Jag hoppas att den liberala lagtingsgruppen, i den fortsatta processen, verkligen vässer sina argument när man ska försöka förklara för oss; varför gå med på åtta år för alla som lämnar Åland. Om vi tänker på det steget, om lagtinget mot förmodan skulle ta det, så är det ju ett oåterkalleligt steg. Ingen av oss vet effekterna av konsekvenserna av en sådan revolution, som mycket riktigt kansliminister Valve använde som ett uttryck. Jag kan inte annat än att mana till försiktighet när det gäller de här grundläggande delarna av vårt system, särskilt i ljuset av EU-rätten och kravet på att standstill är det som gäller. Hit men inte längre när det gäller att backa från det som en gång har beviljats. Tack, fru talman.

Ltl Katrin Sjögren

Talman! Så är vi då här, en lång resa som inleddes redan i april 2008 i och med att den parlamentariska kommittén för hembygdsrätt, jordförvärv och näringsrätt inledde sitt arbete. Det är fem år sedan, ganska länge.

Att förändra självstyrelsens grundvalar har visats sig vara mer komplicerat än man först trodde. Det är rimligt eftersom det inte ska göras utan mycket noggrann eftertanke och analys.

Först ut är hembygdsrätten, vårt lokala och regionala medborgaskapsbegrepp, men landskapsregeringens intention är att revidera, modernisera och rättssäkra även jordförvärvs- och näringsrättslagstiftningen i enlighet med den parlamentariska kommitténs åsikt att frågor rörande hembygdsrätten och de andra rättigheterna ska följa tydliga normer i lag för att skapa ett rättssäkert och jämlikt förfarande. Det är också riktigt att införa bestämmelser om att förändringar i hembygdsrättslagstiftningen ska tas med kvalificerad majoritet. 

En okulär analys visar ärendenas komplexitet. Den parlamentariska kommitténs rapport som behandlar allt är på 70 sidor medan rapporten som behandlar hembygdsrätten enbart är på dryga 80 sidor exklusive bilagor.

Att fundamenten i självstyrelsen förändras, liberaliseras, i takt med tiden ser man om man analyserar historien och revideringen av självstyrelselagen. Enligt 1951 års självstyrelselag tillkom hembygdsrätt omedelbart en kvinna som ingår äktenskap med man som åtnjuter hembygdsrätt. Man hade giftorätt. Det slopades genom 1991 års självstyrelselag. Det var en definitiv moderinsering och ett utslag av att jämställdhet blev ett naturligt och självklart politikområde.

Liberalernas ståndpunkt är att förändringen av och målsättningen med hembygdsrättslagstiftningen är att det ska vara enkelt, obyråkratiskt och liberalt. Vi vill sända en positiv signal till alla som flyttar pga. studier, arbete eller annat! Åk ut skaffa dig erfarenhet, vidga dina vyer men kom hjärtans gärna tillbaka. Vi behöver dig! 

Vår erfarenhet är att när den parlamentariska kommitténs förslag skulle förverkligas uppdagades problem beträffande det uttalade målet att förlänga hembygdsrätten för studeranden. Det här är en orsak till att vi har vidgat vårt begrepp. Inte uppfann den här landskapsregeringen hjulet helt och hållet på nytt. Man jobbade också med frågan under förra landskapsregeringen. Det var komplext och svårt.

En särskild tillämpning för studerande innebär gränsdragningsproblem och behov av extra administrativa resurser. Landskapsregeringen måste upprätta särskilda rutiner för registrering och kontroller och dra gränser för vilka studier som berättigar till särbehandling. Dessutom kan likabehandlingsproblematik uppstå, t.ex. kan en person förkovra sig på sätt som motsvarar studier t.ex. skaffa sig värdefull arbetserfarenhet.

Liberalerna vill att alla som flyttar från Åland kan behålla hembygdsrätten upp till åtta år. Därmed undviks kostnadsdrivande och krånglig administration och komplicerade gränsdragningar för de studerande. Samtidigt öppnas möjligheten för alla ålänningar att under en längre tid bo på annan ort utan att förlora hembygdsrätten efter fem år. Varför stannade liberalerna för just åtta år? Vi såg att det inte var helt lätt att göra det här särskiljandet med studeranden. Vi upplevde att det fanns en grund för en diskussion och att det fanns flera partier som eventuellt kunde tänka sig det här.

Liberalerna anser att, som sagt, det är av ett allmänt intresse att unga personer förkovrar sig genom studier eller andra erfarenheter, också utanför landskapet. Möjligheten att behålla sin hembygdsrätt en längre tid är en signal från samhällets sida att återvändande ålänningar är mycket välkomna tillbaka.

 I de remissvar som landskapsregeringen fått på sin gedigna rapport finns det några som är mycket intressanta. Ett svar som problematiserar och ställer relevanta frågor är Ålands Vänner i Helsingfors. De anser att förlust av hembygdsrätten efter 5 år är en verklig kort tid. De anser att skilja ut studeranden har lett till ett otympligt och detaljreglerat resonemang för att definiera vad för studier som duger för att förlänga femårstiden innan man förlorar sin hembygdsrätt. De anser att landskapsregeringen gör ett krystat försök att koppla detta till landskaplagen om beviljande av studiestöd. Alltså man kopplar hembygdsrättslagstiftningen till studiestödslagen.

Ålands Vänner i Helsingfors funderar varför man gör undantag för sådana som arbetar till sjöss. En sjöman utan tidigare anknytning till landskapet kan skriva sig på Åland utan tidigare anknytning till landskapet utan att egentligen någonsin bo där i praktiken. Sjömannen blir ändå med tiden berättigad till hembygdsrätt.

Ålands Vänner i Helsingfors fortsätter: Det finns andra sätt för någon som är uppvuxen på Åland att inhämta yrkeskunskaper och erfarenhet genom att verka utanför landskapet, än vad som omfattas av landskapslagen för studiestöd. Den som på så sätt praktiserat utomlands blir obönhörligt av med hembygdsrätten efter fem år. Medan en som valt studiebanan får hålla sin hembygdsrätt. Denna ojämlikhet kan ha grava juridiska följder. Om utlandspraktikanten efter 6 års bortavaro får motta en fastighet i arv av sin farbror, får han eller hon inte besitta sitt arv. Det får däremot en studerande i samma situation.

Vännerna i Helsingfors föreslår därför att perioden efter vilken man förlorar sin hembygdsrätt förlängs till 10 år. Då skulle alla bortflyttade behandlas likvärdigt inför lagen. Dessutom undviks juridiska spetsfundigheter genom att man inte behöver blanda in andra landskapslagar. Om man beaktar att självstyrelselagen är minoritetsskydd, syns det orimligt att någon född och uppvuxen på Åland förvandlas till ett hot mot åländskhet på bara fem år.

Likabehandling och icke-diskriminerande är ledord för liberalerna. Att särskilja studeranden från andra visar sig också bli kostsamt. I lagförslaget konstaterar landskapsregeringen under rubriken ”Myndighetsuppgifter och kostnader” bland annat att förslaget kommer att medföra ett antal nya arbetsskeden och utvidgade förvaltningsrutiner i samband med handläggningen av hembygdsrättsärendena.

Förslaget föranleder en permanent ökning av arbetsbördan vid landskapsregeringens rättsserviceenhet. Sådana lagrum som har kostnadsökande effekter är främst de som gäller förvaltningsförfarandet vid förlust av hembygdsrätt. Vissa lagrum uppställer möjlighet för enskilda att begära individuell prövning. Behovet av arbetsinsatser på längre sikt är beroende av antalet ärenden som initieras av enskilda.

Landskapsregeringen fortsätter: Det kommer att finnas behov av ökad bemanning vid rättsserviceenheten redan för förberedelserna för det nya systemet med brev till hembygdsrättsinnehavare, nya ansökningsformulär, information med mera. Förberedelserna omfattar även processkartläggning utgående från den föreslagna nya lagstiftningen. Dessutom kan vissa kostnader för utbildning tillkomma.

Landskapsregeringen bedömer att det ökade personalbehovet inledningsvis motsvarar en handläggare under ett års tid och att behovet av tilläggsresurser och storleken på dessa noggrannare kan utvärderas först efter att lagstiftningen trätt i kraft. Vid en sådan utvärdering bör även beaktas de troliga ytterligare behov av tilläggsresurser som den förestående revideringen av lagstiftningen om jordförvärv och näringsrätt medför.

Från liberalernas sida tycker vi att de ekonomiska utredningarna och kostnadsutvecklingen i framtiden är mycket otillfredsställande. Det skull vara på sin plats att lagtinget skulle ha någon slags hum om vilka ökade kostnader det medför.

När rapporten var ute på remiss så fanns det faktiskt de som kallade den för ett administrativt monster. Målsättningen måste ju vara att försöka göra det enkelt och effektivt. Vi ålänningar har kunskaper i vårt eget samhälle. Vi har t.ex. dataföretag som har gjort det till sin affärsidé att vara kundinriktad och göra saker och ting enkelt. Tack.

Minister Wille Valve, replik

Tack, ltl Sjögren för ett intressant anförande.

Vad gäller den inledande anmärkningen om 80 sidor så vill jag påminna om att tidigare landskapslagstiftning har varit betydligt längre. Om vi tar som ett exempel datainspektionen och landskapslagen om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen, tre sidor parallelltexter, så var det 89 sidor. Här talar vi ändå om Ålands konstitution och väldigt centrala saker, rösträtt, jordförvärv och liknande. Man kan till och med argumentera för att vi behöver mera motiveringar, om man är på det humöret.

För egen del hoppas jag att vi får med liberalerna på det här förslaget. För oss handlar det ytterst om att verkställa en enig parlamentarisk kommittés önskemål där liberalerna faktiskt på riktigt har varit sakliga och konstruktiva genom hela processen. Jag hoppas kunna fortsätta ett sådant samarbete.

Ltl Katrin Sjögren, replik

Talman! Liberalerna försöker alltid vara sakliga. Jag förstår inte den här halvdarrigheten. Jag redogjorde i mitt gruppanförande varför vi har förändrat vår åsikt. Det är just p.g.a. den här byråkratin. Ser man på den administrativa lagen så skulle man kunna ta bort 7-8 paragrafer och man skulle kunna göra det lite enklare. Vi ska också komma ihåg att den här lagen är en folklag som ltl Gunnar Jansson alltid brukar säga. Lagen är inte helt lätt att förstå. Jag beklagar mitt fel om sjömän, men lagen är ytterst komplicerad att läsa, förstå och få klarhet i.

Minister Wille Valve, replik

Ja, det är komplexa frågor. Förfarandelagen har en ganska hög detaljgrad. Men man kan notera att den riktar sig i första hand till myndigheter och är avsedd att stärka myndigheternas arbete gentemot medborgarna, till exempel detta med att du får ett besked sex månader före du håller på att förlora hembygdsrätten.

Det inger ett visst hopp, jag hoppas att liberalerna har möjlighet att resonera en gång till kring detta med fem år och förlängd förtöjningslina.

Ltl Katrin Sjögren, replik

Talman! På samma vis hoppas jag att det ska finnas utrymme att diskutera, att vi inte har en monolog utan det är en dialog så att man också kan ta fasta på de argument som liberalerna för fram.

När det gäller att aktivt ge besked från landskapsmyndigheterna om att man håller på att förlora sin hembygdsrätt så var jag inne på det i en replikväxling med ministern. Om man ska vara så aktiv själv att man registrerar vart man flyttar, tror inte minister då att man har koll på när man förlorar sin hembygdsrätt? Man bygger upp en administration som är kejsarens nya kläder.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Vtm Roger Jansson, replik

Tack, fru talman! Det blev inte en riktigt rätt beskrivning av partiernas respons på förslaget om åtta år under regeringen Eriksson, då motiverat av att landskapsregeringen inte fann några lösningar för de studerande. Dåvarande lantrådet frågade oss och då sade vi; fortsätt att vända på alla stenar för att klara de studerande enligt kommitténs förslag. Om ni inte lyckas får vi då diskutera huruvida åtta årsregeln skulle vara ett alternativ.

Nu har landskapsregeringen lyckats. Kan inte då liberalerna lägga ner sitt reservförslag såsom det var när man efter den parlamentariska kommittén inte lyckades hitta någon lösning för de studerande. Nu har man lyckats. Varför då visa den här envisheten när vi har funnit en lösning för vår gemensamma vilja från 2009?

Ltl Katrin Sjögren, replik

Men vi lever väl inte i Nordkorea? Det är ju liberalernas fullständiga rättighet att föra fram åsikter. Vi har mognat i det här.

Vtm Jansson, till vilket pris har man kommit fram till att särskilja de studerande? Ja, till en ökad byråkrati, till en ökad kostnad och delvis till en lagstiftning som kan uppfattas som kejsarens nya kläder.

Vtm Roger Jansson, replik

Fru talman! Jag tar naturligvis mycket illa upp när man jämför min synpunkt här i den här diskussionen med nordkoreansk politik. Det var mycket fult. Det enda jag gjorde var att fråga varför liberalerna inte kan återgå till det som vi var överens om i den parlamentariska kommittén om utökning av tiden för de studerande, den så kallade förtöjningslinan. Det har visat sig att man hittar en lösning som är juridisk hållbar. Förslaget om åtta år kom ju faktiskt som ett reservförslag från den föregående regeringen för att man inte kunde hitta dessa lösningar. Det var åtminstone förklaringen till oss under den föregående perioden. Var det en osanning som framfördes av dåvarande ledning i landskapsregeringen?

Ltl Katrin Sjögren, replik

Talman! Inte alls, men här har vi ju svaret nu. Vi har redogjort för att vi tycker att det fortfarande är otillfredsställande. Vi tycker att det skulle vara en enklare lösning att ge åtta år för alla. Det finns också remissvar som understryker att vi behöver inflyttning och återflyttning till Åland. Man konstaterar att det blir komplicerat att koppla det till studiestödssystemet. Man föreslår att förenkla regelverken och höja gränsen för förlust av hembygdsrätt till åtta år generellt, så säger t.ex. Ålands näringsliv. Det finns andra som har den här åsikten. Det är liberalernas fulla rätt att argumentera för sitt. Landskapsregeringen har redan kvalificerad majoritet. Att vi inte ens skulle få vända på stenarna och diskutera fördelar med vårt förslag förstår jag inte riktigt.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik

Talman! Liberalerna får tycka vad de vill för mig. Jag kan konstatera att man fortsätter att problematisera, vilket man gjorde under förra mandatperioden. Man hittade inte lösningar då och man fortsätter att problematisera saken trots att lösningen nu är hittad.

Man har satt väldigt mycket fokus på den tekniska lösningen. Det blir så byråkratiskt. Då vill jag bara nämna att med hänvisning till studiestödslagen så är den tekniska lösningen den samma som FPA tillämpar för tillräknande av pensionsförmåner för studietiden. Så funkar det för ”krångliga” FPA så månne det inte ska krångla i andra sammanhang också.

Ltl Katrin Sjögren, replik

Talman! Det är inte bara liberalerna som problematiserar. Läser man arbetsgruppsbetänkandet så problematiserar man ju en hel del där också. Vi har olika åsikter, det är bara att acceptera.

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik

Talman! Ja, absolut. Jag har full respekt för att man har olika åsikter. Vi är här för att vi har lite olika utgångsläge. Men just i den här frågan så hade vi inte det. Men ni får naturligtvis ha den fria rättigheten att ändra er. Problematiken som man för fram är inte till alla delar helt rätt.

Ltl Katrin Sjögren, replik

Jag vill också påminna om att det är andra som problematiserar. I remissvaren ser man att det blir bekymmer. Landskapsregeringen gör egna bedömningar att det är kostnadsdrivande.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Danne Sundman, replik

Fru talman! Det är ett komplext system och en komplex bakgrund till varför vi har den här rättigheten. I remissutlåtandena framgår det särskilt tydligt att det är väldigt komplext att förstå alla turer kring det här. Det gavs flera exempel här i anförandet, bland annat om man får ett arv från en person och man inte är bröstarvinge. I förordningen som styr jordförvärvstillstånd finns åtminstone fyra olika scenarier där man kan behålla åtminstone en del av arvet, beroende på vad man ärver. Om man har haft hembygdsrätt och det är viktigt att få ärva så har man möjligheten att flytta hem och få tillbaka sin hembygdsrätt. Det här är bara ett exempel på massor med scenarier som de, som har yttrat sig, helt enkelt har åsikter om för att de har missförstått eller inte ser helheten med de andra undantagen som vi har bl.a. jordförvärv.

Ltl Katrin Sjögren, replik

Talman! Om man får ett arv och inte är bröstarvinge och man är tillfälligt borta och jobbar i världen så inte är det så lätt att bara flytta hem. Har man någon gång bott utomlands och jobbat på andra ställen så vet man att inte tar man sitt pick och pack så lätt och flyttar från ena dagen till den andra. Så fungerar det inte i verkligheten.

Ltl Danne Sundman, replik

Fru talman! Man har ju ändå rätt att ärva. Man har rätt att omsätta det arv man får. I jordförvärvtillståndförordningen har man dessutom flera olika möjligheter att behålla en stor del av arvet, upp till 8 000 kvadratmeter för t.ex. en fritidsbostad eller framtida tomt om man tänker flytta hem i framtiden. Det finns många möjligheter att behålla arvet också t.o.m. för dem som inte har haft hembygdsrätt, men har bott på Åland under viss tid av sitt liv. Sedan finns det fyra olika versioner av den bakgrunden som tillåter jordförvärvstillstånd. Undantagen är också viktiga när man diskuterar. Det är en detalj i det stora sammanhanget men jag ska återkomma i mitt anförande till just de där specialfallen.

Talmannen

Replikskiftena är avslutade.

Ltl Barbro Sundback

Fru talman! Det är frågan om två separata lagar som ingår i den här framställningen. Det ena är landskapslag om hembygdsrätt som ersätter en lag från 1993. Till den finns en landskapslag om hembygdsrättsförfarande ansluten.

Det här är lite grälsjuk och gnällig debatt. Båda de här framställningarna är ganska givna med tanke på hur världen hela tiden förändras, framförallt sedan 1993.

I de här frågorna har vi haft ett förfarande som nästan byggde på att den tjänsteman, som skötte det här, kände till alla familjer och vilka som studerade osv. Den tiden är förbi. Det krävs ett mera professionellt och rättssäkert system. Det borde egentligen ha kommit för länge sedan, men av olika skäl har det dröjt, men nu är det äntligen här.

Fru talman! Socialdemokraterna omfattar och ger sitt bifall till båda förslagen.

Sedan har jag några små saker som jag hoppas att utskottet tar upp till behandling. Det är bra att vi får en modern lagstiftning på det här området. Vi får framförallt ökad rättssäkerhet. Jag hoppas också att frågan med studerande och deras rätt tonas ner. Den här rätten har man haft förut. Jag är så gammal att jag har haft den när jag studerade och säkert några till här. Sedan förändrades världen och det var inte längre förenligt att ha det som vi hade det då på 60- och 70-talet. Nu är det dags att återställa det här systemet.

Nu har det från liberalernas håll framställts att det här skulle vara brist på likaberättigande och stöta på hinder i det fallet. Vi måste hålla liberalernas argumentation om tandvården i skärgården i minnet. Det var också enligt dem en paragraf som stred mot grundlagens 4 § om likabehandling. Utslaget där var ju väldigt tydligt. Det strider inte mot likabehandlingsprincipen eftersom det gäller en grupp som är geografiskt klart avgränsad. I det här fallet så skulle man behandla de studerande olika, det är då som likabehandlingspargrafen skulle kunna sättas emot en sådan här bestämmelse. Vi i majoriteten hade nog ganska många diskussioner om det här. Vi socialdemokrater är mycket glada att 7 § till slut fick den här utformningen att det inte gäller enbart dem som har studiestöd och dem som i första hand studerar vid högskolor utanför Åland. När man tänker på den här särskilda rättigheten så måste man komma ihåg att de som studerar utanför Åland gör ju det p.g.a. att man inte kan studera motsvarande på Åland. Man är mer eller mindre tvungen att resa bort om man vill studera till en viss examen eller ett visst yrke. Det är svårt för mig och mitt parti att se att det här skulle vara något allvarligt brott vad gäller likabehandling.

Likabehandlingsdiskussionen har uppkommit på senare år. Den grundar sig ofta på en missuppfattning, att alla, oberoende av deras bakgrund och andra villkor, måste behandlas exakt lika. Det är lite såsom när man har syskon, att alla måste få precis lika stor bit av tårtan. Det är väl någon slags likabehandling men någon kan ju ibland vara i behov av lite mera, är svag och bräcklig och det behandlar man inte alls i en sådan enkel rättvisediskussion. Inom socialvården bygger egentligen allt på olika behandling för att människor ska kunna ett leva ett någorlunda likvärdigt liv. Det där är ofta en rätt så förenklad diskussion.

Sedan detta med åtta år, nu har alla liberaler gått ut, kanske i protest mot mig jag vet inte varför. Men åtta år är lite intressant. Om man tänker på siffermagi så kanske sju år hade varit mera intressant om vi tänker Bibeln, sagor och alla sånger. Det finns en sådan magi. Men när det gäller åtta, varför inte tio, eller femton år? Jag får känslan av att talet åtta inte är särskilt väl underbyggt. Om vi går från fem till åtta så då är all byråkrati mycket mindre och vi sparar pengar, jag skulle vilja se den analysen och den slutledningen. Det är ju liberalernas huvudargument att om man har det bara fem år och avskiljer gruppen studerande så blir det en sådan väldig byråkrati och det kostar så mycket.

Regeringen beskriver den här kostnaden som att man under ett år kanske skulle behöva anställa extra personal. Det har inte att göra enbart med de studerande. Hembygdsrättsregistret har varit ganska illa skött, vilket framkom i ltl Gun-Mari Lindholms anförande om detta som vi upplevde senaste val. Det finns ett stort arbete att göra, man ska ställa i ordning och reda upp det här registret och få det att fungera enligt modern digital teknik. För min del är jag beredd att offra så mycket pengar för att vi ska få det här att fungera. Det är väl också ett sätt att visa respekt för självstyrelsen.

Att tro att man kan skriva sådana förfaranden på något enkelt sätt genom att ta bort några paragrafer, det är något underskatta den offentliga förvaltningen och rättens villkor, under vilka de ska fungera. Det är precis som minister Valve sade, den här lagen är ju i första hand skriven för förvaltningen och för den sökande som av någon orsak tycker sig vara illa behandlad. Då kan man i stöd av den här lagen anföra klagomål till rättsliga instanser.

Fru talman! Några kommentarer, landskapslag om hembygdsrättsförfarande innehåller ett kapitel om ansökan om hembygdsrätt och man preciserar hur kunskaper i svenska påvisas och redovisas. I punkt 1 sägs; ”sökande ska med anledning av kravet på tillfredställande kunskaper i svenska i ansökan ange sitt modersmål och sina föräldrars modersmål”. Jag har intuitivt en känsla av att det här inte är riktigt förenligt med den syn vi har på den enskilda människan som rättsobjekt i vårt system och vår förvaltning. Man ju fråga sig varför detta? Vad skulle det ha för betydelse för beviljandet av hembygdsrätt? Är det på det viset att om ens mamma och pappa är finsktalande så är det kanske inte så bra. Om pappan pratar arabiska och mamman franska är det bättre eller det bäst om båda pratar svenska? På något vis känns detta lite självständighetsaktigt. Det är gammalmodigt.

Det finns också ett annat juridiskt hinder, det gäller landskapslagen om personuppgifter. Om myndigheten frågar efter den sökandes föräldrars modersmål så måste de ju föra ett register över detta. De kan inte bara fråga. Vad ska de göra med det? Det måste finnas registrerat någonstans. Landskapslagen om personuppgifter har ett helt kapitel om Information till den registrerade. Där ingår också informationsplikt, när uppgifter samlas in från någon annan än den registrerade. Jag hoppas verkligen att lag- och kulturutskottet tittar på det här. För det första, vad är det för mening med att registrera föräldrarnas modersmål? Inte ska det väl påverka den sökandes chanser att få hembygdsrätt? Inte kan det väl heller vara avgörande för personens förmåga att uppfylla kravet på kunskaper i svenska? Jag känner spontant att man borde överväga att stryka det där tillägget.

Fru talman! I 28 § i hembygdsrättsregistret så finns det registrering av hembygdsrätt som förvärvas på grund av lag. Där talas det om att då barnet förvärvat hembygdsrätt ska hembygdsrättsdag registreras. I anslutning till hembygdsrättsdagen ska det framgå om hembygdsrätten förvärvas vid födseln, dag på adoptionen fastställdes, inflyttningsdagen, dagen då finskt medborgarskap förvärvades eller dagen då fadern och modern eller båda föräldrar förvärvat hembygdsrätt. Nu lever vi inte i en värld där alla har fader och moder. Det finns också familjer med mödrar, fädrar och kanske det i framtiden blir fyra föräldrar så småningom. Det här känns för mig otidsenligt och ålderdomligt. Jag vet inte om det baserar sig på någon annan befintlig lag. Jag tycker att man borde säga; då den ena föräldern eller båda föräldrarna förvärvade hembygdsrätt. Man borde modernisera innehållet och språket samtidigt.

När jag är inne på detta med moderna tider så tror jag att det inte i paragraferna nämns han eller hon, men det finns på många ställen i motiveringarna. Jag tycker att lagutskottet, som är vårt grundlagsutskott och den som har det högsta ansvaret för våra lagar, skulle överväga att uppmana regeringen att börja använda ordet hen istället för han eller hon. Vi sparar till och med på orden och pappren om vi gör så. Tack, fru talman.

Minister Wille Valve, replik

Tack ltl Sundback för de påpekandena och ändringsförslagen.

Jag tänkte kort nämna punkten där ledamoten hänvisade till landskapslagen om personliga uppgifter. Den springande punkten tycks vara att det inte ska registreras vad ens föräldrar har för modersmål. Det här är något som vi garanterat kan titta närmare på i lag- och kulturutskottet. Jag välkomnar även ledamotens förslag till en modernisering av 28 §. Månne vi inte ska hitta rättssäker formulering i samråd med utskottet.

Ltl Barbro Sundback, replik

Tack för det. Jag tror säkert att utskottet i sin klokhet hittar en bra lösning på de här frågorna.

Bästa ministern, om man inte registrerar föräldrarnas modersmål, då ska de inte heller finnas som någon slags rekvisita i den här lagen. Man kan inte göra både och, det är antingen eller som jag ser det. Annars är det inte rättssäkert. Hur ska då den sökande veta om föräldrarnas modersmål var ett hinder för att man inte fick hembygdsrätt?

Minister Wille Valve, replik

Det kan mycket väl vara så att ltl Sundback har en poäng. Jag måste fördjupa mig ytterligare i det här för att kunna ge ett rätlinjigt och linjärt svar på den frågan.

Ltl Barbro Sundback, replik

Talman! Det är bra ministern sätter sig in i frågan, men nu är det lagutskottet som äger ärendet i första hand.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Axel Jonsson

Tack, fru talman! Tack landskapsregeringen för att man levererar ett konstruktivt och sedan länge beställt förslag till ny landskapslagstiftning om åländsk hembygdsrätt. Vi i Ålands Framtid har varit eniga om att så här ska problematiken lösas, även om det fortfarande finnas detaljer som vi i utskottet kan diskutera och fördjupa oss i.

Det är ett synnerligen genomtänkt och genomarbetat lagförslag. Det ska landskapsregeringen ha en eloge för. Det är ett lysande undantag i denna blankettlagstid, tyvärr. 

Inledningsvis, ett stort tack till landskapsregeringen. Det finns några områden kvar som fortfarande väntar på leverans. Vi från Åland Framtid väntar och vi fick signaler att också övriga här i salen väntar. Vi hoppas att man också kan prestera lika bra förslag på de områdena i enlighet med den parlamentariska kommitténs betänkande.

Ska man ha fem eller åtta år? Jag tycker egentligen inte att diskussionen bör handla så mycket om det. Det handlar om det ska vara fem år för studeranden eller åtta år för alla. Det är den intressanta diskussionen.

Ser man på syftet med själva hembygdsrätten så finns det ju en risk att man urgröper det om man förlänger tiden alldeles för länge. Det kunde ju vara tio eller femton år också. Då är frågan vilket syfte och verkan hembygdsrätten har. Uppfyller man det syftet genom att förlänga tiden så pass mycket? Nej, att studera är något som de flesta förhoppningsvis gör tillfälligt och sedan söker man sig tillbaka till Åland. Så betraktar man också studier till exempel i beskattningen. De som studerar utanför Åland, och kommer tillbaka, skattar för det arbete som de utför här på Åland, tack vare att de studerande betraktas som tillfälligt borta från Åland. Det är också naturligt att man kan göra samma tolkning vad gäller hembygdsrätten. Vi stöder helt och hållet det resonemanget. Är man studerande så är man tillfälligt borta, är man inte studerande så kan man vara tillfälligt borta men det är inte tillräckligt god grund för att man ska få förlängd hembygdsrätt. Det är ett logiskt resonemang och vi ställer oss bakom det. Det finns mycket förnuft i det resonemanget.

Ett område som jag skulle vilja lyfta fram, som tyvärr kanske inte lyfts fram på det sättet som det borde, är folkbokföringen. Från självstyrelsepolitiska nämnden begärde vi att landskapsregeringen skulle komma med en analys av folkbokföringen, dess möjliga betydelse och de möjligheter det kunde ge att hantera hembygdsrättsfrågan på ett bättre sätt. Vi skulle då göra en framställan till riksdagen om att få folkbokföringen till Ålands behörighetslista. Det kan ju göras relativt enkelt med en enkel rikslag och lagtingets bifall. Det är ingenting som kräver flera parlament och nyval emellan. Det går ganska snabbt och enkelt om man bara kommer överens om det. För den skull är det inte en helt okomplicerad fråga, vilket vi är medvetna om från Ålands Framtids sida. Vi tycker ändå att man borde titta på det här alternativet. Vi upplever inte riktigt att självstyrelsepolitiska nämnden har fått ett tydligt och uttömmande svar på frågan om det vore klokt att vi övertar folkbokföringen till vårt behörighetsområde. Vi från Ålands Framtid förespråkar det här. Jag tycker att det är lite synd att den biten inte är så noggrant beskriven i förslaget. Jag hoppas att man kan återkomma till lag- och kulturutskottet och ge sin syn på saken.

Oavsett om folkbokföringen enbart har intresse för hembygdsrättslagstiftningen så kan den också vara intressant på andra områden. Jag tycker att man ska analysera det faktum att vi nu, när vi går in för den här lagstiftningen, också förmodligen kommer att behöva anslå mera medel för att kunna hantera hembygdsrättslagstiftningen. Det är en konsekvens som vi får ta och som man kanske beskriver lite luddigt i lagförslaget. Vi får ändå en indikation på att det kommer att krävas mera resurser.

Tittade vi på folkbokföringen idag, som sköts av riksmyndigheter eftersom det är en riksbehörighet, så stadgas i 47 § självstyrelselagen hur avräkningsgrunden ska ändras. Ett motiv, som finns uppräknat i den första punkten i 47 §, är när verksamheter som är av betydande riksintresse efter överenskommelser sköts av landskapet så då ska också avräkningsgrunden ändras. Man får väl nog se det som ett betydande riksintresse att folkbokföringen också sköts på Åland, bland annat för skattemyndigheter och andra. Det här kunde också vara ett motiv till att ändra avräkningsgrunden. Det är egentligen logiken bakom den nuvarande självstyrelselagen, ändrar man behörighetsförteckningen så ska ju också avräkningsgrunden justeras. Vi vet ju alla att det är en fråga som är ganska svår att få upp på bordet och också det kunde vara en möjlighet.

Ser vi då i förlängningen på vad det här skulle kunna leda till och den möjlighet som man skulle kunna använda det här till. Eftersom vi får ökade kostnader för folkbokföringsområdet, samtidigt som man konstaterar att med en ökad digitalisering kan vi kanske minska kostnaderna på sikt, så kunde vi använda en ökad avräkningsgrund till att finansiera de merkostnader som uppstår för att också hantera folkbokföringen. Det kommer att kräva resurser men vi kan säkert hitta samordningsvinster genom de andra register som vi har t.ex. hembygdsrättsregistret. Jag tycker att utskottet borde titta närmare på den här möjligheten, dels folkbokförings betydelse för hembygdsrätten som sådan, men också den möjligheten att finansiera hembygdsrätten och förverkligandet av den lagstiftning som vi behandlar i dagsläget.

En annan fråga, som landskapsregeringen analyserar ganska kortfattat i likhet med folkbokföringen, det är EU-rätten och vad den säger om kopplingen till finländskt medborgarskap. Det här är en mycket intressant fråga som jag personligen kommer att verka för att utskottet ska fördjupa sig i.

Tittar man på som sagts om det finländska medborgarskapet, och dess koppling till hembygdsrätten när den har prövats juridiskt ljuset av den frågeställningen, så tillåter EU-rätten att övriga EU-medborgare diskrimineras vid ansökan av åländsk hembygdsrätt? Vi tillåter inte idag att EU-medborgare får hembygdsrätt trots att de har bott här i fem år och pratar svenska. Man måste bli finländsk medborgare. Helt klart kan man ställa sig frågan om det är diskriminering. Är det framförallt diskriminering i ljuset av EU-rätten? Det är den intressanta frågan.

Landskapsregeringen skriver här i förslaget att de förde den här frågan till högsta förvaltningsdomstolen 1996. Då begärde man också att man skulle få ett förhandsavgörande från EG-domstolen, som den hette på den tiden, om dess syn på saken, så att man skulle få en bedömning från högsta instans. Vad gäller egentligen? Är kravet på finskt medborgarskap legitimt? Är det förenligt med EU-rätten?

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade för det första att det var en intern angelägenhet för Finland och därför behövde man inte begära ett förhandsavgörande från EG-domstolen. Det här stämmer ju inte. Det finns också andra områden inom EU som har liknande arrangemang och som tyder på att det här inte enbart är en intern angelägenhet för Finland. Man kan argumentera att eftersom det finns andra områden som har liknande problem så är det en europeisk angelägenhet, t.ex. Isle of Man hade vid den tidpunkten åtminstone liknande arrangemang och har det säkert fortfarande. Det var ju synd att man inte valde att föra frågan till EG-domstolen så att vi skulle ha fått svart på vitt vad som gäller.

Högsta förvaltningsdomstolen hävdade också att icke diskrimineringsartikeln, artikel tre i Ålandsprotokollet, att den endast kan tillämpas på undantaget om etableringsrätt, utan någon närmare motivering. Ålandsprotokollet innehåller ju på de här områdena få undantag; ett för hembygdsrätt och jordförvärvsrätt och ett annat för etableringsrätten. Det är olika punkter. Men högsta förvaltningsdomstolen hävdar att man endast vid etableringsrätten kan tillämpa artikel tre. Jag kan läsa upp det: ”Finland ska se till att alla fysiska och juridiska personer i medlemsstaterna likabehandlas på Åland.” Alltså en finländsk skyldighet direkt härledd från EU:s primärrätt. Varför man gjorde det här valet är fortfarande oklart. Jag tycker absolut att man kan hävda att också artikel tre borde kunna tillämpas på hembygdsrätten och jordförvärvsrätten. Det här är någonting som utskottet bör fördjupa sig, jag ska just förklara varför.

Ser vi på vad den här tolkningen leder till så medför det att EU-medborgare som har varit bosatta på Åland i fem år ska ha samma möjligheter att köpa egendom, var de önskar och på vilka villkor som helst, som finländare har. Men de diskrimineras helt enkelt om man hävdar att artikel tre kan tillämpas på annat än etableringsrätten, alltså på hembygdsrätten i det här fallet. Då strider också kravet på finskt medborgarskap mot EU-rätten idag, som tidigare hette EG-rätten. Det betyder att vi idag faktiskt har en självstyrelselagstiftning som strider mot Finlands anslutningsfördrag och EU:s primärrätt. Det är en rättsordning som vi från åländsk sida inte kan acceptera. Det är också någonting som vi borde använda i argumentationen gentemot Helsingfors.

Man kan till och med ställa sig frågan; borde vi inte i ljuset av det här ändra vår policy när vi prövar fall om beviljande av hembygdsrätt för personer som inte har finländskt medborgarskap men som har ett EU-medborgarskap? Borde man bevilja hembygdsrätt åt de här personerna? Det här är en fråga som utskottet definitivt borde fördjupa sig i. Frågan är mycket relevant och mycket intressant. Det är ingen här i den här salen som vill att det ska vara på det här sättet. Har vi bra argument och bygger upp det på det här sättet så tror jag att vi kan nå långt också i den här frågan. Det är min absoluta förhoppning.

Om jag ska sammanfatta så tackar vi från Ålands Framtids sida för ett konstruktivt lagförslag. Vi vill att man tittar närmare på folkbokföringen och dess möjligheter. Vi vill också att man tittar närmare på EU-rätten och vad den faktiskt säger och de möjligheter som det eventuellt kan ge Åland framöver. Tack, fru talman.

Minister Wille Valve, replik

Tack, ltl Jonsson. Jag har väl sällan känt mig så nära Ålands Framtid vilket känns lite oroande faktiskt. Jag är väldigt glad över ltl Jonssons anförande och även över realismen och ärligheten i resonemanget kring folkbokföringen. Ja, folkbokföringen kostar givetvis att ta över. Frågan är hur mycket vi värderar den kostnaden och det ”böket” som följer med. Jag kan hålla med om betydande delar av ledamotens resonemang.

Däremot håller jag inte riktigt med om slutknorren. Jag anser att det inte finns någon grund att bevilja någon annan än en finländsk medborgare hembygdsrätt idag, med den lagstiftning vi har. Det är ett väldigt sympatiskt resonemang. Visst, jag kan förstå att ledamotens rättskänsla säger det. Men om vi skulle göra det så skulle vi i sådana fall bryta mot lagen.

Ltl Axel Jonsson, replik

Ja, men problemet är att förmodligen bryter vi mot en lag oavsett hur vi gör. Och då måste man ställa sig frågan; vilken lag kommer först? Är det EU:s primärrätt eller är det självstyrelselagen? Självstyrelselagen reglerar indirekt EU-rätten, alltså rätt att förvärva fast egendom, det faller inom EU-rättens område. Då måste ju också primärrätten tillämpas på det här området. Finland har den skyldigheten, framförallt genom det tydliga stadgandet som finns artikel tre. Om man riktigt ställer frågan på sin spets, så är frågan vilken lag vi ska bryta mot? Åtminstone mina kunskaper om rättsordningen säger att primärrätten går före och då kan vi inte tolerera att lagstiftningen ser ut på det sättet idag. Det enklaste är förstås att lagstiftningen ändras och det ska vi också propagera för. Men i de enskilda fallen så är det trist att vi behöver bryta mot antingen självstyrelselagen eller mot artikel tre i Ålandsprotokollet.

Minister Wille Valve, replik

Det finns ingenting, så vitt jag känner till, i högsta förvaltningsdomstolens praxis som skulle tala för att Ålandsprotokollets tredje, tämligen mångtydiga, paragraf skulle kunna upphäva en bestämmelse i självstyrelselagen av den här kalibern.

Ltl Axel Jonsson, replik

Nej och orsaken till detta är ju att man inte begärde ett förhandsavgörande från EG-domstolen på den tiden. Det finns inget svar från den högsta uttolkaren av Ålandsprotokollet. Därför vet vi inte svaret på den här frågan. Vi vet vad högsta förvaltningsdomstolen säger, men vi vet inte hur det ligger till i själva verket. Det hade varit en helt annan situation om man faktiskt hade fört det här ärendet till EG-domstolen för förhandsavgörande. Då hade vi fått svart på vitt hur artikel tre i Ålandsprotokollet skulle tolkas. Nu har vi endast att lita på högsta förvaltningsdomstolen och det är inte tillfredsställande tycker jag.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Danne Sundman

Fru talman! Det här är onekligen ett intressant ämne. Det här är ”core business” för självstyrelsen och för oss här i lagtinget. Det är kanske den allra viktigaste dagen efter vår grundlag, självstyrelselagen.

Utvecklingsbehovet när det gäller den här lagstiftningen har ju varit stort och det kan läsas ut av framställningen. Nu kommer saker och ting på rätt, praxis kodifieras och ändras och rättssäkerhet stärks osv. Den dag vi godkänner den här lagstiftningen och den träder ikraft är absolut en viktig dag.

Det har varit mycket arbete med ritningarna. Många politiker har stött och blött det här, det har funderats på hur man ska lösa byggnationen efter de här ritningarna och både politiker och tjänstemän har varit väldigt kreativa arkitekter. Sedan har det framförallt varit ett omfattande snickrande. Tjänstemän på lagberedningen och på kansliavdelningen har snickrat tillsammans under överinseende av politiker. Alla de här personerna ska ha ett stort tack för den stora lunta som har landat på vårt bord i denna viktiga sak.

Hembygdsrätten och anknutna rättigheter till den är ganska komplext. Det kan vara svårt att hänga med i alla turer. Det finns en bra skrift, en rapport om Den åländska hembygdsrätten, den är från ett seminarium som hölls i Helsingfors den 14 juni 2007. Där finns en historiebeskrivning som är intressant, det handlar om hur hembygdsrätten kom till. Det finns också en artikel kring hur det har gått till och hur praxis har utvecklats när det gäller förvärv av åländsk hembygdsrätt på ansökan. Om man som lagtingsledamot ska läsa någon bok så är det den här. Den är jätteviktig, den har delats ut till alla lagtingsledamöter när den kom och den finns i lagtingets bibliotek. Om ni inte har läst den, bästa kollegor, gör det! Den är intressant.

Hembygdsrätten fanns inte med från början i de grundläggande statuterna, dock fanns ju ingredienserna med. I de dåvarande första landstingen och de första landskapsnämnderna pratade man från allra första början om hembygdsrätt, vilket framgår av den här artikeln. Man fick gång på gång på pälsen från högsta domstolen. Det var många turer och mycket stridigheter när man hävdade det här begreppet. Man härledde ett sådant här begrepp ur de här andra garantierna. Till slut gav man med sig på andra sidan havet och förde in det i 1951 års självstyrelselag. Då var omvärldssituationen en helt annan än idag. De yttre förutsättningarna gjorde att det var jätteviktigt dels att skydda Åland mot förfinskning och dels att i detalj reglera t.ex. jordägandet eftersom jordbruket vara så viktigt. Det var viktigt att reglera ägandet av strand så att inte skeppsbyggnadsindustrin gick oss ur händerna osv.

När det gäller jordbruk och att bygga fartyg på stranden visst är det viktigt också idag, men det har inte alls samma betydelse som avgörande betydelse inom näringslivet. De yttre förutsättningarna har helt ändrat när det gäller alla tre delar i hembygdsrätten. Det som framförallt har ändrat är världssamfundet i stort och hur folks rörlighet har ändats. På den tiden när hembygdsrätten kom till så flyttande man huvudsakligen inom ett land, man flyttade huvudsakligen inom Finland, man flyttade från och till Finland och till Åland. Nu har vi en helt annan flyttningsrörelse. Vi har 92 nationaliteter. En stor del av vår befolkning har flyttat hit från de övriga nordiska länderna, också från andra europeiska länder och t o m från utom europeiska länder. Det här medför att kravet på finskt medborgarskap, som från början inte överhuvudtaget var något märkligt, är en väldigt udda fågel idag när det gäller kraven för hembygdsrätt. Det här är ju inte en fråga för den här lagstiftningen men det är så pass relevant att jag tycker att det är värt att nämna det. Det börjar bli ett demokratiproblem när storleksordningen tio procent av befolkningen utesluts från att delta i den nationella politiken, vilket självstyrelsepolitiska nämnden många gånger har påverkat. Det är jätteviktigt att den kampen går vidare, att få bort det kravet och kunna ge hembygdsrätt åt andra än finska medborgare.

Diskussionen som ltl Jonsson förde tycker jag att är intressant. Frågan är om vi borde börja med civil olydnad. Man kan också fråga sig om det är civil olydnad som vi håller på med. Det som är lika relevant, för att få en lämplig åsnebrygga här, är att vi har devalverat hembygdsrätten från när den kom 1951. Kvar i hembygdsrättsinstrumentet idag är egentligen två saker; befrielse från värnplikt som det egentligen inte är men blir det på grund av språkkraven och att få de politiska rättigheter som man behöver för att ställa upp och rösta i lagtingsval.

Bedriva näring och äga mark, där har man precis samma rättigheter oavsett om man har hembygdsrätt eller inte om man har bott här i fem år. Man får fast äga hela Åland utan hembygdsrätt bara man har bott här i fem år. Då har man rätt till jordförvärvstillstånd, man har inte jordförvärvsrätt. Det här medför att spänningen, diskrimineringen, minskar eftersom det är de saker som EU värnar om när det gäller fri rörlighet. Man värnar inte så mycket om politiska rättigheter över gränserna. Det där är en akademisk diskussion och juridik i den högre skolan.

 Jag tycker ändå att man kan titta vidare på det spåret som Jonsson nämnde. Givetvis ska man vara lite försiktig och inte bara rusa till och göra det om det går att lösa på andra vägar.

Varför har vi gjort den här devalveringen av hembygdsrätten? Den har gjorts i huvudsak därför att det blev orimligt att utesluta framförallt den stora gruppen svenska medborgare från att kunna äga mark och bedriva en näring. Av praktiska orsaker på grund av kravet på finskt medborgarskap har man behövt devalvera hembygdsrätten och ge dem rättigheterna, koppla bort dem igen kan man säga, som det var i praktiken före 1951 års självstyrelselag.

Utan att förakta möjligheten att ställa upp i val och detta med militärtjänst så är det ändå de två rättigheterna som kanske ålänningarna i första hand tänker på, särskilt möjligheten att äga mark. Det är fortfarande ett mer komplicerat tillståndsförfarande om man ska få utnyttja sin rätt till jordförvärvstillstånd som man de facto har.

Om man ska vara helt krass så är hembygdsrätten egentligen en skugga av sitt forna jag. Den viktiga saken att få delta i lagtingsval som kandidat och väljare, det är kanske den delen som är den allra viktigaste när det gäller detta med tidsaspekten. Hur fort ska man få hembygdsrätt och hur fort ska man förlora den? Nu finns det förslag på att klockan inte ska börja ticka för de studerande. Det tycker jag att är jättebra. De juridiska lösningar man har kommit till är jättebra. Studier kan vi inte erbjuda här på Åland, bara till en liten del. Man måste kunna vara borta och studera utan att det här börjar ticka. Det är egentligen väldigt enkelt att argumentera för den här jämlikheten mellan en studerande på Åland och en studerande som vill ha en sådan utbildning som inte finns här.

Angående tidsbegränsningen, varför får man inte hembygdsrätt direkt när man flyttar hit omedelbart? Nå, det är för att man ska bo här i fem år, integrera sig i det åländska samhället och ta del av den lokala kulturen och sedvänjorna, hur ålänningarna tänker. Integrationsprocessen har man bedömt att tar fem år, då kan man få hembygdsrätt. När hembygdsrätten kom till så var det en väldigt ensidig ström av inflyttning och utflyttning, med bara två kommunicerande kärl. Nu är det en helt annan flyttningsström. Det är också ett helt annat samhälle när det gäller möjligheter att interagera med informationssamhällets intrång som har kommit sedan hembygdsrätten kom till.

Ingen har, vad jag vet, föreslagit att tiden innan man får hembygdsrätt ska förlängas från fem år till åtta år. Det har jag inte hört. Däremot har jag hört förslaget från liberalerna att man generellt ska förlänga tiden som man får ha hembygdsrätten kvar innan man måste ”parkera” den på Åland och fortsättningsvis förvisso ha den kvar på det villkoret att man kommer hem igen. Redan idag kan man delta i två lagtingsval även om man har bestämt sig för att flytta från Åland för gott eller för en längre tid. Nu vill liberalerna ge möjlighet att delta i ytterligare ett lagtingsval. På åtta år kan man träffa tre lagtingsval, om det råkar sig.

Varför är det ett problem? Det här har jag varit inne på många gånger tidigare. Jag tycker att man måste se budskapet i evangeliet, hur hela helheten och skyddsmekanismerna är utformade, så att det som sker på Åland, de företag som finns på Åland och den mark som Åland består av, ska vara en angelägenhet för lokalbefolkningen. Det är själva tanken. Det ska skapa en styrka som står emot förfinskningstrycket och då finns det olika beståndsdelar, det var den ursprungliga meningen.

Att man inte får rösta på fem år när man flyttar hit och att man inte heller om man flyttar bort får interferera i åländska val och rösta, det ska garantera att de som röstar lagtingsval hänger med i den åländska utvecklingen och de behov som finns här. Och de kan inte ha andra prioriteringar. Man behöver inte vara en fiende eller till skada, som sades här i ett anförande, men man kan ha helt andra prioriteringar och man har flyttat bort. Man vet inte heller om det överhuvudtaget är någon fara, det kan man inte säga och det kan man inte mäta eftersom de som röstar alltid har rätt. Väljarna kan aldrig ha fel och får de politiker de tjänar.  Man kan ju anta att man prioriterar annorlunda om man inte bor på Åland och inte hänger med i den lokala debatten på samma sätt. Därför tycker jag att det är viktigt att det finns en tidsbegränsning när man måste parkera hembygdsrätten på Åland, det är så som man ska uttrycka det. Ska man förlänga den så måste man vara medveten om att man då begår intrång i de ursprungliga statuterna när det gäller politiska inflytanden. Utformningen av de ursprungliga självstyrelseskyddsmekanismerna ändrar man då i och det vill inte jag göra. Bara när det gäller de studerande som sagt var, med det motivet att det är någonting som man är tvungen att göra på annat håll än på Åland.

Avslutningsvis, det är bra att man har löst den här frågan. Det är bra att allt det här reds upp, att man får ordning och reda och rättssäkerhet i den är väldigt viktiga lokala rättigheten som vi har, hembygdsrätten, det lokala medborgarskapet. Man ska samtidigt också komma ihåg vad hembygdsrätt idag egentligen är och samtidigt vad den har varit. Tack.

Ltl Mats Perämaa, replik

Fru talman! Diskussionen, om man borde tillåta via den här lagstiftningen att man kunde delta längre i politiken genom rätt att rösta här, är oerhört intressant. Det vi förespråkar skulle i teorin åtminstone ge möjlighet till att rösta ytterligare en gång i lagtingsval. Vi känner till de farhågor som ltl Sundman pratade om, att någon som röstar kanske har andra prioriteringar. Men vi ser det här väldigt annorlunda. Vi ser att det kunde vara berikande för det åländska samhället om någon person genom rösträtten också kanske skulle delta i den politiska debatten här på Åland utifrån de influenser man har fått när man har bott någon annanstans. Jag är inte helt säker på att det alltid är det bästa det som vi här under vår lilla kupa diskuterar och kommer fram till.

Ltl Danne Sundman, replik

Fru talman! Så tycker jag också, så kan man säga, vi vet inte vad som är det bästa. Men om vi har det här systemet att det är slut med inflytande efter fem år, då är det på gott och ont. Man har rätt att delta i ett eller två val och sedan är man inte berättigad att delta. Men man kan ju delta i debatten ändå, vilket har förekommit mycket i historien. De så kallade bortålänningarna, nu kallar vi dem ålänningar ute i världen, har deltagit i den åländska debatten men inte haft inflytande. Då har nog många tänkt i många fall; vilken tur att de inte får rösta. Med det har också förekommit sunda åsikter och sådant som man har tagit åt sig i åländsk politik och genomfört. Den bedömningen kan man inte göra, det blir alltför subjektivt.

Ltl Mats Perämaa, replik

Fru talman! Vi tror jag att de personer som har rotat sig så länge på Åland att de har haft hembygdsrätt eller haft hembygdsrätt sedan barnsben ändå känner starkt för det här samhället, oberoende om de tvingas eller väljer att uträtta sitt värv någon annanstans. Vi har väldigt svårt att tro att de medvetet skulle vilja göra Åland illa.

Det är intressant att konstatera att det är de konservativa politikerna och partierna som mycket påtalar faran att man ska behålla rösträtten. Ltl Sundman, åtminstone som jag uppfattar det, representerar den falangen, medan vi liberaler mera ser på nyttan av att vi kunde få ytterligare influenser till det åländska samhället.

Ltl Danne Sundman, replik

Fru talman! Jag tror att man hur som helst kan ta sig den rätten att säga att det åländska samhället får väldigt mycket influenser utifrån och är på vågens framkant när det gäller att utvecklas idag. Vi får influenser från alla som flyttar hit och det är viktigare att ge dem politiskt inflytande än att ge dem som flyttar bort ökat politiskt inflytande. Alltså man ska ge de icke finländska medborgarna politiskt inflytande för de kommer med många nya idéer och det är de som mycket utvecklar Åland.

Det finns säkert många ålänningar ute i världen som har bra idéer, men det finns också de som har dåliga idéer. Som sagt, på gott och ont får man rätt väljarunderlag om man begränsar det till dem som bor och verkar här. Det är hela tanken, också med jordförvärvsrätten och med näringsrätten.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

Kan förslaget att remittera ärendet till lag- och kulturutskottet omfattas? Förslaget är omfattat. Ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet.