Remissdebatt

PLENUM den 19 november 2002 kl. 09.30.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (ltl Sjölund, ltl Sjöstrand, ltl Svensson, ltl G-M Lindholm och ltl Lindeman).

25 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet för tiden 19.11-21.11 anhåller ltl Svensson på grund av uppdrag i EU:s regionkommitté i Bryssel. Beviljas.

 

 

Föredras för remiss, fortsatt behandling ärende nr 1:

 

Landskapsstyrelsens framställning med förslag till budget för år 2003. (FR nr 3/2002-2003 jämte FM nr 1-79/2002-2003).

 

Beslut om remiss till finansutskottet är redan fattat. Diskussionen fortsätter.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Vi har i landskapsstyrelsen valt att inte till alla delar gå in i replik när det gäller sådant som vi har olika uppfattning om, utan jag har försökt samla mina synpunkter, så gott det nu går, men jag vill först säga några allmänna ord om debatten. Jag tycker att det har varit en intressant debatt och vi har säkert anledning i landskapsstyrelsen att fundera på mycket av det som sades. Däremot tycker jag att den linje, som landskapsstyrelsen har att långsiktigt försöka rätta till strukturen i den offentliga sektorn så att vi får kostnadseffektivitet  samtidigt som vi måste göra investeringar, har väl ingen talat emot. Däremot belyser debatten problemen med att hantera en ekonomi där man skall skära ner. Om jag tar exempel det här året där prognosen var 56 är vi nu nere på minus 18,8 och räknar med att det också skall sjunka, så är det en process som berör alla i förvaltningen. Det är klart att det är inte lätt, men om man ser på alla enskilda anspråk och lägger ihop dem, skulle vi vara på väg åt ett helt annat håll. Det är det som är svårigheten med budgetprocessen att det kräver återhållsamhet, disciplin och ansvar från alla parter. Det betyder också att landskapet som helhet är det perspektiv man skall ha, både medborgarna, kommunerna och landskapsstyrelsen.

 

Jag skall gå in på enskildheter. Jag skall börja med socialdemokraternas gruppanförande, som ltl Lasse Wiklöf höll. Det stämmer mycket väl överens med landskapsstyrelsens inställning att det vi skall försöka göra är att behålla välfärden. Vi talar om den grundläggande välfärden och där är det, som ltl Wiklöf mycket riktigt sade, kommunerna som har det operativa ansvaret. Det är där man står för åldringsvården, barnomsorgen och skolan. Jag håller inte med om att det paket vi har lagt skulle slå hårt mot kommunerna. Ser man på bokslutet för 2001 hade kommunerna ett överskott och landskapet ett underskott. Det är alltså en förändring i ekonomin på det sättet att vi har haft anledning att se över hela landskapsandelssystemet och vi har också varit överens med kommunförbundet om principerna som vi har tillämpat när det gäller landskapsandelsreformen, dvs. vi har gått igenom de verkliga kostnaderna för grundskolan och de olika åldersklasserna. Det blir en omfördelning av landskapsandelarna i och med att vi har räknat in de stora kostnaderna för de äldsta åldersgrupperna. Det är alltså de kommuner som har en åldrande befolkning i större grad än andra som får en tilldelning.

 

Det kanske kan vara värt att säga lite mera om kommunpaketet eftersom det har diskuterats ganska mycket och det finns en hel rad missuppfattningar också om beloppen som är aktuella. Landskapsstyrelsen lade fram ett förhandlingsbud till kommunförbundet som inkluderade ett slopande av det allmänna avdraget och införande av ÅHS-avgiften. Det där har varit diskuterat, och tyvärr är det många som har dubbelräknat detta, därför att det är egentligen ett nollsummespel för kommunerna. När det allmänna avdraget infördes tog man bort ÅHS-avgiften som kompensation och kommunerna kompenserades penni för penni egentligen. Om man skulle införa det allmänna avdraget blir det enligt lagen kopplat till ÅHS-avgiften därför att man kan inte ta ut skatter och avgifter från kommunerna utan att det har en laglig grund. Det blev alltså ingen förhandling om det här. Det blev inte heller någon förhandling om andra ingredienser i paketet utan vi i landskapsstyrelsen konstaterade att vi kommer inte överens om ett helt paket och då kunde vi notera för det första att vi skall lindra effekterna på kommunen genom att räkna index på landskapsandelarna, de skulle räknas ut också för det nystartade året.

 

Grundskollärarpensionerna är en kvarleva sedan den tiden när grundskolan var statlig och tillhörde landskapet och vi har diskuterat under flera år att det här skall ligga på kommunerna. För att lindra den effekten föreslår vi att detta införs från halvårsskiftet och vi föreslår också att det skall räknas in i kostnadsandelarna för landskapsandelarna. Där är också en lindring. När det sedan visade sig att skattegottgörelsen var högre än vad som var budgeterat kunde vi också se att det är kanske lämpligt att inte slopa det allmänna avdraget i år därför att konjunkturen är enligt ÅSUB på väg ner och det behövs ett konsumtionsutrymme. Det finns också kopplingen att skattegottgörelsen kommer i efterhand och går på det här sättet tillbaka till medborgarna.

 

Ser man då den totala effekten av kommunpaketet på 1,6 miljoner euro, så kan man också jämföra det med omfördelningen av samfundsskatten och kapitalskatten, som har gett ett tillskott till kommunerna, dels själva beloppet men också en kompensation för de kommuner som förlorar 100 procent kompensation första året, 75 andra och 25 tredje året. Att det här skulle slå hårt mot kommunerna kan jag alltså inte hålla med om.

 

Vår målsättning har varit exakt den som ltl Wiklöf talade om, att se till att vi kan upprätthålla välfärden, särskilt för dem som är mest behövande och att kommunerna skall ha utrymme för att upprätthålla den service som är lagstadgad. I den mån man har service som inte är lagstadgad kommer vi under nästa år tillsammans med kommunförbundet att ha en arbetsgrupp som går igenom lagstiftningen. Jag vill alltså påstå att den viktigaste ingrediensen för vår ekonomiska politik är att bibehålla välfärden. Det är väl där som våra vägar skiljer sig åt lite därför att jag tycker inte att ltl Wiklöf gav uttryck för att faktiskt ta det ekonomiska ansvaret för att få budgeten i balans, men det kan väl vara naturligt i oppositionsställning att se saken på det sättet, men jag tycker att när det gäller den huvudsakliga linjen var det ett intressant anförande och jag håller till stora delar med om målsättningen och jag känner igen den i landskapsstyrelsens diskussioner.

 

När det gäller kommunpaketet kan jag också nämna Fixtjänst. Vi har länge efterlyst en lösning på det problemet och har efterhört vad kommunerna kan komma med för alternativ. Nu har vi kommit överens med kommunförbundet och jag utgår från att det också är förankrat i de enskilda kommunerna, dvs. landskapet står för verksamheten det kommande året och sedan ingår det i ett kommunförbund, omsorgsförbundet. Det är alltså vårt förslag.

 

När det gäller Frisinnad Samverkan är det väl inte mycket man är nöjd med i det partiet, men det jag särskilt vill lyfta fram är den missvisande information som man har fått. Jag vet inte vad det beror på, om man har läst budgeten slarvigt eller om man möjligen har fått information från tidigare budgetversioner som i och för sig inte skall vara offentliga. Budgetprocessen går till på det sättet att det är hårda sparbeting och ramar och sedan bereds detta i förvaltningen, det tas fram olika versioner och de olika ledamöterna är involverade, men det är först när förslaget kommer till landskapsstyrelsen som man kan tala om att det tas beslut om vissa saker. Jag vill särskilt ta fram några saker. När det gäller kk-huset har det framställts som om det skulle läggas i malpåse. Ltl Lindeman, som inte är här nu, sade igår att man får det intrycket att kk-huset inte skall förverkligas, att det är början på slutet. Var kommer de uppgifterna från? (Från salen, ltl Sundback: från budgeten) ja, inte från den här budgeten. Om ltl Sundback läser budgeten på sidan 14 i allmänna motiveringarna står det t.ex. där att det här är ett mycket angeläget projekt: ”projektet är angeläget genom att det bidrar till att höja landskapets attraktionskraft för såväl besöksnäringen som kulturlivet”. Går man sedan till momentet sägs det där att planeringen fortsätter, det skall göras klart, och alla inser väl att för ett sådant här projektet måste man ta hänsyn till konjunkturläget, byggarbetsmarknaden osv. Det är helt enkelt missvisande. När man först gick ut från Frisinnad Samverkans sida var det uppenbarligen annan information som man hade fått. Var det medvetet eller var det omedvetet? Var kom informationen från?

 

Detsamma gäller permitteringar. Ltl Strand sade igår att landskapet kommer ut med ”permitteringsvarsel”. Ingenstans har vi sagt det i budgeten. Ser vi på sidan 9 i budgetens allmänna motivering: ”De minskningar av personalkostnader som trots allt blir nödvändiga – om man ser på prognoserna måste man väl ändå förstå att man måste överväga sådant – genomförs i första hand genom naturlig avgång. Landskapsstyrelsen avser därtill att överväga en lagframställning genom vilken permittering av tjänstemän skulle möjliggöras.” Jag sade redan i går att det här är en sista åtgärd och att permitteringar ger möjligheter att under en tidsperiod försöka göra omplaceringar, hitta nya jobb och göra omstruktureringar. Utan det skulle avskedandet vara det som vi kanske tvingas till. Det är helt klart att vår målsättning är att vi inte skall behöva använda det här instrumentet. Varför då gå ut och larma om permitteringsvarsel? Det är klart att personalen blir orolig för det, men till personalen är vårt budskap att vi skall göra allt för att omstrukturera och spara så att vi kan behålla välfärden och att vi kan behålla den personal vi har, som är vår resurs och där kompetensen finns. Men vi har alltså en realitet när det gäller inkomst- och utgiftsutvecklingen som vi måste hantera.

 

I en motion som kallas skuggbudget eller komplettering av budgetförslaget räknar Frisinnad Samverkan på första sidan upp att landskapsstyrelsen har föreslagit i beredningens sista skede panikartade ekonomiska pålagor på både kommunerna, landskapsandelar, ÅHS-avgift, borttagna kompensationer för statlig minskning av det kommunala skatteinkomsterna, överstor pensionspremiebelastning. Vad är landskapsandelarna för ”panikartad pålaga” för kommunerna? Ända sedan våren har kommunförbundet och landskapsstyrelsen arbetat utifrån riktlinjer när det gäller landskapsandelarna. Det finns ingen panikartad åtgärd där. Varför är det så angeläget att föra fram sådana delar av kommunpaketet som inte finns med i budgeten. Det tycks på den här punkten vara så att Frisinnad Samverkan arbetar med gamla dokument och tydligen ryktesspridning.

 

När vi är inne på avsnittet felaktigheter har jag noterat att ltl Strand i radion på lördagen sade att budgetunderskottet för de närmaste tre åren är 109 miljoner. Han sade samma sak igår i debatten. I Frisinnad Samverkans motion nr 1 på sidan 2 står det: ”De i treårsplanen beräknade underskotten åren 2002-2004 är på sammanlagt 120 miljoner.” Var kommer den siffran och de uppgifterna från? (Från salen:bak i budgeten) Ja, ”bak i budgeten”, läser man baklänges kan det möjligen bli så! Men det ackumulerade underskottet för 2005 är 51 miljoner. Jag tycker att det är oroväckande nog. Varför blåsa upp, skrämma personalen, skrämma allmänheten? Det är klart att Frisinnad Samverkan står för sitt, men vi måste ändå försöka hålla oss till det som är fakta - om vi skall vara mogna, om vi skall vara ärliga, om vi skall vara öppna, som ltl Strand sade igår. Men det gäller inte oss!

 

Herr talman! 

En annan sak som måste lyftas fram är när Frisinnad Samverkan i en motion talar om vad en kommun skall göra i sin skolpolitik. Är Frisinnad Samverkan på väg att lämna den kommunala självstyrelsen? En region skall inte få bedöma sina egna samhällsekonomiska investeringar, när man har fått en bidragsansökan beviljad, Mariehamn eller Finström. En kommun skall av landskapet få höra hur man skall sköta de kommunala angelägenheterna när det gäller skolor!

TALMANNEN: Talmannen vill här påminna om rekommendationen beträffande taltiderna.

 

Herr talman! Jag har några punkter kvar. Jag skall dra dem ganska kortfattat. När det gäller Arkipelag tycker jag att det är en helt felaktig politik att sälja ut en fastighet för att klara av ett budgetunderskott. Landskapsstyrelsen skriver i sin budgetmotivering och i momentet i anslutning till kk-huset, att vi överväger att sälja fastigheten Ålands Turisthotell i samband med att man skall bygga ett kk-hus. Det är klart att de delarna är kopplade till varandra. Att sälja fastigheten i det här skedet skulle vara ekonomiskt lättsinne i allra högsta grad.

 

Herr talman!

En politisk fråga för liberalerna. Om avgifterna i skärgårdstrafiken sade vi när lagtinget tog sitt beslut för två år sedan, att lagtinget har sagt sitt, det finns en majoritet för avgifter, vi accepterar det, vi har gått in i landskapsstyrelsen med den utgångspunkten, vi tänker inte krångla med de sakerna och för min egen del tycker jag att i det här budgetläget accepterar vi också den ändring i avgiftsstrukturen som landskapsstyrelsen föreslår. Där finns det olika meningar i lagtingsgruppen och det är naturligtvis en principfråga om man kallar skärgårdstrafiken förlängda landsvägar, men man kan inte bita sig fast hur mycket som helst i alla frågor i politiken.

 

Herr talman!

Bostadsfrågan har diskuterats en hel del. Jag tycker ändå att fakta talar för sig själv. Vi har fått igång bostadsbyggandet, vad det sedan än beror på, men det nya bostadslånesystemet passar in i den politik som vi vill ha, dvs. ökat bostadsbyggande och regional spridning. Om det är så att det visar sig att de medel som vi har inte räcker till – bevillningsfullmakten – så finns det möjlighet att tilläggsbudgetera. Det är inget löfte, men det är så på den här marknaden att det tar tid att planera bostäder och därför tycker vi att det är rimligt att ha en bevillningsfullmakt.

 

Ltl Bert Häggblom sade i de obundnas gruppanförande att hur kan man ta bort en tjänst som sjöfartsutvecklare när vi har en näring som står för 40 procent av BNP. Om det är 30 eller 40 procent behöver man kanske inte diskutera. Det är en stor näring, men sjöfartsutvecklaren anställdes på en tillfällig tjänst för att göra vissa utredningar; de utredningarna är gjorda och det gällde olika registerfrågor. Sjöfarten berör finansavdelningen, skattefrågor, trafikavdelningen, hela trafiksystemet, näringsavdelningen och naturligtvis skall de frågor som vi har att sköta/behörighet på, särskilt inom utbildningsavdelningen,  skötas på ett eller annat sätt och då har vi alltså tjänstemän i förvaltningen och vi har möjlighet att projektanställa. Näringens behörighetsområde finns i regeringen och det är regeringskontakterna som här är de viktiga, så det är ingalunda så att sjöfarten på något sätt får en underordnad roll. Vill man jämföra med jordbruk och annat har vi behörighet på jordbruksområdet, det är mycket hårt reglerat, det behövs tillstånd, utredningar, lagstiftning och det är en helt annan verksamhet som krävs.

 

När det gäller vindkraften har lagtinget tagit beslut om att man skall avvakta med vindkraften och prioritera reservkraften. Det är det vi gör, man har också efterlyst en energiplan och den finns utarbetad som ett underlag och den kommer så småningom till lagtinget, så där är ingen kursändring utan helt enkelt grundat på den diskussion som har förts här i lagtinget.

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Herr talman! Vicelantrådet tog upp kommunpaketet och kom också in på frågan om grundskollärarnas pensionspremier och avgifter. För mig är det lite oklart hur det skall bli när det inte finns en lagstiftning där man kan avläsa hur betalningsströmmarna i fortsättningen skall gå. Då skulle jag vilja klarlagt: Är det så, när kommunerna övertar betalningsansvaret, såsom landskapsstyrelsen föreslår i budgeten, att lärarna skall ingå i landskapets pensionsfond, såsom det är nu eller skall det pensionsförsäkras i den kommunala pensionskassan? Jag vill veta om man skall byta system och hur detta är tänkt.

 

Vicelantrådet Erland:

Herr talman! Lagstiftningen är under beredning och det kommer att föreslås ett särskilt system för grundskollärarnas pensioner, som vi återkommer till mera i detalj.

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Herr talman!

Det gjorde inte saken, klarare eftersom man inte vet om pensionspremierna skall gå till landskapets pensionsfond eller om inkomsterna där skall minska och premierna i fortsättningen skall betalas till det kommunala pensionssystemet i riket. Skall pengarna till Finland eller skall de stanna kvar i det åländska samhället? Det är en väldigt viktig fråga att få svar på innan man gör sådan här reformer.

 

Vicelantrådet Erland:

Herr talman!

Det är klart att pengarna skall hållas i landskapet, där pensionsåtagandet finns. Hur det tekniskt kommer att utformas kan jag återkomma till, om det finns behov av det, men lagstiftningen är under beredning.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Vicelantrådet Olof Erland berörde i sitt anförande Fixtjänst och det en ny och förvånande information. Han säger att landskapsstyrelsen har kommit överens att med Ålands kommunförbund att man skall införa en tvångslagstiftning och överföra ansvaret för Fixtjänst på Ålands omsorgsförbund. Jag måste säga att det är en märkvärdig beslutsprocess. Han antar också att primärkommunerna – medlemmarna i Ålands kommunförbund – har tagit ställning till detta. Jag förhörde mig här i bänkarna bland mina kolleger som är aktiva i kommunförbundet och ingen kunde påminna sig någonting sådant, så jag skulle vilja att vicelantrådet närmare redogjorde för vilka beslut som landskapsstyrelsen har grundat sitt förslag på om tvångslagstiftning.

 

Vicelantrådet Erland:

Herr talman!

Inför budgetberedningen för 2002 förde vi en diskussion med kommunförbundet och i det dokument som fanns i budgeten för det här året står det, om jag inte missminner mig, att kommunförbundet skall inom mars månad komma med ett förslag till lösning. I de diskussioner som vi har fört med kommunförbundet har vi återigen tagit upp frågan, att om man inte på annat löser den eller kommer med förslag föreslår vi att man i lagstiftning ger kommunerna den här lösningen. På vilket sätt kommunförbundet har förankrat det i de enskilda kommunerna känner inte jag till.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Vicelantrådet antydde att kommunförbundet var överens om den här lösningen. Det förvånar mig som ordförande för styrelsen för omsorgsförbundet, för omsorgsförbundet är en helt separat juridisk person. Vi har överhuvudtaget inte hörts i den här frågan. Fixtjänst är en verksamhet som inte lyder under lagen om specialomsorger. Det betyder bara att man överför en ny verksamhet som riktar sig till en ny målgrupp till omsorgsförbundet. Om det är personer som har psykiatriska problem och sjukdomar och som får lön för sitt arbete betyder det att omsorgsförbundet måste bygga upp en helt ny förvaltning med ny personal med en annan kompetens än den vi har nu. Jag tycker att det förefaller som om landskapsstyrelsen inte skulle ha varit riktigt insatt i konsekvenserna för förfarandet, utan man vill bli av med kostnaden och då påför man den kommunerna indirekt genom att den påförs omsorgsförbundet. Men vad det har för konsekvenser för omsorgsförbundets verksamhet verkar man inte ha riktigt klart för sig. Eller har vicelantrådet en annan uppfattning? Menar han att det här ligger inom verksamhetsområdet för specialomsorger?

 

 

 

 

Vicelantrådet Erland:

Herr talman!

Den här frågan har diskuterats i många olika omgångar och det förvånar att en person som representerar det kommunala omsorgsförbundet inte känner till saken, men det är inte mitt problem! Den här typen av arbete är en kommunal angelägenhet enligt lagstiftningen och vi måste utgå från det. Vi följer lagen och har ändå påtagit oss kostnadsansvaret och gör det fortsättningsvis under ett år -  kommunernas organ skall väl sköta kommunala angelägenheter. Jag förstår inte hur man annars skall utforma det hela.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Vi har i vår grupp försökt jobba seriöst och komma med inbesparingar och en skuggbudget, men vicelantrådet tar som vanligt varje tillfälle att vädra sitt FS-komplex! Vi är inte nöjda med något, säger vicelantrådet. Vi är nöjda med jättemycket i budgeten: mindre bidrag på näringsavdelningen, privat kapital i golfbanorna, färjavgifterna är kvar, ett helhetsgrepp på åldringsvården och mycket annat skulle jag kunna räkna upp här.

Beträffande permitteringslagen är det inte Frisinnad Samverkan som har förelagit den utan det är landskapsstyrelsen själv. Vi vill ha en plan med naturlig avgång. Vad gäller de panikartade pålagorna i kommunpaketet, som vi beskriver i budgeten, så är det vår uppfattning. Landskapsstyrelsen och kommunförbundet kom inte överens; i panik satte finansansvarige in det i landskapets budget, i slutskedet tog man bort de värsta pålagorna på kommunerna – och jag lyfter på hatten för centern och ltl Englunds arbete i den frågan. Jag vet att de ringde till lantrådet i Helsingfors och man fick ta en extra budgetberedning sista dagen, så där lyfter jag på hatten, där tog centern sitt ansvar.

 

Vad beträffar påståendet att vi skulle gå in i kommunernas beslutsprocess vill jag säga, att det gör vi inte, utan vi säger bara i vår budget att om kommunen så önskar kan landskapsandelarna för skolorna också användas för andra lösningar än dem som har presenterats i budgeten. Men det är upp till kommunen själv att avgöra det. Däremot är det märkligt att vicelantrådet har den uppfattningen när han själv är inne och styr och ställer med Godbyprojektet – där går det bra att styra och ställa.

 

Vicelantrådet Erland:

Herr talman!

Tyvärr hörde jag inte inledningen på ltl Strands anförande. Jag skulle gärna ha sett att han hade kommenterat underskottet, ett påstående som har upprepats här från Frisinnad Samverkans sida. När det gäller grundskolan lämnar man in planer till landskapsstyrelsen och vi kan inte sedan gå och säga, att de här planerna tror vi inte på utan kommunen får göra som vi säger. Det vore att nedrusta kommunerna totalt.

 

Jag tycker att ltl Strand upprepar och bekräftar att den politik han för fram bygger på rykesspridning och desinformation. Vi var sex ledamöter som satt och tog beslut om budgeten och när vi gjorde den sista bedömningen om skattegottgörelse det ett enhälligt beslut att nu kan vi göra så här. Hela kommunpaketet lades fram i juni som ett förhandlingsbud och sedan sade vi att om kommunförbundet inte vill diskutera med oss, utan säger att man skall föra det här till lagtinget så att partierna får slåss om stickor och spån, så skall vi ta hänsyn till kommunerna, det är medborgarna som är våra uppdragsgivare och då har vi gjort en självkompromiss som jag tycker är ganska rimlig. Vi har alltså 1,6 miljoner som kommunerna är med och delar av 56 miljoner och då är det dessutom en ny fördelning av samfundsskatten och kapitalskatten som gynnar kommunerna. Kommunerna är en del av kärnverksamheten i den offentliga sektorn. Det finns ingen anledning att på något sätt roffa åt sig någonting där, utan tvärtom, vi har gjort ett balanserat paket.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

När det gäller skolorna sade jag att Finströms kommun får själv bestämma. Enligt vår åsikt bör det dock finnas utrymme i lagtingets beslut om man väljer en annan lösning än den man tidigare har gått in för.

 

Ifjol när vicelantrådet redovisade för underskotten på OH visade han precis enligt den modell som vi har räknat i år, men om det är så att det  är fråga om ett ackumulerat underskott borde det klart och tydligt framgå. Som det är nu kan man åtminstone tolka det som att det är 109 miljoner totalt, men det skulle vara bra om vicelantrådet visar exakt hur man skall räkna, om det har uppstått något missförstånd i den här frågan.

 

Vicelantrådet Erland:

Herr talman!

Jag förstår fortfarande inte att man skulle ändra på ordningen med den kommunala självstyrelsen så att när kommunerna gör sina projektplaner, baserade på fullmäktigebeslut och kommer till landskapsstyrelsen, skulle landskapsstyrelsen säga att det här är nog bra gjort av kommunerna osv., men vi skall se till att alla andra möjligheter är öppna också. Detta skulle skapa kaos i det demokratiska systemet. Man måste kunna lita på sina förtroendevalda, man måste hålla sina löften, man måste ta beslut där majoriteten, om det behövs, får säga hur det skall vara. Att lagtinget sedan skulle komma och riva upp den demokratiska ordningen för kommunerna är ett helt nytt system, ett helt annat samhälle, ett översittarsamhälle (Från salen: så gjorde de i Kyrkby) ”så gjorde de i Kyrkby” – gör det saken bättre? Vi har vårt demokratiska system, vi har vår kommunala självstyrelse, det går mycket bra att komma med förslag till andra system, men det är det som är lagbundet, det är det som är vår självstyrelse som bygger på kommunerna och den självständiga rätten att besluta om frågor som finns enligt lag.

 

Ltl Häggblom, replik:

Herr talman!

Vicelantrådet tog upp försäljningen av Arkipelag. Igår blev vi upplysta att utbildningsministern att det är aktierna som säljs där. Det förvånar mig varför man inte kan sälja aktierna i ett bolag eftersom man ifjol i budgeten sålde och förde över aktier till ett stort värde. Är det inte viktigt att sälja aktier när de står som högst och inte vänta tills det blir en lågkonjunktur och fastighetspriserna går ner eftersom den enda substansen i aktiebolaget är en fastighet. Samtidigt som aktierna för denna fastighet under alla år som den har funnits i landskapets ägo inte givit någon dividend överhuvudtaget; byter man ut aktierna mot andra får man åtminstone avkastning om man köper dem i åländska börsbolag t.ex. Skulle inte det vara en förnuftig finansförvaltning?

 

Jag vill också ta upp frågan om överföringen av Fixtjänst till kommunerna. I de förhandlings-protokoll som jag har sett står det att kommunförbundet kan tänka sig att det skulle gå över till kommunerna.  Det är inte samma sak som att man skulle ha åtagit sig detta. Kommunerna har inte överhuvudtaget tagit någon ställning i sina beslutandeorgan. Jag tror att det är en sådan verksamhet som med fördel kan ligga på landskapet.

 

Vicelantrådet Erland:

Herr talman!

Fixtjänss verksamhet är en lagstadgad kommunal verksamhet och det är då kommunerna som får ta ett initiativ om någonting annat, men jag har nog uppfattat det som så att det här är den lösning som kan accepteras. För vår del vill vi ha en lösning som bygger på lagstiftning.

 

När det gäller Ålands Turisthotell har ltl Bert Häggblom som utgångspunkt att man skall sälja aktier för att få in så mycket som möjligt. Det är en sund ekonomisk princip, men jag tycker personligen, och jag tror att landskapsstyrelsen ger också uttryck för en liknande bedömning, att turisthotellet skall kopplas till kk-huset och det är klart att värdet ligger i att man samordnar verksamheterna. Samtidigt tycker jag att man skall beakta att detta hus byggdes med statliga pengar till stor del och ingick som en del av Projekt-77, Självstyrelsegården, museet, turisthotellet osv. Jag tycker att man skall överväga noga innan man säljer bort det; om man gör det skall det vara i samband med kk-huset därför att det kan finnas anledning för landskapet att ha kontroll över området. Men det är ännu för tidigt att säga någonting bestämt om det. I budgeten står det på sidan 107, i samband med ”Landskapsprojekt” att man skall överväga en försäljning och det finns absolut ingen anledning – jag tror att ltl Wiklöf sade det igår – att sälja ut fastigheterna för att balansera budgeten. Det är verkligen att lura sig själv. Det finns bara en väg att få ner budgetunderskottet och det är att gå in på strukturen och verksamheterna och försöka få en bättre kostnadseffektivitet. Jag tror att det är den rätta vägen.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Häggblom, replik:

Herr talman!

Det är intressant att höra hur en finansminister kan tala mot sig själv. Först höll han med om att det var en sund ekonomisk tanke att sälja ut aktierna och använda pengarna. I det budgetförslag som finansministern nu har lagt är det upplåning. I stället för en upplåning till dyra räntor, så använd de pengar man har. Fastigheten är redan såld till ett aktiebolag, vars aktier ägs av landskapet, så varför kan man inte sälja ut dem? Vad är hållhaken här? Vad är det som är sjukt där? Jag är rädd för att det finns någon annan hållhake här och jag skulle vilja få reda på det. Jag har inte fått det under alla dessa år jag har varit i lagtinget. Det har varit ett stående krav från min sida att få det sålt. Den dagen det är sålt, så lovar jag också att sluta i detta lagting – om det hjälper den här saken!

(Från salen: inga hota! )

 

Vicelantrådet Erland:

Herr talman!

Det är så när man sitter i landskapsstyrelsen att man skall inte låta sig falla för frestelser av det där slaget! Jag anser fortfarande att det är en grundprincip att man skall göra fördelaktiga ekonomiska affärer med landskapets egendom, men i det här fallet är jag övertygad om att det mest fördelaktiga tillfället är när man kan skapa ett mervärde för fastigheten genom att det skall uppföras ett kk-hus. Då får man ett marknadspris på hela verksamheten. Det är landskapsstyrelsens uppfattning och jag tror inte att vi ändrar oss till den delen. När det gäller att undvika lån, så vill jag säga, att vi kommer inte att låna på den öppna marknaden, absolut inte, jag kan ge det som ett löfte att lånar vi nästa år är det någonting som är fel i hela budgetprocessen. Det är vår målsättning att vi skall få budgeten i balans utan att behöva låna upp och att det skall vara med bibehållen välfärd.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Först vill jag tacka vicelantrådet för hans mycket positiva och varma ord över mitt partianförande. Det var roligt att höra och jag gläder mig särskilt över att vi också här från vicelantrådets sida dokumenterar just det synsättet att det är kommunerna som i väldigt stor utsträckning faktiskt står för vård, skola och omsorger, om vi undantar ÅHS och att vi där faktiskt har ett jättestort tryck, inte minst på grund av att åldersstrukturen i vårt samhälle hela tiden förändras eller kanske förbättras på det sättet att vi blir ju äldre, men vårdtyngden blir bara större och större och det kräver mera resurser hela tiden. För den som sitter i ett kommunalt sammanhang vill jag säga att när det gäller att ta ansvar för budgeter så är det åtminstone i Mariehamns stad och från socialdemokraternas sida utomordentligt stort. Jag själv är en nagelfarare av stora mått när det gäller att verkligen hålla budgeter. Det som har gjort ont i mig inför de här budgetbesluten har varit att Mariehamns stad t.ex. hade en budget som var i balans. Vi var färdiga med vårt budgetarbete, vi hade tagit ansvar för att vi hade investeringar och konsumtionsutgifter, allt harmonierade, men så kom det här och jag har förstått att proceduren har pågått länge, men det har varit ett långt vakuum. Då förrycker det bilden för kommunernas jobb. I exempelvis Mariehamns stad har vi både bokslut, mellanbokslut och uppföljningar hela tiden för att vara jättenoga med att vi inte går och ställer till någonting. Det är därför jag också i den motion som jag har lagt föreslår en mjukare övergång så att man inte får dessa plötsliga verkningar. Det är viktigare om man får dem på längre sikt så att man kan förbereda sig.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Vicelantrådet Erland:

Herr talman!

Jag kan förstå de synpunkter som ltl Wiklöf lägger fram och jag tror att varje kommun kan lägga fram liknande, mer eller mindre välmotiverade synpunkter på att det är andra delar i kommunpaketet som borde ändras. Summerar vi dem är vi tillbaka igen vid ökade utgifter och stagnerade inkomster samt ett underskott som växer och ackumuleras. Därför är det så att det är ganska kärvt att ta ner anspråk på 56 miljoner underskott till enbart 18 miljoner underskott och sannolikt i slutändan mindre än så. Mariehamns stad är en stor aktör i samhället och får alltså vara med och dela på det. Det är klart att skall vi ha ett samhälle med 16 kommuner och spridd bosättning så måste vi ha ett landskapsandelssystem där man delar på kostnaderna. Det är ändå medborgarna som sist och slutligen betalar och då måste vi se till att vi sköter den offentliga sektorn på ett effektivt sätt.

 

När det gäller förhandlingsprocessen och tiderna var våra förslag kända i juni/juli och vi måste se över förhandlingsprocesserna. Om det är så som en del kommuner säger att man inte har fått information eller varit medvetna är det i och för sig inte vårt ansvar – vi har ett kommunförbund som vi förhandlar med – men jag är mottaglig för alla förslag på hur man skall lägga upp förhandlingarna så att man får en god framförhållning. Vi var lika överraskade själva av att man inte till någon del ville tala om våra förslag eftersom vi var beredda att kompromissa och sedan fick vi kompromissa med oss själva, paradoxalt nog.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Jag skall inte polemisera om tillvägagångssätt och vad som har förevarit och allt, men ett faktum är att åtminstone för oss som satt i stadsstyrelsen i Mariehamn kom beskedet ett par veckor före vi skulle slå fast budgeten, vilket i sin tur har föranlett två stycken specialomgångar ut till nämnderna. Det är verkligheten! Det har varit en jättejobbig process där ingen av de ansvariga har önskat att på något sätt icke ta sitt politiska ansvar men där man hade haft föresatsen att ha budgeten i balans när detta kom. Det kom de facto – ärligt – som en jätteöverraskning, åtminstone i Mariehamns stad.

 

Vicelantrådet Erland:

Herr talman!

Jag kan, som sagt, bara beklaga att det var så. Alla kommuner har fått se över sina budgeter och en del har t.o.m. sagt att det var nyttigt att göra genomgången, men för Mariehamns stad kan man väl ändå trösta sig med att när stadens representanter gjorde en uppvaktning så hade man uppfattat kommunpaketet som någonting helt annat än det som finns i budgeten och som var det som vi tog beslut om, alltså ett rimligt och balanserat förslag där kommunerna står för 1,6 miljoner och har samtidigt fått ett tillskott genom kapitalskatten. Någon större revolution kan det inte vara, men naturligtvis i ett läge där det allmänt är kärvt förstår jag att det kan kännas problematiskt och nästa år kommer vi att lägga upp det på ett annat sätt. Vi startar med en arbetsgrupp som skall se igenom lagstiftningen och det kan gynna kommunerna rätt så mycket.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

Ltl Lisbeth Eriksson:

Herr talman!

Jag har tittat på budgeten ur ett regionalpolitiskt perspektiv, och det har redan diskuterats regionalpolitik ganska mycket här. Jag vet också att det finns olika tolkningar här i lagtinget av själva begreppet. Ibland talar man också om regional balans. Det uttrycket står för övrigt också i budgeten. Jag tror att alla säkert har klart för sig att det i så fall är fråga om någon sorts likformighet mellan regionerna.

 

Jag tror, som landskapsstyrelsen skriver på flera ställen i budgeten, att regionalpolitik och regional balans är ett budskap om att människor skall kunna leva, bo och arbeta över hela Åland. Redan det är inte alldeles enkelt gjort, åtminstone inte lika enkelt som det är sagt, men i budgetförslaget ser jag ändå förutsättningarna för att så skall ske.

 

Jag vill för det första peka på landskapsandelssystemet. Landskapsandelssystemet har i budgeten, liksom tidigare, en utjämnande effekt som bidrar till att servicen i de olika delarna av landskapet kan vara förhållandevis jämbördig. Tryggheten i den kommunala servicen garanteras genom landskapsandelssystemet. Det är vårt trygghetssystem och det beror på de utjämnande mekanismerna, som jag måste säga att är ett genialt system, om man en gång har målsättningen om regional utjämning. Landskapsandelssystemet är alltså ett regionalpolitiskt fundament. Utan det skulle många av de små åländska kommunerna inte kunna upprätthålla omsorgen och skolan på en nivå som ger medborgarna trygghet. Som skärgårdsbo är jag glad att det här budgetförslaget ger medborgarna en grundläggande trygghet. Vidare har den här landskapsstyrelsen höjt basbeloppen för de äldsta ålderskategorierna, någonting som åtminstone vi har efterfrågat i långa tider. Det är oerhört viktigt för kvaliteten i äldreomsorgen men också för själva vården och för de kommuner som har en ofördelaktig åldersstruktur är det livsviktigt att basbeloppen höjts för de äldsta kategorierna.

 

Stor regionalpolitisk betydelse har också det system för bostadslån, det s.k. direktlånet, som infördes av landskapsstyrelsen i detta års budget. Det har visat sig att det stimulerar till byggande också i glesbygd och skärgård. Säkerligen beror också det på att lånesystemet innehåller en utjämnande effekt av betydelse. Som alla säkert känner till men kanske inte så ofta tänker på är att ju längre bort från centralorten desto högre byggkostnader, men särskilt i skärgården, beroende på transporterna, blir byggkostnaderna väldigt höga. Därför är det verkligen befogat med utjämningen mellan regionerna.

 

Om någon kommun eventuellt faller igenom trygghetsnätet som landskapsandelssystemet utgör finns det i budgeten ett anslag för stöd enligt prövning. Den kommun som råkar i svårigheter kan anhålla om det stödet hos landskapsstyrelsen och också få det.Det tycker jag att är den yttersta försäkringen om trygghet.

 

Trafiken då? Javisst, trafiken är naturligtvis en trygghetsåtgärd, men den är mer än så. Trafiken skall vara tillräcklig så att skärgården kan utvecklas. Då tänker jag på näringslivets utveckling och då tänker jag på möjligheterna att få inflyttning; folk flyttar inte gärna ut till skärgården om man inte har sina resor garanterade. För varje person som flyttar ut till skärgården och för varje företag som startar sätter det större press på trafiken. Det måste vi som lagtingspolitiker ha alldeles klart för oss. Trafiken garanterar också möjlighet till sociala kontakter, till deltagande i kulturlivet, någonting som också periferins befolkning måste se som helt naturligt i dagens läge.

 

Näringspolitiken innehåller naturligtvis ett stort moment av regionalpolitik, men det tänkte jag lämna över till en gruppkamrat som speciellt skall ta upp regionalpolitiken i näringarna i föreliggande budget. Ändå måste jag säga, att om näringarna inte hålls på skälig nivå i skärgården minskar skatteinkomsterna och då undrar jag om landskapet alltid kommer att kunna skjuta till vad som behövs för trygghetssystemet. Det är den stora oron. I dagens läge lägger man genom myndighetsbeslut ned företag i skärgården. Då finns det kommuner i skärgården som har upp till 30-40 procent i skatteinkomster från just de företagen. Där kommer landskapet småningom att hamna på ett stort problem.

 

När vi talar om regionalpolitik hör man ofta också det att vi behöver en stark centralort. Det håller vi i liberalerna med om, vi vill att vår centralort Mariehamn inte bara skall vara stark, den skall vara attraktiv och intresssant. Vad vi alla kanske inte är medvetna om är hur mycket landskapet faktiskt satsar på att vi skall ha en stark centralort. Det har talats mycket om stödet till badhuset, men det satsas oändligt mycket mera inom stadens hank och stör: IT-by, utbyggnad av lyceet och yrkesskolan, inte minst sjukhuset, kk-huset är planerat och kan kanske sägas vara vilande och vidare har vi planer på att bygga ut sjöfartsmuseet. Allt det här säger jag för att påminna oss att landskapet minsann satsar hårt på vår centralort. Detta sker i största samförstånd – inget gnissel vad jag har uppfattat. Någon säger säkert att detta är satsningar för hela Åland. Javisst, det är satsningar för hela Ålands nytta, men det för hela tiden medel till staden och stärker centralorten. Det tror jag att alla måste hålla med om.

 

En annan sak som inte är lika lätt att hantera är lite större satsningar utanför stadens hank och stör. Det är förvånansvärt att det då blir stor diskussion, ekonomin håller inte och den kommun som har föreslagit en satsning får se sig omyndigförklarad. Sådant borde inte få ske. Vi borde vara överens om, om vi vill att hela landsbygden skall leva, att utom det trygghetssystem som landskapet svarar för måste vi också någon gång göra större satsningar ute på landsbygden. Det finns fler som står på tur. Jag anser inte att Finströms kommun inte skulle vara kapabel att ta de beslut de har gjort. Det här är illa för förhållandet stad – landsbygd. Det blir motsättningar som jag tycker att vi inte har haft på väldigt länge. Jag är ledsen för det, för jag tycker att vi i bästa samförstånd skulle utveckla både stad och landsbygd, och det är ett måste om landsbygden skall förbli levande, för centralorten, med allt vad den kan bjuda på, utövar ett sug både på den som vill starta ett företag och på de människor som vill leva bekvämast möjligt i närheten till både kulturutbud och annan service.

 

Eftersom det varit diskussion om hantverksskolan i Sund vill jag påpeka att frågan är öppen i föreliggande budget. Hantverksskolan är en fin skola under utveckling. Den kommer, om den får arbeta, i fortsättningen att bli en verklig profilbärare eftersom det görs ett mycket gott arbete där. Man kan gå vidare i studier utanför Åland och man kan komma tillbaka som en skicklig konsthantverkare och, som jag redan sade, profilera Åland. Vi liberaler anser att skolans framtid och placering skall diskuteras med skolledningen, med skolan själv, där det är mycket tungt vägande vad skolan själv anser och vad Sunds kommun anser.

TALMANNEN: Jag vill påminna om rekommendationen om 10 minuters anförande.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Först vill jag ge mitt stöd till tankegångarna om att hantverkarutbildningen skall få vara kvar där den är i dag. Jag tror precis som ltl Lisbeth Eriksson att det är en viktig grundutbildning för personer inom metall, trä och textil. Där ser jag fram emot en konstruktiv lösning under behandlingen av budgeten.

 

I början av sitt anförande berörde ltl Lisbeth Eriksson regionalpolitiken och det som sägs i budgetens inledande kapitel om regional balans. Hon utvecklade analysen om att det gäller att bevara trygghetssystemen ute i glesbygden genom landskapsandelssystem osv. Jag har inte några invändningar mot det, men det allt övergripande problemet är avfolkningen. Jag skulle ändå vilja att ltl Lisbeth Eriksson sade någonting om sin syn på den saken. Det är nämligen precis som hon säger att trygghetssystemen blir bara dyrare för oss om vi inte förmår svänga på befolkningsutvecklingen eller avfolkningen – det är egentligen en utveckling som man svårligen kan kalla utveckling, utan det är en avfolkning – och den förändrade demografiska situationen i skärgården. Det är det ena och det andra är att det finns trots allt en skillnad mellan de skärgårdskommuner och den glesbygd som har pendlingsmöjligheter till fasta Åland. Där kommer ytterligare en problematik in.

 

Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

Herr talman!

Det är en stor skillnad mellan skärgårdskommunerna, det måste jag hålla med om. Föglö och Vårdö kan ha pendlare och i Föglö har vi på vår färja 70 förturer. Alla är inte pendlare. Det finns också sådana som pendlar in till Föglö. Föglö har hållit sig ganska konstant runt 600 personer. Vad skall man göra för att få inflyttning? För Föglös del är pressen på trafiken nu så stor att jag tror att vi håller på och får en svacka i inflyttningen. Bostdslånet har, som sagt, betytt mycket, för vi har under lång tid saknat bostäder för folk som har velat flytta in. Det är två mycket viktiga faktorer, men det måste också finnas jobb. Jag ber ltl Sundback tänka på att med myndighetsbeslut tas det i dagarna bort åtminstone 15 arbetsplatser på Föglö. Det är jag verkligen oroad för, för jag har åtminstone inte något förslag på hur vi skulle få nya. Det jobbas på det hela tiden, men jag har inga idéer vad vi skall göra för den saken. Man måste från politiskt håll också ta ett ansvar för dessa kommuners arbetssituation.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Ltl Lisbeth Eriksson talar om ”myndighetsbesluten” som tar arbetsplatser. Omskrivningen betyder väl det att miljöprövningsnämnden av miljöskäl anser att vissa fiskodlingar måste stänga. Det är inte ett beslut som grundar sig på att man vill ta bort arbetsplatser utan det är för att skydda vår miljö för kommande generationer. Vi kan väl inte säga att det är en hållbar utveckling att vi skapar arbetsplatser i skärgården som bara kan finnas under en viss tid, för sedan i framtiden kommer hela miljön för dem som skall bo och leva i skärgården att vara förstörd. Dessutom är det så att liberalerna med oss i tiden har drivit miljöprövningsnämnden på det viset att det skulle bli en självständig myndighet. Det är väl bara för oss alla att respektera denna myndighets beslut och att besluten är baserade på sakkunskap och framför allt inte på politiska ställningstaganden. Det var liberalerna och vi i tiden överens om, så nu får vi acceptera de beslut som fattas där. Men det är jobben det gäller i skärgården och där finns det andra politiska beslut som har fattats som jag tycker att jag har sett i landskapsstyrelsens protokoll som går emot initiativ som kommer från skärgården. Man tillmötesgår inte skärgårdskommunernas egna projekt, utan man hittar alltid på möjligheter att fälla dem. Det kan hända att regelverket ibland tvingar till det, men där tror jag att man måste skapa ett regelverk som gör det mycket mera gynnsamt och framför allt inte så byråkratiskt för initiativ i skärgården när det gäller att starta nya arbetsplatser. Jag har åtminstone tre-fyra avslag framför mig som jag kan hänvisa till.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag känner inte till något avslag på arbetsplatser. Men oberonde vilka orsakerna skulle vara till att så många arbetsplatser nu är hotade på Föglö så är det ett stort problem och det finns inte några förslag härifrån. Dessutom har miljöprövningsnämnden i de senaste fallen inte tagit beslut på basen av vattenlagen, som jag menar att de skall arbeta efter, utan börjat tala om utfiskning av Atlanten, Stilla havet och var de är de fiskar sådan där skräpfisk, lodda och vad de heter, och som de sedan använder i fiskfoder. Jag förvånar mig över om ett sådant beslut överhuvudtaget är hållbart.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Såsom lagtingsman med alla mina rötter i Föglö kommun såg jag med stort intresse fram emot Föglös lagtingsledamot Lisbeth Erikssons synpunkter som kunde komma för utvecklingen utgående från den här budgeten. Det var intressant att höra ltl Lisbeth Eriksson särskilt betonade företagens och företagsamhetens betydelse för utvecklingen av skärgårdskommunerna inklusive Föglö. Men jag hörde däremot ingenting om de kanske största problemen som Föglö kommun har och det är det faktum att möjligheterna till kapitalbeskattning har urholkat den kommunala skatteinkomsten, särskilt i Föglö, men också särskilt i en hel del andra kommuner och hur regeringspartisten ltl Lisbeth Eriksson jobbar på den här frågan för att finna en långsiktig lösning. Jag hörde heller ingenting om när ltl Lisbeth Eriksson talade varmt för företagsamheten vilka näringar som kunde utvecklas i skärgården, alldeles särskilt då i Föglö. Det finns visserligen ett bra näringspolitiskt program som kommundirektören m.fl. har tagit fram i Föglö, men förverkligandet av det går långsamt utgående från att stödet från landskapsstyrelsen till den delen uppenbarligen inte är tillräckligt aktivt från näringsansvariga ministerns sida.

 

Ltl Lisbeth Eriksson kritiserade uppenbarligen vissa av oss ledamöter som jobbar för satsningar i Mariehamn men mot satsningar i Godby. Detta är en alldeles felaktig bild. Från frisinnads sida har vi jobbat för ett rimligt aktivitetscenter i Godby och för en golfbana i Grelsby – enorma satsningar.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag ber om ursäkt för att jag tog upp fel saker.  (Från salen, ltl Jansson: vad då?) Om kapitalbeskattningen och samfundsskatten vet jag att landskapsstyrelsen gör precis exakt vad som går att göra. Blir vi utan ett näringsliv i Föglö, har vi inte företag som betalar, så får vi ingen skatt. Det är det mera näraliggande problemet just nu, måste jag säga. Ja, vi har ett bra näringspolitiskt program och vi har alla varit – kanske också ltl Jansson – delaktiga i det, för jag tror att det var uppe i landskapsstyrelsen.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Ltl Lisbeth Eriksson undviker, kanske på grund av distraktion, att svara på den väsentliga frågan: hur skatteinkomsterna i Föglö kommun skall säkras framöver. Det är viktigt att vi har företag, säger ltl Lisbeth Eriksson, som genererar skatter. Jo, det gör man genom att skapa vinster i företagen och att företagarna tar ut det i form av lön och betalar kommunalskatt. Samfundsskatten är på väg att försvinna helt och hållet som inkomstinstrument för kommunerna och möjligheten att få ut av företagarna löneskatter har starkt förändrats under de senaste åren genom statens politik och förändringar så att de tio största inkomsttagarna i Föglö betalar mycket lite kommunalskatt och väldigt mycket statsskatt. Det här säger ltl Lisbeth Eriksson att landskapsstyrelsen jobbar på fullt. Vi har ägnat stort intresse åt att se vad landskapsstyrelsen gör och vi har inte kommit fram till det resultatet att landskapsstyrelsen jobbar på alla cylindrar s.a.s. för att lösa den här problematiken, så nu skulle det vara bra om ltl Lisbeth Eriksson, som sade att landskapsstyrelsen gör detta, skulle berätta vad landskapsstyrelsen gör. Det har inte framkommit av handlingarna, av budgeten, av den information som har givits utåt och inte heller som svar på våra frågor i sammanhanget.

 

När det gäller satsningarna i Finström är de stora från landskapets sida. Jag har bl.a. varit med om och jobbat hårt för golfbanan, men det verkar det som om den skulle ha gått i stå ordentligt. Nu jobbar vi också ganska hårt på att också förverkliga Föglö golfbana. Hur ställer sig ltl Lisbeth Eriksson till de båda alternativa golfbanesatsningarna?

 

Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag har åtminstone hört att man från landskapsstyrelsen har berättat om sina diskussioner i Helsingfors. Det är väl det landskapsstyrelsen kan göra nu för att förbättra situationen. Vicelantrådet beskrev igår både det tråkiga och det mera utvecklingsbara. Jag kan inte lova någonting mera än vad landskapsstyrelsen kan.

 

Det är helt klart att jag säger att vi är överens om satsningarna i Mariehamn. Det sade jag. De satsningarna har vi gått in för i största sämja. Det betyder att vi hela tiden skapar en allt starkare centralort. Det måste man väl erkänna. Men vad jag önskar är att det inte blir så stora uppståndelser så fort man skall satsa på landsbygden. Är det så att Frisinnad Samverkan jobbar på att vi skall få golfbana på Föglö, så tackar jag och för min del och tar emot, för det ger säkert en hel del arbetsplatser!

 

Ltl Häggblom, replik:

Herr talman!

När ltl Lisbeth Eriksson sade att hon uttalade sig för alla liberalerna när hon pratade om Ålands hantverksskola upplever jag det som en varningssignal att man också tänker lägga ner den eftersom man i det här budgetförslaget har lagt ner Ålands husmodersskola. Vi vet att liberalerna har den synen att alla skolor på landsbygden skall läggas ner och flyttas till staden. Så gjorde man också med hotell- och restaurangskolan i tiden. Det är väl den regionala spridningen man vill ha, om jag uppfattar det rätt. Jag skulle vilja få en förklaring på det.

 

När det gäller trafiken till Föglö blev jag förvånad. Är ett tunnelalternativet ointressant för liberalerna? Tänker man på framtiden?

 

När vi behandlade samfundsbeskattningen i lagtinget kom det fram att en kommun som Föglö skulle klara sig om man skulle göra en omfördelning av kapitalskatteinkomsterna. Men varför har man inte gjort någonting i landskapsstyrelsen  i det avseendet?

 

Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

Herr talman!

För det första är det ganska hopplöst att diskutera med ltl Häggblom när han vänder upp och ner på det man har sagt! Jag talade för hantverksskolan. Jag sade att hantverksskolan kan vara en profilbärare i framtiden. Den är på god väg och håller på att utvecklas. Vi ser att det kan finnas billiga sätt att flytta hantverksskolan till bättre lokaler, så där råder väl inga tvivel!

 

Ltl Häggblom var igen inne på skatterna. Naturligtvis skulle jag göra mera åt den saken, men jag litar på att landskapsstyrelsen gör precis vad som går att göra.

 

Ltl Häggblom, replik:

Herr talman!

Beträffande skolorna står det ingenting nytt under Ålands hantverksskola i budgeten. Det betyder i så fall att det är centern som motverkar utvecklingen av hantverksskolan, men jag fick inget svar på varför man lade ner Ålands husmodersskola, där landskapet med dyra medel i budgeten har förbättrat lokaliteterna, de är toppmoderna och nu lägger man ner skolan! Vad är det för liberal politik?

 

Beträffande skatterna betyder det som lagtinget diskuterade, att kommunerna skulle få kompensation för kapitalskatten, att de som betalade enormt stora kapitalskatter inte skall snylta på kommunerna utan att de inte skulle behöva känna sig så, utan pengarna kommer tillbaka till kommunerna, att man inte längre är intresserad av. Man litar i stället på landskapsstyrelsen som inte kommer med ett enda förslag varken i budgeten eller i någon framställning.

 

Beträffande tunnelalternativet förbigicks det med tysnad, vilket gör att man från liberalt håll inte är intresserad för det.

Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

Herr talman!

Vi har inga snyltare i Föglö. Men skulle fördelningen av samfundsskatten ha skett tidigare, före liberalerna kom med, så hade vi haft en helt annan kommunal ekonomi eftersom det är många miljoner som vi har betalat, kanske till Saltvik. Det tycker jag inte är någonting att tala om. Dessutom får vi en del av kapitalskatten. Om vi skall hålla husmodersskolan öppen, om det är det som ltl Häggblom avser med sitt påstående om att liberalerna skulle lägga ner skolor, så måste jag säga att det är också beroende av hur attraktiv en skola är, hur många som behöver den och vill ha den samt vad den har för produkt.

 

Ltl Lindholm, replik:

Herr talman!

Ltl Lisbeth Eriksson talade väldigt varmt om hantverksutbildningen i landskapet. Jag tror på att man har ett gediget intresse. Men då skulle jag vilja ha ett förtydligande på den punkten från ltl Lisbeth Eriksson vad man menar med årets skrivning i budgeten. Vad kommer det att leda fram till vad beträffar hantverksskolan? Om inte jag misstar mig är det redan tredje året i rad som man har ungefär samma lydelse i budgeten. Det skulle vara väldigt viktigt att människor som har med hantverksskolan att göra, de som tänker söka dit och de som jobbar där, verkligen får reda på vad man avser med den här utbildningen i landskapet.

 

Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

Fru talman!  Enligt vad jag är underrättad om har Sunds kommun konkreta förslag som inte ännu har diskuterats i landskapsstyrelsen och som jag hoppas på. Jag talar för hantverksutbildningen ja. Vi har i liberala gruppen tagit ställning till det här. Vi vill ha utbildningen kvar. Vi vill att den kan få ett utrymme utan stora kostnader.

 

Ltl Lindholm, replik:

Fru talman!

Nu hänger frågan tydligen på Sunds kommun, eftersom man början redan i slutet av nittiotalet började med utredningar angående hantverksutbildningens vara här eller där. Det är väldigt tråkigt att man inte kan säga och kan formulera i budgettexten vad det är man tänker på. Det är onödigt många år som går till spillo när vi vet att det är en verkstadsutbyggnad som man vill ha. Det finns olika alternativ. Det har gjorts utredningar. Personalen har suttit otaliga timmar och kommit med olika förslag, ingått i olika utredningar, presenterat dem för flera landskapsstyrelser vid det här laget och fortfarande säger man inför nästa år att man skall utreda, man skall fundera på det här ytterligare. Jag tycker att det här är verkligt tråkigt. Det borde vara dags att komma till ett beslut i den här frågan. Den är väldigt viktig, precis som ltl Lisbeth Eriksson sade: en profilhöjande utbildning för hela landskapet.

 

Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

Fru talman! Då behöver vi inte stå här och gruva oss! Det är ett beslut som skall fattas. Det är klart att det är inget beslut fattat i budgeten, frågan är öppen och jag är glad att ltl Lindholm är enig med mig om att vi skall ha den här utbildningen.

 

Ltl Britt Lundberg:

Fru talman!

Landskapsstyrelsen har avgett sitt förslag till budget för 2003, sitt förslag för hur landskapets skattepengar skall användas och vilka områden vi skall sköta från landskapet. Det är lätt att konstatera att det är en mycket hög servicegrad som landskapet står för. Det har varit ett stort förberedelsearbete inför det här förslaget och vi måste redan nu ta ansvar för de kommande åren som inte kommer att bli lättare.

 

Kraven och förväntningarna på årets budget har varit stora. Arbetet med budgeten 2003 har pågått länge och har i år i högre grad än tidigare skett i samarbete med dem som utför arbetet. Särskilt när det gäller inbesparningar så har alla mer eller mindre varit involverade. Vicelantrådet nämnde i sitt anförande att arbetet med 2004 års budget redan påbörjats. Våra kommande budgetår kommer, som sagt, att bli jobbigare än det vi står inför nu. Med tanke på kommande år så gäller det att ta ansvar redan nu.

 

I det liggande förslaget är det främst investeringar som man sparar in på, inför nästa år kommer man att vara tvungen att gå in även på verksamheterna.

 

Vi får fråga oss om vi skall fortsätta ha lika hög servicenivå som nu.  Vilka områden skall vi satsa på? Finns det områden som istället kan skötas privat?  Det är viktigt att vi noggrant går igenom hela förvaltningen och tydligt bestämmer oss för vilka områden som skall prioriteras.

 

I ett anförande kan man givetvis inte nämna allt som man tycker att är viktigt och föra fram allt man tycker att är viktigt. I det stora hela tycker jag att vi har kommit med ett mycket bra budgetförslag. Jag vill ändå särskilt kommentera vissa frågor, jag försöker välja sådana som inte varit upp till diskussion hittills och även framföra några kritiska synpunkter som jag hoppas att finansutskottet tar med i sin behandling.

 

Alla skriver vi väl under att vi skall ha ett samhälle där kvinnor och män har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet. Det innebär även frihet från könsrelaterat våld. Landskapsstyrelsen satsar tillsammans med jämställdhetsdelegationen på en utbildning och handledning för personalgrupper som skall arbeta med män som misshandlar kvinnor. Vi har som första steg inom ”Operation kvinnofrid” samordnat polisen, akuten, socialvården, tingsrätten och andra som kommer i kontakt med kvinnor som utsatts för mäns våld. Barnen är den tredje och en mycket viktig grupp som också far oerhört illa av detta våld. Kvar har vi att utveckla hur vi i högre grad kan ta hand om och skydda kvinnor och barn som behöver skydd. Vi jobbar mot en heltäckande lösning med både preventivt arbete och behandling. Vi är därför glada att vi kan ligga i täten tillsammans med Norge när det gäller detta synnerligen viktiga både mänskliga och samhällsekonomiska arbete. Vad som dessutom är unikt för Åland är att det är en myndighet, Ålands landskapsstyrelse, står bakom projektet.

 

Ett annat viktigt projekt som rör kön och jämställdhet på arbetsplatser är Betsy, ett EU-projekt som skall öka jämställdhetskunskapen på arbetsplatserna. Intresset för projektet är glädjande stort, men jag beklagar att landskapsstyrelsen inte hakat på denna möjlighet. Det är en utbildning som landskapet finansierar och jag tycker att  landskapet borde gå i spetsen och delta. Jag hoppas att man fortfarande tar tillfället i akt och hakar på. Första delen av projektet inleds den 20.11, så det finns säkert möjlighet att haka på.

 

Ungdoms- och kvinnomottagningen saknar jag i budgetförslaget. Visserligen får dessa områden viss förstärkning men jag saknar det övergripande greppet vilket jag efterlyst flera gånger. Jag fortsätter envist jobba för att vi skall få till stånd en grupp med politiker och sakkunniga som tillsammans kunde få presentera och sammanställa våra tankar om hur det här kunde skötas och förverkligas.

 

Naturbruksskolan har som målsättning att under verksamhetsåret utreda möjligheterna för en naturvetenskapligt inriktad studieförberedande utbildning med yrkesprofil som skall starta 2004. Jag ställer mig frågande till vilken nivå den här utbildningen skall vara på? Menar man med naturvetenskaplig inriktning lång matematik, lång fysik och lång kemi? Vilka studier behöver den grunden i kombination med naturbruksskolans ämnen? Mer tilltalad skulle jag i så fall vara av en möjlighet för de elever som inte varit mogna nog att tillgodogöra sig de naturvetenskapliga ämnena i grundskolan att få en möjlighet att på ett spännande sätt få grundskolans ämnen koncentrerat på ett år för att sedan bättre klara studierna i gymnasialstadieskolorna. Var dessa studier skall erbjudas behöver man väl i så fall se över, det beror på var resurserna finns för att den skall bli så kostnadseffektiv som möjligt borde man lägga den där det finns lärare som kan ta några timmar till i sin undervisning.  Våra skolor skall finnas för att det finns ett behov av det. Vi måste leva i nutiden, vi måste utbilda till de yrken som behövs och till det som folk vill utbilda sig till. Särskilt viktigt är det att se över vilka utbildningslinjer som besätts med studerande som valt utbildningen i andra eller tredje hand.

 

Det livslånga lärandet stöds av landskapsstyrelsen och medel avsätts både för vuxenutbildning och läroavtalsutbildningar. Det är bra och viktigt. Idag blir det allt vanligare att man skaffar sig fler utbildningar. Distansstudier har blivit allt populärare. Distansstudier godkänns och ger, om det är heltidsstudier, samma studielån och –bidrag som andra studier. Däremot finns en brist när det gäller rätt till skatteavdrag. Kommunalskattelagen tolkas av skattebyrån att om man distansstuderar så får man inte regelbunden och full undervisning. Det här är en gammaldags inställning till nya former av studier. Särskilt i ett ösamhälle med en betydande skärgård är det distansstudier ett mycket bra alternativ. Lagstiftningen behöver följa med tiden och anpassas efter verkligheten. Landskapsstyrelsen har redan lovat att se över kommunallagstiftningen vad det gäller denna fråga, och det gläder mig.

 

När det gäller inbesparingar så är det viktigt att alla drar sitt strå till stacken och avstår lite. Vad gäller skärgårdstrafiken är det viktigt att inbesparingarna drabbar södra och norra linjen lika.

 

Jag motsätter mig inte inbesparingarna däremot tycker jag att det är viktigt att inbesparingarna görs rättvist. Jag hoppas därför att finansutskottet tittar på hur medlen fördelas på ett opartiskt sätt.

 

Avslutningsvis, fru talman, hoppas jag att det kontaktskapande arbetet och framarbetandet av de goda relationerna till riket skall fördjupas så att förståelsen för Åland som bl. a sjöfartsnation ökar. Det är viktigt att vi hjälps åt och bearbetar riksdagen så att fördomarna mot Åland minskar. För att vi skall nå framgång i utvecklandet av självstyrelsen gäller det att få riksdagen intresserad av våra frågor. Vi kan alla hjälpas åt och ta ansvar för att de enskilda politikerna får information, vi kan skapa kontakter och visa att vi har kompetens och kunskap. På så sätt så ökar möjligheterna att riket vågar lita på att de områden som överlåts till åländsk behörighet kommer att skötas på ett bra sätt för den åländska befolkningen. För att nå framgång i självstyrelseutvecklingsarbetet gäller det att visa på att Åland är något som hela Finland kan vara stolt över.

 

Skattegränsens avskaffande är en infekterad fråga. Vid kontakt med flera företag har det visat sig att man har upparbetat goda system för att idka handel med Sverige. I början använde man sig i hög grad av speditionsfirmorna för att får papperen i ordning medan många nu klarar av det själv. Större är då gränshindren.

 

Jag brukar skoja och säga att det är en mänskligrättighet att ha tillgång till IKEA. Denna inredningsjätte börjar alltmer ägna sig åt postorder. Men till Åland säljer de inte, varken från Finland eller Sverige.

 

Fru talman

Jag tycker att budgetdebatten i går var mycket intressant och jag tycker också att tonen var saklig och hövlig. Jag hoppas att debatten skall fortsätta så. Från både oppositions- och regeringspartiernas sida har man kostat på sig att ge beröm åt varandra. Det skulle ha funnits utrymme för mycket populistiska utspel och valkampanjer. Jag vill påstå att oppositionspolitiken har mognat. Jag tycker också att det politiska klimatet har blivit bättre och det gläder mig.

 

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Jag får tacka för berömmet om oppositionspolitiken. Det var annat än tidigare! Men jag uppfattade inte om ltl Lundberg var för den naturvetenskapliga linjen vid naturbruksskolan eller om hon ville hitta någon annan lösning? Själv anser jag att Ålands lyceum och yrkesskolan mycket väl täcker det behov som studieförberedande skolor. Ltl Lundberg frågade sig om vi skall ha en så hög servicenivå som vi har i dag. Från vår sida anser vi att man skall ha det inom de grundläggande välfärdsområdena. Ltl Lundberg nämnde prioriteringar och då skulle det vara intressant att höra vilka prioriteringar som ltl Lundberg är beredda att göra för att kunna hålla den höga servicenivån.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Vad gäller naturbruksskolan tror jag att ltl Strand och jag har en samsyn om utredning av den linje som föreslås inledas 2004. Däremot lade jag fram ett förslag till en annan utredning som man i så fall skulle göra, men helst av allt tycker jag att man i dagsläget skulle klara sig utan någon av dessa utredningar eftersom vi behöver spara pengar.

 

När det gäller servicenivån hade jag inte för avsikt att ifrågasätta att vi skulle ha en hög servicenivå, utan mina frågor skall ses som en helhet: vi behöver titta på vilka områden, var skall ribban ligga osv. Jag är inte beredd i dag att komma med några prioriteringar, för det här gäller budgeten för 2004. Men det är väldigt viktigt att vi ett tidigt skede tittar och går igenom vad vi kan avstå från.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Vi var överens om den studieförberedande linjen. Då kanske finansutskottet kan plocka bort utredningen, för den är onödig. Vi är inte riktigt överens om prioriteringarna. För att få en budget i bra balans borde vi redan nu gå in och titta och prioritera. Det gör lättare för kommande år, så jag håller inte med ltl Lundberg att vi skall skjuta problemen framför oss. Det är bara att rulla snöbollen framför sig.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Om jag enkelt skall svara på prioriteringarna är det självklart kärnverksamheterna som kommer i första hand: skola, vård, omsorg, socialvård osv. Men sedan finns det många, många andra områden där landskapet har en enorm verksamhet och det är de områdena som jag inte här och nu är beredd att börja ställa upp i någon prioriteringsordning, men kärnverksamheterna är de viktigaste.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Fru talman!

Ltl Lundberg inledde med att säga att landskapet står för en väldigt hög servicegrad i det åländska samhället. Jag kan inte riktigt hålla med om det eftersom det är kommunerna som till en stor del står för servicegraden till den enskilda medborgaren. Ltl Lundberg tar också upp frågan om en ungdoms- och kvinnomottagning. Det här är en fråga som vi tillsammans har diskuterat på många möten för att försöka föra den framåt. Jag önskar nu ett förtydligande från ltl Lundberg: finns det en grupp inom landskapsstyrelsen som arbetar med den här frågan? Det blev lite oklart för mig. I alla fall har vi från ÅHS:s sida sagt att det är i detta skede inte ett högt prioriterat område eftersom vi har fått så pass liten ram tilldelad så alla önskemål och visioner kan inte rymmas med. Vi skall ändå försöka ordna det inom den befintliga verksamheten men inte som en separat mottagning.

 

Det är glädjande att höra att ltl Lundberg uttrycker, som jag uppfattar det, stöd för den motion som vi har lagt om naturbruksskolans föreslagna naturvetenskapliga linje. Det gläder mig att vi är överens. Det är lite konstigt att en centerledamot har den åsikten eftersom man har utbildningsansvariga utbildningsministern inom centerleden, men det är kanske någonting som man inte har diskuterat färdigt i gruppen.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag tycker att landskapsstyrelsen ger hela Åland en hög servicegrad. Det är klart att det är kommunerna som i vårt decentraliserade samhälle sedan i sin tur ger den till medborgarna, men visserligen kommer en stor del av pengarna från landskapet. Vi transfererar pengar härifrån till kommunerna för att möjliggöra en hög servicegrad. I ÅHS har vi en hög servicegrad liksom i utbildningen efter grundskolan.

 

Det finns ingen grupp som jobbar med kvinnomottagningen, men jag tycker fortfarande att den skulle behövas;  även om jag vet att ÅHS har jobbat med det och fick i uppdrag i fjolårets budget att göra det också tycker jag att det fortfarande finns utrymme för ett övergripande grepp av hela problematiken.

 

När det gäller naturbruksskolan framgår det inte klart av skrivningen på vilken nivå man har tänkt sig utbildningen. Skall man ha en utredning tycker jag i så fall att den skulle vara mera lagd på förberedelsen för gymnasialstadiestudier eftersom det har visat sig att det är väldigt många i dag i gymnasialstadieskolorna som har det jobbigt med naturvetenskapliga ämnen därför att de inte har varit mogna i grundskolan att ta till sig den undervisning som har givits där. Man skulle alltså få en andra chans innan man kommer in på sitt yrkesval.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Fru talman!

Jag tackar för den här informationen eftersom jag tror att det är väldigt många med mig som har levat i den tron att det faktiskt finns en grupp tillsatt för att se på de här frågorna. Den informationen har jag också fått från ltl Lundberg för länge sedan, att man från centerns sida skulle tala med nuvarande ansvarig ledamot i landskapsstyrelsen, alltså Sune Eriksson och föra frågan vidare. Nu har vi då fått information att så inte är fallet.

 

När det gäller naturbruksskolans vetenskapliga linje håller jag helt och hållet med ltl Lundberg, eftersom man också i andra gymnasieskolor har fått direktiv om att spara och gå ner i sina budgeter 4-7 procent och när man nu skulle starta upp en ny nästan likadan linje som redan finns i dag tycker jag att det finns inget motiv för det. Jag är glad att vi är överens i den frågan.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag kan svära på att jag aldrig har sagt att det finns en grupp tillsatt när det gäller kvinnomottagning. Däremot har jag jobbat hårt och försökt på många olika sätt att få en sådan här grupp till stånd. Vi har haft den här diskussionen en gång tidigare i lagtinget om hur jobbigt det var att få till den här gruppen. Jag tycker fortfarande att den skall finnas, men jag har inte tillräckligt med stöd för det.

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Fru talman!

Jag skall ta upp två saker, nämligen kvinno- och ungdomsmottagningen. Det är ärenden som det har jobbats med under väldigt många år och som jag ser det finns det ändå skrivningar i ÅHS-planen som närmar sig begreppet kvinnomottagning och man kan se en ljusning att det är i enlighet med mångas önskemål. Ungdomsmottagningen tycks ha hamnat på sidan, men det finns ändå en skrivning i moment 46.01 under ett franskt streck att: ”främja åländska ungdomars delaktighet och medinflytande i det politiska arbetet”. Jag utgår från att man menar vad man säger: att också ungdomarna skall få inflytande över hälso- också sjukvården och att man skapar en mottagning där.

Men vi får väl se hur det skall lösa sig.

 

Sedan var det en annan invändning jag hade mot huvudanförandet, nämligen att jag uppfattade att ltl Lundberg sade att det är på investeringarna som man har sparat. Men när man läser i bilaga 7 i budgeten i Översikt över landskapets och kommunernas investeringsplaner är de jämfört med ifjol och nästa år de högsta det här året: investeringarna för landskapet är en uppskattad volym om 13,9 me. Ifjol var det 4,4 me och nästa år förväntas det blir 12,8 me. En uppskattad volym för kommunerna var ifjol 19,3 me, detta år 38,3 me för att i nästa år falla till 25 me. Sammantaget visar det här på att man planerar att bygga för 52,2 me. Det är högre än vad det var ifjol och vad det kommer att vara i nästa år. Jag kan alltså inte riktigt hålla med om att man har dragit ner på investeringarna!

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag håller helt med ltl Anne-Helena Sjöblom om att man i ÅHS-planen kommer med skrivningar som närmar sig en kvinnomottagning. Man har också fått mera anslag till dessa viktiga områden, men jag envisas fortfarande med att det finns en idé om hur man skulle kunna ta ett samlat grepp på det. Det är klart att det finns andra sätt att få fram idéerna än genom en grupp, men jag har hittills tyckt att det skulle vara en bra modell.

 

När det gäller investeringarna är det sant som ltl Anne-Helena Sjöblom säger, men jag menar att vi har inbesparat i förhållande till vad man egentligen har planerat. Tidigare gjorde man inte några investeringar överhuvudtaget och nu är det planerat enormt med investeringar, men det blev färre än vad som var planerat.

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Fru talman!

När det gäller det ”samlade greppet” så säger ltl Lundberg att hon har en idé om hur det skall göras och då är jag förvånad över att det inte ingår i budgeten.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Den idén är den idé som ltl Sjöblom, ltl Lindholm och jag många andra tillsammans med många barnmorskor har tittat och funderat på och den har inte helt och hållet nått hela vägen fram. Det är bl.a. en sådan idé där man skulle riva väggarna mellan primärvård och specialvård och det är ganska stora omändringar inom hela strukturen, så det har inte lyckats nå fram ännu.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Det är på något vis karaktäristiskt för majoritetens syn på landskapets ekonomi att man tror att de överstora investeringarna som finns planerade tydligen inte skall ha några kostnadsdrivande effekter på driften inom den offentliga sektorn. Men det är så det funkar! Man bygger först och sedan skall man ofta finansiera verksamheten i efterhand. Tyvärr är det så. Jag vill inte bara kritisera ltl Lundberg för det här, men vari ligger de strukturella förändringarna i budgeten? Har ltl Lundberg någon förklaring till vilka strukturella förändringar som långsiktigt görs för att få driften i balans? Det är svårt för oss att se den utvecklingen. Man drar ner lite här och där och så för man över ett ansvar på kommunerna och på hushållen, som t.ex. genom att höja radio- och TV-licensen. Men vari ligger de strukturella förändringarna? Tar man t.ex. naturbruksskolan, där ltl Lundberg koncentrerade sig på en liten detalj i undervisningen, är problemet att elevplatserna där är 300 procent dyrare än övriga genomsnittliga kostnader på gymnasialstadienivå. Det förbigår hon som om det inte vore ett problem för den offentliga sektorn. Det skulle vara intressant att höra mera sådana analyser och inte bara att nivån är hög och allt går bra bara man drar in liet och alla är överens! Jag tror tyvärr att det inte räcker.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Vi får kritik för att det inte syns någon struktur över hur budgeten balanserats upp. Alla avdelningar har varit med och gått igenom och tittat var man kan dra in samt kommit med förslag. Det arbetet håller vi på med nu inför 2004 och 2005. Det är där man kommer att se de större strukturella skillnaderna.

 

Vad gäller naturbruksskolan sade jag klart och tydligt – jag nämnde ingen särskild skola och jag vill inte nämna någon särskild skola eftersom jag vill att man skall titta igenom det ordentligt först – att det är viktigt att man tittar igenom vilka utbildningar som finns, vilka utbildningar vill folk ha, vilka utbildningar vill sökande i första hand studera. Jag tycker att det är ett stort slöseri att ha studerande som har sökt i andra och tredje hand som inte är motiverade osv. När man har tittat igenom det här tror jag att man får en klar bild över vilka utbildningar och säkert också andra områden som får stryka på foten i framtiden.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag tror faktiskt att vi har olika uppfattning om vad strukturella förändringar i budgeten betyder. Som jag uppfattar det är det inte det att man ber avdelningarna spara lite här och där, där de kan tycka att det finns lite utrymme, utan det är tvärtom ett politiskt ställningstagande vilka verksamheter som kanske måste bringas ner till ett minimum, vilka man skall långsiktigt satsa på, vilka man helt skall lämna, vilka man skall ta in som nya verksamheter för att skapa bättre driftsekonomi. Det är ett strukturellt resonemang. Det andra är: vad skall finansieras med avgifter, hur stor skall omfattningen vara på avgifterna i relation till skattefinansiering osv.  Nu fortgår det och budgeten är i stort sett en kopia av den förra, men man har flyttat över kostnadsansvaret på kommunerna och på de enskilda hushållen. Det har också sagts i offentligen. Jag får konstatera att ltl Lundberg omfattar den politiken, men det resulterar i att de svagaste grupperna får bära det största ansvaret.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag kan bara säga att eftersom vi redan nu har börjat med nästa års budget och 2005 års budget och tittat på framtiden är det just fråga om den här typen av målsättningar, men förutom målsättningen måste man också utreda och titta på olika frågor, t.ex. inom utbildningen, som jag nämnde, för att få klart. Visst är det väldigt viktigt att ha klara och tydliga målsättningar inom alla områden var man vill lägga satsningarna, hur hög satsningen skall vara, vilka områden som skall prioriteras. Allt detta hade jag med i början av mitt anförande.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Ltl Harriet Lindeman:

Fru talman! 

Jag har valt två områden i mitt huvudanförande, social- och hälsovård och utbildning. Det är två stora och viktiga områden som vardera skulle kräva ett eget anförande, men jag skall försöka att fatta mig någorlunda kort fattat.

 

ÅHS är ett kärt ämne. Jag har tidigare sagt att planen för hälso- och sjukvården är ett mycket viktigt dokument, som beskriver verksamheten för följande år. Trots det har den sällan fått en särskilt framskjuten ställning vid budgetdebatten i lagtinget. Jag vill börja med att säga att den blir bättre och bättre från år till år. Den här planen borde vara något av en ”bibel” för alla som arbetar inom ÅHS, så att man följer uppgjorda planer så bra som det bara är möjligt. Inom alla verksamheter finns det ingen lång tradition att göra upp tydliga verksamhetsmål, ännu mindre att följa upp dem i följande års verksamhetsberättelse. I all modern arbetsledning sägs att det är viktigt att alla som jobbar inom en organisation skall vara insatta i vilka mål som finns för verksamheten, så att man förstår sin egen betydelse i ett större sammanhang. Med det vill jag ha sagt att det är viktigt alla inom ÅHS vet vilka mål man arbetar mot. Lika viktigt för läkaren, sjuksköterskan, sjukhusbiträdet, kanslisten, för att bara nämna några yrkesgrupper av alla som arbetar inom ÅHS.

 

Arbetet med att få en budget i balans inom de ramar som landskapsstyrelsen har givit har gjorts i gott samförstånd i styrelsen. Styrelsemedlemmarna har jobbat mot ett gemensamt mål oberoende av om de varit i opposition eller inte.  Inte heller bland alla motioner finns förslag till större förändringar. Trots att ÅHS inte på långt när har fått den önskebudget, som från början lades av tjänstemännen, vågar jag påstå att vi Ålänningar fortfarande kan känna oss trygga i förvissningen om att vi har en god hälso- och sjukvård på Åland. Nu vill jag lyfta fram några frågor som jag anser särskilt viktiga och några  skrivningar i planen som jag föreslår ändringar på.

 

I en tid då inte alla får precis vad de önskar och man hamnar att till viss del prioritera är det lätt att den förebyggande vården får stryka på foten. Det är mycket kortsiktigt att snåla just inom de områdena. All forskning och alla utredningar visar på samma sak. Det blir dyrt i ett längre perspektiv att inte satsa på förebyggande vård. Tyvärr är det inte så lätt att i följande bokslut och verksamhetsberättelse i ord och siffror visa på omedelbart resultat. Resultaten syns många år senare, och då är det nya beslutsfattare. Vi måste alla våga ha ett långsiktigt perspektiv och våga satsa på framtiden, inte bara på nästa år.

 

Vi har i pressen läst om projektet med konsultbarnmorska. Ett lovande projekt, som nu riskerar att avslutas i förtid, i brist på medel. Att avbryta ett påbörjat projekt, som alla anser ha fått en lyckad början kan inte vara klok politik. Det är bättre att i så fall skjuta fram projekt som inte påbörjats. I många sammanhang har frågan om jämlik vård för alla oberoende var på Åland man bor förts fram. Just det här projektet skulle vara ett led i den processen. Nu finns det barnmorskor bara i Mariehamn. På landsbygden sköts de blivande mödrarna av hälsovårdaren. Det har visat sig att närhetsprincipen är den tryggaste principen, vilket gör att de som bor i Geta vill gå till sin hälsovårdare, i Kökar till sin osv. För att ge stöd då det uppstår komplikationer och problem har konsultbarnmorskan varit en resurs. Låt oss ge projektet den tid det behöver, för att sedan utvärdera det. I samband med skrivningen om eventuell strykning av projektet i planen finns också en skrivning om att gynekologiska enheten ta över ansvaret för mödravården i Mariehamn. Det är kanske en tankemiss, för knappast har det varit meningen att också barnmorskeverksamheten skall flytta från primärvården till gynekologiska enheten. Det kan inte heller vara rättvist att bara de blivande mammorna i Mariehamn skall få tillgång till gynekolog, medan de blivande mammorna från landsbygden fortsättningsvis går till primärvårdens läkare.

 

I min motion föreslår jag en ändrad text där alla blivande mödrar medicinskt sköts på gynekologiska enheten och en text söm möjliggör fortsatt verksamhet för projektet med konsultbarnmorska Jag förslår inga nya pengar. Styrelsen och ledningen för ÅHS borde kunna göra omprioriteringar inom befintliga ramar. Det rör sig trots allt inte om så stora pengar.

 

Kvinnomottagningen som varit en segdragen i historia, fastän det funnits enighet bland alla partier kanske kan komma en liten bit på väg när det sägs att det skall utredas möjligheten till en remisslös gynekologisk mottagning. Om det hade funnits lite mer engagemang i den här frågan borde utredningsarbetet varit gjort för länge sedan och vi borde fått förslag hur det skall ske. Vi får fortsätta hoppas på ett förverkligande i framtiden.

Om jag hoppar lite i ÅHS-planen vill jag utrycka min glädje över skrivningen under primärvårdens långvårdverksamhet där det sägs att en mindre minnesmottagning påbörjas. Många äldre lider i dag av demenssjukdomar. Att diagnostisera dem är i många fall inte lätt. Jag vågar påstå att alla inte ens har fått en diagnos som bygger på relevanta undersökningar. Demenssjukdomar är inte bara den sjukes sjukdom, nej den drabbar en hel familj och utgående från det är det viktigt att alla vet var de kan få en diagnos ställd, vem de skall vända sig till. Det får inte bygga på tillfälligheter, beroende på var den demenssjuka hamnar i sjukvårdens rullar. Med det vill jag ha sagt att utvecklingen av en minnesmottagning borde ha en hög prioritet i det fortsatta arbetet.

 

I samband med detta vill jag säga att jag är glad att landskapsstyrelsen kommer att ägna äldreomsorgen extra tid nästa år. Äldreomsorgen är till stora delar en kommunal verksamhet inom socialvården. ÅHS ansvarar för Gullåsen. Vi ger idag omsorg och vård till de äldre på olika nivåer, med olika servicegrad. I vårt landskap finns bl.a. pensionärsbostäder, serviceboende, omsorgsboende, demensboende, demensavdelningar på institutionsnivå, ålderdomshem enligt gammal modell. Jag tror att det skulle vara nödvändigt att landskapsstyrelsen lite närmare synar vad som gömmer sig bakom de olika benämningarna. Som det nu är talar vi förbi varandra. Vi ställer olika förväntningar på servicenivån på de olika enheterna osv. Allt oftare hör man också frågan:  Vem ansvarar för vad? Är det ÅHS eller kommunerna? Eftersom det är olika huvudmän blir det också en ekonomisk dimension inbyggd i detta.

 

Min övertygelse är att skall vi ha en human omsorg av de äldre måste det finnas en gråzon, i annat fall blir det många smärtsamma flyttningar.

 

Det är också av största vikt att landskapsstyrelsen tar reda på inom vilka områden vi kommer att sakna resurser i framtiden, så att resurserna satsas rätt. Är det fler servicebostäder där hemtjänsten ger service eller är det fler platser inom institutionsvården vi behöver?

 

Innan jag lämnar social- och hälsovården vill jag ställa frågan, vart har barnomsorgslagen tagit vägen? I går berättade lagtingsledamot Britt Lundberg att den kommer nog, men det var mycket arbete kvar med den. I budgeten står det inte ett ord om den. Vi får s.g.s dagligen höra om att våra barn är stressade, hela familjen är stressad. Det är inte ovanligt att barn visar symptom på magsår. Vart är vi väg? Prioriterar vi rätt inom familjerna idag? Allt fler familjerelationer brister.  Att komma till rätta med dessa frågor går knappast i en barnomsorgslag, men vi måste hjälpa till där det går: sätt barnen bästa i centrum, sätt den enskilda familjens bästa i centrum, ge en förälder möjlighet att vara hemma längre. I väntan på att riket löser pensionsfrågan för den hemmavarande föräldern kan vi på Åland kanske hitta lösningar. Vi får inte stirra oss blinda på en eventuell kvinnofälla. Vi får inte styra för mycket. Låt familjen göra sitt val. Tiden är kanske förbi då mammorna – jag säger uttryckligen mammorna -  får höra att de är BARA hemma. Det här är också en fråga om att förebygga, Vi kan inte bara lösa frågan med fler assistenter och andra åtgärder för att komma tillrätta med problem som redan uppstått.

 

Fru talman!

Veterinärvård finns också på social och miljöavdelningen. I lagtinget har djurskyddsfrågorna varit aktuella. Jag kan bara beklaga att den modell till djurskyddshem som jag tog initiativ till då jag satt i landskapsstyrelsen inte då föll i god jord. Tiden är kanske mogen att ta fram den modellen igen. Beträffande att det inte finns veterinärtid till alla djurskyddsärenden måste det till omprioriteringar. En samordning av miljöhälsovårdens uppgifter har varit aktuell i många år Enligt budgetsskrivningarna skall arbetet slutföras inkommande år. Jag föreslår i en motion att i det sammanhanget måste man se på veterinärernas uppgifter så att djurskyddsärendena får en större del då veterinärresurserna fördelas på olika områden.

 

Då vi är inne på veterinärernas arbetsuppgifter vill jag lyfta fram min motion att det måste utredas en möjlighet att skapa ett eget hästregister. Vi får allt fler hästar på Åland. Vi har lyft fram vikten av hästsport genom att finansiera en modern travbana för större tävlingar. Då kan vi inte fortsätta med att vara tvungna att registrera hästarna i Finlands Hippos rf., en förening som nästan helt saknar svensk service. En häst måste vara registrerad om man skall få tävla med den, men också den dag den måste föras till slakt krävs registrering. Det kan knappast vara omöjligt att få en egen förening på Åland för detta ändamål.

 

Fru talman, nu vill jag kommer över till ett helt annat område, som jag aviserade i inledningen., d.v.s. utbildningsområdet. Landskapsstyrelsen har ännu i år inte gjort några större förändringar inom utbildningen men annonserar att det är frågor på gång. Jag tänker därför med mina motioner försöka hjälpa till lite grann. Ålands hantverksskolas eventuella flyttning har varit aktuell många år. Behovet av en verkstadsbyggnad gjorde att frågan kom i dagen. Vi har fortfarande inte den nödvändiga verkstaden, och svårigheten att ta beslut om en flyttning är tydlig. Naturligtvis är det främst den regionala frågan som gör att det dras i långbänk. I budgetförslaget säger att en verkstadsbyggnad kommer att planeras vid Ålands husmodersskola. Då är det naturligt  att hela skolverksamheten flyttar dit. Det betyder inte att hantverksutbildningen ensam behöver husera där. Det finns säkert möjlighet till andra aktiviteter där ytterligare. Landskapsstyrelsen nämner bl.a. samarbetet med vårdinstitutet och restaurangskolan.

 

Ålands naturbruksskola är en annan skola som varit på tapeten så länge som jag har varit med i lagtings- och landskapsstyrelsearbetet. Svårigheter att få studerande till skolan har i princip varit det gemensamma temat för alla år. Hästaskötarlinjen räddade delvis utbildningen på skolan. Nu vill landskapsstyrelsen försöka hitta nya utbildningsformer genom att utreda möjligheterna för en naturvetenskaplig inriktad studieförberedande utbildning med yrkesprofil. Min åsikt är att vi har alldeles tillräckligt med utbildning som är direkt förberedande för högskoleutbildning. Idag ropar vårt samhälle efter yrkeskunnigt folk från gymnasialstadienivå, och att i ett sådant läge ytterligare utöka studieplatser inom studieförberedande områden tycker jag rimmar illa med verkligheten; här i salen tycks det också finnas stöd för de tankarna.  Den typen av utbildning bör finnas samlat vid Ålands lyceum, där platserna också har ökat de senaste åren.Tvärtom, vad jag eventuellt vill göra skulle vara att göra skolan till ett aktivt kurscentrum i nära samarbete med Ålands landsbygdscentrum. Redan idag bedrivs mycket kurser där, som är både nödvändiga och uppskattade. Som exempel måste jordbrukare ha utbildning för att erhålla de EU stöd de är berättigade till. Vi vet alla att det inte finns tillräckligt många sextonåringar som är motiverade att börja en treårig utbildning vid naturbruksskolan för att i framtiden bli jordbrukare. Vi vet också och, så hoppas vi väl alla att det skall fortsätta, att efter ett antal år så vill man fortsätta med familjejordbruket och då vaknar intresset av att lära sig mer. VI vet också att det händer saker hela tiden inom jordbruksområdet och andra landsbygdsnäringar som gör att intresset för utbildning i kortare etapper kommer att finnas. Utgående från det föreslår vi inom FS att utredningen i stället skall innehålla möjligheten att göra skolan till ett kurscentrum för olika landsbygdsnäringar.

 

I en tid då utbildningen ställs inför i prioriteringar dyker en ny verksamhet upp i form av ett lärcenter. Jag är inte kritisk till innehållet, tvärtom är det viktigt område, men vad jag är kritisk mot är att skapa en ny enhet. De här frågorna borde skolorna själva ta hand om. Åtminstone borde de fått försöka. Det kostar alltid extra pengar att skapa en helt ny enhet.  Alla jag talat med förstår inte riktigt varför den här enheten har kommit.

 

Eftersom kostnaderna kommer att stiga för utbildningen i framtiden med fler studerande på gymnasialstadienivå föreslår vi att anslaget minskas med 150.000 euro.

 

En sista fråga, fru talman. Lärarlönerna är en avtalsfråga kommer många att säga  och därför har jag inte sagt att vi skall göra  något, men jag  föreslår bara att landskapsstyrelsen skall anhålla hos avtalsparterna om att denna orättvisa tas upp vid kommande förhandlingar. Jag har mycket svårt att förstå att vi som nordister skall ha olika lön om vi utbildat oss till lärare i Finland eller Sverige.  Är man formellt kompetent skall lönen vara jämförbar. Nu utbildar sig våra ungdomar mer i Sverige. Vi vill att de skall komma tillbaka till Åland. Vad är det för signaler vi ger dem? -  förutom att de måste anhålla om att få sin examen godkänd vid landskapsstyrelsen, får de också lägre lön än sina kolleger, som utbildat sig i Finland.

 

Avslutningsvis fru talman vill jag önska vår nya högskola lycka till med sitt första verksamhetsår som en självständig utbildningsenhet, med en egen budget.

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Fru talman!

Det var ett mycket innehållsrikt anförande som ltl Lindeman höll. Det var många saker jag skulle ha velat kommentera, men jag hinner inte med allt. När det gäller ÅHS-planen och arbetet med inbesparingarna där håller jag helt med om att det har gjorts ett mycket konstruktivt arbete inom ÅHS. Där finns nu alla partier representerade och jag är väldigt glad över att alla har dragit åt samma håll, alla har verkligen seriöst sett till det allvarliga ekonomiska läget och att man måste spara in. Det är klart att det finns områden man skulle ha velat prioritera. Det nämndes både konsultbarnmorska, kvinnomottagning osv. Egentligen är allt inom ÅHS viktigt. Vi har hela specialsjukvården med cancervård osv., primärvården. Överallt är det viktigt, man kan dra inte dra in någonting tycker man när man sitter där med röda pennan och skall försöka skära bort 15 miljoner finska mark, som vi fick bud om från landskapsstyrelsen, att ramen måste bli mindre. Det var mycket som vi skulle ha velat gå med på och inrätta. Just när det gäller förebyggande och rådgivning i synnerhet vet vi att den förebyggande vården är a och o därför att i slutänden minskar det på de direkta sjukvårdskostnaderna, men det går inte att dra in på dem, så det är en svår ekvation. Jag tycker att vi tillsammans faktiskt har gjort ett bra arbete och vi hoppas att den budgetram som vi nu har kommit till skall hålla med de nedskärningar vi har gjort.

 

När det gäller barnomsorgslagen håller jag helt med om att det har tagit lång tid och det tycks ta tid ännu, men det är också en oerhört viktig lag. Jag håller helt med om att familjesituationen fortfarande är sådan att man gärna skulle vilja prioritera barnens möjligheter att vistas också i hemmen, men nu är utvecklingen sådan att de flesta både fäder och mödrar måste jobba för att kunna hålla sin levnadsstandard. Detta gör att det är daghemmen som är barnens hem nuförtiden. De tillbringar nio-tio timmar om dagen där, så det är ett också ett område som är viktigt att prioritera. Jag hoppas att man skall kunna hitta nya lösningar i barnomsorgslagen.

 

Ltl Harriet Lindeman, replik:

Fru talman! 

Vi är som sagt överens om det mesta. Jag var mån om att lyfta fram den förebyggande vården, för så mycket har jag varit med i dessa sammanhang att jag vet att det är svårare att prioritera sådant som man inte kan se akut framför sig. Man ser inte resultaten förrän efter många år och då är det andra människor som ser resultaten, och inte ens då kan man peka på, att jo, det var för att vi gjorde det här beslutet för 5-15 år sedan som vi har ett så här gott resultat, utan då är det bara en naturlig del av vårt samhälle. Jag ville alltså ta upp det för att vi skall komma ihåg det och understryka det.

 

När det gäller konsultbarnmorskan är det en fråga som naturligtvis framför allt hör hemma vid fördelningen av resurserna på ledningsnivå. När det stod i planen att det finns ”risk för” ville jag ändå lyfta fram att när man börjar prioriteringarna längre ner att man inte prioriterar bort den. Har man börjat ett projekt är det som har varit bortkastade pengar. Man borde kunna slutföra det, särskilt om det inte finns någonting som pekar på att det har varit misslyckat. Jag har åtminstone inte fått mig till del, varken av mammor eller de som arbetar med projektet, att det inte skulle vara bra, utan tvärtom ser man det som en förstärkning för hela landsbygden.

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Fru talman!

Jag tror att ltl Lindeman och jag har en ganska god samsyn när det gäller ÅHS-arbetet och även när det gäller minnesmottagningen håller jag helt med om att den är mycket viktig. Jag minns också från min tid på Trobergshemmet hur svårt det var att få diagnoser just på äldre människor, och ännu viktigare kanske det är för dem som vårdas hemma i familjerna. Det är någonting som vi måste försöka prioritera.

 

Jag hoppas att jag helt kort kan kommentera hantverksskolan eftersom ltl Lindeman nämnde den i sitt anförande. Det har suttit en arbetsgrupp i Sunds kommun som - igen - har tittat på vad man skulle hitta för lösningar för hantverksskolan. Jag beklagar verkligen att inte verkstaden blev byggd då det fanns pengar i budgeten för den. Jag är tacksam för att även ltl Sundback uttalade sig positivt om att den borde finnas kvar i Sund. Nu har vi arbetsgruppen föreslagit, om det av ekonomiska skäl är omöjligt att bygga en verkstad, att man skulle titta på möjligheterna att flytta den till Ribacka. Där finns ett stort verkstadsutrymme med allehanda maskiner och där finns också utrymmen för syslöjd. Hittills har utrymmena inte utnyttjats så mycket efter det att fångvårdsanstalten flyttade därifrån. Men nu har jag förstått att landskapsstyrelsen har andra planer för Ribacka, så vi vet inte hur det går. Det förslaget har vi från Sunds kommun skickat till landskapsstyrelsen och hoppas att det åtminstone skall bli en diskussion, för vi vill förstås gärna hålla skolan inom kommunen; det handlar om regionpolitik. Jag brukar säga att det är svårare att få nya verksamheter till kommunerna än att försöka bevara dem som redan finns där. Det tror jag också stämmer med hantverksskolan.

 

TALMANNEN: Jag vill påminna om replikreglerna. Det får inte bli små anföranden i replik!

 

Ltl Harriet Lindeman, replik:

Fru talman! 

När det gäller hantverksskolan har det som sagt varit en långdragen historia. Jag nämnde också att troligtvis är det de regionala frågorna som delvis har satt käppar i hjulet för ett snabbare beslutsfattande i den här frågan. Men jag tycker att eftersom landskapsstyrelsen nämner om verkstadsbyggnaden eventuellt vid husmodersskolan måste man ju flytta hela utbildningen dit. Skolan i sig är en viktig skola. Jag håller med alla som har sagt att det finns utvecklingsmöjligheter för skolan. Jag har inte på något sätt ifrågasatt verksamheten, tvärtom, utan vad jag ifrågasätter är om vi inte måste kunna samordna våra byggnader och skolhus på ett bättre sätt. Husmodersskolans nuvarande utbildning i dag vet vi inte är i tiden, men byggnaderna är väl underhållna, det finns en fin vävstuga, klassrum osv. samt ett internat som man kanske kan bygga om, om man behöver. Att inte utnyttja det till en hantverksskola har jag lite svårt att förstå. Skolan själv vill naturligtvis så småningom få ett beslut. Att inte veta vad som gäller år efter år är kanske den tyngsta biten för deras engagemang för skolan. Jag tror nog att egentligen är vi mogna för ett beslut i den här frågan.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Frågan om att flytta olika utbildningar från den ena skolan till den andra och samordna är nog en viktig diskussion och det är bra att ltl Lindeman tar upp den. Jag är lite förvånad över att hon inte när hon hade makten över denna sektor tog flera samordningsinitiativ. Det pågick nog under hennes tid fortsättningsvis att man bara skulle bygga nytt och inga utbildningar skulle tas bort, men bättre sent än aldrig! Jag välkomnar alltså initiativet, men om man tänker sig att flytta hantverksutbildningen till husmodersskolan har vi fortfarande kvar en rad byggnader i Tosarby som kräver underhåll eller någon verksamhet för att fungera. Den frågan hoppar många lätt över när de flyttar runt med utbildningar. Det andra är att jag inte håller med om att husmodersskolans utbildning är otidsenlig och inte har någon plats att fylla i dag. Tvärtom tror jag att hushållsarbetet och det som man i 80 år har sysslat med inom utbildningen är aktuellt fortfarande, det är bara det att området har blivit mera professionaliserat. Det finns nu utbildningar inom vårdinstitutet där just de här kunskaperna är viktiga, speciellt för dem inom den sociala omsorgssektorn som har arbete i hem hos olika människor, äldre, men också pensioner med handikapp och familjer som behöver stöd. Utbildningen som ges vid husmodersskolan skulle med fördel kunna integreras i vårdinstitutets utbildning. Vårdinstitutet behöver utrymmen, men skall vi igen bygga nytt där och inte göra oss av med någonting, så fortsätter kostnadsspiralen!

 

Ltl Harriet Lindeman, replik:

Fru talman! 

Ja, varför gjorde inte jag det när jag hade ansvaret, det kan man alltid fråga sig! Då startade utredningen. Det var precis då det var aktuellt med verkstadsutbyggnaden och det var då vi insåg att verkstadsbyggnaden blev betydligt mycket dyrare än vi hade budgeterade pengar för och för det andra när vi började fördjupa oss i det upptäckte vi att bygger vi fast oss med en verkstadsbyggnad där är nästa steg att renovera skolan. Det gjorde att utredningen gjordes: skall vi göra det eller skall vi tänka i nya banor? Sedan byttes det avdelningar osv., historien är som den är, så jag tycker att utgående från vad jag vet om byggnaden att husmodersskolan skulle vara lämpligare. Jag sade också i mitt anförande att man kan mycket väl samarbeta med andra skolor också, att inte hantverksskolan ensam behöver regera i husmodersskolan. Man kan också se det som en form av kurscentrum på ett livaktigare sätt.

 

När det gäller att bli kvar med byggnaderna i Sund är det trots allt inte så märkvärdiga byggnader mera. De kräver faktiskt renovering. Sunds kommun ropar efter attraktiva tomter osv., så ett sätt kunde vara att landskapet säljer marken till Sunds kommun, som kan ge ett väldigt attraktivt bostadsområde där och som kunde skapa nya skattebetalare och kanske t.o.m. vara bättre för Sunds kommun än vad skolan ger i dag.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Förslaget att flytta hantverkarutbildningen till husmodersskolan innebär rätt stora investeringar i verkstäder av olika slag. Det måste byggas till eller det måste byggas om. Det är inte någon i och för sig på förhand given inbesparing, utan det kan bli dyrare. Det förslag som nu kommer lite hux flux att Sunds kommun skall bygga attraktiva bostäder är kanske också möjligt, men jag tycker att resonemanget är lite för lättvindigt. Man måste se till själva realismen i det hela. Om vi skall ha kvar hantverkarutbildningen måste man ge den förutsättningar att utvecklas. Det sägs nu inom utbildningssektorn att det utbildas för lite människor med traditionell yrkeskunskap inom olika hantverkarområden. Jag ser framför mig en hantverkarutbildning som inte bara slussar in enskilda personer på något slags konsthantverk utan man får en bredare grundutbildning som sedan kan nyttjas om man går vidare inom VVS, metall eller träslöjd eller textil på yrkesskolenivå t.ex. eller inom andra specialskolor inom det här området. Jag tycker att man mera skall se hantverksutbildningen i den belysningen än i det här litet snäva konsthantverksperspektivet, som jag tror att många ändå i första hand tänker på.

 

Ltl Harriet Lindeman, replik:

Fru talman! 

Att se den i ett bredare perspektiv som nästan en förberedande utbildning före man börjar i yrkesskolans olika linjer kan man naturligtvis tänka sig. När man ser hur ungdomar i dag planerar sin utbildning är de mera ”pang på rödbetan”, om jag får säga så, de söker sig direkt till linjer. Det finns vissa problem i folkhögskolor, och husmodersskolan drabbades av det, att man går inte ett år och lite funderar. Ibland skulle det t.o.m. vara hälsosamt, men man vill gärna välja linje ganska tydligt från början.

 

Visst kostar det att bygga verkstad vid husmodersskolan, precis lika mycket där som att bygga den i Sund, men de andra byggnaderna är i betydligt bättre skick än vad byggnaderna vid Tosarby hantverksskola i dag är. Det är så, precis som har sagts här, att skall vi våga göra förändringar, det kommer alltid att finnas olika åsikter, det är det som det här parlamentet är till för och det är landskapsstyrelsen som småningom tar beslut i den här frågan. Jag vill understryka att det måste tas ett beslut i den här frågan; om också mitt förslag är dåligt har skolan rätt till ett beslut hur de kommer att gå vidare. Själv tycker jag naturligtvis att mitt förslag är bra.

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Fru talman!

Det var många intressanta saker som ltl Lindeman tog upp här i sitt anförande och det var några saker som jag reagerade på, en sak tror jag att ltl Lindeman redan misstänkte att jag skulle säga någonting om, nämligen att arbetsgivarparten skulle på något sätt anhålla om att lönerna för lärarna skulle bli lika. Om arbetsgivaren vill behandla sina anställda lika, så kan han göra det utan att fråga fackorganisationerna. Nu finns det avtal som skiljer på det här, men samtidigt arbetar faktiskt landskapsstyrelsen med arbetsvärderingar där man inte kommer att kunna ta ställning till om man är utbildad i Sverige eller Finland eller i Danmark, utan det måste innehålla själva värderingen av arbetet. I ÅHS skall man på försök ta den uppgiftsrelaterade och individuella lönen i bruk. Den saken måste väl ändå kunna lösa sig.

 

Jag reagerade också på uttalandet om barn som nästan har magsår om vi prioriterar rätt i familjerna i dag osv. Det där är frågor som antagligen intresserar väldigt många och jag tror inte att en ny reviderad barnomsorgslag kommer att göra så att familjerna prioriterar något annorlunda än vad de gör i dag. Det är faktiskt så att i dag kan familjerna precis välja och prioritera när man har barn, vill ha barn och hur man skall prioritera livet för barnen. Det kunde man inte på 40-, 50- och 60-talen utan man fick ta emot vad man fick, men i dag finns alla möjligheter för familjerna att själva prioritera, det kan inte vara samhällets sak.

 

Ltl Harriet Lindeman, replik:

Fru talman! 

När det gäller lärarlönerna är det säkert så att det blir så småningom bättre när det blir en arbetsvärdering. Men jag tycker att som läget har varit – och fortfarande figurerar den modellen – att man nästan automatiskt blir i ett sämre löneläge för att man har utbildningen i Sverige tycker jag är olyckligt. Det ger fel signaler och det tycker jag man som arbetsgivare i landskapet, som överinseende för utbildningen, kunde notera och ta en diskussion med avtalsparterna. Det är vanligt inom alla områden att arbetsgivaren för fram sitt till avtalsparterna och naturligtvis för arbetstagarna fram sina frågor till sin part, så jag vill närmast ha en bättre syn på de frågorna.

 

När det gäller barnomsorgslagen sade jag i mitt anförande, att lagen som sådan kan naturligtvis inte ändra på det här, men till vissa delar kan man kanske göra någonting åt det, det finns vissa frågor. Jag nämnde bl.a. en av de frågor som oftast kommer i dagen när någon förälder väljer att vara hemma – i dag fortfarande till stora delar mammorna – att de förlorar sin pension. Det är en fälla för framtiden. Det borde man se på i samband med barnomsorgslagen, om det också inte ingår direkt i själva lagen, men för att ge förutsättningarna och möjligheterna att utnyttja det som barnomsorgslagen ger så är det en koppling till den verkligheten.

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Fru talman!

Det är klart att det pågår partsamtal, men om en arbetsgivare vill behandla sina anställda lika, så kan han göra det ensidigt. Det är för mig inget problem. Att det sedan finns ett sådant här system som har fortgått behöver inte alls betyda att den landskapsstyrelsen som tillträder överhuvudtaget känner till att man i arbetsmarknadens förhandlingar om löner finns en sådan här skillnad. Det finns säkert på flera områden.

 

När det gäller kvinnorna och pensionerna håller detta på att lösa sig i samband med senaste pensionsreformen när det gäller den lagstadgade rätten till ledigheten, där man också skall få för föräldraledighet till barnet fyller tre år en beräknad pension på 500 euro i månaden, så den biten kommer inte barnomsorgslagen på Åland att hjälpa upp, utan den har man löst på rikssidan och jag utgår från att det kommer att gälla också här. När det gäller den frivilliga ledigheten anser jag faktiskt att man som ansvarig för sig själv och sin framtid inom ramen för det privata pensionsskyddet kan lösa den frågan mellan föräldrarna. Vill man vara hemma och inte gå ut i arbetet och förtjäna in pension måste man ta en privat pensionsförsäkring som båda parterna betalar, enligt dagen system, eller så måste man jobba för att sänka pensionsförsäkringsprocenten åt kvinnorna. För att man är hemma och tar hand om barnen skall inte samhället betala - här står vi och pratar om en budget som börjar ha för höga kostnader”!

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Harriet Lindeman, replik:

Fru talman! 

När det gällde ÅHS talade jag om förebyggande vård. Jag är nästan frestad att flytta över de tankar också på barnomsorgen och att ta hand om våra barn på bästa möjliga sätt. Där ser jag ändå ett samhällsintresse att – med den vetskap vi har – stöda dem som väljer att vara hemma lite längre perioder med sina barn. Om man då via skapande av någon form av frivillig pension, eller hur man vill lösa det, kan göra detta mera attraktivt och mera möjligt, så tycker jag att det skulle vara en bra sak som landskapsstyrelsen skulle göra. Jag vet att jag själv när jag började arbeta med barnomsorgslagen hade kontakt med Ömsesidiga, som sade att visst kan man ta fram ett försäkringsalternativ som bygger på olika förslag och där naturligtvis föräldrarna själva måste välja om man betalar in det eller inte, men som blir fördelaktigt om det faktiskt görs ett försäkringsalternativ som är ämnat för just det här. Det handlar mycket om hur man vill att samhället skall utvecklas, vill jag påstå, i de här frågorna.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag ville säga några ord om lärcenter, eftersom det är ganska nytt och väcker frågor. Vi har också lite funderat, om det är någonting som skall fortsätta eller är det en verksamhet som inte skall belasta budgeten i evighet. Det är nämligen så att inkommande år 2003 är ett försöksår. Jag tror ändå på att det här kommer att vara bra. Det är en samordning av distansutbildningsmöjligheterna. Det har visat sig att det ändå är lite svårt för respektive skola att hantera de här frågorna, man kan inte tillräckligt mycket ännu. Därför tror vi att det här är bra. Vi har också nu möjligheter för vem som helst att avlägga olika examina via ett avtal med Norrköping, där man via nätet kan studera olika detaljer i en gymnasieexamen, engelska, matematik, vad som helst. Här finns många fördelar, men jag vill ändå betona att det här är en ny verksamhet som man måste utvärdera under året innan man binder det till en permanent utbildning.

 

Eftersom jag i mitt anförande kommer att prata hantverksskola och naturbruksskola vill jag säga några ord om lärarlönerna, som har att göra med den gamla högre och lägre högskoleexamen. Vi försöker verkligen i förvaltningen nu när vi bedömer behörighet och lönesättning värdera utbildningens längd och innehåll så att vi är så rättvisa som möjligt och försöker se till att också de som är från Sverige har samma förmåner och möjligheter som de som kommer från riket. Det är klart att vi också gärna skulle se ett klart löneavtal för alla som skulle gälla, men vi får se vart vi kommer.

 

Ltl Harriet Lindeman, replik:

Fru talman! 

Jag kan bara konstatera att vi är ganska överens om de frågor som jag har fört fram och som jag fick svar på av landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson. Lärcentret är en försöksperiod, precis som sade och utgående från att jag tyckte att konsultbarnmorskan skall få ha sin projekttid slutförd borde också det här få ha sin tid. Om man fortsätter perioden ut vill jag ändå säga att man faktiskt utvärderar det ordentligt. Jag har försökt få svar på de här frågorna, för lärcentret dök upp från ingenstans på något sätt utan några större förberedelser. Jag har fått ganska undvikande svar och ingen har riktigt kunnat ge svar på varför och alla är lite frågande. Då måste man också som lagtingsledamot bli lite frågande, särskilt i en situation när det blir tvunget att spara och när vi hamnar att prioritera, också på utbildningsområdet.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag anser också att det måste göras en ordentlig utvärdering. Mycket i landskapsstyrelsens utbildningspolitik under de senaste åren – det var redan så när Harriet Lindeman satt som ansvarig – har gått ut på att öka möjligheterna för vuxna att studera på olika sätt. Det här är en förstärkning av de möjligheterna och det tycker jag för min del att är bra. Nu pågår ett försök med närvårdare som skall utbilda sig via nätet och vi får se hur det går. Det är inte så lätt, vi har inte så hemskt många deltagare/elever som använder sig av lärcentrets faciliteter, man börjar, men så inser man att man kanske inte har den datakunskap som behövs. Det är möjligt att det här är för tidigt, kanske på fel ställe,  men det skall alltså utredas.

 

Ltl Harriet Lindeman, replik:

Fru talman! 

För att det inte skall uppstå några missförstånd sade jag i mitt anförande, och jag vill understryka det igen, att det är inte innehållet, det är inte fråga om att vi inte skall ha distansutbildning och vuxenutbildningen är i tiden i dag och det är stora utmaningar vi har. Vi kommer att behöva jobba med fortbildning, vuxenutbildning och distans i framtiden. För mig var bara frågan: Är det en ny enhet som måste till för det, kunde den ges på de skolor som finns redan i dag?

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Diskussionen avbryts här och återupptas kl. 13.00. (Kl. 12.20).

 

                                                                 -------------------------

 

(Kl. 13.02).

Plenum fortsätter.

 

 

Ltl G-M Lindholm:

Herr talman!

Ja, då har vi kommit till det igen som är nästan höjdpunkten på året: landskapsstyrelsen har avgett sitt förslag till nästa års budget och lagtingsledamöterna, åtminstone oppositionen tar på sig sina kritiska glasögon och vässar pennorna, kommer med förslag till förändringar och andra prioriteringar. Tidningar och radio följer med och redogör för olika idéer som kommer fram. Men hur är intresset hos den stora allmänheten för budgetdebatten och för budgetarbetet? Man skulle önska att det skulle vara packat med åhörare på läktarna som var intresserade av att lyssna på de olika idéerna som förs fram. Vi får vara glada för dem som har sökt sig hit i dag, det är några på läktaren, men det finns plats för många, många fler.

 

Vad beror det på att människorna ute i samhället är ganska lite intresserade av vad vi gör här i den här salen? Det är som om vi på något sätt skulle leva ett eget liv, man intresserar sig inte för de här frågorna. Det finns säkert många olika orsaker, folk arbetar, har inte tid att vara här. Man har kanske inte tid att följa med debatten dagtid, men man gör det på kvällen, man tycker att man inte är intresserad. Om man frågar, säger man: ”jag är inte intresserad av politik”. Många, faktiskt väldigt många, tycker att vi pratar en massa strunt här i stället för att hålla oss till det som egentligen folk är intresserade av. Men vad är det då som folk är intresserade av? Ja, det är sådant som berör en. Oftast när man frågar är det sjukvården som kommer högst upp på priorteringslistan, det är dagis, det är skola, det är att man har mat på bordet, att man har ett arbete, att man har en bostad, det är sådana här nära frågor som ligger en varmt om hjärtat. Det är förstås också beroende på vilken tid i livet man är i. Kanske man har äldre föräldrar. Då tycker man att den delen är viktig. Man märker att det kanske inte fungerar precis så där som man skulle vilja att det skulle fungera. Där är olika former av boende för äldre liksom sjukvården en viktig bit.

 

Jag tror också att det är väldigt viktigt, och blir allt viktigare, man märker att det finns inte tid, tiden kan vi inte lagstifta om, att det blir flera timmar per dygn går inte, men att man har tid för varandra. Det här är en bristvara i dag. Hur sammanfaller dessa behov, det som ligger många människor varmt om, med föreliggande budgetförslag? Jag har tittat på det precis på det sättet och då kommer man förstås till sjukvården som är en viktig fråga, för det är väldigt högt upp på en prioriteringslista. Där har vi fått en given ram från landskapsstyrelsen och det här har varit ett hårt arbete, det har inte varit roligt. Oppositionen i ÅHS-styrelsen hade kunnat ta fördelar genom att vara i oppositionen och kommit med andra förslag, men det har vi inte gjort, utan vi har alla tagit vårt ansvar och försökt få till det på bästa möjliga sätt. Det kanske inte är det riktigt bästa ännu, men det får tiden utvisa. Det finns många olika bra förslag och projekt som tyvärr inte går att genomföra med den ram vi har i dag. Man har också sagt från landskapsstyrelsens sida, att man vill inte att verksamheter skall dras ner, personalen skall inte minska och det här är förstås en ekvation som är svår att få att gå ihop. Med den matematik som jag åtminstone har läst tycker jag att det är svårt att få till det. Men det kanske finns någonting himla fiffigt här på vägen som kommer fram som man kan lära sig av diskussionen.

 

En sak där jag har haft en annan åsikt än majoriteten i ÅHS:s styrelse gäller sparförslagen om remiss av åländska patienter mera till Finland än till Sverige. Nu har man i ganska stor utsträckning kunnat välja och det skulle alltså vara slut på den saken eftersom man säger att det är dyrare att remittera till Sverige än till Finland. Det här är inte bara en hälso- också sjukvårdsfråga utan det här är självstyrelsepolitisk fråga, en väldigt viktig sådan. Därför tycker jag att det finns skäl att vi diskuterar det också här i lagtinget. Det skulle vara väldigt intressant att höra vtm Christer Jansson från centern t.ex., som har stått väldigt mycket på barrikadärerna för språkets ställning i landskapet, vad han har för åsikt om detta i dag. Jag efterlyser också ltl Sune Mattssons åsikt i den här frågan, han som också har varit väldigt aktiv i språkdebatten. Hur ser man på de sparförslag som har kommit fram?

 

Arbetet är en viktig del. Vi vet att arbetslösheten är väldigt låg på Åland, den är under 2 procent;  i dag har vi i stället brist på arbetare på vissa områden. Just hantverksarbeten som elektriker, murare, är det inte så många i dag som väljer. Vi föreslår också en förhöjning på läroavtalsutbildningarna just för att få fram mera hantverkspersonal. Sedan kommer nog skolan som en väldigt viktig del på listan som folk skulle sätta upp. Alla vill vi våra barn och ungdomar det allra bästa. Här säger man också från landskapsstyrelsens sida att man kanske i framtiden måste se över gruppstorlekarna. Man säger också att lärarledda timmar måste bli färre än i dag. Det här tycker jag inte att är någon speciellt bra plan som man har. Vi vet att det många gånger är väldigt jobbiga situationer i dagens skolor där det finns assistenter och oron i klasserna är ganska stor. Det här tycker jag att föranleder en förklaring från landskapsstyrelsens sidas. Vi vet att många landskapsdrivna skolor har fått direktiv om att spara och samtidigt som lönerna höjs blir det här en svår ekvation att få ihop. Därför är det väldigt underligt att man i samma andetag föreslår en ny teoretisk utbildning som man skall undersöka, utreda och eventuellt starta från 2004 ute på naturbruksskolan. Det här tycker jag också tarvar en viss redogörelse från landskapsstyrelsens sida. Hur har man tänkt sig det här när vi redan har ett system i dag som fungerar och där man också har föreslagit och budgeterat en utbyggnad av den teoretiska gymnasieutbildning som redan finns i dag, där speciellt den naturvetenskapliga linjen inte läses av så väldigt många i dag så att de inte skulle få rum där.

 

Sedan kommer barnomsorgen och hela den familjepolitiska sidan som en viktig del i många människors liv. Familjepolitiken/socialpolitiken finns det väldigt lite sagt om i budgeten. Många har här före mig tagit upp barnomsorgslagen. Det är en sak; den har vi väntat på ända sedan 2000, då arbetsgruppen tillsattes och ingenting har ännu kommit på snart tre år. Det finns också många andra frågor just om familjens situation. Ltl Lindeman tog på ett föredömligt sätt upp situationen för många i dag där barn redan i en låg ålder är väldigt stressade. (ANDRA VICETALMANNEN: Jag påminner om den rekommendation som vi har!) Vad beror det här på? Många lever i dag i en utmattningsdepression. Vad beror det här på? Kan vi göra någonting från vår sida? Hur kan samhället svara på de behov som finns bland de här människorna? Det här har man inte sagt någonting om. Jag tycker att det här är väldigt viktiga frågor inom familjepolitiken som jag tyvärr saknar.

 

Sedan har vi äldreomsorgen. Här tycker jag att det som man har tänkt sig från landskapsstyrelsens sida är bra: att man skall försöka se på samordningen mellan – som jag tror att jag läser rätt – hemsjukvård och hemvård, där det ena är landskapets och det andra är kommunernas. Vi vet att det kan vara tillfällen där inte samordningen alls finns utan man kommer till samma klient/patient med kankse en halv timmes/en timmes mellanrum och gör i princip samma sak men det bara är av olika personer, antingen från sjukvården eller hemvården. Vi vill också att personalen inom hemvården i dag skall ha en ganska hög utbildning, i dag är man ofta närvårdare och det här är också en sak som kunde utnyttjas mera än vad som görs i dag. Det är alltså en bra sak att man ser över den här biten.

 

Allt det här är politik. Det är det här som man säger att man inte är intresserad av från människors sida. Jag tror att skulle vi presentera det som vi håller på med på ett lite lättare och mer användbart sätt skulle folk intressera sig mera. Det är väldigt viktigt att man får många människor med att intressera sig, dels för att öka intresset för det vi håller på med, men också för att intressera dem för sin egen situation, att man s.a.s. vet på vilket sätt, hur och när framför allt man skall aktivera sig.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Det finns säkert en naturlig orsak till att det är glest här på våra åhörarbänkar. Den enklaste orsaken är väl att man är på jobb helt enkelt! I motsats till ltl Gun-Mari Lindholm upplever jag att det är väldigt många som är intresserade av det politiska arbetet på Åland. Jag upplever att det är många som lyssnar på vår debatt i radio, oerhört många faktiskt. Jag tror att råkar man ha en ledig dag så kanske man inte första hand sätter sig här inne utan eftersom det är så stora delar av våra debatter som går ut i etern är jag helt säker på att man kombinerar det med att göra någonting annat och lyssnar på radion helt enkelt.

 

När det gäller sjukvård i Sverige skall detta fortfarande erbjudas men i mindre grad eftersom det är mycket dyrare. Vården som man får i Finland skall vara på svenska. Jag tänkte svänga lite på frågeställningen och fråga dig ltl Lindholm: Är det inte lite att ge upp om man enbart vänder sig till Sverige i stället för att landskapsstyrelsen och ÅHS är tydliga gentemot Finland och jobbar vidare och verkligen kräver att det måste fungera att få vård på svenska i Finland?

 

När det gäller elevgrupper och lärarlösa lektioner, som jag tror att är taget från ett uttalande i pressen berör det inte grundskolan, som man kunde få en känsla av när ltl Lindholm framförde det, utan det är någonting som eventuellt blir aktuellt när man gör en genomgång av gymnasialstadieskolorna. Där kan det finnas alternativa undervisningsformer bland vuxna studerande. Det är också en sak som hör till hela genomgången.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Herr talman!

Vad gäller att få vård på vårt modersmål utanför Åland överhuvudtaget kan det inte ha undgått ltl Lundberg att det har visat sig att det är väldigt svårt för oss ålänningar. Det är inte bara för oss att få det i Finland utan det gäller också för den svenskspråkiga befolkningen i Finland att få det på sitt modersmål där. Det här är ett problem som inte kan ha undgått någon. Det har varit så mycket diskussioner och så mycket skrivet om det. Därför tycker jag att det är bra att vi diskuterar just den här frågan i Ålands lagting, för jag tycker inte att det är bara en hälso- också sjukvårdsfråga utan det är också en självstyrelsepolitiskt viktig fråga, där vi är satta att sköta den här biten för ålänningarna. Jag tycker att det här är en väldigt viktig fråga för landskapsstyrelsen och för lantrådet i allra högsta grad.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Det har inte undgått mig att det är problem med språket när det gäller vården i Finland, men jag tycker att man ändå inte får ge upp utan vi måste sätta in större insatser. Den språkliga situationen och vårt språkliga förhållande till Finland blir inte bättre av att vi bara ger upp. Däremot skall vården i Sverige finnas kvar, men eftersom den är så mycket dyrare måste man väga euro och cent mot varandra. Däremot måste vi absolut fortsätta att kräva att vården skall vara på svenska. Det tycker jag att inte kan lösas bara genom att ge upp utan vi måste fortsätta med det arbetet.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Herr talman!

Nej, till den delen hoppas jag att vi är helt överens, att också centern står bakom, att man inte ger upp att ge ålänningarna vård på svenska. Det hoppas jag verkligen, fastän ltl Lundberg säger att man måste väga euro – mot vadå? Mot självstyrelsen eller vad är det man skall väga mot det! Det är så att detta måste få kosta. Jag hade hoppats att detta också skulle vara centerns hjärtefråga.

 

Vtm Christer Jansson, replik:

Herr talman!

Också jag delar den åsikt som ltl Lindholm har att det är ganska svårt i dag att få vård på svenska i Finland och då ser jag egentligen ingen annan utväg än att vi nyttjar de tjänster vi kan få köpa i Sverige. Där har man ett bra samarbete, som jag har sett det, med Uppsala Akademiska Sjukhus och jag kan inte förstå om det faktiskt är meningen att man vill inskränka det på något vis. Det kan inte vara en klok politik. Även om man försöker få vården på svenska på olika sjukhus i Finland – och jag vet att man gör en hel del inom ÅHS:s ram för att förbättra servicen – så tror jag att det på sikt är mycket svårt att åstadkomma någonting bättre än vi har i dag. Snarare är det tvärtom så att det blir sämre. Det är också så, efter vad jag hörde berättas häromdagen, att det lär inte vara så hemskt stora skillnader i kostnaderna mellan specialistvården i Sverige och i Finland, åtminstone när det gäller vissa specialiteter. Dessutom är det också på det viset, vilket jag ser att obundna har noterat i en motion, att om vi kan visa att det inte går att få service på svenska i Finland i en så här viktig fråga, så är man enligt självstyrelselagen skyldig att höja avräkningsgrunden för merkostnaden. Situationen börjar faktiskt bli på det viset att det är någonting som landskapsstyrelsen kan börja överväga så småningom, om man nu kan visa att det är en kostnadsskillnad där. Är det så att det inte är någon större kostnadsskillnad längre är det inte mycket att fundera på, utan patienterna borde själva få välja om de vill fara till Finland eller Sverige.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Herr talman!

Det är roligt att det finns folk som man kan lita på även i fortsättningen! Fast vi står på varsin sida – opposition och den som stöder landskapsstyrelsen – har man fortfarande det här som sin hjärtefråga. Det tycker jag är väldigt glädjande. Jag tackar vtm Christer Jansson för det raka svaret samt också stödet till den motion som vi från Obunden Samling har lämnat in angående vård i Sverige.

 

Vtm Christer Jansson, replik:

Herr talman!

Jag vill inte säga att det här är en fråga som skiljer oppositionen och regeringsblocket, åtminstone tyckte jag igår när jag hörde lantrådet uttala sig att nog var vi helt på samma linje, att nog var både lantrådet, ltl Lindholm och jag på samma linje. Om man sedan skall uppfatta mitt uttalande som ett stöd för motionen vill jag i dagens läge låta vara osagt. Finansutskottet får överväga vad som eventuellt kan behövas. Det är möjligt att man genom ÅHS ändå kommer att lösa den här frågan på ett sätt som patienterna är nöjda med utan att vi behöver ta upp mera pengar för det. Det måste ÅHS bedöma och man kan i så fall komma med tilläggsbudget.

 

När det gäller frågan om diskussionen i ÅHS:s styrelse så tyckte jag att ltl Lindholm sade någonting om att hon har varit ensam där, men åtminstone har inte jag hört att det har varit någon omröstning i frågan, så kanske hon kan förklara närmare hur det gick till.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Herr talman!

Angående ÅHS:s styrelsearbete var det här i samband med det åtgärdsprogram som styrelsen tog och på föredragning av ledningsgruppen. Där fanns detta med som ett förslag i och med att det har en stor ekonomisk betydelse, enligt de uppgifter vi fick och där blev jag ensam om mina funderingar. Därför tycker jag att det här är en fråga som jag tror att också är viktigare för andra här i lagtinget och därför vill jag föra debatten här. Jag kan inte tänka mig att alla i centern har frångått de tidigare viktiga frågorna.

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Herr talman!

Jag blev mycket förvånad över ltl Lindholms uttalande att det skulle vara någon skiljefråga, att vi skulle ha varit oense i styrelsen. Jag tycker att det är ledsamt att man gör det till en sådan fråga, för vi var helt överens. Det var ingen som motsatte sig att det skulle krävas vård på svenska. Vi var överens om att eftersom kostnaderna måste skäras ner så kraftigt och det har poängterats att vården har blivit så mycket dyrare i Sverige än i Finland var vi överens om att man i vissa fall skulle kunna välja Finland när det finns likvärdig medicinsk kompetens, men vi har ingalunda sagt att någon skall tvingas mot sin vilja. Vi har skrivit in i sjukvårdsplanen, precis som citerades här igår, att de medicinska aspekterna skall vara avgörande, men samtidigt bör man fästa uppmärksamhet vid att patienten har rätt till vård på svenska. Det står också att det skall vara information på modersmålet till patienten och skriftliga informationen, epikrisen finns tillänglig på svenska i patientjournalerna. Vad jag kan minnas var det ingen i styrelsen som protesterade mot det. Vi har medlemmar från alla partier i styrelsen och det var nog en viktig fråga, inte minst för centern, så det verkar helt nytt för mig att det skulle ha varit någon skiljelinje här emellan.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Herr talman!

Den text som finns i planen för ÅHS inför nästa år ser ungefär likadan ut som den har gjort tidigare vad gäller remitterande av patienter utanför Åland. Där säger man att man har rätt till vård på svenska och vad gäller information och epikriser. Det är bara det att budgeten har dragits ner och det betyder att den här delen kommer att få en sämre service. Vi vet att det som skrivs i budgeten angående språket i vården har funnits tidigare, det har inte fungerat. Vi har debatterat tidigare om hur epikriser har kommit från Finland där personal på sjukhuset som inte kan finska inte kan ta den till sig. Jag tror inte att skrivningen i nästa års budget kommer att leda till att det blir på något annat sätt, om det inte är så att pengar finns för vård i Sverige, inte bara på svenska, utan i Sverige, där man åtminstone har en större förhoppning på att få vården på svenska.

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Herr talman!

Jag har inget minne av att ltl Lindholm skulle ha föreslagit någon annan text än den som står och det är en bra text och om den följs upp säger den precis det som den behöver säga. Varför skall man ändra en text om den är bra! Jag tycker att vi fortfarande kan konstatera att vi har varit helt eniga när det gäller språket. Det har dock sagts under något möte efter det att vi tog bokslutet att det börjar verka – precis som vtm Christer Jansson – som om inte kostnadsskillnaderna är så väldigt stora som man har trott, åtminstone i många fall. Det är mycket möjligt att man inte alls behöver skicka så många fler patienter till Finland än till Sverige jämfört med vad man har gjort tidigare, men i vissa fall finns det stora skillnader. I många fall när det gäller specialsjukvård har man kommit till sådana avtal i Sverige också att man kan få en vård som inte är så kostnadskrävande, så jag hoppas att man skall kunna lösa det på det sättet, men naturligtvis i de fall där man söker sig till Finland och det finns många patienter som begär sig dit,  skall man ställa kravet att det skall vara service på svenska. Det finns också resurser här på sjukhuset tillsatta enkom för att göra översättningar, i de fall man inte skickar tillbaka, eller när det behöver översättas till svenska. Vi poängterar varje gång att det skall inte överhuvudtaget komma någonting på finska.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Herr talman!

Det är intressant att följa med ltl Pehrssons tankegång. På ett sätt vill hon ta nuvarande system och förfaringssätt i försvar, men å andra sidan kanske det skulle vara på ett annat sätt! I dag fungerar det inte till hundra procent. Det kan inte vara något nytt för ltl A-M Pehrsson eftersom hon också sitter i ÅHS:s styrelse, där vi har haft upp det här otaliga och vi har fått information om hur dåligt det fungerar. Därför är det här ett sätt att lösa det på. Vi vet att med gällande ram finns det inte utrymme och därför föreslår vi ramutökningen explicit för remitterande till Sverige. Minnet sviker nog ltl Pehrsson när hon säger att vi har varit eniga. Jag har uttryckt min vilja – och inte fått understöd – för att det här inte skulle gå igenom. Ltl Pehrsson kan titta i protokollen.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag håller helt med dem som säger att vi har rätt till vård på vårt modersmål. Det finns ingen tveksamhet i det. Är det så att man inte kan garantera att man får det i Finland, på fastlandet, så måste vi vända oss till Sverige. Jag ser ingen annan utväg. Det är vackra ord som står i budgeten om vård utom Åland, men det gäller att man efterlever det. Jag skall senare ta upp detta i mitt anförande. För övrigt har jag under min tid i ÅHS-styrelsen stött och jobbat ihop med ltl Gun-Mari Lindholm om en lösning på den här frågan. Jag ser och har bevis för att det inte alltid fungerar.

 

Ltl Harriet Lindeman, replik:

Herr talman! 

Vård på svenska är också ett ämne som vi har debatterat många gånger och det är en viktig fråga. Den retoriska fråga jag tänkte ställa: när man tittar på det som har varit, när det inte har funnits skriftliga, eventuella restriktioner osv., så hur har det fungerat hittills? Är det faktiskt så att patienten har fått välja? Jag är inte riktigt säker på det. Jag tror att det till stora delar fortfarande handlar om den remitterade läkarens vilja och åsikt vart det bär, öster- eller västerut. Patienten är ändå ganska involverad med läkaren och de för en diskussion och vill kanske inte ifrågasätta osv. Jag har i min bekantskapskrets haft ganska många som har remitterats bort och av dem har ingen varit med om någon diskussion vart, utan de har blivit informerade om vart det bär s.a.s. Det har varit både och, så det är inte det det handlar om; en av dem skulle mycket väl ha kunnat fara till Finland som tvåspråkig, men man hade byggt upp relationer till Uppsala osv. Jag har alltså lite svårt att tro att den situation vi har i dag är fullt ut som vi vill att den skall vara härifrån lagtinget.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Fru talman!

Jag vet inte om det var en direkt fråga, men jag förstod det så i alla fall, att i dag har det inte varit så att man har fått välja när man har suttit inne hos sin remitterande läkare: nu skall du iväg till en ytterligare undersökning någonstans, ”jo, men jag vill till Uppsala eller jag vill till Åbo”. Det är inte så det har fungerat utan det har varit en dialog visserlunda, och en del vill till Åbo eller Helsingfors och andra kanske vill mera mot Sverige, av olika orsaker. Det är inte bara språket, utan det är hela strukturen och också på det sätt man vårdar på de olika ställen, hela hierarkin i sjukhusvärlden på vardera sidan om oss är också avgörande. Det har alltså inte varit på det sättet att patienten helt och hållet har valt, men det har nog förekommit. Visst är det så, och där är det förstås som på alla andra ställen att det är den egna aktiviteten hos patienten som många gånger har varit avgörande.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Skrivningen i landskapsstyrelsens budget om en  utredning av en naturvetenskaplig utbildning vid naturbruksskolan ifrågasätts. Då vill jag säga att naturbruksskolan har i flera år dragits med dåligt med elever, det är sant, och vi har haft många diskussioner med direktionen att man borde göra någonting annorlunda av utbildningen. Det här är nu direktionens förslag att göra någonting annat och landskapsstyrelsen bedömde att man kan utreda ett naturbruksgymnasium som skulle betyda att eleverna, när de har börjat naturbruksskolan, kan de under årens gång läsa fullständiga naturvetenskapliga ämnen: lång matematik, fysik och kemi, medan de andra kan välja en lättare väg s.a.s. Det här är dock ingenting som landskapsstyrelsen på något sätt har tagit ställning till att man skall göra. Vi anser ändå att det är direktionens sak att försöka förbättra undervisningen vid naturbruksskolan och då måste de få möjligheten att göra en utredning. Jag skulle själv kunna tänka mig att göra en förändring som skulle förkorta naturbruksskolan till en tvåårig kurs och låta dem läsa det tredje fullständiga året i någon annan utbildning. Det skulle kunna vara ett alternativ, men allt det här skall diskuteras.

 

Det andra jag ville ta upp var påståendet om lärarledda lektioner och större undervisningsgrupper. Det härrör från utredningen om gymnasialstadieskolornas höga kostnader, där våra gymnasialstadieskolor är mycket, mycket dyrare än alla andra; bl.a. beror det på att vi har förhållandevis många lärarledda lektioner och mycket små undervisningsgrupper, och det är det som jag har sagt någonstans.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Herr talman!

Vi får nu reda på av landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson att det var direktionens förslag och att man nu funderar över på vilket man skall ta det till sig i landskapsstyrelsen och att man utreder frågan under nästa år. Det jag och många med mig vänder sig mot är att man ändå prioriterar den frågan när det finns så många andra frågor som, åtminstone från vår sida sett, är av högre prioritet. Det föranleder investeringar; om man skall ha lång matematik, lång fysik och lång kemi skall man också ha kemi- och fysiksalar.  Åtminstone i min värld är det svårt att se hur man skulle kunna göra det jämsides som vi bygger ut vårt andra teoretiska gymnasium och där den här typen av utbildning redan finns. Jag förstår att direktionen funderar så för att kunna hålla sin skola på det sätt man har i dag; den har en väldigt hög kostnad om man jämför med det teoretiska gymnasium vi har på Åland. Det är en väldigt stor skillnad mellan dryga 6.000 och dryga 32.000, som eleverna kostar. Jag förstår alltså att man från skolan måste komma med olika förslag, men det är ju upp till landskapsstyrelsen att se om det finns realism i de olika förslagen.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Det är precis så det är: det är landskapsstyrelsen som i sinom tid kommer att bedöma om utredningen är relevant och om den skall leda till någon utvidgning. I övrigt vill jag säga att kostnaden på naturbruksskolan är hög; den är i princip lika hög som på andra ställlen. Utbildningen inom naturbruk/jordbruk är så pass avancerad och kräver så mycket dyra maskiner och apparater av allehanda slag, så det blir en dyr utbildning. Samtidigt måste vi komma ihåg att vi kan inte heller lämna jordbruket på Åland utan utbildningsmöjligheter. Det är nog en av de viktigaste, en gammal god näring på Åland som ingalunda skall tillåtas förfalla, så jag tror nog att vi måste hitta bra möjligheter för utbildningen – bättre än i dag.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Herr talman!

Jag vänder mig mot att man skall utreda när vi vet att det är ett fördyrande sätt för hela utbildningen. Det blir en utbildningslinje till och det säger sig självt att det måste bli dyrare. Själva utredningen kostar också och de finns en oherrans massa utredningar på gång inom olika områden, så när skolorna ändå måste spara varför skall man då utreda om det finns någon möjlighet för en ny teoretisk utbildning. Det tycker jag är att kasta pengarna i sjön. Det är ingen människa som har sagt att vi skulle lämna jordbruket utan utbildning, tvärtom finns det mycket goda förslag att man skall anordna kursverksamheter för specifika områden, som jordbruket, som också är i en stor omstruktureringsprocess och där man kan ha specifika kurser för just det som då är aktuellt. Den här utbildningen som man nu pratar om på naturbruksskolan skulle ju vara mera för agronomer, veterinärer och akademikernivån – och det är väl inte det som jordbruket behöver.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

Det var många kloka ord som ltl Lindholm kom med och där jag delar hennes åsikter. Det gäller prioriteringarna bland det som vi finansierar från lagtinget och de åländska kommunerna. Det är intressant att hon i princip glömmer bort vad hon har varit med och undertecknat i en finansmotion när det gäller de kommunala investeringarna om planerade projekt. T.ex. texten i finansmotion nr 33 som handlar om servicehusbyggen, som planeras att startas upp under 2003 och vara färdigt planerade. Texten i motionen anser jag att är riktig: att man bör börja tänka mera ekonomiskt på hur man bygger. Jag kan inte uttalade mig om planerade projekt som s.a.s. ligger i röret, om planeringsgraden och nivån, men att sänka bidraget med 25 procent för redan planerade projekt är lite motsägesfullt när man säger att man inte vill sänka servicegraden. Åtminstone skjuter man fram projektet genom att man kräver en omprojektering.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Herr talman! Jag undrar om det är så att talmannen sover eller om det är jag som har sovit medan jag har pratat, för det här har inte jag nämnt överhuvudtaget i mitt anförande, så det här kan jag tyvärr inte bemöta!

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag hörde klart och tydligt ltl Lindholm uttrycka sin omtanke om de gamla och det som fordras för den goda service vi ger. Åtminstone i Eckerö räknas det som en god omsorg för de gamla om man bygger servicehus – precis det som ltl Lindholm talde om.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Herr talman!

Det jag nämnde i mitt anförande om äldreomsorgen var om olika boendeformer och så talade jag om sjukvård. Det var ingenting om investeringar. Jag kan prata om det för det, eftersom ledamoten J-E Mattsson är intresserad av vad vi menar. Med motionen menar vi att man i högre grad skall se till den verksamhet som är innanför de här hyddorna som vi bygger i dag, som många gånger är väldigt tjusiga. Det går att bygga billigare, mindre arkitektoniskt utformade byggnader och hålla sig till den service som man är ålagd att ha. Det går säkert att ha det i mindre tjusiga byggnader.

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Herr talman!

Mycket av det som ltl Lindholm tog upp kan jag hålla med om. Men jag reagerade ändå på ett par saker, nämligen att budgetdebatten skulle vara höjdpunkten under året. Det är möjligen så att budgeten är en höjdpunkt för lagtingsledamöterna själva. När det gäller ltl Lindholm förväntningar att läktarna skulle vara fulla med intresserade folk är jag övertygad om att de allra flesta är på arbete eller så prioriterar de att vara hemma med sina barn eller umgås med sina äldre anhöriga eller så kanske de ligger på sjukhus. Dagens teknik är så utvecklad att man behöver inte sitta här på ort och ställe för att veta vad som försiggår i den här salen. Min uppfattning är nog att en stor del av den åländska allmänheten faktiskt är intresserad av budgetdebatten. Däremot sitter de kanske inte timma ut och timma in varje dag och hör på vartenda ord som sägs här!

 

Budgetdebatten handlar i många fall om hårdvaluta och marknadsekonomi och den tar ytterst sällan upp de mjuka värdena, som kommunerna ändå får ta ett ansvar för. Vi fördelar bara pengarna.

 

Ltl Lindholm tog också upp familjesituationen, men jag återkommer till det.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Herr talman!

Jag skall replikera så att ltl Sjöblom får möjlighet att fortsätta sitt resonemang. Jag sade att det skulle vara roligt och att man skulle ha hoppats på att många skulle vara intresserade av att lyssna, men det är säkert så att man följer med på annat sätt. Men det är säkert så att man följer med på annat sätt och det tycker jag att är bra, för det rör inte bara oss utan hela den åländska befolkningen. Ltl Sjöblom nämnde mjuka värden som kommunerna till stor del har hand om, och så är det, men det kunde ha varit med ett resonemang i landskapsstyrelsens förslag till budget om just de här frågorna. Jag saknar hela den familjepolitiska sidan, där man, som sagt, inte ens nämner barnomsorgslagen, som är en del. Det finns också andra resonemang som man kunde ha fört och som jag är besviken över att man inte har gjort. När det gäller att det här är kommunernas sak så hoppas man att kommunerna skall kunna fortsätta i samma utsträckning som hittills att serva befolkningen med den basservice som man har försökt göra, men vi får se i vilken utsträckning det går, med de sparkrav som också kommer att åläggas kommunerna med det som landskapsstyrelsen i stället pytsar över på kommunerna – mera utgifter för att landskapet skall få sin budget någorlunda i skick.

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Herr talman!

Ltl Lindholm säger att det skulle vara ”roligt”, och då frågar jag för vem det skulle vara roligt om det skulle vara åhörare här. Är det roligt för ltl Lindholm eller skall det vara roligt för åhörarna eller vad är det som är det roliga? Det där resonemanget förstår inte jag. När jag inte var med i politiken så jag till att jag hade en radioapparat på jobbet så att jag kunde följa med debatten. Jag tyckte inte att det var roligt, men det var intressant att höra på de diskussioner som förekom här.

 

När det gäller familjesituationen och –politiken är det klart att man kan föra ett sådant resonemang. Men i dag ser nog familjerna så väldigt olika ut och jag är helt övertygad om att det som ltl Lindholm definierar som familj inte är min definition på familj. Det familjepolitiska livet är väldigt komplicerat i dag.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Herr talman!

Jag tycker inte att det är någon skillnad på hur familjerna ser ut. Men jag tror att det är precis samma värderingar och samma vikt man sätter i olika frågor fastän det kanske kan se olika ut. I dag finns det plastpappor, låtsasmammor, halvsyskon och det finns alla världens olika familjekonstellationer. Men jag tror att det ändå är samma grundläggande problematik och behov i de olika typerna av familjer, att man skall kunna ha tid för varandra, att man skall kunna rå om sin familj, och det är det man inte har i dag. Det spelar ingen roll om det är en kärnfamilj eller om det är en väldigt stor familj med många olika konstellationer så är ändå problematiken vad gäller barns situation nästan lika, kanske den är t.o.m. mer stressande i familjer där man har väldigt många olika konstellationer, det vet jag inte, det kanske inte alls behöver vara så heller, men jag tror att barnets och familjens situation är lika viktiga oberoende av konstellationer.

 

ANDRA VICETALMANNEN:  Replikskiftena är avslutade.

 

Innan jag ger över ordet för nästa anförande vill jag påminna om replikerna: att försöka vara lite snälla och hyggliga, men jag vill tala om för er, om ni inte har brytt er om att läsa rekommendationen, att det är inte meningen att få förtur i talaordningen och föra in nya element, som det står. Repliken skall innehålla för det första förklaringar och för det andra rättelser med anledning av huvudanförandet som det riktar sig mot eller bemötande av påstående i huvudanförande. Så står det till sist här: ”någon absolut rätt till replik i alla lägen finns sålunda inte”.  Jag ville inte avbryta mitt i replikskiftena, men om vi överhuvudtaget skall komma igenom talarlistora den här veckan måste vi försöka tänka efter när vi begär replik, som vi kanske kan använda i anförande just efter.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Budgeten har bearbetats av skolorna, av utbildningsavdelningen och det har inte varit lätt att hålla sig inom de givna ramarna. Detta betyder i sin tur att det är ett omfattande arbete som har utförts av de berörda. Det tycker jag själv att är tacknämligt. Jag är väl medveten om att i det föreliggande förslaget här i lagtinget ingår det många besvikelser över neddragningar, många ouppfyllda förväntningar och många önskemål som inte har blivit uppfyllda. Det är i alla fall den här budgeten vi lägger fram.

 

I landskapsstyrelsens kulturpolitik ingår värnandet om svenska språket, bevarande av den åländska identiteten samt skapande av möjligheter att utöva olika kulturaktiviteter. Utarbetandet av det språkpolitiska program som lagtinget har beställt är en av de viktigaste uppgifterna inför nästa budgetår, liksom färdigställandet av kulturarvsprogrammet.

 

I landskapsstyrelsens utbildningspolitik ingår att ge barnen en god grundläggande utbildning i grundskolan via kommunerna, att ge en yrkesutbildning som motsvarar företagens och samhällets behov, att ge ungdomarna en så god studieförberedande utbildning att de erhåller behörighet till högskole- och universitetsstudier, att ge möjligheter till viss yrkesinriktad högskoleutbildning samt att skapa olika alternativ för vuxnas utbildning och fortbildning.

 

En viktig målsättning för landskapsstyrelsen är och har varit att öka studiebenägenheten inom alla områden och jag anser att det är lika viktigt att vi utbildar praktiker som teoretiker. Ett samhälle i balans behöver bådadera. Vi måste se till att våra ungdomar har valmöjligheter, erhåller konkurrenskraftig utbildning så att de kan välja sina framtidsmöjligheter själva.

Den valbarhet som nu har diskuterats ett tag är valbarheten eller frivilligheten till finska i lyceet. Den började man diskutera i landskapspolitiken redan i samband med parlamentariska kommitténs betänkande 1979 och 1986 togs beslut i lagtinget om att införa gymnasielinje med valfri finska vid Ålands lyceum. Erfarenheterna av frivilligheten att studera finska har visat att ungdomar har blivit mera positiva till att läsa finska, man kan säga att lyceet och landskapsstyrelsen har lyckats skapa en positiv inlärningsmiljö.

 

Som jag redan sade en gång är målet med utbildningarna att våra åländska ungdomar skall få jobben här hemma, de som vill ha jobb här hemma. Därför är det oroande, förvånande, att delar av det s.k. näringslivet och vissa andra går ut i debatt och framför åsikter om att utbildningen i finska är otillräcklig, att vi borde återinföra den obligatoriska finskan i lyceet, ifrågasätter att vi har gymnasieutbildning enligt svensk modell m.m. Ännu mer förvånad blir jag när argumenten för att våra ungdomar borde läsa mera finska är att näringslivet till 80 procent är riktat mot Finland. Det faktum att 80 procent av handeln är riktad mot Finland betyder ingalunda att 80 procent av arbetstagarna i företagen behöver kunna finska. Naturligtvis är det fråga om ett fåtal personer i varje enskilt företag som har export till riket. Det är ju så att för att kunna sälja en vara behöver man vanligen kunna köparens språk. Den sanningen känner nästan alla till som har bedrivit företag. Det är också sant att inget land med stor export brukar klaga över att man säljer till länder med andra språk än sitt eget. Inte heller har jag sett krav på – vi kan ta Sverige eller Finland – att man skulle behöva lägga om sin språkundervisning för att man råkar exportera till något visst land. Det moderna affärslivet i världen går i stället i rask takt mot engelska som affärsspråk, och vi på Åland brukar vanligen hänga med i de moderna svängarna och vill nog säkert också kalla oss moderna i det här avseendet.

 

Det verkliga allvarliga här är naturligtvis när vissa företag deklarerar att de inte kan anställa åländska ungdomar för att de inte kan finska. Om det här är ett utbrett fenomen måste vi naturligtvis gå till botten med det och undersöka vad landskapsstyrelsen kan göra åt det här. Samtidigt är det två saker vi måste hålla i minnet. För det första är det ingen garanti att en obligatorisk finska i lyceet skulle medföra så mycket bättre kunskaper i finska att företagen blir nöjda – de företag som nu påstår att de behöver mycket finska – och för det andra är det ändå ingen garanti att de åländska företagen anställer åländska ungdomar, trots att de har goda kunskaper i finska. Vi har sett många exempel på det.

 

Naturligtvis är det verkligt stora problemet de signaler vi sänder till våra ungdomar med de här debatterna, våra ungdomar som är vår framtid och vilka vi vill ge bästa möjliga förutsättningar till egen försörjning här hemma eller någon annanstans i världen. De ungdomarna borde med tillförsikt kunna välja sina utbildningar utan att skrämmas eller oroas över om de kan få jobb här hemma. Till min glädje, och till stöd, har denna debatt engagerat många som med insändare och framför allt med samtal har uttryckt sitt stöd för den utbildning som landskapsstyrelse och lagting har enats om. Detta är måhända inget stort problem ännu, men det är skäl att vi för en dialog med det vi kallar näringslivet för att om möjligt göra förbättringar och åstadkomma en gemensam linje.

 

Det är nästan ingen skillnad på vilka gamla skrifter man läser om Åland i gamla tider, från Radloff, till Dreijer eller Salminen, olika beskrivningar över Åland eller berättelse om ålänningarna, förr eller senare stöter man på två ord: den åländska självkänslan. Den har rått långt och länge, men nu börjar jag undra om den håller på och tar slut. Är det så att vi börjar tvivla på oss själva och i stället litar för mycket på myndigheter och organisationer i riket och skapar någon slags filialverksamheter här? Vi hade ett exempel när det gällde Landsbygdscentrums förvandling till Pro Agria, Ålands hushållningssällskap.

 

Det är endast vi själva som kan sköta det åländska samhället enligt vår självstyrelselag i samförstånd med regeringen i Helsingfors. Det är endast vi själva som skall upprätthålla det svenska språkets användning. Det är endast vi själva som arbetar inom landskapsstyrelseförvaltningen här i huset, inom ÅHS, inom polisen, skärgårdstrafiken. Som en självklarhet skall alla dessa respektera och acceptera självstyrelsesystemet.

Jag vill kommentera några detaljer ur budgeten. Landskapsstyrelsen föreslår en ändring i husmodersskolan. Vi anser att utbildningen är bra, den är absolut nödvändig för blivande skötare av hem, det är viktigt för hemtrivseln att den som sköter hemmet kan sköta barn, städa, tvätta, stryka, laga mat osv. Problemet är bara att dagens ungdomar inte tycker att utbildningen är tillräckligt intressant. För tillfället har vi åtta elever i husmodersskolan. Därför föreslår landskapsstyrelsen nu att utbildningen måste upphöra i sin nuvarande form och vi måste komma med ett bättre förslag. Vi har en arbetsgrupp som skall försöka hitta bättre användning av de fina utrymmen och faciliteter som finns i husmodersskolan, där man redan har nämnt vårdinstitutet, det nämner vi också; vi vet att vårdinstitutet behöver undervisa i hemvård för närvårdarna och det finns utomodentliga möjligheter att hålla vissa kursavsnitt där. Samma behov kan finnas inom hotell- och restaurangskolan.

 

När det gäller hantverksskolan är faciliteterna på husmodersskolan långt tillräckliga för hantverksskolan; man kan också ha annan utbildning samtidigt. Det enda som måste byggas är verkstäder för trä- och metallslöjd. Det har diskuterats att hantverksskolan kunde vara i Ribacka; det kan den egentligen inte vara om den skall vara den fina utbildning den har varit nu, den behöver ha bättre utrymmen än så. Vid Ribacka finns inte heller utrymmen.

 

Vi har högskolan för vilken vi nu har en samlad budget med vissa osäkerhetsmoment därför att det här är en budget som har varit svår att göra upp. Vi har en ny styrelse för högskolan som arbetar. Man håller på och tillsätter en rektor, det finns ett interimistiskt utbildningsavtal som skall reglera detta tills man får ett permanent utbildningsavtal, som beräknas vara klart till sommaren, då också organisationen i högskolan skall vara klar. Vi lever just nu i ett litet glapp när den nya styrelsen ännu inte har hunnit börja arbeta och den gamla ledningsgruppen inte gör så mycket framåtsyftande beslut.

 

Jag har också tänkt prata om att vi kommer att ta fram nya normer och regler för fastställande av projekt när det gäller skolbyggnader och följaktligen också daghem och omsorgshem, det som hör till landskapsandelarna. (TALMANNEN: Jag påminner om vår rekommendation)  Jag har berättat om museibyrån och jag skall bara nämna några ord som jag inte hann berätta om, dvs. jag hade också planerat att hinna berätta om Kastelholm, Bomarsund, Jan Karlsgården, Tosarby stenhus och Ribacka, där det finns lite nya tankar, men jag kanske får tid att återkomma till det.

 

Ltl Harriet Lindeman, replik:

Herr talman! 

Jag vill bara understöda de tankegångar som landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson hade när det gällde vårt svenska språk i utbildningen. Vi är ganska överens på den fronten. Vi har bl.a. inom den frisinnade kvinnogruppen diskuterat dessa frågor ganska mycket med stort engagemang och stort intresse, och visst är det utmaningar i framtiden för att klara av grundsynen som finns hos många av oss fortfarande.

 

När det gäller lyceet och den försöksverksamhet som där har pågått länge och aldrig tycks få ett slut kan jag konstatera att det troliga är att det är väldigt svårt på rikshåll att ta det steg som vi skulle vilja att de skulle ta, eftersom det inte rimmar överens med den tvåspråkighet som finns i Finland för övrigt. Tanken för mig till om vi på Åland så småningom borde börja fundera på en egen studentexamen där vi har finskan som frivillig och då vill jag understryka, att naturligtvis måste detta föregås av både utredningar och andra saker så att inte den studentexamen skulle riskera att bli något andra handsutbildning, utan det måste ske i form av överenskommelser, avtal osv., så att den enskilda studeranden inte på något sätt riskerar sin utbildning. Men man kan inte låta bli att tänka tanken eftersom man inte ser något slut på försöksverksamheten, och det är säkert svårt.

 

När det gäller hantverksskolan kunde jag nästan ana mig till att det finns en viss förståelse för min motion!

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

När det gäller strukturförsöket är det viktigt att det nu är till 2007 igen och man vet inte säkert vad som händer därefter. Men det har visat sig att vi har fått vissa lättnader när det gäller för våra elever att slippa in i skolor i Helsingfors och Åbo. Åbo Akademi godkänner vår gymnasielinje inom lyceet som en fullvärdig studentexamen och det gör man också i Helsingfors inom vissa utbildningar. Jag kommer inte exakt ihåg vilka. Det betyder att man ger lättnader från kravet på finska från finska utbildningsinstitutioner. Det beror naturligtvis på att de svenskspråkiga eleverna blir allt färre och man vill gärna fylla upp med elever från Åland samtidigt som man kan läsa hur omöjligt det är att studera i Finland. Det har just nu varit en uppvaktning från de studerande. Vi skall vara glada för våra möjligheter att studera i Sverige.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag önskar få lite förtydligande i fråga om utbildningspolitiken. Det är vårdinstitutet och husmodersskolan som är aktuella. Vad föreställer sig landskapsstyrelseledamoten Carlson att det riktigt skall bli. Vem skall bli huvudman för husmodersskolan, alltså den verksamhet och de byggnader som finns där? Skall man också pressa in hantverksskolan här; det skall tydligen vara verksamheter enligt landskapsstyrelseledamoten Carlson från vårdinstitutet, hotell- och restaurangskolan och hantverksskolan. Vad skall då hända med hantverksskolan? Det är två konkreta frågor.

 

Den språkpolitiska linjedragningen föreföll något motstridig. Å ena sidan menade ledamoten Gun Carlson att de åländska studerandena har blivit mera positivt inställda till att lära sig finska; å andra sidan förstod jag att hon tyckte att kravet från näringslivet på att man i utbildningen måste satsa mera på finska var hotfullt. Men det är väl inte så att det åländska näringslivet nu hotar att förfinska Åland enligt landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson? Är det det vi skall vara rädda för nu, att näringslivet på Åland genom sina krav förfinskar den egna befolkningen?

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

När näringslivet går ut och säger att de inte kan anställa åländska ungdomar så är det allvarligt. Det betyder att näringslivet kräver mera finska än vi kan tillgodose det med. Det är det allvarliga i det här.

 

När det gäller husmodersskolans framtida användning är det inte säkert vem som skall vara huvudman. Det kan inte jag svara på i dag, om det blir Ålands husmodersskola eller vårdinstitutet eller hotell- och restaurangskolan eller någonting annat. Det är möjligt att vårdinstitutet t.ex. har några kursavsnitt per ett visst antal studieveckor per termin, hotell- och restaurangskolan kanske behöver ett visst antal studieveckor också osv. Hantverksskolan ryms bra; vi har gått igenom det rum för rum, kvadratmeter för kvadratmeter och funnit att man kan, om man vill, tillhandahålla utrymmen för hantverksskolan vid husmodersskolan, såvida man bygger verkstäder. När det gäller vad som sedan händer med den nuvarande hantverksskolan i Tosarby kan jag säga att det inte är så hemskt mycket värde i de gamla verkstadsbyggnaderna som finns där. Det som kan användas är det stora huset, som mycket väl kan vara ett bostadshus. Det är säkert ett av de bättre alternativen i dag att hyra ut det till bostäder. Det skulle också vara bättre för Sunds kommun för då fick de lite skatteinkomster. I dag får kommunen ingenting från hantverksskolan; det är ingen som jobbar som bor i Sund.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det är tydligen så med de åländska studerandenas språkkunskaper i finska att även om de har blivit mera positiva så räcker den kompetens de har inte till för det åländska näringslivets behov. Det tycker jag inte att man skall kritisera det åländska näringslivet för, utan det är ett faktum att man ser en sorts utbyte av den åländska befolkningen, att i dag är hela 28 procent av dem som bor på Åland födda utanför Åland, dvs. nästan en tredjedel av befolkningen är inflyttad. Det kan också ha sina fördelar, men om man har en sådan syn som landskapsstyrelseledamoten Carlson gav uttryck för, att det är vi själva – jag antar att hon menar att man skall ha blodsrötter i den åländska jorden – som skall sköta det här, så är det naturligtvis komplicerat att det passar in så pass mycket människor för att näringslivet skall kunna tillgodose sitt behov av kompetens. Jag får det inte att gå ihop riktigt hur vi skall kunna bestämma själva; samtidigt flyttar det hela tiden in folk för att tillgodose näringslivets behov av kompetent arbetskraft. Vi lever trots allt i en annan tid än under Radloffs tid och början på det förra seklet; då rörde inte folk på sig så mycket och näringslivets förändringar var betydligt långsammare än de är i dag. Jag tror att vi måste revidera synen på de inflyttades betydelse för det åländska samhällets utveckling.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Jag har inte sagt ett ord om inflyttade. Det är ltl Sundback som har vänt det till det. Jag har inte nämnt och inte tänkt på dem. När jag säger vi själva är det vi som arbetar, framför allt inom förvaltningen – det är många nog – inom ÅHS, polisen, skärgårdstrafiken osv., alltså landskapsstyrelsens tjänstemän, det är vi själva och naturligtvis många andra ålänningar också. Jag var inne på vilka som jag ansåg att bör klara av att följa själsvstyrelselagen. Jag har inte sagt något annat om näringslivet än att det har framfört åsikten om att man borde införa obligatorisk finska. Då har jag kontrat med att säga att den utbildningspolitik vi har nu anser ändå den flesta – vad jag förstår också landskapsstyrelse och lagting – att är den rätta.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Herr talman!

Jag tackar landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson för ett jättebra anförande, speciellt inledningen av anförandet om ungdomars utbildning i finska på Åland. Jag håller till hundra procent med de tankegångar som Gun Carlson har. Vi har i massmedia kunnat ta del av handelskammarens VD:s uttalande om att den språkpolitik som man bedriver i landskapet inte går ihop med näringslivets förväntningar på ungdomarnas språkkunskaper. Vad gör då landskapsstyrelsen för att matcha det här, för att tillmötesgå? (ANDRA VICETALMANNEN: Jag vill påminna om att det är inte meningen i replik att ställa frågor som för in nya aspekter. Vi kommer ingen vart om vi håller på så länge). Får jag fortsätta? Ett förtydligande från landskapsstyrelsens sida: på vilket sätt man har dialogen levande så att man får den utbildningspolitik som man bedriver inom landskapet att motsvara förväntningarna från näringslivets sida.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Det gör vi just genom att ha dialog och diskussioner och försöka fundera ut hur många det verkligen rör sig om som faktiskt behöver det finska språket. Det kan också variera lite i åsikterna inom respektive företag hur man upplever behovet av finska.  Jag tror att vi skall diskutera, men det allra viktigaste är att ungdomarna får en sådan utbildning att de kan få jobb här hemma. Målsättningen måste hela tiden vara den.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade. Jag vill igen påminna om och jag hoppas att lagtingsledamöterna har läst igenom vad som står angående frågor och att föra in nya saker och försöka få förtur till tal. Alla har begärt ordet, så alla kommer att ha möjligheter, men nu vet vi att vi har hållit på i strax en och en halv timme och kommit igenom två anföranden!

 

Ltl Perämaa:

Herr talman!

Som framgått av debatten har vi som tillhör till liberala lagtingsgruppen en viss ansvarsfördelning där vi har vissa tyngdpunktsområden som vi specialbevakar. Mina tyngdpunktsområden är näringspolitiken och trafikpolitiken och avser då att i detta anförande beröra dessa saker.

 

Näringspolitiken först. Budgetens textdel beskriver i vanlig ordning på ett allmänt sätt den rådande situationen med vidhängande målsättningar. Jordbrukets och fiskets egna problem blir belysta på ett informativt sätt, likväl som behovet av nya grepp i stöd- och bidragspolitiken understryks. Regionalpolitikens målsättningar kvarstår med behovet av inflyttning som kanske den viktigaste ledstjärnan.

Det traditionella fisket och speciellt havsfisket riskerar att helt dö ut om alla de i budgeten nämnda hotbilderna med reducerade fiskekvoter, ofördelaktiga fisketider och ökade sälskador m.m. slår fullt ut. Dessa hotbilder för fisket är ingenting som på kort sikt kan lösas genom lagstiftning här i lagtinget men uppenbart är, att havsfisket inte står inför någon speciellt ljus framtid.

Däremot kan man skönja en viss ljusning för det kustnära fjällfisket och då närmast som ett deltidsfiske. Det verkar som om ett målmedvetet arbete genom åren för att förbättra kvaliteten på levererade produkter har gett resultat i form av bättre priser för fisken och därigenom höjt värdet av hela den hanteringen. Fisket som helhet är förstås alltid beroende av tillgången på fisk; såsom näringsgren är den inte alltför lätt att förutse.

 

Jordbruket genomgår en fortsatt strukturomvandling mot större, mer specialiserade enheter.

Det intressanta i denna budgets textdel vad gäller jordbruket är att landskapsstyrelsen anser att det åländska jordbruket nu är bättre anpassat till den bild av jordbruksnäringen som EU för fram genom att jordbrukets multifunktionalitet uppmärksammas. EU ser alltså att jordbrukarens totalinkomst kan bestå av flera inkomstgrenar och inte bara av matproduktion. Detta låter väldigt bra. Vad vore bättre än att den europeiska jordbrukspolitiken på ett bättre sätt kunde vara anpassad till våra lokala förhållanden. Vi får hoppas att dessa signaler på ett konkret sätt kommer att kunna märkas i den enskilde jordbrukarens vardagsliv.

 

Stöd och bidragspolitiken för näringslivet skall genomgå en förändring. Målsättningen är att hitta de mest innovativa  företagsprojekten och stöda dem vid behov. Man söker alltså en modell där riktade satsningar skall kunna göras för nyetableringar medan man alltmer frångår ett allmänt bidragsgivande där redan etablerade och redan lönsamma företag  regelmässigt skall kunna få bidrag för nya satsningar och för den befintliga driften inom den redan etablerade verksamheten. Som exempel kan här nämnas avskaffandet av transportstöden. Vi kan inte fortsättningsvis genom bidrag stöda företag vars budgetsituation kan vara avsevärt bättre än landskapets egen budget.

Rena näringsbidrag skall alltså mer och mer enligt detta budgetförslag övergå till räntestöd.

Situationen för skärgården är något annorlunda och detta syns även i detta budgetförslag. Investeringsstöden föreslås kvarstå för skärgården inom ramen för mål 2- programmet. Investeringsstöd skall även enligt budgetförslaget kunna erhållas för rena tjänsteföretag och inte som tidigare för enbart producerande verksamheter. Detta är en synnerligen viktig detalj i näringspolitien som länge har efterfrågats av skärgårdskommunerna. Landskapsstyrelsen föreslår därutöver ett anslag om 100.000 euro för finansieringsstöd för detaljhandeln i skärgården. De hårt ansträngda skärgårdsbutikerna kan alltså erhålla stöd för behövliga investeringar. 

Ytterligare föreslås ett anslag om 60.000 euro för att skärgårdsföretagen skall kunna få samma fördelar genom slopade arbetsgivaravgifter som de finländska skärgårdskommunernas företag har fått löfte om och som ingår i det glesbygdsexperiment som den finska regeringen diskuterat.

Insatsens eurobelopp kanske inte kan anses vara särdeles stort men det är ändå den politiska signalen som är viktig i detta fall. Landskapsstyrelsen skall ha beröm för detta.

 

Hanteringen av projektet Företagsam Skärgård  förtjänar nog inte samma beröm.

Prestige och principer har alltför mycket fått styra alla parters förmåga att långsiktigt sy ihop finansieringen av detta projekt. Nu verkar det ändå som om vi till slut når en lösning vad gäller Företagsam Skärgård genom att en tredje part verkar vara beredd att ingå i projektets finansiering genom att gemensamma verksamhetsintressen verkar att finnas. Vi får hoppas att denna möjlighet kan ge verksamheten en välbehövlig stabilitet. I denna situation vill jag rikta min uppskattning till näringsavdelningen vars tjänstemän har öppnat dörren för denna nya möjlighet.

 

Min kollega lagtingsledamot Lisbeth Eriksson har redogjort för sin och liberalernas syn på regionalpolitiken, men jag vill i varje fall ge min syn på en liten detalj i detta sammanhang.

 

Inflyttning är och förblir en viktig faktor för hela Ålands fortsatta välstånd det tror jag att vi alla kan vara överens om, men debatten om inflyttning får inte ske på bekostnad av redan existerande ålänningar. Debatten ger ibland en bild av att en inflyttare är viktigare för Åland än ålänningen själv. Så är det inte men inte heller tvärtom. Vi behövs alla och det är en grundläggande sanning för liberalerna.

 

Sedan till trafikpolitiken. Jag avser att hålla mig kort eftersom landskapets trafikplan avses att behandlas här i lagtinget inom kort och då vill jag återkomma till frågeställningarna mera i detalj.

Vill ändå kommentera rådande budgetförslag till vissa delar. Ledamoten Häggblom anförde på sedvanligt sätt här under debatten igår, stundtals endast tangerande den verklighet som beskrivs i budgeten, att landskapsstyrelsen nu avser att gå in för en omfattande privatisering av färjtrafiken helt enligt ledamoten Häggbloms egna önskemål. Här vill jag då citera ur budgetförslagets allmänna del: ”Privatisering av verksamhet som landskapet självt nu bedriver kan övervägas i de fall det kan förväntas finnas konkurrens och där det kan förväntas medföra betydande och bestående kostnadsinbesparingar. Privatiseringen skall dock inte medföra negativa konsekvenser för den berörda regionen. ” Detta är förstås något helt annat än den allmänna privatiseringen som ledamoten Häggblom efterlyser för här ställs ett antal villkor innan privatisering av färjor kan övervägas. Liberalerna kommer att bevaka att konsekvenserna av en privatisering med största noggrannhet kommer att utredas innan eventuella beslut. Min egen åsikt är att landskapsstyrelsen i dagsläget inte har de förvaltningsrutiner som krävs för en opartisk upphandling, för att inte tala om bristen på upphandlingslagar.

 

Jag skall här i korthet försöka beskriva vad som redan denna budgetdebatt och detta budgetförslag kan innebära för vanliga arbetstagare. Jag skall försöka beskriva den oro för  framtiden  som skärgårdsbor känner och den oro de upplever om diskussionen om en eventuell privatisering. Detta budgetförslag från trafikavdelningen har föranletts av besök från trafikavdelningen till både Björkö och Seglinge hörande till Kumlinge kommun där diskussioner har förts om bland annat en privatisering av linfärjorna i nämnda orter. Personerna som berörs av hotet om omplacering eller  ett avsked från sitt arbete, vilket innebär  en flytt från skärgården torde vara ca  10 plus deras oroliga familjer. Privatiseringsexperimentet med Grisslan har nu kommit så långt att kontraktsperioden  tar slut inkommande vår. Antalet skärgårdsbor arbetande ombord på Grisslan torde vara 5 plus deras oroliga familjer. Bara för Kumlinges del har vi då alltså 15 personer plus deras familjer som oroligt väntar på besked som radikalt kan förändra deras möjligheter att bo och leva i skärgården.

 

Jag önskar att man kunde försöka se detta ur en mänsklig aspekt. En ofta använd jämförelse mellan en skärgårdskommun och Mariehamn ger enligt en enkel kalkyl beskedet att ett jämförbart hot mot arbetsplatser i Mariehamn skulle innebära ett hot för ca 450 personer. Jag är övertygad om att debatten i så fall skulle vara betydligt intensivare än vad den är idag här i lagtinget.

Till slut skall jag bara upprepa att jag vid behandling av trafikplanen kommer att närmare i detalj gå in i diskussionen om tunnel till Föglö m.m.  Jag kommer även att beröra andra ämnesområden i detta budgetförslag i ett senare inlägg.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Jag uppmanar ltl Perämaa att redogöra för varför man har gått in för räntestöd när det gäller näringspolitiken, när man har ett annat system med direkta lån för bostadslånen, det är s.k. bankverksamhet.

 

När det gäller privatisering av skärgårdstrafiken säger ltl Perämaa att man inte vill göra det förrän  det finns en ordentlig upphandlingslag och att vi i finansutskottet har stött det, men det har förhalats av ordföranden Folke Sjölund. Vi vet alla att ärendet ligger i finansutskottet och vi har på alla sätt försökt hjälpa till att få till stånd ett beslut i frågan. Men det har som sagts motarbetats av liberalernas ordförande i finansutskottet att komma vidare, ärendet  har förhalats månad efter månad. Ltl Perämaa borde gå till eget parti, så får man stöd av Frisinnad Samverkan i den här frågan.

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Ordet bankverksamhet har nämnts av ltl Strand vid flera tillfällen vad gäller bostadslånesystemet. Jag vill använda ett annat uttryck som har nämnts här i lagtinget förut, nämligen diskussionen om mjuka och hårda värden. Behovet av bostäder och byggnationen av dessa anser jag ändå vara en form av mjuka värden där man tryggar bostäder för samtliga ålänningar. Jag tycker ändå att det är en annan sak om man ger landskapslån till den verksamheten än när det gäller rena investeringsbidrag.

 

Frågan om upphandlingslag har jag diskuterat många gånger här i lagtinget och även ltl Strand m.fl. Vi kommer fortsättningsvis från liberalt håll att driva på den här frågan tills vi uppnår resultat, förhoppningsvis i samarbete med även Frisinnad Samverkan.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Jag fick inget svar varför man har en ideologi å ena sidan men inte å den andra. När det handlar om investeringar finns det många företag som gör både investeringar i bostäder men även i annat. Varför gäller ena systemet på vissa investeringar och ett annat system på ett annat? Skulle det finnas pengar, men att med en underskottsbudget börja med bankverksamhet är rena socialismen!

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Nu är det ltl Strand som genom sin replik har fört in diskussionen på bostadspolitik. Jag var överhuvudtaget inte inne på den linjen i mitt anförande. Jag vill bara konstatera att nu har vi skapat ett fungerande system för att bygga bostäder. Det fungerar i praktiken, det är inte bara siffror i en budget, medan investeringsstöd är en helt annan sak. Där måste man hitta de rätta vägarna för att verkligen nå det företag som på ett konkret sätt kan föra det åländska samhället  framåt, hitta de stöden och ge det stöd som behövs för dem. Bostadspolitiken är, som sagt, en helt annan fråga.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Det var med stort intresse jag tog del av ltl Perämaas inledande uppgift om att han var den liberala lagtingsgruppens näringspolitiska och sedan också transportpolitiska talesman. Då väntade jag mig att få en exposé över den liberala gruppens näringspolitik i anledning av detta budgetförslag. Det vi fick var synpunkter på fisket, på jordbruket och att bidrag skulle bort från exportnäringarna. Var detta en fullständig resumé över liberalernas näringspolitik, så var den väldigt begränsad, måste jag säga, eftersom sjöfarten som producerar 40 procent av vårt BNP-värde inte nämndes överhuvudtaget. Exportindustrin för övrigt när det gällde att befrämja nämndes inte, bara att ta bort stöden. När det gällde turismen, som i alla fall är en utvecklingsnäring, nämndes ingenting. Informationsteknologins intrång i vårt näringsliv nämndes inte. Inte ens fiskodlingarna nämndes – för att nu inte tala om skattegränsen! Kanske en liten replik tillbaka till mig på hur det blev så lite om näringspolitiken i den liberala gruppens anförande om näringspolitiken!

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag tror inte att ltl Roger Jansson var inne när jag inledde mitt anförande när han hävdar att jag på något vis har utgett mig för vara liberalernas talesman i näringspolitiska frågor. (Från salen, ltl Jansson: jo!) Det har jag inte sagt! Jag har sagt att jag specialvakar den här frågan också, men det finns flera som gör det. Sedan har vi en landskapsstyrelseledamot som naturligtvis ansvarar för de här frågorna i landskapsstyrelsen, medan jag för min del har fått uppgiften att också specialbevaka det här, men jag är inte en talesman för liberalernas hela näringspolitik. De frågeställningar som kommer upp i den senare debatten av landskapsstyrelseledamoten Grufberg nämndes nu av ltl Roger Jansson, som uppenbarligen är Frisinnad Samverkans expert på detta område.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag tror att alla i vår grupp är intresserade av näringspolitikens utveckling. Det framgår också av våra gemensamma motioner i samband med budgeten, men jag tackar för korrigeringen av den inledning som ltl Perämaa hade, som jag hörde mycket tydligt uppe från läktaren och noterade att man hade en arbetsfördelning inom lagtingsgruppen, vilket är normalt och att på ltl Perämaas lott hade fallit näringspolitiken och sedan den lokala infrastrukturen vad gäller transporter och sådant. Det tror jag att alla upplevde och nu fick vi en korrigering på det, och det skall bli intressant att höra de övriga kompletterande synpunkterna från liberalerna. Jag är medveten om att vicelantrådet för landskapsstyrelsens del har redogjort för synpunkterna och näringsansvariga Ritva Sarin Grufberg kommer säkert också att anföra landskapsstyrelsens synpunkter, men min replik var utgående från representationen för lagtingsgruppen.

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Nu råder den verkligheten att vi i den liberala lagtingsgruppen är så pass många att vi kan bli flera personer på samma områden för att bevaka dem. Jag har bidragit här i debatten till de områden av näringspolitiken som jag har satt mig in, andra kommer att diskutera andra saker och även hoppas jag att ansvarige landskapsstyrelseledamoten Grufberg för sin del också kommer att utvidga den här diskussionen.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Ltl Perämaa framhöll i början av sitt anförande att nu hade man ändrat näringsstödspolitiken så att man skulle frångå bidrag och därför hade man lämnat det här med transportbidraget. Det är kanske att lite göra en dygd av nödvändigheten; det har faktiskt att göra med EU:s direktiv om den här typen av stöd. Detta som en rättelse eftersom man får göra det i replik!

Det andra intressanta är ltl Perämaa nu förutser att det nya målprogram-2 skall ge mera arbetsplatser och också, förstår jag, i skärgården och att det är en viktig förutsättning för att få en inflyttning. Det är intressant för om man tittar på det program som föregick mål 5-programmet mellan 1995 och 1999 minskade antalet skärgårdsarbetsplatser. Då skulle det nog vara väldigt viktigt för oss att få höra den specialist, som ändå ltl Perämaa utger sig att vara för sitt parti, åtminstone när det gäller näringsfrågor i skärgården: vad är det i målprogram-2 som kommer att skapa de nya förutsättningarna? Det sägs att det skall bli 200 nya arbetsplatser, 30 nya företag, men hur många av dem kommer till skärgården? Vi har hört detta med 200 nya arbetsplatser i många sammanhang, men de facto minskar arbetsplatserna i skärgården, både de privata och de offentliga, så där hör vi gärna på specialisten.

 

Det tredje gäller Företagsam Skärgård. Det har varit mycket prestige och mycket problem, men nu har ansvariga ministern lovat 90 procents stöd för den här verksamheten, såsom skärgårdskommunerna vill ha det. Är det det som rättas till nu?

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Det var visst tre element i repliken. När det gäller det första var det intressant att få reda på att socialdemokraterna inte anser att EU:s regelverk är en del av den politik som vi lever i här i dag. Vad gäller målsättningarna för mål 2-programmet får man konstatera att det är svåra målsättningar att nå upp till, men här finns i varje fall ett stödprogram som ger möjlighet för nya förtag att etablera sig i skärgården. Vart vi kommer kan inte jag svara på, för det hänger alltid i sista ändan på att vi har en intresserad, duktig och företagsam företagare. Det är det som krävs, oberoende vad olika målprogram heter.

 

Det sista elementet i repliken gällde Företagsam Skärgård. Där får jag konstatera som det är, att landskapsstyrelsen föreslår inte 90 procents finansiering, utan som jag sade i mitt anförande är det aktuellt med en tredje aktör och vi hoppas att vi kan lösa själva saken så att projektet kan fortsätta.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Eftersom replik skall innehålla rättelse skall jag börja med transportstödet. Redan när vi gick med i EU förutsåg jag att det kommer att försvinna. Det ville inte godtas av dåvarande ledamoten Olof Erland. Jag mår inte bättre av att säga ”vad var det jag sa!”, men det är det som har hänt. Att liberalerna nu inser att de måste anpassa sig och sedan gör det till en näringspolitisk linjedragning tycker jag är att göra en dygd av nödvändigheten. Men strunt i det, det har varit och farit!

 

Jag har ett beslut här från Brändö; det är ett avslag den 2.10.2002. Det gäller mål 2-medel för ett projekt i Brändö. Det finns flera och jag har själv försökt initiera ett mål 2-projekt i skärgården. Jag kan säga att det är blankt omöjligt. Det är alltid för små projekt, det är fel på något sätt eller så finns det inte pengar. Jag är verkligen rädd för att det här inte heller kommer att hjälpa skärgården, om man inte vidtar speciella åtgärder. Man kan inte ha skärgårdsborna att om och om igen göra svåra ansökningar och så konstaterar man att det inte fyller kriterierna. Landskapsstyrelsen måste ge mycket, mycket större rådgivning och stöd i det här fallet. Man kan inte förvänta sig att befolkningen ute i de små kommunerna skall stå ut med hur mycket avslag som helst.

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Det som ltl Sundback själv kallade för strunt ids jag inte desto mera gå in på – det var kanske just det som det var. När det gäller frågan om näringsstöd för mål 2-programet för skärgården är det helt uppenbart att det finns problem och det är inte alltid man passar in i det system som finns i dag. Därför har skärgårdsledamöter i majoritetsblocket fört diskussioner med ansvariga näringsministern och kommit fram till att det behövs ett speciellt dokument från landskapsstyrelsens sida som beskriver stödsystemen för skärgården. Det väntar vi på och hoppas att det kommer fram så fort som möjligt som ett hjälpmedel i hela den här diskussionen och näringspolitiken, men det är inte ett direkt budgetärende och därför har inte diskussionen förts desto mera här.

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Fru talman!

Ltl Perämaa tog upp en väldigt intressant sak som också  har berört mig illa genom åren. Det gäller diskussionerna om privatisering, att sälja ut osv. Bakom varje arbetsplats finns det en människa som har en familj och varje år skall de just vid den här tidpunkten behöva må dåligt av diskussionen och att de inte vet hur det kommer att bli. Den här typen av privatiseringar och att sälja ut saker behöver föregås av mycket långvariga utredningar över mycket längre tidsperiod än att man tar upp det i samband med budgeten, så jag håller fullständigt med om att det här är en fråga som man behöver tänka på, att bakom varje arbetsplats finns det faktiskt människor och familjer som berörs illa varje gång privatiseringsdiskussionen kommer upp.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Jag hade också velat höra ltl Perämaas förklaring till inkonsekvensen i budgeten mellan räntestöd på det ena stället och lån på det andra, men ltl Perämaa hade ingen förklaring tidigare, så jag lär väl inte heller få någon. 

Ltl Perämaa tog upp frågan om driftsprivatisering av skärgårdsfärjorna, som ltl Bert Häggblom nämnde igår. Det initiativ som vi obundna har tagit är en finansmotion där vi efterlyser att landskapsstyrelsen skulle bjuda ut driften och efterhöra vad det skulle kosta. Om man sedan finner att det är billigare skulle man återkomma till lagtinget, så får vi debattera och besluta om vi skall driftsprivatisera. Någon total privatisering är det inte fråga om utan det är fortsättningsvis landskapsstyrelsen som skulle bestämma om vad det körs för turer, avgifter osv. Det är bara driften. Jag kan hålla med ltl Perämaa om att landskapsstyrelsen i dag har svårt att vara opartisk. Det har vi sett i många fall att man behandlar entreprenörer väldigt olika. Det är ett problem som man måste lösa före.

 

Ltl Perämaa sade att inflyttningen till skärgården är viktig, man har brist på arbetskraft i skärgården. Varför är man då så rädd för att några skärgårdsbor eventuellt skulle bli friställda på grund av driftsprivatisering? Det finns hur mycket jobb som helst i skärgården, man måste importera arbetskraft. Som Algot Johansson sade finns det alltid jobb för duktiga människor. Jag ser inte det här som ett stort problem, men givetvis måste man ha god framförhållning för de enskilda familjerna så att man inte drabbas oskäligt, om det skulle visa sig att man drabbas. Jag skulle säga att det är kanske tvärtom, att man borde fundera i skärgården på att hur bra är det att skärgårdsborna fastnar i ”skärgårdstrafikrespiratorn”, skärgårdsungdomarna går runt och trånar efter ett arbete på skärgårdsfärjorna och struntar i att utbilda sig. Det lönar sig ine heller att utbilda sig vidare inom sjöfarten för man har så god lön som s.k. AT-tjänsteman på skärgårdsfärjorna. Befälet har sämre lön i vissa fall.

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag kan bara konstatera att den syn på mänsklighet och behandling av människor som ltl Sundman har avsevärt skiljer sig från den syn som tidigare replikgivare här i salen just gav.  Förutom den oro som sprids i samband med varje budgetdiskussion skall nu landskapsstyrelsen mellan budgetperioderna bjuda ut färjorna och diskutera på nytt här i lagtinget om de skall få ha sitt jobb kvar eller inte, så det betyder – enligt det som ltl Sundman säger – att man skall hålla arbetstagarna i en ständig oro. För övrigt har vi helt olika syn på fördelar med privatisering, men till den frågan får vi återkomma.

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

I vår motion säger vi att man skall efterhöra vad det skulle kosta att driva skärgårdstrafiken i privat regi. Jag säger inte att offentlig sektor är sämre än privat sektor. Bra skött offentlig sektor är minst lika billig som privat sektor. Det säger utredningen som har gjorts om skärgårdstrafiken, men eftersom man inte enligt utredningen har vidtagit några åtgärder är inte offentlig drift det bästa. Är det så att vi är bäst på att driva skärgårdstrafik skall vi också erbjuda oss åt andra rederier, åt Silja Line och Viking Line, att driva färjorna för vi är bäst på det! Skall vi göra det?

 

När det gäller min syn på människor tror jag att den är minst lika bra som ltl Perämaas. Jag ser en fördel i att skärgårdsborna lever av egen kraft och att skärgården lever av egen kraft och inte ligger i respirator. Man måste avgöra om det handlar om skärgårdstrafik för att köra färjor för att transportera människor och fordon eller är det en social verksamhet –skall vi skilja ut det i budgeten eller skall vi social verksamhet i trafikbudgeten?  Det borde klargöras vad vi diskuterar.

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Det är nästan häpnadsväckande saker man får höra ur ltl Sundmans mun! Han kallar denna stor del av landskapsstyrelsens och lagtingets verksamhetsområde för någon form av social verksamhet, där man ändå presterar en stor del av den drift och totala kostnader som finns i hela landskapets budget. Jag håller delvis med ltl Sundman att ingenting kan vara för evigt och man bör nog effektivisera den verksamhet som finns i dag så långt det är möjligt. Min åsikt är också den att man skall kunna driva en offentlig verksamhet till samma kostnader som en privat verksamhet. Det tror jag också att man kan nå, men vi skall sätta in våra krafter för att effektivisera den verksamheten i landskapets drift.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Fru talman!

Ltl Perämaa har ett visst intresse av privatisering eftersom han själv ingår i ett bolag som har visat ett intresse för entreprenörskap och linjer som är privatiserade. Man förstod också av ltl Perämaas anförande att trafiken inte fungerar på bästa sätt inom nuvarande landskapsförvaltning. Om det är så att man skulle få upphandlingsregler, en lag om upphandling och att det skulle bli längre driftsprivatiseringstider så att en säkerhet för entreprenörerna och deras familjer skulle ordnas, tycker då ltl Perämaa att det skulle vara möjligt för en del av färjtrafiken att privatiseras? Är detta rätt uppfattat?

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag anser inte att det är någon orsak att gå in på enskilda personers eventuella förehavande i bolag som har med det här att göra, men jag kan säga precis som det ligger till att för ett flertal år sedan var jag med i ett försök att i privat drift driva en hel ny linje mellan Enklinge och Kumlinge. Det projektet föll i sanden, det blev en annan entreprenör som tog över den verksamheten, men jag vill ändå klarlägga att det var en viss skillnad, för det var fråga om en helt ny linje där ingen person riskerade att bli av med sitt arbete. Jag vill också påpeka för ltl Lindholm att den driftsprivatisering som nu diskuteras här och föreslås från de obundnas sida är en form som uppenbarligen inte har fungerat bra; även internrevisorerna har påpekat brister i systemet. Finansutskottet har vid behandlingen av landskapsrevisorernas berättelse påpekat om de brister som finns i förvaltningsrutinerna vad gäller den här upphandlingen, så jag kan inte riktigt förstå att de obundna ändå tycker att det här är en lämplig form av privatisering.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Fru talman!

Min fråga till ltl Perämaa var just det som revisorerna säger. Om det skulle finnas en lag om upphandling och att det skulle finnas en annan säkerhet i hela det systemet, är det då mer möjligt för privata bolag att ta sig an färjtrafiken eller finns det något annat i det som ltl Perämaa inte har anfört?

 

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

När man blir äldre så blir man klokare - det får man ändå konstatera. Jag har fått lära mig att antalet av de arbetsplatser som finns i skärgården reduceras konstant och ständigt, så de är livsviktiga i dagsläget, men vi får ändå komma ihåg att den situationen som jag var i då berörde en linje där man inte riskerade att någon skulle bli av med en tjänst. Vad gäller det förslag som de obundna har om en driftsprivatisering av samtliga linjer, som jag förstår, så berör det kanske ett hundratal personer som man vill att skall ställas i samma orossituation, som de ca 15 som jag nämnde i mitt anförande, som oroas över den budgetdebatt vi har i dag. Jag vidhåller det som har sagts tidigare att man måste se det ur en mänsklig aspekt.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Vtm Christer Jansson:

Fru talman!

Årets remissdebatt skiljer sig från det vi vant oss vid under de senaste åren på det sättet att budgetutrymmet i stället för att öka nu börjar krympa. I stället för att öka konsumtionen står vi nu detta år och nästa år inför tvånget att sänka den.

 

Mitt intryck är att ålänningen i gemen har en insikt om att den offentliga sektorns utgifter inte kan fortsätta att öka som tidigare även om det förstås är relativt få som sitter inne med detaljkunskaper i fråga om landskapets ekonomiska situation.

 

Att döma av de kommentarer jag själv har fått under den tid som budgetarbetet pågått, så finns det i alla fall några förslag som man noterat. Det har yppats på olika håll i media och på andra ställen, som vi har hört här tidigare, det är olika missförstånd som har uppkommit också. Det finns några förslag som man bland allmänheten har noterat särskilt, åtminstone de människor som jag träffar på och som jag har pratat med.  Först och främst har jag fått höra att vi ”är tokiga”,  som man säger, om vi ger pengar till två badhus. Eftersom jag personligen anser att Åland är för litet redan för ett badhus så är det inte svårt för mig att hålla med dem som kritiserar de olika badhusplanerna. Och nu när vi ser att Mariehamns stad redan satt igång med sitt badhusbygg, så känns det för mig som en självklarhet att åtminstone inte landskapet skall ge flera bidrag till liknande projekt.

 

I den ekonomiska situation vi nu befinner så tycker jag. f.ö. att vi måste avstå från att med landskapsmedel stöda också andra projekt som inte är helt nödvändiga, infrastrukturella och allt vad man nu kallar dem.  Jag tänker då på planerade skidtunnlar, ishockeyhallar, golfbanor och dylikt. Jag tycker att landskapet inte skall ge pengar till sådana projekt förrän vi kan se en ljusning i den ekonomiska situationen. Och vi borde först, innan vi kan säga att det verkligen blir bättre att vi vågar satsa pengar, se hur det går med den åländska sjöfarten om färjflottan flaggar ut eller om den blir kvar. Det tror jag nämligen att kommer att ha en ganska stor betydelse för den framtida ekonomiska utvecklingen.

 

Sammanfattningsvis, fru talman, så hoppas jag att finansutskottet för år 2003 drar ner de anslag som är avsedda för bl.a. det storstilade projekt som man planerar på norra Åland. Det är fråga om ganska mycket pengar som vi kan spara in på det sättet.

 

Den andra kommentaren som jag hört från folk på gatan lyder ungefär så här:”ni drar väl inte ner på sjukvården”. Man har noterat de neddragningar som vi diskuterade tidigare här i dag från ÅHS:s sida och problemet med kostnader för specialistvården osv.  Jag kan säga här, som jag sade i en tidigare replik i dag, att det är också lätt för mig att hålla med, eftersom jag anser att god sjukvård för ålänningarna är den samhällsservice vi måste prioritera allra högst.

 

Sjukvården, fru talman, är inget särintresse för en viss avgränsad grupp ålänningar. Den drar vi alla nytta av, oavsett om vi bor på fasta Åland eller i skärgården. Samtidigt betyder inte detta att man inte skulle kunna spara också på ÅHS:s verksamhet och göra den mer rationell, tvärtom tycker jag att det finns mycket man kan göra där. Det har jag själv kunnat konstatera i olika sammanhang. Det väsentliga som jag ser det är att alltid sätta patienternas intresse i första hand, dvs. att besparingarna, som säkert kan göras, inte får leda till försämringar för patienterna.

 

Fru, talman, jag hade tänkt uttala min stora förvåning över landskapsstyrelsens förslag – som det föreföll – att utan hänsyn till möjligheterna att få vård på svenska gå in för att i första hand remittera patienter som har behov av specialistvård till sjukhus i riket.

 

Jag är glad att lantrådet i går klargjorde att ingen mot sin vilja skall remitteras till ett sjukhus där vård på svenska inte kan erbjudas. Jag noterar från debatten tidigare i dag med anledning av ltl Lindholms anförande att det finns en stor enighet på den punkten. Men med tanke på att budgetmotiveringen inte är helt tydlig på denna punkt vill jag ändå att finansutskottet gör ett förtydligande i saken, så att inga fler missförstånd uppkommer.

 

Fru talman, efter dessa nog så viktiga detaljkommentarer, vilka föranletts av de synpunkter som så kallade vanliga ålänningar fört fram till mig – förresten är det sådant som jag själv också naturligtvis har funderat över - vill jag också ge några mer generella kommentarer till budgeten och budgetarbetet framöver.

 

När det under budgetarbetet framkom att de föreslagna utgifterna från avdelningar, enheter osv. vida översteg budgetramarna så hade landskapsstyrelsen i princip två alternativ för att undvika ett alltför stort underskott. Dels kunde man tänka sig att försöka öka inkomsterna och det andra alternativet var förstås att minska utgifterna.  I praktiken är det ju ändå så att bägge åtgärderna alltid måste kombineras. Ser man till möjligheten att öka inkomsterna är  den ändå sist och slutligen ganska liten med tanke på den begränsade beskattningsbehörighet som vi har. Med tanke på storleken av underskottet som hotade i ett skede så var det inte en realistisk åtgärd att tänka sig att man i någon större utsträckning skulle kunna öka skatter och avgifter. Man måste mest försöka sänka utgifterna för att underskottet inte skulle bli alltför stort. Vi ser att landskapsstyrelsen har lämnat förslag till hur man skulle kunna minska utgifterna, och det förespeglas att inför 2004 års budget kommer det att bli mera av den varan.

 

I media har det framkommit, och det har redan diskuterats ganska mycket här i salen om den frågan, att man hade tänkt sig att minska utgifterna bl.a. genom att göra ännu större minskningar i överföringarna till kommunerna än vad som sist och slutligen blev fallet. Även om kommunerna skall bedriva en rationell verksamhet och undvika att lägga ut pengar där det går s.a.s. var det en principiellt felaktig väg att gå, eftersom bidragen som man ger till kommunerna främst går till sådan helt nödvändig verksamhet som kommunerna inte kan avsäga sig, t.ex. grundskolorna och socialvården. I praktiken blir det alltså inte någon inbesparing för det åländska samhället, eftersom kostnaderna finns kvar; det enda som sker är att kommunerna måste höja sina skatter motsvarande det som landskapet sänker sina utgifter. Det är alltså ett nollsummespel och leder inte till någon verklig besparing. Det här har man i och för sig sagt från landskapsstyrelsens sida, att sådan här renodlad övervältring kan man inte tänka sig. Jag vill egentligen inte beskylla landskapsstyrelsen för att direkt ha avsett det heller utan jag tar fram det mera i pedagogiskt syfte, om jag får vara så förmäten att säga det!

 

För att det skall vara fråga om verkliga besparingar måste man alltså sänka andra anslag än sådana som är avsedda att överföras till kommunerna för bekostande av verksamhet som inte kan läggas ned. Här finns och fanns det två möjligheter: man kan göra besparingar i fråga om sådan verksamhet där landskapet själv är huvudman och man kan göra besparingar när fråga är om transfereringar, överföringar, till enskilda, dvs. lån och bidrag, inklusive aktieteckningar, som landskapet ger för olika ändamål. Här finns det fortfarande ganska mycket att göra, särskilt när det gäller såväl landskapets egen verksamhet som när det gäller överföringar till enskilda. Man kan göra besparingar när det gäller t.ex. den skolverksamhet landskapet bedriver – det har diskuterats redan här i salen ganska mycket om den frågan - man kan sänka kostnaderna för skärgårdstrafiken genom att upphöra med de jättelika subventionerna, vill jag faktiskt säga,  till trafiken över Skiftet och man kan sänka och kanske på sikt helt och hållet avskaffa bidragen till näringslivet och kanske övergå mera till lån, för att nu nämna några anslag där mer betydande inbesparingar kan göras utan – och det vill jag poängtera - att ålänningarnas grundläggande behov åsidosätts. Vi var överens om att skall man spara så finns det alltid några sektorer som man inte kan röra; jag tror att vi i huvudsak är överens om vilka sektorer det är fråga om.

 

Men, fru talman, det fordrar naturligtvis mod att utmana alla de särintressen som kommer att känna sig hotade av, som jag vill påstå, effektiva besparingsåtgärderna som jag har föreslagit. Ingen av dem finns egentligen med i årets budget, men jag tror att det måste finnas i budgeten inför 2004, om budgetläget fortsätter att vara lika ansträngt, vilket man egentligen har sagt från landskapsstyrelsens sida.

 

Fru talman!

Jag vill övergå till en helt annan fråga. Det finns de bland oss som på tal om utvecklingen av självstyrelsen brukar säga (TALMANNEN: Jag påminner om den rekommenderade tiden!  Ja, fru talman, jag funderade just också på hur mycket jag har kvar, men jag fortsätter några minuter till – det har faktiskt alla andra gjort före mig!) att all utökning av behörigheten skall utgå från de enskilda ålänningarnas behov. Att öka behörigheten skall alltså inte uppfattas som ett självändamål. Samma skola brukar också säga att förslag till övertagande av rättsområden skall vara väl underbyggda och välmotiverade.

 

Fru talman! Jag kan säga, att jag kan inte annat än hålla med. Alla förändringar av självstyrelsen skall givetvis bygga på de enskilda ålänningarnas behov, och de förslag vi lämnar till riksmyndigheterna i det avseendet skall naturligtvis motiveras på ett övertygande sätt. Jag tror, fru talman, att det här är en uppfattning som säkert de flesta här i salen delar och man kan då fråga sig vad nästa steg innebär i praktiken. Då vill jag konstatera att ett av våra mest grundläggande behov, som vi ständigt återkommer till här, är att få fungera på vårt eget språk. Har man det som utgångspunkt kan ett övertagande motiveras på ett övertygande sätt, t.ex. inom sådana områden där det visar sig att statens myndigheter trots alla språklagar som stiftas i praktiken inte förmår bedriva verksamhet på svenska språket. Ett bland många exempel är skatteförvaltningen. Om det är så att de som säger att vi skall utgå från den enskilde ålänningens behov menar allvar, är seriösa, så finns det en bred politisk majoritet som stöder övertagande av stora delar av den verksamhet staten i dag bedriver på Åland. Någon annan slutsats kan jag inte dra.

 

Jag tänker förkorta mitt anförande och återkomma med tanke på tidsproblematiken. Jag vill tillägga att jag med stort intresse väntar på den vitbok, som landskapsstyrelsen för flera år sedan utlovat och som ltl Danne Sundman har ställt spörsmål om.

 

 

Ltl Erlandsson, replik:

Fru talman!

Vtm Christer Jansson följer en konsekvent nedrustningslinje, men den saknar logik i många avseenden. Han säger att två badhus är för mycket och egentligen är ett badhus för mycket. Vad han syftade på kom fram i det följande, att det var simhallen på landsbygden som skulle bort. Då måste jag påminna om att man vill spara här är det badhuset i Mariehamn som kostar samhället över 14 miljoner och simhallen i Godby som kostar över 4 miljoner. Skall man spara borde man rimligtvis dra in badhuset i Mariehamn och inte tvärtom. Då skulle vtm Christer Jansson spara 10 miljoner av samhällsmedel.

 

I övrigt tycker jag att man kan gå in på en sparsamhetslinje i allmänhet, men då får man inte glömma bort att samhälle också behöver investeringar i olika anläggningar, särskilt investeringar som skapar arbetsplatser. Det är golfbaneprojekten som är på gång ute i kommunerna ett lysande exempel på. Drar vi in också där sågar vi av den gren vi sitter på, i all synnerhet som sjöfarten också riskerar att förlora arbetsplatser här på Åland.

 

Vtm Christer Jansson, replik:

Fru talman!

Jag är naturligtvis medveten om den haltande jämförelsen beträffande badhuset i Mariehamn och den betydligt mindre simhallen i Godby. Men om ltl Erlandsson skulle ha varit uppmärksam så skulle han ha noterat att jag refererade till den diskussion – kanske i lite vulgära termer – som förs bland allmänheten, där man generellt utan att tänka så mycket efter, talar om flera badhus fastän det egentligen är bara ett badhus, om man skall vara riktigt noga, det kan jag hålla med om. Men problemet i grunden kvarstår ändå: skall ge pengar till två anläggningar som ändå delvis riktar sig till samma publik och där vi vet att vi har ett ganska lågt befolkningsunderlag redan för den som finns i Mariehamn s.a.s. Jämför man med andra orter räknar man att det skall vara tio gånger Ålands befolkning, har jag förstått, för att det skall vara någon vits överhuvudtaget att fundera på ett bygge.

 

Det är säkert riktigt att det är billigare i Godby, men problemet är att badhuset i Mariehamn faktiskt har kommit igång redan, man har redan antagit entreprenör osv., kostnader som det åländska samhället inte kommer ifrån. Jag vet också att man har sagt i olika sammanhang att det är orättvist om man stoppar projektet i Finström därför att man har lagt ner pengar osv. Då vill jag i alla fall säga till det att jag tycker att har det förespeglats någonting här och vi nu backar från landskapets sida och kanske drar in anslag som man har räknat med, så är det rimligt att man från landskapsstyrelsens sida funderar över om man inte kan ersätta de kostnader som man kanske har haft på kommunal nivå därför att man har räknat med sådant som kanske inte kunde uppfyllas. Arbetslösheten är för övrigt ganska låg för närvarande så därför behöver vi kanske inte några nya projekt alls!

 

Ltl Erlandsson, replik:

Fru talman!

Frågan om stödet till de två anläggningarna diskuterades ifjol och avgjordes de facto i samband med fjolårets budgetdebatt, där man slog fast principerna för stödet till badanläggningen i Mariehamn och också för anläggningen i Godby. Det bekräftades senare under året genom ett landskapsstyrelsebeslut och utgående från det har både Mariehamn och Finström planerat och börjat projektet. Vill man ordna en tävling runt det här så kan det inte vara avgörande nu att Mariehamns stad har satt igång bygget genom grundarbetena medan Finström har gjort en noggrann planering och står i beråd att förbereda tomten för badhuset vilken dag som helst. Båda har fått samma löften. Staden har de facto synligt hunnit lite längre, men det kan inte vara avgörande för om projekten får fortsätta vilka projektarbeten som syns eller inte syns. Lagtinget har givit löften, landskapsstyrelsen likaså och det skulle vara förödande för lagtingets anseende om man nu plötsligt fattar ett kontrabesked och slätar över det med hartassen och säger att ni får nog det här lite ersatt bara ni håller er lugna och stoppar upp ert bygge! Det är väl knappast att spara in pengar, eller hur vtm Jansson?

 

Vtm Christer Jansson, replik:

Fru talman!

Jag förstår att ltl Erlandsson känner starkt för projektet och jag förstår också hans frustration, men faktum är det, om vi är riktigt ärliga, att den ekonomiska situationen har ändå försämrats sedan budgetbeslutet ifjol. Jag har väl inte sagt – jag hoppas att jag inte uttryckte mig alltför otydligt i mitt anförande – att man för tid och evighet inte skulle sätta igång projektet. Vad jag vill är att vi nu inställer det eller skjuter fram det och ser hur det blir med den ekonomiska situationen, framför allt hur det blir med sjöfarten. Det kanske vi vet redan under nästa år, så någon katastrof i det avseendet behöver det inte vara. Men även om lagtinget eventuellt ”förlorar i anseende”, som ltl Erlandsson säger, om man nu ändrar sig, är det ändå så att situationen enligt min åsikt i alla fall har ändrat så mycket sedan ifjol att man måste kunna ompröva det tidigare beslutet. Såvitt jag vet finns det ännu inte några juridiskt bindande löften från vare sig landskapsstyrelsens eller någon annan parts sida i detta avseende som skulle tvinga landskapet att ge de pengar som lovades ifjol.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Jag kan hålla med vtm Christer Jansson på nästan punkt efter punkt, beträffande sjukvården, beskattningen, skärgårdstrafiken och liknande. Det fanns två saker som jag inte uppfattade riktigt hos vtm Christer Jansson. Det första var det här i lagtinget mycket omdiskuterade kommunpaketet. Omfattar vtm Christer Jansson det kommunpaket som är lagt eller pratar han om det gamla kommunpaketet som diskuterades före? Den andra frågan, där jag inte heller uppfattade vtm Christer Jansson så tydligt, var att i landskapets budget har det diskuterats 5 miljoner euro till anläggningen i Mariehamn och 8 miljoner för det totala Godbyprojektet. Är det inte 8 miljoner som vtm Christer Jansson menar, 80 procent av 10 miljoner som vi skall spara in? Då gör vi en betydligt större inbesparing om vi nu skjuter fram Godbyprojektet.

 

Vtm Christer Jansson, replik:

Fru talman!

Jag måste säga att jag förstår inte på vilket sätt jag skulle ha varit otydlig. Det var naturligtvis så att jag ville skjuta fram Godbyprojektet, som ltl Strand helt riktigt uppfattade det, och det är inte bara simhallen utan det är mycket annat med där också, har jag förstått. Jag uttalade mig inte vad någon enskild kommun gör, utan jag uttalade mig naturligtvis  om det vi i dag skall uttala oss om: vad landskapet rimligen bör bidra med till det ena eller det andra projektet. Det var i och för sig rätt uppfattat om ltl Strand uppfattade mig på det sättet. Om det var någonting till som var oklart får ltl Strand förtydliga sig.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Det handlade om kommunpaketet som vtm Christer Jansson pratade om. Jag undrade om vtm Christer Jansson avsåg de kostnader som man verkligen har lagt i budgeten på kommunerna eller om han pratade om någonting mera?

 

Vtm Christer Jansson, replik:

Fru talman!

Nu förstår jag. Det var ordet ”kommunpaketet” som förvillade mig! Jag förde en principiell diskussion och jag sade att det kom först ut uppgifter om att det var fråga om ganska stora inskränkningar för kommunernas del och sedan slutade det med att det var lärarpensionerna som det sist och slutligen var fråga om. Jag får säga så här att det blev ganska bra sist och slutligen, men man behöver föra en diskussion därför att det har förespeglats att det kommer att bli ännu större inbesparingar nästa år och då är frågan hur man gör dem. Jag vill också säga att jag är nöjd med att det blev mindre övervältrat på kommunerna, om vi säger så; däremot är jag inte riktigt nöjd med det upplägg som nuvarande förslag har när det gäller lärarpensionerna. Jag hoppas att det var ett tillräckligt uttömmande svar!

 

Fru talman!

Till den del som vtm Christer Jansson uppehöll sig kring besparingsövervältringen på kommunerna tyckte jag att han uttalade sig mycket bra. Resonemanget om att vissa av de elementära verksamheterna som vi här i lagtinget och som människorna också ute i kommunerna är satta att sköta: vård, skola och omsorgsfrågor, är sådant som vi väldigt ogärna vill gå in och knapra in på, särskilt i ett läge där utgiftsbehoven hela tiden växer. Det är verkligheten. Jag vet inte om jag får tolka det så, men det kändes ändå så – en ryggmärgskänsla jag fick när vtm Christer Jansson talade – att det fanns ett ganska starkt uttalat stöd för den motion som jag har lagt i det här ärendet. Jag kunde inte se det på något annat sätt och det förstärks ytterligare av den omständigheten att vtm Christer Jansson oroar sig väldigt mycket för det som kommer 2004, som även utan ytterligare beslut de facto blir en börda på kommunerna med det förslag som är lagt. Kan jag tolka det här som ett positivt stöd för motionen?

 

Vtm Christer Jansson, replik:

Fru talman!

Jag har läst motionen och jag kan säga så här mycket att jag tycker att det är ett resonemang i motionen som känns ganska rimligt, men problemet är – och det kommer vi alltid fram till – att kostnaderna måste ner. Då är det naturligtvis på det sättet att om man övervältrar mindre på kommunerna genom att bara ta pensionskostnader för nya lärare – om det var det som motionen gick ut på – så betyder det att då måste man i stället spara mera på landskapets egna verksamheter. Som framgick av mitt anförande är jag inte främmande från att spara ganska mycket på landskapets egen verksamhet, men jag vill ogärna gå in i detalj ännu utan det är mera landskapsstyrelsens sak. Sedan är det en annan sak att jag har föreslagit för landskapsstyrelsen olika slag av besparingar, och alla har man inte velat framföra, men vissa har man kanske tyckt att har varit rimliga att göra i det här skedet. Så mycket kan jag i alla fall säga.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman, ärade åhörare och lyssnare!

Jag hoppas att fru talman håller reda på tiden för min del. Jag tänker nämligen prata fritt ur hjärtat. Det var uppfriskande att höra vtm Christer Janssons anförande här. Det skiljde sig från alla andra. Man måste fråga sig vilket nytt parti han representerade, för inte var det ett landskapsstyrelseparti i alla fall när det gäller huvuddelen av de frågor han anförde, men jag har stor sympati för mycket av det han anförde, om dock inte riktigt allt.

 

Under en lång tid och också under den här debatten har ltl Sundback, ofta också ltl Boman m.fl., haft starka synpunkter på när expansionen av landskapsförvaltningen har skett och att den har varit särskilt stor under senare delen av nittiotalet samt att de som var med då och ansvarade måste ta på sig ett stort ansvar, och det är säkert riktigt. Dessutom har vicelantrådet Olof Erland och lantrådet Roger Nordlund m.fl. framhållit att man nu har tagit tag i kostnadsexpansionen och fått stopp på den. Den här verklighetsbeskrivningen har intresserat mig och jag har tagit reda på med finansavdelningen hur det är och jag har just fått siffrorna från finansavdelningen.

 

Vi skall här se en sammanställning över hur landskapets konsumtionsutgifter har ökat de senaste tio åren inklusive nästa år.

 

Det här är ökningen i konsumtionsutgifterna, det som är landskapsförvaltningens drift helt enkelt, det som man i allmänt tal kallar offentlig sektors expansion när det gäller landskapet. Kommunerna har sina egna kurvor. Då ser vi att det är en mycket stor ökning 1994. Orsaken till det  var – när ltl Wiklöf var finansminister och ltl Erlandsson var lantråd – att vi tog över ÅHS från kommunerna, till delar. Sedan lade man sig ner på en 4 miljoners  (euro) ökningsnivå 1995. Sedan kom en liten chock 1996 på det sättet att lagtinget hade beslutat att gymnasialstadiet skulle bli treårigt och där har vi det hoppet då. Sedan lade vi oss 1997, 1998 och 1999 igen på den wiklöfska 4 miljoners nivån i årliga ökningar Sedan kom det en ny landskapsstyrelse år 2000, Nordlund I, och då bar det iväg. Orsaken till det här ligger mycket i att då satsade man ordentligt på förbättringar inom Ålands hälso- också sjukvård. Man satsade alltså på den sidan. Det var inte nya byråkrater som kom till väldigt mycket utan det var faktiskt Ålands hälso- och sjukvård. År 2001, med landskapsstyrelsen Nordlund II med liberalerna, var också ett exceptionellt ökningsår, t.o.m. större än 1996, alltså dubbelt högre än normalåren under senare delen av nittiotalet. Detta är alltså bokslutssiffror. Om man räknar med att reservationsanslag och annat ungefär ger den riktiga bilden enligt finansavdelningen av de här siffrorna skall budgeten 2002 ligga ungefär så här.

 

Problemet m.a.o. när det gäller offentlig sektors expansion ligger naturligtvis i ÅHS, det ligger i gymnasialstadiet och så ligger det i de senaste tre årens styrelsesätt, huvudsakligen – och det är klart att man kan kritisera även andra delar här i ökningen.

 

 

När det gäller överföringsutgifterna, som till stor del är överföring till kommunerna – det är också överföring till andra samfund och företag – ser man att man ökade under de goda åren överföringarna till kommunerna på det här sättet. Sedan har det planat ut efter 1998, som var toppåret och är ungefär på samma nivå.

 

Det här är inte hela förklaringen till vad som hände med överskottet, utan de stora sakerna som ytterligare hände, förutom att man förbättrade för de åländska kommunerna att hantera skola, grundskola och omsorg, var att man fonderade. Pensionsfonden ökade med en halv miljard mark under de här åren. Nu är man på väg att minska tillförseln till den nödvändiga pensionsfonden för landskapets anställda som går i pension. När vi har historieskrivningen klar för oss är det lättare att tala om nutid och framtid. Det är alltid viktigt att man har någonting att stå på när man går vidare.

 

När vi talar om att nå ett resultat, t.o.m. kanske komma på minussiffror för att spara är det viktigt att resonera kring vad som hände i slutet på nittiotalet och början på tjugohundratalet. Det är absolut ingen lätt process som landskapsstyrelsen har sig förelagd. Den är självklart mycket svår. Men man skall inte heller gå ut med felaktiga informationer om dels hur det har varit och dels hur bra man har lyckats nu, för det är inte riktigt korrekt.

 

Följande punkt jag tänkte tala om gäller ÅHS, där jag sedan en tid tillbaka sitter med i styrelsen och har haft nöjet att jämföra med hur det var när ÅHS kom till, då jag satt i styrelsen och nu efter sju-åtta års frånvaro igen ser hur det är. Vi tog inför årets budgetbehandling fram utvecklingen inom ÅHS under hela dess tid och kunde konstatera att det var ytterst stora volymhöjningar av verksamheten under en relativt kort följd av år, inte en fördubbling men en ökning med 80-85 procent av verksamheten när man inflationsjusterar siffrorna för kostnaderna. Det här är en fantastisk utveckling vi har haft på Åland, att vi har kunnat tilldela hälso- också sjukvård sådana resurser. Det är sedan både lättare och svårare när man kommer i en sparsituation, att hur skall man lyckas, men det är svårare på det sättet att man har vant sig vid en fortsatt penningtilldelning och resurstilldelning och expansionsmöjlighet och lättare på det sättet att man har det väldigt bra; man har kanske inte tvingats fila på organisationen så väldigt utan det finns möjlighet att göra det. Jag vill säga att samarbetet i styrelsen och med tjänstemännen har varit gott, men det är fruktansvärt jobbigt att ändra en kultur i ett hus med 800 anställda, där man har vant sig vid att var och en får begära till det man vill ha för nästa år och så får man nästan allt och man behöver inte ta så stor hänsyn till övriga avdelningar, utan vi får nu det vi vill ha! Att ändra den kulturen är en nödvändig, intressant, men jobbig åtgärd.

 

I expansionen som har varit är det nästan helt och hållet specialsjukvården och medicinska specialiteterna som har fått de stora tilldelningarna av pengar. Det där är någonting som vi måste vara observanta på, eftersom - det som ltl Harriet Lindeman var inne på – man långsiktigt kan minska specialsjukvårdskostnaderna, åtminstone hålla dem tillbaka, men troligen även minska dem, om man tillräckligt satsar på det förebyggande arbetet. Nu är det en väldig risk när man har svårt att spara inom specialsjukvården att man sparar i stället i primärvården, och det är livsfarligt. Det borde man absolut inte få göra. Det är svårt att spara i specialsjukvården, men det finns ändå samordningsmöjligheter mellan verksamheterna och avdelningarna; basenheterna är väldigt många. Jag varnar, liksom ltl Lindeman, för att egentligen överhuvudtaget skära i den direkt förebyggande vården. Där har vi nämligen mycket att lära ålänningarna, att ta hand om den hälsa man föds med, utveckla den hälsan så att man inte blir sämre. På det sättet kan vi spara väldigt mycket framöver i hälso- också sjukvård. T.ex. hur mycket lär sig våra barn och ungdomar om matens betydelse för hälsan? Ja, nästan ingenting! – antagligen en av våra viktigaste åtgärder för att hålla ner framtida hälso- också sjukvårdskostnader. (TALMANNEN: Jag påminner om rekommenderad tid!)

Jag får då nöjet att återkomma med ett tiotal andra frågor lite senare.

 

Jag skall avsluta mitt anförande med att avsluta ÅHS-delen med diskussionen om språket. Jag tror nästan att det var på mitt initiativ som vi kom överens om i styrelsen att faktiskt inte göra såsom det var föreslaget, att vi skulle gå in för principen att remittera nästan allting igen till finska sjukhus, utan det blev annorlunda bestämt och det är därför viktigt att finansutskottet i år – av alla de skäl som har framförts när det gäller ÅHS – behandlar ÅHS-planen. Den är bifogad budgeten, den är i år omgjord, den är tydlig, den kan bli mycket bättre, men det är alltså det planeringsinstrument som landskapsstyrelsen och som vi har här. Om finansutskottet behandlar den, kanske t.o.m. remitterar den till social- och miljöutskottet, så kan man få ett gott underlag för landskapsstyrelsens beslut om hur ÅHS-planen sedan skall se ut. Beträffande språket var det meningen att det skulle vara klart på det sättet att det är tre likvärdiga kriterier som styr remitteringen till vård utom Åland. Det är för det första den medicinska kvaliteten. Det är för det andra att språkservicen skall fungera. Det är för det tredje kostnadseffektiviteten, att man för de pengar man lägger ner får ut ett maximalt medicinskt resultat. Alla dessa kriterier skall vara maximerade och den som bestämmer om remitteringen är inte landskapsstyrelsen, inte vi här, inte vi i styrelsen, utan det är helt och hållet remitterande läkare. Därför är det viktigt att de politiska signalerna om hur det skall vara är klara. Läkarna har lättare att lägga vikten vid den första punkten medicinsk kvalitet; vi politiker måste önska oss en kostnadseffektivitet och att språkkravet fungerar fullt ut. Det är många ålänningar och på Åland bosatta som är beredda att remitteras till rikshospitalen och det är också många ålänningar som inte kan finska som är beredda att remitteras till rikshospitalen därför att det finns också där ofta svenska kunskaper. ÅHS:s styrelsens budskap till ledningen och personalen är att det aldrig får uppstå en svår språksituation för den remitterade patienten. Nu är det så konstigt att det under de senaste åren har skett en extrem utveckling, för fem-sex år sedan var 80 procent av remitteringarna till Finland, nu är det bara hälften. Det har kanske också blivit en vana inom ÅHS att för mycket använda sig av Sverige-remitteringar, av s.a.s. praktiska skäl. Då har man inte sett på kostnadseffektiviteten, man har säkert sett på språksidan men inte huruvida det i de finska alternativen finns en fungerande språkverklighet också, och det finns det ofta. Jag tror att vi politiker måste vara tydliga på den här punkten. Man får inte bryta mot språkkravet i remitteringarna.

 

 

Vicelantrådet Erland: 

Fru talman! 

Det är några saker som jag skall kommentera. Det är dels ltl Strand, vtm Christer Jansson och nu ltl Roger Jansson. Det gällde felskrivningen i Frisinnad Samverkans motion där man har räknat dubbelt. Man har räknat ihop de ackumulerade beloppen. Ltl Strand anklagade mig för att jag inte hade förklarat detta i budgeten tillräckligt noga. Det är riktigt att i den version av sammanställning av budgetuppgifterna som har cirkulerat och som tydligen ltl Strand har använts sig av stod det ingenting om det, men ur den allmänna motiveringen på sidan 4 skall jag faktiskt citera hela avsnittet:

 

”För de kommande åren ser situationen fortsättningsvis allvarlig ut så att ett ackumulerat underskott  om 11 miljoner euro utgående från nu kända bedömningsgrunder kan befaras uppstå till slutet av år 2003, 33 miljoner euro till slutet av 2004 och 45 miljoner euro till slutet av år 2005.”

 

Det är ackumulerade belopp. I bilaga 3 kan man se t.ex. att när det gäller budgeten för 2001 var det minus 88 miljoner. I tilläggsbudgeten skrev vi upp det till 3 miljoner och bokslutet var altlså plus 16 miljoner, en förbättring med 24 miljoner. För budgeten 2002 hade vi som alla vet ett underskott på 21 miljoner. Genom tilläggsbudgeten budgeterade vi underskottet till minus 16 och vi räknar med att få noll i bokslutet. Som jag har sagt så många gånger tidigare var utgångspunkten i prognosen för det kommande budgetåret minus 56 miljoner och vi har alltså i budgeten ett underskott på 18,8 miljoner. Vi räknar med att med nu kända förhållanden skulle vi kunna ha ett underskott på 11 miljoner. För man det här vidare skulle det ackumulerade underskottet, enligt nuvarande utgångspunkt, vara minus 40 och 2005 minus 51 miljoner. Med nu kända förhållanden räknar vi med att det skall vara minus 45 miljoner. Det är det här underskottet vi naturligtvis skall arbeta ner. Men ltl Strand har i radion sagt 109 miljoner. Han sade igår i sitt anförande 109 miljoner och det står 120 miljoner i Frisinnad Samverkans motion. Jag hoppas att detta är klarlagt vid det här laget.

 

När det gäller de grafer som ltl Roger Jansson visade är det naturligtvis så att beställer man fram statistik på enskilda träd har man svårt att få ihop det till skogen, och det är det som gäller när man ser på ändringarna: varje ändring i konsumtionsutgifter kan förklaras. Ser man i bilaga 3, ser man i budgeten, så ser man att vi är på väg att sluta ett gap som gick så här och nu går det ihop mer och mer 2004, 2005. (Från salen, ltl Roger Jansson: vem stod för gapet?) Och gapet är den utveckling som har varit under nittiotalet, man kan naturligtvis gå in i enskilda höjningar: 1994 var det en remarkabel höjning, 1999-2000 var det också höjningar, sedan har förväntningar varit höga därför att vi har också haft löneförhandlingar som har skapat ett tryck på konsumtionsutgifterna. Som ansvarig i landskapsstyrelsen bekymrar jag mig inte särskilt för det här därför att vi har lagt ner ett hårt jobb, vi har gjort vad man har kunnat utan att gå in och göra för mycket ingrepp i verksamheten. Det är de enskilda byråerna och tjänsteinnehavarna, avdelningarna, som har jobbat och gått igenom allt, vi har en god grund för att säga att vi har kontroll över budgetutvecklingen och att vi är på rätt väg. Sedan får vi väl tåla att man på alla sätt försöker leta syndabockar och vem som inte har varit syndabock, men jag har sagt tidigare, att det är inte det det handlar om.  Jag kan ändå bara nämna, som en spegel till Frisinnad Samverkan i deras motion på sidan 10; där ser man på utvecklingen av den offentliga sektorn att den mest remarkabla uppgången och expansionen är från 1995-1999 (Från salen: hälso- och sjukvård och skola)  hälso- och sjukvård och skola ja, men där sitter vi nu med underskott! Det har inte varit rationellt, det har inte varit effektivt, utan det har varit lössläppt. Om vi nu skall ta benämning på syndbocken, så är det det som är problemet; man måste vara konsekvent, man måste vara stram, man måste se till att man uppnår effektiv organisation, det är det vi håller på med och det är ett mycket hårt jobb i det motlut vi har. Jag säger, att jag har inget intresse av historia; vi har en situation som är svår och den är vi på väg att bemästra, men det behövs mycket mera åtgärder.

 

När ltl Roger Jansson säger att man inte skall gå ut med felaktig information så har jag påpekat den felaktiga informationen när det gäller budgetunderskottet. Det är alltså att försöka skrämma medborgarna, allmänheten, att det är mycket värre än vad det faktiskt är (Från salen:det är illa nog!) Det är illa nog!

 

Fru talman!

När det gäller språkfrågorna vill jag säga, i egenskap av liberalernas ordförande, att det är så att ÅHS har ett krav på sig, ett uppdrag att ordna vård för ålänningarna på det språk som ålänningarna behärskar, dvs. svenska. Jag tycker att man ändå måste kunna säga att en så svår uppgift i den omvärld vi lever i och i den personalsituation som har varit, där vi har rekryterat från alla håll, kan det inträffa felaktigheter, och det skall ÅHS-styrelsen naturligtvis ta till sig och reda upp osv. Jag tycker att styrelsen ger ett gott intryck i den vägen. Man är samlade kring den uppgiften och det är bra.

 

Vtm Christer Jansson tog också upp frågan om vitboken, som jag vill understryka att jag stödde i lagtinget (Från salen: vtm Jansson: jag kommer ihåg det) och jag ser fram emot den därför att jag tycker att språkfrågan är det fundamentala. Vår uppgift med självstyrelsen som projekt, som ansvar för tidigare generationer och kommande generationer, är att självstyrelsen har språket som en av grunderna; sedan har vi demilitariseringen, som jag tycker att också är lika viktig. Det är alltså en doktrin för oss, någonting som vi inte går in och diskuterar: demilitariseringen ligger fast, språket är det enda officiella svenska språket. Sedan finns det ett stort arbete där man faktiskt kan se olika linjer. Jag uppfattar vtm Christer Jansson som ganska pessimistik i språkfrågan. Det är ingenting som jag anklagar vtm Christer Jansson för, utan man gör olika bedömningar. Jag tror fortfarande på att i en internationaliserad värld som också berör Finland kan det finnas ett intresse för att bevara det svenska språket. Rikets president Tarja Halonen har sagt att vi – kanske hon menade finlandssvenskarna – skall stå på sig och tala sitt språk i högre grad, det tror jag är viktigt. Statsminister Paavo Lipponen sade för inte så länge sedan att svenskan i studentexamen för de finskspråkiga är ett värdepapper, ett bevis för en kompetens, men också ett språkintresse. I våra kontakter t.ex. med skattestyrelsen, som vi besökte senaste fredag, när vi diskuterar deras möjligheter att hjälpa oss eller att sälja tjänster till oss, när det gäller administrationen av indirekta skatter, av kommunalskatten som görs i dag, så är de som en professionell utvecklad myndighet helt inställda på att det skall man göra på svenska språket. Det är viktigt för oss att vi håller oss framme och säger att våra datasystem skall vara fullständigt möjliga att sköta på svenska, att man också kan gå in i systemen och ändra. Jag vill inte säga att jag är (TALMANNEN: Jag påminner om rekommenderad tid!) det motsatta till vtm Christer Jansson, att jag är en boren optimist, men jag tror ändå att vi måste föra kampen dagligen och stundligen. Det är det viktiga för mig. Det gäller i förvaltningen och det gäller också i ÅHS.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag vill för det första tga avstånd från vicelantrådet Olof Erlands angrepp på hälso- och sjukvården och skolan, närmast gymnasialstadiet som är i landskapsstyrelsens regi, för ineffektivitet. Det kanske har varit, när det har funnits pengar, en mindre vilja att ha verkligt högeffektiva system, men jag vill påstå att man ändå har ansträngt sig för att sköta pengarna med ansvar och inte ha onödigt mycket tjänster. Det angreppet vill jag absolut ta avstånd från.

 

Mitt anförande och mina grafer var inte avsedda för att söka några syndabockar, utan här har man sökt syndabockar och så tänkte jag att nu skall jag ta reda på hur det är då. Jag har redogjort för förklaringarna och det är ett bekymmer naturligtvis när det gäller åren 2000-2002 att expansionen har varit så väldigt stor de åren. Därför blir det jobbigare att dra ner det när man är på en väldigt hög expansionsnivå. Vicelantrådet har ett delansvar för 2001 års och 2002 års regi, om vi säger så.

 

När det gäller det totala budgetunderskottet för de kommande tre åren 2003-2004 och 2005 har vi i Frisinnad Samverkan använt oss av den information landskapsstyrelsen har. Jag har i dag varit ner till finansavdelningen och diskuterat och man har sagt att bilaga 3 till den delen inte innehåller en tillräcklig information, utan här kan man få för sig att det just är så att det är 109 miljoner euro på tre år som är det totala underskottet. Det står inte här att det är ackumulerat. Men förklaringen är inte den som vicelantrådet gav, att det är fullständigt ackumulerat, utan det är delvis ackumulerat, man har gjort en uppskattning om resultatet, om det är bättre resultat än budgeterat och då har man ackumulerat den delen.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Ltl Roger Jansson försöker gömma sig bakom finansavdelningen och vad de har sagt och inte har sagt. Jag läste upp det stycke i allmänna motiveringen som Frisinnad Samverkan tydligen har missat i sin version av budgeten, där det står alldeles tydligt hur ackumulationen har gått till.

 

Fru talman! Jag har inte gått till angrepp hur ÅHS eller skolorna har skött sin verksamhet. När ltl Roger Jansson plockade bland träd och buskar för att hitta någon sorts förklaring till att den här landskapsstyrelsen skulle ha misslyckats med sina försök att få kontroll över budgeten, konstaterade jag att den stora expansionen i den offentliga sektorn var 1995-99. Det är så att nu skall vi gå in i ett skede där inkomsterna inte räcker till denna expansion. Det är alltså en tuff budget. Vi kan alltså inte börja skära i verksamheten utan att hela personalen är med i budgetprocessen. Det är det som har varit det viktiga. Jag ställer nu frågan till ltl Jörgen Strand och ltl Roger Jansson: Vidhåller ni fortfarande att budgetunderskottet är i enlighet med er motion 120 miljoner 200 och var finns dessa siffror i den här stora boken?

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

När det gäller den av vicelantrådet påtalade ineffektiviteten i offentlig sektor och expansion av hälso- och sjukvård och skola, så hänvisade vicelantrådet till sidan 10 i vår skuggbudget, motion nr 1, där den man ser den starka utökningen av offentlig sektors arbetskraft som just beror på att det fanns pengar att satsa på hälso- och sjukvård och skola, och så sade att han inte kan ta något ansvar för den ineffektivitet som präglade dessa år inom de här sektorerna. Det får vi sedan läsa mera om i det stenografiska protokollet.

 

När det gäller det ackumulerade underskottet vet ingen vad det kan bli, enligt min diskussion med finanschefen i dag. Men om det stämmer att resultatet blir så mycket bättre än det budgeterade resultatet, att alltså den kalkyl stämmer som ingår under finansieringsutgifter, beräknat 2004 och 2005, så kan man närma sig 50 miljoner euro i ackumulerat underskott, 300 miljoner mark. Men det troliga är att det inte blir så och man tror inte heller på finansavdelningen att det skall bli så fullt ut. En gissning när det gäller det slutliga utfallet av det ackumulerade underskottet för de här åren kan ligga på ca 80 miljoner euro! Men ingen vet det, inte vet Olof Erland det, inte vet finanschefen det och inte vet jag och ltl Strand det. Vi får be om ursäkt för att det var en felskrivning i vår motion; den rätta summan skall alltså vara den som ltl Strand nämnde i sitt huvudanförande för Frisinnad Samverkans del 109,37 miljoner euro. Men på grund av bristande information från landskapsstyrelsens sida är den summan inte helt korrekt.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Jag vet inte vad jag skall säga att går på torra land nu! (Från salen: inte får ni dra till med vad som helst) Ltl Roger Jansson gömmer sig bakom finanschefen som inte sitter i lagtinget och vidhåller att de siffror som Jörgen Strand har nämnt i radion och i sitt huvudanförande skulle vara baserade på budgeten. Jag har läst upp den förklaring i allmänna motiveringen, som tydligen har förbigått Frisinnad Samverkan, att budgetunderskottet, prognosen, är minus 56. Sedan säger man, att ingen vet, ingen vet, vad som händer 2004! Ingen vet vad som händer i morgon, dvs. vi kan dra till med vad som helst. Vad är det för argumentation att säga att när ingen vet, att man påstår att det står siffror i budgeten som är helt fel, dubbelräknar hela vägen! Ltl Roger Jansson säger att här skall inte förekomma några felaktiga uppfattningar och så torgför han dem gång på gång. Hur skall vi kunna föra en rationell debatt om budgeten, om framtiden, om budgetprocessen! Vi måste alltså ha en saklig grund.

(Från salen, ltl Roger Jansson: var inte så aggressiv!)

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Jag är absolut inte ute efter någon syndabock. Jag kan också vara så ödmjuk, vicelantrådet,  och säga att jag när jag under den korta veckan jobbade med budgeten missuppfattade detta. Det skall jag inte krypa under stol med. Jag har under dagen försökt ta reda på och fått mig berättat att sanningen ligger någonstans mellan våra 109 miljoner och de 50 miljoner som visas som ackumulerat underskott. Har jag sagt fel, ber jag om ursäkt.

 

När vicelantrådet säger att man är på rätt väg skulle jag kunna hålla med om det. Jag har också under året sett att vicelantrådet har tagit många svåra ekonomiska beslut och jag har i vår grupp berömt vicelantrådet för dem. Men det som oroar mig är att vicelantrådet tidigare inte kunde berätta vilka de strukturella ändringarna är, vilka är de nya linjedragningarna som man pratar om. Samtidigt ser jag också i budgeten att man tar nya verksamheter som Lärcenter, man pratar om eventuell naturvetenskaplig linje vid naturbruksskolan och detta går tvärtemot intentionerna. Man expanderar verksamheten trots att man säger någonting annat. Skulle vicelantrådet våga vara med och t.ex. skjuta upp Godbyprojektet skulle jag tycka att vicelantrådet skulle vara trovärdig, riktigt trovärdig i sin politik, då skulle jag verkligen lyfta på hatten!

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Det var många nya element för att vara en replik, men jag skall ta fasta på det ltl Jörgen Strand säger, att han accepterar att rätta sig om det var fel. Jag vill återigen citera från sidan 4:  ”För de kommande åren ser situationen fortsättningsvis allvarlig ut så att ett ackumulerat underskott  om 11 miljoner euro utgående från nu kända bedömningsgrunder kan befaras….. underskottet beräknas till 45 miljoner euro till slutet av år 2005.” Kan man då säga att 109 miljoner är det belopp det rör sig om?  Det är så enkelt att man har dubbelräknat de ackumulerade beloppen och jag tycker att det är bra om vi kan avfärda det, för precis som ledamoten härförleden sade skall man inte gå ut med felaktig information! Det gäller också den naturvetenskapliga linjen, att den skall inte införas, utan den skall övervägas av dem som har till uppgift att se över lantbruksutbildningen.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Jag är ödmjuk och säger att jag har fel. Jag tycker att vicelantrådet borde vara lika ödmjuk och kunna säga att vår bilaga 3 har ingen rubrik om ackumulerat underskott, utan man skall under ”Övriga utgifter” gissa sig till att det är ett ackumulerat underskott. Jag noterade den skrivning som fanns i budgeten, kollade vicelantrådets presentation ifjol om budgetunderskotten i stenografiska protokollet och jag satte bilagan i relation till den presentationen. Att jag sedan har missförstått det hela ber jag om ursäkt för, men försök vara lite ödmjuk du också!

 

 

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Jag skall allra ödmjukast säga, att jag är inte intresserad av varför misstaget har uppkommit och hur det har gjort det. Jag har citerat sidan 4 i budgeten och man kan aldrig vara nog pedagogisk och tydlig när det gäller sådana här saker. Jag har i mitt anförande sagt vad det gäller: en prognos på minus 56 miljoner och jag har flera gånger upprepat detta, men jag är i alla fall glad över att ltl Strand nu kanske kan bidra till att den debatten kan vi lämna åt sidan.

 

Vtm Christer Jansson, replik:

Fru talman!

När det gäller vitboken minns jag mycket väl det stöd jag fick av vicelantrådet och det var jag glad åt och är fortfarande glad åt, det vill jag säga, men samtidigt tycker jag ändå att när det gäller pessimismen för språkutvecklingen i Finland finns det skäl – om man ser till utvecklingen över tiden – att hysa pessimism. Jag kan ta som ett exempel utvecklingen i Åboland: nästa år får Pargas finsk majoritet; det var inte så många år sedan Pargas var enspråkigt svenskt. Houtskär, den sista enspråkigt svenska kommunen i Åboland har nu blivit tvåspråkig. Det här är en utveckling som vi ser och det hjälper inte hur mycket man än säger när man träffar dem som sitter högre upp i skattestyrelsen, och vad nu vicelantrådet hänvisade till. Verkligheten ”på fältet” är en annan. Det ser man också när det gäller skatteförvaltningen på Åland. Det är särskilt där man har klagat över, åtminstone tidigare, kanske det har ändrat sig den sista tiden, att dataprogrammen fanns bara på finska för de anställda osv. Jag vet att landshövdingen har tagit upp den här problematiken, men jag är naturligtvis glad åt det som landskapsstyrelsen gör och jag är alldeles övertygad om att vicelantrådet personligen försöker göra en hel del för att förbättra situationen. Det är bara det att jag är rädd för att det inte räcker till i längden. Det är min syn – jag kan ha fel, jag kan ha rätt och jag hoppas jag har fel, men tror nästan att jag har rätt!

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Jag tycker att det är välgörande att höra vtm Christer Jansson uttala sig om språkfrågorna därför att det tyder på att det finns en hel del tankar bakom. Jag tror inte att det här är en politisk skiljelinje eller en självstyrelsepolitisk fråga gentemot liberalerna, som jag företräder, utan jag tror att det är fråga om hur man använder det mandat vi har t.ex. i landskapsstyrelsen. Vi har försökt att med skattebyrån och skattestyrelsen se på vilka möjligheter det finns. Vitboken resulterade faktiskt i att självstyrelsepolitiska nämnden tog lite mera tag i saken. Det gjordes en undersökning i förvaltningen om språkanvändningen och nu går man vidare med en mera djupgående klarläggning. Det är väl så man kan säga det att det är möjligt att vtm Christer Jansson har rätt, men tills han har fått bevis för det tycker jag att vi skall göra vad vi kan!

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Vtm Olof Salmén:

Herr talman!

Jag vill i det här anförandet ta upp några principiella frågor och senare under debatten presentera de motioner som jag är första undertecknare på. Jag håller med landskapsstyrelsen om att det är viktigt att rätta till den offentliga sektorns storlek och omfattning. I de nydaningar som har varit de senaste tio åren med en ny självstyrelselag och inträde i EU med åtföljande förändringar för stora delar av vårt näringsliv är det naturligt att sektorn har vuxit. Nu vet vi hur förhållandena är och har hunnit anpassa oss och då är det också viktigt att rationalisera, privatisera och på det hela taget nyforma den offentliga sektorn. Det här gäller både landskapet och kommunerna. Det som gör det lätt att ta i med rationaliseringar och privatiseringar just nu är att arbetskraftsläget är så pass gynnsamt. Det finns många lediga tjänster inom det privata och vi vet alla att man i dag inte behöver gå utan jobb om man vill ha ett jobb. Genom sådana åtgärder kan vi se till att det kommunala skatteuttaget hålls så lågt som möjligt. Ju mindre vi tar ut av medborgarna desto mera har de att konsumera och jag tror på den tesen att de flesta människor vet bäst hur deras inkomst skall användas.

 

Därför har jag varit bekymrad när jag har följt med de s.k. förhandlingarna som har förts mellan landskapsstyrelsen och kommunförbundet. Man har tidigare överenskommelser att utgå från. Och om man inte är överens om förändringar i det systemet skall inte heller den ena parten ändra ensidigt. Jag har under tider förut när jag var med i det politiska men också inom näringslivet råkat ut för det att man i landskapsstyrelsen trodde att det räcker med ett klubbslag inne i rummet – så bestämmer man! Men inte så länge man har en part till, för då är det två parter och de skall diskutera och förhandla.

 

Hela samhällsstrukturen med kommuner och landskap hänger ihop och gemensamt arbete ger absolut bästa resultat. Om man flyttar över kostnader från den ena parten till den andra för att själv slippa göra nedskärningar och prioriteringar, så blir man lätt i samma situation som Erk och Maja var i tiden när de var nyförlovade och började säga: ”Erk du! Maja du! så ska vi ha´t, men var ska vi ta´t?” Nu har man trott sig finna någon som ”ha´t”! – och det är inte så enkelt när det råkar vara kommunerna. När landskapsstyrelsen och kommunerna har en klar gräns mellan uppgifterna vad gäller social- och sjukvården så hoppas jag att om landskapet inte klarar av att inom de tillbudsstående medel som finns för ÅHS, så får man gå ut och ta upp landskapsskatt, och inte ta upp en sådan som vi tidigare har gjort via kommunerna. Det förfarandet var en tillfällig lösning och är inte att rekommendera. Medborgarna bör ha klart för sig vem det är som de skall ställa till ansvar. I dag har vanligt folk svårt att veta när det kommer på kommunalskatten: går det till landskapets förvaltning eller går det till kommunens interna förvaltning?

 

När jag, herr talman, är inne på ÅHS hoppas jag att finansutskottet ser över hur man inom ledningen för ÅHS har kunnat komma till att, som man säger, följa en arkitektbyrås mindre resurskrävande koncept men på skisser som man sänder ut för slutligt arkitektuppdrag skissar upp det från början mest resurskrävande! Vi blir inte friska av exklusiva och stora byggnader. Det är vården det gäller som är viktig att slå vakt om.

 

Herr talman!

Det har diskuterats en försäljning av Arkipelag och vi har också en motion om det. Jag förstår inte hur någon kan jämföra en försäljning av en fastighet som inte avkastar någonting med att det är som att låta vattnet gå i byxorna! Här finns inget vatten som strömmar in och då blir det lätt att få någonting att släppa ut i byxbenet! Däremot förstår jag dem som nu vill koppla ihop Arkipelag-hotellet med kk-huset. Då har man äntligen fått tag i någon som betalar kostnaderna av driften för det huset! Men resultatet för landskapet blir att det strömmar in ännu mindre än den hyra som kommer i dag. Skulle man nu gå ut på den internationella marknaden och bjuda ut hotellet, med den tilläggsbyggnadsrätt som finns, så får vi antagligen ett större privathotell med förhoppningsvis större konferenskapacitet, som man borde kunna få bygga till. Hotellsituationen i hela världen går mer och mer ut på större kedjor som samordnar marknadsföring och övriga driftskostnader.

 

Herr talman!

När jag är inne på turordningen av olika samhällsprojekt måste man bli lite förvånad när man tänker efter hur många gamla projekt som tidsmässigt har blivit förbikörda. Jag tänker på ett som vi har diskuterat fantastiskt länge och har på gång, nämligen en tillbyggnad av sjöfartsmuseet. Jag vet att man har bjudit ut en arkitekttävling och försöker få igång bygget. Jag anser att när vi i dag har hamnat i en byggnation som är överstor, med åtföljande höga priser, så borde vi kunna hålla igen med landskapsprojekten. Vi talar alla om att vi bygger så mycket bostäder och det är det viktigaste som finns. Vi har en massa andra projekt som är på gång här. Näringslivet bygger också ut. Då är jag ense med landskapsstyrelsen att en utbyggnad av Självstyrelsegården, om den nu behövs efter rationaliseringar och privatiseringar, kan vänta. Jag hörde vicelantrådet säga att sjöfartsutvecklar-tjänsten nu kan avslutas när jobbet är klart. Jag tycker att det är en absolut logisk förklaring, men går man över tjänstekåren så hittar man säkert liknande objekt som är färdiga, så kanske behovet av en tillbyggnad helt upphör.

 

Låt oss nu i lugn och ro titta efter när landskapet behöver byggnader för sitt behov och var inte så kvicka att ge löften att bygga nya och ta upp kostnader som följer dessa byggnader i många år. Jag läste just i tidningen att finansminister Sauli Niinistö har varnat för alltför rundhänta löften. Jag, som liksom han skall sluta med politik, har samma uppfattning. Det har alltid varit lätt att få fram medel att bygga anläggningar, men problemen uppstår med driftskostnader som återkommer varje år. Om man lugnar sig kan man säkert senare besluta om turordningar och prioriteringar och då kanske, bäst som det är, t.o.m. sjöfartsmuseet vara det viktigaste som man tycker att är bra.

 

Herr talman!

När landskapsstyrelsen uttalar försiktighet från alla håll är jag med, men jag slutar deras citat efter landskapet och kommunerna! Att ge pekpinnar åt Ålands enskilda människor är inte någon bra väg. Med den högkonjunktur vi nu har på Åland skulle den enda uppmaningen möjligen kunna vara: bygg inte för dyra hus - det är lätt att låna – men använd dessa medel till någonting som avkastar någonting i framtiden! De flesta ålänningar har ofta förstått det här och det visar hur många ålänningar som har satsat i aktier. Det kunde våra förfäder när man satsade i fartygsdelar och på så sätt bygga upp den fina näringsgren som vi har i sjöfarten. Jag avslutar här och återkommer senare, herr talman.

 

Vicelantrådet Erland, replik: Avstår.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg:

Herr talman!

När det gäller näringspolitiken är vår övergripande målsättning att bidra till att skapa förutsättningar för ett livskraftigt och lönsamt näringsliv som bidrar till den ekonomiska tillväxten och ger möjlighet till sysselsättning på hela Åland.

 

Utgångspunkten är att näringslivet skall baseras på marknadsekonomiska grunder. För att åstadkomma detta går vi in mera för företagsmässiga värderingar. Vi vill inte bidra till ett stödberoende, men vi behöver mer export och produktutveckling. Därför stöder vi just det. Ökad produktutveckling ger ökad export som ger ökad sysselsättning och en bredare näringslivsstruktur. Stödpolitiken läggs om så att de direkta bidragen minskas, bl.a. tas det direkta näringsinvesteringsstödet och investeringslånen bort och transportstödet föreslås upphöra efter 2002.

 

Projektstöden, som delvis finansieras genom mål 2-program och Interreg III A-Skärgården finns kvar. Dessa riktar sig i huvudsak till landsbygden och skärgården.

 

I budgeten föreslås att ytterligare aktiekapital skall ges till bl.a. den s.k. IT-byn så att man skall kunna bygga den nästa år.

 

ÅTC föreslås få en mycket aktiv roll i att hjälpa åländska företag och organisationer i testning av idéer och marknadsintroduktion och bearbetning. Här krävs ett nära samarbete med ÅU Ab, Ålands Industrihus och näringsavdelningen. ÅTC kommer att ha en central roll i utvecklingen av teknikbyn.

 

Vidare kommer att ges ett fortsatt stöd till näringslivets organisationer för företagens behov av rådgivning och projekt som utvecklar det åländska näringslivet, handelskammaren och företagarföreningen.

Vi kommer att bevaka och nyutveckla EU-finansieringen. När det gäller turismen dras visserligen anslaget ner något, men i gengäld föreslås det kunna användas mer flexibelt. Här föreslås en starkare profilering och satsning på närmarknaden. En ny turismstrategi håller på att tas fram på bred bas. Ålandsbutikens stöd från landskapsstyrelsen upphör inför nästa år. Där kan jag säga att det har varit ett stöd som inleddes i samband med att butiken startades 1995 och avsikten var att Ålandsbutiken skulle bli självgående så småningom, särskilt efter en längre tid, som fem år, och att branschen, i den mån butiken ansågs nödvändig, skulle fortsätta att helt och hållet stödja den. Så har inte skett, men butiken kan i och för sig mycket väl stödas av turistförbundet, om det är så att det anses nödvändigt. Men det är en bedömning från deras sida.

 

När det gäller regionalpolitiken är ambitionen fortfarande att kommunerna skall bevaras livskraftiga. Vi kommer att sätta ytterligare resurser på skärgården för att upprätthålla en dialog och kontakt med skärgårdskommunerna. Också ett nytt skärgårdsstöd föreslås. Det skall utformas på samma sätt som det försök med sänkta socialskyddsavgifter som kommer att införas i riket. Där har vi hävdat att det också borde gälla Åland, men i och med att man från rikets sida hävdat att det är ett experiment har det experimentet koncentrerats till andra sidan gränsen.

 

För skärgårdens del är det framför allt en ökad inflyttning som krävs. Andelen äldre, dvs. över 65 år, är närmare 25 procent och detta gör också det hela ganska speciellt.  Tyvärr är det så att befolkningen i skärgården har minskat med nästan 100 personer sedan 1990 jämfört med 2001. Det är dock en något lägre minskning i Ålands skärgård än i Åbolands skärgård. Den här tendensen hoppas jag att skall åtminstone stanna upp och förhoppningsvis vända.

 

När det gäller primärnäringarna förväntas en fortsatt strukturutveckling, dvs. enheterna blir större, mer specialiserade och effektivare. Den övergripande målsättningen här är att skapa ett stabilt och konkurrenskraftigt lantbruk som utvecklas på ett långsiktigt hållbart sätt och som producerar säkra och högkvalitativa produkter. Vi vill också ha ett öppet landskap, levande landsbygd och skärgård. För detta krävs stöd i form av rådgivning för hållbara produktionsmetoder. Det är rätt mycket satsat på just rådgivning, utbildning och utveckling av djursektorerna, ökad diversifiering, ekologisk odling m.m.

 

Stödet till jordbruket ges bl.a. i form  av miljöstöd och LFA-kompensationsbidrag. I budgeten för nästa år är det drygt 7 miljoner upptaget, varav 3,6 miljoner euro är Ålands andel och drygt 3 miljoner euro EU:s.

 

Målsättningen är att det åländska jordbruket skall bli mer och mer miljövänligt. Stödet kan beviljas till lantbrukare som åtar sig att under minst fem år bedriva miljövänligt jordbruk. Det innebär att vi är ömsesidigt bundna av femårsavtal. Vi räknar med att 95 procent av den totala åkerarealen för 2003 skall omfattas av miljöstödets basstöd och att 1.800 hektar skall vara underställt ekologiska produktionsmetoder. 2001 var det 1.400 hektar eller drygt 10 procent underställt ekologisk odling. En del av stödbeloppet kommer att användas för utbildning av jordbrukare i miljövänliga odlingsmetoder.

 

Allt detta är en miljöförbättrande process som pågår och som skall innebära skyddszoner, mindre användning av bekämpningsmedel, mindre utsläpp m.m. Meningen är att det skall bli ordentliga resultat vad gäller miljön och hög kvalitet på livsmedel. Nästa år får vi en halvtidsutvärdering så att vi vet vilka resultat som har åstadkommits.

 

Stödavtalen är som sagt ömsesidiga femåriga åtaganden och några större organisations- eller andra förändringar just beträffande det är inte aktuellt före avtalsperiodens slut.

 

Svinavelsstationen har ständigt varit återkommande i lagtingsdebatten och det är meningen att den nästa år skall bli ett bolag eller annars upphöra. Avsikten är att det skall bildas ett driftsbolag – djuren skall överföras som apportegendom till bolaget och landskapsstyrelsen skulle bli 30 procents delägare. (FÖRSTA VICETALMANNEN: Talmannen vill påminna om den rekommenderade tiden). Byggnaderna skulle hyras ut till bolaget av landskapsstyrelsen.

 

För försöksstationen har det tagits upp ett anslag för att laboratoriet, som härstammar från sextiotalet, har en sådan standard som inte är lämplig för provtagning. Det krävs mer. Det är huvudsakligen jordprover och även foderprover som måste tas för stödordningarna som jag nämnde om.

 

När det gäller arbetsmarknaden så även om sysselsättningen är hög på Åland och arbetslösheten låg just nu, vilket vi verkligen får vara nöjda med, finns det en viss arbetslöshet. Dels är det långtidsarbetslösa och dels ungdomar. Här krävs en offensiv arbetsmarknadspolitik. Det är bättre med en aktiv sysselsättningspolitik än att höja arbetslöshetsersättningarna. Därför finns medel upptagna för praktik, för tillfälliga anställningar eller mer långvariga, också för bl.a. funktionshindrade. Det behövs särskilda projekt, och det finns. Det finns bra projekt som delvis varit finansierade med EU-medel, men den finansieringen kan inte pågå hur länge som helst utan måste fortsätta med bara nationell finansiering. Det är oerhört viktigt med den här typen av insatser; annars behövs det insatser på något annat konto i stället som kan bli mycket dyrare totalt sett.

 

Även arbetskraftsbristen kräver en aktiv arbetsförmedling, bl.a. projektet Arbeta och bo har stimulerat till återinflyttning. Man har fått in kompetent arbetskraft osv.

 

När det gäller Grelsby golfbana föreslås i budgeten ett reviderat koncept enligt vilket landskapsstyrelsen avser, under förutsättning att markfrågorna löses, att ta fram underlag för det grundläggande konceptet och då skall marken arrenderas ut till privata entreprenörer som genomför investeringen samt tar ansvar också för den framtida driften.

 

 

Ltl Dennis Jansson, replik:

Herr talman!

Tack näringsansvarige Ritva Sarin Grufberg för dessa ord. Jag måste säga att det stämde mycket med texten i budgeten. Det var mycket gulliga ord! Jag ifrågasätter om företagarna på Åland tycker att det där är särskilt spännande att höra. Jag undrar med vilka motiveringar man skär bort i vissa näringar och inte i andra. Vissa sektorer skär man skarpt i och andra lämnar man nästan oändrade. I texten låter det väldigt fint, man säger vackra saker om företagsamheten på Åland osv. men sedan kapar man t.ex. bort transportstödet som drabbar vissa exporterande näringar väldigt kraftigt. Med vilka motiveringar skär man bort det? Anser Ritva Sarin Grufberg att det är en rättvis prioritering mellan näringarna i förhållande till personalresurser på avdelningarna, i förhållande till sysselsatt arbetskraft inom de olika näringsgrenarna?

 

Näringsministern nämnde även Ålandsbutiken, som har blivit etablerad i dag, den har funnits i Stockholm sedan 1995. Vilka privatiseringsförsök har man initierat från landskapsstyrelsen, eftersom man ändå har varit en stödgivare till butiken? Har man försökt på något sätt att skapa en fortsättning? Över 100 hotellövernattningar såldes i samband med den boxningsgalan.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg, replik:

Herr talman!

När det gäller investeringslånet tas det bort för att man stöder via räntestöd i stället. När det gäller det direkta näringsstödet finns möjligheter till stor del via mål 2. När det gäller driftsstödet, transportstödet, är detta ett stöd inom de s.k. de minimis som är EU-reglerat, dvs. vad man kan ge ett företag på tre år. Det är högst 100.000 euro. När det gäller det anser vi att de andra stöden som ingår i detta, dvs. stöd för produktutveckling och exportmarknadsföring är bättre, det är där tyngdpunkten ligger.

 

När det gäller Ålandsbutiken har det varit oerhört många förhandlingar med de inblandade och jag menar då de intressenter som har deltagit i stöd för Ålandsbutiken för att undersöka möjligheterna för butiken att fortsätta. Uppenbarligen har det inte varit något intresse som har gjort att det har varit möjligt att fortsätta.

 

Ltl Dennis Jansson, replik:

Herr talman!

Tack för de svaren! Jag saknar fortfarande svar på prioriteringen av resurser inom avdelningarna mellan de olika näringarna på Åland i förhållande till den arbetskraft de sysselsätter.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg, replik:

Herr talman!

Det är fler anställda som servar inom primärnäringarna jämfört med dem som servar företagen. Avser ltl Dennis Jansson något annat? Jag försökte i mitt anförande säga att vi är oerhört programuppbundna genom EU, jordbruksstöden, som kräver både rådgivning, utbildning, administration osv. Därvidlag är det svårt att göra en större omorganisation under pågående programperiod så att man överför personal från den ena sektorn till den andra. Mindre ändringar och översyner kan vi göra, men i stora drag handlar det om detta.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Transportstödet finns för att likställa konkurrenssituationen för våra exporterande företag med dessa företags konkurrenter i riket och i Sverige, eftersom det är så mycket dyrare att transportera över vatten än på landsväg. Hur skall nu, frågar man sig, landskapsstyrelsen kunna säkra våra exportföretags möjlighet till konkurrens på lika villkor på exportmarknaderna i Finland och Sverige? Landskapsstyrelsen lämnar möjligheten till de minimisstöd och så säger man att man i stället skall ge produktutvecklingsstöd och annat, men de här företagen behöver i allmänhet inte det utan de har en produkt att exportera, samma produkt tillverkas i Seinäjoki och det är mycket billigare att leverera den till kunden därifrån än från Åland. Hur tänker landskapsstyrelsen sköta det här och varför gör man på detta sättet? Den andra synpunkten är regionalpolitiken. Det framkom inte vilka branscher landskapsstyrelsen avser att satsa på för att öka arbetsplatserna i skärgården. Vilka branscher skall man satsa på i skärgården för att öka arbetsplatserna. För det tredje måste man  också fråga sig, åtminstone retoriskt, för 2003 vilket golfbaneprojekt landskapsstyrelsen avser att prioritera. Är det det i Grelsby eller är det det på Flisö?

 

Landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg, replik:

Herr talman!

Jag tror att det finns möjligheter om man har tillräckligt mycket produkter som är intressanta att exportera och det är därvidlag som vi avser att stödja så att det finns ytterligare att exportera. Man kan göra det även om inte transportstödet finns. När det gäller vilka branscher vi avser att stödja inom regionalpolitiken kan man säga att det är i huvudsak tre branscher som dominerar skärgårdsföretagen och som skärgårdsborna är anställda i, dvs. offentliga sektorn, sjöfartssektorn och primärnäringarna. Visst vore det roligt att kunna säga exakt vilken bransch utanför detta. Jag säger så här att alla tänkbara arbetsplatser kommer vi att stimulera. Det kan gälla inom turism, det kan gälla inom servicebranschen, det kan gälla IT.

 

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Låt mig precisera detta med transportstödet och exporterande företags problem på t.ex. den finska marknaden. Låt oss ta en på Åland grillad broiler i ett paket, låt oss ta en likadan i Österbotten. Båda kostar 100 att producera. Innan den är i Helsingfors kostar den åländska broilern 130 och den österbottniska broilern 115. Är landskapsstyrelsen medveten om denna transportkostnadsskillnad och hur tänker man lösa problemet för de åländska företagen på grund av det är beläget på Åland? Måste det alltså flytta till fastlandet eller vad har landskapsstyrelseledamoten Ritva Sarin Grufberg för lösning på detta faktum? Här är det inte fråga om att utveckla produkten, den är färdigt utvecklad och är alldeles utomordentlig för marknaden både på Åland, i Finland och i Sverige.

 

När det gäller satsningar på arbetsplatser i skärgården säger ledamoten Sarin Grufberg uppgivet – vi skall komma ihåg den diskussion vi hade om liberalernas regionalpolitik och hur välutvecklad den var – att man måste nog satsa på alla tänkbara möjligheter till arbetsplatser! Min fråga är då: Tänker landskapsstyrelsen satsa på några särskilda branscher för att få flera privata arbetsplatser i skärgården?

 

Landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg, replik:

Herr talman!

Det finns branscher som lever ett produktivt liv s.a.s. och det gäller också att utveckla dessa. Det är bl.a. turism; det handlar också om vattenbruk och servicebranschen samt också IT i skärgården. När det gäller transportstödet måste produkten också transporteras på andra ställen. Jag tror att man kan konkurrera härvidlag ändå.

 

FÖRSTA VICETALMANNEN: Jag vill påminna om endast retoriska frågor är tillåtna i replik med anledning av den senaste replikväxlingen.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Ledamoten Sarin Grufberg började sitt inlägg med att man vill föra en näringspolitik som grundar sig på marknadsekonomi, och det är bra, för det är egentligen inte det offentliga som skall skapa arbetsplatser inom näringslivet utan det skall gå en vattendelare däremellan och precis som Sarin Grufberg säger skall vi skapa verksamhetsförutsättningar för företagen. Sedan kom hon in på IT-byn och då skulle jag vilja veta hur många privata intressenter som är aktuella i det projektet. Man läser nämligen i tidningarna att de flesta redan har skaffat sig verksamhetsutrymmen, att IT-bubblan har spruckit och att branschen är på nedgående och när jag läser budgeten får jag det intrycket att egentligen håller landskapsstyrelsen på och planerar utrymmen för Ålands teknologicentrum. Det betyder i så fall ytterligare en expansion av offentlig sektor eftersom ÅTC då flyttar från tekniska läroverket, som får ännu mera utrymmen och driftsekonomin ökar för landskapet. Är detta fel eller är rätt? Jag vill gärna få ett förtydligande.

 

Det andra gäller primärnäringarna. Man kan väl ändå inte säga att de i någon högre grad baserar sig på marknadsekonomiska krafter och jag undrar om landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg tycker att det är rimligt att näringsavdelningen har 13 anställda för verksamheten. Man avlönar 20 stycken avbytare, det finns ett fyrtio-femtiotal anställda på lantbrukscentrum, 3 på svinavelsstationen, 14 på försöksverksamheten och 13 på skogsbruksbyrån, som antagligen också jobbar med det. Är detta rimligt? TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg, replik:

Herr talman! När det gäller den s.k. IT-byn, som nu har ett annat arbetsnamn och inte enbart avser IT, så är det riktigt att där planeras lokaler även för ÅTC, men det är inte hela lokalen utan det är en mindre del därför att ÅTC också skulle ha en nyckelroll i konceptet.

När det gäller rimligheten av att si och så många är anställda uppfattar jag det som en retorisk fråga och låter det vara därmed och hänvisar till det jag tidigare har sagt.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Om ÅTC skall ha en nyckelroll är det inte fråga om marknadsekonomi. Det är inte enbart fråga om att skapa förutsättningar för IT-företag inom den privata sektorn utan tydligen skall den offentliga verksamheten in här och styra och ställa. Det betyder att landskapsstyrelsen inte tror på de åländska IT-företagens förmåga att enligt marknadens behov sköta den här verksamheten. Det intrycket får jag, det är kanske fel, men vi måste få veta mera. Hur många privata intressenter finns det i projektet?

 

När det gäller primärnäringarna frågar jag om det är rimligt att åtminstone ett 120-tal landskaps-finansierade jobb finns för en näring med ett allt mindre antal jordbrukare. Hur skall vårt näringsliv kunna utvecklas med den här enorma kolossen på  lerfötter inne i förvaltningen? Jag skulle vilja veta hur man tänker anpassa detta till förändrade tider och vet ansvariga näringsministern hur många som de facto lever av jordbruket i dag?

 

Jag har en liten fråga, ett förtydligande eller en rättelse! Det sägs att landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg har lovat 90 procent till projektet Företagsam Skärgård. Är det löftet uppfyllt i och med den här budgeten?

 

Landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg, replik:

Herr talman!

I den första etappen av IT-byn är avsikten att 80 procent av dem som avses hyra skall komma utifrån. När det gäller ÅTC:s roll i detta skall det också vara fråga om att ÅTC skall ha en roll när det gäller s.k. kuvösföretag, alltså nya företag  som skall startas upp på vissa tekniska idéer.

 

När det gäller den stora jordbrukssektorn förklarade jag tidigare varför den är stor, med hänsyn till EU-programmen, rådgivningen osv. samt även avbytarsystemet. Att göra radikala förändringar under pågående programperiod är inte helt möjligt. Det är klart att vi måste se över detta också. När det gäller Företagsam Skärgård har jag lovat att föreslå 90 procent. Jag kan inte lova att det kan bli så. I den här budgeten står det inte någonting om det, alltså har jag inte kunnat uppfylla det precis i den här budgeten, men det kan finnas andra lösningar.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg nämnde IT-byn, som jag vill kalla socialiseringsbyn och vi hörde att 80 procent av hyresgästerna skall komma utifrån. Från början var målsättningen att det skulle vara rena IT-företag. Nu undrar jag hur det är i dag: hur många procent är IT-företag och hur många är rena kontorsföretag som finns i den där byn?

 

Jag skulle också vilja fråga om svinavelsstationen skall klara sig med 39.000 euro i år när den har ett fullt verksamhetsår, varför skall den då kosta 57.000 euro nästa år, när den enligt uppgift antingen skall läggas ner eller verka endast halva året?

 

Landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg, replik:

Herr talman!

I den s.k. IT-byn är det bland när det gäller de potentiella hyrestagarna. Det är inte bara IT-företag. Jag har inte någon exakt redovisning i dag över de potentiella hyrestagarna så att jag kan exakt säga vilka de skulle vara. Det pågår fortfarande diskussioner.

 

När det gäller svinavelsstationen och hur det kan krävas 57.000 euro för en ca fem månaders period inför ett överlåtande eller en avveckling, dvs. mer pengar än för ett helt år, är det för att i svinavelsstationen ingår för ett år också ett nationellt jordbruksstöd på 35.000 euro och det kommer först i slutet av året.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Då kan man konstatera att landskapsstyrelsen har frångått målsättningen om en ren IT-by och då har man samtidigt också fört den andra aktionären Mariehamns stad bakom ljuset. Motiveringen i Mariehamns stads fullmäktige när vi antog budgeten var också att det skulle vara en ren IT-by med rena IT-företag. Nu går det rykten om att t.o.m. ett rederikontor skall flytta dit. Kan ledamoten Sarin Grufberg vidimera att det är rederikontor på väg till IT-byn?

 

Landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg, replik:

Herr talman!

Jag kan inte säga om ett rederikontor kommer att hyra där, för jag har inte den exakta uppgiften. Det har pågått sonderingar med flera företag, men jag kan inte säga vilka som skall hyra. När det gäller Mariehamns stad kan jag säga att Mariehamns stad har en representant i bolaget i form av styrelsens ordförande, så det borde finnas en direktkontakt därvidlag också.

 

 Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Jag tyckte att det var intressant att läsa budgeten och också ytterligare höra näringsministern visavi golfbanan i Grelsby, att man nu har gått in på en sådan linje, som egentligen tidigare också varit vedertagen för andra, att man inte börjar med något samhällsägt projekt där. Jag tycker att det är en mycket bra sak.

 

Men någonting som jag gärna skulle vilja ha ett förtydligande på gäller gyltstationen, svinavelsstationen. Landskapsstyrelsens beskrivning är närmast lyrisk över hur otroligt fint det går för svinnäringen och i belysning av det tycker jag att det känns mycket, mycket anmärkningsvärt att man ändå med händer och tänder försöker klamra sig fast vid ett driftsbolag med 30 procent. Känner inte näringsministern nu att tiden verkligen skulle vara inne för en befriande åtgärd, att det faktiskt finns ett enastående tillfälle att efter så många år låta den fria företagsamheten nu ta över allt från gyltor på rent marknadsekonomiska villkor!

 

Landskapsstyrelseledamoten Sarin Grufberg, replik:

Herr talman!

Jag är glad att jag bara har varit med i slutfasen eftersom debatten om svinavelsstationen har pågått en väldigt lång tid. När det gäller påståendet att landskapsstyrelsen skulle hänga sig fast oerhört länge utgår jag från att det här är inledningen till en utfasning, även denna apportegendom som djuren skulle utgöra i form av överlåtelse och vi skulle få aktiekapital motsvarande 30 procent, så utgör det också en utfasning. Jag utgår från att vi inte kommer att bli delägare alltför länge. För att göra detta möjligt är förslaget på det här sättet.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Om avsikten är att det här skall vara en mycket temporär åtgärd och att den är av snar övergående karaktär kan jag ändå inte begripa infallsvinkeln att landskapet måste klamra sig fast med 30 procent i detta bolag vid en tidpunkt som är så fantastiskt bra för just svinsituationen och svinnäringens utveckling. Nu är det enastående tillfället att verkligen, som i alla andra länder, försöka befria sig från de här gamla socialistiska värderingarna mot fria marknadsekonomiska vyer!

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Ltl R-L Eklöw:

Herr talman! 

Jag vill här beröra nästa års budgetförslaget ur  en personalpolitisk synvinkel . Ålands landskapsstyrelse har en stor arbetsgivarroll i egenskap som huvudman både för ÅHS och för centralförvaltningen.

 

Lönestaten är den största slukaren av budgetmedel på alla nivåer. Så länge den ekonomiska situationen är stabil och visar uppåt är det lätt att vara arbetsgivare och även arbetstagare. Verksamheterna tillåts att öka och här vill jag understryka ordet tillåts därför att vi här i salen har varit med och gett vår tillåtelse till all den ökning av den offentliga sektorn som vi så lätt kritiserar.

I budgetförslaget finns det gott om skrivningar som bevisar att landskapet tar på fullt ansvar sin arbetsgivarroll. I centralförvaltningen har man som målsättning att personalen får vara med  och formulera målsättningarna för verksamheter för att nå bättre delaktighet. Ändringar i  verksamhetsorganisationer söks i samarbete med de anställda. Det är enda sättet att få  nya system att fungera.

 

ÅHS kommer att satsa på personalen med ökade utbildningsanslag , med fortsatt handledning av personalen, något som liberalerna under årens lopp har efterlyst i budgetsammanhanget. ÅHS ämnar även utveckla det personalbokslut som  finns i  den årliga redovisningen över budgetutfallet.  Genom ett  fungerande personalbokslut är det lätt att  tolka hur personalen trivs och mår i sitt arbete och göra förändringar om något visar sig vara fel precispå samma sätt som man gör med de ekonomiska siffrorna.

 

Arbetsgivaren och facket är också på slutrakan för att komma igång med att testa det nya lönesättningssystemet med arbetsvärdering som grund.  Det har inte varit lätt att komma till resultat och det lär inte bli lätt att gå vidare heller men vi vill önska lycka till och hoppas att systemet börjar fungera till belåtenhet för alla och rättvisare lönesättning på alla nivåer.

 

Herr talman!

Det som väckt mest kritik i budgetförslaget vad gäller personalen är skrivningen att man ämnar förbereda lagstiftning om permittering.  Propagandan mot detta förslaget har varit högljudd. Det är ju inte på något sätt varit fråga om att varsla om permittering. Det är fråga om att komplettera tjänstemannalagen med bestämmelser om permitteringsmöjligheten.  Fast jag har jobbat med fackligt arbete i tiotals år  reagerar jag inte negativt på detta förslag. Möjligheten finns redan idag att permittera inom det kommunala samt sektorer i de privata anställningssystemen, alla arbetsavtalsanställda inom landskapet kan redan idag permitteras.

 

En ansvarstagande arbetsgivare ser enligt vår sätt att se till att det finns olika sätt att bemöta sämre tider. Det gör landskapsstyrelsen här genom att i budgetförslaget avisera möjligheten att skriva ifrågavarande lag. Om det blir aktuellt att minska  personalen någon gång är ju permittering en lindrigare form än ett avskedande. Permittering sker genom välformulerade principer och arbetsgivarens skyldigheter att  återta arbetstagaren tillbaka existerar i vissa fall. En permittering kan även vara tidsbunden och då går man tillväga genom vedertagna arbetsplatsdemokratiska principer. Till och med är  en minskning av personalstyrkan genom s.k. naturlig avgång mera drastisk än t.ex. en tidsbunden permittering, eftersom man genom naturlig avgång permanent minskar personalstyrkan på en enhet.

 

Visar det sig att det på en enhet finns överkapacitet eller om man vill  minska verksamheten är ändå naturlig avgång bästa sättet att gå tillväga, det är klart, men för att undvika snabba och överraskande åtgärder inom förvaltningen bör man genom planering och kontinuerlig  genomgång av verksamheter kunna förutse vilka  åtgärder som behövs för att kostymen hålls tillräckligt stor .

 

Herr Talman

En modern arbetsgivare håller sig ajour med marknadspolitiska skeenden lika mycket som arbetstagarsidan gör t.ex. genom att slipa sin strejkberedskap hela tiden . Det finns regler för allt umgänge mellan arbetstagare och arbetsgivare. Värre än så är det inte. Öppna kort är bästa personalpolitik men saklighet fordras från alla parter även av oss politiker. Jag bara beklagar att FS skrämmer personal genom att tala om ”det stora permitteringsvarslet som man har ålagt hela förvaltningen”, som ledamoten Strand  helt felaktigt och utan sanning  sade igår. Inte att undra på att personalen är orolig!

 

 Vi liberaler står bakom budgetförslaget och de skrivningar den innehåller men hoppas innerligt att de möjligheter en eventuell permitteringslag kommer att innehålla aldrig behöver att tas i bruk.

 

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Herr talman!

Jag håller mycket av det som ltl Raija-Liisa Eklöw sade när det gäller att överväga och eventuellt komplettera lagstiftningen med regler för permittering. Men som jag ser det är det väldigt komplext just för landskapet att permittera; permitterar man personal i landskapet överför man arbete till arbetskraftsbyrån och man flyttar över utgifterna från ett budgetmoment till ett annat, så just när det gäller landskapet är det komplicerat med permitteringar. När det gäller privata företag skyfflar de över de permitterade till samhället, men just ur landskapets synvinkel är det komplicerat.

 

Ltl R-L Eklöw, replik:

Herr talman!

Det alldeles rätt som ltl Anne-Helena Sjöblom säger därför att de eventuellt permitterade personerna har full rätt till arbetslöshetsersättning efter vedertagna principer, men jag anser ändå att om alternativet är t.ex. avskedande eller stängning av arbetet är det här ett sätt att komma vidare. Om man i stället måste avstänga en person från arbetet hamnar han/hon till samma arbetslöshetskassa, men problemet finns där.

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Herr talman!

Det är precis så att det kan vara en lindrigare form när det gäller permittering. Jag håller med ltl Raija-Liisa Eklöw i det fallet att jag hoppas att lagen aldrig skall behöva tas i bruk i landskapet därför att det är så komplext.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

När man hör liberalen ltl Raija-Liisa Eklöw kunde man tro att det är Frisinnad Samverkan som har lagt fram förslaget om permitteringslag! De facto föreslår vi i vår skuggbudget att man skall ta bort det. Vi vill inte göra människor oroliga. Har man lagt fram förslaget från landskapsstyrelsen måste det finnas någon tanke bakom det, och det är väl då att permittera människor. Jag nämnde permitteringsvarsel därför att det är människor som har kontaktat oss som uppfattar detta som ett hot och därför ville jag lyfta upp frågan.

 

Ltl R-L Eklöw, replik:

Herr talman!

Det står i budgeten att landskapsstyrelsen kan överväga att skriva lag för permittering, men jag anser att det ändå inte ger tillåtelse för ltl Strand att skrämma folk genom att säga att man har ålagt hela förvaltningen permitteringsvarsel, som han sade igår. Jag tycker att det är ganska långt dit från att överväga att skriva en lag om permittering!

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Jag har inte haft för avsikt att skrämma någon människa. Jag bara ger uttryck för vad människor upplever vad budgetförslaget står för när man skriver att man skall lägga en permitteringslag. Det är liberalerna som måste stå för vad man skriver. Vi har föreslagit att man skall ta bort det ur budgeten. Om jag uppfattade ltl Raija-Liisa Eklöw rätt kanske man får ett stöd också från den liberala lagtingsgruppen i den här frågan.

 

Ltl R-L Eklöw, replik:

Herr talman!

Om man resonerar som ltl Strand skulle han ha sagt att det i byn sägs att de är rädda för att bli permitterade och då skulle ltl Strand ha kunnat svara, att det stämmer inte utan det är bara så att landskapsstyrelsen överväger att skriva en lag om permittering. Frisinnad Samverkans skuggbudget går i stället in för s.k. naturlig avgång och som jag sade i mitt anförande anser jag att det i många fall är en mera drastisk åtgärd därför att det tar bort en person från enheten för gott, medan man under en eventuell korttidspermittering under lugnare tider kan ha personalen på permission i så fall att man någon gång behöver använda det. Men, som jag också sade, hoppas jag att lagen aldrig behöver användas.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Ltl Erlandsson:

Herr talman!

I denna dags debatts sena timma gäller det väl att fatta sig kort, förstår jag, men jag vill ändå ha sagt att landskapsstyrelsen har nog med stor möda lagt fram ett budgetförslag som balanserar med darr på ribban. Indragna investeringar har löst årets problem. Senaste års antydningar om alltför höga driftskostnader tror jag nog att kommer att slå ut med  full styrka i år och nästa år.

 

Det har väl sagts tidigare i denna debatt att detta års budget är stramare än fjolårets men mycket generösare än budgeten för år 2004. Det stundar alltså sämre tider i landskapets offentliga ekonomi.

 

Mina erfarenheter efter 24 landskapsbudgeter  sedan slutet av 1970-talet är något oroande.  Inbesparingarna har ofta en tendens att på sikt drabba i första hand samhällsservice som är längst bort belägen från tätorterna.  Servicen i glesbygden blir för dyr i förhållande till förmånstagarna, sägs det. De mest konkreta exemplen blir indragning av skolor, minskad trafik och  minskat intresse för satsningar i glesbygden. Vi ser inte så tydliga spår ännu i landskapsstyrelsens budgetförslag. Visserligen är flera projekt satta på sparlåga genom minsta möjliga anslag  för investeringar  i skolor och infrastrukturella satsningar.  Men landskapsstyrelsen får ända ett plus för att ha hållit planerade projekt vid liv och det får vi faktiskt tacka den nuvarande landskapsstyrelsen för.

 

Många motioner talar däremot sitt tydliga språk. Det föreslås så radikala nerdragningar av vissa glesbygdsprojekt så man kan tala om  direkta strypningar. Jag har inte hittat en enda motion som föreslår bantning exempelvis av badhuset i Mariehamn, men både obundna och FS förkastar idrotts- och motionsprojektet i Godby och särskilt simhallen, trots att den  beräknas bli ca 9-10 miljoner euro billigare än motsvarande i staden.

 

Finströms kommun står givetvis i ett dilemma som har upphandlat projektering, ansökt om byggnadslov och inlett detaljplanering av simhallen, allt enligt lagtingets budgetbeslut från senaste år och landskapsstyrelsens beslut i anledning av detta års budget. Ett stopp för projektet simhall i Godby vore en katastrof givetvis för lagtingets och landskapsstyrelsens trovärdighet och ett skandalartat sätt att belasta skattebetalarna för lagtingets lappkast, men jag ser med en viss förtröstan inför framtiden.  Finströms kommun har genomfört planeringen i överenskommelse med Mariehamns stad och landskapsstyrelsen, vill jag påstå, från juni 2001 om att båda anläggningar i staden och Godby  skall utformas så att de inte konkurrerar ut varandra, vilket var ett klart önskemål från landskapets sida.

 

Driftsbolag har bildats av tre parter kommuner på norra Åland, företagare och sist men inte minst ca 300 aktieägare. En veritabel folkrörelse ligger bakom  projektet, alltså för och inte emot.

 

Jag hoppas därför med tanke på lagtingets anseende som en instans som tar ansvar och konsekvenserna av fattade beslut och följer upp stödet för simhallen på norra Åland.  Den gamla valslogan om en levande landsbygd och skärgård  med en livskraftig stad kan bäst  upphöjas   till ett samhällsmanifest för hela Åland, också under 2000-talet.

 

Herr talman

När det gäller Ålands utveckling på ett övergripande sätt har debatten på senare år breddats till att även omfatta tankar om återförening och självständighet. Det förefaller som om den gamla huvudfåran om utvecklad självstyrelse inte längre är tillräcklig om man skall  framstå som framstegsvänlig och full av omtanke om Ålands bästa. Problemet med återförening är bara att inget land vill ha Åland så länge vi tillhör Finland, för riket har ju med full klarhet sagt att man inte vill ge ifrån sig suveräniteten över landskapet Åland. För mig framstår självständighetstanken som lockande så länge den inte behöver sättas i verkställighet, för då uppstår nya och oanade bekymmer. För det första måste ett självständigt Åland erhålla acceptans av våra närmaste grannar Finland och Sverige. Det ter sig också avlägset inom ett EU där nationsgränserna monteras ned och integrationen mer eller mindre upphäver det karaktäristiska för ett självständigt land, exempelvis en egen valuta

 

Vi får nog kämpa vidare med att utveckla vår självstyrelse och vårt ekonomiska system. Redan det är till stora delar ett drömperspektiv så länge staten inte viker en millimeter från att behärska och till och med ta över  redan hos oss lagstadgad skattebehörighet. Jag tänker närmast på samfundsskatten och delvis också näringsskatterna. Här  måste vi arbeta vidare och försöka övertyga statsmakten om  ett åländskt övertagande av kapitalskatten och samfundsskatten, för när ekonomin i republiken Finland visar stabilitet leder det till mindre behov av statliga inkomster och därav följer naturligtvis mindre klumpsumma eller i varje fall ingen väsentlig höjning. Slutsatsen av en oförändrad klumpsumma kan vi alla dra  här i lagtinget och ute i kommunerna. Det återstår kärva tider för alla som hoppas på att nuvarande servicegrad kan utvecklas vidare enligt de erfarenheter vi har haft under de senaste fem åren.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Ltl Erlandsson säger att servicen i glesbygden skall dras och att det är fråga om indragning av skolor och liknande. Jag vill bara påpeka att i vår skuggbudget föreslår vi utökade anslag för skolorna på norra Åland. Vi föreslår ytterligare anslag till kommunerna. Vad beträffar simhallen säger ltl Erlandsson att Frisinnad Samverkan vill stryka den, men det är inte sant. Vi är beredda att diskutera en mindre simhall än det badhus – märk väl badhus – som planeras i dag innehållande undervisnings- och terapibassäng och även en äventyrsdel. Det är det vi ifrågasätter: skall man ha de delarna. Det planerade badhuset i Godby är större till kvadrat än badhuset som planerades vid Idrottsgården. Pratar man om en simhall borde det vara en simhall; då kan vi ta en diskussion. Beträffande uttalandet att lagtinget skall ta ansvar för sina beslut har man tidigare tagit beslut i samband med Eckeröhallen om att bygga kk-hus. Det har man skjutit upp år efter år. Där kan man prata om ett jättesvek. Om man nu skulle titta hur ekonomin utvecklas och kanske ta en diskussion nästa år att hur går vi vidare med Godbyprojektet, så behöver vi inte lägga det på is för all framtid, men se först hur ekonomin utvecklas.

 

Ltl Erlandsson, replik:

Herr talman!

Jag utgick i mitt anförande från ett över tjugoårigt perspektiv där högkonjunkturer och lågkonjunkturer har kommit och gått. Det har alltid visat sig att man i första hand har varit frestad att dra in på den service som finns i glesbygden/skärgården, eftersom det, som jag sade här, det har berört de förmånstagare som har varit minst till antalet.

 

När det gäller simhallsprojektet i Godby är det simbassängen som är stor och den är anpassad för tävlingsbruk, och det är en betydande kostnad. Skall man ha en fullvärdig sådan krävs också vattenrening och VVS-teknik därefter. De övriga nämnda faciliteterna som ltl Strand tar upp är av underordnad betydelse när det gäller kostnader: en barnbassäng är inte mycket kostnadsdrivande i det hänseendet. Går man ner till den nivå som ltl Strand förfäktar skapar man inte längre en simbassäng i Godby som har de förväntningar som landskapet har ställt på den, alltså att den skall kunna fungera som en tävlingsbassäng och också en bassäng för rekreation, motion osv. Jag vill säga här att vi har ett stort utomåländskt intresse för simhallen i Godby – det strömmar faktiskt in bokningar varje vecka. Finlands simförbund har garanterat 2000 gästnätter per år.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Att det skulle vara obetydande i kostnadshänseende med undervisnings- och terapibassängen samt lilla äventyret håller jag inte med om, för tittar man på ritningen är det över en tredjedel av byggnaden och det är vatten som skall värmas upp, så det är både investeringsmässigt och driftsmässigt förkastligt. Vi skall också komma ihåg att den planerade tävlingsbassängen är 20 x 25 meter minst, två och en halv gånger åtta är 20. Den bassäng som i dag har servat hela Åland på Idrottsgården är 8 x 25. Nu bygger vi ett badhus i Mariehamn och vi är beredda att diskutera en simhall i Godby. Borde inte det vara tillräckligt bra för regionen när de andra bitarna, undervisnings- och terapibassäng, lilla äventyret och motsvarande, redan finns i Mariehamn! Vi skall också komma ihåg att i Folkhälsans anläggning är man på gång med en terapibassäng, en terapibassäng finns på Gullåsen, det finns hotellbassänger och att man ytterligare bara på grund av prestige skall driva igenom det här till vilket pris som helst har vi i vår grupp svårt att omfatta. Men vi är beredda att ta en seriös diskussion om en simhall i Godby.

 

Ltl Erlandsson, replik:

Herr talman!

Det låter i alla fall hoppfullt att man är beredd att diskutera en simhall och om det är bara terapibassängen som är problemet kan vi alltid ta en diskussion runt den, för den hör inte ihop med det direkta familjesimmet, som krävs som en absolut servicegrad i varje simhall. Men i övrigt vet jag inte varifrån kalkylerna om att de anslutande små bassängerna skulle vara en tredjedel kommer. Jag kan inte verifiera de uppgifter som ltl Strand lägger fram.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag tycker inte att det är någon idé att angripa Frisinnad Samverkan för Godbyprojektet och dess framtid. Från vår sida vill vi särskilt understryka omtanken om kommunernas ekonomi, och den är väldigt ansträngd i åtminstone 15 kommuner, men även i Mariehamn börjar det bli så. Det är utgående från också det som vi har fört resonemanget, utöver det som ltl Strand nämnde. I Mariehamn är det så lyckligt att vi hade en kassa som är över 9 miljoner euro, så vi behöver inte låna särskilt för att bygga badhuset i Mariehamn efter 5 miljoners bidraget från alla invånare i landskapet. Om badhuset i Finström skulle vara mycket billigare per kvadratmeter än badhuset i Mariehamn och man skulle lyckas komma ner till 5 miljoner euro, vilket jag inte tror, så skall Finströms kommun stå för 1 miljon euro, 20 procent. Finströms balansräkning ser inte bra ut, den ser riktigt bekymmersam ut, eftersom förra årets driftsresultat var negativt, före avskrivning  år 2000; 2001 var lite bättre. Driftsbolaget som man talar om tar ju inget ansvar för investeringen och investeringskostnaderna och framtida förluster efter de första åren, utan det gör Finströms kommun alldeles ensam, så vi är lite bekymrade för Finströms ekonomi och vill gärna att man skall åtminstone kunna genomföra skolbyggena samt att man anpassar den övriga investeringsnivån till Finströms kommun. Gärna en ishall och en regional simhall i Godby, har varit vårt resonemang, utgående från Finströms balansräkning åtminstone. Att landskapet dessutom satsar på golfen i Grelsby är en jättestor satsning för norra Åland och Finströms kommun, som vi inte till någon del motsatt oss, men det intresserar oss särskilt att skolsatsningarna kan genomföras.

 

Ltl Erlandsson, replik:

Herr talman!

Jag tackar för omtanken om Finströms kommuns ekonomi. Jag är väl medveten om hur situationen är i Finström som kommunstyrelseordförande och vi vet att skall man driva en simhall skall det ske i form av ett driftsbolag. Det är också kravet från landskapets sida om man skall ge så här stora stöd. För att i någon mån underlätta driften av simhallen kommer den att placeras i omedelbar anslutning till Godbyhallen och på det sättet kommer man att få vissa samordningsvinster när det gäller driften, personal osv. Det här är en fördel i jämförelse med om vi skulle bygga en separat simhall. Det är också en klar fördel vid ett bygge av en ishall, som också blir i direkt anslutning till Godbyhallen och därmed har man en treenighet som inte kräver dubblerad personal. Det här tror jag också är framtiden, om man skall ha sådana här anläggningar, att man inte sprider ut dem som olika öar där var och en kräver personal, som man gott och väl kunde ha samlad under samma tak. Man kan dessutom få vissa fördelar genom värmeåtervinning osv., men det är marginellt. Kommunaltekniken är anpassad genom fjärrvärme osv. till platsen och detta bidrar till att vi räknar med att få ner byggkostnaderna en aning och givetvis också driftskostnaderna. Vi försöker få ett helhetsgrepp och vi tror på goda grunder att med det intresse som finns runt anläggningarna på norra Åland och också utom Åland, som jag sade, kan man skapa en del inte bara kostsamma arbetsplatser utan också inkomstbringande arbetsplatser.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det är utomordentligt bra och nödvändigt att man också i Finström liksom i många andra kommuner funderar på vad man kan göra för att öka attraktionen och för att öka besöksfrekvensen och för att öka antalet boende i kommunen. Men det finns i det här projektet, som har vuxit sig väldigt stort och som är stort för en landsbygdskommun som Finström, en hel del osäkerhetsmoment. Det första är naturligtvis investeringens storlek: hur mycket är det egentligen som skall läggas ner? Landskapsstyrelsen har angivit sin maximinivå för det, resten faller på Finströms kommun, inte på driftsbolaget. Hur stort blir det? Om badanläggningen stiger över 4 miljoner euro får Finström stå för 100 procent av den stegringen. I Mariehamn hade vi som sagt pengarna tillgängliga, så vi kunde – även om jag tyckte att det var för mycket – ändå ta det; det är naturligtvis bekymmersamt för stora Mariehamn att klara det också långsiktigt, men driftskalkylen i Mariehamn visar på ett underskott på 200.000 euro per år och det är inte mycket för Mariehamns stad. Det finns stora säkerhetsmarginaler i den driftskalkylen. När vi sedan här i lagtinget har jämfört driftskalkylen i Mariehamn och Finström kommer det andra osäkerhetsmomentet in i bilden: kan detta vara möjligt? Kan man ha sådana enorma besökssiffror i Finström, som vi inte alls har räknat med att kan uppnås i Mariehamn? Det finns alltså osäkerheten: när går det sämre för driftsbolaget så att ägaren av huset får ta på sig ansvaret? Naturligtvis är jag säker på att kommunstyrelsens ordförande i Finström har räknat noga på kommunens möjlighet att långsiktigt bära kostnaderna, ifall att det inte går så bra som man har kalkylerat!

 

Ltl Erlandsson, replik:

Herr talman!

Detta gav i och för sig inte något nytt till diskussionen. Vi har gått igenom kalkylerna, är medvetna om vad det är fråga, driftsbolaget är bildat och skall givetvis ta sitt ansvar här. Som alltid måste man anpassa utgifterna efter inkomsterna. Som jag sade har vi rationaliseringsfördelar i jämförelse med ett badhus i Mariehamn. Vi kan utan tvivel driva det betydligt billigare i Godby än vad staden kan göra det här ute vid Östra utfarten.

 

Ltl Häggblom, replik:

Herr talman!

Beträffande badhusen anförde jag att vi inte är emot ett badhus i Finström, men vi måste beakta att Mariehamns stad har gått in för ett mastodontbygge och det är beklagligt att man inte renoverade och byggde ut Idrottsgården, som då föll på en centerröst! Det är där som vi har orsaken till att det har gått lite snett i allt. Den gången föll det på en enda röst. Vi obundna har varit för att man skulle bygga i Godby och renovera i Mariehamn. Men nu står vi inför det faktum att Mariehamns stad har startat och satt igång ett mastodontbygge, ett bygge som vi anser vara alltför stort och egentligen inte försvarbart. Det är ingenting man kan stoppa. Det är inte ekonomiskt försvarbart att samma år sätta igång två stora badhus på lilla Åland. Har vi den samhällsekonomi som ltl Erlandsson förutsätter, så är det okej, men vi har inte den bedömningen. Vi anser att vi på norra Åland skulle bygga en mindre simhall för den lokala befolkningen. Inte menar ni väl att vi skall få mera turister bara för att vi har två anläggningar! Lagtinget har gått in för att ge Finströms kommun en golfbana, men det har inte hänt någonting! Skall vi inte börja med den först och föra den i hamn innan vi börjar bada!

 

Ltl Erlandsson, replik:

Herr talman!

Det torde inte vara helt främmande för ltl Bert Häggblom att tänka sig varför golfbaneprojektet har blivit fördröjt. Det har kommit fram i massmedia.  Finströms kommun har gjort vad man kan göra i det avseendet. Nuvarande upplägg för golfbaneprojektet är att landskapet inte satsar egentliga pengar där utan man ställer mark till förfogande för privata entreprenörer att bygga, precis som i Kastelholm. En golfbana i Grelsby kommer att betjäna och serva hela Åland, inte bara Finström, så inte får Finström någon utpräglad stor fördel av att ha golfbanan där. Det är klart att det är bra med arbetsplatser, men den ger lika mycket multiplikatoreffekter i Mariehamn som i Finström; det visar erfarenheterna från Kastelholm att beläggningen på hotellen är bättre i och med golfbanan.

 

När det gäller badhusprojekten stod de och står fortfarande egentligen på samma startpunkt, så varför skall man ifrågasätta bara ett och upphöja det andra!

 

Ltl Häggblom, replik:

Herr talman!

Jag har inte ifrågasatt bara det ena. Jag har ifrågasatt båda projekten, men nu är det så att Mariehamns stad har gått in och börjat bygga och landskapet ger antagligen det utlovade bidraget. I Godby har man inte startat och då är frågan om man inte bör ompröva det och göra som lantrådet också sade, att man kanske bör titta på det. Kanske vi kan prioritera och bygga ishallen först? Det har också stor betydelse för norra Åland. Golfbaneprojektet borde komma i hamn. Det har en enorm sysselsättningsmässig betydelse, mycket större betydelse än en simhall eftersom vi redan får ett badhus i Mariehamn. Inte kan man klara av driften för en simhall med de få bokningar som man hänvisar till, det finns ingen möjlighet till det. Alla borde tänka på hur enormt stort projekt man har tänkt sig i Godby, så skulle alla förstå vad vi menar med vår motion om att bygga en mindre simhall för den lokala befolkningen. Det tror jag att vi har råd med och jag hoppas också att ltl Erlandsson kan göra det, och gör han inte det, kan man väl ompröva det om ltl Erlandsson är villig att sälja ut aktierna i Arkipelag!

Ltl Erlandsson, replik:

Herr talman!

Jag vet inte vad det här har att göra med aktierna i Ålands turisthotell (Från salen, ltl Häggblom: pängar) men det är så att projekten har startat – båda två – och det är bara den skillnaden att man ser här i Mariehamn att grävskoporna är på plats. När det gäller Godby ser man inte något synligt på marken än, men inom kort kommer det hus som finns där alldeles intill att rivas också forslas bort, allt enligt de planer och beslut som inte bara finns i kommunen utan enligt de löften som vi har fått när det gäller upphandling av pengar. Man kan väl inte bara utgå från att den som är störst och har lyckats synligt få igång projektet skall få allt!

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Ltl Erlandsson nämner en motion som jag är undertecknare till. Det gäller det s.k. Godbyprojektet. När det gäller det projektet vill jag att man helt enkelt skall komma ner på jorden. Jag vill att norr-ålänningarna skall få en ordentlig simhall att simma i, inget mastodont badhus, ingen skidtunnel och fotbollsplaner på vilka de lokala kråkorna kan värma sina fötter! Med omsorg om Finströms och norra Ålands skattebetalare vill jag inte medverka till ett projekt som under lång tid framöver kommer att gå med ett driftsunderskott och dessutom är alltför lågt kalkylerat avseende investeringen. I stället för att bränna pengarna på dylikt borde man koncentrera sig på att få till stånd till golfbanan som verkligen skulle ge en injektion för regionens besöksnäring. Dessutom skulle jag gärna se att Finström skulle prioritera att ha Emkarby skola kvar, vilket vi nämner i en annan motion, som jag återkommer till och som borde falla ltl Erlandsson på läppen.

 

Ltl Erlandsson, replik:

Herr talman!

Jag har inte nämnt prioriteringen av skolfrågorna i Finström överhuvudtaget. Det är i det här avseendet en kommunal fråga. Jag vill betona att golfbaneprojektet ligger givetvis Finström varmt om hjärtat och jag har personligen arbetat hårt för det, men samtidigt är vi eniga i Finström om att vi behöver utveckla ett motions- och idrottscentrum runt Godbyhallen. Vi har ett boägg i form av den byggnaden och erfarenheterna därifrån är goda. Vi har en sådan verksamhet där som också inger förhoppningar om vi kan få en simhall och övriga anläggningar som vi kan använda också som ett utbud i marknadsföringen. Jag vill säga att det är ett stort utomåländskt intresse för dessa anläggningar, både när det gäller simningen men också skidningen och ishallen. När det gäller skidtunneln så vet vi att utvecklingen där har gått därhän att man kan få ner byggkostnaderna väsentligt mot vad det var fråga om för ett år sedan, då ltl Strand påstod helt riktigt att en skidtunnel i Jomala skulle kosta 40 miljoner mark; Godbytunneln var beräknad till 20 miljoner, men i dag vet vi att man i Finland har byggt en skidtunnel för 12,5 miljoner med ny teknik. Det är möjligt att man kan få ner det ytterligare. Det är klart att inte är vi dummare i Finström än så att vi utnyttjar den nya byggteknik som kommer fram under den närmaste tiden. Det är klart att det ligger i vårt intresse att få så förmånliga och billiga projekt som möjligt, men vi måste också ha en viss standard på projekten om man skall kunna bjuda ut dem som ett aktivitetsutbud för fler än lokalbefolkningen.

 

ANDRA VICETALMANNEN: Före jag ger andra replik till ltl Sundman uppmärksamgör jag honom på vad replik skall innehålla, inte föra in nya saker när det gäller utan hålla sig till ltl Erlandssons anförande.

 

Ltl Sundman, replik:

Tack herr talman och ursäkta knorren på min replik!

Både simhallen och skolorna i Finström är givetvis kommunala angelägenheter, till den del det gäller det praktiska. Jag vill bara inte medverka att som lagtingsledamot ta sådana beslut som enligt min mening uppmuntrar till felaktiga beslut i kommunen. Den rätten har jag som lagtingsledamot. Dessutom har jag många släktingar i Finström, mina föräldrar och också andra släktingar som har barn osv. Därför intresserar jag mig för Finström på ett speciellt sätt. Men jag vill inte klampa in på Finströmspolitikernas område. Det verkar som om man framhärdar i de här frågorna och man får väl igen fälla ett väldigt dyrt ”vad var det jag sa”! så småningom.

 

Ltl Erlandsson, replik:

Herr talman!

Jag får tacka för det intresse som före detta finströmaren Sundman visar sin gamla hembygd. Jag vet att i den trakt han kommer från är företagsamheten stor och initiativrikedomen därefter. Också därifrån finns det ett stöd för att Finström bör göra vissa investeringar för att kunna utvecklas och följa den allmänna samhällstrenden.

 

 

TALMANNEN: Diskussionen avbryts här och fortsätter i morgon den 20 november kl. 9.30.

 

Lagtingets nästa plenum är i morgon den 20 november kl. 9.30. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 17.55).