PLENUM den 29 april 2002 kl.  13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: talman Viveka Eriksson, ltl Salmén och ltl Lisbeth Eriksson).

27 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Salmén på grund av privata angelägenheter. Beviljas.

 

Meddelas att de för finansåret 2002 valda landskapsrevisorerna till ordförande valt revisor Magnus Lundberg.

Meddelas ytterligare att ltl Harriet Lindeman i skrivelse av den 24 april återkallat sin enkla fråga nr 12/2001-2001, varför ärendet inte föranleder någon behandling i lagtinget.

Antecknas.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Näringsutskottets betänkande nr 15/2001-2002 angående sänkning av kommunalskattesatsen för samfund. (FR nr 16/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår bordläggning till plenum den 27 maj. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 2:

 

Näringsutskottets betänkande nr 16/2001-2002 angående kommunalbeskattning av samfund i anslutning till tonnagebeskattningen. (FR nr 15/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår bordläggning till plenum den 27 maj. Godkänt.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 3:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående landskapslag om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd. (FR nr 20/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår remiss till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Herr talman!

Inledningsvis vill jag göra två rättelser i betänkandet. Det gäller två hänvisningar som blivit fel på grund av ändringar i texten. På sidan 6 i detaljmotiveringen i första stycket under rubriken Ingressen skall hänvisningen vara till 19 § och inte till 18 §, som det står i den utdelade texten. På sidan 12 i motiveringen till 16 §, första hela stycket, skall hänvisningen rätteligen vara till 16 § 5 mom. och inte till 15 § 4 mom.

 

Herr talman!

Landskapsstyrelsen förelägger nu lagtinget ett förslag till landskapslag om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd. Den situation som nu rått och fortfarande råder att det saknats landskapslagstiftning i denna för självstyrelsen så viktiga fråga och att jordförvärvsfrågorna handlagts och avgjorts med ett principdokument som riktgivande grund är otillfredsställande inte minst för de personer som berörs men även ur rättssäkerhetssynpunkt. Jordförvärvslagen för Åland innehåller tvingande bestämmelser som skall regleras i landskapslagstiftning, men detta har hittills inte av olika orsaker kunnat åstadkommas.

 

Landskapsstyrelsen har som grund för denna framställning haft bestämmelserna i självstyrelselagens 10 § som beträffande inskränkningar i rätten att med ägande- eller nyttjanderätt förvärva fast egendom hänvisar till jordförvärvslagen. I jordförvärvslagens 1 § slås målsättningen fast sålunda: ”För att förverkliga den åländska befolkningens rätt till jordbesittningen på Åland gäller angående förvärv och besittning av fast egendom i landskapet i denna lag stadgade inskränkningar.”

 

Landskapsstyrelsen har vidare iakttagit bestämmelserna i protokoll nr 2 i anslutningen till Europeiska unionen såsom det står i artikel 1: ”Bestämmelserna i Romfördraget skall inte hindra att de bestämmelser om Åland tillämpas som är i kraft den 1 januari 1994 och som gäller

- Inskränkningar, på icke-diskriminerande grund, i rätten för fysiska personer som inte   

   har hembygdsrätt på Åland samt juridiska personer att förvärva och inneha fast

   egendom på Åland utan tillstånd av Ålands berörda myndigheter.”

 

Denna bestämmelse kallas standstill-bestämmelsen och innebär att reglerna, i detta fall om jordförvärv, inte får strängeras jämfört med de regler som gällde den 1 januari 1994. Däremot är det tillåtet att göra bestämmelserna mildare, alltså göra undantag som till sitt innehåll är liberalare. Men man måste också då komma ihåg att denna regel har tolkats så att har man en gång lättat på vissa bestämmelser kan man inte, om man finner dem oändamålsenliga, gå tillbaka till strängare bestämmelser igen.

 

Mot den här bakgrunden är det skäl att noga tänka sig för då man mjukar upp bestämmelserna i jordförvärvslagen så att man inte hamnar i en situation där man skulle vilja skärpa bestämmelserna om jordförvärv på grund av att de blivit oändamålsenliga och kanske inte längre tjänar sitt syfte att i största möjliga utsträckning bibehålla den åländska jorden i åländsk ägo.

 

Landskapsstyrelsen har i framställningen också haft den senaste framställningen och lagtingets behandling av den som grund för sitt arbete. Indelningen i jordförvärvrätt och jordförvärvstillstånd har bibehållits i den nu aktuella framställningen, men jämfört med den senaste framställningen nr 15/1995-96 har en hel del förändringar gjorts.

 

Herr talman!

Jag skall kort gå igenom framställningens lagtext.

 

1 § beskriver lagens tillämpningsområde, att bestämmelserna i jordförvärvslagen och i denna föreslagna lag, som jag kallar landskapslagen, tillämpas.

 

2 § innehåller definitionen på den lagliga rätten att med äganderätt förvärva eller med stöd av avtal besitta fast egendom i landskapet.

 

3 § om att fysiska personer med åländsk hembygdsrätt har jordförvärvsrätt har intagits som en upplysning.

 

4 § Bröstarvingar.  Här föreslår landskapsstyrelsen att en arvlåtare under sin livstid skall kunna överlåta fast egendom till sin bröstarvinge. Överlåtelsen är fri, alltså det är ingen skillnad mellan försäljning, gåva eller om det finns några andra sätt att överlåta egendomen på. Bröstarvingen får i detta fall jordförvärvsrätt till området, förutsatt att överlåtaren ägt området i minst åtta år. Denna åtta års tid skall enligt förslaget räknas från det att överlåtaren erhållit lagfart på området. Denna bestämmelse garanterar att man tidsmässigt säkert vet när en person blivit ägare till ett område. Det har visat sig att det ibland dröjt oskäligt länge innan personer sökt och erhållit lagfart på områden som de på olika sätt har förvärvat.

 

Landskapsstyrelsen har förhoppningen att bestämmelsen om att personer skall ges rätt att fördela sin egendomsmassa mellan bröstarvingarna under sin livstid kan tjäna jordförvärvslagens syfte bättre än om bröstarvingar får egendomen genom arv efter arvlåtarens död.

 

Det är inte svårt att konstruera en situation där bröstarvingar finns både utanför och inom landskapet. I ett sådant fall kan det vara naturligt att de som bor på Åland kan ges möjlighet att förfoga över större delar av den fasta egendomen och på så sätt hålla ägandet inom landskapet.

 

Den tid om åtta år som föreslås i paragrafen får anses som en gyllene medelväg. Det finns nämligen olika förslag om hur lång tid detta ägande skall ha varat. Under remisstiden har det framkommit tider från fem till 15 år. Att det behöver vara en viss tid som kanske behöver vara längre än fem år motiveras av att regeln om förtida fördelning inte skall användas för att genom skenköp kunna ge markområden till bröstarvingar.

 

5 §. En efterlevande make eller maka föreslås få jordförvärvsrätt till egendom som förvärvats genom testamente.

 

6 §. I denna paragraf regleras makars jordförvärvsrätt. För sitt fasta boende skall de gemensamt kunna äga ett område som understiger 4.000 kvadratmeter trots att bara den ena av dem har hembygdsrätt. Likaså skall en make eller maka som saknar hembygdsrätt för sitt fasta boende få jordförvärvsrätt på ett område under 4.000 kvadratmeter som han eller hon har fått efter äktenskapsskillnad.

 

Begränsningen 4.000 kvadratmeter grundar sig på att området inte skall kunna styckas. I nu gällande byggnadslag finns bestämmelser om att tomtstorleken på glesbebyggt område skall vara minst 2.000 kvadratmeter. I den framställning till ny plan och bygglag för Åland som nu ligger i lagtinget föreslås också att en tomt utanför detaljplanerat område skall vara minst 2000 kvadratmeter stor.

 

I remissen har det framförts att storleken på tomter av detta slag kunde vara större än 4.000 kvadratmeter på planerade områden. Om man skulle gå in för en sådan regel är det ändå rimligt att man borde sätta något tak på storleken; annars kan man lätt komma i konflikt med andan och meningen i jordförvärvslagen. Det finns i dag privata områden som planeras och via en bestämmelse om större områden på planerat område kunde det bli fråga om rätt stora markområden, och det är kanske inte det vi vill eftersträva.

 

I 7 § regleras jordförvärvsrätten för övriga arvingar, föräldrar, syskon samt bröstarvingar till dem skall ha jordförvärvsrätt till markområden som understiger 4.000 kvadratmeter och som förvärvats genom arv. Landskapsstyrelsen har valt att hålla sig till den legala arvsordningen och förslår därför inte att denna rätt kan grundas genom testamente. I den situationen får dessa personer som tidigare ansöka om jordförvärvstillstånd för egendom som de fått genom testamente.

 

8 §. I denna paragraf finns bestämmelsr om hyresförhållanden som inbegriper besittning av fast egendom. Landskapsstyrelsen föreslår, för att underlätta ett längre hyresförhållande, att en hyrestagare skall få hyra området under sammanlagt 36 månader utan att söka om tillstånd. Man kan säkert ha synpunkter på denna tid, men den är ändå rätt väl tilltagen för att ett hyresförhållande skall kunna fungera.

 

I 9 § regleras fysiska och juridiska personers jordförvärvsrätt. Denna är knuten till rätten att utöva näring och till tomter som är avsatta för näringsutövning enligt den byggnadslagstiftning som gäller eller som kan bli gällande.

 

I 10 § ges landskapet, landskapets affärsverk och kommunerna samt kommunalförbunden jordförvärvsrätt. Staten har genom självstyrelselagen jordförvärvsrätt för sin egentliga förvaltning.

 

Jordförvärvstillstånd

 I 11 § beskrivs definitionen på det tillstånd landskapsstyrelsen ger att äga eller besitta fast egendom.

 

I 12 § regleras närmare i vilka fall fysiska personer kan beviljas jordförvärvstillstånd av landskapsstyrelsen. I denna paragraf föreslår landskapsstyrelsen att vissa grundläggande kriterier skall tas in och som skall beaktas vid prövningen. Därför föreslås att landskapsstyrelsen skall beakta bl.a. sökandens anknytning till Åland samt markområdets storlek och beskaffenhet. Dessutom föreslås att en sökande som varit bosatt i landskapet över fem år skall beviljas jordförvärvstillstånd om det inte finns något särskilt som talar emot att tillstånd ges.

 

Förslaget om att ta med vissa bedömningsgrunder i lagtexten gör det möjligt för dem som berörs av lagen att redan på förhand se vad som läggs vikt vid i landskapsstyrelsens behandling av dessa ärenden. Att alltför detaljerat beskriva alla kriterier för beviljande av tillstånd är inte möjligt eller ens önskvärt eftersom landskapsstyrelsen skall pröva ärendena fall för fall, och med för långtgående regler i lagen påverkas landskapsstyrelsens fria prövningsrätt.

 

De personer som bott i landskapet över fem år beviljas redan i dag jordförvärvstillstånd, men det är ändamålsenligt att skriva in bestämmelsen i lagtexten, enligt landskapsstyrelsens uppfattning.

 

I 13 § ges landskapsstyrelsen möjlighet att ge juridiska personer som inte har jordförvärvsrätt jordförvärvstillstånd. Detta betyder att juridiska personer efter bedömning från fall till fall kan ges jordförvärvstillstånd trots att de inte utövar näring eller för förvärv av egendom som inte är knuten till den egentliga näringsverksamheten. Några regler för dessa fall föreslår landskapsstyrelsen inte, eftersom tillståndsprövningen skall beakta en mängd faktorer för att det skall bli möjligt att bevilja tillstånd.

 

I 14 § föreslås att landskapsstyrelsen skall ges förordningsfullmakt för att utfärda bestämmelser om ansökan och beviljande av jordförvärvstillstånd. Många – de flesta – av kommunerna har i sina remissyttranden föreslagit att en förordning skall kunna utfärdas.

Man kan med fog resonera som så om det är nödvändigt att landskapsstyrelsen utfärdar en förordning som säger vad landskapsstyrelsen skall beakta vid behandlingen av ärenden som hänför sig till jordförvärv. Men landskapsstyrelsen anser att det kan finnas motiv att utfärda förordning för att göra bestämmelserna om jordförvärv offentliga och som stöd för handläggningen av dessa frågor. Trots att vissa bestämmelser föreslås intagna i denna lag kommer det ändå att finnas behov av tilläggsregler för att uppnå en lika behandling av ärendena.

 

I 15 § finns regler om övervakningen av denna lag. Landskapsstyrelsen föreslår att utöver landskapsstyrelsen och polisen skall lagens regler övervakas av kommunerna. Tjänstemän och nämnder i kommunerna har säkert rätt god kännedom om dessa frågor och ingen kommun har heller vid remissen motsatt att bli påförd denna skyldighet.

 

I 16 § finns regler om skyldighet att avhända sig fast egendom vid ändrade förhållanden, om näringsidkare inte längre använder den fasta egendomen för ursprungligt ändamål, alltså om näringsutövningen avslutats skall egendomen överlåtas till någon som har jordförvärvsrätt eller jordförvärvstillstånd, om inte jordförvärvstillstånd kan beviljas den ursprungliga ägaren. I jordförvärvslagen finns bestämmelser som landskapsstyrelsen måste iaktta i sådana fall. Förslaget går ut på att egendomen måste avyttras efter två år efter det verksamheten avslutats. Likaså finns bestämmelser om hur det skall förfaras med egendom som näringsidkaren endast har besittningsrätt till då näringsutövningen upphört.

 

I övergångsbestämmelserna föreslås att alla ansökningar om jordförvärvstillstånd som är anhängiggjorda vid landskapsstyrelsen då denna lag eventuellt träder i kraft skall behandlas enligt den nya lagen.

 

Landskapsstyrelsen föreslår i likhet med vad lagtinget tidigare ansett, att denna lag skall behandlas såsom 55 § LO föreskriver, alltså den skall vid tredje behandlingen omfattas av en kvalificerad majoritet i lagtinget.

 

I anslutning till landskapslagen föreslås även en ändring av 2 § i hyreslagen. Denna paragraf som den nu är utformad är inte ändamålsenlig om framställningen blir godkänd av lagtinget. Då bör en direkt hänvisning till landskapslagen om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd tas in i den här paragrafen i hyreslagen.

 

Herr talman!

Några ord om beredningen. Lantrådet Roger Nordlund gav mig det stora förtroendet att leda arbetet med att ta fram ett förslag till lag om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd. En arbetsgrupp bildades efter det att jag tillfrågat samtliga partier i lagtinget om medverkan i bredningsarbetet. Av de tillfrågade grupperna var det endast framstegsgruppen som accepterade en medverkan i beredningen. Vid detta tillfälle sade sig Frisinnad Samverkan, socialdemokraterna och Obunden samling inte vilja medverka utan skulle ta ställning då ett förslag arbetats fram. Det är därför liberalerna, centern och Ålands framstegsgrupp har tagit fram det förslag som nu föreligger. Över förslaget begärde jag att få informera och diskutera med de övriga grupperna i lagtinget. Frisinnad Samverkan och socialdemokraterna accepterade denna invit och diskussioner hölls. Däremot avböjde Obunden Samling helt att föra diskussioner om föreliggande förslag.

 

Landskapsstyrelsen har nu förhoppningen att framställningen skall leda till lagstiftning  och jag får väl säga ”tredje gången gillt”, eftersom, som jag sade i början, jordförvärvslagen har tvingande bestämmelser om landskapslagstiftning i vissa fall och vi kan inte längre skjuta detta ärende framför oss. 

 

Landskapsstyrelsen hoppas på en saklig och konstruktiv debatt som kan leda till ett resultat som är förenligt med intentionerna och bestämmelserna i jordförvärvslagen.

 

TALMANNEN: De anförda rättelserna antecknas.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman! 

Av presentationen kunde man få uppfattningen att lagframställningen innehåller mycket nyheter som inte tidigare har varit reglerade på något sätt. Så är det inte, utan det här är huvudsakligen en bekräftelse av status quo, men framställningen innehåller också några sakliga förändringar när det gäller t.ex. tiden för ägandet, när man skall överlåta sin egendom. Det tunga i lagframställningen är naturligtvis tredje kapitlet om jordförvärvstillstånd, alltså när det gäller undantagen från regelverket och där har vi som alla vet i dag ett principdokument, ett regelverk som landskapsstyrelsen från tid till annan har fastställt och följt. Det senast gällande är från 1997, där kriterierna på olika sätt för beviljande av jordförvärvstillstånd anges.

 

I 12 § har landskapsstyrelsen angivit vilka bedömningar som skall ligga till grund för beviljandet av jordförvärvstillstånd utan att på något sätt gå in på detaljerna när det gäller de bedömningarna och min fråga är därför till landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson huruvida man avser att ta in nu gällande regelverk i den förordning eller i de principtillstånd som skall gälla eller är det någonting annat som ligger till grund för landskapsstyrelsens behandling av detta ärende framgent? Jag kommer i lagutskottet att kunna ta del av diskussionen och informationen, men det kan vara värt att redan i samband med remissen få reda på hur landskapsstyrelsen har tänkt sig när vi inte har något förordningsförslag som medföljer.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman! 

I och med landskapsstyrelsen begär förordningsfullmakt av lagtinget är det naturligt att man i en sådan förordning tar in bestämmelser som i dag har funnits i principdokumentet; annars är det inte ändamålsenligt med en förordning. Idén med en förordning är att göra de regler som ligger till grund för bedömningen kända hos allmänheten. Ett principdokument är inte offentligt på det sätt som en förordning är som publiceras. I och med att det finns ett förslag om förordning är det åtminstone min tanke att man i en sådan bör ta in de viktiga bestämmelserna som nu har funnits i principdokumentet.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman! 

Tack för det beskedet! Jag uppfattar svaret på det sättet att när det gäller kriterierna i 12 § för fysiska personers jordförvärvstillstånd att vad gäller sökandens anknytning till landskapet, markområdets storlek, markområdets beskaffenhet och sedan uttrycket ”särskilda skäl” är det sådant som sittande landskapsstyrelse avser att i förordning reglera på samma sätt som det är reglerat i ett landskapsstyrelsebeslut i dag.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Det här är en verklig långkörare här i lagtinget. Det är tredje gången som vi skall försöka lagstifta i enlighet med förändringar i jordförvärvslagen och i samband med att den senaste självstyrelselagen kom till. Det är mycket otillfredsställande att situationen är på det här sättet, speciellt för alla dem som berörs av frågorna. Vi vet också att allt som gäller ägande, speciellt ägande av mark, får känslorna att svalla.

 

För tydlighetens skull tycker jag att man måste börja med att säga att den här lagen skall alltså reglera jordförvärvsrätten för alla dem som inte har hembygdsrätt. Det är så att alla som har hembygdsrätt har möjlighet att både köpa och sälja åländsk mark i stort set hur man vill. Man måste hålla sig inom de lagar som gäller, men det är inget speciellt med det utan den rätten har vi som bor här.

 

Jordförvärvsrätten skall regleras i lag, dvs. för alla dem som inte har hembygdsrätt men som på annat sätt via arv eller äktenskap kommer att få tillgång till åländsk mark. Nu säger lagen att man också skall kunna testamentera till bröstarvingar och maka/make skall också kunna få tillgång till den gemensamma mark som man äger före någon av parterna dör. Sedan har vi då jordförvärvstillstånd till dem som inte uppfyller de kriterier som gäller för jordförvärvsrätt och de skall alltså söka tillstånd. Vi har på något vis tre klasser när det gäller ägande och besittande av mark på Åland: vi har den befolkning som bor här, har hembygdsrätt och har fulla rättigheter, så har vi de som har jordförvärvsrätt och de som beviljas jordförvärvstillstånd.

 

På många sätt är lagen bra och alldeles speciellt vill jag nämna 12 § som har fått ett tillägg. När vi diskuterade förslaget med landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson påpekade vi bl.a. från socialdemokratisk sida att det av rättssäkerhetsskäl är nödvändigt att de kriterier som skall gälla för beviljande av jordförvärvstillstånd måste stå i lag och inte i något principdokument eller några andra papper som landskapsstyrelsen tillämpar. Orsaken till det är att alla människor skall få lika behandling inför lag och inte inför något principdokument. Om man ser lite historiskt på det ser man också att principdokumentet har tillämpats lite olika, naturligtvis av politiska skäl, eftersom landskapsstyrelsen är en politisk instans. Det här är alltså en klar standardförbättring av lagen. Riksdagsman Gunnar Jansson har i dagens Nya Åland ett riksdagsbrev där han mycket bra granskar just den här aspekten på lagen. Han säger bl.a. att efter det att jordförvärslagen ändrades 1993 och vi fick den nya självstyrelselagen så har en ny grundlag trätt i kraft i riket. I den sägs att grunderna för enskilda människors rättigheter och skyldigheter alltid – har han streckat under – måste anges i lag, dvs. aldrig i förordning eller i normer av lägre status och definitivt inte i principbeslut. Han har också en mera personlig kommentar, där han säger, att jag kan inte förlika mig vid tanken att respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på Åland är sämre på den grund att Åland har självstyrelse än vad respekten skulle vara ifall Åland inte hade självstyrelse. Jag förenar mig med det ställningstagandet. Jag tycker att det är skamligt om självstyrelsen används för att försämra människors rättigheter här på Åland. Ur den synvinkeln är det här en förbättring.

 

Man kan nog ändå vara lite fundersam efter att ha hört landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson hur detta i verkligheten skall tillämpas. Enligt landskapsstyrelsens framställning förväntar man sig att lagtinget skall ge ett bemyndigande – egentligen två – för att landskapsstyrelsen sedan i förordning skall kunna utarbeta mera detaljregler för tillståndsgivningarna. De får inte vara någonting annat än det som står i lagen, så på det viset är det väl ändå ganska bra grundat. I samband med 12 § har det kommit till ett nytt moment och jag önskar att ledamoten Sune Eriksson förtydligar detta: ”En sökande som är bosatt i landskapet sedan minst fem år tillbaka skall beviljas jordförvärvstillstånd om inte särskilda skäl talar mot det.” Jag undrar om det är på det här sättet att det gäller personer som inte ens är finska medborgare. Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson nickar. Det är i så fall en stor förändring, dvs. att vi utvidgar tillståndsrätten till personer som inte har finskt medborgarskap. Jag noterar det. Sedan säger man att de personerna skall få jordförvärvstillstånd, om inte särskilda skäl talar mot det. Det tycker jag däremot att är en dålig grund att pröva tillstånden enligt. Vilka skäl skulle det vara? Att de talar fel språk, att de har fel färg på ögonen? Jag tycker inte att det är tillfredsställande reglerat och det är någonting helt nytt som inte har, vad jag vet, har funnits i tidigare lagar. Jag hoppas alltså att det blir mera diskussion om det.

 

Sedan, herr talman, till det som vi från socialdemokratisk sida inte är nöjda med och det är det att vi fortfarande tycker att landskapsstyrelsen och eventuellt lagtingsmajoriteten nästan är sjukligt misstänksamma mot de föräldrar som vill skänka mark åt sina barn som inte bor på Åland. I vårt parti har vi inte kunnat förstå vari den stora risken ligger. Det är så att man säger att bröstarvingar – det vet vi alla – genom arv kommer, förr eller senare, var de än bor att äga markområden när de ärver sina föräldrar. Men sedan kan det vara så, av många olika skäl, att en förälder kanske har alla sina barn utanför Åland, medan de flesta som sitter här har sina barn på Åland; det betyder att de föräldrar som bor på Åland kan när som helst ge mark åt sina barn, hur stora områden som helst, de kan sälja åt sina barn, de kan få av sina barn, de kan i stort sett bete sig hur som helst, men den förälder som har barn som bor utanför Åland skall inte kunna ge just någonting. Och om de köper mera mark måste de vänta åtta år – de skall alltså vänta längre än t.ex. den estniska arbetaren på Föglö som eventuellt får tillstånd efter fem år att äga mark! Är det här majoritetens syn på hur vi skall behandla borta-ålänningar eller åländska föräldrar med barn utanför Åland? Uppriktigt sagt så förstår jag inte hur majoriteten resonerar. I motiveringarna, så ryggar ni inte tillbaka när ni läser den motivering som säger: ”Det är angeläget att undvika situationer där personer som saknar hembygdsrätt använder sina föräldrar som bulvaner.” Vems barn är upplever sina föräldrar som bulvaner – att man använder ett sådant språkbruk överhuvudtaget! Jag skulle säga att varje förälder skall uppträda som bulvan för sina barn, inte i ordets juridiska bemärkelse, men så är det väl för alla föräldrar. Nu ställs föräldrar ofta inför en sådan situation att de måste behandla sina barn olika beroende på om barnen har hembygdsrätt och bor på Åland eller om de inte bor på Åland och saknar hembygdsrätt. Så står det som är ännu viktigare: ”Det skulle vara olyckligt om en förälder med hembygdsrätt genom ett skenköp kunde förvärva fast egendom”. En förälder med hembygdsrätt köper mark – vem i landskapsstyrelsen skall bedöma när det är skenköp och när det inte är det! ”… genom ett skenköp kunde förvärva fast egendom och därefter genast överlåta egendomen till sin bröstarvinge”. Det kan ju föräldrar som bor på Åland göra alla dagar och ge åt sina barn här hemma på Åland, men då är det inte skenköp och då är de inte bulvaner, det är när barnen bor utanför, de barn som ändå kommer att ärva markområdet!

 

Herr talman! Ju mer ålänningar utbildar sig och bor utomlands desto mer kommer det här att framstå som absurt. För det första ställer det föräldrar med barn som har hembygdsrätt och föräldrar som har barn som inte har hembygdsrätt i helt olika situationer. Jag tycker fortfarande, som jag tyckte när vi senast diskuterade den här lagen, att lagtingets borgerliga majoritet ingriper alltför kraftigt i privata familjers livssituation på det här sättet.

 

Vidare vill man begränsa det markområdes storlek som en make eller maka skall kunna förvärva till under 4.000 kvadratmeter. Då tycker åtminstone vi att det här är alldeles för stelbent. I motsats till landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson har vi förslagit – och det kommer vi att stå fast vid och det gäller också 7 § - att om det är ett planerat område så spelar det ingen roll hur stort eller litet området är. Det är kommunen som planerar marken och vi måste väl ha tilltro till att kommunen kan planera den också i dessa sammanhang likaväl som annars. Landskapsstyrelsen föreslår själv under 9 § att när det gäller näringsidkare, dvs. fysiska och juridiska personer, som har näringsrätt, då skall man kunna förvärva tomter som är avsatta för sådant ändamål i detaljplan eller enligt plan- och bygglagen. Och då, märk väl, då är inte 4.000 kvadratmeter någon gräns! Hur kan det vara möjligt att göra det i  9 § för näringsidkare, men inte i 7 § och 8 § för dem som har rätt enligt den här lagen att ändå ärva markområdena.

 

Herr talman! Det verkliga hotet vad gäller bulvaner och skenköp i 9 § är aktiebolag som också äger markområden. För inte så länge sedan framkom det att det fanns en utländsk bank som var intresserad av en bank på Åland. Den banken äger vad jag vet rätt stora skärgårdsområden. Vad hade hänt med det skärgårdsområdet? Jo, det hade försvunnit ur åländska händer. Det är ju här som de stora ekonomiska möjligheterna finns att tillskansa sig attraktiva skärgårds- och strandområden. Inte är det i första hand mellan barn och föräldrar som man skall söka bulvaner och bovar!

 

Ytterligare en synpunkt, herr talman, och det är detta med hyresgäster. Vi föreslår att det måste vara möjligt för en hyresgäst att få jordförvärvsrätt upp till fem år. Det är under den tiden som man kan bo här och efter den tiden som man kan få hembygdsrätt och köpa sig eventuellt det här huset eller någonting annat. Men om man verkligen menar någonting med att man vill att det skall flytta in folk måste man underlätta för personer att hyra också enstaka hus.

 

Detta som en inledning till diskussionen, herr talman. Det finns, som sagt, förbättringar i lagen, men den, som jag skulle vilja säga, sjukliga misstänksamheten att stora skenköp skulle ske mellan föräldrar och barn som lever utanför Åland har vi inom socialdemokraterna inte stor förståelse för. Jag har också sett borta-ålänningarnas skrivelse och de tycker inte heller att det är bra.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman!

Jag har till ganska stora delar förståelse för ltl Sundbacks resonemang om lagen. Den springande punkten i den här typen av lagstiftning är vad vill skydda oss för och vad vi s.a.s. är rädda för. Där är det väl så att alla här har vi olika rädslor, misstänksamhet och vi måste på något vis sammanjämka våra rädslor för att få en bra lagstiftning. Det jag särskilt ville kommentera var frågan om bröstarvingarna. Genom den här lagen ger man faktiskt ändå en möjlighet att fritt under livstiden fördela egendomsmassan, med enda begränsningen att man skall ha ägt marken i åtta år. Det finns inte några storleksmässiga begränsningar och man kan göra det genom försäljning, gåva och på vilket sätt man vill. Det tycker jag ändå att är en stor förbättring jämfört med i dag då man bara kan fördela egendomsmassan efter döden, alltså genom arv har barnen fritt fram. Jag förstår synpunkten, men jag tycker ändå att man skall kunna se också förbättringarna, och det här tycker jag att är en stor förbättring. Sedan kan man diskutera hur lång tiden skall vara, men där kommer allas våra grader av misstänksamhet in och där får vi försöka ha respekt för att det finns sådana som är lite misstänksamma och sådana som är mycket och vi får försöka hitta en medelväg som någorlunda kan passa alla.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Generellt tycker jag att misstänksamhet inte kan vara grunden för lagstiftningen, utan nog måste det vara att lagen upplevs som rättvis och att den fungerar så. Jag ser ingen rättvisa i att en förälder som i dag köper mark också som har hembygdsrätt och bor på Åland i morgon dag kan ge en del av förmögenheten åt de barn som bor hemma och har hembygdsrätt men måste vänta åtta år på att fördela en del av lägenheten åt den som bor i Helsingfors, New York eller Köpenhamn eller var de bor. Vi lever i en värld där människor i allt högre grad också bor utanför Åland. Jag tycker inte att man kan säga att jämförelsegrunden skall vara den som har varit hittills. Den här lagen borde ha stiftats för tio år sedan och före det fanns inte samma grunder för lagstiftningen som vi diskuterar nu.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman!

Grunden för det här instrumentet är att vi skall hålla marken i åländska händer. Nog är det en skillnad om barnen bor här eller borta. Vi har en ganska stor likhet här; det finns en tidsmässig begränsning och man kan diskutera hur lång den skall vara, men nog är det ganska lika. En viss skillnad är kanske ändå naturligt med tanke på varför vi överhuvudtaget har den här typen av lagstiftning. Jag tycker att det är intressanta synpunkter och vi kommer i lagutskottet att noga studera lagen och komma det som ltl Sundback har framfört här.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det hoppas jag verkligen därför att ltl Wickström-Johansson säger indirekt att de barn till åländska föräldrar, som bor utanför Åland skall behandlas annorlunda än de barn som bor på Åland. Det ser inte vi någon orsak till. De barn som bor utanför Åland kommer ändå att få ärva och har rätt till jorden, men de skall vänta åtta år! Vari ligger rättvisan och vari känner vi oss mera skyddade av det? Jag ser inte det hotet, som tydligen majoriteten upplever i det här sammanhanget. Titta i stället på 9 §! Där är det reella ekonomiska hotet mot dyra och fina strandområden på Åland.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Harriet Lindeman:

Herr talman!

För det första vill jag säga att jag är glad för att den här lagen har kommit. Vi vet alla att den har tagit alltför länge och det har gjorts försök, men det nämndes ”tredje gången gillt”, så vi får hoppas att det stämmer med tredje gången gillt!

 

I stort omfattar vi i Frisinnad Samverkan lagstiftningen och vi har också haft diskussioner med ansvariga ledamoten Sune Eriksson om dessa frågor. Det finns dock några frågor som vi ändå skulle vi lyfta fram – det här skall dock inte ses som ett gruppanförande utan det är framför allt mina åsikter i den här frågan. Jag vill börja med att säga, i likhet med ltl Lotta Wickström-Johansson, att redan självstyrelselagen som sådan är nästan diskriminerande, men det är därför vi har jordförvärvslag och det är därför vi har den, som man kan kalla, lite kringskärande lagstiftningen för grunden med den åländska jorden i åländska händer och då blir det lite orättvist, eller mycket, kanske en del tycker att det är. Jag anser ändå att man måste ha det som grund när man diskuterar den här typen av lagstiftning.

 

Det finns, som sagt, några frågor som jag kommer rakt in på i och med  8-årsgränsen har diskuterats redan tidigare här. I vår grupp har det också diskuterats ganska mycket och vi har diskuterat det också tillsammans med ansvarige ledamoten. Vi tycker att gränsen att gå från 15 år till 10 år skulle ha varit ett lämpligare steg neråt, men frågan om år är naturligtvis någonting som man kan diskutera och ha åsikter om. Jag vill inte bygga in i diskussionen misstänksamhet osv. utan vi tycker att 10 år kunde ha varit ett lämpligt antal år. Vi har diskuterat det ganska mycket och skulle gärna vilja att lagutskottet också funderade lite mera på antalet år. Detta i motsats till ltl Sundback, som vill gå ner åt andra hållet, så det här blir säkert en fråga som får diskuteras i utskottet. Man kan säkert ha olika åsikter om den här frågan och det är klart att man kan säga att det är orätt mot de barn som inte bor på Åland i förhållande till de barn som bor på Åland, men vi får inte glömma att de bor inte på Åland och därför skiljer det, precis som många andra frågor också skiljer sig; om man vill kalla det orättvist, så är det så, men tanken med den åländska jorden i åländska händer finns också inne i det här systemet.

 

En annan fråga som jag har funderat lite på är 8 § med 36 månader. Tre år kan vara väldigt olika; om det är tre år i ett streck, så är det ganska rimligt, men om spjälker sönder 36 månader i tre månaders perioder eller i två månaders perioder eller i en månads period, så kan det bli väldigt länge eller ganska kort. Vi skulle gärna ha sett att det hade varit sammanhängande 36 månader och sedan kan man i stället diskutera att man möjligtvis skulle förlänga perioden men ha den sammanhängande. För det första tror jag att det blir väldigt svårt att ha en uppföljning av hur systemet fungerar, att hålla ihop och räkna 36 månader när man kan hålla på antingen i tre år, tolv år eller vad man nu kan komma till i slutändan. Det tycker vi att är en fråga som man gärna kunde titta lite mera på.

 

Avslutningsvis gäller det 12 § med principerna osv. Då måste jag berätta att för ett antal år sedan stod jag just i den här talarstolen som vicelantråd och vi hade borta-ålänningarna här på sommarting. Då var dessa frågor oerhört heta och det var mycket åsikter – diskussionen var t.o.m. lite amper periodvis. Jag kommer ihåg att jag bl.a. lovade någonting som jag inte kunde hålla när jag sade, ”att nästa år när vi träffas kommer det förhoppningsvis att finnas en lag”. Det fanns nog ett lagförslag, men det blev aldrig en lag, så det löftet svek jag. Då fokuserade man sig rysligt mycket på principerna, vem som sätter dem, att det borde stå i lag osv. Det var den frågan som var en av huvudnumren på sommarträffen. Efter diskussioner och funderingar i landskapsstyrelsen har det gjorts en förbättring i 12 §, där man talar om prövning osv., men det är ändå mycket som lämnas över till principer och i framtiden till att man kompletterar med en landskapsförordning. Där tror jag nog att särskilt borta-ålänningarna gärna skulle vilja ha ett ännu tydligare regelverk redan i lagstiftningen eftersom man gör den bedömningen att när det inte är lagstiftning så kan principer och förordningar förändras och man skulle vilja ha det väldigt tydligt. Jag har sett från olika utlåtanden att just den frågan tagits upp. Men för den skull skall vi vara medvetna om att den dagen vi har gjort lättnader osv., så har vi gjort det för all framtid. Det går inte mera sedan att skärpa, så det är viktigt att man använder sig av försiktighetsprincipen i de här frågorna. Vi vet vad vi ger, men vi kan inte mera strängera efter det.

 

Dessa frågor har vi i gruppen diskuterat att vi gärna skulle vilja att man skulle ta upp lite närmare i lagutskottet och fundera på.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Jag är lite överraskad över att ltl Lindeman så klart gör åtskillnad på bröstarvinge som har jordförvärvsrätt på Åland och den som bor utanför. Jag skulle ha mycket större förståelse om det också i slutändan, genom arv eller testamente, förhöll sig så att det här förelåg en skillnad, men det gör det inte. Alla bröstarvingar får ärva, man kan också få genom testamente. Men det märkliga är att den som inte råkar vara bosatt på Åland måste behandlas annorlunda! Jag hade likaväl som en tidigare talare här varit betydligt gladare om ltl Lindeman starkt hade fokuserat just kring företagens roll. Det är så att aktier förutsätter inget jordförvärvstillstånd, det är en fri handelsvara. Ett markområde kan över en natt byta ägare flera gånger, men det vill man överhuvudtaget inte reflektera kring. Jag tycker att lagutskottet, och jag hoppas Frisinnad Samverkan, verkligen skall vara medaktiva och fokusera på de frågeställningar där de uppenbara riskerna föreligger och inte dra upp orosmoln kring någonting som jag tycker att är bagatell i sammanhanget.

 

Ltl Harriet Lindeman, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det är viktigt att man i lagutskottet också tar upp de frågor som nu framfördes. Jag har en känsla av att man i lagutskottet kommer att ganska noggrant gå igenom alla paragraferna och då kommer allt att inkluderas.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag är också förvånad över att man från Frisinnad Samverkan, ett parti som t.o.m. i sitt valprogram talar om betydelsen av familjen och allt det här med ägandet osv., inte nöjer sig ens med den åttaåriga åtskillnaden mellan barn, beroende på om de bor på Åland eller utanför Åland, utan man vill höja den ännu mera. Enligt den grundlag vi har skall alla behandlas lika. Jag har svårt att förlika mig vid tanken  - enligt grundlagens 4 § - att barn från samma familj skulle kunna behandlas så olika som här sägs.

 

Jag förstår mycket väl det som ltl Harriet Lindeman säger att borta-ålänningarna ville ha kriterierna för beviljande av jordförvärvstillstånd i lagen och inte bara i något papper som landskapsstyrelsen har skrivit ihop. Det ger nämligen möjligheten för den sökande att få sin sak prövad i en oberoende domstol. Det har egentligen inte gått nu, man kan förstås försöka, men det finns inte verkliga kriterier. Detta är en klar förbättring vad gäller rättssäkerheten i den här frågan. Det som är olyckligt är att det inte har kommit till stånd tidigare. Jag håller alltså med om att det är ett framsteg.

 

Ltl Harriet Lindeman, replik:

Herr talman!

Redan jordförvärvslagen talar om olikheter när det gäller jordägandet. Säkert kan vi, som jag också sade, ha olika åsikter om just de här frågorna. Det skulle vara intressant att veta hur många som berörs i praktiken årligen, så den frågan kunde lagutskottet också ta upp. Jag hade inte konkret att göra med dessa ärenden i landskapsstyrelsen, så jag har svårt att säga, men jag tror inte att det är så många som det berör i praktiken, för det vanligaste är att man har ägt marken ganska länge. Men, som sagt, det kan säkert lagutskottet närmare ta reda på.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Herr talman!

Ltl Sundback påstår sig ha märkt att vi i majoriteten lider av sjuklig misstänksamhet när vi föreslår en tid där man skall ha ägt ett område för att kunna ge det vidare till sina barn. Jag håller inte riktigt med om att det skulle vara sjuklig misstänksamhet. Det finns praktiska exempel som ligger mycket nära just den här situationen där en person har köpt ett område och det gränsar i tid till fyra-fem år och man överlåter det, så det är inte alls omöjligt. Inte måste man vara sjukligt misstänksam för att se realiteter. Det är så. Det finns exempel som ligger nära till. Vi måste hela tiden i den här diskussionen komma ihåg vad jordförvärvslagen verkligen syftar till: den syftar till att förverkliga den åländska befolkningens rätt till jordbesittning på Åland. Det är naturligtvis, om man ser det i en syskonskara, oundvikligt att det blir olika behandling, men jordförvärvslagen ger oss rätt till det. Vi får behandla folk olika. Jag tror inte att det kommer att kollidera med den bestämmelse i grundlagen som ltl Sundback hänvisade till.

 

När det gäller planerat område är det inte bara kommunerna som planerar, utan det finns privata som planerar där kommunerna mer eller mindre slår stämpeln på och godkänner. Om man i de fallen skulle tillåta större områden än 4.000 kvadratmeter kan det verkligen bli fråga om stora områden som man kunde få rätt till på grund av att de är planerade. Det är bara så. Det finns också exempel på det. Här kommer vi tillbaka till jordförvärvslagens anda och mening och bestämmelser.

 

När det gäller tiden om åtta år ser vi här i lagtinget att det finns olika åsikter. Det är klart, att det har det också funnits i arbetsgruppen och därför åtta års tiden. Det kanske verkar lite udda med åtta år, varför inte fem, tio eller femton år, som på ett sätt är jämnare. Ltl Sundback ville göra gällande att det inte skulle vara någon tid alls. I remissen har i alla fall borta-ålänningarna, som detta i huvudsak gäller, kunnat tänka sig att man skulle ha ägt ett område i fem år innan man får ge det vidare.

 

Beträffande grundkriterierna som nämndes i 12 §, där landskapsstyrelsen skall ta hänsyn till anknytningen till jordområdets storlek och beskaffenhet räcker det kanske, som jag sade redan i min presentation, att man har de bestämmelserna i lagen. Det är i alla fall grunderna vad man skall ta  hänsyn till i bedömningen. I en förordning kan man naturligtvis ändå ta in mera speciella förhållanden som ansluter till grundkriterierna. Det är säkert möjligt att utfärda en förordning och ta in de bestämmelser som i dag har funnits i principdokumentet i en förordning därför att grunderna finns ändå i jordförvärvslagen och i det förslag till landskapslag som nu föreligger.  Jag tror nog att den biten kan komma att fungera på ett bra sätt.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson har plötsligt givit bort hela planeringsmonopolet från kommunerna! Han säger att de privata planerar också och kommunen fungerar bara som en stämpel!  Det är i så fall ingen annan än kommunerna själva som måste ta konsekvenserna av det. Det kan vi inte reglera på det här sättet. Det är alldeles givet att om kommunerna skall planera, vilket de gör, så skall de inte bara fungera som någon stämpel. Om det sker så i Lemland är det olyckligt att få höra det. Jag är alldeles övertygad om att planeringsinstrumentet i det här fallet är en tilläggsmöjlighet för att inte så stelbent låsa sig vid 4.000 kvadratmeter. Tänk nu om man får ärva 5.000 kvadratmeter och inte har jordförvärvsrätt! Om man får jordförvärvsrätt, skall man då tvingas sälja 1.000 kvadratmeter! Nog är det lite konstiga bestämmelser, lite Sovjet över det hela, att vara så där himla inflexibel och skapa sådana här konflikter mellan enskilda människor och självstyrelsen. Det går att reglera det enligt 9 § för näringsidkare, de kan nog anhålla om jordförvärvsrätt för ett område om de har näringsrätt oberoende av hur stort det är bara det är reglerat enligt bygglagen.

 

När det gäller att behandla folk olika är det klart att man kan göra det och det är eventuellt också så att detta inte strider mot grundlagen att man skulle behandla barn i en familj olika beroende på var de är bosatta, utanför eller på Åland, men det tycker inte vi att är rättvist.

 

Ltl Sundback: Herr talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 29 maj.

 

Ltl Wiklöf: Herr talman! Jag understöder ltl Sundbacks förslag om bordläggning och tidpunkten för densamma.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 29 maj 2002 har väckts och ärendet kommer att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 29 maj 2002. 

 

 

Föredras för remiss ärende nr 4: 

 

Landskapsstyrelsens framställning angående landskapslag om Ålands sjösäkerhetscentrum. (FR nr 21/2001-2002).      

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Landskapsstyrelsen överlämnar nu för sedvanlig lagtings- och utskottsbehandling ett förslag till landskapslag om Ålands sjösäkerhetscentrum. Det här är en lag som länge har efterfrågats av många och därför är det med glädje vi nu kan visa på att landskapsstyrelsen har denna framställning.

 

Framställningens huvudsakliga ändamål är att garantera sjösäkerhetscentrets verksamhet och organisation som en självständig enhet och det ger också en bättre garanti för dem som utbildar sig i sjösäkerhetscentret att de får sina intyg som är internationellt godkända så att de kan ta tjänst inom vilka enheter som helst inom sjöfarten och också har helt fullständiga utbildningar. I dag får de sina intyg via sjömansskolan, men det är inte riktigt tillfredsställande även om det fungerar.

 

I framställningen beskrivs bakgrunden. Det ligger olika utredningar till grund; det handlar om sjösäkerhetsutbildning, som man kallade det och det gjordes också en marknadsundersökning på hur behovet var och hur det skulle kunna fyllas upp. Landskapsstyrelsen inrättade Ålands sjösäkerhetscentrum 1998 som enligt de internationella krav som finns på sjösäkerhetsutbildning skulle kunna planera, samordna och marknadsföra kurser i sjösäkerhet för sjöskolorna och för sjöfartsnäringens behov.

 

Man kan säga att landskapsstyrelsen i och med det här försöker hålla ett helhetsperspektiv på sjöfartsutbildningen. Vi försöker förstärka vår sjöfartsutbildning och sjöfartsprofilen, så man kan också säga att detta är ett bra komplement till den nuvarande sjöfartsutbildningen. Sjöfartsutbildningen i sjösäkerhetscentret skall uppfylla de internationella krav som ställs i dag, speciellt beträffande säkerhetsaspekterna. Detta är krav som ställs både på den existerande sjöfarten och också på utbildningen inom sjöfarten.

 

För sina verksamhetsuppgifters behov har sjösäkerhetscentret egna lokaler, övningshamn, övningsbassäng, maskiner och annan utrustning. Dessutom har man i dag ett bra och fungerande samarbete med sjöskolorna: Ålands sjöfartsläroverk, sjömansskolan och tekniska läroverket, liksom med Mariehamns räddningsverk.

 

Mycket av detta arbete bygger på STCW-konventionen, som också beskrivs i framställningen. Kvalitetsgranskningen bygger konventionen, som också betyder att utbildningen skall utvärderas av ett utomstående utvärderingsorgan; det är ingen skillnad om det är en privat eller offentlig läroanstalt. Här har vi en existerande överenskommelseförordning med sjöfartsverket i Finland om utvärdering av sjöfartsutbildning i landskapet Åland som också omfattar sjösäkerhetscentret.

 

Kursverksamheten har visat på goda resultat. Det är många som har gått de här kurserna. Det redogörs för statistik i framställningen.

 

Jag vill poängtera någonting som känns osäkert. Det är nämligen så att i Sverige har man hittills inte godkänt andra sjöskoleutbildningar än dem som ges i svenska sjöskolor. Det betyder att man inte godkänner utbildningar vare sig det gäller Finland, Åland, Tyskland, England osv. Vi har påpekat detta till sjöfartsverket i Sverige och bett om en ändring, där man har svarat att inom våren kommer sjöfartsverket att hemställa till näringsdepartementet i Sverige att regeringen ändrar på situationen, för det här är kanske inte riktigt hållbart för Sverige.  Det betyder också att vi har möjlighet att utbilda ännu flera inom sjösäkerhetscentret.

 

Förslagets huvuddrag är att kunna erbjuda kurser som tillgodoser internationella kvalitetskrav på sjösäkerhetsutbildning. Det är också viktigt att vi kan utfärda intyg och framställningen, som inte är så stor utan omfattar sammanlagt tolv paragrafer anger syfte, uppdrag, ställningen: det är en landskapsstyrelsen underställd myndighet, beskriver hur ledningen, styrelsen, skall vara sammansatt, styrelsens uppdrag och vilka tjänster som finns vid sjösäkerhetscentret, beskriver också kursverksamheten, där man säger att som undervisningsspråk vid Ålands sjösäkerhetscentrum kan andra språk än svenska användas och det är som vanligt att om det är förenligt med målen för kursverksamheten kan man göra en sådan ändring. Varje kursdeltagare har rätt att få kursintyg och det utfärdas av Ålands sjösäkerhetscentrum, om inte intyg ges av annan kursarrangör. Det kan t.ex. vara kurser som ingår i sjösäkerhetsutbildningen eller i sjöfartsutbildningen inom respektive skola. Då behöver man inte ge skilt intyg från sjösäkerhetscentret.

 

Avgifter, rättsförmåga, besvärsparagraf finns och ikraftträdande. Här föreslår landskapsstyrelsen att lagen skall träda i kraft första januari 2003.

 

Med detta överlämnar vi förslaget till lagtinget för behandling.

 

Ltl Perämaa:

Herr talman!

Egentligen finns det inte så mycket att orda om denna framställning nu efter det att landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson har presenterat den annat än att betona vikten av att slå fast verksamhetens inriktning och att i skrift klargöra att det som redan sker på sjösäkerhetscentret hädanefter sker permanent och i laglig ordning.

 

Verksamheten i sig är intressant och sammanfaller mycket väl med de åländska sjöfartstraditionerna och är också ett synnerligen lämpligt komplement till den välrenommerade sjöfartsutbildning som försiggår på Åland. Sjöfartsutbildning och sjösäkerhetsutbilning går naturligtivs hand i hand och stöder varandra som utbildningsgrenar på lång sikt. Det statistiska underlaget i denna framställning gällande antalet kurser och kursdeltagare som medverkat i sjösäkerhetscentrets olika utbildningar ger helt tveklöst en bild av en väl utnyttjad verksamhet och samtidigt får man intrycket av att den utbildning, som levereras, levereras på ett bra och professionellt sätt. Kursdeltagarnas antal under år 2001 har sammantaget varit drygt 2.000 utav vilka över 500 har varit personer bosatta utanför Åland. Därför är det också bra att lagframställningen tar hänsyn till det behov som finns att ge utbildning i sjösäkerhet på olika språk. Grunden är annars att utbildning på Åland skall ges på svenska om inte annat stadgas, men i detta fall är det uppenbart att det finns ett behov av att kunna ge undervisning på vilket språk som helst då det av ekonomiska och praktiska skäl är ändamålsenligt.

 

Det torde vara fullt möjligt att uppnå en ekonomisk balans redan i denna verksamhet i sig, men analyserar man närmare den bieffekt som vår besöksnäring kan dra nytta av genom att det stora antalet kursdeltagare som deltar i relativt korta kurser då också behöver logi och mat, så är det uppenbart att verksamheten i stort blir en närande del av den åländska samhällsstrukturen.

 

För mig och för liberalerna är det viktigt att denna lag träder i kraft så att verksamheten blir permanent och sjösäkerhetscentret därigenom får en status av en formell inrättning och också formellt kan marknadsföra sig.

 

Ltl Sundman:

Fru talman!

Jag förslår att ärendet bordläggs till den 29 maj.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 29 maj har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 29 maj. Kvar på talarlistan finns ltl Roger Jansson och ltl Sundback som ges tillfälle att yttra sig.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

Från Frisinnad Samverkans sida är det glädjande att vi nu får den här särskilda lagen om Ålands sjösäkerhetscentrum. Det har i tidigare landskapsstyrelser diskuterats huruvida man kunde infoga detta i annan lagstiftning, men vi har för vår del sett det som bra att man har en egen särskild lagstiftning. Det är också naturligtvis ur vår synpunkt glädjande att ha denna lagstiftning eftersom särskilt vår tidigare ledamot i landskapsstyrelsen Harriet Lindeman var lite mamma till den här utvecklingen med ett särskilt åländskt sjösäkerhetscentrum och jag vill påminna om att åtminstone delar av dåvarande oppositionen här i lagtinget var lätt kritiska till det. Det är därför glädjande att också ltl Perämaa tycker att det här ur liberalernas synpunkt är en bra verksamhet.

 

Jag vill här ta upp bara en sak och det gäller frågan om kurser. Det är bra att centret självt ordnar kurser i form av huvudsakligen fortbildning naturligtvis för vuxna människor till olika rederier huvudsakligen runt om Östersjön.Vissa av kurserna ger behörighet. Det ger en certifiering inom ramen för STCW-konventionen ofta när så erfordras. Men andra kurser ger inte en sådan certifiering eller behörighet utan det ger helt enkelt övning, ”övning ger färdighet” och sådant kommer att pågå ganska mycket i sjösäkerhetscentret. Då vill jag dels ställa frågan till landskapsstyrelseledamoten Carlson och dels be kulturutskottet titta på det jag kommer att framföra. Landskapsstyrelsen skriver under förslagets huvuddrag att verksamheten ”betydligt kan utökas” och ”Förutsättningar dessutom finns att ytterligare utveckla samarbetet med sjöskolorna, särskilt i fråga om tillgången till landskapets fartygs- och maskinrumssimulatorer”.  Det här är riktigt. Vi vet att det runt Östersjön finns ett ganska stort behov och intresse av fortbildning i sjösäkerhetscentret men också av fortbildning i simulatorer. Vi vet att vi har ganska mycket tid till övers i våra simulatorer på våra bägge sjöinriktade skolor. Vi vet att utbildningsmarknaden ständigt är under förändring. Jag vill alltså att man ytterligare skall diskutera utbildning i våra faciliteter som inte sköts primärt av skolan själv eller av sjösäkerhetscentret självt utan av andra. Vi har alltså i födslo åländska utbildningsbolag, särskilt på sjösidan och det finns runt om i Östersjön ganska seriösa, mer och mer säkert seriösa, utbildningsbolag. Det här har inte landskapsstyrelsen skrivit något om, man har kanske inte känt ett behov av det, men jag tror att det är väsentligt att det framgår av lagstiftningen att det skall vara möjligt, naturligtvis under särskilda regelverk, att hyra ut anläggningarna för externa utbildningsinsatser: bolag eller andra som kommer in, naturligtvis i samarbete med och under ledning av sjösäkerhetscentret och skolorna när det gäller simulatorerna, på olika sätt, säkert, men jag tror att detta är en väldigt intressant marknad med privata utbildningsinsatser, särskilt naturligtvis av åländska utbildningsbolag men definitivt även av andra, som kunde utöka nyttjandet av anläggningen som nästan borde räcka till för hela Östersjöområdet. Intressant är också att den finska planeringen av sjösäkerhetscentret i Lojo har gått i stå på något sätt, och det är rimligt eftersom Finland tack vare självstyrelsens insatser har fått en heltäckande utbildningsanstalt för denna verksamhet. Det behövs helt enkelt inte flera i norra Östersjöområdet, så vi kan antagligen stå för hela Finlands utbildning, vi kan stå för halva Sveriges utbildning och säkert för de baltiska staternas utbildning till stor del också inom den här sektorn.

 

Därför tror jag att det är viktigt att man möjliggör via lagstiftning, åtminstone inte förhindrar till någon del, men gärna skriver någonting om det och det ber jag kulturutskottet titta på att man visar också i lagstiftning att man är särskilt intresserad av detta, s.a.s. privat utbildning i våra faciliteter.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Fru talman!

Jag hörde här att liberalerna skulle ha varit lätt kritiska till sjösäkerhetscentret. Säkert har vi diskuterat både organisation, budget och lagstiftning under årens lopp. Jag vill väldigt gärna påminna om att liberalerna 1993 hade en motion om just ett sjösäkerhetscentrum, så saker och ting tar tid, inte lika lång tid i det här fallet som badhuset i Mariehamn, men i alla fall.

 

Jag kan ytterligare upplysa om att i vårt sjöfartspolitiska arbete har vi gjort en inventering av utbildningsmöjligheterna i Östersjön, så det här ligger s.a.s. i tiden för åländsk sjöfartspolitik och utbildningspolitik naturligtvis.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Till först vill jag också understryka att utredningarna pågår och det finns begäran från sjösäkerhetscentret att man skulle nu redan ha börjat med simulatorundervisning, men vi beslöt att skjuta fram det därför att det kräver ytterligare utredningar.

 

Jag vill säga ytterligare att jag anser att i 1 § 1 mom. är vi noga ganska nära det som ltl Roger Jansson efterlyste, dvs. vi säger att sjösäkerhetscentret ”skall i samverkan med landskapets skolor och näringsliv samt på annat ändamålsenligt sätt verka för att kunskaper om sjösäkerhet förmedlas och stärks”. Jag tror att vi är ganska nära det som ltl Roger Jansson efterlyser. I och med det här åligger det sjösäkerhetscentret att på bästa sätt föra ut sjösäkerhetskunskaperna till olika mottagare; det kan också vara delaktörer, vi säger också att man kan köpa och sälja kurser på olika sätt, så jag tror att man kan fullfölja om man så vill och bestämmer att det skall bli en annan part i utbildningsfrågan.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag är glad att landskapsstyrelseledamoten Carlson har denna extensiva tolkning av 1 §, men när man går till motiveringarna och läser dem så ser man att det inte är någon extensiv tolkning som landskapsstyrelsen har gjort av 1 §, utan det är s.a.s. kurser inom ramen för sjösäkerhetscentret och skolorna man talar om. Det motiverar nog, utgående från inte minst landskapsstyrelseledamoten Carlsons positiva och rimliga inställning att det skall vara även externa utbildningsleverantörer som skall kunna använda sig av dessa faciliteter,  att kulturutskottet ordentligt tittar på det.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 Ltl Sundback:

Fru talman!

Fru talman har sagt i media att vi har gott om arbete och det syns att vi har fått en ny sammansättning på landskapsstyrelsen på det viset att vi faktiskt har mycket flera lagframställningar än vi har haft på länge. Men i det här fallet tror jag att man har haft lite för bråttom vad gäller själva lagens kvalitet. Det är väl inget tvivel om att det behövs en lagstiftning på detta område och att det är på tiden att lagen kommer, men den är inte särskilt välgjord och det är många oklarheter trots att den är så kort att verksamheten inte är så komplicerad.

 

Ltl Perämaa talade om att vi har nu fått en lag som gör att sjösäkerhetscentret blir en formell inrättning. Var står det? Och vad för sorts inrättning är det här? Jag kan inte läsa lagen på det sättet utan det enda jag ser är att det är ett sjösäkerhetscentrum underställt landskapsstyrelsen. Är det en myndighet, är det en skola? Om den är direkt underställd landskapsstyrelsen, så vilken verksamhet är den underställd? Är den direkt underställd utbildningsministern? Vi har sådana fall där man har landskapsstyrelsen direkt underställd verksamhet som inte har varit bra, t.ex. vuxenutbildningen. Jag vet inte hur det är i dag, men det var en tid och det var mycket komplicerat. Så är det också med nuvarande Ålands högskola. Då får man problemet att den som skall vara tillsynsmyndighet också är den som upprätthåller verksamheten -  man skall alltså kontrollera sig själv och det brukar i allmänhet inte fungera särskilt bra.

 

Jag vill gärna ha ett klargörande här: vad är det för inrättning som ltl Perämaa säger att vi har här med hänvisning till vår landskapsförvaltning.

 

Det står att sjösäkerhetscentret skall ledas av en styrelse och en chef. Men vad är denna chef? Är det en tjänsteman? Är det en person som är anställd i ett privaträttsligt förhållande eller vad är det? Chefer brukar man mest ha i företag och där vet vi att de har andra regler när det gäller arbetsförhållandena. Man har från landskapsstyrelsen nog tänkt sig att det skall finnas tjänster i centret, vilket framgår av 6 §, där det står ”En chef…” Men skall det inte vara så då att det skall inrättas en tjänst av något slag eller finns den redan eller är det bara en chef? Det står nämligen några rader längre ner: ”Vid Åland sjösäkerhetscentrum kan dessutom finnas andra behövliga tjänster.” Frågan är: skall det inte finnas några privaträttsligt anställda här, som det brukar stå i landskapsstyrelsens lagar, alltså personer i arbetsavtalsförhållande. Den här landskapsstyrelsen har annonserat att den vill hålla kostnadsökningen i schack. Ett tips är att inte inrätta bara tjänster! Då är det svårt om man vill omvandla arbetsförhållandena. Det där tycker jag också måste klargöras.

 

Här talades om kursverksamheten och man är väldigt glad över att det har på så kort tid ändå etablerats tydligen en mycket god verksamhet och det finns gott om sökande till kurserna, också en rätt så god finansiering av dem. Men nu är det väl ändå så att certifieringen i hög grad är beroende av sjöfartsverket är med i bilden och man undrar när man läser framställningen om det inte borde framgå av lagstiftningen vem det är som är examinator.

 

En sak som är intressant är detta med undervisningsspråket. Ltl Perämaa sade att det var 500 som hade kommit utifrån på kurs till Åland. Vi vet att motsvarande kursverksamhet i Sverige inte kan ges här på Åland eftersom svenskarna inte godkänner kursen, de har egen. Då undrar man varifrån de kommer, kommer de från Finland, och då antar jag att undervisningsspråket är finska, eller hur är det? Det verkar som om majoriteten av eleverna är finsktalande. Kan det vara på det sättet? Det är väldigt intressant att veta. Ltl Perämaa sade att man kunde hålla kurser här på vilket språk som helst, och rent teoretiskt kan man väl det, men i praktiken begränsar det sig nog till svenska, finska och engelska, i  framtiden skall vi hoppas ryska eller några baltiska språk eller tyska, men i dag tycker jag att det är viktigt att vi får veta hur det egentligen är undervisningen. Vilken är den största målgruppen och vilket språk talar de? Det kan säkert ansvariga ministern svara på.

 

En sista fråga i detta sammanhang gäller avgifterna som man i 9 § säger att skall bestämmas ”enligt företagsekonomiska grunder”. Vad är det!? Är detta ett företag? Är det inte så att vi har en lag om landskapets avgifter. Skall inte den följas om det här är en formell inrättning? På något vis är det som ett slags sammanblandning, någon bastard av ett affärsverk där man har en chef och så skall man ta ut avgifter på företagsekonomiska grunder, men å andra sidan skall det vara en formell inrättning där man följer undervisningsspråkpolitiken, att den skall vara svenska och att man skall ge ut examina i enlighet med det regelverk som finns.

 

Fru talman!

På dessa tolv paragrafer, som är föredömligt kort skrivna, så står det att läsa en hel del oklarheter mellan raderna. Jag hoppas att vi får svar på så många frågor som möjligt redan här och nu, så går det säkert snabbare i kulturutskottet att behandla framställningen.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

När det gäller frågorna som ltl Sundback ställde skall jag försöka svara på åtminstone några. När det gäller vilka språk som används mest är det svenska. Jag är osäker på när det gäller finska eller engelska vilket som överväger. Det är så att trenden, som annanstans när det gäller internationella utbildningar, vilket detta är, är att det går mot engelska, men vi har också kurser på finska. Det är de stora rederiernas personal ombord måste ha dessa kurser. Man behöver inte vara sjöutbildad utan också restaurangutbildad, städpersonal osv.  Vi har haft elever också från Amerika, ca 100 och då var det naturligtvis en kurs på engelska. Den bedrevs mycket framgångsrikt.

 

När det gäller tjänster hänvisar vi i detaljmotiveringen till 6 § till gällande tjänstemannalag och vi för ett resonemang där. I 9 § Avgifter hänvisar vill också till landskapslagen om grunderna för avgifter till landskapet och förklarar där att Åland sjösäkerhetscentrums verksamhet har karaktär av affärsverksamhet osv. samt säger att med de grunderna skall man kunna prissätta utifrån ett ospecificerat lönsamhetskrav med beaktande av den efterfrågan och konkurrens som råder, dvs. man försöker lägga ett sådant pris som är marknadsmässigt godtagbart i den här verksamheten.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Det är det som är förvånande att man hänvisar till lagstiftningen i de allmänna motiveringarna, men sedan säger man i lagen att man skall ta ut avgifterna enligt företagsekonomiska grunder. Det betyder, menar jag, att man måste ta ut vinst. Man måste ta ut mera än vad det kostar att producera kurserna – annars är det väl inte företagsekonomi! Det där tycker jag nog att måste klargöras: skall vi i den här inrättningen följa normal avgiftspolitik som inom offentlig sektor och landskapsförvaltning eller är detta ett företag. Jag fick förresten inget svar på vad det är för sorts inrättning det är. Det tror jag är avgörande också för hur man skall se på 9 § och frågan om tjänsterna. Min fråga var inte där att man inte kan inrätta tjänster, utan om alla skall vara anställda i tjänsteförhållande eller skall man inte ha sådana som är anställda i arbetsavtalsförhållande?

 

Det är också intressant att veta hur många finska kurser man har hållit och med hur många finska elever. Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson brukar vara noga med att vi verkligen håller på svenska språket. Hur är det nu i den här inrättningen eller vad vi skall kalla den: är den övervägande delen finskspråkiga och går undervisningen rätt ofta på finska?

 

Landskapsstyrelseledamoten Carlson, replik:

Fru talman!

Jag är glad om ltl Sundback har insett att jag är noga med att vi håller det svenska språket vid liv här på Åland. Det är verkligen en av mina grunduppgifter. När vi inrättar ett sjösäkerhetscentrum som skall ha en internationell verksamhet, där utgångspunkten är att vi skall marknadsföra oss utanför Åland, måste vi också inse att vi måste undervisa på det språk som är förenligt med målen för kursverksamheten, som vi säger. Som jag sade i mitt svar är övervägande delen svenska, sedan finska och engelska, jag är osäker på hur stor som är det ena och det andra.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag tycker att ltl Sundback bara försöker vrida och vända på mina formuleringar för att på något sätt försöka få framställningen att verka sämre. För övrigt tycker jag nog att ltl Sundback lite nu och då själv kommer med mindre lyckade formuleringar, men skall man komma vidare i sak så kan man inte haka upp sig på enskilda ord utan här har vi en framställning som vi skall ta ställning till. Huvudsaken är i detta ärende ändå att vi får en verksamhet som är ändamålsenlig också bra. I språkfrågan angav jag i mitt anförande helt klart att man inte skall föra utbildning på vilket språk som helst utan enbart i det fall då det är ändamålsenligt av ekonomiska skäl och praktiskt genomförbart.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag tycker att jag hade bra motiv för mina frågor. Om ltl Perämaa kan förklara för mig vad det här är för sorts inrättning: är det en myndighet, är det ett affärsverk, är det en enhet direkt under utbildningsavdelningen eller vad är det? Det har nämligen en ganska stor betydelse, bl.a. för 9 § som gäller avgifter. Det andra gäller de anställdas position i sjösäkerhetscentrum. Det som ltl Perämaa säger att jag vrider och vänder på gör jag för att jag vill ha svar på frågorna och jag hoppas att ltl Perämaa kan svara på dem, för landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson har inte svarat på dem ännu. Vad är det här för någonting: är det en skola, är det ett affärsverk eller är det en enhet under utbildningsavdelningen?

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det är lämpligare att man vrider och vänder på de skrivningar som finns i framställningen och inte på någon eventuell formulering som jag har sagt. Allt vad gäller skolan och utbildningen står i texten och sedan blir det utskottet som får närmare se till detaljer och frågeställningar, om sådana finns. Jag kan inte desto närmare juridiskt ange vilken form av instans eller inrättning det här är fråga om.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag är rädd att ltl Perämaa överdriver sin betydelse. När det gäller sjösäkerhetscentrets ställning kan jag citera direkt från ett brev till Ålands landskapsstyrelse som vi socialdemokrater sände den 7 april 2002: ”Centrets förvaltningsrättsliga ställning: Är det en myndighet, en skola, ett affärsverk eller är det en verksamhet som kan privatiseras?” Det var nog tänkt före ltl Perämaa höll sitt anförande. Jag tyckte att det var intressant att han drog omedvetet tydligen den slutsatsen att det var en formell inrättning, men enligt landskapsförvaltningen tror jag inte att det finns någonting sådant. Det återstår att se i kulturutskottet var det de facto är som man har tänkt sig!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Ärendet bordläggs till den 29.5.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 5:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående landskapsgaranti till säkerhet för lån till Kraftnät Åland Ab. (FR nr 23/2001-2002).

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion. Ingen diskussion. Ärendet remitteras till finansutskottet.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 6:

 

Näringsutskottets betänkande nr 13/2001-2002 angående ändring av landskapslagstiftningen om skatter och avgifter med anledning av övergången till euro. (FR nr 11/2001-2002).

 

I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslagen sådana de godkändes vid andra behandlingen eller att förkasta dem. Först tillåts diskussion och därefter föreläggs lagförslagen för beslut var för sig. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av landskapsskattelagen för antagande i tredje behandling. Begärs ordet? Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 2 § landskapslagen om apoteksavgift i landskapet Åland för antagande i tredje behandling. Begärs ordet? Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 3 § landskapslagen om resandeavgift för antagande i tredje behandling. Begärs ordet? Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av kommunalskattelagen för landskapet Åland för antagande i tredje behandling. Begärs ordet? Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 1 och 8 §§ landskapslagen om hundskatt för antagande i tredje behandling. Begärs ordet? Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 3 § landskapslagen om bostadshusreservering vid kommunalbeskattningen för antagande i tredje behandling. Begärs ordet? Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 2 och 3 §§ landskapslagen om avdrag vid kommunalbeskattningen för amortering på studielån för antagande i tredje behandling. Begärs ordet? Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs motiveringen för enda behandling. Begärs ordet? Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen. Motiveringens enda behandling är avslutad.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 7:

 

Näringsutskottets betänkande nr 14/2001-2002 angående landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av 29 kap. strafflagen. (FR nr 14/2001-2002).

I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslaget sådant det godkänts vid andra behandlingen eller att förkasta detsamma. Först tillåts diskussion och därefter föreläggs lag­förslaget för antagande. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Föreläggs lagförslaget för antagande i tredje behandling. Lag­tinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs lagförslagets motivering för godkännande i enda be­handling. Diskussion. Ingen diskussion. Motiveringen godkänd i enda behandling.

 

Ärendet är slutbehandlat. 

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 8:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 8 och 8a/2001-2002 angående förlängning av lånetiden i 16 § landskapslagen om bostadsproduktion. (FR nr 13/2001-2002).

 

I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslaget sådant det godkänts vid andra behandlingen eller att förkasta detsamma. Först tillåts diskussion och därefter föreläggs lag­förslaget för antagande. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Föreläggs lagförslaget för antagande i tredje behandling. Lag­tinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs lagförslagets motivering för godkännande i enda be­handling. Diskussion. Ingen diskussion. Motiveringen godkänd i enda behandling.

 

Ärendet är slutbehandlat. 

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 9:

 

Lagutskottets betänkande nr 13/2001-2002 angående godkännande av den reviderade Europeiska sociala stadgan och till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i stadgan samt till lag om upphävande av lagen om godkännande av vissa bestämmelser i Europeiska sociala stadgan och dess tilläggsprotokoll. (RP nr 2/2001-2002).

 

 

Först tillåts allmän diskussion och efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. LO förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Wickström-Johansson:

Herr talman!

Lagutskottet har studerat den reviderade sociala stadgan och vi föreslår att lagtinget skall bifalla lagen om ikraftträdande av stadgan. Den reviderade stadgan bygger på den stadga som landstinget biföll 1991; ändringarna nu rör bl.a. arbetstagarnas rätt att delta i frågor som rör dem, ett utökat skydd för barn samt främjande av jämställdheten, skydd för fattigdom och social utslagning och rätt till bostad. Flera av stadgans artiklar berör områden som faller inom rikets behörighetsområde, bl.a. yrkesvägledning, hälso- och sjukvård, social trygghet, bostadslån och bostadsbidrag.

 

Av propositionen till lagen och den detaljgenomgång i förhållande till rikets lag som ingår där framgår att riket har genomfört de rättigheter och friheter som följer av stadgan. Varje stat kan meddela att den inte anser sig bunden av vissa av artiklarna i stadgan och Finland avser att göra en sådan reservation om några artiklar, främst rörande arbetsrättsliga bestämmelser som faller inom rikets behörighet. Landskapsstyrelsen har inte gjort någon liknande detaljgenomgång av den åländska lagstiftningen i förhållande till stadgan som riket har gjort, men utskottet har ändå utgående från propositionen och det landskapsstyrelsen har sagt under vårt hörande bedömt att vår lagstiftning uppfyller stadgans krav på de flesta punkter mer än väl.

 

Utskottet har utöver det rent materiella innehållet ganska ingående diskuterat ärendets beredning. Vi tycker det är anmärkningsvärt att landskapsstyrelsen inte har beretts tillfälle att yttra sig under beredningsskedet. Både självstyrelselagens 28 och 58 §§ ger orsak att ge landskapsstyrelsen information och påverkningsmöjligheter både under förhandlingarna om avtal av den här typen och under riksbehandlingen av ärendet. 28 § säger att i fråga om lagar med särskild betydelse för landskapet skall utlåtande inhämtas av landskapet innan lagen stiftas. 58 § säger att landskapsstyrelsen skall underrättas om förhandlingar om ingående av fördrag med främmande makt i frågor om angelägenheter som faller inom åländsk behörighet. Utskottet har erfarit att praxis varierar väldigt mycket vad gäller tillämpningen av paragraferna.

 

Utskottet ser också en stor brist i ärendets beredning för lagtingets del i och med att lagtinget inte har något egentligt beredningsmaterial som skulle underlätta ställningstagandet här. I utskottet kan vi höra, och vi har givetvis också hört, landskapsstyrelsen och utrett frågan, men det vore mycket bättre om lagtinget skulle få en detaljerad genomgång av ärenden av det här slaget som komplettering till handlingarna. Olika former för hur det här skulle kunna ske finns. Utskottet har inte gått in närmare på det i betänkandet, men vi efterlyser dels diskussioner mellan landskapsstyrelsen och riksmyndigheterna om hur informationsbytet kan förbättras och hur självstyrelselagens bestämmelser bättre kan följas, dels diskussioner i lagtinget och mellan lagtinget och landskapsstyrelsen om hanteringen av ärenden av det här slaget för att förbättra beslutsunderlaget för lagtinget.

 

Men, som sagt, fru talman, vad gäller själva godkännandet av lagen har utskottet ingenting att invända.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Vi har från vår sida visat ett intresse för hur den här stadgans bestämmelser skall implementeras i vår lagstiftning och efter lagutskottets behandling får man inte annat besked än att det vet man inte! Jag är lite förvånad över att lantrådet inte har begärt ordet. Det är en ganska allvarlig kritik av att det här ärendet inte har behandlats av landskapsstyrelsen. Vi har nu en längre tid fått höra om de välfungerande kontakterna mellan landskapsstyrelsen och riket och jag kan inte för mitt liv förstå varför man från rikssidan skulle ha någonting emot att Ålands landskapsstyrelse skulle ha uttalat sig och yttrat sig när det här ärendet bereddes inför riksdagsbehandlingen. Som också lagutskottet säger finns det två viktiga paragrafer i självstyrelselagen som motiverar att landskapsstyrelsen skulle ha uttalat sig efter kontakt med riksmyndigheterna. Om landskapsstyrelsen inte bryr sig om sådant här är det alldeles uppenbart att man från rikssidan inte heller bryr sig. Om ett så här pass viktigt förslag som den Europeiska sociala stadgan inte får lantrådet att lyfta på ögonbrynen, så betyder det nog att det är ganska lite i framtiden som vi kommer att ha att säga till om.

 

Den andra konsekvensen är, som utskottet säger, att man inte vet, varken vi här i lagtinget tydligen eller lagutskottet eller landskapsstyrelsen, om stadgan när den träder i kraft kräver att vi ändrar vår landskapslagstiftning för att ålänningarna skall ha motsvarande rättigheter och friheter som andra medborgare i Finland som kommer att beröras av stadgan.

 

Jag tycker att lagutskottet på ett mycket tydligt sätt har visat att det är otillfredsställande att landskapsstyrelsen inte har uttalat sig, att de tydligen inte heller har reagerat sedan den här frågan kom till lagtinget utan man sitter nu tillbakalutad och låter allt bara passera revy. För ålänningarna är det illa om vi bifaller internationella avtal som gäller deras rättigheter och friheter och de inte leder till några andra konsekvenser än att vi konstaterar ytterligare en gång att det här gick vår näsa förbi!

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Fru talman!

Jag förstod inte riktigt om kritiken också riktades mot lagutskottet, men jag vill ändå påpeka att vi har nog hört landskapsstyrelsen beträffande innehållet och fått en redogörelse, även om den inte har funnits tidigare och inte har varit lika genomgående som den man har gjort på rikssidan. Av den kan vi dra slutsatsen att vår lagstiftning håller måttet vad gäller stadgan. Stadgan träder omedelbart i kraft som lag i Finland så den binder oss likväl som andra finska medborgare utan några ytterligare åtgärder från vår sida. Det är också helt klart. Vad gäller gången mellan riket och landskapet kan man konstatera att det kanske brister lite på båda sidor, men klart är också att landskapsstyrelsen har inte någon möjlighet att reagera och engagera sig i sådana här frågor då man inte ens vet att ärendet är på gång. Den informationen kommer inte från rikssidan. Det här är alltså ett stort problem och det är definitivt inte första gången vi i lagutskottet har behandlat ett ärende där gången mellan riket och landskapet har varit så här dålig, så det finns alla skäl att poängtera de här sakerna i kontakterna mellan riket och landskapet. Det är viktigt att vi får information så att landskapsstyrelsen kan aktivera sig i frågorna.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Min kritik riktar sig inte till lagutskottet. Jag tycker att lagutskottet på ett väldigt tydligt sätt har visat att den här stadgan och dess behandling i de åländska instanserna är otillfredsställande. Den är direkt dålig och framför allt bidrar det till att urvattna bestämmelserna i självstyrelselagens  28 och 58 §§ som ger Åland rätt att få information och att uttala sig i ärenden av den här arten. Jag är förvånad över att landskapsstyrelsen inte ens reagerade när ärendet kom hit till lagutskottet, att man inte har efterhört varför man inte har fått uttala sig tidigare. Det är som om stadgan inte överhuvudtaget skulle beröra landskapsstyrelsen. Nej, min kritik riktar sig inte mot lagutskottet utan jag tycker att man tydligt har visat att det här inte har skötts på rätt sätt från rikssidan och att landskapsstyrelsen inte reagerar tillräckligt snabbt. Det andra är att jag inte är nöjd med den bedömning som utskottet har gjort om stadgans eventuella konsekvenser för landskapslagstiftningen; å andra sidan förstår jag att man inte kan göra mera på grund av de brister i beredningen som finns på andra håll.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

När jag som lantråd hördes i lagutskottet tyckte jag att vi hade en väldigt konstruktiv och bra diskussion kring detta ärende och den problematik som det visar på på flera olika sätt. Den diskussionen föranledde naturligtvis samtidigt den skrivning som finns i utskottsbetänkandet att vi kommer att ta upp problematiken till en diskussion med berörda ministerier, närmast utrikesministeriet och med justitieministeriet. Ltl Sundback framför kritik att vi inte, efter det ärendet kom hit till lagtinget, har reagerat. Efter att ärendet kom hit till lagtinget är det knappast någon vits för landskapsstyrelsen att begära någon form av remissomgång eller något liknande utan då är det korrekt att lagtinget behandlar ärendet och vi drar slutsatserna av den behandlingen och gör sedan det bästa möjliga för framtiden. Landskapsstyrelsen kommer nog minsann att ta upp den här problematiken på ett sakligt och korrekt sätt med de berörda ministerierna så att vi för framtiden skall kunna undvika den här typen av misstag, missförstånd eller vad man skall kalla det för från det berörda ministeriets sida.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman! 

Det där låter väldigt trevligt, men jag tycker att det är en för långsam reaktionsförmåga. Då är hela ärendet borta från vårt bord och antagligen också både från utrikesministeriet och justitieministeriet, så jag är inte nöjd med den förklaringen. Jag tycker också att det här manar till att man börjar fundera på hur man skall få sin information om vilka internationella avtal och lagar av stor betydelse som bereds i riket som man inte får information om via ministerierna. Det måste finnas andra källor; vi har både riksdagsman, Ålandskontor och säkert också andra möjligheter att bevaka våra intressen.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Det är alldeles riktigt att i det här arbetet måste vi se på vilket sätt man kan få tag på informationen i ett tidigare skede. Där måste vi få ett ännu bättre samarbete med riksmyndigheterna, för vi måste ändå få hjälp från deras sida för att få tag i informationen och därefter kunna bearbeta den och se vilka ärenden som är sådana som berör självstyrelsen och skall behandlas enligt självstyrelselagen

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

Socialdemokraterna saknar representation i lagutskottet och därför är det förståeligt att ltl Sundback har en del frågetecken; en del kan säkert inte besvaras av oss i lagutskottet, en del kanske kan besvaras. Jag vill för min del säga att jag tog mycket seriöst på det inlägg som ltl Sundback hade i remissen av detta ärende och jag vill påstå att lagutskottet i sin helhet har engagerat sig mycket detaljerat i avtalets olika delar till den del det har att göra med den åländska behörigheten. Genom att vi då valde att i princip kalla alla de medlemmar i landskapsstyrelsen som hade med dessa behörighetsområden att göra visade det sig också att de på förhand åtminstone, nästan alla, hade satt sig väl in i avtalet och gjort en snabbutredning över hur vår lagstiftning stod i förhållande till avtalets krav. Detta har då kompletterats av lagutskottet självt genom en detaljerad genomgång på samma sätt och bedömning i förhållande till vår lagstiftning. Till den delen var det alltså en mycket seriös och bra behandling i utskottet som jag vill komplimentera dess ordförande för och också sekreteraren. Jag tror att det är en saklig bedömning som är gjord här därför att avtalet är väldigt allmänt till sin utformning och när det gäller kraven på avtalsparternas nationella lagstiftning. Som alltid när det gäller internationella avtal som berör generella krav på vår lagstiftning så ligger vi i Norden i allmänhet några hästlängder före resten av Europa. Det finns också undantag från det, men inom det här området tror jag inte att det var på det sättet. Här är det närmast minoritetsskydd och skydd för de svagare inflyttarna för vilka det är viktigt att man har lagstiftningen i skick, och vi förefaller att ha det på det sättet, men man kan säkert göra olika bedömningar också på den punkten. Vi har inte gjort det i lagutskottet.

 

Däremot har lagutskottet lyckligtvis valt att i samband med det stora internationella avtalet ta upp den principfråga som ordföranden redogjorde för och det är alltså det systemfel som det alltmer visar sig att vi har i självstyrelsesystemet när det gäller internationella avtal. Vi har nu under några år koncentrerat oss på EU-avtalen och där har vi system uppbyggda, men internationella avtal som går in på vår självstyrelsebehörighet och reglerar vårt dagliga liv och där vi inte deltar i beredningen av dem tenderar att bli fler och fler och inom viktigare områden, så man kan säga att det är en mera ny företeelse för självstyrelsen än gammal. Det måste man göra någonting åt och därför är utskottets resonemang här väldigt väsentligt. När vi har gått igenom det har vi märkt det som ltl Sundback var inne på och som ordföranden lätt berörde: rikets behandling, eller brist på behandling, av ärendena i enlighet med självstyrelselagen och det är två skolor som föreligger inom utrikesministeriet när det gäller 58 § i självstyrelselagen kontra 28 §; det finns en stark skola inom utrikesministeriet som menar att träder 58 § i kraft så gäller inte 28 §. Det här har vi just behandlat i Open Skies-avtalet i självstyrelsepolitiska nämnden och haft exakt samma uppfattning som vi nu har från lagutskottet i det här ärendet. Det här är uppenbarligen på grund av rikets agerande och utrikesministeriets synpunkter en mycket stor självstyrelsepolitisk fråga som landskapsstyrelsen i anledning av vad vi nu har varit med om i två ärenden måste ta i på ett särskilt sätt och därför hoppas jag att lantrådet i samband med detta ärendes behandling i lagtinget skall kunna lova oss någonting till den delen, att landskapsstyrelsen verkligen skall förändra den position som självstyrelsen har fått mer och mer när det gäller tillämpningen självstyrelselagen i riket. Vid sidan av det sitter vi med ett öppet ärende som är likartat och som gäller överenskommelseförordningarna, där det har visat sig att landskapsstyrelsen utan att fråga lagtinget kan plocka bort förvaltningsbehörighet från självstyrelsen utan en behandling överhuvudtaget i lagtinget. Nu har vi observerat här i lagtinget att det har varit ett sådant ärende på gång och därför tar vi upp det också, så det börjar bli lite för mycket av den här typen av brister som samlas i självstyrelsesystemet för att självstyrelsemyndigheten inte är tillräckligt alert. Man har ingen early warning varken i hjärnan eller i förlängda ryggmärgen. Då är det frågan om man måste se över systemen, att man säkerställer i systemen att misstag ändå inte inträffar.

 

Fru talman!

Jag skall inte avvika från ämnet mer än så utan återgå till situationen när det gäller de internationella avtalen. Det är allvarligt att dessa internationella avtal blir gällande som lag på Åland. Detta är, kära vänner, lagstiftning vi nu sysslar med när vi godkänner det här. Det blir alltså ett regelverk som gäller för Ålands folk, Ålands landskapsstyrelse och Ålands lagting till efterrättelse - publiceras ingenstans, bereds ingenstans, men behandlas snabbt i lagtinget och skall godkännas med ett klubbslag! Självklart är inte detta ur rättssäkerhetssynpunkt alls acceptabelt, naturligtvis inte att landskapsstyrelsen har uteslutits ur beredningen, vilket strider mot självstyrelselagen, men än mindre att vi inte här har en motsvarande reglering i vår lagstiftning för beredningen av sådana här ärenden som finns i riket. Hur gör man i riket? Jo, där går hela avtalets delar ut till ministerierna, man går igenom lagstiftningen i detalj och så resulterar det i en mycket lång och innehållsrik och genomgående proposition till Finlands riksdag, som behandlar det ingående i form av en lagframställning, numera i två behandlingar för att denna lag skall träda i kraft i Finland. Samma händer alltså här på Åland, men vi har inte alls motsvarande behandling.

 

Därför måste vi så snabbt som möjligt, och jag undrar om vi kunde i samband med parlamentarismutredningen som nu pågår, där det– om alla ledamöter går med på det – är fråga om brådskande lagstiftning, men åtminstone lagstiftning som träder i kraft inför nästa val, lösa den här problematiken mellan landskapsstyrelsen och lagtinget som här föreligger i arbets- och uppgiftsfördelningen inom det parlamentariska systemet eller om det skall göras på ett skilt sätt och det hoppas jag att lantrådet kan reagera och ha synpunkter på. Jag har tidigare trott att den här typen av reglering måste ske via ändring av självstyrelselagen och därför har jag uppfattat det som en svår fråga som tar många år att få igenom osv. Men behandlingen i lagutskottet har givit mig den insikten och kunskapen, när jag mera har tänkt på det här, att vi kanske inte alls behöver ändra självstyrelselagen, det kan vara bra att också ändra den på någon detalj, men att det är i vår egen interna lagstiftning, lagtingsordningen – det var därför jag nämnde den parlamentariska kommittén – och delvis landskapslagen om Ålands landskapsstyrelse, som vi skall göra dessa förändringar. Jag tror det. Då borde vi eftersträva – men det kanske fordrar en ändring av självstyrelselagen – att vi gör lika som i riket, att den här typen av avtal träder i kraft i lagtinget genom en landskapslag. Vad menar jag då med den här typen av avtal? Jo, den typ av avtal som någorlunda ingående och detaljerat påverkar oss ålänningar och borde vara en del av vår lagsamling; när vi gör avtal med Sydafrika och Rumäninen om några olika småsaker så är det inte sådana avtal som träder i kraft såsom lag i landskapet utan det är myndigheterna som sedan har att följa dem i sin hantering av olika frågor, men det är just det här avtalet, som inte är ett EU-avtal utan en annan form av avtal. Det finns också flera EU-avtal som faktiskt rimligen, om självstyrelsen skall vara den självstyrelse som vi säger att vi har: fristående från statsförvaltningen, borde träda i kraft via en lagframställning från landskapsstyrelsen. Utgående från det resonemang som lagutskottet har fört, som jag hoppas att landskapsstyrelsen har hunnit ta del av, så vore det bra om lantrådet eller någon i landskapsstyrelsen kunde under den diskussion som vi har i dag eller ifall det blir bordlagt eller vid andra behandling reagera på den text och det resonemang som finns, som jag kanske lite utvecklade här för att göra problematiken mera synlig.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Det finns flera olika problemställningar som nu diskuteras parallellt med varandra och ltl Roger Jansson efterlyste min syn på hur man bör gå vidare med detta ärende. Jag har, som sagt, sett det som naturligt för min del att när det gäller att få framför allt utrikesministeriet att sköta dessa ärenden i enlighet med självstyrelselagen, såsom vi ser det, så kommer vi att hantera det direkt gentemot utrikesministeriet.

 

När det gäller den andra frågeställningen på vilket sätt vi skall behandla det här i vårt eget system tror jag att det är bra om landskapsstyrelsen har en diskussion om den frågeställningen i självstyrelsepolitiska nämnden. Jag tror också att lagutskottet besitter stor kunskap på det området, så det är innanför de ramarna som man kan behandla frågan. Parlamentarismkommittén i all ära, men jag tror att den har ganska många andra punkter på sin agenda också. Jag tycker själv att detta exempel, som är väldigt belysande på många sätt och vis, är någonting som vi skall försöka ta vara på och göra det bästa möjliga av så att vi alla kan känna oss tillfredsställda med den behandlingen, både självstyrelsepolitiskt, formellt och sedan också naturligtvis materiellt sakligt vad som finns i framställningarna.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Förstod jag lantrådet rätt, tycker han sålunda att i anledning av det resonemang vi för i lagutskottets föreliggande betänkande så ligger bollen kvar hos lagtinget: det är alltså i lagtinget och självstyrelsepolitiska nämnden frågan skall föras vidare och inte från landskapsstyrelsens sida. Borde inte också landskapsstyrelsen, som har lagberedningskapaciteten och är s.a.s. den myndighet som egentligen skall sköta dessa frågor i anledning av lagtingets påpekande i betänkandet, ta på sig en uppgift också!

 

Lantrådet Roger Nordlund, replik:

Fru talman!

Jag nämnde landskapsstyrelsen, självstyrelsepolitiska nämnden och lagutskottet eftersom jag anser att det finns bra kompetens i de organen när det berör den här typen av frågeställningar. Naturligtvis är det så att utgående från dessa skrivningar kommer vi, på sätt eller annat, att anhängiggöra ärendet i självstyrelsepolitiska nämnden för en principdiskussion eftersom alla partier finns representerade där och vi kan få en samlad bild. Sedan är det naturligtvis landskapsstyrelsen som agerar och kommer med förslag i ärendet.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundback:

Fru talman! 

Jag tycker att ltl Roger Jansson höll ett bra anförande. Den kritik som jag framför i samband med betänkandet gäller inte lagutskottet, utan kritiken gäller landskapsstyrelsen och det är att jag tycker att det är förvånande att man inte har reagerat från landskapsstyrelsens sida när den Europeiska sociala stadgan kom till lagtinget och alla här fick vetskap om vad det gällde. Sedan tyckte jag att det var ett bra anförande också på det viset att det fördjupade diskussionen om just 28 och 58 §§ i självstyrelselagen och riksmyndigheternas skyldighet att informera Åland och ge Åland möjlighet att reagera. Det är sant, som ytterligare kom fram, att vi har en svag beredning av dessa ärenden också när de kommer i form av utlåtande till landskapsstyrelsen och i många fall är det överhuvudtaget inte nödvändigt för de berör inte Åland i någon högre grad, men den här stadgan berör enskilda människors rättigheter och friheter, så därför tycker jag att det är bedrövligt helt enkelt att den inte har kommit till landskapsstyrelsens kännedom så att man har haft möjlighet att yttra sig i ärendet.

 

Jag tycker att lantrådet skjuter ifrån sig. Nu skall detta diskuteras i självstyrelsepolitiska nämnden och alla skall börja lösa en massa problem. Det finns egentligen inget problem här, utan vi är alla överens om att utrikesministeriet eller justitieministeriet, eller vem det är som har det formella ansvaret, borde ha hört Ålands landskapsstyrelse i denna fråga. Eller är det någon här som anser att de har gjort rätt? Knappast! Då anser jag att lantrådet har en skyldighet att omedelbart ta reda på: varför har inte detta ärende kommit till landskapsstyrelsen, så att landskapsstyrelsen i tid hade kunnat ge utlåtande.

 

Därför, fru talman, föreslår jag att detta ärende bordläggs till måndagen den 27 maj och till dess vill jag veta varför Åland inte har blivit hört i denna fråga.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Det förvånar mig att ltl Sundback lyssnar så dåligt på vad andra säger. På min replik till ltl Roger Jansson sade jag att vi diskuterar olika problem i samband med den här framställningen och när det gäller det första problemet, som gäller varför detta ärende inte kom hit, sade jag klart och tydligt – jag upprepar det gärna om ltl Sundback lyssnar den här gången – att där skall vi diskutera det direkt med utrikesministeriet och också antagligen med justitieministeriet. Det är utrikesministeriet som främst handlägger dessa ärenden. Den andra delen, som berör det som ltl Roger Jansson tog upp om vi sedan formellt skall ändra på behandlingsordningen när det gäller den här typen av ärenden, anser jag att är en frågeställning som vi i landskapsstyrelsen skall diskutera och vi kommer att göra det tillsammans med självstyrelsepolitiska nämnden, såsom jag sade, därför att då går man in för en nyordning och då tycker jag att det är rätt att vi också har en intern beredning.

 

Snälla ltl Sundback, lyssna lite bättre nästa gång!

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman! 

Det är inget problem med hörseln! Jag upprepar: varför har lantrådet inte tagit reda på varför landskapsstyrelsen inte har fått ge utlåtande av utrikesministeriet och justitieministeriet när stadgan kom hit eller när han blev hörd i lagutskottet eller nu när ärendet behandlas i lagtinget? Hur många behandlingar skall den genomgå innan lantrådet bevakar Ålands intressen i dessa sammanhang? Nu väntar jag till den 27 maj, men det kanske inte räcker det heller. Jag tycker att det är rimligt att vi får veta av den som har det högsta ansvaret för den dagliga bevakningen av Ålands intresse varför detta ärende inte har kommit till landskapsstyrelsen för utlåtande. Det är det frågan gäller, inte vad man skall göra i framtiden.

 

Lantrådet, replik:

Fru talman!

Landskapsstyrelsen och lantrådet har nog produktivare saker att syssla med än att försöka utreda varför man har gjort ett misstag på utrikesministeriet för en tid sedan. Det vi behandlar här är naturligtvis framtiden och hur vi skall undvika att sådana misstag görs i framtiden från utrikesministeriet.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman! 

Jag tycker att misstagen börjar bli oresonligt många. Det är det andra nu inom en ganska kort tid.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Fru talman!

Ltl Sundback kom med ganska frän kritik mot landskapsstyrelsen för vad vi har gjort eller inte gjort, mest vad vi inte har gjort. Jag vill i alla fall påpeka vissa saker. Enligt propositionen godkändes den slutliga avtalstexten av Europarådets ministerkommitté den 4 april 1996, så det kan knappast vara den här landskapsstyrelsen som har missat alltför mycket, såvida vi inte kan belastas för att vi inte håller reda på allt som händer inom Europarådets ministerkommitté. Det är naturligtvis helt otillfredsställande och inte acceptabelt att inte landskapsstyrelsen har fått ge sitt utlåtande i den här frågan, men det beror sannolikt på att man i utrikesministeriet inte har uppmärksamgjorts på att landskapsstyrelsen bör höras. Jag kan säga att från den avdelning som jag företräder har vi informellt redan påpekat detta för utrikesministeriet i en förfrågan varför vi inte har fått det här ärendet, men om ltl Sundback vill ge sig till tåls till den 27 maj för att få det svaret är det okej.

 

Jag kan inte riktigt, mot den här bakgrunden, godta påståendet att inte landskapsstyrelsen har reagerat när den Europeiska sociala stadgan kom hit till lagtinget. Jag vill påstå att vi har gått igenom ganska ordentligt tio av de allra viktigaste artiklarna som finns i stadgan och berättat om innehållet i dem i lagutskottet, där vi har blivit hörda. Det gäller rätt till skydd för den enskildes hälsa, rätt till social trygghet, rätt till social och medicinsk hjälp, rätt att utnyttja sociala tjänster, funktionshindrade personers rätt till oberoende social integrering och deltagande i samhällslivet, familjens rätt till socialt rättsligt och ekonomiskt skydd, minderårigas rätt till socialt rättsligt och ekonomiskt skydd, de äldres rätt till socialt skydd, rätt till skydd mot fattigdom och social utslagning och rätt till bostad. Allt detta och lite till har man faktiskt gått igenom i landskapsstyrelsen och försökt se hur förhåller sig dessa artiklar till den lagstiftning vi har. Vi har kommit till det, som också ltl Roger Jansson konstaterade i sitt anförande, att vi ligger nog väl till i dessa frågor. Vi har den lagstiftning som stadgan kräver. Det är kanske sedan en annan sak, och man kan ha olika åsikter om hur vår egen lagstiftning tillämpas, efterlevs och fungerar. Det är lite det som ltl Sundback har varit inne på, tror jag, men vår lagstiftning jämfört med den sociala stadgan fyller nog måttet i fråga om alla de artiklar som vi har studerat inom landskapsstyrelsen. Kritiken att vi inte har reagerat och inte gjort någonting är obefogad, men att vi inte har de kanaler och har den rutinen till i det här fallet utrikesministeriet som man kanske borde ha är möjligt att kan kritiseras och det kommer vi naturligtvis att på olika sätt förbättra. Jag vill ändå hävda att texten godkändes för sex år sedan, så den här landskapsstyrelsen kan knappast ta på sig så mycket av kritiken för att man inte har fått ändringar i stadgan.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman! 

Jag tycker att landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson pratar om den andra delen av den problematik som har debatterats här, dvs. själva behandlingen i landskapsförvaltningen av innehållet i internationella avtal, speciellt sådana frågor som rör vår egen behörighet. Min kritik gäller i första hand att landskapsstyrelsen inte har fått uttala sig om  hela stadgan. Skulle landskapsstyrelsen ha fått information i ett tidigare skede, så hade också situationen för landskapsförvaltningen i dag varit en helt annan när det gäller att granska detta ärende, så visst hänger dessa två problemområden ihop. Men det är som landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson själv sade att kanalerna till utrikesministeriet inte tycks fungera, och det är säkert någonting som hela landskapsstyrelsen skall fundera på, men jag tycker det i första hand är lantrådets skyldighet, och det börjar bli lite för mycket brister i rutinerna och kanalerna för att vi skall känna att självstyrelsen skall fungera såsom det är tänkt.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Det var uttalandet från ltl Sundback att landskapsstyrelsen inte överhuvudtaget har reagerat ens då stadgan kom till lagtinget som jag tycker att är obefogat. Visst har vi reagerat och agerat. Under den mycket korta tid som har stått till buds har vi försökt reda ut de här frågorna, inte enbart jag utan också landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson och lantrådet har funderat på dem och de har också hörts i lagutskottet. Jag tycker att det åtminstone till den delen är obefogad kritik. Det är säkert mjligt att vi kan förbättra oss på andra områden.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman! 

Det är säkert bra att man åtminstone när den Europeiska sociala stadgan kom hit till lagtinget blev aktiv inom landskapsstyrelsen och tittade över ärendet. Till den delen vill jag nog själv ta på mig en del av äran eftersom jag tror att jag var den enda som diskuterade överhuvudtaget innehållet i stadgan i remissen i lagtinget. Det väsentligaste och absolut det viktigaste som jag tycker att lagutskottet säger är att självstyrelselagens 28 och 58 §§ inte fungerar, och det har inte gjort det med den här stadgan heller. Då tycker jag att det är dags för lantrådet att sätta fart på telefonen eller vad det är han har för kanaler till utrikesministeriet och fråga varför landskapsstyrelsen inte har fått uttala sig.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

Det är som lantrådet konstaterade flera olika frågor som diskuteras i samband med detta ärende och det är bra att de tvenne principiella frågorna diskuteras, eftersom det är ett så stort internationellt avtal som på så många punkter berör vår behörighet och reglerar vår egen lagstiftning så att vi måste anpassa oss till detta avtal i vår lagstiftning. Därför tror jag att det är viktigt att man gör på det sättet och jag tycker att motivet till förslaget om bordläggning, som ltl Sundback angav är väldigt bra, att när vi har detta betänkande på bordet som för det här resonemanget kring självstyrelseproblematiken skulle det vara nästan nödvändigt att få ett besked av landskapsstyrelsen hur man tänker driva frågan vidare på annat sätt än att man diskuterar den med självstyrelsepolitiska nämnden, som är en bra del i att gå vidare med den, men här kommer internationellt avtal efter internationellt, så man kan säga att det är bra ju snabbare vi kan komma till ett resultat i den här frågan och oberoende om vi bordlägger det eller inte så kommer vi ändå att behandla det i slutet på maj. Men jag tycker ändå att det hör mera till första behandlingen att få föra en sådan här diskussion med lantrådet och landskapsstyrelsen över hur man går vidare i stället för att landskapsstyrelsen kommer med förklaringen i andra behandling, som egentligen är till för annat. Därför understöder jag förslaget om bordläggning till den 27 maj, även om det antagligen skall göras lite senare. Nu är det gjort!

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Sundback , understödd av ltl Roger Jansson, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 27.5. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden?

 

Ltl A-M Pehrsson: Fru talman! Jag föreslår bordläggning till nästa plenum i dag.

 

Ltl Sjöstrand:  Fru talman! Jag ber att få understöda bordläggningen till nästa plenum.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Egentligen tänkte jag ta upp den här frågan i mitt anförande just när jag såg den här aktiviteten på majoritetssidan när folk kommer inspringande utifrån för att tydligen vara med om en omröstning där man går emot förslaget om bordläggningstiden – majoritetens nya inställning: makt är rätt och vi kör igenom det! Nu måste lantrådet ändå rimligen svara och det kommer säkert ett svar av ltl Sundback och av andra när ärendet kommer upp till andra behandling, men det är mycket snyggare att man gör det i första behandling. Det är min kommentar och min replik till ltl Pehrsson, som jag begärde replik på. TALMANNEN: Men nu diskuterar vi bordläggningstiden.

Ltl Roger Jansson: Det var exakt det repliken gällde ja!

 

TALMANNEN: Ltl Sundback, understödd av ltl Roger Jansson, har föreslagit bordläggning till plenum den 27.5. Ltl Pehrsson, understödd av ltl Sjöstrand, har föreslagit att ärendet bordläggs till nästa plenum. Omröstning kommer därför att verkställas om bordläggningstiden. Den som röstar för ltl Sundbacks förslag röstar ja; den som röstar för ltl Pehrssons förslag röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd. Jag ber ja-röstarna resa sig. Talmannen röstar nej.

Majoritet för nej. Lagtinget har sålunda beslutat bordlägga ärendet till lagtingets nästa plenum.

 

 

Föredras för enda behandling efter bordläggning ärende nr 10:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av vtm Bert Häggbloms m.fl. spörsmål angående beviljande av åländsk hembygdsrätt för återflyttare. (S nr 5/2001-2002).

 

Diskussionen fortsätter. Ärendet bordlades den 6.3 och 13.3.2002.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Med anledning av den diskussion som fördes i det spörsmålsärendet har landskapsstyrelsen diskuterat frågeställningen och vi har också, efter att vi har tagit beslut, översänt en skrivelse till självstyrelsepolitiska nämnden som lyder som följer och vilket kan vara bra att få till protokollet: .

 

”Vid återflyttning till Åland tillämpar Ålands landskapsstyrelse samma praxis alltsedan 1980-talet, dvs. att sökanden beviljas åländsk hembygdsrätt utan dröjsmål under förutsättning att fråga är om återflyttning för fast bosättning och sökanden vistas här under sin aktiva uppväxttid. I det fall då fråga är om återflyttning eller efter längre bosättningstid utanför Åland än på Åland beviljas sökande i regel åländsk hembygdsrätt efter ett års stadigvarande bosättning. Beviljande av åländsk hembygdsrätt förutsätter således att sökanden skall vara fast bosatt på Åland. Landskapsstyrelsen avser fr.o.m. den 1 juni 2002 ändra praxis så att återflyttare som är födda och uppvuxna på Åland, oavsett hur länge de har varit bosatta utanför Åland utan dröjsmål vid en återflyttning för fast bosättning på ansökan beviljas åländsk hembygdsrätt.”

 

Vtm Häggblom:

Herr talman!

Jag får tacka lantrådet för det tillägg till det skriftliga svar vi har fått förut. Jag tror att bordläggningstiden, som också har varit bra för majoritetsblocket, som också stödde den, har varit till fördel för alla parter och jag tror att det resultat som landskapsstyrelsen har kommit till är någonting som hela lagtinget gemensamt applåderar. Landskapsstyrelsen har alltså nu ändrat praxis till den praxis, som alla trodde var praxis! Jag vill alltså tacka lantrådet för det och att bordläggningstiden har givit det resultatet tycker jag kan vara en lärdom för lagtinget när det gäller andra bordläggningstider.

 

Herr talman!

Jag återtar alltså mitt klämförslag.

 

Ltl Sundback:

Herr talman! 

Det här ärendet visar – det händer inte så ofta – att parlamentarismen fungerar åtminstone mellan varven! Det här är ett väldigt konkret exempel där landskapsstyrelsen har lyssnat till oppositionen och tydligen också till en tyst majoritet som har samtyckt. Eftersom jag också hade en kläm som gällde detta ärende, så är det rätt och riktigt att jag tar den tillbaka för att detta ärende, åtminstone för den här gången, skall försvinna från lagtingets bord. Det som är lite konstigt är ändå det – men det finns ju ett nytt beslut – att det står att landskapsstyrelsen följer samma praxis som tidigare, ”har således med hänvisning till ovanstående inte för avsikt att ändra nuvarande praxis”. Det är skrivet den 22 januari, men nu finns det tydligen ett nytt beslut, så på det viset är väl allting på bästa sätt nu.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 11:

 

Ltl Barbro Sundbacks hemställningsmotion angående regelverk för landskapets utbildningsförmåner. (HM nr 39/2001-2002).

 

Beslut om remiss till finansutskottet är redan fattat. Ärendet är bordlagt från plenum den 17.4.2002. Diskussion.

 

Ltl Sundback:

Fru talman! 

Det är så, som det framgår av motionen, att vissa yrkesgrupper inom offentlig förvaltning har det ganska väl förspänt när det gäller utbildningsförmåner. En grupp som vi har diskuterat här är polisen, som det ju är brist på. Det är säkert ett motiv till att man från landskapet och speciellt från polisen själv vill ytterligare förbättra polisernas förmåner att utbilda sig. Man kan väl säga att i stort sett kan man bli polis på helt och hållet skattebetalarnas bekostnad och dessutom räkna med en ordinarie tjänst när utbildningen är klar.  Också inom räddningsväsendet och inom sjöbevakningen är löneförmånerna stora under utbildningstiden och det är framför allt sådana jobb där man också kan räkna med fast tjänst och en ganska tidig pensionering. Dessa yrkesgrupper har själva naturligtvis genom olika avtalsförhandlingar varit med och skapat sina förmåner och man kan väl säga att de borde vara modellbildande inom andra yrkesområden, där det råder brist på personal. Vi vet i dag att både inom vården och inom den sociala sektorn är det ont om folk. Om man går ett steg vidare i analysen ser man att det här sammanfaller med kön: i de tre yrkeskategorier som jag nämnde är det nästan uteslutande män som jobbar och utbildar sig och i vårdyrkena och inom sociala sektorn är det nästan uteslutande kvinnor. Man kan naturligtvis i det oändliga diskutera vad det beror på, och det har vi gjort flera gånger här under den senaste tiden, men ur arbetsgivarens synpunkt, dvs. ur landskapsstyrelsens synpunkt och kommunernas, så borde det kanske vara viktigt att se på könsaspekten för att trygga tillgången också för arbetstagare inom de sektorer där kvinnor dominerar.

 

Jag hoppas att finansutskottet beaktar könsaspekten när man tittar på vilka grupper som får utbildningsförmåner och hur stora de är.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till finansutskottet.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 12:

 

Vtm Bert Häggbloms m.fl. hemställningsmotion angående ett ekonomisktpolitiskt program. (HM nr 32/2001-2002).

 

Beslut om remiss till finansutskottet är redan fattat. Ärendet bordlades den 17.4.2002. Diskussion.

 

Vtm Häggblom:

Herr talman!

Finansmotionen talar för sig själv. Därför hoppas jag att finansutskottet kommer att titta på frågan och ge landskapsstyrelsen i uppdrag att tillställa lagtinget ett förslag till långsiktig ekonomisk plan innefattande förslag till omorganisering inom förvaltningen medförande att landskapets ekonomi bringas i balans. Som vi har hört när vi har behandlat tilläggsbudgeten är det fortfarande underskott i budgeten om 90 miljoner mark, 15.000 eruo, vilket inte kan accepteras.  Det finns mycket att göra. Inom trafiksektorn har vi, som vicelantrådet tidigare har sagt, t.ex. linfärjorna. Man kan t.ex. göra en jämförelse med Björköfärjan som är i landskapets regi och som i drift kostar 1,4 miljoner mark. Tar man färjorna som har privatiserats, Ängösundfärjan, som kostar 548.000 mark i året, så ser man var man kan spara pengar. Nog finns det en hel del att göra och jag tror att finansutskottet har en hel att titta på här.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till finansutskottet.

 

 

Antecknas till kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Landskapsstyrelsens framställning angående ändringar av kommunallagen och lagstiftningen om kommunindelning. (FR nr 24/2001-2002).

 

Ärendet kommer upp för remiss vid plenum den 27 maj.

 

 

Bibliotekskommissionens berättelse över verksamheten vid lagtingets biblioteket för år 2001. (BB 1/2001-2002).

 

Ärendet kommer upp till behandling vid plenum den 27 maj.

 

Ltl Harriet Lindemans m.fl. finansmotion angående höjning av anslaget i första tilläggsbudgeten för år 2002 under moment 46.09.59 för operan Kung Karls Jakt med 37.000 euro. (FM nr 57/2001-2002).

 

Ltl Harriet Lindemans m.fl. finansmotion angående sänkning av anslaget i första tilläggsbudgeten för år 2002  under moment 46.09.24 för Ålands konst- och arkitekturhistoria med 37.000 euro. (FM nr 58/2001-2002).

Dessa två finansmotioner kommer upp för remiss vid nästa plenum.

 

Lagtingets nästa plenum är i dag kl. 16.20. Plenum är avslutat. (Plenum avslutades kl. 16.03).