Remissdebatt

  • Utdrag ur protokollet

    PLENUM den 22 mars 2004 kl. 13.00.   

    TALMANNEN:

    Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Christian Beijar).

    29 lagtingsledamöter närvarande.

    Om ledighet från dagens plenum  anhåller ltl Christian Beijar på grund av sjukdom. Beviljas.

     

     

     

    Landskapsstyrelsens framställning angående kommunala tjänstemän. (FR 10/2003-2004).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

     

    Vicelantrådet Jörgen Strand:

    Fru talman!

    Landskapsstyrelsen föreslår att en ny blankettlag antas som skall ersätta landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lagen om kommunala tjänsteinnehavares anställningstrygghet.

     

    Den nya lagen om kommunala tjänstemän innebär att många bestämmelser som tidigare funnits i tjänstestadgor överförs till lag. Motivet till varför blankettlag används är att åländska förhållandena när det gäller kommunala tjänstemäns anställning i stort är jämförbara med riksförhållandena.

     

    Landskapsstyrelsen föreslår samtidigt att det sker några mindre ändringar i kommunallagen. En viktig utgångspunkt i lagen är att kraven i den nya grundlagen om individers rättigheter och skyldigheter skall bestämmas genom lag.

     

    Lagen om kommunala tjänsteinnehavare innehåller regler om bl.a. tjänsteförhållandets uppkomst och avslutande, arbetsgivarens och tjänstemannens skyldigheter, förändringar i tjänsteförhållanden, tjänstledighet, permittering, avstängning och sökande av ändring i beslut som arbetsgivaren tagit.

     

    När den nya lagstiftningen träder i kraft förlorar kommunernas tjänstestadgor sitt existensberättigande eftersom de flesta bestämmelserna i stadgorna blir ogiltiga genom att lagarna träder i kraft. För att undvika att ogiltiga bestämmelser i tjänstestadgorna tillämpas bör stadgorna upphävas så fort som möjligt. Till den del det finns bestämmelser i tjänstestadgorna som inte tagits in i lagen kan de i stället t.ex. införas i kommunernas förvaltningsstadga eller annan lämplig kommunal föreskrift.

     

    Det finns några småsaker som jag vill peka på som man har tagit upp i blankettlagen. Det handlar om terminologi och vissa hänvisningar. När det gäller terminologin säger man att ”samkommun” skall tillämpas på våra kommunalförbund och ”kommunala tjänsteinnehavare” tillämpas på ”kommunala tjänstemän”. När det gäller hänvisningarna hänvisas på några ställen till vår egen lagstiftning i stället för till rikslagstiftningen, vilket är naturligt.

     

    Sammanfattningsvis kan man säga att det här gör det mera enhetligt när det gäller anställningar inom kommunerna.

     

    Ltl Raija-Liisa Eklöw:

    Fru talman!

    Landskapsstyrelsen har valt att som blankettlag lägga fram förslaget till lag om kommunala tjänstemän. Jag anser att det är bra i detta fall, trots att benämningarna på anställda inom kommunalförvaltning skiljer sig på Åland. Kan man bortse från den problematiken anser jag och liberalerna  att det är just den här typen av lagar som med fördel kan användas som blankettlagar. Varför uppfinna hjulet eftersom det redan är uppfunnet. De kommunala organen skiljer sig inte från rikets och de kommunala avtalen som följs på Åland har sin grund i rikets avtal vilket också underlättar för tolkningen av lagen eftersom gällande tjänstekollektivavtal ofta läses parallelt med lagen om kommunala tjänstemän.

     

     Landskapsstyrelsen nämner i lagframställningen att det i framtiden kan bli aktuellt att stifta en gemensam lag för de kommunala och landskapsanställda. Det är en mycket intressant aspekt som tål och även bör tänkas på och undersökas.  Det är något eget åländskt som kan stödjas och uppmuntras. Att det behövs ny lagstiftning för de anställda inom kommun är klart. Den nya grundlagen ställer ju krav på att individens rättigheter och skyldigheter skall finnas i lag .Då är det självklart att arbetet och de förhållanden som reglerar vårt arbetsliv grundar sig på lag och inte på  tjänstestadgor som kan ändras lätt efter omständigheter och som är olika i olika kommuner.

     

    Samarbetet mellan kommuner och arbetet inom kommunalförbund blir även lättare med lika villkor för primärkommunernas arbetstagare. Och det är samarbete mellan kommunerna som kommer att öka för ATT VI SKALL KUNNA bemöta de ekonomiska utmaningarna i framtiden.

     

    Fru talman!

    Inom kommunerna på Åland finns det olika typer av anställningsförhållanden. Tjänstemän och arbetstagare finns i olika kategorier av arbeten. Lagförslaget säger nu klart att en anställd anställs i offentligrättsligt anställningsförhållande, således kallad tjänsteman om han eller hon i tjänsten kommer att ha myndighetsuppgifter  och således utövar offentlig makt.  De övriga anställs i privaträttsligt anställningsförhållande och kallas arbetstagare.

     

    Det finns människor som jobbar med samma arbetsuppgifter och har olika anställningsförhållanden. Lagen föreslår att när man lediganslår tjänster i framtiden ändrar man dem till arbetsavtal om arbetets art så fordrar. Detta kommer att under en lång tid framöver ha som följd att de olika anställningsformerna existerar inom kommunen.

     

    Lagförslaget sätter inte press på kommunerna att göra ändringar i snabbare takt än vad naturlig avgång innebär, men lagutskottet kunde titta närmare på saken och kanske rekommendera kommuner att ta ett grepp om problematiken frivilligt och således lösa detta fortare. På detta sätt skulle man även lätta kommunernas personalpolitik och anställningssystem. Det finns inte några hinder,  varken fackliga eller lagliga för att genomföra ändringen. För de anställda påverkar inte ändringen negativt, så alla har bara att vinna om saken görs på en gång. I riket har kommunerna gått in och ändra tillex vårdpersonalens anställningsförhållanden i denna riktning. Och med gott resultat vad anställda befträffar.

     

    Fru talman.

    Jag kommer inte att beröra några enskilda paragrafer i framställningen utan säger bara att liberalerna stöder lagframstälningen och önskar utskottet lycka till med behandlingen.

     

    Vtm Barbro Sundback:

    Fru talman!

    Jag har en lite liknande utgångspunkt som ltl Raija-Liisa Eklöw, nämligen det som står i framställningen på sidan 9 under ”Förslag till ny lagstiftning”. Där säger landskapsstyrelsen: ”Det skulle kunna finnas stora fördelar med att en och samma lag gäller för kommunernas och landskapets tjänstemän, men innan en sådan lag har utarbetats är det rimligt att systemet med blankettlagstiftning fortsätter att tillämpas på kommunernas tjänstemän.” Jag är lite osäker på hur detta skall tolkas. Det har en semantisk men också en ideologisk aspekt som jag tycker att är otydlig. Jag läser det som så att det är ett surrogat att ha en blankettlagstiftning, att egentligen vill landskapsstyrelsen ha en helt egen lagstiftning både för landskapets och kommunernas tjänstemän. Jag skulle gärna se att landskapsstyrelsen här klargjorde vad man har för politisk målsättning egentligen. Jag tror att vi alla kan vara överens om att en gemensam lagstiftning eller en liknande lagstiftning för landskapets tjänstemän och kommunernas skulle vara bra. Men ideologiskt har det varit så att alla som upplever sig själva som väldigt självstyrelseradikala vill ha egna administrativa lagar och det är därför det fortfarande på Åland heter ”tjänstemän” och inte tjänsteinnehavare. Det var en ändring som tillkom när vi gjorde den nuvarande kommunallagen, när en av centerns stora chefsideologer kom fram till att ordet ”tjänsteinnehavare” var för kraftigt belastat av finska språket och därför måste vi på Åland tala om tjänstemän. I den här lagen ser man att det står ”tjänsteinnehavare” sida upp och sida ner, men i anknytningen i form av en blankettskrivning står det sedan ”tjänstemän”. Jag tycker inte att det är någon större tydlighet som man vinner på det här sättet, men det är kanske ofrånkomligt. Jag har lite svårt att se att man skulle förfinska Åland om man konsekvent använde beteckningen ”tjänsteinnehavare”. Det ordet är dessutom könsneutralt och kan användas både för kvinnor och män som arbetar som tjänstemän.

     

    Vad avses alltså med detta? Är det landskapsstyrelsens målsättning att vi skall ha en helt egen lagstiftning också för de kommunala tjänstemännen eller det tvärtom att den här blankettlagen skall färga av sig på landskapsstyrelsens lag om tjänstemän?

     

    Det senare skulle jag tro att är till fördel, åtminstone om man ser det ur tjänstemännens synvinkel.

    I den här lagen finns nämligen de bestämmelser om permittering som vi helst skulle se införda i den lag som för någon vecka remitterades till lagutskottet. Vi diskuterade då permitteringsgrunderna ganska mycket, och här är grunderna mycket bra formulerade. Det finns ett särskilt kapitel 7 om permitteringar och i 30 § hänvisar man till vilka grunder arbetsgivaren har för att permittera tjänstemän. Då hänvisar man till 37 § där man säger: ”Ett tjänsteförhållande kan sägas upp om tjänsteinnehavarens uppgifter av ekonomiska orsaker, till följd av omorganiseringar hos arbetsgivaren eller inom enheten i fråga eller av någon annan jämförbar orsak har minskat väsentligt och varaktigt.” Detta kunde vara ett första steg i att förenhetliga lagstiftningen för landskapets och kommunens tjänstemän. Vi ser helst att 37 § appliceras på den lag om permittering av landskapets tjänstemän som tidigare behandlades här.

     

    Det är det viktigaste jag har att säga, men jag vill ta upp det som också nämndes här av ltl Raija-Liisa Eklöw, dvs. att här gör man en ändring i kommunallagen om anställningsförhållanden, där man klargör vilka som skall vara tjänstemän i kommunen och vilka som skall vara arbetsavtalsanställda. Det är också någon slags åländsk terminologi att tala om privaträttsligst anställda. Det är väl inte fel, men det normala är att man talar om arbetsavtalsanställda. Då är det så, precis som sades här, att egentligen är det ganska få inom kommunen som skall vara anställda som tjänstemän, utan den större delen av de anställda borde vara anställda i arbetsavtalsförhållande. Det är bara de ledande tjänstemännen som utövar offentlig makt, dvs. har ett budgetansvar, är föredragande eller avgör frågor som rör enskilda medborgares rättigheter och skyldigheter, som beslut om tillgång till barnomsorgsplats, det kan gälla avgifter osv. Detta är överhuvudtaget inte nämnt i landskapsstyrelsens lag om tjänstemän, utan landskapet har nästan bara tjänstemän; hela ÅHS har väl bara två eller tre personer som är anställda i arbetsavtalsförhållande. Det här är ett väldigt ålderdomligt förfarande som man borde se över. Jag tror att jag har sagt det förut, men det tål att nämnas på nytt, att det finns en föreställning att om man är anställd hos landskapet som tjänsteman så sitter man på något vis säkrare än om man är anställd i arbetsavtalsförhållande, men så är det inte längre. Det är en viktig sak att skilja mellan tjänstemän och arbetsavtalsanställda; det är ett mycket flexiblare system med arbetsavtal, för då kan man omorganisera arbetet beroende på behov och förändringar i samhället och inom den offentliga sektorn. Det här med att dra in tjänster och hålla vakanser osv. är mycket, mycket mera byråkratiskt. Och den här landskapsstyrelsen har t.o.m. lovat att den skall göra ett program där de skall avbyråkratisera osv.! Det är nu en bra uppgift att titta på sin egen förvaltning också i det här avseendet.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Tuula Mattsson, replik:

    Fru talman!

    När det gäller det sista som vtm Barbro Sundback sade om att det är ett ålderdomligt med tjänstemän i landskapsförvaltningen måste man komma ihåg åtminstone en aspekt, att landskapet Åland har tjänstekollektivavtalsrätten här, alltså rätten att förhandla fram avtal för sina anställda, medan arbetsavtalslagen är riksbehörighet. Jag ser alltså problem om man har arbetsavtalsanställda och arbetsavtalslagen som reglerar, där vi inte har någon behörighet. På den kommunala sidan är det på annat sätt, eftersom man genom rikslag har överfört rätten att ingå kollektivavtal också för arbetsavtalsanställda. Jag tror inte att landskapsstyrelsen är så intresserad av att lämna den här rätten åt någon annan.

     

    Vtm Barbro Sundback, replik:

    Fru talman!

    Detta är nog en principiellt riktig iakttagelse. Men tillsvidare är det faktiskt så att de som är anställda som tjänstemän i landskapsförvaltningen hela tiden får försämringar i lagstiftning och avtal jämfört med arbetsavtalsanställda, enligt de finska arbets- och kollektivavtalen. Det är klart att om man enbart företräder arbetsgivaren är det där ett lättare sätt att hålla greppet om de anställda, men ser man det ur de anställdas synvinkel har utvecklingen varit den att det inte är någon förmån direkt att vara tjänstemän inom landskapsförvaltningen jämfört med hur man har det i riket.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

     

     

    Föredras för tredje behandling ärende nr 2:

     

    Lagutskottets betänkande nr 10/2003-2004 angående godkännande av den nordiska konventionen om social trygghet och med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i anslutning till den nordiska konventionen om social trygghet. (RP 10/2003-2004).

     

    Först tillåts allmän diskussion och därefter kan lagtinget antingen lämna sitt bifall till det i presidentens framställning ingående lagförslaget eller vägra ge sådant bifall. Diskussion. Ingen diskussion.

     

    Lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall. Lagtinget har i tredje behandling lämnat sitt bifall till lagens ikraftträdande i landskapet Åland.

     

    Föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

     

    Ärendet är slutbehandlat.

     

     

    Föredras för första behandling ärende nr 3:

     

    Lagutskottets betänkande nr 11/2003-2004 angående bifall till utkast till förordning om ikraftträdande av protokollet till 1979 års konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar angående minskning av försurning, övergödning och marknära ozon.(RP 11/2003-2004).

     

    Först tillåts diskussion; efter avslutad diskussion kan förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion. Ingen diskussion. Ärendets första behandling är avslutad.

     

     

    Föredras för första behandling ärende nr 4:

     

    Lagutskottets betänkande nr 12/2003-2004 angående bifall till republikens presidents förordning om ikraftträdande av protokollet till 1979 års konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar avseende tungmetaller. (RP 12/2003-2004).

     

    Först tillåts diskussion; efter avslutad diskussion kan förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion. Ingen diskussion. Ärendets första behandling är avslutad.

     

     

    Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 5:

     

    Ltl  Carina Aaltonens m.fl. hemställningsmotion angående inrättande av en tjänst som barnombudsman. (HM 8/2003-2004).

     

    Ärendet bordlades den 17.3.2004. Beslut om remiss till social- och miljöutskottet är redan fattat. Diskussion.

     

    Ltl Carina Aaltonen:

    Fru talman!

    Behovet av en Barnombudsman på Åland är stort. Världen omkring oss förändras, idag snabbare än någonsin. Det är svårt att vara förälder och ännu svårare att vara barn och ung. För någon vecka sedan fick vi veta att barn och unga mår allt sämre. Psykiatrin på Åland får ta emot allt fler ungdomar som har det tungt och då är det troligen bara en bråkdel som verkligen söker hjälp. I många av våra kommuner finns inte barn- och ungdomspolitiska program. Barnskyddsfrågor i kommunerna blir olika behandlade beroende på den kompetens som de tjänstemän som handhar ärendena innehar, antalet barn och ungdomar som ringer Polisen för att få hjälp har ökat, sparkar och slag på skolgårdarna tilltar i omfattning, terroristattentat med lemlästade kroppar har flyttat via teven in i våra vardagsrum. Det är svårt att få en övergripande bild av hur barn och ungdomar idag har det och hur vi skall agera för att barnens rättigheter skall tillgodoses på bästa sätt. Det är bl a därför socialdemokraterna har lämnat in denna motion om tillsättande av en barnombudsman.

     

    I samband med budgetbehandlingen för år 2000-2001 lämnade liberala lagtingsledamoten Lotta Wickström-Johansson in en finansmotion om att  ”Landskapsstyrelsen förelägger under budgetåret lagtinget ett lagförslag om en barnombudsman, varefter verksamheten inleds på Åland.” Vid den öppna omröstningen vann ledamot Wickström-Johanssons förslag med rösterna 16-11. Bland dem som stödde detta förslag fanns socialdemokrater, liberaler, centerpartister och obundna.

    Denna finansmotion omfattades således med stöd från många olika politiska fraktioner. Men i dag, på fyra år har ingenting –så vitt jag vet- hänt. Har lagtingets åsikter ingen betydelse då landskapsstyrelsen ännu inte har verkställt denna viljeyttring. Vad beror detta på?
    Kanske lantrådet eller landskapsstyrelseledamoten Gun-Mari Lindholm kan redogöra för varför man inte har prioriterat detta ärende?

     

    Idag har Rädda Barnen en barnombudsman. Denna tjänst har man haft sedan år 1995 fram till år 2001, då  tjänsten lades vilande in i väntan på att Landskapsstyrelsen skulle inrätta tjänsten som BO. Rädda Barnen avvaktade gällande den egna barnombudsmannatjänsten, eftersom föreningen har ansett att en tjänst på landskapsnivå vore mest ändamålsenlig. Men eftersom landskapsstyrelsen inte tillsatt någon tjänst, ansåg föreningen det motiverat att återinrätta den egna barnombudsmannatjänsten. År 2003 beviljades på nytt PAF-medel till Rädda Barnen för att man skulle anställa en barnombudsman på ett treårigt projekt. Verksamheten som Rädda Barnen upprätthåller är bra, ingen tvekan om annat, men problemet är att en Barnombudsman anställd av en frivilligorganisation arbetar utan det starka mandat som en oberoende myndighet kan erbjuda. Jag vill också här påpeka att landskapsstyrelsen redan idag finansierar Rädda Barnens barnombudsman till 70 procent av lönekostnaderna, men man gör det alltså med PAF-medel som utbetalas till en frivilligorganisation. Egentliga utökade kostnader för landskapsbudgeten, såsom jag ser det, ger denna motion inte. Det som däremot snarast bör åtgärdas är en lagstiftning om barnombudsmannens arbetsområden och en instruktion för tjänsten.

     

    Världens första lagstiftade barnombudsman tillsattes i Norge 1981och sedan dess har många andra länder i Norden och Europa följt efter. Idag har alltså Norge, Sverige, Danmark och Island barnombudsmän. Finland däremot har inte tillsatt en myndighet som Barnombudsman. I Finland har Mannerheims barnskyddsförbund haft en BO fram till februari i år, då förbundets styrelse beslöt att verksamheten inte längre bör bedrivas av frivilligorganisationer, utan tas över av en myndighet. Så har ännu inte skett; däremot har riksdagens biträdande justitieombudsman Riitta-Leena Paunio haft hand barnärenden. Men det är inte riktigt samma sak som att ha en fristående myndighet.

     

    Vad skall då en barnombudsman göra? Det skall vara en oberoende, självständig och partipolitisk neutral myndighet. Tjänsten bör tillsättar för en viss tid åt gången, t ex på fyra år, och barnombudsmannen bör ha stor frihet att själv besluta om inriktningen på sitt arbete. En viktig uppgift skulle vara att se till att barnkonventionen efterlevs. Barnkonventionens anda och intentioner bör beaktas i allt beslutsfattande som rör barn både ute i kommunerna och i landskapet Åland.

     

    Huvuduppgiften bör alltså vara att främja barn och ungas rättigheter med stöd av FN:s barnkonvention och driva på genomförandet och bevaka att barnkonventionen följs. Andra områden är att föreslå åtgärder som stärker barnens rättssäkerhet, att se till att det ges tillräckligt med information till både myndigheter och enskilda om barns rättigheter, att övervaka att de ekonomiska resurserna fördelas så att de gynnar barn och unga, att framlägga förslag till åtgärder som kan lösa eller förebygga konflikter mellan barn och samhälle och att granska lagstiftningen så att den beaktar barnen. Årligen skulle en rapport om barnens situation på Åland lämnas till landskapsstyrelsen. Vi föreslår också att tjänsten som barnombudsman skulle t ex inrättas vid social- och miljövårdsavdelningen.

     

    Mycket av det som jag nämnde här görs redan av Rädda Barnens barnombudsman i dag. Men utan det starka mandat som en myndighet som är baserad på en lagstiftning och som lyder under landskapsstyrelsen skulle medföra.

     

    Senaste vecka fick vi till lagtinget en framställning om ny landskapslagstiftning gällande en Datainspektion. För socialdemokraterna skulle dessa tjänster bättre, kunna köpas från riket. En myndighet som Barnombudsman däremot, skulle visa på att vi prioriterar barn och ungdomar. Här skulle vi kunna i kraft av vår självstyrelse vara förebilder ur ett riksperspektiv. Här skulle vi kunna inrätta någonting som verkligen gagnar dem som bor här, och i synnerhet gagnar de små i vårt samhälle som varken har rösträtt eller få möjligheter till inflytande på samhällsfrågorna. Jag skulle gärna se att vi följer våra nordiska grannar och visar att vi –trots spartider - vågar prioritera rätt. Det är ju också så att om man får ekonomiska problem –både privat och offentligt - blir det inte lättare för barnen. Snarare tvärtom. Jag är väl medveten om att i detta nya lagtinget finns det många vuxna som verkligen jobbar hårt för att dagens barn och unga skall få de bästa uppväxtvillkoren och att barnens rättigheter skall tillgodoses. Barn och ungdomar är ovärderliga. De är värda att myndigheten som Barnombudsman tillsätts så snabbt som möjligt.

     

    Därför, fru talman, är det mycket värdefullt om denna motion gällande tillsättande av en Barnombudsman blir positivt behandlad och att alla partier och de ledamöter som stod bakom den förra motionen också idag står fast vid sina åsikter. Och om man nu har ändrat sig skulle jag gärna vilja veta varför.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Fru talman!

    Som förälder var det första jag tänkte när jag läste motionen att det är en bra motion, men det var oklart för mig vad man sist och slutligen skulle göra som barnombudsman, så därför vill jag tacka för en bra presentation, det kom fram flera exempel, bl.a. om FN:s barnkonvention och att stärka rättssäkerheten för barnen. Däremot kvarstår fortfarande den invändning som jag hade när jag läste motionen, där det står: ”Barnombudsmannen tillsätts för en viss tid och har stor frihet att själv besluta närmare om inriktningen på sitt arbete.” Jag tror att det är ett livsfarligt sätt att starta upp projekt, och det blir ofta väldigt flummigt, om man inte har en ganska klar uppfattning om vad man skall göra med ett nytt projekt. Man bör ha tydliga mål som kan mätas och en väldigt tydligt befattningsbeskrivning. Jag skulle gärna vilja höra hur motionären ser på den frågan.

     

    Det nämns i motionen om förhållandena i Sverige och vi är trots allt på lilla Åland och de som flyttar hit från Sverige är oerhört imponerade över den dagvård och skola vi har osv., så jag tror att de konkreta arbetsuppgifterna behöver komma fram lite mera.

     

    Ltl Carina Aaltonen, replik:

    Fru talman!

    Som jag nämnde i framställningen är det så att en lagstiftning om en barnombudsmans arbetsuppgifter och en instruktion för tjänsten bör utformas. När det gäller uppgifterna finns det alltså bra exempel från det arbete som görs av Rädda Barnens barnombudsman i dag. Det handlar om information och övervakning, hur barnkonventionen efterlevs.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Fru talman!

    Det var också en fråga som jag funderade på, men om jag förstod presentationen rätt var det meningen att projektet ersätter Rädda Barnens verksamhet som man bedriver nu. Det var inte meningen att det skulle tillkomma ytterligare en sak.  Det är framför allt viktigt för social- och miljöutskottet att utreda de konkreta arbetsuppgifterna, om utskottet omfattar motionen. Mina erfarenheter är att det blir väldigt flummigt om man skall känna sig för och försöka hamna rätt utan att man riktigt vet vad man skall göra från första början.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Gun Carlson, replik:

    Fru talman!

    Allt vi kan göra för barnens bästa, som beaktar barnens perspektiv, som tar tillvara intressen och rättigheter, som hittar brister om det finns och kan åtgärda brister, allt det är bra och det är säkert alla med om. Jag kan inte tänka mig någonting annat. Det är just precis det som barnkonventionen tar i beaktande. Ändå får man konstatera att det blir till viss del kostnadsdrivande med en barnombudsman till. Det blir en utökad byråkrati. Det blir ny lagstiftning och det kommer säkert social- och miljöutskottet att titta på. Jag hoppas också att man i samband med behandligen av motionen tittar på det pågående projektet som slutar 2006, som landskapsstyrelsen redan har lovat pengar till via PAF-medel, utvärderar det och ser vad är det som är bra, vilka är fördelarna med frivilliga organisationen, på vilket sätt kan man tillvarata barnens intressen? Blir det mindre byråkratiskt? Blir det inte så styrt? Blir det lättare att samarbeta, samverka med olika grupper i en frivillig organisation än i en myndighet? Vad blir bättre med en myndighet? Allt det här hoppas jag att man tar tillvara och undersöker i utskottet så att vi inte skapar en dubbel verksamhet. Jag vill också ställa frågan att inte menar väl ändå socialdemokraterna att man skall anställa en barnombudsman nu ögonblickligen när vi har ett projekt som pågår till 2006?

     

    Ltl Carina Aaltonen, replik:

    Fru talman!

    Det är inte fråga om att anställa en barnombudsman till utan Rädda Barnen har, på grund av inte landskapsstyrelsen har inrättat myndigheten som barnombudsman, ansett sig tvungna att upprätthålla tjänsten som barnombudsman. Frivillig organisationen säger redan nu att det vore bättre att det sköttes av en myndighet just för att man skulle få ett starkare mandat, större kraft, än när man agerar som frivillig organisation. Vad beträffar det treåriga projektet är det viktigaste att man får en lagstiftning och en instruktion för tjänsten. Det bör social- och miljöutskottet se över så fort som möjligt.

     

    Ltl Gun Carlson, replik:

    Fru talman!

    Jag vet inte om det blev riktigt klart om man vill avbryta det treåriga projektet. Det var det som jag egentligen frågade. I hemställningsmotionens kläm säger man bara att tjänsten skall inrättas, man kopplar den inte till det här treåriga projektet och inte heller nämns lagstiftningen här, men jag förstår att det är någonting som följer. Först inrättar man en tjänst och sedan lagstiftar man, är det så?

     

    Ltl Carina Aaltonen:

    Fru talman!

    Nog är det kanske en fördel om man först lagstiftar och sedan inrättar tjänsten. Beträffande det treåriga projektet är det en fråga som i så fall Rädda Barnen och landskapsstyrelsen får komma överens om.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Göte Winé:

    Fru talman!

    Som fältarbetare har jag varit i kontakt med otroligt många ungdomar och barn som mår dåligt. Jag har också frågat mig vad en barnombudsmannen gör. Jag förstod ett tag när jag jobbade som fältarbetare att de springer till skolorna och så berättar de om barnens rättigheter. Men en gång började jag reagera när det var ett barn som for väldigt illa i en kommun och det var ingen som egentligen såg till barnets bästa utan det var föräldrar som stred mot kommunen och ingen frågade ens hur barnet hade det. Då började jag fundera mera på saken och förstod att jag har inte uppfattat det ordentligt. Jag gick in på Sveriges barnombudsmans hemsida, där regeringen har lagt upp tjänsterna för barnombudsmannen och där det sägs: ”I Sverige har alla barn och ungdomar upp till 18 år en egen ombudsman. Ombudsmannen tillsätts av regeringen för sex år i taget.” När jag i helgen träffade ungdomar som var i åldern 16-19 år pratade vi om det här och det kände så här, oj, det här är någon som lyfter upp vår status! Det tror jag det också skulle göra om vi skulle få in en barnombudsman under landskapsstyrelsen. Jag tog ut några frågor från hemsidan. Man kan tycka att vissa saker är små och vissa är jättegrova, men vad jag läser finns det inte några för små saker för barnombudsmannen. ”Hur mycket läxor och prov får man ge i skolan?” Det är kanske intressant att någon annan än lärarna ger det svaret också. ”Politiker tänker lägga ner vår skola, kan ni be barnombudsmannen hjälpa oss? Vad har barnombudsmannen för uppdrag? Vad har man för rättigheter i skolan om man har ett funktionshinder? Vart vänder jag mig om jag känner mig missnöjd med hur skolan fungerar? Kan jag göra en anmälan till er om ett barn far illa? Får skolan använda sig av kollektiv bestraffning? Mitt barn mobbas i skolan, vad säger barnkonventionen om mobbning? Jag och min fru ligger i vårnadstvist, har vår dotter rätt att bestämma var hon skall barnombudsman? På vilka grunder kan sociala myndigheter tvångsomhänderta ett barn?” Det finns många olika saker som en barnombudsman kan göra.

     

    Jag var på en föreläsning i förra veckan. Det var en mycket kunnig man och jag blev oerhört imponerad. Han jobbar för Rädda Barnen och gör ett mycket bra jobb, men nog är det så att han egentligen skulle passa bäst in under landskapsstyrelsens organisation för att kunna göra saker. Han skulle kunna agera mera i olika situationer, t.ex. titta på kommunerna. Är kommunernas budget tillräckligt bra för barnen och ungdomarna i kommunen? Uppfylls barns och ungdomars önskemål eller ignoreras de bara av kommunalpolitiker? Kontrollmyndighet, rådgivande organ i fråga om rättsskydd för barnfamiljer. Varför inte se på vår egen verksamhet: hur barn- och ungdomsvänliga är i budgeten som vi godkänner i lagtinget? Kanske det är därför vi inte vågar anställa. Hur barn- och ungdomsvänlig är den åländska lagstiftningen? Är den åländska läroplanen satt efter våra barns behov?

     

    Nu tänker man att detta är säkert en stor kostnad för landskapet. Det var jätteintressant att höra av ltl Carina Aaltonen att 70 procent redan betalas med PAF-medel. Jag tror också att vi kan förebygga med detta. Då ser jag fördelar: eftersom vi kommer att kunna se till barnets bästa tror jag att vi får mindre besök till BUP, och jag hoppas att det kan minska belastningen där. Många brukar säga att jag är en drömmare, men jag tror att det också är relativt. Det finns familjer som kanske kan diskutera med barnombudsmannen och komma fram till olika lösningar för att därigenom må bättre i familjen osv.

     

    Jag hoppas verkligen att vi börjar se till de mjuka värdena och framför allt våra barn och ungdomar. Det är jätteviktigt att de går i första hand. Det är oerhört många ungdomar och barn som far illa i dag. Börjar vi se till dem nu tror jag att det betalar sig tillbaka längre fram. Jag hörde om skolpsykologen som berättade om hur barnen mår dåligt i högstadiet osv. Vad beror det på? Det skulle vara jätteintressant att veta och det skulle vara kanon om vi skulle kunna få en barnombudsman.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Det är ett lovvärt initiativ som man tar i och med att man vill beakta barnens rättigheter och skydda dem så mycket som möjligt. Alla de initiativen tror jag att så gott som samtliga av oss här i lagtinget ställer sig bakom. Men vi har inte hur mycket resurser som helst utan vi måste prioritera och välja det bästa och det mest ändamålsenliga. I det här fallet är jag lite fundersam: Varför skall det här initiativet komma just nu? Vi har möjlighet att utvärdera det pågående projektet i tre års tid, se vilken funktion fyller det, hur bra är det och sedan ta ställning till om det är någonting som vi behöver eller inte. Min fråga är alltså: Varför är det sådan brådska med det att det skall behandlas just nu?

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Fru talman!

    Jag tänkte informera ltl Åke Mattsson varför just nu. Tittar vi på hur det gick med den förra motionen är det kanske lika bra att vi börjar nu, så kanske det händer någonting till 2006. Jag tror att det är lika bra att börja i tid i stället för att säga aj, aj, att vi inte gjorde det här tidigare.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Mats Perämaa:

    Fru talman!

    Som här har sagts är detta ett lovvärt initiativ och det är viktiga saker som bör diskuteras på många nivåer. En konkret fråga: Vill ltl Göte Winé och socialdemokraterna verkligen att vi skall lagstifta för en barnombudsman på det viset att denna tjänsteinnehavare har rätt att lägga sig i den kommunala budgetprocessen och påverka den kommunala budgeteringen på så sätt att det blir till förmån för barn och ungdomar? Vi tar ett ganska stort steg om vi skall ge en myndighet rätt att gå in och reglera anslag på olika verksamheter i kommunerna. 

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Fru talman!

    Lagstiftning är, ärligt talat, måste jag erkänna inte min starka sida, men däremot vet jag så mycket att om barnombudsmannen tar en kommun i öra lite och ger en anmärkning, så tycker jag i alla fall att det är en bra sak, framför allt för att få vissa i kommunerna att tänka. Jag tror att det kan vara bra att det är någon annan som ser från ett annat håll på kommunen, om det är tillräckligt barn- och ungdomsvänligt.

     

    Ltl Mats Perämaa, replik:

    Fru talman!

    Barnombudsmannen skall ”ta kommunerna i öronen”! Jag tror att det är helt fel utgångspunkt. Vi måste enas om att barn och ungdomar är viktiga, vi måste alla göra vårt bästa för att de skall ha det bra i vårt samhälle, men om vi utgår från att någon myndighet skall ta kommunerna i öronen ställer jag mig tvivlande till om vi är på rätt spår.

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Fru talman! Oj, det kanske togs lite för ordagrant! Jag står för vad jag sade, men jag tycker också att det behövs för vissa kommuner att de nästan tas i örat! Jag tycker också att vissa kommuner kan få dagens ros eller smekning, så att man också uppmuntrar de goda kommunerna som verkligen är bra för barnen. Visst, det tål att funderas på, men se möjligheterna!

     

    Ltl Veronica Thörnroos, replik:

    Fru talman!

    Det är ett lovvärt initiativ som ltl Carina Aaltonen har tagit. Jag skulle vilja rikta en fråga till ltl Göte Winé; jag önskar ett förtydligande från hans sida. Han säger nämligen att just nu är situationen dålig och den kan bli bättre om vi lagstiftar om en barnombudsman. De facto har vi redan en barnombudsman fast han verkar i Rädda Barnens regi. Varför blir det så mycket bättre, ltl Göte Winé, om vi nu utökar vår egen byråkratiska verksamhet med en funktion till?

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Fru talman!

    Vi avser att barnombudsmannen skulle få mera att agera med helt enkelt och komma in i ett tidigare skede, titta på ett annat sätt, få mer status, få mer makt. Varför det inte har synts tidigare beror på att den barnombudsman som finns inte har jobbat så hemskt länge och tidigare var det lite ute på hal is på grund av mödraledighet osv. Jag tror alltså att vi behöver ge barnombudsmannen mer makt att kunna agera i flera olika situationer.

     

    Ltl Veronica Thörnroos, replik:

    Fru talman! Är det nu så att det inte är barnens situation som är det primära utan det primära är att barnombudsmannen skall få mera status och mera makt? Om det är så att barnombudsmannen skall få mera makt, mot vem skall han/hon utöva denna makt? Var anser ltl Göte Winé att bristerna finns just nu?

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Fru talman!

    När det gäller det sista var bristerna finns just nu får barn olika behandling beroende på vilken kommun de bor i. Det har jag helt klart sett utifrån mitt arbete som fältarbetare: är det en rikare kommun, är det mer möjligheter. Nej, jag menar att det viktigaste – det skulle vara kul om ltl Veronica Thörnroos lyssnar när hon ställde en fråga – är att barnen kommer i första hand och i och med att barnombudsmannen får mer status kunna hjälpa barnen på ett annat sätt. Den senaste veckan har jag sett barnombudsmannen vara på många ställen med barn och jobbat på ett mycket bra sätt och det skulle vara jättekul om barnombudsmannen kunde få större arbetsredskap.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Vtm Barbro Sundback:

    Fru talman!

    Det är synd om ltl Veronica Thörnroos går bort nu, för jag tror att jag har någonting att säga som kan intressera henne. Ordet barnombudsman är samma som man har i fråga om patienter: patientombudsman. Vi har justitieombudsman, t.o.m. EU har en ombudsman. Ombudsmannafunktionen är väldigt nordisk, framför allt svensk. Det har alltså blivit en myndighetstyp som har vunnit terräng också inom europeisk förvaltning, så att det heter på olika språk numera ombudsman, också på engelska. Jag tror att man har tagit bort det, men det har funnits en Östersjö-ombudsman för minoriteter. Ombudsmännens roll är att företräda enskilda medborgare gentemot myndigheter. Det är deras grundläggande uppgift och de kan på olika sätt granska myndigheternas göranden och låtanden när enskilda människor anser sig ha kommit i kläm. Det finns också andra sätt om man tycker att man inte har fått rätt behandling av en myndighet via rättelseyrkande och besvär, men det är ganska komplicerat och för barn är det omöjligt att nyttja en sådan funktion. Vi skall till lagtinget få en framställning om en diskrimineringsombudsman. Det skall bli intressant att se hur majoriteten skall motivera den - man kommer väl att skylla på EU eller någonting sådant. Men det är en person som jag utgår från att man skall kunna anlita om man anser sig ha blivit diskriminerad på grund av kön, ålder, språk eller någonting annat. Det är viktigt att ombudsmännens verksamhet regleras av lag. Viktigt är också att de är fristående, neutrala. Vi har också ett förslag att patientombudsmannen som finns på Åland skall frigöras i högre grad från landskapets förvaltning, eftersom patientombudsmannens viktigaste uppgift är att kontrollera landskapets förvaltning då så gott som all hälso- och sjukvård är lagd under landskapsstyrelsen. Det är bara de sociala omsorgerna som finns under kommunerna.

     

    Det är alltså viktigt att ombudsmännen finns; de företräder nämligen enskilda individer gentemot myndigheterna. Det är viktigt att ombudsmännens verksamhet regleras av lag, för annars kan man inte utöva offentlig makt. Det tredje är att de är fristående från de myndigheter som de skall kontrollera. Det kan inte den ombudsman som i dag är anställd av Rädda Barnen, även om landskapsstyrelsen ger pengar. Det kanske t.o.m. gör det mycket svårare att kritisera landskapsstyrelsen, för då riskerar kanske föreningen att inte få pengarna och det är därför det är så viktigt att det är fristående institutioner vars verksamhet garanteras av lag.

     

    En barnombudsman är viktig just för att barn inte själva kan företräda sig i rättsliga sammanhang och eftersom barn som av någon orsak är övergivna eller inte har tilltro till sina föräldrar är ytterst sårbara, så spelar just en barnombudsman en viktig roll för barnens bästa, som det har sagts här. Det är inte bara ett lovvärt initiativ – jag ser det som alldeles nödvändigt, om vi vill ha ett samhälle där barnen har det största tänkbara rättsskyddet. Jag tror att de i Sverige, Norge och på Island är föregångare i det här sammanhanget, Åland är efter

     

    Som ltl Göte Winé angav har barn många olika frågor; alla av dem är inte av rättslig karaktär, men t.ex. frågan om hur mycket läxor lärare får ge barnen är en fråga som gränsar till att vara juridiskt prövbar. Framför allt kan en barnombudsman lyfta den frågan och göra den till en principiell fråga, en allmänpolitisk fråga: hur mycket läxor skall barn ha för att orka och inte bli utsatta för stress och vad det allt kan vara som den frågan för med sig.

     

    Att igen inte våga ta steget fullt ut, som landskapsstyrelsen gjorde när man gav de 70 procentiga anslagen till Rädda Barnen, det visar att man inte riktigt vet hur viktigt detta är för rättssamhället och särskilt barnens ställning. Och om Åland skall kunna leva upp till FN:s barn- och ungdomskonvention är det alldeles nödvändigt att det finns en rättslig instans som kan kontrollera myndigheterna i fråga om just sina förpliktelser gentemot barnen och konventionen och andra lagstiftningsåtgärder som behövs för att trygga barnens uppväxttid.

     

    När ltl Carina Aaltonen nämnde att socialdemokraterna, liberaler, center och obundna var med och drev igenom den här tjänsten, så noterade man att Frisinnad Samverkan inte var med då. Det tolkar jag inte som att Frisinnad Samverkan inte skulle vara barnvänliga, det fanns kanske principiella skäl till det. Men det skulle ha varit intressant att veta vilka som var med då och bestämde om detta. Jag vet var med, ltl Lasse Wiklöf var med och jag skulle tro att också landskapsstyrelseledamoten Gun-Mari Lindholm var med och godkände förslaget och säkert flera andra som sitter här i salen i dag.

     Visst finns det alltså många av oss som har varit inne på det här tidigare. Ledamoten Lotta Wickström-Johanssons ambition var nog någonting mera än bara en sådan här ”lite lätt” barnombudsman inom Rädda Barnen, som är snäll, vänlig och gör vissa utredningar och informerar samt har seminarier, utan det skulle verkligen vara en fristående myndighet. Det upprepar sig att nu är socialdemokraterna slösaktiga och vill inrätta en sådan här tjänst fort och varför är det så viktigt! Jag tycker att själva diskussionen har visat att det är viktigt att experimentet kan fortsätta också om barnombudsmannen omvandlas till en myndighet. För socialdemokraternas del är det här viktigt, det är en oerhört viktig fråga och vi prioriterar den; om inte majoriteten gör det, så säg det då, men skyll inte på oss för att vi vill prioritera! Det är inte fråga om pengar. Det finns redan 70 procent av lönen, den 30 procent av lönen som saknas orkar nog det här lagtinget med. Så fort som möjligt bör vi alltså göra det här till det som det egentligen var avsett att vara: just för barnens bästa.

     

    Ltl Veronica Thörnroos, replik:

    Fru talman!

    Jag tackar för informationen som jag tror var speciellt riktad till mig. Jag tror att jag kan säga att jag för allas talan här i salen när jag säger att barn är viktiga och det är barnen som är vår kommande framtid. Men jag vill också säga att huruvida vi kan rädda barnens framtid genom att inrätta en tjänst vet jag inte. Det här är saker som vi får ta till oss i social- och miljöutskottet och titta vidare på. Det är därför det skall vara en fortsatt beredning.

     

    Vtm Barbro Sundback, replik:

    Fru talman!

    Alla är säkert mycket måna om barnens bästa, det tvivlar jag inte ett ögonblick på, men jag tyckte att i de replikskiften som föregick mitt anförande fanns det en hel del okunskap om vad barnombudsmannen och myndigheten har för sorts funktion och roll. Det kan inte ligga i någons intresse att motarbeta en förstärkning av barnombudsmannens ställning i samhället för att tillvarata barnens intressen!

     

    Ltl Veronica Thörnroos, replik:

    Fru talman!

    Nej, det är helt korrekt som vtm Barbro Sundback säger att vi skall på alla möjliga sätt förstärka barnens intressebevakning i samhället. Men om den intressebevakningen skall ske genom att kommunerna skall tas i öronen etc., som tidigare har anförts av andra socialdemokrater är, då är jag tveksam till det.

     

    Vtm Barbro Sundback, replik:

    Fru talman!

    Det finns redan sådana som har rätt att ta kommunerna i örona om de inte t.ex. uppfyller sådana skyldigheter gentemot barnen som subjektiv rätt till barnomsorg eller att man inte fullföljer grundskolans bestämmelser. Det finns också annan lagstiftning, dvs. inom den sociala sektorn, så det där att vara så oemottaglig för överordnade myndighetens skyldighet till kontroll av kommunen tror jag inte att man kommer någonstans med, speciellt hjälper det nog inte om man vill verkligen jobba för barnens bästa.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Gun-Mari Lindholm:

    Fru talman!

    När frågan om en barnombudsman var upp till debatt första gången under perioden 1999-2003 var jag en av dem som stödde initiativet. Besvikelsen var stor när ingenting hände efter ett och ett halvt år. Med anledning av det ställde jag också en fråga vad den dåvarande landskapsstyrelsen hade för avsikt att göra eftersom motionen hade gått igenom och ingenting hände. I augusti 2003 gav landskapsstyrelsen medel till Rädda Barnen för att Rädda Barnen skulle kunna anställa en barnombudsman under perioden slutet av 2003 t.o.m. 2006. Det är alltså där vi är i dag. Jag tyckte väl så där om landskapsstyrelsens initiativ, det var väl inte riktigt det vi hade tänkt här i salen.

     

    Nu är det ånyo en motion och jag tycker att det är bra att social- och miljöutskottet tittar på frågan. Det har diskuterats mycket, mycket mera redan i den här frågan än vad motionärerna egentligen har skrivit. Jag läser det som att man säger att landskapsstyrelsen skall inrätta en barnombudsmannatjänst på social- och miljöavdelningen. Det står hälsovårdsavdelningen, så ni är lite i förväg – ni har en annan motion med hälso- och social och miljö! Jag förstår alltså att det är det man strävar efter nu. Detta med lagstiftning och hela den sidan är det som vi har diskuterat, men det är inte det som framkommer i motionen, utan motionen säger att en barnombudsman skall anställas. Det projekt som finns nu har jag uppfattat att man tycker att kan fortsätta och det borde få fortsätta eftersom det har givits medel till projektet ända fram till 2006. Under det sista halvåret föreställer jag mig att man utvärderar vart projektet har kommit och vad det har givit. Men förslaget nu skulle alltså vara utöver det en tjänst på social- och miljöavdelningen och det betyder en tjänst till. Jag har absolut ingenting emot det, men vi måste vara på det klara med vad vi pratar om. Då är frågan: Vad är det som behövs utöver det arrangemang som redan finns i dag? Här har då kommit fram att det är myndighetsutövningen man vill ha, utöver det arbete som görs i dag på Rädda Barnen. Man skall följa intentionen i FN-konventionen, man skall driva på barnfrågorna, informera, man skall öka intresset, man skall kartlägga. Det arbetet görs i dag inom Rädda Barnen. Man jobbar intressepolitiskt, men det är alltså myndighetsbiten som fattas.

     

    Då ställer jag mig frågande till att man säger att det skall vara en tjänst på social- och miljöavdelningen. Man säger att det skall vara en oberoende myndighet. I en senare motion säger också socialdemokraterna att dagens förfaringssätt vad gäller patient- och klientombudsmannen, som ligger på den avdelningen, skall vara helt fristående, den skall inte vara på den avdelningen utan direkt underlyda landskapsstyrelsen. I likhet med det skulle i så fall barnombudsman, för att kunna helt objektivt se på frågorna och inte ha kopplingen till socialavdelningen, också vara en helt oberoende myndighet. Det är en väldigt viktig fråga och det skulle vara intressant, eftersom vi är flera som funderar på frågan, att få förklarat hur från socialdemokraternas sida ser på just det här. Å ena sidan säger man vad gäller patient- och klientombudsmannen att man skulle vilja ändra på det förfaringssättet, medan det här skulle vara okej.

     

    Jag har uppfattat det så att det är en tjänst som skall inrättas och så fort som möjligt. Är det så att jag har missuppfattat det ber jag att någon i så fall rättar mig.

     

     

     

     

    Vtm Barbro Sundback, replik:

    Fru talman!

    Nej, ledamoten Gun-Mari Lindholm har inte missuppfattat. Vi vill att detta skall göras så fort som möjligt. Det är en väldigt högt prioriterad fråga för oss och det här är den form av självstyrelsepolitik som vi fäster största vikt vid, dvs. att ålänningar och deras barn och ungdomar skall ha det så bra som bara är möjligt inom ramen för vår självstyrelse. Vi prioriterar detta och vill så fort som möjligt få en tjänst inom landskapsförvaltningen. Den tjänsten skall ”tillika”, som det hette förr här i lagtinget, vara en oberoende myndighet. Det skapar man på det sättet att man har en separat lagstiftning för myndigheten och tjänstemannen/kvinnan. Det är samma förfarande som man borde ha för patientombudsmannen och vi har en sådan myndighet, nämligen miljöprövningsnämnden. Om det är en tjänst direkt under social- och miljöavdelningen är den inte tillräckligt oberoende. Det är ändå svårt i våra väldigt täta förhållanden att skapa övervaknings- och kontrollfunktioner som kan fungera så rättsäkert som möjligt. Men det där är det sätt som vi nu närmast kan se som en möjlighet. Det skall inte vara möjligt att få t.ex. en prövning av barnombudsmannens beslut eller göranden och låtanden av landskapsstyrelsen, för då blir det en politisk prövning.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Gun-Mari Lindholm, replik:

    Fru talman!

    Det var bra med denna extra information från socialdemokraternas sida eftersom det är lite olyckligt beskrivet i motionen. Jag tycker inte att det tydligt framgår att det är precis på ett motsvarande sätt som man avser med patient- och klientombudsmannen. Men det är tydligen ändå det man menar: att det är helt oberoende direkt under landskapsstyrelsen anställt. Det tycker jag inte framgår av motionen eftersom man pratar om social- och miljöavdelningen. Det är alltså lite otydligheter i beskrivningen.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Vtm Harriet Lindeman:

    Fru talman!

    Om jag inte minns fel satt jag i landskapsstyrelsen förra gången detta ärende var på väg ut, fast jag inte visste det, så det är bekanta frågor och som har diskuterats här tidigare. Jag har råkat sitta i en arbetsgrupp utsedd av Nordiska rådet som skulle titta på hur barn mår i de nordiska länderna men också i närområdena. I det sammanhanget träffade vi barnombudsmannen i Sverige och i Norge. Förutom att man tittade på enskilda frågor tittade man också rent generellt och jobbade med olika frågor ganska mycket: lagstiftningsfrågor, hur man kan göra förbättringar. Jag minns att när vi var i Norge höll man där på och jobbade oerhört mycket med att sänka rösträtten och det skall bli intressant att se hur det går. Där ansåg barnombudsmannen tydligt och klart att man borde få rösta betydligt lägre ner i åldrarna. Det är samma diskussion som nu förs som när kvinnorna fick rösträtt, det var han helt övertygad om. Det skall alltså bli intressant att se om han lyckas i sitt tankesätt.

     

    I Sverige var det mycket diskussioner dels om lagstiftningen runt incestfrågor och sådana saker. Det diskuterades också med Rädda Barnen där: vad beror det på att ungdomar skär sig så mycket just nu? Det är en diskussion som förs ganska mycket.

     

    Förutom att man alltså företräder det enskilda barnet har man ganska vida diskussioner om företeelser i samhället. Det är en viktig fråga för barnombudsmannen, där de finns.

     

    Jag tror precis som har sagts här att vi är alla öppna för och vill mycket när det gäller våra barn – frågan är bara hur vi bäst gör det. Nu finns det, som har sagts här flera gånger, en barnombudsman inom Rädda Barnen och jag tycker att det är viktigt att man ändå utvärderar den, men det är myndighetsrätten som fattas och som naturligtvis ger en styrka och en kraft på ett annat sätt för en barnombudsman. Men skall vi ha en barnombudsman på det sätt som har sagts här tidigare måste vi börja i lagstiftningsändan, så att den barnombudsman som anställs har en lagstiftning att följa. Den vägen måste man börja arbetet.

     

    Jag sitter i social- och miljöutskottet och dit kommer motionen, bland många andra, så vi får en hel del att göra i social- och miljöutskottet, där vi kan lyfta fram de olika frågorna. Diskussionen förs nu att barnombudsmannen skall vara helt fristående, och inte riktigt som det står i motionen, men är också någonting vi kan fundera på i utskottet. Det innebär att då blir det en enskild person som skall sköta det här. Skulle tjänsten ha varit på social- och miljöavdelningen kanske det hade funnits möjligheter till samarbete med andra arbetsuppgifter osv. under åtminstone en övergång. Som sagt, vi får se närmare på motionen. Jag tror att vi alla har en vilja av att stärka barns rättigheter ytterligare. Vi vet att våra barn inte mår riktigt bra, det måste vi ärligt erkänna, vi får den ena signalen efter den andra och åtminstone ser jag det som en uppgift i social- och miljöutskottet att se om det här är ett bra sätt att hjälpa våra barn.

     

    Ltl Camilla Gunell, replik:

    Fru talman!

    Jag tänkte på projektet som skall pågå till 2006 och som man här använder för att argumentera mot myndighetsfunktionen. Man kan redan nu säga att t.o.m. Rädda Barnen själv anser att en tjänst på landskapsnivå vore mest ändamålsenlig. Det är vad de själva skriver på sin hemsida. Vad vill man med projektet komma fram till? Jag tror att man redan i dag kan konstatera att den barnombudsman som finns är en ”light-version” som kommer att finnas så länge landskapsstyrelsen inte inrättar myndigheten. Det är alltså bara ett sätt att dra ut på tiden, anser jag.

     

    Vtm Harriet Lindeman, replik:

    Fru talman!

    Det här är frågor som vi har möjlighet att utreda i social- och miljöutskottet. Vi har möjlighet att också höra den barnombudsman som i dag finns på Rädda Barnen.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

     

     

    Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 6:

     

    Ltl Christian Beijars m.fl. hemställningsmotion angående en  bostadsbidragsreform. (HM 34/2003-2004).

     

    Beslut om remiss till social- och miljöutskottet är tidigare fattat. Ärendet är bordlagt den 17.3. Diskussion.

     

    Ltl Camilla Gunell: Fru talman!  På grund av att ltl Christian Beijar inte är här föreslår jag att motionen bordläggs till plenum den 16.4.

     

    Ltl Wiklöf: Fru talman! Jag ber att få understöda ltl Camilla Gunells förslag.

     

    TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Camilla Gunell, understöd av ltl Lasse Wiklöf, föreslagit att ärendet bordläggs ytterligare en gång till plenum den 16.4. Enligt 52 § LO kan ärendet vid detta plenum inte längre bordläggas, om inte lagtinget beslutar om ytterligare en bordläggning. Kan förslaget till bordläggning till plenum den 16.4 omfattas av lagtinget? Svaret är ja. Ärendet bordläggs till plenum den 16.4.

     

    Föredras för remiss ärende nr 7:

     

    Ltl Carina Aaltonens m.fl. hemställningsmotion angående upphävande av gatubyggnadsbidraget. (HM 7/2003-2004).

     

    Talmannen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

     

    Ltl Carina Aaltonen:

    Fru talman!

    Eftersom Lagtinget förväntar sig att landskapsstyrelsen inom en snar framtid skall överlämna en länge planerad framställning om en ny byggnadslag till lagtinget vill socialdemokraterna komma med en hemställan om att 76 § i byggnadslagen upphävs eller att man i den nya lagen ser till att gatubyggnadsbidraget utgår.

     

    Motsvarande paragraf i rikets byggnadslag upphävdes redan den 1.1.1980 på grund av att man fann lagen oskälig för privata tomtägare. I Mariehamn ströks denna tillämpning ur byggnadsordningen år 1996. I Finström tillämpas inte 76 § när det handlar om att privata vägar skall byggas om till byggnadsplanevägar. Däremot tillämpas 76 § fortfarande i Jomala kommun, vilket är ett orättvist och oskäligt förfarande. Jag skall ge er några exempel. Det är så att om en kommun gör upp en byggnadsplan kommer de befintliga vägarna och nybyggda vägarna inom planeområdet att bli byggnadsplanevägar eller kommunala gator.

     

    I de fall nya vägar byggs kan ett avtal göras upp mellan tomtägare och kommun, där  tomtägaren själv kan bygga vägen enligt kommunens direktiv och denna väg kan sedan överlåtas åt kommunen. Men när en redan befintlig väg skall övergå till att bli en byggnadsplaneväg finns inte denna möjlighet på samma sätt. Kommunen kan alltså sätta igång att bygga vägen och de berörda tomtägarna kan inte påverka kostnadsbilden. Nej, för då tillämpas 76  § i byggnadslagen som säger följande:

     

    ”För anläggande av ny gata har staden eller kommunen rätt att av tomtägare erhålla ersättning (gatubyggnadsbidrag) vilken beräknas på grundvalen av tomtens storlek och våningsyta. Det gatuområde för vilket skall erläggas ersättning utgör, uttryckt i fulla kvadratmeter, åtta procent av det antal kvadratmeter som tomtens areal och våningsyta sammanlagt uppgår till. Gatubyggnadsbidrag beräknas enligt det belopp som anläggande av grusbelagd gata i medeltal kommer att i staden kosta per kvadratmeter.”

     

    I lagtexten sägs en ny ”gata”. Jag anser att man borde tolka texten så att när det gäller en redan befintlig väg är det inte en ny gata eller väg som anläggs.

     

    Hur ser då kostnadsbilden ut för en tomtägare? Tänk er att vi har ett område som redan har bebyggts. För att få bygga på oplanerat område krävs stora tomter gärna över 4.000 kvadratmeter och med byggrätter som rör sig kring 300 kvadratmeter. Tomtägarna bygger egen väg till sitt hus.  Senare byggnadsplaneras detta område. Om man då använder sig 76 § skall tomtägaren betala gatubyggnadbidrag som baserar sig på tomtens areal samt byggrätten. Då är summan i detta exempel  4300 kvadratmeter. 8 procent av detta är 344 kvadratmeter. Eftersom kommunfullmäktige – och nu tar jag Jomala som exempel - har fastställt att medelsumman för väganläggningskostnad 22,45 € per kvadratmeter, beläggningen kostar 4,63 €/kvadratmeter och belysningen kostar 5,38/kvadratmeter blir den totala summan 32,46 € . Då blir gatubyggnadsbidraget för en tomt med storleken 4.000 kvadratmeter och byggrätten 300 kvadratmeter, 11.166 €.

     

    Det här blir dyrt för nybyggarna i Jomala, det kan jag lova. I synnerhet om man bor längs en väg man redan har byggt och betalat för en gång, en väg som man har under årens lopp ombesörjt med väggrus, dikningar, skrapningar och övrigt driftsunderhåll.  Samtidigt har man över skattesedeln har betalat sin del för övrigt kommunalt vägunderhåll i kommunen. Och det är just det här som är tokigt. Om man redan har byggt en väg till sitt hus och underhållit vägen, med alla de driftskostnader som det innebär, så skall man nu – plötsligt i och med byggnadsplanen - utan att kunna påverka i större grad vare sig vägens bredd, diken, beläggning eller belysning dessutom betala en hög, och jag anser oskäligt hög summa, för att bekosta något som man redan har och i många fall fullt tillfreds med. Den enda makt man har att förhindra detta är att redan från början motsätta sig all planering i området. Det är inte heller det optimala för en kommun.

     

    Jag skall ge er ytterligare ett exempel. Under hösten 2003 kunde vi i media läsa om hur invånare i Norra Kalmarnäs blev bemötta och behandlade av Jomala kommun. Frågan gällde ombyggnaden av Båtsmansgränd som tidigare var enskild väg och som byggdes om till byggnadsplaneväg.

     

    Bakgrunden var en byggnadsplan över Norra Kalmarnäs, som presenterades för markägarna 1986 och fastställdes av kommunfullmäktige 1989. I mars 2003- närmare 17 år efter att planen presenterats för markägarna-  påbörjades ombyggnaden av Båtmansgränd. Många nya invånare har kommit till sedan planen presenterades och en del fastigheter har bytt ägare. Två av markägarna hade några år tidigare på inrådan av Jomala kommun flyttat den enskilda vägen till den enligt byggnadsplanen fastställda platsen på egen bekostnad.

     

    Jag skall lämna därhän det dåliga förvaltningsförfarandet från Jomala kommun till de berörda, avsaknaden av information etc. och att man trots upprepade förfrågningar gavs inget svar om vad vägen skulle kosta tomtägarna. Nästan det mesta som kunde gå fel gick riktigt tokigt.

     

    I september 2003 fick de berörda tomtägarna på Båtsmansgränd sina fakturor. Ospecificerade fakturor där ingen utredning över beräkningsgrunder fanns. Förvaltningen hänvisar till  40  § i byggnadsförordningen för Jomala kommun och som sedan hänvisar till 76  §i byggnadslagen. De berörda skall betala. Punkt slut! Medelsumman per tomtägare rör sig om ca 3.000 €. En rätt stor summa om man bara har en dryg månad på sig att betala. Möjlighet till 10 års betalning gavs visserligen också, vill jag tillägga. De boende på Båtmansgränd gavs ingen möjlighet att komma med åsikter om vägens höjd, bredd, beläggning, var belysningsstolparna skulle placeras. De ställdes inför fullbordat faktum med en saftig faktura att betala.

     

    Jag vill också nämna ett annat exempel från Kungsö. Där har ett ungt par byggt ett hus på en tomt som i byggnadsplanen omfattar 3,5 hektar. Byggnadsrätten uppgår till 2.000 kvadratmeter. Paret har alltså möjlighet att stycka fastigheten i tre delar. Det är dock inte aktuellt för ungdomarna, det är en framtida fråga om eventuella barn vill bygga på platsen i framtiden. Enligt 76  §skulle detta par betala 96.081 euro om vägen beläggs med asfalt och belysning. Nöjer de sig med grusväg är kostnaden endast 66.452 euro. Är detta rimligt? För att undvika dessa kostnader har Jomala kommun rekommenderat paret att klyva tomten i tre delar och eftersom det krävs att 30 procent av tomterna skall vara bebyggda innan byggnadsplanevägen verkställs så kan man förhala att vägen byggs. Vägen har funnits i åtminstone 50 år. Den är ca 200 meter lång, och paret är fullt tillfreds med vägen som den är idag.  Är inte detta ett märkligt förfarande? Visst, enligt 77 § kan ersättningen jämkas till skäligt belopp om gatubyggnadsbidraget är oskäligt med hänsyn till den nytta gatan medför tomten. Men vem är det som har tolkningsföreträde när det gäller att avgöra detta? I fallet Båtsmansgränd fanns ett fall där jämkning verkställdes. Då var det i alla fall inte en förhandling mellan två parter, utan det var kommunen som helt ensidigt avgjorde detta.

     

    Nej, socialdemokraterna anser att detta inte är bra självstyrelsepolitik. De exempel jag har beskrivit visar på att gatubyggnadsbidraget är både oskäligt och orimligt. Här försätts ålänningar i sämre sits än finländare i motsvarande situation.  Jag ser med stor tillförsikt fram emot att denna motion behandlas med omsorg i  social- och miljöutskottet.

    Fru Talman,

    Socialdemokraterna anser med bestämdhet att byggnadslagens 76 § omedelbart bör upphävas eller att man i den nya byggnadslagen bör se till att gatubyggnadsbidraget upphör. Tomtägare skall inte behöva betala för sina vägar två gånger, i synnerhet inte när kommunen bygger om en befintlig privat väg till en byggnadsplaneväg.

     

    Ltl Sundman, replik:

    Fru talman!

    Det är en angelägen problematik som ltl Carina Aaltonen tar upp, särskilt de exempel som hon redogjorde för. Däremot kan diskutera principiellt om man skall ta bort möjligheten, för det är så, som det står i nuvarande lag, att kommunen har rätt att göra det. Jag ser det som en kommunal självstyrelsefråga, att det egentligen är upp till kommunerna att avgöra den. Problemen finns nog i kammaren hos Jomala kommun, där man fastställer taxan och inte här i Ålands lagting. Det är lätt att hålla med om att det är ytterst oskäligt i den här formen. Man kan säkert fundera på bestämmelsen och hur man ytterligare kan reglera den i byggnadslagen, men jag tror att det är dumt att ta bort den. Man skall komma ihåg att det är alltid någon som skall betala vägarna och gatorna. Det är aldrig så att man på kommunkansli kan väva på en sedelpress och så kommer det fram pengar som man bygger vägar, utan någon skall alltid betala. Visst kan det vara skäligt att ta betalt i planerade områden. Jag har åsikten att bestämmelsen kan finnas kvar, men vi skall noggrant överväga när den nya lagen kommer hur den skall utformas och om man här skall reglera kommunernas självbestämmande för att undvika sådana här exempel.

     

    Ltl Carina Aaltonen, replik:

    Fru talman!

    I det här fallet är det så att kommunen hänvisar till den åländska byggnadslagen. När vi har haft upp ärendet i Jomala kommunfullmäktige hävdar man att det är åländska lagstiftning, men sedan beror det på hur man vill tillämpa lagen och hur man tolkar den. Ltl Danne Sundman sade att det är alltid någon som skall betala, men tomtägarna tycker i det här fallet att när vägen en gång finns, man har byggt den, underhållit den i alla år, känns det här oskäligt. När det gäller nya vägar inom ett byggnadsplaneområde kanske det är en annan sak, då kan man baka in det i tomtförsäljningspris osv. Det här finner i alla fall många jomalabor helt oskäligt och det är anledning att föra upp det till lagtinget för att få bort det.

     

    Ltl Sundman, replik:

    Fru talman!

    Med reservation för att jag inte känner till detaljjuridiken i gällande lag tror jag att en kommun har rätt – man har inte skyldighet och man skall inte – att ta betalt och sedan skall man fastställa en taxa för det. Jag tror att de problem som ltl Carina Aaltonen beskriver har uppkommit med anledning av formuleringar i den kommunala taxan och man kan inte skylla på bestämmelsen om orimliga taxor i kommunen utan det är upp till kommunens organ att besluta om taxor som inte slår fel. Jag håller absolut med ltl Carina Aaltonen om att det måste slå väldigt snett i de exempel  hon hänvisade till, särskilt när man redan har en väg och så får man betala en gång till för den. Det är ofantliga summor. Det är kanske en sak för landskapsstyrelsen som övervakande myndighet att se på om detta är skäligt och om det följer nuvarande lagstiftning. Det kanske behövs också en sådan procedur. Jag tror, som sagt, att problemet är utformningen av Jomala kommuns gatubyggnadsbidragstaxa.

     

    Ltl Carina Aaltonen, replik:

    Fru talman!

    Det är precis som ltl Danne Sundman säger, att man har rätt att ta betalt men man behöver inte göra det. Så är fallet i t.ex. Finströms kommun att där har man valt att ta ut gatubyggnadsbidrag när det gäller redan befintliga vägar inom ett byggnadsplaneområde. Nu kommer man att ta ut gatubyggnadsbidrag när det gäller att bygga helt ny väg. Vi är, som sagt, sex, sju lagtingsmän här från Jomala kommun så att det är bra att frågan diskuteras här, så kanske vi kan ta den med oss till vår hemkommun. Rent principiellt, när bestämmelsen inte finns i rikslagen och den inte tillämpas i Mariehamn ser jag ingen orsak att man behöver behålla den.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Runar Karlsson:

    Fru talman!

    Som redan ltl Carina Aaltonen sade är detta en intern kommunal fråga för Jomala. Om Jomala kommun vill behandla sina invånare på det sättet, så må man göra det. Jag kan försäkra, att i Saltvik gör vi det inte utan där behandlar vi våra invånare på ett mera neutralt och förnuftigt sätt. Därför tycker jag inte att det här är någon fråga som man behöver ändra på desto mera. I motsats till vad ltl Carina Aaltonen säger om Finströms kommun vet jag att även där funderar man på att utnyttja paragrafen genom att ta kostnaderna av fastighetsägarna i stället för via skattesedeln. Jag håller med det som ltl Danne Sundman sade i sin replik, att det handlar om kommunal självstyrelse i allra högsta grad.

     

    Jag märker i ärende efter ärende att socialdemokraterna väljer centraliseringspolitik alltmer och mer, man väljer att jämföra sig med Finlands lag, trots att vi har en lagstiftning. Hela tiden försöker man få Åland att bli en centralort helt enkelt och glömmer bort våra självstyrda kommuner plus att man hela tiden försöker jämföra oss med Finland och hur man gör där. Vi måste komma ihåg att vi är en egen lagstiftande region som har möjlighet att göra vad vi vill. I motsats till socialdemokraternas centralstyrning vill vi i centern, som sagt, behålla självstyrelsen i våra kommuner genom att exempelvis sådana här saker skall vara kvar. Det är en rätt man har men det är ingen skyldighet, man måste inte göra detta. Bygger man en väg skall en kommun få välja om man vill bygga den via avgifter för tomtägarna eller om man vill ta det via skattesedeln eller om man vill göra en mix av det.

     

    Ltl Wiklöf, replik:

    Fru talman!

    Den marknadsföringen av den självstyrelsevilja som ltl Runar Karlsson här gör sig till tolk för, den vill nog åtminstone inte vi dela! Vi vill att vi skall forma vår politik så att vi inte får det sämre än i riket – vi skall få det bättre. Det måste väl ändå rimligen vara vägledande för åländsk självstyrelsepolitik. Naturligtvis skall envar ha rätt att fatta korkade beslut gentemot medborgarna, men om det är någon enstaka kommun i dagsläget som fortsättningsvis tillämpar den här lagstiftningen på ett sätt som inte heller vi här i lagtinget gillar, då tycker jag nog definitivt att paragrafen kunde strykas. Jag har själv varit aktivt med och tagit bort verkningarna av den i Mariehamns stad, så jag ger mitt fulla stöd till att den också stryks här.

     

    Ltl Runar Karlsson, replik:

    Fru talman! Lagtinget har fört en sådan självstyrelsepolitik under åren så att Åland har det bättre än i riket och i Sverige på alla områden, och det vill vi fortsätta med.

     

    Ltl Wiklöf, replik:

    Fru talman! Ltl Runar Karlsson bommade det sista med gatuavgiften. Där är vi sämre!

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Carina Aaltonen:

    Fru talman!

    Socialdemokraterna ser sig ingen annan råd än att föra upp detta ärende till Ålands lagting eftersom i centerstyrda Jomala ingen pardon har visats mot de tomtägare som verkligen känner sig illa behandlade och oskäligt bemötta. Under senaste period i fullmäktige fanns det ingen vilja från centern att ändra på det här systemet och att inte tillämpa paragrafen i fråga.

     

    TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

     

     

    Föredras för remiss ärende nr 8:

     

    Ltl Anders Erikssons m.fl. hemställningsmotion angående revidering av bygglagstiftningen. (HM 17/2003-2004).

     

    Talmannen föreslår ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

     

    Ltl Anders Eriksson:

    Fru talman!

    Ålands Framtid har lämnat in denna motion med ett mål, nämligen att försöka få fart på revideringen av bygglagstiftningen så att vi skulle få ett komplett regelverk på svenska.

     

    Det här är egentligen en tudelad problematik. Det första är förfinskningen av Åland och det andra är de rent praktiska problemen för byggsektorn att agera utgående från ett regelverk som till största delen är just på finska. Det framkom tydligt vid årsskiftet i pressen att landskapsstyrelsen inte har skött den här frågan speciellt bra när det gällde byggnadsindustrins möjligheter att erhålla litteratur, bestämmelser, normer, regelverk m.m. på vårt modersmål.

     

    För att få reda på hur det förhöll sig ställde Ålands Framtid en enkel fråga. Det svar som landskapsstyrelsen då gav gjorde näringen helt enkelt förbaskad, det kunde vi alla ta del av i insändare efteråt.

     

    Jag kan emellertid försäkra, att vi har inte lämnat in den här motionen för att försöka odla detta missnöje utan det finns en väldigt intressant självstyrelsepolitisk principfråga som jag hoppas att lagtinget och framför allt social- och miljöutskottet kan ta sig an på allvar.

     

    Enligt min uppfattning förfinskas Åland i en allt större utsträckning. Man kan ibland säga, som det har sagts från socialdemokratiskt håll, att det inte är hela världen. Så kan man tycka. Jag tycker det är en tråkig inställning, men man kan respektera den. Värre är det med dem som säger att det är ett stort problem, men man stoppar huvudet i busken när problemen hopar sig. En sådan här strutspolitik har jag väldigt svårt att respektera. Jag tycker att trenden är väldigt tydlig: kontakterna inom näringslivet med Finland sker på finska, ja, det är mera regel än undantag, både när Åland är köpare och säljare. Det är naturligt när vi är säljare. Man skall alltid prata kundens språk när man skall in på en marknad, men det är tyvärr också så att även när vi är kund får vi lov att prata finska och det har lett till att kraven på finska inom näringslivet är väldigt markanta. Samma sak ser vi också inom offentlig sektor; om det så är museivakter till Sund eller om det är anställda inom skärgårdstrafiken så börjar det alltmera efterfrågas kunskaper i finska. T.o.m lagtingsmännen tänker gå en kurs i finska i höst – som ett exempel på hur långt det har gått.

     

    Jag tycker alltså att man med fog kan säga att Åland förfinskas i allt större utsträckning, om man förnekar det tycker jag inte att det är ärligt.

     

    Ålands Framtid har kommit fram till att den enda möjligheten om Åland skall fungera på svenska är att vi frikopplas från Finland och blir självständiga. Det tycker vi att är en ärlig politik. Och det är också en ärlig politik att säga att det inte spelar någon roll om Åland förfinskas eller inte, men det är allvarliga är att konsekvenserna är att hela självstyrelsen då är i gungning. Skyddet för vårt svenska språk och kultur är själva fundamentet som självstyrelsen vilar på.

     

    När vi pratar byggtermer är det så att utan en stadig grund, dvs. ett fundament, rasar hela bygget ihop – i detta fall samhällsbygget. Jag sade att det var självstyrelsepolitiskt en intressant principfråga som ligger här. Skall vi vända oss till Sverige för att försöka få en lösning på den här problematiken eller skall vi bygga en komplett egen svenskspråkig byggbestämmelsesamling? Landshövding Peter Lindbäck uttalade sig förra gången detta ärende var aktuellt, att han förordade alternativ 2, dvs. att vi skall bygga upp en egen komplett svenskspråkig byggbestämmelsesamling.

     

    Intressant att försöka utreda är om vi kan vända oss till Sverige i de här frågorna? Det är faktiskt så att vi har vänt oss till Sverige förut. Första gången det gjordes var i samband med EU-inträdet. Då kom EU:s jordbrukspolitik som en störtflod över oss och jag erkänner öppet att jag sprang också i landskapsstyrelsen med håret på ända med händerna fulla av finska papper för att försöka få reda på vad det stod i dem – det var helt enkelt livsviktigt att veta vad de stod i handlingarna. Så småningom började man inse att det är någonting som är fel här, det kan inte fungera på det här sättet. Jag började då föra diskussioner med den svenska jordbruksministern Annika Åberg om möjligheten att få information därifrån.

     

    Tyvärr är det så att det finns en rädsla i Sverige när vi från åländsk sida vänder oss dit, det finns en rädsla hur Finland skall reagera, så vi blir tyvärr ofta utan hjälp. Men i samband med invigningen av landsbygdscentret bjöd jag in nämnda Åberg och dåvarande finska jordbruksministern Kalevi Hemmilä och då pratade vi igenom de här frågorna riktigt ordentligt. Hemmilä som är en pragmatiker menade, att det här är helt okej, inte är det något problem och framför allt hade de ett problem mindre – de hade dom här ålänningarna som höll på nojsa om svenskspråkighet hela tiden och så slapp man det problemet! 

     

    Detta vill jag säga som ett exempel på att Åland har vänt sig till Sverige förut och det har fungerat bra. När det gäller att få en komplett svenskspråkig byggbestämmelsesamling förordar jag faktiskt själv att man lägger det svenska systemet till grund. Det har ofta anförts att det är så byråkratiskt. Det tror jag faktiskt är en felsyn. Det var någon som påstod att vi skulle få betala 16.000 kronor för ett bygglov om vi skulle ha de svenska bestämmelserna rakt av. Det är rent barnsligt resonemang; det är klart att man gör en anpassning till åländska förhållanden. Jag anser att de svenska bestämmelserna bra kunde fungera här på Åland om vi anpassar dem. Det är onödigt att uppfinna hjulet en gång till, om det finns ett hjul som rullar någorlunda bra, och det tycker jag det gör.

     

    Jag sade att det här var en tudelad problematik. De rent praktiska problemen för byggsektorn att agera utgående från ett regelverk som inte är skrivet på sitt eget modersmål är ganska. Det finns faktiskt en konkurrensnackdel här som inte har kommit fram tidigare. Som vi skriver i motionen sysselsätter byggnadsindustrin ca 1.000 personer inom bygg, el, VVS och transport. Det är alltså en betydelsefull del av den åländska industrin. Jag tror att det är viktigt att man beaktar industrins möjligheter att verka och vara konkurrenskraftiga på den åländska marknaden. Som det är nu kan entreprenörer från Finland beakta regelverket på ett för dem fördelaktigt sätt i ett anbudsförfarande, medan en åländsk entreprenör faktiskt är i en sämre sits här, just på grund av att han inte kan tillgodogöra sig regelverket. Det här är en mycket viktig del, t.ex. i totalentreprenaders förfrågningsunderlag. Vi har haft ett flertal totalentreprenader de senaste åren på Åland och jag tror faktiskt att dessa kommer att öka i antal. Landskapsstyrelsen måste se till att de åländska entreprenörerna har samma villkor i anbudsskedet som de finska entreprenörerna. Det finns också exempel på företag där landskapsstyrelsen är huvudägare, vilka det senaste halvåret har givit ut förfrågningsunderlag med texter hänvisande till det finska regelverket. Det här tycker jag visar en stor brist hos landskapsstyrelsen, även om indirekt, i kunskapen om regelverken och dess funktion bland de åländska byggherrarna. Man hänvisar ofta till det finska regelverket, men man vet inte vad texten innehåller eller varför man hänvisar till regelverket. Orsaken till att man gör det är att man slipper då skriva 10-20, ibland kanske 30, sidor med specifikationer, utan därför kan det stå – som det gjorde i ett aktuellt arbete – ”att pålningsarbetet utföres enligt publikation RIL. No. osv. osv.!

     

    Situationen är faktiskt den att de åländska entreprenörerna egentligen inte vet vad som riktigt gäller. Det tror jag att vi alla sist och slutligen är medvetna om. Men man frågar sig: Hur har landskapsstyrelsen tänkt att de åländska företagen skall kunna tillgodogöra sig dessa villkor?

     

    Det som framkom i samband med debatten om den enkla frågan som vi hade är att branschen har ledsnat på att kämpa med de finska byggbestämmelserna, som, som jag nämnde, till viss del finns på svenska, men alla kompletteringar kommer först ut på finska och betydligt senare på svenska. T.ex. någonting så viktigt som byggnaders brandssäkerhet. Det finns en miljöledning nr 39 som trycktes på finska 1998 och det tog två år att översätta den, så den kunde erhållas först i maj 2001. I dag är översättningen inte längre aktuell, då det har kommit en ny version den 12 mars 2002. Troligen kommer det igen att två-tre år innan vi har den här översatt. Vi ligger hela tiden efter när det gäller kvalitetsangivelser. Det finns över 300 publikationer enbart på finska som berör byggverksamheten och dess kvalitet, publikationer vars normer också åländska entreprenörer är tvungna att följa om de skall bygga på ett lagligt sätt. Det här kan uppfattas som långrandigt, men situationen blir att åländska entreprenörer i praktiken inte vet vad man är förpliktad till och det är det som gör situationen bekymmersam.

     

    Jag hoppas att man social- och miljöutskottet – om det finns någon medlem kvar i salen överhuvudtaget – tittar riktigt noga på vad man kan göra för att övergå till ett regelverk som är svenskspråkigt, för den här situationen är ohållbar. Jag vågar inte ens tänka på vad som skulle kunna hända om någon riktigt tvist eller olycka uppstår och man skall börja tolka vilka rättigheter/skyldigheter den ena eller den andra parten har när det är så pass många som faktiskt inte är medvetna om vad de sist och slutligen har förbundit sig till.

     

    Fru talman!

    Med den här presentationen i bagaget torde det vara ganska lätt för social- och miljöutskottet att omfatta motionen.

     

    Ltl Sundman, replik:

    Fru talman!

    När det gäller graden av ”strutsighet” vill jag nog flagga för att jag hör till dem som inte förnekar problematiken med språket som ltl Anders Eriksson tog upp, utan tvärtom har jag tidigare i många sammanhang pekat på den.

     

    När det gäller problemen med byggbestämmelserna är det ganska flagrant hur verkligheten är i dag och det är viktigt att få en lösning. Jag har också drivit den frågan att man skulle ta Sveriges byggbestämmelsesamling som bas för Ålands byggbestämmelsesamling och det är inget problem att tillämpa det svenska systemet, det är däremot lite utmaningar, man behöver kanske få ett gränssnitt mot åländska bestämmelser, mot åländsk lagstiftning och mot delvis finska bestämmelser i form av sådana som vi inte har behörighet på. Det är någonting man måste reda i, men det är ingen omöjlighet och det har förts diskussioner med landskapsstyrelsen och svenska Boverket, som inte har någonting emot att man tar de här reglerna, så det är klart det på viset.

     

    Som motionärerna vet är den här saken på gång; i landskapsstyrelsens handlingsprogram står det: ”Ett nytt förslag till byggnadslagstiftning skall utarbetas och de svenska byggbestämmelserna skall användas så långt som möjligt.” Det är egentligen en tidsfråga innan vi får se framställningen, och vi hörde tidigare av vicelantrådet Jörgen Strand att under hösten skall man försöka komma med en framställning och förhoppningsvis kan vi nästa år tillämpa de svenskspråkiga bestämmelserna och en gång för alla lämna språkproblematiken bakom oss.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Fru talman!

    Jag vet att ltl Danne Sundman har drivit de här frågorna många gånger tidigare på ett bra sätt och jag tycker att det är bra att han sticker upp huvudet igen!  Det är alltid en infasningstid när man börjar med ett nytt regelverk. Tänk på EU-medlemskapet vad det betydde för många näringar. Men jag tror att man är tvungen att ta de små problemen jämfört med dem som är redan nu och som kommer att komma framöver om man inte gör någonting. Det är också intressant att notera att de flesta tekniker som jobbar inom de här sektorerna är faktiskt utbildade i Sverige, de är utbildade redan när det gäller det svenska regelverket.

     

    Till sist, ltl Danne Sundman, det är mycket som står i landskapsstyrelsens handlingsprogram som är väldigt bra, men när framställningarna kommer hit är det faktiskt någonting helt annat som ofta går stick i stäv med detta fina handlingsprogram!

     

    Ltl Sundman, replik:

    Fru talman!

    Vi har inte sett alla framställningar ännu. Det har gått några månader av fyra år, så jag hoppas i det fall att även den åländska solen har fläckar kanske vi kan putsa bort dem här i lagtinget. När det gäller frågan om svenska byggbestämmelser är det en viktig principsak att vi måste börja kunna tänka som så att vi samarbetar mer med Sverige, eftersom vi har ett grannland som har 9 miljoner människor som pratar svenska är det naturligt för oss, om svenska språket skall överleva på Åland, att vi riktar oss till Sverige och tar hjälp av svenska modermyndigheter i stället för finska. Det är en diskussion som borde föras mellan Sveriges, Ålands och Finlands regeringar: det är omöjligt att ett enspråkigt svenskt landskap kan vara kvar under finsk överhöghet på det viset. Jag vill inte tala om en återförening med Sverige men ett utökat samarbete och det här är ett mycket bra exempel där det går enkelt. Det som ytterligare förenklar det är EU, där man harmoniserar marknaden alltmer och det mesta i bestämmelserna baserar sig på byggproduktdirektivet där man redan i dag inom de flesta områden har gemensamma bestämmelser, så det är innehållsmässigt snart ingen skillnad på det här och är ytterligare ett argument för att det här går ganska smidigt att genomföra.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Fru talman!

    Det är helt riktigt att det sker en harmonisering på det här området. Det var också därför jag sade i min presentation att jag tycker att det finns en självstyrelsepolitiskt väldigt intressant principfråga: Skall vi vända oss till Sverige eller skall vi försöka bygga upp allt själva? Vi diskuterar ofta den offentliga sektorns storlek här på Åland; jag är helt övertygad om att i den här typen av politik – det är mest teknikaliteter – måste vi låta bli att uppfinna hjulet en gång till.

     

    Jag noterade att ltl Danne Sundman sade att det blir svårt om vi skall vara kvar i Finland att klara språkproblemen, det är helt riktigt, men man behöver inte linda in det här med självständighet så mycket som ltl Danne Sundman gör, vi är ju helt och hållet överens!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Runar Karlsson:

    Fru talman!

    Ltl Anders Eriksson har i mångt och mycket rätt i det han sade om problematiken med svenska språket och byggnadssektorn. Jag har själv varit inblandad i det både praktiskt och teoretiskt och jag vet hur svårt det är. Det är så att skulle inte det här ärendet vara så tungt och svårt så skulle nuvarande landskapsstyrelse ha löst det ganska snabbt, även alla föregående. Men skall vi ha en egen byggnadslagstiftning med anvisningar och tillämpningar betyder det ett omöjligt projekt. Det blir helt enkelt för dyrt och, som ltl Anders Eriksson sade, skall vi uppfinna hjulet igen, så det tror inte jag heller på, utan jag tror också på att vi skall ha större samarbete med Sverige. Det som går att bygga i Sverige skall väl också gå att bygga på Åland, antar jag. Ser man globalt på hela Norden ser de ganska lika ut allihopa; det fanns förr lite handelshinder som man bakade in tillämpningarna, men det får man inte göra. Det kanske förekommer ändå till en viss del.

     

    Ltl Anders Eriksson är nu så pass fiffig att han har gjort en hemställningsmotion om detta som han vet att landskapsstyrelsen kommer att verkställa under dessa fyra år, och det har han sin fulla rätt till, och vi utgår från att landskapsstyrelsen gör detta enligt handlingsprogrammet, där man skriver att man skall se på frågan om svenska bestämmelser. Jag tror att det kommer att lösa sig på det sätt som man har skrivit i handlingsprogrammet.

     

    I den åländska självstyrelsen är det och kommer att bli ett allt större problem att få alla viktiga handlingar på svenska. Det gäller inte bara byggnadsbestämmelser och anvisningar utan det är också inom många andra branscher, men speciellt inom byggnadsbranschen är det ett jätteproblem, det vet vi. Vi vet t.ex. att om vi skall köpa ett svenskt ventilationsaggregat till vårt hus, så kommer det via Finland med finska bruksanvisningar och skulle den ventilationsapparaten gå sönder skulle jag vara tvungen att ringa till finska importören och fråga hur jag skall reparera den och han kan bara finska. Jag kan inte ringa till den svenska i och med att varan går via Finland. Det här egentligen förbjudet i EU, man får inte ha regionala kartellbildningar och man måste få köpa varan var man vill. Men det lever kvar sedan gammalt att skall man köpa en vara skall den gå via Finland, oberoende var den kommer från och det här är ett minst lika stort problem som det här med bestämmelser.

     

    Jag tror att den enda lösningen på språkproblemet inom byggnadsbranschen är att följa de svenska bestämmelserna och tillämpningarna och att vi har den svenska bygglagen som grund. Vi behöver inte kopiera allt, som ltl Anders Eriksson sade, utan vi för in det som är tillämpligt för Åland och det som inte är tillämpligt för Åland lämnar vi därhän. Jag tror mycket på det som ltl Anders Eriksson sade – förutom det här med självständighet, det tror jag att vi kan lämna.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Fru talman!

    När det gäller självständighet kan vi lämna det ett par år. I övrigt vill jag tacka för stödet. Jag konstaterar att både de obundna och centern är helt eniga med mig om problematiken. Jag vill tacka för stödet och jag hoppas också, om det skall vara någon trovärdighet i stödet, att man följer upp det i utskottsbehandlingen. Utöver att det är stort praktiskt problem för byggsektorn tycker jag att det självstyrelsepolitiskt och språkpolitiskt är en väldigt intressant fråga. Jag tycker att man kan driva det här som ett pilotprojekt faktiskt när det gäller bevarandet av vårt svenska språk och därför hoppas jag också att utskottet tar sig tid och tittar på frågan i ett lite vidare perspektiv.

     

    Ltl Runar Karlsson, replik:

    Fru talman!

    Det hoppas också jag. Det är ett omöjligt projekt att översätta alla de tiotals hyllmetrar som finns på finska och som förändras varje dag. Du skall inte bara kunna översätta, du skall också ha god kännedom om VVS, el, bygg osv., så det finns knappast de personerna på Åland som ens kan, så vi måste köpa de tjänsterna i så fall och det blir alldeles för dyrt och komplicerat.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

     

    Ltl Sundman, replik:

    Fru talman!

    En komplettering till ltl Runar Karlssons replik. Om man tar det exempel som han tog, vad för apparat som helst eller byggmaterial, så finns det en lag som heter landskapslagen om rätt att utöva näring. Enligt 12 §, som lyder: ”En näringsidkare är skyldig att se till att de varor han säljer har tydliga anvisningar om varans användning och funktion. Användningarna skall vara skrivna på svenska eller framställda i bild.” Det betyder att säljer man ett ventilationsaggregat till Åland utan svensk bruksanvisning eller en bild där det tydligt framgår hur det skall installeras och skötas osv., så begår man ett lagbrott som kan straffas med böter eller fängelse upp till sex månader. Det är inte så många som vet om rättigheten, och det är inte så många som åberopar den, men när folk hör av sig till mig med sådana här problem är det lätt att hänvisa till lagen: det är förbjudet! Sedan får det vara på hur många språk som helst parallellt: kinesiska, finska, engelska osv., men det måste vara på svenska. Detta gäller också all elmaterial; enligt elsäkerhetsförordningen skall all elmaterial ha bruksanvisning på svenska, annars blir det böter eller fängelse upp till sex månader.

     

    Ltl Runar Karlsson, replik:

    Fru talman!

    Ltl Danne Sundman har helt rätt i att det står i lagen och att man skall göra det skriftligen. Problemet är bara det att man vill ofta ha muntlig support, man vill ofta ringa och fråga: hur skall jag göra nu, hur skall jag göra si? Då kan jag förmodligen inte hota personen med fängelse om man svarar på svenska, så där finns det ett stort problem.

     

    Ltl Sundman, replik:

    Fru talman!

    Visst är det så att telefonsupport är en viktig sak och är man knuten till en finsk leverantör är det klart problematiskt jämfört med att ringa till ett företag i Sverige som pratar samma språk. Trots det skall man få anvisningar som skall vara skrivna, står det i lagen, så man har rätt att t.ex. via e-post få svar på sina frågor på svenska.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Wiklöf:

    Fru talman!

    Jag ser ingen orsak till varför någon i den här såta församlingen skulle vara emot dessa strävanden. Vi fick, som ltl Anders Eriksson sade, vår självstyrelse bl.a. för att slå vakt om vårt svenska språk. Det fanns ytterligare någonting till, men det var väl ändå det centrala. Inte finns det någon, allra minst en sosse, som opponerar sig mot att de åländska byggnadsentreprenörerna förstår vad de räknar på! Det brukar ju bli fel ändå! Vi skall väl inte försvåra tillvaron för dem. Vad gäller totalentreprenaderna på senare tid har det väl ändå ganska bra för de åländska entreprenörerna.

    Nej, det finns ingen i lagtinget som motsätter sig att åländska entreprenörer kan räkna på så sätt att de faktiskt begriper allt vad de ger sig in på, absolut inte! Jag vet ingen i mitt parti som skulle ha invändningar mot det – eftersom det gjordes en erinran vill jag ändå belysa det.

     

    Men när det talas om att förfinskningssträvanden går så rysligt snabbt, då förstår jag det inte. När Åland 1921 fick sin självstyrelse har jag för mig att de som hade modersmålet svenska till antalet utgjorde ungefär 95 procent av befolkningen och så torde det vara i dag också, i stora drag. Vi har alltså klara det ganska bra. Men skall vi sedan också ge oss in på näringslivets sätt att tackla sina åtaganden i affärsrelationer och bestämma om de skall få tala finska eller svenska! – Jag menar någonting tror jag att de kan behöva. Jag har sagt många gånger, och jag säger det igen, om ålänningarna själva förstår ett jota finska så kommer det att vara en säkerhetsgaranti i sig; då behöver vi inte importera dem som också kan det andra språket. Vi har sett i många annonser där finskan framställs som så viktig att det är en favör om någon kan språket. Jag tror att det är bra att kunna lite, och kan vi i vår turistbransch inte kommunicera i någon mån på det språk som t.ex. finnarna talar, ja, då kommer nog ännu flera att fara till Estland, var så säkra! Ålänningarna blir inga förfinskade av att kunna klara sina affärstekniska relationer med sina kundgrupper. Det språket är betydligt svårare än så, det har jag fått lära mig!

    ANDRA VICE TALMANNEN: Jag vill påminna om att det rör sig om byggnadslagen; i övrigt var det ett fantastiskt anförande!

     

    Ltl Anders Eriksson:

    Fru talman!

    För det första får jag tacka för stödet. Om det skulle vara tekniskt möjligt enligt lagtingsordningen skulle det ju inte behövas någon utskottsbehandling – den här motionen är helt omfattad av alla partier som har uttalat sig!

     

    Om jag tillåts svara på uttalandet om förfinskningen, så i den mån det överhuvudtaget fanns någon byggbestämmelsesamling 1921 – jag tror knappast att det fanns – fanns den på två språk och, märk väl, den fanns definitivt på två språk på sjuttiotalet, på åttiotalet. Det är nu när finlandssvenskarna har gett upp som det inte går att få någonting mera på svenska och det är det som är det allvarliga. Det är som ltl Lasse Wiklöf var inne på att vi själva skall lära oss finska för att stävja det här tror jag är en väldigt, väldigt allvarlig missbedömning. Inte är vi ålänningar mindre lata än andra människor – den dagen vi kan finska här mangrant, så går det precis som i Svenskfinland här på Åland, var helt säker på det, ltl Wiklöf. Jag ser att flera i partiet ruskar på huvudet, men det är en allvarlig missbedömning och det är många som gör den. Vi måste försöka upplysa om att här tänker man fel.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet

     

     

    Föredras för remiss ärende nr 9:

     

    Ltl Anders Erikssons m.fl. hemställningsmotion angående förenklad administration i den offentliga sektorn. (HM 26/2003-2004).

     

    Ärendet föreslås remitterat till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

     

    Ltl Anders Eriksson:

    Fru talman!

    Vi skriver i motionen: ”Den offentliga servicen baseras på ett regelverk och en byråkrati med ursprung i finska regler påspädd med egen åländsk behörighet samt ytterligare kompletterad med EU:s direktiv och fordringar. Administrationen har således växt genom utökning vid uppkomna behov framom anpassning.”

     

    Här tror jag faktiskt att mycket av problemet med den överstora offentliga sektorn på Åland ligger plus att det nog har bedrivits en tämligen ansvarslös ekonomisk politik de senaste åren. Det är väl också en bidragande orsak. Det har bara rullat på. När det har rullat på som det har gjorts, så har det också bara lett till påspädningar, man har aldrig försökt anpassa sig, det har helt enkelt inte varit ekonomiskt nödvändigt att försöka nagelfara. Tittar vi på finsk myndighetsutövning tror jag att man helt objektivt kan säga att den är tämligen byråkratisk, den är tämligen byråkratisk också i Sverige. Men vi använder ofta finsk lagstiftning, blankettlagstiftning, vi hade ett sådant ärende här tidigare i dag. Är det då så att vi här på Åland faktiskt ifrågasätter och försöker förenkla det finska regelverket? Nej, det är nog väldigt, väldigt sällsynt. I stället är det så att vi har kompletteringar som vi lägger till och faktiskt på ren åländska krånglar till det ytterligare lite och sedan har vi EU som lägger sig som en tung, våt byråkratifilt över hela härligheten! Detta leder till att åländska administration är ett hopkok av finländsk och EU-byråkrati, där lager efter lager byggs på.

     

    Jag tycker att Åland i sig är för litet för den här typen av byråkrati och skulle klara sig med en betydligt mera förenklad struktur på samma sätt som andra mikrostater och ö-nationer.

     

    I valrörelsen var alla inne för att vi skulle minska den offentliga sektorn. Men är det någon som följer upp de vallöftena nu? Ja, man bara undrar! Vi från Ålands Framtid försöker i varje fall lägga fram förslag efter förslag.

     

    Om man tittar tillbaka lite var under perioden 1991-1995 Lasse Wiklöf socialdemokratisk finansminister och nuvarande lagtingsman Ragnar Erlandsson var lantråd; på den tiden skar vi faktiskt ner. Det skälls ofta från statshåll på skogsbruksbyrån och jordbruksbyrån, och herregud vad folk det är där! Jag råkade också vara med i sällskapet jag nämnde som näringsminister för centern, och vi halverade skogsbruksbyrån från 14 tjänster till 7. 1999, när Frisinnad Samverkan.en kort tid hade ansvar för den här enheten, så är man uppe i 14 personer igen! Det är många olika orsaker som gör att det är på det sättet, men mest tror jag att det handlar om konjunkturer. 1991-1992 hade vi en allvarlig lågkonjunktur och jag skall faktiskt vara så självkritisk och säga att då borde man egentligen ha behållit arbetsplatserna med allt våld. Vi hade 10 procents arbetslöshets i det åländska samhället. Nu, den sista perioden, 1999-2003, hade det funnits utrymme att skära riktigt ordentligt, men då har man inte gjort någonting! Det krävs alltså politisk handlingskraft. Men 1992 var det legitimt för man skar ner i den privata sektorn, man skar ner överallt, ja, då skar man också ner i den offentliga sektorn. Med facit i hand måste vi konstatera att det var en synnerligen dålig konjunkturpolitik, men det är så att det är omständigheterna som styr oftare än vad politikerna styr, tyvärr.

     

    Det talas många gånger om att avdelningarna och byråerna skall komma med sparförslag. Det här är en omöjlighet, och det tror jag egentligen att det är på alla arbetsplatser, inte vill man börja peta ut vem som skall bort och vem som inte skall bort, utan solidariskt sluter man leden, så tror jag att det är på många ställen. Därför tror jag faktiskt att det är viktigt att det kommer in folk utifrån, gärna experter. Jag tror att en lösning är att man tar utomstående konsulter som tittar på det här, en neutral resurs, som får i uppdrag att ta fram en plan för en förenkling av den åländska byråkratin, gör jämförelser med andra mindre länder, kanske som ett forskningsprojekt för något universitet. Det finns säkert olika möjligheter hur man kan driva det. Men genomförandet måste ske med proffs med erfarenheter av liknande projekt. Om ett sådant här projekt skall lyckas krävs det att politikerna är överens; annars blir det bara en hyllvärmare igen. Åtgärder som går över en lång tidsperiod behövs.

    Det är märkligt att detta inte har debatterats mera, men de s.k. fyrtiotalisterna, som de ofta pratas om, är en väldigt stor grupp som är på väg i pension, väldigt många av dem jobbar inom den offentliga sektorn. Det är ett gyllene tillfälle nu att tänka i förväg hur man skulle kunna minska den offentliga sektorn. Det är ett bra utrymme för väl övertänkta och strategiskt riktiga beslut om vilka arbetsuppgifter inom den offentliga sektorn som kan privatiseras eller helt enkelt upphöra utan att någon behöver få sparken. Var och en förstår att det underlättar processen betydligt.

     

    Jag är själv mycket medveten om att minska den offentliga sektorn inte är något litet projekt. Det ser man på intresset här i salen också: ungefär vart fjärde år dyker frågorna upp, då är det riktigt allvar, men sedan är det väldigt tyst. Det är lobbyverksamhet av dem som berörs, lobbyverksamhet som ofta går ända in i lagtingssalen. Det krävs politiskt mod, det krävs politisk handlingskraft och jag tror framför allt att det krävs politisk konsensus. Därför föreslår vi att en parlamentarisk arbetsgrupp – det betyder att alla partier är med, ifall det är någon som har missat det – tillsätts med att uppgöra en plan för förenkling av den åländska administrationen baserad på en granskning av administrationen i med Åland jämförbara förvaltningsområden.

     

    Om en sådan här grupp skall fungera bra tror jag att det måste komma in nya idéer, nya uppslag. Vi fnyser ibland lite högfärdigt åt Baltikum hur de bär sig åt bara för att de inte krånglar till allt på samma sätt som vi har gjort och vi från Ålands Framtid, som driver visionen om ett självständigt Åland, får ofta höra lite överlägset hur dålig förvaltning det är på andra mikrostater. Men jag tror faktiskt att vi har en hel del att lära från de här områdena, så en sådan här arbetsgrupp borde absolut göra ett ordentligt studiebesök, om man skall kunna göra en jämförelse med oss. Jag tror att det är viktigt för lagtinget att ta vara på det här upplägget. Det är annorlunda, men det krävs nytänkande, om vi skall lyckas få till stånd en minskning av den offentliga sektorn på Åland. Det här är någonting som faktiskt är väldigt viktigt om man tittar framöver. Det är en så viktig fråga, att det får inte bara bli läpparnas bekännelse vart fjärde år.

     

    Ltl Ragnar Erlandsson

    Fru talman!

    Det ligger givetvis i allas intresse att driva en offentlig verksamhet med så liten personal och så liten byråkrati som möjligt. När självstyrelsen och lagtinget startade upp 1922 den 9 juni var byråkratin så pass liten att den utgjordes endast av ett papper och en blyertspenna. Men i och med landskapsnämnden tillsattes i augusti samma år började byråkratin växa och undan för undan som landskapet har övertagit nya befogenheter har också den offentliga sektorn vuxit. Trafikavdelningens verksamhetsområde började med att man tillsatte en vägingenjör och man gav honom ett tjänstefordon i form av en trampcykel. Med dessa exempel utvecklar vi förstås inte självstyrelsen.

     

    Jag kan hålla med om att det i många stycken har gått för långt, och det insåg också regeringspartierna när man utformade förslaget till handlingsplan och under paragrafen landskapsförvaltningen skriver man i handlingsprogrammet att ”En avbyråkratiseringsgrupp skall tillsättas för att föreslå åtgärder för ett systematiskt avskaffande av all onödig byråkrati inom den offentliga sektorn.” Jag tror att inom landskapsstyrelsen finns så mycket sakkunskap att man kan ganska snabbt få en effektiv grupp tillsatt här för att föra frågan snabbt framåt.

     

    När man sedan läser motionen, där man föreslår att man skall tillsätta en parlamentarisk arbetsgrupp som skall uppgöra en plan, och denna plan skall baseras ”på en granskning av administrationen i med Åland jämförbara förvaltningsområden” så blir detta en väldigt stor uppgift. Vi som har varit med i parlamentariska grupper vet att det är inte det effektivaste sättet att komma till beslut därför att meningen med en parlamentariskt tillsatt grupp är att man skall diskutera sig fram till enighet, och att få en enighet i den här frågan, som är så mångfasetterad är inte lätt. Sist och slutligen kommer det också att leda till att man drar in en del av den offentliga servicen och jag är inte så säker på att alla partier här i lagtinget är eniga om vad man skall dra in, så jag ser nog motionen som lite farlig; dels säger man – om den godkänns av lagtinget – att landskapsstyrelsens arbete skall avstanna omedelbart, åtminstone skall väl landskapsstyrelsen inte göra något förrän lagtinget först i lagutskottet har behandlat motionen och sedan skall man ge landskapsstyrelsen i uppgift att tillsätta denna parlamentariska kommitté. Jag tror, som man säger, att kon kommer att dö innan gräset börjar gro, utgående från den här motionen – och det är väl inte det som är meningen, eller hur?

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Fru talman!

    Vad skall man säga om detta? Det är jättemycket som är skrivet i handlingsprogrammet, men vi oppositionen får tyvärr notera att uppföljningen av dessa skrivningar är faktiskt ganska bristfällig. Ltl Ragnar Erlandsson säger att motionen är farlig. Jag sade att det är ett nytänkande, och många gånger när man tänker i nya banor finns det folk som upplever det som farligt. Men det kan definitivt inte finnas någonting i motionen som man kan läsa på det sättet, att om man skulle lyckas få igenom förslaget och få den politiska enigheten, nej, då skall landskapsstyrelsen under tiden sitta och rulla tummarna ännu mera än vad de gör nu och inte göra någonting för att minska byråkratin. Självklart, allt de gör önskar vi lycka till med – om det händer någonting överhuvudtaget! Jag tycker att inlägget inte var riktigt seriöst, jag är förvånad. Som jag sade har vi en stor del av personalen inom den offentliga sektorn som är på väg in i pension. Detta är ett gyllene tillfälle att försöka göra partiöverenskommelser. Vi är medvetna om att den landskapsstyrelse som sitter nu, hur fint program vissa tycker att den har, så kanske inte finns om ett halvår, det kan var en helt annan landskapsstyrelse då. Därför tror jag faktiskt att det är viktigt att man gör överenskommelser här i lagtinget, för på en punkt har ltl Ragnar Erlandsson rätt: vi är knappast helt eniga här i lagtinget om sparförslagen, men det är bra om vi sätter oss ner och försöker diskutera ihop oss för annars kommer det inte att hända någonting, den offentliga sektorn är precis lika stor igen, om det skulle gå så illa att den här landskapsstyrelsen sitter i fyra år.

     

    Ltl Ragnar Erlandsson, replik:

    Fru talman!

    Som medlem i lagutskottet vill jag få klart besked vad vi egentligen skall göra när vi omsider skall behandla motionen. Som medlem i lagtinget och en del av majoritetsblocket vill jag också att landskapsstyrelsen inte skall sväva i tvivelsmål vad man skall göra här och framför allt inte vänta på den här behandlingen i lagutskott och i lagting. Det är nämligen så att i utskottsbehandlingen kommer presidentframställningar, lagframställningar och meddelanden att prioriteras före motioner, och då kan det ta flera år innan motionen kommer upp till behandling. Om man vill avskynda avbyråkratiseringen borde man omedelbart avslå motionen och koncentrera sig på att fullfölja det regeringsprogram som lagtinget har godkänt.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Fru talman!

    När det gäller det sista uttalandet är det givetvis också min förhoppning att i den mån landskapsstyrelsen har bra och progressiva skrivningar i sitt regeringsprogram – jag sade att det fanns många sådana när det presenterades här i lagtinget – så tycker jag att det är bra om landskapsstyrelsen sätter igång och verkställer skrivningarna. Det står ingenstans i motionen att landskapsstyrelsen skall sitta och vänta tills vi kommer överens i lagtinget om det här. Det är en allvarlig felläsning.

     

    Projektet, som jag valde att presentera det som, så är ett projekt som är betydligt mera långsiktigt än de vanliga korta knyckarna som det blir i landskapsstyrelsen och jag hoppas faktiskt att man i lagutskottet tar förslaget på betydligt mera allvar än vad ltl Ragnar Erlandsson tyvärr gör. Det kan inte vara det primära att alla motioner som läggs fram från oppositionen skall i papperskorgen – även om man har motiv eller inte. Inte kan det fungera på det sättet!

     

    Ltl Ragnar Erlandsson, replik:

    Fru talman!

    Det är ju det att lagutskottet skall ta det här på allvar, men då kommer det säkert att ta tid att behandla motionen. Om man vill nå fram fortast möjligt borde man avslå motionen.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Johan Ehn:

    Fru talman!

    Fyra månader har sittande landskapsstyrelse haft på sig att jobba. De två senaste motionerna berör frågor som finns i regeringsprogrammet, så på den punkten verkar Ålands Framtid och majoriteten vara synnerligen eniga. Det känns som att vi spiller en hel del tid på att diskutera formen för hur vi skall göra det här i stället för att faktiskt kunna arbeta med sakfrågorna. Vi är alla ense, åtminstone ltl Anders Eriksson och jag, om att det här är en viktig fråga. Det är också därför den finns med i regeringsprogrammet som en mycket framträdande del, där vi plockar fram frågor, dels för att utreda hur man förminskar administrationen, men också lyfter fram att vi vill ha ekonomin i skick, vilket går synnerligen hand i hand i det här fallet.

     

    Jag skall också passa på att bemöta det som ltl Anders Eriksson sade angående vissa exempel med jordbruksbyrån osv. Visserligen var det väl så att det var den landskapsstyrelse som ltl Anders Eriksson tillsammans med ltl Lasse Wiklöf satt i som gjorde inbesparingarna, men om jag inte missminner mig helt och hållet fanns även det parti med då också som han nu kritiserar för att ha varit med och ökat, nämligen Frisinnad Samverkan. Jag kan också säga att inte satt heller Frisinnad Samverkan i egen majoritet i den landskapsstyrelse som sedan, många år senare, hade lyckats skapa en administration som var mycket större på just det berörda området. Skulle vi ha haft egen majoritet tror jag att det skulle ha sett bra mycket annorlunda ut. Jag kan passa på att påminna ltl Anders Eriksson om att den landskapsstyrelsen blev heller inte så långvarig – vad det kan ha berott på kan man diskutera! (Från salen, ltl Lasse Wiklöf: nej, det gick snabbt)  Däremot finns det nu en samstämmighet, till skillnad från det som oppositionen försöker göra gällande,  att faktiskt göra någonting åt ekonomin, och det är det vi har försökt beskriva i programmet som vi gemensamt har godkänt i lagtinget.

     

    Man kan ställa sig frågan hur effektiv en parlamentarisk grupp kommer att bli. För några dagar stod vi här och debatterade andra frågor i lagtinget och då fanns det från socialdemokratiskt håll ett uttalat hot – eller hur man skall se det – att allting som Ålands Framtid ställer sig bakom ställer sig socialdemokraterna mot, var det en av ledamöterna som sade. (Från salen, ltl Lasse Wiklöf: nej, lite nyanser måste man ha!) Då blir det lite intressant med att just få en parlamentarisk grupp som skall jobba så effektivt som ltl Anders Eriksson efterlyste.

     

    Till ltl Anders Eriksson åter en gång: låt landskapsstyrelsen nu få jobba med de här frågorna och komma fram med förslag som faktiskt kan leda till att vi får en ordentlig uppstädning i administrationen. Ltl Anders Eriksson kommer säkert att få vara med och också ta ställning till de sakerna här.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Fru talman!

    Det sägs oftast att vi är ense. Det är en viktig fråga. Jag vill klargöra en sak från Ålands Framtids sida att om det kommer några förslag – då kan de inte vara på semester hela tiden heller utan de måste jobba och komma med förslag – om att minska den offentliga sektorn, så lovar jag att Ålands Framtid kommer inte att sätta några käppar i hjulet. Det finns ingenting i motionen som på något sätt skulle försvåra landskapsstyrelsens arbete med de här frågorna. Jag förstår faktiskt inte resonemanget, men jag har själv egen erfarenhet att när det kommer till konkreta åtgärder, när man skall börja dra in tjänster, när man skall börja plocka ut olika samhällsservicetjänster, då är det inte så lätt mera när man kommer hit till lagtinget, när de personer som det berör är här och lobbar, när intressegrupperna sätter full fart, tro mig, ltl Johan Ehn, då är det inte så kul mera! Det är därför som jag tycker att det är bra om vi kunde sätta oss ner samtliga partier, resonera, se om vi kommer fram till en långsiktig överenskommelse där samtliga partier skulle stå bakom förslaget. Jag tror faktiskt att det är det enda sättet att få ner Ålands absolut överstora offentliga sektor. Om det finns andra förslag, då är det bra om ltl Johan Ehn och ltl Ragnar Erlandsson lägger fram dem, för skrivningarna som man ofta bröstar sig med i regeringsprogrammet har vi inte sett någonting konkret av ännu.

     

    Ltl Johan Ehn, replik:

    Fru talman!

    Jag återupprepar: fyra månader har gått. Vi kommer snart att börja diskutera nästa års budget, först kommer ramarna och sedan börjar vi resonera om budgeten. I budgetarbetet ingår också ett naturligt arbete kring hur man skall göra administrationen förenklad. Som sagt, jag ser fram emot det arbete vi kan göra tillsammans här i salen utgående från det budgetarbete som kommer och förslag till hur man kan lösa de här frågorna. Jag vet också, ltl Anders Eriksson, att det är inte lätt att komma till skott när det sedan väl gäller att spara. Det har vi sett på den motionsflora som finns här, att man pratar med ena handen om att man behöver gå in och effektivera, men samtidigt kommer det också förslag om att man skall utvidga – inte från ert håll, men från annat håll.

    (Från salen, ltl Lasse Wiklöf: inte kan utvecklingen stanna helt!)

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Fru talman!

    Ltl Johan Ehn säger att fyra månader har gått och att det är ingen tid alls det i de här sammanhangen. Jag tycker att på fyra månader gör man jättemycket, om man vill, det är inte fråga om annat. Men jag upprepar att om det kommer sparförslag i budgetprocessen är vi troligtvis en av de första som kommer att stöda. Jag tror också att det är bra om vi kan sätta oss ner och diskutera i ett litet längre perspektiv: se vad vi kan göra tillsammans, se om vi kanske har socialdemokraterna och övriga regeringspartier med oss, det skulle vara intressant och en bra väg att gå.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Camilla Gunell, replik:

    Fru talman!

    Jag ville bara kommentera det som ltl Johan Ehn försökte säga. Jag tror du försökte säga att allt som Ålands Framtid skall komma med, så skall socialdemokraterna konsekvent sätta sig på bakhasorna mot. Det är nog en selektiv felhörning, kan man nog lugnt konstatera. Jag tror att när det gäller förfinskning och självständighet och de sakerna kommer vi nog konsekvent att stå på varsin sida, men nog tycker vi också att Ålands Framtid ibland har goda idéer och många av deras motioner är mycket bra.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Sundman:

    Fru talman!

    Det är inte svårt för mig att hålla med motionens både motivering och syfte. Det här är en av de största utmaningar vi har i åländsk politik just nu. Jag sade i samband med framställningen om permitteringslagen att vi har en överstor offentlig sektor och vi har en privat sektor som ropar efter arbetskraft, så problemet är inte så stort utan mycket mindre nu än vad det var i början av nittiotalet när det var en hög arbetslöshet. Det behöver inte bli så att människor blir personligt lidande av en omfördelning mellan offentlig och privat sektor. Jag tänker inte blicka tillbaka så mycket, utan jag skall prata mest om framtiden.

     

    En tillbakablick vill jag göra om den politiska situationen i landskapet under nittiotalet när det gäller den här saken. Man kunde säga att problemet delvis är demokrati och det demokratiska systemet på det viset att vi har haft en sådan kultur här på Åland att oppositionen alltid har bedrivit en auktion om väljarna genom att strö ut pengar, vilket betyder att regeringspartierna har känt sig tvungna att följa efter. Det har i goda tider blivit en väldig upphaussning av offentlig sektor. Man har satsat på nya verksamheter och man har inte alls tänkt egentligen att det kommer sämre tider. Det här har gått upp och ner och det är tyvärr så att när det finns pengar är det svårt att motivera att spara dem för sämre tider, för då finns det pengar och man kan aldrig i en högkonjunktur tänka sig en lågkonjunktur och i en lågkonjunktur har man svårt att tänka sig en högkonjunktur. Det är faktiskt ett problem. Man kan dock inte skylla på demokratin som sådan, utan det är den kultur vi tillämpar i vårt parlamentariska system och där måste vi få en kultur där vi tar ett tydligare ansvar här i Ålands lagting för den förda finanspolitiken, alla partier och lagtinget som helhet, så att det inte blir så när landskapsstyrelsen kommer med en budget, där det kan ingå inbesparingsförslag, att vi här i lagtinget ser landskapsstyrelsen som ett skilt parti, som någon sorts busar, som ställer till det, utan redan då skall det vara förankrat. Den nya budgeteringsprocess som vi alltså skall införa med rambudget kommer att ha en stor verkning för den här problematiken eftersom vi då redan på våren här i lagtinget tar ställning till ramar och redan då i stort säger vilka åtgärder som skall vidtas, m.a.o. tar vi redan då ett ansvar här i lagtinget. Det sätter jag alltså mitt hopp till.

     

    I regeringen, ledd av lantrådet Roger Nordlund, som har ett handlingsprogram står det under rubriken Grunden för vårt arbete följande: ”Den ekonomiska politiken skall som ha som mål att trygga den grundläggande välfärden med tillräckliga resurser för vård, omsorg och skola.” Det kan tänkas vara en klyscha som är självklar och som står i alla nordiska länders regeringars program. Men hur får vi de här resurserna? Jo, det innebär att vi måste prioritera bort annat som inte verkar menligt på resurserna och det är det som är pudelns kärna. Jag brukar säga när unga män frågar: Hur skall jag trimma min moped Danne? - för det kan jag om någon – du skall först eliminera den inre eliminera den inre friktionen, och då vimlar de med ögonen: och vad är det då! Jo, det är sådana saker som verkar menligt på prestandan, man har en dålig kedja, man har dåligt med luft i däcken osv. Så är det också med offentlig sektor: vi måste ta bort onödig inre friktion, byråkrati och processer som tar resurser utan att ge någon nytta för medborgarna. Det är däri utmaningen ligger. Vi skall inte spara genom att lägga ner skolor på landsbygd och skärgård, vi skall inte spara genom att skära i sjukvård osv. i första hand, utan vi skall spara på den onödiga inre friktionen. Ett ordspråk som ofta passar bra och särskilt i det här sammanhanget är att det krävs ett nytt sätt att för att lösa de problem som det gamla sättet att tänka förorsakade. Det handlar mycket om att få in ett nytt tänkesätt i förvaltningen. Det här är egentligen en process som borde ha börjat för länge sedan, och började också i samband med att vi fick klumpsummesystemet, då vi fick halvvägs ekonomisk självstyrelse, vi fick styra över utgifterna. Det finns en kultur som är mycket kvar i förvaltningen där det gamla sättet att tänka fortfarande råder, där det gällde att späda på så mycket som möjligt, för Finland betalar! Det har aldrig riktigt blivit en naturlig del att se budgetprocessen som vad den är och då är det svårt att uppfylla de här strävandena.

     

    Jag ser alltså inte något behov av en parlamentarisk kommitté, tvärtom tror jag att det är en dålig väg att gå. Jag förstår och tackar för det om oppositionen har ett engagemang att man skulle vilja delta, det tycker jag är tacknämligt, men nu krävs det åtgärder. Vi vet alla i princip vad som behöver göras. Vi behöver inte sitta i kommittéer och ”filosofisera”.

     

    Landskapsstyrelsepartierna säger vidare i handlingsprogrammet att man skall göra en översyn av organisationen och den lagstiftning som ligger till grund. Det är en viktig process att titta: vad har vi för processer och vad har vi för inre friktion som är onödig som vi kan ta bort utan att det drabbar medborgarna?

     

    Ltl Ragnar Erlandsson var också inne på avbyråkratiseringsgruppen och det tycker jag är en mycket bra idé och en sådan grupp kunde dels fungera i projektform, att en gång för alla se över systemet som vi har. Man borde också ha, lite skämtsamt, fru talman, om ni har sett filmen Ghostbusters, där det en grupp personer som ryker upp om det kommer ett spöke i något hus, och lite så är det i vår förvaltning, att mitt i allt kommer det ett byråkratispöke som dyker upp! Vi såg senaste vecka den unga familjen i Långbergsöda som drabbades av byråkratiska oklarheter, då borde man ha skickat dit den där ”byråkratibustergruppen” och rökt ut byråkrati direkt! Nu har det problemet löst sig, men det har varit mycket tandagnisslan. Det är ett exempel på en sak man kunde göra för att lätta upp situationen.

     

    Lagutskottet får ta sig an motionen och behandla den enligt gängse regelverk, men, som sagt, det handlingsprogram som lagtinget har antagit och som Ålands Framtid indirekt har stött genom att lägga ner sina röster innehåller gott och väl åtgärder för att lösa problemen. Nu gäller det bara att kavla upp ärmarna och jobba ännu hårdare, som en åländsk näringslivsguru ? en gång sade när han företag gick lite sämre.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Fru talman!

    Man hör vart det börjar luta med motionen efter att det ena partiet efter det andra uttalar sig! Man hänvisar ofta till detta fantastiska handlingsprogram som man har och utlovar att det skall komma väldigt effektiva förslag och åtgärder i nästa budgetförslag. Det är väl onödigt att säga så mycket mer om den saken. Det är bara att påminna om de förslag som nu uppmålas inte infinner sig. Jag tror fortfarande att det skulle vara bra om partierna satte sig ner och diskuterade ihop sig om de här frågorna, men vi får vänta och se!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Katrin Sjögren:

    Fru talman!

    Att landskapets administration är så enkel och så transperent som möjligt ligger i ålänningarnas och i hela lagtingets intresse. Det handlar om rättssäkerhet.

     

    Beträffande de stora pensionsavgångarna skall man säkert nagelfara alla tjänster, men det finns samhällsanalytiker som anser att problemet är helt annat än det ltl Anders Eriksson anför, nämligen att det kommer att vara mycket svårt att rekrytera tillräckligt med arbetskraft på vissa områden.

     

    Fru talman!

    Jag kan inte låta bli att påpeka att ett av självständighetstankens största, för att inte säga gigantiska, paradoxer är just offentlig sektor. Den offentliga sektor som vi har i dag är bara en västanfläkt mot vad den skulle bli om Åland skulle bli självständigt.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Fru talman!

    När det gäller det sista behöver det inte alls vara på det sättet, för om man tittar på övriga mikrostater, både inom och utanför EU, så har de definitivt inte någon större offentlig sektor än vad vi har, trots att de har en självständig plattform att stå på. Det sägs ofta åt oss t.ex. att hur skall vi ha råd med utrikesrepresentationen, hur skall vi ha råd med ambassader här och där! Mycket av den strukturen har vi redan, men tyvärr kommer det väldigt lite konkret nytta ur det just på grund av att vi inte kommer in på en nivå där vi kan påverka utan det blir mycket bypolitik över det hela, utan att jag vill nedvärdera det alltför mycket.

     

    Ltl Katrin Sjögren, replik:

    Fru talman!

    Jag vill inte på något vis utge mig som någon expert på självständighet, men i många av de områden i Europa som ltl Anders Eriksson hänvisar till har man inte egen skola, man har inte egen sjukvård – det går att läsa i vilket uppslagsverk som helst.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Fru talman!

    Det som ltl Katrin Sjögren är inte riktigt med sanningen överensstämmande, om jag säger så. Om ltl Katrin Sjögren verkligen vill veta hur man kunde bygga upp den här rekommenderar jag att hon läser Ålands Framtids publikation ”Ett ramverk för ett självständigt Åland”; där får hon svar bra på många av de här frågorna, om hon verkligen är intresserad.

     

     

    Ltl Katrin Sjögren, replik:

    Fru talman!

    Under valdebatten tog ltl Anders Eriksson fram Lichtenstein,som ett exempel. När jag kom hem efter valdebatten slog jag upp Lichtenstein i Nationalencyklopedin och det visar sig, att de har inget eget utbildningsväsende, de har inget eget postväsende, de har gratis sjukvård i Schweiz, så jag tycker att det haltar.

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Brage Eklund: Fru talman! Jag föreslår att ltl Anders Erikssons motion nr 26 bordläggs till plenum den 16.4.

     

    TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 16 april har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 16.4.

     

     

    Föredras för remiss ärende nr 10:

     

    Ltl Anders Erikssons m.fl. hemställningsmotion angående AX som toppdomän för Åland. (HM 31/2003-2004).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion.

     

    Ltl Anders Eriksson:

    Fru talman!

    Vi fick vår egen åländska flagga 1954. Det var en milstolpe i vår självstyrelsehistoria. En milstolpe var det också 1984 då de första åländska frimärkena gavs ut.

     

    Den här frågan är en precis lika viktig milstolpe, om man riktigt tänker efter. Det brukar ibland fnysas lite åt detta med åländskhet och speciellt åt åländska symboler, men symboler är någonting som är viktigt. Jag var på en utlandsresa och flög med det holländska flygbolaget KLM. Man kunde ringa direkt från planet vart man ville och det fanns en lista med landskoder. Jag noterade att både Färöarna och Grönland hade i sedvanlig ordning både egen Internet-domän och man hade också egna landskoder att ringa till. Men något Aaland fanns det inte överhuvudtaget med på den listan. Jag vilar ögonen på ledamoten Eliasson och kommer att tänka i marknadsföringstermer av någon konstig anledning! ”Syns du inte, så finns du inte.” Vill man förstärka Ålands position på den internationella kartan är faktiskt det här en ganska viktig sak. Det är helt otänkbart för Färöarna och Grönland att det skulle stå dk.på deras e-mail.

     

    Orsaken till varför vi föreslår det – jag vill bara säga det med tanke på varifrån förslaget kommer – har inte någonting att göra med att vi skulle vara allergiska så fort det står ”fi.” efter någonting, utan det är viktigt för oss, det är en helt naturlig sak i självstyrelseutvecklingen. Jag är mycket väl medveten om att AX som toppdomän har ansökts om tidigare, men det stötte på problem inom ICANN just på grund av att myndigheten har varit kritisk till försök att registrera toppdomäner för bl.a. autonoma områden, helt i syfte att profitera. I princip är det tillåtet för vilket någorlunda autonomt område som helst att ha en toppdomän, men i ett internt beslut har ICANN bestämt att endast sådana koder som fastslagits av ISO som landskod kan godkännas i praktiken.

     

    Eftersom AX i februari godkändes av ISO som landskod borde detta inte vara något större problem. Jag vill faktiskt säga att jag tycker Och jag vill faktiskt säga att jag tycker att kanslichefen Elisabeth Nauclér och Bjarne Lindström på ÅSUB har gjort ett jättebra arbete när det gäller den här frågan. Det skall de ha tack för. Men jag har också förstått att den politiska landskapsstyrelsen inte har visat så speciellt stort intresse för frågan – eller om man inte har visat något intresse beroende på vilken väg man vill formulera sig.

     

    Jag hoppas nu att lagtinget kan ställa sig bakom och sätta lite tryck på frågan; då borde det inte vara något större problem.

     

    Jag vill till sist peka på en praktisk aspekt inför utskottsarbetet som eventuellt kan dyka upp. Det kan vara många som i likhet med när ÅMT, det åländska mobiltelefonbolaget, bytte nummer kritiserar förslaget, varför skall vi ändra, vi har allt tryckt på visitkort, vi har det på brevhuvuden och vi har det inarbetat på många olika sätt. Det är ett praktiskt problem som man måste titta på.

    Mitt förslag är att lagtinget och landskapsstyrelsen med alla underlydande instanser skulle sätta den nya Internet toppdomänen i kraft så fort som möjligt och om man sedan vill ha Andelsbanken.fi eller vad det kan vara, så kan man kanske ha den parallelladressen under två år för att undvika praktiska problem. Jag hoppas nu att det inte skall stupa på någon sådan här sak, för de här sakerna går bra att lösa.

     

    Till sist, fru talman, vill jag säga att det här är en väldigt viktig åländsk profilfråga i det moderna samhället.

     

    Ltl Britt Lundberg:

    Fru talman! 

    Motionen handlar om AX som toppdomän för Åland. Motionären vill att lagtinget i brådskande ordning hos landskapsstyrelsen skall hemställa om att man registrerar AX hos ICANN som en Internet toppdomän. För säkerhets skull har jag valt att göra en overhead-bild som förtydligar vad vi behandlar.

     

    http://www.domännamn.toppdomän/mapp/filnamn/instruktion

     

    www.lagtinget.ax

     

    En e-postadress eller en hemsideadress är uppbyggd så att först kommer www.domän-namn, så kommer det en toppdomän och sedan finns det mappar, filer och instruktioner därefter. T.ex. en adress för lagtingets del med ax som toppdomän skulle kunna vara www.lagtinget.ax

     

    Toppdomän är den högsta nivån i Internets domänsystem. Man skriver det i en form av en kod längst till höger. Sverige har t.ex. se. De flesta har två bokstäver, medan de amerikanska com., net., org.och educ.har tre bokstäver. Det här talar om vilken dator det är som är på gång och var den finns. Det är precis som ltl Anders Eriksson sade tidigare, att många icke-länder också har egna toppdomäner, t.ex. Färöarna, men också Isle of Man, Marshallöarna och många andra.

     

    I dag har vi aland.fi och aland.net som används mest. Då fungerar det så att landskapsstyrelsens IT-enhet fungerar som ansvarsmyndighet för det här och det administreras i praktiken av Ålcom.

     

    För fi.har kommunikationsverket Cikora det högsta ansvaret. Jag har funderat om det blir någon förändring i så fall att vi går över till AX. Är det något extra ansvar som vi för Ålands del får och som vi behöver titta närmare på?

     

    Motionären vill alltså att vi skall registrera AX omedelbums, och det kanske många av oss tycker att skulle vara bra. Men jag tror att man i alla fall behöver stanna upp och fundera efter lite innan man gör det alldeles omedelbums, även om jag i grunden är mycket positiv till förslaget. Administrationen, dvs. den tekniska driften, namntilldelning, registrering, fastställande av regler är viktigt. Det är väldigt viktigt att allt som hör hemma på domänen är icke-diskriminerande, att det finns skydd för personlig integritet, att man kan skydda innehållet i allt material osv. Det skall också vara väldigt väl tillgängligt och det skall vara användarvänligt. Vi har redan i dag operatörer för det, så det kanske inte är ett så stort problem.

     

    Vi måste också ha en tillsynsmyndighet som kontrollerar att det sköts som det skall och att det finns en någorlunda balans i avgifterna för att delta i toppdomänen. När det gäller kostnaderna har jag kollat hur det fungerar i se. på svenska sidan. Det kommer att uppbäras en s.k. tillsynsavgift och den skall i sista hand erläggas av kunderna, så det skall egentligen vara självbärande. Tillsynsavgiften på svenska sidan är 2 miljoner kronor; den behöver knappast vara så stor här eftersom det blir så mycket färre användare, men i alla fall är den knappast helt obefintlig och då kanske det inte rör sig om 10-20 kronor per användare, som det är på svenska sidan. Det är alltså någonting som man måste fundera på. Jag tycker också att det är viktigt att titta på hur tillsynen fungerar i dag och om det är tillfyllest eller om det faktiskt måste till något mera för att man skall kunna ha en egen toppdomän.

     

    Jag tycker också att man skall fundera på vilka som skall ha tillträde till domänerna, får alla vara med? På svenska sidan håller de på och jobbar med lagstiftning kring toppdomänen se. och där vet jag att de har förslag på att företag skall få vara med, men företagen skall ha säte och huvudkontor i Sverige. Organisationer skall vara etablerade i Sverige och personer skall också ha hemvist  Sverige. Tycker vi att det här är bra regler kunde vi ta över dem och ha dem för Ålands toppdomän.

     

    Det som gör mig mest fundersam är att åtminstone på svenska sidan har kommit underfund med att för att man skall ha en egen toppdomän behöver man också ha en lag. Det var inte så okomplicerat; det visade sig nämligen att adminstratören

    Genom lag har skyldigheter att uppfylla gentemot den svenska staten och bryter man mot det får man böter. Samtidigt är man bunden av avtal till ICANN och där kan man helt enkelt bli av med sitt uppdrag om man inte sköter sig. Emellan dessa två finns det åtminstone inte på svenska sidan något reglerat samarbete i dag. Är det här väldigt svårt och krångligt? Man behöver ta sig en titt på det innan man rusar iväg och registrerar.

     

    Min slutsats är kort och gott att AX som toppdomän skulle vara en väldigt bra profil. Det är en profilfråga för Åland. Det blir en tydligare framtoning på Internet helt enkelt. Egentligen handlar det sist och slutligen – om det blir väldigt stora kostnader i samband med detta – om det blir en väldigt utvidgad byråkrati, så mitt förslag skulle helt enkelt vara att utreda proceduren, hur organisationen skulle se ut. Det är just det man håller på och arbetar med inom landskapsstyrelsen. IATA som nämns i motionen är egentligen ingen myndighet, så den är kanske av mindre betydelse, men just ISO är godkänd så sent som 13 januari 2004. Sakta mak tittar man på just vilka regelverk som behöver till, vilket lagstiftning som behöver till, men min förhoppning är nog att det här kommer att blir snabbare klart än vad utskottsbehandlingen blir.

     

    Som ltl Anders Eriksson sade finns det också de som inte tycker om det här, man befarar att den tappar i status eftersom det inte är ett eget land och att landskoderna skall borga för en viss kvalitet, men de enda hotbilderna jag ser är de små, som egentligen inte står bakom, Tonga, Nieu, med nu.och to. som egentligen har köpts upp bara för att de har så intressanta förkortningar så att man kan använda dem i kommersiellt syfte och också pruta på kraven. I Stockholm är man på väg att ta in.st. just därför att man vill ha seriositet på Internet. Går man in på www.stockholm.com kommer man in på någonting som Stockholm inte alls är stolt över!

     

    Jag tror som sagt att detta kommer att vara verklighet väldigt snart, om det inte är så att det är just byråkratiska eller kostnadshinder som står i vägen.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Fru talman!

    Ltl Britt Lundberg sade att hon har uppfattat motionen så att nu skulle detta igång ”omedelbums”. Man måste ha lite tid att fundera. Jag har nog uppfattningen att det har funderats en hel del på frågan. När ltl Danne Sundman var s.k. IT-minister drev han dessa frågor ganska hårt. Men nu har jag fått uppfattningen att det lite har stannat upp och det tycker jag är synd. När det gäller de frågor som ltl Britt Lundberg ställer tycker jag att det är bra att man ställer dem. De ekonomiska aspekterna är överdrivna, men det är bra om finansutskottet, som är rätt instans, kan reda ut de frågorna. Det är helt klart att det behövs ett regelverk. Jag är den sista som vill att den toppdomän vi får t.ex. skall användas i oseriösa sammanhang, porrsajter, man vet inte vad som dyker upp, så trots att jag är mycket för frihet och att det skall gå undan är jag mycket väl medveten om att man måste ha ett regelverk för att det skall fungera på ett bra sätt. Vi vill alla att det skall vara en seriös stämpel på det. Det tyder på intresse att ltl Britt Lundberg ställer frågorna, och det är jag glad för – hon sade också att det här var en väldigt, väldigt bra fråga.

     

    Ltl Britt Lundberg, replik:

    Fru talman! 

    Försöket av den förrförra landskapsstyrelsen att ro det här i land stupade just på att ISO inte var godkänd. Nu är den godkänd: 13 januari i år har den blivit godkänd. Nu fortskrider arbetet framåt, men de här sakerna måste man också titta på, och det gör landskapsstyrelsen precis hela tiden. Är det så utskottet är intresserat av att besvara frågorna jag har jobbat med, tycker jag att det är bra.

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Sundman:

    Fru talman!

    Först något om processfrågor. Det är så att oppositionens uppgift är att jaga på majoriteten så att det händer saker och ting och i sin iver att göra det kan man ibland motionera om saker och ting som redan är på gång - det vet vi alla som har varit i oppositionen att är ganska lätt. Så är det med det här ärendet: det är synnerligen på gång med en toppdomän för Åland på Internet.

     

    Det som har hänt nyligen är, som sades, att Åland äntligen har blivit infört i standarden som heter ISO 3166. Under min tid i landskapsstyrelsen fick vi en s.k. reservation av koden, men landskapet Åland var inte slutligt godkänt för att få AX-koden i denna standard. När vi nu får koden innebär det en rad saker. Det innebär att när ltl Anders Eriksson nästa gång flyger och tittar i flygplanet så är Åland med bland områdena. När någon skall beställa en vara på Internet och bläddrar i droplistan finns Åland med där. När man registerar ett program finns Åland med där osv. osv. Jag har upplevt samma sak som ltl Anders Eriksson många gånger när jag har sett Färöarna, Grönland och andra självstyrande områden med mycket mindre självstyrelse än Åland. Så fort listorna uppdateras efter standarden, som skall ske så fort som möjligt, så är problemet löst till den delen. Därför betyder den här egentligen lilla löjliga saken otroligt mycket för Åland som symbolfråga. Det kom ett meddelande från standardorganisationen där man skrev: ”Vänligen sätt in Åland mellan Albanien och Afghanistan i listan” och det säger väl lite vad det här innebär. Det är världspolitik att få koden godkänd. Man kunde nämna många superlativer, men hur som helst är det väldigt betydelsefullt, det skall lagtinget vara medvetet om.

     

    En sak man kan göra när man har standarden är att få en – det blir lite i strid med 44 §, fru talman, engelska – s.k. country code top level domain. Det finns två typer av toppdomäner på Internet: de som baserar sig på länder och s.k. Generic domains som baserar sig på annat; det finns t.ex. com., org., edu., osv. De har inte anknytning till något visst land utan de skall beskriva vissa områden så att ”edu” är för utbildningsanstalter och ”org” för organisationer, ”com” är för allt möjligt, både bra och dåligt, osv.

     

    Man registerar domänen hos ICANN-organisationen och med hänvisning till att man införde standarden kan man få en domän registrerad. För att kunna registrera den behöver man göra vissa saker – jag har ett PM från 11 juli där jag beskriver processen – och det finns en Internet-sida där man beskriver alla saker som man måste göra. Man måste fastställa tekniska regler för domänen, hur det rent tekniskt skall gå till för att komma till den. Man måste ha regler för vilka domännamn som får registreras, och det har vi egentligen i dag: vi har regler för aland.fi som man kan uppdatera. I stort sett tror jag att vi är överens om att domänen skall inte prostitueras på det viset att den skall säljas vitt och brett till vad som helst utan det skall vara ett visst anseende över en nationell domain.

     

    Som redan sades bör man fastställa kostnader och avgifter. Det är en ganska avancerad sak att fastställa vad det skall kosta att ”prenumerera” på den, en inträdesavgift och så underhållsavgift, om det skall vara olika för privatpersoner och för företag osv. Det finns lika många modeller som det finns domäner att ta efter och de nordiska länderna har sina regelverk väldigt bra uppdaterade.

     

    Så skall man utse en s.k. designated manager, en ansvarig person för domänen. Man skall ta ställning till hur den dagliga och tekniska driften sköts. Här är det så att landskapsstyrelsen gör det själv eller så ger man ut det på entreprenad. Det här är faktiskt någonting som den nya datainspektionen kunde göra som EU har ställt krav på att vi skall ha. Det är kanske t.o.m. det här som motiverar den myndigheten att överhuvudtaget bildas, så det är en väldigt viktig fråga.

     

    Man behöver, som sades, fundera på övergångsbestämmelser för sådana som har aland.fi i domänen, sådana som har fi.och andra, om man skall köra parallellt och bjuda på avgifterna för att uppmuntra användning osv. Man bör också marknadsföra den runt hela världen för att den skall bli känd. Tyvärr är det så med AX att det inte riktigt naturligt kopplas till Åland, men det var det enda alternativet därför att AH och AV var inget alternativ av förekommen anledning och de andra var upptagna.

     

    Det är alltså en väldigt viktig sak och jag vet att landskapsstyrelsen jobbar vidare med ärendet. Det är som sades här en fråga om att synas. Den värld vi känner i dag består av nationer, nationsgränser, den värld som kommer i morgon består av varumärken och Internet-gränser, ofta inga gränser alls. Är man inte på den kartan finns man inte i den världen, så det här är en väldigt viktig sak.

     

    TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till finansutskottet.

     

    Föredras för remiss ärende nr 11:

     

    Ltl Camilla Gunells m.fl. hemställningsmotion angående en översyn av beslutsgången och representationen i PAF:s fördelningsråd och medlens fördelning. (HM 38/2003-2004).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion.

     

    Ltl Lasse Wiklöf: Fru talman! Eftersom huvudmotionären varit tvungen att avlägsna sig på grund av andra viktiga saker skulle jag anhålla om att motionens behandling skulle bordläggas till den 21.4.

     

    TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 21.4 har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärender kommer att bordläggas till plenum den 21.4. Före bordläggningen bereds ltl Eliasson tillfälle att yttra sig.

     

    Ltl Torbjörn Eliasson:

    Fru talman!

    Penningautomatföreningen är en gammal förening. Den kommer snart att fylla 40 år. Via den har landskapet fått hem många sköna miljoner att fördela på allmännyttiga ändamål. Under den här resan har det skett flera olika förändringar, som jag inte tänker gå in på, men det har i varje fall skett så.

     

    Jag vill uttala mig därför att jag vill ha vissa klarlägganden inför finansutskottets behandling av motionen. Jag blir inte riktigt klar på orsaken till hemställningsmotionen. Jag tycker också att den innehåller vissa bitar som är motsägelsefulla och därför är det viktigt att vi här i salen ger motionärerna möjlighet att reda ut begreppen innan ärendet remitteras till finansutskottet.

     

    I hemställningsmotionens kläm sägs det så här: ”att lagtinget hos landskapsstyrelsen hemställer om en översyn av beslutsgången och representationen i PAF:s fördelningsråd med sikte på att göra fördelningen mer sektorinriktad och öppen för nya aktörer inom föreningslivet.”

     

    Om jag först stannar vid ordet ”sektorinriktad” och så hoppar lite längre upp i motionens text, så sägs det så här: Ur rättvisesynpunkt är det svårt att försvara att ett fåtal organisationer inom fördelningsrådet har direkt talerätt, medan de andra ska föra en hel sektors talan.” För mig verkar det som om man här ifrågasätter att en sektor skall kunna ha en direkt talan, medan man i själva klämmen vill få det mera sektorindelat, flera sektorer! Detta behöver redas ut. Det är självklart att det är omöjligt att alla skall få vara med i fördelningsrådet, det måste vara praktiskt fungerande och jag tycker också att det är självklart att de grundande föreningar som fanns till även före penningautomatföreningen bildades har sin självklara rätt att vara med.

     

    Vidare säger motionärerna: ” Strukturen i PAF-medlens fördelningssystem är därför svår att greppa och beslutsgången och beslutsgrunderna är otydliga. De föreningar som får avslag har rätt att veta på vilka grunder de fått avslag och till vilken instans de kan överklaga.” Här undrar jag om man verkligen känner till hur det fungerar i dag. Jag har noggrant tittat på frågan och jag har också talat med sådana som finns med på ”båda sidor”, sådana som ger pengar och sådana som får pengar. Själva systemet och beslutsgången verkar väldigt klar. Det finns en väldigt tydlig ansökningsblankett som man skickar in; det följer instruktioner med blanketten och instruktionerna är också tydliga. Grunderna för ansökan osv. framgår tydligt. När det gäller möjligheten att överklaga ett beslut kan man naturligtvis i första hand diskutera med landskapsstyrelsen, idrottsförbundet eller kulturdelegationen, de tre som man i första hand har att vända sig till. I andra hand förmodar jag att man kan överklaga detta beslut i likhet med alla andra beslut som landskapsstyrelsen gör, för sist och slutligen är det landskapsstyrelsen som fattar besluten.

    Motionärerna skriver också: ” Det vore därför bra med en översyn av fördelningsrådets struktur, införandet av jämförbara sektorer och representationen. Det är också önskvärt att lagtinget och landskapsstyrelsen tydligare kunde styra PAF-medlens fördelning genom politiska prioriteringar…”.  De möjligheterna tycker jag att redan finns. Jag tycker att landskapsstyrelsen och lagtinget har möjligheter att göra den här typen av prioriteringar. Men jag är intresserad att höra vad motionärerna har för svar på den frågan.

     

    Beträffande möjligheterna till politiska värderingar så finns det kanske framtidsfrågor som är väldigt intressanta här. Penningautomatföreningen går väldigt bra och vi vet att man har haft frågor att brottas med. Vi känner till allt som har att göra med den minskade betydelsen av taxfree, med utflaggning av fartyg osv., vilket har gjort att lönsamheten inom den sektorn har försämrats, men å andra sidan har man nu i 5-7 års tid satsat på Internet och, som det verkar, på ett väldigt framgångsrikt sätt. Det ifrågasattes kanske av många i början om det var rätt att göra det här, men det har visat sig att man går från klarhet till klarhet. Stora satsningar har gjorts både när det gäller personella resurser och pengar och man har också fått stånga mot andra problem: vi känner till ärendet som ligger i Högsta domstolen. Men man har i varje fall lyckats väldigt bra med Internet och ifjol tror jag att 20 procent av penningautomatföreningens omsättning härstammade från Internet-spelet och det växer väldigt snabbt och kraftigt. Nu får man 100 nya kunder per dag. I dag har man 57.000 kunder. Det finns anledning att tro att det här kommer att utvecklas väldigt positivt. Då kanske det finns anledning att återkomma och diskutera på politisk nivå hur man skall fördela pengarna. Man kanske skall satsa mera på åldringsvård och vårdhem osv., de möjligheterna finns alltså.

     

    Jag tror att det fungerar tillfredsställande i dag och vi vet att skall man utreda någonting så kostar det alltid tid och pengar.

     

    Ltl Wiklöf, replik:

    Fru talman!

    De frågeställningar som ltl Lasse Wiklöf ställde kommer han att få svar på den 21. För övrigt vill jag för egen del säga att det är med mycket stort både intresse och glädje som jag ser fram emot utvecklingen av Internet-spelet, som socialdemokraterna mycket aktivt var med och drev igenom, eftersom vi såg faran i spelets nedgång ombord på fartygen.

     

    TALMANNEN: Ärendet bordläggs till plenum den 21.4.

     

     

    Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

     

    Finansutskottets redogörelse angående behandling av ärenden rörande landskapets tjänstekollektivavtal för år 2003. (FUR 1/2003-2004).

     

    Ärendet upptas till behandling vid plenum måndagen den 29.3.

     

     

    Ltl Anders Erikssons enkla fråga angående representationen i styrelser och andra organ. (EF 5/2003-2004).

     

    Svar på frågan skall avges inom tio dagar efter det landskapsstyrelsen mottagit frågan. Kan frågan inte besvaras skall landskapsstyrelsen meddela lagtinget om detta och om orsaken till svar inte ges.

     

    Lagtingets nästa plenum hålls onsdagen den 24 mars kl. 13.00. Plenum är avslutat.

    (Plenum avslutades kl.16.28).