Remissdebatt

PLENUM den 10 november 2003 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Grönlund).

29 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet för tiden 10-14.11 anhåller ltl Grönlund på grund av privata angelägenheter. Beviljas.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 1:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående slopande av det allmänna avdraget samt ändringar i landskapsandelslagstiftningen. (FR 2/2003-2004).

 

Beslut om remiss till finansutskottet är tidigare fattat. Ärendet är bordlagt den 5.11.2003. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Wiklöf:

Fru talman!

Ju mer man studerar och tränger in i framställningen, framförd av den centerledda landskapsstyrelsen, desto mer bekymrad blir man. Man blir frustrerad om man riktigt börjar fundera och på djupet i den.

 

Det allmänna avdraget på 5 procent som nu föreslås slopat har dragits på nettolönen före grundavdraget. Frånsett de direkta skattehöjningarna som Ålands folk skall få på 3,3 miljoner, alltså nästan 20 miljoner mark, är det också många andra komplikationer.

 

Vi vet alla här som är insatta och förstår att när staten sänker skatter är dessa inte sällan ingredienser i avtalsrörelsen. Så är också fallet med det inpoavtal som arbetsmarknadens parter och staten träffat i anslutning till den senaste löneuppgörelsen. Alla vet vi att inpoavtalet också ligger i botten på de uppgörelser som också träffats för de åländska kommunerna och vad gäller landskapet. Det här innebär att mycket av den effekt som staten önskat uppnå för att stimulera köpkraft och hålla företagens lönekostnader i schack för att inte lönerna skall försämra konkurrenskraften för näringslivet naturligtvis minskar på Åland om det allmänna kostnadsavdraget går igenom. Det man med säkerhet kan sia om för framtiden är, om detta blir lagtingets beslut, att nästa avtalsrörelse blir mycket värre än den man nu har gått igenom, för då kommer, sanna mina ord, alla fack, om inte förr, att kräva kompensation också för detta uteblivna avdrag som inte såvitt jag vet var annonserat i samband med avtalsrörelse och undertecknande av avtal.

 

Jag har tittat på vad avdraget i ungefärliga termer skulle betyda för arbetstagare i olika lönelägen med normala avdrag. Då har jag som modell haft personer som är ganska nära meridianen, nämligen sådana som har lite fackavgifter och som har arbetsresekostnader, i det första fallet ca 400 euro och i det andra ungefär 2.000 euro, men inte några sjukvårdskostnader att dra av. Och vad kan man då konstatera? Jo, en person med 1.500 euro i månadslön – en låglöntagare – förlorar ca 575 euro eller 3.450 mark. En person med 2.000 euro i månadslön förlorar 872 euro eller 5.232 mark. En person med 3.000 euro i månadslön förlorar 1.464 euro eller ungefär 8.784 mark.

 

För alla som jobbade och slet i avtalsrörelsen måste det här framstå som ett erbarmligt fiasko – ingenting annat! Alla förlorar tämligen mycket. Jag tänker framför allt på sjuksköterskestrejken; där kan man med gott samvete säga att om landskapsstyrelsens förslag går igenom är hela den förhöjning som sjuksköterskorna tillskansade sig i förhandlingarna – 86 euro i månaden – borta. Det var en strejk som i realiteten, med det här förslaget i botten, är en nullitet, det blir ingenting! Det är säkert någonting sjuksköterskorna minns när de skall förhandla nästa gång.

 

Det är som jag sade förra gången att landskapsstyrelsen avser att låta medborgarna vara med och verkligen sörja för att landskapsekonomin kommer i balans; att kommunerna skall ha en jätteroll och särskilt Mariehamns stad kommer man också fram till när man granskar det budgetförslag som åtminstone jag ännu inte har läst färdigt, där det kan finnas ännu mycket mera överraskningar, men så långt jag har kommit är jag chockerad. Jag kan berätta för er att bara för den del som gäller det uteblivna avdraget i kombination med den reduktion av landskapsandelar som landskapsstyrelsen föreslår förlorar Mariehamns stad 317.000 euro på ett bräde – och det är ju vackert så!

 

Landskapsstyrelsen sänker alltså andelarna för anläggningskostnader vad gäller grundskolor och man sänker också när det gäller sociala anläggningar och bibliotek. Tror ni att det blir konsekvenser? Mariehamns stad skall ha fortsatt budgetbehandling ikväll och jag förutsätter att man måste börja från noll. Det arbete som har gjorts är, såvitt jag kan bedöma, helt bortkastat.

 

Det man kunde förvänta sig när det gäller sådana här saker och så här stora remarkabla omställningar är att landskapsstyrelsen ger kommunerna tid att ställa om. Nu har de flesta tagit sina budgeter, skatteöret är fastslaget och så skall man börja från premisser som man inte alls kände till. Tala om kommunal effektivitet i offentlig byråkrati! Det här blir precis tvärtom! Jag blir allergisk mot sådana här saker.

 

Jag är alltmer övertygad om att den framställning som ligger icke är bra och jag hoppas att finansutskottet, när man får tränga in i alla detaljer efter att ha hört sakkunniga, skall finna för gott att förkasta detta till det ställe där det rätteligen hör hemma, mapp 13 – papperskorgen.

 

Vtm Sundback:

Fru talman!

Det återstår inte så mycket att säga efter den förödande kritik och den argumentation som min partibroder Lasse Wiklöf framförde. Salen tiger still. Skall man tolka det som ett samtycke, dvs. att ingen står bakom landskapsstyrelsens framställning längre? Inte ens lantrådet har ännu försvarat framställningen. Det är förvånande. Det är ju en ganska besynnerlig åtgärd i tider när man skall försöka stödja en konjunkturuppgång i stället för att bidra till att den nedgång som vi nu ser ytterligare förvärras. Men eftersom lantrådet inte tycks begära ordet skall jag i alla fall ställa några frågor till honom som blev obesvarade senaste gång.

 

Ltl Britt Lundberg var i likhet med mig förvånad över Ålands kommunförbunds roll i det här sammanhanget. En gång i tiden när Ålands kommunförbund kom till stånd förutsåg jag att det skulle bli den enda kommunen på Åland, alltså det första steget till en total kommunsammanslagning.  Om man läser den här framställningen får man klart för sig att landskapsstyrelsen har kommit överens med Ålands kommunförbund om de åtgärder som här beskrivs. Då vill jag för det första veta vad överenskommelsen innehåller och på vilka grunder den kan vara bindande gentemot kommunerna. Enligt kommunallagen kan inte Ålands kommunförbund överta de enskilda kommunernas rätt att förhandla.

 

Den andra stora frågan för hela förslagets genomförande är det som sägs att för att förslaget om slopandet av allmänna avdraget skall kunna tillämpas vid kommunalbeskattningen för år 2004 ”måste lagstiftningen träda i kraft senast den 1 januari 2004”. På vilka vägar har lantrådet tänkt sig att lagtinget skulle kunna få det här i kraft till den 1 januari 2004 eftersom vi redan är i november och det normalt kräver minst tre månader för att en lag skall kunna träda i kraft? Även om vi kan ha politiskt olika åsikter tycker jag att det här är två faktauppgifter som vi måste få närmare presenterade här i lagtinget för att veta hur realistiskt förslaget är.

 

 

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Inför valet och under en lång tid har en av huvudfrågorna här i det åländska samhället varit hur vi skall kunna hålla den åländska ekonomin, framför allt samhällsekonomin på landskapsnivå i balans, att vi skulle kunna leva tryggt och att vi skulle kunna trygga den åländska välfärden långsiktigt.

 

Den här landskapsstyrelsen som nu kommer att avgå har gjort ett allvarligt försök i samband med det budgetförslag som ledamöterna fick på sitt bord senaste fredag. Resultatet syns också i det ganska lilla formella underskott som de facto uppstår för 2004, som i praktiken kanske t.o.m. kan bli ett överskott när budgeten förverkligas. Det kommer fortsättningsvis att behövas en stram politik och det behöver göras prioriteringar inom olika områden för att vi skall kunna uppnå den långsiktiga balansen och tryggheten i vår ekonomi.

 

En av de åtgärder som vidtas i budgetförslaget och som förverkligas genom den här lagframställningen är slopandet av det s.k. allmänna avdraget. Naturligtvis, ingen människa, inte jag heller, om jag går till mig som privatperson, tycker att det är roligt på något sätt att få en liten skattehöjning, som det de facto handlar om. Så ärliga skall vi vara. Samtidigt tror jag att de flesta människor, speciellt de som har låglöneklassen, de som bor i skärgården, i små kommuner, är väldigt beroende av att vi har en stabil landskapsekonomi och ett starkt landskapsandelssystem som gör att vi kan upprätthålla de små skolorna, att vi kan ge kommunerna stöd för att ha en bra barnomsorg, en trygg äldreomsorg, de människorna tror jag faktiskt att tycker att detta är ett vettigt förslag i den helhet som vi måste arbeta med för att få det här att fungera.

 

Jag måste säga att jag har varit med om mycket i mina politiska dagar, men den helomvändning som jag ser från socialdemokraternas sida i den här frågan är förvånande. Det är nämligen inte så många år sedan det allmänna avdraget infördes och förslaget fick en mördande kritik från socialdemokraternas sida: det s.k. rikemansavdraget och hur orättfärdigt det var därför att det gynnade höginkomsttagare osv. osv. Nu är det precis som om man svängt om! Det tror jag inte att förbättrar människornas förtroende för politisk linjedragning i åländsk politik, utan jag ser det här mera som ett uttryck för en annan frustration.

 

Men om jag går till mig själv och till det arbete vi har gjort i landskapsstyrelsen så när avdraget infördes i slutet av nittiotalet levde vi i en sådan tid att klumpsumman ökade, staten sålde ut egendom, vi fick extra pengar, landskapets goda likviditet blev ännu bättre och då hade vi att välja mellan att bygga upp en ännu större kassa eller att göra investeringar eller att bygga ut vår offentliga sektor ännu mera. I de partier som satt i  landskapsstyrelsen i slutet av nittiotalet kom vi fram till att i det läget var det bättre att vi faktiskt återförde en del av pengarna till medborgarna i landskapet Åland, eftersom det då fanns utrymme för det i landskapsekonomin, inte att vi bygger fast oss i ännu större och dyrare strukturer i det åländska samhället. Men vi sade också i landskapsstyrelsen – det minns jag uttryckligen – att instrumentet att gå via kommunalskatten är inte det naturliga sättet, utan det naturliga sättet skulle ha varit, om vi hade haft egen beskattning, att vi hade sänkt skatteskalan. I och med att vi har det system vi har måste vi gå en liten omväg för att åstadkomma den här åtgärden. Vi sade samtidigt att det är väldigt viktigt att det här skall inte behöva vara statiskt, utan den här åtgärden vidtar vi i den här situationen, vi har möjlighet att återföra pengar till medborgarna, men det kan komma en dag när vi har en annan ekonomisk situation i landskapet; då skall vi också kunna ta detta tillbaka för att på det sättet ha en dynamik i arbetet. Det är precis det vi gör nu med förslaget från Ålands landskapsstyrelse till lagtinget. Det är väldigt intressant att avläsa debatten och se vilka personer, vilka partier som är beredda att medverka i den här dynamiken också med tanke på framtiden för att se: hur skall vi kunna utnyttja de begränsade instrument som vi har på bästa möjliga sätt. Jag tycker för min del att det är ansvarsfull politik att när det finns utrymme skall vi kunna återföra pengarna till landskapets medborgare; när det är svårare tider, som det är nu, skall vi kunna återgå till den situation som var tidigare.

 

Det var någon som sade här tidigare i lagtinget att vi går ”tvärsemot utvecklingen”. Jag skulle hellre vilja se det på det sättet att landskapet Åland har gått före i utvecklingen. Vi gick före 1999 och faktiskt sänkte skatterna för att på det sättet stimulera till aktivitet i det åländska samhället. Nu har finska staten och regeringen följt efter och sänker också skatteskalorna; det innebär att vår avräkningssumma blir lägre och vi får mindre inkomster att röra oss med. Då måste vi också kunna reagera på det. Ingen människa kan väl tro att vi skall kunna leva här i en situation med minskande klumpsumma. Jag vill erinra om det som landshövdingen sade vid öppningstalet för några dagar sedan, att det finns ingenting som tyder på att klumpsumman skall öka under de närmaste åren i speciell omfattning, samtidigt som vi skulle ha högre avdrag och på det sättet mindre inkomster för de åländska kommunerna och för landskapet, utan vi måste vara realister när vi tittar på vårt ekonomiska läge i landskapet.

 

Fru talman!

Till vtm Sundbacks fråga när det gäller Ålands kommunförbunds roll har det kommits överens om i de förhandlingar som årligen görs med kommunförbundet att det här är en åtgärd som är bra; kommunförbundet var med om att det här är den riktiga vägen att gå för att skapa den långsiktiga stabiliteten och tryggheten i ekonomin.

 

Jag fick också en lapp i min hand här som säger att den 7 juli hade man också samlat kommunerna till en större diskussion och alla tio som var med godkände också slopandet av avdraget, så de enskilda kommunerna har också varit inblandade, inte bara kommunförbundet. Men jag skall ge vtm Sundback rätt när det gäller själva grundproblematiken och det formella i det här ärendet. Den fråga som vi absolut och framför allt de åländska kommunerna måste ta tag i under den kommande fyraårsperioden är: Vad skall Ålands kommunförbunds roll vara?  I praktiken är det så att kommunförbundet är förhandlingsparten gentemot landskapsstyrelsen och finansavdelningen, man gör olika uppgörelser och vi måste förlita oss på de uppgörelserna; sedan när man kommer hit till salen eller om det är något förslag som missgynnar den ena eller den andra kommunen är det plötsligt så att då gäller inte uppgörelsen med kommunförbundet, då är det varje enskild kommun – 16 olika kommuner – som vi borde göra en uppgörelse med! Jag tror att alla här i salen förstår att det blir en ganska tungrodd apparat att sköta. Här finns det alltså ett problem att hantera, men det problemet är inte primärt landskapsstyrelsens utan det är de åländska kommunerna som måste ta tag i det och vi skall naturligtvis vara med och hjälpa till att försöka få en lösning på det hela.

 

Ltl Wiklöf sade att kommunerna borde ha fått tid på sig. Om inte jag missminner mig var den här frågan faktiskt en av huvudpoängerna för ett år sedan i budgetberedningen, men då backade landskapsstyrelsen och återgick till den situation som var. Men nu har man redan gjort överenskommelsen med kommunförbundet, och i och med att man gör en överenskommelse med Ålands kommunförbund borde man rimligen från landskapsstyrelsens sida också kunna utgå från att informationen finns ute i de enskilda kommunerna; annars blir det faktiskt en ohållbar situation för landskapsstyrelsen och vårt arbete gentemot kommunerna.

 

Fru talman!

När det gäller ikraftträdandet den 1 januari 2004 medger jag också att där finns det ett problem. Det enda vi kan göra i det här läget är att försöka skynda på behandlingen så mycket som möjligt här i lagtinget för att få den färdig. En skattelagstiftning som gäller de enskilda medborgarna bör inte vara retroaktiv, det är jag överens om, så tidsaspekten är egentligen framställningens svagaste punkt. Om lagtinget lägger manken till, finansutskottet jobbar snabbt och lagtinget kan besluta i det här ärendet, så finns det en möjlighet att det går igenom, men då krävs det också mycket god vilja från lagtingets sida och det hoppas jag verkligen att det finns i det här ärendet.

Vtm Sundback, replik:

Fru talman!

Att man kommer så sent med framställningen till lagtinget visar väl just att landskapsstyrelsen inte har varit i fas med budgetarbetet, vilket gör det omöjligt för kommunerna att i sin tur ha sina budgeter anpassade till det här förslaget, ifall det skulle gå igenom. Nog måste alltså landskapsstyrelsen ta på sig huvudansvaret för att det hela är så råddigt och ingen riktigt vet vad som gäller. Vi skall komma ihåg att lagförslaget ännu inte har gått igenom. När det gäller uttalandet Ålands kommunförbund är förhandlingspart och man kommer överens med det; om det formellt är så måste detta vara lagstadgat, och det tvivlar jag på att det är i dag. Det är någonting som landskapsstyrelsen tillsammans med kommunförbundet, som naturligtvis är smickrat över att landskapsstyrelsen vill komma överens med dem, har utarbetat en sorts praxis för, men jag tror inte att det är formaliserat någonstans. Det betyder att en stor del av de åländska kommunernas självbestämmande tas ifrån dem, de har var och en inte ens rätt att utlåta sig mera om olika lagförslag som berör deras verksamhet. Visst har alltså landskapsstyrelsen också här en skyldighet.

 

Lantrådet gav en känga åt socialdemokraterna när det gäller införandet av avdraget 1999. Vi var kritiska till det därför att det inte var anpassat så att det gynnade de svaga lika mycket som dem som hade stora inkomster, och det slog väldigt tokigt då också för det var i samband med ett inkomstpolitiskt avtal som man genomförde det här på Åland. Men det gällde den bristfälliga fördelningspolitiska aspekten av avdraget. Nu har folk vant sig vid det; tar man bort det så blir det ännu värre.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Jag kan bara konstatera att det behövs ett klarläggande av kommunförbundets roll i förhandlingarna under den kommande valperioden. Jag kommer ettdera som kommunpolitiker eller landskapsstyrelsepolitiker -  beroende på vad jag blir i framtiden – att försöka medverka till att vi får en klar och tydlig rollfördelning och att man vet vad som gäller därför att det är en hopplös situation för kommande landskapsstyrelse om man skall förhandla med Ålands kommunförbund och sedan när man kommer till en överenskommelse visar det sig att den faller sönder i de olika beståndsdelarna, nämligen de olika 16 kommunerna. Det blir ett väldigt tungrott system och det är inget system som jag tycker att vi skall omfatta, speciellt inte i dessa tider när vi söker så rationella och kloka lösningar som möjligt för att vi skall kunna vara så ekonomiskt effektiva som möjligt i vårt åländska samhälle.

 

Vtm Sundback, replik:

Fru talman! Min slutsats av den repliken är att överenskommelsen inte har någon bindande verkan överhuvudtaget utan landskapsstyrelsen har ingått någon sorts överenskommelse med en part som inte har rätt att företräda kommunerna i den här frågan.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Överenskommelsen har gjorts mellan landskapsstyrelsen och Ålands kommunförbund. Det som vi egentligen talar om ligger på lagtingsledamöternas bord. Det är nämligen lagstiftning och det är ni trettio här i lagtinget som avgör om den framställningen skall godkännas eller inte godkännas.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det är bra att lantrådet svarade på den kritik som har riktats mot framställningen och jag tycker också att det är bra att man erkänner från landskapsstyrelsens sida att det är, om jag använder lantrådets ord, ”de facto en liten skattehöjning”. Förra gången ärendet var uppe sade man det inte är någon skattehöjning.

 

Jag skulle vilja kommentera frågan om det är en liten skattehöjning eller inte. Det är klart att själva framställningen i sig isolerad är en liten skattehöjning, det håller jag med om, men problemet är att på grund av de minskade landskapsandelarna till kommunerna får också de åländska skattebetalarna ytterligare skattehöjning och det är det som jag ser som lite bekymmersamt. Lantrådet sade att det var en dynamik med att man återförde pengarna till kommuninvånarna när det fanns möjligheter att göra det, och med tanke på det svåra ekonomiska läget vi nu är i tar man tillbaka den möjligheten. Det som jag var mest kritisk till förra gången ärendet var uppe var att jag faktiskt har svårt att hitta rent konkreta åtgärder: vad har landskapsstyrelsen gjort för att minska kostnaderna inom den offentliga sektorn? Hade man gjort någonting konstruktivt med den biten hade man inte överhuvudtaget behövt slopa avdraget. Vi måste notera att tyvärr är det på det sättet.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

När det gäller vad landskapsstyrelsen har gjort för att minska kostnaderna kan jag bara rekommendera ltl Anders Eriksson att studera budgetförslaget för 2004 så kommer han att märka att det finns en hel del inbesparingar i budgetförslaget och vi har försökt skapa en trend som gör att vi skall uppnå balans i ekonomin inom de närmaste åren. Jag har lite svårt att förstå talet om att landskapsandelarna till kommunerna minskar; man får uppfattningen att det skulle gälla samtliga 16 kommuner när man uttalar sig så där generellt!  Enligt den uppställning som finns i framställningen är det plus för samtliga kommuner utom Mariehamn och ett litet, litet minus för Geta på 237 euro. Det tror jag att vi kan kompensera på annat sätt när det gäller Getas inkomster. Det som jag tycker är det viktiga, och som jag vill framhålla ytterligare är, att jag hoppas att alla lagtingsledamöter, speciellt de nya, sätter sig in i vilken betydelse landskapsandelssystemet har för att upprätthålla och trygga basservicen och välfärden ute i de 16 åländska kommunerna och framför allt i glesbygds- och skärgårdskommunerna. Det är flera av de kommunerna som i mer än hälften av sina kommunala ekonomier är beroende av just landskapsandelssystemet och att landskapet har tillräckliga resurser för att se till att vi kan hålla sådana basbelopp och belopp överhuvudtaget som gör det möjligt att hålla igång de små skolorna, barnomsorgen, äldreomsorgen, ute på Kökar, i Brändö, i Geta osv. Jag hoppas verkligen att ni på ett seriöst sätt sätter er in i detta – då kommer vi att få en annan debatt än den vi har hört de senaste dagarna i det här ärendet.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag konstaterar att lantrådet och jag är eniga egentligen när han ber mig konstatera vilka åtgärder som har vidtagits i budgetförslaget för år 2004. Det har jag aldrig sagt någonting om. Genomgående har jag sagt: varför har man inte gjort någonting tidigare. Då hade man inte behövt belasta de åländska medborgarna med skattehöjningen.

 

Lantrådet måste se till helheten. Visst är det så att framställningen inte speciellt hårt drabbar de åländska kommunerna, men vi har pratat flera gånger om att vi skall se till helheten och det största är att landskapsstyrelsen har gått in för att landskapsandelarna skall sänkas till 2002 års nivå samt det som var upp flera gånger i debatten, dvs. pensionsansvaret för lärarlönerna. Detta sammantaget gör att bl.a. Jomala kommun höjer skattesatsen redan nu; ändå har man en negativ budgetering. Vi kan inte plocka ut en liten bit här och där, utan nog är det så att herr lantrådet måste se till helheten och konstatera att det här blir en skatteförhöjning för de åländska medborgarna just på grund av avsaknaden av åtgärder tidigare, märk väl!

 

 

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman! 

Jag misstänker att ltl Anders Eriksson och jag många gånger i den här salen under de kommande fyra åren kommer att debattera de här olika sakerna, men det är så att vi har föresatt oss från den här landskapsstyrelsen, som kommer att avgå inom kort, att vi skall göra en anpassning av den åländska ekonomin på ett sådant sätt att vi inte behöver säga upp människor. Det har vi klarat ganska långt genom att inte besätta tjänster och vi har kunnat göra det på andra sätt som undviker att skapa onödig arbetslöshet i det åländska samhället. Därför syns det kanske inte så tydligt, men vi har faktiskt försökt under de två senaste åren att gå igenom varje verksamhet och se var kan man spara pengar utan att för den skull skada verksamheten. Nu har vi kommit så långt, i och med 2003 och 2004 års budgetförslag, att nu kommer man inte längre på den vägen utan nu måste vi helt enkelt se över lagstiftningen och se vilka verksamheter kan vi eventuellt klara oss utan i det här samhället. Där får nog både kommande landskapsstyrelse och kommande lagting ganska intressanta prioriteringsuppgifter att arbeta med.

 

När det gäller den ”lilla skattehöjningen”, som det de facto handlar om bedömer jag, utgående från de väldigt tydliga diskussioner som har varit i valrörelsen och de tydliga reaktionerna som jag har fått från människor som jag har varit i kontakt med, att det finns en förståelse för att det viktigaste vi som kommer i ansvarsställning här i lagting och landskapsstyrelse har att faktiskt se till att landskapet inte kommer i en situation där man behöver låna. De som vill förkasta framställningen vill också med ett enda klubbslag i stort sett fördubbla underskottet i 2004 års budgetförslag. Det är också en bra början på det här lagtinget för dem som har gjort stora nummer under valrörelsen över hur viktigt det är att vi får landskapsbudgeten i balans.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundman:

Fru talman!

Jag vill påstå att det allmänna skatteavdraget på 5 procent har sin upprinnelse i att Obunden Samlings lagtingskandidater inför valet 1995 föreslog att den s.k. flitpengen, den extra inkomst vi får till klumpsumman när vi är duktiga skattebetalare, skulle delas ut till de åländska skattebetalarna eftersom det är den del av skatten som vi är duktigare än Finland som helhet att betala. I samförstånd med de partier som vi regerade tillsammans med under perioden vidtog man åtgärden att införa ett allmänt skatteavdrag på 5 procent, som den avgående landskapsstyrelsen nu föreslår att skall tas bort.

 

Jag tycker att det är viktigt att se denna fråga i ett, vad man kunde kalla, nationalekonomiskt mikroperspektiv: Hur påverkar detta skattetrycket på Åland och hur påverkar en höjning av skattetrycket konsumtion och i förlängningen konjunkturen? Vi vet att detta motsvarar ungefär 3,3 miljoner euro, och detta på ett bräde som tas bort i en åtgärd; det motsvarar ungefär 1 penni per skatteöre, om man ser det på kommunalskatten. Dessa pengar tas direkt av den summa som den vanliga medborgaren har över efter fasta månatliga kostnader. Den summan är dock inte så stor som ltl Wiklöf förespeglar. Det är ett femprocentigt avdrag och det betyder att du slipper betala skatt på 5 procent av din bruttolön. Du skall då räkna på den bruttolön du har kvar efter alla andra avdrag. Tar du 5 procent av din nettolön – efter alla avdrag – skall du se din skatteprocent som så stor del av denna 5 procent. Det gör inte så stor skillnad, men helheten gör att det dras bort 3,3 miljoner euro från konsumtionen på Åland, pengar som medborgaren annars skulle använda till konsumtion – man kanske låter bli att göra någonting. Dessutom skickar det en signal att nu stramas dina ramar åt och då kanske man i kompenserande syfte vidtar för stora åtgärder som privatperson. Det har alltså mycket att göra vad vi skickar för signaler.

 

Landskapsstyrelsen säger att skattehöjningen kan kompenseras med en statsskattesänkning, som vi vet att också genomförs, men frågan måste ändå ställas om en sänkning av skatten ändå borde göras, vi borde göra samma sänkning här och inte låta bli att sänka skatten för att stimulera konsumtion och köpkraft. Vi skall komma ihåg att om man sänker skatten runtom oss är det i realiteten en höjning att inte hänga med; så ser jag det.

 

Jag kan understöda vicelantrådets resonemang att konsumtionen på Åland är mycket högre än runtom oss på grund av vår höga inkomstnivå. Jag tror inte heller att man skapar tillväxt genom att uppmuntra den lokala vedhuggningen. Det är ändå en signal som vi skickar ut och en åtgärd vi vidtar i ett skede när vi vet att konjunkturen viker på flera sätt, vi får signaler, om man har ett känselspröt ute, en tidig varning, så ser vi nu att flere företag varslar anställda. Vi har många stora hot som, om de skulle genomföras, skulle innebära totalkatastrof för det åländska samhället. Lägger man allt detta på varandra så känner vi lite av en nedförsbacke som vi kanske inte ser på träden som svischar förbi, men kommer det många sådana här åtgärder kan man säga att en liten tuva kan stjälpa stort lass, vi kan blåsa under en konjunkturnedgång lokalt här på Åland och det tror jag ingen av oss vill göra.

 

Fru talman!

Om klumpsummeekonomin kan man säga att vi är verkligen fast i en rävsax som vi inte kommer ur. Tack vare att EU utvidgas – om man tar det den vägen – kommer Estland med och då ser Finland ett hot i att företag, arbetskraft osv. kommer in till Finland, företag flyttar till Estland, man måste sänka skattetrycket för att vara konkurrenskraftig. Då får vi mindre pengar också utan att kunna vare sig välja för eller mot eftersom basen för klumpsumman minskar. Till detta har man under en längre tid knaprat på vår skattebas i och med behandlingen av samfundskatten och kapitalskatten, där vi de facto är mycket duktiga skattebetalare jämfört med Finland som helhet eftersom vi har så många företag och personer som tar kapitalinkomst.

 

När det gäller förhållandet mellan kommunerna och landskapsstyrelsen ser jag det allmänna skatteavdraget explicit som en åtgärd direkt från landskapet till medborgarna. Så var också meningen att det skulle ses; det skulle inte drabba kommunerna och det gjorde det inte heller därför att man kompenserade kommunerna. Nu när man drar bort det tar man bort lite mera av kompensationen så att det också drabbar kommunerna en aning, det är inte fråga om stora summor, det är dock för vissa kommuner, men vi hörde att vissa kommuner får några slantar till. Jag ser det inte som en sak mellan landskapet och kommunerna utan skall avdraget bort skall kompensationen helt bort osv. Den skulle också till när avdraget kom. Kommunförbundet har egentligen ingenting med det här att göra. Det är fel att man överhuvudtaget frågade kommunförbundet. Det här är en åtgärd som landskapsstyrelsen gör direkt till sina skattebetalare.

 

När det gäller diskussionen med landskapsandelar, deras storlek och omfattning, är det en annan diskussion där det också finns tydliga åsikter från min sida. Förrän man har vidtagit alla åtgärder man kan i landskapsförvaltningen att minska budgetens omfattning skall man inte börja överföra kostnader på kommunerna och i sista hand absolut inte på medborgarna, vilket föreslås nu.

 

När det gäller de övriga avdragen, som egentligen är en bisak och inte hör hit, måste vi börja föra en egen skattepolitik på Åland till den del vi har behörighet. Vi kan inte automatiskt ta alla avdrag per automatik utan skall vi kunna tråna efter mera behörighet inom skatteområdet måste vi föra en aktiv skattepolitik, vi politiker måste se kopplingen mellan beskattning och näringspolitik och inte bara ta rakt av och fungera som en helhet, varför skall vi då begära mera behörighet.

 

En lösning på problemet kunde vara att om man tar bort avdraget tar man också bort TV-licensen, det kvittar ungefär, det är lite mer än hälften, 75 procent av den här kostnaden. Det är också en sorts skatt vi har som slår väldigt snett: TV-innehavare får betala för radioproduktion. Det kunde man fundera på som en ”uppgörelse”.

 

Men enligt min mening finns det, fru talman, andra sätt att få landskapets budget i balans. Flera av dem har Obunden Samlings lagtingsgrupp tidigare i samband med av årets budget redovisat, åtgärder som inte skulle påverka den grundläggande välfärden. De åtgärderna och deras genomförande är en sak för den kommande landskapsstyrelsen, som vi inte har sett ännu. Men jag önskar dock att finansutskottet noga tänker över framställningen och reder ut de samhällsekonomiska konsekvenserna och kanske gör en analys. Det finns en konjunkturbedömning av kommunernas konjunkturer, men man kanske kunde se explicit på detta.

 

Till sist, fru talman, måste man låta sig förtjusas av socialdemokraterna, som faktiskt är lite som grodorna i visan, de är ”lite lustiga att se” Jag kommer ihåg från den tid avdraget infördes vilken svidande kritik det kom från socialdemokraternas sida och nu är den lika svidande fast åt andra hållet! Jag brukar säga att en klok person ändrar åsikt, en dåre aldrig; det är bra att man kan ändra åsikt och komma till sans, men det brukar måsta påpekas i ett parlamentariskt system när man gör s.k. kovändning – vilket man har gjort här.

 

Ltl Wiklöf:

Fru talman!

Vi skall börja med det sista. Han talar om dåre och dårskap samtidigt som han ger oss rätt! Auditoriet här får tolka vikten och innebörden av den sista slängen. Ltl Sundman kritiserade själv förslaget, visserligen lite otydligt och luddigt, men det har väl också sina skäl, efter vad jag kan förstå.

 

Lantrådet säger här att nu har man i långa tider gjort sitt allra yttersta för att nagelfara utgifterna i landskapets budget. Visserligen sade jag tidigare att jag inte har hunnit läsa hela budgeten, men så långt har jag kommit att det enda radikala jag har funnit är att husmodersskolan inte skall fortsätta. Det tycker inte jag att vittnar om någon större kreativitet. Jag är nog väldigt besviken. Alla, inte minst socialdemokraterna, vill ha en budget i balans. Men kom inte och påstå att det enda sättet att förverkliga detta är att låta medborgarna få ett ökat skattetryck och vissa kommuner en större betalningsförmåga. Jag tror inte överhuvudtaget att man löser någonting av den offentliga ekonomin genom att transferera det ena problemet från landskapsstyrelsen till någon kommun; det är fortfarande offentlig ekonomi vi talar om, utan vad landskapsstyrelsen måste göra är att i grunden strukturera om en del verksamheter så att man får en billigare verksamhet. Under de senaste åren har man öst på hela tiden och vi har byggt fasader i sådan omfattning att vi inte har råd med innehållet mera. Så här kan vi inte hålla på, lantrådet Nordlund! Åland är 26.000 invånare och ingen supermakt och vi har mycket begränsade resurser som vi inte kan slösa på allting - det är verkligheten. Och nog måste jag säga att det brister i initiativ, kreativitet och förslagsvilja om det enda man hittar i stort sett är husmodersskolan plus att man hyvlar på en massa andra verksamheter så att praktiskt taget allting snart har svårigheter att fungera riktigt bra. Det är inte så man gör, utan det finns verksamheter, menar vi, som man måste ta itu med. Det går inte så här längre.

 

Sedan säger lantrådet Nordlund att Ålands kommunförbund har varit överens med landskapsstyrelsen. Ja, vilken kommun skulle inte vara överens om man säger att det här avdraget skall vi i princip konvertera nyttan av till er! Men jag är säker på att skulle man ha talat om vad landskapsandelssystemet betyder i sina beståndsdelar för åtminstone en del kommuner, så tror jag nog inte att det hade funnits någon större samstämmighet. Det går inte, lantrådet Nordlund, att år efter år efter år försöka suga ur motorn i det åländska samhället och tro att det skall gå bra i det långa loppet. Mariehamns stad dräneras snart i allt vad landskapsstyrelsen företar sig. Vi har det på en massa områden. Någon rim och reson måste det vara!

 

Vtm Sundback:

Fru talman!

I sitt anförande gjorde lantrådet bedömningen att särskilt de lågavlönade och skärgårdsborna med glädje skulle ta på sig denna skattehöjning för att på det viset bära upp välståndet i sina regioner. Jag undrar om det stämmer! För det första är jag tveksam till om förslaget faktiskt innebär att de små skolorna och kvaliteten på undervisningen bibehålls. Det intryck jag får både när jag läser framställningen och inte minst budgeten är att det kommer att innebära drastiska försämringar för grundskolan redan inkommande läsår.

 

En konkret fråga som jag tycker att jag genast vill ha svar på är: Blir Lapposkolan och Enklingeskolan kvar med det här förslaget? Så har det sagts oss i debatten vid flera tillfällen. Det är den frågan skärgårdsborna vill ha besvarade, inte några allmänna retoriska uppvisningar om hur alla nu är så glada över att vi får en skattehöjning och att man på det viset skall få vara med och bidra till att välfärden består. Visst är det så att landskapsstyrelsen nu igen en gång för över problemen på kommunerna och på de enskilda medborgarna. Det finns ingenting i årets budget som är några större struktureringar av budgeten, det säger man själv i sin i inledning, det är bara åtstramningar.

 

Pratet om att man skall prioritera har vi hört länge, men inte kommer man till skott, nu skall det igen bli nästa landskapsstyrelse som skall företa sig det. Det är dåligt med trovärdigheten för centerns regeringsinnehav. Det är som ltl Anders Eriksson säger, att sedan 1999 har expansionen hela tiden fortgått, man bygger mera och mera skolor, daghem, kk-hus skall det bli, men vem skall betala driften i alla de här verksamheterna? Det är där som saneringen måste fås till stånd, inte genom en sådan här manöver, där de lågavlönade och skärgårdsborna skall springa landskapsstyrelsen till hjälp.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Det börjar snart låta som en budgetdebatt mera än en debatt om framställningen! Jag vill påminna vtm Sundback om att jag i inledningen av mitt anförande sade, att jag tror att ingen människa tycker att det är roligt att man får en liten skattehöjning, men däremot påpekade jag också att de som har största nyttan av att vi har en stabil landskapsekonomi och kan ha ett starkt landskapsandelssystem är randkommunerna och skärgårdskommunerna.

 

Fru talman!

Om jag går in på budgetförslaget för 2004 och utan att ha det framför mig här vill jag minnas att vi har en skrivning när det gäller de små skolorna som tillkom speciellt efter en uppvaktning från Enklinge och Lappo om att vi skall försöka skapa möjligheter att bevara dem. Om lagtinget ser till att vi har en bra landskapsekonomi så att vi har möjlighet att stöda dem, så skall vi naturligtvis göra det, men är det någon som genast vill fördubbla budgetunderskottet i 2004 års budget underlättar det naturligtvis inte förutsättningarna för den kommande landskapsstyrelsen att vara med och stöda de små skolorna ute i skärgården och i glesbygden.

 

Fru talman! Det skulle vara intressant att höra vtm Sundback förklara på vilket sätt det här skulle vara ett hot mot de små skolorna, mot äldreomsorgen och barnomsorgen, som det gjordes en så stor sak av senast ärendet var uppe i onsdags. Jag tycker att med den emfas som det framfördes här finns det säkert mycket sakkunskap och goda argument bakom de påståendena, så -  som ltl Wiklöf sade här i fredags - ”jag är idel öra”!

 

Vtm Sundback, replik:

Fru talman!

Jag antar att talmannen tillåter att jag svarar på en fråga som härrör från en debatt från förra veckan, men när lantrådet ställer den i egen hög person kanske det kan tillåtas. Det är så att skattekalkylen som ingår i förslaget inte kommer att hålla om några fartyg flaggar ut och flera företag måste avskeda folk. Så pass bräckligt är förslaget. Det viktigaste för kommunerna när det gäller att upprätthålla välfärden är att landskapsandelarna är tillräckligt stora eftersom deras skatteinkomster antagligen minskar, inte bara som en följd av det här utan också för att många kommunmedborgare i dag kan ta ut sin förtjänst i kapitalinkomster. Så är det t.ex. i Jomala, där skattebasen minskar. Då är landskapsandelarna oerhört viktiga. Men om det finns ett stöd här i lagtinget att justera dem uppåt så kan det så något bättre ut; för de små kommunerna är i alla fall landskapsandelarna minst lika viktiga som skattekalkylen.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Jag vill framföra ett stort tack till första vicetalman Sundback eftersom Ni bekräftar precis det som jag har försökt säga här i flera anföranden: landskapsandelarna är väldigt viktiga. När sedan vtm Sundback lyfter fram frågan om utflaggning, så, naturligtvis, det kan bli utflaggning, det kan bli företag som får svårigheter osv. Men det här är ett dynamiskt system och varje ansvarsfull landskapsstyrelse måste komma med förslag till lagtinget om justeringar och förändringar, om det är så att det uppstår förändringar. Enligt den här framställningen är det plus för 14 kommuner och minus för två kommuner. Är det så att omständigheterna eller några basfakta förändras måste man naturligtvis tänka om och justera så att det fortsättningsvis blir positivt för kommunerna så långt det bara är möjligt. Det är ändå landskapsstyrelsens grundmålsättning att skapa och vidmakthålla ett sådant landskapsandelssystem som möjliggör för kommunerna att upprätthålla basservicen när det gäller skola, barnomsorg och äldreomsorg. Men jag uppfattar vtm Sundbacks svar som att hon i grunden håller med mig när jag anser att det är landskapsandelssystemet som är det viktiga i detta sammanhang.

 

Vtm Sundback, replik:

Fru talman!

Det kan vi vara överens om, men det är fråga om storleken på landskapsandelssystemet och så länge som landskapsstyrelsen inte sanerar sin egen ekonomi kommer man inte att kunna betala ut större andelar. Det är det som är besvärligt i den här situationen att landskapsstyrelsen inte tar sitt ansvar utan det är kommunerna som skall sanera. Nu skall man tydligen sänka också anläggningskostnaderna och det är riktat speciellt mot Mariehamn, så visst kan man på det där sättet hålla på och förbättra sitt resultat, men man går inte till grunden med prioriteringar och omstruktureringar utan det är åtstramningar och hyvla på hela tiden.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till finansutskottet.

 

¨

 

Föredras för remiss ärende nr 2:

 

Republikens presidents framställning angående godkännande av fördraget om Tjeckiens, Estlands, Cyperns, Lettlands, Litauens, Ungerns, Maltas, Polens, Sloveniens och Slovakiens anslutning till Europeiska unionen samt med förslag till lagar om sättande i kraft av de bestämmelser i fördraget som hör till området för lagstiftningen och om upphävande av lagarna om sättande i kraft av Europaavtalen med dessa stater. (RP 1/2003-2004).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

 

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Republikens framställning är i sig bara en mindre formell sak som gör att den kommer till lagtinget för godkännande i enlighet med självstyrelselagen. Men frågan i stort – EU:s utvidgning – är en fråga som har mycket stor bärvidd också för landskapet Åland i framtiden. Det som jag ville informera lagtinget om är att så fort som lagtinget har kommit igång med sitt arbete och vi småningom också har en arbetande landskapsstyrelse som är tillsatt av lagtinget kommer den landskapsstyrelsen att kunna överlämna ett meddelande till lagtinget som behandlar just Europeiska unionens utvidgning och Åland. Vi har nämligen gjort ett förberedande arbete inom förvaltningen, försökt gå igenom sektorvis och analysera vilka effekter kommer utvidgningen att ha, plus och minus, möjligheter och hot för det åländska samhället under en överskådlig framtid. Det kommer landskapsstyrelsen att förmedla hit till lagtinget så att vi kan få en ordentlig diskussion om de här frågorna och om utvecklingen för det åländska samhället.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

 

Föredras för remiss ärende nr 3:

 

Republikens presidents framställning angående godkännande av avtalet med Kirgizistan för att undvika dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen. (RP 2/2003-2004).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Diskussion. Ingen diskussion.

Ärendet remitteras utan diskussion till lagutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 4:

 

Republikens presidents framställning angående godkännande av avtalet med Slovenien för att undvika dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen. (RP 3/2003-2004).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Diskussion. Ingen diskussion. Ärendet remitteras utan diskussion till lagutskottet.

 

 

 

Landskapsstyrelsens framställning med förslag till budget för år 2004. (FR 1/2003-2004)

 

Ärendet upptas till behandling måndagen den 17 november.

 

Lagtingets nästa plenum hålls måndagen den 17.11 kl. 13.00.

(Plenum avslutades kl. 14.05).